Tema: Utbildning - Örebro läns landsting

orebroll.se

Tema: Utbildning - Örebro läns landsting

Magasinet för

Vård&Vetenskap

EN SKRIFT FRÅN UNIVERSITETSSJUKHUSET ÖREBRO OCH ÖREBRO UNIVERSITET NR 4/2010

Tema: Utbildning

Allt fler vill – och kan – börja forska

Nya perspektiv påverkar ST-läkarutbildningen

Att lära med, av och om varandra – för ett bättre samarbete

Sjukskötersketrainee – en tryggare ingång i yrket?

Tio år med habiliteringsforskning i Örebro

Brist på tid ett hinder för forskande arbetsterapeuter


Ansvarig utgivare: Lars Norgren, forsknings- och

utbildningschef vid Örebro läns landsting.

E-post: lars.norgren@orebroll.se

Tel: 019-602 65 30

Redaktör: Lena Dahlström

E-post: lena.dahlstrom-svard@orebroll.se

Tel: 019-602 70 83

Skribenter: Lena Dahlström, Cristina Öberg.

Foto: Magnus Westerborn.

Grafisk formgivning: Andreas Svahn.

Producent: Dan Lindberg.

Universitetssjukhuset i Örebro bedriver tillsammans med

Örebro universitet en målmedveten uppbyggnad av det

medicinska vetenskapsområdet. Tillsammans satsar vi

på en bred medicinsk och vetenskaplig kompetens där

huvudinriktningen är klinisk patientnära forskning. Det

innebär att forskningen uppstår ur ett problem som finns

i vårdens vardag.

Forskningen speglar alltså de svårigheter som patienter

och vårdgivare stöter på i en verklig behandlingssituation

och kommer alltid patienten till nytta.

Det kliniska angreppssättet leder till att frågeställningar

och metoder spänner över flera olika specialiteter

och det finns därför ett utvecklat samarbete mellan olika

yrkeskategorier med skilda kompetenser.

Flera forskargrupper arbetar kring olika former av

ohälsa och sträcker sig från utbrändhet och stress till

modern genetik och medicinska folksjukdomar som diabetes

och cancer. Innehållet i denna tidskrift berättar om

det omfattande forsknings- och utbildningsarbete som

pågår inom medicinämnet, men också hur ny kunskap

omsätts i vård ute på våra kliniker.

Gaudeamus igitur ...

Vård & Vetenskap är förvisso titeln på denna

publikation, men denna gång ska den handla

mycket om utbildning. Forskning och utbildning

är givetvis nära relaterade och komplement till

varandra. Det förtjänar att kommenteras att vår förkortning

FoU står för ”Forskning och Utbildning”,

”U” representerar inte ”utveckling”, som ibland hörs.

Bakgrunden till att utbildning blir huvudtema

denna gång är ganska självklar. Endast veckor

efter det att Du fått denna tidning i handen

skrivs historia i och med att Örebro universitet

startar läkarutbildning. Historiskt är detta på

mer än ett sätt. De senast tillkomna läkarutbildningarna

i Sverige, i Linköping och Umeå,

inledde med endast den kliniska utbildningen,

i Örebro startar en fullständig utbildning.

Om man vill se något positivt i att det tagit tid

(och tre ansökningar) att komma igång kan man peka

på att flera företrädare för prekliniska ämnen funnits

på plats under en längre tid och kunnat etablera sig

och sin forskning, och kanske också att många haft

tid att fundera på vad det innebär att ha ansvar för

ytterligare en utbildning i den kliniska vardagen.

Denna startar visserligen till största delen först senare,

så det finns än mer tid till anpassning.

Vad kommer läkarutbildningen att innebära för

landstinget? En hel del, förstås! En helt ny kategori

studenter kommer, till vilken vardagen ska anpassas.

Kanske är det viktigast att handledning i praktisk

klinisk sjukvård fungerar optimalt, men också att

tjänster finns som kombinerar klinisk verksamhet

med lärarrollen, alla, oavsett tjänst kommer givetvis

att på olika sätt involveras. Vidare ska praktiska ting

fungera som att utrymme finns osv. Efter en tid blir

också forskningsanpassning ett viktigt delmoment,

studenternas vetenskapliga utbildning ska tillgodoses.

Här finns bara möjligheter! Vi har en brist på unga

forskare, och alldeles självklart är det under grundutbildningen

intresset ska väckas, för att sedan kunna

vidareutvecklas under AT och ST tjänstgöring.

Det är en spännande tid som inleds!

Vad står att läsa i Vård & Vetenskap denna gång?

Alltifrån de svårigheter som finns när forskningsovana

områden vill komma igång med vetenskapligt

arbete, som det beskrivs från arbetsterapihåll, till hur

bra det kan bli ganska snabbt när man väl kommit

igång, läs ”Tio år med habiliteringsforskning”!

Vi får lära mer om interprofessionellt lärande och

interprofessionella relationer, ett mycket intressant

Magasinet för

Vård&Vetenskap

Innehåll nr 4/2010

ämne där förståelsen för yrkeskategoriernas olika

kompetenser och behovet av gemensam träning

belyses.

Vi får också belägg för den iakttagelse som kanske

framför allt gjorts inom ”tung” sjukvård, nyfärdiga

sjuksköterskor har för lite praktisk träning, och skulle

önska en motsvarighet till läkarnas AT-tjänstgöring.

Det är lätt att hålla med om detta behov!

ST-utbildningen har i sin nya form redan funnit

sin plats i Örebro, vilket tydligt framgår av gjorda

utvärderingar. Det förtjänar att påpekas att studierektorerna

gjort en enorm insats för att få denna

organisation så välfungerande. Vi har anledning se

mycket positivt på den vetenskapliga aktivitet som

nu förutsätts för varje ST läkare. Här finns möjlighet

till den rekrytering av yngre forskare vi så väl behöver.

Introduktion till forskning har fungerat på många

olika sätt genom åren. Otvetydigt är det en fördel

att i tidigt skede kunna erbjuda en sammanhållen

forskningsintroduktion, typ det vi tidigare kallade

”basblocket”. Den baskurs som nu ges, ”Medicinsk

forskningsmetodik” är öppen för alla kategorier som

inleder studier på forskarnivå, men dessutom har kurser

startat för att attrahera andra inom landstinget att börja

forska. Vidare ska alla ST läkare få sin forskningsintroduktion.

Det är alltså en massiv insats som krävs, och

allt talar för att örebromodellen fungerar mycket väl.

Sammanfattningsvis ger alltså detta V&V

nummer en bild av hur utbildning, utbildning

för forskning och forskning interagerar i vår

värld, där den nya läkarutbildningen kommer

att tillföra nya praktiska och intellektuella

utmaningar. Spännande är det och något

att verkligen glädjas åt, vilket förklarar den

studentrelaterade rubriken på denna epistel –

”Gaudeamus igitur” – ”låt oss glädjas”.

För övrigt lämnar jag nu uppdraget som forskningschef,

och därmed också ansvaret för utgivandet

av Vård & Vetenskap. Med stor tacksamhet vill jag

kommentera allas beredvillighet att redogöra för sin

forskning och relaterade verksamheter i tidningen,

det goda samarbetet med universitetet, och inte minst

det fina samarbetet med Lena Dahlström-Svärd,

som i alla avseenden är den som gör

tidningen!

Tack för mig!

Lars Norgren

ansvarig utgivare

3-5 Allt fler vill – och kan – börja forska

6-7 Nya perspektiv påverkar ST-läkarutbildningen

8-9 Att lära med, av och om varandra – för ett bättre samarbete

10-11 Sjukskötersketrainee – en tryggare ingång i yrket?

12-13 Tio år med habiliteringsforskning i Örebro

14-15 Brist på tid ett hinder för forskande arbetsterapeuter


Allt fler vill – och kan – börja forska

Från 1 juli 2007 anpassades den svenska

kandidatexamen till den europeiska Bolognaprocessen.

Målet var att skapa ett

gemensamt europeiskt område för högre

utbildning (EHEA), och göra akademiska

examina och utbildningskvalitet jämförbar

på ett tydligare sätt än tidigare.

Utbildningsprocessen delas nu in i cykler, där den första

cykeln kallas grundnivå, den andra avancerad nivå

och den tredje forskarnivå.

I Sverige ska följande generella examina finnas:

• Grundnivå (B- och C-nivå): Högskoleexamen och

kandidatexamen (C-nivå) som skall omfatta två respektive

tre års heltidsstudier.

• Avancerad nivå (D-nivå): Magisterexamen med ett års

studier efter kandidatexamen, samt en ny tvåårig utbildning

efter kandidatexamen som ger en masterexamen.

• Forskarnivå: Licentiatexamen efter motsvarande två

års heltidsstudier, och doktorsexamen efter fyra års

heltidsstudier efter magisterexamen.

Samtidigt infördes ett nytt poängsystem; en heltidsstudent

läser 60 högskolepoäng per år istället för

40 poäng i det gamla systemet.

Förstå forskningens grunder

En av kurserna som är obligatorisk för den som vill

disputera vid Hälsoakademin vid Örebro universitet

är en allmänvetenskaplig kurs i Medicinsk forskningsmetodik,

7,5 poäng. Det är en kurs inom det medicinsk-vetenskapliga

området med huvudsaklig tonvikt

på klinisk patientnära forskning.

– Undervisning om statistik och epidemiologi ingår

som en del, liksom kvalitativa metoder, säger professor

Margareta Möller Vårdvetenskapligt forskningscentrum

(VFC). Tillsammans med docent Carl-Göran

Ohlson, Arbets- och miljömedicinska kliniken vid

Universitetssjukhuset Örebro ansvarar hon för kursens

innehåll, upplägg och examination.

Kursen Medicinsk forskningsmetodik ges en gång

per år. Den är lagd på tre kursveckor som fördelas över

en termin. Den har haft samma upplägg i många år,

men har från i år fått förändrad inriktning.

Fortsättning på nästa sida.

3


Fortsättning från förra sidan.

– Tidigare var läkare i majoritet på kursen. Nu vill fler

och fler biomedicinare, sjuksköterskor och sjukgymnaster

börja forska. Av det skälet har vi tagit in mera biomedicin

i undervisningen och mera kvalitativ metod, säger Margareta

Möller.

– Det är en fördel att det är spridning mellan olika

yrkesgrupper. Det ger även ett lärande av varandra.

Obligatoriska moment i kursen är att göra en projektplan,

analysera en vetenskaplig artikel, göra en forskningsetisk

ansökan, göra en poster och slutligen presentera

den. Efter kursens slut hålls skriftlig tentamen på

de olika momenten. Varje termin antas 25 studenter. I

år fanns 37 sökande, mestadels doktorander vid Örebro

universitet, men även från andra svenska lärosäten.

”Mäta funktion, hälsostatus, fokus på livskvalitet” är

en ny kurs som kommer att starta senvåren 2011 med

forskningshandledare Jan Karlsson, VFC som kursansvarig.

Ytterligare en kurs på 3 högskolepoäng startar hösten

2011, ”Metodologiska utmaningar i forskning om barn

och ungdom”. Forskningshandledare Mats Eriksson,

VFC är kursansvarig för denna kurs.

Magisternivå ett grundkrav

Grundkravet för att antas till en forskarutbildning är att

man har en magisterutbildning, det vill säga en examen

på D-nivå.

Många i sjukvården har inte formellt utbildats till den

nivån. För att skapa kontakt och för att höja utbildningsnivån

till C-nivå i hela landstinget, anordnar nu Margareta

Möller och medarbetare på Vårdvetenskapligt forskningscentrum

en kurs för personal vid de tre sjukhusen i

landstinget. Först när man tagit en kandidatexamen, det

vill säga en examen på C-nivå, kan man gå vidare till studier

på D-nivå.

– Vi har haft två kurser i Karlskoga och en i Lindesberg

på C-nivå. Kursen har liknande innehåll som den

obligatoriska forskarutbildningskursen, men hålls på en

lägre nivå. Den pågår i ett år med undervisning en eftermiddag

varannan/var tredje vecka.

– Både sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter

och läkare har gått kursen. Läkarna har egentligen en

examen som motsvarar magisternivån, men många har ett

intresse av att gå kursen.

– Vi har funnit ett användbart sätt både att höja kompetensen

och lägga grunden för ökad forskning och utveckling

och en möjlighet att höja utbildningsnivån för

kliniska adjunkter

Den förbättrade möjligheten till akademisk utbildning

har stimulerat till en ökande forskningsaktivitet

både i Karlskoga och Lindesberg, säger Margareta Möller.

Metodkurs för ST-läkare

Eftersom Socialstyrelsen föreskriver att läkarna i sin STutbildning

ska ha gått vissa kurser, varav en i vetenskaplig

metod, finns nu även en tvåveckorskurs speciellt för STläkare.

Margareta Möller tillsammans med professor Peter

Engfeldt, chef för Allmänmedicinskt forskningscentrum,

är ansvariga kursledare.

Kursen ges både vår och höst. ST-läkarna måste bland

annat ha gått den kursen eller den allmänvetenskapliga

kursen i Medicinsk forskningsmetodik, 7,5 poäng, samt

gjort ett projektarbete för att få ut sin specialistexamen.


Nya perspektiv påverkar

ST-läkarutbildningen

ST är en specialiseringstjänstgöring för

läkare, med syftet att uppnå ett specialistbevis.

De bestämmelser som styr utbildningen

av ST-läkare har under de två senaste åren

förändrats på flera sätt.

År 2008 tog Socialstyrelsen fram en ny författning

med bestämmelser för ST-utbildningen.

Bland annat ökades kravet på teoretiskt innehåll i

utbildningen, liksom på att alla ST-läkare skulle ha en

utbildad handledare.

– För att klargöra struktur och processfrågor har

Örebro läns landsting upprättat en handlingsplan för

ST-utbildningen, säger Fredrik Walentin, specialist i

neurologi och studierektor för ST-utbildningen vid

Universitetssjukhuset Örebro.

I handlingsplanen beskrivs de olika aktörernas roller

och kravet på olika enheter liksom planering, utvärdering,

uppföljning och dokumentation. Handlingsplanen

innehåller även mallar och dokument till hjälp

för kollegiet som ska utbilda och bedöma ST-läkaren.

För att motsvara de nya kraven har även satsningar

gjorts på utbildning av handledare.

Nya krav

Enligt de nya bestämmelserna ska ST-läkaren utöver

den medicinska kompetensen ha kunskaper i kommunikation,

ledarskap, etik, vetenskap, pedagogik,

mångfaldsaspekter, prevention, ekonomi och organisation.

Kravet på nya kompetenser har resulterat i att

landstinget har tagit fram ett femveckors kurspaket för

ST-läkarna, där Fredrik Walentin tillsammans med ledarstrateg

Christina Möller arrangerar utbildningen i

de nya ämnena.

– En stor del av utbildningen ägnas åt kommunikation,

etik och ledarskap, kompetenser som är väldigt

viktiga i läkaryrket. Kunskap om organisation och

ekonomi är också viktiga för att kunna förstå och vara

med och påverka systemet. Ett spännande inslag är till

exempel en ekonomisk debatt med USÖ:s sjukhusdirektör

Jan Olsson, Örebro läns landstings ekonomidirektör

Richard Simonsson med flera.

Två av fem kursveckor ägnas åt vetenskap och

kvalitet och utgör en grund för ett individuellt arbete

enligt vetenskaplig metod som varje ST-läkare skall

göra.

Kursen i vetenskap och kvalitet arrangeras med

hjälp av Vårdvetenskapligt forskningscentrum och

Allmänvetenskapligt forskningscentrum.

– Vi hoppas att detta ska öka intresset och möjligheten

för forskning hos våra läkare. Idag har vi en

förhållandevis liten andel doktorander jämfört med

andra universitetssjukhus, säger Fredrik.

Han tror inte att det är intresse för forskning som

fattas, men att många har svårt att få tiden att räcka

till.

Enligt en enkät som gjorts av SYLF, Sveriges Yngre

Läkares Förening, vill nästan hälften, 45 procent, av

Sveriges underläkare forska, men bara 33 procent har

forskat eller håller på med något eget projekt. Enligt

samma enkät är 91 procent av ST-läkarna i Örebro

Läns Landsting nöjda med utbildningsklimatet och 91

procent har tillgång till intern utbildning. Dessa båda

siffror är bäst i landet.

– Det verkar som om ST-läkarna är nöjda, och det

är roligt. Om ST-läkarna stannar i landstinget efter sin

utbildningstid, så bevaras deras kompetens till nytta

för oss.

Satsning på ST styrka för utbildningen

En förklaring till de goda omdömena tror Fredrik är

att det finns mycket kompetens i landstinget och att

många är positiva till att dela med sig av sin kunskap.

Örebro läns landsting har dessutom satsat mycket på

ST-utbildningen. Det finns en tydlig struktur med

kurspaket, utvärderingsinstrument, planeringsseminarier

och riktlinjer för hur mycket tid som kan ägnas

åt handledning och teoretiska studier.

– En förklaring är också att vi sju övergripande studierektorer

från alla förvaltningar samarbetar. Vi har alla

deltidsuppdrag som studierektorer, men blir starka

tillsammans.

– Samtidigt finns ett produktionskrav som kan göra

det svårt att komma loss, vilket gäller både ST-läkare

och handledare. Man måste samtidigt komma ihåg att

utbildning är viktigt att prioritera eftersom vårt yrke

är väldigt kunskapsintensivt och har många ansikten.

Välutbildade läkare med goda medicinska kunskaper

och som är goda kommunikatörer och ledare kan arbeta

effektivt och göra goda insatser i framtida sjukvårdsproduktion.

En god ST-läkarutbildning är viktig även för att få

grundutbildningen för läkare att fungera.

Grundutbildningen kommer att kräva stora handledarresurser,

både i det vanliga medicinska arbetet på

sjukhusgolvet, men också i de vetenskapliga projekten

på en termin som ingår i grundutbildningen. Fredrik

tror att ST-läkare kommer att behövas till detta.

– Det är även ett delmål i deras utbildning – att de

ska handleda under handledning. Då får de möjligheter

att utveckla sin pedagogiska förmåga och förmedla

sina kunskaper till andra.

Det som fattas i dag är en vidareutbildning för

studierektorer och handledare hur man ska klara sin

nya roll. Många äldre doktorer saknar vetenskaplig utbildning.

Det finns nu en handledarutbildning på 3,5

dagar, men man behöver mera påfyllning under årens

lopp, t ex i att bedöma, ge feedback och undervisa i

ledarskap och kommunikation.

Studierektorerna vid Örebro läns landsting diskuterar

för närvarande möjligheter till korta vidareutbildningstillfällen

som förhoppningsvis kan ge välbehövlig

kunskap och inspiration utan att ta alltför mycket tid

från den ordinarie verksamheten.

Bedömning är ett av de viktiga och svåra inslagen

i handledarskapet. Ett redskap som används mer och

mer i Örebro läns landsting är ST-kollegium:

– Vi har tagit fram en mall för detta. Först får STläkaren

bedöma och värdera sin medicinska och kommunikativa

kompetens, stresstålighet mm. Specialisterna

på kliniken gör sedan motsvarande bedömning.

Lärarkollegiet har detta som ett diskussionsunderlag

för hur ST-läkaren fungerar och handledaren vet vilka

frågor som behöver tas upp med ST-läkaren eller hur

utbildningen bör justeras.

– Fördelarna är flera. Dels får handledaren hjälp

i sin bedömning, ST-läkaren är inte beroende av en

enda person och specialisterna måste reflektera över

hur utbildningen på kliniken bedrivs.

fakta

Utbildningen till läkare följer tre steg:

1. Grundutbildning för att få läkarlegitimation

2. AT-tjänst (allmän tjänstgöring)

3. ST-tjänst (specialisttjänstgöring)

Det sista steget – som ST-läkare – varar i minst fem

år. Det är en tid som innebär tjänstgöring under eget

ansvar, samtidigt som ST-läkaren är under handledning

av specialistläkare och går kurser i den specialitet som

siktet är inställt på.

Enligt 2005 års författning finns 31 basspecialiteter, 24

grenspecialiteter och tilläggsspecialiteter.

Legitimation för läkare och bevis om specialistkompetens

utfärdas av Socialstyrelsen.

År 2008 tog Socialstyrelsen fram nya bestämmelser, som

omfattar alla läkare som blivit legitimerade från 2006

och senare.

7


Att lära med, av och om varan

I vård, omsorg och rehabilitering är det

många yrkeskategorier som möts och

samverkar. Varje profession har sin yrkeskultur

med specifika kunskaper, färdigheter,

värden, språk och förhållningssätt.

Ny kunskap, ökad specialisering och nya yrkeskategorier

ger nya möjligheter att möta vårdtagarnas behov,

men innebär samtidigt ett ökat behov av samarbete

och samordning.

– För att förstå hur samarbete och samordning

kan utvecklas behövs kunskap om vårdens olika yrken

och om var gränserna mellan de olika professionernas

uppdrag går, säger Marie Lidskog, universitetslektor i

vårdvetenskap vid Hälsoakademin på Örebro universitet.

Lagarbete viktigt i vården

– Utgångspunkten är att en profession, ensam, inte

kan svara för alla perspektiv som borgar för en god

vård av patienten. Det medicinska perspektivet kan

aldrig vara hela sanningen, inte heller enbart det sociala.

Det är bara tillsammans som perspektiven på något

vis kan ge rättvisa åt patientens hela värld. För att

patienten ska uppleva kontinuitet och kvalitet i vården,

är ett gott lagarbete och en fungerande samverkan

mellan vårdens olika aktörer viktigt.

Interprofessionellt arbete handlar om attityder,

men också om att ha kunskap om sitt eget och andra

yrkeskategoriers områden. Det handlar dessutom om

att vara öppen och tänka organisation och samarbetsformer

på nya och andra sätt. En bra samarbetare ska

kunna kommunicera och samarbeta med olika grupper,

förstå gränserna för det egna yrkets ansvar och

samtidigt förstå patientens behov.

Ett interprofessionellt lärande innebär att yrkesgrupper

lär av, om och med varandra i en interaktiv

process. Interprofessionell utbildning kan vara när alla

vårdutbildningar läser vissa kurser tillsammans, eller

att specifika valbara kurser har innehåll som är relevanta

för flera olika yrken. Det centrala är att utbildningsmomenten

innehåller någon form av interaktion.

– Många delar i vårdutbildningarna är i dag gemensamma.

Arbetsterapeuter, sjuksköterskor, läkare

och sjukgymnaster har delad kunskap om till exempel

anatomi och fysiologi, säger Marie Lidskog. Läkarna

har förstås större utrymme i sin utbildning för vissa

delar och vice versa. Etik är ett område där man kan

mötas på samma kurs med interaktiva moment. Man

lär sig något om etik och det man lärt sig har också

befruktats av andra perspektiv. Ett annat sätt är exempelvis

att läkarstudenten agerar läkare och arbetsterapeutstudenten

agerar arbetsterapeut i ett seminarium

om ett patientfall. Där kan man komma in med sin

professionskompetens för att diagnostisera eller komma

fram till en behandling, och på det viset ge och ta.

Klientcentrerad vård

– Det finns olika sätt att se på när det interprofessionella

lärandet bör komma in i utbildningen. En

del menar att man först måste bli trygg i sin egen

yrkesroll för att sedan kunna möta andra. Med mitt

sätt att se det behöver det interprofessionella lärandet

med nödvändighet komma in redan från början i vårdens

yrkesutbildningar. Man bör skolas in i sättet att

tänka, utan att det på något sätt ska behöva utgöra

ett slags hot mot möjligheten att bli trygg i sin egen

yrkesroll.

Internationellt sett finns i dag en ökande betoning

på att effektiv och kvalitativt bra vård bör vara

klientcentrerad. Interprofessionellt arbete och interprofessionell

utbildning ses som en förutsättning för

8 Vård&Vetenskap 4/2010


dra – för ett bättre samarbete

att kunna utveckla en vård som möter de behov som

människor i dagens samhälle har.

– I Storbritannien har man sedan ett antal år uttryckligen

sagt och även lagstadgat att interprofessionella inslag

ska ingå i alla vårdutbildningar. Det har sin grund

i ett par väldigt uppmärksammade fall där patienter så

att säga ”föll mellan stolarna”, med tragisk utgång. I

Storbritannien finns också ett center för interprofessionell

utbildning som har samarbeten med många länder.

I Canada, som jag själv tycker är ett intressant exempel,

är ”klientcentrerad” ett genomgående begrepp

när man pratar om vård. Om klienten är i centrum

så blir det självklara att insatserna runt patient måste

samordnas, och också att man utbildar på det sättet.

– I viss bemärkelse finns inslag av interprofessionell

utbildning här på vårt universitet. Andra lärosäten i

landet har det mer utpräglat. För oss på Örebro universitet

är det helt klart ett möjligt utvecklingsområde.

Utveckla förmågan till samarbete

Hösten 2008 presenterade Marie Lidskog sin doktorsavhandling

“Learning with, from and about eachother.

Interprofessional education on a training

ward in municipal care for older persons”. I ett utvärderingsprojekt

har hon med enkäter, kvalitativa

studier, observationer och intervjuer följt en interprofessionell

utbildningsavdelning inom kommunal

äldreomsorg. Interprofessionella utbildningsavdelningar

är vårdenheter där delar av vårdarbetet drivs

av studenter. Sådana finns sedan några år på flera

orter i Sverige.

– Studenter från arbetsterapeututbildningen, sjuksköterskeprogrammet

och programmet för social omsorg

gjorde praktik tillsammans. Under tre veckor fick

de lära och utveckla sin förmåga till samarbete över

yrkesgränserna, där det också handlade om att ge så

god vård som möjligt. Med handledarna i bakgrunden

övade de självständigt arbete, och att interagera i

arbetslaget.

– Det finns ett begrepp, som jag använt mig av

i min forskning, och som översatt till svenska heter

”ömsesidigt överenskommen kategorisering”. Begreppet

grundar sig i teori om hur social identitet

skapas. För att hantera den sociala världen behöver vi

kategorisera och skapa oss en bild av och förståelse för

vad exempelvis en sjuksköterska eller en läkare är. För

att man ska kunna samarbeta interprofessionellt måste

man vara ömsesidigt överens om kategoriseringen.

– I min forskning tittade jag bland annat på den

ömsesidigt överenskomna kategoriseringen, innan och

hur den förändrades. På vissa punkter kunde man se

en ökad ömsesidigt överenskommen kategorisering,

medan det på andra punkter kvarstod ”fördomar”,

om vi kallar dem så. Resultatet menar jag att man kan

tolka som att det är viktigt att arbeta med de interprofessionella

relationerna, för att skapa goda förutsättningar

för fungerande samarbete.

Potentialen finns

Frågan om att inrätta interprofessionella utbildningsavdelningar

även på sjukhusen i vårt län har diskuterats,

men inte så konkret.

– På klinikerna på sjukhusen finns stor potential

att under den verksamhetsförlagda utbildningen (vfu)

lägga in interprofessionella moment om man så önskar.

Där finns hela tiden studenter från flera professionsutbildningar.

– I vårt nya läkarprogram finns inte så många interprofessionella

moment i utbildningen här på universitetet.

Däremot är tanken att man i vfu, redan tidigt

under utbildningen, får möta andra professioner och

träna den kompetensen.

9


Sjukskötersketrainee

– en tryggare ingång i yrket?

När nyutbildade sjuksköterskor idag kommer

ut på vårdavdelningarna, så känner de

sig oftast inte tillräckligt förberedda och

färdiga att agera självständigt i sin yrkesroll.

Det konstaterar Ulla Ohlsson, lektor vid Hälsoakademin,

Örebro universitet. Hon är själv sjuksköterska

med många års erfarenhet, och lade 2009 fram en

avhandling i ämnet pedagogik, om förändringen från

yrkesförberedande till akademisk utbildning.

I arbetet med avhandlingen intervjuade hon sju

nyutbildade sjuksköterskor, tre män och fyra kvinnor.

Hon fann att känslan av press och att tiden inte

räckte till var slående i deras berättelser. De tyckte sig

inte mogna för de avancerade uppgifter som de snabbt

ställdes inför.

– Dagens utbildning är en yrkesförberedande utbildning,

och man är inte ”färdig” när man fått sin

examen, förklarar hon.

– Som ny befinner man sig som i ett mellanrum mellan

utbildning och yrkesliv. I början av sin första anställning

är man inte självklart trygg med vare sig arbetsledning,

prioriteringsfrågor eller ansvaret för omvårdnaden

av patienten som man har som sjuksköterska.

Introduktionsår behövs

Hennes slutsats är att nyutbildade sjuksköterskor

måste få en förbättrad övergång mellan utbildning och

yrkesliv. Viktigast är att erbjudas möjligheter att växa

in i yrkesrollen och att inte tvingas ta ett alltför stort

ansvar på en gång.

– Min uppfattning är att det första året som nyutbildad

bör betraktas som just en övergång till och en

introduktion i rollen som sjuksköterska.

Hon önskar att det fanns traineeprogram för sjuksköterskor

– en tid då du som sjuksköterska inte bör

betraktas som arbetsfärdig.

– Sjukvården är så specialiserad idag, medan utbildningen

utgår från det generella. Det behövs ett år

för att växa in i yrket. Vi kan aldrig inom utbildningens

ram skapa samma förhållanden som finns i arbetslivet.

Det har flera gånger kommit upp förslag om att

inrätta AT-tjänstgöring för sjuksköterskor precis som

för läkare, men det har hittills stupat på ekonomiska

oklarheter. Vem ska betala?

Inte minst arbetsledning är svårt att träna i utbildningen,

trots att ämnet finns på schemat. Fullt ut kan

man inte uppleva känslan av att vara arbetsledare, förrän

man själv måste ge sig i kast med uppgiften.

Fokus på patienten

Om utbildningen tidigare var uppgiftsfokuserad, så

är fokus nu lagt på patienten. Studenten har tillsammans

med handledaren exempelvis ansvar för ett par

patienter och tränar de speciella moment som de har

behov av.

– Det är kanske en av de största skillnaderna mot

äldre utbildningar. Då stod själva görandet – den praktiska

kunskapen – i fokus. I äldre utbildningar skulle

exempelvis alla elever ha satt en urinkateter eller en

d-sond på en patient.

– Så är inte utbildningen upplagd idag. De studerande

utför de praktiska moment som utgår från patentens

behov.

Det viktiga är att studenterna under utbildningen

tränas att kunna utföra olika praktiska moment som

är vanligt förekommande i sjuksköterskans arbete,

men i kombination med reflektion i relation till både

vetenskap och beprövad erfarenhet. Idag arbetar Ulla

Ohlsson som lektor på sjuksköterskeprogrammet och

är också kursansvarig för en av de terminer som inbegriper

ett antal veckor på vårdavdelning. Hon har

också fått i uppdrag att leda en arbetsgruppgrupp

som ska utveckla den verksamhetsförlagda utbildningen

(vfu).

I gruppen ingår samtliga studierektorer för sjuksköterskeprogrammets

vfu i hälso- och sjukvården samt

företrädare för universitetet.

– Formen för vfu varierar mellan lärosätena, eftersom

varje lärosäte själv kan bestämma upplägget.

Hos oss har vi den traditionella formen med en

student och en yrkeshandledare som går och arbetar

tillsammans.

– Andra lärosäten har andra modeller, t ex parhandledning

där två studenter har hand om två vårdsalar

och sköter dessa med hjälp av en yrkeshandledare. Det

finns även en modell där det inte finns någon utsedd

handledare, där har studenterna hand om ett vårdrum,

och den sjuksköterska som har ansvaret för rummet är

deras handledare för dagen.

Vill forska fram bästa modellen

– Det finns både positiva och negativa aspekter. Att gå

i par kan ge trygghet, det finns alltid någon att fråga.

Men det kan också uppstå konkurrens och personkemin

kanske inte alltid stämmer.

– En annan variant är att studenter från olika terminer

går tillsammans. Det är ofta positivt för den

med minst kompetens, men kan få till följd att den

äldre studenten saknar utmaningar .

Arbetsgruppens uppdrag är att utveckla den verksamhetsförlagda

utbildningen för sjuksköterskeprogrammet

så att det blir bra för studenten. En annan

aspekt varför utveckling är nödvändig är att det är en

stor volym studenter som varje år måste få plats på

vårdavdelningarna.

– Viktigast är ändå att vi måste våga välja den modell

som är bäst för lärandet, så att studenten blir

bättre rustad för att börja jobba. Samtidigt måste vi

se till att det innebär en positiv förändring för vården.

Vad är bäst? Parallellt med arbetsgruppens uppdrag

ska Ulla göra en vetenskaplig studie i syfte att utvärdera

olika handledningsmodeller avseende lärande av

yrkesrollen.

– Det skulle vara oerhört intressant att kunna uttala

sig med evidens kring de olika modellerna, säger hon.

11


Tio år med habiliterings-

forskning i Örebro

År 2011 firar Habiliteringens forskningscentrum

(HFC) i Örebro tioårsjubileum.

– Även om det inte är unikt i landstingsvärlden,

så är det ändå relativt ovanligt att

forskning kring habiliteringsfrågor samlas

organisatoriskt under ett tak så som skett i

Örebro läns landsting, säger Lars-Olov Lundqvist,

som är chef för forskningsenheten.

HFC:s tioåriga historia är värd att fira, tycker han. Det

ska bland annat ske genom arrangerande av ett jubileumsevenemang

med föreläsningar i april 2011.

Rehabilitering innebär att försöka återställa funktioner

hos en person som skadats, t ex efter en olycka

eller stroke. Habilitering är de insatser som görs för

att upprätthålla färdigheter som man har uppnått med

rehabilitering eller lära in färdigheter som inte utvecklats

normalt.

De personer som habiliteringen har omsorg om

kan vara födda med en funktionsnedsättning eller har

fått den genom en skada senare i livet. De har behov av

åtgärder för att underlätta, förbättra eller kompensera

till exempel kommunikation och förflyttning.

Habilitering kan ibland vara svår att placera i en organisation.

Syncentralerna hör ibland ihop med ögonklinikernas

verksamhet, hörselcentralen ligger nära

audiologin, ortopedteknik tangerar ortopedin.

Örebro läns landsting samlade tidigt all habiliterande

verksamhet i en egen förvaltning, skild från den

sjukvårdande och rehabiliterande verksamheten.

– Ur forskningssynpunkt har det blivit en vinst.

Volymen och storleken av habiliteringsinsatserna har

synliggjorts i organisationen och det har möjliggjort

studier på många spännande områden, säger Lars-

Olov Lundqvist.

Många professioner

– Kvantitativ forskning och kvalitativ forskning befruktar

varandra och ambitionen har varit att ge en

helhetsbild av individen genom att beskriva personen

med funktionsnedsättning både utifrån och inifrån.

Den första konferensen om habiliteringsforskning

i Örebro läns landsting arrangerades 1988, men det

dröjde till år 2001 innan forskningen fick egen plattform

i Habiliteringens forskningscentrum.

Lars-Olov nämner några av de större projekten som

pågår just nu:

• Flera studier har visat hur fysisk aktivitet har betydelse

för hälsa hos barn och ungdomar. Det saknas

dock kunskap om vad som påverkar barn och ungdomar

med funktionsnedsättning att vara fysiskt aktiva,

och en studie om detta påbörjades av Birgitta Sjökvist-

Nätterlund, numera pensionerad. Karin Lobenius Palmér,

doktorand, har fortsatt studien och genomfört

en stor enkät vid Barn- och Ungdomshabiliteringen i

Örebro län. Ett formulär med frågor om fysisk aktivitet

och hälsa har besvarats av 350 personer. Drygt 100

av barnen har även burit en accelerometer (avancerad

stegräknare) för att mäta sin fysiska aktivitet. En interventionsstudie

planeras för år 2011, där en modell

för individuellt stöd för fysisk aktivitet ska utvärderas.

Studerar hjälpmedel

• Liselotte Norling Hermansson, med dr och arbetsterapeut,

arbetar som forskningsledare vid HFC. I

hennes grupp studeras betydelsen av olika hjälpmedel

för aktivitet och delaktighet hos personer med

olika typer av funktionsnedsättning och metoder för

utvärdering av dessa. Med stöd från Nationella Forskarskolan

vid Karolinska Institutet arbetar doktoranden

Helen Lindner, MSc*, arbetsterapeut, med att

utvärdera och införa ett observationsbaserat instrument

för att mäta hur personer utvecklar förmågan att

använda myoelektrisk handprotes. Gustav Jarl, MSc,

ortopedingenjör, studerar i sitt doktorandprojekt en

metod för att mäta aktivitet, hälsorelaterad livskvalitet

och tillfredsställelse med ortopedtekniska hjälpmedel.

Resultatet av detta arbete används i en aktuell

studie där Ahmed Amer, MSc, arbetsterapeut, gör

en utvärdering av betydelsen av inlägg hos personer

med ospecificerad smärta från nedre extremiteterna.

I ett annat masterprojekt kommer betydelsen av att

bära armprotes under en längre tid att utvärderas av

Sietke Postema, Med kand, genom en 23-årsuppföljning

av personer som haft protes i mer än 30 år.

• Inom Barnhabilitering undersöker Reidun Stenberg,

doktorand och barnneurolog, betydelsen av markörer

för celiaki (glutenintolerans) hos barn med cerebral

pares. Siv Edvinsson, doktorand och sjukgymnast,

har anlagt ett nutritionsperspektiv på barn med sjukdomen

CP (Cerebral Pares). En frågeställning är hur

man kan underlätta ätandet för barn och ungdomar

med cerebral pares. Och den numera pensionerade

barnneurologen, Sten Christersson, har gjort en registerstudie

av alla barn med stroke i Uppsala-Örebroregionen

år 2000 – 2006 för att öka kunskapen om hur

sjukdomen drabbar barn och i vilken omfattning.

• Vid Tolkcentralen har man nyligen utvecklat en ny

tjänst, bildtelefoni.net, som innebär helt nya möjligheter

för döva och hörselskadade att tala med varandra.

Camilla Warnicke, doktorand och teckenspråkstolk,

studerar hur den döve och den hörande samtalar

med varandra via teckenspråkstolken.

• Tanja Edvardsson, psykolog vid Vuxenhabiliteringen

och disputerad forskare har studerat livskvalitet och

hur vardagslivet gestaltar sig för personer med lågmaligna

hjärntumörer.

Sjukgymnastik till synskadade

• Med stöd av REHSAM-medel** från försäkringskassan

gör Lars-Olov Lundqvist tillsammans med

Christina Zetterlund, doktorand och optiker, en vetenskaplig

utvärdering av betydelsen av att ge sjukgymnastisk

behandling till synskadade. Synskadade

är en grupp som ofta har spänningsvärk i nacke eller

axlar, särskilt om synen har försämrats senare i livet. I

ett samtidigt pågående projekt studeras speciellt sambandet

syn – nackbesvär. Resultaten kommer snart att

kunna presenteras.

– Det speciella med habiliteringsforskning är att

det är en bred verksamhet där många olika professioner

beforskar området. Habiliteringsforskning är

mångvetenskaplig och mångprofessionell. Ortopedtekniker,

psykolog, optiker, arbetsterapeut, sjukgymnast

eller lärare - alla professioner kan delta med sina

respektive erfarenheter och idéer. Mycket av vår verksamhet

bedrivs i team och det finns många ingångar,

konstaterar Lars-Olov.

* Master of Science

** REHSAM är ett forskningsprogram som ska hitta de bästa

metoderna för att behålla och få tillbaka arbetskapaciteten

hos människor som till exempel drabbats av psykisk ohälsa

eller långvarig smärta.

13


Brist på tid ett hinder för

forskande arbetsterapeuter

Yrket arbetsterapeut formades i Sverige i

slutet av 1940-talet. Tanken var att sysselsätta

patienter med lång vårdtid, till exempel

på sanatorier, men också för att aktivera

patienter inom psykiatrisk vård.

I England och USA kom arbetsterapin igång tidigare

beroende på världskrigen. Där behövde man rehabilitering

för de krigsskadade.

Arbetsterapeuter arbetar i dag med barn, ungdomar,

vuxna och äldre med olika typer av hälsoproblem,

som begränsar deras möjligheter att utföra dagliga aktiviteter.

Arbetet syftar till att förebygga, förbättra eller

kompensera individens nedsatta aktivitetsförmåga.

– Arbetsterapeuter finns inom ett väldigt spritt

fält. Många finns inom kommunal verksamhet, säger

Ulf Karlsson, adjunkt och doktorand vid hälsoakademin

på Örebro universitet. Där hjälper de till med

att anpassa bostäder eller hjälpmedel, som kan vara

såväl enkla som mer tekniskt avancerade, exempelvis

elektriska rullstolar och handdatorer. Inom psykiatrin

kan arbetet handla om att hjälpa till med rutiner och

aktiviteter så att vardagen fungerar, och inom kriminalvården

arbetar man med förberedelser och träning

inför ett liv utanför murarna. Arbetsterapeuter arbetar

också på sjukhusen. Där är handkirurgin med handträning

ett stort område. På sjukhusen arbetar de även

med personer med t ex neurologiska sjukdomar, som

Parkinson och MS.

Från slöjd till vetenskap

Arbetsterapeututbildningen har utvecklats mycket genom

åren. Till en början hade utbildningen en stark

förankring i ämnet slöjd, men har gått från en mer

praktiskt inriktad utbildning till att bli mer teoretisk.

Utbildningen förändrades radikalt i början av

90-talet, berättar Ulf Karlsson. Tidigare ingick mycket

hantverk, trä och metall, bild, form och så vidare. I

dag är den en 3-årig universitetsutbildning. Att jag

så småningom blev arbetsterapeut hade bland annat

med mitt intresse för konsthantverk att göra. Liksom

många andra utbildade jag mig inom det området,

innan valet blev att bli arbetsterapeut.

I utbildningsplanen kan man läsa att utbildningen

förbereder för en professionell yrkesroll med ett vetenskapligt

förhållningssätt, samt för studier på avancerad

nivå. Ett av utbildningens mål är att studenterna ska

ha kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad

erfarenhet och känna till sambandets betydelse

för yrkesutövningen.

– Att forska, ta del av forskningen och forskningens

resultat är nödvändigt, helt enkelt för att yrket ska

fortleva, menar Ulf. Problemet är inte i första hand

att det forskas för lite, utan snarare hur forskningen

används. Forskning i arbetsterapi har ökat. Den första

avhandlingen i Sverige skrevs 1982. I dag finns, trots

att yrket är ungt, förutom den internationella forskningen

mer än 100 svenska avhandlingar.

I en publicerad artikel ”What do Swedish occupational

therapists feel about research?” har Ulf Karlsson

redovisat svenska arbetsterapeuters attityder till forskning.

Artikeln är baserad på två enkäter, som gjordes

1997 och 2003, och riktade sig till fackligt anslutna

arbetsterapeuter i två län. Det övergripande syftet var

att kartlägga arbetsterapeuternas inställning till, och

eget engagemang i forskningsaktiviteter, samt att ta

reda på deras framtida planer på egen forskning.

Tillgängligare forskning behövs

Studien visade att arbetsterapeuter har en mycket positiv

inställning till forskning och att de anser forskning

vara viktigt, såväl för yrket som för att uppdatera

de egna kunskaperna. Men hinder finns. Hög arbetsbelastning

och brist på tid uppfattades av många vid

båda undersökningstillfällena som en barriär för att

själva utöva forskning. Brist på stöd och uppmuntran

från arbetskamrater, chefer och ledning var andra

anledningar till att inte forska. Frågor om kompetens

kring att läsa och förstå vetenskapliga artiklar på engelska

visade också på hinder för arbetsterapeuterna att

forska.

– Många upplever att det är svårt att ta till sig

forskningsartiklar på engelska, Det är också svårt att

omsätta resultaten i det praktiska arbetet. Det är en

mission för forskarna, att göra sitt arbete mer lättillgängligt.

Att många har svårt att ta till sig forskning

som presenteras på engelska är ett dilemma i dag, men

det kommer att minska på sikt då fler och fler blir mer

vana att läsa artiklar på engelska.

– För att öka möjligheten att ta del av den senaste

forskningens resultat är ett sätt att ordna rutiner på

arbetsplatserna, så att forskningsartiklar blir mer tillgängliga.

Man kan också ordna seminarier där man

träffas och pratar om den forskning som finns inom

området.

– Man får faktiskt säga att den fackliga organisationen

för arbetsterapeuter varit förutseende. I medlemskapet

ingår möjligheten till prenumeration på

en vetenskaplig tidskrift. Det underlättar ju i vart fall

möjligheten att kunna ta del av forskningens resultat.

Nästa studie: Män i yrket

– När vi gjorde studien om hur arbetsterapeuter ser

på forskning och forskningsanvändning så var väldigt

få män deltagare i studien, vilket inte var någon överraskning.

Även om antalet arbetsterapeuter i Sverige

ökat så har andelen manliga terapeuter inte ökat. I dag

finns omkring 9000 arbetsterapeuter. Av dem är ungefär

4 procent män och trenden är att antalet minskar.

Det kan man jämföra med till exempel sjuksköterskor

där andelen män är 7-8 procent. Där ökar andelen.

I en pågående studie har Ulf Karlsson valt att fokusera

på manliga arbetsterapeuter utifrån två aspekter.

– Dels har jag valt att fokusera på hur män uppfattar

forskningen, för att kunna jämföra med den tidigare

studien, dels vill jag undersöka hur de ser på sin

yrkesroll. Vad är det som lockat dem i valet av yrke?

Hur fick de kännedom om arbetsterapi? Vilka hinder

upplever de? Två enkäter, som också handlade om

hur de ser på sin profession, skickades ut 2001 och

2008. Frågorna handlade bland annat om varför de

valt yrket och hur de såg på sig själva i förhållande till

andra grupper inom vården – läkare, sjukgymnaster,

sjuksköterskor och socionomer. De fick värdera sin

position. Arbetsterapi som område befinner sig ju i

vårdens periferi. Vi frågade om möjligheterna att påverka

sitt jobb. En fråga handlade om de skulle välja

sitt jobb igen, utifrån det de vet idag.

– När det gäller synen på forskning, så är det ingen

större skillnad mellan kvinnor och män. Inte heller anledningen

till att de valt yrket, där det vanligaste svaret

är att man ”ville jobba med människor”. När det gäller

yrkesrollen uppger många män att yrket är ett fritt

yrke med stora möjligheter att påverka innehållet. Det

de däremot anger som hinder är lönen och svårigheterna

att göra karriär. Många säger att de faktiskt skulle

vilja lämna yrket om de hade möjlighet att välja igen,

och flera har också bytt arbete. Där skulle jag gärna

vilja påverka yrkets status och göra det mer känt, för

att få in fler män. Arbetsterapeuter vårdar ju faktiskt

både män och kvinnor.

14 Vård&Vetenskap 4/2010


Returadress:

Informationsenheten

Örebro läns landsting

Box 1613

701 16 Örebro

B

SVERIGE

PORTO BETALT

Magasinet för

Vård&Vetenskap

Jag vill bli prenumerant

Namn och adress: ..........................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................

Jag har bytt adress/flyttat

Namn och ny adress: .....................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................

Jag vill inte längre få Magasinet för vård och vetenskap

Namn och adress: ..........................................................................................................................................

........................................................................................................................................................................

Skicka talongen till:

Lena Dahlström, Informationsenheten, Örebro läns landsting, Box 1613, 701 16 Örebro.

eller skriv e-post till:

lena.dahlstrom@orebroll.se

More magazines by this user
Similar magazines