Gruvan (lÃ¤rarhandledning)

”Ängslighet av ett så stort djup, mörker och fara reste håren på mitt huvud, att 

jag ingenting mer önskade än att åter få stå på jorden. De osäkre gingo nu här 

i sitt anletes svett och arbetade, nakne till midjan, för munnen hängde en ullen 

lapp, att röken och dammet ej allt för hoptals måtte insupas, svetten rann utur 

deras kropp som vatten ur en ullpåse. Ack, hur lätt var det icke här i mörkret 

att gå ner sig i någon sänkning! Ack, hur lätt kunde icke en svimning komma 

över en, då man gungade på de sviktande stegarna! Hur lätt kunde icke en 

sten nedfalla och i ett ögonblick tillintetgöra den olyckliga människan! Men 

hur svårt och faseligt det än är, fattas här aldrig arbetare, utan människorna 

söker ihärdigt och med största iver få arbete här, på det det kära brödet må 

vinnas. Helvetets hela uppenbarelse finns här för ens ögon. Ingen präst skulle 

det faseligare kunna beskriva. Homeros skulle inte kunna skildra det 

gruveligare. Här uppenbaras Plutos osälla underjordiska rike. Jag tackar och 

beundrar Dig, du store världens skapare, som låtit mig få se din stora makt!” 

Carl von Linné 1734, beskrivning av besök vid Falu gruva. 

2

GRUVAN 

3

4

Lars Paulsson 

Gruvan 

Lärarhandledning till 

Tekniska museets utställning Gruvan 

Tekniska museet 1999 

5

6 

© Tekniska museet 1999 

Illustrationer: Anna Engquist 

Grafisk form: Chris Hinchcliffe

Förord 

Välkommen till 

Tekniska museets gruva 

Gruvor utgör spännande miljöer som både skrämmer 

och lockar. I underjorden vilar skatter men i 

de mörka gruvgångarna lurar även faror som i alla 

tider gjort gruvarbetet till en farlig sysselsättning. 

Gruvbrytning och den efterföljande metallframställningen 

har sedan medeltiden haft en stor 

betydelse för samhällsutvecklingen. Gruvorna 

gav inkomster till statskassan, gav människor försörjning 

och styrde lokaliseringen av orter. 

Gruvhanteringen var också en viktig del av den industriella 

tekniken som utvecklades i Europa från 

medeltiden och framåt. Vid gruvorna byggdes 

komplicerade konster – gruvspel och pumpverk. 

Här utvecklades ångmaskinen, järnvägen och 

system för överföring av elektricitet för att nämna 

några exempel. 

I Tekniska museets Gruvutställning visas hur 

gruvarbetet förändrats genom historien – från 

äldsta tid fram till idag. Här berättas även om vad 

gruvhanteringen betytt för samhällsutvecklingen i 

ett historiskt perspektiv och vilken roll den spelar 

idag. 

Detta häfte är tänkt att användas som en 

lärarhandledning och ett förberedande material till 

gruvutställningen. Häftet är främst avsett för 

grundskolan år 1 – 9 men bör även kunna användas 

i undervisningen av äldre elever. I direkt 

anslutning till Gruvan ligger utställningen 

Ferrum, där man kan följa malmens vidareförädling 

till järn och stål. Även till Ferrum finns 

en lärarhandledning. 

Häftets uppläggning 

I utställningen finns olika stationer med korta 

faktatexter. Varje station har en rubrik t e x” Kör i 

vind” eller ”Häva och lasta”. I häftet hittar du 

ytterligare information om dessa områden, men 

också fördjupningsdelar där olika aspekter av 

gruvarbetet lyfts fram. Under rubriken ”Titta på” 

finns information om de utställda föremålen och 

tips på vad man särskilt bör lägga märke till. 

Ibland ges hänvisningar till andra av museets 

utställningar där teknik med anknytning till 

gruvor visas t e x Maskinhallen. Längst bak finns 

en litteraturförteckning för den som vill tränga 

djupare in i gruvornas värld. I slutet av häftet finns 

även frågeuppgifter för år 4-6 som kan kopieras 

och delas ut till eleverna. 

Ämneskopplingar och 

ämnesövergripande studium 

Gruvhantering har en naturlig koppling till ämnena 

historia, geografi, samhällskunskap, teknik 

och kemi och är därför en utmärkt utgångspunkt 

för ämnesövergripande studier. Man kan t ex tala 

om vad en mineralisering är och varför det finns 

mer malm på vissa platser än andra (kemi och 

geografi), om hur gruvdriften påverkat och påverkar 

natur- och kulturlandskapet (geografi och 

samhällskunskap), om hur människor levt och 

försörjt sig i det förindustriella och industriella 

samhället (historia, samhällskunskap, geografi), 

om vad gruvdriften betytt och betyder för Sveriges 

och andra länders ekonomi (geografi, samhällskunskap, 

historia) och om vad den tekniska 

utvecklingen vid gruvorna betytt för människa 

och samhälle (teknik och historia). 

Ingången 

Ingången till gruvan hittar du i Maskinhallen nedanför 

den s k Flygterrassen. Här finns en faluröd 

portal som markerar utställningens början. Ned i 

underjorden tar man sig via en enkel trätrappa. 

Det kan vara bra att förbereda eleverna på att det 

är mörkt och trångt i gruvan och att man bör se 

upp när man går ner för trappan. Man kan också ta 

sig ned med gruvhissen som ger en illusorisk 

upplevelse av att man färdas mycket längre ner än 

vad man i själva verket gör. Om du vill begagna 

hissen måste du ta kontakt med någon av museets 

värdar. Eftersom hissen tar högst 10 personer 

måste klassen, om den är stor, delas in i flera grupper. 

Detta kan ta lite tid och det kan därför vara 

bättre att promenera tillsammans nedför trappan. 

7

Grundsjögruvan i Nordmark, Filipstads bergslag, Värmland i slutat av 1700-talet. 

I förgrunden syns gruvpigor sysselsatta med malmuppfordring. 

8

Stollgången 

Området ovanför en gruva, där b la spelverket för 

uppfordring av malm är placerat, kallas för gruvlave. 

En enkel hissanordning vid de äldre gruvorna 

kunde bestå av tre stockar som stod lutade 

mot varandra. Vid större gruvor var spelverken 

inbyggda i tornliknande byggnader, som gav 

gruvområdet ett karaktäristiskt utseende. Under 

spelverket leder ett schakt ned i underjorden. Från 

schaktet utgår horisontella gångar, orter, in i berget 

på olika nivåer. Ingången till museets gruva är 

utformad som en stollgångsportal. Vid vissa gruvor 

tog man sig direkt in i berget via en s k stollgång, 

utan att behöva gå vägen över ett schakt. 

Portalen är byggd efter en förebild från Hermelingruvan 

i Malmberget från början av 1900-talet. 

Schaktet 

Ned till den underjordiska delen av gruvan kommer 

man via en trappa, som är placerad i ett 

schakt. Lägg märke till att schaktet är förstärkt 

med timmerstockar – förtimringar – som håller 

berget på plats och hindrar ras. I schaktet placerades 

stegar, hissverk och pumpanordningar. 

Arbetet vid de äldre gruvorna var utomordentligt 

riskfyllt. Därför var det vid många gruvor sed att 

man, före nedstigandet i underjorden, samlades 

för att be en bön eller sjunga en psalm. Det förekom 

också att man spottade sig fri från ”ont” eller 

knackade tre gånger innan man steg ned till underjordens 

faror. Här följer ett exempel på en andlig 

visa som sjöngs vid gruvorna. 

Behålt o Gud min fot från fall, 

Styrk mig att jag ej bäfwar, 

När jag i djupet wandra skal 

Och bland många faror swäfwar! 

Ej j något ondt mig möta kan, 

När tu mig skyddar med tin hand 

Och är mig wid min sida. 

Tillmakning 

Till höger om trappan lyser det i mörkret från eldar. 

Här berättas om den tidigaste metoden som användes 

för att bryta berg. Tekniken kallas för tillmakning 

eller eldsättning. Man ”sprängde” genom att 

elda på berget. När berget blev hett utvidgades det 

och sprack och blev på så sätt lättare att bryta loss. 

Om gruvor 

I gruvor bryter man mineraler och bergarter. Ett mineral 

som innehåller mycket metall - så mycket att det anses 

värt att bryta - kallas för malm. De flesta gruvor i 

Sverige idag är malmgruvor där man bryter järnmalm 

eller s k sulfidmalmer, som innehåller flera olika 

metaller, t ex koppar, zink, guld och silver. I ett historiskt 

perspektiv har även brytningen av andra malmer 

och bergarter varit av betydelse, t ex nickel och kobolt. 

I Höganäs i Skåne fanns landets enda stenkolsgruva. 

Den var i drift till i början av 1960-talet. 

I vissa områden i Sverige, t ex Bergslagen, finns mer 

malm än i andra. Det beror på olika geologiska processer 

som verkade där för miljontals år sedan - vulkaniska 

aktiviteter som förde med sig metalliska mineraler ur 

jordens inre. 

Gruvbrytning kan ske under jorden eller i dagbrott. 

Vilken metod som används beror på hur malmförekomsten 

ser ut. 

Gruvor har funnits sedan urminnes tider. Redan under 

stenåldern - 15 000 år f kr - bröts flinta som användes 

till olika redskap. Kopparmalm bröts i gruvor på ön i 

Cypern under 3000-talet f kr. Under romartiden fanns 

9

Arbetet med tillmakningen var både mödosamt 

och tidskrävande. Det gick åt stora mängder ved 

som skulle forslas fram till gruvan, huggas upp, 

torkas, fraktas ned i gruvgångarna och slutligen 

staplas. Den stora åtgången på ved gjorde att 

skogarna runt gruvorna kalhöggs och att veden 

fick hämtas allt längre ifrån. 

p g a röken som snabbt fyllde orter och schakt och 

gjorde det omöjligt att vistas i gruvan. Efter 

”påstickningen”, som oftast skedde på kvällen, 

skyndade sig gruvarbetarna upp. I mindre gruvor 

utfördes arbetet med tillmakningen efter överenskommelse 

mellan gruvarbetarna, men vid de 

större gruvorna – t ex Sala Silvergruva och Falu 

Koppargruva - var de olika momenten noga reglerade: 

nedkastning av veden och antändningen 

skulle göras på bestämda tider. 

Tillmakningsmetoden kom att användas till långt 

in på 1800-talet, trots att det vid denna tid fanns 

andra mer effektiva metoder att spränga i berg 

med: krut, nitroglycerin och dynamit. Orsaken till 

att man så länge höll kvar vid denna urgamla teknik 

var flera: b l a ansågs den som billig, det gick 

åt färre gruvarbetare än vid krutsprängning, den 

var tekniskt okomplicerad, och slutligen kunde 

malmen brytas i tunna hällar som gav malmstycken 

som var lätta att hantera. Till nackdelarna 

hörde att taken blev sköra så att stenar kunde falla 

ned och att eldarna ständigt utgjorde en fara för 

alla träkonstruktioner - stegar och stöttor m m - 

som fanns i gruvan. Ett stort problem var också 

röken som hindrade gruvarbetet under vissa tider. 

Veden staplades på olika sätt beroende på i vilken 

riktning man skulle spränga. Om arbetet skulle 

drivas rakt ner i berget i ett schakt staplades veden 

i en s k ligglave, där vedträna lades plant ovanpå 

varandra upp till ungefär en halvmeters höjd. Om 

man istället sprängde in i berget ställdes veden lutande 

mot bergväggen i en s k reslave. En reslave 

kunde även göras dubbel genom att de ca 75 cm 

långa vedträna staplades ovanpå varandra 

Efter att veden hade staplats tändes eldarna. Det 

var viktigt att antändningen skedde samtidigt 

Titta på 

Till vänster har en reslave staplats mot bergväggen. 

Till höger brinner en ligglave. Lägg 

märke till att bergväggarna är släta. Jämför 

med utseendet på väggarna där sprängning 

med krut och dynamit använts (se vidare Eld 

i berget – med handborr och slägga) 

Om gruvor forts. 

gruvor i Centraleuropa där man bröt järn-, koppar, silveroch 

tennmalm. Under medeltiden och i början av den 

nya tiden expanderade gruvdriften i centrala Europa. 

Riktigt hur länge gruvhantering har förekommit i 

Sverige vet man inte. De första skriftliga beläggen är 

från 1300-talet – Magnus Erikssons privilegiebrev för bl 

a Norberg - men sannolikt har gruvor funnits långt 

tidigare, kanske redan under 500-talet. 

Gruvbrytning och metallframställning har i ett historiskt 

perspektiv varit av stor betydelse för Sveriges ekonomi. 

Järn i form av osmundar skeppades ut från Sverige 

redan under medeltiden. Under 1500-talet gav Sala 

silvergruva stora inkomster och under stormaktstiden 

finansierades de många krigen till stor del via 

gruvhanteringen. Stor betydelse under denna period 

hade Falu Koppargruva. Under 1700-talet kom bergsbruket 

att mer och mer domineras av järnet. Vid denna 

tid var Sverige världens ledande exportör av stångjärn. 

Bergsbruket i Sverige var länge koncentrerat till det 

område i Mellansverige som kallas för Bergslagen. Här 

fanns rika malmfyndigheter men också andra naturtillgångar 

i form av skog och vattenkraft som var viktiga 

10

Häva och lasta 

Tidigt på morgonen klättrade ett par gruvarbetare 

ned i gruvan, före de andra, för att släcka eldarna 

som brunnit under natten. Detta arbete ansågs vara 

särskilt farligt eftersom gruvarbetarna tvingades 

att andas in rök, som i vissa gruvor kunde innehålla 

ämnen som arsenik, bly och svavel. 

att ta sig ner var att använda smala stegar, farter, 

som kunde vara hala av fukt eller is. Varje gruvarbetare 

fick bära med sig sina egna redskap. Redskapen, 

som bars på ryggen, var tunga. Som belysning 

hade man ett s k bloss - stickor av ved som 

var sammansatta till ett knippe och indränkta med 

tjära. Blosset fick gruvarbetarna hålla i munnen 

under nedstigningen för att kunna hålla händerna 

fria. Det sägs att man förr kunde känna igen gruvarbetare 

på att de hade brännmärken i ansiktet 

efter blosset. Väl nere i gruvan gällde det att ta sig 

fram till sin arbetsplats. Gruvgångarna kunde vara 

så trånga att man ibland fick gå i sidled eller krypa 

för att komma fram. I gångarna låg röken fortfarande 

kvar och blosset gav ett svagt sken - knappt 

tillräckligt för att man skulle se något. Framme vid 

arbetsplatsen kunde blosset placeras i en s k lyskärring, 

en korgliknande behållare av järn som 

satts fast på ett träskaft. 

När malmen som lossnat under eldningen skulle 

brytas loss började man alltid bryta i taket eller 

högst upp på bergväggen. Detta moment kallas för 

att skrota. Man slog med en s k stötspik eller bustör 

- en lång träkäpp försedd med en metallspets. 

Man höll stötspiken framför sig och slog snett 

uppåt för att undvika att bli träffad av nedfallande 

stenar. Längre ned på väggarna bröts malmen loss 

med spett. 

När eldarna släckts och den värsta röken vädrats 

ut klättrade gruvarbetarna ner i gruvan för att sätta 

igång med brytningsarbetet. Det vanligaste sättet 

för gruvdriften och den efterföljande järnframställningen. 

I slutet av 1800-talet började 

malmfyndigheterna i Norrbotten att exploateras och 

malmproduktionen ökade. Under efterkrigstiden har 

många gruvor lagts ned - framförallt i Bergslagen - och 

idag är gruvindustrin, med några få undantag, koncentrerad 

till Norrbotten och Västerbotten. Gruvbrytningen 

har under 1900-talet minskat i betydelse för Sveriges 

ekonomi men är fortfarande viktig. Malmer och industrimineral 

svarar för ca 1 % av Sveriges export mot 13 % 

vid andra världskrigets utbrott. Men trots att antalet 

gruvor minskat under 1900-talet har produktionen hela 

tiden ökat. Det bryts mer malm idag än det gjordes för 

femtio år sedan då antalet gruvor var betydligt fler. 

11

Redskap som användes vid tillmakning: 3] Kimfat, 4] Harpa, 6] Spett, 7] Stötspik, 13] Bredkil, 16] Slägga. 

Illustration ur Sven Rinmans Bergweks lexicon, 1788-1789. 

Om malmen inte kunde lösgöras med spett fick 

man plocka fram släggor och kilar. Malmen bröts 

till ett djup av ungefär en decimeter. 

När malmen brutits skulle den lastas och transporteras 

upp till marknivån. Malmstyckena lastades 

för hand på bårar, skottkärror eller vagnar. För att 

samla ihop mindre malmstycken användes ett redskap 

som kallas harpa eller malmskrapa. Med 

hjälp av harpan skrapades malmen över i ett s k 

kimfat som sedan kunde tömmas i t ex en skottkärra. 

När malmen var lastad bars eller kördes den 

fram till uppfordringsplatsen - korgstaden - för vidare 

transport upp i dagen. För att underlätta körningen 

med skottkärror kunde brädor läggas ut 

som bildade ett jämt underlag. 

Vid större gruvor - t ex i vid Falu koppargruva - 

användes redan under 1600-talet vagnar som 

drogs på träräls av människor eller hästar. I denna 

transportteknik kan vi se ursprunget till de första 

järnvägarna som anlades i England i början av 

1800-talet. 

Det är viktigt att framhålla att gruvarbete förr i tiden 

inte enbart var en syssla för män utan att även 

kvinnor och barn i hög utsträckning deltog i arbetet. 

Och detta gällde i princip samtliga arbetsuppgifter, 

även de tunga som att bryta och lasta malm, 

och som vi snart ska titta på, det tunga borrningsarbetet. 

På vägen dit passerar vi genom två dörrar, 

som användes för att ställa draget vid 

tillmakningen. 

Gruvornas 

övernaturliga väsen 

I den gamla folktron var världen befolkad av ett stort 

antal övernaturliga väsen. I skogen fanns skogsrået, i 

bergen trollen och jättarna, i sjöar och bäckar levde 

näcken och strömkarlen, i stall och hyttor (masugnar) 

vakade tomtar över arbetet. 

Vid gruvorna var det gruvrået som hade makten att styra 

och ställa över gruvarbetet. Var gruva, och dessutom varje 

obearbetad malmfyndighet, hade sitt eget gruvrå. Ofta 

uppträdde rået i kvinnogestalt – en fin mamsell, skimrande 

av silver och klädd i herrskapskläder. I likhet med skogsrået 

levde gruvrået utan familj. Detta tillskillnad från t ex 

vättarna som hade familj, gård och boskap. 

Gruvrået vakade över arbetet i gruvan, så att allt gick 

rätt till. Det var viktigt för gruvarbetarna att visa 

vördnad för gruvrået och inte göra något som kunde 

förarga henne. Den gruvarbetare som betedde sig 

olämpligt kunde drabbas av olyckor. Omvänt kunde de 

gruvarbetare som höll sig väl med gruvrået få stora 

fördelar. T ex kunde hon visa var den bästa malmen 

fanns att bryta eller på olika sätt varna för faror. Det 

12

Titta på 

Längst in i orten står en man som bryter loss malmen 

med hjälp av ett spett. Vid sidan om honom 

står en tunna för dricksvatten. Vid väggen 

ligger en tung slägga, hålkil. Pojken har skrapat 

ihop malmen i ett kimfat, som han tömmer i en 

skottkärra. I skottkärran ligger en malmskrapa, 

harpa. Kvinnan kör en skottkärra. Lägg märke till 

att hjulet är placerat längst fram vilket gör att den 

är tyngre att köra än en modern skottkärra, där ju 

hjulet sitter mitt under (hävstångsprincipen). 

Under skottkärran ligger en bana av brädor som 

underlättar körningen. Bakom kvinnan står en 

lyskärring med brinnande stickor. Under trappan 

som leder ned till gruvan finns en enkel 

stege, en timmerstock med urholkade fotsteg. 

Den är från 1700-talet och användes vid Dannemora 

gruvor i Uppland. Titta även på de mätinstrument 

och gruvkartor som visas i den infällda 

montern i bergväggen. Att bryta malm under 

jord kan få katastrofala följder om det sker okontrollerat. 

Under 1600-talet blev gruvmätning ett 

viktigt hjälpmedel i gruvarbetet. Vid denna tid 

utvecklades i Sverige en metod för kartläggning 

av gruvor där de olika nivåerna avbildades på 

skilda blad. Markschidern, som gruvmätaren 

kallades, kunde med olika instrument mäta avståndet 

mellan punkter nere i gruvan. Med utgångspunkt 

från dessa värden kunde gruvkartor 

upprättas. Innanför glaset ser vi en gruvkarta där 

varje nivå har ett eget blad och där schakt och 

fördjupningar markerats med hål. 

Gruvbrytning enligt Olaus Magnus ’Historia om de nordiska folken’ 1555. Till höger i bilden syns ett troll i arbete. 

gällde att på alla sätt vara gruvrået till lags. I gruvan var 

det strängt förbjudet att vissla, svära och föra onödigt 

oväsen – gruvrået kunde då bli rasande. Det var också 

absolut förbjudet att döda djur i gruvan. Gruvrået kunde 

nämligen uppträda i skepnad av ett djur, t ex en groda 

eller en orm. Om man p g a av arbetet inte kunde låta 

djuret vara kvar i gruvan skulle man försiktigt bära upp 

det. 

Till de väsen som ansågs befolka berget hörde även 

troll. Kyrkomannen och skriftställaren Olaus Magnus 

skriver i sitt berömda verk ”Historia över de nordiska 

folken” (1555): ”Det är ett fastslaget sakförhållande, att 

de nordiska rikenas inbyggare röna stora tjänster och 

handräckningar av trollen. Oftast förekommer detta i 

stall och gruvor. I dessa senare pläga trollen bryta, 

urholka och klyva sten, lasta den i tunnorna samt 

beskäftigt ordna med block och linor med vilka hissverken 

dragas i höjden. Då det faller dem in, uppenbara 

de sig för arbetarna i skugglikna skepnader av alla 

möjlig former, varjämte de med skallande stämma 

uppgiva gäckande skratt och genom dylikt bedrägligt 

bländverk och annat gyckelspel utan all ände lura de 

stackars människorna.” 

13

Eld i berget – Med 

handborr och slägga 

Under 16- och 1700-talen började man spränga 

med krut i svenska gruvor. Krutet är en gammal 

uppfinning som använts i skjutvapen sedan medeltiden. 

Det tog dock tid innan krut kom till användning 

i gruvorna. Första gången man sprängde 

med krut i en svensk gruva var 1635 vid Nasafjäll 

silvergruva i Lappland. Orsaken var att man uppe 

på fjället hade svårt att få tag i tillräckligt med 

tillmakningsved. Ett annat tidigt exempel på krutsprängning 

är gruvan på Utö i Stockholms skärgård. 

Även här var det bristen på ved som gjorde 

att man provade den nya tekniken. Någon omedelbar 

framgång blev krutet inte, trots att tyska experter 

kallades in från Harz för att lära upp de svenska 

bergsmännen. Det tog tid att lära sig tekniken och 

man ville gärna hålla fast vid det gamla. Under 

1700-talet ökade dock krutsprängningen och blev 

under 1800-talet den helt dominerande 

sprängtekniken, även om den gamla tillmakningsmetoden 

dröjde sig kvar vid vissa gruvor till i 

slutet av 1800-talet. 

med släggan. Mellan varje slag vreds borren runt 

ett halvt varv. Varje gruvarbetare hade en borrpost 

som bestod av flera borrar av olika längd och 

grovlek. Man började med den kortaste borren, 

med det bredaste skäret, och fortsatte sedan med 

stegvis längre borrar med allt smalare egg. Borrarna 

var tillverkade av järn men eggen var av stål. 

Men trots att eggen var förstärkt slets borrarna 

snabbt ut och fick härdas om av en smed, som 

kunde ha sin smedja nere i gruvan. 

Med krutet uppstod ett nytt arbetsmoment i 

gruvarbetet - borrningen. Ända fram till i början 

av 1900-talet utfördes detta arbete nästan uteslutande 

för hand. Borrningen kunde ske på olika 

sätt: med ”enmansborr”, ”tvåmansborr” eller 

”tremansborr”. De båda sistnämnda metoderna 

innebar att en fick hålla i borren -navaren - medan 

den andra/de andra slog med slägga. Under 1800- 

talet blev ”enmansborr” den vanligaste tekniken - 

en arbetare fick nu både hålla i navaren och slå 

Bergslag och bergsmän 

Gruvorna betraktades tidigt som statlig egendom. 

Staten hade rätt att ta ut skatter och utöva administrativ 

myndighet över gruvorna. Genom ett privilegiebrev, 

som utfärdades av Kungl. Maj:t, fick den enskilde rätt 

att utnyttja en fyndighet. 

Den som hade som sin huvudnäring att bryta malm och 

ur malmen framställa järn kallades för bergsman. 

Bergsmannen svarade tillsammans med sitt husfolk för 

både brytningen i gruvan och den efterföljande järnframställningen 

vid masugnen. 

Flera bergsmän kunde bilda ett hyttelag – en kooperativ 

sammanslutning – där man enligt en fastlagd ordning 

turades om att framställa järn vid en gemensamt ägd 

masugn. Även en gruva kunde bearbetas av flera 

bergsmän enligt ett schema. 

Flera hyttelag bildade ett bergslag. Invånarna i området 

hade privilegium som gav rätt att bryta malm och 

framställa järn. I det område som vi idag kallar Bergslagen 

och som innefattar norra och västra Västmanland, 

sydöstra Värmland och södra Dalarna, fanns flera 

bergslag. Det fanns även bergslag i andra delar av 

Sverige. För de olika bergslagen gällde en särskild 

lagstiftning – bergsrätten. En särskild domstol, berg- 

14

Att borra för hand i berget var ett arbete som var 

slitsamt, hälsovådligt och många gånger farligt. 

Ett stort problem utgjorde stendammet som 

gruvarbetarna andades in i lungorna och som gav 

upphov till yrkessjukdomen stendammslunga. Ur 

denna aspekt var det lättare att borra hålet snett 

nedåt. Då kunde man hälla lite vatten i hålet och 

på så sätt binda dammet - ”kaxet” - som sedan 

kunde kratsas ut med en liten käpp. Värre var att 

borra snett uppåt eller rakt uppåt. Då kunde ingenting 

göras för att hindra dammbildningen. 

Gruvarbetarna var ofta tvungna att stå i en extremt 

obekväm arbetsställning och det var lätt att slå fel 

och kanske träffa handloven istället för borren. 

Små järnbitar kunde också slitas loss från släggan 

eller borr och träffa ansiktet eller tränga in genom 

kläderna. Andra faror som ständigt var närvarande 

utgjorde nedfallande stenar och ras. Ännu i början 

av 1900-talet fanns egentligen inga skyddskläder. 

Gruvarbetarna bar ofta en gruvhatt, som var något 

starkare än andra hattar, och som kunde skydda 

mot mindre nedfallande stenar. Till munderingen 

hörde även ett läderförkläde som skyddade kroppen 

och kläderna mot damm och flisor. På fötterna 

kunde man ha träskor med dubbla lager läder som 

skydd för tårna. 

Ett hål borrades till ungefär en meters djup. Det 

tog ungefär en timme att borra 10 centimeter. Därefter 

fylldes det med krut till ungefär 25 cm djup. 

Längs kanten av hålet stack man ned en kopparnål 

- en s k rymnål. Ovanpå krutet la man en liten kula 

av lera och hålet fylldes igen med lera och grus. 

Sedan drog man försiktigt bort rymnålen, och i 

hålet efter nålen placerades en krutsticka - en 

trästicka väl ingniden med krut. Överst placerades 

en svaveltråd med vilken laddningen antändes. 

Laddningen av borrhålen utfördes av den s k 

skjutaren, som även fungerade som arbetsledare i 

gruvan. Skjutaren märkte ut var hålen skulle slås 

och fördelade arbetet. Han höll även reda på varje 

arbetares arbetsprestation och kontrollerade, 

innan laddningen, att hålen var tillräcklig djupa. 

Att tända på var en svår konst som skulle behärskas 

av skjutaren. 20-30 salvor kunde tändas åt 

gången. Innan skjutaren tände på varnade han för 

sprängningen genom att gå genom gruvgångarna 

och skrika ”tänt var det här” och ”eld i berget”. 

Han kunde även varna genom att slå på en stor 

varningstriangel av metall. När varningssignalerna 

ljöd skulle gruvarbetarna sätta sig i säkerhet. 

Antingen klättrade man upp ur gruvan eller så 

kunde man ställa sig bakom ett skydd av kraftiga 

timmerstockar. 

tingsrätten, utövade makten i de ärenden som gällde 

gruvorna och järnhanteringen. 

Bergsmannen var en mångsysslare, som förutom gruvbrytning 

och järnframställning, även ägnade sig åt jordbruk. 

De olika sysslorna passades in i bondeårets rytm. 

Om sommaren bröts malmen. Under hösten och våren, 

då vattenkraften kunde utnyttjas, framställdes tackjärnet 

vid masugnen. På vintern avverkades skog som kolades 

till träkol i milor för att användas vid järnframställningen. 

Under vinterhalvåret, då man kunde utnyttja vinterföret, 

transporterades även malmen från gruvan till 

masugnen. Bergsmännen kom att bilda en särskild yrkesgrupp 

i det svenska samhället med en stark ställning. 

Fram till 1600-talet stod bergsmännen för en större del 

av gruvbrytningen och järnframställningen. Men vid 

denna tid inträffar en förändring som hänger samman 

med statsmakternas ambitioner att effektivisera järn– 

hanteringen för att därmed öka statens inkomster. Nya 

järnbruk anlades och arbetskraft hämtades utifrån, b la 

från Vallonien. Det krävdes nya investeringar och 

kapitalet hämtades utanför bergsmännens krets. Bergs– 

männen kom från och med denna tid att mer och mer 

ägna sig åt tackjärnsframställning i masugnar. Under 

16- och 1700-talet upphör bergsmännen att delta i gruv– 

arbetet. En ny yrkeskår av professionella gruvarbetare 

växer fram, som till en början är anställda av bergsmännen, 

men så småningom av särskilda gruvbolag. 

15

Ett sådant skydd kallades för skjutkoja eller byla. 

Skjutaren gick runt och tände alla laddningarna i 

en speciell ordningsföljd. Därefter satte han sig 

själv i säkerhet och fick sedan noga räkna skotten 

som detonerade. Det gällde att hålla reda på skotten. 

En laddning som inte detonerat , s k dola, 

kunde vålla olyckor. 

På 1840-talet framställde italienaren Sobero ett 

nytt sprängämne: nitroglycerin eller sprängolja 

som det kom att kallas i Sverige. Nitroglycerinet 

hade en sprängkraft som var mångdubbelt större 

än krutets, men det var mycket farligt att hantera. 

Sprängoljan, som förvarades i dunkar av plåt, flaskor, 

var känsligt för stötar och kunde detonera om 

det kom i kontakt med verktyg. Många olyckor inträffade 

när nitroglycerinet plötsligt exploderade. 

I många fall var gruvarbetarna dåligt informerade 

om hur farligt det nya sprängämnet var. De kunde 

klättra ner för de smala stegarna med ett par dunkar 

hängande och slängande runt halsen. Det finns 

många skaderapporter bevarade som beskriver 

olyckor med nitroglycerin vid svenska gruvor under 

1800-talet. De många olyckorna ledde till att 

man från statsmakternas sida ville gå in med förbud 

mot användning av nitroglycerin. Men de 

mäktiga gruvägarna protesterade och lyckades få 

det tillåtet mot att man vidtog vissa restriktioner. 

1897 förbjöds dock all användning av nitroglycerin 

vid svenska gruvor. Under tiden hade dock den 

svenske kemisten Alfred Nobel lyckats med att 

”tämja” nitroglycerinet genom att blanda det med 

kiselgur - en sorts sand med håligheter som suger 

upp nitroglycerin. Resultatet blev en deg som fick 

namnet dynamit, och som var betydligt säkrare att 

hantera. Nobel uppfann även tändhatten som användes 

för att få dynamiten att explodera. Tändhatten, 

som kan liknas vid en förladdning i ett 

skjutvapen, fick minst lika stor betydelse som 

dynamiten i sprängteknikens utveckling. Gruvarbetet 

blev nu både säkrare och effektivare. 

Dynamiten var det dominerande sprängämnet i 

gruvorna fram till i början av 1960-talet. Lastningen 

efter sprängning med krut, nitroglycerin 

eller dynamit såg i stort sett likadant ut som vid 

tillmakning. En skillnad var dock att de malmstycken 

som lossnade när sprängämnen användes 

var större och därmed tyngre. Malmstyckena gavs 

namn efter deras storlek: t ex ”knoling” eller 

”bumling”. Stycken som var så stora att de måste 

sprängas för att kunna flyttas kallades för 

”skutor”. Men för övrigt lastades malmen på 

samma sätt på bårar, kärror och vagnar som bars 

eller kördes fram till korgstaden för att spelas upp 

i dagen. Innan vi ser närmare på hur malmen kom 

upp till marknivån ska vi beröra ett annat 

transportproblem: konsten att pumpa vatten. 

Bergslag och bergsmän forts. 

Vid de större gruvorna – framförallt vid Falu koppargruva 

och Sala silvergruva – där de statliga intressena 

var större, var situationen annorlunda än vid de mindre 

bergsmannagruvorna. Här bedrevs gruvbrytning i stor 

skala och behovet av arbetskraft var mycket stort. Detta 

gjorde att man tidigt använde sig av yrkesarbetande 

gruvarbetare. Vid dessa gruvor – där arbetsförhållandena 

var rent omänskliga – uppstod också problem med 

att rekrytera arbetskraft. Problemet löstes delvis med 

den s k asylrätten, som innebar att dömda brottslingar, 

kunde byta ut sitt straff mot arbete i gruvan. 

En annan metod, som användes för att få arbetskraft, 

var att tvångsrekrytera lösdrivare från trakten kring 

gruvan. Under Gustav Vasas regering gavs möjlighet att 

utbyta krigstjänst mot gruvarbete. ”Räddhugan för 

knekten har tvungit mången i Bergslagen att där göra 

stort arbete”, heter det i ett samtida dokument. I slutet 

av 1500-talet började man att använda krigsfångar vid 

de större gruvorna. Under stormaktstiden och långt in 

på 1700-talet arbetade krigsfångar i Falun och Sala 

under förhållanden som vi idag skulle likna vid ett 

koncentrationsläger. 

16

Titta på 

I rummet står en gruvarbetare som borrar för 

hand. I vänster hand håller han en slägga och i 

den högra en borr, navare. Till vänster om mannen 

står ett antal borrar - en borrpost - lutade 

mot väggen. Mannen har ett förkläde av läder 

och en gruvhatt. Bakom mannen står en stötspik 

(jämför tillmakning) och längst inne i rummet 

står en trälåda för förvaring av mat. Här finner 

man även två tyngre släggor, s k knoster, som 

användes till att slå sönder större malmstycken 

till mindre. I rummet står ett antal lådor med 

sprängutrustning. I de båda lådorna längst ned 

till höger finns redskap för krutsprängning. Den 

understa lådan innehåller: fängnål, svaveltråd 

och en s k svärmare, en pappersstrut som fylldes 

med krut och användes som ett slags stubintråd. 

I lådan ovanför hittar man en krutbehållare 

och en s k krutskopa för smörjning 

av krutstickorna. Till vänster om denna låda 

står en låda som innehåller en flaska för förvaring 

av nitroglycerin. Sprängoljan fylldes vid 

laddning i papperspatroner. I lådan längst upp 

ligger dynamit inslaget i papper, dynamitgubbar. 

Om dynamiten frös blev den riskabel 

att hantera. Den hölls i rätt temperatur med hjälp 

av en dynamitvärmare. Lådan längst ned till 

vänster innehåller en elektrisk dynamittändare 

från början av 1900-talet. 

Pumpa vatten 

En viktig förutsättning för gruvbrytning är att gruvan 

kan hållas fri från det grundvatten som hela tiden 

strömmar till. I äldre tider var gruvhålen ofta 

grunda eftersom man tvingades att upphöra med 

brytningen när vattenproblemet blev för stort. Vid 

mindre gruvor kunde länshållningen, d v s 

vattenuppfordringen, utföras med hjälp av vattenhinkar 

som tömdes i en vattentunna som sedan 

spelades upp till marknivån för hand. Men vid de 

större gruvorna började under 1500-talet särskilda 

pumpanordningar att användas. Dessa kunde drivas 

med hjälp av tramphjul, hästvandringar eller 

vattenhjul. Den vanligaste typen av pump var den 

s.k. sug- och lyftpumpen. Inuti en genomborrad 

timmerstock löper en stång fram och tillbaka. 

Stången är försedd med en kolv, kanna. När 

stången rör sig uppåt följer vattnet med ( på 

samma sätt som när man med en medicinspruta 

suger upp vatten ur ett dricksglas). Problemet var 

att man p g a atmosfärstrycket endast kunde 

pumpa vatten ett tiotal meter i taget. Man var därför 

tvungen att pumpa vattnet i etapper, från en 

nivå till en annan. Vattnet pumpades om i en sump 

och därefter vidare till nästa våning i gruvan o s v. 

Pumparna drevs oftast av stora vattenhjul. 

Gruvpump som drivs med hjälp av ett tramphjul. 

Ur Georgius Agricolas ’De re metallica’, 1556. 

17

Christopher Polhems hakspel eller Machina nova, som uppfördes vid Falu koppargruva 1694. Kraften 

från vattenhjulet överfördes till gruvkanten med hjälp av en stånggång. 

I slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet 

började man att använda s k stånggångar – sammankopplade 

stänger - för att överföra kraften 

från ett vattenhjul fram till ett pumpverk vid 

gruvans kant. Stånggångarna, som kunde byggas 

kilometerlånga, användes vid svenska gruvor från 

början av 1600-talet ända in på 1900-talet. Den 

som hade ansvar för de mekaniska uppfordringsanordningarna 

vid gruvan kallades för konstmästare. 

Under en period i början av 1700-talet 

var Christopher Polhem konstmästare vid Falu 

Koppargruva. Han införde många tekniskt avancerade 

konstruktioner och gjorde förbättringar av 

stånggångarna. En av hans mer kända konstruktioner 

var Machina Nova, som vi idag kan se på 

baksidan av 500-kronorssedeln. Sverige är rikt på 

vattendrag som kunde utnyttjas för att förse gruvorna 

med den kraft som behövdes till pumpar 

och gruvspel. I andra länder, där tillgången på vattenkraft 

inte var lika stor, var problemen med 

kraftförsörjning vid gruvorna stora. Här ser vi en 

direkt anledningen till att man i England i början 

av 1700-talet bygger de första ångmaskinerna. De 

användes till en början uteslutande till att driva 

vattenpumpar vid framförallt kolgruvor. I Sverige 

kom ångmaskiner att användas i begränsad omfattning 

vid gruvor. Orsaken var, som tidigare 

nämnts, att man hade tillgång till vattenkraft men 

Disciplinförhållandena 

vid gruvorna 

Arbetsförhållandena vid många av de äldre gruvorna 

var närmast omänskliga. Arbetet var tungt och många 

gånger rent livsfarligt. I gruvan rådde även en sträng 

arbetsdisciplin som upprätthölls med hjälp av olika 

bestraffningar. Även mycket små förseelser straffades 

hårt. Den uråldriga sedvanerätten om husaga, gav 

arbetsbefälen rätt att aga sina anställda, vilket också 

praktiserades i stor utsträckning. Husagan avskaffades 

först 1858. Därmed blev det inte längre tillåtet för 

husbonden eller gruvbefälet att fysiskt bestraffa 

manliga anställda över 18 år och kvinnliga över 16. 

En bestraffningsform som användes fram till mitten av 

1700-talet var gatlopp. Den som skulle bestraffas fick 

löpa mellan två led av uppställda gruvarbetare – minst 

100 stadgades- som skulle tillfoga den dömda ett slag 

vardera med en käpp. Den som inte slog, eller inte slog 

tillräckligt hårt, fick själv löpa gatlopp. Detta straff, som 

kunde utmätas från 1 till 10 lopp beroende på straffets 

art, kunde drabba den som t ex gjort åverkan på 

pumpverken eller varit uppstudsig mot en förman. 

18

Titta på 

Här kan man studera en sektion av en s k 

sug- och lyftpump. Inuti de genomborrade 

timmerstockarna rör sig pumpstängerna 

upp och ned. VattLnet pumpas 

upp genom den nedre pumpstocken till 

sumpen (karet). Härifrån pumpas vattnet 

vidare upp genom nästa timmerstock till 

en överliggande nivå. 

Eld- och luftmachinen som uppfördes vid Dannemora gruva 1728. 

Kopparstick från 1734. 

också p g a brist på bränsle i form av kol. 1728 

byggdes en ångmaskin vid Dannemora gruvor i 

Uppland som fick stängas efter en kort tid, bl a på 

grund av att det gick åt sådan stora mängder ved 

för att driva den (ved har ett lägre energiinnehåll 

än stenkol). Veden var en bristvara vid Dannemora 

som behövdes för olika ändamål, t ex vid 

tillmakning. I början av 1800-talet fick dock 

ångmaskinen ett fotfäste vid Höganäs stenkolsgruva 

i Skåne. Här fanns ju kol att elda maskinerna 

med! 

En annan form av bestraffning, 

som användes fram 

till i mitten av 1800-talet, 

var att rida trämärren, d v 

s att sitta gränsle över en 

spetsig horisontell stock. 

För att göra plågan större 

kunde tyngder hängas vid 

den bestraffades fötter. 

”Att rida mära” kunde 

utdömas för smärre 

förseelser som t ex sen 

ankomst, lathet och fylleri. 

I museets utställning Maskinhallen finns 

två modeller där man närmare kan studera 

hur sug- och lyftpump fungerar. 

Ångmaskinen, som Mårten Triewald, 

uppförde vid Dannemora gruva 1728, står 

till vänster när man kommer ner för trappan. 

Titta ner i schaktet och studera hur 

vattnet pumpas från en nivå till en annan. 

Bland vattenhjulen finns en modell av ett 

stort överfallshjul som via en stånggång 

driver en vattenpump. Denna anordning 

användes vid Falu Koppargruva i 

mitten av 1800-talet. I centrum av maskinhallen 

står en väldig ångmaskin som 

användes vid Höganäs stenkols gruva för 

vattenpumpning. Denna maskin är byggd 

enligt skotten James Watts konstruktion 

och användes från 1832 fram till 1909. 

Antikens equuleus, är förebilden till ”trämärren”. 

För att göra plågan större kunde tyngder hängas 

vid den bestraffades fötter. 

19

Kör i vind 

Den lossbrutna malmen 

transporterades fram till 

den s k korgstaden, där 

den lastades över i en 

tunna som sedan hissades 

upp till marknivån. I 

mindre gruvor kunde 

tunnan hissas upp med 

hjälp av ett handspel 

som sköttes av två arbetare. 

Vid vissa gruvor 

användes även tramphjul, 

som drevs av antingen människor eller djur. 

Mer effektivt var att använda en s k hästvind 

(hästvandring). Ett par hästar spändes fast vid varsin 

ände av en bom och fick sedan gå runt i en 

krets. Linan lindades upp runt en trumma och 

malmtunnan hissades upp. Vid större gruvor började 

så småningom vattenhjulsdrivna gruvspel att 

användas. Denna teknik utvecklades vid de tyska 

bergverken under medeltiden och introducerades 

vid Falu koppargruva i slutet av 1500-talet. 

Om inte gruvan var belägen i direkt anslutning till 

ett vattendrag fick vattnet ledas fram till vattenhjulet 

i kanaler och rännor. En annan lösning var 

att placera vattenhjulet vid vattendraget och sedan 

överföra kraften fram till gruvan med hjälp av 

stånggångar (se ovan). 

När tunnan var färdiglastad ropade man kör! I 

djupa gruvor var det nödvändigt att kommandot 

upprepades på olika nivåer. Att ”ta opp ropa” 

kunde vara en sysselsättning för äldre uttjänta 

gruvarbetare. 

Vattenhjulsdrivet gruvspel. Vattenhjulet är försett med två 

uppsättningar skovlar som är vända åt varsitt håll. På så 

sätt kunde vattenhjulet köras i två riktningar, så att en fylld 

tunna kunde hissas upp och en tom tunna firas ned. Från 

styrkammaren kunde hjulstyraren med hjälp av stänger styra 

vattenflödet och bestämma åt vilket håll hjulet skulle gå. 


Löner och sociala 

förhållanden 

Lönesystemen vid olika gruvor varierade, men i allmänhet 

bestod lönen av en kombination av in-naturalön 

och kontanter. In-naturadelen bestod av mat och andra 

förnödenheter, penninglönen skulle räcka till inköp av b 

l a kläder. Det vanligaste var att huvuddelen av lönen 

betalades ut in-natura. En tredjedel av lönen skulle dock 

betalas ut i penningar. Detta system bestod fram till 

mitten av 1800-talet, då det ersattes av kontant lön. 

En gruvarbetare som 1846 anställdes vid Nordmarks 

gruvor i Värmland hade följande årslön: 

Kontant lön 50 riksdaler 

Råg 

3 tunnor 

Havre 

3 tunnor 

Malt 

½ tunna 

Ärter 

¼ tunna 

Sill 

¼ tunna 

Ved 3 lass 

Den hjälp som gamla, uttjänta och skadade gruvarbetare 

kunde få från gruvan var inte stor. Genom den s k 

Armbössan kunde man dock få ett visst bidrag. I den 

kungliga förordningen om Armbössan stadgades att alla 

tjänstemän i Bergskollegium - som var den övervakande 

20

Förutom till malmuppfordring kunde tunnan användas 

till vattentransport och för personalbefordran. 

Att använda tunnan som en hiss var ett 

snabbare sätt att ta sig ner i gruvan än att använda 

stegarna. Men att åka ner på detta sätt var dock 

förenat med vissa risker. Tunnan svängde fram 

och tillbaka i schaktet och det gällde att parera så 

att tunnan inte slog i väggarna. Det hände också 

att man åkte direkt ned på linan - som en brandsoldat 

glider ner på stången. Detta kallades vid Falu 

Koppargruva för att ”ränna lina” och kunde även 

utföras med huvudet före! Som råmaterial i linorna 

användes läder från oxhudar. Det gick åt många 

oxar vid de stora gruvorna för att framställa alla de 

linor som behövdes. Vid Falu koppargruva tillverkades 

korv av det kött som blev biprodukten - 

falukorv! Det brukliga sättet att ta sig ner i gruvan 

var dock att använda stegarna. Detta var nu inte 

heller alldeles riskfritt. Stegarna kunde vara hala 

och isiga och det var lätt att halka eller trampa igenom 

en rutten pinne. Det var också mycket tröttsamt 

att klättra på stegarna. Varje gruvarbetare ansvarade 

för sina egna redskap och fick bära med 

sig dem på ryggen under klättringen. I mitten av 

1700-talet rekommenderade Bergskollegiet, som 

var en tillsyningsmyndighet för gruvorna, att det 

skulle finnas viloplatser var femte eller sjunde 

meter så att man skulle kunna ta igen sig. 

Titta på 

Gruvspel och pumpanordningar kunde drivas med hjälp av en 

hästvind. Hästarna spändes fast vid bommarna och fick 

sedan gå runt i en krets. 


myndigheten över gruvorna – med en viss inkomst, 

skulle avstå en del av lönen för en särskild fond för 

behövande. Äldre och skadade arbetare kunde också 

erbjudas enklare arbeten som gav ett tillskott till 

försörjningen. Ett sådant arbete kunde vara att ”ta opp 

ropa”d v s att repetera ett kommando nerifrån korgstaden 

till en överliggande nivå i gruvan. 

Den som skadade sig i gruvarbetet hade rätt till fria 

mediciner och en ersättning motsvarande en 1/3 av lönen. 

En gruvarbetare som blev sjuk hade rätt till hälften av den 

ersättning som betalades ut vid skada. Om en manlig 

arbetare blev sjuk kunde hustrun träda in i hans ställe och 

utföra mannens arbetsuppgifter under sjukdomstiden. 

Tunnan hänger i ett schakt. Det inhägnade 

området runt tunnan kallas för korgstaden. 

Lägg märke till att tunnan har ett 

urtappningshål för vatten på vänster sidan. 

Om luckorna under tunnan öppnas 

kan den firas ned till en underliggande 

nivå. Detta schakt innehåller även en s k 

stegväg. En stege som går från orten under 

sticker upp till höger i det inhägnade 

området. Bredvid stegen står en behållare 

för förvaring av borrstål till en tryckluftdriven 

borrmaskin. Mittemot korgstaden 

finns ett schakt som innehåller en stegväg. 

Här kan man se att en gruvarbetare är 

på väg att klättra ned. 

I Maskinhallen finns modeller av ett 

tramphjul och en hästvind som visar hur 

muskelkraft kunde användas för uppfordring 

av malm. Här finns även en modell av 

ett vattenhjulsdrivet gruvspel som användes 

vid Drottningens schakt i Falu Koppargruva 

mitten av 1800-talet. Lägg 

märke till att vattenhjulet på modellen har 

två rader med skovlar, vända åt varsitt 

håll. På så sätt kan hjulet köras i bägge 

riktningar. 

21

Luftkraft och elkraft - 

Borrmaskinen 

I början av 1900-talet inleddes en genomgripande 

omvandling av gruvarbetet. Elektricitet, tryckluft 

och förbränningsmotorer skapade förutsättningar 

för en effektivare och säkrare gruvbrytning. 

Elektrifieringen innebar att man kunde pumpa 

vatten från större djup med elektriskt drivna pumpar. 

För malmuppfordring kunde hästvandringar 

och vattenhjul ersättas av elektriska motorer. 

Transporter i gruvgångarna kunde nu utföras av 

elektriskt drivna malmtåg. 

Med elektrifieringen kom även det elektriska ljuset 

som avsevärt förbättrade belysningsförhållandena 

i gruvan. 

Kvinnor i gruvarbete 

Gruvarbete betraktas ofta som en typisk manlig 

sysselsättning men i ett historiskt perspektiv kan vi se 

att kvinnorna inte var fåtaliga. Fram till i mitten av 

1800-talet var en stor andel av gruvarbetarna vid de 

svenska gruvorna kvinnor. Arbetet vid de mindre 

bergsmannagruvorna - där arbetet ombesörjdes av 

bergsmannen och hans husfolk – bedrevs säsongsvis 

under en kort del av året. Under denna period – 

vanligtvis sommaren – krävdes en stor arbetsstyrka. Det 

innebar att alla i hushållet fick hjälpa till, såväl män 

som kvinnor och barn. Ofta fungerade familjen, man, 

hustru och barn som en arbetsenhet. Man hjälptes åt 

med ett arbetsmoment som t ex lastning. Detta innebar 

att arbetsuppgifterna i stort sett såg likadana ut för män 

och kvinnor. Det gällde t ex borrning, lastning och 

uppfordring. Vissa arbetsuppgifter tycks dock i större 

utsträckning ha varit förbehållna männen, t ex arbetet 

med byggnationer i gruvan och att vaka över konsterna 

(gruvspel och pumpar). En annan typisk manlig 

befattning var skjutare, d vs att ladda och tända på 

stubintrådarna vid sprängning. Det finns dock exempel 

på att även kvinnor har haft dessa uppgifter. 

Omkring 1840 började antalet kvinnliga gruvarbetare 

att minska vid de svenska gruvorna och omkring 1860 

22

Trycklufttekniken blev förutsättningen för mekaniseringen 

av borrningsarbetet och senare även 

för lastningen. Första gången som tryckluftsdrivna 

borrar användes var när man på 1860-talet 

sprängde en 13 km lång järnvägstunnel genom 

Alperna i Mont cenis på gränsen mellan Frankrike 

och Italien. Det kom dock att dröja innan borrmaskiner 

blev vanliga i svenska gruvor. Som tidigare 

nämnts utfördes nästan allt borrningsarbete 

för hand ännu i början av 1900-talet. Men omkring 

1910 börjar borrmaskiner att bli vanliga. Vid 

denna tid hade b l a det svenska företaget Nya AB 

Atlas (idag Atlas copco) startat tillverkning av 

tryckluftdrivna borrmaskiner. Företagets tidiga 

maskiner var s k pelarborrmaskiner. En skruvpelare 

spändes fast mellan golvet och taket. På 

pelaren monterades sedan själva borrmaskinen. 

Inuti maskinen finns en cylinder som innehåller 

en kolv. Tryckluften får kolven att slå mot borrstålet 

som en hammare. Maskintypen kallas därför 

ibland även för hammarborrmaskin. Från början 

fick gruvarbetaren manuellt rotera borren genom 

att vrida maskinen med ett hantag eller en vev 

(jmf. Handborrning) . I slutet av 1910-talet kom 

maskiner där detta moment sköttes automatiskt. 

Vid handborrning var det nödvändigt att kratsa 

bort dammet - borrkaxet - ur hålet. Vid maskinborrning 

kunde dammet spolas bort med vatten 

som trycks fram i mitten av borrstålet. 

Med tryckluftsdrivna borrar kunde produktiviteten 

öka avsevärt. Men de tidiga maskinerna var 

otympliga och borrstålen blev snabbt slöa. Nästa 

steg i borrteknikens utveckling blev införandet av 

lätta maskiner med hårdmetallskär. Denna teknik 

som kallas för ”den svenska metoden ” kommer 

att beskrivas längre fram. 

Titta på 

Den tryckluftsdrivna borrmaskinen med 

modellbenämningen Atlas Rex är tillverkad 

av Nya AB Atlas någon gång mellan 

1908-1912. Maskinen är monterad på en 

skruvpelare, som spänts mellan golvet 

och taket. Till maskinen leder två stycken 

slangar. I den bakre tillförs tryckluft som 

får kolven (hammaren) att röra sig i 

cylindern. Genom den främre slangen 

pumpas vatten för spolning av borrhålet. 

Bägge slangarna är försedda med kranar 

för av och påslagning. 

I schaktet mittemot korgstaden finns ledningar 

för elektricitet och tryckluft. Lägg 

märke till att elledningen har isolering av 

tyg. 

hade de nästan helt försvunnit från underjordsarbetet. 

Denna utveckling hänger samman med att gruvarbetet 

vid denna tid blev en helttidssysselsättning som inte på 

samma sätt som förut kunde kombineras med andra 

sysslor. Därmed kom männen att hamna under jorden 

medan kvinnorna blev hänvisade till arbeten ovan jord 

eller i hemmen. En definitiv slutpunkt för kvinnligt 

gruvarbete innebar 1900 års lag om minderåriga och 

kvinnors arbete i industriellt yrke, som uttryckligen 

förbjöd kvinnor och pojkar under 14 år att arbeta under 

jord i gruvor eller stenbrott. Denna lag gällde fram till 

1970-talet. Då hade lagstiftningen under många år 

hindrat kvinnor att utbilda sig till bergsingenjörer vid de 

tekniska högskolorna, eftersom utbildning krävde viss 

praktik under jord. Under 1900-talet har gruvarbetet 

varit en utpräglat manlig profession men under senare 

år har situationen förändrats. Vid t ex gruvorna i Kiruna 

och Aitik arbetar kvinnor i en mängd olika befattningar, 

b l a som truckförare och övervakare av borraggregat. 

Den kompetens som krävs idag gäller framförallt 

förmåga att hantera den tekniskt komplicerade utrustningen 

och uthållighet i psykiskt krävande arbetsuppgifter. 

Både teknik och attityder har förändrats, vilket 

gjort att kvinnorna kommit tillbaka i gruvarbetet. 

Kvinnorna är dock fortfarande i klar minoritet vid de 

svenska gruvorna, omkring 12 % av antalet anställda. 

Endast inom byggindustrin är andelen lägre (10%). 

23

Lasta med luft 

Ännu på 1930- och 40-talen utfördes det mesta av 

lastningsarbetet för hand. Men vid denna tid började 

nya metoder att utvecklas som underlättade 

denna tunga del av gruvarbetet. Ett steg i utvecklingen 

var den s.k. Raskenstamriggen, en mindre 

mobil lyftkran som drevs med tryckluft. Med 

tryckluftens hjälp var det möjligt att höja och 

sänka ett stort fyllfat (jämför handlastning kimfat) 

och på så sätt få ett krafttillskott vid lastningen. 

Under 1930-talet introducerades även de första 

kastlastmaskinerna som kom att få stor betydelse 

för mekaniseringen av lastningsarbetet. Kastlastmaskinen 

dras på räls och har en skopa längst 

fram, som kan fällas bakåt och tippa malm i en 

bakomliggande vagn. Denna typ av maskiner fick 

sitt genombrott på 1940-talet. Trots att de tidiga 

exemplaren hade sina brister blev de snabbt populära 

bland gruvarbetarna. En tidig kastlastmaskin 

tillverkades av Atlas Copco. Den fick av gruvarbetarna 

smeknamnet ”grisen”, därför att den 

tryckluftsdrivna lamellmotorn skrek som en gris! 

Titta på 

Raskenstamsriggen bärs, på samma sätt borrmaskinen, 

upp av en pelare som spänts mellan 

golvet och taket. Fyllfatet är en större variant av 

det kimfat som kan studeras vid tillmakningen. 

Raskenstamriggen drivs med tryckluft som tillförs 

genom gummislangar. Riggen är försedd 

med två spakar. Med hjälp av dessa kan man reglera 

luftpådraget. Malmen lastas på en vagn av 

järn som är placerad på räls. Efter lastningen körs 

(rallas) vagnen för hand till ett störtschakt där 

malmen tippas ned för att sedan tappas i vagnar i 

en underliggande ort. Under vagnens handtag 

sitter en spärrmekanism som frigörs när flaket 

tippas. 

Kastlastmaskinen med smeknamnet ”Grisen” 

kunde skötas av en gruvarbetare. Skopan manövrerades 

med en spak, som du hittar på den sida 

av maskinen som är närmast väggen. Vagnen 

som är kopplad bakom maskinen är tippbar men 

av en annan konstruktion än vagnen vid Raskenstamriggen. 

Denna vagn tippas åt sidan. Tryck 

gärna på knappen på textplattan och hör på skriket 

från ”grisen”. 

Vi har tidigare talat om att det är nödvändigt att 

bygga olika förstärkningar i gruvan för att stötta 

upp berget. I denna ort kan vi se hur både väggar 

och tak hålls på plats med hjälp av kraftiga 

timmerstockar. En sådan ort kallas för bockort. 

På marken kan vi se utlagda spår där vagnar kan 

köras. En bit in i gången finns en cirkelformad 

stenplatta. Med hjälp av denna vändskiva 

kunde man ändra riktning på vagnen. Längs den 

högra sidan av orten sitter två stycken tappgluggar. 

Ur dessa tappas malm ur, som tippats 

genom ett störtschakt från orter ovanför. Malmen 

fraktas inte upp från varje nivå i gruvan 

utan tippas ner till en gemensam utfraktsort. I 

denna ort tappas malmen genom tappgluggarna 

i vagnar, som sedan körs bort till uppfordringsplatsen. 

Lägg märke till de olika anordningar - 

stoppslåar - som håller malmen på plats i tappgluggarna. 

I orten visas även exempel på olika 

typer av belysningsutrustning som använts vid 

gruvorna. I de äldsta gruvorna användes, som tidigare 

nämnts, bloss, men också talgljus och 

oljelampor användes. I mitten av 1800-talet kom 

karbidlyktan som gav ett betydligt starkare ljus 

än tidigare. Karbidlampan användes för individuell 

belysning till långt in på 1900-talet. Under 

1940-talet introduceras den ackumulatordrivna 

pannlampan som gruvarbetaren kunde fästa på 

hjälmen. 

24

Den svenska 

metoden 

På 1940-talet lanserades ”den 

svenska metoden” - lätta ”knämatade” 

borrmaskiner i kombination 

med hårdmetallskär - som 

innebar en förändring och effektivisering 

av borrningsarbetet. 

De tidiga borrmaskinerna kunde 

visserligen skötas av en man 

men de var tunga och otympliga 

att hantera. Det tog lång tid att 

flytta en maskin eftersom den 

först skulle monteras ned och sedan 

monteras upp. Maskinen 

gick heller inte att sätta upp varsomhelst 

eftersom spännpelaren 

krävde ett speciellt utrymme. Ett 

annat problem med de tidiga 

borrmaskinerna var att borrstålet 

snabbt slets ut eftersom skäret 

inte var tillräckligt hårt. I allmänhet 

kunde man inte borra mer än 

en meter förrän borren fick bytas 

ut. Det gick åt ett stort antal borrar 

för att borra ett hål. De slöa 

borrarna fick vässas om i en särskild 

smedja. 

Titta på 

Gruvarbetaren från 1940-talet har en lätt tryckluftsdriven borrmaskin. 

Den stöds av ett ”knä”. Genom gummislangarna tillförs 

tryckluft och vatten. Gruvarbetaren har även en skyddshjälm 

och en pannlampa som får ström från en uppladdningsbar 

ackumulator. Ett laddaggregat för ackumulatorer visas i 

nästa rum vid Strejken – 1969. 

Vid slutet av 1930-talet och i 

början av 1940-talet utvecklade 

Atlas Copco en lätt borrmaskin 

som var försedd med s k ”knämatning”. 

Borrmaskinen vilar på 

ett spännben (”knä”) som utgör 

ett stöd för maskinen. ”Knäet” 

innehåller en tryckluftcylinder 

med en mekanism som trycker 

borren mot berget. Den nya maskinen 

var lätt at flytta från hål 

till hål och kunde användas på 

mer svårtillgängliga platser där 

det var svårt att montera upp en 

pelare. 

25

Vi lämnar nu den äldre delen av gruvutställningen 

och går in i den moderna avdelningen där dagens 

gruvteknik visas. Under perioden efter andra 

världskriget har gruvbrytningen genomgått stora 

förändringar. Med ökad mekanisering och rationalisering 

har antalet gruvarbetare blivit färre 

samtidigt som produktionen ökat. En modern 

underjordsgruva är en komplicerad ”produktionsapparat” 

som det kan vara svårt att få grepp om. 

För att få en första överblick kan det vara lämpligt 

att studera modellen som visar Kirunagruvan i 

genomskärning. 

Gruvarbetare och tryckluftsdriven borrmaskin vid Kirunavara malmberg. 

Teckning av Ferdinand Boberg 1915. 

Miljö 

All gruvbrytning innebär ett ingrepp och en förändring 

av landskapet. Vid dagbrottsbrytning blir såret i 

landskapet större än vid underjordisk brytning. Men 

även brytning under jord påverkar landskapet – t ex 

bildar de massor av onyttigt gråberg väldiga högar. I 

moderna anläggningar planeras brytningen på ett 

sådant sätt att landskapet kan återställas eller ”läkas” 

på ett så bra sätt som möjligt efter att driften har 

upphört. 

Andra miljöproblem vid gruvor hänger samman med 

vatten. Gruvornas vattenutsläpp består dels av grundvatten 

som pumpas upp för att hålla gruvan fri från 

vatten (länspumpning), dels av processvatten som 

släpps ut från anrikningsverken (se flotation). 

Länspumpningen medför att grundvattennivån i 

området sänks och att vattenflödet störs. Vattnet från 

anrikningsverket kan innehålla höga koncentrationer av 

lösta metaller och kemikalier och måste därför renas. 

Genom att efter reningen samla upp vattnet i stora 

sandmagasin kan man hålla metallutsläppen på en låg 

nivå. 

26

Världens största 

järnmalmsgruva 

under jord - Kiruna 

Den fosforrika järnmalmen i Norrbotten har varit 

känd sedan 1600-talet men det var först i slutet 

av 1800-talet som exploatering i större skala 

kom igång. En av förutsättningarna var 

Thomasprocessen - en av de s k götstålsprocesserna 

- som gjorde det möjligt att framställa 

stål ur fosforrik malm (se Ferrum). En 

annan förutsättning var järnvägen som innebar 

att malmen kunde transporteras från Malmberget 

och Kiruna till utskeppningshamnar i 

Luleå och Narvik. Före järnvägen hade malmtransporterna 

till kusten till viss del skett på 

rendragna ackjor. För att kunna rekrytera 

kunniga gruvarbetare till de nya gruvorna i 

Lapplands ödemarker erbjöd gruvbolaget högre 

löner än för motsvarande arbete i Bergslagen 

och Uppland. En borrares lön i Kiruna kunde 

vara tre gånger så hög som en borrares lön i 

Kiruna. Men mycket saknades i de nya 

gruvsamhällena som till en början mer likanade 

kåkstäder. Bostadsförhållandena var mycket 

primitiva. 

Malmen i Kirunavaara är en av de största kända 

järnmalmsfyndigheterna i världen. I början 

bröts malmen i dagbrott men från och med 

början av 1960-talet har brytningen skett under 

jord Gruvan är idag världens största underjordiska 

järnmalmsgruva. Sedan 1898 har nära 800 

miljoner ton brutits i Kiruna och ännu återstår 

400 - 500 miljoner ton. På den nya huvudnivån, 

ca 1000 meter under jorden, som togs i drift 

1997, finns det nära 330 miljoner ton. Malmen 

beräknas räcka fram till 2015. 

Titta på 

Modellen visar Kirunagruvan i genomskärning. 

Malmkroppen, som visas i det 

ljusare partiet, är ca 4 kilometer lång, 80 

meter bred och har ett känt djup på åtminstone 

2 kilometer. Den lutar 60 grader. 

I modellen kan man också se hur brytningen 

sedan slutet av 1800-talet flyttats 

allt längre ned. De långa gångarna är olika 

huvudnivåer dit den lossbrutna malmen 

töms från brytningsstället. Från huvudnivån 

transporteras malmen via tåg till 

uppfordringsplatsen för vidare transport 

upp till marknivån. Borraggregatet, som 

bärs upp av tre ben, användes i början av 

1900-talet vid dagbrottsbrytning. 

 

Gruvarbetet har i alla tider varit ett tungt och riskfyllt 

arbete. I äldre tider var arbetsförhållandena ofta 

omänskliga. I början av 1900-talet var olycksfallsfrekvensen 

mycket hög jämfört med andra yrkesgrupper. 

På 1930-talet började arbetsskyddsproblemen att 

uppmärksammas mer och mer och under 1940-talet 

blev arbetsskyddsfrågor föremål för ett mer organiserat 

och målmedvetet arbete i samverkan mellan arbetsgivare 

och fackförbund. Men det var först i slutet av 

1950-talet som olycksfallsstatisktiken visade en tydligt 

nedåtgående trend. 

Den ökade mekaniseringen av gruvarbetet har inneburit 

att de flesta av de tyngre och riskfyllda arbetsmomenten 

försvunnit, men samtidigt har nya skapats. Övergången till 

lättare tryckluftsdrivna borrmaskiner, ”en man en borr” 

gav upphov till vibrationsskador. Under 1970- och 80- 

talen var dieselavgaser ett stort miljöproblem i samband 

med att man övergick till dieseldrivna last- och transportmaskiner. 

Till återstående arbetsmiljöproblem hör fallande 

stenar, buller och drag. Under senare år har även en ny typ 

av problem dykt upp som hänger samman med alltför 

stillasittande och monotona arbetsuppgifter. Gruvorna 

uppvisar idag många likheter med andra industrimiljöer 

men skiljer ut sig genom en förhöjd förekomst av bl a 

lungcanser och kronisk bronkit. 

27

Titta på 

Det kan nu vara lämpligt att gå över till modellerna 

där gruvbrytningens olika moment visas 

steg för steg. Malmbrytning kan ske enligt ett 

stort antal olika metoder. Den metod som används 

är beroende av malmkroppens läge och utbredning 

och bergets hållfasthet. I modellerna 

visas den metod som är den vanligaste i Sverige 

och som används vid gruvorna i Kiruna och 

Malmberget. Metoden går ut på att malmkroppen 

delas upp i skivor som borras upp och 

sprängs från en underliggande ort. I den första 

rutan kan vi se hur en ort drivs in i malmkroppen. 

Detta moment kallas för tillredning. I 

ruta två ser vi hur man driver en s k öppningsstig. 

Detta för att malmen ska kunna rasa ned 

utan att ”låsa sig”. I ruta tre ser vi borrning 

uppåt som sker enligt ett bestämt mönster. 

Framifrån sett liknar detta mönster en solfjäder. 

Hur det ser ut kan vi se i nästa ruta. I ruta fem 

kan vi se hur en laddning detonerar. En skiva 

sprängs loss och rasar ned i orten. Ruta sex visar 

utlastning med hjälp av en eldriven lastmaskin. 

Ruta sju visar återigen ett tvärsnitt. Här kan man 

se hur malmen i en ovanliggande nivå sprängts 

loss och rasat ned. I ruta åtta kan man se hur 

lastmaskinen tömmer malmen ned i ett schakt 

varifrån den tappas ned i en lastbil. I nästa ruta 

ser vi hur lastbilen tömmer malmen ned i en 

malmkross. Från krossen transporteras malmen 

vidare till en hiss, en s k skip, som för upp malmen 

till marknivå. I rutorna 10 och 11 visas 

samma moment som i rutorna 8 och 9 med den 

skillnaden att ett tåg med vagnar används istället 

för lastbil. Den första metoden, med lastbilar används 

i Malmberget medan den senare metoden 

med tåg används i Kiruna. Härifrån kan man fortsätta 

till kontrollrummet med TV-monitorer. 

Tillredning. 

Drivning av öppningsstig. 

Rasborrning 

Rasborrning sett framifrån. 

28

Sprängning. 

Utlastning. 

Rasbrytning sett framifrån. 

Tömning i störtschakt och tappning i truck 

på huvudnivå. 

Malmen tippas ned i kross (Malmberget). 

Tömning i störtschakt och tappning i tåg 

på huvudnivå (Kiruna). 

Malmen tippas ned i kross (Kiruna). 

29

160 

Borrmeter per 

man och timme 

140 

Mekanisk 

borrning, 

hydauliska 

maskiner 

120 

100 

80 

60 

Mekanisk 

borrning, 

tryckluftmaskiner 

40 

20 

Halvmekamisk 

borrning, 

lätta borriggar 

”Svenska metodem” 

Knämatare och 

nordmetallborrar 

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 

Borrteknikens utveckling under 1900-talet. Den vänstra axeln visar antal borrade meter per gruvarbetare och timma. Vid 

1900-talets början dominerade fortfarande handborrningen. Under 1910-talet blir tryckluftsdrivna borrmaskiner 

vanliga. På 1940-talet introduceras ”Den svenska metoden” som innebar ”en man en borr”. Borriggar började användas 

på 1950-talet – ”en man flera borrar”. I början av 1980-talet kom hydrualiskt drivna borraggregat. 

Titta på 

Framför den stora bilden på väggen, som föreställer Atlas Copcos borraggregat SIMBA 469, ligger 

borrrör. Borrören skarvas ihop automatiskt. Vid sidan om borrören finns en låda som innehåller 

borrkronor med hårdmetallstift. 

30

Strejken - 1969 

Framtidens gruva 

Under 1900-talet har huvuddelen av 

gruvbrytningen skett under jord, vilket inneburit 

ökade kostnader. Ökade lönekostnader har drivit 

fram en hög grad av mekanisering av arbetet. Idag 

utförs en stor del av arbetet fjärrstyrt och automatiskt, 

och utvecklingen fortsätter mot allt färre 

arbetsmoment. Malmbrytningen i Kirunagruvans 

nya huvudnivå styrs med hjälp av datorer och 

monitorer. I olika kontrollrum vakar operatörer 

över helautomatiska lasttåg, lastmaskiner och 

borrmaskiner. 

Mekaniseringen och rationaliseringen av arbetet i 

gruvindustrin påbörjades under 1940 och 50-talen 

och intensifierades under 1960-talet. Utvecklingen, 

som var resultatet av en ökad utländsk 

konkurrens, innebar inte bara ökad produktivitet 

och effektivitet utan fick självfallet även konsekvenser 

för arbetsmiljö och arbetsförhållanden. I 

vissa avseenden innebar utvecklingen förbättringar 

på arbetsmiljöområdet, men i andra fick 

den negativa konsekvenser. B l a övergången till 

icke spårbundna transporter med dieseldrivna 

fordon under jord innebar svåra avgasproblem. 

Ständigt ökande produktivitetskrav med b la tidsstudier 

medförde stress. Gruvarbetarna krävde 

slopade prestationslöner och en bättre arbetsmiljö. 

I december 1969 utbröt en strejk vid gruvan i 

Kiruna, som sedan spred sig till alla Malmfält i 

Norrbotten. Strejken var både en missnöjesyttring 

över lokala förhållanden och en reaktion mot den 

tekniska storskaligheten. De strejkande som uppgick 

till ca 3000 vände sig både mot företagets 

ledning och mot sitt eget fackförbund. Genom 

radio och TV fördes strejken direkt in i svenskarnas 

vardagsrum. Även utomlands väckte strejken 

uppmärksamhet. 

Miljön visar ett kontrollrum för övervakning av 

fjärrstyrda och helautomatiska hydrualiskt drivna 

borraggregat. Med stor precision borras 55 meter 

långa hål, i solfjäderform, upp i berget. Arbetet pågår 

dygnet om. Operatören övervakar, med hjälp 

av monitorer, flera borraggregat samtidigt. 

31

Europas största 

koppargruva - Aitik 

Som tidigare nämnts är det malmkroppens läge 

som avgör vilken brytningsmetod som används: 

underjordsbrytning eller brytning i dagen. Den 

största delen av världens malmtillgångar bryts i 

dagbrott (60-70 %). Metoden är enklare och billigare 

men innebär större ingrepp i naturen. 

Bolidens gruva i Aitik utanför Gällivare är idag 

Europas största sulfidmalmsgruva och det 

största dagbrottet i Europa. I gruvan utvinns 

koppar men också andra metaller: zink, bly, 

silver och guld. Fyndigheterna har varit kända 

sedan 1930-talet, men den låga halten av metall 

innebar att brytning inte var aktuell förrän på 

1960-talet, då ny teknik och utrustning för 

dagbrottsbrytning hade kommit fram. Gruvan 

har varit i drift sedan 1968. Årligen bryts här 16 

miljoner ton malm och dessutom 14,2 miljoner 

ton gråberg för att malmen ska friläggas. Malmen, 

som innehåller 0,38 % koppar, ger efter 

behandling i Aitiks anrikningsverk ett koncentrat 

motsvarande 210 000 ton (Se flotation). 

Koncentratet transporteras med järnväg till 

Rönnskärsverket för nedsmältning. Vid smältverket 

utvinns ca 60 000 ton koppar, 40 ton 

silver och 2 ton guld. 

Ny sprängkraft 

Titta på 

På väggen hänger en bild som visar dagbrottet 

i Aitik. Med stora aggregat borras 

hål i berget. Efter sprängning rasar malmen 

ned på botten av dagbrottet. Här lastas 

malmen på stora truckar med hjälp av 

grävskopor. Truckarna fraktar malmen 

fram till ett krossverk där malmen krossas. 

Från krossverket transporteras malmen 

med bandtransportörer upp till 

anrikningsverket på marknivån. 

Det stora däcket med en diameter av 3,6 

meter används av de väldiga CAT-truckar 

som fraktar malm i dagbrottet. Maskinen 

är 6,5 meter hög , 7,4 meter bred och har 

ett flak med utrymme för 129 kubikmeter! 

 

Under 1960-talet skedde en kraftig utveckling av 

sprängämnen. ANFO (Ammonium Nitrate Fuel 

Oil), Slurry och andra nyare sprängämnen började 

att kraftig konkurrera med dynamiten. Under 

1980-talet började emulsionssprängämnen att användas. 

De nya sprängämnena är billigare, säkrare 

och miljövänligare än dynamiten. Parallellt med 

sprängtekniken har initieringstekniken utvecklats, 

d v s att borrhålen detonerar i rätt ordningsföljd 

och med rätt tidsintervall. Detta sker med elektriska 

sprängkapslar, men också med icke elektriska 

kapslar, Nonel. för större säkerhet. Även 

laddningsarbetet har förändrats. Laddningen 

sker från hydrualiska plattformar från vilka 

laddaren fyller sprängämnet i borrhålen. 

Titta på 

I den lilla orten visas en vägg med laddade 

borrhål. Till varje hål går en ledning. Tryck 

på knappen för att uppleva en 

sprängsalva. Till höger om orten visas ett 

bärbart tryckluftsdrivet laddningsaggregat 

för ANFO-sprängmedel från i 

början av 1960-talet. 

32

Rum i berget 

Ett närbesläktat område till gruvteknik är bergbyggnadsteknik, 

d v s den teknik som används när 

man anlägger tunnlar och rum i berget. I stort sett 

handlar det om samma moment: att bryta och 

transportera. I utställningen ges några exempel på 

bergrumsarbeten i Sverige. 

Stockholms tunnelbana 

Ett omfattande bergarbete var anläggandet av den 

första sträckningen i Stockholms tunnelbanenät 

under 1940-talet. 1947 var en 800 meter lång tunnel 

klar under Kungsholmen. Genomslaget - man 

arbetade från olika håll - skedde under Fridhemsplan. 

Vid detta arbete användes för första gången 

”Den svenska metoden”. Stockholms tunnelbannät 

har byggts ut i olika etapper. Idag består nätet av 

sammanlagt 111 km dubbelspår och 100 stationer. 

Stornorrfors 

Efter andra världskriget skedde en mycket omfattande 

utbyggnad av vattenkraften i Sverige - framförallt 

under 1950-talet. Vid denna tid hade man 

övergått till att i huvudsak förlägga kraftverken till 

berg, av militära och hydrologiska skäl. De omfattande 

regleringarna av vattensystem krävde, 

förutom dammanläggningar, också tunnelsystem 

och maskinhallar i berget. Till bygget av Stornorrfors 

1953-59 kom hundratals arbetare från hela 

Sverige. Ett provisoriskt samhälle växte upp. Vid 

sprängningen av de jättelika bergrummen användes 

nya borrmetoder med kedjematade borrmaskiner. 

Den Svenska metoden, som inneburit 

”en man en borr” kom vid detta bygge att ersättas 

av ”en man flera borrar”. 

Bergrum - försvar 

Sedan andra världskriget har Sveriges civila och 

militära försvar satsat på att bygga rum i berget. 

1969 flyttade Stockholms flottbas ut från Skeppsholmen 

i centrala Stockholm till Muskö i Stockholms 

skärgård. Anläggningen är nedsprängd i 

berget för att vara skyddad mot attacker i krigstid. 

Musköbasen rymmer hamnar, varv, verkstäder, 

lagerlokaler, kontor och sjukhus. Anläggningen är 

byggd för att kunna vara självförsörjande på vatten, 

luft och mat. 

Bergrum - arkiv 

Historiska dokument, böcker och trycksaker, som 

representerar oersättliga källor till det förflutna 

förvaras säkrast i bergrum. När de ständigt växande 

samlingarna på Kungliga biblioteket i Stockholm 

behövde större utrymme, beslutade man att 

skapa nya förvaringsrum i underjorden. Under det 

gamla biblioteket, 40 meter under Kungsträdgården, 

byggdes två magasin - vardera 5 våningar 

höga och 150 meter breda. Anläggningen öppnades 

1997. Arbetet var mycket komplicerat, bl a beroende 

av att huvudbyggnaden inte fick skadas. 

Under 1940 och 50-talen byggdes de första sträckningarna i Stockholms tunnelbanenät. 

33

Bergrum - vägtunnlar 

Tunnlar för bilar och tåg är ett vanligt sätt att utnyttja 

berg. Med Dennispaketet vill man förbättra 

vägnätet inom Stockholmsregionen genom att 

bygga en ringled runt staden. Eftersom man måste 

ta hänsyn till parker och hus byggs ringleden under 

jorden. Det blir ett av världens mest komplexa 

system av vägtunnlar i stadsmiljö. 

Bergrum - reningsverk 

Stockholmarna får sitt vatten från Mälaren. Vattnet 

förs in i tunnlar från Mälaren till vattenverken, 

och ut till våra vattenkranar och toaletter. Det 

smutsiga förbrukade vattnet förs vidare genom 

avloppstunnlar till reningsverket. Efter rening 

släpps vattnet ut i Saltsjön. Henriksdal i Stockholm 

är ett av de reningsverk som är anlagda i berget. 

Reningsprocessen kan verka oberoende av 

solsken och kyla (Se även modellen i museets 

kemiutställning, som visar vattnets väg genom 

Stockholm). 

Bergrum - Lagerlokaler 

I Årstadal i södra Stockholm finns ett jättelikt 

frys- och kyllager under jord för mat och vin. 

Temperaturen är lägre och håller jämna grader. 

Idealiska förhållanden för vintunnor och ekonomisk 

lönsamhet för livsmedelsindustrin eftersom 

det behövs mindre energi. 

Skrädning 

Vi går nu in i utställningens sista avdelning. Efter 

att malmen tagits upp ur gruvan måste malmen 

skiljas från gråberget innan den kan smältas ned. I 

äldre tider ombesörjdes detta arbete av rotmästaren 

och hans lavhjon som skrädde malmen 

– d v s slog med hammare på malmstyckena så att 

malmen blev fri. Malmen lades sedan upp i högar i 

väntan på vidare transport till masugnen. Kvar i 

skrädhuset blev mindre malmstycken som kallades 

för ”syltan” eller ”sörpan”. Den transporterades 

vidare till vasktorget där den fick genomgå 

ännu en behandling. Vid vasktorget arbetade ofta 

kvinnor och barn. De öste sörpan i en vaskpanna 

av plåt med hål i botten och lät sedan vatten, som 

leddes till vasktorget i långa rännor från 

gruvpumparna, spola över sörjan. Gråberget 

följde då med vattnet och kvar blev små malmbitar 

som plockades ner i lådor. 

Att transportera tunga laster landvägen var förr i 

tiden förenat med stora svårigheter eftersom vägarna 

ofta var undermåliga eller rent av obefintliga. 

Därför väntade man till vinterhalvåret då 

malmen kunde köras i slädar över snö och is (mer 

om detta i utställningen Ferrum). 

I mitten av 1800-talet började man bygga anrikningsverk 

för att maskinellt bearbeta malmen. 

Skrädning och vaskning vid vid Nybergets gruvor i Dalarna. Teckning av Johan Ahlbäck 1925. 

34

Den gamla metoden med skrädning och vaskning 

levde dock kvar vid många gruvor till i början av 

1900-talet. I ett anrikningsverk mals malmen ner i 

olika typer av kvarnar till ett fint pulver. Därefter 

får mineralkornen passera över magnetiska 

separatorer som skiljer ut de järnhaltiga kornen. 

Resultatet blir ett koncentrat av järnmalm som 

kallas för slig. Det finns även andra 

separeringsmetoder men den magnetiska är den 

vanligaste. 

Sligen måste sedan genomgå ännu en process 

innan den hamnar i masugnen. Sligen blandas 

med bindemedel och olika tillsatsämnen, rullas till 

kulor och bränns i ugnar. Slutresultatet kallas för 

pellets, som är råvaran för masugnen. Dessa metoder 

är de vanligaste för anrikning av järnmalm, för anrikning 

av sulfidmalmer används andra metoder. 

Titta på 

I montern visas olika redskap från 1800- 

talet som använts vid skrädnings- och 

vaskningsarbetet. Längst ned ligger 

malmrakor och malmfat som användes 

till att samla ihop malmen. Ovanför hittar 

vi en skrädhammare. På väggen till vänster 

sitter två mindre skrädhammare som 

använts av barn. Högst upp visas en 

vaskpanna som brukades till att vaska 

malmen ur sörpan. 

Den stora bilden till höger om montern visar 

en av LKAB:s anläggningar för magnetisk 

separation av järnmalm. De järnhaltiga 

mineralkornen fastnar vid stora roterande 

cylindrar. Den runda behållaren 

ovanför trappan innehåller malm. Med 

den lilla magneten kan man känna att 

malmen innehåller järn. 

Vaskning av malm i vaskpanna. 

Efter Sebastian Münster, Cosmographien, 1544. 

Flotation 

Sulfidmalmer innehåller flera olika metaller och 

mineraler. Här krävs andra metoder för att skilja ut 

malmen från gråberget. Den s k flotationsprocessen, 

som används vid Aitik, bygger på vissa 

mineralers förmåga att hålla sig flytande i en 

vätskeyta, flotera. Mineral kan fastna vid 

luftbubblor som stiger upp ur en uppslammad 

blandning av vatten och mineralkorn. 

Malmen krossas, mals och blandas med kemikalier 

och vatten. Med luftbubblor stiger malmkornen 

till ytan och bildar ett skum. De korn som 

inte fastnar vid bubblorna samlas på apparatens 

botten. Genom att tillsätta kemikalier, reagenser, 

kan man förändra mineralernas egenskaper. På så 

sätt kan sulfidmalmens olika mineraler tas ut var 

och en för sig. 

Titta på 

Här kan du se hur mycket av olika metaller 

som kan utvinnas ur ett ton sulfidmalm 

från gruvan i Aitik i Norrbotten. 

65 kg zink 

15 kg bly 

8 kg koppar 

0,155 kg silver 

0,0028 kg guld 

I bakgrunden visas en bild av flotationsanläggningen 

vid Boliden Minerals sulfidmalmsgruva 

i Aitik. 

Det berättas att det var en gruvarbetares 

hustru som fick idén till flotationsmetoden. 

Idén skulle hon ha fått när hon 

tvättade sin mans arbetskläder. Plötsligt 

var baljan full av silverglänsande 

vattenbubblor. En modell som visar 

denna händelse visas också i utställningen. 

35

Prospektering 

En mineralisering som bedöms vara värd att bryta 

kallas för malm. Malm är alltså ett ekonomiskt 

begrepp. Om en gruva anses värd att exploatera är 

b l a beroende av vilken teknik som används och 

världsmarknadspriser. Malmfyndigheten i Aitik 

har varit känd sedan 1930-talet, men det var först 

på 1960-talet, då ny teknik för dagbrottsbrytning 

kommit fram, som gruvan med sitt mycket låga 

mineralinnehåll ansågs värd att bryta. Det finns 

även exempel på gruvor där driften lagts ned för 

att sedan återupptas med andra förutsättningar. 

De malmer som innehåller järn i Sverige är av två 

slag: svartmalm och blodstensmalm. Svartmalmen 

innehåller mineralen magnetit, som till 

färgen är svart med dragning åt stålgrått. Repar 

man denna magnetiska malm syns ett streck. 

Blodstensmalmen består av järnoxid. Vid rispning 

bildas ett blodrött streck. De svenska järnmalmerna 

innehåller 30-70 % järn. I malmen ingår även 

andra ämnen som fosfor och svavel, vilket i äldre 

tider gav problem vid järnframställning. En viktig 

innovation i slutet av 1800-talet var den s k 

Thomasprocessen som gjorde det möjligt att på ett 

effektivt sätt framställa stål ur fosforhaltiga malmer 

(se vidare om detta i Ferrum). Denna metod 

medförde att malmfälten i Grängesberg och Norrbotten 

kunde exploateras i större skala. 

Att finna en malmåder var i gamla tider ett ganska 

så slumpartat företag. Man kunde söka efter rostfärgade 

flyttblock, efter malmsträckade berghällar 

eller efter sjöar, bäckar och myrar, där bottnen var 

fylld av rostfärgat slam som antydde att en malmfyndighet 

kunde finnas i området. Det finns också 

en hel del sägner som berättar om hur upptäckten 

av större malmfyndigheter gått till. Många sägner 

talar om hur olika djur visat på var malmen fanns. 

T ex så sägs Falu koppargruva ha kommit i dagen 

tack vare en bock. Andra sägner förtäljer om björnar, 

renar, hjortar och ormar som visat vägen. 

I slutet av 1600-talet började gruvkompasser att 

användas för malmletning. I en gruvkompass är 

nålen upphängd på ett sådant sätt att den kan ge utslag 

i vertikalt led. När kompassnålen drogs nedåt 

var det ett tecken på en malmförekomst. Även 

slagruta, som främst förknippas med sökande efter 

vatten, användes vid malmletning. 

Idag används många metoder för att söka efter 

malm och vanligen används flera i kombination 

med varandra. Ett första steg kan vara att analysera 

ett områdes geologi – t ex med hjälp av en 

geologisk karta, som anger de olika bergarterna, 

deras utbredning och sammanhang. Genom en sådan 

analys kan man sluta sig till vilka zoner som 

kan innehålla mineral. Nästa steg kan vara att använda 

någon form av geofysik metod. Med hjälp 

av magnetometrar – gruvkompassens efterträdare 

– kan man göra magnetiska mätningar som visar 

malmens utbredning. Elektrisk malmletning grundar 

sig på att vissa malmer har andra elektriska 

egenskaper än den omgivande berggrunden. 

Denna metod har visat sig särskilt lämplig för prospektering 

av sulfidmalmer. Andra geofysiska 

metoder är gravimetriska, som baseras på tyngdskillnader; 

radioaktiva, som utgår från skillnader i 

radioaktivitet; och seismiska som grundar sig på 

skillnad i reflektionsförmåga. 

Sedan 1940-talet har man utfört geofysiska mätningar 

från flygplan i Sverige. Stora delar av landet 

täcks nu av sådana mätningar. 

För att närmare undersöka en malmindikation används 

diamantborrning. Ett roterande rör vars nedre 

ände är skodd med diamanter, skär ut en stav 

eller kärna ur berget. Denna borrkärna kan sedan 

analyseras. Om en sådan analys påvisar malm så 

kan ett större område systematiskt borras upp. 

Titta på 

I den runda montern visas ett antal äldre 

gruvkompasser. Observera att magnetnålen 

är upphängd på ett sätt som ger utslag 

i vertikal riktning. Till höger visas en 

låda med borrkärnor och på bilden ovanför 

visas ett borrprovningsområde. 

 

36

Nedlagda gruvor - 

Kristid 

1950 var Sverige världens största järnmalmsexportör. 

1974 dominerades produktionen av 

Brasilien, Australien och Västafrika. En av orsakerna 

till denna utveckling var att de malmlastande 

fartygens kapacitet ökade avsevärt under 

perioden. Detta medförde lägre kostnader för 

längre sjötransporter. Även kostnaderna för brytningen 

hade betydelse. Medan man vid de svenska 

gruvorna huvudsakligen arbetade med underjordsbrytning, 

låg de nya fyndigheterna så ytligt 

att de kunde exploateras med dagbrottsbrytning, 

vilket är betydligt billigare. Den ökade konkurrensen 

medförde en genomgripande strukturomvandling 

av de mellansvenska gruvorna. Vid krigsslutet 

1945 fanns ett 70-tal järnmalmsgruvor i Bergslagen. 

1960 hade antalet sjunkit till 50 och 1970 

återstod 25 gruvor. I början av 1980-talet fanns 

endast två järnmalmsgruvor kvar i området och 

idag (1999) finns ingen kvar, efter att Grängesberg 

lades ned 1989 och Dannemora 1992. För 

Bergslagen innebar gruvdöden en svår omställningsperiod. 

En 1000-årig gruvtradition utplånades 

under bara några decennier. 

Titta på 

På Sverigekartan och i utsnittet över Bergslagen, 

kan man se vilka gruvor som var i 

drift 1950. I ”gruvkyrkogården” visas ett 

urval nedlagda gruvor, av vilka många 

varit i drift från medeltiden fram till helt 

nyligen: t ex Falu koppargruva (850- 

1992), Dannemora gruva (1481-1992) 

och Grängesberg (1500-1989). 

I rummet där modern gruvbrytning visas 

finns en hörna som handlar om bakgrunden 

till den svenska gruvindustrins förändring 

efter andra världskriget. Installationen 

på väggen illustrerar lastfartygens 

storleksökning under perioden. Världskartan, 

med de många blå pilarna, visar 

att järnmalmen i början av 1970-talet i 

större utsträckning hämtades från 

brytningsplatser i Australien, Västafrika 

och Sydamerika. 

Järnmalmsexporten 1973. Malmen bröts huvudsakligen i Sydamerika, Australien och Västafrika. 

37

Dagens gruvor 

Idag (1996) finns det 17 verksamma gruvor kvar i 

Sverige – de flesta i Västerbotten och Norrbotten. 

Men trots att antalet gruvor har blivit så få bryts 

det mer malm idag än för 50 år sedan, tack vare 

avancerad teknik. Sedan några år tillbaka pågår 

även en intensiv prospektering efter nya fyndigheter. 

Kanske kan det leda till att vi i framtiden får 

flera, men kanske mindre gruvor, där brytningen 

sker med rationella metoder. 

Stapeldiagrammet visar den stora minskningen 

av antalet gruvor i Sverige under 1900-talet. 

Från närmare 500 gruvor i slutet av 1910-talet 

till dagens knappa 20. I det nedre diagrammet 

kan man dock se att malmproduktionen ökat 

väsentligt under perioden, trots att antalet 

gruvor alltså minskat. Störst var produktionen 

i början av 1970-talet, därefter 

följde en nedgång, men idag visar produktionen 

återigen en uppåtgående 

trend. 

Malmgruvor i Sverige (1996) 

Järnmalmsgruva 

• Ickejärnmalmsgruva 

38

Litteratur om gruvor 

i urval 

Carl-Herman Tillhagen, Järnet och människorna 

(1981), behandlar både teknik och människa. Utförliga 

beskrivningar av äldre brytningsmetoder, 

sociala förhållanden och inte minst vidskepelse 

och sägner kring gruvbrytning och järnhantering. 

Jalmar Furuskog, Det svenska järnet genom tiderna 

(1938), är en folkbildningsklassiker om 

gruvbrytning och järnhantering . 

I Svensk Teknikhistoria, red. Sven Rydberg 

(1989), finns flera avsnitt som behandlar gruvhantering. 

Olika uppsatser om svensk bergshistoria kan man 

finna i publikationen Med Hammare och Fackla, 

som ges ut av Sancte Örjans gille. 

Daedalus, Tekniska museets årsbok 1997, handlar 

om bergsbruk och järnhantering. Här finns b l a en 

uppsats av Håkan Henriksson, ’Bland gruvpigor 

och gruvdrängar’, som belyser kvinnliga gruvarbetare 

genom historien. Se även Håkan Henriksson, 

Kvinnor i gruvarbete, i Med Hammare och 

Fackla XXXIII (1994). 

I Daedalus 1999 finns en uppsats av Maths 

Isacsson, Människans villkor i gruvornas värld, 

som belyser gruvarbetet under 1900-talet. 

Utvecklingen inom svensk gruvindustri under 

1900-talet kan man följa i Boris Serning, De 

mellansvenska järnmalmsgruvorna 1930-1980 

(1987). 

Äldre gruvmaskiner behandlas i Tekniska museets 

faktahäften till utställningen Maskinhallen: 

Muskelkraft, vattenkraft och vindkraft, och 

Ångmaskiner, ångpannor, ångturbiner och gasturbiner. 

Ett standardverk om gruvarbetare och arbetsförhållanden 

är Bertil Boëthius, Gruvornas, 

hyttornas och hamrarnas folk : bergshanteringens 

arbetare från medeltiden till gustavianska 

tiden (1951). 

En kortare skildring av Falu koppargruvas historia 

är Tommy Forss, Stora stöten – En berättelse om 

Falu koppargruvas historia (1990). 

Staffan Hansson, Från Nasafjäll till SSAB 

(1987), behandlar gruvhanteringen i Norrbotten. 

På spaning efter gruvlavar, Guide till det ’Kmärkta’ 

Sverige (1985) av Petter Eklund är en originell 

vägvisare med nostalgiska betraktelser över 

övergivna gruvlavar i framförallt Bergslagen. 

Vårt behov av mineraler och Prospektering vad 

är det?, är två läromedel för gymnasieskolan. 

De kan beställas från Svenska gruvföreningen 

Tel: 08-783 80 00 

Gruvan (1986), är ett läromedel för yngre barn 

som tagits fram av teknikcentrum vid Högskolan i 

Luleå. 

Gruvarbetet har även skildrats av en rad skönlitterära 

författare. För en fullständig översikt se 

Lars Furuland, Bergslagen i litteraturen 

(1998). Här kan nämnas Ernst Didring, Malm 

(tre delar 1914-19), Maj Hirdman, Uppror i 

järnbärarland (1945) samt Kurt Salomonson, 

En dag i gruvan (1972) och Flickan med sagohåret 

(1979). 

För den som vill gå till botten med den äldre 

gruvteknikens historia rekommenderas Sten Lindroth, 

Gruvbrytning och kopparhantering vid 

Stora kopparberget intill 1800-talets början, del 

1 (1955). 

39

Gruvor på nätet 

På gruvsektionens hemsida (ingår i Sveriges 

speleolog förbund) finner man en rad intressanta 

länkar till både svenska och utländska 

hemsidor som handlar om gruvhantering igår 

och idag. 

http://www.algonet.se/~ahlj/gruva 

Se även: 

http://www.lkab.se 

Gruvor att besöka 

Det finns en hel del gruvmuseer i Sverige som 

man kan besöka. En fullständig förteckning (t o m 

1997) över gruvmuseer och andra teknikhistoriska 

museer och miljöer finner man i Jan af 

Geijerstams Arbetets historia – Guide till museer 

och miljöer i Sverige (1997). Vid några av dessa 

gruvmuseer, som du finner i listan här nedan, 

finns möjlighet att göra ett besök under jorden. 

Falu koppargruva (Kopparbergs län) Tel: 023-711475 

Sala silvergruva (Västmanlands län) Tel: 0224-19541 

Flogbergets gruva, utanför Smedjebaken (Kopparbergs län) Tel: 0240-660287 

eller 0240-660145 (Ekomuseum Bergslagen) 

Loos koboltgruva i närheten av Ljusdal (Gävleborgs län) Tel: 0657-10533 

Kleva gruva utanför Vetlanda (Jönköpings län) Tel: 0383-97414 

LKAB i Kiruna (Norrbottens län) Tel: 0980-71016 

40

Äldre delen 

Frågeuppgifter: gruvan 

Årskurs 4 – 6 

1 Hur sprängde man i berget innan krutet började att användas? _________________________ 

_________________________________________________________________________ 

2 Beskriv minst tre olika typer av belysning som du finner i gruvan. _________________________ 

_________________________________________________________________________ 

3 Gå fram till kvinnan som kör den tunga skottkärran.Varför har man lagt ut bräder på marken ? Vad 

skiljer den här skottkärran från en modern? ____________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

4 Hur fick man kraft till att driva vattenpumpar och hissa upp malmtunnor?___________________ 

_________________________________________________________________________ 

5 Hur gick handborrning till ? Vilka två redskap användes? Rita av redskapen. Vilka risker fanns i detta arbete? 

6 Vad hette den svenske uppfinnare som uppfann dynamiten? _________________________ 

7 Det hände att gruvarbetarna använde uppfordringstunnan som en hiss för att ta sig upp ur gruvan. 

Hur kunde man annars ta sig upp? 

_________________________________________________ 

8 Brevid uppfordringtunnan finner du en borrmaskin som är monterad på en pelare.Vad drivs borrmaskinen 

med? 

_______________________________________________________________ 

9 På 1940-talet började lastmaskiner att användas. De gjorde att arbetet blev lättare. Vilket smeknamn 

fick den första lastmaskinen från Atlas Copco ? (Tryck på knappen!)_____________________ 

10 Gruvarbetaren från 1940-talet har hjälm på huvudet. På hjälmen sitter en elektrisk lampa. Varifrån 

kommer strömmen till lampan? (Tryk på knappen för att lyssna på borrljud!) 

________________ 

_________________________________________________________________________ 

41

Moderna delen 

11 Vad gör kvinnan som sitter bakom tv-monitorerna? ___________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

12 Var i Sverige ligger världens största underjordiska järnmalmsgruva? Hur djupt ner under jord ligger 

den nya huvudnivån? 

___________________________________________________________ 

13 Vad menas med ett dagbrott? _________________________________________________ 

_________________________________________________________________________ 

14 Gå fram till stationen där det berättas om moderna sprängmedel. Hur många kilo sprängämnen går 

det åt till att fylla de 22 borrhålen (tryck på knappen!). ___________________________________ 

15 När man bygger stora rum under jorden använder man samma teknik som när man bryter malm i 

gruvor. Ge tre exempel på vad bergrum kan användas till? 

______________________________ 

_________________________________________________________________________ 

16 Vad menas med att skräda malm? ____________________________________________ 

17 I montern där det berättas om skrädning finns två redskap som använts av barn. Vilka då? 

_________________________________________________________________________ 

18 Hur många gruvor fanns det i Sverige 1950? Vad kallas det område där de flesta gruvorna låg vid 

denna tid? ____________________________________________________________________ 

19 Hur många gruvor fanns det i Sverige 1996. Vilka metaller bryter man i dagens svenska gruvor? 

_________________________________________________________________________ 

Om du har tid över kan du göra ett litet gruvtest. Vad hör ihop? Dra ett streck! 

oljud 

frysta ärter 

Fe 

dynamit 

tunnelbanan 

uppfordringstunna 

grundvatten 

hästvandring 

den svenska metoden 

”grisen” 

bergrum 

termos 

pumpa läns 

järn 

42

Tekniska 

museets 

lärarhandledningar 

1. Gruvan 

2. Ferrum – svenskt järn och stål genom tiderna 

3. Från kula till dator 

44

Gruvan (lÃ¤rarhandledning) - Tekniska museet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Gruvan (lÃ¤rarhandledning) - Tekniska museet

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?