2LwTyZWCX

Afrofobi

En kunskapsöversikt över

afrosvenskars situation

i dagens Sverige

Afrofobi

En kunskapsöversikt över

afrosvenskars situation i dagens Sverige

Mångkulturellt centrum, Botkyrka, 147 85 Tumba

www.mkc.botkyrka.se

08-120 259 00

Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige

© Mångkulturellt centrum 2014

Mångkulturellt centrum 2014:1 issn 1401-2316

isbn 978-91-86429-31-7

Rapporten är framtagen på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet

Innehåll

Sammanfattning 5

Excecutive summary 7

1. Inledning 9

2. Afrofobi och afrosvenskar 11

Begreppet afrofobi

Kategorin afrosvenskar

3. Sverige: relationer och attityder 19

Svenska relationer till Afrika

Samhälleliga attityder till afrosvenskar

4. Hatbrott och diskriminering 27

Hatbrott med afrofobiska motiv

Diskriminering av afrosvenskar

5. Kvantitativ forskning om afrosvenskar 45

Bostadssektorn och utbildningsväsendet

Arbetsmarknaden

Välfärds- och jämlikhetsstatistiken

6. Kvalitativ forskning om afrosvenskar 55

Intersektionalitet, färgblindhet och exceptionalism

Ett rasifierat språkbruk

Vardagsrasism i barndomen och skolan

Rasdiskriminering i arbetslivet och bostadssektorn

Vardagsrasism i det offentliga rummet

7. Organisationer och nätverk 69

8. Summering med rekommendationer 79

Summering

Rekommendationer till uppföljning

Ett första steg …

9. Referenslitteratur 89

Sammanfattning

Mångkulturellt centrum har på uppdrag

av Arbetsmarknadsdepartementet och

integrationsminister Erik Ullenhag tagit

fram en kunskapsöversikt om afrofobi.

Översikten visar med stor tydlighet att

afrofobi är ett utbrett problem i dagens

Sverige. Den visar också att det råder

brist på kunskap och medvetenhet om

afrosvenskars situation liksom på åtgärder

från samhällets sida. Frågan om afrofobi

och om afrosvenskars situation är inte en

avgränsad integrationsfråga. Den är en

grundläggande demokrati-, rättighetsoch

jämlikhetsfråga.

Afrosvenskar är en demografisk kategori

som inkluderar alla invånare i Sverige

med någon form av afrikanskt påbrå.

Antalet afrosvenskar uppgår till åtminstone

180 000 individer av vilka 60 % är utlandsfödda

medan 40 % är födda i Sverige.

Afrofobi – en term använd bland

annat inom fn – innebär fientlighet

mot människor som har sin bakgrund i

subsahariska Afrika och som tillhör den

afrikanska diasporan. Afrofobi kan ta sig

uttryck i verbala kränkningar, rumsliga

utestängningar och fysiska angrepp liksom

i systematisk rasdiskriminering inom exempelvis

arbets- och bostadsmarknaden.

Afrosvenskar är den minoritet i landet

som är mest utsatt för hatbrott. Sedan

2008, då brå började föra statistik över

detta, har antalet afrofobiska hatbrott

ökat med 24 %. De afrofobiska hatbrotten

kännetecknas av en hög andel fysiskt våld

och äger ofta rum på allmän plats, som

skolor, arbetsplatser, bostadsområden, affärer

och krogar. Det offentliga rummet är

med andra ord en hotfull plats för många

afrosvenskar, något som begränsar deras

handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer ofta som

utsatta i anmälningar om diskriminering,

men till skillnad från när det gäller hatbrott

så saknas här statistik. Forskning har

indikerat att de flesta som diskrimineras

inte anmäler, ofta på grund av bristande

förtroende för polis och rättsväsende.

Den afrosvenska gruppens utsatthet

visar sig inom alla samhällssektorer, som

utbildning, hälsa, boende och arbetsliv.

När det gäller boende framgår det att

vardagsrasism är vanligare i områden

präglade av en vit majoritetsbefolkning.

På arbetsmarknaden uppvisar afrosvenskar

lägst utbildningsavkastning av alla

grupper i landet. Födda i Afrika är kraftigt

överrepresenterade bland låginkomsttagare.

Och högskoleutbildade afrosvenskar

löper en överrisk att hamna i arbetslöshet

eller att inneha ett yrke som de är överkvalificerade

för.

Föreställningar och stereotyper om

Afrika och om svarta människor som går

tillbaka till kolonialtiden påverkar ännu

idag många afrosvenskars vardagsliv.

Den svenska färgblindheten, som gör det

nästintill omöjligt att tala om ras, hindrar

svarta svenskar att kunna definiera och

sätta ord på erfarenheter av vardagsrasism

och rasdiskriminering. Detsamma gäller

den svenska exceptionalismen, en självbild

som säger att Sverige stod utanför kolonialismen

och att frågor om ras och rasism

därför inte angår dagens Sverige.

Kunskapsöversikten innehåller en

förteckning över organisationer och

nätverk som alla är engagerade i att

stärka afrosvenskars rättigheter utifrån

ett jämlikhets- och demokratiperspektiv.

Rapporten avslutas med ett antal förslag

riktade gentemot skilda samhällssektorer,

bland annat en fördjupad fortsättning av

kunskapsöversikten; en mer differentierad

befolkningsstatistik; en bred utbildningsoch

informationssatsning; en kraftigt höjd

ersättningsnivå vid diskriminering samt

att positiv särbehandling bör övervägas.

Rapporten överlämnades till departementet

den 3 februari 2014.

5

Executive summary

The Multicultural Centre (Mångkulturellt

centrum, mkc) was commissioned

by the Minister for Integration Mr. Erik

Ullenhag (Ministry of Employment)

to conduct a systematic review of the

current situation on afrophobia experienced

by Swedes with African decent in

Sweden, based on existing statistics and

previous research. The report indicates

that afrophobia is widespread and a problem

in Sweden. The issue of afrophobia

and the situation for Afro-Swedes is not

solely an integration issue: It is above all

an issue concerning fundamental democratic

rights and equality for all.

The definition of Afro-Swedes used

in the report includes all residents in

Sweden of sub-Saharan African descent

including the Americas and the Caribbean.

The number of Afro-Swedes stands at

around 180 000 people, of whom 60 %

are foreign-born, while 40 % were born

in Sweden.

Afrophobia is a term used by the

United Nations, and means hostility

toward people with a background in

sub-Saharan Africa or who are African

diaspora. Afrophobia manifests for example

as verbal abuse, spatial segregation

and physical attacks as well as systematic

racial discrimination within areas such as

employment and housing.

The report reveals that Afro-Swedes

are the Swedish minority most exposed

to hate crimes according to statistics on

hate crimes, and which also indicate an

increase in afrophobic hate crimes by

24 % since 2008. Afrophobic hate crimes

are characterized by a high proportion of

physical violence, that often take place

in public areas, such as schools, place of

work, residential areas, shopping malls

and restaurants, hence making the public

areas the most threatening and hostile for

Swedes of African descent.

The marginalisation of Afro-Swedes

is apparent within all sectors of Swedish

society, such as education, health,

housing and employment. As for

housing, it is evident that experiences

of everyday racism are more widespread

in areas dominated by the white

majority population. On the labour

market, Afro-Swedes suffer from the

lowest educational payback, and the risk

of being unemployed is significantly

higher among university-educated Afro-

Swedes. Afro-Swedes born in Africa are

also highly overrepresented among the

low-income groups.

Stereotypes about Africa and people

of African descent that date back to

colonialism are still predominant in

Swedish culture, and to date, still affect

the everyday lives of many Afro-Swedes.

The Swedish attitude to race, which says

that race is non-existing in Sweden, is

an obstacle for constructive discussions

about the effects of racial discrimination,

and an obstacle for Afro-Swedes when

coming to terms with experiences of

everyday racism.

The same applies to the Swedish

self-image which says that Sweden

was not involved with colonialism and

therefore makes issues of race and racism

are non-relevant in today’s Sweden. An

unknown fact to many Swedes is that

Sweden declared the end of slavery in

Saint-Barthélemy, a Swedish colony in

the Caribbean, as late as 1847.

The report contains a list of organisations

and networks committed to

strengthening Afro-Swedes’ rights with

a focus on equality and democracy. The

report ends with a number of recommendations

that targets various areas of the

Swedish society. The report was submitted

to the Ministry of Employment on

3 February 2014.

7

Inledning

1

Föreliggande sammanställning har gjorts av Mångkulturellt centrum

på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet. Den erbjuder

en kartläggning av, och kunskapsöversikt över, ämnet afrofobi

och gruppen afrosvenskar.

Rapporten har författats av docent Tobias Hübinette i samarbete

med Samson Beshir, jur stud vid Stockholms universitet

samt Victoria Kawesa, doktorand vid Linköpings universitet.

Samson Beshir är även huvudförfattare och redaktör för Afrosvenskarnas

riksförbunds alternativrapport till fn:s rasdiskrimineringskommitté.

Viveca Motsieloa, doktorand vid Uppsala

universitet, har faktagranskat avsnittet om Sveriges del i den

transatlantiska slavhandeln. Bidrag har även lämnats av fil dr Michael

McEachrane, jur lic Madubuko Arthur Robinson Diakité,

Elisabete Cátia Suzana, fil mag i religionshistoria vid Södertörns

högskola och ordförande i Svart feministiskt forum, och Cecilia

Gärding från Kulturarvsagenterna. Madubuko Arthur Robinson

Diakité deltog i fn:s världskonferens mot rasism i Durban 2001

och har skrivit flera alternativrapporter till fn:s rasdiskrimineringskommitté

som representant för English International Association,

och Cecilia Gärding är även ambassadör för African

Diaspora Youth Network in Europe. Vidare har bidrag lämnats

av Margaret Gärding, doktorand vid Stockholms universitet och

ledamot i African Union Global African Diaspora Pre-Summit

Consultation Group och svensk delegat vid Global African Diaspora

Summit 2012. Värdefulla bidrag har också inkommit från

Kitimbwa Sabuni, folkbildare vid Afrosvenskarnas riksförbund,

Frank Kanu från Organisation for Poverty Alleviation and Development,

Jallow Momodou från Afrosvenskarnas forum för

rättvisa samt Jan Lönn från Kommittén till åminnelse av svensk

transatlantisk slavhandel.

Sammanställningen bygger på befolkningsstatistik från Statistiska

centralbyrån (scb), hatbrottsstatistik från Brottsföre-

9

yggande rådet (brå) samt insamlade diskrimineringsärenden

och rättsfall. Kartläggningen stödjer sig också på befintlig svensk

forskning och annan relevant litteratur rörande afrosvenskars situation

i dagens Sverige.

Inledningsvis presenteras begreppet afrofobi och gruppen

afrosvenskar; därefter ges i kapitel 3 en kort bakgrund till Sveriges

relationer till den globala afrikanska diasporan och den afrikanska

kontinenten. Här visas exempel på attityder till afrosvenskar

såsom de kommer till uttryck i det svenska kulturarvet och i den

svenska samtidskulturen ochsåsom de avspeglas i olika attitydundersökningar.

Kapitel 4 ger en översikt över den afrofobiska

hatbrottstatistiken och en genomgång av ett antal utvalda diskrimineringsärenden

med afrofobiska motiv. Kapitel 5 utgörs av en

redovisning av kvantitativ forskning om afrosvenskars situation

inom bostadssektorn och utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden

och i välfärds- och jämlikhetsstatistik; kapitel 6 erbjuder en

översikt över den kvalitativa forskningen om afrosvenskars erfarenheter

av vardagsrasism och diskriminering.

Sammanställningen avslutas med en genomgång av ett antal

olika organisationer och aktörer som sedan flera år arbetar mot

afrofobi – flera med inriktning mot barn och unga. Flera av organisationerna

är också involverade på eu-nivå och i internationella

kultur- och kunskapsutbyten. Slutligen följer en sammanfattning

med rekommendationer uppdelade på utbildningsinsatser

inklusive folkbildning, myndighetsinsatser av olika slag samt internationella

frågor. Här finns även en referenslista med publikationer

om afrofobi och om afrosvenskar. Innehållet i de båda

sistnämnda kapitlen bygger främst på information och förslag

som inhämtats från afrosvenska organisationer och nätverk och

enskilda afrosvenska aktörer och aktivister, vilka har inbjudits att

komma in med förslag på goda exempel och rekommendationer.

10

Afrofobi och afrosvenskar

2

Begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som

har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska

diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala

kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom

i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. I den engelsktalande

världen används idag ofta även ord som antiblack racism,

antiblackism eller antiblackness och det mer allmänna uttrycket

antiblack för att beteckna fientlighet mot svarta. I engelsktalande

sammanhang kallas vidare forskning om särskilt den afrikanska

diasporan i västvärlden för African Diaspora Studies eller Black studies,

och idag specifikt i usa för African American studies och i Europa

för Black European studies eller Afro-European studies•.

I internationella sammanhang blir afrofobitermen en alltmer

etablerad term, särskilt efter Civil Society Forum for the Durban

Review Conference som ägde rum i Geneve 2009 och som var en

uppföljning på fn:s världskonferens mot rasism i Durban 2001.

Afrofobitermen har erkänts i en resolution antagen av fn:s råd

för mänskliga rättigheter, och används av fn:s Working Group of

Experts on People of African Descent. Det är framför allt genom

Durban-processens uppföljningsarbete som införandet av och

stödet för afrofobibegreppet har byggts upp internationellt. fn:s

generalförsamling har i linje med detta förklarat de kommande

åren 2014–2023 som det internationella årtiondet för människor

av afrikansk härkomst, och där kommer afrofobitermen att spela

en central roll.

I Sverige har afrofobibegreppet använts sedan 2006 av afrosvenska

aktivister tillhörande Afrosvenskarnas riksförbund. Fram

till 2009 hade de en gemensam arbetsgrupp tillsammans med paraplyorganisationen

Centrum mot rasism för att lansera termen i

svenska och internationella sammanhang (se till exempel Sabuni

• Se till exempel Clarke Hine,

Keaton & Small 2009;

El-Tayeb 2004; McEachrane

2014a, 2014b; Sawyer &

Habel 2014.

11

2006). Brottsförebyggande rådet är den enda myndighet i Sverige

som systematiskt operationaliserar termen afrofobi, vilket görs

i myndighetens årliga redovisning av hatbrottsstatistik. När begreppet

introducerades i den rapport som redovisade 2008 års

hatbrottsstatistik definierade brå afrofobi som:

Rädsla för, fientlighet eller hat mot svarta personer och

som aktiverar en afrofobisk reaktion mot afrosvenskar, deras

egendom, institutioner eller den eller dem som är, eller

uppfattas vara, afrosvenskar eller representanter för afrosvenskar.

(Klingspor & Molarin 2009:39)

• Jahoda 1998;

McKnight 1996;

Mudimbe 1988; Nederveen

Pieterse 1992; Ojo-Ade 2001.

brå använder samma skrivning för att beskriva antisemitism,

antiziganism och islamofobi. Det gör det viktigt att understryka

att hatbrott mot och diskriminering av olika minoriteter uppvisar

stor variation. Rasism mot olika grupper har olika historisk, hudfärgsmässig

och etniskt kodad bakgrund, vilket gör att de olika

minoriteterna har olika relationer till den vita befolkningen och

till det svenska majoritetssamhället. Afrofobi är direkt relaterad

till den globala transatlantiska slavhandeln och det bortrövande

och förslavande av afrikaner som pågick i närmare ett halvt årtusende.

Om vi här också inräknar den transsahariska slavhandeln,

så har förslavandet av afrikaner pågått mer än dubbelt så lång

tid i historien. Dessa historiska processer har, i samklang med en

kulturell och vetenskaplig produktion av rashierarkier, lett fram

till en juridiskt och ekonomiskt präglad rasdiskriminering och

rassegregation riktad mot svarta. I Europa och i västvärlden finns

också en lång tradition av religiöst, vetenskapligt och kulturellt

sanktionerat rastänkande som regelmässigt har placerat afrikaner

och den afrikanska diasporan på samma nivå som ”primitiva”

”naturfolk”•.

Detta innebär att afrofobi, antisemitism, antiziganism och islamofobi

eller andra former av diskriminering riktad mot andra

minoriteter inte är jämförbara på något entydigt sätt. Varje kategori

har sin egen historia och sin egen logik. Förutom brå har

också Ungdomsstyrelsen använt termen afrofobi sedan 2008. Det

räknas som ett av de så kallade ”intoleransuttryck” som det går

att söka bidrag för att motverka, vid sidan av antisemitism, islamofobi,

antiziganism och homofobi. Hittills har Ungdomsstyrelsen

bara beviljat bidrag till ett projekt som rör afrofobi, och de

ansökningar som specifikt rört den frågan har varit få i relation

till det totala antalet ansökningar (English International Association

2010; Ungdomsstyrelsen 2013:28).

12

Kategorin afrosvenskar

Uttrycket afrosvensk har använts åtminstone sedan 1990 då

Afrosvenskarnas riksförbund grundades med syftet att organisera

svenskar med afrikansk bakgrund, en kategori till vilken man

räknar alla invånare i Sverige med någon form av afrikanskt påbrå

(se till exempel Beshir 2013). Samma inkluderande definition

sågs i den rapport om svarta ungdomar som Ombudsmannen

mot etnisk diskriminering publicerade 2007. Inom forskning,

populärvetenskapliga texter och antologier används generellt

också uttrycket svarta svenskar synonymt med afrosvenskar•.

Detta innebär att afrofobibegreppet och gruppbenämningen

afrosvenskar har det gemensamt att de har tagits in i Sverige eller

myntats av gruppen själv – inte av någon utomstående forskare

eller myndighet. Utanför Sverige används liknande termer:

Afro-Europeans, Afropeans eller afroskandinavier, och hela gruppen

sammantaget benämns den afrikanska diasporan. Den beräknas

i Europa uppgå till totalt 7 miljoner individer, varav merparten

är bosatta i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Spanien

(Gauci 2012).

brå är den enda svenska myndighet som officiellt använder

sig av kategorin afrosvenskar för att beteckna dem som utsätts för

afrofobi, och i gruppen ingår inte bara de som har invandrat från

afrikanska länder, utan även de som har påbrå från subsahariska

Afrika via en eller två föräldrar samt de som invandrat till Sverige

från Nord- och Sydamerika inklusive Karibien liksom från andra

länder i Europa, inklusive deras barn och efterkommande:

• Gärding 2009; Habel 2008a;

Kalonaityté, Kawesa & Tedros

2007, 2008;

McEachrane 2014b;

Sawyer 2000; Sawyer &

Habel 2014; Schmauch 2006;

Stephens 2009.

Således kan personer utsättas som har föräldrar från exempelvis

Afrika och Europa, Västindiska regionen och Sydamerika.

Den gemensamma faktorn är att hudfärgen används

som markör för härkomst. (Klingspor & Molarin

2009:46)

Samtidigt är det svårt att beräkna antalet afrosvenskar eftersom

den svenska befolkningsstatistiken är otillräcklig i detta avseende.

Den utgår endast från födelseland och nationalitet, och

inte från ras såsom i många engelsktalande länder. I exempelvis

Kanada inkluderar kategorin Blacks alla som själva identifierar

sig som svarta kanadensare, vare sig de är ”the descendants of

emancipated American slaves or who were refugees in Canada

(native-born Blacks) and natives of the Caribbean and Africa”

(Al-Zubaidi 2012:90; Thornhill 2008). Detta är också något som

13

å är medveten om, och tidigare försök att beräkna gruppens

storlek har också påpekat detta (McEachrane 2012; Robinson

Diakité 2009):

Att beskriva hatbrott som riktar sig mot afrosvenskar är

inte helt oproblematiskt ur urvalssynpunkt. I Sverige produceras

statistik kring befolkningens demografiska sammansättning

på basis av födelseland och föräldrarnas födelseland.

Nationalitet är fokus för de statistiska uppgifterna.

Rasism/främlingsfientlighet riktas dock mot personer på

grund av upplevd tillhörighet från deras omgivning, inte

på grund av individernas självidentifiering med en nation.


Trots frånvaron av denna typ av statistik i Sverige är det ändå av

vikt att försöka beräkna gruppens storlek, inte minst för att sätta

antalet afrosvenskar i relation till gruppens utsatthet för hatbrott

och diskriminering. Som tidigare sagts är det gruppens hudfärg

och fenotypiska drag som står i fokus för rasdiskrimineringen riktad

mot dem, vare sig den utsatta personen är afrikan, karibier,

nord- eller sydamerikan, europé eller född i Sverige, och oavsett

vilket språk personen talar, vilken religion hen bekänner sig till

och vilken nationalitet eller etnicitet personen härstammar från

eller identifierar sig med.

Enligt scb:s befolkningsregister hade sammanlagt 2 524272

invånare eller 26,5 % av en totalbefolkning på 9 482855 invånare

utländsk bakgrund den 31 december 2011, en siffra som innefattar

utrikes födda och inrikes födda med en eller två utrikes

födda föräldrar (Hübinette 2012a). Sammanlagt 162297 hade

sitt ursprung i subsahariska Afrika och av dessa härstammade

närmare två tredjedelar, 104 888 personer, från Afrikas horn. De

162297 invånarna med ursprung i subsahariska Afrika är fördelade

på 45 olika ursprungsländer (se figur på motstående sida).

Av invånarna med ursprung i subsahariska Afrika var 98264 eller

60,5 % själva födda i subsahariska Afrika, en siffra som även

inkluderar 2 521 individer som kommit till Sverige genom adoption.

De resterande 64033 var födda i Sverige med en eller två

föräldrar födda i regionen. Av dessa sistnämnda var åtminstone

18459 blandade, det vill säga hade en förälder född i regionen

och en i Sverige, och ingick därmed i den kategori som i engelsktalande

länder som usa och Storbritannien benämns som

biracial, multiracial eller mixed-race (se till exempel Daniel 2002;

Ifekwunigwe 1999).

14

Figur 1. 162297 invånare med ursprung i

subsahariska Afrika (källa scb)

Centralafrika

• Burundi 3 481

• Centralafrikanska republiken 121

• DR Kongo 4 019

• Ekvatorialguinea 60

• Gabon 41

• Kamerun 1 798

• Kongo 1 100

• Rwanda 658

Östafrika

• Kenya 4 294

• Tanzania 2 749

• Uganda 5 444

Afrikas horn

• Djibouti 311

• Eritrea 18 061

• Etiopien 25 588

• Somalia 57 752

• Sudan 3 176

Västafrika

Södra Afrika

• Angola 1 337

• Botswana 122

• Lesotho 51

• Madagaskar 173

• Malawi 132

• Mauritius 342

• Moçambique 545

• Namibia175

• Seychellerna 121

• Swaziland 37

• Sydafrika 3 730

• Zambia 771

• Zimbabwe 797

• Benin 129

• Burkina Faso 114

• Elfenbenskusten 1 325

• Gambia 8 196

• Ghana 3 494

• Guinea 703

• Guinea-Bissau 239

• Kap Verde 659

• Liberia 1 826

• Mali 207

• Niger 71

• Nigeria 5 333

• Senegal 1 124

• Sierra Leone 1 173

• Tchad 105

• Togo 613

Figur 2. Afrosvenskar, inrikes och utrikes

födda (uppskattade andelar)

Inrikes födda

Utrikes födda

15

Det finns ett antal aspekter som är viktiga att beakta i relation

till den svenska befolkningsstatistiken. Det är inte möjligt att veta

exakt vilka av de 162297 invånarna med ursprung i subsahariska

Afrika som är svarta eller vita afrikaner eller afrikaner av annat

ursprung såsom afrikanska asiater. Likaså är statistiken för vissa

ursprungsländer missvisande eftersom nationalitet är den styrande

principen. Därför ingår till exempel ett okänt antal eritreaner

i ursprungslandsgruppen Etiopien. Säkerligen finns det också

svarta afrikaner bland de 43681 individer som har sin bakgrund i

de nordafrikanska ursprungsländerna Algeriet, Egypten, Libyen,

Marocko, Mauretanien och Tunisien (Hübinette 2012a). Dock är

migrationsaspekten och invandrarskapet i sig ofta underordnad

den rasliga aspekten när afrosvenskar utsätts för hatbrott och diskriminering.

Det har sällan någon större betydelse var den som

utsätts är född.

Till den ovan beskrivna gruppen bör totalt 6 230 invånare

med bakgrund i Karibien läggas. Av dessa är 3 390 eller 54,5 %

själva födda i regionen medan de resterande 2 840 är födda i Sverige,

1 888 av de sistnämnda med en förälder född i regionen och

en i Sverige: Antigua & Barbuda 18, Bahamas 60, Barbados 347,

Grenada 127, Haiti 270, Jamaica 650, Kuba 3919, S:t Lucia 74, S:t

Vincent & Grenadinerna 40 och Trinidad & Tobago 725 (Hübinette

2012a).

Ett okänt antal med afrikanskt påbrå hittas även bland de totalt

47 766 respektive 132 816 invånare som hade sitt ursprung

i Nord- och Sydamerika den 31 december 2011, och ytterligare

ett okänt antal med afrikanskt påbrå finns bland dem som har

ursprung i Europa liksom i Asien och andra delar av världen. Till

exempel bör de 21 individer med bakgrund i Belize, de 307 med

bakgrund i Guyana samt de 69 med bakgrund i Surinam räknas

in, liksom ett okänt antal med bakgrund i länder som usa, Kanada,

Brasilien, Venezuela, Panama och Colombia liksom Frankrike,

Storbritannien, Tyskland, Spanien, Portugal och Nederländerna.

Det finns också ett okänt antal adopterade från olika

länder i Asien såsom Sydkorea, Filippinerna, Vietnam, Taiwan

och Thailand som har svarta amerikanska biologiska fäder.

En försiktig uppskattning ger vid handen att antalet afrosvenskar

med stor sannolikhet uppgår till åtminstone 180000

individer. I denna siffra ingår då förutom de 162297 invånarna

med bakgrund i subsahariska Afrika och de 6230 med bakgrund i

Karibien, knappt 15000 med bakgrund i Nord- och Sydamerika,

Europa och andra länder. Detta innebär i så fall att gruppen afrosvenskar

motsvarar 1,9 % av hela befolkningen och 7,1 % av be-

16

folkningen med utländsk bakgrund och totalt 17 % av den del av

befolkningen som har ursprung i Afrika, Asien och Sydamerika.

Utifrån denna uppskattning har sammanfattningsvis 90 % av

den afrosvenska gruppen sin bakgrund i subsahariska Afrika, genom

att de själva eller minst en av föräldrarna är födda där, medan

de resterande tio procenten har sitt ursprung i Nord- och Sydamerika

inklusive Karibien eller andra länder. Den enskilt största

gruppen från subsahariska Afrika är de som har sin bakgrund

vid Afrikas horn. Dessa utgjorde den 31 december 2011 omkring

105 000 individer, det vill säga knappt 60 % av alla afrosvenskar.

17

Sverige: relationer och attityder

3

Svenska relationer till Afrika

Sveriges historiska relationer till den afrikanska kontinenten och

till människor ur den svarta afrikanska diasporan skiljer sig inte

nämnvärt från andra europeiska länders, särskilt inte från tidigmodern

tid och fram till dekoloniseringen under efterkrigstiden.

Under den transatlantiska slavhandeln och slaveriepoken i Nordoch

Sydamerika som varade cirka 1440–1890 spelade Sverige en

aktiv roll både i den mycket lukrativa handeln med förslavade

afrikaner och genom eget innehav av svarta slavpopulationer.

Den svenska statens och det svenska näringslivets aktiva roll i

den transatlantiska slavhandeln inleddes under drottning Kristina

genom den första svenska slavexpeditionen 1646, bildandet av

Svenska Afrikakompaniet 1649 och innehavet av handelskolonin

Cabo Corso längs den så kallade Guldkusten i nuvarande Ghana

mellan 1650–1658 och 1660–1663 med Carolusburg, också kalllad

Karlsborgs fästning, som det viktigaste slavfortet. Svenskarna

införde också under samma period slaveriet i den framtida amerikanska

delstaten Delaware, som sedan 1638 var en del av kolonin

Nya Sverige•. Under denna period var guldhandeln central

i Västafrika, och den svenska handelskolonin Cabo Corso var

beroende av ett stort antal slavar för att kunna upprätthålla och

driva de fort och handelsplatser som kolonin utgjordes av.

En andra period av direkt statligt deltagande i den atlantiska

slavhandeln och i förslavandet av afrikaner leddes av Gustav III

genom förvärvandet av den karibiska ön Saint-Barthélemy 1784

och grundandet av Svenska Västindiska Kompaniet 1786 (Hildebrand

1951). Svenska försök gjordes också att tillskansa sig fler

karibiska öar, bland annat var plantageön Guadeloupe svensk

under åren 1813–1814. Saint-Barthélemy med Gustavia som huvudort

kvarstod i svensk ägo fram till 1878 och utvecklades med

tiden till en regelrätt slavkoloni. Antalet slavar på ön nästan tio-

• Harrison 2007;

Nordin 2013; Nováky

1990.

19

• Hellström 1987; Lönn

2007; Sjöström 1999; Skytte

1986; Thomasson 2013.

• Delegationen för

mänskliga rättigheter i Sverige

2008; Evans & Rydén 2007;

Harrison 2007; Lönn 2007;

Müller 2004; Müller, Rydén

& Weiss 2010; Rydén 2001;

Rönnbäck 2009; Thomas

1997; Weiss 2010.

• Berg 2004; Granqvist

2001, 2008; Gustafsson

Reinius 2005; Nilsson 2013;

Tygesen 2005.

dubblades efter det svenska övertagandet och fram till 1812, från

281 till 2 406 individer•. Den svenska kolonin utgjorde också en

transitplats och frihandelszon för andra länders handel med slavar,

även sedan Sverige efter brittiska påtryckningar började fördöma

slavhandeln på 1810-talet. Själva slaveriet avskaffades först

1846–1847 genom att svenska staten då i omgångar friköpte de

sista 523 slavarna på ön så att slavägarna kunde hållas skadelösa.

Totalt beräknas Sverige och Danmark tillsammans ha fört

över cirka 100 000 afrikaner som slavar från i första hand Västafrika

till Karibien under 1600–1800-talen. Det exakta antalet

är mycket svårt att beräkna, särskilt under den illegala slavhandelsperioden

på 1800-talet. Den absoluta majoriteten fraktades

på danskflaggade fartyg. Antalet svenska slavexpeditioner kan

ha uppgått till ett 50-tal som tillsammans tros ha fraktat kring

10 000 slavar; därtill arbetade många enskilda svenskar åt andra

europeiska länders slavhandelsflottor och handelskompanier.

Under samma period var både den svenska järn- och sillexporten

och den svenska kaffe-, socker- och tobaksimporten liksom den

ostindiska handeln, intimt förbundna med slavhandeln, slaveriet

och plantagesystemet i de nordoch sydamerikanska kolonierna•.

Det svenska järnet användes bland annat som handelsvara

i triangelhandeln för att européerna skulle kunna byta till sig nya

slavar i Afrika, så kallat voyage iron, liksom i tillverkningen av de

kedjor och bojor som användes på slavskeppen och de redskap

som användes på plantagerna i Nord- och Sydamerika. Sillen utgjorde

basföda åt både slavarna och de européer som arbetade

inom slavhandelsverksamheten.

Svenska attityder och kulturella förhållningssätt till afrikaner

har vanligtvis ingått i en allmän paneuropeisk syn på Afrika och

svarta människor, som är kopplad till slavhandeln, slaveriet och

koloniseringen av subsahariska Afrika. Uppdelningen av kontinenten

och dess invånare mellan de europeiska kolonialmakterna

nådde sin kulmen i samband med Berlinkongressen 1884–1885,

då Sverige också deltog aktivt genom diplomaten och sedermera

statsministern Gillis Bildt. Detta resulterade i förmånliga handelsavtal

med bland annat Belgien; det öppnade också för att ett

stort antal svenskar kunde delta i koloniseringen av bland annat

Belgiska Kongo och Namibia•.

De afrikaner som besökte och transporterades till Sverige på

1600, 1700- och 1800-talen och under början av 1900-talet var i

huvudsak slavar eller slavättlingar. De behandlades och betraktades

utifrån det alltmer etablerade västerländska rastänkande

som regelmässigt placerade svarta lägst i den globala rashierarkin.

20

Den första svenska slavexpeditionen hade vid hemkomsten 1647

med sig fyra afrikanska barn som skänktes som gåva till rikskanslern

Axel Oxenstierna. Bland de europeiska furstehusen blev det

populärt att hålla sig med så kallade ”morianer”, svarta pager och

tjänare, så även bland svenska regenter•. Karl XII hade exempelvis

under sin uppväxt en ”morianpojke” som lekkamrat. Gustav

Badin (f. a. l. g. a. Couchi, 1750?–1822), född på S:t Croix, är

den mest kända individen. Han gavs som present till drottning

Lovisa Ulrika 1760. Senare spreds sedvänjan och blev vanlig även

inom den svenska överklassen. Både karibier och afrikaner följde

också ibland med hemvändande svenska resenärer och missionärer

som tjänstefolk och adoptivbarn. Ett av de mest kända

människoödena från denna tid är ”Svarta Sara”, som togs med

till Kalmar från Sydafrika av handelsmannen Alarik Forssman

1862. Från 1800-talets slut och under första hälften av 1900-talet

visades afrikaner även upp som levande utställningsföremål på

nöjesparker som Gröna Lund, liksom av kringresande sällskap.

Synen på svarta som primitiva, barnsliga och djuriska ”vildar”

framträder i svenska målningar och svensk bildkonst på 1700-

och 1800-talen och senare också i svenska fotografier och filmer

från första hälften av 1900-talet, liksom i svenska dagstidningar

och tidskrifter•. Detsamma gäller svenska reseskildringar och

skolböcker, romaner och dikter, missionärsskrifter och -rapporter,

samt slutligen avhandlingar och akademiska texter om Afrika

och om svarta människor under samma tidsperiod. De var alla

genomsyrade av nedsättande och paternalistiska attityder till afrikaner.

Inte minst gäller detta Carl von Linné och hans Systema

Naturae från 1735 som räknas som det moderna vetenskapliga

rastänkandets grundtext. Under mellankrigstiden och fram till

1960-talet besöktes Sverige regelbundet av svarta amerikanska

artister såsom Paul Robeson, Joséphine Baker, Louis Armstrong,

Billie Holiday och Charlie Parker, och i recensionerna av deras

shower och framträdanden är det tydligt att den svenska bilden

av svarta överensstämde väl med de allmänna stereotyper som

gällde i västvärlden i övrigt under denna epok•.

Det var först under dekoloniseringen av den afrikanska kontinenten

under 1960- och 70-talen och under den svarta amerikanska

medborgarrättsrörelsens kamp som synen på svarta började

förändras i Sverige, och det var också under denna period som

den afrosvenska minoriteten började växa fram som en egen demografisk

grupp. Från usa kom en rad artister, konstnärer och

författare liksom politiska aktivister och desertörer från Vietnamkriget;

från den afrikanska kontinenten kom studenter och

• Berg 1997; Lindström 1992;

Pred 2004;

Svanberg & Tydén 1992;

Sylvan Henriksson & Gibson

2012.

• Ajagán-Lester 2000;

Fredrickson 2003;

Granath 1996; Gustafsson

2007, 2008; Holmberg 1988,

1994; Lindqvist 1992;

Ljungström 2004; Mbaekwe

1979; Olsson 1986, Skovdahl

1996; Tesfahuney 2005;

Westerberg 2012; Östberg

2002.

• Brown et al 2014;

Catomeris 2004; Fornäs 2004;

Habel 2005, 2008b;

McEachrane 2001, 2014.

21

• Adams 1980; Boggs 1979, 1987;

Hendricks 2012; Peters 1982;

Robinson Diakité 2005; Sawyer

2000; Sylvan Henriksson &

Gibson 2012; Wagner

& Yamba 1986; Yamba 1983.

• Holmberg 1999;

Sellström 1999, 2002;

Thörn 2010

• Eilard 2008; Eriksson Baaz

2002; Granqvist 1999, 2009;

Grinell2004; Habel 2008c;

Matthis 2001; Palmberg 1987,

2000; Strömberg 2001;

Tigervall 2005; Weisbord

1972; Öhman 2007.

• Catomeris 2004; Chavez

Perez 2013; Feiler 2012;

Gärding 2009; Habel 2010;

Hübinette 2012b; Jonsson 2011;

Kawesa & Kalonaityté 2007;

Lindquist 2012; McEachrane

et al. 2014; Osman 2013; Pallas

2011, 2012; Pred 2000; Pripp &

Öhlander 2008; Sabuni 2012a;

Sawyer 2001; Scott 2012;

Stephens 2009; Sylvan

Henriksson & Gibson 2012.

• Anyuru 2012b; Habel, 2012b,

2012c; Hübinette & Räterlinck

2012; Mohtadi 2012; Osman

Sherifay 2012; Polite 2012 a,

2012b; Robinson Diakité et al

2012; Rubin Dranger 2012;

Sabuni 2012b)

politiska flyktingar, och via internationell adoption och familjebildning

börjar en svart svensk minoritet bli synlig•. Svenska

samhälleliga attityder till svarta människor och till den afrikanska

diasporan kom nu i stället att symboliseras genom Martin Luther

Kings besök i Sverige 1964 och 1966, och kanaliseras genom den

svenska antiapartheidrörelsen och alla de solidaritetsföreningar

för olika afrikanska antikoloniala befrielserörelser och postkoloniala

statsbildningar, särskilt i Södra Afrika, som växte fram och

var aktiva under framför allt 1970- och 80-talen•.

Även om de klassiska koloniala stereotyperna om den afrikanska

kontinenten och om afrikaner delvis kom att omvärderas under

perioden, i exempelvis avantgardistiska filmer och dokumentärer

som Vita myror från 1969, så levde många av dem vidare i form av

ett modernistiskt bistånds- och utvecklingstänkande liksom genom

fortsatt exotisering, inte sällan med erotiserande drag•.

Dessa stereotypa framställningar och föreställningar är än

idag gångbara i den svenska vardagen och inom kulturvärlden.

Representationer av svarta som bygger på klassiska koloniala förlagor

återfinns inom både barn- och vuxenkulturen liksom inom

hög- och populärkulturen, och även i reklamens och bildkulturens

värld. De gör sig också gällande inom idrotten, speciellt i fotbollssammanhang

och allmänt inom sportjournalistiken, liksom

i det vardagliga bruket av det nedsättande svenska n-ordet samt

andra rasord, inte minst inom polisen•.

Hit hör också de otaliga fall då kända nöjesprofiler, kulturpersonligheter,

politiker eller journalister offentligt uttryckt sig nedsättande

om afrosvenskar. Den rikliga förekomsten av stereotypa

framställningar av svarta i kulturvärlden sammanhänger också

med bristen på representation inom denna sektor.

Det spelar en avgörande roll att de allra flesta av dessa framställningar

produceras av vita svenskar som dominerar som

både kulturutövare, kulturkonsumenter och kulturkritiker,

kanske särskilt inom barnkulturen och scenkonsten, något som

blev särskilt tydligt under de offentliga kulturdebatter om olika

rasstereotyper av svarta människor som ägde rum 2012•. Representationen

av afrosvenskar är mycket låg även inom andra

samhällssfärer, exempelvis mediavärlden, akademin, politiken,

näringslivet och statsförvaltningen. Sammanfattningsvis är dagens

svenska relationer till Afrika och till afrikaner fortfarande i

hög grad präglade av det koloniala arvet, och de stereotypa bilder

av och föreställningar om svarta som florerar i det samtida

Sverige skiljer sig inte i någon större utsträckning från dem som

hittas i andra länder i Europa och övriga världen.

22

I den här kartläggningen har vi gjort ett aktivt val att inte föra

vidare det rasistiska språkbruk som förekommer i den svenska

vardagen. Vi skriver därför det svenska n-ordet och avstår från

att föra vidare andra svenska rasord som inte hör hemma i några

mellanmänskliga relationer och sammanhang. I direkta citat däremot

återges språkbruket på samma sätt som i källorna.

Samhälleliga attityder till afrosvenskar

Sedan 1980-talet har synen på afrosvenskar i Sverige undersökts,

utifrån frågor som rör etnisk och kulturell närhet och distans, i

studier där respondenten via enkäter och intervjuer fått rangordna

olika grupper i relation till sig själv. Det är viktigt att påpeka

att både frågeställningen och metoden är vanskliga och problematiska

då de riskerar att förstärka en negativ syn på olika

grupper. Detta slags undersökningar utgår vidare från en djupt

problematisk asymmetrisk maktrelation som i praktiken säger att

det är upp till majoritetsbefolkningen att avgöra om en viss grupp

är välkommen i Sverige eller ej. Med dessa viktiga reservationer

i åtanke visar attitydundersökningarna icke desto mindre på en

påfallande kontinuitet vad gäller inställningar till specifika grupper

i Sverige inom framför allt den vita majoritetsbefolkningen.

I både 1980- och 1990-talens undersökningar ingick etiopier

som den enda afrikanska gruppen bland 15–20 andra grupper

och hamnade alltid längst ned på skalan som den grupp som respondenterna

upplevde mest distans till, tillsammans med turkar,

kineser, romer, iranier och kurder•. I motsvarande studie från

2000-talet, den så kallade Mångfaldsbarometern, finns somalier

med som den enda afrikanska gruppen, och även denna grupp

hamnar regelmässigt sist tillsammans med kineser, kurder, iranier,

irakier och romer (se till exempel Mella & Palm 2008, 2012).

I den senaste Mångfaldsbarometern från 2012 hamnade somalier

sist och romer näst sist, närmast föregångna av irakier, iranier, kineser

och kurder. Samma studie fann även att av respondenterna

umgicks 37,8 % aldrig någonsin och 32,7 % sällan med någon från

Afrika (Mella & Palm 2013).

I en studie från 2001 intervjuades 102 personalansvariga på

52 offentliga och 50 privata arbetsplatser, som alla hade över 200

anställda och var baserade i såväl stora som mellanstora och små

städer, rörande sina attityder till afrosvenskar i relation till arbetslivet.

Av de intervjuade svarade 72 % att de inte hade några

• Lange 1992; Lange

& Westin 1993, 1997;

Westin 1984, 1987.

23

• Lange et al. 1997;

Löwander & Lange 2010;

Ring & Morgentau 2004;

Skolverket 2009.

afrikaner anställda alls (Sabuni et al. 2001:40–47). Totalt svarade

28 % att afrikaner har större problem än andra grupper att komma

in på arbetsmarknaden, i storstäderna menade 50 % detta. En

av tjugofem, 4 %, svarade att det skulle utgöra en källa till oro om

de anställde en afrikan, medan drygt var fjärde, 26 %, svarade att

afrikaner skulle kunna bidra med specifika kunskaper och kulturella

särdrag till den egna arbetsplatsen. Vidare svarade 82 %

att diskriminering förekommer på den svenska arbetsmarknaden,

hela 90 % menade att så var fallet i den privata sektorn, och

över 70 % sade sig vilja se fler anställda afrikaner på den egna arbetsplatsen.

Sammanfattningsvis var kunskapen och insikten om

afrosvenskars utsatta position inom arbetslivet relativt hög bland

de personalansvariga samtidigt som en anmärkningsvärt låg andel

företag hade någon anställd afrikan hos sig överhuvudtaget –

endast 24 % trots att arbetsplatserna alla hade det gemensamt att

de hade över 200 anställda.

Från 1990-talet finns också ett antal enkät- och intervjuundersökningar

genomförda bland barn och unga, allt från elever från

årskurs 6 i grundskolan till årskurs 3 i gymnasiet, där det ibland

går att urskilja inställningar och attityder till afrosvenskar•. Enligt

dessa studier är generellt barn och unga med utomeuropeisk

bakgrund, oavsett födelseland, och inklusive adopterade och

blandade, den mest utsatta gruppen vad gäller verbala kränkningar,

trakasserier och diskriminering i skolans värld. Mest utsatta

verkar pojkar vara liksom de som går på skolor där majoriteten

av eleverna är vita.

I en uppmärksammad studie från 1997 svarade 34 % av respondenterna

helt eller delvis ja på frågan om utomeuropeiska

invandrare ska återvända till sina hemländer. Samma undersökning

visade att uppemot hälften av eleverna med utomeuropeisk

bakgrund hade utsatts för rasistiska tillmälen och att 17 % någon

gång upplevt sig hotade på grund av sitt ursprung, 22 % av pojkarna

och 11 % av flickorna jämfört med 5 % av dem med majoritetssvenskt

ursprung (Lange et al. 1997). Vidare hade 6 % av eleverna

med utomeuropeisk bakgrund utsatts för våld på grund av

sitt ursprung jämfört med 2 % bland dem med majoritetssvensk

bakgrund. Hela 20 % av pojkarna med utomeuropeisk bakgrund

kände sig illa eller orättvist behandlade av lärare i skolan jämfört

med 3 % av de vita eleverna. Senare studier har i stort sett bekräftat

detta mönster (Löwander & Lange 2010; Ring & Morgentau

2004).

Vad gäller andelen elever som hade en svart vän var skillnaderna

stora beroende på om respondenten själv hade svensk el-

24

ler utländsk bakgrund: bara 5 % av de vita eleverna hade en afrikansk

vän jämfört med 36 % bland dem med utländsk bakgrund.

Bland elever som identifierade sig som muslimer var andelen så

hög som 62 % (Ring & Morgentau 2004). Totalt 20 % av eleverna

uttryckte en mer negativ eller ambivalent inställning till svarta

jämfört med 55 % som uttryckte en mer positiv syn, och de elever

som hade svarta vänner uttryckte i högre grad positiva attityder

till svarta än de som helt saknade en svart vän. Sambandet mellan

att ha en vän som tillhörde en viss minoritet och att ha en positiv

syn på gruppen som helhet var generellt starkast vad gäller muslimer

och svagast vad gäller romer.

Sayaka Osanami Törngren (2011) har i sin avhandling undersökt

Malmöbors inställningar och attityder till blandrelationer,

blandäktenskap och blandade barn via enkäter och intervjuer

med 600 informanter. Studien inkluderar gruppen afrikaner

samt gör en åtskillnad mellan invandrade och adopterade från

den afrikanska kontinenten. Den visar att särskilt vita svenskar

betraktade en relation med någon från Afrika respektive från

Mellanöstern som allra mest negativ utifrån att dejta, gifta sig

med och få barn med. Intimrelationer med andra skandinaver,

väst- och sydeuropéer betraktades som mest positiva. I studien

var mellan 10–27 % av respondenterna emot att dejta, gifta sig

med eller få barn med någon från den afrikanska diasporan. Vid

en jämförelse mellan synen på adopterade och invandrade från

Afrika sammanföll resultaten väl, vilket indikerar att rasaspekten

kan väga tyngre än andra aspekter vad gäller intimrelationer

generellt. Kvinnor var överlag mer negativa än män till blandrelationer

och blandäktenskap och till att få blandade barn, medan

respondenterna överlag var mer positiva till att dejta än till att få

barn med någon från Afrika, Asien och Sydamerika. Enkätstudien

visade även att 5,9 % av de vita respondenterna hade en svart

vän och 7,6 % en svart kollega, medan 3,9 % hade gått på en skola

där det fanns svarta elever. Totalt hade 22 % en mer eller mindre

negativ syn på svarta människor och 53,5 % ansåg att afrikaner

hade svårt att integreras i Sverige.

25

Hatbrott och diskriminering

4

Hatbrott med afrofobiska motiv

Brottsförebyggande rådet har använt sig av afrofobi som en egen

subkategori i sin hatbrottsstatistik sedan redovisningen av 2008

års anmälningar, och samtidigt infördes även antiziganism och

antiromska hatbrott som en egen subkategori under huvudkategorin

främlingsfientliga/rasistiska hatbrott (Klingspor & Molarin

2009).

Här bör understrykas att uttrycket ”främlingsfientlig” är en

problematisk term då den skapar distans och exkluderar individer

och grupper som definitivt inte är ”främlingar” i Sverige utan bör

räknas som svenskar.

Inspirationen till införandet av afrofobiska hatbrott återfinns

i den rapport som Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

publicerade 2007 om afrosvenska ungdomars erfarenheter av diskriminering,

och motiveringen från brå:s sida till införandet av

dessa båda subkategorier var att hatbrott som begås mot dessa två

grupper bör särredovisas på samma sätt som antisemitiska och islamofobiska

hatbrott på grund av dessa gruppers särskilda utsatthet

enligt både svensk och internationell forskning (Kalonaityté,

Kawesa & Tedros 2007). Ett resonemang om att införa kategorin

afrofobiska hatbrott fördes redan i den rapport där 2006 års hatbrottsstatistik

redovisades, och där islamofobi och islamofobiska

hatbrott för första gången infördes som en egen kategori. Svarta

och romer konstaterades då också ha det gemensamt att de generellt

sett är visuellt identifierbara utifrån ras oavsett nationalitet

(Sporre, Klingspor & Wigerholt 2007:90).

Fortfarande är brå den enda svenska myndighet som operationaliserar

afrofobi som en egen kategori, och brå har också

redan från början använt sig av termen afrosvenskar. Afrofobi

definieras som tidigare nämnts av brå som ”rädsla för, fientlighet

eller hat mot svarta personer och som aktiverar en afrofobisk

27

Översikt över kategorier och underkategorier i brå:s statistik

För år 2008, dvs. i 2009 års rapport från brå, användes följande rubriker

Främlingsfientliga/rasistiska

Afrofobiska

Antiromska

Antireligiösa

Antisemitiska

Islamofobiska

Övriga antireligiösa

Vit makt-ideologiskt motiverade

Homofobiska, bifobiska och heterofobiska

Transfobiska

För år 2012, dvs. i 2013 års rapport från brå, användes följande rubriker

Främlingsfientliga/rasistiska

Afrofobiska

Antiromska

Antisemitiska

Islamofobiska

Kristofobiska och andra antireligiösa

Hatbrott med tecken på koppling till högerextremism/nationalsocialism

Homofobiska, bifobiska och heterofobiska

Transfobiska

Statistik över hatbrott åren 2008–2012 med främlingsfientliga/

rasistiska respektive afrofobiska motiv (källa brå).

År hatbrott, främl.fientl. afrofobiska afrofobiska, afrofobiska, andel

totalt antal /rasistiska, antal antal andel av alla av främl.fi/rasistiska

2008 5 895 4 224 761 (13%) (18%)

2009 5 797 4 116 780 (13%) (19%)

2010 5 139 3 786 818 (16%) (22%)

2011 5 493 3 936 803 (15%) (20%)

2012 5 518 3 979 940 (17%) (24%)

28

eaktion mot afrosvenskar, deras egendom, institutioner eller

den eller dem som är, eller uppfattas vara, afrosvenskar eller representanter

för afrosvenskar” (Klingspor & Molarin 2009:39).

brå utgår vidare från följande kategoriseringsprincip för att urskilja

afrofobiska och antiromska hatbrott som subkategorier under

främlingsfientliga/rasistiska hatbrott:

För att en anmäld händelse ska bedömas som främlingsfientlig/rasistisk

med ett submotiv som är afrofobiskt eller

antiromskt ska gärningspersonen ha begått brottet på

grund av att han eller hon uppfattat att målsäganden är

afrosvensk eller av romskt ursprung. Vidare krävs att gärningspersonen

inte själv är afrosvensk eller rom. (Klingspor

& Molarin 2009:21)

När en gärningsperson ur en annan minoritetsgrupp utsätter en

afrosvensk för ett hatbrott kategoriseras även det som ett afrofobiskt

hatbrott, och i kategorin annan minoritetsgrupp ingår alla

med utländsk bakgrund, även invandrare från Europa. Ytterligare

en avgränsning görs av brå i relation till allmänna främlingsfientliga/rasistiska

hatbrott:

Det är dock enbart de fall där uttryck som kränker afrosvenskar

kan särskiljas från övriga främlingsfientliga/rasistiska

hatbrott som blir bedömda som afrofobiska hatbrott.

Generella uttryck som svartskalle bedöms som främlingsfientligt/rasistiskt.

Om en utsatt person själv beskriver att

den utsatts för att den är afrosvensk eller har mörk hudfärg

identifieras anmälan som ett afrofobiskt hatbrott i statistiken.

Det gäller uttryck som ”neger”, ”svarta apa”, ”svarta

man” med flera, i annat fall bedöms de som främlingsfientliga/rasistiska.


Detta innebär i praktiken att hatbrott som begåtts mot afrosvenskar

åtminstone inte tidigare alltid har kategoriserats som

just afrofobiska hatbrott. I de fall då gärningspersonen inte använt

sig av specifika afrofobiska uttryck, och då den utsatte eller

anmälaren inte explicit uppmärksammat att motivet bakom hatbrottet

varit afrofobiskt så har anmälan möjligen i stället klassificerats

som allmänt främlingsfientligt/rasistiskt. På senare tid

har brå dock förfinat sina kategoriseringsmetoder och tar idag

inte bara hänsyn till vad den utsatte själv säger om brottsmotivet

eller om gärningspersonen har använt sig av specifika tillmälen

29

och uttryck, utan myndigheten beaktar idag även exempelvis om

offrets namn indikerar tillhörighet till en viss minoritet samtidigt

som gärningspersonens namn inte gör det.

Under 2008 redovisades totalt 5895 hatbrottsanmälningar varav

761 eller 13 % var afrofobiska (Klingspor & Molarin 2009:40).

Andelen afrofobiska hatbrott i relation till både det totala antalet

hatbrott och de främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten har alltsedan

dess varit anmärkningsvärt hög mot bakgrund av gruppens

storlek i relation till totalbefolkningen och till andra minoritetsgrupper.

Under hela perioden 2008–2012 är olaga hot/ofredande,

våldsbrott och ärekränkning i nämnd ordning de största

brottskategorierna. Våldsbrott innefattar rubriceringarna dödligt

våld, misshandel, våld mot tjänsteman, rån, fridsbrott, kvinnofridsbrott

samt våldtäkt. I jämförelse med främlingsfientliga/

rasistiska hatbrott riktade mot andra grupper framstod andelen

våldsbrott redan 2008 som särskilt hög, och detta mönster har

varit stabilt sedan dess. Ett exempel där ett hatbrott rubricerades

som våldsbrott är följande:

Niat gick ut för att kasta sopor. Kristian kom ut från sin

lägenhet. Niat blev rädd och började springa. Hon föll och

slog bakhuvudet i golvet. När hon låg på marken plockade

Kristian fram en kniv och försökte hugga Niat. Niat försökte

avvärja huggen och fick då en sårskada. Grannar kom

till Niats undsättning. Kristian har vid ett flertal tillfällen

kränkt Niat genom att kalla henne ”Nigger”, ”Åk hem till

Afrika”. (Klingspor & Molarin 2009:40)

De vanligaste platserna där afrofobiska hatbrott begicks under

detta år var det som i rapporten kallades ”övriga platser” med

20 %, skolor med 16 % och ”allmän plats” med 15 %. Vid hälften

av alla afrofobiska hatbrott var gärningspersonen obekant för den

utsatta. Även dessa mönster har sedan dess i stort sett varit de

gällande, det vill säga att afrosvenskar främst utsätts för hatbrott

på allmän plats såsom skolor, arbetsplatser, affärer, myndigheter

och serviceinrättningar samt att gärningspersonen är obekant

för den utsatta. brå noterade även att andelen gärningspersoner

som var kund/klient (9%) och servicepersonal (7%) var högre för

afrofobiska hatbrott än för hatbrott riktade mot andra grupper.

Under 2009 inrapporterades totalt 5797 hatbrott varav 780

(13%) var afrofobiska (Molarin & Frenzel 2010:26). Det handlade

med andra ord om i stort sett samma proportioner som året

innan. brå konstaterade även att kunskapen om afrosvenskars

30

utsatthet för hatbrott och diskriminering är relativt begränsad,

och att afrosvenskar kan utsättas för främlingsfientlighet/rasism

på grund av alltifrån etnisk bakgrund till hudfärg och nationalitet.

Det handlar inte bara om att exempelvis tala ett annat språk

än svenska eller att komma från ett annat land än Sverige, utan

det handlar framför allt om ras. Ett exempel på olaga hot/ofredande

som togs upp i rapporten var följande:

Målsäganden ringer och anmäler att okända personer förolämpat

henne genom att ropa fula ord och kommentarer

till henne. Målsäganden var på stan och gick då förbi ett

antalpersoner som skrek åt henne ”stick härifrån”, ”du ska

åka till ditt land”, ”negerjävel”, ”apjävel”, ”Vad fan gör du

här, du är inte välkommen här”. Hon försökte gå vidare

men männen stod kvar, då kommer ytterligare en person

fram och säger ”apjävel åk hem”. (Molarin & Frenzel

2010:38)

Vidare skrev brå i rapporten rörande 2009 att afrofobiska hatbrott

kännetecknades av att gärningspersonen befann sig i den

utsattes omedelbara närhet. Vad gäller brottsplats så dominerade

”övriga platser” med 22 %, arbetsplats med 15 % och hemmet

med 14 %. Återigen var det vanligt att gärningspersonen var kunder/klienter

till den utsatte (11%) eller servicepersonal (9%), och

i något mindre än en tredjedel av fallen var gärningspersonen

okänd för den utsatte.

Under 2010 registrerades totalt 5 139 hatbrottsanmälningar

varav 818 (16%) var afrofobiska (Klingspor & Frenzel 2011:24).

De afrofobiska hatbrotten ökade i jämförelse med året innan med

5 % (38 anmälningsfall), och proportionellt i relation till både det

totala antalet hatbrott och hatbrotten med främlingsfientliga/

rasistiska motiv. Olaga hot/ofredande stod för 33 % av de afrofobiska

hatbrotten följt av våldsbrott med 25 % och ärekränkning

med 22 %. brå konstaterade i sin rapport att andelen hatbrott

som rubricerades som olaga hot/ofredande samt skadegörelse och

klotter hade minskat något jämfört med föregående år, medan

andelen fall av ärekränkning och hets mot folkgrupp med afrofobiska

motiv hade ökat (Klingspor & Frenzel 2011:37–39).

Återigen var det vanligaste scenariot att gärningspersonen

befann sig i den utsattes omedelbara närhet. Detta år dominerade

”allmän plats” med 19 %, hem med 16 % och ”övriga platser”

med 15 %. Vid knappt hälften av alla afrofobiska hatbrott under

året var gärningspersonen obekant för den utsatte, och i denna

31

grupp ingick kunder/klienter och personal i myndighetsställning

eller i serviceyrken. Liksom tidigare var andelen anmälningar där

gärningspersonen var kunder/klienter till den utsatte eller servicepersonal

(10% vardera) högre för afrofobiska hatbrott än för

andra grupper med undantag för antiromska hatbrott. I rapporten

för år 2010 lyfte brå slutligen fram ytterligare ett antal specifika

karaktärsdrag vad gäller afrosvenska hatbrott: i 10 % av fallen

var gärningspersonen en granne till den utsatta, och 12 % av de

afrofobiska hatbrotten uppklarades medan motsvarande andel

för de andra främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten låg på 8 %.

Ett exempel på ett afrofobiskt hatbrott under året är följande:

Utpekad person har kallat målsägaren för ”jävla neger” och

”köttbulle”. Utpekad person har även sagt till målsägaren

att hon ska åka hem till sitt hemland, att hon luktar illa och

att han hatar svartingar. (Klingspor & Frenzel 2011:38)

Under 2011 registrerades totalt 5493 hatbrott varav 803, eller

15 %, var afrofobiska (Aspling & Djärv 2012:25). Ett fall under

detta år kunde se ut på följande vis:

Målsägande och hans familj har bott i huset i snart ett år.

Ganska snart efter att de flyttade in började utpekad bland

annat kalla målsägande för ”jävla neger, vi vill inte ha er

här”. Målsägande uppger även att utpekad har betett sig

aggressivt och kastat saker efter familjen när de har mötts i

trapphuset. (Aspling & Djärv 2012:39)

Liksom tidigare år var det vanligast att gärningspersonen begick

brottet i den utsattes omedelbara närhet. För första gången uppmärksammade

brå att afrofobiska hatbrott rymmer mer våld än

hatbrott riktade mot andra grupper. I 27 % av de afrofobiska hatbrottsfallen

anmäldes fysisk kontakt mellan gärningspersonen

och den utsatta, en proportion som också gällde för de homo-,

bi- och heterofobiska hatbrottsanmälningarna. ”Allmän plats”

(22%), arbetsplats (15%) och ”övriga platser” (12%) dominerade

detta år som brottsplatser, och afrofobiska hatbrott uppvisade

under året den lägsta andelen ouppklarade anmälningar (27%) i

jämförelse med andra främlingsfientliga/rasistiska hatbrott.

Under 2012 identifierades 5 518 fall av hatbrott bland årets

polisanmälningar (Aspling & Djärv 2013:29). Av dessa var 940

(17%) afrofobiska. Det stora flertalet gärningspersoner tillhörde

den vita majoritetsbefolkningen (brå 2013). Siffrorna indikerar

32

att de afrofobiska hatbrotten ökat markant både proportionellt

och i absoluta tal jämfört med föregående år och hela 24 % jämfört

med 2008 då hatbrottsstatistiken med avseende på afrofobi infördes.

Afrosvenskar är därmed en mycket utsatt grupp i relation till

gruppens storlek – eftersom de uppskattningsvis utgör 7,1 % av

den svenska utländsk bakgrund-befolkningen är gruppen hela 3,4

gånger eller 240 % överrepresenterad som utsatt för hatbrott.

Även i denna rapport noterade brå att ”kunskapen om afrosvenskars

utsatthet för hatbrott och diskriminering är relativt

begränsad” (Aspling & Djärv 2013:41). Olaga hot/ofredande var

som tidigare den vanligaste brottstypen med 33 % följt av våldsbrott

med 22 % och ärekränkning med 19 %, och brå konstaterade

åter att andelen våldsbrott var särskilt hög vid afrofobiska

hatbrott liksom vid homo-, bi- och heterofobiska hatbrott. Totalt

inbegrep 25 % av de afrofobiska hatbrotten fysiskt våld, och dessa

våldsbrott ägde oftast rum på allmän plats, på den utsattas arbetsplats

eller i kollektivtrafiken, och involverade ofta entrévärdar,

väktare eller taxi- och busschaufförer:

Målsägande jobbar som busschaufför och sa till misstänkt

person att han måste ha en giltig biljett för att få åka med.

Misstänkt ska då ha sagt att ”ingen neger ska ta betalt av

mig” och att han var en ”jävla negerapa”. I samband med

detta mottog målsägande ett knytnävsslag i huvudet. Andra

passagerare gick emellan och lyckades få misstänkt person

ur bussen. Därefter försvann gärningspersonen iväg

från platsen. (Aspling & Djärv 2013:43)

Den vanligaste brottsplatsen var ”allmän plats” med 22 %, arbetsplats

med 14 % och hem med 13 %. I 56 % av fallen var gärningspersonen

obekant för den utsatte, och i denna kategori ingick

kunder eller klienter samt personal i myndighetsställning

eller i serviceyrken (9% vardera).

Vid en jämförelse visade det sig åter att andelen ouppklarade

anmälningar var lägre vid både afrofobiska och antiromska

motiv (29 respektive 23 %) och högre vid antisemitiska motiv

(58%) (Aspling & Djärv 2013:33). brå spekulerade i att den relativt

höga andelen uppklarade hatbrott med afrofobiska motiv

kan förklaras med den höga andelen våldsbrott på offentlig plats,

vilket gör att det ofta finns en misstänkt person. Slutligen var andelen

anmälningar kopplade till högerextremism och nationalsocialism

mycket låg för afrofobiska hatbrott, ej mer än 5 % (Aspling

& Djärv 2013:77).

33

• European Network

against Racism 2012, 2013;

European Union Agency

for Fundamental Rights

2009; Kawesa 2009; Rights

Equality and Diversity

European Network 2012.

Sammanfattningsvis framgår det av brå:s hatbrottsstatistik

för åren 2008–2012 att afrofobiska hatbrott är kraftigt överrepresenterade

i relation till både samtliga hatbrott och till de

främlingsfientliga/rasistiska hatbrotten, samt att de afrofobiska

hatbrotten tenderar att utföras av gärningspersoner som är obekanta

för den utsatta, att de ofta äger rum på allmän plats och att

de förutom olaga hot/ofredande ofta involverar fysiskt våld. Det

går inte att utläsa i årsredovisningarna om män eller kvinnor är

mer drabbade, vilka åldersgrupper som är mest utsatta, eller hur

ofta gärningspersoner som tillhör en annan minoritetsgrupp förekommer.

År 2012 var andelen hatbrott med afrofobiska motiv

som högst i Dalarna med 19 anmälningar per 100 000 invånare,

följt av Stockholms och Södermanlands län på delad andraplats

med 17 anmälningar per 100 000 invånare (brå 2013).

Att afrosvenskar tillhör en av de mest utsatta grupperna vad

gäller att falla offer för våld och hot är något som har konstaterats

ända sedan 1990-talet, det vill säga innan brå började föra

statistik över hatbrott. I undersökningarna av levnadsförhållanden

som genomfördes mellan 1993–2000 framgick exempelvis

att invånare från den afrikanska kontinenten var den grupp

som utsatts för mest våld och hot av alla – 14 % av männen och

10 % av kvinnorna uppgav att de fallit offer för våld och hot att

jämföra med kring 6 % bland inrikes födda (Vogel, Hjerm & Johansson

2002:1:128). Särskilt gällde detta åldersgruppen 20–34

år, där 24 % av dem födda i Afrika hade utsatts för våld och hot

jämfört med 11 % bland inrikes födda. Bland dem med eftergymnasial

utbildning var siffran 16 % jämfört med 7 % bland inrikes

födda. I gruppen ensamstående födda i Afrika hade 23 % utsatts

för våld och hot jämfört med 9 % bland inrikes födda. Även i

intervju studier och i självbiografiska texter framkommer det att

afrosvenskar ofta är utsatt för hatbrott och att det fysiska våldet

är framträdande (se till exempel Gärding 2009; Kalonaityté,

Kawesa & Tedros 2007, 2008).

I andra länder ser mönstret likartat ut. Svarta européer är en

av de mest drabbade grupperna i Europa vad gäller hatbrott, och

särskilt fysiskt våld, ibland med dödlig utgång, vilket bland annat

framgår i ett flertal rapporter från både myndigheter och frivilligorganisationer•.

Ett exempel på ett sådant fall rörde en afrosvensk

kvinnlig student som 2009 på besök i ett shoppingcenter

i Bialystok i Polen först blev verbalt antastad med n-ordet och

därefter fysiskt hindrad från att gå på toaletten. Ytterligare ett

exempel rörde en svart amerikansk operasångerska som under ett

besök i Wien 2011 blev utkastad från en taxibil efter att föraren

34

skrikit att han inte körde svarta (Rights Equality and Diversity

European Network 2012).

Diskriminering av afrosvenskar

Till skillnad från hatbrott finns det ingen statistik över diskrimineringsfall

som specifikt rör afrosvenskar. Diskrimineringsombudsmannens

(do) årsredovisningar rapporterar antal

anmälningar per år som inkommit till do och till de olika antidiskrimineringsbyråerna,

men utan att särskilja afrofobiska fall

(se till exempel do 2011).

Denna brist på differentierad statistik är delvis en följd av att

ras togs bort som diskrimineringsgrund 2009, och den har uppmärksammats

och kritiserats av Europakommissionen mot rasism

och intolerans, ecri (2012). I stället kategoriseras anmälningarna

utifrån diskrimineringsgrund, och de afrofobiska anmälningarna

hittas med stor sannolikhet under kategorin ”etnisk tillhörighet”,

troligen också under kategorin ”religion eller annan trosuppfattning”.

År 2010 inkom 2892 anmälningar varav 761 kategoriserades

som grundade på etnisk tillhörighet, år 2011 2353 fall varav

694 sorterades under etnisk tillhörighet och år 2012 1835 anmälningar

varav 514 hittades i etnisk tillhörighet-kategorin, och majoriteten

av alla fall rörde arbetslivet (do 2012b:15).

Antalet anmälningar som rör diskriminering i arbetslivet har

minskat på senare år liksom antalet anmälda diskrimineringsfall

generellt. Undersökningar har dock visat att många av dem

som utsätts för diskriminering inte anmäler detta. År 2004 genomförde

exempelvis antidiskrimineringsbyråerna i Stockholm,

Göteborg, Norrköping och Umeå en enkätstudie som omfattade

2202 utrikes födda individer som bott i Sverige under minst 5 års

tid (Amin 2004; Anti-diskrimineringsbyråerna i Sverige 2004).

Av dessa rapporterade 37 % att de utsatts för diskriminering, inte

bara i arbetslivet utan också på bostadsmarknaden, i utelivet,

inom vårdsektorn, i skolmiljö och i relation till socialtjänsten

och rättsväsendet. Högst förekomst återfanns bland personer

födda i Afrika, samtidigt som endast 6 % svarade att de anmält

det de utsatts för. Att anmäla eller inte anmäla handlar också

om självskattade känslor av egenmakt och kontroll över sitt eget

liv. Bland invånare födda i Afrika svarade 61 % av männen och

47 % av kvinnorna i de undersökningar av levnadsförhållanden

som genomfördes mellan 1993–2000 att de själva kan överklaga

myndighetsbeslut, att jämföra med 77 % bland inrikes födda män

35

och 71 % bland inrikes födda kvinnor (Vogel, Hjerm & Johansson

2002:127).

Även om det inte är möjligt att idag erhålla en statistisk överblick

över den andel diskrimineringsfall som berör afrosvenskar

är det tydligt att afrosvenskar ofta förekommer som anmälare och

som utsatta i diskrimineringsärenden som do:s årsredovisningar

refererar till, i uppmärksammade diskrimineringsfall som media

rapporterar om, liksom i exempelfall som tas upp i årsrapporter

från exempelvis Centrum mot rasism och European Network

Against Racism (se till exempel Centrum mot rasism 2008 och

Kawesa 2012). Ett sådant exempel är följande fall:

En afrosvensk man fick under en anställningsintervju upprepade

frågor om han hade aids. do väckte talan mot arbetsgivaren.

I samband med den muntliga förberedelsen

i ad nåddes en förlikning som innebar att arbetsgivaren

betalade 35 000 kronor till mannen. (Ombudsmannen mot

etnisk diskriminering 2009:14)

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering påpekade även i

sin årsredovisning för 2009 att afrosvenskar är en särskilt utsatt

grupp för diskriminering samtidigt som kunskapen om afrosvenskars

situation generellt är låg, samt att diskrimineringen

mot afrosvenskar tar sig olika uttryck och handlar om allt från

fysiskt våld till kollektiv marginalisering i samhället i stort. Myndigheten

rapporterade i samma årsredovisning även om en pågående

satsning som involverade gruppen:

Den fleråriga samverkan som do har med gruppen utgår

från strategin ömsesidig kunskapsutveckling där grundtanken

är att gruppen själv är nyckeln till positiva förändringsprocesser.

Arbetet syftar till att på sikt utveckla en egen

kapacitet i gruppen för rådgivning och ett aktivt antidiskrimineringsarbete.

Målsättningen är att bidra till att öka

förutsättningarna för gruppernas egenmakt och inflytande

över de egna livsvillkoren. Under året har det systematiska

arbete som myndigheten bedriver tillsammans med gruppen

rymt bland annat följande aktiviteter. Regionala utbildningar

av rådgivare/aktivister där deltagarna tagit fram

egna handlingsplaner för ett lokalt egenarbete på olika

platser i landet. Ett särskilt samverkansprojekt kring kapacitetsbyggande

i gruppen för juridisk rådgivning, i syfte att

på lång sikt utveckla möjligheten för gruppen att självstän-

36

digt driva strategiskt viktiga diskrimineringsfall i domstol.

Ytterligare kunskap om gruppens upplevelse av rasism och

diskriminering har tillförts myndigheten genom att två externt

producerade studier har färdigställts, en om diskriminering

av afrosvenskar på arbetsmarknaden och en om

diskriminering av vuxna afrosvenskar. (Ombudsmannen

mot etnisk diskriminering 2009:41–42)

Det arbete mot afrofobi som Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

gjorde tillsammans med afrosvenskar resulterade i

en rapport om diskriminering av ungdomar med afrikansk bakgrund

och en studie om diskriminering av vuxna afrosvenskar

med särskild tonvikt på arbetsmarknaden, som publicerades i

artikelform (Kalonaityté, Kawesa & Tedros 2007, 2008). Men

därefter avbröts satsningen i samband med att nuvarande do

skapades 2009 och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

försvann som en egen entitet.

Även media rapporterar regelbundet om diskrimineringsfall

och andra rättsfall som involverar afrosvenskar. År 2009 friade

Arbetsdomstolen Härryda kommun från åtal om diskriminering

i ett fall som Ombudsmannen mot etnisk diskriminering hade

drivit. Det rörde en man från Gambia som blivit omplacerad

på en arbetsplats på grund av att han sades ha orsakat misstämning

i personalgruppen då han bland annat hade protesterat mot

att kollegor kallade honom starkt nedsättande afrofobiska ord

(Björklund 2009; Carlson 2011/12). Domstolen motiverade utslaget

med att ”det bör åligga den trakasserade att göra klart för

den som trakasserar att beteendet upplevs som kränkande” samt

att detta ”måste dessutom stå klart för den person som företar

den påstådda trakasserande handlingen”, det vill säga den som

uttalar sådana nedsättande ord måste också ha för avsikt att medvetet

vilja uttrycka missaktning mot en folkgrupp (Arbetsdomstolen

2009).

Samtidigt finns det också exempel på när afrosvenskar som

kallats för nedsättande afrofobiska benämningar har fått rätt i

domstol, särskilt när det svenska n-ordet används. Ett sådant fall

gällde en afrosvensk manlig fotbollsspelare som under en match

i Ragunda 2007 blev kallad rasistiska tillmälen på planen av en

annan spelare, vilken senare dömdes att betala skadestånd till den

förstnämnde för förolämpning (Hovrätten för Nedre Norrland

2009). Att döma av ett urval av liknande domar med brottsrubriceringen

förolämpning är det uppenbart att det ofta förekommer

att afrosvenskar tilltalas med och kallas för kränkande tillmälen

37

• Nyköpings tingsrätt

2013; Stockholms tingsrätt

2013; Västmanlands

tingsrätt 2013.

såsom n-ordet på offentlig plats i sammanhang där gärningspersonen

oftast är okänd för den utsatte•.

Ett annat rättsfall som rörde en afrosvensk, och som uppmärksammades

i media, var fallet med en svart pojke på en skola i

Sundsvall som dömdes till ungdomstjänst för misshandel av en

klasskamrat efter att ha uppmanats att spela slav under en lektion

som handlade om den transatlantiska slavhandeln (Habel et al.

2011; Sundsvalls tingsrätt 2011):

Upprinnelsen till hela händelsen var att en skolklass på en

Sundsvallsskola skulle studera kring ämnet slavar och slavhandel.

Redovisningen skedde i form av ett rollspel. Dagen

innan rollspelet skrev några elever ”neger är lika med

slav” på den stora dataskärmen i skolsalen – ett budskap

som gjorde den afrikanske flyktingen i klassen ledsen och

upprörd. Dagen efter var det dags för rollspelet. En av eleverna

ansåg då att den afrikanske pojken borde spela slav.

– Jag tyckte att en passiv roll passade honom bra eftersom

han inte verkade så intresserad av ämnet, har eleven sagt.

Sinnet rann över på den afrikanske pojken som kände sig

oerhört kränkt – och provocerad. Han slog till eleven som

föreslagit honom som slav. Slaget orsakade ingen allvarlig

skada, men ledde till visst tumult och högljudd ordväxling

i klassrummet. (Åkerlund 2011)

• Hovrätten över Skåne

och Blekinge 2012;

Samuelsson 2012;

Wigerfelt, Wigerfelt &

Kiiskinen 2013.

Samma år uppmärksammade media att ett antal studenter vid

Lunds universitet hade klätt ut sig till ”afrikaner” i samband

med en fest som hade djungeltema och iscensatt en slavauktion

i blackface-utstyrsel under en tillställning som ägde rum vid

Hallands nation (Eriksson Gustaf 2011). Även denna händelse

fick ett rättsligt efterspel då en medlem i Afrosvenskarnas riksförbund

i Malmö anmälde händelsen för hets mot folkgrupp. I

samband med att hans anmälan rapporterades i nyhetsmedierna

satte konstnären Dan Park upp ett antal affischer på anmälarens

arbetsplats i Malmö med ett manipulerat foto på anmälaren föreställandes

en slav i kedjor och försedd med rubriken ”Vår negerslav

är bortsprungen”.

Utredningen om slavauktionen lades ned då åklagaren menade

att studenterna inte hade haft ett ”aggressivt syfte” och att

det inte gick att belägga att de hade haft som syfte att uttrycka

missaktning mot en folkgrupp. Dan Park däremot dömdes till

dagsböter och skadestånd för förtal och hets mot folkgrupp året

därpå•.

38

Händelsen föranledde även den svarte amerikanske politikern

Jesse Jackson att tillskriva utbildningsminister Jan Björklund

med en begäran att svenska skolan vidtar aktiva åtgärder för att

undervisa om den transatlantiska slavhandeln och Sveriges aktiva

deltagande i denna. Även det paneuropeiska antirasistiska nätverket

European Network Against Racism fördömde händelsen

skarpt i ett brev till eu-minister Birgitta Ohlsson (Centrum mot

rasism 2011).

På senare tid har media vidare uppmärksammat att somalier

är särskilt utsatta för både hatbrott och diskriminering i form av

exempelvis fysiska påhopp och nedsättande glåpord i det offentliga

rummet. Det är tydligt att de är utsatta för både islamofobi

och afrofobi.

I flera fall som medierna rapporterat om, som systematiska

trakasserier och förföljelser av somaliska flyktingar, till exempel i

Tomelilla och i Forserum i Nässjö kommun, har det också framgått

att polisen har lagt ned utredningar, alternativt inte upprättat

eller följt upp anmälningar trots att gärningspersonerna

ibland har varit kända•.

I Forserum, där somaliska barn periodvis känt sig så otrygga i

skolan att de stannat hemma, och där flera somaliska barnfamiljer

känt sig tvingade att flytta till annan ort på grund av den hotfulla

situationen, hänvisade polisen till att den somaliska gruppen

inte förstår hur det svenska rättsväsendet fungerar och att språkförbistring

är orsaken till att polisanmälningar inte alltid upprättats.

Polisen hävdade vidare att dåden inte kunde betecknas

som hatbrott utan var ”uttryck för frustration och social utsatthet”

från förövarnas sida samt att inga misstänkta fanns bakom

de anmälda brotten trots att kommunens socialtjänst kände till

vilka gärningspersonerna var (Norman 2012; Swedish Muslims

in Cooperation Network 2013:25). Enligt polis- och åklagarmyndigheten

i Jönköpings län finns åtminstone tolv anmälningar, ett

åtal har väckts och en fällande dom har hittills kommit, och det

verkar också som att de anmälningar som mottagits nationellt

eller på länsnivå inte alltid har nått närpolisen i Nässjö kommun

(Eksjö tingsrätt 2013).

Att polisen särbehandlar afrosvenskar negativt och att polisen

regelbundet brukar nedsättande beteckningar på afrosvenskar

är välkänt. Polisen har genom åren exempelvis kritiserats för

att rutinmässigt använda grovt rasistiska och afrofobiska tillmälen

i utbildningsmaterial och kurslitteratur samt i efterlysningar,

anmälningar och utredningar som exempelvis i förundersökningen

gällande mordet på en man från Elfenbenskusten i

• Brandel 2012; Nilsson

2012; Orrenius 2011.

39

• Granér 2004; Henricson

2009; Jonsson 2009; Kawesa

2010:1:16; Lappalainen 2005;

Mikkelsen 2009; Tamas 1998.

• Kamali 2006; Kardell

2011; Sarnecki 2006.

Klippan 1995: ”Aktuell neger kom gående på Torggatans vänstra

sida.”•. Invånare födda i subsahariska Afrika är vidare överrepresenterade

som skäligen misstänkta i brottsutredningar som

senare läggs ned, vilket indikerar att det krävs en lägre grad av

misstanke för att polisen ska registrera en afrosvensk som misstänkt

för ett brott, alternativt att misstag oftare görs vad gäller

att identifiera gärningspersonen när det gäller afrosvenskar eller

att afrosvenskar generellt övervakas mer av polisen än andra

grupper•. Även brå har konstaterat att representanter från

vissa minoriteter överlag missgynnas inom rättsväsendet i en

studie baserad på enkäter bland och intervjuer med aktörer från

rättsväsendet: ”Romer, östeuropéer och muslimska respektive

svarta män är grupper som rättsliga aktörer uppfattar som särskilt

utsatta för stereotypa föreställningar inom rättsväsendet”

(Martens, Shannon & Törnqvist 2008:9).

Det handlar både om att representanter från vissa minoriteter

väljer att inte anmäla när de utsätts för diskriminering då de helt

enkelt saknar förtroende för polisen och rättsväsendet, samt att

de inte ses som trovärdiga vid förhandlingar i domstol, vilket naturligtvis

riskerar att leda till domslut som är negativa för deras

del.

I maj 2013 rapporterade media om ännu ett fall som rörde

misstänkt afrofobi inom polisen. En afrosvensk man blev nekad

inträde på en krog i Malmö på grund av att han bar en ”afrikansk

skjorta”. Då han vägrade lämna platsen tillkallades polis som tog

med sig mannen till arresten och behandlade honom så hårdhänt

i polisbilen att hans ena handled bröts och blodvite uppstod

(Herkel 2013). Mannen fick tillbringa natten i en cell men trots

att han uttryckte stark smärta nekades han vård. Han anmälde

händelsen, men fick två veckor senare beskedet att utredningen

lagts ned i brist på bevis. Efter påtryckningar från Afrosvenskarnas

forum för rättvisa har förundersökningen återupptagits men

ärendet försvåras av ett märkligt läkarutlåtande och en slarvig

handläggning av en advokat. Fallet har ännu ej avgjorts.

Ännu ett misshandelsfall i Malmö som erhöll uppmärksamhet

i media var det brutala överfallet på en afrosvensk man och hans

knappt 2-årige son på en gångbro i stadsdelen Kroksbäck i september

2013 (Runol 2013). En man och tre kvinnor slog omkull

sonen och använde nedsättande afrofobiska tillmälen. När fadern

protesterade attackerade de honom fysiskt varpå flera andra män

anslöt och puttade honom över räcket och försökte knuffa ned

honom på vägen nedanför bron. Tilltaget stoppades i sista stund

när polis anlände till platsen. Händelsen ledde till demonstratio-

40

ner mot afrofobi i Malmö, Göteborg och Stockholm under parollen

”Stoppa afrofobin!” och med krav på att regeringen skulle

tillsätta en utredning om afrofobi (Pedersen 2013). Samma krav

framfördes även efter slavauktionen i Lund 2011, efter händelserna

i Forserum 2012 och efter krogincidenten i maj 2013.

Förutom liknande fall av fysiskt våld, ofta av det grövre slaget,

verkar det framför allt handla om diskriminering inom arbetslivet

när afrosvenskar figurerar som utsatta i media. Samtidigt har

endast två fall av etnisk diskriminering av en anställd lett till fällande

dom i Arbetsdomstolen de senaste 15 åren, trots att etnisk

diskriminering är den mest anmälda diskrimineringsgrunden

inom arbetslivet.

Ett fall rör en man från Nigeria som arbetade som svetsare på

en arbetsplats i Varberg, och som kallades för nedsättande benämningar

och utsattes för trakasserier. Hans matlåda slängdes till exempel

i soporna vid flera tillfällen och han fick bara gå på toaletten

när det var rast. Han sattes även att utföra okvalificerade arbetsuppgifter

med hänvisning till hans ”kultur”•. Den diskriminerande

behandlingen resulterade till slut i att han sjukskrev sig på

grund av depression. Via sin fackförening anmälde han sin arbetsgivare

som dock frikändes i Arbetsdomstolen i oktober 2013 då

det inte gick att bevisa att han systematiskt behandlats illa. Rätten

menade vidare att de kränkande tillmälena inte hade med hans

hudfärg att göra då öknamn är en del av det sociala livet i Sverige

samt att kultur inte är en diskrimineringsgrund i lagen.

Trots att det inte finns någon statistik över antalet eller andelen

diskrimineringsfall per år med afrosvenskar som anmälare

och utsatta, så finns det ett antal studier baserade på enkäter

och intervjuer med omkring 400 respondenter från ett flertal

olika subsahariska afrikanska länder, varav två tredjedelar med

bakgrund i länderna vid Afrikas horn. Enkäterna gällde deras erfarenheter

av diskriminering i arbetslivet, i det offentliga rummet

och i samhället i stort, liksom deras grad av förtroende för olika

myndigheter (Lange 1995, 1996, 1997, 1999). I de totalt fyra olika

studier som genomfördes åren 1994–1998 framstod den afrikanska

gruppen som den som rapporterade de högsta förekomsterna

av diskriminering i olika sammanhang, särskilt vad gäller att

ej ha fått arbete eller att ha blivit trakasserad på arbetsplatsen:

Afrikanska män framstod som den mest drabbade gruppen av

alla – hela två tredjedelar av denna grupp svarade exempelvis att

de någon gång nekats inträde till restauranger eller pubar.

Förutom det högsta medelvärdet för upplevd diskriminering

inom arbetslivet i alla de fyra studierna sammantaget, rappor-

• Arbetsdomstolen 2012;

Kåks Röshammar 2013;

Lund 2010.

41

terade också gruppen övriga afrikaner den högsta förekomsten

av diskriminering i kontakt med myndigheter, särskilt vad gäller

polisen (25%) och socialtjänsten (34%), och på publika arenor

såsom att bli illa behandlad i affärer (27%) och att utsättas för hot

på gatan (54%) samt för våld/brott (13%) (Lange 2000:90–121).

Dessutom svarade 26 % av den afrikanska gruppen att de hade

blivit illa behandlade i skolan och 24 % att de blivit illa behandlade

i kontakt med Arbetsförmedlingen, medan 23 % rapporterade

att de inte fått lån/kredit på banken och 24 % att de blivit förbigångna

på en arbetsplats. Vidare svarade 18 % att de blivit nekade

lägenhet och 23 % att de blivit trakasserade av grannar, även

om andra grupper som deltog i studierna rapporterade högre förekomster

i just dessa sammanhang. När alla dessa diskrimineringsaspekter

vägs samman i de fyra studierna framstår gruppen

övriga afrikaner som den mest utsatta gruppen av alla, följda av

dem som är födda i Iran, Etiopien och Turkiet och gruppen övriga

latinamerikaner.

Även i de fyra antidiskrimineringsbyråernas enkätstudie från

2004 som omfattade 416 respondenter födda i Afrika framgick

det att denna grupp uppvisade den högsta förekomsten av upplevd

diskriminering: 54 % svarade att de utsatts för diskriminering

minst en gång under de senaste tre åren (Anti-diskrimineringsbyråerna

i Sverige 2004). På frågan om diskrimineringsgrund

svarade 89 % att diskrimineringen berodde på etnicitet (kategorin

ras fanns ej med som svarsalternativ), 29 % religion, 22 % kön

och 7 % funktionshinder, det vill säga flera respondenter kryssade

i flera kategorier samtidigt. I en enkät- och intervjustudie som

genomfördes 2006 av Integrationsverket och som rörde upplevelser

av diskriminering inom arbetslivet bland olika grupper i

åldrarna 16–68 år var respondenter födda i subsahariska Afrika

återigen den grupp som rapporterade den högsta andelen som erfarit

diskriminering, totalt 29 %, och gruppen rapporterade också

den högsta andelen upprepade fall av diskriminering (Alberto

Díaz 2006). Invånare födda i subsahariska Afrika rapporterade

vidare den högsta förekomsten av upplevelser av diskriminering

i utelivet (20%) liksom inom kollektivtrafiken (17%), i kontakt

med polisen (22%), i kontakt med bostadsföretag och mäklare

(22%) och även i kontakt med Arbetsförmedlingen och i affärer.

Ytterligare en studie som tydligt indikerar att afrosvenskar är

en särskilt utsatt grupp för diskriminering i Sverige är den unika

och mycket omfattande enkät- och intervjustudie om upplevelser

av diskriminering som eu-myndigheten fra, European Union

Agency for Fundamental Rights, genomförde 2008 bland 23 500

42

minoritetseuropéer i 27 eu-länder, och där 506 somalier i Sverige

ingick liksom subsahariska afrikaner i Frankrike, Irland, Malta

och Portugal, somalier i Finland och Danmark och surinameser

i Nederländerna förutom ett flertal andra minoritetsgrupper i

andra länder (European Union Agency for Fundamental Rights

2009). I fra-studien framgick det bland annat att 52 % av de

svenska somalierna svarade att de upplevt diskriminering under

de senaste 5 åren, och de domäner som dessa identifierade som

särskilt diskriminerande var caféer, restauranger, barer och nattklubbar

(26%) liksom arbetslivet: 41 % hade blivit diskriminerade

när de sökt jobb och 32 % hade blivit utsatta för diskriminering

på en arbetsplats. Vidare hade 16 % blivit diskriminerade inom

bostadssektorn och samma procentsiffra gällde även i kontakt

med socialtjänsten.

Av respondenterna hade 26 % valt att anmäla när de utsatts för

diskriminering medan 68 % svarade att det inte är någon idé att

anmäla då det inte leder till något. 31 % rapporterade att de inte

hade något förtroende för polisen medan 23 % svarade att de var

rädda att anmäla på grund av oro för eventuella negativa konsekvenser.

Det framgick även att 28 % av de svenska somalierna

hade utsatts för brott och en majoritet av dem ansåg att brottet

berodde på deras etnicitet samt att 19 % hade blivit stoppade av

polisen under det senaste året, och 28 % av dem svarade att de

upplevde att de blivit stoppade på grund av sin etnicitet. I ett jämförande

perspektiv framstod de svenska somalierna som en av de

mest utsatta minoritetsgrupperna i något eu-land i relation till

framför allt arbetslivet och bostadssektorn: 72 % svarade att även

med likvärdiga kvalifikationer så har en person med en annan

etnisk bakgrund sämre chanser att få ett jobb eller att avancera på

en arbetsplats i Sverige, och 63 % svarade detsamma i relation till

religion medan hela 72 % av respondenterna bodde i fattiga områden

som dominerades av invandrare. Sammantaget rapporterade

75 % att diskriminering på grund av etnicitet/invandrarskap är

utbredd i Sverige och 69 % svarade att diskriminering på grund

av religion är det.

I en studie som bygger på intervjuer med forskare i Moçambique

som genomgått sin forskarutbildning i Sverige inom ramen

för sida:s program framgår det att 20 % upplevde att de

diskriminerats inom den svenska högskolevärlden på grund av

hudfärg (Fellesson & Mählck 2014). Avslutningsvis finns det

med andra ord mycket som tyder på att afrosvenskar är särskilt

utsatta för diskriminering trots avsaknaden av officiell statistik.

Afrosvenska män är mer drabbade än kvinnor vad gäller hot om

43

• Carlson, Magnusson &

Rönnqvist 2012; Duh 2014;

Englund 2006; Mahdi 2010;

Sixtensson 2009.

våld och utsatthet för våld, inte minst i interaktioner med polisen,

medan muslimska afrikaner är en särskilt utsatt grupp, och

det går att anta att kvinnor som bär slöja är mer utsatta för diskriminering

än andra mot bakgrund av att islamofobiska hatbrott

oftare drabbar muslimska kvinnor•. Hela gruppen afrosvenskar

riskerar dock generellt att utsättas för diskriminering framför allt

inom arbetslivet och i det offentliga rummet, inklusive i utelivet

och i kontakt med myndigheter, vilket är något som både de

diskrimineringsfall som media rapporterar om liksom de studier

som finns rörande erfarenheter av diskriminering inom gruppen

tydligt indikerar.

44

Kvantitativ forskning om

afrosvenskar

5

Den kvantitativa forskningen om afrosvenskars situation i Sverige

bygger på officiell statistik i form av register- och populationsstudier

om invånare i Sverige födda i Afrika. Ibland görs en

differentiering mellan dem som är födda i Nordafrika och i subsahariska

Afrika. I vissa fall finns också statistik om invånare födda i

Sverige med två föräldrar födda i något land i Afrika. Statistik om

dem som har en infödd förälder och en förälder som är född i något

land i Afrika existerar i undantagsfall, medan statistik om de

afrosvenskar som har sin bakgrund i Nord- eller Sydamerika eller

i Europa i praktiken saknas. Trots problemet med att merparten

av statistiken enbart rör dem som är födda i Afrika och trots avsaknaden

av statistik om gruppen afrosvenskar som helhet, så är

det ändå tydligt att gruppen födda i Afrika är en av de mest utsatta

på den svenska arbetsmarknaden liksom inom bostadssektorn

och i relation till andra sfärer i samhället i stort.

Bostadssektorn och utbildningsväsendet

Afrosvenskar är starkt koncentrerade till Storstockholm och andra

större städer. Hela 46 % av gruppen födda i Afrika var 2006

bosatt i Stockholms län att jämföra med 20 % av den inrikes födda

befolkningen (scb 2008:26–27). År 2007 utgjorde invånare

födda i subsahariska Afrika så mycket som 7 % av Storstockholms

befolkning, 6 % av Storgöteborgs och 3 % av Stormalmös samt

5 % av befolkningen i övriga större städer, vilket i samtliga fall

är en överrepresentation utifrån en uppskattad andel på 1,9 %

av totalbefolkningen (Socialstyrelsen 2010:182). Bland kommuner

med en hög procentandel invånare födda i Afrika märktes

år 2006 Botkyrka, Sundbyberg, Stockholm, Huddinge, Sigtuna,

Järfälla och Solna (scb 2008:55).

45

• Bråmå, Andersson &

Solid 2006:13;

Molina 2006:11–12;

Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering 2008:2:28.

Mellan 1997–2006 minskade andelen som bor i hyresrätt

inom alla grupper i landet utom bland invånare födda i Afrika,

där förändringen var mindre än en procentenhet: År 2006 bodde

80 % av gruppen i hyresrätt, 10 % i småhus och 10 % i bostadsrätt

(scb 2008:50–51). Samma år var motsvarande siffror för den

inrikes födda befolkningen 23 % för hyresrätt, 61 % för småhus

och kring 15 % för bostadsrätt. Vad gäller enbart invånare födda i

subsahariska Afrika och folkbokförda i Stockholms stad så bodde

år 2002 omkring 85 % i hyresrätt, färre än 5 % i egnahem och färre

än 8 % i bostadsrätt. I Göteborgs stad såg fördelningen likartad

ut: 86 % i hyresrätt, 4,9 % i äganderätter samt 6,6 % i bostadsrätter

(siffrorna från 2001). I Malmö stad slutligen bodde 2004

cirka 81 % av alla invånare födda i subsahariska Afrika i hyresrätt,

3 % i egnahem och 9 % i bostadsrätt•.

Personer födda i Afrika är vidare koncentrerade till stadsdelar

med en hög andel utrikes födda, och särskilt till områden där

invånare födda i Afrika, Asien och Sydamerika dominerar. Omvänt

är gruppen kraftigt underrepresenterad i områden där en

majoritet av invånarna är inrikes födda eller födda i Norden och i

eu-länder (Hübinette 2009; scb 2008:57).

Inom utbildningsväsendet är elever födda i Afrika den mest

utsatta gruppen. Mellan 1998–2011 var det genomsnittliga

meritvärdet i årskurs 9 som allra lägst för både flickor och pojkar

födda i Afrika jämfört med andra grupper, och även om skillnaden

minskar när hänsyn tas till vistelsetiden i Sverige så kvarstår

skillnaden gentemot andra grupper även för dem som har bott

mer än 10 år i landet (scb 2013:31–38). Elever födda i Afrika var

även den grupp med lägst andel behöriga till gymnasieskolan.

Under perioden 1998–2011 var bara 41 % av gruppen behöriga

att påbörja gymnasiestudier jämfört med 91 % bland inrikes

födda.

I detta sammanhang är vistelsetiden i Sverige en viktig faktor.

För elever födda i Afrika som varit bosatta i Sverige i mer än 10 år

uppnådde 74 % av pojkarna och 82 % av flickorna gymnasiekompetens.

Vad gäller inrikes födda elever med två föräldrar födda

i något afrikanskt land söder om Sahara, i första hand Afrikas

horn, hade dessa ett högre genomsnittligt meritvärde under perioden

2004–2008 än exempelvis inrikes födda elever med två

föräldrar födda i något nordiskt land (scb 2008:35).

Även på gymnasienivå hade elever födda i Afrika de lägsta genomsnittliga

betygen under perioden 2000–2011: 32 % av pojkarna

och 22 % av flickorna uppnådde ej högskolebehörighet, att

jämföra med 14 % av de inrikes födda pojkarna och 8 % av de inri-

46

kes födda flickorna under perioden 2007–2011 (scb 2013:41–43).

En lägre andel elever födda i Afrika gick även i fristående grundoch

gymnasieskolor jämfört med inrikes födda under samma

tidsperiod. Samtidigt uppnådde kring 85 % av de inrikes födda

eleverna med två föräldrar födda i något afrikanskt land söder om

Sahara, i huvudsak Afrikas horn, behörighet till gymnasiet under

perioden 2004–2008 (scb 2008:35). Detta är en högre andel än

exempelvis inrikes födda elever med två föräldrar födda i något

nordiskt land.

Arbetsmarknaden

Av en rapport från Långtidsutredningen framgår att 24,7 % av

invånarna födda i Afrika år 2009 var arbetslösa (Eriksson Stefan

2011:261). Samma år låg sysselsättningsgraden på 54,2 %, och

rapporten konstaterade också att 28 % av gruppen stod helt utanför

arbetskraften genom att de varken var i arbete, praktik eller

studier – liknande siffror gällde för invånare födda i Asien. År

2011 förvärvsarbetade 48 % av alla män födda i Afrika i åldrarna

20–64 år och 39 % av alla kvinnor födda i Afrika i samma ålderskategori.

Detta visar på en minskning jämfört med 2009. Dessa

siffror kan jämföras med en förvärvsfrekvens på 85–92 % och en

arbetslöshet på 3,5–4 % bland inrikes födda (scb 2013:51–53).

Förvärvsfrekvensen bland invånare födda i Afrika skiljer sig också

åt kraftigt beroende på ålder men överstiger aldrig 60 %. Det

är den siffra som gäller för kvinnor vid cirka 52 års ålder och för

män vid cirka 44 års ålder.

Beträffande förvärvsfrekvens bland afrosvenskar födda

och uppvuxna i Sverige så går det att utläsa statistik för dem

vars båda föräldrar är födda i något av de länder vilka tillsammans

tillhör kategorin länder utanför Europa med lågt hdi

(human development index) enligt scb:s klassificering: Burkina

Faso, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Elfenbenskusten,

Eritrea, Etiopien, Guinea, Guinea-Bissau, Malawi, Mali,

Moçambique, Niger, Nigeria, Rwanda, Senegal, Sierra Leone,

Somalia, Tanzania, Tchad och Zambia (scb 2010:201). År 2008

låg förvärvsfrekvensen i ålderskategorin 20–64 år inom denna

grupp på 53 % för båda könen, och även bland gruppen adopterade

från Afrika liksom inom gruppen blandade med en inrikes

förälder och en förälder född i något afrikanskt land, är

förvärvsfrekvensen lägre och arbetslösheten betydligt högre

47

än bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (Rooth

2001; scb 2010:61–64).

Andelen egenföretagare bland förvärvsarbetande födda i Afrika

är liten: 5 % av männen och 2 % av kvinnorna var egenföretagare

2011 att jämföra med 6 % bland inrikes födda män och 4 %

bland inrikes födda kvinnor. Av dessa återfanns 93 % av männen

och 76 % av kvinnorna inom branschen privata tjänster där kultursektorn

ingår, och 2 % av männen och 8 % av kvinnorna inom

branschen offentliga tjänster där vård- och omsorgssektorn ingår

(scb 2008:87, scb 2013:61).

Det generella när det gäller relationen mellan utbildningsnivå

och sysselsättningsnivå är att ju högre utbildning, desto högre

förvärvsfrekvens. Bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar

som har eftergymnasial utbildning förvärvsarbetar exempelvis

över 90 % i åldersgruppen 30–50 år (scb 2013). Detta gäller

dock inte invånare födda i Afrika: förvärvsfrekvensen bland

eftergymnasialt utbildade är nämligen 4–5 % lägre för kvinnor

födda i Afrika än för motsvarande grupp som endast har gymnasieutbildning.

För männen är förvärvsfrekvensen lika låg för

båda grupperna. Bland eftergymnasialt utbildade kvinnor födda i

Afrika förvärvsarbetade 2011 58 % och bland motsvarande grupp

män 60 %.

Totalt hade 2009 17 % inom gruppen en eftergymnasial utbildning

som var kortare än 3 år och 18 % en eftergymnasial utbildning

som var längre än 3 år (Eriksson Stefan 2011:279). Att

andelen födda i Afrika med högskoleutbildning generellt sett är

lägre än bland inrikes födda och att 44 % av gruppen har bott

i Sverige i mindre än 5 år förklarar till viss del denna statistik.

Samtidigt var invånare födda i Afrika som var 30 år gamla mellan

2002–2006 och som bott i Sverige 20 år eller mer lika högutbildade

som exempelvis gruppen födda i eu-länder – 45 % av männen

och 38 % av kvinnorna hade en eftergymnasial utbildning i

denna grupp (scb 2008:48). Trots detta är sannolikheten att vara

sysselsatt för högskoleutbildade födda i Afrika som levt i Sverige

i 11 år eller längre ändå hela 9,4 % (männen) respektive 16,7 %

(kvinnorna) lägre än för dem med eftergymnasial utbildning som

är födda i Norden, eu, Nordamerika och Australien (le Grand et

al 2013:47–48).

Vad gäller de invånare födda i Afrika i åldersgruppen 16–64

år som förvärvsarbetade 2008 och uppdelat på kön, så innehade

ej mer än 1,7 % av männen och 0,8 % av kvinnorna ett ledningsarbete

(Eriksson Stefan 2011:283). Detta kan jämföras med 8,4 %

respektive 4,1 % bland inrikes födda. Istället återfanns 20,1 % av

48

männen födda i Afrika och 15,4 % av kvinnorna födda i Afrika

inom kategorin arbete utan krav på särskild yrkesutbildning att

jämföra med 4,3 % respektive 5,4 % bland inrikes födda män och

kvinnor. Sammantaget hade hela 42,4 % av alla inrikes födda män

ett kvalificerat arbete, det vill säga antingen ett ledningsarbete,

ett arbete som kräver teoretisk specialistkompetens eller ett arbete

som kräver kortare högskoleutbildning eller motsvarande kunskaper,

medan endast 17,6 % av männen födda i Afrika hade det,

och motsvarande siffror för inrikes födda kvinnor och kvinnor

födda i Afrika var 44,3 % respektive 14,9 %.

Angående relationen mellan utbildningsnivå och specifika

yrkeskategorier bland enbart högskoleutbildade födda i Afrika

i åldersgruppen 20-64 år och som förvärvsarbetade 2011, så var

en mycket stor andel av dessa överrepresenterade inom yrkeskategorin

inga eller små krav på utbildning trots högskoleexamen:

17 % av männen födda i Afrika och 8 % av kvinnorna födda

i Afrika hittades inom denna kategori att jämföra med endast

1 % vardera av de inrikes födda männen och kvinnorna (scb

2013:57–59). Totalt arbetar uppemot 57 % av de högskoleutbildade

männen och kvinnorna födda i Afrika inom ett yrke med

lägre utbildningskrav och särskilt gäller det männen. Andelen

överkvalificerade bland män födda i Afrika är tre gånger högre

än bland inrikes födda, där nivån ligger på 17–19 % bland dem

med eftergymnasial utbildning (le Grand et al 2013:60). Omvänt

arbetar ej mer än 32 % av de högskoleutbildade männen födda i

Afrika inom ett yrke som kräver högskoleutbildning och ej mer

än 40 % av kvinnorna.

När hänsyn tas till vistelsetid i landet har endast 50 % av alla

högskoleutbildade män födda i Afrika och 67 % av alla högskoleutbildade

kvinnor födda i Afrika ett kvalificerat arbete efter

16–35 års vistelse i Sverige (Ekberg & Rooth 2004). Även bland

dem som invandrat till Sverige före 7 års ålder och som därmed

har hela sin utbildning i Sverige och som har en svensk högskoleexamen

kvarstår stora skillnader gentemot inrikes födda. År 2006

var 9,1 % av denna grupp född i Afrika arbetslös tre år efter examen,

att jämföra med 2,8 % bland inrikes födda (Schröder 2009).

Bland dem som hade ett arbete var överrisken stor att ha ett lågt

betalt arbete.

Även bland inrikes födda med två föräldrar födda i länder

utanför Europa med lågt hdi, det vill säga flera av länderna i

subsahariska Afrika, verkar ett liknande mönster existera vad

gäller yrkestillhörighet. År 2008 hade endast ett fåtal i denna

grupp i åldrarna 20–64 år ett ledningsarbete och endast 10–11 %

49

var teoretiska specialister, nivåer som kan jämföras med 17–20 %

bland inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. 34 % av

männen och 44 % av kvinnorna återfanns inom service/omsorg/

sälj-sektorn och 14 % av männen och 17 % av kvinnorna inom

kontor/kundservice-kategorin, att jämföra med 8 % och 30 % respektive

5 % och 15 % bland inrikes födda med två inrikes födda

föräldrar (scb 2010:71).

Det finns även ett antal studier där afrosvenskar finns med,

som undersöker diskriminering utifrån olika utfall i arbetslivet.

En sådan studie har undersökt betydelsen av att som arbetssökande

bära ett afrikanskt klingande namn, och resultatet visade

att denna grupp får söka uppemot tre gånger så många jobb för

att komma till en anställningsintervju som arbetssökande med

majoritetssvenska namn, även med likvärdiga kvalifikationer

(Eriksson & Lagerström 2007). Sannolikheten att hitta ett jobb

var i denna studie mer än fyra gånger så hög för den sistnämnda

gruppen jämfört med den förstnämnda. Invånare födda i Afrika

är den grupp som, vid sidan av dem födda i Asien och i slaviska

länder, oftast byter namn i Sverige. Efter namnbytet blir också

inkomstutvecklingen bättre för namnbytargruppen (Arai et al.

2006).

Ytterligare en studie har undersökt samtliga födda i ett visst

land eller i en viss region i åldrarna 25–49 år som invandrat till

Sverige före 16 års ålder och som genomgått svensk högskoleutbildning

(Katz & Österberg 2013). Här framgår bland annat att

trots att män och kvinnor från Afrikas horn hade i stort sett lika

många utbildningsår som inrikes födda med högskoleutbildning

så var 37 % av männen och 23 % av kvinnorna överkvalificerade

för sitt yrke, och år 2005 låg löneskillnaden mellan dem och inrikes

födda på 19 % för männen respektive 10 % för kvinnorna.

Vad gäller gruppen med bakgrund i övriga subsahariska Afrika

var 33 % av männen och 25 % av kvinnorna överutbildade, att

jämföra med 26 % respektive 24 % bland inrikes födda, och löneskillnaderna

dem emellan låg på 15 % respektive 4 %.

Den totala andelen som tillhörde kärnarbetskraften 2005

bland dem som var födda i något av länderna vid Afrikas horn

och i övriga subsahariska Afrika och som hade invandrat till Sverige

före 16 års ålder och genomgått svensk högskoleutbildning

var generellt låg. För männen från Afrikas horn låg andelen på

45 % och för männen från övriga subsahariska Afrika på 55 %.

Motsvarande siffror för kvinnorna låg på 40 % för dem från Afrikas

horn och på 46 % för dem från övriga subsahariska Afrika.

Studien konstaterade att sammantaget har kvinnor från Afrikas

50

horn lägst utbildningsavkastning av alla grupper i landet, att

grupperna med de lägsta lönerna på arbetsmarknaden generellt

har bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika, samt att mer än

en fjärdedel av männen från Afrikas horn arbetade inom ett yrke

där andelen kvinnor utgör över 75 % av arbetskraften jämfört

med 7 % av de inrikes födda männen.

Välfärds- och jämlikhetsstatistiken

Beträffande välfärdsstatistik såsom inkomst- och fattigdomssiffror

så är det generella att kvinnor från Afrika liksom från

Asien har den lägsta medianinkomsten av alla grupper. Åren

2006–2011 stod medianinkomsten bland invånare födda i Afrika

i praktiken still samtidigt som den ökade påtagligt under samma

tidsperiod för inrikes födda (scb 2013:66–68).

Vistelsetiden i Sverige är den faktor som påverkar inkomststatistiken

allra mest, men samtidigt hade särskilt utrikes födda män

som levt i Sverige i 20 år eller mer fortfarande en lägre inkomst

än inrikes födda män. Invånare födda i Afrika var även kraftigt

överrepresenterade bland de 10 % som har de allra lägsta inkomsterna

– 21 % av alla män födda i Afrika och 23 % av alla kvinnor

födda i Afrika tillhörde denna kategori 2011 (scb 2013:76). Andelen

inom gruppen födda i Afrika vars nettoinkomst i hög grad

utgjordes av inkomster från de ekonomiska trygghetssystem som

riktade sig till arbetslösa, sjuka och dem som inte klarar sin försörjning

var också mycket hög – beroende på åldersgrupp låg den

2011 på mellan 25–50 %.

I fattigdomsstatistiken framstår afrosvenskar som en mycket

utsatt grupp. År 2007 hade 38,7 % av alla invånare födda i Afrika

söder om Sahara en mycket begränsad ekonomi att jämföra med

10,5 % bland inrikes födda (Socialstyrelsen 2010:100). 19,9 % var

fattiga att jämföra med 3,7 % bland inrikes födda och 3,4 % var

mycket fattiga att jämföra med 1,4 % bland inrikes födda. I de

så kallade ulf-undersökningarna som genomfördes 1993–2000

(undersökningar av levnadsförhållanden), framgick det att den

ekonomiska utsattheten var 3–4 gånger högre bland invånare

födda i Afrika än bland inrikes födda. Hela 86 % av invånarna

födda i Afrika som bott i Sverige under mindre än 10 år hade

en låg levnadsstandard liksom 62 % av dem som levt i landet i

mer än 10 år (Vogel, Hjerm & Johansson 2002:37). Under samma

tidsperiod levde 21 % av männen och 30 % av kvinnorna födda i

51

• Lindencrona, Ekblad &

Johansson Blight 2005:37–39;

Sundquist & Johansson

2002:80–82.

Afrika på en disponibel inkomst lägre än socialbidragsnormen.

Motsvarande siffror för den inrikes födda befolkningen var 5,6 %

respektive 9,4 %. Räknat utifrån vistelsetid så var andelen 35 % för

dem som levt i landet mindre än 10 år och 17 % för dem som bott

i Sverige mer än 10 år (Vogel, Hjerm & Johansson 2002:37–38).

Omvänt var endast 5 % av invånarna födda i Afrika välbeställda

jämfört med 18 % av de inrikes födda (Vogel, Hjerm & Johansson

2002:44).

Medan 13 % av den inrikes födda befolkningen saknade en

kontantmarginal på 13 000 kr rapporterade 69 % av de som var

födda i Afrika att de gjorde det mellan 1993–2000, och medan

86 % av de inrikes födda hade tillgång till bil så var motsvarande

andel 40 % bland invånare födda i Afrika. Andelen trångbodda

var vidare fyra gånger så stor bland invånare födda i Afrika än

bland inrikes födda: 31 % av männen och 42 % av kvinnorna levde

under denna tidsperiod trångbott jämfört med 11 % bland inrikes

födda av båda könen (Vogel, Hjerm & Johansson 2002:74).

Även när det gäller statistiska uppgifter om hälsotillstånd och

levnadsvillkor så är afrosvenskar överrepresenterade på olika sätt.

Andelen som behandlats för psykoser är exempelvis mer än dubbelt

så stor bland män och kvinnor födda i subsahariska Afrika:

det handlar om en överrisk på 170–200 % under perioden 1991–

1998, och risken är även högre att vårdas för depression och andra

förstämningssyndrom•. Mellan 1994–1998 var kvinnor födda i

subsahariska Afrika den grupp som efter gruppen kvinnor födda

i Finland proportionellt vårdades mest på psykiatrisk avdelning,

och risken att bli inlagd på psykiatrisk klinik var under samma

period mycket hög för arbetslösa av båda könen födda i subsahariska

Afrika (Sundquist & Johansson 2002). I ulf-undersökningarna

rapporterade 18 % av invånarna födda i Afrika ängslan

och oro att jämföra med 3 % av de inrikes födda (Vogel, Hjerm &

Johansson 2002:140).

Afrosvenskar är slutligen även en grupp som röstar i mindre

utsträckning än andra grupper i landet. I kommunalvalet 2006

röstade exempelvis ej mer än cirka 33–34 % av invånarna som

hade medborgarskap i ett afrikanskt land jämfört med över 80 %

av de svenska medborgarna, och i riksdagsvalet samma år röstade

60 % av alla röstberättigade invånare födda i Afrika jämfört

med 85 % av de inrikes födda (Rodrigo Blomqvist 2005; scb

2008:79–92). Skillnaden mellan andelen invånare födda i Afrika

som var röstberättigade i kommunalvalet 2006 och andelen födda

i Afrika bland dem som valdes in i en kommunfullmäktigeförsamling

efter valet var också stor: denna väljarkår utgjorde

52

då 0,7 % av alla röstberättigade i kommunalvalet, men totalt

befanns endast 0,2 % av alla kommunfullmäktigeledamöter vara

födda i Afrika under mandatperioden 2006–2010.

53

Kvalitativ forskning om

afrosvenskar

6

Den kvalitativa forskningen om afrosvenskars situation i dagens

Sverige består bland annat av studier baserade på intervjuer och

fokusgruppsamtal med afrosvenska informanter•. Dessutom

finns även ett antal självbiografiska texter skrivna av afrosvenskar

som publicerats i antologiform och i vissa fall som självbiografier

eller romaner•. Urvalskriteriet för detta kapitel har varit kvalitativa

studier som bygger på intervjuer med svarta svenskar och

som har direkt fokus på erfarenheter av vardagsrasism och diskriminering.

Den kvalitativa forskning av mer teoretisk art, liksom

studier inriktade på den afrikanska diasporan, som forskare som

Lena Sawyer och Ylva Habel framför allt representerar, har därför

här utelämnats.

De afrosvenska informanter och författare som här kommer

till tals har i vissa fall varit den enda undersökta och medverkande

gruppen i respektive studie eller antologi. I andra fall har

de ingått tillsammans med andra med utländsk bakgrund, och

fokus har då legat på erfarenheter av vardagsrasism och diskriminering

eller på att vara afrosvensk eller icke-vit svensk i dagens

Sverige. Den kvalitativa forskningen om afrosvenskar bekräftar

bilden ovan av en mycket heterogen grupp, både i fråga om bakgrund

och födelseland liksom i fråga om socioekonomisk status

och utbildningsnivå samt religiös, nationell och etnisk-kulturell

självidentifikation. I studierna och texterna framträder personer

med bakgrund i subsahariska Afrika, både de som är födda där

och de som är födda i Sverige, liksom de med bakgrund i Nordoch

Sydamerika, Europa eller andra länder, och här ingår också

såväl adopterade som blandade. Det de har gemensamt är att de

utifrån hudfärg och fenotypiska drag identifieras av andra som

svarta, och att de utifrån denna rasliga aspekt riskerar att utsättas

för afrofobiska hatbrott, vardagsrasism och rasdiskriminering,

vilket de olika studierna och självbiografiska texterna också tydligt

vittnar om.

• Se till exempel Carlson 2014;

Carlson & Mohamed 2013;

Cederberg 2005; Hübinette &

Tigervall 2008; Hällgren 2005;

Kalonaityté, Kawesa & Tedros

2007, 2008; Kamali 2005; Kubai

2013; Mattsson & Tesfahuney

2002; Ngeh 2011; de los Reyes

2007; Sabuni 1992; Sabuni et al.

2001; Sawyer 2000, 2002, 2008;

Schmauch 2006; Svenberg 2011;

Wigerfelt & Wigerfelt 2001;

Wigerfelt, Wigerfelt & Kiiskinen

2013;Yngvesson 2010; Åkesson

2007, 2011.

• Se till exempel Adeniji 2010,

2014; Alban & Hjelte 1992;

Anyuru 2012; Baksi 1996;

Daun & Klein 1996; Gärding

2009, 2010; Jacobsson &

Bruchfeld 1999; Kawesa et al.

2011; Lindelöws bokförlag

1998; Lutteman 2010; Masui

1998; McEachrane 2014a; von

Melen 1998; Pascalidou 2002;

Polite 2007; Sabuni 2010;

Said 2012, 2013; Samuelsson

2012; Scott & Lundgren 2013;

Stephens 2009; Sylvan

Henriksson & Gibson 2012.

55

Intersektionalitet, färgblindhet och exceptionalism

• Lykke 2005;

de los Reyes, Molina &

Mulinari 2002; de los

Reyes & Mulinari 2005.

• Kalonaityté, Kawesa &

Tedros 2007, 2008;

Kawesa et al. 2011.

Den kvalitativa forskningen illustrerar särskilt hur föreställningar

och stereotyper om Afrika och om svarta människor som går tillbaka

till kolonialismen och rastänkandet på olika sätt strukturerar

och präglar afrosvenskars vardagsliv ännu i denna dag. För att

förstå den kvalitativa forskningen om afrosvenskar är det också

viktigt att anlägga ett intersektionellt perspektiv som synliggör

hur olika kategorier och differentieringsgrunder såsom etnicitet,

religion, sexuell läggning, funktionsnedsättning, klass och kön

samverkar i afrosvenskars upplevelser av vardagsrasism och diskriminering•.

Befintlig kvalitativ forskning visar också hur exempelvis kön,

klass och religion, inte minst islamofobi, påverkar afrosvenskars

vardag•. Vad gäller ålderskategorin behövs det samtidigt mer

forskning om de specifika former av vardagsrasism och diskriminering

som riktas mot hela den svarta gruppen, och inte bara mot

ungdomar och unga vuxna, vilka är de som oftast förekommer

som informanter inom den kvalitativa forskningen.

Den holländska forskaren Philomena Essed (1991, 2005) har

myntat begreppet vardagsrasism och menar att enskilda individers

diskriminerande handlingar i vardagen ska tolkas som ett

uttryck för att rasdiskriminering är en praktik som genomsyrar

hela samhället. För Essed inbegriper begreppet vardagsrasism

båda strukturella och institutionella praktiker av diskriminering

liksom individuella erfarenheter av diskriminering. Begreppet tar

sikte på rasism som en ideologi som reproduceras i såväl informella

som offentliga sammanhang.

Bland studier som undersökt den svenska vardagsrasismen

och inkluderat afrosvenska informanter kan nämnas Viveca Motsieloas

(2003) studie om icke-vita barns och ungdomars erfarenheter

av vardagsrasism, Ulrika Schmauchs (2006) avhandling om

hur unga svarta vuxna hanterar vardagsrasism och Tobias Hübinettes

och Carina Tigervalls (2008) studie av icke-vita adopterades

upplevelser av vardagsrasism. Dessa studier tecknar en nedslående

bild av svarta svenskars situation och illustrerar hur det

vita majoritetssamhället osynliggör de erfarenheter av vardagsrasism

och rasdiskriminering som informanterna berättar om. Ytterligare

en studie om afrosvenskar och vardagsrasism genomfördes

på uppdrag av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering av

Viktorija Kalonaityté, Victoria Kawesa och Adiam Tedros (2007,

2008), och bestod av intervjuer med 60 afrosvenskar i åldrarna

56

15–65 år bosatta i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Studien indikerade

att den vardagsrasism som informanterna upplevde tog

sig uttryck i tre olika former: rasifierat språkbruk, kränkningar

av den fysiska och personliga integriteten samt olika former av

utpekande och särskiljande bemötanden. Det framgick även i

studien att svarta svenskar hämtar styrka från den gemensamma

erfarenheten av vardagsrasism och diskriminering genom att organisera

sig för att kunna hitta motstrategier och för att kunna

ställa politiska krav på åtgärder för att motverka afrofobin i det

svenska samhället.

I dagens Sverige finns emellertid ett starkt motstånd mot att

överhuvudtaget tala om ras. Den svenska färgblindheten som gör

att vita människor kan säga att de helt enkelt inte ”ser” hudfärg,

gör det svårt att få förståelse för vardagsrasismen (Adeniji 2010).

Eftersom det är så svårt att tala om ras i dagens Sverige förhindras

svarta svenskar att kunna definiera och sätta ord på sina erfarenheter

av diskriminering, som handlar om just ras.

Samma styrande och hämmande effekt får den svenska exceptionalismen

som säger att Sverige stod utanför kolonialismen och

rastänkandet, och att frågor om ras och rasism därför inte angår

dagens Sverige•. Rasism förläggs därför ofta till platser utanför

Sverige, till exempel till Tyskland, Sydafrika eller usa, eller

ses som ett beteende hos ”avvikande” och extrema individer och

grupper i samhället såsom nazister•. Detta sätt att se på ras och

rasdiskriminering som något som inte tillhör dagens Sverige förhindrar

att alla de som upplever vardagsrasism får förståelse och

upprättelse för de kränkningar de utsätts för. För att afrosvenskar

ska kunna ta plats i det svenska samhället på ett jämlikt sätt är det

också nödvändigt att börja tala om och erkänna vithetsnormens

betydelse, liksom betydelsen av den färgblindhet och exceptionalism

som gör det så svårt att tala om rasdiskriminering i dagens

Sverige.

• Habel 2008a, 2012a, 2012b,

2013; Palmberg 2009.

• Habel 2008a; Hübinette

et al. 2012; Norman

2004; Sawyer 2000,

2006.

Ett rasifierat språkbruk

I den kvalitativa forskningen framgår det att afrosvenskar regelbundet

benämns med det nedsättande afrofobiska n-ordet och

liknande rasord, vilket också har framgått i avsnittet om diskriminering

av afrosvenskar. Detta rasifierande språkbruk äger rum

på offentliga platser, i samhällsinstitutioner, på arbetsplatser och

i skolor där personer i maktställning såsom lärare ibland till och

57

med sanktionerar dessa språkliga övergrepp. Flera av de intervjuade

och av skribenterna berättar också om hur de motsätter

sig användningen av det svenska n-ordet och försöker protestera

när det används mot dem (Gärding 2009; Hübinette & Tigervall

2008).

”Neger är inget man skall säga i min närvaro. Det är verkligen

kränkande, och brist på respekt, och man behöver inte

fråga ”varför, varför”. Om de frågar mig om de får säga

neger, och jag säger nej, då bör det räcka. (Kalonaityté,

Kawesa & Tedros 2007:20)

Du tycks redan veta vem jag är och därför har du bestämt

att jag är sämre än dig. I dina ögon framställs jag som ett

djur eller värre … ett slags monster som förtjänar att dö.

Varför? Jo, för att jag är det du kallar ”neger”. Jag har en

annan hudfärg och det gör mig mindre värd. (Gärding

2009:181)

När någon kallade mig ”neger”, till exempel, när jag var

åtta nio år gammal. Jag visste ju inte vad det betydde, men

jag reagerade väldigt hårt. Det var liksom skrika och tjura,

men jag fattade inte varför. Men jag visste att det var nåt

fel. (Motsieloa 2003:37)

Informanterna och skribenterna vittnar om att de upplever att

omgivningen försöker påvisa att det svenska n-ordet är neutralt,

utan att ta hänsyn till hur de själva upplever vilken innebörd

ordet har. Ibland reagerar också omgivningen med att påpeka

för den utsatta att hen snarare borde vara glad att befinna sig i

Sverige, genom uttalanden som till exempel ”du borde vara glad

och tacksam över att du bor här i Sverige”. En del afrosvenskar

kan därför uppfatta att det är ”otacksamt” att reagera negativt

på ett rasifierande språkbruk, och ”accepterar” därför till synes

att bli kallade n-ordet. Ett annat sätt att förhålla sig till alla de

stereotyper som ingår i n-ordet är att göra allt för att inte uppfylla

dem.

Undrar hur de ska tycka och tänka?… ”Den där, den där

afrikanen, eller negern, eller någonting, kommer han till

Sverige och ska … Kolla hur de är …” Jag vill inte, jag vill

inte att de ska få sådana tankar. Jag vill inte ens tänka på

det. (Schmauch 2006:105)

58

Rasord som n-ordet och andra ord som används för att särskilt

beteckna blandade stigmatiserar svarta människors kroppar

och förstärker därmed den kollektiva marginaliseringen av afrosvenskar,

men används också som ett sätt att utmana gränserna

för ”vad man får och inte får säga”. Ibland används n-ordet i

skämt, liksom för att påvisa att man inte behöver ta det på så stort

allvar. do har som tidigare nämnts tagit upp ett antal fall där

n-ordet har använts, och menar att ordet inte är lämpligt att bruka

idag och att det är förknippat med slaveriet och det koloniala

kulturarvet. Det dröjde dock så sent som till 2006 innan Svenska

akademien i sin ordlista införde att glosan ”neger” ”kan uppfattas

som nedsättande”.

Vardagsrasism i barndomen och skolan

Erfarenheter av att ”göras till n-ordet” kopplas av många informanter

och skribenter till mötet med andra barn och till

mötet med majoritetssamhället i form av skolan. Dessa tidiga

möten och interaktioner när afrosvenskar associeras med allt

som det svenska n-ordet innebär kännetecknas av minnen och

känslor av att inte höra till, av att vara annorlunda och av att

benämnas med rasord (Motsieloa 2003). En återkommande berättelse

handlar om hur en upptäcker sin hudfärg genom att bli

exkluderad på lekplatsen, i idrottssammanhang, i klassen eller i

andra gemenskaper, ibland redan tidigt i livet. Flertalet informanter

kopplar dessa erfarenheter till miljöer och platser med

få icke-vita.

Mitt första minne av diskriminering var när jag var fyra år.

Jag blev uppjagad på ett tak, jag fick inte leka med de andra

barnen. Det var på ett privat dagis, och jag kommer ihåg

att det var någon som skrek ”vad fan gör du här djävla neger”.

Och han hade en hund, den skulle attackera mig, han

släppte den där hunden mot mig, jag hade hundfobi flera år

efteråt. (Kalonaityté, Kawesa & Tedros 2008:206)

Jag kommer ihåg när vi var och fiskade. Man skulle köpa

fiskekort i en bod, och då kommer jag och två vita kompisar.

Då sitter det en man som säljer fiskekort i kuren, och

så säger han, ”där kommer en som är lite hårt bakad!”. De

här kommentarerna som folk säger utan att ens reflektera

59

över att de har sagt något förödmjukande, de har man ju

mött, men jag tror att man normaliserar det. Man tänker

inte på det som en kränkning, utan man konstaterar att det

är sådant man får höra. (Hübinette & Tigervall 2008:58)

Jag kommer ihåg på lågstadiet där man hade sådana där

klassfester. Då var det några killar som inte ville dansa med

mig på grund av att jag var svart. Men det kom fram senare.

Liksom han sa nej, och han sa nej och så sa han ja

till en annan tjej. Då frågade jag, ”varför vill du inte dansa

med mig?” Och han ville ju inte svara. Och jag frågade och

frågade. ”Ja men du är ju svart”, sa han. Det var ingen rolig

dag. Det var liksom såna grejer. (Motsieloa 2003:19)

Den kvalitativa forskningen tyder på att den svenska förskolan

och skolan ofta misslyckas med att på ett konstruktivt sätt stödja

afrosvenska barn och elever som utsätts för vardagsrasism och

diskriminering. Afrosvenska elever är ofta utsatta för trakasserier,

till och med för mobbning, utan att lärare eller rektorer vidtar

några åtgärder. En vit svensk mamma berättar om en incident

på förskolan där hennes 4-åriga blandade dotter blev trakasserad:

När jag hämtade min dotter från förskolan, och då sa hon

till mig att hon inte ville att pappa skulle lämna eller hämta

henne mer från förskolan. Jag frågade varför, och tyckte att

det var ganska konstigt. Hon var väldigt ledsen, och sa att

hon inte ville vara svart och ville inte ha en svart pappa. Senare

kom det fram att det var några killar på förskolan som

hade trängt min dotter mot väggen och tvingat henne att

säga att hennes pappa är ”neger” vid upprepade tillfällen.

(Kawesa 2014)

Att svarta barn tidigt i livet riskerar att uppleva kränkande behandling

och mobbning på grund av sin hudfärg och därmed riskerar

att utveckla skam för sin kropp och för sitt ursprung är givetvis

mycket allvarligt. Det kan leda till psykisk ohälsa och även

suicidtankar. Problematiken förstärks ytterligare av att lärare själva

ibland väljer att både använda sig av rasord och explicit eller

implicit framhålla att Afrika är en underlägsen kontinent.

I 7:an hade jag en lärare som uttryckte sig väldigt plumpt

och sade, ”ja det här kommer att bli ett negergöra!” Då

skrev jag ett brev till rektorn som resulterade i att de tyckte

60

att jag hotade läraren, och de försökte tvinga mig att be om

ursäkt, vilket jag vägrade. Så läraren kom hem och berättade

att även om det hade suttit tio svarta eller tio indianer

i rummet, så hade han uttryckt sig så … Det resulterade i

att jag skrev ännu ett brev där jag förklarade det här med

människovärdet och helheten. Sedan var det en annan lärare

som bad mig att jag skulle läsa en sida i läroboken där

det stod, ”negrerna har det fattigt” bla bla bla. Så då var jag

än en gång tvungen att skriva ett brev och förklara hur det

kändes. (Hübinette & Tigervall 2008:71)

Rasdiskriminering i arbetslivet och bostadssektorn

Afrosvenskars tillträde till den svenska arbetsmarknaden är som

tidigare framgått i den kvantitativa forskningen en väg kantad av

hinder, från själva ansökningsförfarandet till det som händer på

arbetsplatsen. Många afrosvenskar vittnar om att deras utbildningar,

erfarenheter och kompetenser ifrågasätts generellt och att

de behandlas på ett infantiliserande sätt.

Handläggaren sorterade ut de jobb hon trodde att jag inte

skulle vilja ha som en beslöjad somalisk kvinna – hon tog

ifrån mig min makt att bestämma själv över vilken sorts

jobb jag skulle kunna tänka mig att ansöka om. Jag blev

inte frågad om jag skulle kunna tänka mig att jobba som

personlig assistent för en man. (Sabuni et al. 2001:24)

Jag sökte sommarjobb för nåt år sen. De var intresserade

och jag pratade med den personen som var ansvarig då för

såna här frågor, och hon sa: ”När kan du jobba?” Allt var

himla lugnt och så där. I och för sig, efteråt så sa jag till

henne att jag inte kunde jobba juli och då sa hon ”tyvärr

då kan vi inte ta emot dig”. Men hon hade sagt till mig

att allt var lugnt, ”du får det här jobbet”, men sen när jag

då hade berättat att jag inte kunde jobba i juli då sa hon

ja, men ”kan jag skriva ner här att du är mörk, att du är

mörkhyad?” Och jag bara, jag blev så chockad! Om det

hade varit några andra personer hade de blivit jättearga

men jag blev chockad och jag tänkte ”öhh… va?” Och

hon sa ”nä, men jag tänkte bara skriva det här att du är

mörkhyad så att… ja men se där borta, där har vi ju en

61

kille, han är ju mörk”. Den där killen var adopterad. Jag

förstår inte varför hon måste skriva att jag är mörk? Bredvid

mitt namn, ”ja men så att vi vet sen …” (Schmauch

2006:98–99)

Denna typ av erfarenheter begränsar möjligheterna för afrosvenskar

att överhuvudtaget kunna komma in på arbetsmarknaden.

Högutbildade afrosvenskar vittnar också om förnedringen i

att tvingas in i arbetsmarknadsåtgärder och att ta emot socialbidrag,

och det psykiska lidande det medför (Kamali 2005). Även

när afrosvenskar har ett arbete, riskerar de att utsättas för kränkande

behandling på arbetsplatsen.

Det var ett möte med olika personer som arbetar med ungdomsfrågor.

Sen hände en annan sak, då hade jag jobbat

där i fem, sex veckor. Då kom en kollega fram och skulle

hälsa och vi kramades, och då sa min chef, vad är det här

för särbehandling, är det bara Jonas som får en kram? Då

gick han ned och tog smuts från marken och lade det i sitt

ansikte, och då sa han ”nu är jag också svart, nu vill jag också

ha en kram”. (Kalonaityté, Kawesa & Tedros 2008:208)

Erfarenheter av vardagsrasism inom bostadssektorn förekommer

också i den kvalitativa forskningen, och oftast utspelar de sig i

områden där en absolut majoritet av invånarna är vita och där

få afrosvenskar bor. Ibland kan dessa erfarenheter göra att afrosvenskar

väljer att flytta från sådana områden, inte minst för barnens

skull.

Vi hade köpt ett stort hus för att vi ville att våra barn skulle

växa upp bra. Det var nästan bara svenskar som bodde där,

för oss spelade det ingen roll. Men sen började problemen.

Min man hittade vår bil en gång med krossat fönster, och

en annan gång slängde dom in en sten i vårt vardagsrumsfönster.

Men sen började våra barn berätta om hur elaka

dom andra barnen är i skolan. Dom kallade dom terrorister

för att dom tror på islam och bar slöja. Mina flickor vägrade

gå i skolan. Deras lärare gjorde ingenting. Jag sa till min

man att barnen inte var säkra där och vi sålde huset och

flyttade tillbaka till stan. För mig var det viktigaste att våra

barn inte skulle skadas, inte skulle kallas terrorister när de

gick ner på gatan och i skolan och att dom inte ska skämmas

för sin religion. (Kawesa et al. 2011:10)

62

Detta är även ett tydligt exempel på hur vardagsrasism och

diskriminering upprätthåller boendesegregationen och vidmakthåller

en marginalisering av minoriteter i Sverige.

Vardagsrasism i det offentliga rummet

Afrosvenskars erfarenheter av vardagsrasism utspelar sig framför

allt i det offentliga rummet, och de som utsätter dem för dessa

kränkningar är ofta för de utsatta okända personer. Sådana händelser

kan inträffa även i de mest vardagliga situationer, såsom

på restauranger och krogar, i kollektivtrafiken, på gatan och i affären.

Klockan är 15–16 en lördag eftermiddag. Tre etiopiska män

sätter sig vid ett bord på en uteservering i Stockholms innerstad.

De vill ta en snabb öl innan de fortsätter till ett politiskt

möte om deras hemlands politiska utveckling. Kund

efter kund vid borden runt omkring de tre får beställa. Irritationen

stiger. Varför får inte de beställa? Har inte kyparen

sett dem? Till slut påkallar de servitörens uppmärksamhet

med kraft. Denne svarar att han inte kan servera

dem men att de får tala med chefen om de vill framföra sina

klagomål. (Mattsson & Tesfahuney 2002:28)

Jag har varit med om mycket, men jag vet inte om det är

rasism. Som på morgonbussen, och då har jag bara bott i

områden där det bor svenskar, jag har inte alls bott i invandrartäta

områden. Så åker man med bussen, men ingen

sätter sig bredvid en, de står hellre upp! Och då undrar

man, jaha, för jag luktar inte illa, och jag ser inte jätteful ut.

Eller som när man går hem från krogen och det går någon

framför en, och de blir rädda. Jaha, de är rädda för att jag

är svart. Och gamla tanter som stoppar in väskan, för det

finns mycket att man är en invandrare som ska råna dem.

Och går du in på ica så följer de efter dig, eller att de inte

tar fram guldet när jag är i en guldaffär. (Hübinette & Tigervall

2008:59)

När vi var och handlade, tog vi allting från vagnen och la

det på bandet, sen hör jag två äldre personer säga ”titta vad

mycket de har köpt”. Sedan tittade dom på oss, och sa ”de

63

tar socialbidrag, titta vad stort de har köpt”. ”Jävlar”, sa

hon. Och sedan var jag jätteupprörd när jag hörde det här

och jag tittade på dom och de tittade tyst tillbaka. (Kawesa

et al. 2011:11)

Spontana poliskontroller utan någon substantiell grund tillhör

också afrosvenskars erfarenheter av vardagsrasism, så kallad rasprofilering.

Särskilt verkar detta gälla unga svarta män utifrån

stereotypen om svarta män som potentiella brottslingar och

våldsverkare. Det kan också handla om att övervakas och stoppas

av butiksvakter och misstänkliggöras som potentiella snattare,

om att tvingas legitimera sig extra ofta, och om att ifrågasättas

när man går in i byggnader som förknippas med hög social status.

Vi skulle köra hem, och fick bensinstopp, vi hade vår dotter

som sov i barnstolen. Klockan var runt 21 på kvällen.

Min man gick för att fixa bensin till bilen. Han hade på sig

en knallgul kaftan och en grå hatt och traskade iväg mot

närmsta bensinstation. Bensinstationen var obemannad

och vi hade ingen bensindunk så vi behövde be någon tankande

bilist om hjälp för att få ut bensinen. En robust man

i 35-årsåldern stannade med sin bil för att tanka. Min man

tog några steg mot honom för att be om hjälp varpå han i

panik smäller igen dörren och gasar iväg. Min man tänker

inte mer på det utan tar bussen för att hitta en bemannad

bensinstation. Efter någon kilometer stannas bussen av tre

polisbilar och sex poliser som arresterar honom. Då har killen

vi ville be om bensin ringt till polisen och sagt att min

man försökt att råna honom. Han blir intagen och får sitta

i förhör i flera timmar. Jag väntar i bilen. Väntar och väntar

och förstår inte varför det tar så lång tid. Jag försöker ringa

flera gånger men kommer inte fram.

Vid 00.30 ringer det en polis till min mobil och säger

”Hej, jag ringer från polisen och vi har anhållit din man

för att någon har uppgivit hans signalement för ett brott

och vi behöver stämma av några uppgifter med dig.” Tankarna

snurrade i mitt huvud. Hans signalement, svart man

med gul kaftan och grå hatt, kunde ju inte stämma in på så

många en Stockholmsnatt. Men ett brott, det kunde inte

stämma. Jag förstod ingenting. Polisen frågade var jag var

och jag svarade som det var att jag stod vid rondellen vid

Kulturhuset och hade bensinstopp och att jag väntat i flera

timmar i bilen på att min man skulle komma tillbaka med

64

ensin. ”Ok, då stämmer hans historia och vi släpper honom

nu.” (Kawesa 2014)

En gång när vi hade spelat basket hade jag en stor väska.

Vi stannade till vid McDonald’s och jag gick till bankomaten.

Där stoppade polisen mig och tullade mig och kollade

igenom min väska. Sen tar de ut min basketboll och frågar

mig, ”vad har du där inne?” Jag svarade ”ingenting”, det

är ju bara luft. Och så skakade de bollen. Och sen frågade

de vems bankomatkort det var jag skulle ta ut pengar

med. En annan gång när de stannade mig sa de att ”en kille

som har blivit beskriven som du har rånat en gammal tants

väska”. Sen en annan gång så stannade de mig för att det

hade varit rån på 7-Eleven.” (Kalonaityté, Kawesa & Tedros

2008:209)

Vad gäller erfarenheter av hatbrott och fysiskt våld på allmän

plats, så förekommer även detta i den kvalitativa forskningen.

Mycket tyder också på att denna typ av händelser har ökat under

senare tid. Även när våldet utspelas i skolmiljö underlåter ibland

skolledare och skolor att anmäla det som sker.

Jag var ganska trött efter jobbet men bestämde mig för att

promenera hem. Jag såg två svenska ungdomar framför …

När jag gick förbi dom, ropade dom ”jävla neger, åk tillbaka

till Afrika och ät bananer”. Jag försökte gå snabbare för jag

ville inte ha bråk. Plötsligt känner jag ett slag på mitt huvud,

och vänder om, jag tänkte dom har slängt en sten mot

mig. Dom har slängt en sten mot mig, jag såg dom springa

iväg och kände på mitt huvud, jag hade blod i ansiktet, på

mina kläder, händer … Jag kände mig jättearg … varför

gör folk såna här saker? Det som gör mig jätteledsen är att

jag inte försvarade mig … Det är jobbigast varje gång jag

tänker på det. (Kawesa et al. 2011:13)

Jag var på en restaurang med en iransk tjej, och då sitter det

ett stort sällskap bredvid och tjafsar om att aids har kommit

till stan, så jag går till vakten och säger till honom att be

dom lugna ner sig. De pratar väldigt högt, liksom neger hit,

och nigger, och boy. Så vakten kom och sade, den svarte

killen där vill att ni ska vara lite tysta! Sedan gick jag för

att köpa en cola, men när jag gjorde det så ramlade jag in i

väggen. I samma stund som jag åker in i väggen så tänkte

65

jag, jag har rätt att vara här! Så det blev lite som tanten i

Amerika som satte sig längst fram i bussen – jag försökte gå

och köpa en cola till, och åkte in i väggen igen. Då jag gick

fram till vakterna, men de sade, nej, vi ser inte att det är

något problem här!

Så jag gick tillbaka och pratade med min kompis, men

då bröt helvetet löst och jag vet inte vad som hände, men

de slog mig och rev sönder min tröja. Jag ropade till bartendern,

ring polisen, men de ringde inte polisen. Då sade

jag till dem, nu får ni ringa efter en taxi i alla fall så att vi

kan komma härifrån! Men bartendern ville att vi skulle gå

ut genom ingången, och då måste vi gå förbi alla, så vi bestämmer

oss för att gå bakvägen ut via Statt. Sedan började

de bråka med tjejen, drog henne i håret och sade att hon

skulle åka tillbaka till sitt land … Jag blev i alla fall nerslagen,

jag kommer inte riktigt ihåg hur, och mina kläder är

sönderrivna, och jag har en blåtira och är lite svullen och

så. Till slut får vi upp bakdörren och springer ut, men möts

av en receptionist på Statt som inte vill öppna dörren och

som inte vill ringa en taxi, ja hon ville inte göra någonting!

Då sade jag till henne, jag kommer att ta kontakt med tidningarna

imorgon så får vi se vad som händer! Sedan får vi

i alla fall tag på en taxi, och jag åker hem, och tjejen åker

hem till sig …

Dagen därpå tar jag kontakt med tidningen, och de

kommer med en fotograf och en journalist. Jag berättar vad

som hänt, och tjejen berättar vad som hänt, men sedan får

vi veta två veckor senare att artikeln lagts ned efter beslut

från högsta ort. (Hübinette & Tigervall 2008:76–77)

• Andersson 2003;

Bredström 2008; Carlsson

Kanyama 2010; Hübinette

& Tigervall 2008; Nilsson

1991; Sawyer 2000, 2006a,

2006b; Schmauch 2006;

Uppsala Publishing House

2003.

I vardagslivet riskerar också afrosvenskar, både män och kvinnor,

att bli behandlade som sexuellt tillgängliga eller översexualiserade,

något som även kan drabba de som är adopterade och blandade•.

Jag blev uppringd av en kommunalpolitiker som hade besökt

ett seminarium jag höll i. Han berättade att han hade

problem i sin relation med en afrikansk kvinna och undrade

om jag kände till några afrikanska tjejer som är intresserade

av en ”viting”. Jag blev chockad och svarade att jag

inte är en kvinnoförmedling och att jag inte ville prata med

honom mer. Tänk, och det här är en kommunalpolitiker i

Stockholm, fruktansvärt. (Kawesa 2014)

66

Han ringde mig, frågade om jag kunde ställa upp och ha

sex, för att hans fru inte ville. Jag frågade honom varför

han ringde till mig, och då sa han att ”ni afrikanska kvinnor

gör sådant”. Han var villig att betala om jag ställde upp på

helger. Så brukar man göra i Afrika sa han. (Kalonaityté,

Kawesa & Tedros 2007:25)

Kränkningar av såväl den fysiska som personliga integriteten

kan med andra ord innehålla en sexualiserande dimension. Afrosvenska

informanter har vittnat om återkommande erfarenheter

av att bli utsatta för sexuella trakasserier i olika sammanhang, och

särskilt kvinnorna riskerar att utsättas för detta, även av personer

i myndighetsställning.

67

Organisationer och nätverk

7

Nedan följer ett antal organisationer, nätverk, projekt och kampanjer

vilka alla har det gemensamt att de försöker arbeta preventivt

för att motverka afrofobi och samtidigt stärka afrosvenskars

situation. Flera av dem riktar sig särskilt till barn och unga och

har EU-anknytning. De har också det gemensamt att de inte bara

har fokus på att åtgärda kunskapsbrister, utan framför allt syftar

till att stärka afrosvenskars rättigheter utifrån ett jämlikhets-, rättighets-

och demokratiperspektiv. Exemplen har samlats in från

afrosvenska organisationer och aktörer och listas i bokstavsordning.

Dessa organisationer, nätverk, projekt och kampanjer fyller

var för sig och sammantaget ovärderliga funktioner, dels för de

aktivas inre mobilisering och inbördes stöd, dels som kultur- och

kunskapsinstitutioner för samhället som helhet. Däremot kan

inte frivilligsektorn, med sina begränsade resurser, inte minst

ekonomiskt, ensam axla det ansvar som egentligen åvilar majoritetssamhället.

Garanterandet av grundläggande mänskliga rättigheter

kan inte samhället avhända sig genom att överlåta ansvaret

på gruppen själv.

African Diaspora Youth Network in Europe (adyne)

African Diaspora Youth Network in Europe är ett nätverk som

bildades 2007, och som arbetar utifrån Tripolideklarationen

som antogs av Afrikanska Unionen och eu samma år. Nätverket

som verkar på eu-nivå och har svensk representation är en

fortsättning på Africa-Europe Youth Summit som först avhölls i

Lissabon 2007 och senast i Bryssel 2013. Det arbetar för att förbättra

relationerna mellan Afrika och Europa genom att stärka

den afrikanska diasporans rättigheter inom eu med särskilt fokus

på unga vuxna och arbetsmarknaden. adyne arbetar också med

69

frågor om kulturrasism och hatbrott och försöker påverka olika

länders regeringar att agera när afrofobiska händelser inträffar.

Nätverket ingår även i paraplyorganisationen Africa Europe

Youth Cooperation (ayeco).

Afrosvenskarnas forum för rättvisa (afr)

Afrosvenskarnas forum för rättvisa, på engelska Pan-African movement

for justice, bildades 2013 med säte i Malmö och arbetar

för att stärka afrosvenskars rättigheter i Malmöområdet, Skåne

och södra Sverige. afr är också engagerad i ett samarbete med

The Initiative of Black People in Germany (isd) som arbetar för

att få upp diskrimineringen av svarta européer på den politiska

dagordningen inom eu. Den 14 september 2013 arrangerade asr

en demonstration mot afrofobi i Malmö under parollen ”Stoppa

afrofobin! En manifestation mot afrofobi” efter att en afrosvensk

man i Malmö och hans son attackerats och misshandlats av en

grupp på tio personer vilka uttryckte afrofobiska tillmälen. Demonstrationer

anordnades samtidigt i Göteborg och Stockholm

för att försöka lyfta upp afrofobi på den politiska agendan och

för att försöka få till stånd en statlig utredning om ämnet och om

afrosvenskars utsatta situation.

Afrosvenskarnas riksförbund (asr)

Afrosvenskarnas Riksförbund bildades 1990 och består av fem

regionala avdelningar i Malmö, Göteborg, Stockholm, Jönköping

och Umeå. asr är en partipolitiskt och religiöst obunden

humanitär, kulturell och ideell organisation som arbetar för lika

rättigheter för personer med afrikansk bakgrund i Sverige. asr

har genom åren varit engagerade i arbetet mot afrofobi genom

att arrangera seminarier, konferenser och workshops i ämnet och

genom att delta i debatter i media.

Åren 2003–2006 drev asr det internetbaserade utbildningsprojektet

Läromedel mot rasism, som riktade sig till högstadiet,

gymnasiet och vuxenutbildningen. 2009 publicerade asr antologin

Afrosvensk i det nya Sverige som en del i projektet Eleza,

som innehåller intervjuer med och texter av unga afrosvenskar,

och till antologin finns även ett övningshäfte om afrofobi riktat

till skolelever. Boken som rekommenderas av Skolverket att användas

i gymnasieskolor blev sedermera tonsatt och uppfördes i

70

form av en konsert 2010 på Folkoperan i Stockholm, Folkoperan

Remixed. Den utvecklades senare också till en film, Vi är som apelsiner

(2012) som producerades av Muzicadelic Entertainment.

Eleza är ett kreativt skrivprojekt som utifrån de tre temana barndomsminnen,

att vara afrosvensk och framtidsvisioner riktar sig

till ungdomar och unga med afrosvensk bakgrund med syftet att

stärka deras självkänsla som afrosvenskar i det svenska samhället.

asr driver vidare projektet Simba Center som i samarbete

med Stockholms stadsdelsförvaltningar, lokala arbetsförmedlingar

och arbetsgivare försöker skapa nya koncept och plattformar

för att hjälpa afrosvenska kvinnor att inträda/återinträda

på arbetsmarknaden. På Simba Center får afrosvenska kvinnor

bland annat möjlighet att träffa andra som befinner sig i samma

situation.

asr driver också för projektet KulturAktiv som riktar sig till

afrosvenskar med funktionsnedsättning som har svårt att etablera

sig på arbetsmarknaden. KulturAktiv arrangerar bland annat

kulturevenemang med ett afrosvenskt innehåll och utifrån ett

afrosvenskt perspektiv, arrangemang öppna för allmänheten.

asr initierade debatten om den så kallade tårtskandalen på

Moderna museet 2012 när kulturministern åt av ett konstverk i

form av en tårta som utgjordes av en karikatyr av en svart kvinna.

Slutligen stod asr också bakom en alternativrapport till

fn:s rasdiskrimineringskommitté 2013, och fanns även på plats

vid förhöret av Sverige i Geneve och anförde där att afrikaner

och människor av afrikansk härkomst är den grupp som är mest

utsatt för rasdiskriminering i Sverige: Till exempel löper afrosvenskar

en tre gånger större risk att vara arbetslösa och en fem

gånger större risk att ha ett okvalificerat låglönejobb, och det är

fem gånger mindre sannolikt att en afrosvensk har en anställning

med en ledande position och sju gånger mindre sannolikt att en

afrosvensk äger sitt hem. Rapporten innehöll också 15 konkreta

handlingsförslag för att förbättra livsvillkoren för afrosvenskar. 11

av dessa inkluderades sedan av fn:s rasdiskrimineringskommitté

i dess egen slutrapport. Tre av de viktigaste kraven som asr

har ställt är att staten ska följa fn:s rasdiskrimineringskommittés

tidigare rekommendationer gällande att tillhandahålla officiell

statistik på den etniskt-rasliga sammansättningen av den svenska

totalbefolkningen för att kunna mäta omfattningen och effekterna

av rasdiskriminering i Sverige, att de kostnader som påförs

vid påkommande av diskriminering bör skrivas upp, samt att en

informationssatsning mot rasism bör genomföras med syftet att

öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln

71

och i utvecklingen av rastänkandet för att förstå dagens situation

av strukturell och institutionell rasdiskriminering.

www.afrosvenskarna.se

Café Pan-Afrika

Café Pan-Afrika är en mötesplats och ett forum som organiseras

av Afrosvenskarnas riksförbund, och som har fokus på afrikansk

kultur utifrån övertygelsen om att det är viktigt att den unga generationen

afrosvenskar får lära känna sitt afrikanska ursprung.

Utgångspunkten är att det är en utmaning att kunna identifiera

sig med flera olika kulturer samtidigt, men att det i förlängningen

är en fördel. På Café Pan-Afrika i Stockholm diskuteras frågor

som rör Afrika utifrån ett afrikanskt perspektiv genom föreläsningar,

seminarier, debatter, utställningar och filmvisningar om

Afrika och om den afrikanska diasporan. Genom den utåtriktade

verksamheten Kultur Pan-Afrika sprids även kunskap om afrikansk

kultur, konst och musik till allmänheten i form av filmvisningar,

utställningar och spoken word-föreställningar. Sedan 2012

finns även Café Pan-Afrika i Malmö som arrangeras av Afrosvenskarnas

Forum för Rättvisa för att skapa en mötesplats för

afrosvenskar och andra likasinnade i Malmöområdet där frågor

som rör Afrika och den afrikanska diasporan belyses.

www.panafrika.se

CinemAfrica

Föreningen CinemAfrica bildades 1996 och arrangerar årligen

Nordens största afrikanska filmfestival, som ständigt växer

i publiksiffror, antal deltagande biografer, filmer och visningar,

gästande filmarbetare samt internationella och nationella samarbeten.

Mellan festivalerna bedriver CinemAfrica en omfattande

skolbioverksamhet riktad till barn och unga i hela landet samt ett

flertal andra projekt och samarbeten på nationell och internationell

nivå. Verksamheten erbjuder en möjlighet för barn, ungdomar

och unga vuxna i Sverige att konfronteras med en nyanserad

och uppdaterad Afrikabild för att motverka och förebygga afrofobi.

CinemAfrica arbetar även för att öka kunskapen om Afrika

och om afrikaner i Sverige genom sin utbildningsplattform som

riktar sig till organisationer, allmänheten och den afrikanska diasporan.

CinemAfrica har även en lång erfarenhet av att arbeta

72

med frågor om bilden av afrikaner och Afrika i Sverige och om

afrofobi i det svenska samhället. Under 2012 anordnade Cinem-

Africa exempelvis ett seminarium om svarta rasstereotyper i den

svenska kulturvärlden.

www.cinemafrica.se

Det Nya Somalia Förening (dnsf)

Det Nya Somalia Förening (dnsf) är en ideell organisation som

är engagerad i att förbättra den politiska och sociala situationen

för det somaliska folket i allmänhet och den somaliska minoriteten

i Sverige i synnerhet. dnsf vill genom olika aktiviteter underlätta

integrationen av nyanlända flyktingar i det svenska samhället

och arbetar också för att sprida intresse för och kunskap om

somalisk kultur och historia i det svenska samhället. Föreningens

utgångspunkt är en tro på betydelsen av ömsesidigt engagemang.

Den är baserad i Botkyrka.

Enade afrikanska kvinnoorganisationen (enako)

Enade afrikanska kvinnoorganisationen är ett afrosvenskt

kvinno nätverk som bildades i Stockholm 2013, och som utifrån

ett intersektionellt perspektiv arbetar för att stärka afrosvenska

kvinnors rättigheter i Sverige i relation till myndigheter såsom

socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket.

Fokus ligger särskilt på utsatta afrosvenska kvinnor,

även papperslösa, och enako bistår bland annat med hjälp

vid omhändertagande av afrosvenska barn.

English International Association (eia)

The English International Association of Lund (eia) grundades

1987 som en antirasistisk förening för studenter och gästforskare

vid Lunds universitet. eia har idag konsultstatus hos fn:s Economic

and Social Council (ecosoc) och Department of Public

Information (dpi), och samarbetar bland annat med forskarna

vid Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian

Law i Lund. Föreningen publicerar även en tidskrift

med titeln The Lundian som innehåller antirasistiska artiklar på

engelska och på lätt svenska. eia är medlem i de antirasistiska

73

paraplyorganisationerna United och European Network Against

Racism och i svenska Centrum mot rasism, och var tidigare stödförening

för Antidiskrimineringsbyrån i Lund.

www.thelundian.com

Eritreanska studentassociationen (esa)

Eritreanska studentassociationen bildades 2009 av studenter och

unga akademiker med eritreansk bakgrund och är en partipolitiskt

och religiöst obunden förening. esa arbetar för att motivera

högstadie- och gymnasieelever med eritreanskt ursprung att gå

vidare till högskolestudier för att därigenom motverka exkluderande

mekanismer i det svenska samhället. Detta görs bland

annat genom en läxhjälpsverksamhet som har pågått sedan esa

bildades. Därtill arrangerar esa årligen en karriärdag inför vårterminens

högskoleval som ger gymnasieelever och andra som är

intresserade av högskolestudier tillfälle att träffa studenter, forskare

och yrkesverksamma akademiker med eritreanskt ursprung.

esa arrangerar även seminarier och diskussioner riktade till det

svensk-eritreanska civilsamhället.

www.sus.su.se/esa

Fight Racism Now (frn)

Fight Racism Now: Action Speaks Louder Than Words är en internationell

antirasistisk kampanj som drivs av den svenska föreningen

Fight Racism Now som bildades 2013. Kampanjen, som

startades i Sverige och som syftar till att sätta antirasism på den

politiska dagordningen, har spridits till 16 länder världen över,

bland annat Danmark, Frankrike, Kanada, Brasilien och Sydafrika.

De flesta organisationer som engagerat sig i kampanjen drivs

av personer av afrikansk härkomst, vilka genomgående brukar

tillhöra de mest diskriminerade grupperna i Europa och i de före

detta europeiska kolonierna i Nord- och Sydamerika.

Den svenska delen av kampanjen heter ”Stoppa rasismen nu”

och kommer bland annat inför valet 2014 att lyfta fram krav som

att positiv särbehandling i arbetslivet på etniska (inklusive hudfärg

och liknande omständigheter) eller religiösa grunder ska

vara tillåtet i samma utsträckning som det är i fråga om kön, att

etnisk profilering (på basis av hudfärg och liknande omständigheter)

förbjuds enligt lag, att bättre differentierad statistik behövs

74

för att effektivisera kampen mot diskriminering, och att undervisning

om rastänkandets historia i Europa (inklusive historien

om rasism mot människor av afrikansk härkomst) och dess kopplingar

till europeisk kolonialism och nationalism blir en del av

den nationella läroplanen på högstadie- och gymnasienivå.

www.fightracismnow.org

Forum för föräldrar med afrosvenska barn

Forum för föräldrar med afrosvenska barn är ett nätverk med

över 900 medlemmar som bildades 2012 av föräldrar med afrosvenska

barn. Medlemmar i forumet engagerade sig bland annat

i de debatter om olika rasstereotyper av svarta som utspelade sig

under året och tog bland annat initiativ till en namninsamling

med krav på att flytta seriealbumet Tintin i Kongo från barnavdelningarna

på folkbiblioteken till vuxenavdelningen. Medlemmar i

nätverket anordnar även studiecirklar i afrikanska och europeiska

språk för barn och föräldrar samt för intresserad allmänhet.

Global African Diaspora Summit

Global African Diaspora Summit är ett internationellt möte som

senast ägde rum i Johannesburg i Sydafrika 2012, och som initierades

2006 av Afrikanska unionen. En representant för den

afrikanska diasporan i Sverige deltog både på mötet och i arbetet

inom African Union Global African Diaspora Pre-Summit

Consultation Group som förberedde mötet. På mötet antogs en

deklaration som syftar till att stärka banden mellan Afrika och

den afrikanska diasporan, bland annat genom att organisera den

afrikanska diasporan bättre för att kunna bekämpa den diskriminering

som många svarta möter särskilt i Europa och i Nord- och

Sydamerika.

Kommittén till åminnelse av svensk transatlantisk slavhandel

Kommittén, kåsts, har sitt ursprung i arbetet bakom den temavecka

till minne av att slaveriet avskaffades i den svenska kolonin

Saint-Barthélemy den 9 oktober 1847 som Afrosvenskarnas

riksförbund initierade 2007 och arrangerade i samarbete med

Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. I samband med

75

temaveckan presenterades ”Slaveri då och nu”, en skrift framtagen

med högstadieelever som målgrupp. Sedan dess har kommittén

arbetat för att den 9 oktober ska bli en officiell minnesdag i

Sverige.

I samarbete med Afrosvenskarnas riksförbund har kåsts regelbundet

arrangerat åminnelsemöten och formulerat politiska

krav i samband med fn:s Internationella minnesdag för slaveriets

offer och den transatlantiska slavhandeln den 25 mars, liksom

i samband med årsdagen för avskaffandet av det svenska slaveriet

den 9 oktober. I oktober 2012 anordnade kåsts tillsammans

med Afrosvenskarnas riksförbund ett seminarium i Gamla

riksdagshuset och ett åminnelsemöte i Stockholms stadshus

i närvaro av en ledamot i fn:s Working Group of Experts on

People of African Descent. kåsts har även bidragit till att initiera

riksdagsmotioner i frågan om det transatlantiska slaveriets

historia och Sveriges roll i denna. Kommittén har även medverkat

i World Against Racism Network’s internationella arbete för

uppföljningen av Durban-dokumentets krav på erkännande och

gottgörelse för den transatlantiska slavhandelns och slaveriets offer,

särskilt i anslutning till fn:s råd för mänskliga rättigheter och

förberedelserna inför det internationella årtiondet för människor

av afrikansk härkomst.

Kulturarvsagenterna

Kulturarvsagenterna är ett projekt som startade 2012, och som

arbetar för att uppmärksamma hur mångfalden har bidragit till

det svenska kulturarvet liksom hur föreställningar och stereotyper

om olika minoriteter samtidigt har präglat samma kulturarv,

och vad detta har fått för konsekvenser för dagens svenska minoritetsgrupper.

Projektet syftar också till att stärka unga vuxna

kulturutövare som själva har minoritetsbakgrund för att öka representationen

inom den svenska kulturvärlden som fortfarande

till övervägande delen består av vita svenskar.

www.kulturarvsagenterna.se

Nätverket för afrosvenska kvinnliga forskare (nawes)

Nätverket för afrosvenska kvinnliga forskare bildades 2003 och

syftar till att stödja och uppmuntra kvinnliga forskare med ursprung

i Afrika som bor och arbetar i Sverige eller i något an-

76

nat land i Europa. Nätverket utgör en mötesplats för afrosvenska

kvinnliga forskare att utbyta erfarenheter, kunskaper och information

om den akademiska världen. Nätverkets medlemmar

fungerar också som mentorer för yngre med afrikansk bakgrund

som vill satsa på en akademisk karriär i Sverige eller Europa.

nawes arbetar mot de orättvisor och fördomar mot kvinnor

med afrikansk bakgrund som begränsar deras fulla delaktighet,

inflytande och utveckling inom forskar- och högskolevärlden och

i samhället i övrigt. nawes fungerar vidare som en vetenskaplig

resurs för politiker, myndigheter, skolor och beslutsfattare.

nawes var exempelvis referensgrupp i Centrum mot rasisms

arbete med rapporten Vart tog rättigheterna vägen? som studerade

somaliers upplevelser av vardagsrasism och diskriminering i Sverige,

och medlemmar i nawes har publicerat flera vetenskapliga

artiklar om afrofobi.

www.nawes.org

OPAD (Organisation for Poverty Alleviation and Development)

opad bildades 2008 av afrikaner i Botkyrka kommun, och har

sedan dess haft fokus på att bekämpa diskrimineringen och marginaliseringen

av afrikaner genom att arbeta för att stärka det

afrosvenska civilsamhället. opad arrangerar seminarier, nattvandrargrupper

och olika former av sociala aktiviteter i samarbete

med kommunen, särskilt med fokus på barn och unga, och

ingår också i eu-nätverket Platform for Intercultural Europe.

www.opad.eu

Svart feministiskt forum (safe)

safe bildades 2012 som en politiskt obunden ideell förening som

verkar för att svarta kvinnors röster ska kunna vara närvarande i

det offentliga samtalet om afrofobi ur ett svart feministiskt perspektiv.

safe har bland annat deltagit i att offentligt kritisera

konstnären Makode Lindes tårta som visades på Moderna museet

2012 och Stina Wirséns barnbokskaraktär Lilla Hjärtat. safe

arbetar vidare med att förebygga och synliggöra svarta kvinnors

särskilda utsatthet för sexualisering och exotisering och för att

motverka mäns våld mot svarta kvinnor. SAFE vill vara en plattform

för alla svarta kvinnor i Sverige, där de kan utbyta erfarenheter

och finna en trygg plats där deras röster hörs och blir lyss-

77

nade på. safe anordnar seminarier om svart feminism utifrån ett

intersektionellt perspektiv och arbetar också för att stärka situationen

för papperslösa afrikanska kvinnor.

TRYCK

tryck är en politiskt obunden ideell kulturförening som bildades

2009, då under namnet Svart scenkonst, och som består av

svarta kulturarbetare och kulturkritiker. tryck arbetar för att

gestalta och diskutera den svarta diasporan i Sverige för att kunna

synliggöra de erfarenheter och berättelser som så ofta saknas i det

svenska kulturlivet, där idén om en normaliserad vit svenskhet

fortfarande dominerar. Medan kulturella uttryck som förmedlas

av vita betraktas som allmängiltigt mänskliga, får svarta ofta gestalta

kulturella identiteter i marginalen.

Denna representationsproblematik ifrågasätter tryck genom

att erbjuda konstnärliga uttryck och kreativa samtal för att fördjupa

diskussionen om hur mångfald kan realiseras inom kulturlivet,

och konkret genom att ha tagit fram The Black List, en lista

på svarta kulturarbetare riktad till beslutsfattare inom kulturvärlden.

tryck vill även erbjuda kritiska och kreativa svar på alla

de stereotyper och exotiserande bilder av svarta som fortfarande

cirkulerar i det svenska samhället genom att bidra till att bredda

representationer av svarthet i form av konstnärliga uttryck inom

scenkonst, film, foto, skrivande och andra kulturformer. Under

2012–2013 anordnade tryck en seminarieserie på Södra teatern

i Stockholm om kulturell makt och hudfärg på temat Konstnärliga

strategier och strategiska samtal, och som bestod av samtal och

performance-föreställningar.

www.tryck.org

78

Summering med

rekommendationer

8

Summering

Denna kunskapsöversikt om afrofobi och situationen för afrosvenskar

i dagens Sverige har använt sig av termerna afrofobi och

afrosvenskar och rekommenderar dessa som de bäst lämpade att

använda i ett svenskt sammanhang.

Med afrofobi avses fientlighet mot människor som har bakgrund

i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan.

Afrofobi kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga

utestängningar och fysiska angrepp liksom i systematisk rasdiskriminering

på arbets- och bostadsmarknaden. Afrofobitermen

används idag även i fn-sammanhang.

Med kategorin afrosvenskar avses samtliga i Sverige som har

afrikanskt ursprung. Det de alla har gemensamt oavsett nationalitet,

språk eller religiös och etnisk tillhörighet är att de utifrån

ras, det vill säga utifrån hudfärg och fenotypiska drag samt föreställningar

om ursprung, identifieras som eller förknippas med

svarta av omgivningen, något som gör att de riskerar att utsättas

för afrofobiska hatbrott och diskriminering inom olika sektorer

och sfärer i samhället.

Gruppen afrosvenskar uppskattas uppgå till cirka 180 000

invånare, vilket den 31 december 2011 motsvarade 1,9 % av den

svenska totalbefolkningen och 7,1 % av alla med utländsk bakgrund.

Sveriges relationer till och svenska attityder till Afrika och

till svarta människor konstateras vara i linje med övriga Europas

och västvärldens motsvarande relationer och attityder. De är

präglade av en global historia av slavhandel och slaveri, samt av

den kolonialism och det rastänkande som Sverige och svenskarna

också ingick i och bidrog till. Allt detta sammantaget har tagit sig

uttryck i olika föreställningar om Afrika och rasstereotyper om

svarta som fortfarande är gångbara i dagens Sverige, både i var-

79

dagslivet och inom kulturvärlden. Det seglivade bruket av rasord,

som ömsom bortförklaras som skämt, ömsom försvaras hett i exempelvis

sociala medier, är ett konkret uttryck för hur en unken

historia fortlever i 2000-talets svenska vardag. Rapporten lyfter

fram de erfarenheter av att ”göras till svart” som många afrosvenskar

vittnar om – processer som innebär att de som individer

fråntas rätten till att själva definiera sig utifrån sammanhang och

utifrån olika samhälleliga roller. Ytterst innebär detta en kränkning

av deras mänskliga rättigheter.

Andelen afrofobiska hatbrott i relation till både det totala antalet

hatbrott och de rasistiska hatbrotten har varit och är mycket

hög allt sedan brå började föra statistik över dessa 2008. Med en

överrepresentationen på 240 % är afrosvenskar är den minoritet

i landet som är mest utsatt för hatbrott. Sedan 2008 har antalet

afrofobiska hatbrott ökat med 24 %, och bara mellan 2011–2012

var ökningen 17 %. Totalt registrerades 940 afrofobiska hatbrott

2012, en femtedel av alla hatbrott under det året. De afrofobiska

hatbrotten kännetecknas av en hög andel fysiskt våld och de äger

ofta rum på allmän plats, som skolor, arbetsplatser, bostadsområden,

affärer och krogar. Det offentliga rummet är med andra

ord en hotfull plats för många afrosvenskar, något som begränsar

deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer ofta som utsatta i anmälningar om

diskriminering, men till skillnad från när det gäller hatbrott så

saknas här statistik. Forskning har dock indikerat att de flesta

som diskrimineras aldrig anmäler, ofta på grund av bristande förtroende

för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där över

500 afrosvenskar ingick svarade 68 % att det inte är någon idé att

anmäla då det inte leder till något. 31 % svarade att de inte hade

förtroende för polisen och 23 % att de var rädda för att anmäla på

grund av oro för eventuella negativa konsekvenser för dem själva.

Spontana poliskontroller utan någon substantiell grund tillhör

också afrosvenskars erfarenheter, så kallad rasprofilering, och särskilt

verkar detta gälla unga svarta män. Det kan också handla

om att övervakas och stoppas av butiksvakter, att få legitimera sig

onormalt ofta och i största allmänhet känna sig ifrågasatt i och av

det samhälle i vilket man lever.

I olika attitydundersökningar framgår det att afrosvenskar är

den grupp som vita svenskar känner mest distans till. Dessa undersökningar

är i sig djupt problematiska genom att de kan sägas

bejaka en självförståelse där grupper ställs mot varandra som tillhöriga/icke

tillhöriga, önskvärda/icke önskvärda. I en studie ställdes

till exempel frågan om utomeuropeiska invandrare ska åter-

80

vända till sina hemländer, vilket 34 % av respondenterna helt eller

delvis svarade ja på. Frågan måste dock betraktas som fel ställd –

för afrosvenskar liksom för många andra är Sverige ett hemland.

Dessa studier indikerar vidare att få vita svenskar har några svarta

vänner eller kollegor. Bland skolelever har till exempel endast 5 %

av de vita eleverna en svart vän. I båda fallen torde den rådande

bostadssegregationen och arbetsmarknadens segmentering ha ett

högt förklaringsvärde.

I den kvantitativa forskningen i form av register- och populationsstudier

rörande bostadssektorn, utbildningsväsendet och

arbetsmarknaden och utifrån välfärds- och jämlikhetsindikatorer

framstår afrosvenskar som mycket utsatta och marginaliserade.

Vad gäller gruppens socioekonomiska position i det svenska samhället

i stort så har den knappt förändrats under de senaste åren

samtidigt som andra gruppers position har förbättrats. När det

gäller boende så härrör erfarenheter av vardagsrasism ofta från

områden där en absolut majoritet av invånarna är vita svenskar.

Ibland kan dessa erfarenheter göra att afrosvenskar väljer att flytta

från sådana områden.

Studier av situationen på arbetsmarknaden visar att högskoleutbildade

afrosvenskar löper en överrisk att hamna i arbetslöshet

eller att inneha ett yrke som de är överkvalificerade för. Detta

bryter det generella mönstret i Sverige som säger att ju högre utbildning,

desto högre förvärvsfrekvens. Endast 32 % av de högskoleutbildade

männen födda i Afrika arbetar inom ett yrke som

kräver högskoleutbildning och endast 40 % av kvinnorna. Omvänt

återfanns 20,1 % av männen och 15,4 % av kvinnorna födda

i Afrika inom kategorin arbete utan krav på särskild yrkesutbildning

att jämföra med endast 4,3 % respektive 5,4 % bland inrikes

födda män och kvinnor. Sammantaget kan konstateras att afrosvenskar

generellt har den lägsta utbildningsavkastningen av alla

grupper i landet. Födda i Afrika är även kraftigt överrepresenterade

bland de 10 % som har de allra lägsta inkomsterna i landet.

Åren 2006–2011 har medianinkomsten bland invånare födda i

Afrika i praktiken stått helt still samtidigt som den har ökat påtagligt

mycket under samma tidsperiod för inrikes födda.

Parallellt med denna beskrivning av livsvillkoren för en stor

grupp i det svenska samhället konstaterar brå, do och andra

aktörer att kunskapen om afrofobi och om afrosvenskars situation

är låg i Sverige, både bland myndigheter och i befolkningen

i stort.

81

Rekommendationer till uppföljning

Kunskapsöversikten pekar på ett behov av uppföljning och fördjupning

inom flera områden. Självklart kan inte en kartläggning

som pågått under knappt två månader på något heltäckande sätt

fånga alla de perspektiv, behov och möjligheter som situationen

för den heterogena gruppen afrosvenskar rymmer. Som framgår

av de konkreta rekommendationerna i nästa avsnitt är en bred

mobilisering ett första lämpligt steg för att tillsammans med den

berörda gruppen ta ett helhetsgrepp på frågan om afrofobi och

afrosvenskars situation i dagens Sverige. Före dessa avslutande

punkter finns det dock några mer långsiktiga och vittgående resonemang

och överväganden att förmedla. De rekommendationer

och förslag på åtgärder som rapporten presenterar har samlats

in från och diskuterats med olika afrosvenska organisationer,

nätverk, aktörer och aktivister.

Lämplig myndighet bör ges i uppdrag att i samråd med det afrosvenska

civilsamhället undersöka grundskoleoch gymnasieelevers

kunskaper om och attityder till Sveriges brott mot de mänskliga

rättigheterna riktade mot svarta människor i ett historiskt

och nutida perspektiv.

Regeringen bör parallellt initiera en bred folkbildande informationskampanj

om afrofobi och om Sveriges roll i den transatlantiska

slavhandeln och slaveriet, i kolonialismen och i utvecklingen

av det moderna rastänkandet.

Svenska myndigheter bör etablera ett institutionaliserat samarbete

och samråd med de organisationer och aktörer som representerar

och företräder gruppen afrosvenskar. Offentliga bidrag

till relevanta organisationer via Ungdomsstyrelsen bör räknas

upp till nivåer jämförbara med andra kategoriers bidragsnivå.

Mer resurser till civilsamhället behövs också generellt för att förebygga

och motverka afrofobi, och mot bakgrund av att endast

ett projekt som specifikt arbetar mot afrofobi har fått bidrag från

Ungdomsstyrelsen kan det behövas öronmärkta satsningar för

att höja kunskapen om afrofobi och utveckla strategier och metoder

för att motverka afrofobi både i samhället i stort och inom

gruppen själv.

Det kan även behövas mer stöd till afrosvenska kulturutövare

av olika slag från exempelvis Statens kulturråd och Konstnärsnämnden,

mot bakgrund av den låga representationen av afrosvenskar

i kulturvärlden och den rikliga förekomsten av stereotyper

om svarta inom denna.

82

Den 9 oktober, som var det datum då de sista svenska slavarna på

Saint-Barthélemy i Karibien friköptes av svenska staten, bör officiellt

utropas till nationella minnesdag: Årsdagen för slaveriets

avskaffande i Sverige. Ett minnesmonument och ett museum till

minne av Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln

bör även skapas, som också behandlar rastänkandets och kolonialismens

historia och kontinuiteten fram till dagens rasdiskriminering

av afrosvenskar.

Sverige bör också börja delta aktivt i fn-projektet The Slave

Route som koordineras av unesco:s Department of Intercultural

Dialogue and Pluralism for a Culture of Peace, där bland annat

både Danmark och Norge ingår, samt ta ett särskilt ansvar för

och inkludera det av unesco världsarvslistade före detta svenska

slavfortet Carolus burg i Ghana som del av det svenska kulturarvet.

Efter dansk modell bör även de byggnader och platser som

har direkt anknytning till slavhandeln i Sverige kartläggas och

uppmärksammas av lämpliga kulturarvsinstitutioner, exempelvis

i form av utställningar och stadsvandringar.

I arbetet med att göra den svenska slavhandeln och det svenska

slaveriet till en del av det svenska kulturarvet bör ättlingar till de

svenska slavarna, som ofta bär svenskklingande familjenamn särskilt

på Saint-Barthélemy och i nuvarande Ghana liksom enskilda

släkter i landet som härstammar från slavar som transporterades

till Sverige, erhålla en liknande uppmärksamhet och bekräftelse

som exempelvis svenskamerikanerna i Nordamerika. Därtill bör

stöd inrättas för att skapa möjlighet till studieresor till slavfort

och andra platser kopplade till den transatlantiska slavhandeln

på samma sätt som redan görs vad gäller studieresor till Andra

världskrigets koncentrationsläger.

Slutligen bör möjligheten att ge afrosvenskar status som nationell

minoritet utredas, mot bakgrund av att svarta människor

har befunnit sig inom rikets gränser och varit en del av svensk

historia under en längre tid på samma sätt som dagens fem nationella

minoriteter.

En rekommendation rör scb, kommuner och andra myndigheter

som för och använder sig av befolkningsstatistik. Idag är det

inte möjligt att utläsa i scb:s offentliga befolkningsstatistik hur

hela gruppen afrosvenskars situation ser ut. Statistiken behandlar

främst de som är födda i Afrika alternativt de som är födda i subsahariska

Afrika, och grupperna inrikes födda med två föräldrar

födda i Afrika liksom adopterade och blandade utelämnas ofta

helt. En mer differentierad befolkningsstatistik som tar hänsyn

83

till gruppens heterogenitet samtidigt som den är mer inkluderande,

och som utformas i dialog med representanter från gruppen

själv kommer att ge en mer rättvisande bild av afrosvenskars

situation. En sådan typ av statistik används redan i länder som

Kanada och Storbritannien och förordas också i do:s rapport

Statistikens roll i arbetet mot diskriminering – en fråga om strategi och

trovärdighet (Al-Zubaidi 2012).

Ytterligare en rekommendation vad gäller statistik är att do:s

egen årliga statistik över diskrimineringsfall bör differentieras

enligt samma modell som brå, genom att kategorin diskrimineringsfall

med afrofobiska motiv införs. De afrofobiska diskrimineringsfallen

återfinns idag sannolikt under diskrimineringsgrunderna

”etnisk tillhörighet” och ”religion eller annan

trosuppfattning” sedan ras som diskrimineringsgrund avskaffades

2009. Ras som diskrimineringsgrund behöver återinföras i

do-sammanhang, då det just är ras och inte alltid etnicitet eller

religion som sammanlänkar gruppen afrosvenskar med varandra

och gör att de riskerar att utsättas för hatbrott och diskriminering.

Detta ligger i linje med vad eu:s rasdirektiv förordar, och

fn:s rasdiskrimineringskommitté och Europarådets Europakommission

mot rasism och intolerans (ecri) har kritiserat Sverige

för borttagandet av rastermen från svensk lagstiftning eftersom

det kan leda till svårigheter vid behandling av anmälningar om

diskriminering och därmed försvåra för de utsatta att få hjälp och

upprättelse.

do bör arbeta för att kraftigt höja ersättningen vid diskriminering,

och vilket också är något som både fn:s rasdiskrimineringskonvention

och eu:s rasdirektiv förordar liksom ecri (2012). Det

räcker inte att bara ha fokus på att förändra attityder, det behövs

också en tydlig signal som säger att diskriminering ska kosta för

den som diskriminerar. Idag slutar de allra flesta diskrimineringsmål

som do driver med förlikning, och oftast med låga belopp

för de inblandade. do bör också arbeta mer aktivt tillsammans

med Svenskt Näringsliv, lo och de andra fackliga organisationerna

för att uppmärksamma och förbättra afrosvenskars utsatta

situation på arbetsmarknaden.

På det internationella planet bör Sverige fortsätta att följa de

åtaganden i olika internationella överenskommelser som berör

afrosvenskar. Det handlar om att delta aktivt i den kontinuerliga

uppföljningen av Durbandeklarationen om rasism från 2001, det

vill säga handlingsplanen från fn:s världskonferens mot rasism,

som bland annat förvaltas av fn:s Working Group of Experts on

84

People of African Descent, samt att ge stöd till icke-statliga organisationer

att kunna delta i detta arbete. Detta är särskilt viktigt

mot bakgrund av att fn har deklarerat åren 2014–2023 som det

internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst,

en fortsättning på det internationella året för människor av

afrikansk härkomst som inföll 2011, för att uppmärksamma att

svarta är den grupp som oftast är mest marginaliserad och mest

utsatt för diskriminering särskilt i västvärlden. Den svenska regeringen

bör ge sitt aktiva stöd även till detta internationella

årtionde.

På den nationella nivån bör en tydlig antidiskrimineringspolitik

föras, vars övergripande mål ska vara lika rättigheter, skyldigheter

och möjligheter för alla invånare i Sverige. Frågan om

diskriminering bör införas som utgångspunkt vid analys och utvärdering

av alla integrationspolitiska åtgärder. Det vore också

önskvärt att regeringens arbete mot diskriminering utvärderas

kontinuerligt och att samhällskostnaden för diskriminering följs

upp kontinuerligt. Positiv särbehandling bör uppmuntras, i linje

med vad som redan görs i fråga om kön, exempelvis inom arbetslivet.

Mångfaldsplaner bör få samma status som jämställdhetsplaner.

En oberoende och granskande mr-myndighet bör inrättas

med uppdraget att övervaka hur den svenska regeringen och

svenska myndigheter främjar alla invånares rätt till lika rättigheter,

skyldigheter och möjligheter, och hur de motverkar diskriminering

i sin löpande verksamhet, exempelvis vad gäller

afrofobiska tendenser inom polis och rättsväsende. En sådan

myndighet finns redan i Finland och i många andra eu-länder.

Svenska fn-förbundet rekommenderar också i sin senaste rapport

till fn:s rasdiskrimineringskommitté inrättandet av en sådan

mr-myndighet (Svenska fn-förbundet 2013).

Polisens hatbrottsjourer behöver öka sin kunskap och kompetens

om afrofobi, och detsamma gäller åklagare och andra jurister

inom rättsväsendet. En särskild utredning bör också tillsättas

för att gå till grunden med afrofobi inom själva poliskåren, med

händelserna i Forserum i Nässjö kommun som fallstudie. Det

handlar om att ta reda på om och hur de lokala myndigheterna

misslyckades med att leva upp till sina åtaganden gentemot

de afrosvenska invånarna i kommunen, särskilt med avseende på

rätten till personlig säkerhet, utbildning, religionsfrihet och effektiva

rättsmedel.

85

Ett första steg …

Följande konkreta rekommendationer är byggda på

tidigare erfarenheter och goda exempel, samt möjliga

att omsätta i aktiv handling redan under 2014:

Vi rekommenderar att regeringen, do eller någon

annan lämplig myndighet tar initiativ till en bred

nationell mobilisering kring afrofobi och afrosvenskars

situation i form av en större konferens,

gärna i samarbete med ett universitet, och med

deltagare från både regering och myndigheter,

forskarvärlden och civilsamhället. Detta kan bli

startskottet för att börja arbeta med frågan om

afrofobi på ett liknande sätt som gjorts med frågan

om antiziganism.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

bedrev under 2006–2007 ett innovativt arbete

tillsammans med det afrosvenska civilsamhället.

Målsättningen med arbetet var att bidra till att

öka förutsättningarna för gruppens egenmakt

och inflytande över de egna livsvillkoren. Strategin

innehöll bland annat stöd till mobilisering,

rättighetsbaserad kunskapsspridning och utbildning

i metoder för eget påverkansarbete samt

forskningsinriktade insatser. Satsningen resulterade

också i rapporten Att färgas av Sverige. Detta

arbete uppskattades och bör återupptas.

2007 tog regeringen initiativ till skriften ”Slaveri

då och nu” producerad i samverkan med afrosvenska

organisationer. Vi rekommenderar att

regeringen återupptar detta arbete med syftet att

genom olika aktiviteter uppmärksamma årsdagen

av upphörandet av den transatlantiska slavhandeln

den 25 mars, och årsdagen för slaveriets

avskaffande i Sverige den 9 oktober.

Vi rekommenderar att en lämplig myndighet

genomför en studie av hur Afrika och svarta

människor porträtteras och beskrivs i befintliga

läromedel på grundskoleoch gymnasienivå,

86

särskilt inom ämnena historia, religion och samhällskunskap,

på samma sätt som tidigare gjorts

vad gäller judar och muslimer.

Vi rekommenderar regeringen att tillskjuta medel

för framtagandet av ett särskilt utbildningsmaterial

om afrofobi för skolelever på grundskoleoch

gymnasienivå inklusive en referenslista över

lämpliga befintliga informationskällor i stil med

boken Afrosvensk i det nya Sverige liksom ett pedagogiskt

idématerial riktat till lärare. Uppdraget

bör formuleras och utföras i samverkan mellan

Skolverket och det afrosvenska civilsamhället.

Ungdomsstyrelsen har sedan 2008 utdelat projektmedel

till ett enda projekt mot afrofobi. Vi

rekommenderar att regeringen skickar en signal

till Ungdomsstyrelsen om att tillskjuta öronmärkta

medel för att höja kunskapen om afrofobi,

samt för att utveckla metoder för att motverka

afrofobi.

Afrofobi är ett av brå etablerat begrepp, som

gör det möjligt att följa upp och statistiskt mäta

vilka som utsätts för hatbrott. Vi rekommenderar

regeringen att verka för ett erkännande av

afrofobibegreppet så att detta får genomslag i alla

myndigheters arbete samt även i Sveriges internationella

agerande, inklusive i relation till fn:s

mr-råd. Vi rekommenderar även do att börja

differentiera sin statistik över diskrimineringsfall

så att det framgår vilka som berör afrosvenskar.

87

Referenslista

9

Adams, Sherman. 1980. Mitt Amerika. En svart avhoppares memoarer.

Stockholm: Prisma.

Adeniji, Anna. 2010. ”’Jag har aldrig sett dig som svart’: Anna Adeniji läser

Sara Ahmed”. Tidskrift för genusvetenskap 4 (1–2):83–87.

Adeniji, Anna. 2014. ”Searching for words: Becoming mixed race, black and

Swedish”. I Michael McEachrane (red.), Afro-Nordic landscapes: Equality

and race in Northern Europe, 149–61. New York & London: Routledge.

Ajagán-Lester, Luis. 2000. ”De Andra”. Afrikaner i svenska pedagogiska texter

(1768–1965). fd-avhandling. Lärarhögskolan i Stockholm: Institutionen

för undervisningsprocesser, kommunikation och lärande.

Alban, Dr. & Tom Hjelte (red.). 1992. Svartskallarnas sammansvärjning.

Stockholm: Norstedt.

Alberto Díaz, José. 2006. Upplevelser av etnisk diskriminering hos utrikes födda

personer i Sverige 2005. Första delrapporten från Diskrimineringsundersökningen.

Norrköping: Integrationsverket.

Al-Zubaidi, Yamam. 2012. Statistikens roll i arbetet mot diskriminering – en fråga

om strategi och trovärdighet. Rapport 5:2012. Stockholm: Diskrimineringsombudsmannen.

Amin, Jabar. 2004. ”Endast 6 procent av de utsatta anmäler etnisk diskriminering”.

Dagens Nyheter 2004-12-12.

Andersson, Åsa. 2003. Inte samma lika. Identifikationer hos tonårsflickor i en

multietnisk stadsdel. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Anti-diskrimineringsbyråerna i Sverige. 2004. Om diskrimineringens omfattning

och karaktär i fyra svenska kommuner (Stockholm, Göteborg Umeå och Norrköping).

Delrapport 1. Stockholm: Anti-diskrimineringsbyråerna i Sverige.

Anyuru, Johannes. 2012a. En storm kom från paradiset. Stockholm: Norstedt.

Anyuru, Johannes. 2012b. ”För vita svenskar är rasisten alltid någon annan”.

SVT Debatt 2012-12-10: http://debatt.svt.se/2012/12/10/for-vita-svenskar-ar-rasisten-alltid-nagon-annan

Arai, Mahmood, Lena Schröder, Peter Skogman Thoursie & Anna Thoursie.

2006. Måste alla heta som Svensson? En empirisk studie av namnbyten och

inkomster. Stockholm: Landsorganisationen & Integrationsverket.

Arbetsdomstolen. 2009. Dom nr 4/09, Mål nr A 211/07 från den 14 januari 2009.

Arbetsdomstolen. 2012. Dom nr 27/12, Mål nr A 197/10 från den 18 april 2012.

Aspling, Fredrik & Carina Djärv. 2012. Hatbrott 2011. Statistik över polisanmälningar

med identifierade hatbrottsmotiv. Rapport 2012:7. Stockholm: Brottsförebyggande

rådet.

Aspling, Fredrik & Carina Djärv. 2013. Hatbrott 2012. Statistik över självrapporterad

utsatthet för hatbrott och polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv.

Rapport 2013:16. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Baksi, Kurdo (red.). 1996. Röster ur det mångsexuella Sverige. Stockholm:

Svartvitts förlag.

89

Behtoui, Alireza. 2006. Om de hade föräldrar födda på ”rätt plats”. Om ungdomar

med utländsk bakgrund i det svenska utbildningssystemet och på den svenska

arbetsmarknaden. Bilaga till Rapport Integration 2005. Norrköping:

Integrationsverket.

Berg, Lasse. 1997. När Sverige upptäckte Afrika. Stockholm: Rabén Prisma.

Berg, Magnus. 2004. Förlåta men inte glömma. Röster om rasism, nationalism och

det mångkulturella samhället i Namibia. Och i Sverige. Stockholm: Carlsson.

Beshir, Samson (red.). 2013. Alternative report to Sweden’s 19th, 20th and 21st

periodical reports to the Committee on the Elimination of Racial Discrimination.

Opublicerad rapport. Stockholm: Afro-Swedish National Association.

Björklund, Martin. 2009. ”Dembah Bah: ’Jag är besviken’”. Göteborgs-Posten

2009-01-14.

Boggs, Vernon W. 1979. A Swedish dilemma. Scandinavian prostitutes and black

pimps. Opublicerad fd-avhandling. New York: City University of New

York.

Boggs, Vernon W. 1987. ”From heroes to villains. The case of U.S. military

deserters in Sweden”. National Journal of Sociology 1 (3):237–49.

Brandel, Tobias. 2012. ”Forserum trött på alla politikerbesök”. Svenska

Dagbladet 2012-09-02.

Bredström, Anna. 2008. Safe sex, unsafe identities. Intersections of ”race”, gender

and sexuality in Swedish HIV/AIDS policy. fd-avhandling. Linköpings

universitet: Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier.

Brottsförebyggande rådet. 2013. Afrofobiska hatbrott per län. Opublicerad statistik.

Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Brown, Cecil, Anne Dvinge, Petter Frost Fadnes, Johan Fornäs, Ole Izard

Høyer, Marilyn Mazur, Michael McEachrane & John Tchicai. 2014.

”The midnight sun never sets: An email conversation about jazz, race

and, national identity in Denmark, Norway and Sweden”. I Michael

McEachrane (red.), Afro-Nordic landscapes: Equality and race in Northern

Europe, 57–82. New York & London: Routledge.

Bråmå, Åsa, Roger Andersson & Dennis Solid. 2006. Bostadsmarknadens

institutioner och grindvakter i den etniskt segmenterade staden – exemplen

Stockholm och Uppsala. Bilaga till Rapport Integration 2005. Norrköping:

Integrationsverket.

Carlson, Laura. 2011/12. ”Critical race theory in a Swedish context”. Juridisk

tidskrift 1 (23):21–49.

Carlson, Benny. 2014. Somalis in Malmö. New York: Open Society Foundations.

Carlson, Benny, Karin Magnusson & Sofia Rönnqvist. 2012. Somalier på

arbetsmarknaden– har Sverige något att lära? Underlagsrapport 2 till

Framtidskommissionen. Stockholm: Fritze.

Carlson, Benny & Abdi-Noor Mohamed. 2013. Somalier i Sverige. Mellan

förtvivlan och hopp. Stockholm: Fores.

Carlsson Kanyama, Mariam. 2010. ”Erotiska idéer om svarta kvinnokroppar”.

Invandrare & minoriteter 37 (3):33–36.

Catomeris, Christian. 2004. Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom

tiderna. Stockholm: Ordfront.

Cederberg, Maja. 2005. Everyday racism in Malmo, Sweden. The experiences of

Bosnians and Somalis. fd-avhandling. Nottingham Trent University:

Department of Cultural Studies.

Centrum mot rasism. 2008. Årsrapport om etnisk diskriminering och rasism i

Sverige 2007 – en sammanfattning. Stockholm: Centrum mot rasism.

Centrum mot rasism. 2011. Årsrapport 2011. Stockholm: Centrum mot rasism.

Chavez Perez, Inti. 2013. ”Rasismens hierarki”. Bang: Feministisk kulturtidskrift

22 (2):61–63.

Clarke Hine, Darlene, Trica Danielle Keaton & Stephen Small. 2009. Black

Europe and the African diaspora. Multifaceted analyses of the African diaspora in

Europe. Champaign: University of Illinois Press.

90

Daniel, Reginald. 2002. More than black? Multiracial identity and the new racial

order. Philadelphia: Temple University Press.

Daun, Åke & Barbro Klein. 1996. Alla vi svenskar. Fataburen 1996 (90). Stockholm:

Nordiska museet.

Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. 2008. Slaveri då och nu.

Rätten till frihet. Stockholm: Delegationen för mänskliga rättigheter i

Sverige.

Diskrimineringsombudsmannen. 2011. Årsredovisning 2011. Stockholm:

Diskrimineringsombudsmannen.

Diskrimineringsombudsmannen. 2012a. Bättre möjligheter att driva diskrimineringsmål.

Skrivelse till regeringen ärende LED 2012/54. Stockholm:


Diskrimineringsombudsmannen. 2012b. Årsredovisning 2011. Stockholm:


Duh, Abdalla, Mohamed Husein Gaas, Abdalla Gasimelseed, Amel Gorani,

Nauja Kleist, Anne Kubai, Michael McEachrane, Saifalyazal Omar,

Tsegaye Tegenu & Marja Tiilikainen. 2014. ”A Horn of Africa in Northern

Europe – An email conversation”. I Michael McEachrane (red.), Afro-

Nordic landscapes: Equality and race in Northern Europe, 227–50. New York &

London: Routledge.

Eilard, Angerd. 2008. Modern, svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld

i grundskolans läseböcker 1962–2007. fd-avhandling. Malmö högskola:

Lärarutbildningen.

Ekberg, Jan & Dan-Olof Rooth. 2004. Yrke och utbildning på 2000-talets

arbetsmarknad – skillnader mellan inrikes och utrikes födda personer. Bilaga till

Rapport Integration 2003. Norrköping: Integrationsverket.

Eksjö tingsrätt. 2013. Dom B 1746-12 från den 21 februari 2013.

El-Tayeb, Fatima. 2004. ”The Archive, the activist, and the audience, or Black

European Studies: A comparative interdisciplinary study of identities,

positionalities, and differences”. Transit 1 (1):1–7.

English International Association. 2010. Rapport för projektet Den afrikanska

diasporan i Sverige. Malmö: Notis & Wadajir.

Englund, Cecilia. 2006. ”Att leva med huvudduk i Sverige 2005 – Muslimska

kvinnors upplevelser av diskriminering och rasism”. I Integrationsverket,

Rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Antisemitism och islamofobi 2005,

55–72. Rapport 2006:2. Norrköping: Integrationsverket.

Eriksson, Gustaf. 2011. ”Sminkade sig svarta – sedan såldes de på ’auktion’”.

Lundagård 2011-04-18.

Eriksson, Stefan. 2011. Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden. Bilaga 4

till Långtidsutredningen 2011. Stockholm: Regeringskansliet.

Eriksson, Stefan & Jonas Lagerström. 2007. Diskriminering i anställningsprocessen:

Resultat från en Internetbaserad sökkanal. Rapport 2007:17. Uppsala:

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

Eriksson Baaz, Maria. 2002. The white wo/man’s burden in the age of partnership.

A postcolonial reading of identity in development aid. fd-avhandling. Göteborgs

universitet: Institutionen för freds- och utvecklingsforskning.

Essed, Philomena. 1991. Understanding everyday racism. An interdisciplinary

theory. Newbury Park: Sage.

Essed, Philomena. 2005. ”Vardagsrasism”. I Paulina de los Reyes & Masoud

Kamali (red.), Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration

och strukturell diskriminering, 71–94. SOU 2005:41. Stockholm: Fritze.

Europakommissionen mot rasism och intolerans. 2012. ECRI-rapport om Sverige

(fjärde övervakningsomgången). Strasbourg: Europakommissionen mot

rasism och intolerans.

European Network against Racism. 2012. Black Europeans and people of African

descent in Europe. ENAR fact sheet. Bryssel: European Network against

Racism.

91

European Network against Racism. 2013. People of African descent and black

Europeans. General policy paper no. 8. Bryssel: European Network against

Racism.

European Union Agency for Fundamental Rights. 2009. EU-MIDIS. European

Union minorities and discrimination survey. Main results report. Wien:

European Union Agency for Fundamental Rights.

Evans, Chris & Göran Rydén. 2007. Baltic iron in the Atlantic world in the

eighteenth century. Leiden: Brill.

Feiler, Yael. 2012. ”Från färgblindhet till färgseende. Om representation,

etnicitet och makt i scenkonsten”. I Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt,

Fataneh Farahani & René León Rosales (red.), Om ras och vithet i det samtida

Sverige, 167–86. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Svenska fn-förbundet. 2013. Alternative report to Sweden’s 19th, 20th and 21st

periodical reports to the Committee on the International Convention on Racial

Discrimination. Stockholm: Svenska fn-förbundet.

Fellesson, Måns & Paula Mählck. 2014. Academics on the move: Mobility

and institutional change in the Swedish development support to research

capacity building in Mozambique. Current African Issues 55. Uppsala;

Nordiska Afrika Institutet,

Fornäs, Johan. 2004. Moderna människor. Folkhemmet och jazzen. Stockholm:

Norstedt.

Fredrickson, George M. 2003. Rasism: En historisk översikt. Lund: Historiska

media.

Gauci, Jean-Pierre. 2012. Racism in Europe. ENAR shadow report 2010-2011.

Bryssel: European Network against Racism.

Granath, Mari. 1996. ”Synen på afrikanen”. I Eva-Lena Karlsson & Hans

Öjmyr (red.), Främlingen. Dröm eller hot, 29–33. Stockholm: Nationalmuseum.

le Grand, Carl, Ryszard Szulkin, Andrey Tibajev & Michael Tåhlin. 2013. Vid

arbetslivets gränser. Sysselsättning, matchning, barriärer 1974–2010. Underlagsrapport

nummer 12 till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen

S 2010:04. Stockholm: Elanders.

Granér, Rolf. 2004. Patrullerande polisers yrkeskultur. fd-avhandling. Lunds

universitet: Socialhögskolan.

Granqvist, Raoul. 1999. ”Sara Lidman och afrikaångest i sextiotalets Sverige”.

I Raoul Granqvist (red.), Svenska överord. En bok om gränslöshet och begränsningar,

201–12. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Granqvist, Raoul. 2001. ”’Virvlande svarta lemmar’ och ’goda svenskar’ i

Kongo i hundra år. Om svensk rasism i vardande”. I Michael Mc Eachrane

& Louis Faye (red.), Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv, 107–131.

Stockholm: Natur och kultur.

Granqvist, Raoul. 2008. ”Med Gud och kung Leopold i ryggen. En berättelse

om svensk mission i Kongo”. Ord och bild 117 (2):99–117.

Granqvist, Raoul. 2009. ”’Att leva ut slaven i mig’. Postkoloniala perspektiv

på Sara Lidman i apartheids Sydafrika 1960–1961”. Tidskrift för litteraturvetenskap

38 (2):63–77.

Grinell, Klas. 2004. Att sälja världen. Omvärldsbilder i svensk utlandsturism.

fd-avhandling. Göteborgs universitet: Institutionen för idéhistoria och

vetenskapsteori.

Gustafsson, Tommy. 2007. En fiende till civilisationen. Manlighet, genusrelationer,

sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet. Lund: Sekel.

Gustafsson, Tommy. 2008. ”The visual re-creation of black people in a ’white’

country: Oscar Micheaux and Swedish film culture in the 1920s. Cinema

Journal 47 (4):30–49.

Gustafsson Reinius, Lotten. 2005. Förfärliga och begärliga föremål. Om tingens

roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missionsutställningen 1907.

Stockholm: Etnografiska museet.

92

Gärding, Cecilia (red.). 2009. Afrosvensk i det nya Sverige. Malmö: Notis.

Gärding, Margaret. 2010. ”Stenen på Mälarhöjden”. Invandrare & minoriteter

37 (3):24–25.

Habel, Ylva. 2005. ”To Stockholm, with love: The critical reception of

Josephine Baker, 1927–35”. Film History 17 (1):125–138.

Habel, Ylva. 2008a. ”Whiteness Swedish style”. Slut 2:41–51.

Habel, Ylva. 2008b. ”Den autentiska Joséphine Baker? Om problematiken

kring medieringen av ras”. I Solveig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars

(red.), Mediernas kulturhistoria, 160–90. Stockholm: Statens ljud och bildarkiv.

Habel, Ylva. 2008c. ”Filmen Vita myror som postkolonial kritik”. I Malin

Wahlberg & Tobias Andersson (red.), TV-pionjärer och fria filmare. En bok

om Lennart Ehrenborg, 261–77, Stockholm: Statens ljud och bildarkiv.

Habel, Ylva. 2010.”Svarthet på vita duken”. Invandrare & minoriteter 37

(3):29–32.

Habel, Ylva. 2012a. ”Challenging Swedish exceptionalism? Teaching while

Black”. I Kassie Freeman & Ethan Johnson (red.), Education in the black

diaspora: Perspectives, challenges, and prospects, 99–122. New York:

Routledge.

Habel, Ylva. 2012b. ”Den svenska vithetens blinda fläck”. Svenska Dagbladet

2012-09-21.

Habel, Ylva. 2012c. ”Vita ’antirasister’ måste försöka se mer än sig själva”.

SVT Debatt 2012-09-12: http://debatt.svt.se/2012/09/12/vita-antirasister-maste-forsoka-se-mer-an-sig-sjalva

Habel, Ylva. 2013. ”Rörelser och schatteringar inom kritiska vithetsstudier.”

I Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León

Rosales (red.), Om ras och vithet i det samtida Sverige, 45–82. Botkyrka:

Mångkulturellt centrum.

Habel, Ylva, Jallow Momodou, Mekonnen Tesfahuney & Tobias Hübinette.

2011. “Granska dom mot svart skolpojke”. Svenska Dagbladet

2011-06-11.

Harrison, Dick. 2007. Slaveri: En världshistoria om ofrihet. 1500 till 1800. Lund:

Historiska media.

Hellström, Jan-Arvid. 1987. ” – åt alla christliga förvanter –”. En undersökning av

kolonial förvaltning, religionsvård och samfundsliv på S:t Barthélemy under den

svenska perioden 1784-1878. Uppsala: Erene.

Hendricks, Barbara. 2012. Min röst. Stockholm: Leopard.

Henricson, Anne. 2009. ”do: ’Signalement ska inte kränka’”. Nordvästra Skånes

Tidningar 2009-02-13.

Hildebrand, Ingegerd. 1951. Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska

kompaniet fram till 1796. Lund: PH Lindstedts universitetsbokhandel.

Holmberg, Åke. 1988. Världen bortom västerlandet. Svensk syn på fjärran länder

och folk från 1700-talet till första världskriget. Göteborg: Kungl. Vetenskapsoch

vitterhets-samhället.

Holmberg, Åke. 1994. Världen bortom västerlandet II: Den svenska omvärldsbilden

under mellankrigstiden. Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och vitterhetssamhället.

Holmberg, Åke. 1999. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings syn på kolonialismens

sammanbrott i Asien och Afrika 1946–1965. Ett bidrag till den svenska

omvärldsbildens historia. Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället.

Hovrätten för Nedre Norrland. 2009. Dom B 1131-08 från den 25 februari 2009.

Hovrätten över Skåne och Blekinge. 2012. Dom B 547-12 från den 20 september

2012.

Hübinette, Tobias. 2009. Demografisk översikt över de 32 största invandrargrupperna

i de 24 största kommunerna. Opublicerad rapport. Botkyrka:


93

Hübinette, Tobias. 2012a. Den svenska utländsk bakgrund-befolkningen den 31

december 2011. Opublicerad rapport. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Hübinette, Tobias. 2012b. ”’Ord som sårar’: Om bristen på en interkulturell

etik i ett samtida Sverige”. I Katrin Goldstein-Kyaga, María Borgström &

Tobias Hübinette (red.), Den interkulturella blicken i pedagogik. Inte bara goda

föresatser, 79–97. Huddinge: Södertörn högskola.

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León

Rosales. 2012. ”Om ras och vithet i det samtida Sverige. Inledning”. I

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León

Rosales (red.), Om ras och vithet i det samtida Sverige, 11–36. Botkyrka:


Hübinette, Tobias & Lennart E.H. Räterlinck. 2012. ”Makode Lindes konst

förstärker vit rashumor”. SVT Debatt 2012-06-15: http://debatt.svt.

se/2012/06/15/24073

Hübinette, Tobias & Carina Tigervall. 2008. Adoption med förhinder. Samtal med

adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet. Botkyrka:


Hällgren, Camilla. 2005. ”’Working harder to be the same’: Everyday racism

among young men and women in Sweden”. Race, Ethnicity and Education

8 (3):319–342.

Ifekwunigwe, Jayne. 1999. Scattered belongings: Cultural paradoxes of ”race”,

nation and gender. London: Routledge

Jacobsson, Ingrid & Stéphane Bruchfeld (red.). 1999. Kan man vara svart och

svensk? Texter om rasism, antisemitism och nazism. Stockholm: Natur och

kultur.

Jahoda, Gustav. 1998. Images of savages. Ancient roots of modern prejudice in

Western culture. London: Routledge.

Jonsson, Stefan. 2009. ”Nigger, nogger och neger. Varför envisas svenskar

med öknamnen?”. Dagens Nyheter 2009-10-26.

Jonsson, Stefan. 2011. ”’Play’ missar de andras perspektiv. Dagens Nyheter

2011-12-05.

Kalonaityté, Viktorija, Victoria Kawesa & Adiam Tedros. 2007. Att färgas

av Sverige. Upplevelser av diskriminering och rasism bland ungdomar med afrikansk

bakgrund i Sverige. Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering.

Kalonaityté, Viktorija, Victoria Kawesa & Adiam Tedros. 2008. ”Svarta(s)

strategier: Att hantera rasism och diskriminering som svart svensk”. Socialvetenskaplig

tidskrift 3–4 (15):201–219.

Kamali, Masoud. 2005. Sverige inifrån. Röster om etnisk diskriminering. sou

2005:69. Stockholm: Fritze.

Kamali, Masoud. 2006. Integrationens svarta bok. Agenda för jämlikhet och social

sammanhållning. Slutbetänkande av Utredningen om makt, integration och strukturell

diskriminering. sou 2006:79. Stocholm: Fritze.

Kardell, Johan. 2011. Utländsk bakgrund och registrerad brottslighet. Överrepresentationen

i den svenska kriminalstatistiken. fd-avhandling. Stockholms

universitet: Kriminologiska institutionen.

Katz, Katarina & Torun Österberg. 2013. Unga invandrare – utbildning, löner

och utbildningsavkastning. Rapport 2013:6. Uppsala: Institutet för arbetsmarknadspolitisk

utvärdering.

Kawesa, Victoria. 2009. ”Svart maskulinitet och utsattheten för rasistiska

hatbrott”. I Kolade Stephens (red.), Afrikansksvenska röster. En antologi om

afrikansksvenskars situation i och tankar om Sverige, 144-58. Malmö: Notis.

Kawesa, Victoria. 2010. Thematic study on racist and related hate crimes in the EU.

The case of Sweden. Opublicerad rapport. Stockholm: Centrum mot rasism.

Kawesa, Victoria. 2012. Racism and discriminatory practices in Sweden. ENAR

shadow report. Bryssel: European Network against Racism.

Kawesa, Victoria. 2014. Black feminist situated knowledges. Kommande studie.

94

Kawesa, Victoria & Viktorija Kalonaityté. 2007. Preventing racism, xenophobia

and related intolerance in sport across the European Union: The Case of Sweden.

Opublicerad rapport. Stockholm: Centrum mot rasism.

Kawesa, Victoria, Viktorija Kalonaityté, Abdalla Gasimelseed & Åse Richard.

2011. Vart tog rättigheterna vägen? En kartläggning av upplevelser av diskriminering

och rasism bland personer med somalisk bakgrund i Sverige. En sammanfattning.

Stockholm: Centrum mot rasism.

Klingspor, Klara & Anna Frenzel. 2011. Hatbrott 2010. Statistik över polisanmälningar

med identifierade hatbrottsmotiv. Rapport 2011:8. Stockholm:

Brottsförebyggande rådet.

Klingspor, Klara & Anna Molarin. 2009. Hatbrott 2008. Polisanmälningar där

det i motivbilden ingår etnisk bakgrund, religiös tro, sexuell läggning eller

könsöverskridande identitet eller uttryck. Rapport 2009:10. Stockholm: Brottsförebyggande

rådet.

Kubai, Anne. 2013. ”Being here and there: Migrant communities in Sweden

and the conflicts in the Horn of Africa”. African and Black Diaspora: An

International Journal 6 (2):174–88.

Kåks Röshammar, Charlotta. ”’De tog en del av livet’”. Arbetet 2013-10-25.

Lange, Anders. 1992. Social kategorisering och upplevt kulturellt avstånd. Rapport

3 från Forskningsgruppen för studier av etniska relationer, social kognition

och tvärkulturell psykologi. Stockholms universitet: Centrum för invandringsforskning.

Lange, Anders. 1995. Invandrare om diskriminering. Stockholms universitet:

Centrum för invandringsforskning.

Lange, Anders. 1996. Invandrare om diskriminering II. Stockholms universitet:


Lange, Anders. 1997. Invandrare om diskriminering III. Stockholms universitet:


Lange, Anders. 1999. Invandrare om diskriminering IV. Stockholms universitet:


Lange, Anders. 2000. Diskriminering, integration och etniska relationer.


Lange, Anders, Heléne Lööw, Stéphane Bruchfeld & Ebba Höglund. 1997.

Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat våld m m, spridning av rasistisk och

antirasistisk propaganda samt attityder till demokratin m m bland skolelever.

Stockholms universitet: Centrum för invandringsforskning.

Lange, Anders & Charles Westin. 1993. Den mångtydiga toleransen. Förhållningssätt

till invandring och invandrare 1993. Stockholms universitet: Centrum

för invandringsforskning.

Lange, Anders & Charles Westin. 1997. Den mångtydiga toleransen. Stockholms

universitet: Centrum för forskning om internationell migration och

etniska relationer.

Lappalainen, Paul. 2005. Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige.

Betänkande av Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller

religiös tillhörighet. sou 2005:56. Stockholm: Fritze.

Lindelöws bokförlag (red.). 1998. Det nya landet. 44 författare berättar, 12 bildkonstnärer.

Göteborg: Lindelöws.

Lindencrona, Fredrik, Solvig Ekblad & Karin Johansson Blight. 2005. Integration

och folkhälsa – en kunskapsöversikt. Bilaga till Rapport Integration 2005.


Lindquist, Kristina. 2012. ”Kalla rasismen vid dess rätta namn”. Expressen

2012-01-06.

Lindqvist, Sven. 1992. ”Utrota varenda jävel”. Stockholm: Bonnier.

Lindström, Ulla. 1992. ”Barn och utlänningar”. Fataburen 1992 (86):211–31.

Stockholm: Nordiska museet.

Ljungström, Olof. 2004. Oscariansk antropologi. Etnografi, förhistoria och rasforskning

under sent 1800-tal. Hedemora: Gidlunds förlag.

95

Lund, Sandra. 2010. ”Byggnads stämmer företag för etnisk diskriminering”.

Arbetet 2010-10-19.

Lutteman, Markus. 2010. Utsatt. En berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år

av längtan. Stockholm: Norstedt.

Lönn, Jan. 2007. ”Transatlantisk slavhandel – katastrof för Afrika – lönsamt

för Sverige”. Södra Afrika 13 (3):16–17.

Löwander, Birgitta & Anders Lange. 2010. Den mångtydiga intoleransen. En

studie av gymnasieungdomars attityder läsåret 2009/2010. Stockholm: Forum

för levande historia.

Magnusson, Leif. 2005. Svart gips – vitt folkhem? Botkyrka: Mångkulturellt

centrum.

Mahdi, Hauwa. 2010. ”Bilden av ’afrikanen’”. Invandrare & minoriteter

37 (3):15–18.

Martens, Peter, David Shannon & Nina Törnqvist. 2008. Diskriminering i

rättsprocessen. Om missgynnande av personer med utländsk bakgrund. Rapport

2008:4. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Masui, Anette (red.). 1998. Att odla papaya på Österlen. Nitton författare om dubbel

kulturell identitet. Stockholm: Rabén Prisma.

Matthis, Moa. 2001. ”Från Temple till Thorvall”. I Michael Mc Eachrane &

Louis Faye (red.), Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv, 49–76.


Mattsson, Katarina & Mekonnen Tesfahuney. 2002. ”Rasism i vardagen”.

I Ingemar Lindberg & Magnus Dahlstedt (red.), Det slutna folkhemmet.

Etniska klyftor och blågul självbild, 28–41. Stockholm: Agora.

Mbaekwe, Iheanyi J.S. 1979. The images of Africa in Sweden before 1914. A study

of six types of persuasive ideas. fd-avhandling. Lunds universitet: Statsvetenskapliga

institutionen.

McEachrane, Michael. 2001. ”’Negrer och lokomotiv!’. Primitivism och

modernitet i Artur Lundkvists författarskap. I Michael Mc Eachrane &

Louis Faye (red.), Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv, 77–106.


McEachrane, Michael. 2012. ”Afro-Swedes”. I International research group

Afroeureope@s: Culturas e Identidades Negras en Europa (red.),

Encyclopedia of Afroeuropean studies, Léon & Ponferrada: Universidad de

León: http://www.encyclopediaofafroeuropeanstudies.eu/encyclopedia/

afro-swedes

McEachrane, Michael (red.). 2014a. Afro-Nordic landscapes: Equality and race in

Northern Europe. New York & London: Routledge.

McEachrane, Michael. 2014b. ”There’s a white elephant in the room: Equality

and race in (Northern) Europe”. I Michael McEachrane (red.), Afro-Nordic

landscapes: Equality and race in Northern Europe, 87–119. New York &

London: Routledge.

McEachrane, Michael, Beth Maina Ahlberg, Madubuko Arthur Robinson

Diakité, Claudette Carr, Fatima El-Tayeb, Tobias Hübinette, Momodou

Jallow, Victoria Kawesa, Utz McKnight, Anders Neergaard, Shailja Patel,

Kitimbwa Sabuni & Minna Salami. 2014. ”Racism is no joke: A Swedish

Minister and a Hottentot Venus cake – An email conversation”. I Michael

McEachrane (red.), Afro-Nordic landscapes: Equality and race in Northern

Europé, 149–61. New York & London: Routledge.

McKnight, Utz Lars. 1996. Political liberalism and the politics of race. Beyond

perfectionism and culture. fd-avhandling. Lund: Lund University Press.

von Melen, Anna (red.). 1998. Samtal med vuxna adopterade. Stockholm: Rabén

Prisma.

Mella, Orlanda, Fereshteh Ahmadi & Irving Palm. 2013. Mångfaldsbarometern

2013. Gävle: Högskolan i Gävle.

Mella, Orlanda & Irving Palm. 2008. Mångfaldsbarometern 2008. Uppsala

universitet: Sociologiska institutionen.

96

Mella, Orlanda & Irving Palm. 2012. Mångfaldsbarometern 2012. Uppsala

universitet: Sociologiska institutionen.

Mikkelsen, Jens. 2009. ”’Neger’ användes som signalement”. Sydsvenska


Mohtadi, Lawen. 2012. “Varför hånas de kritiska rösterna?”. Dagens Nyheter

2012-10-03.

Molarin, Anna & Anna Frenzel. 2009. Hatbrott 2009. Statistik över polisanmälningar

där det i motivbilden ingår etnisk bakgrund, religiös tro, sexuell läggning

eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Rapport 2010:12. Stockholm:

Brottsförebyggande rådet.

Molina, Irene. 2006. Etnisk diskriminering i boendet. Bilaga till Rapport

Integration 2005. Norrköping: Integrationsverket.

Motsieloa, Viveca. 2003. ”Det måste vara någonting annat”. En studie om barns

upplevelser av rasism i vardagen. Stockholm: Rädda barnen.

Mudimbé, Valentin Y. 1988. The invention of Africa. Gnosis, philosophy, and the

order of knowledge. Bloomington: Indiana University Press.

Müller, Leos. 2004. ”Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur,

1700–1800”. Historisk tidskrift 124 (2):225–48.

Müller, Leos, Göran Rydén & Holger Weiss (red.). 2010. Global historia från

periferin. Norden 1600–1850, 39–73. Lund: Studentlitteratur.

Nederveen Pieterse, Jan. 1992. White on black. Images of Africa and blacks in

Western popular culture. New Haven: Yale University Press.

Ngeh, Jonathan. 2011. Conflict, marginalisation and transformation. African

migrants in Sweden. fd-avhandling. Umeå universitet: Sociologiska

institutionen.

Nilsson, David. 2013. Sweden-Norway at the Berlin Conference 1884–85: History,

national identity-making and Sweden’s relations with Africa. Uppsala: Nordiska

Afrikainstitutet.

Nilsson, Fredrik. 2012. ”Krismöte efter hot mot somalier”. Tidningarnas

Telegrambyrå 2012-08-22.

Nilsson, Karin. 1991. ”Svarta svenskor”. Uppväxtvillkor 7 (2):36-42.

Nordin, Jonas M. 2013. ”När Sverige ville ha sin bit av Amerika”. Svenska


Norman, Karin 2004. ”Equality and Exclusion: ‘Racism’ in a Swedish town”.

Ethnos 69 (2):204–228.

Norman, Filip. ”Polisen: ’De förstår inte det svenska rättssystemet’.” Svenska


Nováky, György. 1990. Handelskompanier och kompanihandel: Svenska Afrikakompaniet

1649-1663. En studie i feodal handel. fd-avhandling. Uppsala

universitet: Historiska institutionen.

Nyköpings tingsrätt. 2013. Dom B 2005-13 från den 25 september 2013.

Ojo-Ade, Femi. 2001. ”Africans and racism in the new millenium”. Journal of

Black Studies 2 (32):184–211.

Olsson, Lena. 1986. Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska geografiläroböcker

1870-1985. fd-avhandling. Malmö: Liber.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. 2008. Diskriminering på den svenska

bostadsmarknaden – En rapport från DO:s särskilda arbete under åren 2006–2008

kring diskriminering på bostadsmarknaden. do:s rapportserie 2008:3.

Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. 2009. Årsredovisning 2008.

Stockholm: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.

Orrenius, Niklas. 2011. ”Stenen i ryggen blev droppen”. Sydsvenska Dagbladet

2011-04-08.

Osanami Törngren, Sayaka. 2011. Love ain’t got no color? Attitude toward interracial

marriage in Sweden. fd-avhandling. Malmö högskola: Internationell

migration och etniska relationer.

97

Osman, Bilan. 2013. ”Sluta förneka att afrofobin lever här och nu”. SVT Debatt

2013-09-17: http://debatt.svt.se/2013/09/17/sluta-forneka-att-afrofobinlever-har-och-nu

Osman Sherifay, Mariam. 2012. ”Slaveriets tankemönster lever fortfarande

kvar i Sverige”. SVT Debatt 2012-10-09: http://debatt.svt.se/2012/10/09/

slaveriets-tankemonster-lever-fortfarande-kvar

Pallas, Hynek. 2011. Vithet i svensk spelfilm 1989–2010. Göteborg: Filmkonst.

Pallas, Hynek. 2012. ”Från tårta till Tintin”. Hufvudstadsbladet 2012-10-08.

Palmberg, Mai. 1987. Afrika i skolböckerna. Gamla fördomar och nya. Stockholm:

Styrelsen för internationell utveckling.

Palmberg, Mai. 2000. Afrikabild för partnerskap? Afrika i de svenska skolböckerna.

Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.

Palmberg, Mai. 2009. ”The Nordic colonial mind”. I Suvi Keskinen, Salla

Tuori, Sari Irni & Diana Mulinari (red.), Complying with colonialism. Gender,

race and ethnicity in the Nordic region, 36–50. Farnham: Ashgate.

Pascalidou, Alexandra (red.). 2002. Korsvägar. Röster om förortskultur. Stockholm:

Atlas.

Pedersen, Hermod. 2013. ”Tilltagande kamp mot afrofobi”. Sydsvenska


Peters, Cyndee. 1982. Vägen hit. Från North Carolina till Sverige. Herrljunga:

Harrier.

Polite, Oivvio. 2007. ”White like me”. Utvalda texter om rasism 1992–2007.

Stockholm: Danger Bay Press.

Polite, Oivvio. 2012a. ”Se till mig som liten är”. Expressen 2012-09-26.

Polite, Oivvio. 2012b. ”Brokiga är business”. Expressen 2012-10-26.

Pred, Alan. 2000. Even in Sweden. Racisms, racialized spaces, and the popular

geographical imagination. Berkeley: University of California Press.

Pred, Alan. 2004. The past is not dead. Facts, fictions, and enduring racial stereotypes.

Minneapolis: University of Minnesota Press.

Pripp, Oscar & Magnus Öhlander. 2008. Antirasismens gränser och fallet Nogger

Black. Om bruket av rasismbegrepp i Sverige. Stockholm: Atlas.

de los Reyes, Paulina. 2007. Att segla i motvind. En kvalitativ undersökning om

strukturell diskriminering och vardagsrasism inom universitetsvärlden. Rapport

2007:5. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, Paulina, Irene Molina & Diana Mulinari (red.). 2002. Maktens

(o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. En festskrift

till Wuokko Knocke. Stockholm: Atlas.

de los Reyes, Paulina & Diana Mulinari. 2005. Intersektionalitet. Kritiska reflektioner

över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

Rights Equality and Diversity European Network. 2012. Annual report 2011.

Aten: Rights Equality and Diversity European Network.

Ring, Jonas & Scarlett Morgentau. 2004. Intolerans. Antisemitiska, homofobiska,

islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga. Stockholm: Brottsförebyggande

rådet.

Robinson Diakité, Madubuko Arthur. 2005. ”African diasporans in Sweden.

An unfinished history”. The Lundian Magazine June:

http://www.thelundian.com/afroswedes.pdf

Robinson Diakité, Madubuko Arthur. 2009. ”Basic facts about the African

diaspora”. I Kolade Stephens (red.), Afrikansksvenska röster. En antologi om

afrikansksvenskars situation i och tankar om Sverige, 160–176. Malmö: Notis.

Robinson Diakité, Madubuko Arthur, Abdalla Gasimelseed, Jallow Momodou,

Victoria Kawesa, Michael McEachrane, Utz McKnight, Kitimbwa Sabuni

& Minna Salami. 2012. ”Kulturministern har förbrukat sitt förtroende”.

Aftonbladet 2012-04-23.

Rodrigo Blomqvist, Paula. 2005. Närvarons politik och det mångetniska Sverige.

Om att ta plats i demokratin. fd-avhandling. Göteborgs universitet: Förvaltningshögskolan.

98

Rooth, Dan-Olof. 2001. ”Etnisk diskriminering och ’Sverige-specifik’ kunskap

– vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens

invandrare?”. Ekonomisk Debatt 8 (29):535–546.

Rubin Dranger, Joanna. 2012. ”Den rasistiska ikonens logik”. Expressen

2012-10-30.

Runol, Martin. 2013. ”Pappa och son angripna”. Sydsvenska Dagbladet

2012-09-09.

Rydén, Göran. 2001. ”Vårt bidrag till slaveriet”. Dagens Nyheter 2001-10-23.

Rönnbäck, Klas. 2009. Commerce and colonisation. Studies of early modern merchant

capitalism in the Atlantic economy. fd-avhandling. Göteborgs universitet:

Ekonomisk-historiska institutionen.

Sabuni, Kitimbwa. 2006. ”Låt oss tala om afrofobi”. Mana 2-3 (9) 2006:10–12.

Sabuni, Kitimbwa. 2012a. ”SVT måste kräva ansvar för rasism”. Aftonbladet

2012-07.25.

Sabuni, Kitimbwa. 2012b. ”Vit vrede tystar diskussionen om Tintinalbumens

rasism”. SVT Debatt 2012-09-25: http://debatt.svt.se/2012/09/25/vit-vrede-tystar-diskussionen-om-tintinalbumens-rasism

Sabuni, Kitimbwa, Lena Sawyer, Inyang Eyoma & Mkyabela Sabuni. 2001.

Afrikaner och svensk arbetsmarknad. Spelar färgen roll? Stockholm:

Afrosvenskarnas riksförbund.

Sabuni, Mkyabela. 1992. De nya afrosvenskarna. Fritid, alkohol-, drogbruk och

det sociala förhållandet bland ungdomar med afrikansk bakgrund i Stockholm.

Stockholm: Riksförbundet för afrikanska föreningar.

Sabuni, Nyamko. 2010. Det nya Sverige. Min vision. Min väg. Stockholm: Ekerlid.

Said, Sami. 2012. Väldigt sällan fin. Stockholm: Natur och kultur.

Said, Sami. 2013. Monomani. Stockholm: Natur och kultur.

Samuelsson, Jan. 2012. ”Dan Park fälls av hovrätten”. Sydsvenska Dagbladet

2012-09-20.

Samuelsson, Marcus. 2012. Oui, chef! Stockholm: Bonnier.

Sarnecki, Jerzy (red.). 2006. Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering,

av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet. Rapport från utredningen

om makt, integration och strukturell diskriminering. sou 2006:30. Stockholm:

Fritze.

Sawyer, Lena. 2000. Black and Swedish: Racialization and the cultural politics of belonging

in Stockholm. Opublicerad fd-avhandling. University of Santa Cruz:

Department of Cultural Anthropology.

Sawyer, Lena. 2001.”Första gången jag såg en neger – en svensk självbild”.

I Integrationsverket (red.), Törnroslandet. Om tillhörighet och utanförskap,

133–139. Norrköping: Integrationsverket.

Sawyer, Lena. 2002. ”Routings: ‘Race’, African diasporas, and Swedish

belonging”. Transforming Anthropology 11 (1):13–35.

Sawyer, Lena. 2006a. ”Racialization, gender, and the negotiation of power in

Stockholm’s African dance courses”. I Kamari Maxine Clarke & Deborah

A. Thomas (red.), Globalization and race: Transformations in the cultural

production of Blackness, 316–34. Durham: Duke University Press.

Sawyer, Lena. 2006b. ”Makt, vithet och afrikansk dans”. I Kerstin Sandell &

Diana Mulinari (red.), Feministiska interventioner. Berättelser om och från en

annan värld, 175–99. Stockholm: Atlas.

Sawyer, Lena. 2008. ”Engendering ’race’ in calls for diasporic community in

Sweden”. Feminist Review 90 (1):87–105.

Sawyer, Lena & Ylva Habel. 2014. ”Refracting African and Black diaspora

through the Nordic region”. African and Black Diaspora: An International

Journal 7 (1):1–6.

Schmauch, Ulrika. 2006. Den osynliga vardagsrasismens realitet. fd-avhandling.

Umeå universitet: Sociologiska institutionen.

Schröder, Lena. 2009. TCO granskar: Samma villkor för alla akademiker? Rapport

3/09. Stockholm: Tjänstemännens centralorganisation.

99

Scott, Carl-Gustaf. 2012. ”Bosse Hanssons rasistiska ord bekräftar bara etablerad

praxis”. Dagens Nyheter 2012-10-13.

Scott, George & Theodor Lundgren. 2013. George Scott: Obesegrad. Berättat för

Theodor Lundgren. Stockholm: Kalla kulor.

Sellström, Tor. 1999. Sweden and national liberation in Southern Africa. Vol. 1,

Formation of a popular opinion (1950–1970). Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.

Sellström, Tor. 2002. Sweden and national liberation in Southern Africa. Vol. 2,

Solidarity and assistance 1970–1994. Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.

Sixtensson, Johanna. 2009. Hemma och främmande i staden. Kvinnor med slöja

berättar. Malmö högskola: Institutionen för urbana studier.

Sjöström, Rolf. 1999. ”En nödvändig omständighet – om svensk slavhandel i

Karibien”. I Raoul Granqvist (red.), Svenska överord. En bok om gränslöshet

och begränsningar, 41–57. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Skolverket. 2009. Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Barns, elevers och studerandes

uppfattningar om diskriminering och trakasserier. Dnr 2006:2495. Stockholm:

Skolverket.

Skovdahl, Bernt. 1996. Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter.

Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Skytte, Göran. 1986. Det kungliga svenska slaveriet. Stockholm: Askelin & Hägglund.

Socialstyrelsen. 2010. Social rapport 2010. Stockholm: Socialstyrelsen.

Sporre, Tove, Klara Klingspor & Jennie Wigerholt. 2007. Hatbrott 2006. En

sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, islamofobiska,

antisemitiska och homofobiska motiv. Rapport 2007:17. Stockholm: Brottsförebyggande

rådet.

Statens invandrarverk (red.). 1983. Afrikaner i Sverige, 24-51. Norrköping:

Statens invandrarverk.

Statistiska centralbyrån. 2008 Integration. – en beskrivning av läget i Sverige.

Integration: Rapport 1. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Statistiska centralbyrån. 2010. Födda i Sverige – ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas

födelseland. Statistiska rapporter 2010:2. Stockholm: Statistiska

centralbyrån.

Statistiska centralbyrån. 2013. Integration – en beskrivning av läget i Sverige.

Integration: Rapport 6. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Stephens, Kolade (red.). 2009. Afrikansksvenska röster. En antologi om afrikansksvenskars

situation i och tankar om Sverige. Malmö: Notis.

Stockholms tingsrätt. 2013. Dom B 9469-12 från den 24 januari 2013.

Strömberg, Fredrik. 2001. Serienegern. En bildberättelse om fördomar. Stockholm:

Seriefrämjandet.

Sundquist, Jan & Sven-Erik Johansson (red.). 2002. Födelselandets betydelse.

En rapport om hälsan hos olika invandrargrupper i Sverige. Stockholm: Statens

folkhälsoinstitut.

Sundsvalls tingsrätt. 2011. Dom B 1010-11 från den 24 maj 2011.

Svanberg, Ingvar & Mattias Tydén 1992. Tusen år av invandring. En svensk

kulturhistoria. Stockholm: Gidlund.

Svenberg, Kristian. 2011. Mötet mellan patienten och läkaren. Erfarenheter hos

somaliska flyktingar och läkare under utbildning. fd-avhandling. Göteborgs

universitet: Institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska

akademin.

Swedish Muslims in Cooperation Network. 2013. Alternative report in response

to the Swedish Government’s nineteenth, twentieth and twenty-first report to the

UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination under the United

Nations International Convention on the Elimination of All Forms of Racial

Discrimination. Opublicerad rapport. Stockholm: Swedish Muslims in

Cooperation Network.

100

Sylvan Henriksson, Cecilia & Patrick Gibson. 2012. Svart i Sverige. Om svart

kulturhistoriskt inflytande i Sverige. Stockholm: Bladh by Bladh.

Tamas, Gellert. 1998. ”’Rasistpoliserna borde sparkas’. Författare om svenska

polischefers språkbruk: ’De hade inte fått sitta kvar i USA’”. Dagens Nyheter

1998-03-08.

Tesfahuney, Mekonnen. 2005. ”Uni-versalism”. I Paulina de los Reyes &

Masoud Kamali (red.), Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt,

integration och strukturell diskriminering, 203-32. SOU 2005:41. Stockholm:

Fritze.

Thomas, Hugh. 1997. The slave trade. The story of the Atlantic slave trade: 1440–

1870. New York: Touchstone, Simon & Schuster.

Thomasson, Fredrik. 2013. ”32 piskrapp vid Quatre Piquets. Svensk rättvisa

och slavlagar på Saint Barthélemy”. Historielärarnas förenings årsbok 2013

(72):7–29.

Thornhill, Esmeralda M.A. 2008. ”So seldom for us, so often against us: Blacks

and law in Canada”. Journal of Black Studies 3 (38):321–337.

Thörn, Håkan, 2010. Solidaritetens betydelse. Kampen mot apartheid i Sydafrika och

framväxten av det globala civilsamhället. Stockholm: Atlas.

Tigervall, Carina. 2005. Folkhemsk film: Med ”invandraren” i rollen som den sympatiske

Andre. fd-avhandling. Umeå universitet: Sociologiska institutionen.

Tygesen, Peter. Kongospår. Norden i Kongo – Kongo i Norden. Stockholm:

Etnografiska museet.

Ungdomsstyrelsen. 2013. Resultat och effekter. Återrapportering av statsbidrag till

ideella organisationer 2013. Stockholm: Ungdomsstyrelsen.

Uppsala Publishing House (red.). 2003. Svartskallar. Så funkar vi. Uppsala:

Uppsala Publishing House.

Vogel, Joachim, Mikael Hjerm & Sven-Erik Johansson. 2002. Integration till

svensk välfärd? Om invandrares välfärd på 90-talet. Stockholm: Statistiska

centralbyrån & Arbetslivsinstitutet.

Västmanlands tingsrätt. 2013. Dom B 4087-12 från den 12 september 2013.

Wagner, Ulla & C. Bawa Yamba. 1986. ”Going North and getting attached:

The case of the Gambians”. Ethnos 15 (3–4):199–222.

Weisbord, Robert G. 1972. ”Scandinavia. A racial utopia?”. Journal of Black

Studies 2 (4):471–88.

Weiss, Holger. 2010. ”Danskar och svenskar i den atlantiska slavhandeln

1650–1850”. I Leos Müller, Göran Rydén & Holger Weiss (red.), Global

historia från periferin. Norden 1600–1850, 39–73. Lund: Studentlitteratur.

Westerberg, Bengt. 2012. Främlingsfienden inom oss. Betänkande av Utredningen

om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet. SOU 2012:74. Stockholm:

Fritze.

Westin, Charles. 1984. Majoritet om minoritet. En studie i etnisk tolerans i 80-talets

Sverige. En rapport från Diskrimineringsutredningen. Rapport 5 från Forskningsgruppen

för studier av etniska relationer, social kognition och tvärkulturell

psykologi. Stockholm: Liber förlag.

Westin, Charles. 1987. Den toleranta opinionen. Inställningen till invandrare 1987.

Rapport nr 8 från Delegationen för invandrarforskning. Stockholm: Liber

förlag.

Wigerfelt, Berit & Anders S. Wigerfelt. 2001. ”’Att prygla en neger’”. I

Integrationsverket (red.), Törnroslandet. Om tillhörighet och utanförskap,

141–59. Norrköping: Integrationsverket.

Wigerfelt, Berit, Anders S. Wigerfelt & Jenny Kiiskinen. 2013. When colour

matters: Racial hate crime and everyday violations in Sweden. Malmö högskola:

Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare.

Yamba, C. Bawa. 1983. ”En afrikans möte med Sverige”. I Statens invandrarverk

(red.), Afrikaner i Sverige, 24–51. Norrköping: Statens invandrarverk.

Yngvesson, Barbara. 2010. Belonging in an adopted world. Race, identity, and

transnational adoption. Chicago: University of Chicago Press.

101

Åkerlund, Arne. 2011. ”Afrikansk flykting tvingad spela slav”. Dagbladet

2011-06-01.

Åkesson, Lisa. 2007. ”Svenskkapverdeaner: Nya generationer, förnyade

tillhörigheter”. I Marita Eastmond & Lisa Åkesson (red.), Globala familjer:

Transnationell migration och släktskap, 289–315. Hedemora: Gidlunds förlag.

Åkesson, Lisa. 2011. ”Multicultural ideology and transnational family ties

among descendants of Cape Verdeans in Sweden”. Journal of Ethnic and

Migration Studies 37 (2):217–235.

Öhman, May-Britt. 2007. Taming exotic beauties. Swedish hydropower constructions

in Tanzania in the era of development assistance, 1960s–1990s. fd-avhandling.

Kungliga tekniska högskolan: Institutionen för filosofi och teknikhistoria.

Östberg, Wilhelm. 2002. När Afrika kom oss nära. Missionen och den svenska

Afrikabilden. Stockholm: Etnografiska museet.

Om Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum är en kommunal stiftelse

i Botkyrka, grundad 1987. Bakom beslutet

låg ett kulturhistoriskt engagemang och en

övertygelse att samtida invandring är lika angeläget

som historisk utvandring, att följa i form

av forskning, dokumentation och utställningar

och arkiv. Kommunen ville genom stiftelsen aktivt

verka för ett gott samhällsklimat, och man

ville öka kunskapen om de nya förutsättningar

för svenska institutioner som följer i spåren

av migration och globalisering. Botkyrka går i

detta avseende att likna vid en seismograf som

tidigt känner av samhällsförändringar som i ett

senare skede blir aktuella på nationell nivå. De

frågor om kulturell mångfald som på 1980-talet

var relativt Botkyrka- och storstadsspecifika är

idag frågor på allas läppar.

Namnet Mångkulturellt centrum syftar dels

på den kulturella, språkliga, etniska, sociala

m.m. mångfald som kännetecknar vår globaliserade

samtid. Därtill innefattar vi i begreppet de

dynamiska förändringsprocesser och den ömsesidiga

påverkan och dialog som idag allt oftare

sammanfattas i begreppet interkulturalitet. Ord

tolkas och omtolkas ständigt. Det som förblir

centralt för en organisation som mkc är att ge

utrymme för många röster som tillsammans

kan bidra till att samhället som helhet hanterar

framtidsfrågor. För detta krävs både ett djupt

borrande i kunskapsfrågor och ett aktivt lyssnande

till skilda perspektiv. Centrets arbete är

inriktat på tre kunskapsteman

Kulturarv

Forskningen om kulturarv vid mkc hämtar sin

idémässiga näring från kritiska perspektiv på

historieskrivning och kulturarvsskapande. Att

skriva historia eller att välja ut och bevara kulturarv

är inte en logisk och enkel praktik. Den

bygger på en serie val: något måste identifieras

som värt att beskriva eller bevara. Därefter

avskiljs händelsen eller objektet och inordnas

i en sekvens – tillsammans med en rad andra

händelser eller ting – och denna sekvens kan

sedan skildras i en berättelse om hur det var

eller hur det är. Poängen är att kulturarvsinstitutioner

inte bevarar kulturarv, utan de producerar

hela tiden såväl kulturarv som historia.

Kulturarvet är alltså inte en statisk uppsättning

föremål, byggnader eller platser, utan omförhandlas

ständigt. Hur påverkar internationell

migration bilden av det svenska kulturarvet?

Vilka utmaningar och förhandlingar uppstår

när grupper med olika nationella och etniska

bakgrunder bidrar till ett gemensamt svenskt

kulturarvsskapande? Vem och vilka som inte

syns i historieskrivningen eller i kulturarvet är

en fråga om demokrati: om representation, om

tillhörighet och slutligen om kulturarvsinstitutionernas

angelägenhetsgrad i samhället.

Urbana livsvillkor

Forskningen om urbana livsvillkor vid mkc

utgår både från det levda och planerade livet i

staden. Genom att följa ett lokalsamhälles utveckling

sedan 1987 har centret byggt upp en

generell kunskap om migration och urbana frågor

kopplat till en plats. Temat har vuxit fram

utifrån centrets utvärderingsverksamhet av

satsningar som genomförts inom ramen för den

statliga integrations- och urbanpolitiken. Vilka

livsvillkor utmärker de områden som inom politiken

benämns ”utanförskapsområden”? Vilka

olika aktörer och insatser möter exempelvis en

migrantfamilj i etableringen av ett vardagsliv på

en ny plats? Vilket framtida samhälle föreställer

sig de tjänstemän och politiker som planerar

och skapar förutsättningar för förändringar av

den fysiska och sociala miljön i en stadsdel?

Ras och svenskhet

Forskningen om ras och svenskhet vid mkc berör

ämnen och frågeställningar såsom icke-vita

svenskars erfarenheter av vardagsrasism, rasstereotyper

i både materiell, visuell, performativ

och textuell form, relationen mellan svenskhet

och vithet, den svenska vithetens historia och

rasifieringsprocesser på arbetsmarknaden och

inom bostadssektorn liksom inom civilsamhället

och kultursektorn. Kritisk ras- och vithetsforskning

kan sägas existera i mellanrummet

mellan imer-fältet, det vill säga forskning om

internationell migration och etniska relationer,

och den forskning som bedrivs om de nationella

minoriteterna, och har också beröringspunkter

med forskning om diskriminering och segregation

liksom med forskning om svenskhet och

svensk nationalism. Forskningstemat har vuxit

fram genom att mkc under flera år har genomfört

olika studier, konferenser, seminarier och

utbildningsinsatser på temat ras och svenskhet

i relation till dagens Sverige. Under åren

2013–2016 är mkc värd för Forskarnätverket

för svenska kritiska ras- och vithetsstudier som

syftar till att försöka etablera forskning om ras

och svenskhet i en svensk samtidskontext.

Afrofobi – en term använd bland annat inom fn – innebär

fientlighet mot människor som har sin bakgrund i subsahariska

Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Afrofobi kan

ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar

och fysiska angrepp liksom i systematisk rasdiskriminering

inom exempelvis arbets- och bostadsmarknaden.

Afrofobi är ett utbrett problem i dagens Sverige och berör

180 000 afrosvenskar av vilka 60 % är utlandsfödda medan

40 % är födda i Sverige. Frågan om afrofobi och om afrosvenskars

situation är inte en avgränsad integrationsfråga.

Den är en grundläggande demokrati-, rättighets- och jämlikhetsfråga.

”Handläggaren sorterade ut de jobb hon trodde att jag

inte skulle vilja ha som en beslöjad somalisk kvinna –

hon tog ifrån mig min makt att bestämma själv över

vilken sorts jobb jag skulle kunna tänka mig att ansöka

om. Jag blev inte frågad om jag skulle kunna tänka

mig att jobba som personlig assistent för en man.”

2LwTyZWCX

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?