Patterns on the European Drug Scene. An exploration of differences

nordicwelfare.org

Patterns on the European Drug Scene. An exploration of differences

För det tredje hänvisade

man till skyddet av privatlivet.

Dit hör, hävdade man,

rätten att droga ner sig med

vilka ämnen man vill, även

om det medför risker för en

själv. Det fjärde argumentet

var att kriminaliseringen

strider mot proportionalitetsprincipen.

Den innebär

för det första att ett villkor

för en statlig intervention är

att man faktiskt uppnår det

mål man eftersträvar, för det

andra att interventionen är

nödvändig – dvs. att man

inte kan uppnå samma mål

med mindre inblandning –

och för det tredje att de restriktioner

som de enskilda

individerna drabbas av måste

vägas mot den nytta åtgärderna

medför för hela samhället.

Enligt underrätternas

åsikt är de negativa sidoeffekterna

av en kriminalisering

såpass stora att de bryter mot

proportionalitetsprincipen.

Statsförfattningsdomstolen

granskade samtliga argument,

och kom fram till

följande: likställdhetsprincipen

är inte hotad, eftersom

det att man förhåller sig på

olika sätt till olika ämnen

är motiverat fr.a. av den anledningen

att alkoholen och

tobaken redan blivit en del

av samhället. Det finns inte

heller några entydiga forskningsresultat

om kannabis’

risker, och de kan ännu visa

sig vara större än man hittills

trott.

Man accepterade inte heller

hänvisningen till den personliga

friheten. Man ansåg

tvärtom att en kriminalisering

kan stöda sig på principen

om att man bör förhindra

att andra utsätts för

fara, eftersom droginnehavet

innebär en risk att drogerna

sprids och därmed hotar

folkhälsan. Statsförfattningsdomstolen

godkände inte

heller argumentet om rätten

till privatlivet; den inkluderar

nämligen inte, resonerar

man, rätten att skada sig

själv. Man var också av annan

åsikt beträffande proportionalitetsprincipen,

eftersom

de negativa sidoeffekterna

enligt statsförfattningsdomstolen

inte är större än nyttan.

Även om statsförfattningsdomstolen

alltså punkt för

punkt förkastade motiveringarna

fattade man ändå

ett beslut som är principiellt

betydelsefullt: man bör inte

väcka åtal mot innehav av

små mängder kannabis. Motiveringarna

var för det första

att lagen tillämpas så olika i

olika domstolar, att det i sig

strider mot likställdhetsprincipen.

För det andra ansåg

man att de domar som utfärdats

för droginnehav och

-bruk strider mot proportionalitetsprincipen,

eftersom

brotten endast i ringa utsträckning

utgjort något hot

mot folkhälsan.

Hur stor är lockelsen

egentligen?

Från Albrechts artikel går det

en intressant tråd till Pekka

Hakkarainens beskrivning av

drogsituationen i de nordiska

länderna. Han presenterar en

paradox som framkommer i

de intervju-undersökningar

som gjorts i Finland: en klar

majoritet av svararna understöder

kriminaliseringen av

kannabisbruket, samtidigt

som en knapp majoritet anser

att man inte borde bli

bestraffad för engångsexperiment

med kokain. Finländarna

understöder med andra

ord den policy som kommer

till uttryck bl.a. i den

narkotikapolitiska kommitténs

betänkande och i Heini

Kainulainens färska undersökning

(Kainulainen 1999):

bruket borde i allmänhet inte

bestraffas. Domstolspraxis

i Finland har emellertid på

den punkten blivit strängare

än det som varit lagstiftarens

avsikt.

Man får hoppas att de

uppgifter Hakkarainen presenterar

påverkar också den

allmänna uppfattningen om

narkotikaproblemet. De visar

att drogbruket i Finland

vanligen utgörs av experiment

med kannabis, som

man snabbt lämnar bakom

sig: 7,3 % uppgav sig ha använt

kannabis någon gång

under sitt liv, medan endast

1,1 % hade gjort det under

de sex senaste månaderna.

Det är allt annat än egalt om

vi i narkotikasammanhang

talar om en procent eller

om så mycket som trettio

NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 16, 1999 ( 1 )

319

More magazines by this user
Similar magazines