ovarial- och tubarcancer - Karolinska Sjukhuset

Kemoterapi vid recidiv eller sviktande
primärbehandling.
Man räknar med att 20–40 % av patienterna inte
svarar på primär cytostatikabehandling och att cirka
70 % får tumörprogress senare, varav de flesta inom
två år. För flertalet patienter i denna situation gäller
att behandlingen är palliativ. Målsättning är symtomlindring,
optimerad livskvalitet samt förlängd
symtomfri överlevnad och total överlevnad. Med förnuftigt
bruk av kemoterapi kan dessa mål nås. Effekten
av cytostatikabehandling är beroende av patientens
allmäntillstånd och tumörbördans storlek. Den
är sämre om största tumördiameter är > 5 cm. Man
bör därför sätta in behandling innan patienten blir
alltför påverkad av sin sjukdom och innan tumören
hunnit växa sig alltför stor. Å andra sidan kan för
tidigt insatt behandling på symtomfri patient medföra
sänkning av hennes livskvalitet under längre tid
än nödvändigt. Tumörmarkören CA-125 är ett viktigt
hjälpmedel vid val av tidpunkt för start av
behandling av recidiv. I regel stiger CA-125 tre till
nio månader innan tumören kan påvisas kliniskt. Det
finns hittills inga belägg för att behandlingsstart
grundad på enbart patologiskt markörvärde hos symtomfri
patient medför någon fördel. Rekommendationen
inom regionen är att om en patient uppvisar
patologiskt CA-125 vid kontroll skall provet upprepas
inom en månad. Om detta andra prov också är
patologiskt skall utredning startas med DT och lungröntgen.
Misstänkta tumörförändringar skall helst
verifieras med PAD och/eller cytologi innan terapi
startas. Undantag gäller patienter med symtom, då
behandling kan startas direkt. Om man vid utredning
hos symtomfri patient inte finner några tumörmisstänkta
förändringar bör man avvakta och upprepa
utredningen några månader senare. En sådan
situation kan vara mycket påfrestande för patienten
och givetvis måste man vara lyhörd för hennes egna
önskemål.
Val av cytostatika är beroende av tidsintervallet från
senast given kur. Om tumörsjukdomen progredierar
under pågående primär cytostatikabehandling eller
den recidiverar inom sex månader efter avslutad cytostatikabehandling
anses risken för att tumörcellerna
har utvecklat resistens mot det givna cytostatikapreparatet
vara stor. Flera cytostatika uppvisar
endast 15–20 % respons i denna situation och det
är svårt att finna säkra biologiska belägg för att föredra
något särskilt preparat. Chanserna att nå respons
ökar ju längre intervallet är och når upp till 60 %
om det är >2 år. I regel ges karboplatin om intervallet
är >6 månader. I de flesta fall får man titta på
substansernas biverkningsmönster och välja preparat
där risken för sänkning av patientens livskvalitet
är minst. Sannolikt är kombinationsbehandling att
föredra framför behandling med ett enda preparat.
Sekventiell behandling där enstaka cytostatika ges
med inbördes intervaller på flera dagar har visat
lovande resultat men konfirmerande studier saknas.
Intravenös behandling har sannolikt bättre effekt än
peroral. En del forskare har ifrågasatt om cytostatikabehandling
i denna situation verkligen är att föredra
framför bästa tänkbara palliativ vård men indirekta
bevis finns för att man kan förlänga överlevnaden
med cytostatika.
Preparat som kan komma ifråga vid sviktande primäreffekt
eller cytostatikaresistens är: paklitaxel i
veckodos, etoposid, topotekan, liposomalt doxorubicin,
gemcitabin, epirubicin, docetaxel, vinorelbin
och cyklofosfamid.
Behandlingseffekt vid recidiv är störst vid första recidiv.
En del cytostatika ger en svarsfrekvens i form av
objektiv remission/stabil sjukdom på cirka 10–30 %.
Vid upprepade behandlingar med andra cytostatika
är möjligheterna att uppnå remission sämre och
remissionsdurationerna blir kortare.
9.3 STRÅLBEHANDLING
Rutinmässigt ges ej strålbehandling till ovarialcancerpatienter.
Strålbehandling kan ha ett värde i recidivsituationen.
Precisionsbestrålning kan ges mot enstaka metastaser
i lever, lungor eller mjälte. Långa remissio-
ner har observerats med denna typ av behandling
utan svåra biverkningar. Vid bestrålning av större
tumörrecidiv i lilla bäckenet måste risken för biverkningar
som försämrar livskvaliteten noga övervägas.
24