Biblis 56 magdalena - Kungliga biblioteket

den dekorativa utsmyckningen stödja den typografiska
helheten. Strindberg lärde sig också förstå,
vilka dessa personer var och att utnyttja deras
kunnande.
Hos den mycket unge och den åldrade Strindberg
märks en fascination inför boksamlingar
och 1910 talade han med förståelse om samlaren,
som kunde bli ”Rov för Sina Passioner”. 14
Primärt var dock böcker för Strindberg läsverktyg
och innehåll. Hans behov av och begär efter
böcker var stort och 1891 skrev han till Dagens
Nyheters chefredaktör: ”Utan böcker hungrar jag
och vexer icke!” 15 Även om Strindberg således
inte var bibliofil, var han mån om en värdig utstyrsel
till sina egna tryckta verk och utvecklade
med tiden ett gott sinne för sambandet mellan
typografisk form och litterärt innehåll. Ofta gav
han också förläggare, boktryckare och illustratörer
förslag på lösningar. Framför allt diskuterade
han med de olika förläggarna, bland annat
Bonnier, Fritze, Geber, Gernandt, Looström och
Seligmann. En typografisk auktoritet var boktryckerifaktorn
Fredrik Nyholm (1835–1923) som
i slutet av 1870-talet, då Strindberg kom i kontakt
med honom, förestod Centraltryckeriet.
Allmänt förespråkade Strindberg en sober typografi
och i ett brev till Gustaf af Geijerstam vid
Gernandts förlag, gjorde han 1898 ett utfall mot
den fria stilen: ”Det är f.ö. ett förbannat oskick
att författaren skall utstyras efter pappersbruksvexlar,
tryckeriaktier och sådana hänsyn, och att
omslagen skola se ut som boulevard-pissoarer
med annonser utanpå.” Han tillade: ”Det var
80-talets brackböcker, men vi äro nu på 2000 (?)
snart! – Tänk om jag varit slapp och låtit Damaskus
tryckas som Delikatesshandlarnes kataloger!
Då hade den också varit förlorad!” 16
Strindbergs sparsmakade typografiska ideal
uteslöt inte sinne för vikten av en effektiv reklam
och marknadsföring, tvärtom gav han
Samlade romaner och berättelser (1899–1905). Omslag och inlaga. I vårbrytningen (1880–1881). Omslag med porträtt.
6