Alexander Wilhelm Bergsten och hans värld

ksla.se

Alexander Wilhelm Bergsten och hans värld

Alexander Wilhelm Bergsten

och hans värld

nils edling

grosshandlare a.w. bergstens donation

är den största som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien

har fått förtroendet att förvalta.

Dess värde uppgick vid mottagandet år

1937 till över 800.000 kr i främst aktier, lågt

värderade enligt tidens börskurser, och därtill

kom egendomen Enaforsholm i västra Jämtland.

I dag uppgår stiftelsens förmögenhet till

ca 100 miljoner kr och avkastningen översteg

år 2011 fem miljoner kr. Medlen från Stiftelsen

Alexander Wilhelm Bergstens donationsfond

har många användningsområden: de bekostar

ett årligt pris för framstående insatser inom

de areella näringarna, belöningar till praktiker

och en lång rad olika slags anslag till lantbruksvetenskaplig

forskning. Avkastningen

har tidvis även bidragit till att finansiera delar

av akademiens egen verksamhet. I dag utgör

detta donationsfondens viktigaste ändamål.

Vem var Alexander Wilhelm Bergsten?

Hur såg hans liv ut? Vad ägnade han sig åt? De

enkla frågorna ska besvaras i detta kapitel. Avsikten

är för det första att skildra Bergstens liv

och karriär och för det andra att sätta in familjehistorien

och personbiografin i ett historiskt

sammanhang. Det handlar således både om

hans verksamhet och om de olika miljöer han

verkade i. Tyngdpunkten ligger här på mannen

och verket medan stiftelsen står i centrum

i min bok om akademiens samtliga donatorer

och deras stiftelser, De areella näringarnas välgörare.

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien

och dess donatorer (2010). 1 Bergsten har såvitt

bekant inte lämnat efter sig några skriftliga

dokument, inga privata brev, inga nedtecknade

minnen där händelser och synpunkter

återges och ingen särskild avsiktsförklaring

som klargör varför akademien blev det utvalda

föremålet för hans välvilja. Handlingar

från hans företag saknas också. Det är alltså

en tämligen anonym person det handlar om

och den följande framställningen lägger pussel,

plockar bitar från olika håll i syfte att ge

en bredare bild av donatorn. Akademien har

genom åren vårdat och hyllat minnet av sin

store välgörare och två bidrag i den egna tidskriften,

en biografisk skiss till 100-årsdagen av

Bergstens födelse och en uppsats om Enaforsholms

historia, ger många viktiga uppgifter. 2

Men särskilt den förra är översiktlig, och här

ska bilden breddas med målet att den okände

stordonatorn framträder i helfigur.

Den skånska barndomen

Alexander Wilhelm Bergsten föddes den 19

november 1855 på gården Åby nr 2 i Gråmanstorps

socken, i dåvarande Kristianstads län. 3

Han hade två äldre syskon: Andreas, född i

december 1851, och Rudolf med födelsedatum

i oktober 1853. Deras far hette Jöns Peter

Bergsten och härstammade ursprungligen

från Östra Ljungby, grannsocknen i norr, där

hans far var handlande. När yngste sonen föddes

hade fadern just passerat 50-årsstrecket.

Till Gråmanstorp hade han anlänt i november

a.w. bergsten 1


nils edling

A.W. Bergstens tre huvudsakliga vistelseplatser, Skåne med socknarna öster om Helsingborg, Stockholm

samt Jämtland med Åre socken. Järnvägen mellan Malmö och Östersund är inritad. För dess sträckning

väster om Östersund, se Jämtlandskartan på s. XX. På kartan är också Inlandsvägen mellan Värmland

och Norge via Jämtland inritad. Beslutet om dess anläggande skedde vid 1812 års riksdag. Upprättad av

Hans Antonson. layout: AKT-landskap 2005.

A.W. Bergsten’s three principal places of residence: Skåne, in the parishes east of Helsingborg, Stockholm

and, in Jämtland, the parish of Åre. The Malmö-Östersund railway line is plotted. For the same line

west of Östersund, see the map of Jämtland on p. XX. The map also shows the Inland Way between

Värmland and Norway via Jämtland. That road was built by resolution of the 1812 Riksdag. Compiled by

Hans Antonson. layout: AKT-landskap 2005.

2 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Dåtidens Åby by låg norr om Klippan och söder om Bäljane å. På kartan syns minst 13 kringbyggda

skånegårdar och ett 20 tal friliggande byggnader varav några ligger på rad utmed vägen åt sydöst

och inte torde utgöra regelrätta lantbruk. källa: Skånska Rekognoceringskartan 1812–20, blad IÖ 200.

Fältmäteribrigaden, 1986.

Åby village at this time was north of Klippan and south of the Bäljane river. The map shows at least 13

quadrilateral Skåne farmsteads and 20 or more freestanding buildings, some of them lined up along the

road leading southeast and unlikely to have been proper farms. source: Skånska Rekognoceringskartan

1812–20, sheet IÖ 200. Fältmäteribrigaden, 1986.

a.w. bergsten 3


nils edling

1850 från Björnekulla, grannsocknen någon

mil västerut som i dag rymmer tätorten Åstorp.

J.P. Bergsten var lantbrukare, i längderna

står han som inspektor och i Björnekulla hade

han arrenderat gården Vallaröd. 4 Han var då

fortfarande ensamstående. Några månader efter

flytten, i februari 1851, gifte sig J.P. Bergsten

och Ingri Lundcrantz, född i Kristianstad 1822

och dotter till en ogift tjänsteflicka. Hennes

fulla namn var egentligen Robertina Edvardina

Ingri Isoline (ibland Esoline), men senare

ersatte hon själv den rika namnfloran med

Ingeborg. För enkelhetens skull används det

namnet här. Ingeborg Lundcrantz växte upp

som fosterdotter hos prästen Petter Magnus

Lindberg (1791–1865) och hans hustru Lovisa

Ask (1789–1866). Prästen var sannolikt hennes

morbror. Om honom, 1847 utnämnd till kyr-

Klippans pappersbruk i Gråmanstorps socken från början av 1800-talet. Bruket, formellt grundat 1573,

anses vara landets äldsta. Det hade vid seklets mitt ca 100 arbetare, varav hälften var kvinnor. Råvaran

i pappersproduktionen utgjordes länge av lump och tillverkningsprocessen innehöll flera inslag av hantverk.

Skogsråvaran tog över under 1800-talets andra hälft då tillverkningen revolutionerades. Den stora

moderniseringen av bruket i Klippan genomfördes under den danskfödde brukspatronen Christian Bock

(1818–1885), brukets ägare 1853–85. Det var han som 1879 anställde Rudolf Bergsten (1853–1932)

som brukets agent, dess resande försäljare och representant gentemot kunderna inom tidningsvärlden.

Bruket låg halvannan kilometer från byn Åby, socknens givna mittpunkt, där J.P. och Ingeborg Bergstens

yngste son Alexander Wilhelm föddes den 19 november 1855. Gården de arrenderade, hemmanet Åby

nummer 2, räknades som en av socknens mer betydande. Den låg centralt vid bygatan. Byn Åby hade

en vida känd marknad, där låg gästgiveri och tingshus och i mitten av 1850-talet öppnade en liten privat

läkarpraktik i byn. Tätorten Åby-Klippan tog form under seklets sista decennier och Bergstens gamla gård

flyttades i början av 1880-talet ut från den till affärsgata förvandlade gamla bygatan.

Gravyren är från Ulrik Thersners praktverk Fordna och närvarande Sverige, utgivet i häften med

början 1817. Efter Thersners död 1828 övertog 1843 dottern Thora Thersner (1818–1891) huvudansvaret

och vid hennes död omfattade verket 91 häften med sammanlagt 364 planscher.

4 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

koherde i Brönnestad söder om Ängelholm

och tidigt sjukledig från sin tjänst, heter det

att det enda man senare mindes av honom i

församlingen var att ansågs ha ägt sinne för

humor. 5

I juni 1851 flyttade den nygifta Ingeborg

Bergsten från den lindbergska prästgården

till sin make på hemmanet Åby i Gråmanstorp.

6 Gården som de övertog ägdes av John

Ask (1785–1855), arrendator på Bjärsgårds säteri

1838–1855 och bror till prästfrun i Brönnestad.

Och John Asks son, namne och arvtagare,

själv arrendator av den större Åbygården,

stod fadder när yngste sonen döptes den 27

november 1855. Bjärsgårds säteri, ett fideikommiss

tillhörande ätten Gyllenstierna och som

ägarna själva tog över driften av 1856, utgjorde

den ena stora egendomen i socknen. Klippans

pappersbruk var den andra. Bruket, landets

äldsta och då fortfarande ledande pappersproducent,

hade börjat förvärva egendomar

redan före enskiftet (påbörjat 1812) och var en

expansiv jordägare. 7 Godset och bruket ägde

alltså stora delar av socknens marker, men Åby

nr 2 var ett av flera skattehemman. I dag är

den ursprungliga gården helt utplånad och

dess marker utbreder sig Klippans centrum.

Före skiftesreformerna låg gårdarna i Åby

utspridda mellan kärrmarkerna och till varje

hemman hörde rätt betydande våtmarker. Det

centralt belägna hemmanet nummer 2, ett av

de större i byn, behöll sina ägor odelade genom

skiftet. 8

Byn Åby, socknens givna mittpunkt, var

känd för sin stora marknad och där låg både

tingshus och gästgiveri. Men byns expansion,

dess omvandling till samhället Klippan, kom

först efter 1860 med brukets utvidgning och

med järnvägens ankomst 1875. Själva bruket

hade cirka 100 arbetare på 1850-talet, varav

hälften kvinnor, när socknens folkmängd

klättrade mot 1 300 invånare. Vid sekelskiftet

1900 uppgick motsvarande tal till ungefär

400 respektive 2 700 personer. 9

Lantbrukarfamiljen Bergstens tid i Åby

blev mycket kort. Redan 1856 gick flytten

till grannsocknen Vedby och byn Ankarlöv.

Enligt husförhörslängden flyttade de till gården

nr 1, men denna hade blivit lågornas rov

tio år tidigare då två personer omkom och

var sedan dess sammanslagen med granngården

Ankarlöv nr 3. Denna stora gård, som

Bergsten köpt för det högst betydande beloppet

25.000 riksdaler riksgäld, blev alltså den

nya hemvisten. 10 Knappt hade de hunnit installera

sig där förrän J.P. Bergsten insjuknade,

och han dog i Helsingborg den 25 juni 1857. 11

I minnesorden från 1955 får hans död inleda

en mörk tid, och det måste givetvis ha varit

svårt för barnen att förlora sin far och för ma-

opposite page: The Klippan paper mill in the parish of Gråmanstorp, dating from the beginning of the

19th century. Officially founded in 1573, it ranks as the oldest in Sweden. At mid-century it had about 100

workers, half of them women. Rags remained the input commodity for a long time, and several stages of

the production process were hand-crafted. Production was revolutionised in the second half of the 19th

century, when pulpwood superseded rags. Klippan underwent a major modernisation under Danish-born

Christian Bock (1818–1885), who owned the mill from 1853 till 1885. It was he who in 1879 hired Rudolf

Bergsten (1853–1932) as the mill’s agent, its travelling salesman and representative vis-à-vis newsprint

customers. The mill was 1.5 km from Åby, the obvious fulcrum of the village, where J.P. and Ingeborg Bergsten’s

youngest son Alexander Wilhelm was born on 19th November 1855. The farmstead they leased,

designated Åby No. 2, ranked among the more eminent in the parish, with a central location overlooking

the village street. The village of Åby had a widely known market, a hostelry and a courthouse, and small

private medical practice was opened there in the mid-1850s. The Åby-Klippan conurbation took shape

in the closing decades of the century, and at the beginning of the 1880s Bergsten’s old farmstead was

moved away from the old village street, which had now turned into a shopping street.

This engraving comes from Ulrik Thersner’s illustrated work Fordna och närvarande Sverige (“Sweden

past and present”), which appeared by instalments from 1817 onwards. Thersner died in 1828, and in

1843 his daughter Thora Thersner (1818–1891) took charge of the publication. When she died the work

numbered 91 fascicles with a total of 364 illustrated plates.

a.w. bergsten 5


nils edling

Rössjöholm vid Hallandsåsens sydsluttning i Tåssjö socken. Godset, som fick sin nuvarande

form under 1700-talet, imponerade på många besökare. Linné beskrev lyriskt egendomen i sin

Skånska resa och drygt 100 år senare skrev Gustaf Ljunggren i Skånska herrgårdar (1863):

”Den är ett av dessa ställen, som vår längtan avmålar för oss uti ögonblick, då världen kännes

tyngre, människan mindre och livet haltlösare än vanligt.” Till Rössjöholm, som ägde ett stort

antal arrendegårdar och helt dominerade hemsocknen, kom makarna Ingeborg Lundcrantz

och Carl Ernst Netzler med hennes tre söner hösten 1858. De stannade där i två år. Året före

deras ankomst hade godset fått nya ägare i den danska adelsfamiljen Rosenörn-Lehn, än i

dag godsets ägare.

Förlagan till denna gravyr gjordes år 1817 av fältmätaren och kartografen Ulrik Thersner

(1779–1828) för hans verk Fordna och närvarande Sverige där den också publicerades.

Gravyren är fyra år yngre och utförd av hans medhjälpare Karl Fredrik Akrell (1779–1868),

ledamot av Kungl. Lantbruksakademien från 1812 och ordförande i dess statistiska avdelning

1813–55.

Rössjöholm, on the south slope of the Hallandsåsen ridge in the parish of Tåssjö. Many visitors

were impressed by this estate, which in its present form dates from the 18th century.

Linnaeus penned a lyrical description of it in his Skånska resa (“Skåne journey”), and just

over a hundred years later, Gustaf Ljunggren, in his Skånska herrgårdar (“Manor houses of

Skåne”, 1863), wrote: ”It is one of those places which our wistfulness depicts to us at moments

when the world feels more burdensome, mankind smaller and life more empty of content than

usual.” Rössjöholm had a large number of leasehold farms and dominated its home parish

completely. Ingeborg Lundcrantz and her husband Carl Ernst Netzler came, with her three

sons, to live there in the autumn of 1858. They stayed for two years. One year before they arrived,

the estate had acquired a new owner in the Danish aristocratic family of Rosenörn-Lehn,

and it has remained in their hands to this day.

The drawing for this engraving was made in 1817 by field surveyor and cartographer Ulrik

Thersner (1779–1828) for his Fordna och närvarande Sverige, in which it was published. The

engraving is four years younger and was executed by his assistant Karl Fredrik Akrell (1779–

1868), who was elected to membership of the Royal Academy of Agriculture and Forestry in

1812 and was chairman of its statistical department between 1813 and 1855.

6 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

kan att bli lämnad ensam med ansvaret för tre

småpojkar. Hennes nye make, knappast ”någon

större personlighet” och oförmögen att

stanna längre tid på en plats, får i minnesteckningen

bära skulden för en olycklig och rotlös

barndom. 12 För det första kan det konstateras

att få konkreta belägg stöder påståendet om

dels den olyckliga barndomen (ett omdöme

som upprepas i minnesartikeln), dels styvfaderns

ansvar i sammanhanget. För det andra

hade familjen Bergsten redan flyttat åtminstone

en gång innan Netzler kom in i bilden. För

det tredje, och detta bör man komma ihåg,

präglades inte landsbygden av någon allmän

rotfasthet. Bilden stämmer illa för äldre tider

och den passar än sämre på 1800-talets Sydsverige.

13 Folk flyttade flitigt, inte minst gällde

det lantbrukets arbetare. Även uppåtsträvande

arrendatorer som Bergsten och Netzler, på

jakt efter ett bättre arrende eller en egen gård,

kunde uppvisa god rörlighet. Att byta bosättningsort

utgjorde alltså i sig inget onormalt

och flyttningsbenägenheten säger i sig inget

om moral och karaktär. Under det dåliga året

1868 hade exempelvis Helsingborg 532 registrerade

utflyttningar i en stadsbefolkning som

uppgick till ca 9 000 personer. Majoriteten

flyttare var ensamstående och flertalet höll

sig inom Skåne. 14 Södra Sverige såg även en

omfattande arbetsutvandring till metropolen

Köpenhamn och lantbruket på öarna. Ett

betydligt mindre antal danskar reste åt andra

hållet. 15 Netzler hörde till dem.

Carl Ernst Netzler (ibland Ernst Carl)

föddes 1816 i den danska staden Flensburg i

Schleswig i en tyskspråkig familj. Han kom

till Sverige 1851 som arrendator av gården Tinkarp

i Helsingborgs landsförsamling. Den

hörde, likt gruvorna med samma namn, till

godset Krapperup. 16 Efter fem år lämnade han

gården och flyttade in hos sin bror i staden.

Hans bror Fritz Netzler (1806–1881) hade korsat

Sundet redan 1834. Som ung läkare hade

han hörsammat vädjandena från de svenska

myndigheterna om hjälp under koleraepidemin.

Han stannade kvar, mottog som belöning

för sina insatser rätten att utöva läkaryrket

utan svensk examen, tog senare en sådan

och tjänstgjorde från 1848 som stadsläkare

i Helsingborg. 17 Doktor Netzler kom att bli

en betydande och betrodd man i staden, och

det är inte osannolikt att hans etablerade position

lockade inspektor C.E. Netzler att pröva

lyckan i grannlandet. I varje fall torde kontakten

bröderna emellan ha varit en faktor i

sammanhanget.

Änkan Ingeborg Lundcrantz och C.E. Netzler

gifte sig i april 1858 och hösten samma år

flyttade familjen till Rössjöholms gods i Tåssjö

socken vid Hallandsåsens sydsluttning. 18

Netzler blev förvaltare på denna stora egendom

med sammanlagt ett par tusen hektar

åker och äng, mer än 50 underlydande gårdar

och torp samt avsevärda egna skogstillgångar.

Godset, som helt dominerade socknen, hade

1857 fått nya ägare i den nyinflyttade danska

adelsfamiljen Rosenörn-Lehn, än i dag godsets

ägare. 19 Rössjöholm bör ha varit en attraktiv

anställning för en uppåtsträvande man.

Godset synes tidigare inte ha varit i bästa skick

men de nya ägarna lade ner stora resurser på

att återställa det, inte minst satsade man på

skogsplantering. 20 Varför Netzler med familj

redan 1860 drog vidare till Getinge i Halland

är därför obekant, och till vilken egendom de

flyttade är också okänt eftersom längderna

saknas. Men bara något år senare vände de

åter till Skåne och Netzler tog nu tjänst vid

järnvägen.

Järnvägsbyggandet, banornas sträckning

och finansiering, var en stor fråga både på nationell

nivå och lokalt runt om i landet. 21 Det

handlade ju om mycket stora investeringar

och det gällde så att säga att haka på innan tåget

gick. Med riksdagsbeslutet 1856 hade Malmö

angivits som slutstation för den planerade

södra stambanan och för helsingborgarna stod

frågan hur staden skulle knytas till banan. Efter

ingående överläggningar fastnade man för

anslutningen till Eslöv och sommaren 1865

invigdes förbindelsen från Helsingborg via

Billeberga till Eslöv, Skånes första järnväg

a.w. bergsten 7


nils edling

Bergsten målade hela livet. Denna lilla medaljong

skänkte hans jurist John Strandberg (1880–1968)

till Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien år

1963. Den är odaterad men antagligen målad i

Stockholm, kanske ett motiv som Bergsten fångat i

farleden utanför villan på Djurgården. Strandberg

var direktör i fondkommissionärsfirman Georg

Strandberg som skötte Bergstens placeringar och

han fungerade även som en av donatorns testamentsexekutorer.

Han var även aktiv i Svenska Naturskyddsföreningen.

Gåva till KSLA.

Bergsten was a lifelong painter. This small medallion

was presented to KSLA in 1963 by his lawyer,

John Strandberg (1880–1968). It is undated but

was presumably painted in Stockholm, depicting

perhaps a scene from the shipping lane Bergsten

could see from his villa on Djurgården. Strandberg

was a director of the Georg Strandberg firm of

stockbrokers which handled Bergsten’s investments,

and he was one of the executors of the benefactor’s

will. He was also an active member of

what is now the Swedish Society for Nature Conservation.

Presented to KSLA.

bortsett från den statsfinansierade stambanan.

Några år senare, 1874–75, byggdes den ekonomiskt

sett viktigare linjen över Bjuv, Åstorp

och Klippan till Hässleholm, och under

1880-talet fullbordades förbindelsen till Göteborg.

Dessa banbyggen var enskilda projekt

där lokala aktörer som köpmän, fabrikörer

och storgodsägare hade betydande inflytande,

och intressenterna täckte även en god del av

riskerna i aktiebolagen. För dessa investerare,

ofta med engagemang i den lönande exporten

av produkter som havre, där Helsingborg intog

första platsen, och senare smör, utgjorde

järnvägen den stora framtidssatsningen. Och

allmänt sett var Skånes lantbrukare, inte minst

betodlarna, ivriga järnvägsbyggare. 22

När Netzler bytte karriär kan man anta att

de ljusa framtidsutsikterna spelade in, och det

är inte heller osannolikt att hans bror stadsläkaren

hade mer än ett ord i laget när han

anställdes som stationsbokhållare. Doktor

Netzler satt nämligen i styrelsen för järnvägsbolaget.

23 Men, och det låter som en invand

refräng, inspektor Netzler lämnade 1868 järnvägen

för hemmanet Ankarlöv i Vedby, alltså

samma gård som paret Bergsten förvärvat 1856.

Efter fyra år där bar det av till Västra Sönnarslöv

och två år senare till Kvidinge. Där blev

de faktiskt kvar. 24 Paret Lundcrantz-Netzler

slog sig till ro i den lilla tätorten invid järnvägen

till Hässleholm som i början av 1870-talet

bestod av närmare 50 fastigheter och ca 250

invånare. I Kvidinge fanns en del småindustri,

till exempel fabrikation av skrivböcker med

papper från Klippan, och en lång rad hantverkare.

25 Paret innehade en av gårdarna i byn,

men de verkar inte ha ägt den. Senare, efter

hustruns död, bodde Netzler kvar i socknen

men han hann med att flytta mellan olika gårdar

några gånger. De tre fostersönerna var då

sedan länge utflugna. 26

Som elev i Helsingborg

och Höganäs

Vårterminen 1865 inträdde den nioårige gossen

Alexander Wilhelm Bergsten i Högre

Elementarläroverket i Helsingborg. Hans

båda äldre bröder hade börjat där ett halvår

tidigare. 27 Läroverket, med ett nytt hus invigt

1863, hade omkring 200 elever och, som sig

bör, en god uppsättning mer eller mindre originella

lärare. 28 De äldre bröderna, som båda

8 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

valde reallinjen medan yngsta brodern läste

latinlinjen, förefaller av katalogens rangordning

ha haft tunga skolår, och under sina första

tre terminer gick Alexander Wilhelm och

hans två år äldre bror i samma förberedande

klasser. De två äldre bröderna avbröt också sin

skolgång 1867–68 medan Alexander Wilhelm

fortsatte till och med vårtterminen 1871. De

första åren, till och med tredje klass, tillhörde

han de bättre i sin kull, senare föll placeringen

och han strävade på i den femte klassens olika

avdelningar under hela sex terminer. Bergsten

tog aldrig studenten, ett tydligt tecken på att

han inte skulle läsa vidare. Att avbryta läroverksstudierna

var inte alls ovanligt, tvärtom

snarare brukligt i familjer där sönerna förväntades

gå ut i förvärvslivet. År 1877 hade endast

tre procent av den manliga ungdomen i

åldern 10–18 år förmånen att gå i läroverk, och

lantbrukarsöner var sällsynta i klassrummen.

Att alla tre sönerna fick möjlighet att gå i läroverket

bör därför ses som en medveten satsning

på barnens framtid från makarnas sida. 29

Under de första skolåren bodde hela familjen

i Helsingborg och senare, när föräldrarna

flyttade till Vedby, Västra Sönnarslöv och Kvidinge,

verkar yngste sonen ha stannat kvar i

staden. Han förblev skriven hos föräldrarna

och var, kan man anta, inneboende i Helsingborg.

30 Adressen är obekant fram till 1871 men

då är det Höganäs som gäller. Den sextonårige

ynglingen anlände i december det året till

stenkolbrytningens huvudort, till Ryd kom

Bergsten för att ta plats som elev på apoteket.

31 Samhället Ryd, i dag Höganäs, utgjorde

medelpunkten för gruvdriften som Höganäs

stenkolsbolag bedrev. Där låg huvudkontoret,

posten och telegrafstationen bredvid handelsbodarna.

Stenkol utgjorde den ena produkten,

men viktigare var leran som omvandlades

till bland annat tegel, kloakrör och stengods i

bolagets olika anläggningar. Under det tidiga

1870-talet pågick en stenkolsboom med jakt på

nya fyndigheter och spekulation, och mycket

folk var i farten. Bruket ägde 500–600 arbetare

och de kringliggande socknarna räknade sammanlagt

över 11 000 personer. Kolbrytningen

satte sin prägel på hela bygden. 32

Bergsten, som återvände till Helsingborg

redan 1872, hade nog ganska spännande år

som apotekselev. De båda städerna led, likt

flera andra kuststäder, ingen brist på infektionssjukdomar

och även epidemier förekom,

till exempel dräpte koleran tio procent av

invånarna i Höganäs sommaren 1873. 33 Fyra

läkare och lika många barnmorskor verkade

i Helsingborg och där fanns det gamla apoteket,

etablerat redan 1676 men döpt till Kärnan

först 1880. Apoteken var enskilda inrättningar

där ramarna sattes av apotekarreglementet

och där priser, vikter och gifthantering också

övervakades genom särskilda förordningar. De

privatägda apoteken hade även monopol på

droghandeln. För att inneha ett apotek krävdes

ett kungligt tillstånd och i landet fanns i

mitten av 1870-talet knappt 190 sådana privilegier

och dessutom drygt 40 enklare förråd

och filialer. Höganäs tillhörde den sistnämnda

kategorin. 34 Utbildningen till apotekare, ett

exklusivt manligt yrke, var ännu decentraliserad

och elever antogs av apoteksinnehavarna

utan medverkan av offentlig myndighet eller

utbildningsinstitution. Apotekaren ombesörjde

själv elevens grundläggande teoretiska

och praktiska utbildning som avslutades med

en farmacie studiosi-examen, vilket ungefär

motsvarar dagens farmacie kandidatexamen.

Därmed var halva utbildningen avklarad för

den blivande apotekaren, och i fortsättningen

väntade vidare praktisk förkovran på apotek

och högre teoretiska studier vid Farmaceutiska

institutet i Stockholm inför själva apotekarexamen.

När denne väl bestått provet och

mottagit sitt examensbrev kunde han söka

och överta, det vill säga i praktiken köpa, ett

apoteksprivilegium. Och först då skulle han

ha rätt att kalla sig apotekare. Det var denna

långa utbildningsgång som Bergsten påbörjat

under 1870-talets första år. Han avlade

sin grundexamen den 12 mars 1875 och svor

apotekareden den 30 samma månad. 35 Detta

ägde rum i Helsingborg där han under ut-

a.w. bergsten 9


nils edling

Karta över några skånska orter

och socknar som nämns i texten.

Kartan upprättad av Hans Antonson.

layout: AKT-landskap 2005.

Map showing some of the localities

and parishes in Skåne

mentioned in the text. Compiled

by Hans Antonson. layout: AKTlandskap

2005.

bildningsåren varit inneboende hos stadens

apotekare. 36

Annars är inte mycket bekant om Bergstens

ungdomsår i Helsingborg. Förutom att han

spelade teater, så mycket är känt. Under sensommaren

och hösten 1875 skedde två olyckor

med dödsfall på ångbåtarna som trafikerade

Öresund och en insamling sattes igång för

att hjälpa de efterlevande. Den första olyckan

inträffade i augusti då ångpannan på Helsingborg

exploderade och dödade två man, den

andra var hjulångaren L I. Bagers förlisning i

början av oktober. Då omkom hela 29 personer.

37 Efter båda olyckorna ägde insamlingar

rum för att sörja för de efterlevande; evenemangen

i Helsingborg i november 1875 var

primärt avsedda att hjälpa änkan och barnen

efter förste maskinisten på Helsingborg,

ångaren som trafikerade routen Helsingborg-

Malmö-Köpenhamn. På en välgörenhetsföreställning

framförde då lokala förmågor ”Don

Jönssons äfventyr i Spanien” och ”En natt i

Falkenberg”, av allt att döma två lätta och lustiga

stycken. 38 De drog fulla hus under några

kvällar och som Don Jönsson uppträdde en

ung medhjälpare på apoteket, provisor A.W.

Bergsten. Stadens tidning Öresunds-Posten

rapporterade: ”Pjeserna gingo jemförelsevis

förträffligt, och i synnerhet hr Jönssons Trögelinska

figur hade funnit en utmärkt representant,

hvars komiska spel riktigt förtjuste

publiken.” 39 Provisor kallades fullt utbildade

apotekare som förestod någon annans apotek,

och det är alltså inte en helt korrekt titel eftersom

Bergsten saknade den nödvändiga högre

examen. I sak ägde nog benämningen sin

riktighet eftersom Bergsten verkar ha arbetat

mesta tiden vid apotekets filial i Höganäs.

Hösten 1877 lämnade A.W. Bergsten Skåne.

Exakt varför han bröt upp från hembygden

och apotekarbanan är oklart. Uppbrottet hörde

av allt att döma inte samman med några

planer på fördjupade farmaceutiska studier.

Det är emellertid inte orimligt att hans mors

död den 23 mars samma år hade en avgörande

inverkan. 40 Med hennes bortgång bröts familjebanden;

styvfadern levde visserligen till 1899

men det är okänt om barnen Bergsten hade

fortsatt kontakt med honom. Deras snara

uppbrott kan tolkas som en brytning med

barndomens plågoande, om nu deras styvfar

någonsin haft den rollen. Bergstens äldste

bror Andreas emigrerade till Nordamerika redan

1872 medan Rudolf sökte sig till Malmö

10 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Brunkebergs torg var den växande storstaden Stockholms nya mittpunkt. Här, direkt invid torget eller i

dess närhet, låg de fina hotellen och restaurangerna. Här låg det gamla folckerska varuhuset och här

samlades åkarnas droskor. Vid torget låg förstås stadens största droskstation. Bilden från 1800-talets

sista år visar östra sidan av torget med Brunkebergspumpen, ritad av Erik Palmstedt (1741–1803) och

ursprungligen placerad på Stortorget i Gamla stan. När vattnet där sinade flyttades pumpen i samband

med en ombyggnad 1857 till Brunkebergstorg. Den återbördades till Stortorget i början av 1950-talet.

Till höger i fonden börjar Malmskillnadsgatan och i det nedre hörnet mynnar Malmtorgsgatan där Firma

Bergsten & Ernst hade sina lokaler 1894–1934. Bergstens första adresser i staden, de enkla hotellen på

Norra Smedjegatan, låg bara ett kvarter åt höger. Den märkliga ”byggnadsställningen” är telefontornet,

invigt 1887. Det uppfördes av Stockholms allmänna telefon aktiebolag, vanligen kallat ”Allmänna”, ett av

de konkurrerande bolagen som vid denna tid gjorde Stockholm till världens telefontätaste stad. Bergstens

firma nåddes 1896 på telefonnummer 7825. foto: Okänd fotograf, original i Stockholms stadsmuseum.

Brunkebergstorg was the new central point of Sweden’s expanding capital city. The posh hotels and

restaurants were located in or near this square. The old Folckerska department store was located here,

and there was also a cab rank – needless to say, the biggest in Stockholm. This picture, from the closing

years of the 19th century, shows the east side of the square, including the Brunkeberg Pump, designed

by Erik Palmstedt (1741–1803) and originally installed in Stortorget, Gamla Stan (Stockholm Old Town).

The well there ran dry, and the pump was transferred to Brunkebergstorg in 1857, as part of a rebuild. It

was returned to Stortorget at the beginning of the 1950s. Malmskillnadsgatan begins on the right in the

background, and in the bottom corner we see the beginning of Malmtorgsgatan, where Firma Bergsten &

Ernst was located between 1894 and 1934. Bergsten’s first addresses in town, the modest hotels in Norra

Smedjegatan, were just one block away to the right. The odd-looking “scaffolding” is the Telephone Tower,

inaugurated in 1887. It was erected by Stockholms Allmänna Telefon Aktiebolag, commonly known as

“Allmänna” and one of numerous rival companies which at this time gave Stockholm the world’s highest

telephone subscription ratio. To call Bergsten’s business in 1896 you dialled 7825. photo: Photographer

unidentified, original in the Stockholm City Museum.

a.w. bergsten 11


nils edling

tre år senare. 41 De kan ha inspirerat sin yngre

bror, eller kanske han upptäckt att ett liv

bland recept, vågar och preparat helt enkelt

inte passade honom. I vilket fall som helst var

det hög tid att bege sig ut i världen.

Ung man i huvudstaden

Söndagen den 18 november 1877, dagen före

sin tjugoandra födelsedag, anlände A.W.

Bergsten till Stockholm. 42 Hans första adress

låg vid Gustaf Adolfs torg i hörnet av Regeringsgatan,

två hus från Grand Hôtel Rydbergs

legendariska bar och restaurang, stället för

alla som ville synas i Stockholm. Bergstens

logi, ett enklare privathotell, hade en annan

och väsentligt mer modest karaktär, och det

var på sådana mindre hotell och pensionat

han bodde de första åren. Från 1878 till 1882

logerade Bergsten på Norra Smedjegatan, en

parallellgata till Regeringsgatan som löpte

från den brant backiga Hamngatan i riktning

mot Slottet. 43 På den trånga gatan, kantad av

tillbyggda 1700-talshus, låg flera hotell och

pensionat bredvid hantverkarnas små verkstäder

och privatbostäder av skilda slag. Det var

en föga fashionabel adress, gatan har i stället

beskrivits ”som en serveringsgång eller som

en skymd och halvmörk korridor” bakom

Brunkebergstorgs festlokaler och fina hotell. 44

Vid gatan låg den katolska kyrkan och många

samtida förknippade säkert adressen med den

svåra olyckan i maj 1866 då 21 byggnadsarbetare

dog när det halvfärdiga kyrktornet störtade

samman. Något nytt torn uppfördes aldrig.

Framåt sekelskiftet förföll gatan, då ökänd för

sina sjaskiga hotell och prostituerade. 45 Gatan

försvann helt och hållet i om med regleringen

av Norrmalm och i dag tornar Gallerians köpcentrum

upp sig där.

På ett litet hotell, ”har rum för resande”

står det antecknat i mantalslängden, i hörnet

av Norra Smedjegatan och Herkulesgatan (då

ofta kallad Hercules Backe) hade Bergsten sin

fasta punkt under några år i början av 1880-talet.

46 Läget var mycket centralt, bara en kort

promenad över Norrbro förbi basarerna till

Stockholms gamla kärna, Staden mellan bro-

12 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

arna, med den ledande butiksgatan Västerlånggatan

och de många kontoren på Skeppsbron

och de båda Nygatorna. Det brusande

Brunkebergstorg, ett kvarter från Bergstens

pensionat, utgjorde mittpunkten i stadens nya

city. Allt detta väntade på den unge skåningen

alldeles utanför porten, men det väntade inte

bara på honom.

Stockholm var migrationens magnet. År

1877, Bergstens första år, anlände ca 7 000 personer,

och tillströmningen avtog inte. Mellan

1860 och 1900 ökade Stockholms folkmängd

med 180 000 personer och hade vid sekelskiftet

passerat 300 000. Inflyttningen bidrog

förvisso kraftigt till tillväxten men förbättrade

allmänna levnadsförhållanden med sjunkande

dödlighet gjorde givetvis sitt till. Stockholm

expanderade, men det var fortfarande en ganska

liten stad. 47 Den egentliga stenstaden var

på 1870-talet ännu begränsad till Gamla stan

och Nedre Norrmalm. Humlegården, där det

nya Kungliga Biblioteket invigdes 1877, låg

i stadens utkant och Sturegatan, ett av årtiondets

oavslutade spekulationsobjekt, ansågs

föregående sida: Stockholmsadresser med koppling

till A.W. Bergsten. Underlagskarta ur Nordisk

familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi,

1917. 1) Gustav Adolfs torg, hörnet Regeringsgatan,

2) Norra Smedjegatan, hörnet Lilla

Vattugatan (idag Herkulesgatan), 3) Stora Nygatan

27, 4) Västerlånggatan 42, 5) Stallgatan,

6) Malmtorgsgatan 6, 7) Stureplan 1 (nuvarande

Hotell Anglais), 8) Waldemarsudde (ligger utanför

kartbilden), 9) Hörnet Regeringsgatan och Hamngatan.

layout: Hans Antonson.

opposite page: Stockholm addresses with A. W.

Bergsten connections. Underlay map from Nordisk

familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi,

1917. 1) Gustav Adolfs Torg, on the corner

of Regeringsgatan, 2) Norra Smedjegatan, on the

corner of Lilla Vattugatan (now Herkulesgatan),

3) Stora Nygatan 27, 4) Västerlånggatan 42, 5)

Stallgatan, 6) Malmtorgsgatan 6, 7) Stureplan 1

(now Hotell Anglais), 8) Waldemarsudde (off the

map), 9) the corner of Regeringsgatan and Hamngatan.

layout: Hans Antonson.

följaktligen ”avlägsen från det centrala Stockholm”.

48 På malmarna låg fortfarande många

en- och tvåvåningshus med rymliga gårdar

och ekonomibyggnader, och där fanns det

gott om trädgårdar och åkerlappar. Men nybyggnationen

var febril; i genomsnitt uppfördes

134 bostadshus per år 1875–1900. Byggandet,

mycket viktigt för sysselsättningen, var

verkligen big business med omfattande spekulation

där många byggmästare som arbetat sig

upp från ingenting slutade med lika lite efter

någon av branschens återkommande krascher.

Stockholm höll på att bli en storstad av

europeiskt snitt, med nya stadsplaner och

nya breda gator. Men det Stockholm som

Bergsten mötte 1877 saknade exempelvis både

Odengatan, Sveavägen och Birger Jarlsgatan,

alla huvudgator som linjerades i sjuttiotalets

nya planer och anlades under de följande årtiondena.

Några månader före Bergstens ankomst

hade de första hästspårvagnarna gjort

en succéartad debut; de två linjerna vände vid

Slussplan eftersom djuren inte orkade dra vagnarna

upp på Södermalms höjder. Äkta hästkrafter

och ångmaskiner stod för stadens drivkraft.

Stockholm hade ca 7 000 civila hästar

i tjänst hos åkerier, hyrkuskar och bryggerier,

hos brandkår och polis samt privatpersoner.

Centralstation vid Vasagatan hade slagit upp

portarna 1871, nio år efter det att västra stambanan

färdigställts och fem år efter öppnandet

av järnvägen till Uppsala, och till kajerna

i Gamla stan och på Riddarholmen anlöpte

dagligen uppåt 40 ångfartyg i linjetrafik på

Mälaren. I stadens inre farvatten tuffade samtidigt

en mängd ångslupar i lokaltrafik mellan

olika destinationer. 49

Sjuttiotalets sista år såg ingen blomstrande

konjunktur. Tvärtom hade de goda tiderna,

industrialiseringens första starka decennium,

avbrutits av krisen 1878–79. Nedgången, som

gav en långsammare tillväxttakt, märktes i

många branscher och svårigheterna var nog så

akuta. 50 Men på längre sikt framträder de blott

som krusningar på industrialiseringsprocessens

stora våg av tillväxt som präglade svensk

a.w. bergsten 13


nils edling

ekonomi. Antalet arbetare i huvudstadens industri

steg från långt under 10 000 år 1870 till

35 000 fyrtio år senare. Stora verkstäder etablerades

som Bolinders och Separator på Kungsholmen,

Atlas vid Torsgatan och L.M. Ericsson

vid Tulegatan. Här fanns stora bryggerier och

en tobaksindustri, huvudsakligen förlagd till

Södermalm, som dominerade landet. 51 Stockholm

var också landets finansiella och kommersiella

centrum.

Från handelsbiträde till

grosshandlare

Bergsten bodde fem år på olika hotell. Förklaringen

till de olika tillfälliga adresserna är

enkel; han hade plats som handelsresande

hos Firma Lundgren & Nachmanson, adress

Stora Nygatan 27 i Gamla stan. Firman bedrev

grosshandel i manufaktur och vitvaror.

Manufaktur var den samlade benämningen

på en lång rad textilprodukter medan vitvaror

kunde beteckna både lakan, handdukar

och inte minst underkläder. De sistnämnda

– t.ex. nattlinnen, underklänningar, snörliv

och korsetter – kom att utgöra viktiga varor i

Bergstens affärsverksamhet. Det första året var

han handelsresande, sedan handelsbiträde i

tre år för att 1882 bli bokhållare. ”Vistas på resor

inom landet”, står det i mantalsuppgiften

från årsskiftet 1882–83 om handelsbokhållare

Bergsten, och som firmans resande representant

ägnade han sig åt att sälja tyger, spetsar,

garner, knappar och strumpor samt underkläder

till detaljister. 52

Det är oklart om han medvetet sökte sig

till textilbranschen, eller om det var affärsvärlden

i allmänhet som lockade och tillfälligheter

som styrde valet i detalj. Bergstens

drömmar och ambitioner förblir dolda för

eftervärlden. Det är möjligt att inspirationen

kom från hans äldre bror som gjort sin debut

i affärslivet på Kockums mekaniska verkstad i

Malmö medan han själv fortfarande gick på

apoteket. Sommaren 1879 anställdes Rudolf

Bergsten (1853–1932) som försäljare på Klippans

pappersbruk. Han blev handelsresande

och återvände alltså till hembygden med bostad

i Helsingborg. Under många år verkade

han i brukets tjänst, blev mycket framgångsrik

och titulerades grosshandlare. 53 De yngre bröderna

kom alltså att ha i väsentliga avseenden

parallella karriärer. Deras äldre bror Andrew

Bergsten, så översattes förnamnet, följde i

sina båda fäders fotspår och blev jordbrukare i

Minnesota. Han gifte sig med en kvinna från

det gamla landet och de fick åtminstone två

barn. 54

Hösten 1883 gav Överståthållareämbetet,

stadens länsstyrelse, handlande Bergsten

tillåtelse att bedriva agentur och kommissionsaffärer.

55 Efter fem år hos Lundgren &

Nachmanson blev han egen företagare med

handelsrörelse och startade Firma Bergsten

& Ernst med adressen Västerlånggatan 42, 1

trappa. Den långa lärotiden var karakteristisk

nästa sida: Stockholm hade många syateljéer.

Augusta Lundins vid Brunkebergstorg var en av de

största med 163 anställda några år in på 1900-talet.

Som den samtida bilden tydligt visar sysselsatte

konfektionsbranschen nästan enbart kvinnor och

här syns också produktionens hantverksmässiga

karaktär. Det förklarar även varför ”syfabrikerna”

kunde ligga kvar i stadskärnan. Lundins ateljé

hade en exklusiv kundkrets och försörjde societetens

kvinnor med fin konfektion. På bilden syns

tillskärerskor, sömmerskor och proverskor samt

springflickan med kartong i hand. foto: Okänd fotograf,

original i Stockholms stadsmuseum.

next page: Stockholm had many dressmaking ateliers.

Augusta Lundin’s in Brunkebergstorg was

one of the largest, with 163 employees until a few

years into the 20th century. As can be seen from

this contemporary picture, the fashion industry employed

almost exclusively women and production

was very much hand-crafted, which also explains

how the ”sewing factories” were able to stay on in

the city centre. The Lundin atelier had an exclusive

clientèle and kept society ladies supplied with superb

fashion wear. Pictured here are cutters, seamstresses

and fitters, as well as the errand girl, box in

hand. photo: photographer unidentified, original

in the Stockholm City Museum.

14 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

för en bransch som värderade praktiken högre

än teoretisk utbildning. ”Att ’ta i varan’, att

uppleva den konkret, gällde som grundläggande”

för affärsmannen. 56 Bergstens kompanjon

i firman hette Georg August Emil

Ernst (1858–1942), han var tysk, född i den lilla

staden Heinersgrün, men snart naturaliserad

svensk medborgare. Födelseorten låg nära

Plauen, i Vogtland i sydvästra Sachsen, som

var en centralort för den sachsiska textilindustrin.

”Af särskild betydelse är tillverkningen

af spetsar, hvitvaror, kattun, muslin, moll, jaconets,

batist och fasonerade tyger (gardiner),

jämte hvita broderier af alla slag”, klargjorde

Nordisk Familjebok. 57 Ernst hade arbetat som

handelskommissionär och bokhållare hos M.

Lublin, grosshandlare i läder och skor, och

man kan anta att de blivande kompanjonerna

lärt känna varandra i Gamla stans affärsvärld

där firmorna låg vägg i vägg. Grosshandlare

Lublin hade uppenbarligen utnyttjat hans tyska

specialkunskaper en del och Ernst befann

sig tidvis på resande fot i Tyskland, tillräckligt

ofta för att myndigheterna i Stockholm skulle

tappa bort honom. 58 Och Emil Ernst for till

Tyskland även under 1880-talet.

Bergsten och Ernst hade firmans kontor

hemma hos sig, eller rättare sagt, de bodde i

direkt anslutning till kontoret. De handlade

med strumpor, trikåvaror, handdukar, förkläden,

kragar, band och underkläder. Sortimentet

var brett och senare tillkom barnkläderna.

Kompanjonerna var skrivna på Västerlånggatan

42 åren 1883–89, och rimligtvis var det de

många resorna som avgjorde saken. Det föll

sig helt enkelt praktiskt för de båda ungkarlarna

att dela bostad eftersom de sällan var

hemma samtidigt. Arrangemanget fortsatte

1889–92 då de delade våning på Stallgatan på

Blasieholmen, en förnäm adress som kanske

hade tappat en del i status efter Villastadens

tillkomst norr om Humlegården. 59 Under en

a.w. bergsten 15


nils edling

del av den tiden (1888–89) befann sig Bergsten

i Tyskland, Österrike och Schweiz för språkstudier

och om Ernst står senare noterat att

han reste inom landet. 60

Firma Bergsten & Ernst började i blygsam

skala men såg en god tillväxt. År 1885 hade

man tre anställda, ett biträde och två springpojkar,

och sex år senare hade antalet vuxit

till två handelsbiträden, tre kontorsbiträden,

två handelselever och en springgosse samt en

dräng. Två av de anställda var kvinnor, övriga

sju män. Och i det nya egna hushållet ett stenkast

från Grand Hôtel höll herrarna med två

hembiträden. 61 Några år senare, 1894, flyttade

firman från Gamla Stan till Malmtorgsgatan

6 på Norrmalm. Den gatan förbinder Gustaf

Adolfs torg med Brunkebergstorg, och läget

var alltså mycket centralt och egentligen inte

långt alls från den gamla adressen. Bergstens

första rum på Norra Smedjegatan låg också

bara något kvarter bort. Men för grosshandlarna

ansågs det i början av 1890-talet en smula

djärvt att lämna stadens gamla merkantila

centrum i Gamla Stan. Detaljhandeln hade

redan etablerat sig på Drottninggatan och

Regeringsgatan och partihandeln följde nu

efter. 62 På Malmtorgsgatan förblev firman i

fyra decennier och där hade man förutom butikerna

och serveringarna i gatuplanet andra

grossister, banker och försäkringsbolag som

grannar. Firman fortsatte att växa en del, år

1896 var det elva anställda och 1902 totalt fjorton

personer. 63 Den stigande omsättningen

syns i ägarnas titlar. När de började 1883 var

de handlande och den titeln behöll de i folkräkningen

1890 för att bli grosshandlare några

år senare. Men i den tryckta adresskalendern,

den som folk såg och använde, titulerades de

just grosshandlare redan från första början. 64

Vad gjorde egentligen sådana handlare förutom

att vila på verandorna, pimpla punsch

och bolma på praktfulla cigarrer? Partihandelns

köpmän utgjorde den förmedlande

länken mellan tillverkare och detaljister. De

företrädde utländska firmor och ombesörjde

import och försäljning till kunder runt om i

I Kungliga Bibliotekets stora samling av firmatryck

finns bara ett enda som härrör från Bergstens företag.

Det är denna fyrasidiga folder från 1930 som

beskriver det sortiment firman hade att erbjuda

sina detaljister. Det inkluderade strumpor, olika

slags snörliv och än fler varianter av korsetter, nattlinnen,

underklänningar, barnkläder, koftor, schalar,

kragar och en mängd olika slags handdukar.

Här saluförs över 70 olika varugrupper, från ”complets”

och dambyxor till diverse fantasi- och sportartiklar

och ”broderier (alla sorters)”. Generellt

sett utbjöd grossisterna ett mycket brett sortiment till

de många återförsäljarna. Bergsten & Ernst erbjöd

till exempel tre olika kategorier kragar, dessutom

olika slags kragskydd och skjortband.

Den 11 oktober 1883 gav Överståthållareämbetet

i Stockholm handlanden Alexander Wilhelm

Bergsten tillstånd att idka agentur och kommissionsaffärer.

Nu grundades Firma Bergsten & Ernst

av Bergsten och hans tyskfödde kompanjon Emil

Ernst. De var grosshandlare i manufaktur och vitvaror,

vilket betyder att de sysslade med import av

och partihandel med olika slags textilprodukter.

Med tiden kom det främst att handla om strumpor,

trikåvaror och korsetter för kvinnor och barn.

Från 1883 till 1894 låg firman på Västerlånggatan

42 i Gamla stan. Därefter flyttade man till

Malmtorgsgatan 6 nära Brunkebergstorg och där

låg firman till 1934. I samband med flytten från

Gamla stan blev Bergsten ensam innehavare av

företaget som då hade tio-elva anställda. Efter sekelskiftet

utvidgade Bergsten verksamheten och inledde

tillverkning av korsetter, en vara som kommit

i ropet genom krinolinens erövring av dammodet.

Under 1900-talets första årtionde var företaget

16 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

som störst. Åren 1908–09 hade grosshandlare

Bergsten, han kallade sig aldrig fabrikör, över 50

anställda, varav drygt 40 var kvinnor. Och fler än

30 av de anställda arbetade med företagets egna

tillverkning av korsetter.

År 1909 sålde Bergsten firman till sin kontorschef

Fritz Petzold (1867–1933); likt den forne

kompanjonen Ernst var han invandrad i Sachsen.

Petzold, från staden Schöneck i Vogtland, hade

börjat i firman redan någon gång under 1886 eller

1887 och var Bergstens äldste medarbetare.

Köpeskillingen ska enligt en senare uppgift från

hans änka Tora Petzold (1872–1961) ha uppgått

till 350.000–400.000 kr. Under Petzolds tid minskade

verksamhetens omfattning en del, den egna

tillverkningen upphörde successivt under tjugotalet

och 1934 bildades aktiebolaget Bergsten & Ernst.

Samtidigt flyttade man från city till Hudiksvallsgatan

i Vasastan. Ägarna utgjordes av änkan Petzold,

hennes två söner och en H. Krauss. Företaget

var då en renodlad liten grosshandelsfirma och av

allt att döma brottades det med en hel del svårigheter.

Redovisningarna i olika årgångar av handboken

Svenska aktiebolag anger i varje fall röda

förlustsiffror för i stort sett varje år. År 1952 köptes

bolaget av Bredenberg & Co, ledande detaljister i

nischen underkläder, trikåvaror och strumpor. Det

bolaget köptes i sin tur av Kapp-Ahl och de gamla

bolagen upplöstes. Firma Bergsten & Ernst AB,

som varit ett helägt dotterbolag till Bredenbergs,

upphörde formellt i och med avregistreringen i

myndigheternas register den 20 december 1979.

källa: Okat-samlingen, Kungliga Biblioteket, Stockholm.

The Swedish National Library’s extensive collection

of corporate printed matter includes only one

item from Bergsten’s firm, namely this four-page

folder, issued in 1930 and describing the product

range available to the firm’s retailers. The range

included stockings, a variety of stays and an even

wider selection of corsets, nightdresses, petticoats,

children’s wear, cardigans, colours and an immense

variety of towelling. More than 70 different

product groups are featured here, from “complets”

and ladies’ drawers to sundry fantasy and sporting

articles as well as “embroideries (all sorts)”. Generally

speaking, wholesalers offered a very wide

range of products to the many retailers. Bergsten

& Ernst, for example, offered three different collar

categories as well as cravats and shirt bands.

On 11th October 1883 the Office of the Governor

of Stockholm granted Alexander Wilhelm

Bergsten permission to engage in agency and

commission business. Bergsten and his Germanborn

partner Emil Ernst now started Firma Bergsten

& Ernst. They were importers and wholesalers of

textile products of various kinds, eventually dealing

mainly in hosiery, knitwear and corsets for women

and children.

Between 1883 and 1894 the firm was located

at Västerlånggatan 42 in Gamla Stan (Stockholm

Old Town). It then moved to Malmtorgsgatan 6,

near Brunkebergstorg, and stayed there till 1934.

Simultaneously with the move away from Gamla

Stan, Bergsten became sole proprietor of the business,

which now had ten or eleven employees.

After the turn of the century he branched out into

the manufacture of corsets, a product very much

in demand once the crinoline had achieved paramountcy

in women’s fashion. The firm was at its

largest during the first decade of the 20th century.

In 1908-09 Grosshandlare (“Wholesaler”) Bergsten

– he never styled himself fabrikör, “Manufacturer”

– had more than 50 employees, over 40 of

them women and more than 30 of them employed

on the firm’s own production of corsets.

In 1909 Bergsten sold the business to his office

manager Fritz Petzold (1867–1933), who,

like Bergsten’s former partner Ernst, had migrated

from Saxony. Petzold, from the town of Schöneck

in Vogtland, had already joined the firm in 1886 or

1887 and was Bergsten’s most longstanding assistant.

According to subsequent information from his

widow Tora Petzold (1872–1961), he bought the

business for between SEK 350,000 and 400,000.

During Petzold’s time the scale of the business diminished

somewhat, in-house production gradually

ceased in the 1920s and the firm was reconstituted

as a limited company, Aktiebolaget Bergsten &

Ernst, in 1934, at the same time moving from the

city centre to Hudiksvallsgatan in the Vasastan district

of Stockholm. The company was now owned

by Petzold’s widow, the couple’s two sons and one

H. Krauss. It had dwindled to a small wholesale

concern pure and simple and would seem by all

accounts to have had quite a number of difficulties

to contend with. At all events, the annual accounts

quoted in the reference work Svenska aktiebolag

show deficits for practically every single year. In

1952 the company was acquired by Bredenberg

& Co, leading retailers of underwear, knitwear and

hosiery. They in turn were taken over by Kapp-Ahl

and the old companies dissolved. Firma Bergsten

& Ernst AB, which had been a fully owned subsidiary

of Bredenberg, officially ceased to exist when

deleted from the register of companies on 20th

December 1979. source: Okat-samlingen (uncatalogued

collection), Kungliga Biblioteket (Swedish

National Library), Stockholm.

a.w. bergsten 17


nils edling

landet. Traditionellt hade handelshusen och

handelsagenterna även representerat svenska

tillverkare gentemot inhemska och utländska

kunder, men framför allt handlade det

om import. Stockholm var en betydande

handelsstad och alla inskeppade varor gick

via grosshandeln. Göteborg och Stockholm

hade ungefär lika stora andelar, 30–35 procent,

av den kraftigt växande importen, men

i huvudstaden dominerade importen kraftigt

över exporten. 65 Hög specialisering och hård

konkurrens präglade handeln, och många av

aktörerna var relativt små. Grosshandlarna,

populära måltavlor för skämttecknarnas och

författarnas giftigheter, hade hög status i kraft

av sina ekonomiska resurser. De mäktigaste av

dem satt i affärsbankernas styrelser och styrde

i stadsfullmäktige, och deras anseende bidrog

till titelns popularitet. ”Litet av glansen smittade

väl av sig även på dem som hade små

rörelser och som gärna kallade sig grosshandlare

fast handelsagent egentligen hade varit

en mer adekvat benämning”, framhåller en

modern historik över Stockholms köpmän. 66

Samhällspositionen bidrar således till att förklara

deras goda numerära tillväxt, som var

tre gånger högre än stadens allmänna befolkningsökning,

från drygt 1 000 vid sekelskiftet

till 1 300 grosshandlare år 1914.

Affärer en gros utgjorde en expanderande

och lukrativ verksamhet. Med den ekonomiska

utvecklingen följde ökade inkomster

för nya grupper som efterfrågade nya varor,

och konfektion var uppenbarligen en sådan

artikel. Mellan 1900 och 1914 fördubblades

antalet barnklädesbutiker i Stockholm, herrekiperingarna

ökade från 30 till 60 butiker

medan sybehörsbutikerna steg från 70 till 80

st. 67 Dessa detaljister, och hundratals till runt

om i landet, behövde nya varor att sälja. Här

kom leverantörerna, grosshandlarna, in i bilden,

och det var via stockholmsfirmorna som

varor från utländska, främst tyska, tillverkare

och agenturer fördes in på den svenska marknaden.

Firma Bergsten & Ernst tillhörde inte

de största i manufaktur- och vitvarubranschen

och inkluderas därför inte när den apostroferade

historiken över affärslivet i huvudstaden

presenterar textilhandeln och dess nio största

aktörer. 68 Men det är alldeles uppenbart att

herrar Bergsten och Ernst var framgångsrika,

och framgången avbröts inte 1894 när Bergsten

blev ensam innehavare av firman. Hur uppgörelsen

såg ut kompanjonerna emellan och varför

den kom till stånd förblir dock obekant.

Inget tyder på en konflikt mellan dem. I stället

kan man notera att Bergsten inkluderade

sin gamle kompanjon i sitt testamente från

1922 och gav honom en årlig livränta 69 Klart

är att det ensamma ägarskapet ökade såväl

det egna ansvaret som möjligheterna till goda

egna inkomster.

Grosshandlarens viktigaste uppgift var att

sälja till detaljisterna eller till andra firmor och

agenter. Sortimentet måste motsvara marknadens

efterfrågan som ständigt ändrades med

modets växlingar från år till år och efter årstiderna.

70 Kunskap om kundernas preferenser

och behov, om tillgängliga varor, leverantörer

och priser och om konkurrenternas agerande

utgjorde därmed förutsättningar för

en framgångsrik verksamhet. John Josephson

(1866–1940), en samtida grosshandlare i den

ledande firman Bendix, Josephson & Co, har

gett en ganska ingående beskrivning av de

olika arbetsuppgifterna i sitt företag. Fastän

det företaget var en betydligt större aktör än

Bergsten & Ernst torde Josephsons skildring

gälla även arbetet på Bergstens kontor. Han

berättar om de dagliga instruktionerna till säljarna

om varornas skick, mode och priser och

om de än utförligare skriftliga instruktionerna

han författade inför varje säsong. Som firmans

chef bestämde han över inköpen, han skötte

korrespondensen med säljarna som befann sig

på resa, instruerade säljarna i Stockholm och

expedierade därtill vissa särskilt viktiga kunder.

Grosshandlaren förde även firmans kassajournal

och huvudbok, gjorde bokslut och

verkställde betalningar till leverantörer. Till

arbetet hörde även umgänget med utländska

handelsresanden, främst de tyska agenterna,

18 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

med otaliga affärsmiddagar på Rydbergs,

Operakällaren och andra bättre restauranger. 71

Bergsten var en skicklig affärsman. Det är

alldeles uppenbart och i minnesteckningen till

100-årsminnet vittnade tidigare medarbetare:

De [medarbetarna] ha alla framhållit, att han

var en utomordentligt driftig och duktig man.

Han fordrade mycket av sig själv, men hade

samtidigt stor förmåga att vinna respekt och

få personalen att göra sitt bästa. Han hade av

naturen blivit begåvad med ett vackert, imponerande

och kraftigt utseende, och hade stor

förmåga att ta folk, särskilt kvinnor. Han var

en ypperlig försäljare och drog sig aldrig för att

själv vara ute som handelsresande för firman. 72

Korsettfabriken

Under 1903 utvidgade Bergsten verksamheten

och satsade på egen tillverkning av korsetter.

73 Andra firmor gjorde likadant, och man

kan se det som en form av integration mellan

grossistledet och tillverkningen. Köpmän som

Bergsten utnyttjade alltså sina specialkunskaper

om kundernas önskemål och investerade

i egen produktion. 74 I mantalsuppgiften för

1904 meddelade Bergsten att han hade 19 sömmerskor

anställda och bredvid dem arbetade

10 män, varav 3 säljare, och 14 kvinnor, varav

3 springbud, på kontoret och lagret. Firman

hade på ett år vuxit från 20 till 43 anställda. 75

Expansionen fortsatte under de följande åren

och i början av 1908 hade Bergsten följande

stora medarbetarstab: hela 18 kontorsbiträden

(inkluderar 3 resande försäljare och ett biträde

som var kontorschef), 3 kontorsdrängar, 2

springgossar, 2 springflickor, 1 tillskärare, 3

tillskärerskor och 27 sömmerskor. Totalt 56

personer, 14 män och 42 kvinnor, arbetade på

Malmtorgsgatan 6 med partihandel med olika

slags trikå- och vitvaror för kvinnor och barn

och med fabrikation av korsetter. 76 De 4 buden

i egen tjänst tyder på att många leveranser

gjordes inom Stockholm.

Huvudstadens textil- och beklädnadsindustri

bestod till stor del av sådana små enheter.

Väverierna, såväl bomull och ylle som linne

och siden, hade gått kraftigt tillbaka sedan

1800-talets mitt. Industrierna i Göteborg och

Norrköping dominerade här helt. Även trikåväverierna,

som tillverkade stickade varor,

höll på att försvinna från huvudstaden och

endast ett levde kvar år 1900 mot sju stycken

femtio år tidigare. 77 I stället expanderade tillverkningen

av kläder, särskilt efter 1890, med

konfektion, skjortor, hattar, trikåvaror, mösssor,

hängslen m.m. Stadens statistik från 1909

upptar 50 fabriker i beklädnadsbranschen med

sammanlagt 2 400 arbetare, varav blott 362

män. 78 Firma Bergsten & Ernst kan ha varit

en av de två korsettillverkarna som syns i statistiken;

det andra företaget var ett aktiebolag.

De åtta företagen med trikå- och strumptillverkning,

en nisch som låg Bergsten nära, var

samtliga små och sysselsatte tillsammans färre

än 60 sömmerskor. 79 Bekanta detaljister som

Paul U. Bergström med butiker nära Hötorget

och Nordiska Kompaniet på Regeringsgatan,

Grev Turegatan och vid Stureplan, hade

egen fabriksmässig tillverkning av kläder av

betydande omfattning. Sammantaget hade de

14 syateljéerna över 1 000 arbetare. Många av

dessa syfabriker låg centralt i staden. Nordiska

Kompaniet hade tillverkning på Regeringsgatan

och Jakobsbergsgatan, Militära Ekiperingsaktiebolaget

(Mea) hade sitt skrädderi på

Hamngatan och vid samma gata låg ett par

andra stora konfektionstillverkare. Bergstens

lilla korsettfabrik på Malmtorgsgatan låg således

inte isolerad. Och industrins närvaro i

stadskärnan trängde inte ut invånarna. Jakobs

församling hade 11 000 invånare år 1910 och i

Bergstens kvarter på Malmtorgsgatan stod 230

personer mantalsskrivna. I dag har den försvunna

församlingen färre än 200 invånare. 80

Utöver de enheter, som statistiken klassificerades

som fabriker, verkade en mängd

riktigt små företag i den stora textilbranschen.

Det rörde sig om skräddare och sömmerskor

med en eller en handfull medhjälpare. Exakt

hur många är oklart, men stadens statistiker,

som endast kartlade vissa specialiteter, anger

a.w. bergsten 19


nils edling

Så här såg Stureplan ut när Bergsten flyttade dit 1892. Stensättningen av torget var

ännu inte avslutad och i de angränsade kvarteren revs de äldre träkåkarna i hög

takt för att ge plats åt de stora stenhusen. I Anglais-huset i fonden bodde Bergsten

1892–96. Det vackra huset uppfördes 1883–85 och stod där till början av 1960-talet

när hela kvarteret demolerades. Markiserna en trappa upp tillhörde Café Anglais, ett

populärt ställe och stamkrog – gissningsvis en av flera sådana – för 1890-talets nya litterära

avantgarde. Senare flyttade caféet ner till gatuplanet och i början av 1900-talet

byggdes huset om för att bli Hotel Anglais. foto: Okänd fotograf, original i Stockholms

stadsmuseum.

This is what Stureplan looked like when Bergsten moved there in 1892. Work on paving

the square had yet to be completed, and in the neighbouring blocks the old wooden

shacks were being pulled down at a hectic pace to make way for the new stone buildings.

Bergsten lived in the Anglais building, furthest from the camera, between 1892

and 1896. Built between 1883 and 1885, this lovely building remained there until the

beginning of the 1960s, when the entire block was demolished. The awnings one floor

up belonged to Café Anglais, a popular haunt – at a guess, one of several – among the

new literary avant-garde of the 1890s. The café later moved down to street level, and

the place was rebuilt at the beginning of the 20th century, becoming the Hotel Anglais.

photo: Photographer unidentified, original in the Stockholm City Museum.

20 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

att det fanns uppåt 300 syateljéer, butiker med

egna sömmerskor och skrädderier med färre

än 10 anställda. Tillsammans ägde de 1 300

arbetare, det överväldigande flertalet kvinnor.

81 Konfektionsindustrins decentraliserade

och kundnära karaktär förstärks än mer av

de många hemarbetande sömmerskorna, fristående

eller kontrakterade av företagare, som

inte syns i industristatistiken. 82

Bergstens bransch var alltså väl företrädd i

Stockholm samtidigt som dess utvecklade specialisering

och differentiering gav utrymme åt

många företagare. Affärerna gick bra, riktigt

bra till och med. Det gällde både grossiströrelsen

och korsettillverkningen. Handelskammarens

årsberättelse för 1907 konstaterade att de

tre första kvartalen det året varit exceptionellt

gynnsamma, ett rekordår för textilbranschen

trots den tyska konkurrensen. Tiderna präglades

av goda priser och stor efterfrågan:

sig på Östermalm, bildade familj och flyttade

senare från storstaden till Södertälje. Bergsten

slog sig ner vid Stureplan, närmare bestämt

i huset nr 1, en numera försvunnen adress i

kvarteret mellan Sturegatan och Biblioteksgatan.

Stureplan, ”ett af åttiotalets vackraste

påhitt”, vid korsningen av Norrmalmsgatan,

Sturegatan och Lutternsgatan, tillhörde efter

stenstadens hastiga tillväxt de centralare delarna.

85 Den sistnämnda gatan, som senare

ersattes av Kungsgatan, var en brant och

smal gata upp till Brunkebergsåsens krön. På

Konjunkturernas ljusa sida gaf sig öfverallt tillkänna.

De in- och utländska fabrikerna öfversvämmades

med order. De högsta priser medgåfvos

utan invändningar och ytterligt långa

leveranstider beviljades. Tillfredsställelsen med

affärerna var stor och allmän [---] Särskildt har

tricotageindustrien under de första 8–9 månaderna

varit mycket anlitad. Tillverkningen

af färdigsydda kläder, den s.k. konfektionsindustrien

fortsätter sin utveckling, och äfven i

vårt land torde konfektionerade varor alltmera

vinna efterfrågan. 83

Firmans framgång, ett tema i berättelsen om

Bergsten, framgår av Handelskalendern. Den

anger att firman 1889 hade ett kapital på 6.000

kr, jämnt fördelat mellan kompanjonerna.

Alldeles vid sekelskiftet uppgick kapitalet till

20.000 kr och åtta år senare till fyra gånger så

mycket, hela 81.200 kr. 84

Till Waldemarsudde via Stureplan

Hösten 1892 hade kompanjonernas gemensamma

bostadsarrangemang upphört. Ernst,

som lämnade företaget två år senare, bosatte

Detta självporträtt av konstnären vid matbordet är

kanske Bergstens bästa målning. Den hänger på

Enaforsholm. Gissningsvis är den från 1910-talet

och visar den ekonomiskt oberoende f.d. grosshandlaren

på sitt bästa humör. Oljemålning av

A.W. Bergsten, original hos KSLA.

This self-portrait of the artist at the table – possibly

Bergsten’s best painting – hangs at Enaforsholm.

Dating, at a guess, from the 1910s, it shows the

former wholesaler, now a man of independent

means, in the very best of moods. Oil painting by

A. W. Bergsten, original at KSLA.

a.w. bergsten 21


nils edling

1892 och som sju år senare förvärvade besittningsrätten

till hela egendomen, tog denna något sneda

och suddiga bild av Bergstens hus. Tidpunkten är

med största sannolikhet 1901–02, bara något år

före slottsbygget som helt förändrade områdets karaktär.

foto: Prins Eugen, original vid Prins Eugens

Waldemarsudde.

Grosshandlare Bergsten gillade att fotografera.

Det gjorde även hans nye granne och hyresvärd

på Waldemarsudde, prins Eugen Bernadotte. Målarprinsen,

som hyrde bostad därute första gången

Bergsten was a keen photographer, and so too

was his new neighbour and landlord prince Eugen

Bernadotte. This slightly blurred and crooked picture

of Bergsten’s house was taken by the painterprince,

who rented a home out there for the first

time in 1892 and seven years later acquired the

freehold of the entire property, and it most probably

dates from 1901–02, just a year or so before

the whole place was transformed by the building

of the new palace. photo: Prince Eugen, original at

Prince Eugen’s Waldemarsudde.

22 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

föregående sida, överst: Vy över Waldemarsudde 1828 från väster. Till höger i bakgrunden

syns Finnboda, till vänster Waldemarsudde på Djurgården. Av den akvellerade teckningen

framgår tydligt att Waldemarsudde med sina kvarnar utgjorde ett industriområde i idyllen.

På området fanns oljeslageri och oljekvar, byggd 1784, för produktion av linolja. Kvarnen

står kvar i dag i parkens östra del. Där låg även en sågkvarn och tiotalet mindre hus, bodar

och bryggor. Waldemarsudde var en lastageplats, men också ett sommarnöje för ägarna

som bodde på Skeppsbron. Den förste ägaren grosshandlaren Carl Magnus Fris (1743–1807)

uppförde de industriella anläggningarna. Han anlade även parken som finns kvar i områdets

östra del och den senare ägaren Johan Bergman Olson (1800–1865) hade sommarbostad

i det gamla huset. Men framför allt var Waldemarsudde centrum i Olsons rederirörelse och

brädhandel. Teckningen är gjord av A.U. Schützercrantz, originalet tillhör Nationalmuseum.

foto: Carl af Petersens 1955, Stockholms stadsmuseum.

opposite page, top: Waldemarsudde, viewed from the west in 1828. Finnboda is visible to

the right in the background, Waldemarsudde, on Djurgården, to the left. This watercoloured

drawing clearly indicates that Waldemarsudde and its mills were an industrial undertaking in

idyllic surroundings. The establishment had an oil (vegetable oil) press and a linseed oil mill

built 1784. The mill remains extant in the eastern part of the grounds, where there used also to

be a sawmill and ten or more smaller houses, sheds and landing stages. Waldemarsudde was

a “cargo terminal” but also a summer retreat for its owners, who otherwise lived on Skeppsbron.

The industrial facilities were built by the first owner, Carl Magnus Fris (1743–1807), a

wholesale merchant, who also laid out the park remaining in the eastern part of the area. A

subsequent owner, Johan Bergman Olson (1800–1865), made the old house his summertime

residence. First and foremost, however, Waldemarsudde was the centre of a shipping and

timber company, Olsons Rederirörelse Och Brädhandel. The original drawing, by A.U. Schützercrantz,

is in Nationalmuseum. photo: Carl af Petersens 1955, Stockholm City Museum.

under: Det hus grosshandlare Bergsten flyttade till på Waldemarsudde 1896 var ganska nedgånget.

Bergsten rustade sin nya bostad vars ljusa gavel syns till vänster om segelbåten. I det

huset bodde han 1896–99. Det låg på en egen staketomgärdad tomt med uthus och stall, det

senare skymtar bara i lövverket till vänster om boningshuset. Lite längre åt vänster syns taket

på den gamla huvudbyggnaden, det gamla huset som i dag står kvar i skuggan av slottet. Områdets

lite nedgångna industriella prägel framgår inte av detta fotografi eftersom brädgården

och lastplatsen var lokaliserade till områdena till vänster och bakom huvudbyggnaden, alltså

ut efter vattnet i det anlagda parkområde som i dag först möter besökaren på väg till prins

Eugens museum. Alldeles till höger om segelskutan står sommarpaviljongen, en byggnad som

försvann när prinsens slott uppfördes 1903–05 för att sedan ersättas av slottets tillbyggnad

galleriet, färdigt 1913. Bergstens första hus plockades ner för att bereda plats åt slottet och

återuppfördes på annan plats. Utifrån motivet kan man därför avgöra att fotografiet måste

vara taget tidigast 1896 då Bergsten tog över och målade om sitt hus och senast 1903 då

slottsbygget satte igång. foto: Anton Blomberg, original i Stockholms stadsmuseum.

below: The house at Waldemarsudde which Bergsten moved into in 1896 was pretty run down.

He refurbished his new home, the bright end wall of which is visible to the left of the sailing

boat, and he lived there between 1896 and 1899. The house occupied a separate, fenced-in,

plot which also included outbuildings and stables, the latter of which can be glimpsed through

the foliage to the left of the dwelling house. A little further left we see the roof of the old main

building, the old house which survives in the shadow of the palace. The rather shabby industrial

ambience of the place is not apparent in this photograph, because the timber yard and

wharf were in the areas to the left of and behind the main building, i.e. on the waterfront in

the park which, today, is the first thing seen by approaching visitors to Prince Eugen’s museum.

Immediately to the right of the sailing barge is the summer pavilion, which disappeared when

the Prince’s palace was built in 1903–05 and succeeded by the gallery annex, completed in

1913. Bergsten’s first house was dismantled to make room for the palace and was re-erected

elsewhere. This photograph, then, must have been taken at the earliest in 1896, when Bergsten

took over and repainted his house, and not later than 1903, when work began on the Prince’s

palace. photo: Anton Blomberg, original in the Stockholm City Museum.

a.w. bergsten 23


nils edling

Öster malm, som Ladugårdslandet döptes om

till 1885, hade trädgårdsland och exercisfält

bebyggts med stora hyresbostäder och utefter

Strandvägen paraderade palatsen. Femvåningshuset

Stureplan 1 var ett prydligt barn

av det föregående decenniet, uppfört 1883–85

efter ritningar av arkitekten Helgo Zettervall

(1831–1907), den uppburne kyrkorestauratören

och professorn vid Konstakademien. Prydligt,

därför att det ansågs vara en smakfull byggnad

från byggboomens värsta tid. 86 Huset blev efter

sekelskiftet hotell och bekant som Hotel

Anglais, vilket fortfarande finns kvar i kvarteret

i ett nytt hus. Café Anglais, ett inneställe,

låg där en trappa upp redan på Bergstens tid,

och Stureplan och den nya Birger Jarlsgatan,

som ersatte Norrmalmsgatan, blev snabbt de

mondäna flanörernas nya favoritstråk. 87

Efter några år vid Stureplan drog sig

Bergsten bort från stadens larm till Waldemarsudde.

Den egendomen innehades av arvingarna

till grosshandlaren Johan Bergman

Olson (1800–1865), i vars rederiverksamhet

den utgjort en viktig del, och Bergsten arrenderade

en av huvudbyggnaderna. Han flyttade

in någon gång under 1896 och bodde kvar

där hela sitt liv. 88 När prins Eugen (1865–1947)

köpte besittningsrätten till Waldemarsudde

hösten 1899 förändrades Bergstens bostadssituation

en smula. Han blev hyresgäst och fann

sig snart tvungen att flytta ifrån det gamla huset,

som revs för att lämna plats åt målarprinsens

mer ståndsmässiga slott. Men Bergsten,

som var skriven på Djurgården, fick i alla fall

stanna kvar när sommargästerna sades upp.

Han flyttade till ett hus längst bort på tomten,

eller rättare sagt, han fick lov att bygga om

ett äldre hus och för hans räkning uppfördes

1900–01 Kvarngården, vars äldsta delar stammar

från 1700-talet, med stall, vagnsbod och

grindstuga. De tre senare gick i grönt medan

boningshuset, i dag överintendentens tjänstebostad

i trädgårdens östra kant, blev gult med

svart plåttak. 89

Bergstens regelbundna adressändringar i

huvudstaden speglade inte någon rotlöshet

som inympats i honom i unga år. I stället visar

de på ett betydande socialt avancemang,

24 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

från pensionaten på Nedre Norrmalm, via lägenheten

bakom kontoret i Gamla Stan och

våningen vid Stureplan till en egen villa på

Kungl. Djurgården. Och när de burgna kretsarna

började söka sig ut till villaförstäder som

Saltsjöbaden och Djursholm under 1890-talet,

fann Bergsten sitt avskilda läge nära naturen

på närmare håll. 90 Paradoxen är att han flyttade

till ett av Djurgårdens mer exploaterade

områden. Visserligen hade grosshandlare

Bergman Olson använt Waldemarsudde som

sommarställe och målarprinsen intogs av platsens

skönhet flera år innan han flyttade dit,

men Udden var en gammal arbetsplats med

oljeslageri, skeppsvarv och brädupplag. Här

fanns stall och en ladugård med fyra kor, väderkvarn

och tjärupplag. Verksamheterna, seglationen,

brädgården och ladugården undantagna,

hade så sakta insomnat under de föregående

årtiondena. Trots det liknade 1890-talets

Waldemarsudde ”en något skräpig idyll”. 91

När prinsen kom förvandlades det hela till en

stor byggarbetsplats innan det lilla slottet stod

färdigt för inflyttning 1905. Det var också prinsen

som med sprängnings- och utfyllningsarbeten

skapade den nuvarande parkmiljön och

han förändrade därmed den karga och mer

skärgårdslika natur som Bergsten först mött

på Waldemarsudde.

På Waldemarsudde hade Bergsten piga

och kusk, snart tillkom också husföreståndarinna

och kokerska. Husföreståndarinnan

Maria Lindström (1871–1940) intog en särskild

plats i hans liv. Hon hade börjat som

elev i firman redan i början av 1890-talet och

blev tidigt hans sekreterare. De stod varandra

nära och bodde tillsammans på Djurgården. 92

Vardagslivet där, ett stenkast från prinsens palats,

präglades inte av någon överdriven elegans.

Grosshandlaren hade som sig bör tjänstefolk,

men kunde i småsaker som gällde honom

själv vara sparsam och i vissa fall ha en

närmast spartansk livsstil. 93 Något umgänge

med den högättade grannen prins Eugen förekom

inte heller. Men där fanns trots allt en

tydlig yttre glans. Kusken Persson berättar i

sina minnen om den korta tiden hos Bergsten

under 1899:

A.W. Bergsten skaffade sig aldrig någon bil. Han föredrog häst och vagn. Det var så han färdades från

hemmet på Djurgården till firman på Malmtorgsgatan. Enspännarna, den gamla tidens sportbilar, ska ha

givit ifrån sig ett surrande ljud likt stora insekter. Här sitter grosshandlaren i en sådan dogcart utanför Waldemarsudde.

Mannen som står bredvid är okänd, hunden är däremot en av Bergstens ulmerdoggar eller

tysk dogg som de också kallades. Det märkliga namnet kommer från staden Ulm och användes om vissa

färgvarianter inom rasen grand danois, även kallad dansk dogg. Tysk dogg var även ett äldre namn på

hela rasen oavsett färgteckning. Bilden är karakteristisk med huvudpersonen välklädd i centrum omgiven

av favoritdjuren häst och hund. Tidpunkten är okänd men sannolikt är bilden från 1920-talet. Fotografen

är Bergsten själv men det var förstås inte han själv som drog i utlösaren. Fotografiet är en gåva till KSLA

av Gunhild Söderbaum (1916–2001) f. Melchert, vars far tandläkaren Eric Melchert (1887–1978) var en

Bergstens vänner och jaktkamrater. foto: Original hos KSLA.

A.W. Bergsten never bought a car. He preferred a horse and carriage, and that is how he travelled between

his home on Djurgården and the business in Malmtorgsgatan. One-horse traps, the sports cars of

yesteryear, are said to have emitted a buzzing sound like that of large insects. Here the wholesaler is seated

in just such a conveyance outside Waldemarsudde. The man standing to one side is unidentified, but

the dog is one of Bergsten’s Ulmer dogs, otherwise known as German mastiffs. The curious name derives

from the city of Ulm and was applied to Great Danes with certain shades of colour. “German mastiff” was

also an earlier name for the entire breed, regardless of colouring. This picture of the main character, well

dressed and at the centre of attention,. together with his favourite animals, horse and hound, is typical of

its time. The actual point in time is not known, but probably this picture dates from the 1920s. The photographer

is Bergsten himself, but of course he did not personally click the shutter. It was presented to KSLA

by Gunhild Söderbaum (1916–2001), née Melchert, whose dentist father Eric Melchert (1887–1978) was

one of Bergsten’s friends and hunting companions. photo: Original at KSLA.

a.w. bergsten 25


nils edling

Mitt huvudsakliga arbete, utom diverse småsysslor,

bestod uti att varje söckendag skjutsa

Herr Bergsten till och från hans kontor vid

Malmskillnadsgatan [ska vara Malmtorgsgatan].

Han åkte då alltid i en ’Dogcart’ d.v.s. en

lätt, enspänd kärra med höga hjul. Själv bodde

han uti en vacker villa med härlig utsikt över

segelleden. Utom de tvenne hästarna hade han

3 stycken väl dresserade fågelhundar, av vilka

en i taget fick följa med på våra åkturer, alltid

springande där bak, mellan de höga hjulen. 94

Prinsen åkte bil, vilket säkert väckte nyfikenhet

1905, men Bergsten i sin enspännare

måste också ha varit ett uppseendeväckande

ekipage i full fart förbi Tivoli, över den nya

Djurgårdsbron från Stockholmsutställningen

1897, längs hela Strandvägen med vedskutorna

på ena sidan och de burgna byggnaderna på

den andra, via Arsenalsgatan och förbi Kungsträdgården

upp till det nya – och omstridda

– Operahuset, fram till Gustaf Adolfs torg och

firman på Malmtorgsgatan. Den tvåhjuliga

vagnen utgjorde helt klart en statussymbol, en

dåtidens sportvagn. 95 Kanske var det Bergsten

som den iakttagande flanören Hjalmar Söderberg

sett på Djurgårdsbron år 1900, ”den i sin

gummiringade viktoria sorglöst framilande

rentiern”. 96 Huruvida hans vagn kom från fabriken

Viktoria är oklart, ett för omvärlden

tydligt tecken på ekonomiskt välstånd var den

i varje fall. Senare slutade Bergsten att hålla

egna hästar och kusk och åkte i stället hyrverk

till och från firman varje dag.

Firman efter Bergsten

Under sitt femtiofemte levnadsår drog

Bergsten sig tillbaka. Han sålde firman till

sin kontorschef Fritz Petzold (1867–1933) och

upphörde med grosshandeln 1909. Petzold

hade arbetat i firman sedan 1886 då han kom

till Sverige från Sachsen, och Bergsten sålde

alltså till sin äldste medarbetare. 97 Åtminstone

två förklaringar kan anges till affären. För det

första hade Bergsten redan förvärvat en ansenlig

förmögenhet som garanterade ekonomiskt

oberoende och för det andra sviktade hälsan

en del. Bergsten hade börjat få problem med

hörseln och balansen. 98 Han sålde uppenbarligen

vid rätt tidpunkt och fick bra betalt. Det

framgår av taxeringskalendern. Bergsten taxerade

1909 för drygt 100.000 kr, vilket i dag

motsvarar ett ca 40 gånger högre belopp, i

sammanlagd inkomst av arbete, kapital och

fastigheter. 99 Efter försäljningen av firman investerade

Bergsten i ett stenhus mitt i staden

och under några få år ägde han fastigheten

Hästskon 2, en fyravåningsbyggnad i hörnet

av Regeringsgatan och Hamngatan. På denna

fina adress, huset låg alltså i kvarteret ovanför

Nordiska Kompaniets stora varuhus (uppfört

1913–15), bodde bland annat den italienske

ambassadören greve Costa i en nätt våning på

12 rum med kök och förråd. Fastigheten, som

givetvis rymde flera kommersiella lokaler, taxerades

till mer än en halv miljon kr. 100

Under Petzolds tid reducerades verksamhetens

omfattning, och i början av tjugotalet

hade firman 30 anställda, varav fem kvinnor

som sysslade med sömnad. 101 Petzold avled

1933 och ett år senare ombildades Bergsten &

Ernst till ett aktiebolag med änkan Tora Petzold

(1872–1961) och hennes båda söner som

intressenter. Verksamheten, som förefaller ha

brottats med en hel del bekymmer, flyttade nu

från city till Hudiksvallsgatan i Vasastan och

ett kvarter där det redan fanns flera tillverkare

och grossister i textilbranschen, och i början

av 1950-talet förvärvades bolaget av Bredenberg

& Co, en av sekelskiftets större firmor

med inriktning på bland annat matt- och möbeltyger.

102 Med tiden framträdde Bredenbergs

som den ledande detaljisten inom Bergsten &

Ernsts nisch underkläder, strumpor, trikåvaror

och korsetter. Företaget öppnade 1935 ett

mindre varuhus i hörnet av Drottninggatan

och Mäster Samuelsgatan i Stockholm, en

fin funkisbyggnad ritad av Gunnar Asplund

(1885–1940), och hade flera filialer runt om i

staden. Bredenbergs förvärv kan ses som ett

led i integrationen av grossist- och detaljistleden,

och Bergsten & Ernst AB fortlevde som

26 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

När Bergsten 1899 sades upp från sitt gamla hus på Waldemarsudde fick han tillåtelse att

stanna kvar och bygga ett eget hus. Det huset var egentligen en om- och tillbyggnad av

den gamla kvarngården från 1700-talets slut. Den nya Kvarngården, uppförd och ritad av

byggmästaren Hjalmar Engström, ligger kvar i parkens östra kant och är i dag intendentens

tjänstebostad. Vid gården byggdes stall, vagnsbod och grindstuga och alla byggnaderna låg

avskilda bakom staket. Bergsten var prinsens, eller formellt Hovförvaltningens, hyresgäst men

han hade sin egen fastighet att sköta. Målaren Bergsten umgicks inte med målarprinsen och

dennes konstnärsvänner. Därtill var det sociala och konstnärliga avståndet för stort. Bergsten

förefaller också ha sökt avskildheten. Den här fina oljemålningen av Kvarngården utförde

prins Eugen 1940, alltså tre år efter Bergstens död. Målningen tillhör Prins Eugens Waldemarsudde.

When, in 1899, Bergsten received notice to quit his old house at Waldemarsudde, he was

granted permission to stay on and build a new house of his own. This new house was in fact a

rebuild and enlargement of the old mill house, Kvarngården, dating from the end of the 18th

century. The new Kvarngården, designed and erected by master-builder Hjalmar Engström,

still stands on the eastern fringe of the grounds and is now the Museum Director’s living quarters.

Stables, a coach house and a lodge were built there, hidden behind the fence. Bergsten

was the Prince’s, or officially the Royal Court Administration’s, tenant, but had a property of

his own to manage. As an amateur painter, Bergsten did not associate with the painter-prince

and his artist friends. The social and artistic gap between them was too wide for that, and in

any case Bergsten seems to have been a recluse. This fine oil painting of Kvarngården was

executed by Prince Eugen in 1940, three years after Bergsten died, and is now the property

of Prince Eugen’s Waldemarsudde.

a.w. bergsten 27


nils edling

Fröken Maria Lindström (1871–1940)

Kvinnan i Bergstens liv hette Maria Lindström

(1871–1940). Hon var född i Stockholm som tredje

barnet till porslinsarbetaren Johan Gustaf Lindström

och hans maka Josefina Charlotta, född Sommargren.

De båda äldre syskonen syns inte i historien

om Bergstens firma. Maria och hennes två yngre

bröder och två systrar hade alla mer eller mindre

anknytning till företaget och textilbranschen. I folkräkningen

1890 står Maria Lindström som sömmerska

och några år senare började hon som handelselev

hos Bergsten. Senare blev hon hans sekreterare

och flyttade ut till Waldemarsudde. I officiella

sammanhang omnämns hon som hushållsföreståndarinna

och personlig sekreterare. Men hon var

något betydligt mer. A.W. Bergsten och Maria

Lindström var förlovade men äktenskapet blev aldrig

av. Däremot bodde de ihop på Djurgården och

i Jämtland under flera decennier. Hon underordnade

sig den dominante och kraftfulle mannen och

hon vårdade den gamle grosshandlaren. Lindström

ärvde lösöre och nyttjanderätten till Waldemarsudde

och Enaforsholm. Kvarngården på Djurgården

lämnade hon dock redan 1937 och de sista åren

bodde hon tillsammans med sin syster Martha Lindström

(1875–1962). Efter Bergstens död 1937 var

det Lindström som förklarade donatorns intentioner

och önskningar och hon kom på så vis att få en inte

obetydlig inverkan på skötseln av Enaforsholm och

på belöningarna till förtjänta småbrukare. Maria

Lindström och A.W Bergsten delar begravningsplats

på Norra Kyrkogården i Solna. Maria, Martha

och lillebror David Lindström (1878–1956)

arbetade samtliga i Bergstens firma. Efter 1909 då

Bergsten sålde företaget öppnade de eget i Konfektionskompaniet

Lindström & Co, grundat 1915.

Bergstens finansiella understöd ska ha möjliggjort

deras satsning på grosshandel med damkonfektion.

År 1924 ombildades firman till ett familjeägt

aktiebolag med en fjärde syster, Esther Lindström

(1873–1933), som delägare. Den utomstående

delägaren, vars relation till Lindströms är oklar,

hette Harald Lundberg (1889–1965). Även han

hade arbetat på Bergstens kontor. Konfektionskompaniet

Lindström & Co AB, först med adress Regeringsgatan

56 och sedan på Sveavägen 34, var ett

28 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

litet grosshandelsföretag. Verksamheten förefaller

att ha upphört helt och hållet omkring 1950. Bolaget

likviderades formellt tio år senare.

Miss Maria Lindström (1871–1940)

Maria Lindström (1871–1940) was the woman in

Bergsten’s life. Born in Stockholm, she was the

third child of Johan Gustaf Lindström, a china

factory worker, and his wife Josefina Charlotta,

née Sommargren. The two elder children do not

figure in the history of Bergsten’s business. Maria,

a brother her junior by two years and two sisters

were all connected, to a greater or lesser degree,

with the business and the textile trade. In the 1890

census, Maria Lindström is shown as a seamstress

by trade, and a few years later she joined the

Bergsten business as a commercial trainee, later

becoming Bergsten’s secretary and moving out

to Waldemarsudde. On official occasions she is

referred to as his housekeeper and personal assistant,

but she was a good deal more than that.

A.W. Bergsten and Maria Lindström got engaged.

They never married, but they lived together on

Djurgården and in Jämtland for several decades.

She deferred to this domineering, energetic man

and she nursed the former wholesale merchant

in his old age. Maria Lindström inherited personal

property and the occupancy of Waldemarsudde

and Enaforsholm. She already vacated

Kvarngården on Djurgården in 1937, however,

and for the last years of her life lived with her

sister Martha Lindström (1875–1962). Following

Bergsten’s death in 1937, it was Maria Lindström

who explained his intentions and wishes, and in

this way she exerted no little influence on the running

of Enaforsholm and on the rewards given

to deserving smallholders. Maria Lindström and

A.W. Bergsten are buried together at Norra

Kyrkogården in Solna. Maria, Martha and their

younger brother David Lindström (1878–1956) all

worked for the house of Bergsten. After Bergsten

sold up in 1909, they started their own clothing

manufacturing company, Lindström & Co, in 1915.

Their venture into wholesale dealing in ladies’

fashion wear was purportedly made possible by

financial support from Bergsten. The firm was reconstituted

as a family-owned limited company in

1924, this time with a fourth sister, Esther Lindström

(1873–1933), as one of the partners. The external

partner, whose relationship to the Lindströms is unclear,

was called Harald Lundberg (1889–1965).

He had also worked in Bergsten’s office. Konfektionskompaniet

Lindström & Co AB, located first at

Regeringsgatan 56 and later at Sveavägen 34,

was a small wholesale concern. Its operations appear

to have ceased entirely in 1950, and the company

went officially into liquidation ten years later.

ett helägt dotterbolag specialiserat på grosshandel

med strumpor, trikåvaror och korsetter.

Bredenberg & Co övertogs senare av

KappAhl och den gamla firman avvecklades

helt. Aktiebolaget Bergsten & Ernst likviderades

formellt den 20 december 1979. Därmed

försvann de sista spåren av grosshandlare

Bergstens egen firma. 103

Flera av Bergstens anställda förblev i hans

tjänst under lång tid. Hans efterträdare Petzold

utgör ett exempel. Ett annat är den dräng

som började hos Bergsten på Västerlånggatan

för att senare följa med till Malmtorgsgatan

och vidare ut till Waldemarsudde. Där bodde

han med sin familj och arbetade som kusk hos

grosshandlaren. 104 En inte orimlig tolkning är

att Bergsten var en uppskattad arbetsgivare

som månade om de sina. Syskonen Lindström

stod dock i särklass när det gällde att ha

nära relationer till honom. Maria Lindström,

Bergstens närmast förtrogna, och två av hennes

syskon arbetade i firman. Sex år efter försäljningen

bildade syskonen en egen firma,

Konfektions Kompaniet Lindström & Co och

deras före detta arbetsgivare ska ha medverkat

som finansiär i det projektet. 105 Från 1915

existerade den nya firman med David Lindström

(1878–1956), förut handelsresande hos

Bergsten, som direktör och hans systrar som

kompanjoner. Deras grosshandel, med kontor

först på Regeringsgatan och senare på Sveavägen,

specialiserade sig på damkonfektion och

den ombildades 1924 till ett aktiebolag. Företaget

ägdes helt och hållet av fyra syskon; Maria

Lindström ledde bolaget tillsammans med

sin syster Martha (1875–1962) och brodern David.

Senare tog syskonbarnen över och under

efterkrigstiden avvecklades verksamheten successivt.

Bolaget likviderades 1960. 106

Till Jämtland!

Efter försäljningen av firman 1909 utgjorde

Waldemarsudde den ena fasta punkten i

Bergstens liv. Den herrgårdsliknande egendomen

Enaforsholms Gård i Åre socken,

a.w. bergsten 29


nils edling

Så här såg Enaforsholm ut före Bergstens ankomst. Detta vykort, en vy mot söder av en okänd fotograf,

ger en god bild av hur miljön såg ut på 1880- eller 1890-talet. Stora huset, med Storsnasen i bakgrunden,

saknar sin övervåning. Till höger syns härbret med tre våningar och sadeltak. Det är före ombyggnaden

till flygel, då Bergsten gav huset två våningar och ett brutet tak. Till höger om härbret skymtar sommarstugan

fram, vilket senare blev Bergstens ateljé. Längst till höger i bild syns stallets ena gavel. foto: Vykort i

A.W. Bergstens samling av fotografier, KSLA.

This is what Enaforsholm looked like before Bergsten arrived there. This postcard, a southward view taken

by an unknown photographer, conveys a good picture of the surroundings in the 1880s or 1890s. The

Big House, with Storsnasen in the background, has yet to acquire its upper storey. To the right we see the

three-storey outbuilding with its hipped roof, and to the right of that we glimpse the summer cottage which

later became Bergsten’s studio. One end wall of the stables can be seen on the far right. photo: postcard

in A.W. Bergsten’s photograph collection, KSLA.

Västjämtland, blev den andra. Bergsten köpte

gården hösten 1908 för 16.000 kr av Enafors

Aktiebolag, en firma inriktad på handel

med trävaror. 107 Förvärvet, faktiskt den första

egendom Bergsten ägde, bör ses som ännu

en bidragande förklaring till försäljningen av

firman ett år senare. Det går också att se förvärvet

som ett utslag av längtan till landet, ett

exempel på borgerlighetens begär efter natur

och vildmark. Det var inte ovanligt att förmögna

grosshandlare och fabrikörer köpte

lantegendomar. Tvärtom var det snarast ett

invant beteende, en form av investering som

utvecklats sedan 1700-talet och som följde

normerna för ett gott borgerligt liv. 108 Stora

herrgårdslika egendomar kunde å ena sidan

ge gott ekonomiskt utbyte och å den andra

sidan kunde de fungera som ståndsmässiga

sommarnöjen. Med tiden blev de rekreativa

inslagen viktigare och helst skulle glasverandorna

då ligga på lagom ångbåtsavstånd från

staden. 109 Grosshandlare Bergsten hade helt

30 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Bergsten i sin nya vagn, en ensitsig karriol, framför mangårdsbyggnaden på Enaforsholm. Här syns resultatet

av byggmästare Bergstens ombyggnad, påbörjad redan 1909. Bredvid vagnen står husses kära

ulmerdogg Roy, en tysk grand danois. Hundarna var viktiga för Bergsten och ett antal settrar, fågelhundar,

gråhundar och grand danois syns på hans fotografier. Av fotografierna att döma var hundarna de

viktigaste kamraterna, eller de näst viktigaste efter fröken Lindström, på Enaforsholm. Man kan också

notera att dörrarna har fått en annan färgsättning. De är ljusa med en mörkare ram runt speglarna. Före

Bergstens tid var de mörka med ljusa speglar. foto: Odaterat fotografi av AWB nr E 275, KSLA.

Bergsten in his new carriage, a single-seater cariole, in front of the Enaforsholm corps de logis. Here we

see the outcome of builder Bergsten’s rebuild, which had begun already in 1909. Standing next to the

cariole is the master’s beloved Ulmer dog Roy, a German Great Dane. Dogs meant a lot to Bergsten, and

a number of setters, gundogs, greyhounds and Great Danes are included in his photographs. Judging

from the pictures, the dogs were his boon companions at Enaforsholm, second at most to Miss Lindström.

It will also be noticed that the doors have changed colour. They are brightly coloured now, with darker

stiles and rails surrounding the panels. Before Bergsten’s time they were dark with bright panels. photo:

undated photograph by AWB, No. E 275, KSLA.

andra preferenser och i hans fall styrde omsorgen

om hälsan. Det var den som förde honom

till Jämtland.

A.W. Bergsten kom till fjällvärlden som

”luftgäst”. Så kallades de välbeställda män

och kvinnor som ordinerades att vistas i den

hälsosamma och stärkande fjälluften. Vila,

vandringar och god mat löd receptet för gästerna

och kurorter som Davos och S:t Moritz

i Schweiz fungerade som avlägsna förebilder

när jämtländska fäbodar förvandlades till

fjällhotell. Bergstens kur skrevs ut av den bekante

läkaren Ernst Westerlund (1839–1924)

som redan 1883 upptäckt sin kurort Storlien

där han några år senare öppnade en sommarpraktik.

110 Bergsten, som uppenbarligen hade

obestämda men påtagliga besvär, kom under

flera somrar att rekreera sig på hotellet i Storlien.

Han ”kände sig väl i den höga och rena

luften samt fjällvärldens storhet”, vittnade senare

hans närmaste Maria Lindström. 111 Här

ligger även förklaringen till Bergstens intresse

a.w. bergsten 31


nils edling

Här ses byggnaderna på Enaforsholm fotograferad från östra sidan av Lillåns mynning. I bildens mitt

syns Stora huset med en utbyggnad på gaveln. Troligen var detta sågverkskontoret på Stensaas tid. Till

höger om denna byggnad syns ladugården/bryggstuga och längst till höger i bild syns stallet. I ekan

sitter Bergsten, hans irländska settrar och fröken Lindström. De tre, han, hundarna och hon, återkommer

på åtskilliga bilder från Jämtland. De tillbringade i regel två-tre månader om året i fjällen. Bergsten kom

till Enaforsholm varje sommar från 1909 till och med 1935. Paret Bergsten och Lindström bodde ihop i

Stockholm och tillbringade sommarmånaderna tillsammans på Enaforsholm. Sommaren var den viktiga

årstiden för all fjällturism vid sekelskiftet. Det gällde generellt. Odaterad, dock efter år 1909 då Stora

husets tak ändrades från sadeltak till brutet tak men före 1912 då stall och ladugård revs. foto: AWB, nr

E 274, KSLA.

Here we have the buildings at Enaforsholm photographed from the east side of the Lillån river estuary. The

Big House is in mid-picture, with an extension at one end. This was probably the sawmill office in Stensaas’

time. To the right of this building we have the shippon/brewhouse, and on the extreme right the stables.

Bergsten, his Irish setter and Miss Lindström are sitting in the rowing boat. All three of them – Bergsten, the

dogs and Miss Lindström – figure in numerous Jämtland pictures. The usually spent two or three months

of the year in the mountains. Bergsten stayed at Enaforsholm every summer between 1909 and 1935

inclusive. He and Miss Lindström lived together in Stockholm and spent the summer months together at

Enaforsholm. Summer was the important season of the year for all turn-of-the-century tourism. This was

universal. Undated, but post-1909, because that year the roof of the Big House was altered from saddle to

mansard, and pre-1912, when the stables and shippon were demolished. photo: AWB, No. E 274, KSLA.

för den närbelägna egendomen. Efter det att

han sommaren 1905 lämnat Storlien sökte han

efter ett nytt fjällparadis och det fann han

snart en station österut utefter järnvägen. De

skriftliga underhandlingarna med Enafors AB

inleddes hösten i september 1907. Bolagets sanatorium

vid Enaforsholm 1900–05 (se Hans

Antonsons artikel i denna bok) hade inte blivit

någon succé och det gamla sågverket låg

öde sedan flera år tillbaka. Budgivningen,

som inkluderade åtminstone en till intressent,

pågick i ett år innan Bergsten blev ägare till

Enaforsholm. 112

Enaforsholm kom att inta en central plats

i Bergstens liv. Här tillbringade han varje

sommar från 1909 till 1935. Här framträder en

32 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Målningen var en favoritsysselsättning för Bergsten och något som han ägnade sig åt hela livet. Efter försäljningen

av företaget 1909 fick han gott om tid att utöva sin hobby och det gjorde han ofta och gärna

på Enaforsholm. Här har konstnären ställt upp staffliet på fjället. Han har förstås sällskap av sin fågelhund.

foto: Odaterat fotografi av A. W. Bergsten, KSLA.

Painting was a favourite and lifelong pursuit of Bergsten’s. The sale of his business in 1909 left him with

plenty of time for cultivating his hobby, which he frequently indulged at Enaforsholm. Here the artist has

rigged up his easel on the mountain, accompanied of course by his gundog. photo: undated photograph

by A.W. Bergsten, KSLA.

annan person än handelsmannen, den något

anonyme grosshandlaren som skymtar bakom

statistik och mantalsuppgifter. På Enaforsholm

var Bergsten en entusiastisk byggherre,

en aktiv friluftsmålare och fotograf och en

ivrig jägare. De fyra områdena utgjorde hans

hobbies. Och här får hundarna, som sprang

tysta invid vagnen på Djurgården, framträda

som husses kära kamrater. Under de första

åren var Bergsten byggmästaren. Han hade

de ekonomiska resurser som fordrades och var

uppenbarligen ivrig att komma i gång. En rad

hus färdigställdes och byggdes om enligt ägarens

önskemål (se Seberbrink, Rutgersson och

Antonsons bidrag).

I testamentet omtalas enstaka målningar

med motiv från Helsingborg av Bergsten och

förmodligen fortsatte han att måla när helst

tillfälle bjöds under de följande decennierna.

113 Kanske var längtan efter att få ställa upp

staffliet i naturen en faktor i valet av Waldemarsudde

som boplats. Det är okänt. När han

drog sig tillbaka från affärslivet verkar måleriet

ha blivit allt viktigare för honom, och att

Bergsten målade mycket på Enaforsholm är

väl känt. Den gamla sommarstugan från sågverkets

tid byggdes om till ateljé och huset bär

än i dag det namnet, men numera hyser det

gäster i stället för dukar, penslar och terpentinflaskor.

Helst målade han landskap med

djur. Harar, ripor och rävar var kära motiv.

Hundar och blommor tillhörde också favoriterna.

Bergsten var produktiv och på Enaforsholm

hänger flera av hans verk. Konstnärligt

sett nådde han väl aldrig större höjder. Han

var en hyfsad amatör, men det intressanta är

inte kvaliteten i hans tavlor utan att målandet

utgjorde en så viktig del av hans liv. Han

a.w. bergsten 33


nils edling

ägnade mycket tid åt sina tavlor. Hemma i

Stockholm företog han båtutflykter i skärgården

för att finna lämpliga motiv, och

Enaforsholm väntade den dramatiska naturen

utanför dörren. Det måste ha varit en friluftsmålares

dröm, och till Bergstens gård kom

också en del konstnärskolleger på besök för

att försjunka i fjällandskapen. 114

Kameran utgjorde hans andra konstnärliga

instrument. Att han väl behärskade det visar

många illustrationer i denna bok. Bergsten var

en god fotograf av människor och natur. På

flera plåtar dokumenterade han de nya byggnaderna

– akademien har totalt 170 kopior –

och skildrar olika verksamheter som plöjning,

höskörd och byggnadsarbeten på gården. 115

Hans bilder av det lantliga arbetet är omsorgsfullt

arrangerade. Att ställa upp personerna

inför kameran var dock inte Bergstens påhitt

utan en tidstypisk konvention. Vatten, särskilt

forsen Enan, utgjorde ett annat återkommande

motiv. Bergsten gillade uppenbarligen

naturbilder av vatten, både strömmande forsar

och stilla sjöar. Slutligen finns där bilderna

nästa sida, överst: Den jaktintresserade grosshandlaren

poserar med byte och hund. Bergsten

var en passionerad jägare. Harar, ripor och som

här änder utgjorde bytet. Jakten verkar ha varit en

viktig social aktivitet för honom. Han hade jaktkamrater

som kom på besök och turerna förevigades

gärna med kamerans hjälp. Det här fotografiet

skänkte Bergsten till sin jaktkamrat tandläkaren Eric

Melchert (1887–1978). Akademien har i sin tur

fått det i gåva av hans dotter Gunhild Söderbaum

(1916–2001). Fotografen är A.W. Bergsten själv.

opposite page, top: The merchant hunter posing

with bag and hound. Bergsten was an avid hunter.

Hares, grouse and, as in this picture, duck were his

quarry. Hunting seems to have been an important

part of his social life. He had hunting companions

who came visiting, and their expeditions were often

immortalised in photographs. Bergsten gave

this picture to a hunting companion of his, the

dentist Eric Melchert (1887–1978). The Academy

in turn was given it by his Gunhild Söderbaum

(1916–2001). The photograph was taken by A.W.

Bergsten himself.

från jakt och fiske. Och hundarna, de ständigt

närvarande hundarna, de var utan tvekan favoritdjuren.

Hästarna intog också en upphöjd

position men de fångades inte på bild lika ofta.

Bergsten hade åtskilliga hundar genom åren.

Fågelhundarna som sprang med husse in till

kontoret i staden, de irländska settrarna ”Hej”

och ”Lord” från flera bilder från 1920-talet och

åtskilliga andra hundar som syns här och var

på olika fotografier. Bergsten tog sig även an

gråhunden ”Tass”, en bortsprungen valp som

fann ett tillfälligt hem på gården. Väl återbördad

till sin ägare rymde ”Tass” för att återförenas

med sin tillfällige husse innan skilsmässan

blev definitiv. Bergstens lilla berättelse om

”Tass” äventyr vittnar om berättarens kärlek

till djuren. 116

Hundtavla signerad A.W. Bergsten 1891. Avbildad

är sannolikt Roy, en ulmerdogg, dvs. en tysk grand

danois. foto: Metropol auktionshus, 4 september

2004.

Canine painting signed A.W. Bergsten 1891. The

subject is probably Roy, an Ulmer dog, i.e. German

Great Dane. photo: Metropol Auktionshus,

4th September 2004.

34 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Det är sällan Bergsten intar en så avslappnad

pose framför kameran. Här vilar jägaren med

sina hundar. Av den något vitnade mustaschen att

döma är det ett ganska sent fotografi. På grund

av sina tilltagande problem med balanssinnet låste

Bergsten in gevären för gott i mitten av 1920-talet,

och sannolikt är bilden tagen någon gång i början

av det årtiondet. Fotografen är okänd men det är

antagligen Bergsten som tagit bilden, KSLA. foto:

Odaterat fotografi av nr E 263, KSLA.

Bergsten is seldom this relaxed in front of the camera.

Here we see him at his ease with his dogs.

The somewhat whitened moustache suggests that

this is a fairly late photograph. Due to growing problems

with his sense of balance, he locked away

his guns for good in the mid-1920s, and the picture

was probably taken some time at the beginning

of that decade. The photographer is unidentified,

but presumably the picture was taken by Bergsten

himself. KSLA. photo: undated photograph of No.

E 263, KSLA.

Hundarna var givetvis med under jakten.

Enaforsholm var en jaktvilla, en av många

som framgångsrika grosshandlare låtit uppföra

i Jämtland, och dess ägare en aktiv jägare. 117

Jakt på harar, ripor och änder var viktiga villebråd.

Passionerad jägare, lyder omdömet i

minnesorden. Och inget motsäger det. 118 Fisket

i forsarna och sjöarna utgjorde ytterligare

en kär hobby. I mitten av 1920-talet gjorde sig

dock problemen med balansen påminda och

a.w. bergsten 35


nils edling

Bergsten tvingades därefter avstå från dessa

sysselsättningar.

Sommaren på Enaforsholm varade två och

en halv månad. Strax före midsommar brukade

Bergsten med sin följeslagare fröken

Lindström och tjänstefolket anlända för säsongen.

119 Han stannade i regel till början av

september. Ibland gjorde de besök på vintern.

Tavlorna, hundarna, fisket och jakten var huvudintressena

på Enaforsholm. Hundarnas

betydelse märks på ett litet lustigt sätt på

många fotografier. De är ofta med och deras

namn nämns i bildtexten medan människorna

i bild inte sällan saknar namn. Deras

anonymitet reducerar dem något jämfört med

de bekanta djuren som omger dem. 120 Namngivna

vänner och besökare syns emellanåt på

bilderna i samlingen, men sällskapslivet utgjorde

inte huvudsaken för Bergsten. Själva

idén med Enaforsholm var den rakt motsatta.

Det handlade snarare om att vara ”luftgäst”

på ett eget fjällhotell och om att ha ett eget

”naturreservat” att ordna och vårda efter eget

kynne.

A.W. Bergsten i helfigur

Utan tillgång till intervjuer, personliga vittnesbörd,

brev eller annat privat material är det

svårt att bilda sig en uppfattning om en annan

människas personlighet. Avsikter och ambitioner,

inte sällan svåra att uttolka i olika slags

källor, förblir helt dolda och får tydas utifrån

de synliga resultaten. Bilden av Bergstens liv

och verk bygger på material från olika källor

och få av dem härrör från huvudpersonen

själv. Färgerna läggs så att säga på utifrån och

Bergsten har inte alltid blandat dem. Undantaget

är Enaforsholm där hans uppenbara förkärlek

för vissa sysselsättningar tillför bilden

nya starka kulörer.

Det finns ett motsägelsefullt drag i

Bergstens liv. 121 Å ena sidan uppvisade det

en påtaglig yttre elegans tydligast märkbar

hos mannen i enspännaren som svepte förbi

på Strandvägen. Den yttre elegansen hade

betydelse för honom och han uppträdde alltid

mycket välvårdad och välklädd. Han var

ekonomiskt framgångsrik, bodde på Kungl.

Djurgården i en fin villa och ägde en rejäl fjällegendom

för rekreation och friluftsliv. Han

blev förmögen på affärer och skaffade sig de

tydliga yttre tecknen på välstånd och status.

Men, och detta är den andra sidan, han syns

inte alls i huvudstadens affärs- och sällskapsliv.

Bergsten förefaller inte ha intresserat sig för

uppdrag i näringslivet eller inom politiken.

Han hade endast ett styrelseuppdrag utanför

den egna firman och det var i W.S. Törsleff,

ett aktiebolag med partihandel i damkonfektion.

122 Firma Bergsten & Ernst ägde medlemskap

i Stockholms köpmannaförening och

undertecknade förslaget om inrättandet av en

handelskammare i staden. Men grosshandlare

Bergsten syntes varken i Köpmansklubben,

den verkliga affärselitens sammanslutning i

huvudstaden och grundad just för att öka personkontakterna

som minskat med telefonens

utbredning, eller i ordnarna, logerna och sällskapen.

Nu ligger det i och för sig i umgängeslivets

och middagssällskapens natur att de

ofta är övergående och informella och att de

följaktligen lämnar få spår efter sig. Bergstens

namn saknas emellertid i de tryckta matriklarna

för samtliga större och etablerade sammanslutningar.

123 Detta är en smula märkligt om

man tänker sig att ett brett kontaktnät och

goda förbindelser borde vara värdefulla för

en affärsman. Bergsten förblev en privatman.

Utan att hemfalla åt vulgärpsykologiska spekulationer

kan man se både Waldemarsudde

och Enaforsholm som tillflyktsorter, privata

zoner dit han gärna drog sig tillbaka. Måleriet

och djuren stod honom närmast. Den nedsatta

hörseln och det försämrade balanssinnet,

båda handikappen smög sig på när Bergsten

var 50-årsåldern, förstärkte kanske en viss

självvald isolering.

Men bilden av självvald isolering stämmer

inte. Alexander Wilhelm Bergsten och Maria

Lindström levde ihop under många år och

är begravda tillsammans. De gifte sig dock

36 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Det här julkortet av den 77-årige Bergstens hand skickade Maria och Martha Lindström julen 1937, alltså

den första julen efter Bergstens bortgång. Adressaten är obekant. Hösten 1937 var Maria Lindström en

av Bergstens två testamentsexekutorer och hon deltog aktivt i uttolkningen av donationens innebörd och

inriktning. Hon ärvde Bergstens tavlor, hon mottog en årlig livränta och disponerade Enaforsholm. Gåva

till KSLA (original hos KSLA).

This Christmas card from the hand of 77-year-old Bergsten was sent by Maria and Martha Lindström at

Christmas 1937, the first Christmas after his death, to an unknown addressee. Maria Lindström was one

of Bergsten’s two executors in the autumn of 1937, and she played an active part in interpreting the implications

and emphasis of his donation. She inherited Bergsten’s paintings, received an annuity for life and

had the use of Enaforsholm. Presented to KSLA (original at KSLA).

aldrig. En tid ska de ha varit förlovade men

nästa steg tog de aldrig. I officiella dokument

står hon som husföreståndarinna och sekreterare.

Sådana titlar är ganska intetsägande i

sammanhanget. Senare vittnesbörd anger att

hon helt underordnade sig den dominante

och självmedvetne grosshandlaren och att

det var han som bröt deras förlovning. Samtidigt

berättas att han förärade henne lyrik,

egenhändigt komponerade dikter som samtliga

brändes efter hennes död 1940. 124 Det är

alldeles uppenbart att de stod varandra nära,

och Lindströms betydelse för honom framgår

klart och tydligt av testamentet. Hon var hans

närmaste, och under de sista åren då han satt

i rullstol ansvarade hon såväl för honom som

för hemmens och affärernas skötsel. 125 Hon

ärvde också många av hans personliga tillhörigheter,

merparten av hans målningar och

nyttjanderätten till både Waldemarsudde och

Enaforsholm. Dessutom hade hon en generös

årlig livränta och hon var en av två utvalda

testamentsexekutorer, och det blev hon som

uttolkade donatorns intentioner.

Donationen

Grosshandlare Alexander Wilhelm Bergsten

avled i sitt hem på Djurgården den 2 augusti

1937. Han blev 81 år, åtta månader och 14 dagar

gammal. Tidningarnas nekrologer var ytterst

kortfattade, ett tydligt tecken på att den

döde inte varit en allmänt känd stockholmare.

126 I sitt testamente från 1922 hade Bergsten

a.w. bergsten 37


nils edling

utsett akademien till sin universalarvinge.

Närstående mottog lösöre och legater, några

livräntor och nyttjanderätter ingick också.

Lantbruksakademien, som den fortfarande

hette, fick förtroendet att förvalta återstoden.

Varför donerade han hela sin stora förmögenhet

till akademien? Det enkla svaret är att de

yttersta grunderna för Bergstens beslut förblir

okända. Inför 100-årsminnet ställdes frågan

till Lindströms syster, som också arbetat länge

i Bergstens firma och som tillhörde den inre

umgängeskretsen, och hon kunde inte ge

några som helst upplysningar om donatorns

styrande önskningar och motiv. 127

I minnesteckningen från 1955 heter det därför

att Bergstens starka band till den svenska

jorden avgjorde saken: ”Han var uppvuxen

i ett lantbrukarhem, och på Enaforsholm

hade han kommit jorden nära. Jorden och

djuren älskade han högt. De gåvo honom ett

levande intresse utanför honom själv.” 128 Säkerligen

påverkade hans levande intresse för

djur och natur valet, men ett sådant intresse

hade ingen omedelbar och entydig koppling

till akademien. Kärlek till lantbruk och natur

kan tas sig många olika uttryck, och organisationer

för jakt, naturvård och hembygd borde

ha varit gångbara alternativ för en presumtiv

donator som sökte förvaltande mottagare.

Utifrån det resonemanget borde Jämtlands

läns hushållningssällskap, en organisation

som Bergsten faktiskt tillhörde, ha varit en

högst tänkbar kandidat. 129 Men hans resonemang

kanske inte alls utgick från kärleken till

djur och jord. Kanske var det hans önskan att

hjälpa en sammanslutning som liksom han

själv verkade i skymundan och undvek rampljuset,

och det gjorde verkligen 1920-talets

svaga Lantbruksakademi. 130 En variant på den

tolkningen är att Bergsten faktiskt kände till

att dess resurser var ytterst begränsade. Spekulationer

är meningslösa. Det är tillräckligt att

konstatera att givaren synes ha hyst övertygelsen

att akademien skulle motsvara förtroendet

och verka för jordbrukets bästa i enlighet med

donatorns avsikter.

Man bör också komma ihåg att grosshandlare

Bergsten tillhörde ett skikt av samhället

där donationer var vanliga. De ingick i den

kapitalstarka borgerlighetens livsstil, i den

pliktetik som präglade entreprenörer och imperiebyggare

i svenskt näringsliv för hundra

år sedan. Pliktkänslan spelade då ”en viktig

roll för bevarandet av samhället; den kortsiktiga,

individuella egennyttan kräver alltid någon

balanserande kraft”. 131 Man tjänade stora

pengar och gav bort betydande summor till

olika kulturella, vetenskapliga och filantropiska

ändamål enligt principen att rikedom

förpliktigar – richesse oblige, som det heter.

Museer och högskolor mottog stora belopp,

stiftelser för olika sociala ändamål inrättades.

Storslagna exempel är Alfred Nobels donation

i testamentet från 1895 och Knut och Alice

Wallenbergs stiftelse, inrättad 1917 med syfte

att främja forskning och utbildning. En del

donatorer sökte offentlighet, uppmärksamhet

och uppskattning, andra begärde att få förbli

anonyma välgörare. Ett exempel på jakten efter

offentlig uppskattning och social prestige

utgör de ledande företagarna i Stockholm

som närmast tävlade om att få bekosta det

nya stadshusets konstnärliga utsmyckning.

Här skänkte f.d. excellensen K.A. Wallenberg

(1853–1938) från Stockholms Enskilda Bank en

halv miljon kr och direktör Louis Fraenckel

(1851–1911) från konkurrenten Svenska Handelsbanken

en lika stor summa medan grosshandlaren

Josef Sachs (1872–1949), chef för

Nordiska Kompaniet, donerade 346.000 kr.

Även Bergstens branschkollega John Josephson

lämnade betydande bidrag. 132 Denna offentliga

”budgivning” hade pågått under flera

år när Bergsten i det tysta bestämde sig för

att ge akademien sitt förtroende. Bergstens

resurser var inte alls lika stora som dem Wallenberg,

Fraenckel och Sachs kontrollerade.

Men det är inte poängen utan det handlar om

idealen. Om vad som var rätt att göra för det

allmänna bästa, fattat i vid mening, för en välsituerad

man. Det är i denna livsstil och dess

ideal, snarare än i de lantliga skånska rötterna,

38 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

som förklaringen till Bergstens beslut bör sökas.

Två andra av akademiens donatorer från

denna tid, fabrikör A.G. Wirén och direktör

A.T. Melander, passar väl in i samma donationskultur.

133 De tydligaste uttrycken för en

sådan borgerlig donationskultur står att finna

i Sveriges andra stad under 1800-tal och tidigt

1900-tal: Göteborg var donationernas stad

framför andra med storslagna lokalt inriktade

donationer till museer, skolor, sjukhus och

till stadens utbyggnad och utsmyckning. 134

Göteborg hade en rad välkända donatorer

som kunde tjäna som inbjudande föredömen

för framgångsrika affärsmän, och i Bergstens

skånska hembygd fanns också exempel på

framgångsrika företagare som gjorde betydande

donationer; konsulerna Nils Persson

(1836–1916) och Oscar Trapp (1847–1916) i Helsingborg

och kalkkungen Gottfrid Nymberg

(1876–1958) från Höganäs. Det är alltså lätt att

finna tänkbara inspiratörer och i minnesartikeln

från 1955 lanseras en annan tänkbar förebild:

patron på Klippans pappersbruk Sven

Magnus Sunnerdahl (1786–1854) och dennes

sondotter Magna Sunnerdahl (1863–1935) som

med början 1908–09 gjorde flera stora och

omtalade donationer till olika välgörande och

kulturella ändamål. 135

Ett annat sådant föredöme kan ha varit

Grängesbergsbolagets förre direktör Carl

Fredrik Liljevalch (1837–1909) som drygt tio

år innan Bergsten skrev sitt testamente hade

gjort liknande donationer. Liljevalch, som

bodde på Saltskog gård vid Södertälje, gynnade

universitet och högskolor med betydande

belopp. Efter hans död kom överskottet i boet

att bekosta konsthallen som bär hans namn

och som uppfördes av Stockholms stad. 136 Det

finns en intressant likhet mellan Liljevalchs

och Bergstens livsstilar. De saknade båda egna

familjer, de förvärvade betydande förmögenheter,

de införskaffade jaktegendomar i Jämtland,

de var aktiva jägare och konstentusiaster.

Någon direkt påverkan mellan den något äldre

och avsevärt mer förmögne Liljevalch och

Bergsten kan inte beläggas, men det är fullt

tänkbart att den äldre grosshandlaren fungerade

som inspirationskälla för den yngre. Liljevalch

tillhörde fjällpionjärerna från 1880-talet

och hans jaktvilla Medstugan uppfördes redan

1896–1897. Där inrättade han ett mönsterjordbruk

och anlade ett mejeri. Egendomen omskapades

enligt ägarens önskemål och kom att

uttrycka dennes intressen och personlighet,

och detta omdöme gäller i hög grad även grannen

Bergsten och hans Enaforsholm. Båda föredrog

en lantlig byggnadsstil och båda donerade

sina egendomar till agrara organisationer.

I Liljevalchs fall hette mottagaren Jämtlands

läns hushållningssällskap, en sammanslutning

som båda donatorerna tillhörde. 137

Grosshandlare Bergsten var som sagt rik.

År 1915 uppgick hans samlade förmögenhet

till 1,3 miljoner kr och han parkerade därmed

på plats 180 i listan över Stockholms rikaste.

Halvannat decennium senare, alldeles före

depressionen och börskraschen, var han god

för sammanlagt mer än två miljoner kr. 138 Depressionen

naggade aktieportföljen en smula

i kanten men Bergstens efterlämnade förmögenhet

värderades till mer än 1,7 miljoner

kr, varav 1,5 miljoner i industriaktier och en

kvarts miljon i obligationer. Efter avdragen

arvsskatt och en skarp börsnedgång hösten

1937 mottog akademien totalt 803.400 kr. Donationen

kom som en skänk från ovan. Den

var ensam betydligt större än alla de tidigare

enskilda donationerna tillsammans. 139 Än attraktivare

ur mottagarens perspektiv blev den

genom givarens öppna skrivning. Bergstens

testamente dikterade att avkastningen ska

oavkortad användas till jordbrukets bästa genom

att efter Akademiens gottfinnande antingen

i form av resestipendier eller såsom belöningar

eller i annan form av understöd väcka

håg och intresse för jordbruket hos yngre eller

äldre strävsamma svenska medborgare eller

ekonomiska sammanslutningar av medborgare,

vilka inriktat sitt livsarbete på jordbruksbranschen

eller därmed närbesläktad näring. 140

För Enaforsholm, som också tillhörde akademiens

lott, gällde särskilda bestämmelser.

a.w. bergsten 39


nils edling

Stipendier, belöningar och understöd till

”jordbrukets bästa” är fortfarande donationens

ändamål, och akademien har på olika

sätt främjat dessa syften. Reglementet kom att

följa donatorns intentioner med fyra huvudsakliga

användningsområden: priser för framstående

vetenskapligt eller praktiskt arbete,

belöningar till jordbrukare, resestipendier för

teoretiska och praktiska studier och anslag till

lantbruksvetenskaplig forskning. Bergstens

donation har gett anslag till alla dessa ändamål

och de ska här behandlas i följande ordning:

priser, belöningar, stipendier och anslag.

Avslutningen handlar om Enaforsholm, den

egendom som ingick i Bergstens gåva. 141 När

det i det följande talas om akademien avses

primärt dess roll som förvaltare. Donationen,

vars kapital samförvaltas med en del andra

stipendiefonder, är en självständig juridisk

person med egen styrelse. Under perioden

fram till år 2000 utgjorde den en av fonderna

med till akademien anknuten förvaltning

för att det året registreras som Stiftelsen A.W.

Bergstens donation. Förr fungerade akademiens

förvaltningskommitté som förvaltare

för fonden men i dag utgörs stiftelsen styrelse

av akademikollegiet d.v.s. akademiens egen

styrelse.

Akademiens finaste pris

A.W. Bergstens pris är en av de förnämsta utmärkelser

som akademien har att dela ut. 142

Priset skall, enligt stadgarnas paragraf 6 från

1939,

tilldelas person, som genom framstående vetenskapligt

arbete, framgångsrik undervisande

verksamhet eller jämförbar insats på det praktiska

området verksamt bidragit till att väcka

håg och intresse för jordbruket eller därmed

förenad näringsgren och därigenom gjort sig

förtjänt av sådan utmärkelse.

Rätten att föreslå kandidater var i de första

stadgarna inte begränsad till akademiens avdelningar.

Myndigheter, universitet och organisationer

skulle också medverka i nomineringsprocessen,

var det tänkt. Redan 1941,

innan någon pristagare hade blivit utsedd,

skrinlades den planen och hela nomineringsoch

beslutsprocessen har sedan dess varit en

akademiens interna angelägenhet. Samtliga

ledamöter har rätt att nominera kandidater

med skriftligt motiverade förslag. Därefter

bereds ärendet i Pris- och belöningsnämnden

som lämnar förslag på pristagare till akademikollegiet,

som också är styrelse för stiftelsen.

Denna styrelse lämnar i sin tur förslag till akademien.

Beslutet fattas på sammankomsten i

december och priset utdelas på högtidsdagen

den 28 januari. Prissumman är i dag 60.000

kr, en rejäl ökning både nominellt och reellt

jämfört med de 2.000 kr som gällde 1943–61.

Vid två tillfällen, premiäråret 1942 och jubileumsåret

1963, har man utdelat särskilt stora

priser på 10.000 kr.

Vid tre tidpunkter har priset delats mellan

flera mottagare, övriga år har det handlat

om en pristagare. En gång, 1962, ställdes

utdelningen in och sedan 1942 har alltså 74

gärningar belönats. Endast en kvinna, ensam

med 73 män, ingår i kretsen (se bilagan med

samtliga pristagare 1942–2012). Den märkligt

sneda könsfördelningen kan ses som en spegelbild

av akademiens sammansättning som

fram till 1977 var helt enkönad. Numera har

dock organisationen förlorat sin karaktär av

exklusiv herrklubb, närmare femton procent

av de uppåt 450 inhemska ledamöterna är

kvinnor, och vissa satsningar för att uppnå

en jämnare fördelning har genomförts under

2000-talet. 143 Pristagarnas fördelning, som påminner

om den som gäller för Nobelprisen,

speglar snarare de areella näringarnas och forskarvärldens

allmänna utseende vilket i sin tur

påverkar akademien. Skogsbruket, lantbruket

och vattenbruket domineras av män. Könsfördelningen

styrs också av prisets inriktning på

livsgärningar, på mångåriga insatser eller till

och med en hel karriär inom någon specialitet.

Det betyder att de senaste årtiondenas

förändringar i samhälle och forskarvärld än

så länge utövat relativt ringa inflytande över

40 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

A.W. Bergstens pris är Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

lilla Nobelpris, det pris som

Akademien på stiftelsens uppdrag delar ut som belöning

för framstående vetenskapligt arbete, framgångsrik

undervisande verksamhet eller jämförbar

insats på det praktiska området. Tre gånger har priset

delats mellan flera pristagare och sammanlagt

67 mottagare har det blivit 1942–2005. Prissumman

är numera 60.000 kr. Plaketten är gjord av

professor Erik Lindberg (1873–1966), Konstakademiens

sekreterare och gravör vid Kungl. Myntet.

Lindberg var tidens ledande medaljgravör med

ställning som Sveriges officielle medaljör. Under

sin långa karriär 1896–1961 ansvarade han för

458 präglade medaljer.

The A.W. Bergsten Prize is the lesser Nobel Prize

of the Royal Academy of Agriculture and Forestry,

the prize which, on behalf of the Foundation, it

awards in recognition of outstanding scientific

work, successful teaching activity or comparable

services in the practical sphere. On three occasions

it has been shared between several recipients,

and between 1942 and 2005 there were

67 recipients altogether. The prize is now worth

SEK 60,000. The plaquette is by Professor Erik

Lindberg (1873–1966), Secretary to the Royal

Academy of Fine Arts and Engraver to the Swedish

Mint. Lindberg was the leading medal engraver of

his day and had the standing of Sweden’s official

medal maker. During his long career (1896–1961)

he oversaw the production of 458 medals.

pristagarna. Priset har ofta gällt livsverk, och

med åren har framhävandet av enskilda upptäckter

eller innovationer blivit mer sällsynt i

motiveringarna. Drygt hälften av pristagarna,

38 st., var ledamöter när de mottog priset och

ytterligare nio pristagare har senare mottagit

inval. I vissa fall har pris och inval sammanfallit

tidsmässigt.

Pristagarna företräder en mängd olika

specialiteter. Discipliner som växtförädling

(7 pristagare), växtnäring (7 pristagare) och

maskin- och redskapslära inom lantbruket (6

st.) står starka liksom skogsforskning (5 st.),

veterinärmedicin (5 st.) och animalieproduktion

med avel (5 pristagare). Sammantaget

kommer merparten pristagare från universitets-

och högskolevärlden, men mer praktiskt

inriktade försöksverksamheter är också väl företrädda.

Dessa sektorer har en stark närvaro

i akademien och många pristagare är också ledamöter.

Men detta förtar inte intrycket av en

stor ämnesspridning. Den förste pristagaren

professor Herman Nilsson-Ehle (1873–1949)

mottog utmärkelsen som ”ett erkännande

av hans mångåriga, förtjänstfulla och resultatrika

praktiskt/vetenskapliga verksamhet

på växtförädlingens område till fromma för

Sveriges jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk”.

144 Pristagaren 2005, direktör Jan Kjellman

(*1947), belönades ”för innovativ och

okonventionell lansering av svenska livsmedel

i anslutning till Ikeas varumärke som resulterat

i betydande exportframgångar till glädje

och föredöme för hela livsmedelssektorn”. 145

De båda kan sägas markera ytterligheter, men

med det gemensamt att de företräder mycket

väletablerade institutioner och varumärken,

Svalöf respektive Ikea.

De 36 pristagarna utanför kretsen av ledamöter

har varit tämligen jämnt fördelade över

decennierna. Redan 1943 belönades agronomen

Sigurd Örjansgård (1886–1968) för sina insatser

i Jordbrukareungdomens Förbund som

han grundade 1918, och sedan dess har personer

utanför akademien uppmärksammats

ungefär vart tredje år. 146 Här, bland belönade

a.w. bergsten 41


nils edling

mossodlare, plogforskare, sojabönsförädlare,

maskinutvecklare, växtskyddsrådgivare och

miljöskribenter, märks den verkligt stora ämnesspridningen.

Och det är svårt att se några

tydliga trender i valet av pristagare. Sedan 2001

har akademien belönat tre förtjänta forskare,

tre pensionerade professorer som också är ledamöter.

En av dem, Lantbruksuniversitetets

förre rektor Mårten Carlsson (*1936, ledamot

1978) var 2004–07 akademiens preses. Därutöver

har tre praktiker, framgångsrika företrädare

för ekologiska och balanserade driftsformer,

och en näringslivsföreträdare mottagit

Bergstens pris (2005). De fyra pristagarna

2009–12 uppvisar liknande ämnesspridning;

den förste, miljöpsykologen Patrik Grahn (f.

1955, ledamot 2002), tar plats i kategorin forskare

med nyskapande och aktuella teman; han

prisades 2009 ”för att han som föregångare via

forskning, utbildning och information lyfter

fram trädgårdens läkande krafter och naturens

betydelse för människors hälsa”. Den andre,

veterinärmedicinaren Arvid Uggla (f. 1948, ledamot

1996), tillhör gruppen av institutionsbyggare

med en längre vetenskaplig karriär;

han belönades 2010 för sin resultatrika parasitologiforskning

och sina insatser som dekan

vid Lantbruksuniversitetets nybildade fakultet

för veterinärmedicin och husdjursvetenskap.

Pristagaren 2011, agr.dr Göte Bertilsson

(f. 1936, ledamot 1986), mottog priset för en

lång och framstående gärning, som utöver den

praktiskt inriktade forskningen om användning

av växtnäring i lantbruket även inkluderat

ordförandeskap i akademiens jordbruksavdelning

1998–2001, och motiveringen löd:

”för hans idoga och kvalificerade arbete för att

främja uthållig växtproduktion och då främst

utifrån ett växtnäringsperspektiv”. Den senaste

mottagaren av A.W. Bergstens pris, lantmästare

Stig Lindén (f. 1940, ledamot 1988), kan föras

till samma grupp. Han prisades för att han

”med kraft, engagemang och tydligt ledarskap

har drivit många förändringsfrågor i vårt lantbruk”,

mer konkret handlade det om insatser

inom oljeväxtodlingen och framför allt om de

olika ledningsuppdragen inom lantbrukarnas

organisationsväsende. Även insatserna inom

akademien ingick i motiveringen.

Bergstens belöningar

Bergstens efterlevande Maria Lindström gjorde

1938 ett klargörande av donatorns avsikter

med belöningarna som omtalas i testamentet.

147 Bergsten hade särskilt ömmat för de små

jordbrukarna

som genom idoghet, sparsamhet och varmt intresse,

trots knappa förhållanden, lyckats åstadkomma

ett fruktbärande resultat och därför

böra ihågkommas med belöning i en eller annan

form såsom uppmuntran och erkännande

för deras tunga arbete och strävan även om

detta skett i eget intresse. 148

Statuterna för A.W. Bergstens belöningar följer

den uttolkningen. Det handlar om mindre

belopp som utdelas till brukare av mindre

jordbruk som gjort goda insatser i det egna

företaget. Här uppmärksammas både brukare

av jord- och skogsbruk och utövare av

närliggande näringar såsom trädgårdsbruk,

fiske, jakt och biskötsel. Familjeföretag äger

företräde och, som brukligt är för den här

historiskt sett väletablerade formen av uppmuntrande

understöd, ska verksamheten vara

förtjänstfull och föredömlig. Akademien förvaltar

två andra belöningsfonder med liknande

inriktning och tillämpar samma system för

utdelningarna. 149 Det betyder att de regionala

organen, hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna,

lämnar in motiverade förslag

på lämpliga mottagare till förvaltaren och att

presidiet, akademiens verkställande ledning,

fattar beslut. Ett turordningssystem bestämmer

vilka delar av landet som är aktuella varje

år och på så vis begränsas antalet kandidater

högst påtagligt. Det första urvalet görs alltså

på regional nivå vilket också väsentligt underlättar

arbetet. Belöningarna består av ett penningpris

och ett diplom. Beloppen har stigit

från 300–400 kr de första åren till 5.000 kr vid

senaste utdelningen.

42 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Belöningarna 1939–2011 avspeglar tydligt

de enorma förändringar som de areella näringarna

genomgått under perioden. Det första

året, 1939, föreslog hushållningssällskapen

i Södermanlands, Blekinge, Värmlands och

Gävleborgs län sammanlagt 16 lämpliga pristagare.

Åtta av dem delade på 2.900 kr (fem

pris à 400 kr, tre à 300 kr). De båda sörmländska

pristagarna hade genom träget arbete blivit

välbärgade familjejordbrukare. Båda hade

stora barnkullar där flera av sönerna var aktiva

jordbrukare, påpekades det särskilt. God bokföring,

planmässiga förbättringar och tidigare

belöningar för god drift från hushållningssällskap

lyftes fram i motiveringarna. Två av

pristagarna var kvinnor; den 78-åriga väverskan

I.M. Andersson i blekingska Rödeby som

intog en särställning inom länets hemslöjd

och änkan Kristina Bengtsson (1878–1962) i

Delsbo i Hälsingland som ensam försörjt och

uppfostrat fem minderåriga barn. Hon hade

ett skogsjordbruk med 4,5 hektar åker och 30

hektar skog. En av männen, en fiskare och egnahemsägare

från Blekinge, hade sin utkomst

utanför lantbruket. Det paret hade tio barn,

sex av dem aktiva fiskare, och hade byggt sitt

egnahem utan stöd från stat eller hushållningssällskap.

Data om mottagarnas familjesituation, den

tunga försörjningsbördan som stora barnakullar

lade på jordbrukare med knappa resurser,

och redogörelser för deras idoga insatser för

att elektrifiera sina lantbruk har givetvis försvunnit.

Hårt arbete över lång tid och en vilja

att modernisera driften i det egna företaget är

dock drag som går igen i omdömena. Men

innovationsberedskapen har förändrats från

gjutna brunnar och täckdikning till marknadsorienterad

specialisering och ekologisk odling.

Samtidigt har småföretagens storlek förändrats

synnerligen drastiskt från 1940-talets belönade

småbrukare på 10–15 hektar åker till en slaktsvinsproducent

i Stockholms län med 1 800

svin, belönad 1990, och till det halländska fårfarmarparet

tio år senare med egen gårdsbutik

som berömdes som en föregångare inom småskalig,

ekologisk livsmedelsförädling. Uthålligt

jordbruk och ekologiskt ansvar är återkommande

karakteristika för moderna mottagare

av belöningar.

Fram till 1970-talet var skogsbrukare uteslutna

från Bergstens belöningar. Därefter

ändrades praxis successivt så att någon skogsföretagare

uppmärksammades varje år innan

breddningen av mottagargruppen formaliserades

i en stadgeändring 1982. Planmässig vård

och avverkning över lång tid har utgjort det

förnämsta belöningskriteriet. Engagemang i

föreningslivet, deltagande i utbildningsverksamheter

och långsiktiga miljöhänsyn är andra

typiska pristagarkarakteristika.

År 2004 utdelades sju belöningar à 5.000

kr. Två småskaliga skogsföretagare belönades

för sina omfattande nyplanteringar och goda

vård av befintlig ungskog, två mjölkproducenter

uppmärksammades för att de utvecklat

småbruk till förhållandevis stora anläggningar

och en företagare på Öland prisades för att han

omvandlat sitt traditionella svinproducerande

lantbruk till ett omfattande fisketuristföretag.

De båda återstående pristagarna premierades

också för nytänkande med kombinationerna

lantbruk och byggentreprenad inriktad på kulturmiljövård

respektive lantbruk, skogsbruk

med egen såg och föreningsengagemang. Bland

de senaste årens belönade praktiker märks således

både specialisering och differentiering

som medvetna och långsiktiga strategier, och

båda är ju centrala för dagens företagare inom

de areella näringarna. Framgångsrikt entreprenörskap

har blivit ett kriterium för de regionala

belöningarna. De bergstenska belöningarna,

som röner uppmärksamhet i lokala media, illustrerar

på så vis tydligt de stora förändringarna

inom de areella näringarna. Samtidigt har

belöningarna åtminstone delvis kvar sin karaktär

av erkännande av flit och driftighet över

lång tid. Men år 2005 fick endast en mottagare,

en skogsägare från norra Hälsingland med 83

hektar skog, 22 hektar åker och 12 hektar impediment,

en sådan beskrivning: ”Han är först

att så och först att tröska. Kännetecknande för

a.w. bergsten 43


nils edling

År 1994 mottog jägmästaren och illustratören Nils Forshed A.W. Bergstens pris på 40.000 kr. Motiveringen

lyfte fram att hans ”briljanta illustrationer på ett betydelsefullt sätt bidragit till att öka kunskapen

om och förståelsen för skogsnäringens och naturvårdens villkor”. Här har Forshed avbildat Enaforsholm

som det ser ut i dag. Målningen, som hänger hos Akademien på Drottninggatan 95 B i Stockholm, är från

1990-talets mitt. Målning av Nils Forshed, ägare KSLA. Med konstnärens medgivande för publicering.

In 1994, Nils Forshed, Graduate Forester and illustrator, received SEK 40,000 as the A.W. Bergsten

Prize. The citation stated that his “brilliant illustrations have significantly furthered the advancement of

knowledge and understand of conditions in forest industry and nature conservation”. Here Forshed depicts

Enaforsholm as it looks today. His painting, now on the Academy premises at Drottninggatan 95 B

in Stockholm, dates from the mid-1990s. Painting by Nils Forshed, property of KSLA. Published by kind

permission of the artist.

Olles familjeföretag är välskötta byggnader,

rågångar och skogar. Han får mycket gjort

och arbetar i det tysta och gör inget väsen av

sig, allt han har är välskött.” Pristagargruppen

från 2007, vars sex företagare alltså nominerades

och utsågs hösten 2007 för att motta sina

belöningar på 5.000 kr i början av 2008, uppvisade

samma karakteristika. En 68-årig kombinationsjordbrukare

i Bohuslän belönades för

sin över lång tid väl anlagda och genomförda

skogsdrift i egen regi medan de övriga fem prisades

för sina utvecklade och tydligt specialiserade

företag: en yngre entreprenör i Jämtland

med lönande mjölkdrift, lite skog och starkt

föreningsengagemang, en driftig jordbruksföretagare

med kombinationen kyckling och

skogsbruk i Kronobergs län, två lantbrukare

inom Vänersborgs hushållningssällskaps arbetsområde

med växtodling inriktad på utsäde

och fröer respektive ekologisk lammproduktion

och stutuppfödning samt en skogsföretagare

med kurs- och konferensverksamhet på

44 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

sin fastighet. De senaste utdelade belöningarna,

fem till jordbruksföretagare och fyra till

skogsbrukare år 2010, uppvisar samma breda

spektrum: ett par yngre grisproducenter som

visar andra att det trots tuffa förutsättningar

går att driva lantbruk, mjölkproducenter i Kalmar

län som utöver den agrara produktionen

har ett lönsamt bussföretag, framgångsrika

potatisodlare i Västergötland, en lantbrukare

med mångårigt föreningsengagemang, två

bröder i Medelpad med god djurvård och ett

progressivt miljötänkande som fungerar som

inspiratörer och föregångsmän i bygden, makar

med uthållig virkesproduktion och dokumenterat

intresse för miljövård och biologisk

mångfald och ett familjeföretag med verksamhet

inom skogsvård, fiske, gårdsbutik, tillsyn

och skötsel av naturreservat och småskalig

produktion med gamla svenska lantraser. Det

mönstret bröts inte med belöningarna 2011

som gick till fyra jordbrukare och två skogliga

företagare, och i motiveringarna återkommer

specialisering och diversifiering som genomtänkta

strategier, entreprenörskap, naturvård

och hållbar utveckling i olika kombinationer.

Trenden är tydlig: framgångsrikt företagande

har i motiveringarna företräde framför långsiktigt

och träget slit på egna marker.

De många forskningsanslagen

Stipendierna för studieresor utomlands och

bidragen till lantbruksvetenskaplig forskning

och upplysningsverksamhet inom jordbruk

och skogsbruk har alltid utgjort en tung post

i anslagsgivningen från Bergstens donation. 150

Det rör sig om flera olika slags bidrag till materialanskaffning,

tryckkostnader och smärre

projekt inom alla upptänkliga områden. Akademiens

forskningsanslagsnämnd bereder ansökningarna

och beslut fattas av akademikollegiet

som utgör styrelse för stiftelsen. Under

de första decennierna tillämpades en ordning

med särskilda sakkunniga som bedömde ansökningarna

åt den förvaltande förvaltningskommittén.

De första forskningsanslagen beviljades

redan 1939. Fem projekt delade på 12.100 kr

och som brukligt var vid denna tid fungerade

de olika avdelningarna som huvudmän. Formellt

var det med andra ord en viss avdelning

inom akademien som erhöll medel för att en

särskilt angiven person skulle kunna utföra

en specificerad forskningsuppgift. I praktiken

disponerades anslagen av de enskilda forskare

som ansökt om bidrag. Bland mottagarna 1939

märks botanisten Hans Burström (1906–1987,

ledamot 1946), vid denna tid docent vid Lantbrukshögskolan

för att senare bli professor vid

Lunds universitet, som studerade nitratassimilation

hos växter och professorn i allmän

jordbrukslära 1934–63 Gunnar Torstensson

(1895–1997, ledamot 1944) som studerade frostens

inverkan på jordlerans struktur (1.600

kr respektive 1.500 kr). Genom åren har ett

stort antal anslag av den här typen utdelats,

avsedda att täcka vissa specificerade kostnader

såsom fältundersökningar, provtagningar och

dylikt. Vissa forskare, i regel var de verksamma

vid Lantbrukshögskolan, mottog närmast

årliga bidrag och med åren steg beloppen. År

1968 delade elva projekt på sammanlagt 62.000

kr från fondens avkastning och de tre största

mottagarna var alla professorer vid Ultuna.

Den stora förändringen, föranledd av ett

kraftigt ökat söktryck och allt högre begärda

belopp i ansökningarna, kom omkring 1980.

Akademien började då prioritera utlandsresor,

t.ex. för deltagande i internationella kongresser

och konferenser, och pilotprojekt medan

de gamla fleråriga anslagen avskaffades. Målgruppen

försköts samtidigt från etablerade

forskare, inte sällan akademiens ledamöter,

till doktorander och yngre forskare. Initiering

av forskning och rekrytering av nya forskare

har, utöver stödet till internationaliseringen,

blivit alltmer centrala anslagsområden för stiftelserna.

Vid utdelningen år 2000 avsåg 20 av

de 26 beviljade ansökningarna utlandsstudier,

konferensdeltagande och liknande aktiviteter.

Mottagarna delade på sammanlagt 528.000 kr

och under de följande åren utdelades motsvarande

belopp. Vid utdelningen, 2004, rörde

a.w. bergsten 45


nils edling

det sig om 691.000 kr och tre år senare beviljades

17 resebidrag om sammanlagt 367.000 kr.

År 2009, det senaste året som Bergstens stiftelse

beviljade anslag till sökande utanför akademien,

handlade det om 645.000 kr fördelat

på 30 mottagare. De anslagen uppvisar den

karakteristiska fördelningen med ett mindre

antal större bidrag till projekt (hösten 2009 var

det tre sådana anslag om totalt 425.000 kr) och

flera bidrag i storleksordningen 10.000–15.000

kr till konferensdeltagande, pilotstudier och

motsvarande. Utöver dessa forskningsanslag

har Bergstens donation stått för vissa särskilda

satsningar som rekryteringsstipendier för blivande

forskarstuderande och större satsning

under 1990-talet för att finansiera baltiska

doktoranders ettåriga gästforskarvistelser under

utbildningen vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Kursgården Enaforsholm

Grosshandlare Bergstens jämtländska jaktvilla

Enaforsholm ingick i donationen till akademien.

Men donatorn gjorde här vissa förbehåll.

Först skulle Maria Lindström få disponera

gården så länge hon levde, sedan skulle

läkarna ha den som vilohem. Enligt Lindström

uppkom tanken på ett vilohem för läkare

i början av 1920-talet då Bergsten var patient

hos professor Robert Bárány (1876–1936)

vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bárány,

mottagare av Nobelpriset i medicin 1914, var

specialist på otologi, läran om örat och dess

sjukdomar, och Bergsten hade alltså sökt sig

till den förnämsta specialisten för att få hjälp

med sina allt besvärligare problem med balansen.

Som patient upptäckte Bergsten hur

hårt lasarettsläkarna arbetade och han önskade

därför ge dem tillgång till ett vilohem i

fjällmiljö. Tanken var alltså att de skulle få rekreera

sig som ”luftgäster” på samma sätt som

han själv länge gjort. 151

Akademien förvaltade således Enaforsholm

men skulle endast få tillgång till vissa byggnader.

Svenska Läkarsällskapet, missnöjt med

det låga årliga anslaget från donationen till

fastighetens underhåll, valde att tacka nej till

gåvan och därmed tillföll ansvaret för hela gården

akademien. I sitt brev förtydligade Lindström

givarens intentioner och betonade att

egendomen inte fick förstöras av fjällturismens

exploatering med styckning och sportstugebebyggelse.

Den ”vandalisering och förvanskning”

som drabbat Storlien önskade Bergsten

till varje pris motverka, framhöll Lindström.

Gården skulle ”bevaras i samma skick och

anda som då han själv benyttade den”. Den

kunde användas som vilohem ”för dem, som

äro i Kungl. Lantbruksakademiens verksamhet

eller stå denna nära”, skrev hon vidare och

berättade att Bergsten även önskat se en mönstergård

eller försöksstation på Enaforsholm (se

Hans Antonsons och Kjell Lundquists artiklar

i denna bok). 152 I april 1940 avled Maria Lindström

och den gamla nyttjanderättsklausulen

upphörde därmed att gälla. Men frågan var

vad universalarvingen skulle göra med sin donerade

egendom.

Under beredskapsåren och de första efterkrigsåren

genomfördes endast smärre underhållsarbeten.

153 Våren 1947 tillsatte akademiens

förvaltningskommitté en kommitté med uppdrag

att utarbeta en plan för egendomens användning

som vilohem och försöksjordbruk i

enlighet med donatorns önskemål. Drivande i

arbetet var professor Gunnar Torstensson som

etablerade samarbete med både Skidfrämjandet

och Svenska Turistföreningen. Han fungerade

under många år som akademiens tillsynsman

och ledde arbetet med att skapa en

friluftsgård, ett semesterhem för studerande

vid lantbrukets skolor och högskolor. Den 1

september 1949 öppnade Enaforsholm friluftsgård

med cirka 60 bäddar i huvudbyggnaden

och några småstugor för uthyrning.

Friluftsgården, en icke-kommersiell pensionatsrörelse,

har varit en av verksamheterna

vid egendomen. Dess målgrupp utvidgades

snart från studerande inom de areella näringarna

till att inkludera lägerskolor i Svenska

Turistföreningens regi och militära kurser,

kunder som Torstensson lockade till Enafors-

46 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

holm. Han initierade även den årliga kursen

i norrländskt jordbruk och fjällkunskap för

studerande vid Lantbrukshögskolan. Kursverksamheten

drog igång 1950 och Torstensson

ledde den under 25 år. I regel mottog man

bidrag från Bergstens donation. Den så kalllade

Enaforsholmskursen, en introduktionskurs

i norrländskt jordbruk och fjällkunskap

för studenter, hålls fortfarande i augusti varje

år. Under de senaste 15 åren har landskapsarkitekten

Kjell Lundquist (1955–2011, ledamot

2006) varit eldsjälen i den verksamheten.

Två särskilda stipendier har anknytning

till Enaforsholm och Bergstens donation.

Professor Torstensson var under flera decennier

Enaforsholmkommitténs samlande kraft

i akademien ochhans 90-årsdag 1985 stiftades

till hans ära Gunnar Torstenssons Enaforsholmsstipendium

för yngre studerande vid

Lantbruksuniversitetet. Stipendiaten, som utses

av idrottsföreningen på Ultuna, erhåller på

stiftelsens bekostnad en vecka med helpension

på Enaforsholm och bidrag till reskostnaden

med tåg från Uppsala. I dag uppgår stipendiet

till 10.000 kr. När Torstensson fyllde 100 år

inrättade akademien Gunnar Torstenssons forskarstipendium

inom markvetenskap vid Sveriges

Lantbruksuniversitet. Avsikten var dels att

hedra den i studenternas situation engagerade

professorn Torstensson och dels att stimulera

den markvetenskapliga forskningen. Stipendiesumman

bestämdes till halvt basbelopp,

år 2004 uppgick det till 19.300 kr och sedan

höjdes det stegvis till 21.400 kr år 2011. Avkastningen

från den bergstenska donationen finansierar

också stipendiet som årligen utdelas

till en förtjänt disputerad forskare inom det

markvetenskapliga området efter förslag från

Lantbruksuniversitetet. 154 Detta Gunnar Torstenssons

forskarstipendium utdelades första

gången vid högtidssammankomsten 1996.

Torstensson erhöll även Bergstens pris 1973

som tack för en framstående lärargärning och

betydelsefulla insatser för Enaforsholm. Han

hade då tillhört akademien i 29 år, de senaste

sju åren som dess hedersledamot.

Enaforsholms gård utgör det mest påtagliga

arvet efter A.W. Bergsten. Gården är viktig

och värdefull för stiftelsen och dess förvaltare,

men den har också kostat betydande belopp.

Inte minst gäller detta byggnadernas underhåll.

Fram till 1970-talet hade reparationsarbetena

en begränsad omfattning och arrendatorn

stod för det löpande underhållet. Sedan

dess har omfattande och kostsamma arbeten

förekommit i stort sett varje år. Anläggningen

har successivt moderniserats och för stiftelsen

handlar det i dag om att finna rätt avvägning

mellan att bevara den ursprungliga miljön och

att öka utnyttjandet så anläggningens kostnader

balanseras. Det senare har visat sig mycket

svårt, och Enaforsholms egendom är med andra

ord en i flera avseenden dyrbar klenod.

Arbetet med utveckling och marknadsföring

pågår kontinuerligt och ett moment utgör

bildandet av Enaforsholm AB sommaren 2007

som ansvarar för driften på den ägande stiftelsens

uppdrag.

Akademiens störste välgörare

Akademien är själv den störste mottagaren

av stöd från Stiftelsen A.W. Bergstens donation.

Hela den samlade för anslag disponibla

avkastningen på drygt 5 miljoner kr år 2010

avsatte stiftelsens styrelse till akademiens verksamhet.

Betydande belopp gick till underhållet

av Enaforsholm där stiftelsen ansvarar för

driften. Men anslagen gäller också den breda

verksamheten som akademien bedriver genom

sina avdelningar med ett stort antal

kommittéer, symposier och konferenser samt

livaktiga informations- och publiceringsinsatser.

Akademien har sedan 1980-talet successivt

utvidgat sin verksamhet och blivit en

utåtriktad aktör, en arena där företrädare för

praktik, förvaltning och vetenskap träffas för

gemensamma överläggningar om lantbruk,

skogsbruk, djurhållning, mat och hälsa, miljövård,

resurshushållning och landsbygdsutveckling

med flera ämnen ur både nationella

och globala perspektiv. En omfattande

verksamhet med kommittéer, sammankoms-

a.w. bergsten 47


nils edling

ter, seminarier och konferenser kring dessa

många ämnen äger rum i egen regi och denna

verksamhet har tagit i anspråk en större del

av anslagen från förvaltade donationer. Akademiens

del av avkastningen från Bergstens

stiftelse har ökat kraftigt över tid, både avseende

beloppen och andelen: 1960 gick 54.000

kr av den samlade avkastningens 96.000 kr till

olika ändamål inom akademien, 1980 var delen

165.000 av 254.000 kr, år 2004 handlade det

om 60 procent av 4,1 miljoner kr och år 2010

rörde det sig om 5 miljoner av sammanlagt

tillgängliga 5,2 miljoner kr. 155 Från och med

2010 har avkastningen från stiftelsen reserverats

för akademiens egna ansökningar medan

andra stiftelser på sedvanligt vis fortsätter att

bevilja anslag till externa sökande. Det är med

andra ord uppenbart att Alexander Wilhelm

Bergstens stiftelse har en stor betydelse för

förvaltaren. Grosshandlare Bergsten är Kungl.

Skogs- och Lantbruksakademiens störste enskilde

välgörare över tid och den omfattande

verksamheten som akademien bedriver är

fortsatt beroende av donatorernas välvilja och

intresse.

Noter

1 Se Edling 2010.

2 Malmström 1955, s. 328–338; Lihnell 1989, s.

3–33; även Dyrendahl 1987, s. 343–349.

3 Födda 1855, födelse- och dopbok 1852–1878,

Åby 2, husförhörslängder [hfl] 1850–1861, Gråmanstorps

socken (vol. C:4, AI:9–10), Landsarkivet

i Lund [LLA]. Allt kyrkoboksmaterial

som inte härrör från Stockholm har studerats

hos http://www.genline.se som tillhandahåller

inlästa bilder av mikrofilmade originalhandlingar.

Materialet där saknar, likt originalhandlingarna,

ofta konsekventa volymbeteckningar

och sådana har, i den mån de finns, här införts

efter förteckningarna hos Svensk Arkivinformation,

SVAR, http://svar.ra.se.

4 Walleröd, hfl 1846–1849, Björnekulla socken

(vol. AI:7), LLA.

5 Lund stifts herdaminne 2001, s. 151. Om syskonen

Ask, Ask 1898, s. 3–4. I. Lundcrantz ogifta

mor hette Sara Lindberg. Varifrån hennes senare

namn Lundcrantz kom är obekant, födda

1822, födelse- och dopbok 1807–1833, Kristianstads

stadsförsamling (vol. C:8), LLA.

6 10/6 1851, Inflyttningslängder [ifl] 1834–1855,

Gråmanstorps socken (vol. B:2), LLA. Vigseln

ägde rum i hennes hemsocken den 12/2 1851,

Vigselbok 1828–1861, Brönnestads socken (vol.

C:7), LLA.

7 Hannrup 1982 (1970), s. 144, 199–213.

8 Hannrup 1982 (1970), s. 200–201, 310.

9 Hannrup 1982 (1970), s. 212–213, 243–244, 387;

Clemensson 1923, s. 257.

10 Ankarlöf 1, hfl 1857–1864, Vedby socken (vol.

AI:9), LLA. Längden anger ”Ankarlöf 1 ¼ (3

½”. Enligt uppgift slogs gårdarna nr 1, en fjärdedels

mantal, och 3, ett halvt mantal, samman

efter branden 1846, upplysning per e-post från

Hjördis Nilsson, Ankarlöv, Vedby, 6/8 och 11/8

2005. Uppgiften om köpeskillingen, hämtad

från lagfartsprotokollen, härrör från kyrkoherde

Axel Malmberg som för C. Malmströms

räkning utförde en del arkivstudier sommaren

1955, brev A. Malmberg t. C. Malmström 27/7

1955, ”Malmströms anteckningar”, Handlingar

angående Enaforsholm på 1880-talet (vol. F

VIc:2), Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

arkiv [KSLAA], Stockholm.

11 Döda 1857, död- och begravningsbok 1819–57,

Helsingborgs stadsförsamling (vol. F:4), LLA.

Bergsten är även upptagen i dödboken för Vedby,

den socken där han stod skriven, döda 1857,

död- och begravningsbok 1852–1897, Vedby

socken (vol. F:1), LLA.

12 Malmström 1955, s. 329, 334. Omdömet om

Netzler grundas på att han misslyckades med

att uppnå materiellt välstånd. Det verkar inte

finnas någon bouppteckning efter honom, och

det är ett dåligt tecken eftersom det lär betyda

att han vid sin död 1899 saknade tillgångar.

Hans sits försvåras av att I. Lundcrantz medförde

betydande tillgångar i sitt andra äktenskap.

Kort före sin död 1857 sålde nämligen

J.P. Bergsten gården Ankarlöv i Vedby socken

för hela 36.000 riksdaler banko och bouppteckningen

efter honom hade en behållning

på nästan halva det beloppet. En god del av

den erhållna summan bör alltså ha gått till att

betala skulder knutna till köpet av fastigheten

ett år tidigare, men änkan ärvde drygt 16.000

riksdaler. När hon dog 20 år senare var hennes

tillgångar endast 1.900 kr och bouppteck-

48 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

ningen upptar nästan lika stora skulder, bl.a.

obetalda hushyror. En förklaring som ligger

nära till hands är att Netzler förslösade hennes

tillgångar, men det finns få konkreta belägg för

detta förutom de många adresserna. Ytterligare

en sak lades Netzler till last: år 1891 födde hans

hushållerska en son som Netzler bar till dopet.

Huruvida den 75-årige Netzler verkligen var

gossens far är emellertid inte säkerställt. Uppgiften

om köpeskillingen 1857 och Netzlers karaktär

i brev fr. A. Malmberg t. C. Malmström

27/7 och 26/8 1955, ”Malmströms anteckningar”,

(vol. F VIc:2), KSLAA; bouppteckningar

[bou] 7/7 1857 (Bergsten), Norra Åsbo hd. (vol.

FIIa:65); bou 21/6 1877 (Lundcrantz), S. Åsbo

hd., LLA.

13 Allmänt om rotfastheten i ett historiskt perspektiv

Perlestam 1998; om migrationen, se

t.ex. Utterström 1957, D. 1, s. 718–781; Eriksson

& Rogers 1978, del 3; Dribe 2003. Familjen

Bergsten flyttade från Gråmanstorp till Vedby

1856 och från Vedby till Helsingborg 1857.

14 Utflyttningslängder 1860–1871, Helsingborgs

stads- och landsförsamling (vol. B:7), LLA;

Ulfsparre 1992a, s. 16–18, 26–29. Siffran exkluderar

emigranter.

15 Om migrationen till Danmark, se Willerslev

1983.

16 Tinkarp nr 1, hfl 1851–1856, Helsingborgs landsförsamling

(vol. AI:11), LLA.

17 Netzler 1985 (1928), s. 7–23 återger familjehistorien.

18 Flyttningslängder [fl] 1838–1861, hfl 1856–1859,

1859–1861, Tåssjö socken (vol. B:3, AI:10–11),

LLA. Malmström 1955, s. 329 anger felaktigt

Össjö socken.

19 Uppgifter om godset från den statistiska handboken

Lexikon öfver Sverige 1864, s. 577–578.

20 Strömme 1970, s. 115.

21 Avsnittet om järnvägen bygger där inte annat

anges på Lövgren 1992, s. 209–228.

22 Johansson 1992, s. 15–39; allmänt om Skånes

allmänna järnvägshistoria, Sandin 1989–90.

23 Netzler 1985 (1928), s. 235, 237.

24 Ankarlöf 3, hfl 1864–1869, 1870–1875, Vedby

socken (vol. AI:10–11), Sönnarslöf 3, hfl 1867–

1875, Västra Sönnarslövs socken (vol. AI:10),

LLA.

25 Kvidinge 1992, s. 3–8, 22–27.

26 Qvidinge 1, hfl 1866–1874, Kärreberga 1, hfl

1885–1894, Qvidinge 15, hfl 1885–1894, Kvidinge

socken (vol. AI:12, 16–17), LLA. Längderna

från Kvidinge anger att de flyttade in från Vedby

1872, inte från V Sönnarslöv 1874. Bouppteckningen

efter I. Lundcrantz antyder inget

om fast egendom, bou 21/6 1877, Södra Åsbo

härad (vol. FIIa:48), LLA.

27 Det som sägs om bröderna Bergstens skolgång

bygger på de tryckta skolkatalogerna 1864–1871.

28 Netzler 1985 (1928), s. 268–271. Netzler, född

1851, gick ett par klasser över bröderna Bergsten.

29 Florin & Johansson 1993, s. 205, 207. Florin

& Johansson anger att endast en fjärdedel av

pojkarna i 1800-talets läroverk fullföljde sina

studier fram till studentexamen.

30 Ankarlöf 3, hfl 1864–1869, 1870–1875, Vedby,

LLA.

31 Inflyttade 1871, fl 1862–1873, Höganäs (vol.

B:2), LLA.

32 Mueller 1897, s. 95, 103–105; Hardenby 1987;

L’Estrade 2002, s. 160–161, 165; ”Höganäs”,

Nordisk Familjebok D. 7 (1. uppl. 1884), sp.

322–324, se http://runeberg.org/nfag/0167.html

och 0168.html.

33 Utflyttade 1872, fl 1862–1873, Höganäs, LLA ;

Ulfsparre 1992b, s. 395; L’Estrade 2002, s. 166.

34 ”Apoteksprivilegium”, Nordisk Familjebok D. 1

(1. uppl. 1876), sp. 914–915, se http://runeberg.

org/nfaa/0913.html och 0914.html.

35 Svensk farmacevtisk matrikel 1887, s. 31; en

koncis beskrivning av yrkets utbildningsvillkor

ges i artikeln ”apotekare” Nordisk Familjebok

D. 1 (1. uppl. 1876), sp. 914, se http://runeberg.

org/nfaa/0913.html.

36 Kärnan 23, hfl 1869–1874, Helsingborg (vol. 1),

LLA.

37 Jansson 1982, s. 55–57, 97–99.

38 Båda pjäserna var översättningar: Don Jönsson,

egentligen betitlad ”Herr Jönssons äfventyr

i Spanien”, var tysk och författad av Gustav

Adolf Räder, ”En natt i Falkenberg” var ett

franskt stycke som H.C. Andersen bearbetat

och introducerat i Norden.

39 Netzler 1985 (1928), s. 481. Bergsten nämns endast

denna enda gång i samband med teatern

i Netzlers omfångsrika och detaljerade minnen

från 1850-talet till 1881; cit. Öresunds-Posten

18/11 1875. Familjen Trögelin eller lustresan från

Skåne var ett populärt folklustspel från 1870 av

Frans Hodell (1840–1890), redaktör för skämttidningen

Söndagsnisse.

40 Bou 21/6 1877, Södra Åsbo, LLA.

41 Hfl Vedby 1870–1875, LLA; R. Bergstens nekrolog

i Sydsvenska Dagbladet 4/4 1932.

a.w. bergsten 49


nils edling

42 Ifl 1874–1879, Jakob och Johannes församling

(vol. B Ia:13), Stockholms Stadsarkiv [SSA].

43 Mantalsuppgifter [MU] 7:e roten (Jakob),

1879:256, 1880:615, 1881:614, 1882:737, SSA.

44 Bergengren 1970, s. 12.

45 Lundin 1969 (1890), s. 231–232; Bergengren

1970, s. 17.

46 Norra Smedjegatan korsade Herkulesgatan och

fortsatte fram till Jakobsgatan. Herkulesgatan

fortsattes i sin tur på andra sidan Brunkebergstorg

av Lilla Vattugatan som löpte ner mot

Vasagatan, och det är den gatan som i dag är

Herkulesgatan.

47 Nilsson 1989, D. 2, diskuterar urbaniseringens

demografi ingående. Uppgifterna om inflyttningen

1877 från Stockholm 1876 och 1877, tab.

7–9. Dessa siffror säger inte att alla inflyttare

var nya stockholmare, födda utanför staden.

48 Cit. Högberg 1981, D. 2, s. 190. Det som sägs

om Stockholm på 1870-talet bygger när inte

annat anges på Högberg 1981, D. 2, särsk. s.

162–201.

49 Hästarna, Thorsell 1990, s. 56; Stade 2003, s. 40,

anger att det fanns 28 trader med 40 fartyg på

Mälaren i mitten av 1880-talet; Johansson 1987,

s. 159–161.

50 Söderberg 1956, s. 62; Hammarström 1970, s.

213–215.

51 Högberg 1981, D. 2, s. 102–126; Hammarström

1970, s. 201–206; Nilsson 2002a, s. 60–78.

52 MU 1:a roten (Storkyrkoförsamlingen) 1883:

4545, SSA. Uppgifterna om titlarna från MU i

not 41.

53 Clemensson 1944, s. 344–345; Sydsvenska Dagbladet

4/4 1932. Rudolf Bergsten står upptagen

som handelsagent i Helsingborgs adresskalender

1892, som grosshandlare i samma kalender 1901.

54 Detta enligt det material från den amerikanska

folkräkningen 1880 som Mia Nilsson, Stadsarkivet

i Helsingborg, tagit fram. De utgår från

uppgifterna i databasen http://www.familysearch.org.

55 Malmström 1955, s. 331.

56 Söderberg 1956, s. 57.

57 Cit. Nordisk Familjebok D. 21 (uggleupplagan,

1915), sp. 1053, se http://runeberg.org/

nfca/0579.html; Kiesewetter 1988, s. 473–475.

Jaconets var ett fint bomullstyg.

58 Uppgifter om Ernst från Rotemansarkivet

tillgängligt i digitaliserad version på Söder i

våra hjärtan och Gamla stan under 750 år; MU

9:e roten (Humlegården), 1879:2754, 1:a roten

1882:4520, SSA. Åren 1879–1883 hade Ernst,

enligt rotemännens noteringar, följande flyttningar:

fr 9:e roten (Humlegården) till 1:a roten

(Storkyrkoförsamlingen) 16/4 1879, ut till

15:e roten (Maria) 1/11 1879, ut till Tyskland fr.

15 roten 1/6 1880, in fr. Tyskland till 1:a roten

7/10 1880, in fr. 1:a roten till 15:e roten 1/5 1882,

in fr. Tyskland till 1:a roten 13/11 1883, in fr. 1:a

roten till 15:e roten 21/12 1883. Sedan gav rotemannen

på Södermalm upp och registrerade

honom som obefintlig. Han bodde då i Gamla

stan och på Östermalm.

59 Johansson 1987, s. 110, 266–270.

60 Språkstudierna nämns endast i Svenskt Porträttgalleri

1906, s. 15. Uppgifterna om Västerlånggatan

är från Rotemansarkivet, Gamla

stan; MU 7:e roten, 1890:5078, 1891:5218, SSA,

den senare uppgiften anger att Ernst för närvarande,

nyåret 1891, befinner sig i Östersund

eller på resa dit.

61 MU 1:a roten 1885:4864, 1891:4545, 7:e roten

1891:5218, SSA.

62 Söderberg 1956, s. 67.

63 MU 7:e roten 1896:126, 1902: 165, SSA.

64 Adresskalender för Stockholms stad 1880–1910.

65 Hammarström 1970, s. 28–30; Gerentz & Ottoson

1999, s. 75–80.

66 Gerentz & Ottoson 1999, s. 87, statistik fr. s. 34,

86–87.

67 Gerentz & Ottoson 1999, s. 111–112.

68 Gerentz & Ottoson 1999, s. 37; om importen,

Josephson 1927, s. 28–29; Söderberg 1956, s. 82.

69 Punkt 2B i Bergstens testamente 31/3 1922,

”A.W. Bergstens donationsfond”, Handlingar

angående akademiens fonder 1937–1945 (vol.

FIVb:4), KSLAA.

70 Gerentz & Ottoson 1999, s. 86–90.

71 Josephson 1927, s. 23–34; om restaurangerna,

Lundin 1969 (1890), s. 61–72.

72 Malmström 1955, s. 331.

73 Uppgift om produktionens inriktning hos

Malmström 1955, s. 330.

74 Gerentz & Ottoson 1999, s. 89; Söderberg 1956,

s. 88.

75 MU 7:e roten 1903:156, 1904:151, SSA.

76 MU 7:e roten 1908:153–154, SSA.

77 Hammarström 1970, s. 223–230, 330–332.

78 Stockholms statistik 1909, tab. 207.

79 Handelskalendern 1908 upptar inte Firma

Bergsten & Ernst under någon av dessa rubriker

utan klassar den som grosshandel.

80 Nilsson 2002b, tab. 80, 84; Stockholms statis-

50 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

tik 1909, tab. 3. Gamla Jakobs församling hade

31/12 2004 blott 196 invånare, uppgiften från

Stockholms stads utrednings- och statistikkontor

per e-post 22/9 2005.

81 Backlund & Sondén 1907, s. 1; Backlund &

Sondén 1908, s. 1; Backlund & Sondén 1909, s.

1. Undersökningen 1908 inkluderade pälsaffärer

och hattmakare. Ingen av de tre undersökningarna

behandlade arbetsmiljön hos korsettillverkarna.

82 Hammarström 1970, s. 331–332; Gustafson

1976, tab. T3:4–5, jämför industristatistikens

1 303 kvinnliga skrädderiarbetare år 1910 med

den samtidiga folkräkningens 6 927 kvinnor i

samma bransch.

83 Handelskammaren 1908, s. 56–57.

84 Handelskalendern 1889–90, s. 25; Handelskalendern

1900, post 669; Handelskalendern 1908,

post 1297.

85 Lundin 1969 (1890), s. 24. Ernst adressändringar

kan följas i adresskalendern.

86 Hesselman 1945, s. 180; Lundin 1969 (1890), s.

33. Kompletterande upplysningar om Anglaishuset

från Stockholms stadsmuseum 30/8 2005.

87 Järbe 1971, s. 184.

88 Om Waldemarsuddes äldre historia, Widman

1995, s. 11–15. Bergsten är skriven där första

gången januari 1897, MU 20:e roten (Djurgårdslandet)

1897:4886, SSA.

89 Widman 1995, s. 141.

90 Johansson 1987, s. 270–277.

91 Cit. Alm 1948, s. 41; även Widman 1995, s. 13.

92 MU 7:e roten 1901:172–173, 20:e roten 1921:4697,

SSA; Malmström 1955, s. 334.

93 Malmström 1955, s. 332.

94 Persson 1939, s. 58.

95 Thorsell 1990, s. 59. Om prinsens bil, Widman

1995, s. 49.

96 Söderberg 1943 (1900), s. 238.

97 Fr.o.m. 1887 anger mantalsuppgifterna för Petzold

Firma Bergsten & Ernst som arbetsgivare,

MU 7:e roten 1887:1627, SSA.

98 Malmström 1955, s. 331.

99 Taxeringskalendern 1909, s. 17. Uppräkningen

bygger på data i levnadskostnadsindex/KPI

(historiska tal) tillgängliga hos Statistiska

Cent ralbyrån, http://www.scb.se.

100 MU 7:e roten 1909:1297, 1911:1206, SSA. Huset

hade en ny ägare 1913. Taxeringsvärdet anges i

Adresskalendern 1911.

101 MU 7:e roten 1921:200, SSA.

102 Material om Bergsten & Ernst AB (s.k. historiskt

registreringsbevis, akt 33.782), Bolagsverket,

Sundsvall. Kompletterande muntliga upplysningar

från Christer Petzold, barnbarn till

Fritz och Tora Petzold, 15/9 2005. Om industrietableringarna

på Hudiksvallsgatan, Bengtson

2006, tab. 5.

103 Malmström 1955, s. 331; Gerentz & Ottoson

1999, s. 37 (Bredenbergs vid sekelskiftet); upplysningar

från Bolagsverkets kundservice 29/8

2005. Olika årgångar av telefonkatalogen och

adresskalendern för Stockholm ger upplysningar

om Bredenbergs butiker och specialiteter;

se även Svenska Aktiebolag 1950–51, s. 1537–

1538.

104 Drängen Stengård finns registrerad i MU 1:a

roten 1891:45445, 7:e roten 1896:126 och 20:e roten

1911:3953, SSA.

105 Åkerman 1949, s. 11. Om Lindström i Bergstens

tjänst, MU 7:e roten 1908:153–154, SSA.

106 Konfektionskompaniet Lindström & Co (akt

22.653), Bolagsbyrån, Patent- och Registreringsverket

(vol. E3A:2246), Riksarkivet, Stockholm.

Martha Lindström uppgav i en intervju

med C. Malmström 10/9 1955 att firman grundades

1915, ”Malmströms anteckningar”, (vol.

F VIc:2), KSLAA.

107 Lihnell 1989, s. 3–33, ger en gedigen historik

över Enaforsholm före Bergsten. När inte annat

anges är den källan för det som sägs om

Enaforsholms historia. Se även H. Antonsons

bidrag i denna volym.

108 Atmer 1987, s. 26–32; Edling 2003, s. 129–130.

Jfr H. Antonsons bidrag om grosshandlarnas

agrara förvärv.

109 Atmer 1987, s. 53–58, 100–126 och kap. 5.

110 Lundquist 2005, s. 7–8. Om luftgästerna, Järnfeldt-Carlsson

1988, s. 63.

111 Brev fr. M. Lindström till KSLA 18/1 1939,

”A.W. Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4),

KSLAA. Lindström anger att Westerlund var

Bergstens läkare.

112 Lihnell 1989, s. 14–17.

113 Punkt 2 i testamentet 31/3 1922, ”A.W. Bergstens

donationsfond” (vol. FIVb:4), KSLAA.

114 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 36.

115 Om fotografin, Dyrendahl 1987, s. 343–349.

116 Bergsten 1996 (1921).

117 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 116–119; se även Antonsons

bidrag i denna volym.

118 Malmström 1955, s. 333.

119 Malmström 1955, s. 333.

120 Förklaringen till det ska nog inte sökas i

a.w. bergsten 51


nils edling

Bergstens preferenser utan i det faktum att bilderna

identifierats och katalogiserats långt efter

fotografens död, Dyrendahl 1987, s. 343.

121 Det bör här påpekas att sådana drag finns i varje

liv. Det är en biografins missuppfattning att

tro att ett liv eller en person kan sammanfattas

i en formel.

122 Eriksson 1912, s. 46. Om Törsleff, Svenskt Porträttgalleri

1906, s. 156.

123 Detta bygger på de tryckta matriklarna för

Odd Fellow, Sällskapet, Timmermansorden,

Frimurarorden, Sveaorden, Coldinuorden,

Sällskapet S.H.T, Par Bricole, Sällskapet

Idun, Stockholms borgargille och Stockholms

köpmansklubb. Josephson 1927, s. 53, listar

Bergsten & Ernst som medlem av Stockholms

Köpmannaförening.

124 Detta bygger på C. Malmströms anteckningar

fr. intervjuer med Martha Lindström 10/9 och

läkaren Nils Antoni 14/10 1955, ”Malmströms

anteckningar”, (vol. F VIc:2), KSLAA.

125 Malmström 1955, s. 334; punkterna 3, 2A och

2D i testamentet 31/3 1922, kopia i fondförteckningen,

KSLA.

126 Nekrologer i Svenska Dagbladet 5/8 1937; Dagens

Nyheter 4/8 1937, Östersunds-Posten 3/8

1937.

127 Martha Lindström uppgav i en intervju med

C. Malmström 10/9 1955, ”Malmströms anteckningar”,

(vol. F VIc:2), KSLAA.

128 Malmström 1955, s. 335.

129 Se den tryckta matrikeln i Jämtlands läns hushållningssällskap

1915, s. 108.

130 Om KSLA:s historia, se Edling 2010, s. 19–120.

131 Olsson 2006, s. 343–344, cit. s. 343.

132 Stockholms stadshus 1923, s. 293–302.

133 Om A.G. Wirén och A.T. Melander och deras

donationer, se Edling 2010, s. 275–289, 329–344.

134 Christensen 2009, s. 54–65.

135 Om Persson och Trapp, Stadslexikon 2005, s.

305–306, 410–411; om Nymberg, Hardenby

1994; om Sunnerdahl, Brev fr. A. Malmberg t.

C. Malmström 31/8 1955, ”Malmströms anteckningar”,

(vol. F VIc:2), KSLAA. Tilläggas kan

att Malmströms korrespondent 1954 utgivit en

liten skrift om patron Sunnerdahl och hans

tanke var alltså att de gemensamma rötterna i

Gråmanstorp inspirerat Bergsten.

136 Om C.F. Liljevalch, se artikeln i Svenskt Biografiskt

Lexikon D. 23 (1980–1981), s. 59–62 (Nils

Meinander); även personhistoriken på http://

www.liljevalchs.com.

137 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 170–183. Se även Antonsons

bidrag i denna volym. Liljevalch kan

ha varit den viktiga förebilden för Bergsten,

men man bör dock komma ihåg att yttre likheter

inte belägger påverkan.

138 Svensk förmögenhetskalender 1915, s. 23; Stockholms

förmögenhetskalender 1929. Tack till

fil. dr Orsi Husz, Historiska institutionen,

Stockholms universitet, som tillhandahållit

Bergstens listplacering. Rangordningen har

utarbetats inom projektet ”Den svenska borgerligheten

1900–1970”.

139 Se KSLAT 1937, s. 154–160; även Edling 2010.

Bergstens bou, 1938:130, Stockholms Rådhusrätt

(vol. E1:199), SSA.

140 Punkt 1 i testamentet 31/3 1922, ”A.W. Bergstens

donationsfond”, (vol. FIVb:4), KSLAA.

141 Edling 2010, s. 354–390 ger en detaljerad genomgång

av priser, belöningar och anslag från

stiftelsen A.W. Bergstens donation från 1939 till

i dag.

142 Detta bygger på Thunström 1996 och Edling

2010, s. 371–384.

143 Edling 2010, s. 110–111.

144 Prismotiveringen cit. e. Edling 2010, s. 371.

145 KSLA-Nytt 2005:1, s. 12.

146 ”Utanför” betecknar här att de inte var ledamöter

när de mottog priset eller senare blev

det.

147 Detta avsnitt bygger på Edling 2010, s. 357–360.

148 Brev fr. M. Lindström t. KSLA 2/12 1938, ”A.W.

Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4),

KSLAA.

149 Stiftelsen N.P. Halléns donationsfond och de

nära besläktade Stiftelserna A.G. Wiréns donationsfond

och Nanna Bergmanssons, född

Wirén, fond.

150 Detta avsnitt bygger på Edling 2010, s. 360–371.

151 Brev fr. M. Lindström t. KSLA 18/1 1939, ”A.W.

Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4),

KSLAA.

152 Brev fr. M. Lindström t. KSLA 18/1 1939, ”A.W.

Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4),

KSLAA.

153 Detta avsnitt bygger på Edling 2010, s. 384–389.

154 Det är fakulteterna för naturresurser och lantbruk,

skogsvetenskapliga fakulteten och fakulteten

för jordbruk och landskapsplanering vid

Sveriges Lantbruksuniversitet som lämnar förslag

till stiftelsen.

155 Edling 2010, s. 356 (fig. 1). Årsredovisning 2010

Stiftelsen A.W. Bergstens donation och redovis-

52 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

ning av eget kapital 2005–2011 enligt uppgifter

fr. akademikamrer Anette Amnegren, KSLA,

4/10 2011; KSLAT 2011:3, s. 38, 41.

Referenser

Otryckta källor

Riksarkivet, Stockholm (RA)

Patent- och registreringsverket, Bolagsbyrån

Registerhandlingar.

Bolagsverket, Sundsvall

Registerhandlingar.

Landsarkivet i Lund (LLA)

Norra Åsbo häradsrätt

Bouppteckningar 1857.

Södra Åsbo häradsrätt

Bouppteckningar 1877.

Helsingborgs stadsförsamling

Husförhörslängder 1869–1874.

Dödbok 1819–1857.

Utflyttningslängder 1860–1871.

Helsingborgs landsförsamling

Husförhörslängder 1869–1874.

Höganäs bruksförsamling

Flyttningslängder 1862–1873.

Kristianstads stadsförsamling

Födelse- och dopbok 1807–1833.

Björnekulla socken

Husförhörslängder 1846–1849.

Brönnestads socken

Vigselbok 1828–1861.

Gråmanstorps socken

Husförhörslängder 1850–1861.

Födelse- och dopbok 1852–1878.

Inflyttningslängder 1834–1855.

Tåssjö socken

Husförhörslängder 1856–1861.

Flyttningslängder 1838–1861.

Kvidinge socken

Husförhörslängder 1866–1894.

Vedby socken

Husförhörslängder 1857–1864, 1870–1875.

Dödbok 1852–1897.

Västra Sönnarslövs socken

Husförhörslängder 1867–1895.

Stockholms stadsarkiv, Stockholm (SSA)

Mantalsuppgifter.

Stockholms rådhusrätt

Bouppteckningar 1938, 1940.

Jakob och Johannes församling

Inflyttningslängder 1874–1879.

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm

(KSLA)

Handlingar angående Akademiens fonder

1937–1945.

Handlingar rörande Enaforsholm på 1880-talet.

Digitala databaser och

Internetbaserat material

Gamla stan under 750 år, DVD-utgåva 2002, Stockholm:

B. Wahlström.

Kungsholmen, DVD-utgåva 2005, Stockholm.

Nordisk familjebok, 1. och 2. upplagan, http://runeberg.org/nfag/

och http://runeberg.org/nfaa/.

Sveriges befolkning 1890, CD-romutgåva 2004,

Stockholm & Sollefteå.

Söder i våra hjärtan, CD-romutgåva (version

1.00.18), Stockholm.

Tryckta källor

Adresskalender för Stockholms stad 1880–1920,

Adresskalender för Stockholms stad; Adress-kalender

för Stockholm och Djursholms villastad [från

1896]; Adress-kalender för Stockholm, Djursholms

villastad samt övriga förstadssamhällen [från

1904], Stockholm.

Dagens Nyheter, 1937.

Handelskalendern 1889–1890, 1900, 1908, Sveriges

Handelskalender, vol. 14, 22 och 30, Stockholm,

860 s., 9 220 poster, 36 190 poster.

Handelskammaren,1908, Stockholms handelskammares

årsberättelse för 1907, Stockholm, 93 s.

Katalog öfver Högre Elementar-läroverket i Helsingborg,

1864-1871, Helsingborg, 8–10 s.

KSLA-Nytt 2005, Ksla-Nytt. Information från

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift.

KSLAT 1935–2011, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

tidskrift.

Stockholm 1876, 1877, Berättelse angående Stockholms

kommunalförvaltning år 1876/1877 jämte

statistiska uppgifter för samma och föregående tid.

Vol. 9 och 10, 1876, 1877, Stockholm, 357 s., 343

s.

Stockholms förmögenhetskalender 1929, Stockholms

stads & läns förmögenhetskalender 1929.

Enskilda personers förmögenhet, 50.000 kr. och

därutöver, 1929, utg. Gustaf Wickström, Stockholm,

307 s.

Stockholms statistik 1909, Statistisk årsbok för

a.w. bergsten 53


nils edling

Stockholms stad, 1909, Årg. 42, ny följd årg. 6,

Stockholm.

Svensk farmacevtisk matrikel, 1887, utg. Isidor

Nordin & Carl Schimmelpfennig, Stockholm

(1886), 94 s.

Svensk förmögenhetskalender 1915, Svensk förmögenhetskalender

utgiven av Sveriges handelskalender,

Stockholm, 1 190 s.

Svenska aktiebolag 1950–1951, Svenska aktiebolag.

Aktieägarens uppslagsbok, ekonomisk handbok,

Stockholm (1951), 2 195 s.

Svenska Dagbladet, 1937.

Sydsvenska Dagbladet, 1932.

Taxeringskalender 1909–1911, Stockholms och Stockholms

läns taxeringskalender, Stockholm, 156 s.,

219 s., 245 s.

Öresunds-Posten, 1875.

Östersunds-Posten, 1937.

Litteratur

Alm, Henrik, 1948, Djurgården, Stockholm, 69 s.

Ask, John, 1898, Carl Jacob Ask 1825–1897. Några

minnesblad, Lund, 93 s.

Backlund, Anders & Sondén, Klas, 1907, ”Stockholms

syatelierer och trikåfabriker. Hygieniska

undersökningar”, Bihang 1 till Stockholms stads

hälsovårdsnämnds årsberättelse 1907, Stockholm

(tr. 1908), 33 s.

Backlund, Anders & Sondén, Klas, 1908, ”Stockholms

skrädderi- och tapetserareverkstäder. Hygieniska

undersökningar”, Bihang 1 till Stockholms

stads hälsovårdsnämnds årsberättelse 1908,

Stockholm (tr. 1909), 45 s.

Backlund, Anders & Sondén, Klas, 1909, ”Stockholms

mode-, hvitvaru- och pälsaffärslokaler.

Hygieniska undersökningar”, Bihang 1 till

Stockholms stads hälsovårdsnämnds årsberättelse

1909, Stockholm (tr. 1910), 43 s.

Bengtson, Linda, 2006, Förorenade områden. Inventering

av textilindustrier och garverier i Stockholms

län (Länsstyrelsen i Stockholm. Rapport

2006:15), Stockholm, 58 s.

Bergengren, Kurt, 1970, Inledning” i Manne Lind,

Norra Smedjegatan. De sista åren, Stockholm, s.

7–21.

Christensen, Jan, 2009, Liberalernas stad. Fattigvård

och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg,

Göteborg, 339 s.

Clemensson, Gustaf, 1923, Klippans pappersbruk

1573–1923, Lund, 335 s.

Clemensson, Gustaf, 1944, ”Anteckningar om

svensk pappershandel”, i Gustaf Clemensson

(red.), En bok om papper tillägnad Carl Joh.

Malmros den 23 december 1944 av Aktiebolaget

Klippans finpappersbruk, Klippan, s. 336–346.

Dribe, Martin, 2003, Liv och rörelse. Familj och

flyttningar i 1800-talets svenska bondesamhälle,

Hedemora, 188 s.

Dyrendahl, Ivar, 1987, ”Amatörfotografen A.W.

Bergsten”, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

Tidskrift 126, s. 343–349.

Edling, Nils, 2003, För modernäringens modernisering.

Två studier av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

tillkomst och tidiga historia

(Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden.

29), Stockholm, 248 s.

Edling, Nils, 2010, De areella näringarnas välgörare.

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och dess

donatorer (Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden.

52), Stockholm, 734 s.

Eriksson, Ingrid & Rogers, John, 1978, Rural Labor

and Population Change. Social and Demographic

Developments in East-Central Sweden during the

Nineteenth Century (Studia historica Upsaliensia.

100), Uppsala, 280 s.

Eriksson, Karl E., 1912, Matrikel öfver styrelseledamöter

i svenska bolag: november 1912, D. 1–2,

Stockholm, 480 s., 236 s.

Florin, Christina & Johansson, Ulla, 1993, ”Där de

härliga lagrarna gro.”, Kultur, klass och kön i det

svenska läroverket 1850–1914, Stockholm, 333 s.

Fältmäteribrigaden, 1986 [Faks.], Skånska rekognosceringskartan,

Lantmäteriet, Gävle, 5 bl., 107

kartor.

Gerentz, Sven & Ottoson, Jan, 1999, Handel och

köpmän i Stockholm under ett sekel. Utgiven av

Stockholms köpmansklubb med anledning av dess

100-årsjubileum, Stockholm, 503 s.

Gustafson, Uno, 1976, Industrialismens storstad.

Studier rörande Stockholms sociala, ekonomiska

och demografiska struktur 1860–1910 (Monografier

/ utgivna av Stockholms kommunförvaltning.

37), Stockholm, 290 s.

Hammarström, Ingrid, 1970, Stockholm i svensk

ekonomi 1850–1914 (Monografier / utgivna av

Stockholms kommunförvaltning. 22:2), Stockholm,

396 s.

Hannrup, Algot, 1982 (2. oförändr. uppl.), Klippanboken.

Gråmanstorps socken blir Klippans

köping, Klippans hembygdsförening, Klippan,

410 s.

Hardenby, Brita, 1987, På kolgruvornas tid, Höganäs,

152 s.

54 a.w. bergsten


alexander wilhelm bergsten och hans värld

Hardenby, Brita, 1994, Gottfrid Wilhelm Nymberg.

Kalkkung och donator, Höganäs, 76 s.

Hesselman, Georg, 1945, Från skråhantverk till

byggnadsindustri. Om husbyggen i Stockholm

1840–1940, Stockholm, 252 s.

Högberg, Staffan, 1981, Stockholms historia, D. 2:

Småstaden. Fabriksstaden. Storstaden, Stockholm,

348 s.

Johansson, Ingemar, 1987, Stor-Stockholms bebyggelsehistoria.Markpolitik,

planering och byggande

under sju sekler, Stockholm, 672 s.

Johansson, Mats, 1992. ”Kontinuitet och förnyelse.

Helsingborgs näringslivsutveckling 1863–1970”,

i Anna Christina Ulfsparre (red.), Helsingborgs

historia, D. 7:2: Industri, försörjning, folkrörelser

1863–1970, Helsingborg, s. 11–278.

Jansson, Christer, 1982, Med ångbåt från Helsingborg.

Passagerarfarten under 1800-talet, Malmö,

192 s.

Josephson, John, 1927, Några anteckningar, Stockholm:,

166 s.

Järbe, Bengt, 1971, Krogarnas Stockholm, Stockholm,

223 s.

Järnfeldt-Carlsson, Marta, 1988, Landskap, jaktvillor

& kurhotell. Arkitektur och turism i Västjämtland

1880–1915, Inst. för konstvetenskap,

Umeå univ., Umeå, 238 s.

Kiesewetter, Hubert, 1988, Industrialisierung und

Landwirtschaft. Sachsens Stellung im regionalen

Industrialisierungsprozess Deutschlands im 19.

Jahrhundert (Mitteldeutsche Forschungen. 94),

Böhlau, Köln, 829 s.

Kvidinge 1992, ”Handel och hantverk i Kvidinge i

gången tid”, i Kvidinge sockens hembygdsförenings

skriftserie 7 (1992), Kvidinge, 138 s.

L’Estrade, Leif, 2002, Från stenkol och lera till järnpulver.

Höganäsbolaget genom två sekler, Nyhamnsläge,

421 s.

Lexikon öfver Sverige 1864, Historiskt-geografiskt

och statistiskt lexikon öfver Sverige, D. 5, Stockholm,

579 s.

Lihnell, Daniel, 1989, ”Enaforsholm före A.W.

Bergsten”, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens

Tidskrift 128(1), s. 3–33.

Lund stifts herdaminne. Från reformationen till nyaste

tid, Ser. 2, Biografier 11, Västra och Östra

Göinge kontrakt, 2001, utg. Gunnar Carlquist,

Lund, 671 s.

Lundin, Claes, 1969 [1890] faksimiluppl., Nya

Stockholm. Dess yttre och inre förhållanden; dess

olika folkklasser, typer och personligheter; dess

kyrkor och bönesalar, vetenskapsmän och konstnärer;

dess värdshus, skådebanor och kaserner,

föreningar och arbetaresamfund; dess tidningar

och literära kretsar; dess sällskapslif, förlustelser

och idrotter till lands och vatten under 1880-talet,

Stockholm, 752 s.

Lundquist, Kjell, 2005, Kärlek, hälsa och mirakler.

Om Ernst Westerlund, Storlien och Blomsterstigen,

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien,

Stockholm, 14 s.

Lövgren, Anna-Brita, 1992, ”Politik och förvaltning

från kommunalreform 1862 till sammanläggning

1971”, i Anna Christina Ulfsparre

(red.), Helsingborgs historia, D. 7:1: Befolkning,

förvaltning, kommunal service 1863–1970, Helsingborg,

s. 77–339.

Malmström, Carl, 1955, ”A.W. Bergsten. Kungl.

Lantbruksakademiens stordonator. Minnesord

vid Kungl. Lantbruksakademiens sammankomst

den 21 november 1955 med anledning

av 100-årsdagen av Bergstens födelse”, Kungl.

Lantbruksakademiens Tidskrift 94, s. 328–338.

Meinander, Nils, 1980–1981, ”Carl Fredrik Liljevalch”,

Svenskt Biografiskt Lexikon, D. 23, s.

59–62.

Mueller, H. August, 1897, Minnesblad till Höganäs

100-års-jubileum, Helsingborg, 107 s.

Netzler, Fritz, 1985 [1928] faksimiluppl., Helsingborgsminnen

från min ungdom, Helsingborg,

589 s.

Nilsson, Lars, 1989, Den urbana transitionen. Tätorterna

i svensk samhällsomvandling 1800–1980

(Studier i stads- och kommunhistoria. 5),

Stockholm, 374 s.

Nilsson, Lars, 2002a, ”Stockholmarna bor och

arbetar”, i Lars Nilsson (huvudred.), Staden

på vattnet, D. 2: 1850–2002 (Monografier utgivna

av Stockholms stad. 159:2), Stockholm, s.

13–104.

Nilsson, Lars, 2002b, Stockholm i siffror 1850–2000

(Historisk tätortsstatistik. 3), Stockholm, 192 s.

Perlestam, Magnus, 1998, Den rotfaste bonden – myt

eller verklighet? Brukaransvar i Ramkvilla socken

1620–1820, Lund, 270 s.

Persson, Carl Johan, 1939, En gammal herregårdskusk

berättar, Katrineholm, 173 s.

Pihl Atmer, Ann Katrin, 1987, Sommarnöjet i skärgården.

Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård

1860–1915 (Monografier utgivna av Stockholms

stad. 55), Stockholm, 741 s.

Sandin, Gunnar, 1989–1990, ”Skånes järnvägar.

Historia och geografi”, Skånes hembygdsförbunds

årsbok 1989–1990, s. 9–76.

a.w. bergsten 55


nils edling

Stade, Arne, 2003, Med ånga, gods och tidtabell.

1800-talets ångbåtstrafik mellan Stockholm och

Mälarstäderna, Lennart Rydberg (red.) (Monografier

utgivna av Stockholms stad. 165), Stockholm,

334 s.

Stadslexikon, 2005, Helsingborgs stadslexikon, Helsingborg,

446 s.

Stockholms stadshus 1923, Stockholms stadshus vid

dess invigning midsommarafton 1923. Beskrivning

utarbetad på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige,

D. 3: Smyckande konst, Johnny

Roosval & Knut Tengdahl (red.), Stockholm,

361 s.

Strömme, Eskil, 1970, Om Munka-Ljungby och Tåssjö,

Munka-Ljungby, 130 s.

Svenskt porträttgalleri, 22, Idkare af handel, industri

och sjöfart i Stockholm, 1906, Stockholm, 171 s.

Söderberg, Hjalmar, 1943, ”En stockholmskrönika

från sekelskiftet (1900)”, i dens., Samlade verk.

D. 2: Martin Bircks ungdom. Gamla minnen,

Stockholm, s. 223–242.

Söderberg, Tom, 1956, Ett hundraårigt grosshandelshus.

Bendix, Josephson & Co AB 1857–1957,

Stockholm, 154 s.

Thorsell, Lennart, 1990, ”Bryggarkamp, spårvagnshäst

och andra arbetshästar”, i Bure Holmbäck

(red.), Huvudstadens hästar. Bilder och berättelser

om hästkulturen i Stockholm under fem sekler

(Höjerings Stockholmianaserie. 28), Stockholm,

s. 41–61.

Thunström, Per, 1996, A.W. Bergstens pris: mottagarna

1942–1996 (Rapport. Kungl. Skogs- och

lantbruksakademien. 71), Stockholm, 68 s.

Ulfsparre, Anna Christina, 1992a, ”Helsingborgs

befolkningsutveckling och samhällstruktur”,

i Anna Christina Ulfsparre (red.), Helsingborgs

historia, D. 7:1: Befolkning, förvaltning,

kommunal service 1863–1970, Helsingborg, s.

13–73.

Ulfsparre, Anna Christina, 1992b, ”Inte bara överlevnad”,

i Anna Christina Ulfsparre (red.),

Helsingborgs historia, D. 7:1: Befolkning, förvaltning,

kommunal service 1863–1970, Helsingborg,

s. 343–522.

Utterström, Gustaf, 1957, Jordbrukets arbetare, D. 1:

Levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från

frihetstiden till mitten av 1800-talet (Den svenska

arbetarklassens historia. 11), Stockholm,

898 s.

Widman, Dag, 1995, Prins Eugens Waldemarsudde.

En målarprins och hans hem (Stockholmsmonografier.

120), Stockholm, 191 s.

Willerslev, Richard, 1983, Den glemte indvandring.

Den svenske indvandring til Danmark 1850–

1914, Köpenhamn, 224 s.

Åkerman, Åke, 1949, ”A.W. Bergstens Enaforsholm.

Kungl. Lantbruksakademiens friluftsgård

i Jämtland”, Lantbrukstidskrift för Jämtland

och Härjedalen, s. 10–11.

56 a.w. bergsten

More magazines by this user
Similar magazines