Ladda ner studien som pdf-fil här - RFSU

Centrum för genusvetenskap
C-uppsats
Uppsala universitet HT 2006
Genusstrukturer i förskolemiljö
En studie av förskolepersonals inställning
och attityd till barnens kön.
Magnus Gäredal
Handledare:
Martha Blomqvist
Centrum för genusvetenskap
Uppsala universitet

Förord
Detta arbete har möjliggjorts, underlättats och utvecklats tack vare insatser från ett flertal
olika aktörer och personer. Jag vill här ta tillfället i akt att nämna några av dem och
kortfattat redogöra för hur deras insatser har bidragit till arbetet.
RFSU Uppsala, Uppsalas lokalförening i RFSU (Riksförbundet för Sexuell Upplysning)
planerade under slutet av 2005 en studie av hur förskolepersonal på förskolor runt om i
Uppsala benämnde pojkars och flickors könsorgan. Projektet som planerades var inspirerat
av en studie utförd av RFSU Malmö med anslag från Allmänna Arvsfonden, benämnd Barns
sexualitet (Kosztovics, 2003). RFSU Uppsala sökte och erhöll anslag för studien från RFSUs
pott för lokalföreningars verksamhet 2006, medel som har finansierat detta arbetes
omkostnader. Skolgruppen inom RFSU Uppsala, som inom RFSU Uppsala varit ansvarig för
projektet, godtog mitt erbjudande att utföra denna undersökning som c-uppsats.
Skolgruppen har bistått med kommentarer, feedback och uppmuntran under studiens
fortskridande, ett detta som jag är mycket tacksam för.
All medverkan från förskolepersonal runt om i Uppsala, vars samarbete varit helt
avgörande för denna studies utförande, kan inte nog värderas. Informanterna har offrat
dyrbar arbetstid och bidragit med engagemang och energi under det att uppgifterna som
ligger till grund för denna studies material lämnats, trots att de områden som studien berör
kan uppfattas som svåra och utlämnande. Jag är mycket tacksam för detta.
Min handledare Martha Blomqvist har varit till ovärderlig hjälp att bolla idéer med.
Martha har även bistått med stor kompetens och mycket praktisk kunskap, och jag har känt
mig enormt prioriterad som c-uppsatsstudent, både tids- och engagemangsmässigt.
Min vän Matilda Lindberg har entusiastiskt korrekturläst uppsatsen och kommit med
många konstruktiva förslag och kommentarer. Jag är mycket tacksam för den tid som hon
lagt ner och det intresse som hon visat.
Slutligen vill jag tacka min partner Carolina Orre som under hela den hektiska period
som detta arbete utförts bidragit med många värdefulla idéer och alltid funnits i min närhet
med uppmuntran och stöd. Många olika händelser har sammanfallit till att göra hösten
mycket intensiv, och min partners delaktighet har varit av mycket stor vikt både vid
skrivandet av uppsatsen och i min tillvaro i stort. Jag hoppas att jag trots min stress kunnat
återgälda litet av det stöd och den kärlek som jag har fått från dig.
I

Abstract
The aim of this work was to investigate how pre-school teachers in Uppsala are naming and
using words for girls’ and boys’ genitals. According to poststructuralist theories our use of
language determines the understanding of reality. Thus the use of words for the genitals is
creating and recreating the way we think about them. Pre-school teachers could be seen as
professionals in knowing how children’s genitals are spoken of in everyday life. This
competence is unfortunately often disregarded, and even though many discussions concern
the importance of how pre-school teachers behave towards children, little effort is made to
study how pre-school teachers themselves think about the situation.
Data were collected from pre-school teachers by semi-structured interviews, a
questionnaire and annotations of significant occurrences in the interactions between the
scientist and pre-school personnel. Data were analyzed quantitatively and qualitatively. The
quantitative analyze was mainly performed to get a broader understanding of matters that
turned out to be relevant in the qualitative analyze.
The analysis shows that there is a big difference in the attitude towards girls’ and boys’
genitals. The naming of boys’ genitals was rendered much less complicated than the naming
of girls’ genitals. Boys’ genitals were obviously named with one specific word used by all
informants, while many different words were used for girls’. The same informant could show
a relaxed relation towards boys’ genitals whereas girls’ genitals were seen as something
problematic and complicated to mention. However, the opinions that children’s genitals
should be treated similarly were also found in the discourse, like the view that the different
positioning of genitals in the pre-school environment is a problem. This study also shows
that girls are more uncertain about which kind of genitals they possess than boys are. Since
the use of language to a great extent creates our view of reality, this is not surprising -
different positioning of girls’ and boys’ genitals in the discourse surely affects the way
children think of their own and other children’s genitals.
The pattern found in this study is an echo of the attitudes towards girls and boys, men
and women, which differs in almost all aspects in our society. In a poststructuralist
understanding of the role of language, one way to counteract the inequality between people
positioned in the categories “men” and “women” could be to visualize how our language
differentiates the sexes. To deliberately change the way we talk could result in a change of
the way we think about and act towards human beings.
II

Innehållsförteckning
Förord ........................................................................................................................... I
Abstract........................................................................................................................ II
Innehållsförteckning .......................................................................................................1
Inledning.......................................................................................................................2
Syfte och frågeställningar................................................................................................3
Teori .............................................................................................................................3
Språkets roll ...............................................................................................................3
Intersektionalitetsperspektivet......................................................................................4
Kön/genus och kategoriernas relevans ..........................................................................4
Teori om olikheter mellan könskategorier ......................................................................6
Tankar om barns tänkande ..........................................................................................7
Material och analysmetoder...........................................................................................10
Analys .........................................................................................................................12
Benämning av könsorgan...........................................................................................13
Förekomst av tal om könsorgan..................................................................................18
Osäkerhet hos barn på det egna könsorganet..............................................................22
Reaktioner på studien................................................................................................23
”Vi” och ”de andra”. ..................................................................................................24
Kön och könsorgan i diskursen ...................................................................................26
Avslutande diskussion...................................................................................................28
Litteraturförteckning/källförteckning...............................................................................31
Bilaga 1 .......................................................................................................................32
Brev till förskoleföreståndare angående intervjuer........................................................32
Bilaga 2 .......................................................................................................................33
Intervjumanus ..........................................................................................................33
Bilaga 3 .......................................................................................................................36
E-mail till förskoleföreståndare angående medverkan i enkätstudien..............................36
Bilaga 4 .......................................................................................................................37
Enkät .......................................................................................................................37
1

Inledning
Flera studier har visat att personal inom förskolan anser att områden som berör barns kön,
könsorgan och sexualitet är svåra att förhålla sig till och behandla, både i samröre med barn,
barnens föräldrar och kollegor (ex. Larsson 1994, s12 & 14; Kosztovics, 2003). Med denna
bakgrundsinformation finns det anledning att misstänka att områden som rör barns
könsorgan kan vara eftersatta i benämnandet och bemötandet, såväl i förskolevärlden som
övergripande i samhället. Lisbeth Larsson refererar i sin avhandling Children and Sexuality till
John Gagnon (1977), som hävdar att
[s]ättet på vilket vuxna uppför sig mot barn påverkar deras sexualitet – inte genom att undertrycka eller
kontrollera den utan genom att skapa den. När vuxna reagerar eller låter bli att reagera på vad barn gör
’sexuellt’ så skapar de vad sexualitet kommer att vara för barnet (inte vad det är). På så sätt undertrycker
en vuxen som hindrar ett barn att röra vid sitt kön inte någon naturlig drift, utan tar en aktivitet bland
många andra och ger den en specifik mening. (p. 82) (Larsson 2001:20, min översättning)
Insocialiseringen i samhällets värderingar och normer vidtar för en individ så fort den
är född och fortgår under hela dess liv. Följaktligen har barn till en början inte någon
”helhetsbild” av vad det innebär att leva som individ i ett samhälle, utan pusselbitar av
förståelse fogas allt eftersom samman till en något så när heltäckande bild. Detta
”pusslande” är en process som fortgår under hela livet, dock i långsammare takt för en
människa som erhållit en ”förståelsegrund” att utgå från. Konstruktivistiska studier på barn i
förskoleåldern anses därför ofta vara intressanta att utföra, eftersom det troligtvis är i denna
ålder själva förståelsen för vad det innebär att som individ förhålla sig till de normer och
värderingar som skapar samhället grundläggs (se exempelvis Kane 2006:153).
Barn som går på förskola befinner sig i förskolemiljön under en mycket stor del av sin
vakna tid. De attityder och värderingar som barnen möter i förskolan har med all säkerhet
stor inverkan på hur barnets tänkande skapas och utvecklas. I många aspekter anstränger
man sig till det yttersta för att ge barnet verbala och begreppsmässiga redskap, för att skapa
vad som anses vara en fullgod utvecklingsmiljö. Men är tillhandahållandet av de språkliga
verktygen lika för alla barn, i alla aspekter? Eller finns det delar av den språkliga verkligheten
som undanhålls eller framförs på ett avvikande sätt för vissa barn?
Förskolepersonal har en unik erfarenhet av arbete med och bemötande av barn, både
på ett professionellt och ofta även på ett privat engagemangsmässigt plan. Därför kan vuxna
som arbetar med barn på förskolor anses vara bland dem som är bäst lämpade att besvara
frågeställningar rörande vad som kan tänkas vara eftersatta områden i barns uppväxt och
inlärning. Dessvärre är denna kompetens ofta förbisedd då barnuppfostran och barns
utveckling diskuteras – ofta pratas det om vikten av förskolepersonals agerande, men alltför
2

sällan med förskolepersonal om deras faktiska agerande. Eftersom det är hos förskolepersonal
som stor kunskap och erfarenhet finns, borde det rakaste angreppssättet för att få
del av den vara att vända sig direkt till förskolepersonalen i inhämtandet av denna.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att studera förskolepersonals attityd till barns könsorgan, samt
det diskursiva sammanhang som dessa förekommer i. En central frågeställning är: Hur pratar
förskolepersonal i Uppsala om förskolebarns könsorgan?
Utöver detta kommer de inställningar till aspekter som rör barns kön och könsorgan att
studeras. Föresatsen är att försöka ge en förståelse för hur förhållningssättet kan påverka
både barns och vuxnas tänkande kring fenomenen kön och könsorgan.
Viktigt att betona är att det enbart är förskolepersonals upplevelse av situationen som
studeras, inga deltagandeobservationer eller annat inhämtande av information med andra
informanter än just förskolepersonal har gjorts.
Teori
Språkets roll
En individs förståelse av sin omvärld skapas genom interaktion mellan individen och dess
omgivning. Detta sker både på det omedvetna och det medvetna planet och omfattar allt
från klart formulerade tankar och åsikter till värderingar, normer och vaga ”magkänslor” om
hur saker och ting ”borde” vara.
Enligt poststrukturalistiska teorier är det genom språket som människor förstår sin
omvärld och sig själv. Det är i språket som en individs verklighet börjar. I sin studie av
förskolebarn Playing it Straight. Uncovering gender discourses in the early childhood
classroom framför Mindy Blaise att
Poststrukturalism hävdar att all betydelse och vetskap konstitueras genom språket, och språket är nyckeln
till hur vi skapar mening som socialt konstruerade individer. Om mening skapas genom språket, då är den
aldrig fixerad eller essentiell. Genom att se språket som en social och politisk strävan blir det möjligt att göra
sig en föreställning om att det är i språket som social betydelse, makt och subjektivitet formas och alltid är
öppna för utmaningar, omdefinitioner, omläsningar och tolkningar (Weedon, 1997). (Blaise 2005:15, min
översättning)
Eftersom det med detta synsätt är genom språket som en individ förstår både sig själv
och sin omvärld, är en individs ”personlighet” inte något essentiellt, biologiskt bestämt, utan
snarare ett sätt som individer i ett samhälle försöker göra sig själva och sina medmänniskor
3

egripliga. Judith Butler formulerar det som att ”’sammanhanget’ och ’kontinuiteten’ av
’personen’ är inte logiska eller analytiska kännetecken för personlighet, utan, snarare, socialt
instiftade och upprätthållna normer av begriplighet.” (Butler 1990:23, min översättning)
Utifrån detta är en av de mest grundläggande delarna av en individs uppväxt och
mognad att få ett språk genom vilket den kan förstå och samspela med sin omvärld. Att som
vuxen ”uppfostra” barn innebär, med denna förståelse av språkets roll, att ge barnet tillgång
till språket och dessutom förklara dess innebörd - vilka konnotationer ord och uttryck har.
Följaktligen borde det vara avgörande för ett barns framväxande förståelse av sig själv och
omgivningen både vad omgivningen pratar om och hur det pratas om det. Vid utvecklingen
av ett barns kroppsuppfattning borde viktiga beståndsdelar vara vilka kroppsliga begrepp
som det pratas om, hur det pratas om dessa, samt vad det inte pratas om.
Intersektionalitetsperspektivet
I dagens västerländska samhälle, liksom i alla kända samhällen, återfinns ett flertal
kategorier som positionerar individer på maktmässigt skilda sätt i förhållande till varandra.
Faktorer som brukar nämnas i detta sammanhang är exempelvis könstillhörighet, sexuell
preferens, etnicitet, funktionsförmåga samt ekonomisk och social status. För varje individ
och varje relation sammanstrålar de olika maktrelationerna på olika sätt, i olika intersektioner
(skärningspunkter), vilket gör det omöjligt att ge ett allmängiltigt utlåtande om vad som är
mest relevant att ta i beaktande. Med ett intersektionalistiskt synsätt (se ex. Lykke 2003;
Crenshaw 1995; Yuval-Davis 2005) eftersträvas en identifikation av just vilka faktorer som är
mest avgörande i en viss situation. Dessa faktorer tas därefter i beaktande vid den
poststrukturalistiskt influerade analysen av situationen eller sammanhanget (se närmare
under Material och analysmetoder nedan för förklaring av poststrukturalistisk analys). Vilka
faktorer som är av relevans för en enskild person eller situation är inte något som kan anses
konstant. Samspelet mellan olika styrkeförhållanden är kontinuerligt föränderligt, både med
avseende på tiden och de händelser som utspelar sig i sammanhanget. En fråga som med
ett intersektionalitetsperspektiv kontinuerligt bör eftersträvas att besvara är
vilka omedelbara, närliggande maktrelationer är i verksamhet i en viss typ av tal […], i en viss form av
sanningsutpressning, som förekommer historiskt och i bestämda sammanhang (kring barnets kropp, apropå
kvinnans könsliv, i samband med utövande av födelsekontroll osv)? Hur möjliggör dessa maktrelationer
dessa former av tal, och omvänt: hur kan sådana former av tal vara till stöd för dessa maktrelationer?
(Foucault 2002:107)
Kön/genus och kategoriernas relevans
I denna studie antas att en av de viktigaste kategorier som inverkar på de situationer som
studerats är genus/kön. Men vad menas med dessa två begrepp? Vilka egenskaper hos en
4

individ räknas till det ”sociala” (genus), och vilka utgör det ”biologiska” (könet)? Poststrukturalistisk
och queerteoretisk forskning hävdar att en skarp åtskillnad mellan genus och
kön inte är möjlig att göra:
The sex/gender distinction and the category of sex itself appear to presuppose a generalization of ‘the body’
that preexists the acquisition of its sexed significance. This ‘body’ often appears to be a passive medium that
is signified by an inscription from a cultural source figured as ‘external’ to that body. Any theory of the
culturally constructed body, however, ought to question ‘the body’ as a construct of suspect generality when
it is figured as passive and prior to discourse. (Butler 1990:164)
Problematiken med åtskillnaden mellan och definitionen av vad som åsyftas vid
användningen av orden kön och genus går längre än själva begreppsförvirringen. Genom att
konstruera kategorierna genus och kön som två dikotoma företeelser förutsätts inte bara att
det är möjligt att definiera vad som är biologiskt givet och vad som är socialt konstruerat,
utan även att ingenting kan existera emellan dessa två kategorier, att de är binära
motsatspar.
Vår förståelse om vad som är biologiskt är socialt konstruerad, liksom åsikten att just
de kategorier som vi lägger vikt vid spelar roll. Hur vår användning av språket skapar vår
verklighetsuppfattning har berörts tidigare. Genom att använda sig av begreppen (biologiskt)
kön och (socialt) genus upprätthålls den begreppsmässiga separationen av dessa två
kategorier. Distinktionen och särskiljandet (re)producerar även idén om den ”ursprungliga”
kroppen, som existerar ”före kulturen” och på vilken samhällets normer och värderingar
präglas. Hela begreppet ”biologiskt kön” är därför lika konstruerat som vårt ”sociala genus”,
eftersom denna begreppsdefinition i själva verket skapar vår förståelse av den biologiska
kroppen:
The sex/gender distinction, at the very least, suggests that what one’s body looks like or how it functions is
independent of whether one considers oneself (and so should be accepted as) male or female. Gender
becomes independent of the body, something that pertains only to the social, to the mind. At the same time,
however, this distinction gives a spurious solidity and facticity to biological sex. By separating out sex and
gender and suggesting that gender is socially constructed, we imply that sex is not. (Paechter 2006:125)
Vid antagandet att en persons kön består av de två separabla delarna ”biologisk” och
”social”, brukar det ”sociala” ses som något flyktigt och lättföränderligt, medan det som
verkar stabilt och svårt att ändra på antas vara ”biologiskt” – ett antagande som än mer
fixerar dessa företeelser:
Effectively, the body and sex remain off-limits to critique-meaning that their authority as determinative
remains unquestionable. The effect is to secure gender, as a loose and highly stereotyped category of
human behaviour, as the benchmark against which all non-normative behaviours become ‘legitimately’
questioned. (Costello & Duncan 2006:161)
I användandet av kön/genusbegreppen är det inte enbart dikotomin mellan ”biologiskt
givet” och ”socialt konstruerat” som skapas och (re)produceras utan även, och kanske i än
högre grad, dikotomierna ”manlig” och ”kvinnlig”. Åsikter som att ”pojkar måste väl ändå få
5

vara pojkar” kan hävdas med kraft, utan att över huvud taget behöva problematisera vad det
egentligen innebär att ”vara pojkar”, och än mindre vilka individer som åsyftas vid
benämningen ”pojkar”. Dessutom skapar och reproducerar uppdelningen av samhällets
individer i pojkar/män och flickor/kvinnor dessa två kategorier som dikotomier: ”den som är
man kan inte vara kvinna”. Till dessa kategorier läggs sedan egenskaperna manlig/kvinnlig,
så att även uttalandet: ”den som är man kan (ska) inte vara kvinnlig” ligger mycket nära till
hands:
Moi (1986) har påpekat att det är vanligt att inte skilja mellan termerna [manlig och kvinnlig] som
beteckning för (1) vissa uppsättningar av könsorgan eller reproduktiv förmåga och (2) olika
subjektspositioner i det dagliga livet. (Davies 2003:152)
Butler skriver att en individ är sitt genus till den utsträckningen att den inte är det
andra genus (1990:30), något som tydligt visar hur tänkandet och talet kring män och
kvinnor är organiserat i en förståelse av dessa kategorier som binära motsatspar. För att
undvika problematiken om definitionen av vad som åsyftas vid användandet av orden genus
och kön, och även för att motverka en befästning av tänkandet kring dessa kategorier,
kommer i detta arbete ordet ”kön” att i så stor utsträckning som möjligt att användas. Ordet
ska här förstås som en företeelse som med stor sannolikhet kan antas vara socialt betingad.
Teori om olikheter mellan könskategorier
Att skilda förväntningar och regler gäller för dem som av omvärlden uppfattas som män och
kvinnor är något som i de flesta fall kan räknas som allmänt vedertaget. Förklaringarna till
varför detta förhållande existerar är däremot vitt skilda. Detta arbetes utgångspunkter
utvecklas nedan, för att i nästa stycke relateras till hur teorierna kan appliceras på idéer om
hur barn inrättar sig i samhällsdiskursen.
Många gånger har biologiska och rent av evolutionära argument anförts för att förklara
de olika sätt på vilka män och kvinnor uppträder. Dylika argument har även använts för att
befästa dessa positioner och det dikotoma tänkandet kring män och kvinnor; att de skilda
positioner som återfinns är positiva och inte bör ifrågasättas. De ”bevis” som anförts för att
det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och att dessa förklarar de skilda
beteenden och roller som återfinns mellan dessa kategorier, har gång efter annan visat sig
vara bristfälliga och rent av felaktiga (se exempelvis Davies 2003:23) . Det bipolära
tänkandet är inte enbart ett resultat av en viss forskning. Tankesättet underhålls i en mängd
av de händelser som sker runt omkring de individer som utgör samhället; det bipolära
tänkandet kring kön återfinns både i officiella utsagor och beslut, domstolsutslag och, inte
minst, i alla individers dagliga tal och handlingar (Braun & Wilkinson 2005:511).
6

Individers kön är inte något som i sig förutsätter en bipolaritet, och ”har inte mer
grund i fysiologin än en begreppsmässig uppdelning av världen i dumma och intelligenta
människor, eller i korta och långa, vackra eller fula.” (Davies 2003:21). Däremot är språket
som möjliggör tal om kön bipolärt, vilket gör att vår möjlighet att tänka och resonera kring
dessa kategorier också tenderar att bli det. Detta kan vara en förklaring till varför det också
är så frestande att godta forskningsrön som bekräftar den tankemässiga uppdelningen. Det
bipolära tänkandet fungerar
bland annat på det sättet att den verkliga spridningen av mänskligt beteende kläms in i en bipolär modell.
Det kan innebära att man bortser ifrån ’avvikelser’ eller att verkligen lyckas att konstruera beteenden eller
kategorier av beteenden som bipolära även om de skulle uppträda på ett sådant sätt att de med större
lätthet skulle kunna uppfattas som icke bipolära. (Davies 2003:35)
Trots att bevis på bevis framlagts för att skillnaden mellan det som vi betraktar som
”könen” är obefintlig, att ”den psykologiska likheten mellan män och kvinnor skulle kunna
betraktas ”[…] som en av de mest välgrundade generaliseringarna i hela den humanistiska
forskningen” (Connell 2003:60-61), upprätthålls idén om könens bipolaritet och
uppfattningen om att olika regler gäller för individer beroende på vilket av de två könen de
”tillhör”.
Tankar om barns tänkande
Med grundantagandet att ett barns medvetande och bild av verkligheten skapas i
interaktionen mellan barnet och dess omgivning, följer det att det tänkande som återfinns i
omgivningen också skapar barnets sätt att förhålla sig till och förstå det samhälle som det är
en del av. Som tidigare nämnts kommer inte en uppväxande individs världsbild och tänkande
som ett färdigt ”paket”, utan bitar fogas till varandra för att slutligen utgöra en förståelseoch
tolkningsgrund för de intryck som barnet får. Då barnets omvärld är utformad med ett
bipolärt tänkande med bland annat kön som grund är det självklart att barnets tänkande från
första stund formas till att fungera på just detta sätt:
Barn är med nödvändighet inblandade i att konstituera sig som könsbestämda varelser i det dagliga livet.
Det sker när de lär sig språket och när de använder språket för att positionera sig som igenkännbara
individer inom ramen för de rådande sociala strukturerna. (Davies 2003 151-152)
I vardagliga samtal framkommer ofta argument mot teorier om kön som social
konstruktion som bygger på att det, om dessa stämde, borde vara mycket lättare att påverka
ett barns mognad i en önskad riktning. Antagandet är att vuxna i barnets omgivning i så fall
skulle ha full kontroll över att forma barnet efter sitt eget godtycke och därmed kunna
förhindra uppkomsten av oönskade egenskaper.
Ovan exemplifierade tankar förutsätter att den vuxna omgivningen skulle kunna styra
vad som i ett barns omgivning vid varje givet tillfälle påverkade det, vilket är en grov
7

missuppfattning av hela teorin om social konstruktion. Socialkonstruktivistiska teorier är
tydliga med att anföra att mening kontinuerligt kan skapas i all interaktion mellan en individ
och dess omgivning. Det finns ingen möjlighet att på ett medvetet, målinriktat sätt styra hur
denna interaktion skapar betydelse, då detta beror på ett oräkneligt och odefinierbart antal
faktorer.
Något som socialkonstruktivistiska teorier rörande barns mognad klargör, är att barn
blir medvetna om och tar till sig de värderingar och normer som omger dem:
[Barnen] lär sig [att anamma manlighet respektive kvinnlighet] genom att tillägna sig de diskursiva praktiker
som pekar ut varje människa som antingen man eller kvinna. Genom att i vårt umgänge med barn utgå ifrån
att de i en enhetlig, bipolär mening är antingen män eller kvinnor, lär vi dem de diskursiva praktiker som de
kan använda för att bygga upp sin identitet på samma vis. (Davies 2003:10)
En ansats till förståelse för hur ett visst handlande kan påverka ett barn behöver
föregås av en insikt om på vilket sätt verkligheten kan begripas av en individ som precis är
sysselsatt med att göra en kaosartad och motsägelsefull omgivning hanterbar. De diskurser
som utgör verkligheten är inte överensstämmande och logiska. I allt samtal och tänkande
återfinns en mängd motstridigheter och ologiska företeelser. Ett sätt för barn att hantera
motstridigheter och förvirringar i de diskurser som omger dem är att runt de normer och
värderingar som de tagit till sig utföra ett kategoriuppehållande arbete (ibid. 27). I detta
anstränger de sig för att förstärka de normer eller tendenser som de har snappat upp,
(exempelvis att flickor har rosa kläder eller att pojkar inte leker med dockor), speciellt om
dessa kategorier har förståtts som viktiga i andra aspekter i livet. Ett beteende som av vuxna
ofta kan uppfattas som
obegripligt och obehagligt hos små barn kan förstås som ett kategoriuppehållande arbete. Ett sådant arbete
är nödvändigt eftersom ett fullvärdigt medlemskap i samhället i viss mån fordrar att kön uppfattas som
uppdelat i manligt och kvinnligt, liksom att dessa kategorier är motsatta. (ibid. 47)
Då vuxna i sina handlingar mot ett barn försöker att ”motverka” de könsroller som
barnet identifierar i sin omvärld, kan detta få en helt annan effekt än den som eftersträvats
och förväntats. Detta kan ibland anses vara ett ”bevis” för att det är biologiska skillnader
mellan de två dikotoma kategorierna flickor och pojkar som noteras. Förståelsen om det
kategoriuppehållande arbetet kan dock ge en helt annan förklaring till varför barn reagerar
på det sätt de gör:
Att motverka att barn positionerar sig som ’maskulina’ eller ’feminina’ innebär i allmänhet att uppmuntra ett
’hemvråbeteende’ hos pojkar respektive ett machobeteende hos flickor, och att försöka hindra motsatsen.
Barn uppfattar ofta tryck av det här slaget från vuxna som förvirrat, och anser att de vuxna är i behov av
kategoriuppehållande arbete från barnen. (ibid. 180)
Det sätt som omvärlden förhåller sig till ett barns kropp, och omgivande barns kroppar,
kommer med största sannolikhet att ha mycket stor inverkan på hur barnet tänker om sin
egen och andra barns kroppar.
8

Genom kontroll och den för tillfället rådande sexualsynen påverkar vi barnens sökande efter en sexuell
identitet. Barnet lär sig genom egen erfarenhet vilka beteenden som straffas respektive belönas och vilka
beteenden som förväntas av honom eller henne. Föräldrar, jämnåriga och det omgivande samhället formar
barnets sexualitet och dess sexuella beteende. (Larsson 1994:16)
Likaså är det omvärlden (eller vuxenvärlden) som definierar och lär ut vad som ska betraktas
som ”sexuellt” respektive ”icke-sexuellt”. Då ett barn onanerar uppfattas detta till exempel
troligtvis till en början inte ett sexuellt beteende, utan en handling bland andra handlingar
(Larsson 1994). Omvärldens reaktioner brukar dock i de allra flesta fall för barnet särskilja
just detta beteende så att det blir något speciellt, något ”sexuellt”.
En uppenbar skillnad i hur vuxna i barns närhet pratar (eller inte pratar) om pojkars
respektive flickors könsorgan, kommer troligtvis att resultera i ett bipolärt tänkande kring
deras könsorgan, och även en olik värdering av de två könskategorierna. Detta oavsett om
vuxna i barnets närhet i vissa fall anser och påstår att ”pojkars och flickors könsorgan är lika
mycket värda”. Om en flicka inte får något adekvat namn på sitt könsorgan, och dessutom
uppmuntras att inte beröra det, kan detta lätt leda till skuldkänslor kring det egna
könsorganet, detta trots de tillfällen då något sägs för att uppvärdera flickors könsorgan:
Om flickan upptäcker att hon benämns med inadekvata eller negativt laddade ord och att pojkar anses
bättre så får det förstås konsekvenser för hur hon uppfattar sig själv. Hon kan inte heller se sina egna
könsorgan på samma sätt som en pojke och hon får kanske inte heller några namn för de mest känsliga
ställena på sin kropp. Sensationer i kroppen kan på så sätt bli obegripliga för flickan. Oavsett vilken
inställning föräldrarna har, uppfattar barnet så småningom samhällets värderingar angående kvinnor och
män vilket påverkar uppfattningen om det egna könets värde (ibid. 24)
Pojkar, vars könsorgan ofta benämns i större utsträckning än flickors och som även
oproblematiskt kan beröra sitt könsorgan (vid exempelvis toalettbesök), har stor möjlighet
att inte få samma problematiska känslor som flickor inför sitt kön (ibid.).
Hur vi tänker kring och agerar runt ”självklara” aspekter som kön och sexualitet
grundläggs mycket tidigt i våra liv. Uppfattningen att dessa företeelser, tankar och känslor är
biologiskt determinerade, ursprungliga och ”naturliga” cementerar dem och gör att vi ofta
kanske inte ens är medvetna om hur vi tänker. Naturligtvis går det att förändra
förhållningssättet kring dessa frågor, men det sker inte automatiskt. En första ansats kan
vara att försöka synliggöra hur situationen för tillfället ser ut, och utifrån relevanta teorier
försöka tolka hur denna situation kan inverka på tänkandet kring dessa frågor.
9

Material och analysmetoder.
Studiens material utgörs av semistrukturerade djupintervjuer 1 , enkätsvar samt egna
noteringar som gjorts vid telefonkontakt och spontant uppkomna samtal med
förskoleföreståndare och annan förskolepersonal.
Studien inleddes med att ett antal förskoleföreståndare brev 2 - och telefonledes
kontaktades med en förfrågan om de hade intresse av att delta i en studie om hur det pratas
om barns könsorgan i förskolevärlden. Kontakten ledde fram till fyra semistrukturerade
djupintervjuer 3 med personal anställda på förskolor i olika delar av Uppsala. Resultaten från
djupintervjuerna, och den kunskap om lokala diskurser vid förskolor i Uppsala som dessa
gav, användes till utformandet av en enkät 4 som berörde de områden som vid
djupintervjuerna framkommit som relevanta att ytterligare studera. Det primära syftet med
enkäterna var att erhålla kvantitativ data om fenomen som vid djupintervjuerna visat sig
vara betydelsefulla.
Ett tjugotal förskoleföreståndare kontaktades via e-mail 5 och telefon med förfrågan om
ett deltagande i enkätstudien. Nitton förskolor gav sitt medgivande till att en
tidskriftssamlare med tomma enkäter och en förseglad svarslåda skulle få ställas ut i
förskolans personalrum. Förskoleföreståndaren ombads att informera personalen om syftet
med enkäten, att det var frivilligt att svara på enkäten men att ett deltagande i studien
uppskattades. Efter ungefär en vecka hämtades svarslådorna in. En förskola avbröt sin
medverkan under tiden som enkäterna var utplacerade, vilket innebar att enkätsvar
hämtades in från arton förskolor runt om i Uppsala.
Den kvalitativa analysen bygger på data från djupintervjuerna samt kommentarer som
givits på enkäterna eller inkommit genom egna noteringar. Analysen har delvis skett genom
meningskoncentrering 6 och meningskategorisering 7 (Kvale 1997:171-180), delvis med ad
hoc 8 - analys (Kvale 1997:184-185). Hela materialet har också analyserats genom
1 En semistrukturerad intervju utgår från ett intervjumanus, där de aspekter som i intervjun ska beröras finns
nedskrivna. Manuset följs dock inte strikt, utan inom rimliga ramar får vad som sägs styra samtalet.
2 Brevet till förskoleföreståndarna som föregick kontakt angående intervjuer återfinns som Bilaga 1.
3 Manus till intervjuerna återfinns som Bilaga 2
4 Enkäten återfinns i sin helhet som Bilaga 4
5 Det e-mail som föregick telefonkontakten angående utlämning av enkäter på förskolor återges i Bilaga 3
6 Vid meningskoncentrering sammanfattas det som intervjupersonerna sagt, så att den väsentliga innebörden
tydligare framgår
7 Med meningskategorisering sorteras det som sagts i intervjun i kategorier. På detta sätt kan resultat från
intervjuer med olika informanter enklare jämföras.
8 Då ett material analyseras ad hoc används ingen standardmetod, utan materialet bearbetas utifrån en mängd
olika metoder för att få fram innebörder och tendenser som inte är uppenbara i det ursprungliga materialet.
10

diskursanalys 9 , främst influerad av diskursteori och kritisk diskursanalys (Winther Jørgensen
& Phillips 2000).
Data från enkäterna har även analyserats kvantitativt. Att uttala sig om bortfall i den
kvantitativa analysen är svårt, eftersom det från början gjorts klart för förskolepersonalen att
det är högst frivilligt att besvara enkäten. Av de uppskattningsvis 300 personerna som har
haft möjlighet att svara på enkäterna har 72 informanter svarat. Vid inhämtandet av
enkäterna har kommentarer vid ett flertal tillfällen antytt att viljan att besvara enkäterna har
funnits, men att detta inte har hunnits med. På andra förskolor har det varit uppenbart att
huvuddelen av personalstyrkan varit avogt inställd till hela enkätstudien. Detta kommer att
beröras vidare i senare delar av arbetet.
För att applicera ett intersektionalitetsperspektiv på arbetet bör det på en gång
framhållas att de studier som ligger till grund för analysen har gjorts på förskolor i en relativt
stor universitetsstad, med en övervägande majoritet etniskt svenska barn. De flesta barnen
på förskolorna är utifrån de definitioner som i sammanhanget råder ej funktionshindrade.
Detta är enbart ett fåtal faktorer som spelar in på, och har en avgörande betydelse för, de
teorier som kommer att användas i analysen. Det är också viktigt att ha klart för sig att
dessa teorier helt är valda utifrån forskarens subjektsposition. Då resultat aldrig kan vara
allmängiltiga eller icke-specifika är det viktigt att klart kunna definiera utifrån vilka
förhållanden ett arbete har gjorts. Detta är en förutsättning för att resultatet på ett relevant
sätt ska kunna användas även i andra situationer än det där analysen utförts..
Till grund för analysen ligger en poststrukturalistisk kunskapssyn. Enligt detta synsätt
existerar inte något sådant som ”objektiv sanning”, utan all meningsproduktion samt
förståelsen och tolkningen av denna är subjektiv och uppkommer i mötet mellan
meningsproducenten och meningsmottaggaren. För varje tolkning gäller att en annorlunda
tolkning av samma data kan göras:
I ett poststrukturalistiskt perspektiv förstås varje försök som forskaren gör att tala om vad det är som hon
eller han hör, luktar, känner, tror eller önskar som ingenting mer än en eller flera möjliga läsningar. En
läsning kommer alltid att vara öppen för andra möjliga läsningar. (Davies 2003:187)
Analys och tolkning av data har som huvudmål att åstadkomma en rimlig och utifrån
de referensramar som forskaren har trovärdigt tolkningsalternativ till de data som står till
buds. I tolkningen tas i så stor mån som möjligt även hänsyn till avsändarens kontext, vilken
det dock är omöjligt för forskaren att fullständigt sätta sig in i. Huvudfokus i analysen ligger
9 Förenklat kan diskursanalys förklaras som en kartläggning av ”hur omvärlden (eller delar av den) framställs, och
vilka konsekvenser det får. Utgångspunkten är […] att diskurserna genom att framställa världen på ett sätt och
inte på ett annat konstituerar objekt på bestämda sätt, skapar gränser mellan sant och falskt och gör vissa typer
av handlingar relevanta och andra otänkbara.” (Winther Jørgensen & Phillips 2000:132). Ordet diskurs kan
förklaras som ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett avsnitt av världen) (ibid. s 7).
11

därför på att analysera de diskurser som återfinns, och identifiera vilka diskurser som är
frånvarande, i analysmaterialet.
Den poststrukturalistiska analysens främsta intresse riktar sig mot diskurser, och mot skiftande
mönster hos diskursiva praktiker, snarare än mot de specifika egenskaperna hos de individer som
tar till sig dessa diskurser och levandegör dem. (Davies 2003:192)
Analys
Vårt språk och tänkande om könsorgan är som tidigare nämnts uppdelat i två kategorier.
Den samhälleliga diskursen formar talet och tänkandet om könsorganen på detta sätt, så
även om en annan (eller ingen) indelning skulle kunna vara minst lika relevant, är det enbart
då könsorganen placeras i någon av ovan nämnda kategorier som de blir diskursivt
förståeliga. Därför används dessa två kategorier även i denna studie.
Hur könsorganen benämns av forskaren är en aspekt som i högsta grad måste tas i
beaktande, speciellt i ett arbete som ämnar studera just benämningen av könsorgan.
Forskarens benämning av könsorganen kan av informanterna uppfattas som ett ”facit” på
hur könsorgan ”ska” benämnas. Dessutom riskerar varje benämning av könsorganen att
tvinga på informanterna en definition av ”korrekt” tänkande om och kategorisering av
könsorgan.
I studien benämns könsorgan med ”flickors kön” respektive ”pojkars kön”. På
försättsbladet till enkäten uppmanas informanterna att utgå från sina egna definitioner, med
den något enklare formuleringen ”När du svarar på enkäten ska du helt och hållet utgå från
vad du själv tänker och tycker”. Med benämningen ”pojkars” respektive ”flickors” kön är
förhoppningen att både definitionen för ”flickor” respektive ”pojkar”, samt hur deras
könsorgan ser ut, lämnas öppen för förskolepersonalens definition. Dock blir inte
omnämnandet så krångligt att det ligger som ett hinder för ett medverkande i studien.
I analysdelen kommer benämningen ”informanter” att användas om all den
förskolepersonal som på något sätt bidragit till analysdata, det vill säga förskolepersonal som
har intervjuats, svarat på enkäten eller på annat sätt bidragit med material. Om behov
föreligger att förtydliga varifrån en specifik del av material kommer, används benämningen
”intervjuinformant” respektive ”enkätinformant”. I den kvalitativa analysen särskiljs inte data
från de olika materialkällorna (om inte så anges), utan istället utgår analysen från vad som
kan bidra till tolkningen och förståelsen av varje analysaspekt. Till de kvantitativa
analysresultaten ligger enbart enkätsvar till grund. Dock kan kvalitativa och kvantitativa
analysresultat rörande en företeelse kombineras för att utöka förståelsen av och möjligheten
att tolka situationen.
12

Benämning av könsorgan
Frågorna Vad kallar du flickors kön? respektive Vad kallar du pojkars kön? ställdes både i
intervjuerna och i enkäten. De ord som framkom i intervjuerna användes som underlag till
formulerandet av svarsalternativen i enkäten, där ett eller flera ordval kunde anges som
svar. Jag använder inget ord för flickors/pojkars kön fanns även det som ett alternativ.
Dessutom fanns det plats att uppge egna ord och andra kommentarer.
Figur 1 visar resultaten från enkätsvaren om hur flickors könsorgan benämns. Alla
intervjuinformanter uppgav att de hade ett ”huvudord” vilket de brukade använda, men det
varierade om detta ord gällde för enbart dem själva eller för all personal på hela förskolan 10 .
För de som hade ett ”eget” ord för flickors kön gällde att andra ord kunde användas om
barnens eller föräldrarnas benämning inte överensstämde med den egna. Ur enkätresultaten
är det dessvärre inte möjligt att utläsa hur vitt spridd denna tendens är. För flickors könsorgan
är ”snippa” det mest frekvent förekommande ordvalet. Detta ord används av 57
procent av informanterna. ”Stjärt” och ”springa” är de därefter mest frekvent angivna orden,
använda av 21 procent respektive 19 procent av informanterna. 7 procent av informanterna
uppgav att de över huvud taget inte använde något ord på flickors könsorgan.
Svarsresultaten till frågan Vad kallar du pojkars kön? redogörs för i figur 2. ”Snopp” är
det mest frekvent förekommande ordet för pojkars könsorgan, något som även resultatet
från enkätsvaren styrker. Detta ord används av samtliga informanter, utan undantag. Andra
ord för pojkars könsorgan kan av vissa informanter ibland användas av som alternativ eller
vid specifika situationer (exempelvis vid kontakt med sjukvården). ”Penis” är det ord som är
näst mest angivet ; 14 procent av informanterna uppger att de ibland använder sig av detta
ord. Den samlade bilden av benämningen av pojkars könsorgan är relativt enhetlig, med ett
självklart ord, till vilket en del variationer stundtals kan förekomma. Ingen av informanterna
har uppgett att de inte använder något ord för pojkars könsorgan.
Totalt har 16 alternativa ord angivits för flickors könsorgan (inklusive ingen benämning
alls), jämfört med 9 olika namn på pojkars könsorgan. Samtliga informanter har ett
gemensamt ord för pojkars könsorgan. Benämningen av flickors könsorgan är mycket mer
splittrad. Företeelsen att över huvud taget inte ha ett namn för flickors könsorgan som
framkom i enkätmaterialet återfinns även i djupintervjuerna:
[Jag] upplever att det är mycket vanligt att man överhuvudtaget [inte] benämner tjejers könsorgan. […] Det
är mycket lättare då med pojkar, det är snoppen och det är så lätt och tryggt att säga […] men för tjejer är
det inte alls så
Ovanstående resultat tyder samstämmigt på att det råder en diskursiv osäkerhet vid
benämnandet av flickors könsorgan, vilket inte är fallet vid samtal om pojkars könsorgan.
10 Se nedan i detta avsnitt om Motivering till val av benämning
13

Benämning av flickors könsorgan
Användning (%)
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
vulva
stjärt
springa
snuppa
snipa
snippa
snirra
puppa
kussemurra
kissemurra
kissen
kisstjärt
höna
framstjärt
fitta
inget ord
Benämning
Fig 1.
Ord som används för benämning av flickors könsorgan och procentandel av
informanterna i enkätstudien som använder sig av dessa
Benämning av pojkars könsorgan
Användning (%)
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
snorre
snopp
skruven
pitt
pillesnopp
pillen
penis
kuk
balle
inget ord
Benämning
Fig 2.
Ord som används för benämning av pojkars könsorgan och procentandel av
informanterna i enkätstudien som använder sig av dessa
14

De varierande benämningarna av flickors könsorgan från förskolepersonalens sida kan
resultera i en förvirring hos barnen om hur flickors könsorgan egentligen kan eller bör
omnämnas. IngBeth Larsson hänvisar till en studie gjord bland barn i 1–4 – årsåldern, där
signifikant fler flickor än pojkar kunde benämna det andra könets könsorgan (2001:31). Att
större osäkerhet råder hos barn om begrepp för flickors könsorgan jämfört med namn på
pojkars könsorgan visar att den diskursiva ambivalensen som råder med lätthet även
snappas upp av barnen.
Många av benämningarna för flickors könsorgan betyder något annat än just flickors
kön (exempelvis höna, springa, stjärt), vilket ytterligare kan bidra till osäkerheten hos
barnen, i och med risken att förväxlas med något annat än just könet. Osäkerheten riskerar
att förstärkas ytterligare eftersom flera av dessa ord inte är värdeneutrala. Ett exempel
benämnandet av flickors kön med ordet ”stjärt”:
Ofta blandar små barn ihop stjärten och könet. De har ingen riktigt klar uppfattning hur det ser ut mellan
benen. Ofta blir också begreppen sammanblandade vid inlärningen, t ex när små flickor får lära sig att
skötet heter stjärten. […] I värsta fall blir ett fördömande av avföring så småningom till ett fördömande av
kön och sexualitet. (Aigner & Centerwall 1994:76)
Under intervjuerna kunde en förvirring även hos informanter som kallade flickors kön
för ”stjärten” spåras. Ett exempel är vid ett samtal om hur barn tvättas, där informanten vid
en mening som skulle komma att innehålla både ord på rumpan samt pojkars och flickors
könsorgan helt enkelt utelämnade ordet på flickors kön: ”[…] tvättar man stjärten 11 och
tvättar snoppen eller… 12 ”. Ett annat exempel är hur ett benämnande av flickors könsorgan
med ordet ”stjärt” kan kräva förtydligande vad det egentligen är som åsyftas: ”Och så
kanske jag säger framstjärten om det är slidan, eller om hon är röd runt ändtarmen så säger
jag bakstjärten eller anus.”
Flera exempel visar på att det av informanter kan upplevas som ett problem då det
inte finns något självklart ord för flickors könsorgan. På en del förskolor har detta problem
lyfts upp, och efter diskussioner har ett beslut om en gemensam benämning av flickors
könsorgan fattats. Ett sådant beslut kan för förskolepersonal upplevas som en välkommen
lösning på ett tidigare problem:
Man kunde ju bli ställd [innan ett gemensamt beslut fattades om att kalla flickors könsorgan för snippa] för
man kunde liksom titta… titta Pelle här, Pelle har snopp, för han är pojke. Och du Lisa, du är flicka och du
har… ja vad har du då? När det inte fanns något ord… Nu är det så lätt.
Som tidigare nämnts är det i samtliga fall flickors könsorgan som ansetts som svåra att
benämna, och som det i förekommande fall ansetts viktigast att fatta beslut om ett gemen-
11 av sammanhanget framgick här tydligt att informanten åsyftade rumpan
12 I samtalet skulle här ett ord för flickors könsorgan yttrats, men detta ersattes med ett par sekunders tystnad
15

samt ord för. I de fall som ett gemensamt beslut även fattats om ord för pojkars könsorgan
tycks det inte ha upplevts som lika viktigt eller relevant, utan mest gjorts ”för sakens skull”:
intervjuare: Men [hur pojkars könsorgan ska benämnas] togs upp i alla fall?
informant: Ja, lite snabbt sådär, men det hade vi redan namn på
intervjuare: Det var ganska självklart kanske?
informant: Jaaa
En följdfråga som ställdes var vad som låg till grund för informanternas val av ord på
könsorganen. Enkätinformanterna kunde även här välja mellan olika alternativ till vilka
resultatet från djupintervjuerna låg till grund. Ett eller flera alternativ kunde anges. Möjlighet
fanns också för enkätinformanterna att kommentera och med egna ord beskriva varför de
använde det eller de ord för barns könsorgan som de gjorde. Resultatet från enkäterna
redovisas i figur 3.
För både pojkars och flickors könsorgan är den mest frekventa motiveringen till
ordvalet att informanten själv bestämt att den vill använda sig av ordet. Den största
skillnaden mellan val av benämning av pojkars och flickors könsorgan återfinns vid
alternativet ”gemensamt beslut”, som ligger till grund för namngivandet av flickors
könsorgan i 14 procentenheters större utsträckning än till benämningen av pojkars
könsorgan; för ordvalet av flickors könsorgan är alternativet ”gemensamt beslut” näst mest
angivet. För pojkars kön kommer istället alternativet ”används av barn och föräldrar” på
andra plats. Bakom alternativet ”annan orsak” ligger ofta kommentarer som ”känns
självklart” och ”uppväxt med det ordet”, en orsak som vissa informanter säkerligen angivit
som ”eget val”.
Dessa kvantitativa resultat kan förstås ur vad som framkommit i den kvalitativa
analysen; benämnandet av pojkars könsorgan är mer självklar i diskursen. Om viljan finns att
förhålla sig till pojkars och flickors könsorgan på ett likartat sätt behöver inte ordvalet för
pojkars könsorgan bearbetas och behandlas alls i samma utsträckning som benämnandet av
flickors könsorgan. Vid intervjuerna gav informanterna vid samtliga fall då ordvalet för
flickors könsorgan diskuterades ett förklarande resonemang till varför flickors kön namngavs
på det sätt som det gjorde, medan benämningen av pojkars könsorgan inte alls förklarades
eller problematiserades på samma sätt. Detta är ytterligare exempel på hur förhållningssättet
till flickors könsorgan diskursivt är positionerad som något som i behov att problematiseras.
Denna medvetenhet gäller alltså i de fall där den skilda benämningen har identifierats som
ett problem och lyfts fram som något i behov av förändring.
16

Motivering till val av benämning
70
60
Svar från informanter (%)
50
40
30
20
10
Flickor
Pojkar
0
används av
barn/föräldrar
eget val
gemensamt
beslut
uppmaning
annan orsak
Orsak till benämning
Fig 3. Motivering till val av benämning av barns könsorgan hos enkätinformanterna,
samt hur stor andel som angivit detta alternativ.
Många gånger är benämningen av och förhållningssättet till flickors och pojkars
könsorgan helt oproblematiserad, trots att könsorganen i dessa fall ofta har helt olika
diskursiv positionering. Flera exempel visar på en omedvetenhet om skillnaden i
förhållningssättet till pojkars och flickors könsorgan. På många förskolor har inte ett
gemensamt beslut om vilka ord som ska användas för flickors könsorgan tagits och
kommentarer tyder i flera fall på att ämnet över huvud taget inte varit uppe till diskussion.
Exempel finns också på dåligt underbyggda gemensamma beslut, där vissa enkätsvar anger
att ett gemensamt beslut tagits om ett visst ordval, medan andra informanter från samma
förskola använder en benämning som inte överensstämmer med detta beslut. Dylika mönster
kan tolkas som att ett spänt förhållande råder bland personalen om hur flickors könsorgan
bör namnges.
En diskursiv värdepositionering av könsorganen i förhållande till varandra påverkar
naturligtvis alla barn, där det underförstås att pojkars fysiologi är enklare och mindre
problematisk än flickors. Hur förhållningssättet till flickors och pojkars könsorgan kan variera
framkommer tydligt hos en enkätinformant, vars svar kan vara värt att fästa lite extra
uppmärksamhet vid. Informanten uppger, utan att vidare kommentera det, att den inte
benämner flickors könsorgan. Pojkars könsorgan uppges kallas ”snopp” med kommentaren:
”Det är som en vanlig del av barnets kropp. Om det är nödvändigt att kommentera så gör
man det”. Förekomsten av en väsenskild syn på flickors och pojkars könsorgan i diskursen
blir i detta exempel mycket tydlig.
17

Resultaten tyder på att benämnande av flickors och pojkars kön kan vara känsliga
ämnen för förskolepersonal, både ordvalen i sig, och dessutom att reflektera över denna
fråga. Den svårighet som föreligger då flickors köns ska namnges kan även vara en stor källa
till frustration. En enkätinformant lämnar som kommentar: ”Mycket konstigt och tokigt att vi
inte benämner flickors kön! Varför så svårt att enas om ett bra namn?”. Det faktum att
förskolepersonal förutom att själv behöva bestämma sitt förhållningssätt till tal om barnens
könsorgan även befinner sig i en situation där de måste ta hänsyn till kollegors och föräldrars
åsikter är något som ytterligare kan komplicera förhållningssättet eftersom så starka känslor
och åsikter finns runt just detta ämne.
Det som kan upplevas ha störst relevans i sammanhanget är dock inte de svårigheter
som förskolepersonalen eventuellt ställs inför, utan hur hanteringen av dessa påverkar
barnen vars könsorgan det handlar om. Naturligtvis är det en omöjlighet att ge ett
övergripande svar på hur den svårighet och det spända förhållande som råder kring
benämnandet av flickors könsorgan påverkar barn. Dock kan med relativt stor säkerhet
hävdas att det är mycket troligt att en diskurs som tillåter ett så monumentalt skilt
förhållningssätt till pojkars och flickors könsorgan som här framkommit påverkar pojkars och
flickors syn på både sina egna och andras kroppar.
Förekomst av tal om könsorgan
Förutom själva namngivningen av könsorganen är en mycket viktig aspekt hur ofta och på
vilket sätt som flickors och pojkars könsorgan förekommer i samtal med barnen. Om pojkars
och flickors könsorgan förekommer i väldigt olika omfattning eller berörs i helt olika
sammanhang är detta något som i högsta grad kan påverka både barnens och den egna
uppfattningen av de olika könsorganen. Hur ofta förekommer flickors kön i samtal med barn?
och Hur ofta förekommer pojkars kön i samtal med barn? var två frågor som ställdes i
enkäten. Informanterna ombads gradera frekvensen på en skala från 1 till 6, där 1 likställdes
med ”aldrig” och 6 med ”dagligen”. Svaren återfinns i figur 4.
I förekomstkategorin ”aldrig” återfinns endast flickors kön, och steget över, ”mycket
sällan”, placerar drygt 47 procent av informanterna in ”flickors kön”, mot drygt 31 procent
för ”pojkars kön”, en skillnad på 16 procentenheter. Att det pratas mer sällan om flickors
könsorgan än om pojkars könsorgan är tydligt. För flickors kön har kategorierna 4-6
sammanlagt 26 procent mot 41 procent för pojkars kön. Pojkars kön förekommer alltså enligt
informanterna mycket oftare i samtal med barn, och enligt tidigare avsnitt dessutom med en
mer enhetlig benämning.
Förhållningssättet till samtal innefattande benämning av könsorgan är mycket olika
mellan informanterna, och kan tas som ett exempel på den ambivalens som finns inom
18

denna diskurs. Somliga informanter ser det som en självklarhet och mycket viktigt att tala
om och ha ord på barnens könsorgan: ”De är ju så små […] de behöver få ord på allting, på
sig själva och omgivningen, så att då måste vi ju ge dem orden…”. Informanter med detta
synsätt uppger att de i samtal med barnen namnger könsorganen mycket ofta:
Man pratar hela tiden med ett barn som inte har ett eget språk. Då benämner man vad man gör, för att de
ska känna sig trygga och säkra så att det inte är nån överraskning. Så det är dagligen [som barnens
könsorgan benämns].
Förekomst av benämning av könsorgan i samtal med barn
100,0
Svar från informanter (%)
75,0
50,0
25,0
47
31
21
27
19
Flickors kön
Pojkars kön
0,0
11
11
13
10
6
3
0
aldrig 2 3 4 5 dagligen
Förekomst
Fig 4
Förekomst av barnens kön i samtal med barn. Informanterna ombads gradera förekomsten
utefter en skala där 1 likställdes med ”aldrig” och 6 likställdes med ”dagligen”.
Ett helt annorlunda förhållningssätt som återfinns i materialet är att barns könsorgan
endast ska eller bör benämnas när nöden absolut kräver det. Flera enkätinformanter uppger
att de aldrig eller nästan aldrig använder ord på barnens könsorgan på grund av att de
arbetar med ”småbarn”. Exempel finns då informanter låtit bli att svara på frågan med detta
argument, något som kan tolkas som att tal om namngivande av barns könsorgan kan väcka
starka negativa eller avoga känslor. Samtliga exempel ovan, både där ord på barnens
könsorgan dagligen används och där könsorganen nästintill aldrig förekommer i tal, kommer
från informanter som arbetar med barn i ålderskategorin 1-3 år, vilket visar på att den egna
inställningen till barns könsorgan spelar en absolut avgörande roll i hur ofta dessa benämns.
19

I förståelsen av det egna förhållningssättet läggs orsaken dock ofta utanför den subjektiva
värderingssfären och antas vara en ”objektiv sanning”.
Frånvaron av enkätsvar från en del förskolor är även det en faktor som här är relevant
att ta i beaktande. På några förskolor som accepterat att delta i enkätstudien har över huvud
taget inga svar inkommit. Den negativa inställningen mot studien var på en förskola klart
märkbar. Vid inhämtningen av svarslådan visade en förskoleanställd vägen till
personalrummet. Väl inne i rummet ställde vederbörande frågan ”Vet ni om det är någon
som har svarat på den här enkäten?” till två kollegor. Efter att ha kastat ett långt ögonkast
mot bordet där enkäterna och svarslådan stod utbytte de tilltalade kollegorna en blick och
svarade sedan kort: ”Det där är inget vi har lovat att ta nåt som helst ansvar för”, varpå de
vände sig bort. På en annan förskola beklagade förskoleföreståndaren att så få hade svarat
på enkäten:
”På personalmötet sa jag: kom igen då, är det ingen mer som kan tänka sig svara på den här? Men de
[förskolepersonalen] vill inte, de tycker det är jobbigt och svårt att svara på”.
En anmärkningsvärd företeelse är att frekvensen av benämningen av flickors och
pojkars könsorgan kan vara väldigt olika, utan att informanterna över huvud taget verkar
reflektera över detta. Ett flertal informanter uppger att de talar om pojkars könsorgan
”nästan dagligen”, med kommentarer som ”vid toalettbesök” och ”torka snoppen”. På frågan
om hur ofta flickors könsorgan benämns anges ”mycket sällan” utan några som helst
kommentarer om toalettbesök eller dylikt. En informant har även angett ”begreppsinlärning”
som anledning till att omnämna pojkars könsorgan, men inget sådant argument vid flickors
könsorgan (som angetts omtalas betydligt mer sällan än pojkars könsorgan).
En informant återgav en episod där en pojke framlade en fantasifull tanke om pojkars
könsorgan, vilken informanten och övriga kollegor i situationen fann oerhört rolig. Pojkens
kommentar var enligt informanten extra underhållande då den i tanken frammanade en
mycket rolig bild av pojkars könsorgan. Då historien under intervjun återberättades skrattade
både informanten och intervjuaren gott.
intervjuare. [skrattande] Ja! Jag undrar hur det skulle se ut om samma sak gällde för flickors kön…
informant. Ja, precis [slutar abrupt att skratta]. Det var inte lika roligt. Jag tycker inte det i alla fall [vidtar
därefter återigen att prata om hur roligt det skulle ha varit om förhållandet gällt för pojkars kön]
Pojkars könsorgan visar sig här vara diskursivt tillåtet att prata och skämta om på ett
helt annat sätt än vad som är tillåtet för flickors könsorgan. En rolig tanke om pojkars
könsorgan kan anses vara just rolig och skrattretande, medan flickors könsorgan i samma
situation enbart väcker förvirring och avleds från diskussionen. I vissa situationer tycks alltså
själva omnämnandet av flickors könsorgan vara tabu eller något som väcker förvirring då
förekomsten av dem i språket inte är tillåten på samma sätt som pojkars könsorgan.
20

Det skilda mönster som gäller för hur ofta pojkars och flickors könsorgan benämns har
identifierats och problematiseras av vissa informanter, och uppfattas i dessa fall som ett
missförhållande. En kommentar vid frågan om hur ofta ord på flickors könsorgan
förekommer är ”alldeles för sällan, borde benämnas mer, vid t.ex. toabesök”. En
intervjuinformant berättar hur ett skilt förhållningssätt till flickor och pojkar kan uppträda
utan att förskolepersonalen över huvud taget kanske är medveten om det. Uppträdandet kan
vara subtilt, men ändå väldigt tydligt: ”[Det är många] som busar mer med pojkarna, om
man byter blöjor och så, så säger dom magen och så säger dom snoppen och man kanske
inte… alltid frågar flickorna vad har du där för nånting?”. Denna kommentar visar med stor
tydlighet hur ett skilt uppträdande mot pojkar och flickor i dagliga handlingar och göromål
har stor inverkan på sådant som berör både kön och könsorgan, trots att det vid första
anblicken kanske inte alls tycks vara fallet.
Genomgående i materialet återfinns åsikten att det är viktigt med ett ”naturligt”
förhållningssätt till barnens kön, kroppar och sexualitet. Detta har betonats både av
informanterna som uppger att barns kön förekommer i stor utsträckning i samtal med barn
och hos informanter som uppger att det aldrig eller sällan talas om barns könsorgan. En
frekvent förekommande inställning är att allt som rör barnens kroppar och kön ska vara
”naturligt”. Själva ordet ”naturlig” har en mycket central position i samtalet om barnens kön
och kroppar, vilket ska förstås som en viktig del i, och bidragande faktor till, den diskurs som
finns i tänkandet och samtalet om barns uppväxt. Detta kan sättas i sammanhang med att i
tankar och tal göra kroppen och förhållandet till denna ”oföränderligt” och ”biologiskt” (se
avsnittet Teori ovan). Orsaken till att flickors kön är osynliggjort i tal och handling, om det
ens noteras, läggs till den ”oföränderliga biologin”. I diskursen återfinns även åsikten att
orsaken till frånvaron av benämning är barnens egen inställning; en informant hävdar
exempelvis att orsaken till att det inte pratas så mycket om flickors kön är att ”det är inga av
flickorna som benämner sina kön så himla mycket”. På samma sätt återfinns förklaringar till
att pojkars könsorgan tar så mycket större plats än flickors könsorgan i tankar och samtal till
att skillnaden på formen mellan flickors och pojkars könsorgan ”naturligt” gör att pojkars
könsorgan ges mer uppmärksamhet. Diskursivt ligger dessa förklaringar väldigt nära tankar
om biologiskt skilda beteenden och behov hos pojkar och flickor, vilket kan exemplifieras
med kommentaren från en informant, som uppger att anledningen till att större
uppmärksamhet ges till en pojkes könsorgan än till en flickas är för att ”killar har väl en mera
[…]sexuell drift än vad flickor har […] de måste ju känna mer som har ett långt könsorgan
liksom”.
21

Osäkerhet hos barn på det egna könsorganet
I materialet återfinns hos vissa informanter förståelse för att det är viktigt att föra in flickors
könsorgan i diskursen, och att prata om pojkars och flickors könsorgan på ett likartat sätt.
Exempel förekommer på hur fruktlösa ansträngningar har gjorts för att hitta en gemensam
benämning på flickors könsorgan, men där förskolepersonalen ändå kunnat enas om att
”huvudsaken är att man benämner det […] och sen om vi har olika namn är det helt okej”.
Ett sådant beslut kan ses som en medvetenhet från förskolepersonalens sida att själva omnämnandet
och det diskursiva erkännandet av ett barns könsorgan spelar stor roll i
produktionen av ett barns självbild, samt att ett skilt mönster i benämning av pojkars och
flickors könsorgan kan verka negativt för dem som finner sitt könsorgan omgärdas av
tystnad.
En fråga som i enkäten ställdes i samband med hur ofta flickors och pojkars könsorgan
benämns i samtal med barn, var hur ofta flickor och pojkar verkar osäkra på vilket könsorgan
de har. Frågan som ställdes löd: ”Händer det att flickor inte vet vilket könsorgan de har?”
respektive ”Händer det att pojkar inte vet vilket könsorgan de har?”. Informanternas svar
angavs utefter en 6-gradig skala, där 1 likställdes med ”aldrig” och 6 med ”mycket ofta”.
Svarsresultatet återfinns i figur 5.
Barns osäkerhet på vilket könsorgan de har
60,0
Svar från informanter (%)
50,0
40,0
30,0
20,0
10,0
0,0
52
32
30
23
20
15
15
8
3
3
0
0
1 2 3 4 5 6
Flickor
Pojkar
Förekomst av osäkerhet
Fig 5
Resultat från frågan ”Händer det att flickor/pojkar inte vet vilket könsorgan de har?”.
Informanterna ombads uppskatta detta utefter en 6-gradig skala, där 1 likställdes med
”aldrig” och 6 likställdes med ”mycket ofta”.
52 procent av informanterna har uppgett att pojkar aldrig är osäkra på vilket
könsorgan de har. I samma kategori har drygt 22 procent av informanterna placerat flickor,
en skillnad på 29 procentenheter. I kategorierna 4-6, som kan tolkas som ”ofta eller mycket
22

ofta” placerar nästan 26 procent av enkätinformanterna flickor, jämfört med enbart 3
procent av svaren gällande pojkar. Svaren visar att det är betydligt vanligare för flickor att
inte veta vilket kön de har än vad det är för pojkar. I diskursen återfinns förklaringsmönstret
att detta har ”naturliga” orsaker, att det är könsorganens fysiologi som resulterar i att flickor
i lägre utsträckning vet om vilket könsorgan de har.
informant: Och när [flickor] inte riktigt är säkra på om de har snopp eller snippa själva så, kan man säga att
du är ju tjej, du har en snippa.
intervjuare: Händer det ofta att de inte är säkra riktigt på…
informant: . Ja, i alla fall i den här åldern, om man är tjej.
intervjuare: Men med pojkar är det inte samma, utan de är mer säkra på att de har en snopp?
informant: Mmmm
intervjuare: Varför tror du att det är så?
informant: Det är min teori om att man ser snoppen
Exempel finns även i enkätmaterialet på en medvetenhet om att pojkar har bättre
kunskap om detta än flickor: ”Det känns som pojkar har mera ’koll’ vad sitt könsorgan heter
än vad flickor har.” Detta mönster återspeglas även i intervjumaterialet. Att osäkerheten hos
barn på vilket könsorgan de har är större hos flickor än hos pojkar ges vid upprepade
tillfällen förklaringen att det är svårare för flickor att se och ta på sitt könsorgan än vad det
är för pojkar, vilket anförs som en ”naturlig” förklaring till att flickor är mer osäkra på sitt
könsorgan än vad pojkar är.
Ovanstående resultat visar att benämnande av flickors könsorgan nedprioriteras i
förhållande till pojkars könsorgan. Dock återfinns i materialet även en vilja hos vissa
informanter att ändra på detta förhållande, som i flera fall av dem uppfattas som dumt och
ologiskt.
Reaktioner på studien
Flera exempel finns i materialet på att informanter kan hysa stor skepsis till de frågor som
denna studie ställer. Flera hävdar att de frågor som studien berör över huvud taget inte kan
kallas genusstudier, och att studiens frågeställning är irrelevant och ointressant. En
enkätinformant har som avslutande kommentar skrivit: ”Är detta genusforskning?!!”. Vid den
initiala telefonkontakten med förskoleföreståndare framlades angående en förskolas
medverkan att ”[Förskolepersonalen] är inte intresserade. Det finns inget att kommentera.”.
En förskola avbröt deltagandet i enkätstudien efter att enkäten lämnats ut:
informant: Vi har haft personalmöte och kommit fram till att den här enkäten inte är en sån studie som vi
trodde att det skulle vara, så vi väljer att inte delta.
intervjuare: Vad tråkigt, vad är det som gör att ni väljer att inte göra det?
infformant: Vi hade fått uppfattningen att studien skulle ha att göra med genusfrågor och barn, men den här
enkäten har ju bara med kön att göra! Det känns inte alls relevant att svara på.
Som ovanstående exempel visar kan ifrågasättande av diskursen kring barns kön och
könsorgan upplevas som konstig, ologisk och ointressant. Frågor som rör genus och kön kan
23

uppfattas som väsenskilda, där studier av genus 13 aspekter anses vara mycket relevanta,
medan studier av köns 14 aspekter istället anses ointressanta och opassande. Vid ett flertal
tillfällen drogs paralleller av informanterna mellan denna studie och de uppmärksammade
sagoläsningarna som skedde för förskolebarn av studenter vid Dramatiska Institutet i
Stockholm under 2005, vilket framhölls som ett argument för en än mer skeptisk hållning till
studien. Då det vid alla moment tydligt klargjorts att enbart kontakt med förskolepersonal
skulle förekomma och att över huvud taget inga interaktioner med barn förelåg kan dessa
kommentarer te sig aningen förbryllande. Om utgångspunkten förskjuts från kommentarerna
i sig och istället fokuserar på den skeptiska hållning som många verkar hysa till frågor som
syftar till att problematisera barns kön, kan ovan angivna argument förklaras som
användande av ett i diskursen tillåtet ifrågasättande av något som sammanför kategorierna
”barn” och ”kön”. Många exempel finns även på åsikten att de frågor som denna studie
fokuserar är ytterst relevant och intressant. Detta främst vid förskolor som tidigare ägnat
engagemang och tid åt genusfrågor.
”Vi” och ”de andra”.
I diskursen innefattande barns könsorgan tycks det ofta vara underförstått att ”vårat”
(utifrån den talandes perspektiv) sätt att förhålla sig till barns nakenhet och könsorgan är det
bästa, och att svårigheter kan uppstå när andra, mindre ”riktiga” förhållningssätt kommer in i
bilden. Det dikotoma tankesättet deltar i det diskursiva skapandet av ett ”vi” och ett ”de
andra”, där ”vi” utgör normen som har ”de rätta” värderingarna, mot vilka ”de andras”,
felaktiga, värderingar ställs; det är avvikelsen som definierar normen. I denna uppdelning
positioneras ofta olika marginaliserade grupper som ”de andra”. I denna studie får vid ett
flertal tillfällen ”invandrare” representera ”de andra”; ett kollektiv med en ”felaktig” åsikt om
hur bemötande av nakenhet och könsorgan ska ske. Produktionen av ”de andra” bygger på
en underförstådd uppfattning av en stereotyp bild av (exempelvis) ”invandrare” som en
homogen grupp som utifrån sin gemensamma kultur och sina gemensamma värderingar är
monumentalt olik normen - ”vi”, som har de ”rätta” uppfattningarna. Detta tankesätt medför
dessutom att missförhållanden som identifieras hos ”de andra” tillskrivs deras kultur och
värderingar, medan missförhållanden inom det som definierats som norm tolkas som
individuella avvikelser och enskilda företeelser.
Vid frågan om det kan uppstå situationer där tal om kön kan vara extra problematiskt
kom begreppet ”invandrare” spontant upp vid ett flertal tillfällen. Det tycktes i dessa fall ofta
förutsättas att problemet skulle vara förklarat enbart genom att yttra ordet ”invandrare”,
13 i betydelsen socialt kön
14 i betydelsen biologiskt kön
24

eller andra ord som anspelade på detta begrepp. Ett exempel på detta återfinns i ett
telefonsamtal med en förskoleföreståndare, då denna framförde att personalen hade valt att
inte delta i studien, eftersom ”de studsar lite vid ’könsorden’, vi har ju väldigt olika
nationalitet på personalen…”. En annan förskoleföreståndare hävdade att ett deltagande i
studien inte var intressant för deras del; personalen tyckte inte det fanns något att
kommentera. Förskoleföreståndaren uppgav att ”det kan ha att göra med att vi inte har
några invandrarbarn på den här skolan, så det finns inget att diskutera”. Kommentaren, som
lämnades utan några som helst ytterligare förklaringar, kan tolkas som ett yttrande av
åsikten att det enbart kan uppkomma problem då ”invandrare” finns närvarande.
”Invandrare” kopplas diskursivt ihop med ”problem”, och ”vi” anses per definition vara
oproblematiska.
För att konstruktivt kunna resonera om den stereotyp som ”invandrare” i diskursen
utgörs av, är det av intresse att analysera vilka sorters problem som anses behäftade med
denna grupp. Vid många tillfällen är problemen inte tydligt artikulerade, vilket innebär att
många problem utan närmare eftertanke kan förläggas till denna avvikelse från normen.
Vissa specifika ”problem” som tillskrivs gruppen ”invandrare” kan dock återfinnas i
materialet: ”invandrarföräldrar kan tycka att det är jobbigt att vi i Sverige är ganska direkta”
är en kommentar som implicerar att ”invandrare” är mer omständliga i fråga om barns kön
och kroppar. Vid samtal med en annan informant om vilka problem som kunde uppstå i fråga
om förhållningssättet till barns könsorgan och kroppar uppgav informanten att
[Vi] hade ju väldigt mycket invandrarbarn […]. Om vi hade vattenlek och så ute så ville de
[invandrarföräldrarna] ju inte att barnen skulle vara nakna till exempel, tillsammans flickor och pojkar, och
det var ju ett problem för det var ju så självklart för oss att de skulle få va nakna och leka när solen skiner
och det är varmt väder ute.
Åsikter om att barn inte bör vara nakna i förskolemiljön är något som diskursivt
kopplas ihop med ”invandrare” och ses då som problematisk. Tendensen att förklara
problematiska situationer som uppstått i sammanhang med personer som anses tillhöra ”de
andra” med just denna tillhörighet gör att detta beteende generaliseras till hela gruppen.
Detta kan exemplifieras av ett enkätsvar där en informant uppger att den undviker att tala
om barns kön med ”invandrarföräldrar. Av erfarenhet”. Erfarenheter som uppkommit i
interaktionen med enskilda individer får inverkan på alla framtida kontakter med personer
som anses tillhöra den aktuella gruppen. Genom att dikotomisera grupperna ”vi” och ”de
andra” på detta sätt utvecklas ett speciellt förhållningssätt till alla personer som anses
tillhöra gruppen ”de andra”. Denna på förhand bestämda uppfattning om vissa personer har
alla förutsättningar att gång på gång bekräftas: Varje gång händelser som går i linje med
25

den rådande åsikten inträffar stärker detta uppfattningen, medan händelser som inte går i
linje med, eller tvärs emot, denna uppfattning inte noteras eller tas som undantag.
I materialet återfinns exempel på just sådana åsikter som exemplifieras som
”problematiska” hos ”invandrare”, men som i ett annat sammanhang uppfattas som
fullkomligt acceptabla och oproblematiska. Till exempel uppger en informant att barnen
numera inte är nakna vid vattenlek, eftersom ”Det är mollusker och det är virusspridning och
lite allt möjligt[…] Vi har fått många regler att följa”. Detta exempel skulle, om det
förekommit i samband med ”invandrare”, mycket väl kunnat ses som den problematiska
åsikten som ovan angetts att ”barn bör inte vara nakna i dagismiljön”. I detta fall framförs
åsikten dock inte av ”de andra” och bedöms därmed inte som det minsta problematisk. Att
vara omständliga har ovan angetts som ett problem med ”invandrare”. Den mycket splittrade
och ibland obefintliga benämningen av flickors könsorgan som behandlas i avsnitten ovan
skulle kunna vara ett typexempel på att förhålla sig till barns könsorgan på ett omständligt
sätt, men uppfattas inte alls i detta sammanhang som ett problem knuten till en grupp.
Med ovanstående argumentation blir det tydligt att det inte är de faktiska handlingarna
hos alla individerna hos gruppen ”de andra” som avgör hur de uppfattas i ett givet
sammanhang. Vilka som över huvud taget räknas till ”oss” respektive ”de andra” är i sig
diskursivt skapat, likaså vilka problem som uppstår mellan företrädare för dessa två grupper.
Ett problem som i diskursen förläggs till en specifik grupp är mycket svårare eller rentav
omöjligt att bearbeta konstruktivt. Likaså är problem inom normen, om de enbart förklaras
med individuella variationer och enskilda företeelser istället för att se dem som de
strukturella tendenser och kollektiva handlingssätt som de faktiskt är, omöjliga att kunna
arbeta mot på bred front.
Kön och könsorgan i diskursen
Tystnaden som kringgärdar könsorgan kan vara nästintill total, och att benämna könsorgan
kan anses som helt onödigt. Åsikter om att sådant som har med kön och könsorgan att göra
ska vara något ”naturligt” återfinns frekvent i materialet. En enkätinformant skriver i en
kommentar till enkäten i sin helhet att ”[v]i har aldrig reflekterat över dessa saker eftersom
vi varken ser eller hör så mycket. Det vi hör och ser är bara en naturlig del i utvecklingen.”
Den diskursiva betydelsen av naturlighet tycks vara ett fenomen som inte är i behov av
reflektion. Ett annat exempel på hur tystnad kan omgärda könsorgan är den enkät där alla
frågor rörande könsorgan strukits över med ordet ”småbarn” skrivet som enda kommentar
En av de mest grundläggande uppdelningarna av individer i samhället är den könsliga
dikotoma uppdelningen av människor i ”kvinnor” och ”män”, en kategorisering som varje
individ måste genomgå för att huvudtaget bli förståelig i diskursen (se ovan under avsnittet
26

Teori). Flera exempel visar också på att könskategorierna anses viktiga att på ett tidigt
stadium klargöra för barn. Vid frågan Hur reagerar du om en pojke fingrar på en flickas kön?
ger en enkätinformant kommentaren ”pratar om flickors och pojkars olikhet”. En annan
informant uppger att flickor kan hävda att ”min pappa har ju snopp, då måste jag också ha
en snopp”, en kommentar som bemöts med ”ja men du är en flicka, och flickor vi har ju
snippa”. Utan att lägga någon som helst värdering av detta bemötande gör kommentaren
det tydligt att den rådande uppfattningen är att det är av vikt för flickan att förstå att hon
inte har snopp utan att hon istället har snippa, även fast flickan mycket väl skulle kunna leva
med uppfattningen om att hon hade samma sorts könsorgan som sin pappa fram till dess att
hon själv kommer underfund med att så inte är fallet.
Då vissa könsorgan i den bipolära uppdelningen benämns och andra inte, som detta
arbete tydligt visat är fallet, blir konsekvensen en mer fixerad och värdeladdad syn på könen
och könsorganen. Michael Foucault visar i Sexualitetens historia hur en samhälleligt mer
restriktiv hållning till sexualitet ofrånkomligen har resulterat i en större fixering vid just
sexualiteten (Foucault 2002). Då en individs kön nödvändigtvis anses avgöras av dess
könsorgan, och vissa könsorgan tillåts att benämnas medan andra inte gör det, verkar det
självklart att detta inverkar på hur flickor och pojkar uppfattar det egna och det andra könet,
samt inställningen till de könsorgan som är knutna därtill.
Hur ska då kön och könsorgan hanteras i diskursen för att undvika att befästa
uppfattningen om könets relevans, med förhoppning om resultatet att individer ska kunna
förstås och accepteras utan att behöva tvingas in i en av två färdiga kategorimallar? I linje
med Focaults resonemang, trots att det kan tyckas smått paradoxalt, talar ovanstående
analys för att en minskad fixering vid könets relevans behöver föregås av benämnande av
detsamma. Och inte enbart benämnande, utan ett likartat benämnande och förhållningssätt
till alla typer av kön och könsorgan. En förutsättning för att detta ska kunna ske är att tal om
dessa frågor blir diskursivt tillåtet och inte anses opassande eller onödigt. Ett tydligt exempel
kommer från en intervju, där informanten till att börja med visade sig ovillig att tala om
flickors könsorgan. I slutet av intervjun, rörde sig samtalet i området om varför det lämnas
mer verbalt utrymme åt pojkars könsorgan än åt flickors, varpå följande konversation
utspelades:
intervjuare: Jag vill bara få klart för mig, så att jag uppfattade det rätt, att det blir inte lika ofta som
man pratar om flickors könsorgan?
informant: Näää, så är det. Det är rätt hemskt, de skulle kanske behöva upplysas mer om sitt kön å
sina känslor så att de inte blir utnyttjade av pojkarna sen när de blir stora, för det blir de ju ofta.
För det är ju oftast pojken som får orgasm, flickan får ju inte orgasm. Det tar ju lång tid innan
hon kommer på hur, hur det ska gå till
intervjuare: Tror du att det kan ha någonting att göra med att flickors kön är mer osynliggjort?
informant: Ja, jag tror att det beror på det. Och [sex- och samlevnadsundervisning ] får de ju inte
förrän i femman sexan, va? Och tar man upp någonting om klitoris då, det tror inte jag.
27

Trots att yttrandet från informanten bygger på en heteronormativ generalisering av
sexuell praktik, visar ändå kommentaren på en helomvändning i inställningen till tal om
flickors könsorgan. Ett tillåtande förhållningssätt och ett diskursivt utrymme att tala om och
reflektera över könsorganen resulterar i nya insikter och tankar. Först då den diskursiva
värdeskillnaden mellan könsorganen och de till dessa knutna könsidentiteterna minskas blir
en uppluckring av könskategorierna möjlig.
Avslutande diskussion
De hypoteser som angavs i inledningen om tal och förhållningssättet till könsorgan och kön
har i teori- och analysdelarna blivit besannade. Åsikter om hur förhållningssättet till samtal
om barns könsorgan bör vara är vitt skilda och motsägelsefulla på förskolor. Det kan råda en
nästintill öppen konflikt om hur det bästa sättet att förhålla sig till könsorgan och nakenhet
är, samtidigt som det anses att detta är frågor som det inte bör pratas om, eftersom de är så
”naturliga”. Barns könsidentifikation uppfattas av både barn och vuxna som grundläggande i
barnets identitet, men könsorganen som anses avgörande för denna könsidentifikation kan
anses omöjliga eller svåra att omnämna.
Förskolepersonalen befinner sig i en prekär situation, där de av både föreståndare,
föräldrar, makthavare och kollegor förväntas vara väl genomtänkta och strikt pedagogiska i
allt sitt tal och alla handlingar riktade mot de barn som de tar hand om. Inom området
kropp, kön och sexualitet är det dock helt upp till förskolepersonalens eget tänkande och
godtycke vilket det bästa och mest pedagogiska sättet att förhålla sig till kön och nakenhet
är. Detta ansvar lämnas inte inom något annat område, och ändå är könsorgan, kön och
sexualitet ett av de mest tabubelagda och värdeladdade områdena inom all barnuppfostran.
Förskolepersonal befinner sig alltså i en situation där det från en mängd olika håll finns skilda
och outtalade förväntningar på hur deras förhållningssätt till barns könsorgan och kroppar
ska vara:
[Förskole]personalen reagerar ofta på barns sexuella lekar utifrån vad de tror arbetskamrater och föräldrar
skulle tänka och säga om leken blev känd. De är därför ibland mer restriktiva i sitt handlande än vad deras
attityder ger uttryck för. (Larsson 1994:87)
Situationen är paradoxal, vilket säkerligen delvis kan förklara de mycket ambivalenta
inställningarna som återfinns bland informanterna. När så mycket tankar och åsikter finns
om hur förhållningssättet till barns kön, könsorgan och sexualitet bör vara, och dessa ändå
inte anses som något som bör pratas om, är det inte förvånande att det i materialet uppvisas
tecken på slitningar. Följden att vissa tycks anse sig överkörda eller pådyvlade en åsikt som
de inte står bakom är oundviklig. Andra känner istället frustration över ett tanke- och
28

handlingsmönster som för dem känns hämmande. I just detta område blir positionerna ofta
låsta och konflikterna infekterade, vilket kan förklaras just med den diskursiva tillåtelsen att
inom detta område utgå från egna värderingar som om de vore fakta och det enda rätta
sättet att förhålla sig till i dessa frågor:
Problemet är sällan enbart att man har olika åsikter. Det går att acceptera olika åsikter och olika
uppfattningar om vad som är rätt och fel. Problemet är att man så snabbt vill göra sin egen åsikt till en
allmän norm, utan tolerans mot avvikelser. (Aigner & Centerwall 1994:51)
I teoridelen förs en argumentation om den avgörande roll som språket har för ett
barns förståelse av sig själv och sin omvärld. Mycket forskning och många erfarenheter
pekar entydigt på att om det i samhället anses eftersträvansvärt att barn känner sig säkra i
sin person och inte på sådana grunder som exempelvis könstillhörighet blir upp- eller
nedprioriterade i förhållande till andra barn. Benämningen och förhållningssättet till alla barn
bör därför även den vara likartad. Trots detta visar denna studie att så inte är fallet, utan att
positionen av flickors och pojkars könsorgan i diskursen kan vara väsenskild. Detta mönster
är ibland oidentifierat, ibland ansedd som ett problem, men stundtals även försvarat, med en
uppenbar ovilja att försöka förändra det
En diskurs som tillåter tal om könsorgan och kroppar är nödvändig för att beslut, hur
väl genomtänkta och välmenande de än må vara, ska kunna förstås och accepteras av alla
som de berör, ”[a]tt lösa ett problem genom en utanförstående auktoritet förhindrar verklig
insikt” (Aigner & Centerwall 1994:106). Detta kan utgöra en möjlig förklaring till de skilda
uppfattningarna huruvida ett gemensamt beslut om benämnande av barns könsorgan hade
fattats eller inte på vissa förskolor(se avsnittet Benämning av könsorgan). Samtidigt måste
viljan till ett mer enhetligt och samstämmigt förhållningssätt finnas hos personer i
beslutsposition för att initiera och/eller tillvarata värdefulla tankegångar hos
förskolepersonalen.
En del problematiska företeelser är svårare att lösa än andra, både för individer i
samhället och forskare som studerar dem. Bronwyn Davies sätter fingret på en av de
svårigheter som har upplevts som central under tillblivelsen av detta arbete:
Problemet med att använda sådana termer som ’flickor’ och ’pojkar’ är fortfarande olöst. Dessa ord
inrymmer både det biologiska och det sociala. De används konstant för att referera till enskilda barn och
drar därför hela tiden uppmärksamheten till barnens manlighet och kvinnlighet. Dessa drag kommer därmed
att framstå som centrala i barnets identitet, och gör att det verkar svårt för den som alltid kallas för manlig
att ta till sig ’feminina’ positioner. Dessutom skymmer språket den verkliga mångfalden i de ’maskulina’
och ’feminina’ positioner som är tillgängliga, liksom att dessa är alternativa positioner som man kan ta till sig
– inte kärnan i varje individ. (Davies 2003:152-153)
Inom genusforskning och diskussioner om kön uppkommer ofta problematiken om hur
kategorier och begrepp ska hanteras som är nödvändiga för att göra sig förstådd men anses
beklagansvärda och viktiga att förändra. Som har visats är frånvaron av benämning inte ett
29

alternativ så länge diskursen och samhällsordningen i grunden inte ändrats. Att resignera
och ge upp hoppet om förändring är också ett alternativ som av många inte bedöms som det
minsta lockande, speciellt som historien visar att förändring sker kontinuerligt och att det
inte finns något sådant som absoluta sanningar och fasta företeelser.
En öppen miljö där benämningar tillåts och bemötande diskuteras och problematiseras
kan bidra till att göra tänkandet och diskursen dynamisk och underlätta positiv förändring.
För att säkerställa att de aktiviteter som sker på förskolor är väl underbyggda med fakta och
kunskap bör alla handlingar och allt arbete utgå från en gemensam kunskapsbaserad
värdegrund. Dessutom bör utrymme att klargöra sina åsikter och konstruktivt diskutera olika
ståndpunkter finnas. Detta för att minska upplevelsen av att beslut trycks på ”ovanifrån” och
att egna åsikter upplevs som ignorerade och osedda, något som annars kan resultera i ett
avståndstagande från inställningar som inte överensstämmer med den egna uppfattningen.
Den initiala frågeställningen Hur pratar förskolepersonal runt om i Uppsala om
förskolebarns könsorgan? kan bäst besvaras med på en mängd skilda sätt, men ofta olika,
ett svar som är betydligt mycket mer förbryllande än vad det är förklarande. I strävan efter
frågeställningens besvarande har dock ett antal olika förhållningssätt spårats i diskursen
kring barns kön. Studien har, snarare än att entydigt kunna besvara frågan, resulterat i en
vision om en samhällelig diskurs där frågan verkligen kunde besvaras. Där svaret på
frågeställningen skulle bli Förståeligt, konkret och likvärdigt. Hurså?
30

Litteraturförteckning/källförteckning
Aigner, Gertrude & Centerwall, Erik (1994): Barnens kärleksliv, Stockholm: Liber utbildning
Blaise, Mindy (2005): Playing it Straight. Uncovering Gender Discourses in the Early Childhood
Classroom, New York: Routledge
Braun, Virginia & Wilkinson, Sue (2005): “Vagina equals voman? On genitals and gendered identity” i
Women’s studies International Forum vol 28
Butler, Judith (1990): Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge
Connell, R. W. (2003): Om genus, Göteborg: Daidalos
Costello, Lauren & Duncan, Duane (2006): “The ’Evidence’ of Sex, the ’Truth’ of Gender: Shaping
Children’s Bodies” i Childrens Geographies, vol 4, nr 2
Crenshaw, Kimberlé (1995), “Mapping the marigins: Intersectionality, Identity Politics and Violence
Against Women of Color” i Crenshaw, Kimperlé et al (red) (1995): Critical Race Theory: The Key
Writings that Formed the Movement, New York: New Press
Davies, Bronwyn (2003): Hur flickor och pojkar gör kön, Stockholm: Liber
Foucault, Michel (2002): Sexualitetens historia. Band I - Viljan att veta, Göteborg: Daidalos
Kane, Emily W. (2006): “’NO WAY MY BOYS ARE GOING TO BE LIKE THAT!’ Parent’s Responses to
Children’s Gender Nonconformity” i Gender & Society, vol 20, nr 2
Kosztovics, Anna (2003): ”Barns sexualitet”; http://www.rfsu.se/projekt_om_barns_sexualitet.asp
Kvale, Steinar (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund: Studentlitteratur
Larsson, IngBeth (2001): Children and Sexuality - “Normal” Sexual Behaviour and Experiences in
Childhood, Linköping: UniTryck
Larsson, IngBeth (red.) (1994): Är det normalt eller…? Om förskolebarns sexuella beteende, vuxnas
attityder och nya forskningsresultat, Kristianstad: Bohlins Grafiska
Lykke, Nina (2003): ”Intersektionalitet – ett användart begrepp för genusforskningen” i
Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1, 2003
Paechter, Carrie (2006): “Reconceptualizing the gendered body: learning and constructing
masculinities and femininities in school” i Gender and education, vol 18, nr 2
Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000): Diskursanalys som teori och metod, Lund:
Studentlitteratur
Yuval-Davis, Nira (2005): ”Gender mainstreaming och intersektionalitet” i Kvinnovetenskaplig tidskrift
nr 2-3, 2005
31

Bilaga 1
Brev till förskoleföreståndare angående intervjuer
Studie av samtal om barns könsorgan
Mitt namn är Magnus Gäredal och jag studerar vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala
universitet där jag i höst ska skriva en C-uppsats. Ämnet för min uppsats är ”Genusstrukturer i
förskolemiljö” och jag planerar nu en studie för den.
Målet med studien är att undersöka hur vuxna i förskolevärlden benämner barnens könsorgan och
bemöter barnens språk och handlingar som innefattar könsorgan och andra i vuxenvärlden ”sexuellt”
förknippade ord och aktiviteter. Detta är frågor som ligger till grund för mycket av barns
identitetsskapande och självuppfattning, men frågorna betraktas av många som svårhanterliga och
problematiska. Dock instämmer de allra flesta med att de samtidigt är mycket viktiga och relevanta.
De erfarenheter och upplevelser som återfinns hos förskolepersonalen i dessa frågor är särskilt
värdefulla. Förskolepersonalen träffar dagligen många olika barn på ett professionellt plan, och
samtidigt är många av dem engagerade och intresserade av barnen som individer. Därför är den
kompetens och kunskap som förskolepersonalen besitter unik, varför studiens fokus är tänkt att ligga
på just deras erfarenheter i dessa frågor.
Studien kommer att genomföras i två steg, där det första steget är att samtala med ett fåtal personer
anställda på olika förskolor för att skaffa en mer ingående bild av hur tankarna och diskussionerna går
runt de ämnen som är intressanta för studien. Utifrån vad som kommer upp i dessa intervjuer
kommer en enkät att utformas, som sedan skickas till ett 20-tal förskolor runt om i Uppsala. Detta för
att få en så vid överblick över så många förskolor i Uppsala som möjligt.
För de förskolor och den förskolepersonal som deltar i studien kommer fullständig konfidentialitet att
råda. Inga namn på förskolor eller förskolepersonal, eller andra uppgifter som gör att förskolor och
förskolepersonal kan identifieras, kommer att nämnas i redovisningen av materialet.
Min handledare är docent Martha Blomqvist vid Centrum för genusvetenskap, tel 018-471 22 81.
Jag kommer att ringa till om ungefär en vecka och ser fram emot vidare kontakt. Kontakta mig gärna
innan dess om ni har frågor eller synpunkter.
Med vänlig hälsning
Magnus Gäredal
magnus.garedal.2461@student.uu.se
0730-645278
32

Bilaga 2
Intervjumanus
C-uppsats om hur en pratar och beter sig runt barns könsorgan i förskolevärlden.
Denna intervju kommer att bli underlag för en enkät.
Full konfidentialitet kommer att råda, vad du har sagt kommer inte att kunna
spåras till dig.
Är det okej att jag spelar in intervjun?
Jag kommer att fokusera på flickor för sig och pojkar för sig. Jag börjar med
flickor
Vad kallar du flickors könsorgan (vilket/vilka ord brukar du använda)?
Vilket/vilka av dessa ord använder du
- i samtal med barnen?
- i samtal med föräldrar?
- i andra sammanhang (vilka?)
om det inte finns något givet namn på flickors könsorgan: upplever du det som
ett problem? hur gör ni i så fall?
Vad har inverkat på ditt ordval av flickors könsorgan?
□ du har själv kommit på att du vill använda orden
□ barnen använder orden
□ föräldrarna använder orden
□ uppmaning från______________________(vem?)
□ ett gemensamt beslut
Hur reagerar du om en flicka fingrar på sitt könsorgan inför andra barn?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen? (Ge i så fall gärna exempel på hur)
Hur reagerar du om en flicka fingrar på en annan flickas könsorgan?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen? (Ge i så fall gärna exempel på hur)
Hur reagerar du om en flicka fingrar på en pojkes könsorgan?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen? (Ge i så fall gärna exempel på hur))?
33

hur vanlig är flickors beröring av sina egna och andra barns könsorgan?
Vad kallar du pojkars könsorgan (vilket/vilka ord brukar du använda)?
Vilket/vilka av dessa ord använder du
- i samtal med barnen?
- i samtal med föräldrar?
- i andra sammanhang (vilka?)
om det inte finns något givet namn på pojkars könsorgan: upplever du det som
ett problem? hur gör ni i så fall?
Vad har inverkat på ditt ordval av pojkars könsorgan?
□ du har själv kommit på att du vill använda orden
□ barnen använder orden
□ förädrarna använder orden
□ uppmaning från______________________(vem?)
□ ett gemensamt beslut
Hur reagerar du om en pojke fingrar på sitt könsorgan inför andra barn?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen?
Hur reagerar du om en pojke fingrar på en annan pojkes könsorgan?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen?
Hur brukar reagerar du om en pojke fingrar på en flickas könsorgan?
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den
situationen?
hur vanlig är pojkars beröring av sina egna och andra barns könsorgan?
Vilka ord på könsorgan får barnen inte använda?
Vem har beslutat det?
□ du själv
□ personalen gemensamt
□ föräldrar
□ föreståndare
□ annat, nämligen__________________________
hur ofta pratas det om barnens könsorgan
34

- med barnen
- med föräldrar
- med kollegor
- annat?
många tycker det är ett svårt område, hur tycker du det känns att prata om
barnens könsorgan?
- med barnen
- med föräldrar
- med kollegor
- med andra (vilka?)
finns könsorgan presenterade i annat än tal (händer det exempelvis att barnen ritar
teckningar med könsorgan, finns det bilder, händer det att barnen vill prata om någit de sett
annanstans än på dagis?).
är detta något som resulterar i reaktion/förklaring från personals eller barnens
sida?
35

Bilaga 3
E-mail till förskoleföreståndare angående medverkan i enkätstudien
Mitt namn är Magnus Gäredal och jag studerar vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet där jag nu under hösten
skriver en uppsats i ämnet ”Genusstrukturer i förskolemiljö”.
Målet med studien är att undersöka hur vuxna i förskolevärlden pratar om barnens kön och bemöter barnens språk och
handlingar som innefattar kön. Barns och vuxnas förhållande till barns kroppar har stor inverkan på barns identitetsskapande
och självuppfattning. Benämning av och förhållande till just kön kan ibland betraktas som svårhanterligt och problematiskt.
Därför anser jag och många med mig att dessa frågor är speciellt viktiga och relevanta att studera.
Anledningen till att studien fokuserar på just förskolepersonal är att de erfarenheter och upplevelser som de har i dessa frågor
är särskilt värdefulla. Förskolepersonalen träffar dagligen många olika barn på ett professionellt plan, och samtidigt är många av
dem engagerade och intresserade av barnen som individer. Förskolepersonal har en expertkompetens i de här frågorna som
tyvärr alltför ofta är förbisedd. Jag vill därför i denna studie lyfta just förskolepersonals tankar och erfarenheter.
Studien genomförs i två steg, där det första steget varit att samtala med några personer anställda på olika förskolor för att få
en förståelse av situationen på förskolor runt om i Uppsala. Det som kom upp i intervjuerna har använts för att utforma en
enkät. Detta brev skickar jag i syfte att genomföra det andra steget i studien, som är att med enkäten nå ut till så många
förskolor runt om i Uppsala som möjligt.
Enkätstudien utförs på så sätt att jag kommer ut och lämnar enkäter och en förseglad svarslåda till de förskolor som väljer att
delta i studien. De av förskolepersonalen som önskar fyller i enkäten och lägger den i svarslådan. Efter ungefär en vecka
kommer jag tillbaka och hämtar in svarslådan.
Jag har i det första steget i studien fått en mycket positiv respons från den förskolepersonal som jag har mött. För att kunna
fullfölja studiens andra del hoppas jag nu på er förskolas/era förskolors samverkan!
För de förskolor och den förskolepersonal som deltar i studien kommer fullständig konfidentialitet att råda. Inga namn på
förskolor eller förskolepersonal, eller andra uppgifter som gör att förskolor och förskolepersonal kan identifieras, kommer att
nämnas i redovisningen av materialet.
De förskolor som jag inledningsvis planerat att gå ut med enkäter till, om ni som föreståndare och personal samtycker, är:
[namn på de förskolor som åsyftades]
(På de förskolor där jag redan varit ute för intervju har personalen ställt sig positiv till att även delta i enkätstudien. Till dessa
förskolor skickar jag detta mail som en bekräftelse på att studien nu är inne i enkätskedet.)
Min handledare är docent Martha Blomqvist vid Centrum för genusvetenskap, tel 018-471 22 81.
Jag kommer att ringa till er om några dagar och ser fram emot vidare kontakt. Kontakta mig gärna innan dess om ni har frågor
eller synpunkter.
Med vänlig hälsning
Magnus Gäredal
magnus.garedal@gmail.com
0730-645278
36

Bilaga 4
ENKÄT
Mitt namn är Magnus Gäredal och jag studerar vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet där
jag nu under hösten skriver en uppsats i ämnet ”Genusstrukturer i förskolemiljö”.
Målet med studien är att undersöka hur vuxna i förskolevärlden pratar om barnens kön och bemöter
barnens språk och handlingar som innefattar kön. Barns och vuxnas förhållande till barns kroppar spelar
stor roll för barns identitetsskapande och självuppfattning. Benämning av och förhållande till just kön kan
ibland betraktas som svårhanterligt och problematiskt. Därför anser jag och många med mig att dessa
frågor är speciellt viktiga och relevanta att studera.
Anledningen till att studien fokuserar på just förskolepersonal är att de erfarenheter och upplevelser som ni
har i dessa frågor är särskilt värdefulla. Som förskolepersonal träffar ni dagligen många olika barn på ett
professionellt plan, och samtidigt är många av er engagerade och intresserade av barnen som individer.
Som förskolepersonal har ni en expertkompetens i de här frågorna som tyvärr alltför ofta är förbisedd. Jag
vill därför i denna studie lyfta just förskolepersonals tankar och erfarenheter.
Instruktioner:
När du svarar på enkäten ska du helt och hållet utgå från vad du själv tänker och tycker.
Svara på så mycket du kan i enkäten, det är inte ett krav att du ska svara på alla frågor. Om
du vill skriva mer än vad som får plats går det bra att skriva på baksidan.
När du är klar: vik enkäten på mitten, fäst ihop den med ett gem och lämna den sedan i
lådan här intill. Enkäten kommer inte att kunna spåras tillbaka till dig, full anonymitet råder
för hela denna undersökning.
Stora delar av enkäten är uppdelad i att fråga om ”flickor” för sig och ”pojkar” för sig,
eftersom många av enkätfrågorna rör just barnens könsorgan.
När du svarar på enkäten, tänk dig att den gäller de barn som du dagligen jobbar med.
Vilken ålder är det på barnen?
____________________ år
37

1. Vilket/vilka ord brukar du använda för flickors kön?
□ vulva
□ stjärt
□ springa
□ snipa
□ snippa
□ kissemurra
□ framstjärt
□ fitta
□ ________________________________________________________________________________
□ jag använder inget ord på flickors kön
kommentarer________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
2. Finns det några sammanhang då du väljer ett annat ord på flickors kön än vad du brukar använda?
I vilket/vilka sammanhang då? Ange gärna anledning, och om det rör sig om specifika situationer.
□ inför föreståndare. varför?
____________________________________________________________
□ inför (vissa) föräldrar. varför?
_________________________________________________________
□ inför (vissa) kollegor. varför?
__________________________________________________________
□ annat sammanhang,
nämligen:________________________________________________________
varför? _______________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
3. Hur ofta förekommer flickors kön i samtal med barn?
(1= aldrig 6= dagligen)
□ 1 □ 2 □ 3 □ 4 □ 5 □ 6
kommentarer:_______________________________________________________________________
4. Händer det att flickor inte vet vilket könsorgan de har?
(1= aldrig 6 = mycket ofta)
□ 1 □ 2 □ 3 □ 4 □ 5 □ 6
38

kommentarer:_______________________________________________________________________
5. Försöker du undvika att prata om flickors kön
□ inför alla barn?
□ inför vissa barn?
vilka barn?_________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ inför alla föräldrar?
□ inför vissa föräldrar?
vilka föräldrar? _________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ i vissa situationer (ange gärna vilka situationer)?
vilka situationer?________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ i alla lägen?
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
6. Vad har gjort att du använder det/de ord på flickors kön som du använder?
□ barnen/föräldrarna använder orden
□ du har själv bestämt att du vill använda ordet/orden
□ ett gemensamt beslut
□ uppmaning från__________________________(vem?)
□ ________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
7. Vilket/vilka ord brukar du använda för pojkars kön?
□ snopp
□ pitt
□ pillesnopp
□ pillen
□ penis
□ kuk
□ balle
□ ___________________________________________________________
39

□ jag använder inget ord på pojkars kön
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
8. Finns det några specifika sammanhang då du väljer ett annat ord på pojkars kön än du vanligtvis
använder? Ange gärna anledning, och om det rör sig om specifika situationer.
□ inför föreståndare. varför?
____________________________________________________________
□ inför (vissa) föräldrar.
varför?__________________________________________________________
□ inför (vissa) kollegor. varför?
__________________________________________________________
□ annat sammanhang,
nämligen:_________________________________________________________
varför? _______________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
9. Hur ofta förekommer pojkars kön i samtal med barn?
(1= aldrig 6= dagligen)
□ 1 □ 2 □ 3 □ 4 □ 5 □ 6
kommentarer:_______________________________________________________________________
10. Händer det att pojkar inte vet vilket könsorgan de har?
(1= aldrig 6= mycket ofta)
□ 1 □ 2 □ 3 □ 4 □ 5 □ 6
kommentarer:_______________________________________________________________________
11. Försöker du undvika att prata om pojkars kön
□ inför alla barn
□ inför vissa barn?
vilka barn?_________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ inför alla föräldrar
□ inför vissa föräldrar?
vilka föräldrar? _________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ i vissa situationer (ange gärna vilka situationer)?
40

vilka situationer?________________________________________________________________
varför?________________________________________________________________________
□ i alla lägen
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
12. Vad har gjort att du använder det/de ord på pojkars kön som du använder?
□ barnen/föräldrarna använder orden
□ du har själv bestämt att du vill använda ordet/orden
□ ett gemensamt beslut
□ uppmaning från__________________________(vem?)
□ ________________________________________________
Till nedanstående frågor kan du gärna lämna kommentarer och tankar till frågan, även om de inte är
direkta svar på frågan.
13. Hur reagerar du om en flicka fingrar på sitt kön?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
41

14. Hur reagerar du om en flicka fingrar på en annan flickas kön (och den andra flickan samtycker)?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
15. Hur reagerar du om en flicka fingrar på en pojkes kön (och pojken samtycker)?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber henne sluta
42

□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
16. Hur reagerar du om en pojke fingrar på sitt kön?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
17. Hur reagerar du om en pojke fingrar på en annan pojkes kön (och den andra pojken samtycker)?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
43

□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
18. Hur reagerar du om en pojke fingrar på en flickas kön (och flickan samtycker)?
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
Finns det personal på förskolan som reagerar på ett (helt) annat sätt i den situationen?
□ ja □ nej □ vet inte
Om du svarade ”ja” - ge gärna exempel på hur den/de reagerar.
□ ler eller säger något positivt
□ reagerar inte
□ avleder
□ ber honom sluta
□ _________________________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
19. Finns det ord på kön som barnen inte får använda?
□ nej
□ ja, nämligen:
______________________________________________________
______________________________________________________
Vem har beslutat det?
□ du själv
□ personalen gemensamt
□ föräldrar
□ föreståndare
□ __________________________________________________________
kommentarer:_______________________________________________________________________
44

___________________________________________________________________________________
21. Övriga kommentarer eller synpunkter som du vill framföra:
___________________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
Tack för att du tar dig tid att fylla i denna enkät! Som anställd på förskola är dina erfarenheter och
kunskaper i de här frågorna unika och väldigt värdefulla för oss att ta del av!
Än en gång - tack så mycket för din hjälp!
Magnus Gäredal
magnus.garedal@gmail.com
45