Rapport 2010:2

Fokus Kalmar län 

Legitimerad personals 

erfarenheter av kommunaliseringen 

av hemsjukvården i Kalmar län 

Ann-Christine Larsson 

Fokus-Rapport 2010:2

Legitimerad personals 

erfarenheter av 

kommunaliseringen av 

hemsjukvården i Kalmar län 

Ann-Christine Larsson 

Projektmedarbetare: Annica Lyngéll 

Fokus-Rapport 2010:2

Legitimerad personals erfarenheter av 

kommunaliseringen av hemsjukvården i Kalmar län 

© 2010 Författaren och Fokus Kalmar län 

FÖRFATTARE Ann-Christine Larsson 

under medverkan av Annica Lygnell 

OMSLAG OCH LAYOUT Agneta Persson 

FOTO Kevin Rosseel 

Kopieringsförbud 

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! 

ISBN 978-91-978723-3-1 

ISSN 1404-3076 

TRYCKERI Lenanders Grafiska AB, Kalmar 

2

Innehåll 

Förord 5 

1. Bakgrund 7 

Rapportens disposition ............................................................... 9 

Reformer och utredningar som påverkat utvecklingen av 

hemsjukvården ........................................................................... 10 

Vårdplanering ............................................................................. 12 

Lagtext och definition av begrepp inom hemsjukvård ........ 15 

Organisationsformer för ansvarsfördelningen inom 

hemsjukvård ........................................................................... 17 

Rehabilitering och habilitering i hemsjukvården .............. 21 

Hemsjukvård eller hemvård? ............................................... 21 

Hemrehabilitering och vardagsrehabilitering .................... 22 

Rehabilitering i Kalmar län .................................................. 23 

Kostnader för hemsjukvård ..................................................... 24 

2. Äldres hälsoutveckling och behov av samverkan 28 

Olika former av samverkan ...................................................... 29 

3. Resultatpresentation 31 

Avtalets framväxt och innehåll ................................................ 31 

Ramavtal läkarmedverkan .................................................... 35 

Tillvägagångssätt i studien ........................................................ 35 

Kommunalisering av hemsjukvården – organisering .......... 38 

Erfarenheter av organisation ............................................... 42 

Information om och förberedelse för övertagandet ........ 43 

Samverkan och samordning ..................................................... 45 

Interprofessionell samverkan .............................................. 45 

Interorganisatorisk samverkan ............................................ 59 

Intersektoriell samverkan ..................................................... 66 

Hemsjukvårdspatient eller inte i särskilt boende .............. 74 

Ökade kostnader för rehabilitering och hjälpmedel ............. 75 

Tillgång till förrådslokaler .................................................... 78 

Arbetstidskartläggning .............................................................. 79 

3

Vilka har svarat på kartläggningen? .................................... 79 

Blanketten .............................................................................. 80 

Resultat från arbetstidskartläggning ................................... 81 

4. Sammanfattande diskussion 87 

Samverkan utifrån patientens/brukarens eller 

verksamheternas behov?........................................................... 88 

Intersektoriell samverkan ......................................................... 90 

Olika arbetssätt i team – interorganisatorisk och 

interprofessionell samverkan ................................................... 93 

Medicinska, sociala och rehabiliterande insatser – en 

helhetssyn ............................................................................... 96 

Länsgemensamma utvärderingskriterier................................. 97 

Ökade kostnader för rehabilitering och hjälpmedel ............. 98 

Fortsatta utvärderings- och utvecklingsfrågor ...................... 99 

Hemsjukvårdens utmaningar............................................. 100 

Referenser 103 

Bilagor 103 

Tabell 1. Skatteväxlingens storlek enligt beräkningsmodellen 

Tabell 2. Antal tjänster inom olika yrkesgrupper och geografiska områden 

Tabell 3. Organisering för Hälso- och sjukvård 

Tabell 4. Redovisning av antal svar på arbetstidskartläggning 

Tabell 5. Sammanräknad arbetstidskartläggning arbetsterapeuter och sjukgymnaster 

Tabell 6. Sammanräknad arbetstidskartläggning sjuksköterskor 

Figur 1. Komplexiteten i organiseringen av samverkan 

Figur 2. Hälso- och Sjukvårdsorganisation 

4

Förord 

Den 1 januari 2008 övertog kommunerna i Kalmar län ansvaret 

för hemsjukvården från landstinget genom avtal. Syftet med 

övertagandet var att det skulle bli lättare att sätta patienten/brukaren 

i centrum. Genom att hemsjukvården organiserades 

under samma huvudman som den sociala servicen skulle 

kommunikationsvägar förkortas och kontinuiteten förbättras. 

Hur blev det? 

I avtalet bestämdes att en utvärdering skulle göras efter två 

år. Som en förberedande undersökning fick FOKUS, Kalmar 

län, uppdraget att undersöka hur den legitimerade personalen 

hade upplevt övertagandet samt förberedelserna inför detta. 

Undersökningen genomfördes av Ann-Christine Larsson 

och Annica Lyngéll. De träffade sjuksköterskor, arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster från länets tolv kommuner. Genom intervjuer, 

observationer och en tidsstudie skaffade de sig en bild 

av de legitimerade yrkesgruppernas upplevelse av övertagandet. 

De skaffade sig också en bild av hur det kändes för tidigare 

landstingsanställda distriktssköterskor att byta arbetsgivare och 

också hur de redan kommunanställda sköterskorna upplevde 

att få nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater. 

Resultaten har sammanställts på ett sätt som fångar läsaren. 

Den visar på både bra och mindre bra effekter av övertagandet. 

Rapporten är en bra grund för kommunernas kommande förbättringsarbete. 

Birgitta Alexandersson 

MAS, Vimmerby kommun 

Ledamot i Redaktionskommittén Fokus ÄHO 

5

1. Bakgrund 

Omsorg och vård om äldre består av både sociala och medicinska 

insatser där rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning 

är ett stort inslag av kostnaderna. En av anledningarna 

till förslaget att hemsjukvården skulle finnas under en 

kommunal huvudman var att patientens/brukarens 1 ofta komplexa 

behov skulle sättas i centrum och att en tydligare integrering 

av medicinska och sociala insatser var nödvändig. Ett sätt 

att illustrera komplexiteten i hemsjukvård visas i figur 1. Om vi 

utgår från patientens/brukarens behov så finns en mängd olika 

aktörer (ring 2) runt den enskilde för att tillgodose dessa behov, 

t.ex. personal både från landstinget och från kommunen. 

Om patienten/brukaren även har behov av sociala insatser är 

det flera verksamheter i kommunen som ska tillgodose dessa 

behov. Sociala och medicinska insatser styrs av olika lagstiftningar, 

regler och avtal (ring 3) och det krävs en samordning 

mellan dessa för att skapa en helhetsinsats för patienten/brukaren. 

Ring 4 illustrerar att det finns en föränderlig 

omvärld utanför de olika aktörerna och som både indirekt och 

direkt påverkar både de olika aktörerna och patienten/brukaren. 

En väl fungerande hemsjukvård kräver samverkan 

och samordning mellan huvudmän, verksamheter och professioner, 

vilket också lyfts fram av personer som intervjuats i 

kartläggningen. Jag återkommer till figur 1 i avsnitt 4. 

1 Brukare, patient, den enskilde, äldre är begrepp som används för att sätta 

namn på den som är i behov av omsorg och vård. I rapporten använder jag 

patient/brukare då den enskilde ofta har både medicinska och sociala insatser. 

Vikten av att använda korrekt begrepp framkom även under intervjuerna 

då en av de intervjuade utbrast; ”Äntligen får vi kalla dem patienter”. 

7

Figur 1. Komplexiteten i organiseringen av samverkan 2 . 

Kommunerna i Kalmar län övertog hemsjukvården i det ordinära 

boendet fr.o.m. 1/1 2008. 3 Innan övertagandet hade 

kommunerna ansvar för vårdinsatser upp till sjuksköterskenivå 

inom särskilda boenden och dagverksamheter. Flera av kommunernas 

sjuksköterskor hade även ansvar för vårdinsatser i 

det ordinära boendet under kvällar, nätter och helger, då landstinget 

köpte denna tjänst från kommunen. Hemtjänstpersonal 

arbetade på delegering från landstingets distriktssköterskor ute 

i det ordinära boendet med vissa vårdinsatser, även om det 

också förekom att landstinget hade undersköterskor som arbetade 

tillsammans med distriktssköterskorna. 

Kommunerna i länet hade också ansvar för rehabiliteringsinsatser 

och hjälpmedel i särskilda boenden och dagverksamheter 

innan kommunaliseringen av hemsjukvården. Håbring & West- 

2 Larsson, A-C, 2007. Figuren är något omarbetad. 

3 Avtalen finns i sin helhet på Regionförbundet i Kalmar läns hemsida. 

8

lunds studie från 2001 visar dock att vissa kommuner hade 

tagit på sig gränsöverskridande uppgifter när det gäller rehabilitering 

och hjälpmedel i det ordinära boendet, d.v.s. att de redan 

utförde uppgifter som tillhörde landstingets arbetsområde. 

Syftet med gränsöverskridande åtgärder var att öka livskvalitén 

för patienten/brukaren genom att ge rehabilitering i det ordinära 

boendet, reducera behovet av hemtjänst samt minska tiden 

på korttidsboende. 

Fokus, Kalmar län har fått i uppdrag av FoU-rådet för Äldre 

och Funktionshindrade i Kalmar län att kartlägga hemsjukvården 

i länet. Uppdraget bestod från början av två delar: dels att 

utreda möjligheten av att använda länsgemensamma kriterier 

för den utvärdering av avtalet som ska ske tillsammans med 

landstinget 2010, dels att fokusera de ökande kostnaderna för 

rehabilitering och hjälpmedel. Under projektets gång framkommer 

dock betydelsen av att finna en fungerande samordning 

och samverkan efter kommunaliseringen av hemsjukvården 

för att organiseringen ska fungera på ett tillfredsställande 

sätt. Rapporten kommer därför i huvudsak att belysa samverkan 

och samordning inom hemsjukvården mellan olika aktörer 

och nivåer. I kartläggningen har verksamhetschefer, mediciniskt 

ansvariga sjuksköterskor, mediciniskt ansvariga rehabiliterare 

samt representanter för sjuksköterskor/distriktssköterskor, 

arbetsterapeuter och sjukgymnaster intervjuats 4 . 

Rapportens disposition 

Rapporten inleds med en tillbakablick på vad som lett fram till 

en kommunaliserad hemsjukvård. Därefter följer ett kortare 

avsnitt om äldres hälsoutveckling och därmed deras behov av 

samverkan mellan huvudmän, verksamheter och olika professioner. 

I avsnitt 3 beskrivs de metoder som använts i kartläggningen 

samt resultatpresentation. Resultaten indelas i tre områ- 

4 Utförligare presentation av metod finns i avsnitt 3. 

9

den – organisering av hemsjukvården, samverkan/samordning 

samt arbetstidskartläggning. Rapporten avslutas med en sammanfattande 

diskussion av uppdraget och reflektioner över de 

resultat som framkommit samt centrala utvecklingsfrågor och 

kommande utmaningar för hemsjukvården i Kalmar län. 

Reformer och utredningar som påverkat 

utvecklingen av hemsjukvården 

Äldredelegationen tillsattes i maj 1988 och deras uppdrag var 

att utreda konsekvenserna av ett samlat kommunalt ansvar för 

hälso- och sjukvård för äldre personer. Utredningen föreslog 

att kommunerna generellt skulle stå för huvudmannaskapet. 

Detta väckte kritik från landstinget som menade att det skulle 

splittra den befintliga arbetsorganisationen. Förslaget blev således 

att istället för att kommunerna skulle ha skyldighet att erbjuda 

hälso- och sjukvård i det ordinära boendet skulle kommunerna 

ges befogenhet att erbjuda hälso- och sjukvård i en överenskommelse 

med landstinget. Förslaget innebar även att 

kommunerna fick betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade 

och för den somatiska långtidssjukvården samt huvudmannaskap 

för särskilda boendeformer för äldre med särskilda 

behov och för yngre med funktionshinder 5 . 

Ädelreformens införande 1992 innebar att kommunerna 

övertog ansvaret för hälso- och sjukvård i det särskilda boendet, 

upp till sjuksköterskenivå. Ädelreformens syfte var att skapa 

klara ansvarsförhållanden och ändamålsenliga organisatoriska 

förutsättningar samt att den sociala synen på äldrevård skulle 

bli dominerande. Genom att den sociala synen poängterades 

menade man att medikaliseringen av patienter/brukare skulle 

kunna undvikas och att istället se till det friska – ett salutogent 

synsätt 6 . Westlund 7 lyfter fram att det sociala synsättet sätter 

5 Svenska Kommunförbundet, 2002. 

6 Jfr Antonovsky, 1991. 

10

fokus på möjligheter och problemlösning och därmed maximerar 

den enskildes möjlighet till deltagande i sin egen vård och 

omsorg. En annan orsak till Ädelreformens genomförande var 

att sjukvården tyngdes av allt fler medicinskt färdigbehandlade 

patienter 8 . I samband med Ädelreformen skapades dessutom 

en möjlighet för kommunerna att ta över hemsjukvården även i 

det ordinära boendet i samband med reformen. Nio län skatteväxlade 

ansvaret för hemsjukvården även i det ordinära boendet 

i samband med reformen. 

Andra reformer som påverkat hälso- och sjukvården är husläkarreformen 

som infördes 1994 och som innebar att ett tidigare 

områdesansvar för distriktsläkarna upphörde. Reformen 

var en fördel för valfriheten, men försvårade tidigare samverkan 

med hemtjänst och distriktssköterska som arbetade inom 

samma geografiska område. En annan förändring var att kommunerna 

införde beställar- och utförarorganisation, vilket innebar 

att myndighetshandläggning (biståndsbedömning) och 

utförare av bistånd separerades. Detta upplevs till största delen 

som positivt, då det innebär en ökad rättsäkerhet för individen 

9 . 

1994 infördes handikappreformen som innebar ett förbättrat 

stöd och service till personer med funktionshinder. Reformen 

innebar bl.a. att två paragrafer (3a och 18a §§) tillfördes hälsooch 

sjukvårdslagen för att tydliggöra sjukvårdshuvudmännens 

ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade 

samt för landstingens del även tolktjänst för 

döva. Ansvarsområdena var inte nya för huvudmännen, men 

förändringen syftade till att de tydliggjordes genom att explicit 

skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen. 10 

7 Westlund, 2002. 


9 Törnkvist, L & Wånell, S-E, 2008. 

10 Socialstyrelsen, 1998 sidan 13. 

11

Vårdplanering 

I samband med Ädelreformen infördes ett betalningsansvar för 

kommunerna för mediciniskt färdigbehandlade patienter 11 . 

Lagen ändrades 2003 12 p.g.a. fortsatta samverkansproblem mellan 

huvudmännen, bl.a. fanns brister i tolkningen av begreppet 

medicinskt färdigbehandlad och brister i kommunikationen vid 

överlämnandet. Därför skärptes kraven på en gemensam vårdplanering 

med samtliga berörda aktörers deltagande vid utskrivning 

från slutenvård. Begreppet ”mediciniskt färdigbehandlad” 

ersattes med begreppet ”utskrivningsklar”. Beroende 

på patientens behov ska vårdplanen innehålla uppgifter om 13 : 

1. Medicinska åtgärder och andra behandlingar som planeras 

efter utskrivningen. 

2. Aktuella läkemedelsförskrivningar. 

3. Tillhandahållna eller förskrivna medicintekniska produkter, 

hjälpmedel eller förbrukningsartiklar. 

4. Allmän och specifik omvårdnad som planeras efter utskrivningen. 

5. Omsorg, stöd och service som planeras efter utskrivningen. 

6. Rehabilitering och habilitering som planeras efter utskrivningen. 

I samband med ändringen av betalningsansvarslagen 2003 blev 

behandlande läkare i slutenvård ansvarig för att ett inskrivningsmeddelande 

skickas till berörda enheter i den öppna vården 

eller omsorgen samt att dessa kallas till vårdplanering. 

Vårdplaneringen ska påbörjas senast dagen efter kallelsen mottagits 

och justeras av företrädarna för de enheter som tar över 

vård och omsorg av patienten/brukaren efter sjukhusvistelsen. 

Patienten/brukare och anhöriga ska vara delaktiga i processen. 

11 Betalningsansvarslagen 1990:1404 . 

12 Regeringens Proposition 2002/03:20. 


12

Ett utskrivningsmeddelande ska även skickas från behandlande 

läkare senast dagen före en planerad utskrivning till primärvården. 

För att det kommunala betalningsansvaret ska gälla ska 

det ha gått minst 5 dagar för patienter i somatisk vård sedan 

kommunen mottagit kallelse till vårdplanering. Vårdplanen ska 

även ha justerats under denna tidsperiod. 

Ett problem vid vårdplanering är att samtliga inblandade aktörer 

inte kan vara närvarande vid ett fysiskt möte på sjukhuset 

p.g.a. resursbrist. En studie från Stockholms läns landsting 14 

visar att om distriktssköterskor skulle delta vid all vårdplanering 

vid sjukhusen skulle detta kräva 12,5 procent av totalt tillgänglig 

arbetstid för distriktssköterskorna. 

Regelverket för vårdplanering kompletterades 2005 med reviderade 

föreskrifter från Socialstyrelsen 15 . Huvudsyftet med 

föreskrifterna var att bevaka patientsäkerheten och tydligt lyfta 

fram patient/brukares och anhörigas delaktighet i vårdplaneringen. 

Ett sätt att öka patientens/brukarens och anhörigas 

delaktighet och sätta fokus på vad som händer efter sjukhusvistelsen 

skulle kunna vara att genomföra vårdplaneringen i den 

äldres hem. De allra flesta vårdplaneringar genomförs dock 

innan patienten lämnar sjukhuset. 

Antalet utskrivningsklara patienter från somatisk vård har 

inventerats från år 1992 och framåt. Socialstyrelsen och Sveriges 

kommuner och landsting genomförde 2007 en mätning 

under en viss mätdag vid sex olika landsting. Dokumentation 

kring vårdplanering och utskrivning granskades vid samma 

tillfälle 16 . En av slutsatserna är att antalet utskrivningsklara patienter 

verkar ha stabiliserats på en nivå på cirka 1100–1300 patienter 

på senare år. 10 procent fler vårdplaner upprättades 

2007 jämfört med 2004 17 , men i övrigt har inga större förändringar 

skett. Innehållet i flera vårdplaner är så begränsade att 


15 SOSFS 2005:27. 

16 Socialstyrelsen & SKL, 2008. 

17 2007 upprättades 924 vårdplaner på 1319 patienter. 2004 687/1155. 

13

många dokument inte uppfyller lagens intentioner, även om det 

finns stora skillnader mellan olika sjukhus. Till exempel saknas 

målsättningar för olika insatser, vilket gör det svårt att följa upp 

och utvärdera patientens vård och omsorg. I rapporten lyfts 

följande förbättringsområden fram 18 : 

• Vårdplanen ska innehålla en samlad bild av de insatser 

som planerats efter utskrivningen, både från hälso- och 

sjukvården och socialtjänsten. 

• Det ska framgå om patienten och någon närstående varit 

delaktiga i vårdplaneringen. 

• Det ska framgå att patienten och de berörda enheterna 

utanför sjukhuset fått vårdplanen och annan relevant information 

senast utskrivningsdagen. 

• Den behandlande läkaren som ansvarar för vårdplanen 

ska vara angiven. 

• Målsättningen med de planerade insatserna efter utskrivningen 

ska vara inskrivna i planen. 

• Uppföljning av de planerade insatserna ska anges i planen. 

• Den läkare som ansvarar för fortsatt vård och behandling 

efter utskrivningen ska anges. 

Tillgången till ett kommunalt korttidsboende spelar på många 

håll en avgörande roll vid samspelet med slutenvården, eftersom 

ca 50 procent av patienterna placeras på korttidsboende 

efter en sjukhusvistelse 19 . Ska då korttidsboende ses som en 

tillfällig boendeform för vidare social utredning eller som en 

verksamhet för eftervård efter en sjukhusvistelse? Det verkar 

som om det råder skilda uppfattningar från landsting och från 

kommunen angående det huvudsakliga syftet med korttidsboende. 

18 Socialstyrelsen & SKL, 2008, sidan 28. 


14

Lagtext och definition av begrepp inom 

hemsjukvård 

Det saknas en definition i lagtexten om vad som specifikt är 

hemsjukvård. Lagstiftningen ger inte någon närmare vägledning 

om vad ett hemsjukvårdsövertagande skall omfatta. Lagstiftaren 

skiljer endast på hälso- och sjukvård och socialtjänst 20 . 

Socialtjänstlagens portalparagraf bygger på individens självbestämmande 

och den personliga integriteten, samt att utgå från 

individens behov. Socialtjänstlagen lyfter fram den enskildes 

behov av gemenskap med andra samt möjligheten till att kunna 

vara delaktig i samhället. Hälso- och sjukvårdslagen innehåller 

grundläggande regler för all hälso- och sjukvård. Vården ska 

ges på lika villkor till hela befolkningen samt vara av god kvalitet. 

Vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande 

och integritet 21 . De olika synsätten – socialt kontra medicinskt 

perspektiv – som de olika lagstiftningarna framhåller 

kan framkalla konflikter i den praktiska verksamheten. Där 

synsätten harmonierar kan ett mervärde skapas för patienten/brukaren. 

Socialstyrelsen och SKL har tagit fram förslag på definitioner 

där sjukvård allmänt definieras som ”hälso- och sjukvård 

som genom huvudmännens åtaganden och ansvar ges i patients 

bostad eller där patient vistas.” Definitionen kompletteras med 

några ytterligare kriterier; ”Patienten skall vara registrerad som 

mottagare av hemsjukvård, insatserna skall ha föregåtts av individuell 

vårdplanering och ansvaret för de medicinska insatserna 

skall vara sammanhängande över tiden”. Definitionen är komplicerad 

genom att ”vara registrerad mottagare”, ”individuell 

vårdplanering” samt ”sammanhängande över tid” samtidigt ska 

vägas in i tolkningen. Författarnas bild är att kriterierna tolkas 


21 www.socialstyrelsen.se, Hälso- och sjukvårdslagen SFS 1982:763. 

15

mycket olika och att de inte underlättar någon enhetlig definition 

22 . 

Socialstyrelsens termbank definierar hemsjukvård enligt följande: 

”hälso- och sjukvård när den ges i patients bostad eller motsvarande 

och där ansvaret för de medicinska åtgärderna är 

sammanhängande över tiden. Åtgärder och insatser ska ha föregåtts 

av vård- och omsorgsplanering. Hemsjukvård ges i såväl 

ordinärt som i särskilt boende samt i daglig verksamhet och 

dagverksamhet. Hemsjukvården ska skiljas från öppen vård 23 . 

Vidare definierar Socialstyrelsens termbank rehabilitering som 

”insatser som ska bidra till att en person med förvärvad funktionsnedsättning, 

utifrån dennes behov och förutsättningar, 

återvinner eller bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt 

skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande 

i samhällslivet” 24 . 

Habilitering definieras som ”insatser som ska bidra till att en 

person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, 

utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar och 

bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda 

villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet” 

25 . 

Rehabilitering och habilitering står för tidiga, samordnade 

och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter. 

Insatserna kan vara av arbetslivsinriktad, medicinsk, 

pedagogisk, psykologisk, social och teknisk art och kombineras 

utifrån den enskildes behov, förutsättningar och intressen. Det 

är fråga om målinriktade insatser som förutsätter att den enskildes 

möjligheter till inflytande vid planering, genomförande 

och uppföljning beaktas och säkras 26 . 

22 Hansson, M & Engström, B, 2005. 

23 Socialstyrelsen, 2008, sidan 14. 



26 Socialstyrelsen, 2008, sidan 14–15. 

16

Organisationsformer för ansvarsfördelningen inom 

hemsjukvård 

I Socialstyrelsens överväganden från 2004 identifieras följande 

fem alternativ för ansvarsfördelningen mellan kommun och 

landsting 27 : 

1. Ingen förändring av nuvarande ansvarsgränser. 

2. Landstinget och kommunen åstadkommer en sammanhållen 

hemvård på frivillig grund inom ramen för nuvarande 

lagstiftning. 

3. Landstinget har ansvar för all primärvård inklusive en 

sammanhållen hemvård. 

4. Kommunen har ansvar för all primärvård inklusive en 

sammanhållen hemvård. 

5. Kommunen har ansvaret för en sammanhållen hemvård 

och landstinget för primärvårdens läkare och mottagningsverksamhet 

inom primärvården. 

I sin bedömning av de olika alternativen för organisering av 

hemsjukvården, skriver Socialstyrelsen följande: 

Vårt förslag är att alternativ 5 ska genomföras vilket innebär att 

alla kommuner ska ha ansvar för en sammanhållen hemvård 

och att kommunernas ansvar ska regleras i hälso- och sjukvårdslagen. 

Vi vill med förslaget minimera tvister om ansvar 

och resurser mellan landsting och kommuner och förebygga 

tvister om vem som har ansvaret för att tillgodose den enskildes 

vård och omsorgsbehov. En tydligare grundstruktur för 

ansvaret undanröjer enligt vår bedömning en del av de motsättningar 

som finns mellan kommuner och landsting och ger 

en tydlighet i att det är en huvudman, kommunen som har ansvaret 

att utveckla verksamhetens innehåll och kvalitet 28 . 

27 SOU 2004:68 sidan 45. 

28 SOU 2004:68 sidan 50–51. 

17

År 2002 hade ungefär hälften av landets kommuner övertagit 

ansvaret för hemsjukvården. Av dessa har 74 kommuner vissa 

avgränsningar, t.ex. att de endast är ansvariga för hemsjukvården 

vid långvariga behov och för vissa åldersgrupper. Utöver 

dessa siffror har ca 100 kommuner överenskommelser med 

landstinget om hemsjukvårdsinsatser i det ordinära boendet, 

t.ex. genom att hemtjänstpersonal har delegerade sjukvårdsuppgifter. 

Det förekommer även att landstinget har tjänsteköp 

av kommunens sjuksköterskor under obekväm arbetstid; 

kvälls-, nattetid och under helger 29 . I dag sköter ungefär två 

tredjedelar av landets kommuner hemsjukvården 30 . 

Minskat antal platser i slutenvård kräver utbyggnad av hemsjukvård 

Mellan 1992 och 2007 har antalet vårdplatser i slutenvården 

(somatisk och psykiatrisk vård) minskat från 93 679 till 26 

184 31 . Vårdtiderna har kortats och medelvårdtiden har minskat 

med ungefär 25 procent under 1990-talet 32 . Studier visar att 

personer i särskilt boende har färre antal vårddagar inom slutenvården. 

33 Detta beror på att dessa personers behov tillgodoses 

i boendet. 34 Samtidigt har särskilt boende i kommunerna 

minskat med nästan 20 procent, från 118 600 år 2001 till 

95 200 år 2007. Utöver detta fanns 12 000 platser i korttidsboende 

år 2007 35 . 

Hemsjukvårdens utbyggnad till följd av minskat antal platser 

i slutenvården kan innebära att hemsjukvårdens ursprungliga 

syften, såsom frivillighet och vårdkvalitet kommer i skymundan. 

Patienterna hänvisas till vård i hemmen utan valalternativ 


30 SKTF tidningen, sidan 8. 

31 Socialstyrelsen, 2008. 


33 Andersson, T & Lagergren M, 2008, Österman J, 2004. 

34 Westlund, P, 2008. 


18

och trycket på anhöriga kan bli stort vid längre insatser 36 . Anspråken 

på en kvalificerad omsorg och vård utanför sjukhuset 

är betydligt större idag än när Ädelreformen genomfördes. Allt 

fler svårt sjuka personer med stora omvårdnadsbehov förs över 

till kommunernas omsorg och vård och till landstingens primärvård. 

Resurserna där har inte ökat i förhållande till de 

ökande behoven 37 . 

Hemsjukvården är en växande verksamhet. Det finns uppgifter 

om att antalet personer med kommunal hemsjukvård har 

ökat mellan 2003–2005, även om de mätmetoder som använts 

inte är enhetliga över landet. 38 I Socialstyrelsens rapport från 

2008 39 uppskattas att cirka 250 000 personer har hälso- och 

sjukvårdsinsatser i hemsjukvården. 

Vem får hemsjukvård? 

Även om hemsjukvård riktar sig till alla åldersgrupper, domineras 

hemsjukvården av äldre personer. Majoriteten (87 procent) 

är över 65 år och de flesta är kvinnor och det är framförallt i 

det ordinära boendet ökningen har skett. I en studie 40 över 

15 000 hemsjukvårdspatienter beskrivs den vanligaste patienten 

så här: 

En vanlig patient är en ensamboende kvinna över 80 år, som 

har hjälp av hemtjänst och anhöriga. Hon har många olika 

symptom, där smärta, trötthet och oro dominerar, och minnet 

börjar försämras. Hon tar inte längre kontakt med sin husläkare 

vid försämring och är beroende av att någon ser till henne regelbundet, 

hjälper till med läkemedel, att hon får de hjälpmedel 

och den träning hon behöver samt råd och stöd till hennes 

hemtjänstpersonal och anhöriga 41 . Vanligt förekommande dia- 

36 SBU, 1999. 

37 SOU 2004:68. 




41 Ibid sidan 7. 

19

gnoser bland äldre personer är demens, hjärtsvikt och cancer 

samt resttillstånd efter stroke och frakturer 42 . 

I Äldrevårdsutredningen 43 riktas kritik mot att det saknas en 

helhetssyn på den enskildes problem och en individuell anpassning. 

Detta gäller främst när det handlar om äldre personer 

med flera diagnoser, nedsatt rörlighet och ork samt ett sviktande 

socialt nätverk. Vidare riktas kritik mot att landstinget inte 

prioriterat hemsjukvården och att läkarstödet till personer som 

vårdas i ordinärt och särskilt boende genomgående är bristfälligt. 

Kontakten med patientansvarig läkare (PAL) är en viktig 

kedja i länken mellan vård/hälsocentralen och kommunen. De 

olika huvudmännen upplever inte tillgången till läkare på samma 

sätt. Socialstyrelsen 44 visar i sin undersökning att medan 53 

procent av respondenterna på vårdcentralen svarar att läkaren 

alltid eller ofta gör akuta hemsjukvårdsbesök på jourtid när 

sjuksköterskan anses att det behövs, så är motsvarande upplevelse 

från kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska 27 

procent både på särskilt och ordinärt boende. Under kontorstid 

(8–17) skiljer sig upplevelserna från 66 procent från landstinget 

till kommunens 47 procent på särskilt boende och 35 procent i 

det ordinära boendet. Att läkare saknar möjlighet till att göra 

hemsjukvårdbesök innebär att många av patienterna hänvisas 

till akutmottagningen istället för att få vård i hemmet. 

Patienter inom hemsjukvården har betydligt mer läkemedel 

förskrivna än till befolkningen i övrigt i motsvarande ålder. 

Äldre personer i ordinärt boende med hemtjänst förskrivs något 

fler läkemedel (9,3) än till personer i särskilt boende (8,9) 45 . 

För patientens säkerhet och trygghet bör läkemedelshantering 

skötas av så få som möjligt och delegering bör göras restriktivt. 

Det åligger den delegerande sjuksköterskan att fortlöpande 

kontrollera kompetens, erfarenhet, noggrannhet och omdöme 


43 SOU 2004:68, sidan 41–42. 



20

hos den som mottar delegeringen. Förfarandet regleras i 

SOSFS 1997:14. Delegering kan ske över verksamhetsgränser, 

t.ex. kan en landstingsanställd distriktssköterska delegera sjuksköterskeuppgifter 

till en kommunal undersköterska. Mottagaren 

av delegering ska ha tillåtelse av sin arbetsledning att 

genomföra arbetsuppgiften. Verksamhetschefen är ytterst ansvarig 

för att delegeringarna inom sitt verksamhetsområde går 

rätt till. Medicinskt ansvarig sjuksköterska har motsvarande 

ansvar för delegering inom kommunal hälso- och sjukvård som 

utövas enligt HSL § 18 46 . Arbetsuppgifter inom hälso- och 

sjukvård får endast överlåtas till någon annan när detta är förenligt 

med god och säker vård. 

Rehabilitering och habilitering i hemsjukvården 

Även om hemsjukvården innefattar rehabilitering och habilitering, 

så behandlas dessa områden inte i samma utsträckning 

som sjukvårdande uppgifter i utredningar och rapporter. Ett 

exempel på detta är i Socialstyrelsens förslag till indikatorer för 

uppföljningsmöjligheter. Där föreslås sju huvudområden: Planering 

av hälso- och sjukvårds- och socialtjänstinsatser, förebyggande 

av undernäring, förebyggande av fallskador, förebyggande 

av trycksår, läkemedelsgenomgång, läkemedel förskrivna 

och uthämtade från apotek samt vård i livets slutskede. Även 

om arbetsterapeuters och sjukgymnasters insatser inryms i dessa 

områden, så fokuseras läkare och sjuksköterskors uppgifter. 

Sociala insatser har lyfts in genom att genomförandeplaner 

finns med i det första området. 

Hemsjukvård eller hemvård? 

I äldreutredningen 47 pekar utredarna på vikten av en helhetssyn 

på patienten/brukaren i hemsjukvården och menar att en 


47 SOU 2004:68. 

21

gemensam huvudman skulle kunna underlätta helhetssynen. 

Man föreslår också att hemsjukvård kallas för sammanhållen 

hemvård för att understryka vikten av en integration mellan 

sociala och medicinska insatser inklusive rehabilitering och 

hjälpmedel som den enskilde behöver i sitt boende. I hemvården 

ska även dagverksamheter och korttidsplatser ingå. De 

rapporter och utredningar som behandlar hemsjukvård tenderar 

att fokusera sjukvårdande uppgifter i första hand och omvårdande 

uppgifter i andra hand. En markering mot detta menar 

utredarna skulle kunna vara att istället för hemsjukvård 

använda begreppet hemvård. 

Hemrehabilitering och vardagsrehabilitering 

Att arbeta med hemrehabilitering innebär också att hitta ett 

gemensamt förhållningssätt i gränslandet mellan två olika lagstiftningar 

– HSL och SoL 48 . Månsson 49 sätter ord på detta: 

Att försöka skapa en klarhet i gränslandet mellan hälso- och 

sjukvårdslagen och socialtjänstlagen innebär att det lätt trampas 

på någons ömma tå. Men se det så här: det är ett måste om 

vi verkligen ska närma oss ett brukarperspektiv. Ett fungerande 

teamarbete förutsätter att vi gemensamt kan förhålla oss i 

detta gränsland. Brukaren bryr sig inte om huruvida de insatser 

han eller hon får är enligt den ena eller andra lagen. Det viktiga 

för brukaren är att insatserna ges på ett tryggt och säkert sätt. 

Dessa gränslandsfrågor omfattar bl.a. att olika yrkesgrupper 

använder olika ord och begrepp som måste förklaras och ges 

en gemensam innebörd. Ett annat problemområde som Månsson 

uppmärksammar är att rehabilitering bör beskrivas som ett 

huvudområde såsom omvårdnad görs. Specifik omvårdnad är 

sjuksköterskans huvudområde till skillnad från rehabilitering 

som utövas av fler professioner. Ett sätt att tydliggöra arbetste- 

48 Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Socialtjänstlagen (SoL). 

49 Månsson, M, 2007. Citat från sidan 83. 

22

apeuter och sjukgymnasters ansvarsområde är att klargöra att 

de arbetar med specifika rehabiliteringsåtgärder och att de därför 

ska leda detta arbete på samma sätt som sjuksköterskan 

leder omvårdnadsarbetet. Detta skulle innebära att om rehabilitering 

definieras som ett uppdrag för all personal skulle det 

ingå som en naturlig del i det vardagliga arbetet. 

Satsningar på vardagsrehabilitering lönar sig när det gäller 

hälsorelaterad livskvalitet för äldre. Ett utvecklingsprojekt i 

Tyresö kommun som syftade till att stärka förutsättningar för 

äldre att bo kvar i ordinärt boende, att öka de äldres välbefinnande 

samt öka möjligheterna till att klara vardagliga aktiviteter 

visar att de äldres hälsorelaterade livskvalitet förbättrades 50 . 

Livskvaliteten mättes inom fem områden; rörlighet, hygien, 

huvudsakliga aktiviteter, smärtor/besvär och oro/nedstämdhet. 

Efter projektet konstaterades också att de äldre personernas 

delaktighet i hemtjänstinsatser hade ökat och de äldre hade 

också fler sysslor och mer aktiviteter i hemmet. Det fanns en 

stark koppling mellan förbättrad hälsorelaterad livskvalitet och 

antalet utförda sysslor. De metoder som användes var att utbilda 

hemtjänstpersonal i vardagsrehabilitering. 

Rehabilitering i Kalmar län 

Håbring och Westlund 51 visar i sin studie av kommunala resurser 

för rehabilitering att det ser olika ut i de olika kommunerna 

i Kalmar län. Kommunerna delas upp i gränshållare och gränsöverskridare. 

Med gränshållare menar författarna de kommuner 

som ser till sina lagmässiga skyldigheter att tillhandahålla 

rehabilitering för dem som bor i särskilt boende samt i dagverksamhet 

som regleras enligt SoL § 10. Gränsöverskridare 

omfattar en kommun som tar på sig landstingsuppgifter, bl.a. 

genom att även rikta rehabiliteringsverksamhet mot personer i 

ordinärt boende med hemtjänstinsatser. Detta motiveras ge- 

50 Åhlfeldt m.fl., 2007. 

51 Håbring, B & Westlund, P, 2001. 

23

nom att dessa kommuner menar att kortare vårdtider på sjukhuset 

innebär en försämrad basal rehabilitering av olika ADLfunktioner. 

Ett annat skäl är kostnadseffektivitet, då det kan 

innebära en avkastning i form av minskat behov av hemtjänst 

eftersom rehabiliteringen ger patienten/brukaren en ökad 

chans att klara fler aktiviteter på egen hand. 

En slutsats som dras i rapporten är att de kommuner som 

strikt håller sig till sina skyldigheter – de s.k. gränshållarna – 

riskerar att få onödigt höga kostnader för vård och omsorg. 

För de kommuner som benämns gränsöverskridare innebär 

detta att de tar på sig uppgifter som åligger landstinget. 

Kostnader för hemsjukvård 

Beloppets storlek vid en skatteväxling diskuterades i Äldrevårdsutredningen 

52 . Tabell 1 visar beräkningar utifrån den beräkningsmodellen 

med schabloniserade värden och åskådliggör 

hur stor skatteväxlingen föreslogs bli mellan kommuner och 

landsting i de fall där landstinget överlämnar ansvaret för hemsjukvården 

till kommunerna 53 . 

52 SOU 2004:68. 

53 I bilaga 4, SOU 2004:68, redovisas beräkningarna i fullständiga tabeller. 

24

Tabell 1. Skatteväxlingens storlek enligt beräkningsmodellen, mkr. 54 

Län 

Att 

skatteväxla 

Antal 

skattekronor 

Stockholms län 917,8 0,30 

Sörmland 145,8 0,43 

Östergötland 261,4 0,48 

Jönköping 200,7 0,48 

Kalmar 169,9 0,58 

Blekinge 97,5 0,50 

Västmanland 145,9 0,42 

Dalarna 196,8 0,56 

Gävleborg 196,3 0,55 

Västernorrland 102,5 0,31 

Västerbotten 120,8 0,37 

Norrbotten 108,6 0,33 

Följande yttrande kom från Svenska Kommunförbundet och 

Landstingsförbundet över utredningens förslag: 

Utredningen föreslår att kommunerna i en skatteväxling övertar 

de resurser som landstingen använder för hemsjukvård enligt 

utredningens förslag. Varje kommun får härigenom ett finansiellt 

utrymme som skall motsvara driftskostnaderna för 

den övertagna verksamheten. Utredningen uppskattar genomsnittskostnaden 

för hemsjukvård i landstingen till 415 kronor 

per invånare vilket innebär en skatteväxling på ca 2,5 mdkr 

motsvarande 38 öre. Enligt de beräkningar Svenska Kommunförbundet 

och Landstingsförbundet gjort uppgår idag den genomsnittliga 

kostnaden för hemsjukvården i några av de län 

som skatteväxlade hemsjukvården 1992 till 5000 kr per invånare 

65 år och äldre. Denna kostnadsnivå skulle indikera en skatteväxlingsvolym 

på drygt 4 miljarder kronor. Förbunden menar 

54 SOU 2004:68. Tabell kopierad från sidan 115. 

25

därför att beskrivningen av de ekonomiska konsekvenserna är 

otillräcklig 55 . 

Regionförbundet Västerbottens utredning 56 inför ett övertagande 

av hemsjukvården 2008 visar att regionen avstår från 

rekommendation om förändrat huvudmannaskap av hemsjukvården, 

främst beroende på de ekonomiska villkoren. Däremot 

är kommunerna i regionen öppna för en ny förhandling inför 

2009. 

I Kalmar län växlades 106,7 mkr, vilket motsvarades av växlad 

skatt på 26 öre. Den differens som uppstod utjämnades 

mellan kommunerna under en avtrappning under fem år. 

Personalkostnader för hemsjukvård när det gäller legitimerad 

personal, d.v.s. sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster 

är lättare att beräkna kostnaden för, när det gäller 

deras insatser i hemsjukvården. Svårigheten blir att mäta den 

arbetstid som undersköterskor, vårdbiträden och annan icke 

legitimerad personal utför i hemsjukvården. Ett sätt kan vara 

att mäta arbetstid när det gäller delegering, men vad som kräver 

delegering eller inte ser olika ut i olika kommuner. Dessutom 

finns det arbetsuppgifter som i vissa fall är hälso- och sjukvård 

och i andra fall går under socialtjänst, t.ex. nutrition 57 . I Kalmar 

län finns ett gemensamt framtaget dokument för hälso- och 

sjukvårdsuppgifter som kan delegeras. 

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) genomförde 

1999 en utvärdering angående hemsjukvårdens effekter 

och kostnader. De totala kostnaderna beräknades till 580 miljoner 

kronor för ca 10–12.000 patienter. SBU konstaterar att 

det inte finns några säkra hållpunkter att hemsjukvård vare sig 

skulle medföra högre eller lägre totala kostnader än andra alternativ. 

Dock är såväl patienter som anhöriga mer nöjda med 

55 www.skl.se, Ansvaret för hemsjukvården, sidan 6. 

56 Utredning av Yngve Sundin strateg Vård och omsorg, Region 

Västerbotten. 

57 SKL, 2007. 

26

hemsjukvård än med vård på sjukhus. Årlig kostnad för hemrehabilitering, 

oftast efter stroke och höftoperation, för 5000 

patienter uppgår till 44 miljoner kronor. Hemrehabilitering ger 

likvärdiga resultat och jämförbara kostnader som andra rehabiliteringsformer. 

Därför menar SBU att valfrihet och kvalitet 

bör vara de styrande faktorerna vid planering av hemsjukvård 

och hemrehabilitering 58 . En studie från FoU Väst 59 visar dock 

att efter inskrivning i hemsjukvården sjunker vårdkonsumtionen 

kraftigt hos andra vårdgivare och antalet vårdkontakter 

minskar trots att patientens hälsotillstånd sällan förbättrades. 

Resultat från studien indikerar också att kostnaderna för hälsooch 

sjukvård sjunker när patienten skrivs in i en kommunal 

hemsjukvård, genom att systemet med en huvudman medför 

en lättare kontroll av styrning och uppföljning. 

58 SBU, 1999. 

59 Larsen, T, 2009. 

27

2. Äldres hälsoutveckling och 

behov av samverkan 

Under de senaste femton åren har äldre-äldres självrapporterade 

hälsa försämrats. 60 Däremot har deras ADL 61 -förmåga förbättrats. 

Detta innebär att en 85-åring inte upplever sig friskare 

än för tio år sedan, men att de klarar sig bättre själva med dagliga 

sysslor. Medicinsk-tekniska framsteg inom den medicinska 

vården innebär också förbättrade möjligheter att ställa diagnoser, 

behandla sjukdomar och kompensera för funktionsbortfall. 

Därmed ökar antalet personer som kräver vård och omsorg 

under en längre tidsperiod. 

Även om många äldre upplever det positivt att kunna bo 

kvar i det ordinära boendet så länge som möjligt, finns det en 

risk att fokus läggs alltför mycket på rehabilitering och habilitering 

av den äldres fysiska förutsättningar att klara av vardagens 

ADL för att kunna vara kvar i eget boende. De sociala förutsättningarna 

– att hemmet utgör en meningsfull kontext, där 

individen kan kvarstå i sitt oberoende och sin identitet – sätts i 

andra hand 62 . Vården i det egna hemmet kan åsidosätta sociala 

aktiviteter och de medicinska aspekterna sätts i första hand. 

Det sker en medikalisering in i det egna hemmet. 

När Ädelreformen genomfördes utgick man ifrån att vårdpersonalen 

skulle kunna utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter 

samtidigt som de tillgodosåg allmän omvårdnad eller omsorg. 

Idag ser man att brukarnas hälso- och sjukvårdsbehov är mer 

omfattande och att hemsjukvårdspatienter behöver alltmer 

60 Thorslund, M, 2007. 

61 ADL är förkortning för Activity of Daily Living. 

62 Evertsson, L & Johansson, S, 2008. 

28

kvalificerade hälso- och sjukvårdsinsatser 63 . Detta har inneburit 

att förutsättningarna för ansvarsfördelning mellan sluten- och 

primärvård har förändrats. 

Omfattande studier visar på behovet av individuellt anpassade 

insatser för äldre 64 . En sammanhållen hemvård kräver 

samverkan mellan kommun och landsting då processen med 

att tillgodose äldres behov ofta är komplex med både sociala, 

medicinska samt rehabiliterande och habiliterande åtgärder och 

insatser 65 . Samverkan och samordning krävs därför även mellan 

olika yrkesgrupper inom kommunen. För att integrera de olika 

verksamhetskulturerna krävs ett uppdrag som har sin utgångspunkt 

i något som förenar de olika yrkesrollerna och verksamheten. 

En sådan utgångspunkt kan vara att sätta den enskildes 

behov i centrum 66 . Bristande samverkan mellan olika professioner 

och hierarkier innebär ofta att givna normer reproduceras 

och att nytänkande motarbetas 67 . 

Olika former av samverkan 

Samverkan kan delas upp i fyra olika kategorier beroende på 

hur verksamheten kring samverkan/samordning byggs upp. 68 

• Kollaboration eller samverkan – samverkan sker i vissa 

former och kring specifikt avgränsade frågor. 

• Koordination eller samordning – insatser adderas till varandra 

för att uppnå det bästa resultatet. 

• Konsultation – yrkesgrupper gör tillfälliga insatser inom 

andra organisationer. 

• Integration eller sammansmältning – två eller flera verksamheter 

slås samman med gemensamma uppgifter. 


64 Se t.ex. SOU 2004:68. 

65 Se t.ex. Socialstyrelsen, 2006, Thorslund, M & Gurner, U, 2003. 

66 SOU 2008:51. 

67 Jfr Westring-Nordh, M, 2007. 

68 Danermark, B & Kullberg, C, 1999. 

29

Utvärderingar av olika försöksprojekt, som sker i samverkan 

mellan huvudmän, visar att det endast uppnås begränsade positiva 

resultat, t.ex. av kvalitetsökningar i vården. Detta beror på 

att målsättningar oftast varit vagt formulerade, d.v.s. det har 

saknats kopplingar till konkreta mål som är nödvändiga för att 

uppnå goda resultat i den praktiska verksamheten. Därför är 

det av största vikt att alla deltagare i ett samverkansprojekt 

redan vid starten har en gemensam utgångspunkt och gemensamma 

referensramar. En annan viktig utgångspunkt är en 

gemensam metod för att utveckla samarbetet samt att mål, 

principer och etiska förhållningssätt noga har diskuterats innan 

verksamheten påbörjats 69 . 

Samverkan kan också beskrivas utifrån olika nivåer för samverkan. 

70 

• Interprofessionell samverkan (mellan olika professioner/ 

yrkesgrupper) 

• Interorganisatorisk samverkan (mellan organisatoriska 

enheter) 

• Intersektoriell samverkan (mellan huvudmän) 

Det som komplicerar samverkan i t.ex. hemsjukvård är att den 

avser samverkan mellan både professioner, organisationer och 

sektorer. Därför kan det vara särskilt besvärligt att omsätta 

samverkan i praktiken, när det finns behov av samverkan på 

flera olika plan. 

Många äldre personer behöver stöd och insatser från flera 

olika håll och från flera olika aktörer och ofta under en längre 

tid. Dessa insatser bör koordineras och de samlade insatserna 

ska svara mot individuella behov. 

69 Ibid. 

70 Anell, A & Mattisson, O, 2009. 

30

3. Resultatpresentation 

Avsnittet inleds med en beskrivning av hemsjukvårdsavtalets 

framväxt och innehåll. Därefter presenteras det tillvägagångssätt 

som har använts i studien och vilka personer som har deltagit. 

Sedan följer hur kommunerna har organiserat hemsjukvården, 

samt hur intervjupersonerna upplevde övertagandet, 

när det gäller information och förberedelser. Därefter kommer 

en del som beskriver samverkan och samarbete på tre nivåer; 

mellan yrkesgrupper inom kommunen (interprofessionell samverkan), 

mellan olika verksamheter/områden (interorganisatorisk 

samverkan) samt samverkan mellan kommun och landsting 

(intersektoriell samverkan). Avsnittet avslutas med en presentation 

av den arbetstidskartläggning som har genomförts. 

Avtalets framväxt och innehåll 

Hösten 2005 startade processen med att överta hemsjukvården 

genom kommunpolitiska överläggningar. Det fanns ett intresse 

från länets samtliga kommuner om att överta hemsjukvården i 

det ordinära boendet. I januari 2006 bildades en projektorganisation 

med en politisk styrgrupp, ledningsgrupp och arbetsgrupp 

som bestod av representanter för både kommun och 

landsting. Bakgrunden var dels den statliga utredningen ”Sammanhållen 

hemvård” 71 dels propositionen ”Nationell utvecklingsplan 

och omsorg om äldre” 72 . Där fokuserades behovet av 

71 SOU, 2004:68. 

72 Regeringens proposition 2005/06:115. 

31

att samla sociala och medicinska insatser för äldre med flera 

under ett kommunalt huvudmannaskap 73 . 

Utgångspunkten för avtalet var att se till den enskildes bästa 

och skapa en kontinuitet i vårdinsatsen. Det fanns också ett 

behov av att vårdkedjan skulle fungera smidigt och att den 

enskilde inte skulle komma i kläm mellan olika huvudmän. 

Övertagandet innebar att kommunerna tog över hemsjukvård, 

hembesök samt rehabilitering, habilitering och hjälpmedel 

i ordinärt boende. Definitionen av hemsjukvård är enligt följande: 

Med hemsjukvård avses hälso- och sjukvård i patientens bostad 

eller motsvarande och där ansvaret för de medicinska åtgärderna 

är sammanhängande över tiden. 

Definitionen för hemsjukvård i Kalmar län konkretiseras enligt 

följande: 

• Vårdplan skall finnas för alla patienter i hemsjukvården. 

Primärvården och/eller sjukhuset har ansvar för att 

vårdplan – gemensamt med kommunen – upprättas och 

omprövas. 

• Inom hemsjukvården finns ingen åldersgräns. 

• Ansvaret gäller oavsett diagnosgrupp. 

• Kommunen har ansvaret för hälso- och sjukvårdsinsatser 

upp t.o.m. sjuksköterskenivå inom hemsjukvård från den 

dag vårdplan har upprättats och patientansvarig läkare 

(PAL) har utsetts. 

• Kommunens ansvar för hemsjukvård gäller hela dygnet. 

• För att kommunen skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt 

ovan på ett betryggande sätt skall primärvården tillhandahålla 

läkarstöd vid behov. Detta regleras i separat 

överenskommelse. 74 

73 Avtal kommunalisering av hemsjukvård i Kalmar län. Samtliga avtal finns 

på regionförbundets hemsida www.kalmar.regionforbund.se/sv/ Verksamheter/Vard-omsorg/Hemsjukvård. 

74 Avtal kommunalisering hemsjukvård, sidan 4. 

32

När det gäller hembesök skall dessa erbjudas av kommunen (på 

uppdrag från landstinget) till de personer som inte själva eller 

med hjälp av andra kan ta sig till landstingets mottagningar. 

Landstingets bedömning av hälsostillståndet hos patienten och 

behov av hembesök har tolkningsföreträde. Kommunens ansvar 

för hembesök gäller oavsett åldersgräns och diagnosgrupp. 

Ansvaret omfattar hälso- och sjukvårdsinsatser upp till sjuksköterskenivå 

och under hela dygnet. 

Med rehabilitering avses de insatser som skall bidra till att en 

person med förvärvad funktionsnedsättning utifrån dennes 

behov och förutsättningar, återvinner eller bibehåller bästa 

möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett 

självständigt liv och att aktivt kunna delta i samhällslivet 75 . Rehabiliteringen 

skall ske i den miljö som är mest gynnsam för 

patienten och vem som skall utföra rehabiliteringen ska ske i 

samråd mellan patient och sjukvårdshuvudmännen. Landstingets 

bedömning av hälsotillståndet och behov av mottagningsbesök 

har tolkningsföreträde. 

När det gäller habilitering avses insatser som skall bidra till att 

en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, 

utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar 

och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar 

goda villkor för ett självständigt liv och att aktivt kunna delta i 

samhällslivet 76 . Kommunen ska ansvara för habilitering på basnivå, 

vilket innebär habiliterande insatser som utförs i den dagliga 

vården och omsorgen. Landstinget ska ansvara för de specialiserade 

habiliteringsinsatserna och för barn och ungdomar 

under 18 år. En modell ska föreslås av huvudmännen där en 

definition av vad som är bas- respektive specialisthabilitering 

ska framgå. 

Hjälpmedelsförskrivning till inneliggande patienter är landstingets 

ansvar fram till utskrivning av patienten. Kommunen ansvarar 

för alla hjälpmedel som enligt landstingets förskrivnings- 



33

anvisningar förskrivs av sjukgymnast, arbetsterapeut och distriktssköterska. 

Förskrivningsanvisningar finns reglerade i 

särskilt avtal 77 . 

I samband med en vårdplanering tydliggörs ansvarsfördelningen 

mellan primärvården och den kommunala hälso- och 

sjukvården, vilket regleras i de överrapporteringsrutiner 78 

(BAL 79 -rutiner) som landstinget och kommunerna kommit 

överens om. Informationsöverföringsrutinerna måste anpassas 

efter ett förändrat huvudmannaskap för hemsjukvården. Detta 

regleras i överenskomna rutiner mellan landstinget och kommunerna 

80 . 

Enligt avtalet mellan kommunerna och landstinget finns det 

tre nivåer i hemsjukvården; enklare, basal och avancerad hemsjukvård. 

Nivåerna definieras i avtalet 81 enligt följande: 

Nivå 1 Enklare hemsjukvård 

Enklare hemsjukvård som utförs av distriktssköterska och/ 

eller undersköterska/motsvarande. Exempel på insatser enligt 

nivå 1: 

• Läkemedelsadministrering 

• Såromläggning 

• Kateter-vård 

• Provtagning 

Nivå 2 Basal hemsjukvård 

Basal hemsjukvård som utförs av distriktssköterska och/eller 

undersköterska/motsvarande. I denna nivå ingår patienter med 

ett mer komplext behov av medicinska och omvårdnadsmässiga 

insatser, som omfattar bedömning, behandling, uppföljning 

samt utvärdering. 

77 Anvisningar för förskrivning av hjälpmedel, bilaga 5 a. 

78 Överenskomna rutiner enligt betalningsansvarslagen. 

79 Betalningsanvarslagen (BAL). 

80 Avtal kommunalisering hemsjukvård Kalmar län, sidan 4. 

81 Ibid, sidan 5. 

34

Nivå 3 Avancerad hemsjukvård 

Avancerad hemsjukvård i hemmet som kräver insatser dygnet 

runt av interdisciplinära team. Exempel på insatser enligt nivå 

3: 

• Komplexa omvårdnads- och medicinska ställningstaganden 

och behandlingar 

• Symtomkontroll 

• Infusioner/transfusioner 

Ramavtal läkarmedverkan 

Ett separat samverkansavtal mellan kommunerna och landstinget 

angående läkarinsatser inom den kommunala hälso- och 

sjukvården upprättades i samband med övertagandet 82 . Ramavtalet 

skulle sedan följas upp av lokala avtal mellan berörda hälsocentraler 

och den kommunala hälso- och sjukvården och 

undertecknas av behöriga verksamhetschefer inom primärvården 

och inom kommunerna av socialchef eller motsvarande. 

Läkarmedverkan skall anpassas till behoven hos patienterna 

och primärvårdsläkarens bedömning av hälsotillståndet och 

behov av läkarbesök har tolkningsföreträde. Medverkan kan 

innehålla följande inslag; planerade hembesök, konsultationer 

med ansvarig sjuksköterska och direktkontakter vid akuta behov, 

uppföljning av medicinska behandlingar samt årlig uppföljning 

av läkemedelsordinationer. I största möjliga mån ska 

kontinuitet eftersträvas för vid läkarkontakt om patienten byter 

boendeform och om det råder läkarbrist ska denna grupp av 

patienter ha en hög prioritet. 

Tillvägagångssätt i studien 

En pilotstudie utfördes i Västerviks kommun för att få en bild 

av hemsjukvården. Auskultationer med sjuksköterskor, arbets- 

82 Ramavtal läkarmedverkan, bilaga 4. 

35

terapeuter och sjukgymnaster genomfördes. Vi träffade även 

verksamhetschef, enhetschef, vårdplaneringsteam, hemtjänst 

och omsorgspersonal i kommunen. 

Till projektet har också varit knutet referensgrupper, vilka 

har bestått av två representanter från varje kommun – oftast 

verksamhetschef för HS organisationen och medicinskt ansvarig 

sjuksköterska (MAS) och/eller medicinskt ansvarig rehabiliterare 

(MAR). Dessa personer har intervjuats för att få en bild 

av hur organiseringen och dokumentationen kring hemsjukvården 

har sett ut i varje kommun. Intervjuerna genomfördes 

under januari–mars 2009. 

Därefter har vi genomfört enskilda intervjuer med en representant 

för sjuksköterskor/distriktssköterskor och en representant 

från arbetsterapeuter/sjukgymnaster i varje kommun. 

Samtliga kommuner i Kalmar län har deltagit i intervjustudierna. 

Intervjuerna genomfördes mellan januari och april 2009 

och utgick från en intervjuguide. De områden som togs upp 

under intervjuerna med sjuksköterskor/distriktssköterskor och 

arbetsterapeuter och sjukgymnaster var; bakgrundsfrågor, upplevelser 

av kommunaliseringen, organisation, kommunikation, 

upplevelser av att arbeta i team och i ordinärt boende/säbo, 

journalföring, vårdplanering, användning av nivåer. Varje område 

hade underfrågor. Intervjupersonerna ombads även att 

beskriva en ”normal” arbetsdag. De tillfrågades till sist om det 

var något annat de ville tillägga som inte hade kommit upp 

tidigare under intervjun. Samtliga intervjuer spelades in på band 

och har därefter skrivits ut i sin helhet. Intervjuerna tog mellan 

45 minuter upp till 1 ½ timme att genomföra. Intervjupersonerna 

utsågs av deltagare från referensgruppen och vi tog kontakt 

med intervjupersonerna och bestämde tid för intervju. 

Deltagarna i intervjuerna informerades innan intervjun om 

forskningsetiska principer 83 samt vilka frågeområden som skulle 

tas upp. I resultatpresentationen presenteras inte enskilda 

83 D.v.s. syftet med intervjun, rätten att själv bestämma över sin medverkan, 

största möjliga konfidentialitet samt hur resultaten skulle publiceras. 

36

personers synpunkter kommunvis för att skydda intervjupersonernas 

konfidentialitet. Däremot presenteras olika former av 

strukturer kommunvis – dels för att lyfta fram jämförelser och 

dels för att åskådliggöra olika exempel. 

Av representanter för sjuksköterskorna har vi träffat en i 

varje kommun, totalt tolv personer, varav hälften har gått över 

från landstinget vid kommunaliseringen av hemsjukvården. Av 

dessa var tre personer distriktssköterskor 84 . Intervjupersonerna 

har arbetat som sjuksköterskor mellan 3 ½ år upp till 36 år. 

Representanterna från arbetsterapeuter och sjukgymnaster bestod 

av totalt tretton personer (fem sjukgymnaster och åtta 

arbetsterapeuter). Av dessa hade fyra arbetsterapeuter gått över 

från landstinget vid kommunaliseringen av hemsjukvården. 

Intervjupersonerna har arbetat som sjukgymnaster eller arbetsterapeuter 

mellan 3 ½ upp till 34 år. 

Figur 2. Hälso- och Sjukvårdsorganisation. 

84 Jag kommer hädanefter att skriva sjuksköterskor, vilket också kommer att 

innefatta även de personer som är distriktssköterskor. 

37

Vi har även genomfört en arbetstidskartläggning, där alla 

kommuner utom Högsby kommun har deltagit. Att genomföra 

en arbetstidskartläggning blev aktuell vid ett tillfälle när vi träffade 

en medarbetare som frågade sig; Vart lägger jag min arbetstid? 

Den ”pinnstatistik 85 ”, som fördes upplevdes inte ge en 

rättvisande bild av en arbetsdag, då den inte innehöll en tidsaspekt, 

vare sig för besök eller för transporttid. Totalt har 86 

representanter, varav 23 sjukgymnaster, 34 arbetsterapeuter 

samt 29 sjuksköterskor/distriktssköterskor kartlagt sin arbetstid. 

Kommunalisering av hemsjukvården – 

organisering 

Alla kommuner har vid intervjutillfället en egen organisation 

för Hälso- och sjukvårdsverksamheten (HS). Organisationen 

kallas för HS eller HSR organisation och i dagligt tal ofta för 

HSL verksamhet. I Hultsfred kommun markeras samarbetet 

med arbetsterapeuter och sjukgymnaster i att de kallar organisationen 

för HSR där R:et följaktligen står för rehabilitering. 

Att verksamheten har lyfts ut från andra verksamheter upplevs 

som positivt, då hälso- och sjukvårdsfrågorna då får en större 

tyngd i förhållande till kommunernas övriga verksamheter. 

Det har sett olika ut i kommunerna när det gäller övertagande 

av personal från landstinget. Nybro kommun övertog 12,5 

tjänst som distriktssköterska/sjuksköterska från landstinget och 

2,5 tjänst som arbetsterapeut. I Högsby kommun gick ingen 

över från landstinget vid kommunaliseringen av hemsjukvården. 

Oskarshamns kommun hade sex representanter från rehabiliteringsområdet 

som gick över och fyra distriktssköterskor/sjuksköterskor. 

I Västerviks kommun var det en distriktssköterska 

som gick över till kommunens Hälso- och sjukvårdsverksamhet. 

För de kommuner som inte fick över tillräckligt 

85 D.v.s. ett streck för varje besök hos en brukare/patient. 

38

med personal från landstinget innebar detta ett intensivt rekryteringsarbete 

för att få personal. Detta innebar att det blev svårare 

i vissa kommuner att komma igång med hemsjukvården 

med full bemanning. 

Flera av kommunernas sjuksköterskor hade innan kommunaliseringen 

av hemsjukvården erfarenhet av att arbeta med 

hälso- och sjukvård även i det ordinära boendet. Landstinget 

hade tjänsteköp av hälso- och sjukvård i det ordinära boendet 

kvällar, nätter och helger, t.ex. i Emmaboda kommun. 

Arbetsterapeuter och sjukgymnaster arbetar i samtliga 

kommuner både inom det särskilda (arbeta inne) och inom det 

ordinära boendet (arbeta ute). När det gäller sjuksköterskor ser 

det olika ut i kommunerna. Borgholm har i ett geografiskt område 

arbetsrotation i fem månaders perioder, vilket innebär att 

sex sjuksköterskor turas om att arbeta antingen inne i särskilt 

boende eller ute i ordinärt boende. Emmaboda, Hultsfred, 

Högsby, Kalmar, Mönsterås, Oskarshamn och Västerviks sjuksköterskor 

arbetar både ute och inne. I Mörbylånga och Vimmerby 

arbetar sjuksköterskorna antingen inne eller ute. I 

Nybro och Torsås arbetar en del sjuksköterskor både ute och 

inne, men också antingen bara med särskilt boende eller med 

ordinärt boende. 

Kommunerna är uppdelade på geografiska eller administrativa 

områden (se tabell 2), där varje område består av olika yrkesprofessionella 

sammansättningar eller team. Ofta är dessa 

områden uppdelade efter de olika hemtjänstområdena. I mindre 

kommuner kan en arbetsterapeut/sjukgymnast arbeta i flera 

olika områden, då det finns färre antal tjänster än områden. 

39

Tabell 2. Antal tjänster inom olika yrkesgrupper och geografiska 

områden. 

SSK 86 AT SG USK 

Borgholm 15,63 3 + 1 

proj. 

2 + 

1 

proj. 

REHAB- 

ASS 

3 6 (inkl terapibiträden) 

Övrig 

personal 

Antal geogr. 

områden/team 

Emmaboda 21 3 1 0 1 3 

4 

Hultsfred 18,65 4,25 2 0 1 (proj.anst) 3 

Högsby 11,55 2 1 0 0,75 4 admin. 

områden 

Kalmar 55,01 11,25 3,25 0 2 Syn & hörsel 3 

(5,6 hemrehab) 

2 

Mönsterås 21 5 3 0 40 % av SG 4 

Mörbylånga 7 3,25 2,75 0 0 2 

Nybro 30,27 4,9 3,8 0 4,2 Syn & hörsel 5 

80 % 

Oskarshamn 34,14 8,62 5 0 3 Samordnare 5 

(ingår 8,62 

AT) 

Torsås 14 1,75 1,75 0 1 5 

Vimmerby 17,46 4 3 2,75 1,75 Reparatör 

1,0 

Västervik 39,4 8,75 6,3 4,14 2 Samordnare 

1,0 

5 

4 

86 SSK står för sjuksköterska, AT för arbetsterapeut, SG för sjukgymnast, 

USK för undersköterska och REHABASS för rehabiliteringsassistent. 

40

De flesta av kommunerna har rehabiliteringsassistenter som 

ofta ansvarar för hjälpmedelsförråd och i vissa fall för vardagsrehabilitering. 

Andra yrkeskategorier är samordnare, reparatör, 

undersköterskor (USK), syn/hörselinstruktör och terapibiträden. 

De kommuner som har uppgett att de har undersköterskor 

i organisationen, är de fall där dessa är direkt kopplade till 

hemsjukvården. Yrkeskategorin undersköterskor finns givetvis 

i både hemtjänst och särskilt boende, men är där indirekt kopplade 

till hemsjukvård och räknas därför inte med i tabell 3. 

Tabell 3. Organisering för Hälso‐ och sjukvård. 

Kommun Verksamhetschef Enhetschef SSK Enhetschef 

AT/SG 

Borgholm 

Emmaboda 

Delad tjänst (projekt) 

MAS/MAR 

Enhetschef Hälsooch 

sjukvård 

MAS/MAR 87 

Ja Ja MAS 50 % 

MAR 25 % 

MAS 

Hultsfred Verksamhetschef MAS 

Högsby Verksamhetschef MAS 

Kalmar Verksamhetschef 3 områden med en 

enhetschef/område 

MAS 

Mönsterås Verksamhetschef MAS 

MAR 15 % 

Mörbylånga Socialchef Ja Ja MAS 

Nybro Verksamhetschef Ja (varav 20 MAS 

% MAR) MAR 20 % 

Oskarshamn Verksamhetschef MAS 

Torsås Socialchef Gemensam EC Gemensam MAS 

EC 

Vimmerby Verksamhetschef MAS 

Västervik Verksamhetschef Ja Ja MAS 

87 MAS är förkortning för Mediciniskt ansvarig sjuksköterska och MAR 

medicinskt ansvarig rehabiliterare. 

41

I Mörbylånga och Torsås kommun ligger verksamheten direkt 

under socialchefen, medan övriga kommuner har verksamhetschefer. 

Emmaboda kommun har beteckningen enhetschef för 

Hälso- och sjukvård. Borgholm, Mörbylånga och Västervik har 

separata enhetschefer för sjuksköterskor och arbetsterapeuter/sjukgymnaster. 

Medicinskt ansvarig rehabiliterare (MAR) 

finns i Borgholm, Mönsterås och Nybro. 

Erfarenheter av organisation 

Många är överens om att det är först ca ett år efter övertagandet 

som organisationen börjar ses över och bli färdig, t.ex. är 

det först nu som det har tillkommit en enhetschef för organisationen 

i en av kommunerna. Det fanns också farhågor från 

arbetsterapeuter och sjukgymnaster att ”försvinna” bland sjuksköterskorna, 

då de förra är mycket färre till antalet. En annan 

upplevelse för arbetsterapeuter och sjukgymnaster var att de 

upplevde att de kom litet på ”undantag” i diskussionen om 

övertagandet. En arbetsterapeut ger en målande beskrivning av 

sin upplevelse av att även rehabiliteringspersonal skulle ingå i 

övertagandet: 

Shit, vi får inte bara ta över sjuksköterskor, vi måste ta med oss 

rehab också. 

Vi frågade under intervjuerna om vikten av att ha en chef från 

sin egen profession och där menar respektive yrkeskategori att 

det är viktigt att ha en chef som ”kan språket helt enkelt”. 

Andra menar att professionen inte har någon betydelse utan att 

chefen ”kan det här med ledarskap” och att det är den personliga 

lämpligheten som är viktigast. En arbetsterapeut uttrycker 

sig så här: 

Jag tycker att det är bra och ha en chef som har rehabbakgrund, 

lättare och få stöd för synpunkter och krav, skulle 

gärna se att det fanns en MAR också, en medicinskt ansvarig 

rehabiliterare, som kunde jobba mer med utvecklingsfrågor 

42

inom rehabilitering. Sjuksköterskor är en ganska stark grupp. 

Och att det… jag tror att vi skulle förlora som rehab på att slås 

ihop under en gemensam chef. 

Information om och förberedelse för övertagandet 

Både representanter från sjuksköterskor och arbetsterapeuter/sjukgymnaster 

är mycket samstämmiga när de berättar om 

bristande information innan övertagandet både från landstinget 

och från kommunerna. Alla menar också att den bristande informationen 

berodde på att det var osäkert om hemsjukvården 

skulle kommunaliseras eller inte. En person som gick över från 

landstinget menade att ledningen inte trodde på att kommunerna 

skulle överta hemsjukvården och därmed var ovilliga till 

att lämna över information. 

Så det materialet och den informationen som kommunen begärde 

in för säkerhets skull … var vi lite motsträviga med och 

lämna ut och motarbetade alltihop … men vi var inte delaktiga 

alls – kommunen försökte få till diverse gemensamma grupper 

med gamla sjuksköterskor från kommunen och vi, där vi skulle 

försöka lägga upp ett arbete, men vi fick inte delta i dem, vi 

blev… tvingade till och inte delta och vi fick inte lämna ut någon 

information alls om vad vi… ja, hur vi jobbade och var vi 

jobbade och vilka patienter vi hade, utan det styrdes uppifrån 

högre led. 

Även inom kommunerna kunde det råda olika uppfattningar 

om det skulle bli ett övertagande eller inte. Många anger det 

sena beslutet om övertagandet av hemsjukvården som orsak till 

att det inte blev tillräckligt förberett och att kommunerna gav 

ut den information de hade tillgänglig. Flera kommuner blev 

under processens gång inför kommunaliseringen av hemsjukvården 

tveksamma till övertagandet utifrån den ekonomiska 

aspekten vid en skatteväxling. Så sent som 2007-11-09 rapporteras 

i lokala nyheter att Västerviks socialnämnd har sagt nej till 

43

kommunaliseringen av hemsjukvården p.g.a. att de anser att det 

saknas 7,8 miljoner i skatteväxlingen. 2007-11-27 säger dock 

även Västerviks kommun ja till att ta över hemsjukvården. 

Andra menar att de fick mycket information, men eftersom 

övertagandet var osäkert, visste de inte hur de skulle hantera 

informationen. 

(Informationen var) väldigt dåligt egentligen – det var väldigt 

sent som vi fick informationen och det var väldigt osäkert under 

lång tid, vi visste egentligen ingenting förrän i slutet på november. 

Det verkar ändå som att flertalet kommuner varit positiva och 

diskuterat ett övertagande av hemsjukvården en längre period 

och att de kanske därmed kände sig bättre förberedda. Flera 

berättar om att de varit på studiebesök i andra kommuner där 

man har haft hemsjukvård sedan länge. Andra personer berättar 

om att de auskulterat hos distriktssköterskorna på primärvården. 

Någon berättar om att de hade ordnat både lokal och 

bil innan beslutet var taget. En annan berättar att de inte hade 

skrivbord och datorer när de startade. För några av dem som 

gick över från landstinget så innebar det att de arbetade med 

sina ”gamla” patienter och att de ”bara” bytte huvudman. 

I intervjuerna framkommer dock att professionerna inte anser 

att patienterna upplevde det ”kaos” som upplevdes inom 

den egna organisationen. En intervjuperson menar att det var 

väldigt mycket fokus på rutiner och riktlinjer till en början, för 

att efter en tid börja diskutera hur de sätter patienten i fokus. 

Men samtidigt som det var det här kaoset så kunde man ändå 

känna att alltså för Kalle var det inte kaos. Och det är ju det 

viktiga. Det var ju inte så att det var något osäkert eller att ingen 

fick den hjälpen den behövde, utan alla fick hjälpen den behövde 

och… och… ja, alltså jag kan inte minnas någonting där 

det kändes på något sätt osäkert för den enskilde. Jag tror att 

de som kom från landstinget upplevde det mycket jobbigare, 

de visste inte riktigt och… ja, vem ska… hur många får vara 

44

kvar och vem ska vara kvar och vem ska… så jag tror att för 

dem var det jobbigt. 

Men även om själva övertagandet och tiden efter har upplevts 

som arbetsam, så är samtliga intervjupersoner väldigt positiva 

till att arbeta inom hemsjukvården och att kommunerna tog 

beslutet att ta över den. 

Samverkan och samordning 

Under den här rubriken kommer jag att presentera olika nivåer 

av samverkan; Samverkan mellan professioner (interprofessionell 

samverkan), mellan organisationer/verksamheter (interorganisatorisk 

samverkan) samt samverkan mellan huvudmän 

(intersektoriell samverkan). Under varje huvudområde presenteras 

möjligheter och hinder för samverkan och samordning. 

Interprofessionell samverkan 

Samverkan kompliceras ytterligare genom att det är inom flera 

olika fält samverkan ska fungera – dels mellan yrkesgrupper 

inom den egna organisationen, dels mellan samma professioner, 

men med olika huvudmän. 

Den ökade insatsen när det gäller rehabilitering och hjälpmedel 

har för kommunernas del inneburit att antalet arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster anställda av kommunen har ökat 

markant, även om det är en förhållandevis liten arbetsgrupp 

jämfört med sjuksköterskor. Rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning 

har blivit ett omfattande arbetsfält och flera kommuner 

har satsat på en utbyggd hemrehabilitering, t.ex. Kalmar 

kommun. 

Vid övertagandet av hemsjukvården flyttade personal över 

från landstinget till kommunerna. Detta innebar att från att ha 

haft en ”nära” tillgång till läkare och landstingets journalsystem 

över patienter, hänvisades man till kommunernas kommunika- 

45

tionsvägar. Detta har flera av dem som vi intervjuat påpekat 

som något som har inverkat negativt. Något som däremot har 

varit positivt är att kontakten med hemtjänst och omsorgspersonal 

har underlättats. 

I flera av kommunerna pågår ett arbete med att vidareutveckla 

tvärprofessionella team, som bygger på en god samverkan 

och samordning yrkesgrupperna emellan. 

Olika arbetssätt – att samordna insatser över 

professionsgränserna 

Samtliga uppger att de arbetar i team. Vid frågan om teamens 

arbetssätt och om vilka yrkesgrupper som finns i teamen skiljer 

sig kommunerna åt. I en del kommuner arbetar man fortfarande 

”sida vid sida”, d.v.s. de arbetar i team inom den egna professionen 

och rapporterar till andra yrkesgrupper. I Mönsterås 

utgår man från vad patienten har för behov av insatser från 

olika professioner – sjuksköterskor, arbetsterapeut, sjukgymnast, 

biståndshandläggare, hemtjänst, omsorgspersonal, enhetschef 

– och kallar samman ett team utifrån behovet 88 . Arbetssättet 

var etablerat redan innan hemsjukvården kommunaliserades, 

men har utvecklats ytterligare i samband med kommunaliseringen. 

Ett exempel på Mönsterås arbetssätt citeras nedan: 

Vi har tidigare sagt att man har jobbat i team, men nu känner 

man att man jobbar i team på ett annat sätt. Man jobbar nära 

sjukgymnasterna, jobbar nära sjuksköterskan och sedan ut i 

verksamheten tillsammans med enhetschef, personal och… 

och den det berör – det arbetssättet har blivit på något sätt förankrat 

i hela gruppen. Det här salutogena arbetssättet – etiska 

reflektioner, vi har det med nattpersonalen när de avslutar, vid 

fikat – vi kallar det reflektionsstund, då ska man vara där och 

ta upp saker och reflektera över och det nöts in ett… ett liknande 

tänk – reflektion på eftermiddagen och kvällen, så att 

det löper över hela dagen. ….ja, det händer ju sedan när vi har 

88 För mer information om Mönsterås teamarbete se Westlund, 2009. 

46

teammöten – förändrat behov och det kan vara vem som helst 

som har upptäckt det – så kallar man till teamet, nu har vi, nu 

behöver vi sätta oss alla och diskutera. Och då sätter man sig 

ner och diskuterar ganska… man lägger av sig sina professioner 

och sedan är man bara där och diskuterar behovet, vad 

finns det för möjligheter, vad kan vi göra. Man är inte så problemfixerad, 

utan man är mer fokuserad på vad finns det för 

möjligheter, hur kan vi lösa det här bäst för Kalle. …och så delar 

man upp det. Och sedan går man och gör det man har 

kommit överens om och så träffas man igen, hur blev det då, 

blev det bättre? Greta sitter så dåligt i sin sele – jag är med dem 

fyra morgnar och tittar hur ser det ut med selen, att man ser 

alltså hur ser det ut när de möter Greta och det kanske inte 

handlar om selen, det kanske handlar om bemötande och 

kommunikation istället – vi har det sättet att vi inte bara levererar 

ut. Ja, vi arbetar i team och det är ju det man känner är 

skillnaden. 

I andra kommuner pågår ett arbete att ”närma” sig varandra 

mer mellan professionerna, men att det kan vara svårt p.g.a. 

lokaler och andra praktiska problem. Hur arbetet i team ser ut 

kan också skilja sig åt inom de olika geografiska områdena i 

kommunerna. En sjuksköterska som gick över från landstinget 

berättar om att hon trodde att det skulle bli enklare med samarbete 

med övriga yrkesgrupper inom kommunen när man fick 

samma huvudman, men att det inte blev riktigt som hon/han 

hade föreställt sig. 

Och många distriktssköterskor som kom över var rätt så besvikna 

faktiskt i början, för de hade trott på just att saker och 

ting skulle bli förenklade och att man skulle kunna samarbeta 

mer, men det blev nästan... nästan mer dåligt samarbete än vad 

det var innan. 

En annan sjuksköterska säger så här: 

Och sedan tycker jag det är mycket tråkigt att vi inte har utökat 

den här gemensamma (sjuksköterske)-arbetsgruppen med då 

47

t.ex. rehabpersonalen, för jag vet att det efterfrågas väldigt 

mycket hos rehabpersonalen och likaväl hos oss, men det har 

inte riktigt fungerat. 

Flera tycker att det vore önskvärt och utvecklande samt bättre 

för patientsäkerheten att ha ett nära samarbete mellan de olika 

professionerna. 

(Att arbeta i tvärprofessionella team är) en förutsättning för att 

man ska kunna jobba med patienten i fokus. Som vi jobbar nu 

är ju faktiskt lite haltande. Så egentligen för att man ska ha ett 

patientnära arbete med patienten i fokus, så är det egentligen 

en….en förutsättning, för att man ska jobba patientsäkert 

egentligen, för som det nu är så är det säkert så att alla tassar in 

i varandras område, eftersom vi inte jobbar så nära, även fast 

det är mycket lätt att få tag på… rehabpersonal om man behöver 

det, eller enhetspersonal när man behöver det, men när 

man inte har de här samlade träffarna i teamet så… så tror jag 

att det är en… det är en risk i varje fall, absolut. 

I Vimmerby pågår ett projekt, Samsynsprojektet, där de diskuterar 

hur de ska hitta bättre vägar att kommunicera och samarbeta 

samt stödja varandra lättare. Även i andra kommuner har 

man inom vissa områden börjat med det man kallar teamträffar 

och har som målsättning att arbeta fram team innehållande 

flera yrkesgrupper. Flera av intervjupersonerna berättar om att 

det pågår utvecklingsarbete kring att arbeta i tvärprofessionella 

team, t.ex. i Torsås, Mörbylånga och Hultsfreds kommun. I 

andra kommuner, t.ex. i Borgholm, har sjuksköterskan mycket 

bra erfarenhet av att arbeta med tvärprofessionella team som 

mötesform och berättar om träffar var 14:e dag där biståndshandläggare, 

arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor, 

hemtjänst och enhetschef träffas och diskuterar gemensamma 

patienter. ”Det fungerar utmärkt, det gör det.” En annan sjuksköterska 

har inte lika bra erfarenheter av sådana träffar och 

menar att de tog för mycket tid. 

48

En ytterligare form för hur möten mellan olika yrkesgrupper 

sker ges av en sjuksköterska som beskriver att hon/han har ett 

gott samarbete med arbetsterapeuter och sjukgymnaster och att 

hon/han deltar en ”liten stund i början” i möten där hemtjänstspersonal 

och enhetschef finns med. Stunden används för 

information och frågor om patienter. 

Vi kan se att det finns olika sätt att beskriva arbetet i tvärprofessionella 

team, där ett sätt är som i Mönsterås där teamet 

samlas utifrån patientens/brukarens behov. I andra kommuner 

beskrivs ett arbetssätt där det tvärprofessionella teamet samlas 

som mötesform och där patientens/brukarens behov diskuteras. 

Att arbeta i tvärprofessionella team kräver ganska mycket 

arbete med grupprocessen – både med yttre villkor såsom kontinuitet 

och inre villkor såsom kommunikativa grupprocesser 89 . 

Reflektion tillsammans i arbetsgruppen handlar ofta om att 

förhindra att givna normer reproduceras och att ”man gör som 

man alltid gjort” utan att fundera över varför. För att skapa 

utrymme för utvecklande reflektioner krävs ett hårt arbete och 

en öppenhet i arbetsgruppen, vilket ställer ytterligare kompetenskrav 

på personalgruppen och dess ledning. En beskrivning 

av vad en reflektionsstund innebär kommer från en sjukgymnast: 

Ja, men reflektionsstunden är alltid på det sättet att… tanken är 

inte att prata om sånt som är… vad ska man säga… uppenbart. 

Tanken är att diskutera det som är lite svårare och hantera. 

T.ex. är det etiskt rätt att göra på det här och det här sättet 

och hur möter vi Kalle på bästa sätt. 

I våra intervjuer med sjuksköterskor, arbetsterapeuter och 

sjukgymnaster framhåller de flesta att det vore önskvärt att 

arbeta mer med tvärprofessionella team för att tydligare sätta 

patientens/brukarens behov i centrum. I de flesta kommuner 

pågår ett förändringsarbete när det gäller organiseringen av de 

89 Westman, 2003. 

49

olika geografiska områdenas team och ett första steg är att hitta 

strukturer för ett tvärprofessionellt team som mötesform. Vad 

talar då emot att ett sådant arbetssätt med tvärprofessionella 

team inte utvecklas vidare? 

Praktiska hinder – lokaler/kontor 

Det ser olika ut när det gäller om det finns gemensamma lokaler 

att utgå ifrån i de olika kommunerna. Att sitta i samma lokal 

innebär inte per automatik att man arbetar i tvärprofessionella 

team runt patienten, men att mötas är en förutsättning för att 

påbörja ett samarbete. 

De som sitter här då på XXvägen, de sitter ju väldigt nära varandra, 

sköterskorna och enhetscheferna här, och hemtjänstpersonalen 

är våningen under, tror jag, och de fikar ihop och jag 

vet de börjar hitta, börjar hitta sina former för teamet, men det 

är nog bara de än så länge (i vår kommun). 

Men att sitta tillsammans kan också innebära att det för vissa 

blir en längre restid till och från patienterna, t.ex. om de gemensamma 

lokalerna är i centrum och personen har patienter i 

ett ytterområde. En sjuksköterska berättar att hon har en timmes 

restid fram och tillbaka mellan patienter och den gemensamma 

lokalen. En annan sjuksköterska berättar om sina erfarenheter 

av möte med teamet. 

Vi hade ett möte igår, första gången då i hela vårt team då, biståndsbedömare 

och enhetschefer och rehab och sjuksköterskor, 

alla var med, som ingår i det här teamet då, och då så tog 

jag upp det, för jag sa att jag tror det är svårt och samarbeta 

när man inte sitter under samma tak, det blir inte det här vardagliga, 

att man går förbi i korridoren och byter några ord om 

någon omsorgstagare och så där. Men då så… det kändes inte 

som att det fanns något intresse av det, utan handläggarna vill 

sitta för sig och det är ju tryggt och sitta på sitt kontor och vi 

sitter för oss, det känns inte som att det… men det är väl prak- 

50

tiska frågor i så fall, som lokal och sånt där, då måste ju allt rivas 

upp igen. Så det är ju rätt så stora beslut så. 

I Västerviks kommun utgår de flesta sjuksköterskor, arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster från samma område; Gertrudsvik 

som ligger utanför centrala Västervik, även om det också finns 

mindre kontorsutrymmen ute i södra och norra länsdelen. På 

särskilda boenden finns det datorer där sjuksköterskor och 

arbetsterapeuter/sjukgymnaster kan komma åt journaler, även 

om dokumentationen och övrig administration sker på deras 

respektive kontor. 

Andra former av samverkan och samordning – 

handledning, vardagsrehabilitering 

Handledning sker ofta i mötet ute hos patienten, men också 

som allmän information och utbildning till större grupper t.ex. 

när det gäller förflyttningsteknik. När det gäller ordinationer 

som är ett begrepp som arbetsterapeuter och sjukgymnaster 

oftare använder än delegering ges ett exempel på hur detta går 

till: 

Vi har en (patient) som har varit på korttidsavdelning efter en 

fraktur, där vi har följt med honom hem och där vi är igång 

och tränar tre gånger i veckan här nu under en period, för att 

få honom tillbaka i och vara så självständig som möjligt, eller 

tillbaka där han var innan han bröt sig då. Det är både vi och 

annan personal så att säga. Vi tränar ihop i det fallet. Vi instruerar 

ju eller ger dem ordinationer och då är det mer kanske på 

lite enklare vardagsträning. Ja, det handlar ju mycket om det, 

det här att man kanske får gå ut till toaletten och… ja, och vara 

så självständig som möjligt i ADL. 

Träningsprogram, rörelseprogram eller handlingsplaner är något 

som de ofta arbetar med tillsammans med omsorgspersonal 

när det gäller mer specifika träningar och där använder man 

51

sig ofta av signeringslistor för att ha kontroll på att träningen 

genomförs. Man följer också upp programmen regelbundet 

och ger återkopplingar till personal. Någon menar att man 

skulle kunna göra mer när det gäller vardagsrehabilitering, men 

att det gäller att förändra attityder och inställningar även hos 

omsorgspersonal. Då i syfte för att få in rehabilitering i det 

dagliga arbetet. 

Man vill att jag ska komma till säbo och gåträna i korridoren 

fram och tillbaka på förmiddagen, för att man sedan ska få åka 

rullstol till restaurangen och det är ju där någonstans stötestenen 

ligger, skulle jag vilja säga, att man inte ser, att man inte 

har det här vardagsrehabiliteringstänket. Det gäller att få tid att 

sitta ner med personalen och få dem att förstå och se vinsten. 

Arbetsterapeuter och sjukgymnaster arbetar som de säger hela 

tiden med handledning av omsorgspersonal. Detta är ett område 

som de flesta upplever skulle kunna utvecklas mera. 

Skulle kunna arbeta med (vardagsrehabilitering) otroligt mycket 

mer, men det är alltså mina och mina kollegors resurser (som 

inte räcker till) det finns inte en fysisk möjlighet. Men det finns 

jättemycket och göra, men det är så haltande det bara kan. Intresset 

från hemtjänstpersonalen finns ju. Där finns jättemycket 

bra personal och man märker att alla de som har gått utbildningarna, 

de nyutbildade också, det finns jättemycket bra kunskap 

och intresse och de vill, men… mmm, det är… det är min 

tid som inte räcker till helt enkelt. 

Att vara med ute i vardagssituationer är något som flera kommuner 

försöker att utveckla ännu mera eftersom de upplever 

att det är värdefullt, både för patienten och för omsorgspersonalen, 

men också för dem själva, då även de lär sig mer, eftersom 

omsorgspersonal kan se alternativa lösningar – ”det är ju 

faktiskt omsorgspersonalen som är proffset på patienten.”. 

Kalmar kommun startade vid årsskiftet 2008/2009 en verksamhet 

i en del av kommunen riktad mot hemrehabilitering där 

52

de förstärkt antalet sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Syftet 

är framför allt att patienten ska må bättre, bli aktivare och få ett 

bättre liv. Förhoppningen är att på längre sikt ska patienten ska 

klara sig med färre insatser från hemtjänst och mindre insatser i 

form av olika hjälpmedel. 

Flera menar också att kontakten med enhetschefen är viktig, 

för att det är de som måste se till att det finns utrymme för 

omsorgspersonal att arbeta med träningsprogram och vardagsrehabilitering. 

En del kommuner har rehabiliteringsassistenter 

som gör träningsinsatser under en begränsad tidsperiod och 

dessa har lite mer kunskap än vad den vanliga omsorgspersonalen 

har. Borgholms kommun har en eller flera rehabiliteringsombud 

inom varje hemtjänstområde som de utbildar lite mer 

när det gäller rehabilitering och hjälpmedel. Rehabiliteringsombuden 

i Borgholm har själva fått anmäla sitt intresse för arbetet. 

Arbetsterapeut/sjukgymnast har regelbundna möten med 

ombuden där de går igenom hemtjänsttagarna i deras område, 

där de tar upp vad som fungerar eller inte fungerar och vilka 

behov som finns. Ett annat exempel på hur man konkret arbetar 

med handledning och vardagsrehabilitering ute i verksamheterna 

kommer från Mönsterås kommun: 

Men annars så är vi ju med ute, är det ett problem t.ex. i 

duschsituationen så följer vi med och så är vi med och tittar 

och ser om vi hittar någon lösning och det kan vara att jag är 

med en gång eller jag kanske behöver vara med fyra gånger, för 

det är fyra olika personer som åker och möter Kalle, då kanske 

jag måste se hur det går till vid alla mötena, vad är det som… 

vad är det som gör att det ena fungerar och inte det andra. 

En sjukgymnast menar att de gått ut med erbjudande om handledning, 

men att denne inte fått något gensvar från omsorgspersonal. 

Exempel från andra kommuner är att de upplever att 

handledningen av omsorgspersonal har ökat väldigt mycket. 

De flesta berättar om direkt handledning och att man gör momentet 

tillsammans ute hos den boende. Andra handlednings- 

53

tillfällen är när det dyker upp ny teknik eller diagnoser som inte 

tidigare varit aktuella som behöver instrueras om. Sjuksköterskor 

handleder oftast vid delegeringar. 

Delegering 

De flesta av de intervjuade sjuksköterskorna menar att delegeringen 

till omsorgspersonal inte ökat. Däremot menar en sjuksköterska 

som tidigare arbetade vid landstinget att det är enklare 

med delegering nu än tidigare, då man har en närmre kontakt 

med enhetschefer. Flera menar att de skulle kunna delegera 

mera. En som har erfarenhet från landstinget menar att där 

hade de undersköterskor som gjorde många av hembesöken. 

Det finns ett behov av att delegera bort flera uppgifter. 

Vi gör arbetsuppgifter som sjuksköterskor, som en annan yrkesgrupp 

kan göra lika bra. Det är massor av besök som vi 

skulle kunna delegera bort. 

Delegeringen innebär som citatet ovan visar både att avlasta 

arbetsuppgifter, men också att öka patientsäkerheten. Ett exempel 

är att patienter som behöver insulin, ska ha det tillsammans 

med måltiden och då är ofta omsorgspersonal på plats. 

Detta innebär att personalen behöver handledning och stöttning 

i arbetet och även utbildning. Sjuksköterskorna menar att 

det gäller att ta tillvara på den kompetens som faktiskt finns 

hos omsorgspersonalen. Flertalet av dessa är undersköterskor, 

men det gäller att underhålla kunskapen eftersom man glömmer 

bort det man inte gör så ofta i vardagsarbetet. 

Fast jag tror att det bottnar nog mycket i det här lite grann att 

man… att man kanske känner sig lite osäker och att man behöver 

få lite stöttning i att vårda, att faktiskt ta besluten också. 

Ja, jag försöker ju det, så mycket jag kan, att de gör det som… 

alltså det dagliga, som när det t.ex. kommer hem en patient och 

kanske har fått en stomi, då kan de ju vara väldigt osäkra, men 

54

det är ju så viktigt och säga och alltid finnas till hands, att de 

kan ringa, ring om du känner dig osäker så kommer jag. 

Förändrat arbetssätt påverkar tillgängligheten på särskilt 

boende 

Personalen på särskilt boende upplever enligt intervjupersonerna 

att de inte har samma resurser som tidigare när det gäller 

att träffa arbetsterapeuter, sjukgymnaster och sjuksköterskor. 

Innan övertagandet av hemsjukvården fanns oftast yrkesgrupperna 

geografiskt tillgängliga ute på de olika boendena. Hemsjukvården 

gör givetvis att de inte till lika stor del som tidigare 

finns inne på de särskilda boendena. Personalen på särskilda 

boenden har tvingats att bli mer självständiga, menar flera av 

intervjupersonerna. Arbetsterapeuter och sjukgymnaster menar 

att de på ett helt annat sätt än tidigare prioriterar ärenden och 

att patienter ute i eget boende går före i prioriteringslistan. 

Vi måste ju prioritera och de som redan har hjälp omkring sig 

prioriteras ju inte lika högt som de som sitter ensamma hemma 

i en bostad. 

En annan synpunkt som kom upp under intervjuerna är att 

även om arbetssättet har förändrats genom att de nu arbetar 

även i det ordinära boendet, så har det också inneburit en effektivisering. 

På ett sätt, jag kan tycka att det kanske gör att man gör ett bättre 

jobb på särskilt boende, för nu åker man dit och man gör, 

man gör den grejen och sedan åker man därifrån. På något vis 

innan så blev det lite mer… ja, dötid ska jag inte säga, men… 

ja, på något sätt är man effektivare nu. Så att jag tycker absolut 

att de får det de behöver och jag menar vi prioriterar ju, är det 

någon svårt sjuk, palliativ kanske eller så, så prioriterar man ju 

det oavsett om det är i eget boende eller särskilt boende. 

55

Telefontider och tillgänglighet 

När det gäller sjuksköterskor och telefontider så ser det olika ut i 

kommunerna. En del har fasta telefontider men är även tillgängliga 

via mobiltelefoner hela arbetsdagen. Flera har även 

akuttelefon/jourtelefonnummer, t.ex. Torsås, Emmaboda och 

Vimmerby. Några kommuner upplever att den ständiga tillgängligheten 

är arbetsam, medan andra inte ser det som något 

stort problem. Någon tar upp exemplet att det kan vara störande 

att känna att telefonen bör vara på under besök hos patienter, 

medan andra kopplar om sin telefon när de inte vill bli 

störda (om de inte har ansvar för jourtelefon). 

Ja, jag tycker vi har för bra tillgänglighet nästan. Jag stänger 

inte av, för det känns… om vi säger nu att man förstår att det 

något jätteallvarligt, då ringer de ju kanske tio gånger och då 

måste jag ju ta det, känner jag. Jag känner att jag kan inte riktigt 

stänga av. Men jag trycker bort det och sedan… Nej, stänga av 

den vågar man inte riktigt. ..brukar jag försöka lämna telefonen 

till någon annan. Nej, men så tror jag det är lite nu, för en del 

kanske gör så ibland, att de… jag vet inte, en del tar det ju alltid 

och då kan man ju nästan få dåligt samvete när man säger 

att: ja, men ibland tar inte jag det. 

Vid auskultationen med en av sjuksköterskorna var hon/han 

ansvarig för att svara i telefon, vilket innebar att den ringde 

nästan hela tiden. Det gäller då att besvara och sortera telefonsamtal 

även om hon/han är inne hos en patient. Detta upplevs 

som störande och det tar mycket tid. Västerviks kommun har 

tillsatt en arbetsgrupp som höll på att titta över rutinerna när 

det gäller tillgänglighet och telefontid. 

Ibland när jag har telefonen med så kan det ju störa hos patienten, 

så börjar den ringa och så vet jag att när den börjar ringa 

så ger de inte upp, även om jag inte svarar just då, men jag ser 

ju vem som har ringt, men den fortsätter och det stör ju egentligen 

lite grann. Den skulle jag gärna vilja stänga ner eller lämna 

56

när jag går in till patienten och sedan gå ut och titta är det någon 

som har ringt så kan jag ringa upp. 

Några ger exempel på hur de försöker strukturera upp telefonsamtal 

från medarbetare i kommunerna t.ex. från personal i 

hemtjänsten och på särskilt boende. Ett sätt är att personalen 

vet vilken tid sjuksköterskorna kommer till det särskilda boendet 

och att de då har möjlighet att ställa frågor. Detta medför 

att ”då ringer inte personalen i tid och otid om allt möjligt.” 

Informationsöverföring till hemtjänstpersonal och till personal 

på särskilt boende sker ofta via telefon och fax, men även 

att sjuksköterskorna deltar i olika möten med dessa grupper, 

t.ex. när det gäller information om delegering. Andra har pärmar 

där de skriver meddelanden till övrig personal, fast det 

innebär att de måste skriva dubbelt, både i pärm och i journal. 

Ibland upplevs det svårt att nå ut med information eftersom 

det handlar om en stor personalgrupp och att det är ”mycket 

folk i omlopp”. 

När det gäller telefontillgänglighet för arbetsterapeuter och sjukgymnaster 

har de flesta kommunerna en fast telefontid som de 

alternerar mellan sig och även telefonsvarare som lyssnas av så 

fort de har möjlighet. Mobiltelefon används mest till det interna 

arbetet och kommunikation mellan olika yrkesgrupper. En 

kommun som inte har en fast telefontid menar att det blir mer 

oberoende och att personal, anhöriga och patienter kan tala in 

meddelanden när som helst och eftersom de inte bedriver 

”akutverksamhet” så menar man att ”vi behöver inte stå på tå 

och svara inom fem minuter.” 

Samtalet går över till en vanlig hederlig gammal telefonsvarare 

och sedan har vi rehabassistenter som lyssnar av och skriver 

lappar och lägger till respektive geografiskt team. Och sedan 

ringer vi upp samma dag och skulle det vara så att jag är sjuk så 

tar de, mina kollegor som sitter på mitt kontor ringer upp, för 

att vi har den policyn, att vi ska kontakta (samma dag). 

57

När det gäller kommunikation med hemtjänst och särskilt boende 

sker detta via telefon, fax och flera har också regelbundna 

möten. Arbetsterapeut och sjukgymnast skriver också i de brukarpärmar 

som finns ute i verksamheterna. Även här innebär 

detta förfarande ett dubbelarbete i och med att allt även antecknas 

i journalen. För flera av arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna 

var det nytt att arbeta gentemot hemtjänstpersonal, 

då de enbart hade varit på särskilt boende tidigare. Kontakten 

med hemtjänsten har därför byggts upp mera strukturerat 

efter övertagandet av hemsjukvården. 

Så vi har väldigt bra samarbete, upplever jag det, med hemtjänsten, 

den har blivit bättre och bättre under det här året, det 

var ju och starta på nytt kan man säga. Så jag tycker att det blir 

bättre och bättre. Vi kände ju en del utav hemtjänstpersonalen 

tidigare, det gjorde vi, men nu är det ju mer strukturerat, nu 

åker vi på de här mötena en gång i månaden ungefär. 

Det räcker många gånger med att man ringer tillbaka och säger 

det, att jo, men vi säger nästa vecka kommer vi, hanterar det på 

det här sättet, att ge råd och stöd och ge trygghet, så kommer 

vi nästa vecka, då vet alla, ja, men då är det lugnt. Så behöver 

man inte åka på brandkårsutryckningar. 

En svårighet som även sjuksköterskor upplever var hur man 

når ut till alla berörda. Det beskrivs så här i en av kommunerna; 

Då ville jag egentligen att hela gruppen skulle få reda på detta 

och det enklaste sättet att göra, eller det jag brukar göra, det är 

att jag lyfter på luren och ringer till grupplokalen och pratar 

med någon och så säger jag nu är det detta som gäller, fr.o.m. 

nu gör vi så här och så här och så återkopplar jag om tre veckor, 

kan du skriva det hos patienten, jag har informerat på daglig 

verksamhet, jag har informerat sjuksköterskan, jag har informerat 

mamman och jag har informerat patienten och nu informerar 

jag er och du måste skriva upp det här och så får de 

skriva upp det, förhoppningsvis. 

58

Både sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster upplever 

ändå att informationsöverföring mellan dem och övrig 

personal oftast fungerar bra. Hultsfreds kommun har inrättat 

en faxblankett som omsorgspersonal kan använda när de vill ha 

kontakt med arbetsterapeut och/eller sjukgymnast. Ärendet 

sätts sedan upp på en väntelista, prioritetsordnas och betas av i 

turordning. 

Interorganisatorisk samverkan 

Den interorganisatoriska samverkan är också en interprofessionell 

samverkan, då professionerna inom kommunerna lyder 

under olika verksamhetsområden och olika lagstiftningar. 

Hemsjukvårdens patienter/brukare är ofta i behov av flera 

olika verksamheters stöd inom kommunen. De olika lagstiftningarna 

har olika krav på dokumentation, vilket innebär att 

journaler och annan dokumentation förs separat utifrån de 

olika lagrummen. Även om det är samma sorts datajournalsystem, 

innebär detta inte att de olika professionerna kan läsa 

varandras anteckningar, eftersom lagstiftningen innebär en 

åtskillnad mellan SoL och HSL anteckningar. Det skiljer sig 

även åt mellan professionerna om hur dokumentationen förs – 

manuellt (papper/penna) eller via data. Att sätta patientens/brukarens 

oftast sammansatta behov av sociala, medicinska 

och rehabiliterande/habiliterande insatser i centrum borde 

innebära en samlad journal/akt, men de olika lagstiftningarna 

medger inte detta. Ute i verksamheterna finns ofta löpande 

dokumentation i en brukar/omvårdnadspärm, men anteckningarna 

måste hållas skilda åt genom olika flikar. 

För landstingets del bygger den interorganisatoriska samverkan 

på kommunikation mellan slutenvård och primärvård. Under 

kartläggningen har det framkommit att kommunernas representanter 

upplever att kommunikationen mellan slutenvård 

och primärvård ibland inte har fungerat, vilket också bekräftas i 

59

Socialstyrelsens kartläggning av hemsjukvården 90 . Primärvårdens 

läkare känner ibland inte till att patienten har blivit utskriven 

från slutenvården. Vad dessa kommunikationsbrister beror 

på framgår inte i denna kartläggning. 

Olika synsätt som möts – medicinska, sociala och 

rehabiliterande insatser 

Ett uttalande som kom upp var: ”äntligen får vi kalla dom patienter”. 

Till en början tänkte jag inte så mycket på detta, men 

vartefter kartläggningen har pågått förstår jag att det kan ligga 

mycket mer bakom ett sådant uttalande än vad jag först reflekterade 

över. 

Tidigare studier vid Fokus visar att det fanns olika synsätt 

t.ex. när det gäller sjuksköterskornas arbetssätt 91 . De intervjuade 

sjuksköterskorna i studien menar att de har ett socialt synsätt 

och att de lägger stor vikt vid att respektera de äldres vilja 

och att beslut tas i samråd med äldre och deras anhöriga. Enhetschefer, 

biståndshandläggare och omsorgspersonal menar 

att sjuksköterskorna i huvudsak ser till det sjuka. Sjuksköterskorna 

i sin tur är kritiska till att ledningen inte uppmärksammar 

patienternas behov av frisk luft och utevistelser samt att patienterna 

är ensamma och att det råder brist på olika aktiviteter. 

I studien av flyttningar till särskilt boende visas att sjukvårdsinsatserna 

betydelse upplevs olika av olika yrkesgrupper 92 . 

När sjuksköterskor tillfrågas om vårdinsatsernas betydelse för 

brukarnas möjlighet att bo kvar i det ordinära boendet, svarar 

de att det har stor betydelse. När frågan ställs till sjukgymnaster 

och arbetsterapeuter är frågan om vårdinsatsernas betydelse av 

mindre vikt. Biståndshandläggare menar att frågan har en marginell 

betydelse för deras bedömning om behovet av särskilt 


91 Westlund, P & Larsson, E, 2002. 

92 Westlund, P & Persson, A, 2008. 

60

oende. Slutsatsen som dras av detta är sannolikt att omsorg 

och vård inte uppfattas på ett likartat sätt. Vad sjuksköterskor 

menar med vård är vad handläggare avser med begreppet omsorg 

och att vård enligt sjuksköterskorna är överordnad omsorg 

och vice versa. 

Erfarenheter från studier av Ädelreformen visar att det förekommer 

en förväntan om att medicinskt utbildad personal och 

socialt utbildad personal ska förväntas samarbeta utan större 

förberedelser 93 . Liknande konflikter visar en studie av hur sjuksköterskor 

upplevde Ädelreformen i Kalmar kommun 94 . Sjuksköterskorna 

upplevde ett ökat ansvar och en arbetsutvidgning. 

Detta innebar nya arbetsuppgifter och att läkarkontakter har 

betydelse för sjuksköterskans arbetsuppgifter. De upplever 

också att de som kommer till boendet är svårare sjuka än tidigare 

och ifrågasätter om de är medicinskt färdigbehandlade 

inom slutenvården. Det ställer andra krav på sjuksköterskans 

kompetens. Samarbetet mellan landsting och kommun innebär 

ofta kulturkrockar. Sjuksköterskorna som kom från landstinget 

upplever att kommunen inte förstår vad sjukvård innebär, även 

om ansträngningar gjordes för att överbrygga kulturklyftan. 

Sjuksköterskorna har även fått arbetsuppgifter av mer social 

karaktär. 

Ett exempel på hur olika synsätt kan ”krocka” ges av en 

sjukgymnast när hon/han beskriver hur denne arbetar med 

rehabilitering där hon/han har gångträning med en patient på 

ett särskilt boende. Tanken är att omsorgspersonalen ska fortsätta 

arbeta med vardagsrehabilitering efter sjukgymnastens 

instruktioner. Sjukgymnasten upplever dock att omsorgspersonalen 

hellre använder sig av hjälpmedel, i det här fallet rullstol, 

istället för att gångträna. I det här fallet vet jag inte varför omsorgspersonalen 

inte följde instruktionerna, men det kan vara 

ett exempel på olika synsätt. 

93 Carlström, E, 2005. 

94 Höglund, M & Karlsson, K, 1995. 

61

För att uppnå en helhetssyn som gagnar patienten/brukaren 

bör det finnas en öppenhet i diskussionerna kring de olika synsätten 

och att inget synsätt har företräde före det andra. Något 

som påverkar helhetssynen är de olika kulturerna som råder 

inom särskilt boende som ofta betraktas som mer institutionslikt 

jämfört med det ordinära boendet. Flera av de vi intervjuat 

reflekterar över skillnaden mellan de olika boendeformerna och 

över sitt sätt att hantera dessa skillnader. 

Olika synsätt som möts – att arbeta i särskilt och/eller 

ordinärt boende 

Även om särskilt boende ska betraktas som ett eget boende, 

vilket flera av de vi träffat också lyfter fram, så finns det skillnader 

i hur det talas om de olika boendeformerna. Forskning 

visar att det särskilda boendet till största delen ses som en arbetsplats 

och inte som ett eget boende 95 . 

Avskildhet, autonomi och gränssättning är gemensamma 

nämnare för det egna hemmet. Avskildhet syftar på hemmets 

privata karaktär och att personer som inte tillhör hushållet 

bjuds in. Hemmet är också en plats för självbestämmande – 

autonomi – där vi själva vill bestämma livsrytmen och över de 

aktiviteter som utspelar sig där. Gränserna för det egna hemmet 

är sällan statiska och kan förändras över tid, men när gränserna 

flyttas kan det inträffa en känsla av inte höra till eller att 

vara ”hemlös” 96 . När ”främlingar” kommer in i hemmet kan 

omsorgstagare uppleva att det ställs krav på deras hem som de 

ska anpassa sig till så att det blir en fungerande arbetsmiljö. 

Andra krav är att vara flexibel inför personalens tidsschema 

samt att inte alltid veta vem som kommer, p.g.a. bristande kontinuitet 

97 . 

95 Se t.ex. Szebehely, M & Trydegård, G-B, 2007. 



62

De flesta kommunernas legitimerade personal arbetar både i 

det särskilda och i det ordinära boendet efter kommunaliseringen 

av hemsjukvården. För några innebär kommunaliseringen 

att de fick ett helt nytt arbetsområde genom att arbeta även i 

ordinärt boende. Även om de som vi har intervjuat upplever 

det positivt att kombinera sitt arbete i båda boendeformerna, så 

innebar detta en stor omställning och att möta nya utmaningar. 

En arbetsterapeut menar att det är lättare att först ha erfarenhet 

från det ordinära boendet för att sedan arbeta i särskilt boende, 

än tvärtom. Det tillkom också nya patientgrupper, dels 

åldersmässigt och dels med diagnoser som man inte tidigare 

hade arbetat med. 

Både sjuksköterskor och arbetsterapeuter/sjukgymnaster 

som intervjuats menar att det är både omväxlande, kul och 

utmanande att arbeta i det ordinära boendet. De som tidigare 

bara hade erfarenhet av särskilt boende menar att det är en 

väldigt stor skillnad på deras arbetsuppgifter nu mot tidigare. 

Flera berättar om att de börjar reflektera över skillnaden mellan 

hur de ”beter” sig i ett ordinärt boende kontra särskilt boende. 

Utan bor man på SÄBO så är det ju på något vis lite… institutionsinriktat 

så, ja, faktiskt, mot vad det är i hemmet. I hemmet 

kommer man ju verkligen hem i deras hem, en helt annan upplevelse. 

Ja, jag tycker… jag har svårt och sätta ord på det, men 

liksom jag tänker (att jag gör en )stor skillnad, jag gör det, fast 

jag skulle inte vilja det, men det gör jag. Alltså hemmet… jag 

tror inte man anpassar sig som personal i lika stor utsträckning 

på ett SÄBO… hemma i hemmet, det bara är ett måste, att anpassa 

sig efter anhöriga och den som behöver sjukvården och 

det gör man ju verkligen. 

Andra menar att patienterna som bor i ordinärt boende oftast 

är piggare och mer aktiva när de är i sitt eget hem samt att de 

bestämmer mer själva och att det är lättare att föra en dialog 

med patienten. Patienten blir mer satt i sitt sammanhang och 

sin historia. I särskilt boende tar man över rätt mycket, menar 

63

en av sjuksköterskorna, medan i det ordinära boendet får de 

tänka mer på vad som är professionens ansvar, vad är patientens 

ansvar och vad är läkarens ansvar. 

De bor hemma i sitt egna som de har valt på något vis, det är 

ju att deras personlighet finns ju också färgat i deras hem och 

att de också behåller sina färdigheter mycket längre när de bor 

hemma. Dels så blir de ju tvingade och göra mycket mer då för 

att kunna bo hemma, som de tas ifrån när de kommer till ett 

boende, alltså inte så… inte för att man vill ta ifrån, men det 

blir ju så automatiskt då. 

Någon är noga med att påpeka att denne arbetar lika mycket i 

det egna hemmet även när denne är på ett särskilt boende. 

Andra menar att det är en tankeställare att arbeta i det ordinära 

boendet, då man tydligare måste förklara varför man gör på det 

ena eller andra sättet. En arbetsterapeut säger: 

I hemmet får man jobba väldigt mycket med sin pedagogik, att 

få patient och anhöriga att förstå att den där mattan som är 

halkig tycker jag du ska ta bort och så får man förklara varför. 

På ett särskilt boende hade du bara tagit bort mattan. På något 

sätt är det tillåtet för personalen (att göra så), man säger inte 

nej på samma sätt när man är inne på ett (särskilt) boende. 

En annan synpunkt som kommer från anhöriga är att de inte 

vill att den egna bostaden ska bli alltför ”institutionslik”. Ute i 

det egna boendet kan personalen ibland få arbeta motiverande 

för att vissa hjälpmedel ska kunna införas i hemmet. Som personal 

”vet” man att det blir bättre för patienten med ett visst 

hjälpmedel, men det kan innebära ett stort ingrepp i den egna 

bostaden. Det kan innebära att det inte går att ha sovrummet 

på övervåningen och att det inte fungerar längre med dubbelsängar. 

Vi träffade några patienter i samband med auskultationen i 

Västerviks kommun och deras upplevelse var att det var mycket 

positivt för både den enskilde och dennes anhöriga att pati- 

64

enten/brukaren får bo kvar hemma. Livskvaliteten blir högre 

både för patienten/brukaren och anhöriga berättar de, och den 

anhörige menar att ”man får stå ut med att det är flera olika 

personer som kommer till ens hem”. Även om hemsjukvården 

medför ”ingrepp” i bostaden, så menar de vi träffade att det är 

värt detta. Däremot hade de ingen åsikt om att det var en 

gemensam huvudman, då de olika yrkesgrupperna (hemtjänst, 

sjukgymnast och sjuksköterska) kom vid olika tider. Det kanske 

är så att patienten inte upplever någon skillnad av ett gemensamt 

huvudmannaskap, utan att detta till större delen underlättar 

personalens kommunikation. Vilket i sin tur underlättar för 

patienten, men kanske inte påverkar dennes vardag. 

Olika kulturer som möts – personal från landsting och 

personal från kommun under samma huvudman 

De som gick över från landstinget som vi har intervjuat har alla 

erfarenhet innan kommunaliseringen av hemsjukvården av att 

arbeta med hemsjukvård i det ordinära boendet. För några av 

dem som flyttade över från landstinget innebar kommunaliseringen 

”bara” att de bytte huvudman. De arbetade med samma 

patienter de arbetat med tidigare i det ordinära boendet. Skillnaden 

var att de inte längre arbetade med mottagningsbesök. 

De flesta tycker ändå att den första tiden varit en mycket arbetsam 

period, eftersom det har tagit mycket på krafterna för 

att organisationen ska ”sätta sig”. Flera beskriver också att det 

tagit kraft att ”hitta” varandra inom de olika professionerna – 

sjuksköterskor och arbetsterapeuter/sjukgymnaster – men också 

mellan de som gick över från landstinget och de som redan 

arbetade inom kommunerna. 

Vi skulle hitta varandra, våra nya kollegor, och vi såg ju lite olika 

på det och det har tagit mycket kraft och tid det här året. Ja, 

det är ju lite olika kulturer ju, så att… Det har ju tagit kraft för 

gruppen och vi har jobbat mycket på det, men det har varit 

spännande, jättespännande. 

65

En arbetsterapeut lyfter fram vikten av att hitta gemensamma 

rutiner och bedömningsgrunder och menar att det finns mycket 

arbete kvar att göra. Hon/han menar att det går åt mycket 

tid till samarbetsmöten och att arbeta ihop sig med andra professioner. 

Alla har olika erfarenheter med sig in i arbetet och 

har olika lätt att ta till sig ”varandras tänk”. Positiva erfarenheter 

av att arbeta tillsammans med kollegor som kommit över 

från landstinget är att det är bra att kunna lära av varandra; 

Jag arbetar i ett geografiskt område som jag delar tillsammans 

med en annan sjuksköterska och hon kom ju från primärvården 

och vi har ju samarbetat nära och vi har kunnat diskutera 

och det har varit jättenyttigt. Och hon tycker att det har varit 

nyttigt med mina erfarenheter från särskilt boende. 

Intersektoriell samverkan 

För att vårdkedjan ska fungera krävs fungerande rutiner för en 

säker och trygg överföring av patienten/brukaren huvudmännen 

emellan. En kommunikationskedja som funnits sedan 1992 

är de s.k. BAL 98 -rutinerna. En annan viktig del i samverkan 

mellan huvudmännen är också den patientansvarige läkaren 

(PAL). Läkarmedverkan regleras via lokala avtal mellan respektive 

kommun och hälsocentralen i området och hur detta utfaller 

i praktiken ser olika ut. En annan bärande del i en intersektoriell 

samverkan är vårdplaneringen som ska ske när patienten 

är utskrivningsklar från slutenvården. 

Kommunikation mellan landsting och kommunerna – 

BAL‐rutiner 

Den mesta kommunikationen sker via fax och telefon. Fax 

med ”BAL”-information skickas oftast till biståndshandläggare 

som sedan distribuerar faxen vidare till den personal som 

landstinget har kallat till vårdplanering. Sedan ringer de som 

98 BAL är en förkortning för betalningsansvarslagen. 

66

har kallats upp till ansvarig sjuksköterska på avdelningen. 

Ibland åker sjuksköterskor och/eller arbetsterapeut/sjukgymnast 

till sjukhuset för ett vårdplaneringsmöte, men oftast är det 

endast biståndshandläggaren som åker till sjukhuset. Vid vårdplanering 

är oftast inte någon läkare med utan kontakten är 

mellan sjuksköterska på sjukhuset/vårdcentralen och kommunens 

representant. En del patienter som är kända av kommunen 

träffar man inte förrän de kommer hem utan kontakten/överföringen 

sker via fax eller telefon. Hultsfreds kommun 

har börjat med telebild överföring vid vårdplaneringen. 

Vi frågade hur BAL rutinerna och dess blanketter upplevdes 

både av representanter från referensgruppen och av sjuksköterskor, 

arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Alla använder sig 

av rutinerna, men hur de fungerar och hanteras skiljer sig åt 

mellan kommunerna. Några har mycket positiva upplevelser 

och andra menar att de inte riktigt har fått in dessa rutiner. 

Några kommuner använder sig ofta av avvikelsehantering, medan 

andra arbetar på att försöka hitta bra rutiner även för avvikelserapporteringen. 

Upplevelserna av hur landstinget hanterar 

rutinerna ser också olika ut. En sjuksköterska berättar så här: 

Jag hade ett ärende nu som de har ringt från en avdelning och 

säger att Olle åker hem i eftermiddag och jag sökte avdelningen 

och ja, jag har inte sett något BAL-papper och jag har fortfarande 

inte sett det. Då är det ju inte riktigt okej. Så jag har 

lämnat en sökning på den avdelningen och sagt att jag vill prata 

med någon och det verkar ju vara insatser som löper i fyra 

veckor i alla fall, så att jag hade gärna sett utskrivningspappret 

och så. 

Andra menar att ibland upplever de att insatserna ”överdrivs” 

och att patienter blir aktuella för hemsjukvård i ”onödan” och 

kanske ”bara” behöver hjälp med medicin, vilket visar sig att de 

kan sköta själva när de kommer hem. Det händer att kommunen 

skriver ut en del patienter som aktualiseras för hemsjukvård 

av landstinget. 

67

Sedan när jag kom hem till henne då var hon ju en sådan här 

tant som gick till affären varje dag och handlade, hon skulle 

inte ens varit aktuell för hemsjukvård egentligen. 

Arbetsterapeuter och sjukgymnaster berättar att de har fem 

dagar på sig att planera för patientens hemgång, om det inte är 

ett s.k. snabbt ärende. Tolkningen av ett snabbt ärende skiljer 

sig åt mellan landsting och kommunen. Kommunen menar att 

det i snabba ärenden handlar om enklare insatser av hjälpmedel, 

t.ex. toalettförhöjare och duschstolar och att de i mesta 

möjliga mån försöker lösa det så att patienten kan komma hem 

så snabbt som möjligt. Så här kan ett snabbt ärende gå till: 

En kollega (på landstinget) ringer, som nu vi har, när vi har slutat 

intervjun så måste jag ringa två av mina kollegor där inne 

som hade talat in på min telefon: ’Kan du höra av dig, jag har 

en som går hem idag, du behöver veta, kan du ringa mig, gäller… 

du behöver veta vad som är sagt här, det skulle behövas 

en uppföljning i hemmet och så där’. 

De flesta menar att kontakterna mellan kollegor på landstinget 

och kommunen fungerar bra, fast det går åt mycket tid att 

”jaga” varandra på telefon. Innan de bytte datasystem kunde 

Vimmerby kommunicera via sitt datasystem Swedstar med 

primärvården, vilket upplevdes som en fördel. 

Kommunikation med patientansvarig läkare (PAL) 

Hur kontakten med PAL ser ut är olika både inom kommunerna 

och mellan kommunerna. Kontakten kan skilja sig åt 

inom kommunen då de har separata avtal med olika 

vård/hälsocentraler. En del kommuner t.ex. Borgholm, Mörbylånga 

och del av Oskarshamn, har inbokade regelbundna träffar 

med samma läkare där de kan ta upp patienter och andra 

frågeställningar. 

68

Vi har det ju väldigt bra här, för vi har ju en läkare då som jobbar 

mot oss med hemsjukvård. Ja, och gör hembesök och det 

har vi ju haft ganska länge, det är ju ett projekt då ju och det 

startade ju då innan sommaren och det har varit jättebra. Varje 

onsdag har vi möjlighet och få hembesök, plus att vi alltid träffas 

då ju, inte alltid varje onsdag, men en gång i veckan i alla 

fall. Så det är ju jättebra. 

Andra har fasta telefontider, t.ex. har Oskarshamn två gånger 

20 minuter varje vecka för hemsjukvårdspatienter. Andra 

kommuner menar att det är bara för boende på särskilt boende 

det finns läkartider varje vecka. 

Någon pekar på att en del läkare på vissa avdelningar ”följer” 

patienten även när de kommit hem. Andra menar att det i 

de fall där det är s.k. stafettläkare på hälsocentralerna skapar 

det problem, eftersom de inte har någon möjlighet att personligen 

känna till patienten. Ett annat problem med stafettläkare är 

att de kanske inte arbetar kvar så länge så att de har möjlighet 

till att göra uppföljningar såsom kommunens sjuksköterska 

skulle önska. Flera upplever även att epikrisen 99 inte når ut till 

läkare i primärvården. 

Nej, det tycker jag inte, att det fungerar så värst. Nej, men oftast 

så känns det som att de inte vet om att de finns, det är den 

allmänna känslan bara. Vi vet mer än vad de vet. Alltså jag kan 

ju inte… jag jobbar ju inte där, så jag vet inte, men jag får för 

mig ibland att det tar rätt lång tid innan man faktiskt får en 

epikris. Jag tror att det tar ett tag och det hinner hända ganska 

så mycket, om det är en sjuk patient, på några dagar. 

Andra upplever att de blir ”motarbetade” från landstinget och 

ger exempel såsom att de inte kan få besked om patienten via 

telefon med hänvisning till sekretess. Intervjupersonen menar 

att då åsidosätts samverkan för patientens bästa och önskar en 

99 Utlåtandet om sjukdomsfall. 

69

ättre samverkan mellan landsting och kommun vid informationsöverföring. 

Vårdplanering 

Vårdplaneringsteam finns i Västervik och Hultsfred. I Hultsfred 

har man även infört vårdplanering via telebild. När vi 

gjorde pilotstudien i Västerviks kommun träffade vi två representanter 

från vårdplaneringsteamet – en sjuksköterska och en 

arbetsterapeut. Vårdplaneringsteamet finns på korttidsboendet/särskilda 

boendet Annagården i centrala Västervik och 

ansvarar för all vårdplanering i kommunen. Teamet startades i 

samband med kommunaliseringen av hemsjukvården. Fördelen 

med teamets placering är att ”rätt” patienter kommer till korttidsboendet 

och ”rätt” patienter kommer tillbaka till det 

egna/särskilda boendet. Teamet har ett nära samarbete med 

sjukhuset och blir ”specialister” inom området. Ibland upplever 

de att det skulle vara bra om patientansvarig sjuksköterska 

(PAS) fanns med i vårdplaneringen, men tidsbristen gör att det 

inte fungerar. Vid våra auskultationer med sjuksköterskor bekräftas 

detta. Ibland händer det att de vid speciella fall ändå 

deltar i vårdplanering. Omfattningen av vårdplanering redovisas 

särskilt och det finns en blankett framtagen för detta ändamål. 

Det är ofta kort framförhållning när kallelse till vårdplanering 

kommer. Det handlar ofta om ett möte redan nästa dag, 

vilket gör att det blir svårt att planera övriga arbetsuppgifter. 

Ibland händer det att de blir kallade till flera vårdplaneringar 

vid samma tidpunkt, då det inte finns någon samordning mellan 

de olika avdelningarna/klinikerna på sjukhuset. I genomsnitt 

är det 1–2 vårdplaneringar/dag och dessa tar minst en 

timme vardera. 

De olika dokumenten vid vårdplaneringen (BAL-rutiner) 

upplevs fungera relativt bra. Man använder sig inte så ofta av 

avvikelserapportering och menar att det är något man borde 

utveckla mer. 

70

När det gäller mötet med patienten har vårdplaneringsteamet 

inte upplevt att patienter eller anhöriga har något att invända 

mot att det inte är samma personer som är med vid 

vårdplaneringen på sjukhuset som möter upp vid hemkomsten. 

När patienten först kommer till korttidsboende och det finns 

en planering för hemgång till eget boende, så görs en ny vårdplanering 

tillsammans med biståndshandläggare. De representanter 

vi träffade tycker att det är roligt att arbeta med vårdplanering 

och lyfter fram att teamarbetet mellan olika professioner 

är mycket värdefullt och ger dem inspiration till att även använda 

sig av teamet i andra sammanhang än vårdplanering. 

Vi frågar i intervjuerna de kommuner som har erfarenhet av 

team och de lyfter fram fördelar och nackdelar. Fördelen med 

vårdplaneringsteam är att det finns någon som har en överblick 

och att det finns ett system kring hur gången i planeringen ser 

ut – det blir samma kvalitet i planeringen. Nackdelen som tas 

upp är att det kan missas viktig information eftersom PAS ofta 

känner till patienten sedan tidigare. Ibland händer det att sjuksköterskan 

får ringa in till sjukhuset för att få kompletterande 

information, då de upplever att det ibland ”saknas” information 

från teamet. 

När vi frågar om vårdplanering i intervjuerna, blir det lite 

olika svar. En del kommer direkt in på den vårdplanering som 

görs i samband med att patienten lämnar sjukhuset, medan 

andra berättar om den vårdplan som alltid görs i samband med 

att det inträffar förändringar i patientens vård och omsorg i det 

ordinära eller särskilda boendet. Andra använder begrepp såsom 

överrapportering och/eller överlämnande. I de kommuner 

där det inte finns vårdplaneringsteam åker oftast en biståndshandläggare 

in till sjukhuset om det inte har tillkommit något 

nytt i ”ärendet”. Sjuksköterskor och arbetsterapeuter/sjukgymnaster 

tar kontakt med respektive yrkesgrupp på sjukhuset via 

telefon när de är kallade till vårdplanering, – d.v.s är ikryssade i 

dokumenten – till vårdplanering och uppgifter justeras via telefon. 

Oftast sker en mer ”noggrann” planering när patienten 

kommit hem, men det beror mycket på vad det gäller. En bra 

71

men resurskrävande överrapportering från sjukhuset beskrivs 

så här: 

En gång var jag med om en bra överrapportering, då var det 

arbetsterapeut och sjukgymnast som åkte hem på permission 

med en patient och vi, arbetsterapeut och sjukgymnast i kommunen, 

mötte upp i hemmet och så tittade vi gemensamt på 

förflyttningar och behov och planering och så. Då blev det en 

trygg överföring från sjukhus till hemmet och det önskar jag 

man kunde ha oftare. 

Ibland händer det att patienten skrivs ut från hemsjukvården av 

kommunens personal, även om landstinget har beslutat om 

hemsjukvård. Detta då de gör bedömningen att det inte behövs 

vårdinsatser av sjuksköterska, utan att patienten kan klara sig 

själv. 

Det kan väl vara det att de kanske beslutar lite mycket inne på 

avdelningen utan att prata med oss, alltså de tycker att den ska 

skrivas in i hemsjukvården och den klarar inte av sin läkemedelshantering 

och… sedan blir det lite annorlunda när man 

kommer hem, för då rätt som det är så kan de ta sig till mottagningen 

och de klarar av sin läkemedelshantering själva. Man 

har nog lite olika tänk där. 

Nivåer 

Hemsjukvården delas enligt avtalet in i tre olika nivåer; Enkel, 

basal och avancerad. Dessa nivåer grundar sig i landstingets 

tidigare arbete och det har inte funnits någon motsvarighet i 

kommunerna innan hemsjukvården kommunaliserades på den 

vård som bedrivits. Vidare står det i avtalet att ”Hemsjukvårdsregistreringen 

kräver en fortlöpande validering av nivåindelningen, 

vilket förutsätter kontinuerlig samverkan mellan parterna”. 

I våra intervjuer frågade vi om och hur man använde 

sig av nivåbedömningen i den dagliga verksamheten. Det visar 

sig att det ser olika ut i kommunerna, och att flera menar att de 

inte riktigt vet vad det ska vara bra för och att det är en ”märk- 

72

lig indelning” och att man ”inte riktigt fått grepp om det.” 

Några menar att de är dåliga på att ändra mellan nivåerna och 

att man bör bli bättre på att skriva ut patienterna då uppdraget 

avslutas. Någon annan menar att nivåindelningen är till för att 

landstinget hade någon form av avgiftssystem kopplat till nivåerna 

och att detta inte är aktuellt i kommunerna. En sjuksköterska 

menar att de inte visar hur lång arbetstid inklusive transporttid 

som läggs ner hos varje patient. 

Det kan ju ha ett syfte i och med att de kan tala om hur stort 

arbete som jag lägger ner på en hemsjukvårdspatient – men det 

är ju väldigt skillnad om vederbörande bor på mitt särskilda 

boende där jag utgår ifrån, eller om vederbörande bor på en ö 

där det tar fem timmar för mig att komma dit. Så att fortfarande 

så säger det inte så jättemycket egentligen. 

Emmaboda kommun använder sig även av nivåindelning när 

det gäller rehabilitering och nivåbedömer även patienter på 

särskilt boende. En viss hjälp av nivåbedömning menar flera 

kommuner ändå finns, när det gäller att bedöma vårdtyngd, 

men att det ändå är svårt att nivåplacera patienter. En annan 

svårighet är att alla inom arbetsgruppen kanske inte gör liknande 

bedömningar. Borgholms kommun använder sig av ”nollor” 

i de fall där boende i särskilt boende inte behöver hälso- och 

sjukvård. ”Man ska inte ha journaler på folk som inte behöver 

det.” 

Läkare deltar sällan i bedömning av nivåer även om de får 

information vid förändringar i patientens tillstånd. 

I regel så gör vi nivåindelning utan läkare, men kanske i samråd 

med sköterskan på hälsocentralen. 

Flera sjuksköterskor upplever att det ibland är svårt att sätta 

gränser för vad som ingår i en hemsjukvårdspatients vård och 

att de ibland upplever att man inte gör lika i arbetsgruppen. 

Här finns en dubbel problematik menar sjuksköterskorna; dels 

73

att man inte gör på samma sätt inom yrkesgruppen, dels att det 

blir förvirrande för patienten. 

Där tror jag att det handlar om att hitta någon gyllene medelväg, 

för att det kan ju lika fel vilket… alltså att begränsa sig för 

mycket kan bli helt fel, men att ta in för mycket då, eller att 

försöka ordna allt kan också bli så fel… det ser väldigt olika ut 

och det hänger mycket på vem det är som jobbar. 

Hemsjukvårdspatient eller inte i särskilt boende 

I en del kommuner är alla brukare i det särskilda boendet inskrivna 

som hemsjukvårdspatienter. Andra utgår från att biståndet 

som beviljas i det särskilda boendet alltid innebär en 

resurs ifrån sjukvård upp till sjuksköterskenivå och registrerar 

enbart boende som hemsjukvårdspatienter när särskilda behov 

uppstår. Det förekommer diskussioner i kommunerna angående 

hur man ska hantera detta. Några menar att uppdraget blir 

mer tydligt när det gäller en hemsjukvårdspatient. 

Jag menar det blir ju väldigt, jag kan känna att det blir väldigt 

svårt, för att i det särskilda boendet så har vi ju ändå hela ansvaret. 

Ansvaret är ju större och tyngre på ett särskilt boende, 

än vad det ändå är i hemsjukvården, där vi får ett uppdrag. 

Och där är det viktigt, något som vi behöver jobba med, är att 

tydliggöra uppdraget, vi behöver dokumentera, alltså det behöver 

upprättas en övergripande vårdplan som talar om vad som 

är vårt uppdrag här och nu. Sedan så ändras det ju givetvis 

över tid, men då måste man ha en ny vårdplanering och det 

måste dokumenteras. 

En annan problematik i gränsdragningen mellan vem som är 

hemsjukvårdspatient eller inte, stötte vi på när genomförde 

pilotstudien och träffade en grupp omsorgspersonal. Det som 

de hade upplevt efter kommunaliseringen av hemsjukvården 

var att det var svårt att veta vilka patienter som har hemsjukvård 

eller inte. Tidigare ringde de alltid till distriktssköterskan 

74

när de hade frågor, men nu är det uppdelat beroende på om 

patienten/brukare har hemsjukvård eller inte. Så för de patienter 

som har hemsjukvård ska den enskilde eller omsorgspersonal 

ringa kommunens sjuksköterska om det inträffar något. Vid 

stressiga situationer och om det inträffar något mer ”akut”, 

upplevs detta som svårt att hålla rätt på. För att hålla rätt på 

vem som är hemsjukvårdspatient har omsorgspersonalen skapat 

ett eget dokument som förs manuellt. Om man ändå är 

osäker finns en samordnare att ringa till. Det upplevs som ”retfullt” 

att ringa till fel vårdinstans. Det händer ibland att det är 

ett gift par i ordinärt boende och att den ene har hemsjukvård 

och den andre ska vända sig till sin vårdcentral. Oftast är det 

inget större problem, men det kan bli förvirrande för både patienten/brukaren 

och personal att veta vem man ska vända sig 

till. Omsorgspersonalen upplever att de snabbt får svar från 

både sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster när de 

har frågor och att de tas på allvar när de lyfter fram olika problem. 

Den gruppen vi träffar har inte några rehabiliteringspatienter 

som de arbetar mer aktivt med, utan det händer bara att 

de påminner brukaren om att använda sina hjälpmedel. 

Ökade kostnader för rehabilitering och 

hjälpmedel 

Jag menar att vi som visste praktiskt hur det såg ut i verkligheten, 

vi såg ju att det här var alldeles felaktiga siffror. Både när 

det gällde pengar för själva hjälpmedlen och även när det gällde 

tjänster o.s.v. Och det har ju visat sig att vi har fått rätt. 

Alla vi träffar är medvetna om de ökande kostnaderna för 

hjälpmedel. Vi frågar om de kan se några speciella orsaker till 

varför kostnaderna har ökat. Samtliga säger att det beror på att 

underlaget för skatteväxling inte stämde vid övergången. Det 

ges exempel som att restid till och från patienter inte var inräk- 

75

nad vid beräkningen av skatteväxlingen. Arbetstidskartläggningen 

visar att den genomsnittliga transporttiden 100 för arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster ligger mellan 12–13 procent av 

den totala arbetstiden/person. Variationen i transporttid ligger 

mellan 4–30 procent av den redovisade arbetstiden, vilket bl.a. 

beror på hur nära man har till sina patienter geografiskt just 

under mätveckan. En arbetsterapeut, som tidigare varit anställd 

på landstinget, menar att eftersom det är så kort framförhållning 

vid s.k. snabba ärenden innebär det för henne att det är 

svårare att vara resurssnål med bilkörning och sin tid i kommunen 

än det var som anställd av landstinget. 

En annan synpunkt om ökade kostnader är att det till en 

början inte fanns en medvetenhet om prisskillnader när det 

gällde hjälpmedel, t.ex. om olika märken av rullatorer. Arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster hanterar hjälpmedelsförskrivningen 

inte bara till hemsjukvårdspatienter utan deras patienter 

kan även ta kontakt själva eller via anhöriga och ansöka om 

hjälpmedel. Andra exempel som ges på varför kostnaderna har 

ökat till en början kan vara att det fanns en viss osäkerhet precis 

efter övertagandet och att man utgick mycket från vad som 

kollegorna på sjukhuset lyfte fram för behov av hjälpmedel för 

patienten. 

Och när vi fått rapporteringen så är det hela kittet de behöver 

ha, med mobil duschstol på hjul och de behöver en komfortabel 

rullstol och de behöver diverse förflyttningshjälpmedel och 

kanske lift och lyftsele och allting, så vi… och vi kan ju inte 

chansa där. Utan vi måste se till att det då finns på plats (när 

patienten kommer hem) och det är ju ett kostsamt system, kan 

jag tycka. Vid flera tillfällen har vi haft patienter som har ’pig- 

100 I kartläggningen av transport ingick transport till och från patient, annan 

transport runt patient samt annan transport. Annan transport runt patient 

kan t.ex. handla om till och från hjälpmedelsförråd, återlämning av hjälpmedel. 

Annan transport kan innefatta biltvätt/tankning, hjälpmedelsvisning, 

transport till möten och utbildning. 

76

gat’ på sig över helgen, då vi känner att det var väl lite onödigt. 

Visst, det händer väl inte så ofta, men visst det har ju hänt. 

Flera beskriver liknande situationer, men att man efter att ha 

arbetat ett tag med patienter i ordinärt boende, får ”lite is i 

magen” och avvaktar något med beställning av hjälpmedel för 

att kunna möta upp i hemmet och själv göra en bedömning av 

behovet av mer ”avancerade” hjälpmedel. Andra besparingsförslag 

är att satsa mer på hemrehabilitering för att spara in 

kostnader för hjälpmedel och hemtjänst 101 . 

För det vet man, alltså det finns studier gjorda på det här, när 

människor kommer hem i sin miljö då får de ju en helt annan 

motivation att komma tillbaks, att leva vidare, att bli bättre. 

Men man behöver en intensiv och långsiktig planering, genom 

att man de första veckorna (efter hemgång) har ganska intensiv 

träning och sedan så minskar man ner det. 

En annan kostnad för kommunerna är att de behöver ha ett 

visst förråd av förflyttnings-hjälpmedel, då patienter ibland vill 

komma hem snabbt från sjukhuset och sjukhuset menar att 

patienten är utskrivningsklar. Tidigare fanns den s.k. 5-dagars 

regeln, vilket innebar att patienten fick med sig hjälpmedel hem 

från sjukhuset, för att klara den första tiden i hemmet. 

Vi har fått bygga upp mycket större buffertförråd för och ha 

den här beredskapen, men ibland har man nästan fått intryck 

av att det är överbeläggningen på sjukhuset (som är orsak till 

hemgång) och då vill man ha ut folk snabbt… Men lite har jag 

förstått att det är lite frustration hos kollegorna på sjukhuset, 

man vågar inte skicka hem dem om man inte vet att de kan få 

sina hjälpmedel. Förut så kunde de skicka med dem hjälpmedel 

och då var det ju inget, då kände de sig lugna. Så att… det 

smittar väl kanske över lite på oss. 

101 Jfr t.ex. Månsson, M, m.fl., 2006. 

77

En annan förklaring till ökade kostnader för hjälpmedel handlar 

om att det inte finns resurser för att göra ordentliga uppföljningar 

för att ta tillbaka hjälpmedel och/eller byta ut hjälpmedel 

som inte används. Behovet kan ha minskat av hjälpmedel 

och patienten skulle kunna klara sig med en enklare form 

av t.ex. förflyttningshjälpmedel. Flera ger exempel på att det 

finns behov av en rehabiliteringsassistent som har ansvar för 

att hämta in och byta ut hjälpmedel och göra uppföljningar. En 

sjukgymnast berättar att inte alla patienter och deras anhöriga 

vet att hjälpmedel ska returneras när de inte används längre. 

Ett exempel är hur en del förhyrda hjälpmedel har hittats för 

försäljning på ”loppmarknad” beroende på okunskapen om 

återlämning. 

Vid återlämnandet av ett förhyrt hjälpmedel får kommunen 

tillbaka 75 procent av värdet. Ett exempel som ges på hur man 

kan spara kostnader är att ha ett eget förråd av de hjälpmedel 

som hyrs. Detta kräver då att det dels finns lagringsmöjligheter 

och möjligheter till rengöring och annan service, men i det 

långa loppet menar personalen att kostnaderna skulle kunna 

uppvägas. 

Tillgång till förrådslokaler 

I Västerviks kommun innebär den gemensamma lokalen i 

Gertrudsvik att kontor och buffertförråd ligger nära varandra, 

vilket upplevs som en fördel. Under auskultationen med arbetsterapeut 

och sjukgymnast deltar vi under transport av olika 

hjälpmedel. Nackdelen med ett centralt förråd är att det går åt 

ganska mycket av deras arbetstid med transport beroende på 

vilket geografiskt område de arbetar i. På buffertförrådet finns 

även möjlighet att rengöra hjälpmedel och ett mindre förråd av 

”vanliga” hjälpmedel. 

Ett annat område som det går mycket tid till är administrering 

av hjälpmedel, t.ex. dokumentation och att prova in, samt 

lämna/hämta hjälpmedel. Det blir även en hel del tunga lyft, då 

78

inte alla bilar är anpassade med ett lägre lastningsutrymme för 

att lasta in t.ex. rullstolar och rullatorer. 

Arbetstidskartläggning 

Att genomföra en arbetstidskartläggning blev aktuell vid ett 

tillfälle när vi träffade en medarbetare som frågade sig; ”Vart 

lägger jag min arbetstid?” En blankett (bilaga 1 och 2) konstruerades 

utifrån tre områden – kontakt, transport och administration. 

Några representanter från sjuksköterskor och arbetsterapeuter 

provade blanketten och efter några mindre ändringar 

och förtydliganden beslutades att genomföra kartläggningen 

vecka 19, 2009. Vi bad studiens intervjupersoner att fråga mellan 

2–4 representanter för varje yrkesgrupp som skulle kartlägga 

en vecka eller fem på varandra följande arbetsdagar av sin 

arbetstid. Intervjupersonerna distribuerade även blanketterna 

till sina kollegor. 

Vilka har svarat på kartläggningen? 

Representanter från samtliga kommuner, förutom Högsby, har 

kartlagt sin arbetstid. Totalt har 57 arbetsterapeuter och sjukgymnaster 

svarat – 23 sjukgymnaster och 34 arbetsterapeuter. 

29 sjuksköterskor har svarat, varav 13 distriktssköterskor. En 

kartläggning gjord av en sjuksköterska räknas som bortfall, då 

blanketten inte var ifylld med antal minuter. I redovisningen 

redovisas därför 28 sjuksköterskor. Borgholm har inte deltagit 

när det gäller sjuksköterskor. På sista raden redovisas även det 

totala antalet årsarbetare för respektive yrkesgrupp. 

79

Tabell 4. Redovisning av antal svar på arbetstidskartläggning. 

Kommun Antal ssk/dsk Antal at Antal sg 

Borgholm – 3 2 

Emmaboda 2 2 1 

Hultsfred 3 2 2 

Kalmar 2 8 3 

Mönsterås 3 3 2 

Mörbylånga 3 2 1 

Nybro 2 2 3 

Oskarshamn 5 3 3 

Torsås 4 2 1 

Vimmerby 4 4 2 

Västervik 1 3 3 

Totalt/årsarbetare 29/285,11 34/60,77 23/35,85 

Tabellen ska tolkas med en viss försiktighet, då arbetstidskartläggningen 

är ett ”stickprov” på hur respektive yrkesgrupp 

förlägger sin arbetstid under en viss vecka. Antalet personer 

som deltagit är för lågt för att kunna uttala sig om en helhet, 

men ger ett bra underlag för fortsatt diskussion. 

Blanketten 

Dokumenten (bilaga 1–3) som vi skickade ut var tänkta att 

användas av både sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. 

Vi ville ha ett så enkelt dokument som möjligt och 

att man kunde använda en ruta för ”annat” där man kunde fylla 

i det som inte inrymdes i de övriga rutorna. Det fanns även 

utrymme för att exemplifiera ”annat”. Tre områden fanns med; 

Kontakt, transport och administration, då dessa bedömdes vara 

de tre områden där största delen av arbetstiden läggs. 

80

Synpunkter på blanketten 

Det har förstås krävts en hel del tid av dem som genomfört 

kartläggningen. Någon menar att denne skulle vilja ha haft kartläggning 

över flera veckor för att det skulle bli mer rättvisande. 

En annan vill ha redovisning ”minut för minut”, d.v.s. att följa 

dagen istället för områden. Några har påpekat att instruktionerna 

var otydliga. Det har medfört att när man fyllt i så har 

man skrivit in samma arbetsuppgifter fast i olika rutor. En 

skriver så här; 

Vi har tolkat de olika kolumnerna olika. Det behövs tydligare 

instruktioner för vad som tillhör vilken kolumn. 

Några har också påpekat att det var intressant att göra kartläggningen 

och att det arbetet gav dem möjlighet att reflektera 

över sin situation. En arbetsterapeut skriver; 

Intressant att se hur mycket tid man lägger på olika saker. 

Transport tar förvånansvärt mycket tid trots att man bara kör 

inne i stan. 

En sjuksköterska skriver så här i sin kommentar: 

Slående hur lite tid som läggs på direkt patientkontakt. Känner 

mig uppäten av det administrativa och alla möten. Det är så 

mycket krav på ”kringarbete” och dokumentation och lite förståelse 

för att patientarbetet måste få ta tid. Saknar tid för att 

kunna reflektera. 

Resultat från arbetstidskartläggning 

I detta avsnitt redovisas en sammanslagning av den uppgivna 

tiden. Vi har räknat ut hur mycket tid som uppges inom varje 

område; kontakt, transport och administration i förhållande till 

totalt uppgiven tid. Redovisningen visar därför inte om den 

som svarat arbetar heltid eller deltid. 

81

Varje kommun har fått en separat redovisning av samtliga 

siffror som uppgetts, där även yrkestillhörighet redovisas. Dessa 

skickas till kontaktpersonerna (de som intervjuats och distribuerat 

blanketterna) samt till dem som ingår i referensgruppen 

i projektet i respektive kommun. Tanken är att kunna diskutera 

siffrorna dels inom den egna kommunen, dels att kunna jämföra 

sin egen kommun med de andra kommunerna i länet. 

Siffrorna i tabell 5 är sammanräknade från totalt redovisad 

arbetstid och delade med det antal sjuksköterskor, arbetsterapeuter/sjukgymnaster 

som deltagit i varje kommun. Tabellen 

innehåller de tre områden som förekommit i arbetstidskartläggningen 

– kontakt, transport och administration – och kolumnen 

spridning efter varje område innehåller respektive områdes 

spridning med lägsta respektive högsta procentsats inom 

området. Alla siffror är uträknade i procentsatser utifrån uppgiven 

arbetad tid. 

Tabell 5. Sammanräknad arbetstidskartläggning arbetsterapeuter och 

sjukgymnaster. 

Kommun Kontakt Spridning Transp. Spridning Administr. Spridning 

Borgholm 54 % 37-67 11 % 4-28 35 % 25-47 

Emmaboda 23 % 14-34 14 % 5-24 63 % 54-81 102 

Hultsfred 18 % 11-26 8 % 6-10 74 % 67-81 

Kalmar 28 % 8-48 12 % 5-21 60 % 45-75 

Mönsterås 44 % 38-48 13 % 6-21 43 % 32-54 

Mörbylånga 30 % 30-31 17 % 13-20 53 % 49-57 

Nybro 34 % 23-48 11 % 5-24 55 % 44-70 

Oskarshamn 29 % 21-37 11 % 7-17 60 % 46-69 

Torsås 29 % 28-30 18 % 15-20 53 % 52-55 

Vimmerby 21,5 % 21-23 8,5 % 4-16 70 % 63-74 

Västervik 30 % 18-49 16 % 4-30 54 % 41-69 

102 I siffran 81 % ingår 1–2 dagars möte/utbildning (Emmaboda, 

Hultsfred). 

82

Kontakt med patient har innehållit följande kartläggningskriterier: 

• Telefon patient 

• Telefon annat (som rör patient) 

• Besök patient särskilt boende/korttidsboende, hemsjukvårdsbesök, 

hemrehabilitering, hembesök samt vårdinrättning. 

Transport har innehållit följande kartläggningskriterier: 

• Transport till/från patient 

• Transport annat runt patient, t.ex. apoteksbesök, hjälpmedel 

• Annan transport 

Administration har innehållit följande kartläggningskriterier: 

• Journalföring patient 

• Information till annan personal 

• Hjälpmedelsförskrivning 

• Möte egen grupp 

• Möte arbetsledning 

• Möte annan personal/handledning 

• Annat 

83

Tabell 6. Sammanräknad arbetstidskartläggning sjuksköterskor/ 

distriktssköterskor. 

Kommun Kontakt Spridning Transp. Spridning Administ. Spridning 

Emmaboda 42 % 41-43 16 % 12-20 42 % 37-47 

Hultsfred 36 % 29-49 20 % 18-22 44 % 29-53 

Kalmar 44,5 % 36-53 10 % 5-15 45,5 % 32-59 

Mönsterås 53 % 43-62 14 % 7-24 33 % 27-39 

Mörbylånga 29 % 25-37 25 % 24-26 46 % 37-51 

Nybro 39 % 36-42 21,5 % 18-25 39,5 % 39-40 

Oskarshamn 46 % 39-55 13 % 6-20 41 % 25-51 

Torsås 52 % 46-56 16 % 12-29 32 % 19-42 

Vimmerby 38 % 26-57 14 % 8-20 48 % 31-59 

Västervik 103 42 % 20 % 38 % 

Andra kartläggningar över sjuksköterskors arbetstid visar att 

den direkta omvårdnadstiden, d.v.s. den tid som utförs i direkt 

kontakt med patienten, ligger omkring 30 procent. En engelsk 

studie visar siffror som ligger mellan 30–38 procent 104 . Observationsstudier 

på en medicinsk vårdavdelning i Sverige visar att 

25,8 procent av den uppmätta arbetstiden är direkt omvårdnad 

105 . En annan studie från Höganäs kommun, där sjuksköterskor 

på särskilt boende har mätt sin arbetstid, visar att direkt 

omvårdnadstid ligger på ca 27 procent 106 . Dessa studier kan ge 

en fingervisning, men det går inte att göra direkta jämförelser 

beroende på att olika mätkriterier och metoder för kartläggning 

har använts. 

103 I Västerviks kommun har endast en sjuksköterska deltagit i kartläggningen. 

Borgholms sjuksköterskor har inte deltagit i arbetstidskartläggningen. 

104 Jinks & Hope, 2000. 

105 Henningsson & Nilsson, 2008. 

106 www.hoganas.se. 

84

En arbetstidskartläggning lämnar oftast mer frågor än svar 

om den inte kompletteras med en uppföljande diskussion. Vad 

beror skillnaderna i uppgiven tid på? Kan det vara metodologiska 

orsaker, d.v.s. att kartläggningen inte har svarat på det 

faktiska innehållet i arbetsdagen? En annan fråga är om en 

kartläggning bör fortgå flera veckor än en enda mätvecka för 

att ge en mer rättvisande bild? 

En mer genomgående analys av resultatet kommer att 

genomföras av kommunerna. I de intervjuer vi har genomfört 

menar framförallt arbetsterapeuter och sjukgymnaster att 

mycket av deras arbetstid går åt till administration av hjälpmedel. 

Tittar vi på genomsnittet så lägger de mellan 56–57 procent 

av sin arbetstid till administration. Variationen i beräknad 

arbetstid som åtgår för administration är för arbetsterapeuter 

och sjukgymnasters del mellan 25–81 procent och för sjuksköterskornas 

del mellan 19–59 procent av uppgiven arbetstid. I 

administration ligger förutom dokumentation även möten med 

personalgrupp och ledning, handledning och egen utbildning. 

Sjuksköterskorna lägger i genomsnitt 41 procent av sin arbetstid 

på administration. När det gäller transport så visar arbetsterapeuter 

och sjukgymnasters siffror på ett genomsnitt mellan 

12–13 procent och variationen ligger mellan 4–30 procent. För 

sjuksköterskorna gäller ett genomsnitt på 16 procent och variationen 

är mellan 5–29 procent. I transportkartläggningen ingår 

förutom transport till och från patient, andra transporter runt 

patient (t.ex. till hjälpmedelsförråd, apoteksärenden) samt annan 

transport. Annan transport kan handla om service av fordon 

och transport till olika möten. Kontakten med patienter 

ligger för arbetsterapeuter och sjukgymnasters del på ett genomsnitt 

av 31 procent där variationen är mellan 8–67 procent. 

Sjuksköterskorna redovisar 43 procent kontakt och variationen 

ligger mellan 25–62 procent. I kontakt med patient ingår även 

telefonkontakt. 

Materialet ger möjlighet till reflektioner angående variationen 

i kommunerna och mellan kommunerna. Mätning av en 

arbetsvecka ger inte en rättvisande kartläggning av en ”normal” 

85

arbetsvecka, då det vid t.ex. två utbildningsdagar under veckan 

(som var fallet för en arbetsterapeut) visar en ovanligt hög administrationssiffra. 

Vi anser ändå att kartläggningen ändå ger 

en bild av hur det ser ut och ger möjlighet till fortsatta diskussioner 

i kommunerna. Kanske är det så som en från referensgruppen 

kommenterade angående förhållandevis låga siffror 

när det gäller kontakt; ”Målsättningen för kontakt borde vara 

högre, men eftersom det är en bild av hur det ser ut och vi inte 

har fått några klagomål, så kanske vi får vara nöjda med den 

siffran”. Siffrorna säger heller ingenting om kvaliteten i mötet 

med patienterna, vilket naturligtvis är viktigare. 

86

4. Sammanfattande diskussion 

En av de tyngst vägande orsakerna till att kommunerna föreslogs 

ta över hemsjukvården var att det skulle bli bättre för 

patienten/brukaren med en huvudman. Därmed skulle patientsäkerheten 

öka och risken med att ”falla mellan stolar” minska. 

Utredare och förespråkare såg en stor fördel med att kunna 

integrera mediciniska och sociala insatser. Organiseringen av 

hemsjukvården i kommunerna i Kalmar län har inneburit att 

hälso- och sjukvårdsverksamheten har organiserats i en egen 

enhet, vilka de intervjuade tycker har varit positivt genom att 

hälso- och sjukvårdsfrågor görs tydligare. Finns det då en risk 

för att sociala frågor kommer i andra hand? Samverkan i tvärprofessionella 

team med patientens/brukarens behov i centrum 

skulle kunna vara ett sätt att integrera medicinska och sociala 

insatser och skapa en helhetssyn för patienten/brukaren. 

Det som komplicerar samverkan inom hemsjukvården är att 

den kräver samverkan på flera nivåer – samverkan mellan professioner, 

verksamheter och mellan huvudmän. Beroende på 

hur samverkan byggs upp så kan fyra olika kategorier av samverkan 

urskiljas; kollaboration, koordination, konsultation och 

integration. Det kan vara av vikt att reflektera över vilken kategori 

av samverkan som krävs för att tillgodose patientens/ 

brukarens behov. Samverkan skiljer sig åt beroende på vilket 

behov och vilka insatser som krävs. 

Kartläggningen av hemsjukvården i Kalmar län visar att det 

finns problem när det gäller samverkan på flera nivåer, men 

också på en vilja att försöka åtgärda de problem som uppstår. 

Samverkan kan inte initieras ”uppifrån” utan måste bygga på 

ett engagemang och en öppenhet för varandras professioner 

och synsätt hos de enskilda medarbetarna. Stöd från ledningen 

för att utveckla olika samverkansformer är en absolut nödvän- 

87

dighet. Det krävs också ett ständigt pågående arbete med att 

bibehålla och vidareutveckla samverkan och samordning, då 

organisationen förändras och medarbetare byts ut. 

Samverkan utifrån patientens/brukarens 

eller verksamheternas behov? 

Omfattande studier visar på behovet av individuellt anpassade 

insatser för äldre 107 . En sammanhållen hemvård kräver samverkan 

mellan kommun och landsting då processen med att tillgodose 

äldres behov ofta är komplex 108 . För att integrera de olika 

verksamhetskulturerna krävs ett uppdrag som har sin utgångspunkt 

i något som förenar de olika yrkesrollerna och verksamheten. 

En sådan utgångspunkt ska vara att sätta den enskildes 

behov i centrum 109 . 

Min erfarenhet visar på värdet av att diskutera komplexiteten 

i samverkan tillsammans med de parter som ingår i samverkan. 

Även om samverkan är värdefull och innebär många 

fördelar, så är det en uppgift som kräver ett hårt arbete för att 

resultera i en fungerande samverkan som är hållbar över tid. 

Syftet med samverkan är att problemet som ska lösas eller att 

möjligheterna till lösning ägs och skapas tillsammans med en 

delaktig patient/brukare. 

Jag återgår till figur 1 som presenterades i inledningen av 

rapporten för att visa komplexiteten i den samverkan som 

krävs i hemsjukvården. 

107 Se t.ex. SOU 2004:68. 

108 Se t.ex. Socialstyrelsen (2006), Thorslund, M & Gurner, U, 2003. 

109 SOU 2008:51. 

88

Figur 1. Komplexiteten i organiseringen av samverkan 110 . 

Komplexiteten i organiseringen av samverkan framgår av figuren 

ovan. Ringen i mitten med ” ”patient/brukare och anhöriga” 

symboliserar att alla aktörer i projektet ska utgå från patientens/brukarens 

behov, unika förutsättningar och förmågor. 

Anhöriga kan även finnas med som aktörer i samverkan, d.v.s. i 

den andra ringen. 

Den andra ringen, beskriver de aktörer som finns inom 

hemsjukvården och pilarna från de olika aktörerna och patienten/brukaren 

syftar på att de ska bidra till den gemensamma 

uppgiften. Pilarna mot aktörerna markerar att de också vill ha 

ut något för egen del. Sättet att se på bidrag och utfall är en del 

av intressentmodellen. I den andra ringen finns kommunens 

aktörer; biståndshandläggare, sjuksköterska, arbetsterapeut, 

sjukgymnast, hemtjänstpersonal, omsorgsassistenter och enhetschef. 

Här finns även landstingets aktörer; primärvård, externa 

”specialister”, akutmottagning, slutenvård, specialistläkare 

110 Larsson, A-C, 2007. Figuren är något omarbetad. 

89

och ev. frivilligorganisationer. Det är många olika aktörer inblandade, 

vilket komplicerar samverkan. 

Den tredje ringen visar att alla aktörer är omgivna av ett system 

med regler, avtal, rutiner och förhållningssätt. Eftersom 

aktörerna kommer från olika huvudmän och olika organisationer/verksamheter 

är regelsystemen inte alltid förenliga. Förutsättningarna 

för att påverka samverkan ”uppåt” och utanför 

den egna organisationen ser olika ut, beroende på var i hierarkin 

aktörerna befinner sig i den egna organisationen och vilket 

kontaktnät aktörerna har tillgång till utanför den egna organisationen. 

En fungerande samverkan kräver också ett engagemang 

och en öppenhet hos samtliga aktörer. 

Den yttersta ringen visar att det finns ett yttre system som 

påverkar de inre ringarna. Samhället utvecklas till största delen 

oberoende av vad som sker i de inre ringarna, vilket påverkar 

de olika aktörernas och patientens/brukarens handlingsutrymme. 

Samhälleliga strukturer är tröga system som är svåra att 

påverka på kort sikt. Komplexiteten i organiseringen av samverkan 

visar på svårigheter med att påverka strukturer och att 

få effekter som går i motsatt riktning. 

Samverkan bör vidare definieras beroende på vilken typ av 

uppgift som föreligger och på vilka nivåer samverkan sker. 

Figur 2 kan användas både för en analys av interorganisatorisk 

samverkan som bygger på olika lagstiftningar, men framför allt 

fokusera den intersektoriella samverkans problem- och utvecklingsområden. 

Intersektoriell samverkan 

Samverkan inom hemsjukvården sker som tidigare beskrivits 

på flera olika nivåer inom hemsjukvården, vilket inte underlättar. 

För att en sådan komplex samverkan ska fungera krävs att 

samverkan byggs underifrån. 

Den intersektoriella samverkan – d.v.s. samverkan mellan 

huvudmän – sker ofta i samband med vårdplanering. Hur 

90

vårdplaneringen genomförs i de olika kommunerna skiljer sig 

något åt. Västerviks och Hultsfreds kommun har erfarenheter 

av speciella vårdplaneringsteam. Vanligast förekommande är 

dock att en biståndshandläggare åker in till sjukhuset vid en 

vårdplanering. Biståndshandläggarens utgångspunkt är från 

SoL lagstiftning. Övriga professioner som är kallade till vårdplanering 

tar telefonkontakt med respektive kollega på sjukhuset. 

Då antalet arbetsterapeuter och sjukgymnaster är relativt få 

på landstinget innebär det ofta att kommunens arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster får ta kontakt med sjuksköterskor på landstinget 

för att få information angående patienten. Problem kan 

uppstå dels när representanter för olika lagstiftningar möts, 

dels när information ska överföras från en profession till en 

annan. 

Goda erfarenheter finns av en social samordnare på den 

medicinska akutvårdsavdelningen på Universitetssjukhuset i 

Linköping visar en rapport från Länsstyrelsen i Östergötland. 111 

Denne har mycket kontakter med kommunen, vilket både 

kommun och landsting uppfattar positivt. Norrköpings kommun 

har biståndshandläggare stationerade på sjukhuset. 

Intervjuer med äldre personer som har haft en samordnad 

vårdplanering visar att de är nöjda med de insatser de fått från 

kommunen, men att de inte alltid ”förstått” vad som sagts vid 

vårdplaneringstillfället. Flera berättar att de låtit sina anhöriga 

föra sin talan och inhämtat information för deras räkning, då 

de inte kunnat/orkat delta aktivt själva. Länsstyrelsen är kritisk 

mot att den enskilde inte får med sig vårdplanen hem, trots att 

detta förfarande är en överenskommen rutin. Länsstyrelsen 

menar vidare att det är av största vikt att den enskildes perspektiv 

står i fokus, såväl från landstinget som från kommunerna 

112 . 

Kommunens korttidsboende utnyttjas bland annat till att 

tillmötesgå kortare vårdtider inom slutenvården. Kommunerna 

111 Länsstyrelsen i Östergötland & Socialstyrelsen, 2008. 

112 Ibid. 

91

menar att korttidsboendet är till för en social utredning inte för 

en medicinsk utredning. Kommunerna upplever också att 

landstingets personal ”lovar” den enskilde en plats på korttidsboende 

innan biståndshandläggare har hunnit fatta ett beslut 113 . 

Liknande erfarenheter finns även i kommunerna i Kalmar län, 

men också av att patienter som landstinget upplever är i behov 

av hemsjukvård vid hemkomsten inte visar sig ha dessa behov. 

Någon tar också upp erfarenhet av att patienterna blir ”lovade” 

viss omsorg av landstingets personal, t.ex. hemtjänstsinsatser. 

Studier visar att när biståndshandläggare eller en social samordnare 

är ”stationerad” på sjukhuset blir det lättare att styra 

upp sådana problem 114 . 

En annan form av intersektoriell samverkan är kontakten 

med patientansvarig läkare (PAL). Vid kommunaliseringen 

upprättades ett ramavtal för läkarmedverkan, därefter har varje 

kommun ingått lokala avtal angående läkarmedverkan. Hur 

kontakten med PAL fungerar ser olika ut inom kommunerna, 

men kan även upplevas annorlunda inom olika geografiska 

områden i en kommun – d.v.s. kommunikation och kontakt 

bygger mycket på kontinuitet och samspelet mellan de olika 

aktörerna. Några av de intervjuade upplever att de har en god 

och fungerande kontakt med läkare, medan andra inte anser att 

den fungerar lika tillfredsställande. Nackdelen för patienter kan 

vara att om det är en läkare som alla skall vända sig till så åsidosätts 

valfriheten. Den största bristen menar de vi har intervjuat 

är att det saknas en kontinuitet, d.v.s. det finns svårigheter 

med att träffa samma läkare då flera kommuner har erfarenhet 

av s.k. stafettläkare på hälsocentralerna. Detta leder till 

att det inte finns kännedom om de patienter som blir aktuella 

för hemsjukvård. Den personal som kom över från landstinget 

menar att ”avståndet” till läkare och journaler har förändrats 

och att detta påverkar arbetet negativt. Ett gott samarbete mellan 

hemvårdens sjuksköterska och primärvårdens läkare leder 

113 Ibid. 

114 Ibid. 

92

till en sammanhållen sjukvård som tar hänsyn till patienternas 

hela sjukdomsbild och livssituation, visar en studie från Fou 

Väst 115 . De kommuner/områden i kommunerna som beskriver 

ett gott samarbete med PAL upplever också att kvalitén i vård 

och omsorg för patienter blir högre. 

I ramavtalet för läkarmedverkan står att om landstinget inte 

uppfyller sina skyldigheter att tillhandhålla läkare har kommunen 

rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina 

kostnader. Regeringen diskuterar om kommunerna i framtiden 

ska kunna anställa läkare för att göra vården för äldre bättre, då 

det är viktigt att träffa samma läkare som kan den enskildes 

historia och sjukdomsbild 116 . 

Enligt avtalet har landstinget tolkningsföreträde i flera hänseenden 

och tröskelprincipen är rådande bl.a. när det gäller 

vilka patienter som ska ha hemsjukvård eller inte. Detta upplevs 

gå stick i stäv med tanke på att skapa goda förutsättningarna 

för samverkan. 

Interorganisatorisk och interprofessionell samverkan handlar 

till största delen om samverkan mellan ett medicinskt och 

ett socialt synsätt. Att arbeta i tvärprofessionella team kan vara 

exempel på en sådan integrering. 

Olika arbetssätt i team – interorganisatorisk 

och interprofessionell samverkan 

Kartläggningen visar att det pågår utvecklingsarbete i kommunerna, 

t.ex. när det gäller att genomföra organisationsförändringar, 

men också när det gäller arbetet i tvärprofessionella 

team. Kartläggningen visar att även om alla kommuner uppger 

att de arbetar i team, så ser det praktiska utfallet av teamarbetet 

olika ut. Vi har kunnat urskilja tre olika arbetssätt, när det gäller 

teamarbete: 

115 Larsen, T, 2009. 

116 SKTF tidningen . 

93

• Samverkan/samordning inom den egna professionen 

• Samverkan/samordning med alla professioner i form av 

gemensamma diskussioner 

• Samverkan/samordning med alla professioner i form av 

gemensamt agerande tillsammans med patienten/ brukaren 

Arbetssättet är inte renodlade, d.v.s. att det enbart förekommer 

ett arbetssätt i en kommun. I flera kommuner finns varianter 

av dessa arbetssätt. Beskrivningarna ska därför ses som idealtyper 

av olika arbetssätt. Vi anser att alla arbetssätten behövs och 

är viktiga för att kunna sätta patientens/brukarens behov i 

centrum. Däremot ser vi en fördel med att beskriva arbetssätten 

för att göra det tydligare vilken sorts ”teamarbete” som 

bedrivs inom kommunerna. Det som främst skiljer dem åt är 

på patientens/brukarens direkta delaktighet och vilka professioner 

som deltar i teamarbetet. 

Det första arbetssättet – samverkan och samordning inom 

den egna professionen – är det vanligast förekommande. Alla 

uppger att de för det mesta samlas någon stund på dagen inom 

sin egen profession, oftast på morgonen, för att gå igenom och 

fördela dagens arbete. Dels för att prioritera arbetet, och dels 

för att vid eventuella behov kunna täcka upp för varandra, 

samt för att diskutera problemområden med varandra. Sjuksköterskor, 

arbetsterapeuter och sjukgymnaster som delar kontorsområde 

träffas ofta i ”korridorerna” för att stämma av sina 

patienter. Vi har även fått exempel på hur arbetsterapeuter och 

sjukgymnaster samarbetar ganska nära om en patient. 

Det andra arbetssättet med gemensamma diskussioner innebär 

att yrkesgrupper samlas tvärprofessionellt för att diskutera 

gemensamma patienter/brukare och där patienten/brukaren 

inte deltar. Hur det arbetssättet ser ut skiljer sig åt. I en del fall 

deltar sjuksköterska, arbetsterapeut/sjukgymnast under en kortare 

stund t.ex. i ett arbetsplatsmöte och delger och får information 

från övriga personalgrupper. I andra fall samlas samtliga 

professioner i ett geografiskt område med jämna mellanrum 

94

och diskuterar patienter/brukares behov och insatser. Det är 

nödvändigt att samlas tvärprofessionellt för att se helheten för 

patienten/brukaren, d.v.s. medicinska, sociala och rehabiliterande/habiliterande 

behov. 

I den tredje varianten med ett gemensamt agerande tillsammans 

med patienten/brukaren innebär detta som i Mönsterås 

kommun att olika yrkesgrupper samlas runt patienten/ brukaren 

utifrån vilket behov denne har. Att utgå utifrån ett salutogent 

perspektiv – d.v.s. att utgå från det friska – är ett annat 

ställningstagande som flera av kommunernas HS verksamheter 

gjort. I andra kommuner exemplifieras arbetssättet med att 

sjuksköterskor, arbetsterapeuter/sjukgymnaster handleder omsorgspersonal 

tillsammans med patienten/brukaren i dennes 

hem, t.ex. när det gäller instruktioner om olika hjälpmedel och 

för att lösa upplevda problem. Handledning från legitimerad 

personal till hemtjänstpersonal och omsorgsassistenter sker 

även utan patientens/brukarens medverkan, t.ex. vid olika utbildningar. 

Ett annat sätt att överföra uppdrag är delegering, 

vilket innebär ett något mer instrumentellt förfarande, där patienten/brukaren 

inte är delaktig på samma sätt som i de övriga 

arbetssätten. Delegering är ett personligt uppdrag oftast till en 

undersköterska från en sjuksköterska. 

Att arbeta i tvärprofessionella team där patienten/brukaren 

ingår som en part i teamet kan vara en målbild att sträva mot. 

Men är det praktiskt och resursmässigt genomförbart för alla 

patienter/brukare i hemsjukvården? Beroende på vilka insatser 

som ges kanske det inte är en nödvändighet i alla fall. Patientens/brukarens 

delaktighet är dock viktig i alla insatser. Delaktigheten 

kan vara ett gemensamt agerande tillsammans med 

personal, t.ex. vid olika insatser och uppföljning/utvärdering av 

insatser. Delaktighet kan också vara att få information om pågående 

insatser och ev. förändringar och veta vart man kan 

vända sig om man har frågor och/eller klagomål. Delaktighet 

vid vårdplaneringen är viktigt, men kan vara komplicerat då 

den enskilde vid utskrivning från sjukhus ofta befinner sig i en 

utsatt situation. Ett sätt att motverka detta är att, som några av 

95

de intervjuade beskrivit, vårdplaneringen fördjupas i den enskildes 

bostad efter att denne har lämnat sjukhuset. Studier 

visar att endast i en fjärdedel av fallen fanns antecknat att patienter 

och/eller deras anhöriga deltog i vårdplanering vid utskrivning 

från slutenvården 117 . 

Medicinska, sociala och rehabiliterande insatser – 

en helhetssyn 

För att ytterligare komplicera bilden av samverkan och samordning 

så är det oftast inte enbart medicinska insatser som 

patienten/brukaren har behov av, utan även sociala och rehabiliterande 

insatser. Beroende på vilket behov som föreligger kan 

samverkan ske utifrån fyra olika kategorier som beror på hur 

organisationen kring samverkan byggs upp. Samverkan eller 

kollaboration kan ske utifrån specifika frågor som är klart avgränsade, 

där myndigheter samverkar. Koordination eller samordning 

där olika myndigheters insatser adderas till varandra 

för att uppnå bästa möjliga resultat. Konsultation, där en yrkesgrupp 

från en annan organisation gör tillfälliga insatser 

inom en annan organisation, t.ex. läkarinsatser. Integration eller 

sammansmältning, vilket innebär att två eller flera verksamheter 

slås samman och de flesta uppgifterna blir gemensamma 118 . 

I kartläggningen har vi sett att kategorierna kollaboration, koordination 

och konsultation förekommer. Hemsjukvårdens idé 

handlar om kollaboration och koordination. Kontakten med 

patientansvarig läkare verkar i de flesta beskrivningarna handla 

om konsultation. 

Att sätta patientens/brukarens behov i centrum och ”lägga 

professionerna åt sidan” som en av de intervjuade i kartläggningen 

uttryckte sig, innebär att assymetriska relationer undviks, 

d.v.s. att den ena professionen verkar som en hjälpprofession 

åt de andra professionerna. Allas insatser är viktiga för att 


118 Danermark, B & Kullberg, C, 1999, sidan 35. 

96

tillgodose patientens/brukarens behov och inget synsätt bör ha 

tolkningsföreträde framför något annat. 

Länsgemensamma utvärderingskriterier 

Den information som har framkommit av kartläggningen har 

vidareförts till arbetsgruppen som arbetar med förberedelser 

inför en kommande utvärdering av avtalet som ska ske tillsammans 

med landstinget under 2010. 

Den information som finns i kommunerna och som går att 

beskriva med en mer kvantitativ metod behöver definieras för 

att kunna jämföras. Kartläggningen visar att det finns svårigheter 

med att plocka ut sådana länsgemensamma utvärderingskriterier 

som är jämförbara över hela länet ”rakt av” utan att först 

skapa gemensamma definitioner. Kommunerna har olika dokumentationssystem, 

vilket innebär olikheter i statistikredovisning. 

Däremot finns det möjligheter att hitta jämförbar statistik 

om begreppen definieras gemensamt och varje kommun för sig 

redovisar den statistik som förs. Ett exempel på olikheter är 

hur antalet hembesök räknas: någon kommun räknar antal patienter/brukare 

som får hembesök, andra kommuner räknar på 

antalet insatser, vilket kan leda till att en patient/brukare som 

har flera insatser räknas flera gånger. 

Ett annat exempel är att nivåplacering när det gäller insatser 

för hemsjukvård behandlas olika. Några kommuner använder 

sig nogsamt av nivåerna och flyttar patienter/brukare mellan 

nivåer. Emmaboda kommun har lagt till nivåer även för rehabiliterande 

insatser. Några sjuksköterskor som vi intervjuat menar 

att de gör olika inom kommunen, d.v.s. att de upplever att 

de inte har samma sätt att hantera nivåindelningen inom professionen 

i den egna kommunen. Andra menar att de inte förstår 

varför de ska använda nivåerna och därför inte använder 

dem som det syftas till i avtalet. Patientansvarig läkare är oftast 

inte delaktig i nivåförflyttningar, utan om kontakt sker med 

primärvården vid förflyttningar är det primärvårdens sjukskö- 

97

terskor som kontaktas. En sjuksköterska berättar att hon/han 

själv flyttar patienterna mellan de olika nivåerna utan kontakt 

med primärvården. Å andra sidan menar samma sjuksköterska 

att det inte är så ofta som patienten flyttas mellan nivåerna. 

Andra olikheter som försvårar en gemensam statistik är att 

en del kommuner räknar alla i särskilt boende som patienter i 

hemsjukvården, medan andra kommuner skriver in patienten/brukaren 

först när behov uppstår. Skulle siffrorna för antal 

patienter i hemsjukvård jämföras över länet, skulle detta förfaringssätt 

innebära att siffrorna bakom statistiken inte får samma 

innebörd. 

Ökade kostnader för rehabilitering och 

hjälpmedel 

Kartläggningen visar att alla som deltagit i studien är medvetna 

om att kostnaderna har ökat. När vi frågar vad detta beror på 

svarar alla att till största delen beror detta på att alla kostnader 

inte räknades in i skatteväxlingen. Mindre delar av en ökad 

kostnad menar flera av de intervjuade har rättats till, när organiseringen 

börjar ”sätta sig”, d.v.s. när medarbetarna har funnit 

sina roller och hunnit att se över olika kostnadsområden. En 

annan förklaring ligger i den osäkerhet som rådde till en början 

över de nya arbetsuppgifterna med insatser i ordinärt boende 

som kommunaliseringen innebar. De ökande kostnader som 

detta medförde har setts över och rättats till när de olika professionerna 

har uppmärksammat detta. En arbetsgrupp bestående 

av ekonomer från flera kommuner har bildats för att 

åstadkomma en djupare analys av de ökande kostnaderna. 

För att fokusera kommunernas framtida hjälpmedelsförsörjning 

har Fokus fått ett uppdrag av FoU-rådet att planera ett 

tvåårigt tjänsteutvecklingsprojekt. Projektet ska belysa alternativa 

former för hjälpmedelsförsörjning när landstinget träder 

tillbaka som ansvariga för verksamheten. Uppdragsgivare för 

98

projektet är Primärkommunala nämnden. Ett av uppdragen för 

projektet är att ta fram en kunskapsöversikt som ska belysa 

olika möjligheter att i praktiken hantera hjälpmedelsförsörjningen 

i länets kommuner med hänsyn till kundvärden, aktuell 

lagstiftning och riktlinjer, samt erfarenheter och trender på den 

internationella och nationella marknaden för hjälpmedel och 

organiseringen av hjälpmedelsförsörjning. En projektledare har 

anställts fr.o.m. 1/12 2009. 

Fortsatta utvärderings‐ och utvecklingsfrågor 

Rapporten belyser organisering och samverkan gällande hemsjukvård 

utifrån kommunernas förutsättningar och villkor. För 

att få en helhetssyn på patienten/brukaren och som sätter dennes 

behov i centrum krävs en väl fungerande samverkan mellan 

kommuner och landsting. Därför är det nödvändigt med en 

utvärdering av båda huvudmännens förutsättningar och villkor 

i hemsjukvården. Om syftet med en utvärdering också är att 

utveckla verksamheten krävs ett gemensamt lärande för inblandade 

parter. För att kunna utveckla och utvärdera en intersektoriell 

samverkan, vilken är en betydande del av hemsjukvården, 

krävs medverkan av landstinget. En utvärdering av 

enbart kommunens del i en intersektoriell samverkan för inte 

utvecklingen framåt. För att förbättra och fördjupa samverkan 

krävs att båda huvudmännen deltar, vilket också skulle kunna 

innebära ett gemensamt lärande och en ökad förståelse för 

varandras förutsättningar. 

Andra utvecklingsområden är förutsättningar för att arbeta i 

olika former av team, vilket många har lyft fram bl.a. som betydande 

för patientsäkerheten. Här pågår i kommunerna ett 

intensivt utvecklingsarbete som behöver belysas ytterligare. Ett 

sådant utvecklingsarbete med tvärprofessionella team skulle 

även lyfta fram frågan om behovet av en helhetssyn för patienten/brukaren, 

d.v.s. att integrera sociala och medicinska insatser. 

Ett annat viktigt område är hur patienten/brukaren upple- 

99

ver hemsjukvårdens insatser – en fråga som väckts är om det 

blivit bättre för patienterna/brukarna med en huvudman? Frågan 

är svår att besvara då det inte finns några undersökningar 

hur det var innan med två huvudmän, däremot kan brukarnas 

uppfattningar om hemsjukvård i kommunal regi vara värdefulla 

för ett fortsatt utvecklingsarbete. Ett ytterligare intressant utvecklingsområde 

är diskussionen om synen på patientens/brukarens 

boende – som en arbetsplats för personal eller 

som en arena för patientens/brukarens sociala aktiviteter? I 

kartläggningen har framkommit att den personal som enbart 

arbetat på särskilt boende innan kommunaliseringen och som 

nu arbetar både i särskilt och ordinärt boende, har börjat reflektera 

över skillnader i sitt ”tänkande” och handlande i olika 

boendeformer. 

Hemsjukvårdens utmaningar 

Förutom att vidareutveckla samverkan och samordning finns 

flera utmaningar för en väl fungerande hemsjukvård som riktar 

sig till alla åldersgrupper. Även om den största andelen patienter/brukare 

i hemsjukvården är äldre, t.ex. visar statistik från 

Mörbylånga kommun från november 2009 att 83 procent av 

samtliga inskrivna är födda mellan 1910–1949, varav 49 procent 

är mellan 81–90 år, så finns det även yngre patienter inskrivna 

119 . Enligt avtalet 120 omfattar ansvaret även barn, men 

lösningar söks oftast mellan barnkliniken och barnets föräldrar/anhöriga. 

För den personal som enbart arbetade i särskilt 

boende har kommunaliseringen av hemsjukvården inneburit att 

de nu möter olika åldersgrupper och andra diagnoser än de 

tidigare hade arbetat med. Därigenom möter de även andra 

grupper av anhöriga, vilket kräver ett annat förhållningssätt. 

119 Statistik från 2007 från hela landet visar att 87 % av hemsjukvårdspatienterna 

är över 65 år. (Socialstyrelsen, 2008.) 

120 Avtal om hemsjukvård, sidan 7. 

100

Socialstyrelsen 121 har utarbetat förslag till nationella indikatorer 

för god vård inom hemsjukvården, men dessa gäller inte för 

hemsjukvård för barn och personer i arbetsför ålder eller för 

psykiatrin. Här ligger en stor utmaning. En utvecklad statistik 

och indikatorer för hemsjukvård ger bättre uppföljningsmöjligheter 

och möjliggör jämförelser. 

Habilitering är en av punkterna i avtalet som behöver arbetas 

mer med. Här upplever kommunerna att de inte kunnat tillgodose 

de krav som ställs på en bashabilitering. Den modell som 

föreslogs i avtalet där kommunerna skulle ansvara för bashabilitering 

och landstinget för specialisthabilitering har inte genomförts. 

Flera pekar också på att den avancerade hemsjukvården ökar 

och att ny medicinsk-teknisk utrustning kräver kompetensutveckling. 

Utbildning ges i sådana fall av sjukhuset. En fråga 

som några av de intervjuade ställer sig, är hur pass avancerad kan 

hemsjukvården bli i den nuvarande organiseringen? För att 

säkerställa en god kvalitet i vården och en hög patientsäkerhet 

bör tillgången till läkare bli större och att läkare kan göra hembesök 

i en större utsträckning. Även om antalet hembesök av 

läkare har ökat så innebär bristen på hembesök att patienten 

hänvisas till akutmottagningen istället 122 . 

En annan utmaning är den ökande andelen patienter med 

psykiska diagnoser som också blir aktuella för hemsjukvård. Socialstyrelsen 

123 konstaterar att det saknas rutiner för hur patienter 

i kommunernas hemsjukvård ska få sina behov av psykiatriska 

insatser tillgodosedda. Där kommunerna är huvudmän för 

hemsjukvården behövs det utvecklas en beredskap och en möjlighet 

till insatser även inom psykiatrin. I avtalet 124 står att 

kommunerna (i Kalmar län) tidigt ska involveras i det gemensamma 

arbetet med att nå en optimal gränsdragning som kan 


122 Ibid. 

123 Ibid. 

124 Avtal om hemsjukvård. 

101

accepteras av båda huvudmännen. Flera av de intervjuade i 

studien uttrycker att det finns en oklarhet i samarbetet angående 

patienter med psykiatrisk diagnos. 

Ett annat dilemma som lyfts fram i Socialstyrelsen rapport 

är att hemsjukvårdens uppdrag bör förtydligas. En svårighet är att 

definiera huvudmännens ansvar i de fall där landstinget har 

ansvar för hemsjukvård och kommunerna för hälso- och sjukvård 

enligt 18 § HSL. Ett annat ansvarsfördelningsproblem 

handlar står mellan den slutna vården och primärvården som 

förändrats genom kommunaliseringen av hemsjukvården. Därför 

menar man att uppdraget, innehållet och kompetens hos 

utförarna bör förtydligas. ”En framtida organisation av hemsjukvården 

måste utgå från patienternas behov där alla ingående 

delar i en vårdkedja samverkar. 125 ” 

Att få tillgång till dokumentation angående patienten har i studien 

lyfts fram som ett dilemma. Socialstyrelsen 126 menar att det 

bör finnas rutiner för hur personalen i praktiken ska komma åt 

innehållet i journaler och lyfter fram vikten av ett kommunicerande 

journalsystem. 

Den tyngst vägande anledningen till att hemsjukvården ska 

finnas under en huvudman, d.v.s. att sociala och medicinska 

insatser skulle integreras, är också en fortsatt utmaning för 

kommunerna och landstinget. 

125 Socialstyrelsen, 2008, citat från sidan 114. 

126 Ibid. 

102

Referenser 

Andersson, Tommy & Lagergren Mårten (2008) Sjukvårdskonsumtion 

bland äldre personer. SNAC-K Rapport nr 14. Stiftelsen 

Stockholms Läns Äldrecentrum. 

Anell, Anders & Ola Mattisson (2009) Samverkan i kommuner och 

landsting – en kunskapsöversikt. Lund: Studentlitteratur. 

Antonovsky, Aron (1991) Hälsans mysterium. Stockholm: Natur 

och Kultur. 

Betalningsansvarslagen 1990:1404. 

Carlström, Eric (2005) I skuggan av Ädel – integrering i kommunal 

vård och omsorg. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet. 

Danermark, Berth & Kullberg, Christian (1999) Samverkan. 

Välfärdsstatens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur. 

Evertsson, Lars & Johansson, Stina (2008) Ett hem till mer än 

namnet – om hem som källa till oberoende och identitet bland 

äldre med hemtjänst. Socialvetenskapligt tidskrift, Nr 2, s 135–151. 

Evertsson, Lars & Johansson, Stina (2007) Springet i hemtjänsten. 

I Johansson, S (red) Social omsorg i socialt arbete. Malmö: 

Gleerups. 

Hansson, Margareta & Engström, Bo (2005) Kommunal hemsjukvård 

och social omsorg. En kartläggning i Västmanlands län. FoU 

Västmanland Meddelande 2005:1. 

Henningsson, Sofia & Nilsson, Emma (2008) Kontorist eller omvårdnadsspecialist? 

En observationsstudie om sjuksköterskans arbetsfördelning 

över dygnet. Examensarbete i omvårdnad, Malmö högskola. 

103

Håbring, Bengt & Westlund, Peter (2001) Kommunala resurser för 

rehabilitering. En kartläggning. Fokus-Rapport 2001:5. 

Höglund, Marie & Karlsson, Karin (1995) Hur ÄDEL-reformen 

påverkat sjuksköterskans yrkesroll vid Kalmar kommuns sjukhem. 

FoU-Rapport nr 4 Kalmar Läns Vårdhögskola. 

Jinks, A. & Hope P. (2000) What do nurses do? An observational 

survey of the activities of nurses on acute surgical and 

rehabilitation wards. Journal of nursing Management, No 8, pp 

273–279. 

Larsen, Theresa (2009) Fungerande vård för svårt sjuka äldre. En 

fallstudie av samverkan mellan hemsjukvård och primärvård i Göteborgs 

södra skärgård, Fou i Väst GR. 

Larsson, Ann-Christine (2007) Empowermentprocesser – ett sätt att 

öka långtidssjukskrivna kvinnors resurser? Doktorsavhandling, 

Linköpings universitet 

Länsstyrelsen i Östergötland & Socialstyrelsen (2008) När den 

ena handen vet vad den andra gör. Samverkan i vårdkedjan vid 

in/utskrivning till/från slutenvård. Rapport nr 2008:19. ISBN:978. 

Månsson, Maritha (2007) Hemrehabilitering: vad, hur och för vem? 

Fortbildning i Stockholm AB och Tidningen äldreomsorg. 

Månsson, Maritha m.fl. (2006) Vardagsrehabiliteringens roll inom 

kommunens hemtjänst. Rapport 2006:1, FoU Jämt. 

Regeringens proposition 2005/06:115 Nationell utvecklingsplan för 

vård och omsorg om äldre. 

Regeringens proposition 2002/03:20 Samverkan mellan kommuner 

och landsting inom vård och omsorgsområdet 

SKTF tidningen (2010) Kommuner kan få anställa läkare. Nr 1, 

15 januari. 

Socialstyrelsen (2008) Hemsjukvård i förändring. En kartläggning av 

hemsjukvården i Sverige och förslag till indikatorer. 

104

Socialstyrelsen (2006) Socialt arbete med äldre – förslag till kompetensbeskrivning 

för handläggare inom äldreomsorg. 

Socialstyrelsen (1998) Stimulansbidrag för habilitering och rehabilitering. 

Slutrapport 1998:7 Stockholm: Elanders Gotab. 

Socialstyrelsen & Sveriges Kommuner och Landsting (2008) 

Inventering av utskrivningsklara patienter och vårdplanering i samband 

med utskrivning. www.socialstyrelsen.se , maj 2008. 

Socialstyrelsens föreskrifter (2005) om samverkan vid in- och 

utskrivning av patienter i slutenvård, SOSFS 2005:27. 

Socialstyrelsens föreskrifter (1997) Om delegering av arbetsuppgifter 

inom hälso- och sjukvård och tandvård, SOSFS 1997:14. 

Statens beredning för medicinisk utvärdering, (1999) Avancerad 

hemsjukvård och hemrehabilitering. Effekter och kostnader. SBU 

1999:146. 

Statens offentliga utredning (2008) Värdigt liv i äldreomsorgen. 

SOU 2008:51, Stockholm: Fritzes. 

Statens offentliga utredning (2004) Sammanhållen hemvård. SOU 

2004:68, Stockholm: Fritzes. 

Svenska Kommunförbundet (2002) När kommunen kommer hem. 

Kartläggning av hemsjukvården i kommunerna. 

Sveriges Kommuner och Landsting (2007) Hemsjukvårdens omfattning 

och kostnader. Dokument daterat 2007-02-02. 

Szebehely, Marta & Trydegård, Gun-Britt (2007) Omsorgstjänster 

för äldre och funktionshindrade: skilda villkor, skilda 

trender? Socialvetenskaplig tidskrift nr 2–3, s 197–219. 

Thorslund, Mats (2007) Hur länge varar det goda åldrandet? 

Dokumentation av Ulla-Britt Strömberg konferens ”Det goda 

åldrandet – en utmaning för politik och forskning, 2007-11-07. 

Thorslund, Mats & Gurner, Ulla (2003) Dirigent saknas i vård och 

omsorg för äldre. Stockholm: Natur och Kultur. 

105

Törnkvist, Lena & Wånell, Sven-Erik (2008) Basal hemsjukvård 

för äldre personer med långvariga behov – hur kan vården förbättras. 

Fokusrapport Stockholm läns landsting. 

Westlund, Peter (2009) Från rutin till behov – Salutogen rehabilitering. 

Fokus Rapport 2009:2. 

Westlund, Peter (2008) Sjuksköterskan som dirigent – om multisjuka 

i särskilt boende. Fokus-Rapport 2008:1. 

Westlund, Peter & Persson, Agneta (2008) En analys av 2791 

flyttningar till särskilt boende – Kalmar län 2004–2007. Fokus- 

Rapport 2008:3. 

Westlund, Peter & Larsson, Elisabeth (2002) Kommunens sjuksköterska. 

I Florences anda. Fokus-Rapport 2002:1. 

Westlund, Peter (2002) Socialt synsätt i äldreomsorgen. Emmaboda 

serviceområde. Fokus-Rapport 2002:2. 

Westman, Berith m.fl. (2003) Gruppkulturer som hinder och 

möjlighet för intervention vid samarbetssvårigheter. Socialvetenskaplig 

tidskrift nr 1, s 48–65. 

Westring-Nordh, Marianne (2007) Det är inte bara att lägga schema. 

Avhandling, Luleå tekniska universitet 

Åhlfeldt, Emanuel m.fl. (20007) Vardagsrehabilitering inom äldreomsorgen. 

Projektredovisning, resultatutvärdering och lärarhandledning. 

Nestors FoU-centers Skriftserie nr 02/07. 

Österman Jenny (2004) Vårdkonsumtion bland äldre boende på 

Kungsholmen och Essingeöarna. SNAC-K Rapport nr 6. Stiftelsen 

Stockholms Läns äldrecentrum. 

106

Övriga källor: 

Avtalen angående kommunaliseringen av hemsjukvården finns 

på: 

www.kalmar.regionforbund.se/sv/Verksamheter/Vardomsorg/Hemsjukvård. 

www.hoganas.se Tidsstudiemätning gällande sjuksköterskeinsatser 

i Höganäs kommun våren 2009. Dnr 2009/SOC284. 

Bilaga 167 & 179/2009. Kajsa Thorsell & Ingegerd Asplund 

Olgård. 

www.skl.se Ansvaret för hemsjukvården. 

www.socialstyrelsen.se Hälso- och sjukvårdlagen SFS 1982:763. 

107

Bilaga 1 (1/2) 

Kontakt 

Tid i minuter 

Dag 1 

Telefon 

patient 

Telefon 

annat 

Besök 

säbo/ 

korttid 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 1 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 2 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 3 

Besök 

hemrehab 

Besök 

hembesök 

Besök 

vårdinrättning 

Dag 2 

Dag 3 

Dag 4 

Dag 5 

Kommentar rörande kontakt: 

_________________________________________________________________________________ 

_________________________________________________________________________________

Transport 

Tid i minuter 

Dag 1 

Till/från 

patient 

Annat runt 

patient 

Annan 

transport 

Dag 2 

Dag 3 

Dag 4 

Dag 5 

Exempel på annan transport: 

________________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________________

Bilaga 1 (2/2) 

Administration 

Tid i minuter 

Dag 1 

Journal 

patient 

Infosystem 

– annan 

personal 

Hjälpmedelförskrivning 

mm 

Möte 

egen 

grupp 

Möte 

arbetsledning 

Möte annan 

personal/ 

handledning 

Annat 

Dag 2 

Dag 3 

Dag 4 

Dag 5 

Exempel på annat administrativt arbete: 

________________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________________ 

Övrigt / Egen kommentar: 

________________________________________________________________________________ 

________________________________________________________________________________

Bilaga 2 

UTRÄKNINGSHJÄLPEN – KOPIERA OCH ANVÄND ETT /DAG. För över summan till 

sammanställningsdokumentet. 

Kontakt 

Tid i minuter 

Telefon Telefon 

patient annat 

Besök 

säbo/ 

korttid 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 1 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 2 

Besök 

hemsjukvård 

Nivå 3 

Besök 

hemrehab 

Besök 

hembesök 

Besök 

vårdinrättning

Administration 

Tid i minuter 

Journal Infosystem 

patient – annan 

personal 

Hjälpmedelförskrivning 

mm 

Transport 

Tid i minuter 

Till/från 

patient 

Annat runt 

patient 

Annan 

transport 

Möte 

egen 

grupp 

Möte 

arbetsledning 

Möte annan 

personal/ 

handledning 

Till/från 

patient 

Annat 

Annat runt 

patient 

Annan 

transport

Bilaga 3 

Arbetstidskartläggning under fem arbetsdagar. 

Kommun …………………. Yrke ……………… 

Tjänstgöringsgrad……… 

Kontakt: 

Telefon: – som rör patienten från annan vårdgivare, 

anhörig, 

– patient själv. 

– andra telefonkontakter 

 

Patientbesök: – hembesök, hemsjukvårdsbesök i 

ordinärt boende + nivå, hemrehab. 

– besök på särskilt boende/korttidsboende. 

– besök på vårdinrättning – ex. sjukhus vid 

vårdplanering. 

Transport 

Till/från patientbesök. 

Annat som rör patient ex. apoteksärenden, transport av 

material. 

Annan transport………………

Administration: 

Journalföring/anteckning i: 

– patientjournal 

– informationsöverföringssystem mellan olika personalkategorier 

ex. hemtjänstpersonal rapportpärm och dylikt 

(om man ej har gemensamt system). 

Administrativt arbete som hjälpmedelsförskrivning mm. 

Möten – personalmöte egen arbetsgrupp 

– personalmöte med arbetsledning 

– personalmöte med annan personalgrupp för 

information, instruktion 

Annan administration ……………………….. 

114

Utgivna Fokus‐Rapporter 

2010:5 Anställda reflekterar över individ- och familjeomsorgens organisering 

av stöd till kvinnor utsatta för våld. Gotlands kommun. 

Hammerin, Agnetha. Under produktion. 

2010:4 Dunkel tänkt, dunkelt sagt, dunkelt gjort. En utvärdering av 

samverkansprocessen avseende samordnad beroendevård mellan 

landstinget och södra Kalmar läns kommuner. 

Larsson, Kjerstin. Pris 95 kr. 

2010:3 Livsberättelser. Wagner, Judith. Pris 95 kr. 

2010:2 Legitimerad personals erfarenheter av kommunaliseringen av hemsjukvåden 

i Kalmar län. Larsson, Ann-Christine. Pris 95 kr. 

2010:1 Brukares erfarenheter av arbetslivsinriktad rehabilitering. 

Hammerin, Agnetha. Pris 95 kr. 

2009:4 Kort-tids-boende. En kameleont i äldreomsorgen. 

Westlund, Peter. Pris 105 kr. 

2009:3 Våld i nära relationer. Utvärdering av ett utbildningsprojekt. 

Hammerin, Agnetha. Pris 95 kr. 

2009:2 Från rutin till behov. Salutogen rehabilitering. Westlund, Peter. 

Pris 95 kr. 

2009:1 Anställda och brukare utforskar och utvärderar – 50 landstingsoch 

kommunverksamheter för psykiskt funktionshindrade. 

Johansson, Frida & Gough, Ritva. Pris 95 kr. 

2008:3 En analys av 2791 flyttningar till särskilt boende. Kalmar län 

2004–2007. Westlund, Peter & Persson, Agneta. Pris 95 kr. 

2008:2 Sjuksköterskan som dirigent – om multisjukdom i särskilt 

boende. Westlund, Peter under medverkan av Sjöberg, Arne. 

Pris 75 kr. 

2007:4 I utredningens namn – två analyser. Gough, Ritva. Pris 95 kr. 

2007:3 Beviljad ansökan. Om flyttningar till särskilt boende. Uppdaterad 

version. Westlund, Peter & Persson, Agneta. Pris 95 kr. 

2007:2 Arbetsprövning med coach. Gough, Ritva & Ganz, Helene. 

Pris 95 kr. 

115

2007:1 Boningar för äldre. Westlund, Peter & Englund, Monica. 

Pris 180 kr. 

2006:5 När dokumenten berättar. Statistik och tankar placering av kring 

barn och unga i Kalmar läns kommuner. Elsrud, Torun & 

Forsberg, Lena. Pris 135 kr. 

2006:4 Kritiska påståenden kring delegeringsprocessen. En problem 

Detection Study avseende sjuksköterskans delegeringar. Nilsson, 

Kenneth. Pris 80 kr. 

2006:3 Verksamhetsnära ledarskap. En kunskapsöversikt. 

Renblad, Karin. Pris 95 kr. 

2006:2 Gilla grått – riskfaktor socialbidrag eller stöd till försörjning. 

Karlsson, Lilly. Pris 135 kr. 

2006:1 Beviljad ansökan. Om flyttningar till särskilt boende. Westlund, 

Peter & Persson, Agneta. Pris 95 kr. 

2005:3 LSS-handläggare granskar varandra. En metod för kvalitetsarbete i 

praktiken. Gough, Ritva. Pris 95 kr. 

2005:2 Verksamhetsnära ledarskap – kännetecken och förutsättningar. 


2005:1 Ett anständigt sätt. Beskrivning av verksamheten vid dubbeldiagnos 

teamet Pilen i Västervik. Göran Johansson. 

Pris 135 kr. 

2004:4 Kvarboendets gränser 2004. När det inte går att bo kvar hemma. 

Westlund, Peter & Persson, Agneta. Pris 90 kr. 

2004:3 Modeller för rehabplanering. Rapport från en forskningscirkel. 

Sjöstrand, Ingegerd & Westlund, Peter. Pris 90 kr. 

2004:2 Bostäder med särskild service. En kartläggning av boende för 

människor med begåvningshandikapp. Gough, Ritva & Andersson, 

Laila. Pris 105 kr. 

2004:1 Delegeringar i särskilt boende. Mottagarens perspektiv. 


2003:2 Utveckling av kommunala behandlingshem med utgångspunkt från 

Rydénska villan i Nybro kommun. Andersson, Mattias. 

Pris 115 kr. 

116

2003:1 Trygghetskedjan. Tidigt stöd till personer med demenshandikapp 

och deras anhöriga. Fransson, Ove under medverkan av Blomqvist, 

Kerstin, Gough, Ritva och Westlund, Peter. Pris 145 kr. 

2002:4 Projekt för kvalitetsutveckling i socialt arbete. En kvalitativ utvärdering 

av två utvecklingsprojekt med stöd från Länsstyrelsen i Kalmar. 

Kronberg, Britt & Steen, Immanuel 

Pris 115 kr. 

2002:3 Intervjuer om boendeskapande. En fallstudie av en gruppbostad för 

personer med begåvningshandikapp. Gough, Ritva. 

Pris 135 kr. 

2002:2 Socialt synsätt i äldreomsorgen. Emmaboda serviceområde. 


2002:1 Kommunens sjuksköterska. I Florence anda. Andra upplagan 2007. 

Westlund, Peter & Larsson, Elisabeth. Pris 165 kr. 

2001:9 Socialbidrag med kvalitet – ett klientperspektiv. Ett utvecklingsprojekt 

i fyra kommuner. Kronberg, Britt. Pris 115 kr. 

2001:8 När projekt inte lyckas måste man lära av sina misstag! EU-fyren – 

ett exempel. Steen, Immanuel. Pris 95 kr. 

2001:7 Boendestöd – och vad det kan bli. Gough, Ritva & Bennsäter, 

Lillemor. Pris 110 kr. 

2001:6 Särskilt boende. En flyttstudie. Westlund, Peter. Pris 105 kr. 

2001:5 Kommunala resurser för rehabilitering. En kartläggning. 

Håbring, Bengt & Westlund, Peter. Pris 105 kr. 

2001:4 Uppföljning av insatser. Biståndsbedömning i äldreomsorg. 


2001:3 Avslutande utvärdering av projekt Paraplyer. Ett EU-finansierat 

rehabiliteringsprojekt i Sölvesborg. Steen, Immanuel. Slutsåld. 

2001:2 Socialbidrag med kvalitet – ett tjänsteperspektiv. Immanuel, Steen 

& Kronberg, Britt. Pris 115 kr. 

2001:1 Förnyad aktgranskning. Biståndsbedömning i äldreomsorg. 


2000:3 Kvalitet i arbetet med unga föräldrar och deras barn. En enkätunder 

sökning vid Familjecenter i Oskarshamn. Steen, Immanuel. 

Pris 110 kr. 

117

2000:2 Kvalitetssäkring av nutritionen. Äldreomsorgens särskilda 

boenden. Örtman, Gerd. Pris 95 kr. 

2000:1 Road – Romano Drom. Evaluation and Documentation. 

Steen, Immanuel & Hammerin, Agnetha. Pris 120 kr. 

1999:7 Lära av varandra. Kollegiegranskning – Kvalitetskartor – 

Fokusgrupper. Westlund, Peter. Pris 140 kr. 

1999:6 Socialbidrag med kvalitet. En enkätundersökning i Kalmar, 

Karlskrona, Växjö och Skövde kommuner. Kronberg, Britt. 

Pris 75 kr. 

1999:5 Tidlig indsats – En god start fra teenager til mor. Et socialt og tværfagligt 

projekt til støtte for helt unge piger der vælger at føde deres 

børn. Steen, Mikael & Steen, Immanuel. 

Pris 80 kr. 

1999:4 En aktgranskning i 12 kommuner. Biståndsprojekt i äldreomsorg. 


1999:3 Professionella utredningssamtal – Biståndsprojekt i äldreomsorg. 


1999:2 Samverkan för barnets bästa? En studie av förebyggande arbete i tre 

samverkansprojekt kring barn och unga. 

Frih, Cecilia & Steen, Immanuel. Pris 90 kr. 

1999:1 Från bidrag och beroende till arbete och försörjning. Fyra 

modeller för socialbidrag med kvalitet. Steen, Immanuel & Sundberg, 

Kjell. Pris 92 kr. 

118

Skriftserier 

Skriftserie 2008:2. Barnperspektiv och föräldraskap – professionellas erfarenheter 

av möten med psykiskt funktionshindrade föräldrar. Järkestig-Berggren, 

Ulrika. Pris 75 kr. 

Skriftserie 2008:1 Resultat 2007. Aktgranskning i Kalmar län. 

Granskning av bifalls- och avslagsärenden. Gough, Ritva & Westlund, 

Peter. Pdf-fil. 

Skriftserie 2008:8. Journalgranskning. Kalmar län. Westlund, Peter. 

Pdf-fil. 

Skriftserie 2007:7. Alla dessa kvinnor. Alge, Siv, & Larsson, Elisabeth. 

Pris 50 kr. 

Skriftserie 2007:6. Budkaveln. Westlund, Peter. Slutsåld. 

Skriftserie 2007:5. Omsorgsarbete. Ett underlag för samtal i arbetslaget. Claesson, 

Britt-Marie & Westlund, Peter. Pris 50 kr. 

Skriftserie 2007:4. Ett försök som väcker frågor. Gough, Ritva. Pris 50 kr. 

Skriftserie 2007:3. Att leva det omöjliga. Om kvinnor som kallas ”dubbeldiagnos”. 

Eneroth, Bo. Pris 90 kr. 

Skriftserie 2007:2. Att ha blick och känsla. Om praktiken i praktiken. Eneroth, 

Bo. Pris 90 kr. 

Skriftserie 2007:1. Resultat LSS 2006. Aktgranskning i Kalmar län. Gough, 

Ritva. Pdf-fil. 

Skriftserie 2006:3. Resultat. Undersökning av grundskoleelevers användning av 

droger, Kalmar län 2006. Hammerin, Agnetha. Pris 70 kr. 

Skriftserie 2006:2. Uppföljning av insatser. Biståndsbedömning i äldreomsorg – 

2004 och 2005. Johansson, Frida. Pdf-fil. 

Skriftserie 2006:1. Resultat. Undersökning av studerandes användning av droger 

Gymnasieskolan, Kalmar län 2005. Thunberg, Ambjörn, Hammerin, Agnetha. 

Pris 70 kr. 

Skriftserie 2005:3. Resultat. Aktgranskning Kalmar län 2005. Persson 

Agneta & Westlund, Peter. Pdf-fil. 

Skriftserie 2005:2. Handläggarens hembesök. Samtal om samtal. Westlund, 

Peter. Pris 50 kr. 

119

Skriftserie 2005:1. Resultat. Undersökning av grundskoleelevers användning av 

droger. Kalmar län 2004. Thunberg, Ambjörn, Hammerin, Agnetha & Gough, 

Ritva. Pris 70 kr. 

Skriftserie 2004:2. Resultat. Aktgranskning år 2003. Persson, Agneta & Westlund, 

Peter. Pdf-fil. 

Skriftserie 2004:1. Förorätter, Orätter och Efterrätter. Peters krönika. 


Skriftserie 2003:4. Tjänsteutveckling. Ett koncept för socialtjänstens FoU. 


Skriftserie 2003:3. Kunskapsträdet. Erfarenheter från en forskningscirkel om 

lösningsfokuserad arbetsmodell. Moula, Alireza. Pris 90 kr. 

Skriftserie 2003:2. Resultat. Uppföljning av insatser år 2002. Persson, 

Agneta & Westlund, Peter. Pdf-fil. 

Skiftserie 2003:1. Resultat. Aktgranskning SoL år 2002. Persson, Agneta & 

Westlund, Peter. Pdf-fil. 

Skriftserie 2001:2. Resursfördelningssystem i äldreomsorg. Westlund, Peter. 

Pris 50 kr. 

Skriftserie 2001:1. Nyckeltal och Behovsutveckling inom äldreomsorgen i Kalmar 

län. Johansson, Thomas.Pris 50 kr. 

Alla priser är exkl. moms. 

Beställning av ovanstående rapporter/skrifter kan göras till: 


Box 75 

391 21 Kalmar 

Tfn 0480-615 50, 615 45 

E-post: info@fokus.regionforbund.se 

http://www.fokus.regionforbund.se 

120

Legitimerad personals erfarenheter av 

kommunaliseringen av hemsjukvården 

i Kalmar län 

Hemsjukvård är en komplex verksamhet som kräver samverkan och samordning 

mellan professioner, verksamheter och huvudmän. Vilka problem 

och möjligheter ser legitimerad personal i kommunerna när det gäller 

samverkan och samordning mellan de olika nivåerna? Är det verksamheternas 

behov av samverkan som prioriteras eller utgår man från patientens/ 

brukarens behov i första hand? Eller går dessa båda behov att kombinera? I 

rapporten presenteras tre olika former av teamarbete; samverkan/samordning 

inom den egna professionen, samverkan/samordning med alla professioner 

i form av gemensamma diskussioner samt samverkan/samordning 

med alla professioner i form av ett gemensamt agerande tillsammans med 

patienten/brukaren. Intervjupersonerna berättar även om sina erfarenheter 

av övertagandet och organiseringen av hemsjukvården. 

Rapporten utgår från intervjuer med sjuksköterskor, arbetsterapeuter 

och sjukgymnaster som arbetar inom hemsjukvården. Kommunerna i 

Kalmar län övertog hemsjukvården i januari 2008 och studien genomfördes 

ca 1 ½ år efter övertagandet. 

Fokus-Rapport 2010:2 

ISBN 978-91-978723-3-1 

ISSN 1404-3076 


Box 75 

391 21 Kalmar 

Tel: 0480-615 50. Fax: 0480-130 62 

E-post: info@fokus.regionforbund.se 

www.fokus.regionforbund.se

Rapport 2010:2 - Fokus Kalmar lÃ¤n

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Rapport 2010:2 - Fokus Kalmar lÃ¤n

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?