etnologisk dokumentation av byn gallejaur

ETNOLOGISK DOKUMENTATION AV BYN GALLEJAUR 

RAPPPORT - reviderad 2003 

Länsstyrelsen i Norrbottens län 

223-7499-00 

Norrbottens museum 

Dnr 2000/0544 

Text: Eva Gradin 

Foto: Daryoush Tahmasebi 

1

Vy över Gallejaur/ Ur bröderna Erikssons glasplåtssamlingar 

Fotograf okänd 

... Upplevelsen är märklig! 

Har tiden stannat? Bilen och 

blicken vänds. En känsla av att 

besöka en frusen verklighet av 

tidigare seklers bondebygd med 

månghussystem infinner sig ... 

2

INNEHÅLL 

BYN VID GALLEJAUR 4 

ETNOLOGISK DOKUMENTATION AV GALLEJAUR BY 5 

MÄNNISKOR OCH BYGGNADER I FOKUS 6 

NYBYGGET och BEBYGGELSEUTVECKLINGEN 7 

Två gårdar 7 

Nybygget blir en by 8 

Tre gårdar 9 

Fler gårdar 9 

BYN och OMVÄRLDEN 11 

Kontakter 11 

Utbyte råvaror och tjänster 12 

UTNYTTJANDET AV OMGIVANDE 

NATURRESURSER OCH ÅTERVINNNING 13 

Livsbetingelser och Näringar 13 

Skog 13 

Jord 14 

Boskapsskötsel 16 

Getning 17 

Mjölkhushållning 17 

Salpetersjuderi 18 

Fiske och Jakt 18 

Fiske 18 

Jakt 19 

Skötesrenar 19 

ARBETETS ORGANISATION 21 

Byns organisation 21 

Gårdsfolkets arbetsfördelning 21 

Anders-Larsagården - Karlssons - Forslunds 21 

Löfgrens 21 

Dagsrytm - Kosthåll 23 

Arbetstillfällen 25 

NYA BOSÄTTNINGAR och BYGGNATIONER 26 

Småbrukarhem 1939 26 

Jordbruksfastighet 1944 26 

Garage - motorismens intåg 27 

Tvåhusgård 1958 27 

Byggnadstekniska hjälpmedel 28 

Återbruk 28 

Fritidsbebyggelse 30 

Vattenfallstiden 31 

Byavandring 32 

Äldre fotografier och Dokument 34 

NYA TIDER - ANDRA FÖRUTSÄTTNINGAR 35 

Synen på Gallejaur som kulturmiljö 35 

SAMMANFATTNING 41 

KÄLLOR 43 

BILAGOR 

Bilaga 1. Byavandringar 44 

Bilaga 2. Nuvarande fastighetsförhållanden 2001-06-12 50 

Bilaga 3. Bygglovsärenden t o m 2001-06-20 51 

3

BYN VID GALLEJAUR 

Gallejaur by ligger i 

skogslandet på 

länsgränsen mellan 

Norrbotten och 

Västerbotten med 2/3 av 

bebyggelsen inom Arvidsjaurs socken 

och 1/3 inom Norsjö socken. Sedan 

1958 är även fastigheterna inom Norsjö 

överflyttade till Arvidsjaurs kommun. 

Själva gårdsklungan, byns äldsta delar, 

ligger på norra sidan av sjön Gallejaur 

på en sträcka av cirka femhundra meter. 

Men redan tre kilometer hitom denna 

husklunga börjar byn. Två enstakagårder 

ligger tre respektive två kilometer väster 

om bykärnan. 

Till Gallejaur kommer man antingen 

via allmän väg från Järvträsk eller efter 

enskild väg från Dragnäs. Från Järvträsk 

färdas man efter en nio kilometer 

grusad skogsväg. Den stiger svagt under 

närmare sex kilometer och faller ner mot 

Gallejaursjön under de sista tre 

kilometrarna. Monotonin i den täta 

blandskogen bryts endast av några 

älgvaktartorn av varierande utseende, 

innan landskapet öppnar sig med en 

bebyggelse i lidläge ned mot en 

vattenspegel. När Gallejaurskylten 

äntligen dyker upp, har man redan 

passerat merparten av byns 

byggnadsbestånd, en tät klunga 

silvergråa och tjärbruna 

timmerbyggnader. 

Upplevelsen är märklig! Har tiden 

stannat? Bilen och blicken vänds. En 

känsla av att besöka en frusen verklighet 

av tidigare seklers bondebygd med 

månghussystem infinner sig. Men, varför 

ligger en rundloge med en höghässja så 

nära sjön och varför allt detta hässjevirke, 

som står lutat mot byggnader, träd och 

staket? Allt blir mer förbryllande, då 

förutsättningarna för bruket av hässjor 

verkar saknas. Vad har hänt i denna by? 

Var finns odlingsmarkerna, åkrarna och 

slåtterängarna? 

4

ETNOLOGISK DOKUMENTATION AV GALLEJAUR BY 

Norrbotten museum har av 

Länsstyrelsen fått i uppdrag att 

genomföra en etnologisk intervju- och 

fotografisk dokumentation av Gallejaur 

by. Undersökningens beskrivning och 

analys ska inriktas på hur byn som ett sk 

lokalt kulturmiljösystem har formats. 

I ”Vad berättar byn” har Nils Blomkvist 

formulerat begreppet enligt följande: 

Med ‘lokalt kulturmiljösystem’ avses 

artefakter, värdesystem och 

kulturpåverkande biologiska 

lämningar av en bestämd 

människogrupp som i huvudsak har 

försörjt sig genom att bearbeta 

närområdets naturresurser, så länge 

deras samspel med omvärlden är av 

underordnad betydelse. 

I tidigare källor beskrivs Gallejaur 

utifrån fyra betydelsebärande skeenden, 

vilka inneburit ökande förutsättningar 

för byns utveckling. Följande 

förklaringsgrunder ges: 

1. Skogsdrivningen på 1870-1880-talen 

medförde en stor utbyggnads- och 

utvidgningsperiod på gårdarna, vilken kan 

utläsas av de daterade byggnaderna på 

Anders-Larsagården. 

2. Under åren 1907, 1909 och 1910 

genomfördes myrdikning och sjösänkning, 

som underlättade införandet av moderna 

jordbruksredskap. 

och tvåhusgårdarna med mangårds- och 

ekonomibyggnad blev ett nytt inslag i byn. 

4. Landsvägens tillkomst på 1950-talets 

början medförde en omläggning av 

mjölkhushållningen, vilken även förändrade 

kvinnornas arbetsliv. 

Ytterligare en period borde läggas till 

dessa, nämligen utbyggnaden av 

Gallejaur kraftstation i början av 

1960-talet. 

Kungl. Vattenfallsstyrelsen ansökte i 

maj 1959 hos Norrbygdens 

Vattendomstol om tillstånd att anlägga 

en kraftstation vid Gallejaursjöns utlopp 

i Norsjö kommun i Västerbottens 

län. Olika alternativ redovisades, men 

huvudförslaget - det billigaste - kom 

att genomföras och berörde byn 

Gallejaur på ett exceptionellt sätt. 

Anläggningsarbetet pågick mellan åren 

1960-1964. Gallejaursjön blev en 

regleringsdamm med ett vattenstånd 

som ligger cirka 12 meter över det 

ursprungliga och med en fluktuation på 

cirka 11⁄2 meter. Nästan all åkermark 

i själva byn liksom uppodlad myrmark 

öster om byn samt vissa skogsskiften 

lades under vatten. Byggnader som 

lador och sjöbodar samt en hel 

gårdanläggning berördes också av 

överdämningen. Förutsättningarna för 

byns jordbruksnäring inklusive fisket 

påverkades på ett ödesdigert sätt. 

3. På 1920-talet minskade behovet av 

ett tidigare differentierat byggnadsbestånd 

5

MÄNNISKOR OCH BYGGNADER I FOKUS 

I denna undersökning har människorna 

och deras byggnader valts som 

utgångspunkt, för att belysa byns 

utveckling och förändring. Fokuseringen 

på byggnaderna beror på den 

dateringsmöjlighet som inristningen av 

årtal och ibland byggherrens signatur 

högst upp på många nockåsar ger. 

För att få svar på orsakssambanden 

till byns uppkomst, utveckling och 

nuvarande utseende har, förutom 

intervjuer med bybor, bl a studier gjorts 

vid Arvidsjaurs kommun, Piteå Tingsrätt, 

Miljödomstolen i Umeå, Lantmäterimyndigheten 

och Norrbottens minne 

i Luleå samt kontakter tagits med 

Folkrörelsernas arkiv i Västerbotten och 

Fjällförvaltningen/Rennäring vid 

Länsstyrelsen i Norrbottens län. 

De huvudsakliga informanterna, Ebba 

Karlsson, Erik och Arvid Eriksson samt 

Lennart Lövgren, har vid samtal och 

intervjuer lämnat värdefull kunskap 

om livet, levnadsbetingelserna och 

försörjningsmöjligheterna i byn. 

Byggnadernas tillkomstår är en påtaglig 

indikation på förändringar inom byn. 

Av denna anledning har underlagsmaterial 

hämtats ur Inskrivningsmyndighetens 

handlingar vid Piteå 

Tingsrätt. Dessa studier har varit mer 

ingående än vad detta uppdrag föranlett, 

eftersom myndigheten fr o m 11.6.2001 

överförts till Skellefteå. Alla äldre lagfartshandlingar 

kommer att arkivläggas vid 

Landsarkivet i Härnösand. Lantmäteriet 

registrerar bara uppgifter i samband 

med ändrad tomtbildning, medan 

lagfartshandlingar lämnar information 

om varje ägobyte. I många fall finns 

köpebrev, bouppteckningar mm som 

bilaga vid ägoförändringar. 

Dokumentationen har utförts av Eva 

Gradin, text, och Daryoush Tahmasebi, 

foto, och inneburit ett flertal besök i 

Gallejaur från den 2 november 2000 till 

och med den 24 juli 2001. 

Rapporten är utformad utifrån de 

frågeställningar som ingått i uppdraget. 

6

NYBYGGET OCH BEBYGGELSEUTVECKLINGEN 

Gallejaur ligger på länsgränsen mellan 

Norrbotten och Västerbotten. En 

tredjedel av byn tillhörde Norsjö socken 

fram till den 28.2.1958, då även denna 

del överfördes till Arvidsjaurs kommun. 

Bebyggelsen är placerad i lidläge på 

norra sidan av sjön Gallejaur, som 

ligger parallellt med den några kilometer 

därifrån flytande Skellefteälven. 

Krononybygget Gallejaur, Gallijaur 

nr 1, ska ha utsynats 1801 enligt ”Kungl. 

Maj:ts befallningshafvandes resolution 

den 27 april 1801”. 

Traditionen i byn berättar att nybygget 

Gallejaur anlades av en son till Sven 

Benjaminsson, sockensvarvare från 

Sörböle i Skellefteå socken. Han hade 

utsynat ett nybygge i Rörträsk 1794. 

Sonen Carl Svensson (född 1773) ska 

först ha slagit sig ner på södra sidan 

om sjön, men flyttat till norra sidan, då 

han där hörde skällorna från vittras kor. 

Ett omen gott som något för kommande 

framgångsrik kreaturskötsel. 

Carls bror, Pehr Svensson (född 1777), 

övertog ett par år senare hemmanet. Han 

lär ha varit skeppskock en tid, men antas 

ha funnits i byn när han 1809 gifte 

sig med Elisabet, Lisa, Persdotter från 

Ersmark. År 1830 var han noterad som 

ensam ägare till nybygget Gallejaur. 

TVÅ GÅRDAR 

I förslaget till skattläggning och 

områdesindelning för Gallijaur by 

upprättad vid allmän avvittring 1879 

framkommer att nybygget var skiftat i 

två enheter Gallejaur Nº 1 och Gallejaur 

Nº 2. År 1868 brukas Nº 1 av Sven 

Persson och Nº 2 av Johan Jonsson Löf, 

son respektive svärson till Pehr Svensson. 

I brev till Kong. Majts 

Befallningshafwande i Norrbottens län, 

som inkom 1.9.1888, bekräftas detta 

förhållande (Lantmäteriet Akt 150:93). 

Där står bl a följande att läsa: 

7

Härmed får jag wördsamt afgifwa följande 

utlåtande och förslag till afwittring för 

Gallijaurs by, hvilken är belägen till större 

delen eller 7/8 delar inom Arwidsjaurs socken 

och Norrbottens läns lappmark samt till en 

mindre del eller 1/8 del inom Norsjö socken af 

Vesterbottens län: (sidan 16) 

Gallijaurs by, hvilken i Jordeboken är 

antecknad som ett hemman under N°1, 

anlagdt enligt Kong. Majts Befallningshafwandes 

utslag den 1 e Juni 1802 med 

15 frihetsår, som med år 1817 tilländagått, 

hvarefter hemmanet genom resolution den 

13 de December 1817 fått frihetstiden förlängd 

till och med år 1823, samt provisionelt 

skattlagdts genom Kong. Majts 

Befallningshawandes utslag den 2 e Augusti 

1827 till 1/8 dels mantal, hvilken skatt genom 

utslag den 29 e December 1851 förhöjdes 

med 1/128 dels Mantal, hvarefter skattetalet 

utgjorde 17/128 dels mantal; Och har den inom 

Arvidsjaurs socken belägna delen af Gallijaurs 

by, på inte serskildt af Afvittringslandtmätaren 

C.W. Holmström den 31 e Januari 1880 

upprättadt förslag visar, efter werkställda 

egoutbyten blifvit skattlagdt och tilldeladt 

område sålunda: 

Gallijaur N°1 krono, utgörande, tillsammans 

med hälften af den inom Norsjö socken belägna 

delen, ena hälften af ofwanomförmälde 

hemman under N°1, är provisionelt åsatt 

17/256 dels mantal, brukas af Swen Persson, 

och har vid afvittringen föreslagits att hafwa 

nummer 1, samt skattlagts på följande sätt: 

… (sidan 17) som närmast svarar mot 

7/64 dels mantal, hvilken skatt åtsatts detta 

hemman och förelås för den tillökta skatten 

11/256 dels mantal frihetsår, som Kong. 

Majts Befallningshafwande kan anse skäligt 

bestämma. 

Gallijaur N°2 krono, som, tillsammans 

med hälften af den inom Norsjö socken 

belägna delen, utgör andra hälften af 

ofwanomförmälde i Jordeboken under N°1 

antecknade hemman, är provisionelt åsatt 

17/256 dels mantal samt brukas af Johan 

Jonsson Löf; Och har detta hemman, som 

föreslås att hädanefter hafwa nummer 2, 

skattlagts som följer: … svarande närmast mot 

7/64 dels mantal, hvartill detta hemman åsatts; 

hvarjemte detsamma för tillökningsskatten 

11/256 mantal bör få de frihetsår, som Kong. 

Majts Befallningshafwande kan anse nödigt 

bestämma … (sidan 18). 

Sven Persson (född 1812) och hans 

hustru Sara Persdotter (född 1820) från 

Granbergsliden, Norsjö, byggde gården, 

den nu sk Anders-Larsagården, väster 

om det ursprungliga bostället. På det 

gamla nybygget bodde Svens syster, 

Greta Maria, Greta-Maja, (född 1814) 

som 1850 gift sig med Jonas Jonsson 

Löf (född 1820) från Stenträsk/Svanträsk. 

Nu fanns alltså två gårdar i Gallejaur. 

Till det barnlösa paret Sven och Sara 

Persson kom två bröder från Rörträsk, 

Anders och Nils Vikberg, som drängar. 

De var söner till förste nybyggaren Carl 

Svenssons dotter Maria (född 1782), som 

var gift med Lars Johansson Vikberg från 

Glommersträsk. 

NYBYGGET BLIR EN BY 

För att förstå de folkliga fastighetsbenämningarna 

på byns gårdar, följer 

här en mer inträngande historik över 

arvskiften och hemmansklyvningar. 

Fastigheternas mantalsfördelning eller 

8

Anders Larsa med fyra av sina barn Marta och Jonas Löfgren Eva och Nils Larsa 

Ur bröderna Erikssons glasplåtssamlingar/Fotograf okänd 

placering inom Arvidsjaurs respektive 

Norsjö socknar redovisas ej. 

I källorna har person- och efternamn 

varierande stavning. Familjenamnet 

Vikberg skrivs både med V och W 

i handlingarna. Här kommer V att 

användas, vilket rekommenderats av 

informanterna. Samma förhållande gäller 

för de första nybyggarna. Pehr eller Per. 

Svärsonen Löfs namn skrivs också på 

allehanda sätt, Johan, Jonas, Johansson, 

Jonsson eller Jönsson. I Lantmäteriets 

handlingar synes Johan Jonsson Löf vara 

förhärskande. Många bybor har haft 

samma förnamn, vilket kan komplicera 

förståelsen av gårdsutvecklingen när 

släktled på släktled följs. 

Därför noteras i möjligaste mån även 

personernas födelsedatum. Vid 

förändringar av fastighetsstrukturer 

redovisas inte ägobyten mellan utmarker 

eller andra fastighetsrättsliga åtgärder. 

Förhållanden som direkt berör 

byastrukturens utveckling och utseende 

kommer däremot att beröras. 

TRE GÅRDAR 

Vid laga skiftet, upprättat mellan åren 

1888 till och med 1891, ägdes No1 av 

kusinbarnen Anders och Nils Vikberg 

med lika delar, Gallejaur 1 2 respektive 

Gallejaur 1 3 , samt No2 av Jonas 

Löf/Johan Jonsson Löf under 

fastighetsbeteckning Gallejaur 2 1 . Det är 

från denne Löf, som den Löfgrenska 

släkten i Gallejaur härstammar. Alla 

bybor är alltså släkt med varandra. 

Anders Larsson gifte sig med 

granndottern, Sara Magdalena (född 

1851). Hon var ung änka efter hans 

matmors son, Per Anton Alm. 

Nils Vikberg och hans hustru, Eva Nord 

från Dragnäs, avflyttade enligt uppgift 

(Lantmäteriet AKT 15, 4/6 1889) alla 

sina byggnader till nya tomter och 

uppförde en ny mangårdsbyggnad. 

Boningshuset byggdes som en kopia 

av Anders Larsas. Enda skillnaden var 

att övervåningen gjordes högre och fick 

fullstora fönster. 

De ursprungliga fastighetsbeteckningarna 

blev överspelade och därmed 

irrelevanta under årens gång. För att 

på ett någorlunda lättsamt sätt kunna 

följa med i redovisningen av byns vidare 

utvecklingen, kommer fastigheterna 

hädanefter att benämnas efter bybornas 

traditionella benämningar. Dessa tre 

hittillsvarande gårdar kallas därför för 

Löfgrens, Anders-Larsa och Nils-Larsa. 

FLER GÅRDAR 

Byns andra delning i fler gårdsskiften 

sker på 1920-talet, men följs av fler 

hemmansklyvningar och ägobyten 

under följande årtionden. 

Anders-Larsagården 

Anders Larsson Vikberg delade sitt 

hemman mellan sina fem barn. 

Köpebreven med de fyra döttrarna 

är upprättade 10.5.1922. Sonen Johan 

Anton, J.A., övertog hemgården, Sven 

9

Perssons gamla gård. Dottern Margareta 

gift Karlsson, hade då redan byggt 

mangårdsbyggnad och ladugård på sin 

mark. Dottern Sofia gift Forslund 

bebyggde så småningom sin fastighet. 

Däremot inte de två övriga döttrarna, 

Erika och Johanna. Karlssons gård togs i 

bruk 1920 och Forslunds 1941. 

Löfgrens 

Johan Löfs son, Jonas Löfgren, som var 

ägare till gården 1892, delade i sin tur 

fastigheten mellan dottern Eva, gift med 

Jonas Anton Eriksson, och sonen Johan 

Wilhelm, J.W. Löfgren, gift med Hulda 

Grubbström. Båda familjerna bodde 

till att börja med på Per Svenssons 

gamla gårdtomt. J.W., Ville Löfgrens i 

bagarstugan och Eva Erikssons familj 

tillsammans med fadern i 

mangårdsbyggnaden. 

Villes son, Lennart Lövgren, övertog i 

slutet på 1930-talet faderns marker inom 

Norsjö socken och uppförde ett egnahem. 

Denna brukningsenhet kallas hädanefter 

för Lennart Lövgrens. 

Nils-Larsa 

Nils Vikbergs hemman delades också 

mellan sönerna, Johan, Jonas och 

Hjalmar. Johan Vikberg byggde 1925 en 

gård på ett utskifte, ”Uppi Johans”, byns 

västligaste gård. Jonas flyttade faderns 

gamla bagarstuga ett stycke österut mot 

Dragnäs, byns östligaste gård. Sonen 

Hjalmar blev kvar på den ursprungliga 

Nils-Larsagården. Marken 

var sämjedelad mellan de tre bröderna, 

men kallas i fortsättningen för Johan 

Vikbergs, Nils-Larsagården och Jonas 

Vikbergs. 

Från Dragnäs mot Järvträskhållet fanns 

på 1940-talets mitt följande 

gårdsanläggningar inom Gallejaur by: 

Jonas Vikberg, Nils-Larsa, Lennart 

Lövgrens, Löfgrens, Anders-Larsagården, 

Karlssons, Forslunds och Johan Vikbergs. 

Under 1950-talet tillkom ytterligare en 

fastighetsbildning, Erikssons. Familjen 

Eriksson, som bodde på Löfgrens, kom 

på 1950-talet genom arvskiftet efter 

fadern Jonas Löfgren att bryta mark 

och bygga nytt ett par kilometer 

väster om byn. Byns första större 

mangårdsbyggnad, som uppförts 1844 

av Pehr Svensson, ingick i arvet, men 

kom först på 1980-talet att flyttas och 

placerades på den sk Erikssonvältan, 

kraftverksbyggets iordningställda 

ihopsamlingsplats för Flottningsföreningens 

räkning på Erikssons 

marker. 

10

BYN OCH OMVÄRLDEN 

KONTAKTER 

Före landsvägens tillkomst föreställer 

man sig att Gallejaur var ett mycket 

isolerat och slutet samhälle. Bykärnan 

omslöts av grindar både i öst och väst. 

Verkligheten var dock en annan. 

Skogsbyn i väglöst land hade många 

kontaktytor med omvärlden, förutom 

årliga handelsresor till Skellefteå och 

Jörn, gjordes marknadsresor till bl a 

Arvidsjaur. Värnplikten förde många av 

männen till Boden. Med grannbyarna 

Järvträsk i väster och Dragnäs i öster 

hade man nära samröre. Dit budades 

också före telefonens tid. Med 

Stenbacken och Mausjaurs sameby hade 

man och har kontakt när det gällt 

byns renmärken. Till Arvidsjaur, 

Glommersträsk, Malå eller Norsjö 

ställdes färden för storhelgernas 

kyrkobesök. Ebba Karlsson minns att 

morfadern, Anders Larsa, alltid skulle 

till kyrkan i Glommersträsk på 

Trettondagen. 

Till byn kom man antingen vandrande 

över berget eller roendes över sjön. 

Sommartid fanns en sämre, 4 kilometer 

lång kärrväg till Dragnäs samt en 

över myrar spångan nästan 1 mil lång 

gångstig till Järvträsk. Cykla till Dragnäs 

gick lätt, eftersom marken dit var rätt 

slät. 1931 byggdes en cykelväg från byn 

till Södra Sandträsk, vilken gick över 

Gallejaurmyren. 

Livs-, skol- och konfirmationskamrater 

fanns utanför byagrindarna, liksom 

helgdagarnas kyrkobesök. 

Familjebildningen kan vara ett 

incitament på kontakterna med 

omvärlden. Nybyggarna i Gallejaur kom 

från Rörträsk. Kommande generationer 

fann sina äktenskapspartners i bl a 

Arvidsjaur, Baktsjaur, Bjurträsk, Dragnäs, 

Granbergsliden, Grundträsk, Haraliden, 

Häbbersnäs, Isträsk, Järvträsk, Lia, 

Maursele, Missenträsk, Norsjö, 

Norsjövallen, Petikträsk, Stormyrliden, 

Suddesjaur, Svanträsk och Vuotner. 

Skoltiden innebar kontakter med 

grannbyarnas barn. Tidigt ordnades 

skolundervisning i Anders Larsas 

bagarstuga. Lennart Lövgren (född 1914) 

gick under sex halvterminer i byskolan 

i Järvträsk och hade Augusta Nilsson 

som lärare. När flickorna Karlsson skulle 

börja skolan omvandlades deras kök till 

skolsal. Där undervisade Sofia Johansson, 

gift Marklund, Majken Berggren och 

Astrid Nilsson - ordningsföljden är oklar. 

Barnen från grannbyarna Högheden och 

Stenbacken var inackorderade i Gallejaur. 

Axel Persson från Stenbacken bodde i 

köket hos Anders Larsa. Lärarinnorna, 

som alla kom utifrån, bodde i kammaren 

hos Anders Larsa. 

11

Ebba Karlsson och Erik Eriksson gick 

hela skoltiden i byn. Arvid Eriksson 

endast fyra år och sedan två år i 

Järvträsk. Där bodde han hos Oskar 

Johansson, gift med Ebbas moster 

Johanna. Märta Lövgren, en av 

klasskamraterna var också från byn. 

När det var skola i Karlssons kök 

skulle eleverna medföra skolbänk, vilken 

togs hem vid terminens slut. Bröderna 

Eriksson har sin dubbelbänk bevarad. 

Järvträsk fick ny skolbyggnad 1930, 

men skolundervisningen i Karlssons kök 

upphörde troligen först 1934. 

Konfirmationstiden var ett tillfälle för 

ungdomar att mötas. Från början läste 

man i Jörn eller Arvidsjaur, men 

alla informanter har konfirmerats i 

Glommersträsk. Där var man 

inneboende under en månad före 

midsommar. 

Bröllopskalas ordnades i byn. Till kyrkan 

och vigselakten var det uppenbarligen 

bara brudparet som for. 

På kyrkogården i Glommersträsk finns 

Wikbergs, Löfgrens, Erikssons och 

Karlssons gravar. 

Tidigare generationers Gallejaurbor är 

begravda i Arvidsjaur, någon även i 

Norsjö. Vid begravningar bjöds det på 

gravöl. Numera har man minnesstunden 

i Margaretasalen i Glommersträsk. Arvid 

Eriksson berättade att när morfadern 

hade dött 25.12.1942, fick han 

tillsammans med morbrodern Ville och 

kusinerna Lennart och Birger Lövgren 

en kall vinterdag med minst minus 

30° sparka till Glommersträsk och gräva 

graven. 

Till det årliga sommarmötet i Anders- 

Larsagården kom folk från båda länen 

och prästen från Glommersträsk. Förr 

i tiden var det då också stor missionsauktion, 

till vilken bl a kvinnorna i byn 

bidrog med egenhändigt förfärdigade 

sömnadsalster. Sommarmötet 2001 

inföll tisdagen den 4 juni. 

vattenrallare i byn. Då tillkom 

dansbanan i Nils Larsas loge - logens 

gamla funktion som social mötesplats 

förverkligades under en kort tid. 

Något närmare samröre med 

anläggningsarbetarna verkar dock inte 

ha förekommit. 

UTBYTE RÅVAROR OCH 

TJÄNSTER 

Snallarresor gjordes till Skellefteå och 

marknadsresor till Arvidsjaur. Senare 

blev Jörn och Glommersträsk samt 

handelsmannen Elof Eklund i Järvträsk 

förbindelsen med yttervärlden. Grannkontakterna 

med skogssamerna innebar 

så småningom renmärkesinnehav. 

Skinn, tjära och i viss mån smör var 

försäljningsvarorna. En torkad renstek 

var också en begärlig bytesvara. På 

hemfärden över is och snöiga berg 

medfördes säckar med orostat kaffe och 

fat med fotogen. Det påstås att Johan 

Jonsson Löf varje år köpte hem ett 

100-kannsfat brännvin. Byns egentliga 

behov, förutom kaffe, var socker, salt och 

konstgödsel. 

Under hela Ebba Karlssons barndom 

var det skogsavverkning i trakterna. 

Huggarlagen på 7-8 man kom framför 

allt från Järvträsk och Sandträsk. De 

var inhysta i Löfgrens eller 

Anders-Larsagårdens bagarstuga. Ibland 

stallades hästarna i sommarladugården 

hos Anders-Larsa. 

Ville Lövgren blev postombud på 

1930-talet. Sysslan övertogs senare av 

sonen Birger. 

Efter andra världskriget förändrades 

kontaktvägarna med yttervärlden. Byn 

fick elektrisk ström 1947, telefon 

fettisdagen 1948 och bilväg till Järvträsk 

1952. Varubuss började köra till byn 

efter vägens tillkomst. En service som 

upphörde när kraftverksbygget var 

slutfört. 

Under kraftverksbygget på 1960-talets 

början bodde närmare femtio 

12

UTNYTTJANDET AV OMGIVANDE 

NATURRESURSER OCH ÅTERVINNING 

LIVSBETINGELSER OCH 

NÄRINGAR 

Livsvillkoren för denna isolerade skogsby 

byggde helt på självhushållning genom 

att naturens resurser gav försörjningsmöjligheterna. 

Levnadsbetingelserna har 

därför varit ett utpräglat naturahushållningssystem 

långt in i modern tid. 

SKOG 

Skogen har dominerat ekonomin i 

området sedan avverkningarna i dessa 

trakter intensifierades under 1800-talets 

sista decennier. Det egna behovet av 

bränsle, byggnads-, stängsel- och 

slöjdvirke kunde rikligt tillfredsställas. 

Männen var engagerade i vintrarnas 

skogsavverkning både i egen skog, på 

allmänningen samt på krono- och 

bolagsskogar i närheten. 

Markstedt & Söner var tidigt den 

store skogsuppköparen med långa 

avverkningskontrakt. De ägde då också 

rätten till flottningen i bäckarna. 

På kronans marker på andra sidan sjön 

hade skogsbolagen stora avverkningar i 

Ebba Karlssons barndom. Hon minns 

att timmerkörare och huggare bodde i 

Anders-Larsagårdens bagarstuga och 

huggarlag från Järvträsk i Löfgrens 

bagarstuga. 

Vintertid transporterades virket från 

Gallejaur över sjön till Skellefteälven för 

vidare flottning. 

Byns delaktigheten i själva flottningen 

från avläggen vid älven verkar inte 

ha varit så stort. Däremot bäckflottade 

man i grannskapet. Flottningen 

upplevdes som ett lustfyllt arbete, som 

många längtade till efter vinterns 

skogsavverkningar. Först efter 

kraftverksutbyggnaden har flottning 

bedrivits över Gallejaursjön, men bara 

under ett par års tid innan timmerbilarna 

tog över. I denna flottning var 

ingen i byn engagerad, bara Järvträskbor. 

Tjärbränning har förekommit, vilket 

både lämningar efter tjärdalsplatser i byn 

och bevarade redskap för tunnbindning 

vittnar om. Tjärtunnorna tillverkades på 

vårarna i långlogen, i bagarstugorna eller 

köken. Flera familjer verkar ha gått ihop 

om en dal och när den tändes samlades 

hela byn. 

Tjäran såldes tidigare till Skellefteå 

och Glommersträsk, men under 

informanternas mannaminne har det 

framförallt varit till handlaren Eklund 

i Järvträsk. Erikssons sista tjärdalen 

tändes 1947 och den låg på andra 

sidan sjön på Domänverkets marker. 

Allan och Karl Karlsson tände en dal 

1951 på tjärdalsgrubban, som låg hitom 

Forslunds ursprungliga boställe. 

Under andra världskriget förekom 

milkolning, vilken då var en lönande 

affär. 

Något större virkesuttag har inte 

förekommit i Gallejaurbornas skogar. 

Man avverkade framför allt det 

nödvändigaste för eget bruk. Vintrarnas 

skogsarbete utfördes oftast i bolags- och 

allmänningskogar i närheten av byn. 

Ingen av männen verkar ha levt kojliv. 

13

JORD 

Jordbruket bedrevs dels som 

hårdmarkodling på gårdarnas inägor 

dels på självväxande myrängar. 

Informanterna pratar inte om åker och 

vall utan hårdmark eller hårdland på 

tunet och odlingar eller ”djäla”, då 

avses utdikad myrmark. ”Haga” är 

marken bakom husen, som inte plöjdes 

men där man hackade bort ris och 

rötter. Myrslåttern var en förutsättning 

för kreaturskötseln, vilken tvister kring 

gränsmarkeringar av naturliga ängar med 

Järvträsk redan på 1800-talet vittnar om. 

Här har odlats korn, vete i liten skala 

samt en del råg. Linodling har också 

förekommit. 

Både korn och potatis odlades på 

inägornas hårdland. Allt tillgängligt gräs 

tillvaratogs, liksom lövtäkt från både sälg 

och björk. 

Sädesodlingens betydelse kan idag 

utläsas av den bevarade samägda 

kornbastun och de båda bevarade 

trösklogarna, vilka byggdes av bröderna 

Anders och Nils Larsson Vikberg. 

Tidigare fanns en långloge hos Löfgrens, 

vilken på 1940-talet flyttades till 

hembygdsgården i Glommersträsk. I byn 

har också funnits två storhässjor. Den 

som är bevarad är takad och ihopbyggd 

med Anders-Larsagårdens rundloge. Den 

andra stod intill den flyttade långlogen. 

Dessa två höghässjor kallas för råghässjor 

av informanterna och i vissa källor, men 

bör, med tanke på den lilla mängd råg 

som odlats, vara kornhässjor. När säden 

torkat i storhässjan togs kärvarna ned och 

lades på loggolvet för tröskning. 

Den första förbättringen av 

tröskmetoderna var när en hästdragen 

tröskvagn kunde användas. För detta 

ändamål byggdes långlogen i Gallejaur 

1835. Nästa förbättring kom med den 

koniska tröskbulten och logen med 

cirkelformat tröskgolv. Då kunde man 

köra runt, runt över kärvarna utan att 

spänna på och av hästen. 1892 byggdes 

både en rundloge och en fyrkantsloge i 

Gallejaur. 

Byns gemensamma kvarn, som låg vid 

Dragnäsbäcken, var en förutsättning för 

att större mängder korn kunde malas till 

mjöl. Vid skvaltkvarnen låg också den 

gemensamma vattendrivna spånhyveln. 

Foderfångsten från de omkringliggande 

myrarna var en förutsättning för 

kreaturskötseln. Starrgräs samlades till 

skohö. Byn hade tidigt spridda 

slåttermyrar, strö- och bäckängar. 1868 

hade Sven Persson, förutom åker inom 

gårdsgärdan, odlingsmark till linda och 

hårdvall, ängar bl a söder om 

Storbrändliden, norr om Svartliden, på 

Bergmyran, väster om råberget, vid 

rålinjen mot Västerbotten och vid 

Skellefte älv (Lantmäteriet Akt 150:93). 

Vid Stortjärn och öster om Bergmyrberget 

fanns också ängsmark. 

14


Bergmyran var ett inrösat skifte. 

På södra Lillträsket hade byn gemensam 

slåttermark. 

En del myrar översilades. Andra 

”fönnades” vartannat år, gräset fick 

”fönna”, ruttna. På Bergmyran, som är en 

kilometer lång, var en linje stakad längs 

myrens mitt, ena halvan slogs vartannat 

år och den andra fönnades. På några 

myrar förekom bara bärgning av 2 till 6 

vinterhässjor. 

Under årens lopp förbättrades 

foderfångsten genom dikesgrävningar 

och lador byggdes på myrarna. 

I början av 1900-talet torrlades 

Gallejaurmyren genom en sjösänkning 

på 11⁄2 meter och Rörmyran utdikades, 

åtgärder som möjliggjorde vallodling i 

större omfattning. Betydelsen av dessa 

nyodlingar vittnar idag allt hässjevirke, 

som finns uppställt inne i byn, liksom 

alla lieblad, som är upphängda på 

Anders-Larsagårdens bagarstuga, samt 

alla slipstenar och slipstensställningar, 

som återfinns i markerna. Enligt 

bröderna Eriksson fanns det över fyrtio 

slåttermyrar med tillsammans över 90 

lador. 

Från 1920-talets början och fram till 

1950-talet utgick statliga bidrag till 

nyodlingar och uppförande av lador och 

övriga ekonomibyggnader. På 1920-talet 

hade också Hushållningssällskapet en 

anställd jordbruksinstruktör placerad i 

Glommersträsk. Vilken betydelse dessa 

satsningar har haft för Gallejaur och 

den andra utdikning som gjordes av 

Rörmyran i slutet av 1920-talet och i 

början av 1930-talet samt torrläggningen 

av Lillträsket 1931, har inte kunnat 

utrönas. 

En nyodling på omkring 1⁄2 hektar 

bröts vid Sörmyrberget så sent som 

1953. Där såddes korn och sattes potatis. 

När kraftverksbygget skar av vägen 

till odlingen, igensåddes den med gräs, 

vilket slogs ännu på slutet av 1970-talet. 

Myrslåttern på många utängar tycks ha 

upphört under 1940-talets slut eller i 

början av 1950-talet. På Stenkärret fanns 

odlingar på 1930-talets slut fram till 

1940-talets mitt. På norra sidan av Lillån 

och en bit upp på heden - ”sövä aån 

som aingä kaålläsä” - blev det troligen 

slaget för sista gången 17, 18 och 20 

augusti 1953. I och med överdämningen 

upphörde flottningen efter Järvbäcken 

och då också förutsättningarna för 

fortsatt slåtter vid bäcken. På Lillträsket 

pågick gemensam sjöforslåtter fram till 

torrläggningen 1931. I mitten på 

1930-talet blev Lillträsket skiftat, var och 

en slog sin lott fram till 1959. Starr 

och fräken, som börjat växa kring den 

torrlagda Gallejaurmyrens nya stränder, 

slogs årligen fram till överdämningen 

1964. 

15

Efter överdämningen av åkermarken, 

Gallejaurmyran, Rörmyran och Södra 

Lillträsket arrenderades mark i 

grannbyarna både för kornodling och 

slåtter. Sist var det hos Harald Persson i 

Dragnäs. Sedan kornodlingen definitivt 

upphörde inom byn på 1970-talets 

början, har fodergräs fått växa på alla 

tillgängliga marker. Under senare år slås 

markerna av Leif Björk i Järvträsk. Från 

honom köper Ebba Karlsson idag sitt 

fårfoder. Potatisland finns än idag på de 

flesta gårdarna. Nutida växtlighet kring 

gårdtunen sköts delvis genom fårbete 

eller med röjsåg och motorgräsklippare. 

Trädgårdsland har funnits på 

ursprungligen spadad mark vid gårdarna. 

Morötter, gul lök, scharlottenlök och 

kålrötter samt ibland rovor har odlats. 

I köken hängdes löken på tork i 

knippen. Morötter förvarades i torr sand 

i golvkällare. Kålrötter skalades och 

skrapades med kniv. Rovorna sattes som 

vintertillskott för djuren. Jäst gjordes av 

humlen som växte vid Karlssons gård. 

Talrika aspbestånd och rönnar finns 

runt om i byn. Det speciella rasslande 

ljudet från asplöven tillhör Gallejaur. 

”De största rosenbuskarna vi har”, säger 

Ebba Karlsson om rönnarna. Även 

vinbärsbuskar finns lite överallt. Vid 

Löfgrens och hos Karlssons har 

fruktbärande äppelträd växt. Löfgrens 

flickor planterade kärnor vid storhuset. 

Hos Karlssons kom en planta från 

släktingar i Stockholm. Det trädet har 

fortfarande gröna blad på några av 

grenarna. 

Lövstrykning har förekommit från sälj 

och asp. Löven torkades i logen och 

blandades med agnar och varmt vatten 

till ”daida” åt korna. Säljbarken 

användes vid skinnberedning och veden 

till slöjdvirke. Ebba Karlsson och hennes 

syster Lisa har inte varit med om 

lövhässlor, vilka tidigare funnits i byn. 

Ebba Karlssons intresse för blommor 

uppdagades när hon skulle identifiera 

gamla fotografier och först namngav 

växtligheten. Fönstren i 

Anders-Larsagården och Forslunds är 

blomsterprydda. I storstugans 

köksfönster blommade pelargonier 

vintern 2000-2001. 

I Anders- Larsagården upptas en stor del 

av kökets yta av en hundraårig lönn. 

Systern Greta, med barndomsminnen 

av blomman, gav den dagligen en liter 

vatten. 

BOSKAPSSKÖTSEL 

I genomsnitt har det funnits fyra kor och 

några ungdjur på varje gård. Får har alla 

haft. Häst fanns på de flesta gårdarna. 

Karlssons och Johan Vikbergs hade höns. 

16

Getter har däremot inte funnits. Men 

ändå är den dråpligaste berättelsen kring 

djur just om en get hos Löfgrens. Arvid 

Eriksson berättade att en get hoppat ut 

från övre gavelfönstret i gamla huset men 

landat oskadd - en händelse ”långt före 

mitt minne”. 

År 1959 i samband med utredningen 

inför kraftverksbygget sägs att åtta 

av de nio brukningsenheterna bedrev 

kreaturskötsel. För följande fastigheter 

finns djuren förtecknade enligt nedan: 

Anders-Larsagården: 5 kor, 2 ungdjur, 1 häst 

och 10 får 

Karlssons: 5 kor, får, smådjur och kalvar 

(I bouppteckningen efter Karl Karlsson 1956 är 

antalet: 4 kor, 1 kalv, 4 får) 

Löfgrens: 4 kor, 1 kviga, 1 häst, 3 får 

Erikssons: 5 kor, 1 ungnöt, 1 häst 

Johan Vikberg: 4 kor, 1 häst, 3 får 

Jonas Vikberg, kreaturlös (4 kor och 1 häst 

såldes 1958) 

Lennart Lövgren uppgav att han haft tre kor. 

Bröderna Eriksson berättade att de efter 

1958 haft 6-7 kor samt en tjur. När 

de bodde inne i byn hade de färre 

djur, eftersom de delade den senare 

rivna ladugården med morbrodern Ville 

Lövgren. 

Hos Nils Larsa försvann korna först, 

sedan hos Lennart Lövgren. Under 

kraftverksbygget slutade de flesta med 

boskapsskötsel, eftersom arbetsmöjligheterna 

åt Vattenfall var många. 

Kreaturbesättningen hos Erikssons 

lämnade gården den 18 augusti 1982. 

Då skickades 5 kor, 1 kviga, 1 tjur och 

2 kalvar till slakt. Ebba Karlsson hade tre 

fjällkor 1996, eftersom den fjärde sålts 

till Järvträsk. Mot slutet hade hon en ko 

och den försvann någon gång efter 1996. 

Sista hästen i Gallejaur, Munter, försvann 

1989. Sommaren 2001 har Ebba Karlsson 

åtta får och hos Lennart Lövgrens finns 

får från Järvträsk på bete. 

Getning 

Djuren fick sommartid gå på skogen, 

vilket bl a placeringen av sommarladugårdarna 

i skogbrynets närhet vittnar 

om liksom reminisenserna av 

långgärdsgårdar och stängsel. Getare 

var ofta någon av gårdens pojkar eller 

drängar. Arvid Eriksson (född 1922) 

minns att han var ”djetara” ända upp 

i tjugoårsåldern. När elektriciteten kom 

till byn 1947, och därmed möjligheten 

till elstängsel, upphörde getningen. 

Mjölkhushållning 

Byns isolerade läge gjorde att mjölken 

förädlades på gårdarna. Gårdens kvinnor 

skötte mjölkning och smörtillverkning. 

Om smöret kärnades en gång i veckan 

eller var fjortonde dag berodde på 

gräddmängden. Färskost verkar också ha 

tillverkats för eget bruk och avnämare i 

grannskapet. Mjölkkammaren i Anders- 

Larsagården låg innanför köket och där 

fanns både separatorn och kärnan. 1955 

började man skicka mjölken till mejeriet 

i Glommersträsk, senare till Piteå och 

sist till Luleå. Mjölkbilen kom annan var 

dag och hämtade från Löfgrens, Anders- 

Larsa och Erikssons. 

Omkring 1975 kom mejeriet med 

kyltank. Hos Anders-Larsa byggdes då 

en separat mjölkkammare. Kyltanken 

hos Erikssons var hjulförsedd och stod 

utanför ladugården i byggnadens logdel. 

Tanken hämtades av Producentföreningen 

när djuren försvann. 

17

Ebba Karlssons kylanläggning, av 

märket, ”Wedholms Nyköping Sweden” 

med tillverkningsår 1974 och med en 

volym på 200 liter, står fortfarande 

mitt på golvet i mjölkkammaren. 

Leveransnumret var 350. På streckkodsremsor 

inne i mjölkkammaren står 

det 355. Leveranserna till Producentföreningen 

upphörde 1982, när 

Erikssons djurbesättning försvann. 

Mjölken från fjällkorna på Anders- 

Larsagården har därefter getts till 

kalvarna och använts vid tillverkning 

av färskost. 

Salpetersjuderi 

Om salpetersjudning förekommit i byn 

är okänt bland informanterna. När 

Arvid Eriksson skulle plantera en hägg 

invid bron vid Löfgrens mangårdsbyggnad, 

upptäckte han en nedgrävd 

tunna på brons vänstra sidan. Från 

denna gick en ränna upp till broräcket. 

Om detta var ett arrangemang för att 

samla urin till salpeterkokning eller 

underlätta trängande behov är ovisst. 

Känt är att salpetersjuderi, som länge 

var en viktig binäring, förekommit i 

Järvträsk. 

FISKE OCH JAKT 

Fiske och jakt har varit viktiga 

binäringar. Byns placering vid en fiskrik 

sjö och omsluten av skog var en 

förutsättning för överlevnaden på ett 

nybygge. 

Fiske 

Förr fiskade alla i byn. Nätfiske bedrevs 

både sommar och vinter. Vid sjöstranden 

finns idag delar av en gammal nätgård, 

”giste”. På sommaren drogs not. Under 

slåttern fiskade man med mjärde. 

Fångsten var framförallt abborre, men 

även sik. Vintertid var det också lakfiske. 

I Järvträsk tog man upp mört, som 

torkades och användes i soppa. Mörten 

rensades, saltades, hängdes upp på spett 

och soltorkades. Först på senare år har 

mört fångats i Gallejaur, sedan någon 

inplanterat en hink med fisken. 

Alla har haft båtar både för transporter 

över sjön och för fisket. Några var 

byggda i Norsjö och andra av Helmer 

Karlsson i Järvträsk. 

Fiskeman i Abborrträsk AB har 

sommaren 2001 startat en 

slaktfiskeodling i sjön. Tre kassar med 

öring och Hornavanröding har 

temporärt placerats ut hitom byn, men 

kommer vid bättre väder att flyttas 

till tänkt odlingsplats bortom byn mot 

Dragnäshållet. Odlingen beräknas ge 

500 ton fisk/år. 

18

Jakt 

Förr jagade alla i byn. Idag är 

Erik Eriksson den ende jägaren. 

Vapen borde ha varit ett måste i 

alla hushåll, men bara i några av de 

genomgångna bouppteckningarna finns 

vapeninnehav upptaget. 

I bouppteckningen efter Hildur Vikberg, död 

7.6.1966, fanns bland tillgångarna en älgstudsare 

och en fågelstudsare till ett sammanlagt värde av 

30 kronor. 

Vid J A, Anton, Vikbergs bortgång 1973 fanns en 

hagelbössa, enkelpipig 16 kal., Remingtongevär 

12,7 mm och en lodbössa. Vapnen värderades till 

15:-, 15:- respektive 20:-. 

Hjalmar Forslund hade vid sitt frånfälle 1987 ett 

salongsgevär värderat till 200 kronor. 

Fågel, hare, ekorre och räv jagades. 

Fågel för maten, ekorre och räv för 

skinnet. Jakten på vilt var en viktig 

inkomstkälla för Lennart Lövgren. Han 

och brodern Sven jagade räv. En öppning 

i sommarladugårdens gavel på Löfgrens 

vittnar om brödernas jaktnäste för 

träffsäkra skott. 

Ekorrskinn gav bättre förtjänst än 

försäljning ur hemskogen, enligt Erik 

Eriksson. Även skogsfågel, tjäder och 

orre, jagades och såldes till uppköpare. 

Förr snarades både fågel och hare. En 

knipholk i gräset nere vid Anders- 

Larsagårdens strand visar att fågeltäkt 

förekommit. Ebba Karlsson minns att 

holkar sattes upp, men knipägg har hon 

aldrig ätit. 

Älgjakten fick först på senare tid större 

betydelse, eftersom det inte fanns några 

älgar under informanternas barndom. 

Arvid Eriksson var 20 år då han såg 

sin första älg. Idag är det bara brodern 

Erik som jagar. Han tillhör ett jaktlag på 

kronoparken inom Norsjö. 

Våren 2000 gick en björn förbi byn. 

SKÖTESRENAR 

I tidigare sammanhang har sagts att 

fastigheternas sockentillhörighet inte ska 

beröras. När det gäller renmärkesinnehav 

har detta dock betydelse. Renar har 

funnit på sex av de nio gårdarna. Det 

var hemmansägarna inom Norrbotten 

som ägde renmärke, eftersom systemet 

med skötesrenar bara förekommit och 

förekommer inom vårt län. Reninnehavet 

var en stabiliserande faktor i försörjningen, 

då de inte var lika känsliga 

för variationer i naturbetingelserna som 

övrig kreatur. 

19


Ebba Karlsson berättade att morfadern, 

Anders Larsa, gav renmärken åt alla 

barnen. Flickorna Karlsson har ärvt dessa 

efter mor, mostrar och morbroder. 

Att reninnehavet haft ekonomisk 

betydelse vittnar också 

bouppteckningarna om. 

I kvarlåtenskapen efter Anders Larsson Vikberg, 

död 6.2.1947, är värdet på reninnehavet 500 

kronor medan fastighetens värde upptas till 1 700 

kronor. 

I bouppteckningen efter Karl Karlsson, död 

26.7.1956, fanns bland tillgångarna 30 st renar 

enl senaste renräkningen under nr 536 i 

renmärkesförteckningen, med ett värde av 2 400 

kronor. Husdjuren noterades till 4 kor à 600:- , 

1 kalv 80:- och 4 får à 60:-. Fastigheten Gallejaur 

1 5 hade ett taxeringvärde på 8 500 kronor. 

Hildur Vikberg, bosatt på den västligaste gården, 

ägde vid sin död 7. 2.1966 sex renar till ett värde 

av 500:-. Inga ytterligare djur fanns upptagna. 

Fastigheten 5/14 av Gallejaur 1:3 upptas till 

3 000 kronor och huset på fastigheten hade ett 

taxeringsvärde på 10 500 kronor. 

Vid J A Vikbergs frånfälle, 28.1.1973, upptas 

renmärket till ett värde av 5 400 kronor. Två kor 

hade ett slaktvärde på 2 100 kronor. Fastigheten 

upptas till 22 000 kronor enligt 1972 års 

taxeringsvärde. 

Sofia Forslund, död 27.9.1981, hade renmärke 

med 14 renar till ett värde av 5 600 

kronor. Två fastigheter värderas enligt 1980-års 

taxeringsvärde till 19 000 resp 21 000 kronor. 

När maken, Hjalmar Forslund, dog 1.1.1987 

fanns 9 renar till ett sammanlagt värde av 3 600 

kronor samt en fordran för renslakt på kronor 

1 300. Fastigheterna var då värderade till 28 000 

resp 36 000 kronor. 

Vid arvsskiftet efter Evert Eriksson, död 

24.3.1989, delade bröderna Erik och Arvid på 

renarna, som hade ett värde på 1 758 kronor. 

Everts del av fastigheten upptas till 20 666 kronor. 

Renantalet lämnar inte en fullständig 

bild av innehavet, eftersom årskalvarna 

inte inräknades. Hur stor renskötsellegan 

till samebyn varit eller vad ”slaktarmålet” 

inneburit är inte kända. Däremot 

påpekas att renköttet varit en viktig och 

värdefull bytesvara vid snallarresorna. 

Renarna har skötts och sköts av 

Mausjaurs sameby. Namn som nämnts 

är bl a Jonas Petter, Axel och Gunnar 

Persson i Stenbacken, men också Mikael 

Jonsson, Lars Mattias, Helmer och 

Tommy Svensson. Tommy skötte Greta 

Karlssons renar under 1990-talet. 

Bröderna Eriksson sålde sina märken 

häromåret. Ebba Karlsson hade vid 

senaste renräkningen en ren. 

20

ARBETETS ORGANISATION 

BYNS ORGANISATION 

Någon egentlig organisation med 

byålderman har inte funnits i Gallejaur. 

De byahandlingar som finns, 

skiftesprotokoll och kartor, förvaras 

enligt uppgift hos Lennart Lövgrens. 

Gemensamma angelägenheter, som 

samfälld mark, skiften, kvarn, bastu mm, 

verkar ha avhandlats mycket informellt. 

Slåttern på Lillträsket var gemensam för 

byn, så där arbetade man efter andel. Vid 

bl a tröskning och tjärbränning hjälptes 

man åt. Vid kraftverksutbyggnaden 

fungerade Evert Eriksson som byns 

språkrör gentemot Vattenfall. 

Före överdämningen fanns en 

fiskeförening i byn. Hit kom man 

långväga ifrån för att meta och pimpla. 

Årligen såldes cirka 70 fiskekort. 

Gemensamma investeringar gjordes 

tidigt. Slåttermaskin och 

konstgödselspridare inköptes gemensamt 

av Löfgrens och Anders Larsa omkring 

1910. Ett självrensade tröskverk 

införskaffades på 1930-talet. En 

gemensam motordriven spånhyvel med 

remdrift inköptes på 1940-talet. Samköp 

av en motordriven korntork på 15 liter 

gjordes också. 

Gårdsfolkets arbetsfördelning 

Skötseln av ett skogsjordbruk var 

arbetskrävande. Fördelningen av de olika 

göromålen mellan gårdsfolket verkar ofta 

ha skett utifrån fallenhet och naturliga 

förutsättningar. Behovet av arbetskraft 

innebar också att utomstående städslades. 

Drängar och pigor fanns i gårdarna 

under kortare eller längre tid. Hushåll 

på 10-12 personer var inte ovanligt. 

Vintertid bodde och sov samtliga i 

stugans kök. 

För att få en inblick i livet och därmed 

en uppfattning om arbetsfördelningen, 

ges några exempel på gårdsfolkets storlek 

och hushållens åldersstruktur. I Gallejaur 

kan tidsperioden från omkring 1920 

och framåt överblickas på några av 

gårdarna med hjälp av informaterna, 

Ebba Karlsson, Arvid och Erik Eriksson. 

Anders-Larsagården - Karlssons - 

Forslunds 

Anders Larsa 

Innan Ebbas familj byggde Karlssons 

1920, fanns följande personer på gården: 

morföräldrarna, deras fem barn samt 

en svärson och två barnbarn, förutom 

inneboende dräng och andra temporära 

besökare. 

21

När mormodern dog 1921 var morfadern 

67 år, morbrodern, Johan Anton, 32 

år, mostrarna Erika 30 år, Sofia 27 

år och Johanna 25 år. Året därpå 

delades fastigheten mellan de fem barnen. 

Försäljningen var villkorad med födoråd 

för Anders Larsa. 

Johanna gifte sig med Oskar Johansson 

och flyttade till Järvträsk. Ny svärson 

flyttade in i köket, när Sofia gifte sig med 

Hjalmar Forslund. 

Under skoltiden i Karlssons kök var 

lärarinnan inneboende i nedre 

kammaren. I köket bodde ofta en eller 

flera av eleverna. Till hushållet hörde 

också skogsdrängar, sommardrängar eller 

getare. Ebba minns att de hade getare 

så långt bort som från Abborrträsk. 

I bagarstugan kunde huggarlag vara 

inhysta. 

När Forslunds 1941 flyttade, bestod 

gårdsfolket av 87-årig morfar, 52-årig 

morbroder och 50-årig moster. I 

hushållet fanns då också Ebbas 

storasyster Greta (1916-1996). 

Morfadern dör 1947, morbrodern 1973 

och mostern 1981. Greta kom att 

stanna på gården livet ut. Under 

många år fanns också gårdsdrängen och 

släktingen Karl Karlsson (född 1903) 

från Granbergsliden boende i storhuset. 

Han var bl a med och flyttade upp alla 

lador från Gallejaurmyren. 

Forslunds 

När Sofia och Hjalmar Forslund var 64 

resp 61 år ödelades hela deras livsgärning 

genom kraftverksutbyggnaden. Deras 

bostadshus flyttades 1958 in i bykärnan 

på Anders-Larsagårdens marker. När 

paret började tappa krafterna flyttade 

systerdottern Lisa dit. (Husflyttningen 

bör inte ha skett förrän efter 1962, 

eftersom makarna Forslund undertecknat 

avtalet med Vattenfallsstyrelen 6.9.1962) 

Karlssons 

I ”lillstugan” bodde Margareta Vikberg 

(1887-1966) med man och tre döttrar. 

Sommaren 1938 kom fostersonen Allan 

(född 1935) till familjen. Här är det skola 

i köket under flera år och då bor hela 

familjen i kammaren. Från 1948 blir den 

telefonstation för hela byn. 

Karl Karlsson dör 1956 vid 77 års ålder 

och Margareta 1966 vid 76 års ålder. 

Minstingen Ebba blir den av barnen 

som stannade på gården. Hon hade 

som 16-åring fått börja ta hand om 

den tretton år yngre fosterbrodern. När 

systern Lisa, som bodde i Forslunds, 

behövde Ebbas hjälp stängdes dörren och 

vattnet kopplades bort. Väggalmanackan 

var då upplagen på juli - december 1993. 

Hur arbetet var uppdelat mellan 

gårdsfolket och gårdarna är svårt att 

få en klar bild av. Morfar var smeden, 

garvaren och slöjdaren. De övriga 

männen var vintertid i skogsarbete. 

Sofia var skräddare och sydde allas 

kläder samt skötte mer eller mindre 

inomhussysslorna. Hennes symaskin stod 

i köket fram till 1944. Erika hade 

huvudansvaret för djuren på Anders- 

Larsagården. Djuren mjölkades på 

respektive gård och smörkärningen 

gjordes också av kvinnorna i respektive 

kök. Vävstolen stod för det mesta 

uppställd i köken hos Anders Larsas och 

Karlssons. I Anders-Larsagården fanns 

också orgel och den första radion. Så 

småningom sköttes djuren gemensamt, 

men fanns i både Anders Larsas och 

Karlssons ladugård. 

Av alla familjens förgreningar är det 

idag bara Ebba, ”Kallä-stinten”, kvar. 

Hon är bosatt i Forslunds, eftersom där 

är bekvämast och det enda huset med 

varmvatten. 

Anders Larsson Vikbergs urprungliga 

gårdanläggning är åter i en persons ägo, 

eftersom två av barnen förblev ogifta och 

två levde i barnlösa äktenskap. Från den 

Forslundska fastigheten har två mindre 

sommarstugetomter avstyckats, vilka 

ligger på andra sidan tilloppskanalen. 

Löfgrens 

I den stora mangårdsbyggnaden från 

1844 bodde Jonas (1853-1942) och 

Marta (1848-1929) Lövgren med sina sju 

barn, Anna Sofia, Maria Fredrika, Eva 

Kristina, Märta Lovisa, Johan Vilhelm, 

Hilda och Tekla. 

22

Det sägs att det var Jonas som lade ”gren” 

till efternamnet, så han ska vara den 

förste med familjenamnet Lövgren. Alla 

barnen gifte sig och lämnade gården. 

Eva (1881-1961) gifte sig med Jonas 

Anton (1871-1946) Eriksson och flyttade 

till hans föräldrahem Lia, Dragnäs 

N o 2. Familjen flyttade så småningom 

till Gallejaur, för att hjälpa fadern med 

gårdens skötsel. Brodern, Johan Vilhelm, 

Ville, ”Vellä” och hans Hulda, återvände 

nästan samtidigt till byn. 

De hade brukat ett hemman i Baktsjaur, 

men klarade inte av lånen. 

Vid nedslag i Norrbottens läns 

Hushållningssällskaps handlingar för 

Hushållsgillen, finns i matrikel under 

Arvidsjaurs socken och Gallejaur 

hemmansägarna Jonas Löfgren, And. 

Larsson Wikberg och Nils Larsson 

Wikberg upptagna för åren 1915 och 

1920. I matrikeln för år 1925 finns 

förutom de ovan nämnda, även 

hemmansägaren Johan Vilhelm Löfgren 

och jordbruksarb. Jonas Anton Eriksson 

uppräknade. Familjerna bör alltså ha 

anlänt till byn mellan åren 1920 och 

1925. 

Familjen Eriksson flyttade in i storhuset 

och Villes i bagarstugan. Erikssons med 

de sex barnen, Anna (1911-1985), Evert 

(1912-1989), Alfred (1916-1989), Agda 

(1918-2000), Erik (född 1921) och Arvid 

(född 1924), bodde i storhusets 

kammare. Så småningom flyttade Anna 

in i köket och hushållade för morfadern. 

Villes med den växande skaran på 

tio barn, Anette (1912-1998), Lennart 

(1914-2003), Birger (1916-2003), Valina 

(1918-1993), Sven (1922-1998), Märta 

(1924-1961), Per (1927-1931), Maj-Britt 

(född 1930), Ann-Mari (född 1933) 

och Inga-Lis (född 1936), bodde alla i 

bagarstugan. 

I storhuset, i kammaren bakom 

vindstrappan, bodde under många, 

många år husbonddrängen Johannis, 

Johannes Nilsson från Fågelliden. Flera 

av barnen, som gick i skola i Karlssons 

kök var inackorderade i köket. Några av 

Jonas barnbarn verkar också ha växt upp 

hos honom. Sommartid vistades flera av 

dem hos morfars/farfars. Innan Villes 

återvände hem nyttjades bagarstugan 

tidvis av skogsarbetare från Järvträsk. 

Hur arbetsfördelningen mellan 

hushållen var uppdelad är svårt att 

utröna. Båda familjerna hade sina djur 

i den gamla ladugården, som var 

byggd 1893. Ville hade en period en 

transportabel såganläggning. Till korna 

hade man getare, som oftast var gårdens 

pojkar. 

Vid arvskiftet efter Jonas Lövgren (död 

1946), kunde inte gårdstunet delas upp 

på två familjer. Erikssons fick stora huset 

med krav på flyttning och kom att bryta 

mark och bosätta sig två kilometer väster 

om bykärnan. 

I den 1936 utbyggda bagarstugan bodde 

under många år flera av Villes barn kvar 

även som gifta. 

Sonen Lennart byggde eget på släktens 

Västerbottensskifte 1939, då var hans 

första barn två år. 

På gården stannade dottern Maj-Britt 

och sönerna Birger och Sven. 

Maj-Britt och hennes dåvarande man, 

Åke Sundbom, drev jordbruket uppenbarligen 

fram till första året på 

1960-talet. Ny ladugård hade byggs 

på 1950-talet. Sven och Lennart var 

byns storjägare och Birger dess försynte 

konstnär och författare. 

Idag ägs gården av Maj-Britts son Silve 

Sundbom. 

DAGSRYTM - KOSTHÅLL 

Mattiderna ger en bild av vardagslivets 

rytm. Dagen började obligatoriskt med 

en kopp kokkaffe. Gröt eller bryta åts 

före morgonmjölkning, alltså omkring 

klockan 7. Huvudmålet intogs klockan 

10. Klockan 3 var det middag och på 

kvällen vid sjutiden åt man oftast åter 

gröt. Mellan måltiderna dracks det kaffe. 

Kosthållet berättar också något om 

livsföringen. I visthusboden, 

dubbelboden, förvarades nöt- och 

renkött. Köttet kokades med morötter, 

lök och potatis. Kokt abborre med lök 

och potatis var obligatorisk sommarmat. 

Laksoppa med lök förekom vintertid. 

23

Till jul hade kvinnorna stoppat korv. 

Under slåttertider var det fisk och potatis 

samt fil, smörgås och kaffe. Getarnas 

matsäck innehöll ofta bröd, hela kakor 

som bakats i bagarstugan, och smör 

samt en mjölkflaska. Till pålägg var det 

kanske fisk och någon gång ost. Lennart 

Lövgrens matsäck i skogen bestod av 

smörgås, för det mesta var det hårt bröd 

med korv som pålägg. Kaffet kokades i 

medhavd panna. 

Ebba Karlsson berättar att när det kom 

besök fick de alltid något i munnen. 

Rådlös var man aldrig, eftersom man 

alltid kunde sätta en soppgryta på 

järnspisen. 

Dagarna gick med skötsel av allt 

som krävdes för djur och gård. 

Bekvämligheterna var inte många 

och förströelserna få. Kvällarna gick 

åt till sömnad och broderi, både 

för eget bruk och till sommarens 

missionsauktion. Stick- och vävgarn fick 

man från de egna fåren. Ullen skickades 

till Morjärvs ullspinneri för beredning. 

Vid vävstolen satt alla kvinnor och 

framställde klädestyg, överkast, 

gardiner och dukar. Liebläkten av 

säckväv skulle också förfärdigas. Sofia 

Vikberg Forslund var byns skräddare och 

hennes symaskin stod i storstugans kök 

fram till 1944. 

Musik har uppenbarligen haft betydelse, 

eftersom det fanns orgel både i Löfgrens 

och Anders-Larsagården. Byns första 

radioapparat, en liten Kungs radio, som 

inköptes av Anders Larsa och svärsonen 

Karl Karlsson stod i ”västikåken”. Det var 

nyheterna man fick lyssna på eftersom 

den drog batterier. 

Varje söndag klockan 11 var det 

bönemöte i köket. Anders Larsa läste 

bönen och hade bestämt psalmerna, som 

skulle sjungas. När morfadern började bli 

gammal och trött, övertogs uppgiften av 

dotterdottern Greta. Allt var noga 

förberett och psalmerna uppskrivna. 

Sången ackompanjerades på orgeln av 

dottern Sofia Forslund. 

Ebbas nutida dagar följer fortfarande 

den gamla rytmen. På morgonen ska 

ved läggas i pannan och fåren utfodras. 

När Ebba klivit upp går hon ut till 

fåren, hämtar posten, som kommer vid 

1⁄2 8-tiden. Sedan läser hon tidningen 

till en kopp kaffe. Byns dagstidning är 

Norra Västerbotten. Anders Larsa hade 

Skelleftebladet, men när den lades ner 

blev det NV. Ebba lagar ordentlig mat, 

som inmundigas klockan 10 och klockan 

15. Dessemellan är det kaffe. På kvällen 

ska fåren ånyo utfodras. Då blir tiderna 

lite olika. Är vädret dåligt blir det 

ett tidigt ladugårdsbesök och vid bra 

väderlek lite senare. Nu för tiden 

bryts vardagsmonotonin av fosterbrodern 

Allans telefonsamtal klockan tio varje 

söndag. I alla tider har han ringt detta 

veckosamtal, men tidigare var det på 

lördagarna vid samma tid. 

24

ARBETSTILLFÄLLEN 

Skogsbyns arbetsrytm var starkt 

sammanlänkad med klimatet och 

årstidernas växlingar. Utomhusarbetet 

begränsades till tiden mellan gryning 

och skymning. Kvinnorna hade dagligen 

ansvaret för djuren och kosthållet. Vatten 

och ved skulle finnas i både ladugård och 

kök. 

Alla behov måste tillfredsställas med den 

egna handakraften och alla förnödenheter 

måste införskaffas genom eget arbete. 

Resurserna kunde ibland vara små, varför 

tillfälliga påhugg gjordes. Möjligheterna 

till arbetstillfällen av varierande slag 

verkar inte ha saknats. 

Skogsarbete och flottning var vanliga 

bisysslor. Karl Karlsson och Lennart 

Lövgren var ofta i timmerhuggning 

åt skogsbolagen. De flesta av byns 

karlar deltog i bäckflottning efter 

Järvbäcken och Järvträsket. Karl Karlsson 

arbetade åt Flottningsföreningen efter 

Skellefteälven, både i flottning och 

i flottledsbyggnationer, ”brytarbygge”. 

Någon längre bortovaro från byn verkar 

inte ha förekommit. Arbetsmöjligheterna 

fanns på gångavstånd från hemmet. 

Många kvinnor lämnade byn genom 

äktenskap eller någon form av lönearbete. 

Tekla Eklund, född Lövgren, utbildade 

sig till småskollärarinna och var sedan 

huvudsakligen verksam i Vuotner. Greta 

Karlsson var piga i Södra Sandträsk 

och hushållerska hos en lärarinnefamilj 

i Glommersträsk. Lisa Karlsson arbetade 

som kokerska på arbetsstugorna i 

Nattavaara och Arvidsjaur samt på 

skolhemmet i Glommersträsk. 

Ville Lövgren och senare hans son Birger 

var byns postombud. Före dem hämtades 

posten av Karl Karlsson. I obanad terräng 

skulle posten hämtas från Glommersträsk 

en eller två gånger i veckan. Margareta 

Karlsson blev byns telefonist. Kost och 

logi för skogsbolagens representanter och 

andra gästande besökare tillhandahölls 

i Anders-Larsagården och hos Löfgrens. 

Birger Lövgren tecknade och skrev 

berättelser om natur- och djurliv, som 

publicerades i jakttidningar och Norra 

Västerbotten. Bröderna Eriksson köpte 

byns första traktor och blev Gallejaurs 

entreprenörer när det gällde alla slags 

körslor. 

Till byn städlagdes, förutom drängar och 

getare, även timmermän vid byggnationer. 

Torrläggningen av Gallejaurmyren på 

1900-talets början gjordes på ackord 

av Oskar Bergkvist från Dragnäs och 

Nils Nilsson, senare bosatt i Holmen, 

Järvträsk. Ett av dikena grävdes av Lars 

Petter Åberg från Häbbersnäs. 

Gallejaur kraftstations tillkomst innebar 

allehanda arbetstillfällen, som röjningar 

runt sjön inför överdämningen. De flesta 

av byns män var en tid avlönade av 

Vattenfall. Bröderna Eriksson arbetade 

t ex med röjningar och körningar. 

25

NYA BOSÄTTNINGAR OCH BYGGNATIONER 

Småbrukarhem 1939 

Lennart Lövgren, en av Ville Lövgrens 

tio barn, gifte sig 1937 med Inga Persson 

(1912-1951). De bodde med förste 

sonen Rolf (1937-1998) på övervåningen 

i Lennarts barndomshem, Löfgrens 

bagarstuga. När deras fastighet, ett 

småbrukarhem, byggdes på släktens 

Västerbottensskifte, beviljades ett lån 

på 6 000 kronor. Boningshus och 

ladugård för tre kor samt en hektar 

åker var lånevillkoret. Lennart berättade 

att ritningen till huset köptes, virket togs 

från den egna skogen och sågades ”på 

udden”, på bröderna Jonas och Hjalmar 

Vikbergs såganläggning. Sågspån 

därifrån utgjorde isoleringsmaterialet. 

Till hjälp vid byggnationen hade Lennart 

en svåger, Ernst Lundberg från Sandfors, 

men ”farsan hjälpte” också till. Huset 

har senare byggts på. 

När huset skulle renoveras 1957, byggde 

Lennart först en sommarstuga på tomten, 

dit familjen flyttade. Hushållet bestod 

då av fem personer. Nedre delen av 

bostadshuset tillbyggdes på 1960-talet. I 

anslutning till sommarstugan uppfördes 

en verkstadsdel 1975. 

Jordbruksfastighet 1944 

När Hjalmar och Sofia Forslund på 

1940-talets början byggde sin 

jordbruksfastighet hade de bl a hjälp av 

”två grabbar”, Sofias kusiner Sven och 

Johan Vikberg. 

Bostadshuset, på två rum och kök med 

oinredd vindsvåning, var en spantring 

på betongsockel. Källare byggdes under 

köket och ena rummet. Virket togs från 

egen skog och sågades hos bröderna 

Vikberg. Enligt systerdottern Ebba 

Karlsson gjordes ritningen av ”fru 

Forslund”. Byggnadsarbetet utfördes av 

gårdens eget folk med hjälp av de två 

kusinerna från Glommersträsk. 

Den Forslundska gården är väl 

dokumenterad genom att fastigheten 

totalförstördes vid kraftverksbygget. Vid 

diskussionerna kring ersättningsanspråk 

och eventuell flyttning av bostadshuset 

besiktigades fastigheten 1959 och husens 

byggnadskonstruktion noterades: 

Bostadshus 

Grund: betongsockel 

Väggar: läkt och ytterpanel, sågspånsfyllning, 

innerpanel och träfiberplattor 

Bottenbjälklag: bräder och sågspånsfyllning 

Övre bjälklag: panel, sågspånsfyllning, löslagda 

golvbräder 

Tak: spån på bräder 

Källare under kök och ett rum: väggar och golv 

av betong 

Storlek: 8,6 x 8,6 meter 

Köket hade järnspis och i varje rum fanns öppna spisar. 

26

Ladugård 

Grund: betongsockel och stenplintar 

Väggar: bilat timmer 

Bottenbjälklag: betonggolv i djurstall och kluvet 

rundvirke i övrigt 

Övre bjälklag: panel och spånfyllning i djurstall 

Tak: spån på glesa bräder 

Storlek: 23,5 x 7 + 4,5 x 2,5 meter 

Brunn av bilat timmer och däck av plank 

Avlopp: ledning från bostadshuset till 

infiltrationsbrunn. WC saknas. 

När bostadshuset flyttades upp till 

en tomt på Anders-Larsagården mot 

det Löfgrenska gårdstunet, byggdes en 

hel källarvåning under huset. 

Rumsfördelningen ändrades också. 

Ingången flyttades till närliggande 

gavelvägg och ett av rummen bytte 

funktion med köket. Ny köksinredning 

och ny vedspis installerades. 

I samband med uppflyttningen av 

Forslunds bostadshus installerades vatten, 

avlopp och toalett i Anders-Larsagården 

och Karlssons. 

Garage - motorismens intåg 

Med vägen kom motorismen till byn och 

de första garagebyggnaderna uppfördes. 

Arvid Eriksson var förste körkortsinnehavaren 

i Gallejaur. Den första bilen, 

en mörkblå Ford årsmodell 34, inköptes 

vintern 1951 av Arvid tillsammans med 

bröderna Henrik och Jonas Vikberg. Ett 

bilgarage uppfördes vid Nils-Larsagården, 

på övre sidan om Dragnäsvägen strax 

hitom skylten ”Här slutar allmän väg”. 

Garaget har nedflyttats till stranden 

och nyttjas som sjöbod/båthus. Ebba 

Karlsson minns att det gjordes många 

nöjesresor med Forden, men att den 

läckte vatten. Bröderna Eriksson köpte 

senare en Nash, vilken syns på bild i 

Norrbotten 1959 (sidan 43). 

Byns första traktor kom 1956. Bröderna 

Eriksson köpte då en BM (Bolinder 

Munktell) Victor. Ett traktorgarage 

i lösvirke uppfördes på Anders 

Larsagården. Idag finns traktorn vid en 

sommarstuga i Södra Järvträsk. Allan 

Karlsson köpte bil 1959 och flyttade 

då garaget fram till landsvägens nya 

sträckning. Sommaren 2000 rustades 

och målades dörrarna. 

Nästa garage är byggt i anslutning till 

ladugården på Löfgrens. Där garagerades 

Sven Lövgrens bil. ”Det var han som 

hade bil ”, berättade Ebba. 

Tvåhusgård 1958 

Familjen Eriksson flyttade ut från 

bykärnan till ett nybygge vid arvsskiftet 

efter Jonas Lövgren. På den Löfgrenska 

fastigheten fanns två bosättningar på 

samma gårdstun. Ville Lövgren fick 

gårdstomten och Erikssons ärvde den 

gamla mangårdsbyggnaden, men med 

krav på flyttning. Både nytt bostadshus 

och ny ladugård byggdes 1958-59. 

Det var informanterna Erik och Arvid 

samt deras mor Eva och syskonen Evert 

och Anna, som inför julen 1958 lämnade 

den gamla gården och flyttade två 

kilometer väster om bykärnan. Brodern 

Alfred och systern Agda hade tidigare 

flyttat till Talliden. 

27

Bostadshuset består av två rum och 

kök med källarvåning. Det är byggt 

av lösvirke och isolerat med kutterspån 

(hyvelspån) från Glommersträsk. 

Byggnadsmaterialet togs från egen skog 

och sågades i Järvträsk. Algot Eklund 

från Järvträsk hjälpte till med 

byggnationerna. På den skogklädda 

tomten bröts ny mark både för odlingar 

och potatisland. 

Uthuslängan, ladugårdsbyggnaden, som 

till 2/3 består av en lösvirkesdel med 

stående rödmålad panel och till 1/3 av en 

murad ladugårdsdel av grått grundtegel, 

allt under ett plåttak. Logdelen har tre 

dubbelportar, korna togs in genom den 

som ligger närmast ladugården. Även för 

denna byggnad togs virket ur den egna 

skogen och sågades till brädor i Järvträsk. 

På Löfgrens revs den gamla ladugården 

från 1868 och en ny uppfördes 1958 

på Villes fastighet. Då hade det bättre 

bevarade stallet under en längre tid 

använts för nötboskapen. 

Med lösvirkesbyggnationerna kom 

fasadfärgen in i byn, men det äldre 

byggnadsbeståndet förblev timmergrått. 

Varför dessa inte målats, uttrycks på 

följande sätt: ”Det fanns inget behov”. 

Byggnadstekniska hjälpmedel 

Skogen gav byggnadsmaterialet och 

tidigare kransågsställningar underlättade 

sågningen av bl a golvtiljor. 

Randbarkning har förekommit, men 

senvuxet virke behövde sällan barkas 

efter fällningen. Redskapen vid timring 

var bl a täljyxa och drag. De flesta 

byggnader, även logarna, är timrade 

utan minsta glipa - täta som ”vattukitt” 

enligt Ebba Karlsson. Alla redskap 

som använts vid husbyggnation och 

tunnbindning finns bevarade på Anders- 

Larsagården. Smedja fanns tidigt på alla 

tre stamhemman. Där smiddes bl a 

gångjärnen. 

Vid den gemensamma skvaltkvarnen, 

som låg bortanför byn vid Dragnäsbäcken, 

fanns en spånhyvel. Där 

producerades byns behov av takspån. 

Ebba Karlsson minns hur roligt hon 

tyckte det var att plocka undan de 

nyhyvlade takstickorna. Kvarnen 

flyttades in till byn i samband med 

kraftverksbygget. 

Från tjugotalet och fram till och med 

överdämningen har såganläggningar 

funnits. En tid hade Ville Lövgren en 

transportabel såg, som var uppställd där 

Lennart Lövgrens gård kom att placeras. 

På samfälld mark väster om bykärnan 

hade bröderna Jonas och Hjalmar 

Vikberg en motordriven såganläggning. 

Det var en Munktell cirkelsåg nr 815 

som på 1950-talets senare hälft försågs 

med ny råoljemotor på 20-24 hästkrafter. 

I samband med överdämningen såldes 

motorn och motorhuset flyttades upp 

på Nils-Larsas gårdstun. Där ligger 

också, överväxt med mossa, delar till 

sågställningen. 

Såganläggningarna levererade också 

isoleringsmaterialet, sågspån. Innan hade 

gamla myrstackar använts i taken och 

”lång vit mossa” och trasor mellan 

timmerstockarna. När man invändigt 

ville jämna till mellan stockarna, ”slå 

åt såta”, beskrev Ebba Karlsson 

tillvägagångssättet: ”Man blandar 

sågspån med rågmjölsgröt, det blev ett 

lim som satt hela livet”. 

Enligt bröderna Eriksson var det mesta 

arbetet vid husbyggnationer ”självjobb”. 

Återbruk 

Under årens lopp har byggnader rivits, 

flyttats eller återanvänts. Med några 

exempel redogörs nedan för olika former 

av återanvändning av byggnader i byn. 

På hembygdsgården, Hängengården, i 

Glommersträsk finns två byggnader från 

Löfgrens bevarade. 

Dit flyttades 1945 dels långlogen, byggd 

1835, dels utedasset. När dessa byggnader 

försvann, revs också den fristående 

höghässjan, som var placerad intill 

långlogen. Logen, med sin imponerande 

längd av 36 meter, stod ungefär på 

samma plats som den nuvarande 

ladugårdsbyggnaden från 1950-talet. 

28

Dasset, med sina fyra hål, stod till 

vänster om mangårdsbyggnaden från 

1844, ungefär där dubbelboden med 

tillbyggd veranda och vedbod nu är 

placerad. Dubbelboden stod tidigare 

där ladugården nu står. 

Mangårdsbyggnaden kom genom 

arvsskifte också att flyttas från 

gårdstomten. Den stod öde under många 

år och uppsattes först på 1980-talet 

på Erikssonvältan vid tilloppskanalens 

utlopp. Där är byggnaden placerad i 

samma väderstreck som inne i byn och 

håller på att inredas. I samband med 

takreparation under Jonas Lövgrens tid 

höjdes övervåningen med tre stockvarv. 

Det var bröderna Erikssons farfar, Erik 

Eriksson (1824-1902) i Lia som utförde 

jobbet. 

Bagarstugor omvandlades till bostadshus 

och påbyggdes på 1930-talet. Löfgrens 

bagarstuga, från 1879, påbyggdes till 

permanent bostadshus för Ville Lövgrens 

familj. Nils Larsas bagarstuga, från 

omkring 1888, utflyttades och påbyggdes 

när sönerna Hjalmar och Jonas delade 

gårdstomten. 

Timret i sommarladugården på Löfgrens, 

som byggdes 1891 av Jonas Lövgren, ska 

ha kommit från en äldre byggnad på 

gården. 

Lador samt ett sommarstall har förtätat 

bykärnan. Ladorna drogs upp från 

markerna eller togs hem från odlingarna 

som överdämdes vid kraftstationsbygget. 

En del används som vedbodar, andra 

har byggts om. En lada hos Karlssons 

kallas för ”aviga ladan”, eftersom timret 

återuppsattes fel väg. Många Vattenfallsbaracker 

har fått ny användning, som 

tvättskjulet vid sjön hos Anders Larsa och 

några uthus hos Lennart Lövgren. Från 

Vattenfalls arbetsplats vid kraftstationen 

kom den som har rundat tak. 

Mjölkkammaren hos Anders Larsa är 

ursprungligen en lada från myrodlingen. 

Stockarna fraktades till Järvträsk, där de 

sågades om till fyrkantiga bitar. Bröderna 

Arvid, Erik och Evert Eriksson samt Paul 

Stenlund, Järvträsk, och drängen Karl 

Karlsson från Granbergsliden satte upp 

den 1975. Den är isolerad med mineralull, 

“gullfiber”, och har fått nytt golv. 

29

Den gamla ladugårdslängan på Löfgrens, 

där blott stall och stallport finns kvar, 

uppfördes enligt taknockens information 

1893 av Jonas Lövgren. Bröderna 

Eriksson har berättat att det inte var 

morfadern utan farfadern, Erik Johan 

Eriksson, från Lia, Dragnäs nr 2, som var 

timmermannen. 

Timret i Marita Lövgrens kåtaliknade 

stuga kommer från denna rivna ladugård. 

Stugan sattes upp av Sigurd Stenberg 

från Rörträsk. Han var gift med Valina 

Lövgren, som var syster till Lennart. 

Intill ”kåtan” finns en uppflyttad lada. 

Det gamla stallet, ”gaåmmälstaålln”, som 

enligt uppgift byggdes av Per Svensson 

1832, står alldeles bredvid stalldelen från 

1893. Den har i senare tider använts 

som ladugård och sommaren 2001 som 

fårhus. 

När djuren försvann från Erikssons, 

byggdes ladugården om till 

snickeriverkstad. Här finns bl a 

en kombinationsmaskin och ett flyttbart 

utsug. Ett rum i rummet är byggt som 

våtutrymme med dusch och tvättmaskin. 

FRITIDSBEBYGGELSE 

Allan Johanssons sommarstuga nere vid 

sjön nära rågången till Anders Larsa 

är en gammal Vattenfallsbarack. Den 

sattes upp på Lennart Lövgrens marker 

i samband med kraftverksbygget av 

Ragnvald Holmström. Allan är svärfar 

till Carina Johansson, Hjalmar Vikbergs 

dotterdotter. 

Christer Lövgren har återanvänt många 

byggnader för sitt fritidsställe. Själva 

sommarstugan är Vattenfalls gamla 

verkstad. Under golvet fanns tidigare en 

smörjbrygga. Huset blev sommarstuga 

på 1970-talet och står på sin 

ursprungliga plats. Vedboden är en 

gammal lada från Lillån. Badbastun 

från 1987 är en omtimrad lada från 

Lillträsket, som Christer hjälpte pappa 

Lennart att riva på 1980-talet. 

På Hjalmar Vikbergs del av Nils- 

Larsagården står flera av de gamla 

byggnaderna kvar. 

Mangårdsbyggnad från 1888 

moderniserades interiört 1956 och har 

fått ny ytterdörr. Invid smedjan står 

motorhuset till sågen. Nedanför logen 

har Hjalmars dotterdotter en Vattenfallsbarack 

och en uppflyttad fiskebod. 

På Jonas Vikbergs del av Nils Larsas har 

alla sju barnen var sin sommarbostad. 

Bostadshuset, den påbyggda bagarstugan, 

har en av döttrarna. Ladugårdslängan 

med foderlada har förvandlats till 

fritidsbostäder för två andra döttrar. 

En sommarstuga från 1940-talet, är 

nedflyttad från andra sidan vägen och 

påbyggd. En stuga är en gammal MoDokoja, 

som stått vid Sandnäset. Den 

har skarvats på med en barackdel 

från Vattenfallsbygget. En sondotter har 

övertagit faders ställe, som byggdes 

1984 av omsågat timmer från moderns 

hemställe i Bränntjärnliden. Sjunde 

barnet huserar i en friggebodsliknande 

byggnad. Den gamla sommarladugården 

har flyttats ner från skogskanten och 

omvandlats till gemensam bagarstuga. 

En lada nyttjas som vedbod. 

Vid den iordningställda ihopsamlingsplatsen 

för flottningen genom 

tilloppskanalen, Erikssonvältan, finns 

några av Flottningsföreningens tidigare 

byggnader. Platsen nyttjas av bröderna 

Erikssons brorsbarn som sommarställe. 

Det är här ”gammelstugan” från 

Löfgrens satts upp. Byggnaden är 

fortfarande under inredning, men i 

övervåningens kamrar huserar brorsonen 

Torh och brorsdottern Eva. 

En manskapsbarack från 1960-talets 

början har byggs om och på. 

På 1970-talet byggdes ett båthus, som 

ansluter till slipen som spelbåtarna drogs 

upp på. Här finns också ett mindre 

båtskjul, som brödernas båt dras in i via 

en kavelränna. 

Strax intill finns en sommarstuga, som 

ursprungligen var övervåning på ett hus 

i Järvträsk. Husets bottenvåning finns på 

södra sidan om Järvträsk. Det var Per 

Arvid Eklund som satte upp den på 

1960-talets mitt. Nu har bröderna Eriksson 

övertagit stugan, som håller på 

att repareras. 

30

VATTENFALLSTIDEN 

Gallejaur kraftstation byggdes under 

åren 1960-1964. Under slutet av 

1950-talet pågick förprojekteringar i 

området. Vattenfall etablerade en 

anläggning i byn under de första 

byggnadsåren. Den var placerad på ömse 

sidor om vägen där Christer Lövgren 

har sitt sommarställe. Där fanns kontor 

och manskapsbarack. Bortanför sjön i 

närheten av själva kraftstationen byggdes 

en hel by med bl a skola och bibliotek. 

Under Vattenfallstiden blev det logdans 

i byn. Det var Glommersträsk IF 

som hyrde Nils-Larsagårdens loge. Den 

påbyggdes med en serveringslokal, som 

vilar på höga träknubbar. Inredningen 

finns kvar med bardisk, långbord och 

bänkar. Mycket tidstypiska lampor 

hänger i taket. Bakom logen står ett par 

utedass av masonit. 

Vattenfallsanläggningen i byn nyttjades 

blott under kort tid, så logdanserna 

blev tydligen inte många eftersom publik 

saknades. 

En ihopsamlingsplats iordningställdes 

vid utloppet av kanalen för 

Skellefteälvens flottningsförening. 

Flottningen pågick bara under ett par år 

innan timmerbilarna tog över. 

Förutsättningarna för byns näringsliv 

försvann med kraftverksbygget. Nästan 

all odlad mark överdämndes. Fisket 

i sjön försämrades, det blev ”oröra i 

vattnet” och mask i fisken. 

Under några år fanns rikligt med 

arbetstillfällen, vars konsekvens blev 

att djuren försvann från de flesta 

gårdar. Med överdämningen kom sjöns 

strandlinje nästan 100 meter närmare 

byn. Bykärnan förtätades genom att 

byggnader från överdämningsområden 

togs hem till gårdarna. 

När tilloppskanalen till sjön byggdes 

började virke varpas i ringbommar över 

sjön till en flottningsränna, som byggts 

vid kraftstationen. 

31

Bondeyrket försvann med Gallejaur 

kraftstation, vilket Birger Lövgren gett 

uttryck för: 

Regionplan, vinkelmätningsinstrument, 

rationaliseringsfolk 

har länge pekat på kartans ensligt lilla fläck. 

Bildlikt talat har man velat medels dolk 

och annat eggat vapen skrapa punkten väck. 

Platsen - Norrlandsbyn, på några dussin själar, 

har drabbats av en allmänt utbredd 

krämpa med åderlåtning av dessa 

torparställens trälar 

och de som myrmarksvidders videsnår bekämpa 

genom idog odlarmöda, envis tro att jorden och 

endast den kan bringa växt och näring 

åt både fä och folk och annat som bebor den och 

trygghetskänsla, en variant av återbäring. 

Men dyrtidkrav satt stopp för dessa drömmar. 

De unga drog i skaror bort till staden med 

toppförtjänst, jäkt och neonljusets strömmar. 

de bytt sej maskin-monotonin från svettigt slit 

med spaden. 

Ur Döende bygd av Birger Lövgren 

utan även ansvariga byggherrar kan 

följas i Gallejaur. På taknockens 

undersida finns oftast både årtal och 

fastighetsägarens initialer inristade. I 

tidigare källor finns dock stora 

variationer på angivna byggnadsår, varför 

dessa kontrollerats på plats under 

vandringarna. 

Signaturerna på kroppåsarna står för 

följande byggherrar: 

Anders Wikberg: AXB, AVL, AUL 

Hjalmar Forslund: H F 

Jonas Lövgren: ILG, JLG 

Karl Karlsson: KK, K.K, K.KS 

Mattes Olsson: MOS 

Nils Larsson Vikberg: NVB, NWB, NWikberg 

Sven Persson: 

SPS 

Om denna möjlighet till bebyggelsehistorisk 

exakthet skulle vara kopplad till 

en speciell stolthet över sina byggnader är 

inte känd i byn. En hypotes är att det 

kanske var något slags minnesmärke över 

taklagsölet. 

BYAVANDRING 

Tillsammans med Ebba Karlsson och 

Arvid Eriksson har rundvandringar 

gjorts genom byn, för att utröna vilka 

byggnader som står på ursprunglig plats 

och vilka som är inflyttade. 

Byns utveckling och expansion kan på 

ett unikt och närmast minutiöst sätt 

följas, eftersom de flesta byggnader är 

daterade. Inte bara husens tillkomstår 

32

Vid promenaden gavs många berättelser 

och förklaringar till byggnadernas 

historia och funktion. 

(Se även Bilaga 1.) 

Brunnar har rivits och stenats igen. 

Brunnen, 8,8 meter djup, som fanns hos 

Löfgrens, låg strax intill stallet med sin 

rivna ladugårdslänga. Karlssons brunn, 

11,2 meter djup, var grävd 1920 invid 

ladugårdsgaveln. Den stenades igen för 

ett par år sedan, eftersom brunnslocket 

hade ruttnat upp. 

När Anders-Larsagårdens rundloge skulle 

byggas togs timret från egen skog. 

Timmermannen Storjunk från Rörträsk 

städlades för uppsättningen. Det sägs, 

att han begärde nittio kronor men fick 

hundra. Han tyckte det var alldeles för 

mycket, så då gjorde han storhässjan på 

samma gång. 

På övervåningen i Anders Larsas 

mangårdsbyggnad finns ett rum ingen 

sett insidan på. Rummet har aldrig 

behövts, så ingen öppning har sågats upp. 

Om lapphärbret berättas att Anders 

Larsas far satte upp två härbren åt 

samerna, som de aldrig kom och 

hämtade. Då gav han dem till sina söner. 

Anders tog sitt, men Nils ville inte ha 

något, så det sämre härbret såldes till 

Stenbacken för tio kronor. Nils Larsa 

fick pengarna. I härbret förvarande 

Anders Larsa slöjdmaterial och renskinn. 

På taknocken står MOS 1853. 

(I Norrbottens museiarkiv finns 

blyertsnoteringar, sannolikt nedtecknade 

i Gallejaur 1939. Där står bl a MOS= 

Mattes OlsSon = ElisWikbergs farfarsfar 

samt att Anders-Larsa är kusin till 

Elis W-s farfar) 

33

ÄLDRE FOTOGRAFIER OCH 

DOKUMENT 

Fotografier 

En glasplåtssamling har tillvaratagits 

av Arvid Eriksson, vilken inlånats till 

Norrbottens museum. Av drygt 220 

plåtar har 159 stycken haft kopieringsbar 

kvalité. Dessa cirkulerar nu i bygden 

för identifiering. Arvid hittade största 

delen av samlingen i den numera 

flyttade Löfgrenska mangårdsbyggnaden. 

Fotograferna till dessa är med största 

sannolikhet Tekla Eklund och Holger 

Norén. 

Småskollärarinnan Tekla Eklund, som 

var född Löfgren i Gallejaur, var gift 

och bosatt i Vuotner. Hennes systerson, 

Holger Norén, Arvidsjaur, ska också ha 

haft kamera. Han vistades mycket hos 

sin morfar i Löfgrens. 

Andra glasplåtar tillvaratogs när 

bröderna rev en ladugård i Södra 

Järvträsk. Fotografen bör här vara 

Manfred Björk, Södra Järvträsk. 

Kenneth Hedlund, Luleå, barnbarn till 

Ville Lövgren, har ställt några fotografier 

från 1950-talets mitt och framåt till 

förfogande. 

Arvid Eriksson har också varit en flitig 

fotograf. Bilderna är samlade i närmare 

50 klipp- och fotoalbum, ofta med 

fylliga, maskinskrivna bildbeskrivningar. 

Vid efterlysning av fotografier hos andra, 

visar det sig att de antingen härrör sig 

från den första glasplåtssamlingen eller 

ur fotografen Arvids bildmaterial. 

Byahandlingar 

Enligt samstämmiga uppgifter finns 

byns handlingar, lagfarter och kartor, 

hos Lennart Lövgrens. 

Dagböcker 

Evert Eriksson har först dagbok sedan 

1944. Efter hans död har brodern Arvid 

fortsatt nedtecknandet av vardagens 

händelser. 

Bilder och Berättelser 

Konstnären Birger Lövgren har i skisser, 

teckningar och målningar skildrat byns 

liv, arbete och byggnader. 

34

NYA TIDER - ANDRA FÖRUTSÄTTNINGAR 

Elektriciteten kom 1947, telefonen 1948, 

landsvägen 1952 och Vattenfall 1960. 

Med strömmen kom bl a lyse, radio 

och elstängsel. Elljuset förlängde dagarna. 

Världen kom närmare med radion. 

Elstängslet underlättade djurhållningen 

sommartid. Telefonen var en trygghet 

och ökade kontakterna med släkt och 

vänner. Med den allmänna vägen kom 

postlåda och mjölkpall. Traktorn övertog 

hästens roll i skogs- och jordbruk. 

Med Vattenfall förändrades allt. 

Naturbetingelserna raserades och förutsättningarna 

för skogsbyns självhushåll 

slogs undan. 

Inför kraftstationsbygget dokumenterades 

byn av Västerbottens museum 

och Riksantikvarieämbetet. Årsboken 

Norrbotten 1959 hade Gallejaur som 

tema. En av artiklarna redovisas mer 

ingående nedan. 

Synen på Gallejaur som kulturmiljö 

Gallejaur har uppmärksammats i otaliga 

tidningsartiklar och turistbroschyrer som 

en välbevarad by, som med sitt 

månghussystem av omålade timrade 

byggnader vittnar om 

levnadsbetingelserna för nybyggarna i 

skogslandet under 1800-talet. 

Gallejaurs särpräglade miljö har flitigt 

dokumenterats bl a genom järnhandlarsonen 

i Glommersträsk, Åke Edström. 

Han har skildrat livet i byn i flera filmer 

mellan åren 1976-1989. Dokumentärfilmen, 

”Systrarna i Gallejaur”, som visats 

i TV vid ett flertal tillfällen, gjorde 

inte bara systrarna Karlsson rikskända, 

utan även byn. Vid filmatiseringen av 

Torgny Lindgrens roman ”Ormens väg 

till Hälleberget” utnyttjades denna unika 

miljö för de flesta utomhusscener. 

Norrbottens läns hembygdsförenings 

årsbok, Norrbotten 1959, ägnades nästan 

helt åt Gallejaur. Boken inleds med 

en flersidig bildsvit med foto av Lars 

Bergström Jr och text av Lars-Åke 

Kvarning. Sedan följer en ingående 

bebyggelsehistorisk undersökning på 

drygt sjuttio sidor av Ernst Westerlund, 

då verksam vid Skellefteå museum. 

Gallejaurtemat avslutas med en artikel av 

Harald Hvarfner och Lars-Åke Kvarning 

med rubriken ”GALLEJAUR Statisk 

kultur i teori och praktik”. 

35

I Hvarfners och Kvarnings artikel 

refereras till en bebyggelseundersökning 

utförd omkring 25 år tidigare av 

Bertil Waldén, verksam vid Norrbottens 

museum och sedermera landsantikvarie 

i Örebro län (sidan 106). Denna 

undersökning har inte återfunnits i 

museets arkiv, Norrbottens minne. Där 

finns emellertid elva blad i A6-format, 

utan år eller uppgiftslämnare, med 

blyertsanteckningar och skisser från 

Gallejaur. Bland annat står där: ”Anders 

Larsson Wikberg, 85 år, stort vitt skägg, 

sitter och lagar skor”. Åldersuppgiften 

bör vara gjord 1939, eftersom Anders 

Larsa var född den 7.7.1854. 

Noteringarna bör vara nedtecknade av 

Reinhold Odencrants, som då var 

verksam vid Länsmuseet. I årsberättelsen 

för år 1939 införd i Norrbotten 1941 

berättas att ”Intendenten har under året 

i studiesyfte gjort resor genom olika 

delar av Norrbotten. Av byar, som han 

därvid besökt, kunna nämnas Gallejaur, 

Gråträsk …… ” (sidan 127). I museets 

arkiv finns också ett koncept till en 

artikel med rubriken ”Lappmarksbyn” 

författad av Odencrants, även den utan 

årsangivelse. Om och var manuskriptet 

trycktes framkommer inte, men känt är 

att Odencrants var en flitig publicist. 

Nästa i tidsföljd bevarad arkivalie är 

ett brev från köpmannen, tillika 

ordföranden i Arvidsjaursbygdens 

hembygdsförening, Sven Carlsson i 

Glommersträsk (19.3.1955) ställt till 

Svenska Naturskyddsföreningen. 

Skrivelsen tillkom med anledning av 

Vattenfallsstyrelsens kraftstationsprojektering, 

där man övervägde att leda 

älven i en ny fåra genom Gallejaur. 

Carlsson redogör inte bara för byns 

vackra läge, rara växter och en skog, som 

är förtjänt av fridlysning, utan berättar 

också om byggnaderna, inventarierna 

och livsföringen i byn. Carlsson får svar 

från Riksantikvarieämbetet (18.7.1955), 

undertecknat av Sverker Jansson och 

Björn Ambrosiani. Där sägs att ämbetet 

kommer att utföra en kulturhistorisk 

inventering och undersökning innan 

tillstånd till anläggningen ges. 

Därefter följer ett protokoll från 

”Sammanträde i Centrumbiografen i 

Glommersträsk den 30 oktober 1958 

rörande planerat kraftverk benämnt 

Gallejaure kraftstation i Skellefteälven 

inom Malå och Norsjö kommuner 

i Västerbottens län och Arvidsjaurs 

kommun i Norrbottens län.” Bland de 

åttiofyra närvarande återfinns, förutom 

landshövdingarna och landssekreterarna 

i de båda berörda länen, kommunrepresentanter 

för Arvidsjaur, Malå och 

Norsjö, landsantikvarien i Norrbotten, 

Hans Beskow, samt tolv personer från 

Gallejaur, däribland Arvid Eriksson, en 

av informanterna i denna undersökning. 

36

Vid mötet presenterades Vattenfallsstyrelsens 

huvudalternativ till 

utbyggnadsplanerna. För Gallejaur by 

innebar detta att 2 hektar inägojord i 

anslutning till bebyggelsen, 15,7 hektar 

myrodlingar nordväst om sjön och 

1,3 hektar vid Stenbacken skulle 

överdämmas. 

Byns utomordentligt stora 

kulturhistoriska värde apostroferades i 

inlägg och anföranden från bl a 

riksdagsman J.V. Berglund, Arvidsjaurs 

kommun, köpman Sven Carlsson, 

Arvidsjaurs kommun och Arvidsjaurs 

sockenallmänning, advokat Hilding 

Gagge, som bl a representerade 

Gallejaurborna, häradshövding 

E. Thomasson, Norrlands naturvärn, 

jur kand C-O Rommel och fiskeriintendent 

Ingemar Sörensen. 

Ett utbyggnadsalternativ som inte skulle 

beröra byn föreslogs, vilket innebar en 

merkostnad på 20 miljoner kronor. 

I bilaga till protokollet sägs från 

Vattenfallsstyrelsens sida, som svar på 

hävdandet om byggnadsbeståndets 

kulturhistoriska värde, att ”Byggnaderna 

ligger emellertid så högt, att de icke 

kommer att beröras av dämningen.” När 

det gällde kraftstationens påverkan på 

fisket sägs att ”Gallejaur-borna kommer 

att få en större sjö att fiska i. Sannolikt 

kommer därigenom tillgången på fisk att 

öka. Däremot torde det bli vissa problem 

vid fiskets utövande.” 

Riksantikvarieämbetet motsatte sig inte 

en utbyggnad av Gallejaur kraftstation 

utifrån bebyggelsens kulturhistoriska 

värde och betingelserna för dess 

fortbestånd. 

Bland Vattendomstolens handlingar 

rörande Gallejaurprojektet finns 

Riksantikvarieämbetets 3 1⁄2-sidiga 

utlåtande ställt till Nedre Norrbygdens 

Vattendomstol (8.8.1959) och undertecknat 

av Bertil Berthelson och Alf 

Nordström samt ett bilagt PM på 

13 sidor. 

Vid en granskning visar det sig att 

Hvarfners och Kvarnings artikel i 

Norrbotten 1959 med ytterst små 

ändringar är detta PM. 

Bevekelsegrunderna för ämbetets 

ställningstagande utgörs alltså av 

Hvafners och Kvarnings åsikter i PM:et 

liksom i rubricerad årsboksartikel. 

PM:et saknar alla bildhänvisningar och 

information om att Ernst Westerlunds 

undersökning 1956, även den publicerad 

i Norrbotten 1959, skett i samråd 

med Riksantikvarieämbetet och på 

uppdrag av Folkmåls- och Folkminnesundersökningen 

i Övre Norrland. 

Däremot innehåller PM:et ett referat 

av Svenska Naturskyddsföreningens 

utlåtande till Kungl. Kammarkollegiet 

(4.5.1959). I årsboksversionen har också 

sista bisatsen i nedan citerat avsnitt 

utelämnats: 

Då krav på att lämna byn orörd på grund av 

dess kulturhistoriska värde har framförts med 

skärpa från flera håll, är det nödvändigt att 

göra klart i vad mån detta kan vara berättigat. 

En första angelägenhet bör därvid vara att 

utreda vilka faktorer, som ha kunnat bidraga 

till denna tanke, vilken har framförts från icke 

sakkunnigt håll. 

37

Den ideala kulturmiljö, värd att bevaras, 

var enligt Hvarfner och Kvarning en 

miljö som ungefär motsvarar 

etnologernas begrepp reliktområde. En 

teori som förfäktades av folklivsforskaren 

Sigurd Erixon och hans efterföljare. De 

menade att vissa miljöer, t ex i Dalarna, 

levt isolerat utan inflytande utifrån och 

därför hade där ett mer ålderdomligt sätt 

att leva bevarats. Dessa reliktområden 

bevarade inte enbart ett äldre levnadsätt 

utan givetvis ett mer ålderdomligt 

fysiskt kulturarv. De var därför mer 

kulturhistoriskt värdefulla än områden 

som varit mer utsatta för yttre påverkan 

och därmed också förändringar. 

Hvarfner och Kvarning menade att 

Gallejaur för ”lekmannen” ger intryck 

av att vara en sådan relikt - med 

deras benämning ”ge intryck av ett 

statiskt förhållande”. I själva verket 

ansåg de att Gallejaur var påverkat av 

”den allmänna utvecklingen i livs- och 

näringsförhållanden” (sidan 105). 

I detta konstaterande hade de 

naturligtvis rätt. Men eftersom de var ute 

efter någonting ”ursprungligt”, opåverkat, 

kan de inte se ”förändring” som någon 

kvalitet. Deras norm var ett statiskt 

förhållande. Gallejaur uppvisade däremot 

spår av förändring och anpassning. 

Därför drog de slutsatsen att Gallejaur 

inte var bevarandevärd, den hade 

förändrats. De skrev bl a att Gallejaur 

vore intressant att bevara om miljön 

”lever ett eget liv och fungerar tidstroget” 

(sidan 112). I begreppet tidstroget låg 

en värdering som har med äkthet att 

göra. En ursprunglig miljö är enligt 

deras uppfattning äkta, en miljö som 

inte längre fungerade tidstroget var 

däremot alltför förvandskad för att 

kunna uppfylla bevarandekraven. 

Det kan ifrågasättas om ämbetets 

ställningstagande, som byggde på 

Hvarfners och Kvarnings slutsatser, 

representerade dåtidens bevarandeideologi. 

Paralleller till detta synsätt finns 

dock i ämbetets bedömningar av äldre 

bebyggelse, slott och kyrkor - ju äldre 

desto bättre, ju mer orört av senare tiders 

förändringar, dvs ju mer ”ursprungligt” 

desto bättre. 

Avvikande åsikter framförs dock bl a från 

en så initierad källa som Erik Bylund, 

vars doktorsavhandling, ”Koloniseringen 

av Pite lappmark t.o.m. 1867”, framlagts 

1956. 

38

Den dåvarande docenten i geografi 

vid Uppsala universitet ifrågasatte, i 

en skrivelse (7.9.1959), ämbetets 

ställningstagande och efterlyste vilka 

kriterier som ställts för en ”objektiv 

värdering av en bebyggelseagglomeration 

som kulturhistoriskt dokument.” Bylund 

refererade till texten i PM:et, där 

det högsta värdet som åsatts en 

kulturhistorisk miljö tycks vara då ”den 

lever ett eget liv och fungerar tidstroget.” 

På ett rätt infamt sätt jämför han detta 

med värdet och bevarandeberättigandet 

av en stenåldersboplats, då det där inte 

finns några levande stenåldersmänniskor. 

Bylund ifrågasatte också arbetets 

vetenskaplighet och skrev 

…, blir redan efter genomläsning av första 

sidan chockad. Det hela börjar nämligen som 

en polemik mot lekmannens uppfattning av 

vad som har ett kulturhistoriskt värde, desto 

märkligare som författarna inte presenterar 

någon vetenskaplig uppfattning om hur 

värdeskalan är eller bör vara beskaffad. 

Han fortsatte och skrev bl a 

Gallejaur bryter sig utan tvekan ut från 

den f.ö. i Arvidsjaurs kommun och 

angränsande kommuner förhärskande 

kulturhistoriska miljön, inte minst för 

Gallejaurs del något som är betingat av 

speciella naturgeografiska faktorer. 

Och detta trots ekonomiska krav för att över 

huvud taget kunna existera i sin 

’kulturhistoriska miljö’ - vad den nu innebär. 

Skrivelsen avslutas med en information 

om att en exkursion planeras till 

byn sommaren 1960 under den 19:e 

geografiska världskongressen, som då 

arrangeras i de nordiska länderna. 

Bylund var väl förtrogen med bebyggelseutvecklingen 

och de näringsgeografiska 

förutsättningarna i detta område. Hans 

skarpa och i viss mån insinuanta skrivelse 

kan inte ha förbigåtts av ämbetet. 

För Arvidsjaurs kommun, Sockenallmänningen 

och Hembygdsföreningen 

lämnades genom Sven Carlsson, en 

skrivelse med erinringar till PM:et 

(1.10.1959). Även i denna ifrågasätts 

Hvafners och Kvarnings undersökningar 

och slutsatser. När det gällde deras 

refererande till lekmannasynen på gamla 

bygder, anför Carlsson följande: 

…. att de kommunalmän som väl i detta fall 

sitta på de anklagandes bänk, många av dem 

följt byn och dennas utveckling under 40-50 

års tid. Det är endast 200 år sedan vår 

kommun koloniserades och med hänsyn härtill 

är Gallejaur efter våra förhållanden gammal 

bygd. Det är byn däremot icke om man 

bedömer åldern efter syd- och mellansvenska 

förhållanden. 

39

Vilka åsikter framfördes då från 

landsantikvarien i Norrbotten i frågan 

om Gallejaurs framtid? Varken i museets 

arkiv eller i Vattendomstolens handlingar 

återfinns Hans Beskows 

ställningstagande in extencio. Däremot 

refererades till hans liksom andra 

myndigheters och sammanslutningars 

yttranden i Länsstyrelsens niosidiga 

skrivelse till Kungl. Vattenfallsstyrelsen 

(16.7.1959), med bl a följande: 

Landsantikvarien erinrar om det stora 

kulturhistoriska värde, som byn Gallejaure 

representerar. Befolkningen i byn lever 

fortfarande efter synnerligen ålderdomliga 

sedvänjor. Man har t ex bibehållit äldre 

arbetsmetoder på ett sätt, som icke torde 

ha någon motsvarighet på annat håll. Även 

bebyggelsen är av kulturhistoriskt intresse. Det 

är därför av stort värde, att noggranna 

och omfattande uppteckningar rörande 

förhållandena inom byn kan göras, innan 

någon som helst förändring av miljön äger rum. 

(Under avsnittet, E. Företagets inverkan på 

naturförhållanden m m) 

Intressant vore att ta del av underlaget 

till detta referat, eftersom det i debatten 

kring Gallejaurprojektet hänvisades till 

landsantikvariens åsikter, som 

uppenbarligen representerade en annan 

slutsats än ämbetets. 

Det var alltså Harald Hvafners och 

Lars-Åke Kvarnings PM som låg till 

grund för ämbetets ställningstagande. 

Deras värderingskriterier känns idag 

mycket godtyckliga, men var sannolik 

en avspegling av den rådande 

värderingsnorm, den bevarandeideologi 

som ämbetet och dess tjänstemän 

omfattade. 

Denna bevarandeideologi är nog en 

plausibel förklaring till varför Harald 

Hvarfner, under sin tid som 

landsantikvarie i Norrbotten, engagerade 

sig speciellt för kyrkstäderna i 

Gammelstad och Öjebyn, liksom hans 

lyriska exposéer över de solbrynta 

byggnaderna vid Jukkasjärvis 

hembygdsgård. 

Lars-Åke Kvarning kom senare att arbeta 

med regalskeppet Vasa, ett föremål 

som i högsta grad representerade de 

bevarandekriterier som han och Hvarfner 

ansåg saknades i Gallejaur. 

Riksantikvarieämbetets skrivelse liksom 

PM:et beskrev på ett ytterst belysande 

sätt hur ett nybygge etablerats och 

utvecklats i samklang med kampen 

om naturresurerna. Slutsatsen borde 

därför ha blivit att Gallejaur utgör ett 

bevarandevärt objekt, då byn på ett 

pedagogiskt sätt illustrerar självhushållets 

verklighetsbetingelser i en isolerad 

skogsbygd fram till 1950-talets början. 

40

SAMMANFATTNING 

Att med bybornas hjälp försöka tränga 

in i en bys liv och leverne väcker 

många frågor och tankar kring alla dessa 

bortgångna idoga människor, inte minst 

kring deras personligheter. 

Några personer har kommit mer i fokus 

och blivit mer omtalade än andra. Den 

gestalten alla pratat om är Anders 

Larsson Wikberg. Han lär ha sett ut som 

en tomte, med sina äppelkinder och stora, 

vita, lockiga skägg. Nils Larsa tycks ha 

varit byns skådespelare. Han var den som 

kunde berätta historier och gjorde detta 

med hela kroppen. Men, hur kom det 

sig att bröderna från drängsysslor kunde 

bli stora hemmansägare i byn? Fanns det 

någon bakomliggande bevekelsegrund 

till deras bosättning i Gallejaur? Vad 

det måhända möjligheten att slippa 

militärtjänsten ovan lappmarksgränsen? 

Här liksom på andra platser har liv 

tänts och släckts, olyckshändelser och 

sjukdomar inträffat. Barn blev moderlösa 

p g a scharlakansfeber. Tvillingar föds, 

ena barnet dör. Birger Lövgren drabbas 

av tbc och vistas periodvis på sjukhus. 

Genom sjukdomen mötte han 

lappmarksdoktorn Wallquist, som gav 

honom modet att ägna sig åt teckning 

och skriverier. Den närliggande naturen 

och djurlivet var inspirationskällor. 

Kvinnorna är svårare att komma nära. 

Var deras ansvar och arbetsbörda så 

stor att några personlighetsutsvävningar 

inte var möjliga? När man tittar på 

personporträtten i de gamla fotografiska 

samlingarna, skapas självfallet ”bilder” 

av människorna. Den enda kvinnan 

som på dessa utstrålar glädje är Eva 

Lövgren Eriksson, när hon sitter med 

sin växande barnaskara antingen på 

stugbron i Lia eller senare i Gallejaur. 

Den som möjliggjort detta fantiserande 

är en av byns kvinnor, Evas syster, 

småskollärarinnan och fotografen Tekla 

Lövgren Eklund. 

Var det gårdarnas behov av arbetskraft, 

åldersstrukturen i familjerna eller 

födorådskontrakten som gjorde att barn 

stannade i byn eller återvände? Systrarna 

Karlsson var byn trogen enligt allmän 

uppfattning. Detta stämmer inte med 

verkligheten, de två äldsta arbetade 

utanför byn kortare eller längre tid 

och minstingen Ebba fick redan som 

16-åring ta hand om en nästan treårig 

pojke. 

Att besöka Gallejaur i novemberdimma, 

vinterskrud eller sommargrönska är helt 

olika upplevelser. Byn i grått, vitt eller 

grönt är tre väsensskilda möten och 

ger helt olika signaler om bybornas 

liv och leverne. På denna ort, med 

den nästan kompakta massan av gråa 

och tjärbruna byggnader, finns under 

vinterhalvåret bara liv i tre gårdar, alla av 

1950-talsstandard. De övriga är öde. 

41

Ebba Karlsson bor i Forslunds, bröderna 

Erik och Arvid i Erikssons. Lennart 

Lövgren bodde i sin utbyggda PerAlbingård 

fram till årsskiftet 2000-2001, 

då han av åldersskäl flyttade till 

Borgargården i Arvidsjaur. Sonen 

Christer, som tillsammans med brodern 

Bernt övertagit hemmanet, har mer eller 

mindre återinflyttat till byn. 

Under sommaren blommar byn upp. 

Barn och barnbarn med rötter i Gallejaur 

samt deras släktingar intar då 

fritidshusen. Kyrkans traditionella 

sommarmöte med predikan i Anders- 

Larsagården har återupptagits. Markerna 

slås antingen av fastighetsägarna eller 

av Leif Björk från Järvträsk. På Anders 

Larsas och Lövgrens ägor betar får. 

Stora delar av byns inägomarker ligger 

under vatten. Trots att sjön kom 

nästan 100 meter närmare, förändrades 

inte landskapsbilden nämnvärt, eftersom 

marken stupade så brant där nuvarande 

strandlinje går. 

Gallejaur, som i alla sammanhang 

beskrivs som en för Nordsverige unik 

skogsby, har på ett genomgripande sätt 

utsatts för industrisamhällets påverkan. 

Dock utan att stora delar av byn förlorat 

sitt byggnads- eller föremålsbestånd, 

som representerar ett levnadsmönster 

från 1800-talets slut. Byn speglar på 

ett ytterst pedagogiskt och belysande 

sätt hur ett nybygge etablerats och 

utvecklats i samklang med kampen om 

naturresurerna. 

Bilden av Gallejaur är något helt 

annorlunda än verkligheten. Här ska 

t ex tre ogifta systrar ha levt under 

ålderdomliga former vad gäller arbete, 

hus och hem. Men livet har inte 

varit statiskt utan ytterst levande. 

Strömmen kom, telefonen kom, vägen 

kom, men vattnet tog åkrar och ängar. 

Vattenfalls och Gallejaur kraftstations 

avtryck förändrade allt. De naturresurser 

som från släktled till släktled varit 

förutsättningen för småbrukarlivet slogs 

undan av industrisamhällets energibehov. 

42

KÄLLOR 

INFORMANTER 

Hängsamtal 

Christer Lövgren 

Axel Persson 

Per Svensson 

Tommy Svensson 

Intervjuer 

Arvid Eriksson 

Erik Eriksson 

Allan Karlsson 

Ebba Karlsson 

Lennart Lövgren 

Telefonsamtal 

Bo Edlund 

Weikko Kvist 

Birgitta Lundmark 

Helmer Svensson 

Gallejaur 

Stenbacken/Arvidsjaur 

Järvträsk 

Arvidsjaur/Gasa 

Gallejaur 

Gallejaur 

Järna 

Gallejaur 

Gallejaur 

Folkrörelsernas arkivet i Västerbotten 

Ohtanajärvi 

Norsjö 

Stenbacken/Arvidsjaur 

ARKIV 

Arvidsjaurs kommun, Miljö och Bygg 

Bygglovsärenden 

Lantmäterimyndigheten i Norrbottens län, Luleå 

Register över kartor och handlingar för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar 

med nedslag för Gallejaur by. 

Miljödomstolen i Umeå 

Vattendomstolen 

Handlingar kring Gallejaur kraftstation, Ansökan av Kungl Vattenfallsstyrelsen om 

tillstånd att anlägga Gallejaure kraftstation, Norsjö kommun, Västerbottens län, 

diarienummer 36/1959. Band 1-17, sidorna 1-3821. 

Norrbottens museum, Norrbottens minne, Luleå 

Material rörande Gallejaur. 

Piteå Tingsrätt 

Inskrivningsmyndigheten 

Lagfartshandlingar med bilagor rörande Gallejaur. 

TRYCKTA KÄLLOR 

Blomkvist, Nils. m fl. Vad berättar en by? Om äldre kultursystem i odlingslandskapet. 

Studier till Kulturmiljöprogrammet för Sverige. 1993. 

Norrbotten. Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok, 1941 och 1959. 

Norrbottens läns Hushållningssällskaps handlingar för åren 1911-1915, 1915-1920, 

1922-1924, 1924-1926, 1927, 1929 och 1930. 

43

BILAGA 1. BYAVANDRINGAR 

Tillsammans med Ebba Karlsson och Arvid Eriksson har vandringar gjorts genom 

byn. Utifrån den information som då framkommit har byggnaderna förtecknats. De är 

upptagna efter funktion och lägesplacerade utifrån en något så när logisk rundvandring 

i byn. 

De inskriptioner som återfunnits är kursivt markerade. Understrukna årtal har muntliga 

källor och övriga angivelser är hämtade bl a ur Vattendomstolens handlingar. Hus som 

står på sin urspungliga plats vid byggnadstillfället markeras kursivt. Äldre känt datum vid 

förändringar av byggnad är också angivet. Flyttade byggnader, antingen uppflyttade från 

tidigare överdämnda marker inom byn eller från odlingarna, noteras med uppflyttade 

resp inflyttade. (Siffrorna) inom parentes hänvisar till Per Moritz byggnadsinventering 

från 1993. 

Nuvarande fastighetsbeteckningar och ägoförhållanden har ej noterats. 

Promenaden började vid Forslunds gård och följde gamla byavägen mot väster. 

ANDERS-LARSAGÅRDEN 

Dubbelbod mot Forslunds AXB 18 26/9 89 (3:3, 27) 

(Klädförvaring) 

Potatiskällare 1864 (3:3, 25) 

(Raserad) 

Mangårdsbyggnad AXB 1864 4/6 (3:3, 24) 

Jordkällare//Mjölkkällare 1864 (3:3, 23) 

m torvtak 

Dass/Avträde 1894 (3:3, 22) 

Sommarstall, inflyttat (3:3, 19) 

(Från Gallejaurmyren) 

Lada, inflyttad (3:3, 18) 


Sommarladugård 1878 SPS (3:3, 17) 

(Anv som fårhus) 

44

Brunn, 10 meters djup, 

med hinkflöjel 1894 

Bagarstuga/sommarstuga 

med vedbod 1867 SPS (3:3, 14) 

Ladugård med portlider 1872 SPS (3:3, 13) (Möjligen 14/6 under signaturen) 

Stall med vagnslider AXB 21/9 1894 (3:3, 12) 

Lada, inflyttad AVL 1918 (3:3, 11) 


Lada, mindre u.å. (3:3,10) 

Dubbelbod 1879 SPS (3:3, 21) 

Stolpbod, lapphärbre MOS 1853 (3:3, 20) 

Mjölkkammare 1975 

Traktorgarage 1956 (3:3, 9) 

(Något flyttat) 

KARLSSONS 

Lada, inflyttad 1936 2/6 KK (3:3, 16) 


Mangårdsbyggnad, AUL 1920 12/6 (3:3, 15) 

påbyggd murad källare 1930-talet 

Ladugård med mjölkbod & 1920 (3:3, 8) 

vedhusdel 1930-35 

Lada u.å. (3:3, 7) 


Dubbelbod K.KS 1931 20/5 (3:3, 6) 

”Aviga ladan”, inflyttad K.K 1946 19/6 (3:3, 5) 

(Från odling söder om bäcken) 


Lada, inflyttad 1899 2/4 (3:3, 4) 

Smedja, med kolhus u å (3:3, 3) 

Torvströlada, inflyttad u å (3:3, 2) 

SAMÄGO 

Skvaltkvarn, inflyttad 18 8/9 79 (3:3, 1) (På dörren: PSS ) 

(Stod vid Dragnäsbäcken) 


Rundloge m. höghässja AXB 9/10 1892 (3:3, 29) 

Sjöbod, uppflyttad (3:3, 30) 

Tvättskjul före 1964 (3:3, 31) 

(Vattenfallsbarack) 

ERIKSSONS 

Ark 


Lada, uppflyttad 1916 (3:3, 32) 

(Står vid rågången) 

45

Promenaden går nu upp efter gamla byvägen mot Lennart Lövgrens gårdstun. 

På vänster sida finns: 

LÖFGRENS 

Stall JLG 4/5 1893 (3:2, 7) 

(Tillh riven ladugårdsbyggnad) 

Stall, nu fårhus 1832/1891? (3:2, 8) 

(”Gaåmmälstaålln”) 

LENNART LÖVGREN 

Sommarstuga m dass ovanför 1953 

(Brukas av barnbarnet Tina) 

Sommarstuga med 1957 

snickeri & verkstadsdel 1975 

Bostadshus 1939 (3:2, 9) 

(Påbyggd på 1960-talet) 

Garage 

Traktorgarage (3:2, 10) 

2 Skjul 

(Vattenfallbaracker) 

Vedbod, inflyttad lada (3:2,11) 

(Ängslada från Stenkärret) 

Lada 1938 (3:2,12) 

(Tid. hopbyggd med riven ladugård) 

Promenaden fortsätter ner bakom sommarstugan hos Lennart Lövgren genom skogen 

ner på Löfgrens gårdstun. 

SAMÄGO (Löfgrens och Hjalmar och Jonas Vikberg) 

Kornbastu/Torkbastu u.å. (3:2, 3) 

(Detta är byns andra kornbastu, 

eftersom den första brann ned) 

Förbi bastun går en igenväxt stig, som kallas Bergmyrvägen. Den gick förbi Stenkärret. 

LÖFGRENS - Äldsta gårdsplatsen 

Sommarladugård 1891 ILG (3:2,2) 

(Timret möjligen från en äldre byggnad) 

Smedja 1840 (2:4, 5) 

Dubbelbod 1846 (2:4, 4) 

Ladugården 1958 (2:4, 3) 

(Påbyggd med ett garage av Sven Lövgren) 

Dubbelbod med 

vedbod & veranda, uppflyttad 1881 (2:4,2) 

(Tidigare på ladugårdens plats) 

Bostadshus, ursp bagarstuga Olika årtal anges:1860 & 1879 (2:4, 1) 

FORSLUNDS (annat läge tidigare) 

Vedbod, inflyttad H F 1948 (3:3, 26) 

(Lada från Gallejaurmyren) 

Mangårdsbyggnad, inflyttad 1941/1958? (3:3, 28) 

(Flyttningen bör inte ha skett förrän 

efter 1962, eftersom makarna 

Forslund undertecknat 

avtalet med Vattenfallsstyrelen 6.9.1962) 

46

Promenaden går åter ner till vägkorsningen där Lennart Lövgrens röda postlåda sitter och 

efter allmänna vägen bort mot Dragnäs. 

Först passeras några fritidshus. Nere efter 

sjösidan från Ebbas lada mot öster ligger: 

* Sommarstuga (Allan Johansson) 

(Ursprungligen en Vattenfallsbarack, som stod vid 

en bäck utmed sjön i Järvträsk) 

Lada (3:2, 4) 

* Sommarställe (Marita Lövgren) 

Stuga - kåtaliknande 1960-talet (3:2, 5) 

(Återbruk av gammal ladugård från 1893) 

Lada (3:2,6) 

(Uppflyttad) 

* Vattenfalls gamla arbetsplats (Christer Lövgren) 

Vedbod 

(Omtimrad lada från myren vid Lillån) 

Sommarstuga 

1950-talets slut/1970-talet 

(Vattenfalls g:a verkstad) 

Bastu 1987 

(Omtimrad lada från Lillträsket) 

Ovan vägen, mitt i gamla kornåkern (Kjell Lundgren) 

* Fritidshus med veranda 1978 (Bygglov sökt 1978-6-21) 


Lada 1896 3/7 (3:2,13) 

NILS-LARSAGÅRDEN (Hjalmar Vikbergs del) 

Bostadshus 18 12/9 88 NWikberg (1:9, 6) 

Uthuslänga med 

bagarstuga, dass, vedbod NVB 1890 (1:9,5) 

Ladugård 1910 (1:9, 2) 

Smedja 1890? (1:9, 3) 

Motorhus, inflyttat 1930-talet (1:9, 4) 

Garage 

u å 

(Av senare datum) 

Loge NWB 1892 29/6 (1:9, 1) 

m tillbyggnad för tröskverk 

samt serveringslokal omk 1960 

Kornbod intill loge NWB 1900 (1:9, 1) 

Dass, 2 stycken omk 1960 

(Av masonit) 

Nedanför logen 

* Sommarstuga med veranda och uthus (allt täckt med ett sadeltak) 

(Byggd av Hjalmars dotter Molly Eklund, brukad av dotterdottern Katarina och Greger Johansson) 

Fiskebod 

(Uppdragen ca 40 meter) 

47

Vandringen fortsätter mot Jonas Vikbergs gårdsställe, bortanför logen mot Dragnäs. 

NILS-LARSAGÅDEN (Jonas Vikbergs del) 

På Jonas Vikbergs fastighet har ett litet fritidssamhälle etablerats. 

Alla sju barnen har efter 1960-talets slut iordningställt var sin sommarbostad. 

Idag brukar barnbarn och efterlevande maka ett par av dem. 

På nedsidan av Dragnäsvägen finns: 

Båthus/sjöbod 1951 

(Nedflyttat garage) 

* F.d. bostadshuset 1936 (pmz: Längst österut: 1) 

(Ursp en hitflyttad äldre bagarstuga från ca 1888, 

Sonja Lundström) 

* 2 sommarstugor av f.d. 

ladugårdslängan 

1970-talet 

(Ursprungligen en kornbastu, som byggts på till ladugården 

1938, med senare påbyggt stall mot sjösidan. 

Gun-Britt & Ivan Lindblom resp Kerstin & Martin Eriksson) 

Sovstuga, pyramidformad 

(Snett ovanför ladugårdslängan mot bostadshuset) 

Vedbod 

(f.d Lada) 

* Stuga, ombyggd sommarstuga från 1944 

(Nedflyttad från andra sidan vägen, nu rakt ovanför 

ladugården, Zeth Vikberg) 

* Stuga, återbruk MoDo-koja & Vattenfallsbarack 

(Bortanför ladugården mot sjön, Alf-Eriks änka Berith) 

På ovansidan Dragnäsvägen finns tre brunmålade byggnader: 

* Friggeboda, med takad veranda 

(Ingvar Vikberg) 

Bagarstuga 

1980-talet 

(Ombyggd sommarladugård från 1890, ngt nedflyttad & vriden.) 

* Stuga, timrad med inbyggd veranda 1984 (Bygglov beviljat 1982-02-19) 

(Omtimrad äldre byggnad, Henriks dotter Agneta Dahlberg) 

48

Med bil mot Järvträsk 

BRÖDERNA ERIKSSON 

Bostadshus 1958 

Ladugård 1958-59 

Bortanför potatislandet mot sjön: 

Loge, inflyttad 

(Köpt från Järvträsk) 

1960-talet 

Efter vägen mot Stenbacken och Sandträsk vid vägskälet 

mot utloppskanalens mynning: 

Lada, inflyttad JLG 1900 

Vid Flottningsföreningens ihopsamlingsställe vid tilloppskanalen 

”Storhuset” 1844/1984 (Bygglov 1984-05-25) 

Båthus med slip 

1970-talet 

Sommarstuga 

1960-talet 

(F.d manskapsbarack) 

Båtskjul 

1970-talet 

Sommarstuga ca 1965 

(F.d. övervåning till hus 

i Järvträsk) 

JOHAN VIKBERG, västligaste gården/Upp i berget 

Bostadshus 1925 

Ladugårdslänga 1925 

Timring 

Garage 

49

BILAGA 2. 

NUVARANDE FASTIGHETSFÖRHÅLLANDEN 

Enligt gällande lagfartshandlingar 2001-06-12 finns idag 11 fastigheter i Gallejaur: 

1:3: 52,6453 ha 

Antal områden: 1 

Lagfaren ägare Göran Wikberg genom köp 1972 

På fastigheten finns 1 registrerad byggnad 

1:8: 14,360 ha land 


Lagfarna ägare: Lisa Karlssons dödsbo och Ebba Karlsson med hälften var, köp 1973 

Byggnadsuppgifter saknas 

1:11: 4040 kvm land 

Lagfaren ägaren Eva Marian Forsberg, avstyckning 1983 från 1:7 

På fastigheten finns 2 registrerade byggnader 

1:12: 55,0757 ha land, 1,6270 vatten 

Antal områden : 2 

Lagfarna ägare: Seth Vikberg, Sonja Lundström, Gun-Britt Lindblom. Agneta Dahlberg, 

Berith Vikberg med var sin 1/5del 

Seth, Sonja genom arv 1993, Agneta genom arv 1998 och Berith genom bpt 1989 

Fastighetsklyvning 1993, ursp 1:3 


1:13: 52,6453 ha land, 0,5844 vatten 


Lagfaren ägare: Göran Wikberg, köp 1972 

På fastigheten finns 1 registrerad byggnad 

2:3: 187,0439 ha land 


Lagfaren ägare: Ebba Karlsson genom arv 1979 


2:4: 85,0360 ha land 


Lagfaren ägare: Kurt SILVE Sundbom genom köp 1985 


2: 5: 77,6020 ha land 


Lagfarna ägare: bröderna Erik och Arvid Eriksson med var sin andel genom köp 1944 


3:2: 53,7930 ha land 

Antal områden: 3 - här ingår utgrävningslägenhet på Lillträsket 

Lagfarna ägare: Bernt och Christer Lövgren genom gåva 1992 


3:5: 5,4300 ha land, avstyckad 1940 från 3:2 

Lagfarna ägare: Bernt och Christer Lövgren genom gåva 1992 


3:6: 1695 kvm land 


Lagfarna ägare: Greta och Lisa Karlssons dödsbo och Ebba Karlsson med var sin 1/3 

del genom arv 1987 

50

BILAGA 3. BYGGLOVSÄRENDEN 

Hos Byggnadsnämnden i Arvidsjaurs kommun finns tre bygglovsärenden som berör byn. 

1. Det första är från 1978 och gäller ett fritidshus på en samma år arrenderad tomt om 

1600 m 2 från Gallejaur 3 2 

Tomten arrenderas av Kjell Lundgren, Bispgården och Tore Norman, Järvträsk under 

en tid av 49 år. 

2. Det andra är från 1982 och rör uppförande av fritidshus på Gallejaur 1 9 av Henrik 

Wikberg, Gallejaur 3:4. 

3. Det tredje är från 1983 och gäller flyttning av fritidshus till Gallejaur 2 5 av 

syskonen Eriksson. 

51

etnologisk dokumentation av byn gallejaur - Norrbottens lÃ¤ns landsting

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

etnologisk dokumentation av byn gallejaur - Norrbottens lÃ¤ns landsting

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?