En chimär av endräkt. Ideologiska dimensioner i kommunal ...

spa.gu.se

En chimär av endräkt. Ideologiska dimensioner i kommunal ...

!



" #

"

$


% "

&

" "

'



(

"

" )

*

"




$ +" , "



Förvaltningshögskolan


*-

+"*)./0"12342,

#*%5/60737244

$ "0224

!

" # # #$


EN CHIMÄR AV ENDRÄKT

Ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik

David Karlsson


Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen

Förvaltningshögskolan

Göteborgs universitet

De två tresidiga figurerna på omslaget har samma area, samma höjd och längd. De består av

fyra komponenter som också har exakt samma proportioner. Komponenterna är emellertid

placerade spegelvända och i en annan ordning i den högra jämfört med den vänstra figuren.

Men om båda figurerna har samma area och består av samma komponenter, varifrån kommer

”hålet” i figuren till höger? För den som inte ser svaret finns facit på avhandlingens sista sida.

© David Karlsson

ISBN 91-628-5803-3

Printed in Sweden

Kompendiet, Göteborg 2003


FÖRORD

Offentlig förvaltning är en tämligen ung forskningsdisciplin i Sverige och de avhandlingar

som skrivs i ämnet drar på sätt och vis ut gränslinjerna för vad

ämnet kan innefatta. Denna avhandling är den åttonde från Förvaltningshögskolan

och den andra med en uttalad inriktning mot politik och demokrati.

Temat för studien är ideologiernas betydelse i den lokala politiken. I centrum

står de kommunala kulturpolitikerna, vars värderingar studeras med hjälp av

kvantitativ idéanalys. Mot bakgrund av detta ämnesval ligger det nära till hands

att fråga sig vart förvaltningen tog vägen. Svaret är att den finns närvarande på

nästan varje sida.

Man möter ibland en uppfattning som skarpt skiljer mellan politiken och

demokratin å den ena sidan, och förvaltningen å den andra. Det politiska och

det demokratiska utgör enligt detta synsätt på sin höjd ingångsvärden som

förvaltningen har att förhålla sig till. Min uppfattning är att detta är en felsyn.

Det som särskiljer den offentliga förvaltningen från andra organisationer i samhället

är att den är politikens och demokratins redskap – att den är politik. Och

vill man förstå varför förvaltningen ser ut som den gör, och vilka alternativ som

finns, måste man förstå politiken och dess drivkrafter.

Lennart Lundquist är en av dem som betonat vikten av ett värdeperspektiv i

studiet av det offentliga. Lundquist menar att det är ”helt fundamentalt” att

förvaltningsforskningen tar upp frågor om idéer, normer och värden, och han

framhåller vidare att det:

… är viktigt att inse att mångfalden av värden i den offentliga verksamheten är utomordentligt

stor. Förvaltningen måste i sin verksamhet beakta många värden samtidigt, exempelvis

de som ingår i vårt offentliga etos. Detta medför att det måste företas avvägningar

mellan olika värdekategorier och att dessa kan komma i konflikt med varandra. …

Våra offentliga värden är knutna till aktörer och intressen, varför innehållet kan förändras

och prioriteringarna skifta med maktförhållandena. Ingenting av detta går att

hantera i oföränderliga, slutna system. En ständig diskussion om de offentliga värdena är en

första förutsättning för att dessa verkligen ska beaktas i den praktiska verksamheten. 1

Ämnet offentlig förvaltning är mångvetenskapligt, vilket innebär att forskningen

i disciplinen delar studieobjekt men hämtar sina teoretiska perspektiv från skilda

håll. I denna avhandling samsas – i varierande mängd – teoretiska inslag från

politisk filosofi, statsvetenskaplig demokratiteori, kommunalpolitikforskning,

sociologi och kulturvetenskap. I ingetdera av dessa perspektiv är författaren

specialist, men jag hoppas att imperfektionen i delarna kompenseras av värdet

hos helheten. Det har i alla fall varit ambitionen.

1 Lennart Lundquist (1994) kap4.5


Tack

Jag vill först uttrycka min djupa tacksamhet till Sveriges kommunala kulturpolitiker.

Postenkäten till denna grupp politiker, och som utgör avhandlingens empiriska

bas, tar omkring en timma att besvara. De närmare 1 800 förtroendevalda som fyllt

i och skickat in sina formulär har alltså tillsammans offrat närmare ett manår av

sin fritid för att detta projekt skulle kunna förverkligas.

Enkätstudien kunde genomföras med hjälp av ekonomiskt stöd från

Centrum för forskning om offentlig sektor (Cefos), vid Göteborgs universitet. Förutom

finansieringen assisterade Cefos på ett förtjänstfullt sätt vid administrationen

av tryckning, utskick och insamling av enkätformulär och påminnelser. Jag

vill därför rikta ett varmt tack till Cefos och dess medarbetare som gjort detta avhandlingsprojekt

möjligt. Bidrag till projektet har även tacksamt emottagits från

Stiftelsen Lars Hiertas Minne och Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskapsfond.

Under hela projektets gång har administrativ personal och ledning vid

Förvaltningshögskolan givit ett värdefullt stöd. De många vetenskapliga perspektiv

som samsas vid institutionen bidrar till en mångfacetterad förståelse för hur den

offentliga förvaltningen fungerar.

Seminariet för studier av politik och förvaltning vid Förvaltningshögskolan,

Oasen, har under hela min forskarutbildning varit en stimulerande forum för

vetenskapliga diskussioner. Goda råd, kritiska synpunkter och inspirerande tillrop

från Oasens medlemmar har satt sin prägel på avhandlingen.

I arbetets slutskede har Anna Bengtsson, Paula Rodrigo Blomqvist, Henry Bäck,

Malgorzata Erikson, Anette Gustafsson, Daniel Hanson, Anders Holmedahl, Sanna

Johansson, Adiam Tedros, Annika Theodorsson och Niklas Theodorsson ägnat många

sommardagar åt att läsa och kommentera mitt manuskript och underlättat det

praktiska arbetet med att färdigställa boken. Tack för all hjälp.

Ett särskilt tack till Malgorzata och Niklas som, inte minst under åren i

”Bunkern”, utstått särskilt många timmar av vetenskapligt och terapeutiskt

samtal under arbetsprocessens toppar och dalgångar. Niklas gjorde även,

tillsammans med Roger Blomgren (Högskolan i Trollhättan/ Uddevalla), en

berömvärd insats som kommentatorer vid mitt slutseminarium.

Min handledare Henry Bäck har, med sina breda kunskaper om kommunal

politik och demokrati, varit ett omistligt stöd under hela avhandlingsarbetet.

Utan Henrys medverkan är det tveksamt om enkätstudien hade kunnat realiseras.

Som handledare har Henry lyckats med konsten att balansera en stor

autonomi med handfast rådgivning och ovärderlig uppmuntran under kritiska

tidpunkter. För allt detta är jag ytterst tacksam.

Tack även till mina biträdande handledare Vicki Johansson och Bo Lindensjö

(Stockholms universitet) för en engagerad insats och stundtals smärtsamt

konstruktiva synpunkter.

Slutligen vill jag tacka mina föräldrar Kenth Aronsson och Lisbeth Karlsson

för deras ständiga och oförbehållsamma stöd.


INNEHÅLL

DEL I ATT STUDERA IDEOLOGIER .................................................................1

1 Ideologiska vakuum................................................................................3

När det ideologiska medvetandet försvinner.......................................................4

Ett vitt spritt problem.........................................................................................7

All politik har en ideologisk grund .....................................................................8

Kommunal kulturpolitik – a least likely case?...................................................11

Demokratiskt krismedvetande..........................................................................14

Syften....................................................................................................................17

Disposition........................................................................................................18

2 Politikområdet kommunal kulturpolitik ..........................................19

En utpekande definition....................................................................................21

Kulturen och kommunerna ...............................................................................23

Kommunal kulturpolitik på senare år...............................................................25

Det politiska handlingsutrymmet ....................................................................29

I de gamla hjulspåren........................................................................................29

Does Politics Matter?.......................................................................................33

3 Kvantitativ idéanalys ............................................................................36

Varför en politikerenkät?..................................................................................37

Varför just kommunal kulturpolitik? ...............................................................37

Kvalitativ och kvantitativ idéanalys .................................................................38

Att vara objektiv som forskare ..........................................................................41

4 Vem har vilka värderingar?..................................................................42

Tre sätt att se på ideologier: 1. Betydelsefullt i sig............................................42

2. Intresse .........................................................................................................43

3. Diskurser ......................................................................................................45

Frågeställningar kring demokratins former....................................................47

Problemet med analysnivåer.............................................................................49

Personegenskaper...............................................................................................51

Ålder.................................................................................................................51

Ursprung..........................................................................................................52

Kön ...................................................................................................................53

Samhällsklass....................................................................................................53

Religiositet........................................................................................................54

Erfarenheter av kultur ......................................................................................54

Siffror och tabeller.............................................................................................55

Lathund för avhandlingens tabeller..................................................................57


DEL II IDEOLOGISKA DIMENSIONER I KOMMUNAL KULTURPOLITIK ... 59

5 Etik och ideologi.................................................................................... 61

Etik ...................................................................................................................62

Ideologier ..........................................................................................................65

Politisk etik .......................................................................................................66

Politiska ideologier............................................................................................67

Analysinstrumentet............................................................................................70

6 Metaetik .................................................................................................. 73

Ontologi ...........................................................................................................73

Semantik...........................................................................................................75

Värdegenealogi .................................................................................................78

7 Värdesubstans........................................................................................ 81

Kulturens egenvärde ........................................................................................81

Deontologi och teleologi....................................................................................82

Intrinsikalitet....................................................................................................83

Värdesubstans ..................................................................................................87

Estetik – värdesubstans i kulturen ...................................................................88

Kulturpolitikerna och estetiken ........................................................................90

Finkultur och populärkultur ............................................................................92

Den egna smaken..............................................................................................94

Kulturen som samhällsekonomiskt instrument ................................................95

Andra instrumentella värden...........................................................................98

8 Värdereceptor....................................................................................... 102

Värdereceptorer i den politiska etiken.............................................................103

Alternativa värdereceptorer............................................................................104

9 Politikens inriktning .......................................................................... 107

Medborgerliga rättigheter ..............................................................................107

Kultur som medborgerlig rättighet.................................................................108

Kultur som behov ...........................................................................................111

Frihet under ansvar..........................................................................................113

Friheten i kulturkonsumtionen ......................................................................115

Den relativa friheten.......................................................................................121

Ansvar för andra: jämlikhet ............................................................................123

Jämlikhet i kulturpolitiken..............................................................................125

Rättvisa ..............................................................................................................129

Rättvisa i kommunal kulturpolitik .................................................................130

Rättvisa: en funktion av handlingsfrihet och jämlikhet..................................133

Prioriteringar.....................................................................................................135

Kulturoffret – kulturens värde i konkurrens med andra ................................135


10 Tolkning och giltighet.......................................................................140

Värdeepistemologi...........................................................................................140

Kunskap om bra kultur och konst...................................................................141

Värdeuttolkning och demokrati .....................................................................142

Värdeuttolkning i kommunal kulturpolitik ....................................................144

Värdejurisdiktion..............................................................................................149

Kommunens jurisdiktion ................................................................................153

11 Politikens räckvidd: Höger/vänster................................................156

Vänster och höger – en undflyende metafor....................................................156

Partierna på skalan.........................................................................................158

Det offentligas omfattning i kulturpolitiken.................................................161

Storleken och jämlikheten ...............................................................................162

Paternalism ........................................................................................................166

Storleken och paternalismen ...........................................................................168

Vad vänster och höger är – om politikerna får bestämma...............................171

DEL III VILKA POLITIKER TYCKER VAD?.................................................173

12 Personegenskapernas betydelse......................................................175

Social representation.......................................................................................175

Ålder...................................................................................................................178

Ålder och intresse ...........................................................................................178

Ålder: mognad och generationseffekter...........................................................180

Den konservative åldringen............................................................................180

Ursprung............................................................................................................182

Invandrares intresse .......................................................................................182

Med andra horisonter i bagaget......................................................................184

Inhemska migranter........................................................................................185

Kön......................................................................................................................186

Könsbaserade intressen...................................................................................187

Könsmaktsordningens betydelse.....................................................................189

Klass och utbildning.........................................................................................195

Klass och intresse............................................................................................197

Klassresenärerna.............................................................................................199

Utbildning ......................................................................................................201

Religion ..............................................................................................................204

Det religiösa perspektivet................................................................................205

Religion och intresse.......................................................................................207

Religiösa strukturer och kristdemokratin .......................................................208

Kunskap och erfarenhet...................................................................................210

Kultursyn beroende på kulturerfarenhet ........................................................212

Den radikaliserande kulturkonsumtionen ......................................................213

Kulturaktivas intresse ....................................................................................217


13 Partisystemets och nämndens betydelse ...................................... 221

Partiintern enighet .........................................................................................222

Partierna och kulturpolitikens ideologiska frågor...........................................225

Nämndens betydelse........................................................................................230

Nämndorganisation och politikernas värderingar..........................................234

14 En chimär av endräkt........................................................................ 239

Den pragmatiske kommunpolitikern ..............................................................241

Kommunitarismen och ideologin om det allmänna bästa ...............................242

Envar får sitt ..................................................................................................244

Att välja sina strider ......................................................................................245

Deliberera mera ..............................................................................................245

Vad menar han? Vem tror han att han är?......................................................247

Ideologiska dimensioner .................................................................................248

Två sorters dimensioner .................................................................................248

Teoretiska ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik .......................249

Relationerna mellan de teoretiska dimensionerna ..........................................251

Empiriska ideologiska dimensioner.................................................................254

Ideologin och demokratins former.................................................................257

Kulturknuttar och förkämpar .........................................................................257

Partierna som sorteringsverktyg i kulturpolitiken .........................................258

Betydelsen av social tillhörighet och kunskap i rekryteringsprocessen.................258

Eftertankar.........................................................................................................262

Metodologiska reflexioner...............................................................................263

SUMMARY ...................................................................................................... 269

Cultural politics .............................................................................................270

The survey ......................................................................................................271

A quantitative ideological analysis.................................................................271

The ideological dimensions.............................................................................272

How democratic institutions affect the ideological beliefs of the politicians ...275

An illusion of consensus.................................................................................276

METODAPPENDIX ......................................................................................... 277

REFERENSER................................................................................................... 315


DEL I

ATT STUDERA IDEOLOGIER

1


1 Ideologiska vakuum

Få saker gör mig så förbryllad som när en politiker, ofta med ett

kommunalt uppdrag, säger att han vill lägga de ideologiska aspekterna av

politiken åt sidan. Vad menar han? Vem tror han att han är?

För mig är det självklart att all politik bygger på värderingar och därmed har en

ideologisk grund. Och inte bara det. Bristen på insikt om detta förhållande är

direkt farlig för demokratin. En politiker som förnekar politikens värdedimension

för sig själv bakom ljuset, och, vilket är ännu värre, även sina väljare.

Utan kännedom om vilka värderingar politiken egentligen bygger på kan

vi nämligen aldrig fullt ut förstå den, eller ta ställning till möjliga förändringar.

Utan kunskap om vilka ideologier som våra förtroendevalda lutar sig mot

reduceras kraftigt våra möjligheter att i praktiken förutsäga, och i de allmänna

valen styra, vilka politiska beslut de kommer att fatta i framtiden.

Visst kan partier och politiker gå till val på en eller ett antal sakfrågor, men

det kommer alltid kontinuerligt att uppstå ärenden som inte kunde förutses vid

valen, och då ger politiska program i punktform föga ledning. I avsaknad av

skillnader mellan valalternativ, mellan styrande och opposition, upphör det

representativa systemet att vara demokratiskt. När valhandlingen upplevs som

betydelselös och all möjlighet till ansvarsutkrävande är borta finns inget folkstyre

kvar. Inga aldrig så behjärtansvärda besvärjelser om samförståndsanda och

pragmatiskt arbete för det gemensammas bästa kan ändra på det.

Det finns dessutom en olycklig myt om den lokala politiken att den skulle

vara särskilt ”oideologisk”. Det svenska välfärdssystemet är ett av de mest omfattande

i världen, åtminstone räknat kronor per innevånare, och en stor del av

den svenska välfärden produceras i kommunerna. 2 Även om mycket av den

kommunala verksamheten är reglerad av staten är likafullt det lokala självstyret

i Sverige mycket vidsträckt. Allt vad förvaltning företar sig är politik, 3 och vi har en

omfattande demokratisk apparat som skall garantera en folklig kontroll över den

politik som utövas lokalt.

Om vi vill ha ett representativt demokratiskt styrelseskick värt namnet också

i kommunerna måste därför den ideologiska medvetenheten ständigt hållas

levande även här. För att uppnå detta krävs verktyg för att förstå de ideologiska

dimensioner som finns, dimensioner som sträcker sig ända ner i varje detaljbeslut.

Min ambition med denna studie är att ge ett bidrag till ett sådant upplysningsprojekt.

2 Kommunerna står för c:a hälften av Sveriges offentliga utgifter och 24 procent av BNP, Kommunernas

ekonomiska läge (april 2003), en mycket hög siffra internationellt sett. Anders Lidström (2003)

3 Lennart Lundquist (1994) s41f.

3


När det ideologiska medvetandet försvinner

Den representativa demokratin och parlamentarismen har varit de viktigaste

demokratiska institutionerna i den svenska staten sedan början av det förra

seklet. Den lokala demokratin och dess officiella institutioner bygger idag på

samma representativa ideal som den statliga, men vägen dit har varit lång.

Svenska kommuner har under 1900-talet stegvis utvecklats från direktdemokratiska

kommunstämmor och representativa former med ideal om förtroendemannaskap

och samlingsstyre, till en mer parlamentarisk modell, kvasiparlamentarism

om man så vill. Partiernas roll har stärkts och skillnaderna dem emellan har

accentuerats. På de flesta håll har en regering/oppositionsmodell växt fram,

under senare år till och med i huvudstaden. 4

Utvecklingen har inneburit att medborgarnas förutsättningar att påverka

politiken har ökat väsentligt, så väl proaktivt – att kunna ta ställning till vilken

politik som skall utföras i framtiden – som retroaktivt – att kunna utkräva ansvar.

5 Men utvecklingen till trots lever gamla ideal om kommunpolitikens oideologiska

status kvar. Pre-moderna föreställningar om de lokala politikerna som

allvisa förtroendemän, som genom att slå sina kloka huvuden ihop nog kan

lägga både partiprogram och särintressen åt sidan och i konsensus sköta kommunernas

affärer till bygdens bästa, är på sina håll synnerligen seglivade. För att

läsaren skall förstå vad jag syftar på vill jag här inledningsvis ge några belysande

exempel från 2000-talets kommunpolitik. Jag menar ingalunda att dessa glimtar

skulle vara typiska för hur den lokala demokratin fungerar men de illustrerar vad

föreställningen om den oideologiska kommunpolitiken riskerar att medföra.

De senaste åren har vi sett en ökad frekvens av så kallade regnbågskoalitioner

i kommunerna, där partier som politiskt står långt ifrån varandra sluter sig

samman för att blockera en gemensam motståndare. Inte sällan är det ett långvarigt

socialdemokratiskt styre som bryts genom en allians mellan höger och

vänster. I regnbågskoalitioner har i och för sig det parlamentariska synsättet

slagit igenom. Det är majoriteten i det lokala parlamentet, det vill säga fullmäktige,

som avgör vem som regerar och pekar ut en tydlig opposition, och väljarna

har därmed minst två regeringsalternativ att ta ställning till i kommande val.

Vad vi ser i regnbågskommunerna är att det uppenbarligen inte finns en automatisk

koppling mellan parlamentarism och ideologisk medvetenhet. Att konflikter

som snarast handlar om ifrågasättande av gamla maktstrukturer, eller

blockering av pariapartier, motiverar okonventionella koalitioner i parlamentet

ligger väl inom systemets idé. Men vad händer med väljarnas proaktiva påverkansmöjlighet

när det ideologiska perspektivet hamnar i bakgrunden?

En sådan nybliven regnbågskommun är Jokkmokk där bland andra moderater

och vänsterpartister efter kommunalvalet 2002 gått i allians för att undvika

4 Henry Bäck, Folke Johansson och Jonas Sandqvist (1998), Henry Bäck (1998), Folke Johansson, Lennart

Nilsson och Lars Strömberg (2001)

5 Om proaktivt och retroaktivt – jfr om mandat och sanktion i Olof Petersson, Sören Holmberg, Leif Lewin och

Hanne Marthe Narud (2002).

4


fortsatt socialdemokratisk regim. 6 I en radiointervju uttalade sig två jokkmokkpolitiker

i frågan, först en moderat kommunstyrelseledamot om det osannolika i

att Moderaterna och Vänsterpartiet skulle samarbeta på riksplanet:

– Ja, det har nog att göra med att vi inte är så där starkt ideologiska som dom är, eller är

tvungna att vara. Här i en kommun måste man titta på, om man säger, sakfrågorna. Det är

ju ungefär som det har varit en gång i tiden. Det spelar ingen roll vem som kommer till ditt

hus så tar du fram kaffe och bröd och säger varsågod och ät. Det är ju en annan mentalitet.

Man måste stoppa bort sådana där saker som ”Vad har du för ideologi?” och så. Utan det är

ju sakfrågorna. Man går över till grannen och hjälper honom att hugga ved om han är lite

krasslig. Ungefär så. Så fungerar det ju.

Reportern: – Men finns det inga ideologier, menar du, på det lokala planet?

– Jo visst gör det det, det är ju helt klart. Men man måste, ska man överleva här måste man

stoppa sånt åt sidan och tänka i andra banor. Och det tror jag skulle vara bra även på

riksplanet att de kunde lära sig såna saker. De får väl komma så får vi öppna skolor för dem

här. (skratt) 7

Ordföranden för Vänsterpartiet i kommunen stod frågande inför problematiken:

Reportern: – Vad innebär det att en vänsterpartist och en moderat – eller en kristdemokrat – har

helt olika värdegrunder?

– Ja, jag måste säga att jag inte är så hemmastadd med vad det innebär, för vi har inte stött

på problemet än.

Ett annat inslag i den lokala demokratin som riskerar att underminera den ideologiska

klarsyntheten är de lokala partierna. 8 I princip skulle dessa kunna fungera

som positiva ventiler vilka kompletterar rikspartierna när lokala aspekter förs in i

den politiska verkligheten; men ofta nog handlar det om enfrågepartier där väljarna

förvisso får en god möjlighet att påverka i en specifik sakfråga men där de

sedan inte har en aning om hur partiet kommer att ställa sig i andra frågor.

Den kategori av lokala partier som är mest problematisk är emellertid de

som på fullt allvar hävdar att de står oberoende av ideologier och verkar för

kommunens bästa. 9 Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund fann i en enkätundersökning

till lokala partier 1999 att formuleringar som Vi är enbart ett lokalt

parti som anser att ’praktiska lösningar går före ideologiska låsningar’ var ett typiskt

förekommande svar och att många lokala partier tog explicit avstånd från blockpolitik

och höger/vänsterskalan. 10 Exempel på sådana partier är Nykvarnspartiet

i Nykvarn, Barapartiet i Svedala och Drevvikenpartiet i Huddinge.

Fråga: Är ni ett borgerligt eller socialistiskt parti?

Svar: Ingendera! Vi kallar oss för ett 'sakfrågeparti'. Det är inte någon 'borgerlig' eller

'socialistisk' grundideologi som ska styra våra beslut, utan enbart själva sakfrågan. Och då

ska vi i alla lägen se till vad som är bäst för Nykvarn och bäst för oss som bor här.

6 KommunAktuellt (12 december 2002)

7 Inslag i Godmorgon världen (1 december 2002) Sveriges Radio P1, intervju med bland annat Carl-Bertil

Levin (m) och Mikael Segerström (v), kommunstyrelseledamöter i Jokkmokk.

8 Mer om lokala partier i Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund (2002).

9 Jfr Gissur Ó Erlingsson (2002)

10 Dock visar det sig i studien att det i enkätsvaren visst finns belägg för systematiska idéuppsättningar

som kan knytas till höger och vänster hos företrädare för lokala partier, trots att de med egna formuleringar

tar avstånd från just denna dimension. Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund (2002) kap3.

5


Vi kommer alltså att stödja förslag och idéer som är bra för Nykvarn, oavsett från vilket av

de etablerade politiska blocken de kommer. Kan vi sedan bryta upp den nuvarande

blockpolitiken och åstadkomma ett utökat samarbete mellan alla Nykvarnspolitiker – ja, då

har vi skapat något verkligt positivt!

Frågor och svar om Nykvarnspartiet 11

De första åren försökte partierna negligera oss, då vi vägrade ställa upp på någon

blockpolitik och bli placerade på en höger/vänster skala. Barapartiet är och förblir ett

närparti som står nära invånarna och ser de kommunala frågorna som viktigare än en

stelbent ideologi.

BaraNytt, nr 3 2002 12

Många uttrycker rädsla för att demokratin skulle urholkas av att måna av partierna inte har

någon ideologisk grund att stå på. Är det inte egentligen tvärtom? … Inom politiken är det

jun inte så att ”vi har rätt” och ”de har fel”. Men tyvärr är det ofta så att man argumenterar.

Är man låst ideologiskt så är det svårt att se att även motståndarnas synsätt kan vara bra.

Katharina Wallenborg, gruppledare Drevvikenpartiet 13

Allra längst går den ideologiska förflackningen i det under 2002 permanentade

demokratiexperimentet Svågadalsnämnden i Hudiksvalls kommun. Här personväljs

ledamöter till den partilösa lokala nämnden utan tillstymmelse till valkampanj.

Under nämndens slutna möten diskuterar ledamöterna sig fram till

konsensusbeslut.

Arbetet i nämnden är ideellt. Det handlar inte ett dugg om ideologier eller politisk taktik

utan bara om bygdens bästa försäkrar de sju ledamöterna. Sinsemellan känner de visserligen

ganska väl varandras politiska preferenser – men just här känns partipolitiken avlägsen, ja

rentav litet omodern.

- Vi har inte haft en enda ideologisk diskussion på nämnden, säger Marianne Thunhult [ordförande

i nämnden]. Vi tycker visserligen olika men än har vi inte varit oense i en enda fråga 14

I Svågadalen röstas det inte på parti eller politisk linje utan på en person man

litar på. Systemet påminner om skicket i USA att utse lokala tjänstemän och jurister

genom val. De valda blir i bokstavlig mening förtroendemän 15 som skall

verkställa redan givna mål. Problemet är bara att målen här inte (enbart) ges

uppifrån. Det är nämnden själv som sätter dem. Politikens legitimitet kommer

ur en sammansmältningsprocess av lokala normer där en föregiven förnuftsmässig

lösning sållas fram. En dialog med medborgarna förutsätts i retoriken

men inte i det formella systemets uppbyggnad.

När man försökte formulera ett ”opolitiskt” mål för verksamheten i

Svågadalen hösten 1997 blev det så här:

Vårt mål är förtroende hos våra medmänniskor och vi vet att det inte finns några genvägar.

Det enda som duger och håller i längden är RESPEKT och ÄRLIGHET mot varandra och

ENSKILT ANSVAR i det totala samarbetet. Viktiga mål i det dagliga arbetet är GLÄDJE,

LUST, KÄRLEK och ÖDMJUKHET. 16

11 Nykvarnpartiets hemsida

12 BaraNytt är organ för Barapartiet.

13 KommunAktuellt (6 juni 2002)

14 Göteborgs-Posten (8 augusti 1996)

15 Kvinnorepresentationen har blivit något bättre enligt Ann-Sofie Lennqvist-Lindén och Jan Olsson (2001).

16 Svågadalsnämndens mål citerade i KommunAktuellt (nr23 1997).

6


”Respekt”, ”ärlighet” och ”ödmjukhet” är värdeladdade ord hämtade ur en pliktetisk

tradition, förmodligen med kristna rötter. Mål som ”glädje”, ”lust” och

”kärlek” pekar istället mot en klassisk hedonistisk konsekventialism som vägledning

i vardagliga beslut. Men vems kärlek och glädje skall prioriteras? Hur

skall man dra gränsen mellan ärlighet och ödmjukhet i bemötandet av en människa.

Hur mycket av svågadalsbornas lust kan få lov att offras på sanningens

altare? Vad innebär enskilt ansvar i en institution som Svågadalsnämnden där

besluten uppenbarligen fattas kollektivt, i enhällighet? Svaren är naturligtvis

etiska och ideologiska, och kan inte vara något annat.

I citatet ovan betecknade nämndordföranden partipolitik som ”omodern”

och i en färsk utvärdering kallas Svågadalsmodellen för ”radikal förnyelse”. 17 Man

kan dock med fog fråga sig om inte Svågadalen är ett uttryck för en mer premodern

än postmodern demokratiform. Väljare i Svågadalen, liksom medborgarna

i regnbågskommuner och de som röstar på lokala partier ”för kommunens

bästa”, vet i valet inte vilken politik de röstar på, vilket framtidssamhälle kandidaterna

vill skapa och varför. Väljarna blir till andra rangens elektorer som utser de

verkliga framtida normbildarna. Eftersom politikens normativa legitimitet inte

bygger på folkets åsikter ligger det nära till hands att kalla systemen odemokratiska.

Formellt är det enda kraftfulla demokratiska element som återstår möjligheten

att rösta bort alla sina ombud i nästa val. Men då krävs att det finns alternativ.

Ett vitt spritt problem

Exemplen på ideologisk kollaps i föregående avsnitt är, som jag redan nämnt,

inte representativa för tillståndet i 2000-talets svenska kommuner även om deras

blotta existens, och att de så ofta blir okritiskt bemötta, vittnar om en oförståelse

för ideologiernas stora betydelse i kommunpolitiken som måste ifrågasättas.

Men även om extremexemplens antal är begränsade så är den ideologiska

omedvetenheten knappast isolerad till enstaka fall, något jag fick en tydlig förståelse

för under vintern 2000/2001 när jag genomförde en studie om nya förtroendevalda

i kommuner och landsting och deras väg in i politiken. 18 Ett av de

skarpaste slutintrycken från detta arbete var de politiska novisernas starka ideologiska

drivkraft. När de angav vilket som var deras viktigaste motiv för att bli

förtroendevald var det viljan att förverkliga sina ideologiska mål som hamnade på

första plats. De trodde även själva att det tyngsta skälet till att de nominerats till

ett uppdrag av sitt parti var deras politiska åsikter. 19

Men när de sedan, efter ett år i kommunpolitiken, fick möjlighet att ange

vilka förändringar som skulle göra att de trivdes bättre som förtroendevalda så

var en mer livaktig ideologisk debatt avgjort det vanligaste svaret. 41 procent ansåg

17 Jan Olsson och Ann-Sofie Lennqvist-Lindén (2003)

18 David Karlsson (2001a)

19 Omkring 90 procent angav att de egna politiska uppfattningarna var en viktig förklaring eller åtminstone

hade viss betydelse för att de rekryterades, och lika många svarade att viljan att förverkliga sina ideologiska

mål var ett viktigt motiv eller hade viss betydelse för att de gav sig in i politiken.

7


att denna fråga var avgörande, 38 procent svarade att frågan hade viss betydelse.

Särskilt vanlig var denna önskan bland företrädare från i politiken underrepresenterade

grupper som ungdomar, kvinnor och invandrare. 20

Beskeden från de nyaste politikerna är tydliga, men också beklämmande –

på flera plan. Först, vilket redan med eftertryck påpekats, för att den ideologiska

debatten är essentiell för den representativa demokratin. En undersökning visar

att endast en minoritet av väljarna har en klar bild av partiernas huvudståndpunkter

i kommunalvalen. 21 Att medborgarna tycker sig ha svårt att se skillnad

mellan partierna har blivit en klyscha vars slentrianmässiga användning riskerar

att överskyla dess fatala betydelse. För det andra är det ett oroande tecken eftersom

vi spårar ett missnöje bland dem som trots allt lockats över tröskeln till politiken

och mycket lätt kan ta steget tillbaka igen. Svårigheterna att rekrytera nya

förtroendevalda växer runt om i landet. 22

Men särskilt tragiskt är, för det tredje, de nya politikernas efterlysning av en

mer livaktig ideologisk debatt eftersom möjligheterna till idédiskussioner om politiken

i alla lägen är i det närmaste oändliga, bara man försöker. Det sista påståendet

återstår att leda i bevis, men oavsett om det stämmer eller ej ger det inte

förklaringen på knäckfrågan: Vad beror då detta ideologiska underskott på, och är

det något speciellt med kommunpolitiken som gör att läget är särskilt allvarligt

här? Jag menar att man skulle kunna ge denna fråga tre typer av förklaringar:

1) Politiken är mindre ideologisk i kommunerna. Politiken handlar mer om

praktiska lösningar.

2) Politiken är i och för sig ideologisk, men numera tycker alla lika i det

västerländska samhället – eller åtminstone i den enskilda kommunen.

Ideologierna är döda, eller snarare alla andra ideologier är döda.

3) Det finns faktiskt ideologiska meningsmotsättningar men de syns av

någon anledning inte. Förklaringar till detta skulle kunna vara destruktiva

samförståndskulturer eller ren omedvetenhet.

All politik har en ideologisk grund

Av dessa tre alternativa orsaker till det ideologiska underskottet är det första

möjligt att avfärda redan på teoretisk grund, förutsatt att man delar min syn på

vad politik är. 23 Politik utgörs, menar jag, av handlingar eller planer för handlingar.

I valet mellan att handla eller att inte handla, och emellan olika hand-

20 Jfr Robert Putnam (1997) om hur nyvalda idealister kuvades och insocialiserades i en samförståndsanda i

italienska regionparlament.

21 45 procent ansåg sig ha en klar bild, en åsikt som var vanligare bland äldre än yngre och i större städer

än i mindre tätorter. Samma siffra för partierna i rikspolitiken var 58 procent. Folke Johansson, Lennart

Nilsson och Lars Strömberg (2001)

22 Gullan Gidlund och Tommy Möller (1999)

23 I Nationalencyklopedin skriver artikelförfattaren Nils Andrén att politik har två grundbetydelser: dels de

processer genom vilka makt utövas och politiska beslut fattas (eng. politics), dels den förda politikens principer och

faktiska sakinnehåll (eng. policy). Här och i fortsättningen avses endast politik i denna senare och smalare

mening, närmare bestämt begränsat till offentliga beslutsfattares (eller potentiella ditos) handlingar och planer för

handlingar. En variant av vad Lennart Lundquist (1993) s27 kallar institutionell politikdefinition.

8


lingsalternativ, föredras det som uppfattas vara det bästa för stunden. Alternativen

värderas och det mest tilltalande eller minst frånstötande väljs. I och med

detta valmoment är värderingen en beståndsdel i alla handlingar. Varje medveten

handling – och i och med det all politik – har därmed en ideologisk grund. 24

Det är alltså orimligt att tala om ”oideologisk politik”. Men har inte de

ideologiska konflikterna mattats av så mycket under senare år att man nästan

kunde tro att ideologierna var döda eller åtminstone smält samman till en? Uppfattningen

om att ideologierna skulle vara döda återkommer med viss regelbundenhet.

Herbert Tingsten var en svensk pionjär för denna idé. Redan 1952

skrev han att:

… de allmänna värderingarna eller åskådningarna så starkt reducerats i betydelse att man –

utan att skratta åt illusionen om en klar skillnad mellan mål och medel – kan tala om en

utveckling från politik till förvaltning, från principer till teknik och i stället för stridande

åskådningar se vi – liksom i andra folkrörelser – tävlande byråkratier. 25

Här låter det som om Tingsten beskriver hur politikens ideologiska andel minskar

men normalt handlar diskussionen om ideologiernas död inte om avsaknaden

av ideologi utan om att ideologiska uppfattningar tenderar att konvergera.

Daniel Bell hävdade 1960 att:

In the western world, therefore, there is today a rough consensus among intellectuals on

political issues: the acceptance of a welfare state; the desirability of decentralized power; a

system of mixed economy and of political pluralism. In that sense, too, the ideological age

has ended. 26

Herbert Tingsten fyllde 1966 på och menade att :

Denna utjämning går vida längre, den innefattar inte blott rasering av en rad extrema och

obekväma tankebyggnader från 1800-talet utan en allt starkare gemenskap i värderingar.

Detta innebär att man i de politiska tvisterna rör sig med praktiskt taget samma apparat av

positiva och negativa bedömanden, att ställningstagandet till en bestämd fråga endast i

ringa grad framstår som en konsekvens av skilda värdeföreställningar. 27

Den mest kände sentida efterföljaren till Tingsten och Bell är Francis Fukuyama

som på 90-talet bestämt hävdade att :

… for a very large part of the world, there is now no ideology with pretensions to

universality that is in a position to challenge liberal democracy. 28

Kort sagt har den västerländska liberala demokratiska ideologins konkurrenter

gett slaget förlorat. När värdegemenskap råder upphör ideologiernas roll.

Det har nu inte rått någon brist på kritik mot påståendena om ideologiernas

död, och motreaktioner av olika slag har uppstått. 29 Leif Lewins Planhushållningsdebatten

från 1967 var uttalat en empiriskt prövning av Tingstens tes och

Lewins slutsats därvidlag var:

24 Läs mer om begreppen etik och ideologi i kapitel 5.

25 Herbert Tingsten i DN 1952 citerad i Bernt Skovdahl (1992) s389f

26 Daniel Bell (1960) s373

27 Herbert Tingsten (1966)

28 Francis Fukuyama (1991), jfr Sven Eliaesson (2000)

29 Se t ex Torbjörn Tännsjo (2000) s11: Ideologierna var levande när han [Tingsten] myntade sin tes och de är lika

levande idag.

9


… att den inte håller måttet, att den måste avvisas. … Tvärtemot att vara söndagsförkunnelse

och tomt prat har partiernas ideologiska föreställningar i högsta grad varit vägledande för

deras praktiska näringspolitiska och samhällsekonomiska verksamhet. I denna diskussion om

friheten varje gång dagspolitikens enskildheter berör gränsen för statens roll i det ekonomiska

livet och i denna partiernas benägenhet att låta sina olika frihetsidéer också vara bestämmande

för det praktiska politiska arbetet – där visar ideologierna ännu sin livskraft. 30

Gunnar Fredriksson har påpekat att föreställningen om ideologiernas död i sig

själv är ideologisk och till sin funktion konservativ. Den understödjer rådande

förhållanden och skulle aldrig ha framförts om det inte funnes ett allmänt

intresse att hindra eller avdramatisera förslag till mera fundamentala ändringar.

Den syftar till att konsolidera en viss bestämd ideologi. 31

Även om talet om ideologiernas död uppenbarligen är överdrivet råder det

ingen tvekan om att det finns korn av sanning i dödgrävarnas argumentation.

De politiska alternativen ligger betydligt närmare varandra idag än de gjorde

under förra seklets första del, och 1990-talets ekonomiska kris verkar också ha

haft en likriktande verkan på partierna. 32 Och om de ideologiska konflikterna

tenderar att mojna på en övergripande nivå så måste det väl vara så att många

politikområden är så jordnära och praktiska att de högst eventuella bakomliggande

ideologiska aspekterna som mest är av akademiskt intresse? Och, framförallt,

finns det inte stora områden i till exempel kommunpolitiken där alla i praktiken

är så ense om målen att en ideologisk debatt är överflödig?

Nej, jag tror inte det. Min hypotes är att under ytan i de mest rofyllda av

politikens dammar finns en fantastisk mångfald av ideologiska dimensioner som

bara väntar på att få blomma ut i en demokratisk debatt. Men hur skall man

kunna testa det?

Försök att föreställa er hur en politisk institution i dagens Sverige skulle te

sig när den dränerats på den sista droppen demokrati. Ser ni kanske framför er

en liten förskrämd skara kommunalt förtroendevalda utan direkt mandat från

folket, sittandes i knäet på byråkrater vilka formulerar de politiska målen, sköter

det ekonomiska och implementerar besluten? Politiker som aldrig väcker en egen

fråga, som inte kan eller vill hitta några punkter där man är oense med sina

kollegor. En samling förtroendevalda som lämnar väljarna fullständigt i sticket

när de försöker rösta för förändring eller vill utkräva ansvar?

Jag tror och hoppas att någon sådan fullständigt demokratiförtorkad institution

inte existerar i dagens Sverige. Men frågan är om de kommunala kulturnämnderna,

åtminstone i en del kommuner, inte ligger så särskilt långt från avgrunden

i detta avseende. I så fall skulle detta politikområde vara särskilt lämpat

som ett minst troligt fall för att finna en ideologisk mångfald.

30 Leif Lewin (1967) s522

31 Gunnar Fredriksson (1992) s172

32 Jfr Staffan Kumlin (2003) s37ff

10


Kommunal kulturpolitik – a least likely case?

– Jag letar efter en fråga där det varit någon form av politisk debatt kring kulturen i [din

kommun] …

– Nä det har det nog aldrig varit.

– Det är svaret jag fått när jag talat med andra…

– Ja just det, det är väl inget … vi är rätt så eniga. Vi är en såpass liten kommun så det är ju

inte så mycket … man strävar ju ofta framåt kan man säga. Försöker att lösa på så smidigt

sätt som möjligt.

– Någon specifik fråga för [ditt parti]?

– Nej det är väl inget speciellt så där som har blivit diskuterat tycker jag. Det är det inte. Vi

har inte diskuterat i partiet i alla fall.

Kulturpolitiker i Dalsland (Telefonintervju)

Det finns inget antingen – eller i kommunalpolitiken, man fattar ett samförståndsbeslut där

alla får avstå sin bit till demokratins bästa.

Kulturpolitiker (lokalt parti), Skåne 33

Enligt en undersökning som presenterades i Göteborgs-Posten inför valet 2002

angav omkring 30 procent av de svarande medborgarna att kulturpolitiken har

mycket eller ganska stor betydelse för deras val av parti. 34 I artikeln tolkades

detta som en låg siffra, vilket jag inte vet om jag håller med om. Men mer

intressant är hur dessa 30 procent tänker när de väljer parti i kommunalvalet och

försöker väga in kulturpolitiska frågor.

Liksom alla andra kommunala verksamhetsområden ligger huvudansvaret

för kulturpolitiken under en specifik nämnds ansvarsområde, hädanefter kallad

den kulturansvariga nämnden. Ledamöter i de kommunala nämnderna är som

bekant indirekt valda och behöver i princip aldrig stå till svars inför väljarna.

Endast hälften av Sveriges kommunala kulturpolitiker 35 är också ledamöter av

kommunfullmäktige och därmed folkvalda.

I de kommunala organisationsreformer som varit så talrika under senare

decennier har kulturen på många håll hamnat i strykklass. Där förr nästan alla

kommuner hade en renodlad kulturnämnd 36 är det idag bara var fjärde som kan

ståta med en sådan. Sven Nilsson har noterat att det ofta är svårt att ens skilja ut

det kulturpolitiska området, för att inte tala om de kulturpolitiska idéerna, i

kommuner där nämndsammanslagningar ägt rum. 37 Politikerna själva anger att i

de flesta kulturansvariga nämnderna ägnas mindre än hälften av deras arbete åt

kulturen. Det säger sig självt att ju mindre tid politikerna har möjlighet att

33 När upphovsmannen till ett citat i texten kallas ”Kulturpolitiker (parti), landskap” är det hämtat från

avhandlingens postenkät till kommunala kulturpolitiker där de svarande på sista sidan fick ge egna

kommentarer till undersökningen.

34 Göteborgs-Posten (9 november 2002)

35 Dvs de ordinarie ledamöterna i kommunernas kulturansvariga nämnder.

36 Lars Strömberg och Per-Owe Norell (1982) s20

37 Sven Nilsson (2000)

11


engagera sig i ett område desto mer av den reella makten över verksamheten

hamnar i tjänstemännens händer. 38

I rapporten Sveriges kommunala kulturpolitiker 39 presenteras översiktligt

vilka kulturpolitikerna är och hur de själva upplever sitt förtroendeuppdrag.

Över 80 procent uppger att det råder enighet mellan partierna i den kulturansvariga

nämnden. Inte en 1 procent angav att det rådde stor oenighet. Endräkten

upplevs starkare ju mindre kommunen är och särskilt stort är samförståndet

kring den lokala kulturpolitikens kärnverksamheter: bibliotek och kultur-/

musikskola.

Om man noterat någon konflikt i den kommunala kulturpolitiken så återfinns

den snarast mellan nämnden och kommunledningen, vilket troligen kan

tolkas som ett utslag av traditionellt sektorsintresse. 40 Samlingen mot en ”gemensam

fiende” blir starkare än de interna konflikterna. Men det är ändå färre än

var tredje kulturpolitiker som ens uppfattar denna stridslinje, och endast 1,3

procent anger oenigheten mellan de lokalpolitiska instanserna som stor. Inte

heller verkar det finnas några större meningsskiljaktigheter inom partierna.

Närmare 90 procent av politikerna anser att det råder partiintern enighet i kulturpolitiska

frågor.

Mot bakgrund av det ovan sagda är det inte förvånande att det florerar en

myt kring den lokala demokratin att den av någon anledning skulle vara mindre

ideologisk än annan politik, en myt som många av de kommunala kulturpolitikerna

själva omhuldar. De tror sig också veta att kulturpolitiken är ett särskilt avideologiserat

politikområde. Färre än var tredje kulturpolitiker menar att varken

kommunal- eller kulturpolitik är mindre ideologisk än annan politik.

Figur 1: Är kommun- och kulturpolitik mindre ideologiskt än annan politik?

Kulturpolitik är mindre

ideologisk än annan politik

Kommunalpolitik är mindre

ideologisk än annan politik

Ja

Nej

Ja 50 7

Nej 15 28

Kommentar: Figuren anger hur många av landets kommunala kulturpolitiker som instämt

respektive tagit avstånd ifrån de två citerade påståendena. Siffrorna är totalprocent och summerar

till 100. Moderater är mer benägna att instämma i båda påståendena medan socialdemokrater och

vänsterpartister oftast tar avstånd. Ungdom, lägre samhällsklass och hög utbildning är egenskaper

som tycks inverka positivt på kulturpolitikernas ideologiska medvetenhet.

38 Anna-Karin Johansson (2001) beskriver i en fallstudie av en kommun hur tjänstemännen aktivt formulerar

även de mest grundläggande kommunala kulturpolitiska målen.

39 David Karlsson (2001b)

40 Jfr Sten Jönsson (1988)

12


Här har majoriteten av politikerna naturligtvis helt fel. All politik innehåller ett

ideologiskt moment och inget politikområde är därmed mer eller mindre ideologisk

än någon annan. En rimligare tolkning är att man snarare menar att

konfliktnivån i kommunerna i allmänhet, och i kulturpolitiken i synnerhet, ofta

är lägre och att debatten därför mer sällan förs i explicita ideologiska termer. 41

Vad tycks om den bild som målats upp av politikområdet kommunal

kulturpolitik? För illvillig och ensidig? Jo kanske, på många håll fungerar det

mycket bättre än vad som framgått här. Men medge att om det gick att beskriva

den kommunala kulturpolitiken som ett potentiellt ideologiskt eldorado så

skulle det medföra fallna fjäll från många ögon även på andra områden?

If they can make it there, they'll make it anywhere…

41 Jfr Edgar Crook (1999) om bibliotekspolitiken i australiensiska kommuner. Företrädare för olika ideologiska

inriktningar argumenterar för existensen av offentliga bibliotek med olika motiv men kommer till

samma slutsats om det berättigade i att de finns. Varken högern eller vänstern har därför använt biblioteken

som political footballs to attack their political rivals, or libraries in general.

13


Demokratiskt krismedvetande

Kommunernas demokratiska självstyrelse är inte död men inte heller så levande som den

kunde vara. Snarast kan man säga att den befinner sig i en kris som är ganska svårartad.

1961 42

Sedan ett par decennier ökar klyftan mellan medborgare och politiker med en anmärkningsvärd

hastighet, om man får tro de mätningar som görs. Utvecklingen kan skönjas

i alla etablerade demokratier men tycks vara särskilt tydlig i Sverige där förtroendet sjunkit

oavbrutet sedan mätningarna påbörjades under sextiotalet.

2000 43

En hälsosam demokrati har ständig kris. Det är bara i utopin som förnöjsamhet

är försvarbar. Samhället förändras och demokratin och dess former måste kontinuerligt

studeras och ifrågasättas. 44

Kanske är den växande klyftan mellan politiken och stora grupper av medborgare

idag det största bekymret för demokratin i vårt land och, för den delen, i

stora delar av västvärlden. 45 Jag talar i första hand om medborgarnas förhållande

till de traditionella institutionerna i stat och kommun där problemet

illustreras väl av det sjunkande valdeltagandet, 46 svårigheterna att rekrytera förtroendevalda

till kommunerna 47 och medlemmar till partierna 48 samt det förhållandevis

stora misstroendet mot politikerna som kår. 49 Också den sociala snedrekryteringen

av förtroendevalda har lyfts fram som problem. 50 Även viljan att

engagera sig politiskt i det civila samhället tryter. Medlemskapen i föreningar

och folkrörelser minskar, i vissa fall till implosionens gräns. 51

Att inleda en samhällsvetenskaplig studie med en litania över tillståndet i

demokratin är lika konventionellt som nödvändigt. Viljan att försöka överbrygga

avståndet mellan politiken och medborgarna är ambitionen för många

som forskar kring demokrati. Originaliteten tar vid där lösningarna skall presenteras

och det råder många bud om vägen. Som läsaren redan förstått är min

ambition att lyfta fram betydelsen av ideologisk medvetenhet i detta sammanhang,

men det är givetvis inte den enda relevanta aspekten.

Eftersom det är enklast att diskutera och ifrågasätta det som är lätt att

iaktta är det naturligt att mycket av uppmärksamheten riktas mot den offentliga

demokratins formella strukturer. Kreativiteten i omstöpningarna av kommunernas

organisationsmodeller har varit påfallande och ofta har marknaden varit

42 Lars Furhoff (1961) s7

43 Tommy Möller (2000) s7

44 Henry Bäck (1990b)

45 Pippa Norris (1999)

46 Erik Amnå (1999)

47 Gullan Gidlund och Tommy Möller (1999), Peder Nielsen (2001)

48 Sören Holmberg (1999), Olof Petersson, Gudmund Hernes, Sören Holmberg, Lise Togeby och Lena

Wängnerud (2000)

49 Tommy Möller (2000)

50 SOU (2001:48) kap4

51 Robert D Putnam (2001), Joachim Vogel, Erik Amnå, Ingrid Munck och Lars Häll (2003)

14


förebilden. 52 Men lite tyder på att de förändringar som genomförts lett till några

demokratiska förbättringar. Man kan till och med misstänka att de fått medborgarna

ännu mer skeptiska till det offentliga och politiken. 53

Det går heller inte att undgå att iaktta det under senare decennier fritt fallande

intresset för partimedlemskap, vilket medfört växande problem för partierna

vid rekryteringen av kandidater till förtroendeuppdrag. I detta läge kan man inte

undvika ett ifrågasättande av partiernas tunga roll i vår demokratimodell. 54

Ett annat tydligt exempel är att vi så lätt kan se att det nuvarande systemet

uppenbarligen leder till att vissa samhällsgrupper blir underrepresenterade i

politiska församlingar. Ett mycket handfast problem som pockar på sin lösning.

Argument för att ändra formerna för den politiska rekryteringsprocessen i syfte att

stärka den sociala representativiteten har förts fram från flera håll, 55 liksom contraargument

som ifrågasätter att detta är en relevant fråga. 56

Betydligt svårare än att diskutera formerna för demokratin blir det emellertid

när politikens innehåll sätts i fokus. Rädsla för att beskyllas för subjektivism

gör att forskare gärna undviker ämnet, vilket är mycket olyckligt. Är det någon

som tror att förtroendekrisen mellan medborgare och politiker inte har att göra

med hur den genomförda politiken ser ut? 57

Men min klara uppfattning är att objektiviteten i formförändringsförslag är

skenbar. Lyssna på debatten: En del tror att lösningen kan ligga i kreativa justeringar

i valsystemet som gynnar handlingskraftiga regeringar, andra att deltagardemokratiska

reformer är av nöden. Skilj kommunal- och riksdagsval åt är en

vanlig synpunkt. Minska politikens inflytande, säger somliga, låt politiker syssla

med övergripande mål och överlåta verksamheten åt marknad eller experter.

Skapa mer demokrati på alla samhällsnivåer säger andra. Låt brukarna vara

med. Decentralisera, centralisera, individualisera, rationalisera, reducera, expandera,

återuppväck, reformera, revolutionera…

Som jag hoppas läsaren noterar är nästan alla av dessa lösningsförslag till

karaktären sådana att de får direkta konsekvenser för politikens innehåll. Valsystem

som skapar starka regeringar tenderar att gynna stora partier, 58 skilda

valdagar riskerar ett lägre valdeltagande 59 – och vi vet alla att de som har lättast

att avstå från att rösta är de svagaste i samhället. 60 När man bestämmer på

vilken samhällsnivå beslutsfattandet skall läggas, avgörs samtidigt hur det

52 Henry Bäck (2000)

53 Jfr Anders Håkansson (1997)

54 Jfr Anders Björnsson och Peter Luthersson (2000)

55 T ex SOU (2000:1), SOU (2001:48)

56 T ex Mats Lundström (1996)

57 Sören Holmberg (1999) s28: Det finns t.ex. en koppling på individnivån mellan bedömningar av den svenska

ekonomins utveckling och förtroendet för riksdagen. Människor som uppfattar en negativ utveckling för den svenska

ekonomin tenderar att ha ett lägre förtroende för riksdagen.

58 Axel Hadenius (2003) s80ff

59 Henrik Oscarsson (2001)

60 Martin Bennulf och Per Hedberg (1999)

15


demos ser ut som skall avgöra vilken politik som skall föras. 61 I ett samhälle där

partivalet är avhängigt av väljarnas sociala tillhörighet, inte minst genom

klassröstning, betyder en demosjustering som förändrar den sociodemografiska

sammansättningen av valmanskåren att de politiska majoriteterna i valda församlingar

påverkas. Ökat brukarinflytande och deltagardemokratiska reformer

riskerar att ge vissa, ofta redan privilegierade. 62 medborgare en sorts dubbel

rösträtt. Hur stort det offentliga bör vara i förhållande till det privata är i själva

verket den kanske allra viktigaste ideologiska frågan i svensk politik och när till

och med den reduceras till en skenbar formfråga är resignationen nära. Alla

formförändringsförslag är i själva verket ideologiska ställningstaganden som i

nästa led i praktiken påverkar vilken politik det är som skall genomföras.

Blindheten för kopplingen mellan form och innehåll är emellertid typisk,

inte minst för lokal politik. När Kommundemokratikommittén nyligen lämnade

sitt betänkande innehöll rapporten en rad forminriktade reformförslag men helt

utan koppling till vad dessa förändringar skulle få för konsekvenser för politikens

innehåll. 63

Min bestämda åsikt är att, för att överhuvudtaget kunna börja tala om förändringar

av demokratins former, måste vi förstå och problematisera politikens

ideologiska innebörd och kopplingen till utformningen av dagens representativa

demokratiska system.

61 Jfr Robert A Dahl (2002) kap9

62 Mikael Gilljam och Ola Jodal (2002)

63 SOU (2001:48)

16


Syften

Läsaren har säkert redan uppfattat vart åt det hela lutar. Avhandlingen kommer

att bli en studie av den kommunala kulturpolitiken ur ett idéanalytiskt perspektiv.

Det första syftet med studien är att försöka:

beskriva och analysera de ideologiska dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken.

… samt svara på frågan om det i detta stillsamma hörn av svensk demokrati

verkligen råder en sådan enighet som kulturpolitikerna själva skildrar eller om

det kanske finns dolda konfliktdimensioner trots allt.

Om läsaren eventuellt rynkar på näsan åt denna närmast skamlöst ledande

forskningsfråga så kan jag genast trösta med att det beskrivande syftet givetvis

är bredare än så. Att studera och tolka de möjliga, och de faktiskt existerande,

ideologiska dimensionerna inom ett politikområde är nödvändigt för att man

fullt ut skall förstå politiken och kunna ta ställning till förändringar. En deskriptiv

studie av ett politikområdes ideologiska dimensioner har därför ett värde i

sig. För en sådan studie är det också nödvändigt att skapa ett analysverktyg som

hjälper till att tolka dessa dimensioner.

Som redan framgått står de lokala kulturpolitikerna och deras värderingar

i fokus. Avhandlingens viktigaste empirikälla är en postenkät till landets kommunala

kulturpolitiker. 64 Den praktiska fråga som avhandlingen har att besvara

för att uppfylla det första syftet är därför:

Vilka ideologiska hållningar har de kommunala kulturpolitikerna?

Jag kommer längre fram att argumentera för att om man vill förstå en ideologisk

hållning kan det vara till hjälp att veta vem som hyser den. Samma värdering

skulle kunna tolkas som ett uttryck för ett intresse, för en lokal diskurs eller endast

som en av alla omständigheter oberoende etisk hållning. Den andra praktiska

frågan som behöver besvaras för att uppfylla det första syftet är därför:

Vilka av de kommunala kulturpolitikerna har vilka ideologiska hållningar?

Men genom att besvara denna fråga på så många sätt som möjligt får vi inte bara

en djupare förståelse av det första syftet, utan också hjälp att uppfylla avhandlingens

andra syfte, nämligen att:

öka kunskapen om hur den representativa demokratins former påverkar sammansättningen

av de förtroendevaldas ideologiska hållningar.

Detta andra syfte utgår från antagandet att, vid sidan av den direkta kopplingen

mellan väljare och valda, är det den demokratiska formen som i hög grad bestämmer

just vilken mix av värderingar som återfinns i politiska församlingar. Genom att se

64 En teknisk rapport över enkätens genomförande återfinns i rapporten Sveriges kommunala kulturpolitiker

(David Karlsson 2001b) samt i en något förkortad form i denna avhandlings Metodappendix.

17


hur och i vilken grad demokratins former påverkar sammansättningen av kommunpolitikernas

värderingar får vi bättre underlag att värdera nuvarande

system och förespråka eventuella justeringar.

Vill man belysa hur formerna i kommunal kulturpolitik påverkar de

värderingar som finns är det enklast att utgå från de givna förutsättningarna och

genom jämförande analyser studera effekter av de formvariationer som finns i

dagens system. Genom att svara på frågan om vem som har vilka värderingar

idag är det möjligt att dra vissa slutsatser om betydelsen av formförändringar i

framtiden.

Disposition

Vilka centrala formaspekter som här är aktuella kommer mer utförligt att

beskrivas i kommande kapitel. Först krävs dock en bakgrundsteckning av det

politikområde som jag har valt ut att studera, den kommunala kulturpolitiken,

en beskrivning som återfinns i avhandlingens kapitel 2. I kapitel 3 preciseras vad

en idéanalys egentligen är. I kapitel 4 beskrivs hur frågan om vem som har vilka

värderingar skall besvaras mot bakgrund både av vilka variabler som är

relevanta ur ett idéanalytiskt perspektiv i allmänhet, och de som är av vikt för

demokratins former i den kommunala kulturpolitiken i synnerhet.

Avhandlingens andra del, som därefter tar vid, börjar med kapitel 5 där jag

redogör för hur jag kommit fram till min teoretiska analysmodell. I kapitel 6 till

11 betas olika idéanalytiska moment av i en förhoppningsvis pedagogisk ordning.

I dessa kapitel varvas teoretiska resonemang med empiriska. Frågan om

vem som har de avhandlade värderingarna behandlas summariskt.

I avhandlingens tredje del, kapitel 12 och 13, vänder vi på matrisen och

egenheter för grupper av politiker som framgått i den tidigare analysen

sammanställs och fördjupas. I kapitel 14 summeras resultaten. Kapitlet avslutas

med reflexioner kring metodologiska problem och framtida forskning.

Uppgifter om enkätstudien och avhandlingens statistiska metoder återfinns

i Metodappendix. Här beskrivs även studiens centrala oberoende variabler.

18


2 Politikområdet kommunal

kulturpolitik

Kulturbegrebet har (på linie med moralbegrebet) en særlig slags uhåndgripelighed, som det

ikke gælder om at eliminere, men om at se øjnene. At ville definiere kultur er som at ville

fastholde en håndfuld vand. Jo fastere man holder, jo mindre har man fat i, og jo mere er

der alle mulige andre steder. Og hvis man tror, at det gælder om at strække fingrene så langt

ud som muligt, er det, man skulle fastholde, igen pludseligt alle mulige andre steder end i

ens greb. Kultur er altid både mere og mindre, end hvad man siger, det er.

Hans Fink 65

Generellt är kultur viktigt. allt är kultur

Kulturpolitiker (s), Värmland

Kultur är subjektivt och finns integrerat överallt

… kultur för mig är ”känsla”.

Kulturpolitiker (m), Västergötland

Hos oss hänger kultur och fritid ihop. Kultur är

även enskild friskvård

Kulturpolitiker (lokalt parti), Halland

Kulturen i min lilla kommun på 8600 personer är

av ganska låg nivå. I folkmun är det Hembränt,

fyllekörning och Sven-Ingvars.

Kulturpolitiker (s), Värmland

Inför en granskning av kommunal kulturpolitik är det nyttigt att lära känna

politikområdet lite bättre, liksom att försöka diskutera, och på ett rimligt sätt definiera,

två centrala begrepp i sammanhanget: kultur och kulturpolitik.

Ordet ”kultur” kommer ur latinets cultura, det vill säga odling (av jorden).

Därifrån har begreppet växt till att omfatta alla de riter och sociala relationer

som anknöts till jordbruket, senare i en överförd betydelse om människans andliga

växt och mognad (cultura animi), till att beteckna hela samhällets utveckling.

Betydelsen av kultur kom att från att ha varit namnet på en process också att beteckna

processens resultat. Under 1700-talet smalnade begreppets betydelse av

och knöt nära an mot de klassiska konstarterna. Idag används kulturbegreppet i

alla dessa betydelser, och även i etnologiska sammanhang, som beteckning på

olika former av samspel mellan människa och samhälle. 66

I takt med breddningen av kulturbegreppets användning har också definitionerna

vidgats och tunnats ut. Den engelske forskaren Edward B Tylor anses ha

infört kulturbegreppet i antropologin. Han hävdade redan 1871 att:

Culture or civilisation, taken in its wide ethnographic sense, is that complex whole which

includes knowledge, belief, art, morals, law, custom, and any other capabilities and habits

acquired by man as a member of society. 67

Därmed blir kultur liktydigt med civilisation. Den svenske etnologen Sven B Ek

hävdar i samma anda att kultur inte är delar av människan eller mänsklig verk-

65 Hans Fink (1988)

66 En ambitiös skrift om kulturbegreppets betydelse är Hans Hauge och Henrik Horstbøll (1988), varifrån

en del av uppgifterna i detta stycke hämtat, liksom från Jill Onsér-Franzén (1992), Lars-Olof Åhlberg (1995)

och div uppslagsverk.

67 Citerat i Ole Høris (1988)s97

19


samhet – till exempel konstnärlig verksamhet, boende eller tankemönster, utan

avser den totala livssituation som människan befinner sig i. 68

Begreppet kultur har alltså svämmat över alla bräddar. Det är nästan lättare

att peka ut vad som inte är kultur än vad som skulle kunna vara det. Det

enda vi kan göra för att försöka få kultur i hanterbar form igen är att börja typologisera

olika sorters kultur. Den norske kultursociologen Per Mangset 69 skiljer

exempelvis mellan tre kulturbegrepp:

1. Det kvalitativa, värdeorienterade eller humanistiska kulturbegreppet som märks

tydligast när man skiljer mellan kultur och ”okultur” – där till exempel klassisk

teater och Munchs konst inkluderas, men inte bondkomik och triviallitteratur.

Definitionen ger ett smalt kulturbegrepp. En debattör som med kraft hävdar ett

kvalitativt kulturbegrepp är Gunnar Adler-Karlsson, som bland annat har

betonat skillnaden mellan kultur och underhållning:

Kultur har med den långsiktiga odlingen av människans ‘själ’ att göra. Kulturen tjänar ett

nyttigt ändamål. Den är inte enbart dulce utan också utile, inte enbart ljuv utan också

nyttig för människornas förståelse av sig själva och sina och samhällenas livssituationer.

Underhållning, däremot, är enbart ljuv. Eller rå, som numera ofta är fallet. … [ordet kultur

är idag] ytterst hårt missbrukat och exploaterat i avsikt att sälja kommersiell underhållning.

70

2. Det samhällsvetenskapliga eller beskrivande kulturbegreppet, som inte bygger på

någon värdering av kulturfenomen utan istället vill skapa en objektiv och vetenskaplig

utgångspunkt att kunna förklara kulturell variation utifrån.

Man kan se kultur ur ett samhällsvetenskapligt/idealistiskt perspektiv, som

det felleskap av idéer, verdier og normer som et samfunn, dvs. en gruppe mennesker, har og

som de forsøker å føre videre til den kommende generasjon, men även ur ett mer etnologiskt,

och materialistiskt, baserat perspektiv, där med kultur förstås dels de materielle

omgivelsene, som menneskene har bygd opp omkring seg, dels den åndelige arven i form av

verbale tradisjoner, trosforestillinger, idéer, kunnskaper, normer mm som de erverver seg

gjennom læring och tillpasning. Båda synsätten betonar utifrån sitt perspektiv kultur

som det människoskapade.

3. Det ”utvidgade” eller kulturpolitiska begreppet, som med utgångspunkt i det

gamla kulturpolitiska begreppet utvecklats från en snäv kvalitativ syn (enbart

inriktad mot ”finkulturen”) till en mer öppen och tolererande, där även sådant

som fritidsaktiviteter, föreningsverksamhet och idrott kan räknas in – det som

folk i allmänhet (inte bara eliten) fyller sina liv med.

Mangset menar att det kvalitativa begreppet är vägledande vad gäller kulturella

värderingar, det samhällsvetenskapliga öppnar för vetenskaplig analys

och forskning medan det kulturpolitiska avgränsar ett politikområde.

68 Sven B Ek (1989) s5

69 Per Mangset (1994) s17ff

70 Gunnar Adler-Karlsson (1981) s40

20


En utpekande definition

Att det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet är för otympligt för att definiera

ett politikområde är helt klart. Assar Lindbäck skrev redan 1952 att kulturpolitik

egentligen borde avse alla försök från det offentliga att påverka kulturen eller

kulturmönstren. Därmed skulle det bli omöjligt att dra någon gräns mellan kulturpolitik

och övrig politik. Men, som Lindbäck framhöll, så har begreppet

kulturpolitik i vanligt språkbruk begränsats till att innefatta sådana åtgärder

som mera direkt syftar till att påverka ”den andliga kulturen”, det vill säga

konsten, vetenskapen, utbildningen, folkbildningen, etc. 71 I propositionen av år

1974 om Den statliga kulturpolitiken, som kom att betyda mycket för de följande

decenniernas kulturpolitik, fastslogs:

Kulturrådet anser att det vida sociologiska kulturbegreppet är omöjligt att använda som

utgångspunkt för konkret kulturpolitisk reformverksamhet. Det är nödvändigt att utskilja

ett speciellt område för de kulturpolitiska insatserna för att kulturpolitikens mål och medel på ett

meningsfullt sätt skall kunna diskuteras. Avgränsningen är nödvändig bl.a. för att man skall

kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. 72

Vill man ha ett mer aktuellt utlåtande från statsmakten om vad kultur är vänder

man sig lämpligen till den utredning som ligger till grund för den nuvarande

nationella kulturpolitiken. Utredningen använde sig av en tydlig utpekande begreppsdefinition.

Med det menar man att det som faller inom de ramar man

sätter upp skall kallas kultur:

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kommunikativa

sidor, processer och materiella uttryck, utan att ändå bli så omfattande att det

förlorar sin praktiska användbarhet. Vårt förslag är relativt avgränsat – och omfattar t. ex.

inte primärt religion eller sport – men vidgar sig ändå något från det samhällsvetenskapliga

kulturbegreppet. Det är inget vetenskapligt entydigt begrepp, men det ska heller inte fylla

en sådan funktion. Kultur i denna bemärkelse skall ses i ljuset av individens totala

livssituation, olika gruppers levnadsvillkor och samhället i stort. Kunskapen om livsformer

och levnadsvillkor är lika viktig för kulturpolitiken som kunskapen om konstens och

kulturarvets innebörd och funktion.

Med kultur menar vi

– konstarterna, – medierna, – bildningssträvanden, – kulturarven

***

Med valet av kulturbegrepp har vi också angett principerna för att avgränsa ett kulturpolitiskt

ansvarsområde. I praktiken är det mer komplicerat. Viktiga kulturinsatser görs

inom många samhällsområden … Det innebär att det politiskt-administrativa

kulturområdet, det som är kulturpolitikens och kulturpolitikernas ”hemmaplan”, är smalare

än vårt kulturbegrepp. 73

Det vi i Sverige officiellt avser med kultur i betydelsen det som är föremål för

kulturpolitik är alltså i allmänhet något smalare än Mangsets utvidgade kulturbegrepp

ger vid handen. Fritidsaktiviteter och idrott är till exempel inte inkluderat.

Däremot finns ingen begränsning till det finkulturella.

Gåtan vad kultur ”egentligen” är löses naturligtvis inte av utredningarnas

utpekande definitioner, men man skapar en praktisk beskrivning av vad som

71 Assar Lindbäck (1952) s25

72 Prop (1974:28) s26

73 SOU (1995:85) s39f

21


vanligen betraktas som kulturpolitikens arbetsfält. 74 Att denna typ av definition

är tillräcklig i forskning kring kulturpolitik anser även Geir Vestheim. På praktikfältet

används kultur inte som ett analytiskt begrepp utan som ett samlingsnamn

för vissa samhällsaktiviteter som samhället har urskiljt som en egen sektor

och kallat just kultur. Vad som infattas i kultur är därför villkorat av historien.

Mangset kallar kulturpolitiksdefinitionen som endast anknyter till kulturen som förvaltningssektor

för den smala avgränsningen, till skillnad från den vidare, som lägger

vikt vid att det finns kulturella aspekter i alla sektorer och Vestheim menar att det

just är denna snävare betydelsen av ”kultur” som är objektet för kulturpolitikforskning.

75

Sensmoralen av det ovan sagda är att det alltid är vanskligt att försöka att

göra om luddiga vardagstermer till vetenskapliga begrepp genom att pressa in

så mycket som möjligt av verkligheten i en definition (jämför t ex makt, kunskap

etc). Istället för att ödsla tid på att hitta den perfekta definitionen av kultur skall

vi istället följa kulturutredningens exempel och göra en utpekande definition i

två steg. Det som kommer att avses med kultur i denna avhandling är den verksamhet

och de företeelser som är föremål för kommunernas kulturpolitik.

Studieobjektet för avhandlingen – den kommunala kulturpolitiken – skulle

i sin tur kunna definieras utpekande på två sätt, antingen genom att jag bestämmer

vad i kommunernas verksamhet som skall kallas kulturpolitik (oavsett vad

kommunerna själva kallar det) eller genom att använda de ramar kommunerna

själva satt upp för politikområdet. De praktiska fördelarna med den sistnämnda

varianten överväger den teoretiskt mer kompletta föregående. Därför kommer

utgångspunkten i mitt arbete vara att jämställa den kommunala kulturpolitiken

med det som kommunerna själva generellt definierar som sådan.

74 Mer djuplodande språkanalys av utredningens, och några andra aktuella offentliga dokuments,

behandling av kulturbegreppet finns i Jenny Johannisson (1999).

75 Geir Vestheim (1997b) s35, Per Mangset (1993) s11f

22


Kulturen och kommunerna

Man kan beskriva ett politikområde på många sätt. Jag tror att den bästa infallsvinkeln

är att starta med dess historia, för att sedan övergå till en beskrivning av

de verksamheter som ryms inom området idag.

När man studerar historien kan man finna ett antal tillfällen då samhällets

grundläggande struktur sätts i gungning. Vid dessa kritiska tillfällen (critical

junctures 76 ) kan en massiv omprövning av rådande institutioner tvingas fram.

Beroende på vad man studerar har dessa kritiska tillfällen mycket skilda orsaker.

I det stora kan det handla om skiften i den ekonomiska utvecklingen, i synen på

religion och demokrati, vetenskapliga upptäckter etc. När vi blickar bakåt i historien

kan vi se att institutionerna som styrt politiken och människornas liv vid

sådana kritiska tillfällen i grunden stöptes om för att sedan stelna fast under en

längre tid. Denna typ av omstöpning kallas formativa moment. 77

Att det tidiga 1970-talet är ett formativt moment för Sveriges kommunala

kulturpolitik står utom allt tvivel. Två händelser som – oberoende av varandra –

inträffade vid denna tid var kommunsammanslagningen och den nya statliga

kulturpolitiken. Båda har haft en avgörande betydelse för hur politikområdet

kommunal kulturpolitik har utformats.

I de svenska kommunernas värld är kommunreformerna de mest betydelsefulla

kritiska tillfällena vid sidan av den allmänna rösträttens införande. Den

första svenska kommunreformen 1862 byggde på den gamla sockenindelningen.

Borgerliga kommuner skapades jämsides med de kyrkliga. Många av socknarna

var emellertid mycket små. I takt med att alltfler av det offentliga samhällets

uppgifter lades ut på kommunerna ökade problemen med deras litenhet. En

fjärdedel av kommunerna 1943 hade färre än 500 innevånare. I och med storkommunreformen

(1952) antogs en norm av 5 000 innevånare per kommun.

Antalet landskommuner minskade från 2 300 till 800. De omkring 200 städerna

och köpingarna fanns kvar oförändrade.

Kraven på kommunerna som serviceproducenter växte kontinuerligt. Samtidigt

pågick en kraftig strukturomvandling i samhället och människor övergav

landsbygden för städerna. När den omfattande reformen väl genomförts uppfattades

den genast som otillräcklig. Många kommuner saknade till och med en

tätort, ett problem man tog fasta på i kommunblocksreformen (avslutad 1974).

För att stordriftsfördelar skulle kunna tas tillvara ansågs att det på de flesta områden

krävdes ett befolkningsunderlag på minst 8 000 innevånare. Reformen

genomfördes med de näringsgeografiska förhållandena som bas. Uppdelningen

i stad och landsort upphörde. Antalet kommuner sjönk till ett 270-tal för att

sedan öka igen till dagens 290. 78

76 Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan (1967) s37f

77 Bo Rothstein (1992) s17ff, Fredrika Lagergren (1999) s14

78 Läs mer om kommunreformerna i Jan Widberg (1979).

23


Man kan i praktiken säga att den kommunala kulturpolitiken uppstod i samband

med kommunblocksreformen. Redan i kommunalreformen 1862 gavs

kommunerna förvisso möjlighet att ta över sockenbiblioteken, 79 men i allmänhet,

och främst i mindre kommuner, frodades istället kulturlivet inom ramen för föreningsliv

och studieförbund, inklusive biblioteken. Vid mitten på 60-talet hade

färre än 200 av de då drygt 800 kommunerna ett folkbibliotek. 80

Under 1960-talet ansågs den kommunala kulturpolitikens främsta uppgift

vara att handha den lokala anpassningen av de statliga målen, 81 en uppfattning

som låg helt i linje med den socialdemokratiska servicedemokratiska synen på

kommuner i allmänhet vid denna tid. 82 En attitydförändring från statens sida inträffade

strax efter kommunblocksreformen, 83 händelser som sammanföll med

införandet av den nya statliga kommunpolitiken 1974. Jill Onsér-Franzén har

sammanfattat den nya politiken så att:

… riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken från 1974 uttryckte en medveten politisk

viljeakt; tillsammans skulle de olika samhällsorganen undanröja hindren och jämna vägen

för en demokratisk kulturpolitik, där jämlikhet, frihet och gemenskap var viktiga nyckelord.

De kulturpolitiska målen utgick från lika rättigheter för alla människor och syftade till en

jämn fördelning av bildning och kultur. Ett instrument i denna strävan var organisationsmodellen

med normalreglementet för kommunernas kulturverksamhet. 84

I och med detta beslut vidgades de kulturpolitiska insatserna. Kritiken mot kommersialismen

var ett centralt tema och kulturmiljövård sattes i fokus. Kanske mest

framträdande var viljan att betona politikens roll för att stimulera enskilda till kulturaktiviteter

och bredda deltagandet i kulturlivet. Det var också nu som kommunernas

roll för första gången lyftes fram på allvar. I propositionen stod bland annat:

Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min [departementschefens]

mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan

bäst bestämmas på lokal nivå. Det är naturligt att kommunerna ser insatserna på kulturområdet

som ett verksamt medel att skapa en bättre miljö. … Mot denna bakgrund finner

jag det naturligt att varje kommun fastställer egna mål och riktlinjer för verksamheten. 85

Kulturnämnder blev allt vanligare och i början av 1980-talet hade så gott som

alla kommuner inrättad en. Kerstin Lundberg och Ants Viirman hävdar dock att

den kulturpolitiska utvecklingen, i likhet med annan samhällsutveckling under

samma tid, präglades av likriktning och modelltänkande mera än av lokala

initiativ och lokala mål. 86 Det viktigaste för kommunerna kom att bli att överta

alltmer av ansvaret för den kulturverksamhet som tidigare drivits i privat regi.

Biblioteksverksamheten expanderade starkt, och en bred satsning på musikskolan

genomfördes. 87 I den statliga kulturpolitikens anda lyftes kulturföreningars och

studieförbunds roll fram och de gynnades ekonomiskt.

79 Sven Nilsson (1981) s294

80 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996)

81 Erik Gamby (1970) s31f

82 Urban Strandberg (1998) bl a s370f

83 Jfr Geir Vestheim (1997a) kap14

84 Jill Onsér-Franzén (1992) s93

85 Prop (1974:28) s306

86 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s17

87 Läs mer om den kommunala musikskolans historia i Torgil Persson (2001).

24


Kommunal kulturpolitik på senare år

Samtidigt som kulturpolitikens ställning som separat politikområde formaliserades

ytterligare på statlig nivå i och med inrättandet av ett kulturdepartement

1991 gick kommunerna i motsatt riktning. Efter de stora organisationsförändringar

som genomförts i kommunerna, främst under 1990-talet, är det färre än

var fjärde kommun som idag har en nämnd där kultur är det dominerande ansvarsområdet.

Ännu färre (18 procent) har en separat kulturförvaltning. 88

I den första vågen av nämndsammanslagningar var kultur och fritid en av de

populäraste kombinationerna, och idag finns kultur- och fritidsnämnder i 45 procent

av Sveriges kommuner. I den återstående knappa tredjedelen av kommunerna

har man lagt samman kulturen med andra verksamhetsområden, vanligen skola

och/eller barnomsorg, och i vissa kommuner ligger kulturansvaret direkt under

kommunstyrelsen.

Tabell 1: Typ av kulturansvarig nämnd

Kommuner

Ledamöter

Antal Procent Antal Procent

Kulturdominerade nämnder 68 23,5 606 22,6

Kultur och fritidsnämnder 130 45,0 1176 43,9

(Ut)bildningsdominerade nämnder 31 10,7 310 11,6

Barn/ungdomsdominerade nämnder 10 3,5 96 3,6

Breda sektorsövergripande nämnder 22 7,6 237 8,9

Kommunstyrelse (utskott) 23 8,0 204 7,6

Kommundelsnämnd (utskott) 2 0,7 15 ,6

Utskott i kommunfullmäktige 3 1,0 32 1,2

Totalt 289 100 2676 100

Kommentar: Tabellen visar hur många, och hur stor andel av, kommunerna år 2000 som har

olika typer av kulturansvariga nämnder. Grupperingen är min och bygger på en indelning där

rena kulturnämnder och nämnder där mindre frågor som konsumentpolitik och turism ligger

tillsammans med kulturen benämns kulturdominerade nämnder. I utbildningsdominerande

och barn/ungdomsdominerade nämnder ligger kultur tillsammans med skola respektive barnomsorg

i en särskild nämnd. I det jag kallar breda sektorsövergripande nämnder ligger kultur

tillsammans med både skola och barnomsorg, eller med flera andra större politikområden till

exempel socialpolitik eller äldreomsorg. Antalet och andelen politiker bygger på nettopopulationen

i avhandlingens enkätstudie, vars grunder beskrivs i Metodappendix.

De rena kulturnämnderna är vanligare i större kommuner, kombinationen kultur

och fritid förekommer i de flesta typer av kommuner, utom i de allra största

och de allra minsta. Det är också främst i de mindre kommunerna som kulturen

hamnat i bredare nämnder.

Från 1973 till 1995 ökade de offentliga kulturutgifterna med 70 procent i

fast penningvärde. Under hela perioden har kommunerna stått för ungefär hälft-

88 Vem tar hand om kultur och fritid i Sveriges kommuner?(2003)

25


en av de sammanlagda utgifterna, medan staten har förlorat något av sin andel

till landstingen. 89

Hur har då kommunernas kulturutgifter förändrats under de ekonomiska

åtstramningstiderna? Kerstin Lundberg och Ants Viirman menar att även om

kulturutgifterna skars ned med omkring sex procent under krisåren 1992-94, var

minskningen inte alls större än i andra sektorer. 90 I 1994 års penningvärde har de

samlade kommunala kulturutgifterna pendlat mellan sex och sju miljarder med en

topp 1990 och ett lägsta värde 1994.

Från och med 1996 har Sverige en ny samlad kulturpolitik. 91 Det mesta i

dessa policydokument behandlade den statliga sektorn men för kommunernas

del inträffade en viktig principförändring. Den förste januari 1997 trädde en bibliotekslag

i kraft. 92 Den förr helt fria kommunala kultursektorn har plötsligt fått

en lagstiftning för sin i omfattning största verksamhet – biblioteken. Nu föreskrivs

att varje kommun skall ha ett folkbibliotek som avgiftsfritt skall låna ut litteratur

under viss tid. I lagen finns även bestämmelser av målsättningskaraktär som

påpekar att särskild uppmärksamhet skall ägnas funktionshindrade, invandrare

och barn, samt att man skall stimulera till läsning. Lagens tillkomst innebar, på

kort sikt, i sak ingenting eftersom alla kommuner har bibliotek. Omfattningen av

verksamheten bestäms fortfarande helt lokalt:

Det skall även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen

av folkbiblioteksverksamheten. Någon statlig detaljstyrning skall inte förekomma. Regeringen

anser därför inte att förslaget till bibliotekslag innebär ett ingrepp i det kommunala

självstyret. 93

Men utöver bibliotekslagen finns inga legala restriktioner på kommunernas kulturpolitik

från statsmaktens sida. 94 Däremot finns vissa målsättningsformuleringar.

Regeringen talar exempelvis om att kulturpolitiken måste också anpassas till

att behoven skiftar mellan storstäder, huvudorter i regionerna, småstäder och landsbygdssamhällen

och att politiken måste inrikta sig på att både bejaka människors nya

krav på kulturen och verka för att ingen ställs utanför. Men man betonar dock

särskilt att avsikten inte är att öka den statliga styrningen över det lokala kulturlivet.

Tvärtom måste statens ambitioner vara att främja ett kulturliv som i allt

väsentligt utformas under lokalt ansvar. Det krävs emellertid ett engagemang

från centralt håll för den lokala utvecklingen. 95

På grund av kulturens fria ställning finns naturligtvis inga formella gränser

mellan vad som hör till den kommunala kulturpolitiken och vad som inte hör

dit. Kulturaspekter återfinns inom skolan och vården, i barn- och äldreomsorg, i

89 Peter Almerud (1997), Kulturens pengar 2000 (2001)

90 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s20

91 SOU (1995:85); Prop (1996/97:3), jfr Sara Perleroth, Alina Piekart (2002)

92 SFS 1996:1596, jfr om den norska Bibliotekslova av 1971 Geir Vestheim (1997a) kap 13.

93 Prop (1996/97:3) kap 7.2

94 I Plan- och bygglagen finns dock vissa bestämmelser om det lokala kulturmilöjarbetet: Planläggning skall,

med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av

bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. (SFS 1987:10, PBL 2:2)

95 Prop (1996/97:3) Kap 4.2

26


planarbete och fritidsverksamhet etc. 96 För att mer precist avskilja en kultursektor

kan man ta hjälp av den ekonomiska statistiken. Där delas kulturområdet

sedan 1996 97 in i fyra delområden:

1) Bibliotek, som är den tyngsta posten överlag.

2) Kultur- och musikskola 98

3) Stöd till studieorganisationer

4) Allmän kulturverksamhet – en restpost som utgör 30 procent av de totala

kommunala kulturutgifterna. Här ingår bland annat stöd till lokala kulturinstitutioner

och kulturorganisationer och även kulturell verksamhet

som försiggår på biblioteken utanför kärnverksamheten.

Tabell 2: Kommunala kulturutgifter per innevånare år 2000

Utgiftsslag Minimum Medel hela landet Maximum

Bibliotek 146 331 598

Musikskola 0 149 458

Stöd till studieorganisationer 0 67 268

Allmän kulturverksamhet -2 231 700

Kulturutgifter totalt 367 779 1407

Kulturutgifternas andel av kommunernas

totala driftskostnad

1,16 2,6 4,10

Kommentar: Tabellen beskriver variationerna inom den kommunala kulturpolitikens område.

Minimum avser det lägsta belopp en svensk kommun avsatt för utgiftsposten 2000, maximum

det högsta. Källa: (Kulturens pengar 2000 2001)

Variationen mellan kommunerna är som synes stor. Den kommun som satsar mest

på kultur spenderar nästan fyra gånger så mycket per innevånare som den som

ger minst. År 2000 var dessa båda Härnösand (satsade mest) och Österåker

(minst). De svenska kommunernas sammanlagda utgifter för kultur uppgick år

2000 till 6 919 851 000 kronor, eller 779 kronor per svensk innevånare. 99

Man får dock inte glömma att det fortfarande existerar riktade statliga stöd

till lokal kulturverksamhet. Vad som är riks- och vad som är lokalintresse är

svårdefinierat. Musikskolan är till 100 procent kommunfinansierad, och biblioteken

drivs med en mycket hög andel kommunala medel. Regionbibliotek får

emellertid ett betydande statligt tillskott. Av studieförbundens sammanlagda bidrag

kommer de mesta pengarna från andra källor än kommunerna. Museer,

teatrar och andra institutioner erhåller alla upptänkliga kombinationer av kom-

96 Bland de kommuner som har ett handlingsprogram för kultur (c:a 50 procent av alla kommuner) är det

endast en tredjedel, och det verkar bli ännu färre, vars program även riktar sig utanför den traditionella

kultursektorn till övrig kommunal verksamhet. Kerstin Lundberg (2000)

97 Vad kostar verksamheten i din kommun? Bokslut 1996 (1997), Kulturens pengar 2000 (2001)

98 I den kommunala förvaltningen ligger dock musikskolan oftare under den utbildningsansvariga nämnden

än den kulturansvariga. Resultat av Musik- och Kulturskolerapporten 2002 (2002)

99 Det ovägda medelvärdet bland kommunerna var 731 kronor och medianen 692 kronor. Kulturens pengar

2000 (2001) och SCB

27


munalt, statligt och privat stöd. 100 Kultursponsring är en växande företeelse som

är dåligt kartlagd. I Sverige omsätter kultursponsringen flera hundra miljoner

kronor, 101 men hur mycket av det som går till kommunala verksamheter är

osäkert.

För att undersöka i vilken grad den utpekande definitionen överensstämmer

med kulturpolitikernas egna uppfattningar om vad som ingår i kulturpolitiken

infördes en kontrollfråga i enkäten. Resultatet presenteras i Tabell 3.

Intrycket är att det finns en tendens att ge kulturen en bred definition.

Kommentarer av typen ”Allt är kultur” förekom. Men det framgår också att de

verksamheter som nämnts ovan också är de som de allra flesta politikerna anser

inkluderas i kommunal kulturpolitik.

Tabell 3: Vad ingår i politikområdet kommunal kulturpolitik?

Om du fick avgöra vad som skulle innefattas under rubriken kommunal kulturpolitik, anser du då att

följande verksamheter skulle räknas dit?

Ja Delvis Nej Vet ej

Bibliotek 97 2 1 0

Kultur- och musikskola 87 10 2 0

Museer 81 15 3 1

Kulturminnesvård 80 16 3 0

Teatrar, konsertlokaler 79 18 3 1

Offentliga utsmyckningar 62 32 5 1

Stöd till föreningar 58 34 7 1

Stöd till studieverksamhet 50 37 11 1

Festivaler/evenemang 36 53 10 1

Idrott och fritid 28 36 34 2

Integration av invandrare 27 49 21 3

Skola och utbildning 24 36 38 2

Parkskötsel 15 30 52 3

Miljövård 14 40 43 3

Kommentar: Tabellen visar i vilken grad kulturpolitikerna anser att olika verksamhetsområden

faller inom ramen för den kommunala kulturpolitiken. Svaren anges i radprocent. Svarsalternativen

var de som citeras i tabellen och har här rangordnats efter i hög utsträckning kulturpolitikerna

svarat ja på frågan om de räknas som kulturpolitik.

100 SOU (1995:85) s94

101 Krukmakaren i verkligheten - att marknadsföra kultur (1995) s211, Kultursponsring i Sverige (1999)

28


Det politiska handlingsutrymmet

Innan vi lämnar beskrivningen av politikområdet kommunal kulturpolitik skall

vi stanna en stund vid en fråga som har betydelse för vilken vikt man bör tillskriva

hela studiens resultat. Det handlar om huruvida politikerna verkligen har

något inflytande på verksamheten och därmed indirekt om ideologiernas relevans

för den faktiska politiken.

Utgångspunkten är, som beskrivits i föregående kapitel, att politikernas

ideologiska uppfattningar definitionsmässigt styr alla deras politiska beslut.

Men vilken politik som faktiskt verkställs beror på en mängd omständigheter

utanför politikernas kontroll. Det reella handlingsutrymmet för våra lokala politiker

är ofta ytterst begränsat.

Jag har redan redovisat att det formellt sett finns mycket få hinder för den

kommunala kulturpolitiken. Handlingsutrymmet begränsas egentligen endast

av de kommunala resurserna och eftersom kulturen utgör en förhållandevis begränsad

del av de kommunala utgifterna är möjligheterna till expansion mycket

goda, åtminstone i teorin.

Att skapa en bild av kommunpolitikernas handlingsutrymme inom ett politikområde

är ingen lätt uppgift. I synnerhet sedan begränsningarna inte sällan

finns i politikernas huvuden. Jag vill bara kort peka på två saker: de institutionella

faktorernas betydelse och de strukturella begränsningarna.

I de gamla hjulspåren

Högst förenklat kan man, när det gäller politik, se institutioner som mönster i

samhället som läger fast ramarna för vad politiken får handla om. Det kan vara

ytterst medvetna och tydliga regelverk, som till exempel grundlagar, men de

kan även vara osynliga och svårfångade, som en gammal vana man har glömt

att ifrågasätta på ett tag eller ens är medveten om att man har.

Immateriella institutioner, som lagar, vanor, sociala normer etc har egenskapen

att tämligen enkelt kunna ändras om de lyfts upp i ljuset och om den

politiska viljan finns. Engagemanget att bryta upp ingrodda rutiner brukar dock

för det mesta vara svalt. När institutionerna tar materiell form är de emellertid

ännu svårare att rucka på. Tunga investeringar begränsar handlingsutrymmet

för lång tid. Fenomenet brukar kallas stigberoende. 102

Jag har redan beskrivit det tidiga 1970-talet som ett formativt moment för

den kommunala kulturpolitiken. Då skapades bilden av vilken kulturservice

kommuner ”bör” tillhandahålla och då, och under en tid framöver, byggdes kulturpolitiska

institutioner upp, både bildligen och bokstavligen. Många av landets

folkbibliotek och musikskolor tillkom vid denna tid och fick den dimension

de fortfarande har. Har det byggts ett bibliotek så står det där. Att flytta eller

102 Läs mer i t ex B Guy Peters (1999)kap4

29


lägga ned det är förenat med stora irreparabla omställningar som man undviker

i det längsta. Det går att förändra på marginalen men de fasta kostnaderna är

svåra att rubba.

Att kvantifiera institutioners begränsande inverkan på politikens utformning

är en tuff metodologisk utmaning. Jag skall här bara ge ett par exempel för

att illustrera 70-talets inflytande över dagens kommunala kulturpolitik. Det

första gäller verksamhetsdimensioneringen efter kommunens storlek. När kulturpolitikens

institutioner ”stelnade” var de givetvis anpassade till kommunens

befolkningsunderlag.

Figur 2: Sambandet mellan folkmängd 1968-2001 och de kommunala kulturutgifternas

storlek 2000

Pearsons r

0,24

0,22

0,20

0,18

0,16

0,14

0,12

0,10

Kulturens andel av

utgifter 2000

Utgifter per inv 2000

1968

1972

1976

1980

1984

1988

1992

1996

2000

År

Kommentar: Figuren visar sambandet mellan en kommuns befolkningsmängd från 1968 till

2001 och de kulturutgifter kommunen har år 2000, netto kronor per innevånare respektive hur

stor andel kulturutgifterna utgör av kommunens totala utgifter (summa egentliga utgifter).

Figuren skall läsas så att om man väljer ett år på x-axeln, till exempel 1975, så är korrelationen

mätt i Pearsons r mellan kommunernas befolkningsmängd då och nettoutgifter för kultur per

innevånare år 2000 = 0,231, att jämföra med det lägre sambandet med den samtida befolkningsmängden

år 2000 som är Pearsons r = 0,215.

I Figur 2 syns hur sambandet mellan storleken på kommunens utgifter för kultur

år 2000 och storleken på dess befolkning blir starkare ju äldre befolkningsdata

man använder, med en topp i början på 70-talet. Skillnaden är inte stor, men

trenden är tydlig och konsekvent om man jämför år för år. 103

103 Sambandet mellan kulturutgifterna per innevånare år 2000 och kommunens befolkningsmängd samma

år är Pearsons r = 0,129 medan sambandet med befolkningsmängden 1973 är 0,154. Folkmängden har ett

ännu starkare samband när det gäller hur stor andel kulturutgifterna har av den kommunala budgeten.

Här är de viktigaste åren för att förklara kulturens storlek 1975-80.

30


Att omfattningen på den kommunala verksamheten har partipolitiska förklaringar

är naturligt. Socialdemokratiskt styrda kommuner har högre skatter och större

verksamhet än borgerliga. 104 Idag, liksom på 70-talet, är en socialdemokratisk

regim även en viktig förklaring till kulturutgifternas storlek.

Under 70-talets sista år, när kulturpolitiken i mycket hade konsoliderats,

bibliotek och musikskolor byggts, rutiner för föreningsstöd inrättats och så vidare,

låg kulturutgifterna hos kommuner med socialdemokratiska kommunstyrelseordförande

105 25 procent högre än hos dem med borgerliga. År 2000 hade

differensen sjunkit till 12 procent. Men det som är verkligt intressant i sammanhanget

är att se hur viktigt det fortfarande är för storleken på dagens kulturutgifter

vilken partifärg kommunalrådet hade vid kommunblockreformens

slutliga genomförande i början av 70-talet. Sambandet illustreras i Figur 3.

Figur 3: Sambandet mellan kommunstyrelseordförandens partifärg 1973-

2000 och de kommunala kulturutgifternas storlek 2000

Pearsons r

0,40

0,35

0,30

0,25

0,20

Utgifter per inv 2000

Kulturens andel av

kommunernas utgifter 2000

0,15

0,10

1973

1976

1979

1982

1985

1988

1991

1994

1997

2000

År

Kommentar: Figuren visar sambandet mellan om en kommuns kommunstyrelseordförande

varit socialdemokrat eller ej under olika valperioder från 1973 och de kulturutgifter kommunen

har år 2000, netto kronor per innevånare respektive hur stor andel kulturutgifterna utgör av

kommunens totala utgifter (summa egentliga utgifter). Figuren skall alltså läsas så att om man

väljer en valperiod på x-axeln, till exempel 1973-76 så är korrelationen mätt i Pearsons r mellan

om en kommun hade socialdemokratisk kommunstyrelseordförande då och kommunens nettoutgifter

för kultur per innevånare år 2000 = 0,35, att jämföra med det lägre sambandet med den

samtida kommunstyrelseordförandens partitillhörighet år 2000 som är Pearsons r = 0,24.

104 Jfr Lars Strömberg (1974) s114ff, Nils Stjernquist m fl (1988)

105 Kommunstyrelseordförandens partifärg används här som indikator på kommuners politiska regim

eftersom andra uppgifter saknas. Att en kommunstyrelse leds av ett partis företrädare behöver inte betyda

att det funnits en parlamentarisk situation där partiet i fråga ledde den regerande sidan, men det ger ändå

en tydlig indikation om det parlamentariska läget. Läs mer om kommunalrådens betydelse för

kommunernas politik i Malgorzata Erikson (1999)

31


I Figur 3 noterar vi också att ännu viktigare än 1970-talet är kommunregimernas

partifärg under slutet av 80-talet – välfärdsexpansionens sista tid. Det är under

den ekonomiska krisens 90-tal som betydelsen av partimajoriteter kraftigt

minskar. Utrymmet för extra satsningar utanför den obligatoriska verksamheten

begränsades även i socialdemokratiska kommuner. 106

I Figur 4 ser vi att skillnaden mellan socialdemokratiskt och icke-socialdemokratiskt

styrda kommuners kulturutgifter år 2000 är mindre än skillnaden

på samma utgiftsmått mellan de kommuner som var socialdemokratiska

respektive icke-socialdemokratiska två decennier tidigare. Differensen är inte

stor, 12 procent 1999 mot 17 procent 1974, men att kommunalrådets partifärg

1974 fortfarande är viktigare än vad den är 2000 ger en fingervisning om

kommunsammanslagningens betydelse som formativt moment. Ännu tydligare

syns 70-talets inflytande om man jämför de kommuner som inte var socialdemokratiskt

styrda då men är det 1999 med dem som var socialdemokratiska

då men inte är det 1999. År 2000 spenderade de senare 141 kronor per

innevånare (20 procent) mer på kulturen än de förra.

Figur 4: Utgifter för kultur 2000 beroende på om kommunstyrelseordföranden

var socialdemokratisk 1974 respektive 1999

1974

Socialdemokrat

1999

Socialdemokrat

n=109

805

Ej socialdemokrat

n=14

850

n=125

809

Ej socialdemokrat 709

n=57

n=203

772

n=103

n= 73

679

656

n=151

675

n=283

773

Kommentar: I figuren anges hur många kronor per innevånare (netto) som kommuner satsar på

kultur år 2000 beroende på vilken partifärg kommunstyrelsens ordförande hade 1974 och 1999

Vi ser bland annat att medelvärdet bland de 203 kommuner som var socialdemokratiskt styrda

1999/2000 var 772 kr per innevånare och att bland de 109 kommuner av dessa som hade ett

socialdemokratiskt kommunalråd även 1974 är medelvärdet 805 kronor per innevånare.

106 Jfr Ylva Norén Bretzer (2002) som pekar på att det behövs kriser för att bryta upp kommunernas stigberoende.

32


Does Politics Matter?

Nästa fråga är hur mycket politikerna kan påverka verksamheten under givna

strukturella förutsättningar och under ett givet institutionellt paradigm. För att

komma i närheten av ett svar på denna komplexa fråga är det enklast att vända

på den och undersöka hur mycket av de faktiska verksamheterna som idag inte

styrs av andra krafter än de lokalpolitiska, det vill säga det reella spelrummet.

Detta görs genom att försöka utreda vilka strukturella och institutionella faktorer

som bäst hjälper oss att förklara variationer mellan kommunerna.

Frågeställningen om i vilken grad de strukturella förhållandena påverkar

politiken är ingalunda ny inom statsvetenskapen. 107 Den internationella studie i

ämnet som vunnit mest uppmärksamhet är troligen L J Sharpes och Kenneth

Newtons bok Does Politics Matter?, 108 som studerade engelska kommuner under

1960- och början av 1970-talet. Kommunpolitiken är ett särskilt lämpligt analysobjekt

på grund av analysenheternas mångfald och den enhetliga statistiken.

Vad kommunpolitiken består i är till vissa delar fastslaget i ramlagar,

andra delar (till exempel den kulturella verksamheten) är tämligen oreglerad.

Ändå vet de flesta, inklusive kommunalpolitikerna, vilka uppgifter som kommunerna

handhar. ”Alla gör ju så – och det har dom alltid gjort.” Avviker en

kommun genom att inte tillhandahålla en förmån som finns som praxis i andra

kommuner kan politikerna troligen räkna med påbackning från sina medborgare.

109 Dessa institutionella faktorer är svåra att konkretisera och mäta. Den bästa

kvantitativa indikatorn är troligen bristen på variation mellan kommuner.

Strukturernas betydelse varierar på olika verksamhetsområden. Den kommunala

demografin, närmare bestämt hur många gamla respektive unga personer

som finns bland medborgarna avgör nästan helt hur mycket kommunerna

satsar på äldreomsorg, barnomsorg och skola. Medborgarnas socioekonomiska

status avgör socialpolitikens storlek och kommunens geografiska utsträckning

påverkar insatserna på infrastrukturområdet. Extrasatsningar på dessa områden

är säkerligen uppskattade av brukarna men har endast marginella effekter på de

totala utgifterna.

Problemet med strukturernas betydelse och politikernas handlingsfrihet

var det första jag tog itu med när jag började studera kommunal kulturpolitik. 110

Även om resultaten nu börjar bli gamla, analysen byggde på uppgifter om kommunernas

verksamhetsutgifter 1996, så finns det ingen anledning att tro att studiens

slutsatser inte är relevanta även idag.

Metoden för att kartlägga den kommunala politiken i denna studie var att

med hjälp av en mängd bakgrundsvariabler granska de i offentlig statistik redovisade

kommunala utgifterna. Att endast ha utgiftsnivåer som operationaliserad

107 I Sverige kom ett antal studier under 70- och 80-talet, bland annat Bengt Owe Birgersson (1975), Richard

Murray (1980), Leif Johansson (1982) och Nils Stjernquist m fl (1988)

108 Laurence James Sharpe och Kenneth Newton (1984)

109 Jfr Nils Stjernquist m fl (1988) s204f

110 David Karlsson (1998)

33


eroende variabel för kommunal politik utgör givetvis en allvarlig begränsning.

Genom metodvalet går man miste om alla mer finskaliga schatteringar och retoriska

motiveringar som är så viktiga för analysen av politik. En annan förlust är

kvalitetsfaktorns frånvaro. 111 Det kan finnas goda skäl att anta att mängden

anslagna resurser inte står i direkt proportion till verksamhetens kvalitet.

Jag valde att använda kommunernas nettoutgifter per innevånare som

beroende variabel för att de bäst speglar politikernas uppfattning om den undersökta

verksamhetens prioritet. De avgiftsfinansierade delarna av verksamheten

ingick alltså inte i studien. 112 Nettosumman är det offer kommunen anser att en

verksamhet är värd. Till exempel skall, enligt denna teoretiska ansats, storleken

på kulturutgifterna i relation till andra utgifter, och jämfört med andra

kommuner, kunna ge en bild av kulturpolitiken i en kommun. Tanken är att det

även inom snäva ekonomiska ramar finns ett stort antal möjliga budgetar och

kommunen väljer den som ger bäst måluppfyllelse totalt sett. 113

Som empiriskt underlag för studiens oberoende variabler hade jag sammanställt

en databas med kommunfakta, främst från SCB. Hänsyn togs till kommunernas

geografiska, demografiska, ekonomiska, kulturella och politiska förhållanden.

När det gällde graden av handlingsfrihet inom politikområdet kommunal

kulturpolitik relativt andra områden blev resultatet det förväntade. Variationer

mellan kommunerna som inte kan förklaras med strukturella skillnader var

mindre på kulturområdet än i övriga kommunala verksamhetsområden, med

undantag av fritidspolitiken som liksom kulturen ligger inom kommunernas frivilliga

område.

Den enskilt viktigaste förklaringsvariabeln när det gällde kulturutgifternas

storlek var inte någon av de strukturella utan den partipolitiska, mätt som andelen

vänsterpartister och socialdemokrater i fullmäktige. Starka samband

mellan valresultat och utgifter är enligt tankesättet i Does politics matter? en indikation

på att politiken de facto spelar roll. Leif Johansson kom fram till ett liknande

resultat 16 år tidigare. 114 Då fanns likaledes ett (ännu starkare) samband

mellan kvinnorepresentation i fullmäktige och kulturutgifternas storlek. Med

data från Stjernquist och Magnusson 115 kan fastställas att partiaspekten blivit allt

starkare som förklaringsfaktor under de senaste 25 åren medan kvinnorepresentationens

betydelse långsamt sjunkit. 116 Av kommunernas samtliga verksamhets-

111 Jfr Laurence James Sharpe och Kenneth Newton (1984) s4f

112 Inom kulturområdet finansierades till exempel musikskolan med i genomsnitt 15 procent genom

terminsavgifter. Åke Sundberg (1995)

113 Jfr Henry Bäck (1990a) s4

114 Leif Johansson (1982) s28

115 Nils Stjernquist m fl (1988)

116 Från r = 0,49 1974 till 0,27 1996. Här skall anmärkas att kvinnorepresentationen i sig inte bör ses som en

förklaring till den utförda politiken, snarare då att en hög andel kvinnor är en indikator på vissa

egenskaper i en kommun. Se bl a vidare avsnittet Att mäta könsmakt i Metodappendix (s313).

34


områden 1996 var kulturen det som hade starkast samband med färgen på den

politiska majoriteten och med graden av kvinnorepresentation.

Den näst viktigaste förklaringsfaktorn till kulturutgifternas storlek efter

partisammansättningen i fullmäktige är summan av kommunens utgifter, det

vill säga den allmänna spendersamheten i kommunen. Detta är ett normalt

resultat om man jämför med andra verksamhetsområden. 117

När det gäller effekter av den politiska organiseringen kunde konstateras

att de av Sveriges kommuner som behållit sin kulturnämnd hade något högre

kulturutgifter än de övriga.

Man skulle kunna tänka sig att egenskaper hos kommunbefolkningen påverkar

kulturutgifternas storlek. Kommuner med en högre utbildad befolkning

har till exempel genomsnittligt högre kulturutgifter. Men det är också intressant

att finna belägg för att innevånarnas läsvanor har viss betydelse. I kommuner

som satsar på kulturen lånar medborgarna i större utsträckning skön- och facklitteratur

i relation till barnböcker. Förhållandet gäller lika för den procentuella

andelen av lånen som antalet utlånade böcker per innevånare. Även om utlåningsvariablerna

kan tyckas ligga nära den beroende variabeln (utbud av kultur)

är sambandet mellan skön- och facklitteratursutlåningen starkare med de totala

kulturutgifterna än med biblioteksutgifterna.

På en mer grundläggande strukturell nivå kan sägas att de kommuner som

satsar på kultur som regel är större, både till innevånarantalet och ytan, de har

en högre arbetslöshet och ligger i allmänhet längre norrut.

Faktorer som, kanske något överraskande, har liten förklaringskraft på

kommunernas kulturutgifter (jämfört med andra verksamhetsområden) är medborgarnas

förvärvsinkomst, sysselsättningsstruktur, utbildningsnivå liksom befolkningstäthet

och tätortsgrad.

Slutsatsen av studien var att även om kulturpolitiken, liksom andra kommunala

verksamhetsområden, är betydligt mer beroende av institutionella och

strukturella förhållanden än man tror så är kulturen ändå en sektor där kommunerna

också i praktiken har ett större handlingsutrymme och frihet att utforma

sin egen politik. Politics does matter, at least a little bit…

117 Korrelationen 1996 mellan kommunernas totala utgifter och kulturutgifterna var Pearsons r = 0,43 vilket

grovt räknat är ett medelresultat jämfört med de övriga verksamhetsområdena. Mest avhängig av den

totala utgiftsnivån är äldreomsorgen (r = 0,78), minst barnomsorgen (r = 0,06).

35


3 Kvantitativ idéanalys

Det som skall studeras i denna avhandling är ideologiska hållningar och jag har

därför valt att kalla min metodologiska ansats för idéanalys. Läser man vissa

metodböcker kan man få intrycket att idéanalysen i sig är en metod, eller åtminstone

en grupp av metoder. 118 Jag skulle hellre säga att idéanalyser är ett

samlingsnamn för studier som liknar varandra i det att deras forskningsproblem

och studieobjekt är av en viss typ, även om de inte nödvändigtvis använder

samma metoder.

Idéanalys kan, som det mesta, ges vidare och snävare definitioner. Det som

avgör här är hur man avgränsar studieobjektet, det vill säga idéerna. I vid mening

betyder idéanalys ett allmänt studium kring frågor i samhället som har med

värderingar och grundläggande verklighetsuppfattningar att göra. Man kan

koncentrera sig på idéernas orsaker eller konsekvenser, på deras giltighet, hållbarhet

eller historia. I analysen kan hjälpvetenskaper som psykologi, sociologi,

ekonomisk historia etc komma till användning. Denna studie är ett exempel på

en politisk idéanalys, det vill säga en snävare form av idéanalys 119 som

koncentrerar sig på politiska ideologier och/eller politisk praktik.

Ett sätt att ringa in ett idéanalytiskt problem, som förts fram av Peter

Esaiasson, 120 är att precisera och motivera studiens idémängd och idébärare. I svensk

statsvetenskaplig forskning finns flera varianter av idéanalyser, sett utifrån

dessa kategorier. Partier har stått i fokus i flera studier och deras ideologier är

idémängden medan partiet självt, eller dess ledande företrädare, är bärarna av

dessa idéer. 121 Ibland är idémängden begränsad till ett specifikt politikområde

medan bärarna/aktörerna blir desto fler, exempelvis hela samhället eller kanske

avgränsat till staten företrädd av riksdag och regering. 122 Den mest extrema

avgränsningen av idébärare är när bara en eller några enstaka personer

analyseras, gärna inflytelserika filosofer och politiska tänkare, men då brukar å

andra sidan idémängden vara desto vidare. 123

Idémängden i denna studie är de ideologiska dimensionerna i kommunal

kulturpolitik, vilket med alla rimliga mått är en överambitiöst vid avgränsning;

men jag hoppas att värdet hos den översiktlighet som den breda ansatsen

medför till viss del kan kompensera den oundvikliga bristen på fördjupning.

Idébärarna är i detta fall de kommunala kulturpolitikerna, en tydligt avgränsad

men månghövdad skara.

118 Jfr Göran Bergström och Kristina Boréus (2000)

119 Ibid

120 Peter Esaiasson (1993)

121 T ex Jörgen Hermansson (1984), Jan Hylén (1991), Marie Demker (1993), Stig-Björn Ljunggren (1992),

122 T ex Roger Blomgren (1998), Göran Bergström (1993)

123 T ex Mats Lundström (1993), Bernt Skovdahl (1992), Anna-Maria Blomgren (1997)

36


Varför en politikerenkät?

Ett av studiens huvudsyftenär att finna och beskriva de ideologiska dimensioner

som i praktiken är aktuella i ett helt politikområde – kulturpolitiken i Sveriges

kommuner. Vill man ta denna ansats på allvar går det inte att bedriva begränsade

fallstudier. Istället är det lämpligast att undersöka så många kommuner som möjligt,

helst alla, på en relativt översiktlig nivå. Den enda metod som står till buds,

när de ekonomiska och personella resurserna är begränsade, är enkätformen.

Dessutom finns i en enkät möjligheten att ställa många bakgrundsfrågor

som, tillsammans med fakta rörande de kommuner som respondenterna tillhör,

kan hjälpa till att kasta ljus över vilka personer som har vilka värderingar och

förhoppningsvis även bidra med förklaringar till hur olika värderingar uppkommer.

Sådana förklaringar kan man möjligen ana, men aldrig generellt belägga,

utan studier på en övergripande nivå.

En enkät skulle i och för sig kunna rikta sig direkt till medborgarna i kommunerna,

men jag har valt att istället fokusera på de lokala kulturpolitikerna, av

flera goda skäl. Först, och viktigast, för att det är kulturpolitikerna som är de förtroendevalda

makthavarna på området, åtminstone formellt sett. Om man söker

efter vilka effekter som demokratins former – nämndorganisation, partisystem

etc – har på sammansättningen hos makthavarnas värderingar så är det just

denna grupp man måste studera. Från en demokratiteoretisk utgångspunkt är det

heller inte helt orimligt att uppfatta politikerna som bärare av befolkningens

(”kommunens”) idéer. Det är enligt dessa idéer som politiken skall utformas.

Att kalla de specialiserade kulturpolitikerna för makthavare är förvisso en

sanning med modifikation. De grundläggande villkoren för kulturpolitiken avgörs

ofta på annat håll. Anledningen till att endast kulturpolitikerna tillfrågas är

att de i högre grad kan förväntas ha insyn i, och kunskap om, den aktuella problematiken.

Min tanke är att om man så långt det är möjligt försöker att

operationalisera de ideologiska aspekterna av politiken till frågeställningar som

kan upplevas som vardagliga och realistiska för respondenterna så har de också

lättare att ge genomtänkta svar. Avgränsningen till endast kulturpolitiker möjliggjorde

en totalundersökning vilket är fördelaktigt utifrån statistisk-metodologiska

utgångspunkter.

Varför just kommunal kulturpolitik?

Föreställningen om den kommunala kulturpolitiken som särskilt präglad av

politisk enighet har redan beskrivits och utgör i sig motiv nog för en studie som

undrar om man kan uppdaga ideologisk mångfald där man minst väntar sig att

finna den. Men det finns fler aspekter på valet av fallområde.

Vissa skulle kanske avfärda kulturområdet som alltför perifert. Kulturpolitikens

andel av de sammanlagda kommunala verksamheterna, mätt i ekonomiska

termer, är inte stor. Inte desto mindre ligger idag en mycket stor del av

37


de offentliga utgifterna för kultur på kommunerna. 124 Om man därtill betänker

hur många som tar del av den kulturella verksamheten, till exempel använder

bibliotek, är medlem i en understödd förening, upplever offentliga konstverk och

evenemang etc, blir vidden av den lokala kulturpolitikens betydelse tydlig. Med

tanke på den stora roll som den kommunala kulturpolitikens resultat spelar i

många människors vardag är området dåligt utforskat.

Genom att rikta in uppmärksamheten på just kommunalpolitik vinner man

även den avsevärda fördelen som följer med mängden analysenheter. De 290

självstyrande svenska kommunerna verkar, till skillnad från exempelvis stater,

under samma yttre legala restriktioner och de för en jämförelsevis enhetlig

statistik. 125 Men samtidigt lever kommunerna i vårt lands olika delar under vitt

skilda praktiska omständigheter, vilket medför krav på en lokal anpassning av

politiken. De olika villkoren har också, helt följaktigt, historiskt varit ett av de

argument som motiverat det kommunala självstyrets existens. 126

En implikation när man studerar lokal politik är att de flesta kommunala

verksamheter, på olika sätt och av olika anledningar, är reglerade av statsmakten.

Ett sätt att gå runt detta problem är att koncentrera sig på verksamheter som

faller inom ramen för den frivilliga, oreglerade sektorn – vilket kulturpolitik gör.

I föregående kapitel beskrevs det faktum att även om kulturpolitiken är starkt

avhängig av institutioner och strukturer så är den, relativt övriga kommunala

verksamhetsområden, ett fält där kommunerna har en större handlingsfrihet

både formellt och i praktiken.

Jag menar att alla dessa förhållanden gör den kommunala kulturpolitiken

till ett utmärkt studieobjekt för den som vill analysera hur politik och politiska

idéer formas under olika förutsättningar. Dessutom är det kul med kultur.

Kvalitativ och kvantitativ idéanalys

Jag har valt att kalla min metod kvantitativ idéanalys, dels för att jag menar att

beteckningen väl speglar det jag faktiskt gör och dels för att göra en modest

markering på ett fält som normalt domineras av kvalitativ forskning. För den

som är van att tänka på idéanalys i enbart kvalitativa termer låter förmodligen

benämningen kvantitativ idéanalys som en absurditet.

Skyttegravarna mellan kvantitativ och kvalitativ forskning skär inte sällan

som djupa sår, såväl emellan som inom forskningsdiscipliner och akademiska

institutioner. Ibland skiljer det bara en tunn vägg mellan företrädare för vitt

skilda positioner. I de olika lägren har det med tiden utvecklats fördomar om

motståndarna. Ett vanligt förekommande exempel på sådana föreställningar är

att kvantitativ forskning skulle vara mindre teoretisk än kvalitativ dito. Visst

kan man alltför ofta önska att kvantitativa studier vore mindre fascinerade av

124 Kulturens pengar 2000 (2001)

125 Även om man inte skall lita för mycket på den. Christer Fahlström (2001)

126 Gunnar Swensson (1939), Jörgen Westerståhl (1987)

38


sina egna tekniska lösningar och satsade mer energi på att tolka sina resultat,

men det finns naturligtvis ingen motsättning mellan teorimedvetenhet och

kvantitativ forskning. En annan klichéartad stereotypiisering går ut på att

tillskriva kvantitativ forskningen ambitionen att förklara och den kvalitativa

viljan att förstå. 127 Användandet av kvantitativa metoder innebär dock på intet

sätt ett avsteg från ambitionen att förstå ”analyssubjekten”. Ett statistiskt

samband mellan människors inställning i två ideologiska frågor är minst lika

öppet för forskarens tolkningar som till exempel en enskild persons utsaga.

Som bland andra Carl Martin Allwood har påpekat, så är konflikten mellan

de vetenskapliga paradigmen ofta byggda på förgivettagna teoretiska distinktioner

och nidbilder som sällan överensstämmer med hur den faktiska forskningen

ser ut. Allwood noterar att många försök att ringa in vari skillnaden består utgår

från ett ”vi-dom”-tänkande, ofta från ett kvalitativt perspektiv:

Vem vill t.ex. idetifieras med en forkningsansats som utmärks av ’kyla’ och ’distans’ … ? –

Bättre då med en forskningsansats som utmärks av ’känsla’ och ’närhet’. Vem vill identifieras

med en forskningsansats som utmärks av att enbart uppnå ’precisa, detaljerade och reduktionistiska’

resultat, snarare än resultat som är ’allsidiga, holistiska och utvecklingsbara’ …? …

Kanske är det så att det är författare som identifierat sig med en kvalitativ ansats, som i första

hand varit de som stått för de sociala konstruktionerna i samband med formuleringen av

distinktionen? Den polemiska vi-dom tonen kan antas bero på att tidiga skribenter inom

den kvalitativa rörelsen upplevt sig skriva från ett ansatt minoritetsperspektiv 128

Men i själva verket är skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ ansats på idéanalysens

område, liksom på andra samhällsvetenskapliga och humanistiska

forskningsfält, i grunden avhängigt av forskningsfrågan, vilka tekniker man använder

för att samla in och analysera data, samt på vilken skalnivå analysen sker.

Om man likt Lennart Olausson med idéanalys menar hur man finner de

grundläggande formerna i en text, 129 och man vill göra en idéanalys av en text eller

utsaga för att försöka förstå vad sagesmannen egentligen ville ha sagt så är det

en kvalitativ fråga som förutsätter kvalitativa metoder.

Denna studie syftar dock inte till att förstå en individs resonemang och bevekelsegrunder,

inte heller att analysera politiska texter eller att inkännande

utreda de unika omständigheterna i ett enskilt fall. Vi skall istället försöka

kartlägga de ideologiska dimensioner som finns på ett visst politikområde och

undersöka vilka effekter som egenskaper hos nära 2 000 idébärare har på deras

ideologiska hållningar. Den data som analyseras är kvantitativ till sin natur och

statistiska metoder används för att analysera den. Av ett forskningsproblem

med ambitionen att beskriva omfattningen av det studerade, och med multivariata

statistiska analyser uttala sig i generella termer om kausalitet och effekter

storlek, följer en kvantitativ ansats.

En konsekvens av valet av en kvantitativ ansats är att forskaren tvingas

inta en mer deduktiv ansats, i synnerhet om man väljer att använda enkät-

127 Se t ex Knut Halvorsen (1992) s82

128 Carl Martin Allwood (1999) s460

129 Lennart Olausson (1994) s18

39


metoden. Iakttagelser av oväntade samband och effekter som inte automatiskt

går att tolka enligt de på förhand uppställda teorierna kan i och för sig visa sig

ytterst värdefulla 130 men de grundläggande beroende variablerna, det vill säga

de frågor som ställs i en enkät, måste vara teoretiskt förankrade på förhand.

Många av våra ideologiska hållningar är outtalade, ibland osynliga även för

idébärarna. Det är därför en av idéanalytikerns uppgifter att lyfta fram dessa

latenta ideologier och göra dem manifesta. 131 För att finna latenta hållningar hos

idébärare blir det fråga om rekonstruktion från forskarens sida – det vill säga ett

återskapande av de värdestrukturer som logiskt sett borde ligga till grund för ett

uttalande, en handling eller ett enkätsvar. I en kvalitativ idéanalys gör man detta

genom närgranskning och djupanalys av texter; lingvistik och diskursanalys är

viktiga hjälpvetenskaper.

Men det är även full möjligt att studera latenta ideologier med kvantitativa

metoder. Ett sätt är att formulera enkätfrågor så att de svarande inte inser hur

mycket de själva avslöjar. Vad är registrerade kombinationer av värderingar,

som inte tycks följa vedertagna mönster, annat än dolda ideologier? 132

Det råder inga vattentäta skott mellan kvalitativ och kvantitativ forskning.

Exempelvis vore det fel att påstå att all textanalys skulle vara förbehållet

kvalitativa forskare. Kvantitativa textanalyser är en inte ovanlig forskningsinriktning.

133 Och en kvantitativt inriktad enkätforskare kan, liksom jag, hamna i

den delikata situationen att man måste göra textanalyser på sina egna enkätfrågor

när resultaten inte går ihop.

Ytterligare en kvantitativ aspekt på idéanalysen som kommer att tillämpas

i denna studie är skalnivån på de studerade variablerna – idéerna. Det går dels

att skilja kvalitativt mellan olika ideologiska positioner enligt antingen/ellerprincipen,

dels att klassificera hållningar kvantitativt i förhållande till gradskalor.

134 Man kan skapa förståelse för innebörden i hållningar som är kvalitativt

olika utan att kvantifiera dem, även om de kan ses ur ett kvantitativt perspektiv

till exempel när man beräknar hur många som stöder olika hållningar. Men när

man studerar om idébärare är mer eller mindre anhängare av en viss hållning,

eller placerar in dem på en skala mellan två hållningar, så är det kvantitativa

tänkandet med redan i beskrivningen av en hållning. 135

130 Morris Rosenberg (1968) s218: the history of science shows that alertness to results which were not the original

concern of the investigator have yielded some of the most valuable scientific discoveries. The term ‘serendipity’ has

come to be applied to such conditions of discovery.

131 Jfr Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s27

132 Jfr Leif Lewin (1972)s459

133 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud (2002) kap11

134 Se t ex Göran Bergström och Kristina Boréus (2000) s158ff

135 Jfr Jan Hylén (1991)

40


Att vara objektiv som forskare

Håller man med om avhandlingens utgångspunkt att varje enskild handling har

en ideologisk grund, inser man snabbt att det är en omöjlighet att skriva en

objektiv forskningsrapport i meningen ”stående över alla värdekonflikter”. I valet

av problem, metod, material, avgränsningar, presentation och slutsatser bygger

forskarens ställningstaganden på mer eller mindre medvetet värderingsgrundade

överväganden. Till och med definitionen av ideologi har en ideologisk laddning. 136

Insikten om den totala objektivitetens praktiska omöjlighet ger vatten på kvarnen

till dem som hävdar att en forskare bör ta normativ ställning i sitt verk, ja till och

med att forskarens ställningstagande kan vara forskningens slutprodukt. 137

Det är omöjligt för en samhällsvetare att inte ta ställning i politiska frågor,

och idédebatten i samhället skulle bli mycket fattigare utan inlägg från detta håll.

Och visst skulle en idéanalys kunna genomföras med egna värderingar som jämförande

utgångspunkt. Jag anser dock att en värdering aldrig kan vara ett vetenskapligt

resultat. Som Gunnar Fredriksson påpekat kan forskare inte ta ställning

till värdepremisser annat än som medborgare, eller som politiker, men är däremot

värdepremisserna klargjorda kan vetenskapen visa på medel att nå dem. 138

I projektet kommer därför ambitionen vara att företa en objektiv idéanalys i

modifierad mening. Objektivitet i detta sammanhang innebär att de uppfattningar

och attityder som skapas hos dem som läser analysen inte skulle förändras

om de haft full kännedom om saken (intersubjektivitet). 139 Kravet på

objektivitet blir därmed liktydigt med ett krav på vetenskaplig hederlighet, det

vill säga att inte undanhålla läsaren väsentliga fakta och alternativa tolkningsmöjligheter

som skulle kunna påverka något av analysens resultat. 140

Lutad mot logiken anser jag emellertid att det är möjligt att uttala sig

objektivt i normativa frågor i åtminstone två fall: För det första när två etiska

utsagor från samma person står mot varandra, då är nämligen minst en fel. Man

kan diskutera i vilken utsträckning det är rimligt förvänta sig en fullständig

stringens i människors ideologiska hållningar, men när det gäller politiker menar

jag att vi kan ställa högre krav. Om den ideologiska hållning som skall ligga till

grund för politiken är självmotsägande förlorar den sin vägledande funktion, både

för politiker och väljare. För det andra kan man uttala sig normativt i resonemang

med givna förutsättningar (”om .. så”-satser). 141 I det senare fallet är den kanske

viktigaste förutsättningen för studien förgivettagandet av den representativa

demokratins rättfärdighet: ”om vi vill ha ett representativt demokratiskt system

så… och så vidare”. Och den utgångspunkten förbehåller jag mig rätten att ha.

136 Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s23

137 Jfr Stefan Björklund (1987)

138 Gunnar Fredriksson (1992) s120 jfr Leif Lewin (1972)

139 Jfr Dagfinn Føllesdal, Lars Walløe och Jon Elster (1995) s414

140 Jfr Evert Vedung (1977) kap 7.2.

141 … de flesta politisk-etiska diskussioner innefattar både enighet/oenighet om hur man skall värdera en sak och

enighet/oenighet om ett instrumentellt värdeomdöme. Men eftersom det senare är helt deskriptivt kan det utan minsta

tvivel utsättas för vanlig hållbarhetsanalys. Givet målet kan således vetenskapen utan samvetsförebråelser anvisa

lämpliga medel att uppnå målet. Ibid s176

41


4 Vem har vilka värderingar?

Evert Vedung har skrivit en av få metodinriktade böcker om politisk idéanalys

på svenska – Det rationella politiska samtalet. Vedung argumenterar i denna bok

för vikten av att skilja mellan funktionell och innehållslig idéanalys, där det förra

begreppet står för en förklarande inriktning och det senare för en giltighetsprövande.

Vedung menar att frågan om värdeomdömens och verklighetspåståendens

giltighet handlar om deras logiska konsistens och sanningsvärde och avgörs på

grunder som inte har med deras ursprung att göra. Att fastställa relationer

mellan exempelvis politiska idéer och deras omgivning är en lika legitim vetenskaplig

verksamhet som att pröva deras giltighet, men den senare uppgiften

kan, enligt Vedung, utföras logiskt oberoende av den förra. 142

Distinktionen är naturligtvis analytiskt intressant och innehållet i detta

kapitel skulle kunna sägas utgöra grunderna för vad som i praktiken är en funktionell

idéanalys. Men stämmer det verkligen att innehåll och förklaring är helt

åtskilda företeelser? Jag menar att det åtminstone finns en, om inte nödvändig så

ändå fruktbar, koppling mellan vad en värdering är och vad som orsakat den.

Tre sätt att se på ideologier: 1. Betydelsefullt i sig

Många forskare struntar, medvetet eller omedvetet, i innebörden av idéer och

ideologier och fokuserar helt på deras ursprung och funktion. 143 Jag tänker på så

olika forskare som diskursanalytiker, marxister och public choice-teoretiker. För

dessa är en värdeutsaga endast produkten av något; diskurser, intressen eller

socioekonomiska förhållanden. Och de har inte fel, men jag menar att man måste

kunna betrakta en värdering såväl i relation till diskurser och intressen, men

även som något som har mening i sig.

Låt mig ge ett exempel som bygger på frågor som kommer att behandlas

senare i avhandlingen. En värdering som avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal

verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin

egen konsumtion kan betraktas som en allmän etisk princip som betyder att medborgarnas

resurser inte bör omfördelas så att man möjliggör en konsumtion av

kommunal service som är anpassad efter mottagarens behov. Denna ideologiska

uppfattning kan ha sin grund i ett värnande om äganderätten (skattebetalarnas)

eller en uppfattning om att alla i någon mening är förtjänta av den ekonomiska

situation man befinner sig i och att det inte är något som det offentliga bör rubba.

Att en politiker är anhängare av denna ideologiska hållning kan alltså ses

separat, oberoende av eventuella förklaringar till varför vederbörande har denna

inställning, som en etisk predisposition till politisk handling. För väljarna är det ur

detta perspektiv mindre intressant exakt hur en politiker kommit fram till ett visst

ideologiskt ställningstagande än vad konsekvenserna av hållningen kan tänkas bli.

142 Ibid s119

143 Jfr Leif Lewin (1972)om ideologiers innehåll och funktion

42


2. Intresse

Det är svårt att som engagerad kulturpolitiker vara objektivt neutral

Kulturpolitiker (m), Västergötland

Man kan också se samma värdering som ett ställningstagande som gynnar eller

missgynnar någon. Om de som gynnas tillhör en avgränsad grupp i samhället

kan vi säga att värderingen främjar ett visst intresse, i exemplet med avgifterna

är det de välbärgades. Oavsett om man anser att de välbeställda är förtjänta av

att vara rika, eller att det inte är mycket man bör göra åt saken eftersom äganderätten

är en dominerande princip, så innebär det faktum att de offentligas tjänster

inte distribueras efter behov att de fattigare medborgarna missgynnas – i alla

fall relativt ett system där den kommunala servicen subventioneras genom omfördelning

av medborgarnas resurser. Eftersom en politiker knappast kan undgå

att ha en ekonomisk status så har alla politiker en intresserelation till frågan.

Att tala om människors intressen i politiska sammanhang leder ofta till

kontroverser, inte minst om det finns utrymme att tolka en intresseaspekt som

ett hot mot ett allmänintresse. 144 En första förvirring beror inte sällan på den

språkliga vagheten mellan uttryck som ”A har ett intresse av ökad jämställdhet”

och ”A är intresserad av broderi”. Intresse i den första meningen syftar på förutsättningar

för människors väl och ve på ett djupare plan, som man kan undgå att

vara medveten om, medan ”att vara intresserad av något” är ett uttryck för preferenser

som i värsta fall kan tänkas stå i konflikt med vederbörandes mer grundläggande

”intressen”. 145

Debatten handlar sedan inte sällan om i vilken grad man kan tala om att

människor eller grupper har gemensamma och objektiva intressen. Går det verkligen

att tillskriva människor intressen som de inte själva anser att de har, till

exempel att A borde sluta brodera och ägna sin fritid åt något mer konstruktivt?

146 Människor fäller därtill inte sällan upplysta omdömen om sig själva

och kommer fram till att man blundat för det som man först alltför sent insett

vara verkligt betydelsefullt i livet. 147 Kritiker till detta synsätt skulle förmodligen

hävda att den som har synpunkter om andras ”objektiva” intressen alltid utgår

från en egen subjektiv normativ uppfattning som inte går att förena med ett

vetenskapligt perspektiv.

Genmälet från anhängare av tanken på objektiva intressen blir troligen att

det nog inte alls är otänkbart att det kan finnas intressen som går utöver det subjektivt

normativa. Ett exempel på detta skulle kunna vara att alla grupper har ett

gemensamt objektivt intresse av att inte godtyckligt diskrimineras såsom grupp.

144 En genomgång av intressebegreppets kontroversiella aspekter finns i Anna G Jónasdóttir (1991) kap7

och Stefan Svallfors (1989) kap2.

145 Raymond Plant (1994) kap 5

146 Jfr Steven Lukes (1974)

147 Ronald Dworkin (2000) s67

43


Den komplexa frågan om det finns värden som i någon mening är objektiva

skärskådas närmare i kommande kapitel, men varken där eller här kommer jag

som författare att ta ställning utan det är istället de studerade kulturpolitikernas

åsikter som står i centrum. Det jag i analysen söker efter är om det går att identifiera

samband mellan å ena sidan individers egenskaper och å andra sidan stöd

för en politik som kan tolkas som fördelaktig för individer med dessa egenskaper.

Jag lämnar sedan till läsaren att avgöra huruvida dessa potentiella

intressen är objektiva, subjektiva eller kanske rent av en produkt av falskt medvetande.

Att en politiker har ett intresse i en viss fråga betyder i denna avhandling

således att frågan innehåller en avvägning mellan gynnande och missgynnande

av honom personligen eller av den grupp han känner tillhörighet till. Därmed

får intressebegreppet här en mycket bred innebörd som spänner mellan det som

skulle kunna uppfattas som rent subjektiva preferenser (gillar svensk folkmusik

bättre än turkisk) till mer fundamentala aspekter om resursfördelning, makt och

status i samhället (som följer av att olika gruppers kulturaktiviteter värderas

olika i politiken). Det tas ingen hänsyn till om intresset kan anses rättmätigt eller

ej (till exempel gynnande av en redan gynnad grupp).

Om vi återvänder till exemplet om avgifter för att finansiera kommunal

verksamhet ser vi i Tabell 4 att det inte är tu tal om att politikernas samhällsklass

har stor betydelse för hur de ser på frågan om kommunala avgifter. Det är tre

och en halv gång så många bland politiker från överklassen jämfört med politikerna

från arbetarklassen som stöder tanken om att betala själv är något eftersträvansvärt.

Men det står också klart att en inte obetydlig del av politikerna står för

en hållning som inte sammanfaller med deras omedelbara egenintresse.

Tabell 4: Inställning till avgiftsfinansiering beroende på samhällsklass

Samhällsklass

Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna

på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

arbetarklass 17

medelklass 27

övre medelklass 47

överklass 58

Alla 30

Kommentar: Tabellen visar hur stor procentandel av de kommunala kulturpolitikerna som

instämde i det i tabellen citerade påståendet, totalt och uppdelat på subjektiv klasstillhörighet.

Sambandet mellan klasstillhörighet och inställningen till påståendet är Eta = 0,29. Läs mer om

klassindelningen i kommande kapitel och i Metodappendix.

44


3. Diskurser

Ett ytterligare sätt att se på en värdering hos en person, vid sidan av sin betydelse

”i sig” och dess förhållande till ett intresse, är att den kan vara ett uttryck för

en idétradition, en lokal ideologi, en diskurs eller vad man väljer att kalla det.

Värderingen kan vara ett resultat av de normer och det språk som finns under

den tid eller miljö som personen lever i, eller som man befann sig i när

värderingen formades.

I ett samhälle skapas närmast oundvikligen gemensamma sociala normer

som dess medlemmar förhåller sig till. Även för den som medvetet försöker

hålla sig till ett konsekvent etiskt system är det vanskligt (om ens möjligt) att helt

bortse från den sociala normkontext man befinner sig i. Geert Hofstede har gjort

en träffande analogi från datorernas värld. Han kallar det varje människa bär

inom sig i form av tankesätt, känslor och handlingsmönster som lärts in under

en livstid för:

… mentala program, eller själens mjukvaror. Naturligtvis betyder det inte att människor

programmeras som datorer. En persons uppförande är bara delvis förutbestämt av hennes

eller hans mentala program: hon/han har en grundförmåga att avvika från dem, och agera

på nya, kreativa, destruktiva eller oväntade sätt. 148

När det gäller exemplet med kulturpolitikernas samhällsklass är det extra

tydligt när det finns samband mellan klasstillhörighet och värderingar som inte

alls går att knyta direkt till materiella förhållanden. Då är istället skillnader i

uppfostran, uppväxtmiljö, socialt umgänge etc troligare förklaringar. Samma sak

gäller om man finner samband mellan geografi och vissa värderingar som inte

går att koppla till värderingsbärarnas intresse – vi kan istället tala om lokala

värdemönster.

Tabell 5: Andel kulturpolitiker som anser att kommunen har ett upplysningsansvar

beroende på födelsedecennium

Åldersgrupp

Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad

som är bra kultur

Födda 1980 och efter 0

Födda 1970-79 30

Födda 1960-69 50

Födda 1950-59 61

Födda 1940-49 69

Födda 1930-39 75

Födda 1929och före 80

Total 64

Kommentar: Tabellen visar hur stor procentandel av de kommunala kulturpolitikerna som instämde

i det i tabellen citerade påståendet, totalt och uppdelat på födelsedecennium. Sambandet

mellan födelseår och inställningen till påståendet är Pearsons r = 0,26.

148 Geert Hofstede (1991) s12f, som även skiljer mellan nationella och regionala kulturnivåer (kap1).

45


Ett exempel på en sådan diskurs skulle kunna vara föreställningen om det uppfostrande

samhället. Kulturpolitiken i Sverige har historiskt rört sig från en mer

paternalistisk position till en inställning där det offentligas neutralitet sätts i

främsta rummet. 149

En påstående i enkäten formulerade kärnan i vad ett paternalistiskt ideal

skulle innebära i den kommunala praktiken: Kommunen har ett upplysningsansvar

att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur. De kommunala kulturpolitikernas

samhällsklass och utbildning spelar ingen roll för hur det svarat på detta

påstående. Däremot är ålder en mycket viktig förklaringsfaktor. 150 Det faktum

att så många av de äldre kulturpolitikerna är anhängare av en paternalistisk

hållning kan mycket väl ha sin förklaring i att deras värderingar på området

formades i en annan tid än vad som är fallet för de yngsta.

149 Sven Nilsson (2000), Roger Blomgren (1998)

150 Se Tabell 38 s167

46


Frågeställningar kring demokratins former

Avhandlingens andra syfte är att belysa hur den representativa demokratins former

påverkar sammansättningen av de förtroendevaldas ideologiska hållningar. Det

jag är ute efter är de konkreta och formella omständigheter som skapar förutsättningen

för det demokratiska arbetet i den representativa demokratin i Sveriges

kommuner med utgångspunkt i politikområdet kulturpolitik. 151

Jag har, mot bakgrund av beskrivningen av politikområdet i kapitel 2,

identifierat tre centrala aspekter som kommer att analyseras i avhandlingen. Det

är säkert inte svårt att komma på fler men jag hoppas att läsaren håller med mig

om att dessa tre tillhör de mest centrala.

En handfast aspekt av det demokratiska systemets form är den formella

politiska organisationen. Alla kommunala verksamhetsområden sorterar under

en viss nämnd eller motsvarande och det organ som har ansvar för kultur är den

kulturansvariga nämnden. Jag har tidigare beskrivit hur hanteringen av kulturansvaret

i nämndsystemet har förändrats över tid och att det idag råder en stor

variation i hur kommunerna har valt att organisera sig. Det är mycket rimligt att

fråga sig om inte vilken typ av kulturansvarig nämnd man väljer har betydelse

för vilka värderingar som finns representerade i denna nämnd. Dels för att olika

typer av nämnder kan tänkas attrahera olika typer av politiker, dels för att

nämndens och kommunens prioritering av kulturfrågan kan påverka dess ledamöter.

Den naturliga frågan blir:

Har den kulturansvariga nämndens organisation betydelse för vilka ideologiska

hållningar dess politiker har, och i så fall hur?

Ledamöterna i en nämnd utses av partierna, och partisystemet är grunden i all

svensk offentlig demokrati och går inte att förbise. Trots ett ökat inslag av personval

under senare år kan vårt valsystem ändå i stor utsträckning beskrivas

som ett partival, där väljarna röstar på partilistor. Partierna organiserar valrörelserna

och utgör de reella valalternativen för medborgarna. Partierna finns

representerade på alla samhällsnivåer, och även lokalt har partiavdelningarna

ett tryck på sig att rätta sig efter partiprogram fastställda på central nivå. I den

kommunala demokratin har partierna dessutom en särskilt stark roll i det att de

nominerar kandidater till nämnderna som inte behöver vara folkvalda. Nämndpolitiker

sitter där de sitter helt på sitt partis nåder. Att partisystemet är en

151 Begreppet demokratins former är inte idealt men jag hoppas att läsaren förstår vad som avses. Ett

alternativ skulle kunna vara att likt David Easton tala om det politiska systemet, men även om perspektivet

på politiken är ungefär detsamma blir termen politiskt system för brett. Easton definierar ett politisk system

som a set of interactions, abstracted from the totality of social behavior, through which values are authoritatively

allocated for a society. Han framhåller vidare att begreppet politiskt system bör reserveras for those roles and

interactions relevant to the authoritative allocations for a society as a whole, och inte till subsystems dit man väl får

räkna kommunpolitiken. (David Easton (1979) s56f). Lennart Lundquist (2001) kap4 talar om demokratins

institutioner och menar ungefär detsamma som jag med demokratins former, men i och med institutionsbegreppet

inkluderas även de informella aspekterna.

47


grundsten i den kommunala demokratin står utom allt tvivel. Därför är det särskilt

intressant att ställa sig frågan:

I vilken mån fångar partisystemet de ideologiska dimensioner som finns i kommunal

kulturpolitik?

I och med att nämnduppdrag inte tillsätts i allmänna val har de partiorganisationer

som rekryterar förtroendevalda en mycket stor frihet att välja kriterier

för vem man utser. Rekryteringsprocessen är därmed också en för demokratin

central formell aspekt och jag tänker i första hand på i vilken utsträckning man

tar hänsyn till kandidaternas sociala tillhörighet och kaliber

Svenska demokratiforskare har traditionellt framhållit åsiktsrepresentativiteten,

det vill säga hur väl medborgarnas och de förtroendevaldas politiska hållningar

stämmer överens, som det främsta kvalitetsmåttet på hur väl demokratin

fungerar. 152 Under senare decennier har emellertid den sociala representativitetens

betydelse förts fram av allt fler. 153 Kvinnors och invandrares, liksom ungas

och äldres underrepresentation i politiska församlingar i relation till dessa

gruppers storlek bland medborgarna är slående och lätt att iaktta. De lägre samhällsklassernas

underrepresentation är svårare att mäta men är inte desto

mindre en brännande fråga.

Jag har ingen ambition att här testa i vilken utsträckning de kommunala

kulturpolitikernas sociala egenskaper speglar medborgarna. Däremot vill jag utreda

hur de förutsättningar, som idag bestämmer vilken social sammansättning

de förtroendevalda har, indirekt påverkar sammansättningen av deras ideologiska

hållningar. För få kunskap om det behöver vi alltså svar på frågan:

Vilken betydelse har de kommunala kulturpolitikernas sociala tillhörighet för vilka

värderingar de har?

Politikernas fackkunskaper kring de områden de har att besluta över diskuteras

ibland, men för det mesta går debattörerna med försiktiga steg. Elitismen lurar i

vassen och den som rackar ner på politikernas kunskapsnivå riskerar att ifrågasätta

medborgarnas kompetens att styra sig själva. I en kommunalpolitisk verklighet

där New Public Management-idealen slagit igenom och politikerna befinner

sig på ett allt större avstånd från de kommunala verksamheterna, blir deras

egen kännedom om ansvarsområdet allt viktigare.

Enskilda politikers kunskaper på olika områden är naturligtvis svåra att

mäta och redovisa, och ännu vanskligare att värdera. Dessutom är det inte helt

enkelt att svara på vilken sorts kunskaper och erfarenheter – om några – som

egentligen är relevanta i sammanhanget. Av dessa skäl är politikerns kunskapsnivåer

något väljarna har mycket svårt att ta ställning till i valen.

Däremot verkar partierna ta hänsyn till kandidaternas kaliber 154 när de

tillsätter uppdrag i kommunerna. Jag har redan nämnt att det nya kommun-

152 Sören Holmberg (1974), Jörgen Westerståhl och Folke Johansson (1981), Torbjörn Larsson (1993) s121

153 Lena Wängnerud (1998), Anne Phillips (2000)

154 Henry Bäck (2000)

48


politiker själva menade hade störst betydelse när de rekryterades till sina politiska

uppdrag var deras politiska uppfattningar. Men nästan lika viktig trodde

man att den egna kompetensen var. 155 I vilken grad de nya politikernas bild

stämmer kan vi inte kontrollera här, däremot skall jag försöka svara på frågan

Vilken betydelse har kulturpolitikernas kunskaper och erfarenheter från

kulturområdet för deras ideologiska hållningar?

Som läsaren kommer att notera kommer personegenskaperna att få ett stort u-

trymme i avhandlingen; för att de har betydelse för diskussionen om demokratins

former men också för att de bidrar till själva idéanalysen. Det är genom egenskaperna

vi fångar intresse- och diskursaspekterna i de ideologiska hållningarna.

Problemet med analysnivåer

Av de många indelningar man skulle kunna göra av studiens politiker när man

vill ta reda på vem som har vilka värderingar är det alltså förklaringsperspektiv

på tre plan som aktualiserats i frågeställningarna i föregående avsnitt. Det handlar

för det första om individuella egenskaper och kontextuella förhållanden.

Det är här vi kan finna en djupare förståelse för kopplingen mellan intressen

och erfarenheter och specifika värderingar, och det är också här som vi kan

uppskatta betydelsen av till exempel den politiska organisationsformen och

kommunernas karaktär. Men, för det andra, även partitillhörighet kommer att

vara i fokus i analysen eftersom partisystemet är en av de viktigaste formaspekterna

i den kommunala demokratin. Och partiaspekten är inte helt okomplicerad

i sammanhanget. Det finns uppenbara kopplingar mellan individ och kontext å

den ena sidan och partitillhörighet å den andra, men man kan se relationerna

mellan nivåerna från åtminstone två håll:

1) Med utgångspunkt i den enskilde kulturpolitikern så är det naturligt att

se vederbörandes värderingar som en produkt av dels de intressen och

erfarenheter man har, dels den kontext man format sina värderingar i.

Kontext, intresse, erfarenheter och värderingar blir sedan avgörande för

vilket parti man väljer att engagera sig i. Det är rimligt att tro att vem

man är bestämmer vilket parti man sympatiserar med i högre grad än

partimedlemskapet formar partimedlemmen. 156 Men …

2) om man istället utgår från partierna så kan dess företrädares aggregerade

egenskaper ses som ett resultat av rekryteringsprocesser där partiets

ideologi, historia och kultur spelar en viktig roll. Förtroendevalda på

partimandat sitter där de sitter därför att de nominerats av sina partier.

De är bärare av de intressen som partiet strävar efter att försvara. De är

inte partiföreträdare bara för att de valt det själva utan för att de blivit

valda, delvis på grund av sina individuella egenskaper.

155 70 procent trodde att utbildning och egna kunskaper var viktigt i vid rekryteringen. Omkring 60 procent

betonade också mina yrkeserfarenheter i sammanhanget. David Karlsson (2001a)

156 Jfr Sören Holmberg (2000)

49


Denna teoretiska paradox blir genast ett konkret problem när man börjar analysera

vad som förklarar politikers värderingar. Om det finns ett samband mellan en

viss egenskap, till exempel religiositet, en viss värdering, låt oss säga politik bör

bygga på värden från kristendomen, samt partitillhörighet, till exempel kristdemokratisk,

skall man då se medlemskapet i Kristdemokraterna som ett resultat av religiositeten

och att man anser att politiken bör bygga på kristna värden? Eller är sambandet

i populationen Sveriges kommunala kulturpolitiker en följd av att Kristdemokraterna

rekryterar religiösa personer som gillar kristna värden? Problemet

handlar delvis om analysnivå. Är det värderingsvariationer inom partigrupperna

som skall förklaras med hjälp av person- och kontextvariabler eller betraktas enskildas

partitillhörighet som en följd av de värderingar som individer hyser?

Figur 5: Vad förklarar kulturpolitikers värderingar?

Kontext, exempelvis

kommunens egenskaper,

lokala traditioner

Valresultat i

kommunvalen

och partimandat i

fullmäktige

Mixen av

partier i

kulturansvariga

nämnder

Medborgare

och politikers

egenskaper:

Intressen, erfarenheter,

kunskaper

Medborgare

och politikers

värderingar

Medborgare och

politikers partitillhörighet

– dvs

mixen av värderingar

i partierna

Mixen av

värderingar i

kulturansvariga

nämnder

Kommentar: Figuren syftar till att illustrera relationen mellan kommunala kulturpolitikers

egenskaper och partimedlemskap i förhållande till vad som orsakar vilka värderingar politikerna

i en kulturansvarig nämnd har. De svarta pilarna symboliserar de direkta kopplingarna

medan de gråa representerar de indirekta, och bakomliggande, som komplicerar saken.

Ett sätt att hantera frågorna är att utgå ifrån diskussionen om betydelsen av social

representation. Ur det perspektivet kan man hävda att det är den sociala tillhörigheten

som har betydelse för individernas värderingar, medan partisystemet

i varierade grad lyckas fånga upp dessa samband genom att partierna knyter sig

till specifika sociala grupper. När man därför undersöker betydelsen av social

representation i förhållande till den åsiktsrepresentativa modell som vår partidemokrati

kan förutsättas företräda, så måste man studera frågan från båda hållen:

1) Hur mycket av de värderingar som finns bland kommunala kulturpolitiker

kan sägas vara ett resultat av politikernas sociala tillhörighet,

2) i vilken grad förmår partisystemet fånga upp de spänningsdimensioner

som finns mellan olika sociala grupper, samt

3) hur väl lyckas partisystemet totalt sett fungera som ideologisk sorteringsfunktion

för väljarna i den kommunala kulturpolitiken?

Avhandlingens fokus kommer mot bakgrund av dessa resonemang i första hand

att ligga på individnivå men partiaspekten kommer att redovisas parallellt.

50


Personegenskaper

I detta avsnitt presenteras de personegenskaper som kommer att användas i

studiens analyser. Representationsproblematiken är med sin anknytning till

sociala gruppers intressen central för avhandlingens syften både vad gäller idéanalysen

och frågan om demokratins former. Därför är det givet att de klassiska

representationsgrupperna klass, kön och etnicitet finns med i analysen. Även generationsfrågan

har lyfts i diskussionen på senare tid 157 och givetvis måste också

ålder finnas med i analysen. Jag har valt att även inkludera religiositet i denna del.

Vi skall också, vid sidan av de fundamentala och svårpåverkbara egenskaper

som i allmänhet behandlas i frågor om social representation, studera betydelsen

av förvärvade kunskaper och erfarenheter, något som i vårt fall handlar

om kulturpolitikernas erfarenhet av kultur.

Av skäl som framgår i Metodappendix (s286f) är egenskapernas interna

samband av betydelse, och för att få klarhet i dessa relationer har egenskaperna

placerats i en så kallad svag kausalordning, där egenskaperna har rankats i en

ordning där det är troligare att en egenskap som kommer före en annan har en

kausal effekt på den senare än vice versa. En sammanfattning av egenskaperna

och vilka kausala effekter de har återfinns i slutet av detta kapitel. Det gör även

en lathund för läsning av avhandlingens tabeller. En mer noggrann beskrivning

över hur analyserna har gått till finner läsaren i Metodappendix.

Ålder

Den biologiska åldern är en av våra irreversibla egenskaper. Födelseögonblicket

går inte att rubba i efterhand, 158 och eftersom ingenting annat i livet föregår födelsen

är det inget vågstycke att sätta åldern som den första i den svaga kausalordningen.

I relation till värderingar kan man hypotetiskt anta att åldern skulle

kunna ha tre sorters effekter:

1) Erfarenhet och mognad: Ett längre liv medför fler erfarenheter att bygga

sina intryck på och mer tid att komma fram till välgrundade slutsatser.

2) Generationseffekt: för en del grundläggs de värderingar man har tidigt i

livet. Värderingsskillnader på äldre dar kan bero på i vilket historiskt

skede man haft sin formativa period.

3) Intresse: Olika åldersgrupper kan ha olika intressen. Inom kulturpolitiken

skulle det kunna uttrycka sig i att den kulturservice som den egna

åldersgruppen utnyttjar mest skall gynnas.

Att särskilja vad som är en effekt av mognad från vad som beror på generationstillhörighet

är inte enkelt. Speciellt inte om den samhällsdiskurs som kan antas

påverka en viss värdering förändrar sig gradvist och stabilt över tiden.

157 Redan på 1960-talet fanns dock kampanjer för att föryngra kommunpolitiken. Lars Strömberg (1974) s44

158 Även om somliga försöker. Aftonbladet 13 april 2003)

51


Ursprung

Lika oåterkalleligt som när man föddes är var man föddes, vilket placerar egenskapen

av att vara invandrare 159 eller svenskfödd tidigt i en svag kausalordning

av analysens personegenskaper. Etnisk diskriminering och underrepresentation

hör till demokratins allvarligare bekymmer och det är en självklarhet att ta upp

frågan när ämnet social representation avhandlas. Egenskapen att vara invandrare

kan tänkas påverka inställningen i en värderingsfråga på följande sätt:

1) Erfarenhet: den som är född och uppvuxen utomlands, eller som är uppväxt

i Sverige men av utländska föräldrar kan med fog antas ha en annan

erfarenhetsbakgrund än infödda svenskar. Konst och kultur kan värderas

på olika sätt i olika kulturer och en invandrare som är kommunal kulturpolitiker

kan bära med sig värderingar med rötter i ursprungslandet.

2) Intresse: invandrare är utsatta för en systematisk etnisk diskriminering i

Sverige, något som alla invandrare kan sägas ha ett intresse av att bekämpa.

Därutöver kan man även diskutera om inte möjligheten att utöva

sina egna kulturformer i en multikulturell kontext är ett invandrarintresse.

Möjligen skulle man även omvänt kunna uppfatta det som ett

intresse för svenskfödda att de kulturformer som infödingarna uppskattar

skall prioriteras framför mångkulturella satsningar, åtminstone finns

det folk som hyser den åsikten.

För att kompensera det praktiska problemet med de få utlandsfödda utvidgas

invandrarbegreppet till immigranter och infödda på kommunnivå. Inte för att

detta skulle vara någon parallell till utländska invandrares position i samhället –

de som flyttar till en ny kommun har ofta lämnat sin hembygd, utbildat sig och

gjort en klassresa jämväl som en fysisk förflyttning. I politiken är det än mer

komplicerat eftersom invandrare har en högre inträdeströskel 160 vilket bland

annat får till effekt att de är högre utbildade än svenskfödda kollegor.

Man kan givetvis inte heller säga att inflyttade kommunmedborgare är

utsatta för någon systematisk diskriminering eller att de skulle ha några gemensamma

kulturformer som de har ett intresse att gynna i förhållande till ursprungsbefolkningen.

Vad de däremot bär med sig, på samma sätt som invandrare

om än inte i lika hög grad, är

3) Identitet och perspektiv: de som kommer utifrån bär med sig en samhällsbild

som ovillkorligen sträcker sig utöver kommunens horisont.

Man skulle kunna anta att detta leder till en svagare knytning till den

nya hembygden och en mindre tydlig sammankoppling av de egna och

kommunens intressen. 161

159 I denna undersökning definieras ”invandrare” som den som är född som utländsk medborgare.

160 David Karlsson (2001a)

161 En indikator på detta är sambandet mellan andelen av livet kulturpolitikerna har bott i sin kommun och

hur man svarat på frågan Hur stark är din ’känslomässiga’ förankring i den ort du bor på?. Sambandet mellan politikernas

upplevelse av förankring och tid i kommunen är tydligt – Pearsons r = 0,31. Starkast känslomässig

lokal förankring har för övrigt centerpartister och svagast vänsterpartister.

52


Kön

Det biologiska könet bestäms för de allra flesta mycket tidigt i livet, men det är

ändå inte riktigt lika oåterkalleligt som födelseår och födelseplats , vilket gör att

kön får komma först på tredje plats i vår svaga kausalordning. Könets betydelse

för en persons värderingar kan hypotetiskt bero på tre saker:

1) Biologi: könen är av naturen skapta olika vilket enligt vissa får

konsekvenser även för vilka värderingar vi har, direkt eller indirekt. 162

Erfarenhet: Män och kvinnor lever i vårt samhälle under skilda förutsättningar

och får därmed olika referensramar. Det kan handla om hem

och familj, arbetsliv, umgängeskrets etc.

2) Intresse: En könsmaktsordning råder i samhället, en ordning där män på

nästan alla plan har en privilegierad ställning i förhållande till kvinnor.

Kvinnor som grupp kan antas ha ett intresse av att denna underordning

upphör medan det ligger i männens intresse att bevara status quo.

Samhällsklass

Sveriges partisystem är i mycket uppbyggt kring klasskonflikten vilket historiskt

har gett klassperspektivet en särställning i svensk politik. 163 Man kan anta att

klasstillhörighet inverkar på vilka värderingar man har på åtminstone två sätt:

1) Erfarenhet och kunskap: I klasstillhörigheten ligger uppväxtvillkor, umgängeskrets,

sedvanor, förväntningar etc inbakat. Det är rimligt att anta

att de som växer upp i skilda sociala världar också delvis har olika

världsbilder, vilket kan få betydelse för vilka värderingar man har. Till

detta kommer kunskaper och insikter som man tillägnat sig genom utbildning

och arbetsliv – allt nära förknippat med samhällsklass.

2) Intresse: Det är kanske cyniskt att påstå att alla har ett intresse av att maximera

sina tillgångar i form av materiella resurser, status och makt. Att

hävda att samhällets underprivilegierade har ett intresse av omfördelning

medan det ligger i de gynnades intresse att åtminstone bevara status quo

är troligen mindre kontroversiellt. Men oavsett hur man väljer att

formulera det finns det alltid en spänning mellan de som har och de som

inte har. Frågan om hur samhällets resurser och pålagor skall fördelas är

därmed intimt förknippad med samhällsklassernas intressen.

Vilken klass man tillhör bestäms efter det att man erhållit de mer grundläggande

egenskaperna ålder, ursprung och kön, och kan förändras under livets gång.

Som jag ser det hänger de ihop ungefär som i Figur 6. Vilken klass man har i

barndomen påverkar utbildningsnivån 164 som i sin tur är en faktor som avgör

yrkesvalet vilket troligen är en viktig förklaring till klastillhörighet som vuxen.

162 Den biologistiska hypotesen kommer inte att tas upp i studiens analyser; däremot kommer kulturpolitikerna

uppfattning om saken att behandlas.

163 Sören Holmberg (2000), Stefan Svallfors (1989) kap7

164 Ylva Ulfsdotter Eriksson (2002)

53


De klassindikatorer som kommer att användas i analysen är således klass i barndom/uppväxt,

utbildningsnivå, typ av sysselsättning samt samhällsklass idag.

En längre diskussion kring valet av klassvariabler finns i Metodappendix (s298).

Figur 6: Kausalsamband mellan klassindikatorer

Klass i barndom/uppväxt

Utbildning

Arbete

Klass idag

Religiositet

Ser man ut över världen och bakåt i historien är det ingen tvekan om att religion

är en av de viktigaste konfliktdimensionerna i samhället. Och även i Sverige, ett

av världens mest sekulariserade länder, har ett parti byggt på kristen grund

vuxit till ett av de största under senare år. Eftersom religiositet ofta är något som

grundläggs tidigt i livet har jag valt att placera denna personegenskap efter samhällsklass

i barndomen men före utbildningsnivå. Jag menar att religion

hypotetiskt skulle kunna ha följande effekter på en persons värderingar:

1) Erfarenhet och verklighetsbild: En religiös människa har föreställningar

om hur världen fungerar som är fullständigt väsensskilda från en ateist.

2) Intresse: Den religiöse kan ha ett intresse att driva sin religions och

kyrkas intressen i politiken.

Erfarenheter av kultur

En av avhandlingens frågeställningar är att försöka utreda vilken betydelse

politikers erfarenheter och kunskaper i de områden man är satt att besluta om

har för betydelse för vilka ideologiska hållningar man har på området. Eftersom

denna studie är avgränsad till den kommunala kulturpolitiken ställs politikernas

erfarenheter av konst och kultur här i fokus. Jag tänker mig att den kulturella

erfarenheten kan påverka politikernas värderingar på två sätt:

1) Erfarenhet och kunskap: Prioriteringar och tolkningen av en viss verksamhets

nytta påverkas av ifall man har egna erfarenheter av den.

Genom större praktisk insikt i det som skall värderas har man en annan

referensram än de som saknar erfarenhet av kultur. 165

2) Intresse: Som flitig kulturkonsument har man ett intresse av att samhällets

kulturservice är så omfattande som möjligt, i synnerhet på de

områden där man själv är aktiv.

165 Att brukare av en offentlig service ofta har annorlunda synpunkter på den aktuella verksamhetens

kvalitet stöds av tidigare forskning I Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001)visas t ex

att 84 procent av brukarna av bibliotek 1992 var nöjda med dess service att jämföra med samma siffra för

”Allmänheten” som var 59 procent.

54


Siffror och tabeller

Man kan välja olika modeller för att presentera sina kvantitativa resultat.

Somliga föredrar att läsa om siffrorna i textform och ser tabeller och diagram

som bromsklossar. Själv är jag av den uppfattningen att så mycket som möjligt

av de uppgifter som behandlas i texten skall återfinnas i en tabell. Det handlar

om trovärdighet gentemot läsaren. Läsaren skall själv enkelt kunna bilda sig en

uppfattning om de resultat som erhållits och pröva dem mot författarens

tolkningar.

Problem uppstår dock när vi som i denna avhandling står inför en myriad

av delanalyser. Jag har därför beslutat mig för en kompromiss, nämligen

resultatredovisning i form av en standardiserad kondenserad tabell. I

Metodappendix beskrivs mer noggrant hur analysen har gått till och tabellerna

tagits fram, men för att den läsare som inte känner sig upplagd för att dyka ner i

regressionsträsket kommer i detta avsnitt en lathund som visar hur man skall

läsa tabellerna. Men först skall vi repetera och precisera studiens oberoende

variabler, det vill säga personegenskaper. Vissa kontextrelaterade variabler som

rör egenskaper hos kommunen eller hur den kulturansvariga nämnden är

organiserad kommer att beskrivas längre fram i avhandlingen.

I Figur 7 har egenskaperna placerats i en svag kausalordning, det vill säga

att om det finns indirekta effekter mellan dem så menar jag att de som står

överst påverkar dem som står under snarare än tvärtom. De variabler som

används i studiens analyser förekommer dels som dikotomier (för att kunna

jämföra effekter och utföra stiganalyser) och dels som flerstegsskalor (för att tillvarata

så mycket information som möjligt).

Figur 7: I analysen ingående personegenskaper

Egenskap Definition av flerstegsskala Dikotomisering: 1 =

Ålder Födelseår Äldre (65 år och äldre)

Ursprung

Invandrare (född utländsk

medborgare)/svenskfödd

Invandrare (född utländsk medborgare)

Kön Kvinna/man Kvinna

Klass: barndom /

uppväxt

Arbetarklass, medelklass, övre

medelklass, överklass

Högre klass förr (Över- eller Övre

medelklass)

Religiositet Religiositet: sex skalsteg Religiös (6 eller 5 på skalan)

Utbildning

Grundskola eller motsvarande,

gymnasium eller motsvarande, Högutbildad (Högskoleutbildning)

högskola eller motsvarande

Typ av

Chef/tjänsteman i ansvarsställning,

tjänsteman, arbetare

sysselsättning

Arbetare

Klass: idag

Arbetarklass, medelklass, övre Högre klass idag (Över- eller Övre

medelklass, överklass

medelklass)

Tid i kommunen Andel av livet i kommunen

Inflyttad (inte bott hela livet i

kommunen)

Kulturkonsumtion

Antal aktiviteter per år av 8

uppräknade

Kulturaktiv (fler aktiviteter än

genomsnittet bland de svarande)

55


Det sätt som här skall användas för att kontrollera variablers indirekta effekter

är stiganalys, och hur detta går till beskrivs i detalj i Metodappendix (s286ff). För

att redan här ge en uppfattning om personegenskapernas inbördes relationer har

jag konstruerat Figur 8 som bygger på Tabell 54 i Metodappendix. Att rita upp

alla samband mellan de olika personegenskaperna skulle kräva ett oöverskådligt

antal pilar mellan tio boxar, men för att ändå skapa en visuell bild av sambanden

mellan variablerna har jag i figuren ritat ut de starkaste effekterna.

Figur 8: Kausalsamband mellan personegenskaperna

Religiös/ Kön: Invandrare

Ålder Klass troende Kvinna Född utländsk

uppväxt

medborgare

65 + Över-, övre

medelklass

Utbildning:

Högskola

Klass

idag

Över-, övre

medelklass

Yrke:

Arbetare

Kulturkonsumtion

Inflyttad i

kommunen

Kommentar: Figuren bygger på Tabell 54 i Metodappendix och illustrerar samband mellan

studiens personegenskaper i dikotomiserad form. Endast effekter starkare än +/- 0,1 är inritade.

Pilarnas tjocklek bestäms av effektens storlek och grå pil indikerar att effekten är negativ.

Vi ser bland annat att åldersvaribeln har effekter på ett flertal av de övriga

egenskaperna, och att samhällsklass i barndom/uppväxt betyder mycket för

vilken samhällsklass man har senare i livet och vilken utbildning man får. De

indirekta effekterna för ålder och klass i barndom/uppväxt är också därmed de

starkaste, vilket leder till att just dessa variablers totala effekter är de som har

potential att avvika mest från de direkta.

56


Lathund för avhandlingens tabeller

Den tabellform som är den vanligast förekommande i avhandlingen illustreras i

Tabell 6. Längst till vänster i alla tabeller citeras ordagrant det påstående eller

den fråga från enkäten som analyseras. Nyckelord är i allmänhet understrukna.

Tabell 6: Tabellexempel: Politiken bör bygga på värden från kristendomen

Politiken bör bygga på

värden från kristendomen

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

34 40 25

47 53

+ Kd M

– V S

Religiös, äldre t+ , svenskfödd t- , högre

klass idag, kulturaktiv, högre klass

förr + , man, ej arbetare

P

E

S

,31

,39

,47

”Ja Delv Nej” – Frekvensfördelning

De flesta frågor har formen av ett påstående som de svarande har att ta ställning

till på en sexgradig skala från ”6 ”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls” och där

”Delvis” stod mellan 4 och 3. Skaletiketterna kan variera något beroende på hur

påståendet eller frågan är formulerad. Alternativet ”Vet ej” räknas alltid som

internbortfall om inget annat anges.

I tabellens andra del presenteras frekvensfördelningen för alla svarande.

På den övre raden har svaren på den sexgradiga skalan reducerats till tre grupper

där Ja betyder skalsteg 6 eller 5, Delv 4 eller 3 och Nej 2 eller 1. Vi ser i Tabell

6 att 34 procent av alla kulturpolitiker svarat 6 eller 5 på skalan och anses därmed

vara klara anhängare av påståendet. I den undre raden redovisas andelen

som instämmer mer än de tagit avstånd, det vill säga svarat skalsteg 6, 5 eller 4

och de som tar avstånd mer än de instämmer och svarat 3, 2 eller 1.

Om inget annat anges så är det dessa siffror som används när procentsiffror

för hur många som instämmer i ett påstående refereras. I Tabell 6 ser vi att

47 procent instämmer i att politiken bör bygga på kristna värden.

Partier

Under rubriken Partier redovisas vilka 2 av de 7 rikspartierna vars företrädare

instämmer mest respektive minst i det aktuella påståendet eller svarar mest

positivt eller negativt om det rör sig om en frågeformulering. Resultaten baseras

på partiföreträdarnas medelvärden på den sexgradiga skalan (alltså inte procentandelar

som instämmer) utan hänsyn till deras personliga egenskaper. I Tabell 6

betyder således + Kd M att gruppen kristdemokratiska politiker är de som instämt

mest i påståendet och moderaterna näst mest. – V S betyder att vänsterpartisterna

instämt minst och socialdemokraterna näst minst.

Positiva egenskaper

Under rubriken Positiva egenskaper redovisas vilka personliga egenskaper som

har betydelse för att förklara politikernas ställningstagande. Analysen är ett

resultat av ett flertal regressioner enligt vad som redovisas i Metodappendix. I

57


tabellerna presenteras resultat som bygger på effekter av personegenskaperna i

dikotomiserad form, detta för att egenskaperna skall kunna rangordnas. I Tabell 6

inleds uppräkningen av egenskaper med Religiös, äldre… vilket betyder att religiositet

och ålder är personegenskaperna med starkast och näst starkast effekt på

den aktuella frågan. Endast de variabler som har en signifikansnivå under 0,1

redovisas. Om en egenskap är kursiverad som till exempel högre klass idag i Tabell

6 innebär det att signifikansen försvinner för denna variabel om man tar hänsyn

till partitillhörighet. Det betyder här att partisystemet lyckas fånga den effekt som

klasstillhörighet idag har på politikernas inställning till kristna värden.

Om en egenskap följs av ett upphöjt t+, som till exempel äldre t+ i exempeltabellen,

indikerar det att variabeln har en tydligt förstärkt total effekt på påståendet

om man via stiganalys tar hänsyn till de indirekta effekterna via den

inbördes kausalordningen mellan personegenskaperna. Beteckningen t– anger

att den totala effekten är tydligt svagare än den direkta.

Egenskaper inom parentes ( ) får signifikans först sedan man tagit hänsyn

till parti, om de inte markeras med (t) vilket istället indikerar att insignifikanta

egenskaper har en stark total effekt som försvunnit i den multipla regressionen.

R 2 j – Förklarad varians

Under rubriken R 2 j redovisas i vilken grad partitillhörighet (P) och de i analysen

ingående odikotomiserade personliga egenskaperna (E) förklarar variationen

i politikernas svar samt vilken förklaringsgrad de båda har tillsammans (S). I

exemplet ser vi att Partitillhörigheten förklarar variationen i svaren på frågan

om kristna värden med 31, personegenskaperna med 39 och de båda tillsammans

med 47 procent.

Tabell 7: Exempel på tabell med dikotom oberoende variabel

Ange vilket du instämmer mest i:

Alla Partier Positiva egenskaper R 2 j

Det sköna i konsten är ett evigt värde! 80 + Mp M Lågutbildad, kvinna P ,02

E ,03

Det sköna i konsten är tidsbundet och förgängligt! 20 + V S Högutbildad, man S ,04

Undantagsvis har enkätens frågor en annan form som gör att den beroende

variabeln är dikotom. I några fall är det som i Tabell 7 där de svarande tagit

ställning mellan två alternativ. Det som skiljer tabellmodellerna åt är dels

frekvensredovisningen, som här anges som hur många av Alla som instämt

mest i respektive påstående, dels under Partier där det inte redovisas vilka

partier som instämt minst och mest utan endast vilka två partier som har flest

anhängare av vartdera alternativet.

Under Positiva egenskaper anges vilka av personegenskaperna som har

positiv effekt för att man väljer det ena alternativet. I Tabell 7 ser vi alltså att

utbildning har starkast effekt och att låg utbildning innebär att man oftare stöder

alternativet Det sköna i konsten är ett evigt värde.

58


DEL II

IDEOLOGISKA DIMENSIONER I

KOMMUNAL KULTURPOLITIK

59


5 Etik och ideologi

I detta kapitel skall jag försöka precisera hur jag kommit fram till avhandlingens

beroende variabler, nämligen de kommunala kulturpolitikernas ideologiska

hållningar. Centrala begrepp i sammanhanget är etik, ideologi och värden vilka

alla tarvar en närmare förklaring innan vi kan gå vidare.

Som jag skrev i avhandlingens inledning menar jag att politik utgörs av

handlingar eller planer för handlingar. Handlingar är i sin tur mänskliga verksamheter

(eller icke-händelser) som inträffar till följd av människors medvetna försök

att förverkliga sina preferenser. Eller, som John Stuart Mill har formulerat det:

Now what is an action? Not one thing, but a series of two things, the state of mind called

volition, followed by an effect. The volition or intention to produce the effect, is one thing,

the effect produced in consequence of the intention, is another thing; the two of them

together constitute an action. 166

En värdering av alternativa handlingar – eller att avstå från att handla – är alltså

en beståndsdel i alla handlingar och följaktligen har även all politik en värderingskomponent.

Jag menar att förhållandet mellan värderingar och politik förenklat

ser ut som i Figur 9.

Figur 9: Politikens komponenter

Värderingar

Verklighetsuppfattningar

Ideologi

Politik

Praktiska förutsättningar

I kombination med verklighetsuppfattningar, främst om hur världen och

människan är beskaffad, utgör värderingarna det vi kallar politisk ideologi. Att

den politik som verkställs eller planeras inte alltid överensstämmer med politikernas

ideologiska intentioner beror på att praktiska förutsättningar och yttre

restriktioner, inte minst tillgången på resurser, kan sätta hinder i vägen. 167

En reservation i sammanhanget rör att även om alla handlingar har en

ideologisk grund så betyder inte det att de som handlar alltid är medvetna om

denna. Det vore omänskligt, och förmodligen praktiskt omöjligt, att kräva att vi i

varje stund vi utför en handling ständigt skulle ha dess hela etiska innebörd

uppe till prövning, även om det skulle leda till att handlingar med sinsemellan

motstående etiska mål utförs. Eller, som Sven-Eric Liedman formulerar det, föreställningen

om den enskilda människan som sina åsikters, sina innebörders, ja sitt språks

skapare strider mot Marx, Freud, strukturalism, semiotik och den hermeneutik som

166 John Stuart Mill citerad i Mats Lundström (1993) s37

167 Vilket är implementationsforskningens smala lycka, se t ex Anders Sannerstedt (2001), jfr Jörgen

Hermansson (1984) s29 om varat, börat och görat.

61


kallas misstankens hermeneutik , och att därför det är orättvist att komma med

anklagelser av typen Du håller ju inte reda på vad du anser! 168 Vi måste därför skilja

mellan den etik vi förnuftsmässigt är anhängare av och den som omedvetet eller

reflexmässigt tillämpas i en specifik handlingssituation. 169

Sådana åtskillnader kan göras på flera sätt, exempelvis mellan moraliska

och ickemoraliska preferenser. 170 Man kan också göra en distinktion mellan

riktighetskriterium – det etiska system som bestämmer en handlings etiska värde,

men som inte automatiskt leder till den bästa lösningen vid direkt tillämpning,

och beslutsmetod – det system enligt vilket man bör handla för att den totala

summan handlingar skall få maximalt etiskt värde. 171

Det finns också en skillnad mellan den etiska avsikt en aktör har med sin

handling och den innebörd handlingen har för en utomstående betraktare.

Kanske vill man väl men vet inte hur. Kanske blir politikens etiska konsekvenser

raka motsatsen till de avsedda.

Ytterligare en invändning skulle kunna vara att handlingsbegreppet är

rationalistiskt och med nödvändighet förutsätter någon form av fri vilja hos den

aktör som utför handlingen. I vilken grad detta verkligen är tillämpligt på allt

det vi vanligen kallar politik är en intressant diskussion som vi inte skall gå vidare

in på för tillfället. 172

Som jag hoppas redan har framgått är dock politiken i den representativa

demokratin ett område där vi har viss rätt att förutsätta en viss etisk medvetenhet

och konsekvens. Om inte den utförda politiken ligger i linje med den ideologi

som de valda ombuden deklarerade i valet, eller som de möjligen har

utvecklat i dialog med sina uppdragsgivare mellan valen, är hela idén förfelad.

Det legitimerade politiska normskapandet flyttas i så fall från folket till

politikerna och folkstyret upphör.

Etik

Eftersom begreppet ”etik” – precis som ”kultur” – har använts i vardagsspråk

och av vitt skilda tänkare under flera tusen år är det omöjligt att ge en definition

som täcker alla de disparata betydelser som de givits under historien. Rent

språkligt kommer ordet ”etik” av grekiskans ethikos som ungefär betyder ”det

som har att göra med sederna”, och har ofta en vag språklig relation till begreppet

”moral”, som kommer av latinets mora´lis som har exakt samma be-tydelse

som ethikos har på grekiska. I Nationalencyklopedien skriver artikelförfattarna

Göran Hermerén och Ragnar Holte att etik och moral ofta uppfattas som

synonymer, men de förespråkar en användning där med moral avses

168 Sven-Eric Liedman (1980) s116f

169 Jfr objective rightness and subjective rightness Torbjörn Tännsjo (1998) s34f.

170 JC Harsanyi refererad i Mats Lundström (1993) s46

171 Jfr Will Kymlicka (1995) s38, Torbjörn Tännsjo (1998) s35ff

172 Möjligen kan man konstatera att om allt mänskligt handlande alltid är determinerat så har jag ingen anledning

att be om ursäkt för att projektet intar en rationalistisk hållning – det var menat så.

62


… människors praktiska handlande och därmed förbundna, inte alltid klart uttryckta

värderingar. En persons eller grupps moral visar sig i vad den gör eller underlåter att göra.

Med etik avses den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.

Jag instämmer i innebörden av Hermerén och Holtes definition av etik men jag

vill dock undvika att basera en etikdefinition på moralbegreppet. Det är i grunden

samma ord. För egen del skulle jag helst vilja avstå från att skilja mellan moral

och etik och öka förvirringen på området 173 (en ambition som dessvärre kommer

att falla redan i senare i detta kapitel). Istället kommer jag att utgå ifrån värdebegreppet.

I denna avhandling menas med etik läran om människors uppfattningar i

värdefrågor – värderingar – till skillnad från uppfattningar om världen som

kommer att kallas verklighetsuppfattningar. Värde är i sin tur ytterligt svårdefinierat

rent språkligt, den närmaste svenska synonymen torde vara begärlighet.

174 Det som har egenskapen värde kallas värdefullt.

Nu råder det knappast någon enighet om hur värdebegreppet bör definieras

och frågor om begreppets innebörd är snarast en etisk, eller metaetisk, fråga.

Uppgiften här är dock inte att ge värde en specifik etisk betydelse utan istället

att använda det som ett samlingsbegrepp för fenomen med en viss funktion. Jag

menar att värde är den egenskap som en upplevelse, ett ting, en situation, ett

fenomen etc uppfattas ha, det som ger den dess begärlighet. Man kan säga att

värde är det som är ett medvetet mål för handlingar 175 genom sin egen inneboende

kraft, inte av andra motiv eller konsekvenser. Begärligheten i värdet

innebär att om vi, medvetet eller omedvetet, anser att någonting har ett värde så

styrs våra handlingar att åstadkomma, hedra, bevara eller öka detta värde.

If we think it right to give famine relief then, other things being equal, we must be

motivated to give to famine relief. 176

Värden kan ta sig uttryck i två huvudformer: det goda – där det värdefulla är

önskvärda förhållanden, och det rätta – där det värdefulla är plikter, regler, normer,

eller handlingar och situationer som uppkommit i enlighet med dessa plikter.

Om något saknar värde är det likgiltigt för oss, har det däremot ett negativt

värde så är det motsatsen till begärligt det vill säga något man vill undvika. 177

En ytterligare språklig komplikation är att ordet ”etik” är tvetydigt. Det

handlar dels om läran i allmänhet (”etiken”) men kan också syfta på specifika

och komplexa system – faktiska eller teoretiska – av värderingar (”olika etiker”).

Forskning om etik kan indelas i ett flertal discipliner. Vad de etiska begreppen

(till exempel ”gott” och ”rätt”) egentligen betyder och vad vi kan ha

kunskap om när det gäller etik utreds inom ramen för metaetiken. I den norm-

173 Som Torbjörn Tännsjö (2000) s22

174 Nationalencyklopedins ordbok

175 Göran Sörbom (1974) s52ff som också diskuterar vidare om värden som disposition och som mål för

handlingar.

176 Michael Smith (1997) s402

177 Mer om vad värden kan vara kommer i kapitel 6 Metaetik.

63


ativa etiken utreds och argumenteras för vilken etik som är den riktiga.

Deskriptiv etik försöker att analysera etiska förhållanden och ställningstaganden

i samhället med en ”neutral” utgångspunkt. Den deskriptiva etiken är alltså

en motsvarighet till vad Evert Vedung kallar innehållslig idéanalys. 178 Ytterligare

en infallsvinkel är parallellen till Vedungs funktionella idéanalys som vi i

brist på bättre med Nationalencyklopedin får kalla moralvetenskap, det vill

säga forskning om vad det är som formar de värderingar vi har.

Den mer deskriptiva forskningsansatsen när det gäller etik är mindre problematisk.

Värderingar (i motsats till värden) och ideologier är företeelser som

bevisligen existerar. De har också viktiga funktioner i alla livets skeenden eftersom

de ingår som ett element i alla bedömningar och i varje medveten handling. Att

mer noggrant analysera sina egna personliga bevekelsegrunder för viktiga steg i

livet är nödvändigt för den som söker ökad självinsikt.

När man skall bestämma vilka värderingar en person har tvistar filosoferna

om huruvida man skall betrakta etiken som obligatoriskt kopplad till individens

motivation (internalism) eller om det, åtminstone teoretiskt, går att skilja motiven

och etiken åt (externalism).

Enligt externalister är det alltså möjligt att handla emot sin egen etiska

uppfattning i en fråga till följd av icke-etiska motiv, medan internalisten skulle

hävda att dessa motiv är den verkliga etiska uppfattningen. 179 Om till exempel

en person, M, väljer mellan att läsa en rafflande deckare och ett stycke modern

centrallyrik och stannar inför det förra, beror det enligt en internalist på att hon

värderar detektivromaner högre än poesi, medan en externalist skulle säga att

hon nog vet att hon borde läsa lyriken men att hon fallit undan för andra, och

lägre, spänningssökande drifter.

Man skulle kunna säga att den deskriptiva politiska idéanalysens metodologiska

perspektiv 180 är internalism. Det är politikernas handlingar och explicit

uttryckta hållningar som studeras. Sett med detta perspektiv uppstår automatiskt

ett incitament för handling (eller icke-handling) när människors värderingar

kopplas samman med empiriska uppfattningar om verkligheten. Om till

exempel M har en värdering att posesiläsning trots allt är något värdefullt och

samtidigt empiriskt uppfattar sig ha en möjlighet att läsa poesi (hon har inget

annat vettigt att göra och en diktsamling – men ingen deckare – finns till hands)

så kommer hon att göra så, förutsatt att inga andra värdekonflikter spelar in.

It is ludicrous to say that we might accept that an action is outrageously wrong and still

think of this as not in itself giving us good reason to hold back. 181

178 Evert Vedung (1977)

179 David O Brink (1989) kap 3, Lars Bergström (1993)s70f

180 alltså inte alls ur filosofiskt perspektiv, jag tar inte ställning här – det får politikerna göra själva. Det är

värderingar och inte värden som står under luppen.

181 Jonathan Dancy (1997) s415

64


Ideologier

Ordet ideologi reserveras för en samling föreställningar, som tänkas bilda ett mera

systematiskt helt och angiva generella och bestämda direktiv för handlandet

Herbert Tingsten 182

När uppfattningar om hur naturen fungerar och ser ut, människosyn, föreställningar

om sociologiska och ekonomiska principer etc kopplas samman med

värderingar uppstår en handlingsformulerande viljeinriktning – en ideologi.

Begreppet ”ideologi” är språkligt sett en modern företeelse i jämförelse med till

exempel ”etik”, och har endast 200 år på nacken. Inte desto mindre har även detta

begrepp lyckats svälla ut så till den milda grad att det kan innefatta det mesta.

En ideologi kan stå för både en tjock väv av föreställningar om värden och världen

som omfattar en hel civilisation eller vara en enkel sammankoppling mellan en enskild

värdering och uppfattning om saktillstånd hos en enskild individ. Herbert

Tingsten har i en klassisk formulering beskrivit ideologier enligt följande:

Ofta påstås att de politiska ideologierna utgöra värderingar och på denna grund är

undandragna debatt; när det gäller värderingar föreligger ju icke sanningsfrågan.

Uppfattningen är naturlig så till vida, som en ideologi tänkes ägnad att påverka handlandet

och för att handla krävs ju ett beslut, som kan sägas vara beroende av en värdering. I varje

ideologi finnes också ett moment av värdering eller åtminstone av utsagor, som antas

ägnade att omedelbart framkalla en värdering av bestämd art. Men en undersökning av

några politiskt viktiga ideologier visar omedelbart att de icke huvudsakligen utgöra serier av

värderingar. Verklighetsomdömen spela huvudrollen. I de mest skilda ideologier kunna

värderingarna – vilka i regel äro ytterligt allmänt givna – vara ensartade; det är uppfattningen

av verkligheten som ger ideologin dess särprägel. 183

Nu tror jag inte att vi är så ense i värderingsfrågor som Tingsten menade men

klart är att det, i politiken som i vardagslivet, inte räcker med att ha en aldrig så

teoretisk välgrundad etik – man måste ha en uppfattning om hur den bäst skall

kunna förverkligas också. Ideologier håller ofta en hög abstraktionsnivå, inte

sällan med tillämpning på global eller nationell nivå. Men i betydande utsträckning

bedrivs politik också på det lokala planet, där verklighetsuppfattningen är

präglad av de unika lokala förutsättningarna.

Den praktiska politiken är den tillämpade ideologin – handlingen – sedan

den genomgått ett stålbad av strukturella hinder. Här måste tas hänsyn till de

praktiska förutsättningarna (det vill säga resurser, intressekonflikter, behovssituationer,

kompetens, politiska majoriteter, regler, institutioner etc) innan

idéerna kan förverkligas. Det slutliga resultatet kan ligga långt från de ursprungliga

avsikterna (vara det minst dåliga alternativet), och riskerar kanske därmed

till och med att göra intryck av att vara följden av en helt annan ideologi.

Varje politisk handling kan granskas utifrån sin etiska grund, varje mer

komplex politisk företeelse kan analyseras ”baklänges” och inplaceras i en ideologisk

position enbart utifrån sin avsedda funktion (inte den reella funktionen;

182 Herbert Tingsten (1941) s9, jfr Jörgen Westerståhl (1970) s52ff, Stefan Björklund (1970) s123ff

183 Herbert Tingsten (1941) s12

65


finns det oavsiktliga brister någonstans kan de inte skyllas på ideologin, möjligen

på en felaktig verklighetsbild). Sven-Eric Liedman menar till exempel att

’Ideologi‘ fattat i den neutrala, abstrakta innebörden som i ‘politisk ideologi’, ‘centerpartiets

ideologi’ etc pekar alltid utöver sig själv och leder till frågor om konsekvensen i handling

och åtgärder. Men även det omvända gäller. Allt vad människorna gör och åstadkommer

kan avvinnas innebörder. Det kan tolkas och innebörden kan formuleras i ord. 184

Man kan, enligt Liedman alltid

fråga efter den latenta ideologin i envar mänsklig skapelse eller produkt. Det finns en latent

ideologi att analysera fram ur en Karl Johanssoffa eller en stendös, ur en rullbräda eller en

hamburgare. 185

När man studerar politik och offentlig förvaltning riskerar man ofta att glömma

att även konkretiserandet av en målsättning i sista ledet är ideologiskt, inte

minst när de politiska målformuleringarna är mångtydiga och vaga. Detta gäller

i synnerhet om man tillämpar den (åtminstone i retoriken) fortfarande populära

målstyrningstekniken. Björn Rombach har argumenterat för att

målstyrning innebär att politikerna skall ange mål medan det står tjänstemännen fritt att

välja medel. I det konkreta arbetet visar det sig dock ofta att de medel man väljer inte är

politiskt neutrala. Tvärtom förefaller det … vara så att värdemässiga skiljelinjer rör just valet

av medel. Målen är opolitiska medan medlen är politiska. 186

Politisk etik

Denna avhandling handlar om politik och det är därför på sin plats med en avgränsning

av både etik- och ideologibegreppen. Först gäller det att ringa in vad

som skall menas med ”politisk etik”. Med risk för ytterligare begreppsförvirring

kan det vara lämpligt att ta sin utgångspunkt hos Jürgen Habermas:

I distinguish between moral questions of justice and ethical questions of self understanding.

When we approach a problem as a moral question, we ask which regulation lies in the equal

interest of all (or what is ”equally good for all”). However, when dealing with ethical

questions, we weigh alternatives from the perspective of individuals or collectivities that are

seeking to confirm their identity and that want to know which life they should lead in light

of who they are and want to be (or what ”is good for me/us on the whole and in the long

run). 187

I ett annat sammanhang skriver han på samma tema att

Frågan ”Vad bör jag göra?” besvaras moraliskt med hänvisning till det som man bör göra.

Moraliska påbud är kategoriska eller obetingade imperativ som uttrycker giltiga normer

eller implicit hänvisar till sådana. Först dessa påbuds imperativa innebörd kan förstås som

ett böra som inte är beroende av subjektiva mål eller preferenser eller av det som för mig är

det absoluta målet – ett gott, lyckligt eller oförfelat liv. 188

Här använder alltså Habermas begreppen ”etik” och ”moral” på sitt eget sätt.

Bland andra som skiljer mellan de båda begreppen brukar det vara vanligare att

184 Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s12

185 Sven-Eric Liedman (1980) s73, jfr Susanne Johansson (2002) som menar att man kan studera ungdomars

livsstilar som uttryck för deras värderingar.

186 Björn Rombach (1991) s52, jfr Rune Premfors (1989) s89

187 Jürgen Habermas (1998) s386 OBS Mina understrykningar.

188 Jürgen Habermas, Anders Molander och Erik Oddvar Eriksen (1997) s22

66


kalla den mer individuella och handlingsinriktade delen av etiken för moral och

det mer allmänna för etik. För tydlighetens skull döper vi om Habermas ”etik”

till ”privatmoral” och det han kallar ”moral” till ”samhällsetik”.

Privatmoral står för det som den enskilde (upplyste) individen, eller

möjligen ett kollektiv, upplever som värdefullt för egen del, medan samhällsetik

betecknar de normer som gäller i samspelet mellan människor och som tar hänsyn

till andras intressen. Den politiska etiken är en del av samhällsetiken. Det är

den etik som är relevant i den offentliga politiska debatten och som ligger till

grund för väljarnas ställningstagande i val och politikers beslutsfattande. 189 Det

finns inga fasta gränser mellan privatmoral och samhällsetik, och det är rimligt

att hävda att politiken bör bygga på människors privatmoraliska uppfattningar.

Men ibland kan de båda stå i konflikt. Så är bland annat fallet när en individ

undviker att handla till sitt eget bästa för att ta hänsyn till någon annan.

Politiska ideologier

Precis som den politiska etiken är avgränsad från det mer allmänna etikbegreppet

kan man definiera ut politiska ideologier från andra ideologier. De

politiska ideologierna är de handlingsformulerande viljeinriktningar som handlar

om hur den offentliga politiken bör utformas, hur samhällets resurser bör

användas och så vidare.

När man vill studera ideologier och ideologiska hållningar kan man gå till

väga på flera sätt. Ett är att utgå från de klassiska politiska ideologierna som vi

alla har hört talas om och sedan försöka undersöka förekomsten och relevansen

av dessa i samhället.

Låt oss göra ett försök. Sven-Erik Liedman menar att i den moderna

statsvetenskapen liksom i dagligt tal har de politiska åskådningarna som liberalism,

socialism och konservatism kommit att ses som ideologierna framför andra. 190 I enkäten

fick de kommunala kulturpolitikerna därför svara på i vilken utsträckning de

ansåg sig vara anhängare av dessa ideologier. Jag lade till feminismen och ekologismen

för att se om dessa mer senmoderna ”ismer” eventuellt var lättare att

ansluta sig till bland vissa politikergrupper.

Och man måste säga att dessa ideologifrågor föll i mycket god jord i så

måtto att antalet politiker som inte ser sig som anhängare av någon av de uppräknade

ideologierna är försvinnande litet. Fyra femtedelar av de svarande är

enligt egen utsago anhängare till någon av de tre klassiska ideologierna och av

de resterande är en stor majoritet ekologister och/eller feminister. I Tabell 8 ser

vi att vi att politikernas subjektiva inställning till de tre klassiska ideologierna i

mycket hög grad förklaras av deras partitillhörighet, i synnerhet till socialismen

där förklaringskraften är nära 80 procent. Även om personegenskaperna också

uppvisar höga siffror tillför de nästan ingenting utöver partitillhörighet.

189 Jfr Lennart Lundquist (1988) kap 4 om offentlig etik

190 Sven-Erik Liedman, artikelförfattare till ”Ideologi” i Nationalencyklopedin

67


I föregående kapitel ställde jag frågan om det inte är rimligare att hävda att det

är människors egenskaper som förklarar vilka värderingar de har och som i sin

tur påverkar partivalet. Ställd inför dessa höga siffror är frågan om inte sambandet

kan vara det omvända, eller kanske snarare att valet av parti är något

som ligger mycket nära ett ställningstagande till de klassiska ideologierna så

som politikerna uppfattar dem.

Föga överraskande är de mest socialistiska partierna Vänsterpartiet och Socialdemokraterna,

och de minst Moderaterna och Folkpartiet. Oavsett parti definierar

sig kvinnor och lågutbildade sig som mer socialistiska än män.

Rangordningen av hur partierna ställer sig till liberalismen är den omvända

jämfört med socialismen. Om man bortser från parti uppfattar sig män,

äldre och politiker som är inflyttade i kommunen som mer liberala än andra.

Moderaterna och Kristdemokraterna är de starkaste anhängarna av

konservatismen medan Vänstern och Socialdemokraterna tar starkt avstånd från

denna ideologi. Om man är äldre och hade en högre klass i barndomen slår det

igenom med en mer positiv inställning till konservatismen även om man

kontrollerar för parti.

Tabell 8: Tre klassiska och två senmoderna ideologier

I vilken utsträckning anser du dig vara anhängare av var och en av följande politiska ideologier?

Socialism

Konservatism

Helt Delv Inte Partier Positiva egenskaper R 2 j

49 18 34

+ V S Lägre klass idag, ej religiös t+ , lägre klass P ,79

förr t+ , arbetare t+ , yngre t+ , kulturaktiv, E ,33

59 41 – M Fp invandrare, kvinna (lågutbildad t+ ) S ,79

14 24 63

26 74

+ M Kd

– V S

Högre klass idag, högre klass förr t+ ,

religiös, man, kulturpassiv (äldre t+ )

P

E

S

,54

,21

,55

Liberalism

24 41 35

44 56

+ Fp M

– V S

Högre klass idag, religiös, ej arbetare, man,

högutbildad, (äldre t+ , inflyttad)

P

E

S

,45

,17

,46

Feminism

27 34 38

45 55

+ V Mp

– M Kd

Kvinna t+ , yngre, kulturaktiv, lägre klass

idag, högutbildad, ej religiös, lägre klass

förr t+

P

E

S

,26

,18

,34

Ekologism

36 46 18

62 38

+ Mp V

– M Fp

Lägre klass idag, kulturaktiv, kvinna,

högutbildad (lägre klass förr t+ )

P

E

S

,20

,06

,23

Kommentar: För att tolka denna och motsvarande tabeller, se lathunden på sidan 57.

I inställningen till feminism och ekologism tillför personegenskaperna lite mer

förklaringskraft men det är ändå partianknytningen som är mest slående.

Vänsterpartister och miljöpartister är de som oftast är anhängare av båda dessa

ideologier medan Moderaterna har flest skeptiker. Manligt kön och låg kulturkonsumtion

är personegenskaper som oberoende av parti har en negativ

inverkan för attityden till både feminism och ekologism.

68


Här skulle man kunna stanna och säga att de gamla ideologierna lever och

frodas, även på kulturpolitikens område. Men gör de det? Vad innebär det egentligen

att vara anhängare av till exempel konservatism och hur skiljer det dig från

liberalism i konkret politik? Vissa svenska partier brottas varje dag med detta

problem. På motsvarande sätt är socialism något högst flytande i dagens europeiska

politik, 191 och till och med något så till synes entydigt som nyliberalismen

kan, om man skrapar på ytan, stå för vitt skilda ideologiska grundantaganden. 192

I ett konferenspapper 193 gjorde jag, halvt på allvar halvt på skämt, en liten

studie grundad på data från kulturpolitikerenkäten som syftade till att

undersöka de klassiska ideologiernas reella livskraft. När Reidar Larsson

försöker finna teman för att reda ut skillnaderna mellan ett antal av vår tids

ideologier använder han sju tämligen grovhuggna kriterier. 194 Själv använde jag

sex, vad jag trodde, mycket modesta villkor för att klassificera personer som

antingen socialister, konservativa eller liberaler. 195

För varje villkor fanns fyra svarsalternativ och därmed gavs det i praktiken

4096 möjliga svarskombinationer. Endast tre av dessa kan sägas representera

entydig socialism, konservatism respektive liberalism. Det skulle visa sig att

endast någon enstaka av de kommunala kulturpolitikerna kunde beskrivas som

renläriga anhängare av någon av de tre ideologierna. Men även med mycket

generösa minimiregler, att man instämde i åtminstone tre av de sex kriterierna,

blev resultatet att anhängarna av de klassiska ideologierna i realiteten är

betydligt färre än vad man får intrycket av om man endast utgår från politikernas

egna subjektiva uppfattningar i frågan.

Slutsatsen av denna studie var att för att fånga upp de reella ideologiska

dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken räcker det inte långt att fråga

politikerna om hur de själva ställer sig till ett antal namngivna ideologier.

Politiken är så ideologiskt mångfacetterad och de sex kriterierna jag använde där

utgör i själva verket endast en liten bråkdel av alla de etiska och ideologiska

dimensioner som ryms i all politik.

191 Olle Svenning (2000)

192 Anna-Maria Blomgren (1997)

193 David Karlsson (2000)

194 Reidar Larsson (1994): grundvärderingar, människosyn, viktigaste enhet i samhället, metoder för samhällsförändring,

politisk styrelseform, ekonomisk organisation och utopi

195 Värdenas ursprung – hur har den giltiga samhällsmoralen har uppstått? Det offentliga samhällets roll –

hur ser man på statens och kommunens relation till medborgarna? Människosyn – hur ser individernas

handlingsfrihet ut? Syn på jämlikhet – är människor jämlika, och vad innebär i så fall det? Ansvar för

medmänniskor – kan man ålägga en människa ansvar för sin nästas välfärd? ”Högre makt” – finns det

övermänskliga krafter som styr samhällsutvecklingen?

69


Analysinstrumentet

I avhandlingens syfte anges att studien skall beskriva och analysera de ideologiska

dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken. Dimensionsbegreppet är flertydigt

och dess betydelse i syftesformuleringen grundas i insikten om att komplexa

ideologier inte kan inplaceras på en enda enkel skala. I de politiska ideologierna

finns en mängd delaspekter, och det är summan av idébärarnas inställning i alla

dessa delar som utgör helheten.

Ur ett teoretiskt perspektiv är det inte svårt att konstruera idealtyper för att

kategorisera dessa delar. Med avhandlingens kvantitativt idéanalytiska ansats

följer emellertid synsättet att människors förhållningssätt till idealtypiska

ideologiska positioner inte alltid är svartvita utan präglas av närhet och distans.

En ideologisk dimension i teoretisk mening är därmed en icke-rumslig utsträckning

mellan idealtypiska förhållningssätt där idébärares hållningar kan placeras

in och positionsbestämmas med avseende på avståndet till den ena och andra

ytterligheten. 196 En dimension kan mätas med en enda fråga, men en och samma

dimension kan även operationaliseras med olika typer av näraliggande frågor.

När vi i den kvantitativa idéanalysen kan iaktta statistiska samband mellan idébärarnas

hållningar i olika frågor, vare sig de överensstämmer med de teoretiska

förväntningarna eller ej, har vi att göra med en empirisk ideologisk dimension.

Ett sätt att urskilja sådana dimensioner är att fokusera på centrala politiskideologiska

begrepp som till exempel jämlikhet, frihet och rättvisa. Problemet är

att skärskådar man dessa begrepp så finner man att de i vardagsspråket är vaga

och mångtydiga. Använder man dessa begrepp i kommunikationen med dem

som skall analyseras så riskerar svaren bli lika svårtolkade som när det gällde de

komplexa klassiska ideologierna. Två personer som båda hävdar att de har frihet

och rättvisa som ideal kan mena diametralt olika saker.

För att konstruera ett instrument som kan ge en klarare helhetsbild av de

ideologiska dimensionerna i politiken har jag försökt att stycka sönder de frågeställningarna

i så små delar som möjligt med värdebegreppet som ledstjärna. Jag

har sökt i litteraturen efter de mest grundläggande etiska vägvalen för att sedan

sammanställa dem till en bred analysmodell. Bredden avser i första hand den

politisk-etiska sidan medan verklighetsföreställningarna får representeras av

några av de mest centrala aspekterna.

Även om jag har uppfunnit vissa begrepp, som får beskriva vissa typer av

frågeställningar och kategorier, är modellen ingalunda filosofiskt avancerad i

betydelsen att den skulle lyfta frågeställningar som inte redan är väl kända. Min

förhoppning är dock att modellen genom sitt sätt att strukturera de ideologiska

kärnfrågorna skall kunna underlätta politiska idéanalyser även på andra

politikområden än i den kommunala kulturpolitiken. Modellen, som illustreras

grafiskt i Figur 10, ligger även till grund för avhandlingens fortsatta disposition.

196 Jfr Tom Campbell (1986) kap 2 om parametrar.

70


Figur 10: Analysmodell för studier av politiska ideologier

Värdefilosofi: Etikens innehåll:

Vad är värdefullt?

Värdereceptor

Vem gynnas?

Människosyn

(Ej etik)

Metaetik – Värdesubstans Jämlikhet Frihet Behov

Värdejurisdiktion

Var är etiken

giltig?

Värdeuttolkning

Vem vet

bäst?

Jämförbarhet

Prioriteringar

Vad är viktigast?

Rättvisa

Hur bör samhällets

resurser

fördelas?

Det offentligas uppgift och riktning

Det offentligas/politikens räckvidd

Hur omfattande och hur paternalistiskt bör det offentliga vara?

Kommentar: Pilarna i figuren illustrerar hur hållningar i vissa ideologiska dimensioner teoretiskt

sett är avhängiga av hållningar i andra, mer grundläggande dimensioner. Dessa samband

skall inte förväxlas med kausala förhållanden som avgör hur människors ideologiska uppfattningar

bildas.

I kapitel 6 och 7 redogörs för kulturpolitikernas värdefilosofiska hållningar. Det

handlar dels om de metaetiska frågorna: Vad är värde? Finns det? Är det

konstruerat? Av vem i så fall? och det jag valt att kalla värdesubstans – det vill

säga vad det är som är värdefullt. I kulturpolitiken kommer estetiken här in på ett

naturligt sätt. I kapitel 7 skiljs också mellan synen på vad som eventuellt är

värdefullt i sig i konst och kultur, och vilka värden som är instrumentella.

I det åttonde kapitlet avhandlas problemställningarna kring det jag valt att

kalla värdereceptorer, det vill säga frågor om vem det är som gynnas av ett

värde. Är det till exempel personer eller institutioner som gynnas? Om man

anser att det är personer som skall vara värdereceptorer är sedan frågan om ifall

alla skall gynnas jämlikt eller om skillnader kan vara legitima utifrån något

formellt kriterium. I kapitel nio argumenterar jag sedan för att inställningen till

detta i praktiken är grunden i jämlikhetssynen.

I kapitel 9 behandlas därutöver de kriterier som jag menar är avgörande för

vilken inriktning politiken bör har. I de föregående kapitlen tas bara renodlade

politisk-etiska aspekter upp men vid sidan av de etiska principerna har

fundamentala föreställningar om världen betydelse i alla ideologier. Mest

centralt är synen på vad en människa är, hur stor hennes handlingsfrihet är och

vilka som är hennes grundläggande behov.

Om man har en uppfattning om människans grad av handlingsfrihet – och

därmed hennes ansvar för sina egna handlingar, känner hennes behov och

intressen samt kopplar denna situation till en uppfattning om jämlikhet så

71


kommer man fram till en rättviseteori. Tillsammans med en uppfattning om hur

olika värden skall prioriteras i förhållande till varandra (något som i sin tur

bygger på en uppfattning i frågan om det överhuvudtaget är möjligt att jämföra

olika värden) utgör rättvisan grunden för det som avgör politiken och därmed

det offentligas uppgift och riktning, med andra ord politikens mål.

Men innehållet i de värderingar som styr politiken säger inget om var

dessa etiska principer är giltiga (värdejurisidiktion) eller vem som bäst kan uttolka

dessa principer (värdeuttolkning) och om det ens är möjligt att ha kunskaper

i värdefrågor (värdeepistemologi). Dessa frågor analyseras i kapitel 10.

Politikens inriktning, var den gäller och vem som vet bäst, folket eller eliten,

är de tre faktorer som åtminstone teoretiskt bestämmer politikens och det

offentligas räckvidd. Med räckvidd menar jag hur stor den offentliga sfären är i

förhållande till den privata, mätt dels rent konkret som den offentliga förvaltningens

omfattning, dels hur långt in i det privata som politiken sträcker sig, det

vill säga hur paternalistisk den är. Frågan om politikens räckvidd är temat för

kapitel 11.

72


6 Metaetik

Finns det verkligen värden? Kan vi i så fall ha kunskap om dem? Och vad menar

vi egentligen när vi talar om värden? Det är lätt att bli blockerad inför den

svårgripbara metaetiska problematiken. Och det är enkelt att avfärda de metaetiska

frågorna som alltför djuplodande och avancerade för en studie om något

så handfast som kommunalpolitik. På grund av den höga abstraktionsnivån är

det också rimligt att fråga sig om man kan kräva att andra än skolade filosofer

skall ha övertänkta hållningar i dessa dimensioner.

Men faktum är att metaetiken inte går att tänka bort. Om det finns någon

objektiv referenspunkt i vad som är värdefullt i konst och kultur är det de politiska

beslutsfattarnas uppgift att söka efter och förhålla sig till den. Men om man

till exempel anser att värden är sociala skapelser, och kanske till och med kan

omskapas på lokal nivå, så är konsekvenserna för den lokala demokratin fundamentala.

Med en värderelativism på lokal nivå går det att argumentera för att

det lokala självstyret inte blott hämtar sin legitimitet ur skillnader i praktiska

förhållanden utan även i faktiska etiska olikheter. Möjligheten öppnar sig för att

man själv kan vara med och sätta samman sina egna spelregler.

För att bringa reda i de metaetiska frågeställningarna skall vi här diskutera

och precisera olika varianter av värdeontologi, värdesemantik och värdegenealogi,

samt redovisa kommunala kulturpolitikers ställningstaganden i ämnet. Värdeepistemologi,

det vill säga den metaetiska frågeställningen om man kan ha kunskap

i värdefrågor, kommer att behandlas längre fram. Det mesta av kapitlets

metaetiska resonemangen bygger på Lars Bergströms (1993) begreppsapparat.

Ontologi

Den mest grundläggande frågan inom etiken handlar om ifall värden finns. Skall

man söka efter rättesnörena ”därute”, kan man omforma dem eller är det meningslöst

att leta? Mer precist gäller den värdeontologiska frågan om det finns

objektiva värdefakta, det vill säga om värdeomdömen kan vara sanna i objektiv

mening. Den lära som svarar ja på denna fråga, och menar att det existerar en sanning

som är oberoende av vårt tänkande och våra attityder och som ligger utom räckhåll

för vår kunskapsförmåga även på lång sikt och i princip, kallas värderealism. 197 Uppfattningen

att värdefakta existerar men att deras existens inte är objektiv (oberoende

av oss) utan att de på något sätt är konstituerade eller konstruerade av oss,

kallas värdekonstruktivism. 198 Svarar man däremot kategoriskt nej på frågan om

det finns värdefakta kan man hänföras till värdenihilismen. 199

197 Lars Bergström (1993) s73f, jfr Michael Smith (1997)

198 Bergström s65 använder omväxlande värdekonstruktivism och värdeidealism för samma sak.

199 Lägg märke till att man inte behöver vara värdenihilist för att hävda att värden inte existerar. Om man

menar att en speciell form av värdefakta kan ha sanningsvärde, nämligen att värden inte finns, är man

formellt att betrakta som ett slags värderealist. (Misstagsteorin enligt J L Mackie) – Lars Bergström (1993) s67

73


Tabell 9: Värdeontologi

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

Det finns vissa av naturen givna

etiska principer som män-

E

48 31 21 + Kd C

P

Religiös, lågutbildad,

niskan aldrig kan ändra på 68 32

kulturpassiv, äldre, kvinna

– V S

S

Alla etiska principer i politiken 46 38 16

är skapade av människan och

kan ändras 70 30

I grund och botten finns inget 14 30 56

gott eller ont, rätt eller fel i

politiken 30 70

+ V S

– Kd M

+ M S

– Kd Mp

Ej religiös, invandrare, lägre

klass idag

Högre klass förr t– , ej religiös,

låg utbildning, invandrare,

äldre, arbetare

Klassificering enligt vilket värdeontologiskt alternativ man instämt mest i:

Värden finns

A Värderealister 36 45

B Värdekonstruktivister 29 37

Värden finns ej

C Värdenihilister 15 18

Oklar position 20

100 100

Alla Partier Positiva egenskaper R 2 j

+ Kd C

– V S

+ V Mp

– Kd M

+ M S

– Mp Kd

Religiös, kulturpassiv

Högutbildad, ej religiös,

lägre klass idag, kulturaktiv

Äldre, arbetare, högre

klass förr, ej religiös,

högutbildad

Kommentar: Hur politikerna klassificerats till A, B och C redovisas i texten. I tabellens nedre del

är den oberoende variabeln dikotom.

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,06

,11

,13

,06

,05

,07

,02

,03

,04

,05

,05

,07

,04

,05

,07

,01

,01

,02

Kommunpolitikernas svar på enkätens värdeontologiska spörsmål är inte alltid

helt konsistenta, vilket framgår i Tabell 9. Påståendena som skall mäta

konstruktivism och nihilism är ur teoretisk synpunkt klart formulerade medan

det värderealistiska påståendet är något begränsande i det att det anger

”naturen” som värdeskapare, vilket eventuellt kan ha avskräckt vissa religiösa

värderealister. Dessvärre är resultatet mer svårtolkat än vad tabellen i förstone

ger sken av. Påståendena är egentligen sinsemellan uteslutande och andelen

självmotsägande enkätsvar är hög. 200

200 I efterhand kan man konstatera att det var en metodologisk miss att inte förmå svarspersonerna att tydligare

ta ställning mellan de tre. Här har klassificeringen gått till enligt följande: För det första bör man ta

hänsyn till att det nihilistiska påståendet kom sist av de tre i enkäten. Det är därför inte osannolikt att anta

att om man instämt i både det nihilistiska påståendet och i något, eller båda, av de två övriga, så är det

nihilistiska ställningstagandet tyngst eftersom man redan uppmärksammats på de två övriga alternativen.

Uttrycket ”i grund och botten” manar i någon mening den svarande att gå steget djupare än han gjort i de

tidigare svaren.

Mot bakgrund av detta resonemang definieras alla som svarat 6 eller 5 på fråga C som nihilister, oavsett

vad de svarat på övriga påståenden. Av de resterande definieras dessa som realister, konstruktivister eller

nihilister beroende på i vilken av de tre frågorna man angett det starkaste instämmandet. Har man endast i

någon grad instämt (dvs svarat högre än 1) i något av påståendena, och svarat ”vet ej” eller inte svarat alls

74


Det vi ser är att såväl det realistiska som det konstruktivistiska påståendet

vinner stort stöd, även om realismen har något fler anhängare. Särskilt bland

borgerliga kulturpolitiker är uppfattningen om värdenas objektiva existens

vanlig, allra mest hos Kristdemokraterna och Centern. Vänstern och Miljöpartiet

har flest vänner av konstruktivismen. Ungefär en sjundedel av de svarande har

uttalat sitt stöd för nihilismen, flest från Moderaterna och Socialdemokraterna.

Var femte politiker, ganska jämt fördelat mellan partierna, har svarat så att de

inte kan ges någon bestämd värdeontologisk position. Av dessa kan tre fjärdedelar

dock säkert sägas höra till dem som anser att värden finns.

Den enskilda egenskap som verkar ha störst betydelse för hur politikerna

ställer sig i värdeontologiska frågor är religiositet. De troende är betydligt oftare

anhängare av värderealism och mer avoga till konstruktivism och nihilism, ett

samband som också kvarstår när man tagit hänsyn till partitillhörighet.

Personegenskaper och partitillhörighet förklarar ungefär lika mycket (eller

snarare lika litet) av politikernas värdeontologiska positioner.

Semantik

Man bör skilja mellan ontologi och semantik – det vill säga hur det är i

verkligheten och vad vi menar när vi talar om hur det är. Även ontologiska värdenihilister

använder värdeuttryck i sitt språk. Nihilister kan mycket väl påstå att

somt är bra och annat är orätt. Men det de vill uttrycka är bara sin personliga

inställning till det åsyftade. Om man anser att värdesatser används för att uttrycka

känslor eller attityder, alltså inställningar till något snarare än föreställningar om något

förhåller sig på ett visst sätt 201 är man emotivist. 202

För en emotivist saknar värdeutsagor sanningsvärde eftersom en inställning

inte kan vara sann eller falsk. Emotivismen skall därför skiljas från värdesubjektivismen,

som medger att en värdeutsaga kan ha sanningsvärde, i det att

den uttrycker ett påstående om att en inställning föreligger. Enligt värdepreskriptivismen

utgör värdeutsagor ett slags föreskrifter eller uppmaningar. Skillnaden

gentemot emotivister, som manifesterar sin inställning i en värdeutsaga,

är att preskriptivister snarare förbinder sig att handla på ett visst sätt och vill

uppmana andra att göra likadant. 203 Alla tre positionerna har samma rot i att

värdeutsagor refererar tillbaka på den som yttrar den snarare än på egenskaper

hos de företeelser man talar om. Distinktionen mellan de tre tydliggörs i nedanstående

exempel:

på de övriga, antas detta påstående vara det som man instämmer mest i. Har man instämt i lika hög grad

på flera av påståenden eller inte instämt i något, anges den svarandes värdeontologiska position som oklar.

201 Lars Bergström (1993) s25

202 Distinktionen mellan emotivism och nihilism är Bergströms egen. Axel Hägerström var t ex emotivist

men brukar ofta kallas värdenihilist.

203 Lars Bergström (1993) s26f, jfr R M Hare (1997) om preskriptivism och James Rachels (1997) om

subjektivism.

75


Figur 11: Värdesemantiska exempel: varianter av emotivism

Värdesemantisk teori:

Emotivism

Värdesubjektivism

Värdepreskriptivism

Värdeutsagan: ”bibliotek är bra” betyder:

Ååh bibliotek!

Jag tycker ”Ååh bibliotek!”

Tyck (du som jag) ”Ååh bibliotek”!

Det är naturligtvis även möjligt att mena att vi i värdeutsagor verkligen uttalar

oss om förhållanden i världen, utanför oss själva. En klassisk skola som bygger

på denna linje är värdenaturalismen. 204 I vid mening går naturalismen ut på att

värdeomdömen kan översättas till empiriska dito. Att någonting sägs ha en värdeegenskap

betyder att det har en eller flera ”naturliga” egenskaper. Förenklat kan

man säga att en ”bra kniv” enligt en naturalist kan betyda ”en vass kniv”, ”en

dålig bok” är ”en svårläst bok” etc.

Water and H 2

O are identical. Yet ‘water’ is not synonymous with ‘H 2

O‘ even though they

stand for the same stuff. ‘Water’ expresses a pre-scientific concept accessible to children and

savages … ‘H 2

O’, by contrast, expresses a scientific notion. You can’t understand it fully

without a modicum of chemistry. People did not find out that water was H 2

O by

meditating upon meanings. … ‘Good’ may not be synonymous with ‘pleasant’. But they

might both stand for the same property. 205

Med ett sådant resonemang kan man hävda att sanningsvärden, i vanlig

mening, är tillämpbara på värdeutsagor. Även uppfattningen att en värdeutsaga

beskriver preferenser – uttalarens egna (värdesubjektivism), den grupp uttalaren

tillhör, de preferenser som en neutral observatör skulle ha eller som överensstämmer

med Guds 206 vilja – kan klassas in under naturalismen. Sanningsfrågan

är tillämplig eftersom det skulle kunna gå att kontrollera om preferensen

föreligger eller ej.

Värdeobjektivism 207 är namnet på den semantiska värdeteori som anser

att man med värdeomdömen faktiskt uttalar sig om sakförhållanden i verkligheten,

men att de värdeegenskaper man talar om har en särställning jämfört med

de vanliga empiriska. 208 Godhet är till exempel en objektiv egenskap som inte

innebär något annat än just godhet.

Det är tydligt att de naturalistiska alternativen fallit politikerna mest i

smaken. Tre fjärdedelar av dem som svarat hamnar i den kategorin. Mot bakgrund

av det överväldigande stödet kan man naturligtvis resonera om ifall

formuleringen om naturliga egenskaper upplevts som mer positiv på grund av

exempeluppräkningen, men rent teoretiskt är påståendena klara och entydiga.

Vid sidan av värdenaturalisterna är flertalet politiker emotivister, i vid mening.

Ungefär var tionde kommunal kulturpolitiker svarade att deras värdeuttryck

syftar på värdeegenskaper i objektiv mening.

204 Lars Bergström (1993) s44ff, Charles R Pigden (1997)

205 Charles R Pigden (1997) s426f

206 Supernaturalism enligt Lars Bergström (1993) 1993 s45

207 Ibid 1993 s61

208 Jämför med föreställningen om det naturalistiska misstaget, det vill säga att naturalister anses förväxla

värdeegenskaper med naturliga egenskaper. Ibid 1993 s62

76


Tabell 10: Värdesemantik

Tänk efter vad du menar när du till vardags talar om ”bra kultur” eller ”god konst”:

(Kryssa endast i ett alternativ)

Procent

Värdeobjektivism

Jag menar att den konst och kultur jag pratar om faktiskt har egenskaper man kan 9 9

kalla ”godhet”, ”skönhet” eller dylikt.

Värdenaturalism

Jag menar att den konst och kultur jag pratar om har ”naturliga” egenskaper – t ex,

tankeväckande, harmonisk, provokativ, lärorik etc – som tillsammans gör att man

66

kan kalla dem bra.

Jag menar att den slags konst och kultur jag pratar om brukar anses som god av

folk i allmänhet.

8 74

Värdeemotivism

Jag menar egentligen bara att jag tycker om konsten eller kulturen ifråga 11

Att säga saker som ”bra kultur” eller ”god konst” är att prata nonsens. 6 17

Annat 1

Andel

anhängare

Partier Positiva egenskaper R 2 j

Värdeobjektivism 9

Värdenaturalism 74

Värdeemotivism 17

+ Kd Mp

– V S

+ Fp V

– M Kd

+ M C

– Fp Mp

Högre klass förr, äldre, religiös,

hög utbildning

Lågutbildad, kulturaktiv, lägre

klass idag, kvinna

Ej religiös, högre klass idag

P

E

S

P

E

S

P

E

S

0

,02

,02

,01

,02

,03

,01

,02

,03

Kommentar: Somliga som svarat alternativet ”Annat” och angett en förklaring har vid inkodningen

klassificerats som tillhörande någon av de övriga alternativen, förutsatt att dessa

förklaringar varit omskrivningar med egna ord för vad som tydligt omfattas av ett annat

påstående. Begreppen ”värdeobjektivism”, ”värdenaturalism” och ”värdeemotivism” förekom

inte i frågeformuleringen.

Både objektivism och emotivism verkar tilltala de högre klasserna där religiositeten

bestämmer en del av fördelningen, såtillvida att de troende har en mer

objektivistisk syn. Värdenaturalismen är i första hand medelklassens alternativ,

och även lägre utbildning och kvinnligt kön har viss effekt. Skillnaderna mellan

partierna är små och de partier som har flest företrädare för endera av de

värdesemantiska positionerna är alla borgerliga. Kristdemokraterna har flest

objektivister (15 procent), Folkpartiet flest naturalister (82 procent) och var fjärde

moderat är emotivist. Personegenskaperna förklarar i större utsträckning

värdesemantisk position än vad partitillhörighet gör.

De värdeontologiska uppfattningarna verkar vara föga styrande i värdesemantiken.

Värderealisterna har visserligen marginellt fler värdeobjektivister

och färre i sina led, men någon annan systematik går inte att urskilja.

77


Värdegenealogi

Mycket nära ämnet värdenas ontologiska status ligger frågan om deras tillblivelse,

värdegenealogin. Är det människan, naturen eller övernaturliga krafter

som är värdenas ursprung?

Den enkla lösningen på värdegenereringsproblemet, som människor

tillgripit i alla tider, är att tro på övermänskliga förklaringar. Värdena antas ha

gudomligt ursprung 209 eller är en följd av hur naturen ser ut.

För den som sätter människan som etikens ursprung handlar den första

frågeställningen om ifall synen på vad som är värdefullt bygger på implicita

faktorer i den mänskliga naturen eller om etiken på det ena eller andra sättet är

en social konstruktion. I det senare fallet är frågan också om ifall man skall betrakta

varje lokalt skapad etik som giltig eller om etiken är en universell konstruktion.

210 Det senare alternativet tycks i förstone enkelt kunna motbevisas

med att människor har olika etiska hållningar, vad som anses vara bra kultur

och god konst varierar i olika samhällen. Förespråkare för den universialistiska

linjen skulle förmodligen hävda att om man bara kände de rätta argumenten,

eller på något annat sätt kunde lyfta sig från sina egenintressen och inlärda

normer, så skulle sanningen uppenbaras. 211

Det är ett faktum att en ansenlig del av jordens befolkning menar att etiken

har sin grund i det gudomliga eller övernaturliga, en uppfattning som här får gå

under namnet teokonstruktivism. De som menar att etiken bestäms av hur

tillvaron (inklusive människan) är konstituerad, oberoende av eventuella

Gudars och människors viljor, är anhängare av naturrätten. Hit hör till exempel

föreställningar om mänskliga rättigheter. Är man värdekonstruktivist är svaret

på den värdegenealogiska frågan att det är människan som på ett eller annat sätt

har skapat och skapar sin etik. Det finns inget som säger att värden inte skulle

kunna uppstå ur flera källor. Pluralistiska kombinationer av två eller alla tre av

de möjliga källorna är tänkbara. I tabellen nedan framkommer att dualistiska

och pluralistiska värdegenealogiska uppfattningar de facto är de vanligaste

positionerna bland kommunala kulturpolitiker. Precis som ifråga om värdeontologin

är analysen av politikernas svar på de värdegenealogiska påståendena

inte utan problem. 212

209 Jfr Jonathan Berg (1997)

210 Som Jenny Johannisson (1999) uppmärksammat finns den universialistiska synen på vad som är god

kultur representerad i den senaste kulturutredningen: God konst är universell och äger universella värden och

utgör därför ett område där vi tydligt och naturligt är delaktiga i en europeisk och en global tradition och ingår i en

kulturell kontinuitet. (SOU 1995:84) s47

211 Jfr okunnighetens slöja hos John Rawls (1999).

212 Påståendet Politiken bör bygga på värdeprinciper från kristendomen var exempelvis från början formulerat

för att mäta politikernas inställning till teokonstruktivismen. Men man behöver inte vara formalist för att

inse att man kan instämma i detta utan att nödvändigtvis anse att Gud är värdenas källa. Man kan gilla

kristna värdeprinciper i alla fall. För att få ett säkrare mått på teokonstruktivsim kombineras påståendet

med uppgiften om politikerna är troende och bekännande kristna. Ett metodologiskt misstag var att frågan

om de av naturen givna etiska principerna av nöden måste användas för att mäta både värdeontologisk

och värdegenealogisk position.

78


Tabell 11: Värdegenealogi

Del 1: Operationaliseringsfrågor för tre värdegenealogiska positioner

Gud: Politiken bör bygga på värdeprinciper från kristendomen! OCH Svarar mer positivt än

negativt på frågan: Anser du dig vara religiös/troende?, SAMT bekänner sig till kristendomen

Naturen: Det finns vissa av naturen givna etiska principer (t ex fri- och rättigheter,

uppfattningar om vad som är gott och ont) som människan aldrig kan ändra på!

Människan: Alla etiska principer i politiken är, på ett eller annat sätt, skapade av människan

och kan ändras!

Del 2: Antal värdekällor Alla v s mp c fp kd m

En källa

Gud 2 0 1 0 3 4 9 4

Naturen 13 13 13 20 16 6 2 12

Människan 21 44 27 24 14 18 1 10

Dualism

Gud och naturen 11 1 5 4 11 18 47 11

Gud och människan 4 1 3 2 3 7 4 7

Människan och naturen 25 24 30 31 24 24 6 23

Pluralism

Gud, människan och naturen 14 3 7 10 23 16 26 23

Okänt/oklart 11 15 14 8 6 6 5 9

Del 3 Ja Mest Partier Positiva egenskaper (på Mest) R 2 j

Gud

(teokonstruktivism)

Naturen

(naturrätt)

Människan

(konstruktivism)

35 8

68 25

70 30

+ Kd M

– V Mp

+ Mp C

– Kd V

+ V S

– Kd M

Religiös, man, (yngre, ej arbetare)

Ej religiös, lågutbildad, kvinna, (yngre)

Ej religiös, högre klass idag, högutbildad,

invandrare, kulturpassiv

P

E

S

P

E

S

,10

,06

,11

Kommentar: I Del 1 återges de enkätpåståenden som mäter de svarandes inställning till de tre

alternativa värdekällorna ”Gud”, Naturen” och ”Människan”. I Del 2 presenteras andelen för

alla, och i respektive parti, som svarat instämmande på bara ett av de tre aktuella alternativen

(”En källa”), två (”Dualism”), alla tre (”Pluralism”) eller ingendera (”Okänt oklart”). I det första

alternativet ingår också att man skall ha svarat 6, 5, 4 på en skala från 6 ”Helt och fullt” till 1

”Nej, inte alls” på frågan Anser du dig vara religiös/troende. De skall också ha kryssat för Jag bekänner

mig till kristendomen. I Del 3 anges hur stor andel av alla som instämt i alternativen (”Ja”)

samt hur många som instämt ”mest” för respektive alternativ.

P

E

S

,01

,01

,02

,10

,11

,15

Några resultat är ändå skönjbara i Tabell 11, där kristdemokrater utmärker sig

speciellt. Kristdemokraternas uppslutning kring teokonstruktivismen är exempellös.

Fler kristdemokrater än företrädare för något annat parti tror även på

naturen som värdekälla. Men när det gäller människan som värdekälla är förhållandena

omvända och Kristdemokraterna är det enda parti där färre än två

tredjedelar är öppna för det alternativet. Vänsterpartiet har flest konstruktivister

och är det enda parti som har en majoritet som anser att det endast finns en

värdekälla. Vänstern har även avgjort lägst andel teokonstruktivister. Förhållandet

mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet i värdegenealogiska frågor

illustreras i Figur 12.

79


Figur 12: Värdegenealogi – vänsterpartister och kristdemokrater

Gud

v

kd

Människan

Naturen

Kommentar: Figuren bygger på partiernas medelvärden i de påståenden som i Tabell 11

operationaliserats som mått på kulturpolitikernas värdegenealogiska hållningar, där personer,

som oberoende av vad de svarat på påståendet om att politiken bör bygga på värden från

kristendomen får värdet 1 ”inte alls” om de inte är religiösa eller kristna bekännare enligt Tabell

11. Diagrammets axlar representerar hela den sexgradiga skalan.

80


7 Värdesubstans

Frågan vad som är ett värde i kommunal kulturpolitik kan besvaras på flera sätt.

Där det föregående kapitlet behandlade frågan ur ett metaperspektiv kring

innebörden i begreppet ”värde” skall vi här ägna oss åt den del av värdefilosofin

som inte är metaetik, utan den som handlar om vad som har värde och vari värde

kan bestå. Jag har valt att kalla denna del för värdesubstans.

Kulturens egenvärde

Som avstamp för en diskussion om den komplexa problematik som råder i uppfattningarna

kring kultur och värde tänkte jag inleda med lite kvalitativ idéanalys

kring riksdagens syn på saken. När ramarna för den statliga kulturpolitiken

lades fast i anslutning till den senaste kulturpolitiska propositionen 213

så uttalade man sig kring kulturens värde på följande sätt:

Kulturen har ett egenvärde. Den ger – som kulturutredningen utrycker saken – människan

glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv. Inom kulturutskottet råder en

mycket långtgående enighet om kulturens egenvärde. … Kulturen i vidaste mening ger

människor en viktig del av deras identitet och ger dem möjlighet till personlig utveckling. 214

Uttrycket kulturen har ett egenvärde återkommer i flera sammanhang i den politiska

retoriken. 215 Den bokstavliga betydelsen av denna formulering är att allt

det som kan omfattas med begreppet kultur är intrinsikalt gott, men vi kan nog

konstatera att en sådan drastisk tolkning av utskottets uttalande är alltför hårdragen.

Det är orealistiskt att tänka sig att någon skulle kunna hävda att all kultur

har ett egenvärde. Möjligen anhängare till en rigid kvalitativ definition av

kulturbegreppet, där det som inte är god kultur är okultur.

En något snällare tolkning av uttalandet är att riksdagen är anhängare av

en position som medger att kultur och kulturprodukter kan ha egenvärde. I detta

kan inräknas de som tillmäter vissa estetiska upplevelser i samband med konstkonsumtion

egenvärde. Räknar man in bildningssträvandena i kulturbegreppet

kan även kunskapsidealism (det vill säga kunskap/bildning har egenvärde oavsett

innehåll) motivera uttalandet. 216

Men som synes i citatet är utskottets uppfattning om vad egenvärde är

ytterligare något urvattnad. Det är inte kulturen (eller konsten) som besitter

värdet utan det som den instrumentellt åstadkommer. Möjligen kan man, om

213 Prop (1996/97:3)

214 Bet (1996/1997 KrU:1) s38

215 Några exempelcitat från ett socialdemokratiskt länsprogram: Kulturen har ett egenvärde och är en viktig del

av människors livskvalitet och hälsa. Länspolitiskt program (2002), en kristdemokratisk debattör: Kulturen har ett

egenvärde på samma sätt som människovärdet. Kristdemokraten (nr 48 2001) , en rapport från Moderata ungdomsförbundet:

Den fria kulturen har ett egenvärde. Att kommunen ej handhar kulturpolitik har därigenom ett

värde. Kultur – Av Egen Kraft! Kultur en sysselsättning för finsmakande politiker eller gemene man? (2002), samt

ett vänsterpartistiskt kommunprogram: Kultur har ett egenvärde och täcker genuina behov av kvalitet och

mening i våra liv. Vill du minska klyftan? (2002)

216 Jfr t ex Helge Malmgren (1990) s41ff

81


man är ytterst generös, tänka sig en mycket vid definition av egenvärde där

även inherenta värden (det som instrumentellt ligger mycket nära det intrinsikala)

ingår, det vill säga att kultur direkt kan orsaka de eftersträvansvärda

upplevelserna (glädje, insikt, uttrycksmöjligheter och ett rikare liv). 217 Denna

begreppshantering är inte teoretiskt korrekt och kommer inte att användas framöver,

men det är förmodligen den rimligaste tolkningen av riksdagens uppfattning.

En trolig orsak till yttrandet är att man har velat markera kraftfullt att det

finns värden i den kulturella verksamheten som inte har direkt med dess

effekter på samhällsekonomin att göra.

Deontologi och teleologi

Godhet -en – positivt men osexigt begrepp, i motsats till ondska. Det mest rationella sättet

att försäkra sig om att Godheten alltid segrar är att bestämma sig för att det som segrar

alltid är det Goda.

Nusvensk ordlista 218

Den mest grundläggande normativa frågan är vad för slags företeelser som kan

vara värdefulla. Svaret är öppet. Teoretiskt skulle det kunna vara möjligt att

anse att det ytterst värdefulla är precis vad som helst. Det finns dock flera vägar

att ruta in den möjliga mångfalden av normativa värdefilosofier.

En första viktig distinktion handlar om förhållandet mellan det rätta och det

goda. ”Rätt” är i detta sammanhang benämning på den värdeegenskap som en

handling får om den sker i enlighet med principer som följer ur, eller anges i, en

etik. ”Godhet” är den egenskap som situationer och tillstånd har som är värdefulla

enligt den etik som är aktuell. Båda begreppen har sin plats i de allra flesta (alla?)

icke-nihilistiska etiker. Men vilket som kommer ”först” är en klassisk vattendelare

inom den praktiska filosofin. Förenklat innebär frågan huruvid handlingar blir rätt

därför att de genomförs för att åstadkomma det goda, eller om tillstånd och

situationer får sin godhet av att de tillkommit på rätt sätt. 219 Den första inställningen

kallas teleologi eller konsekvensetik, den senare deontologi eller pliktetik.

När de kommunala kulturpolitikerna får ta ställning till övergripande påståenden

om konsekvens- och pliktetik så är det ingen tvekan om att det är

deontologin som vinner flest anhängare. 220 Nio av tio menar att det finns vissa frioch

rättigheter som politiken aldrig får kränka, oavsett konsekvenserna i det enskilda fallet

medan endast en tredjedel så många instämmer i att rätt politik är alltid den som

leder till det bästa resultatet. Hur man når dit är mindre viktigt.

217 Matthew Kieran (2001) s217: For we value such activities, watching sport or engaging with art, by virtue of the

general ends they realize. Of course, we do not value them in purely instrumental terms, for the means involved in

art partly constitute and shape the nature of the ends. Nonetheless, the value of art must be cashed out in terms of the

ends realized. Thus the inherent value of art is a distinct form of instrumental value. Jfr William K Frankena (1972)

s75f om kontributiva värden – företeelser som är goda för att de bidrar till det intrinsikalt goda livet.

218 Ordfront magasin (2002 nr9)

219 Jfr Philip Pettit (1996)The distinction between promoting and honouring a value s30ff.

220 Här skall genast sägas att man i efterhand kan rikta kritik mot den onödigt hårda formuleringen av det

teologiska påståendet och därmed misstänka att vissa konsekvensetiskt lagda respondenter dragit sig för

att instämma. Det deontologiska påståendet ger stora möjligheter att kombinera en mycket begränsad

pliktetik med stora doser konsekvensetik, medan det teleologiska mer eller mindre exkluderar en

alternativ uppfattning (vilket förvisso inte avskräckt 27 procent från att instämma i båda påståendena).

82


Politikernas kulturkonsumtion verkar ha ett samband med både inställningen

till teleologi och deontologi såtillvida att de som konsumerar mindre kultur har

en större benägenhet att instämma i det konsekvensetiska påståendet, liksom

äldre, lågutbildade män.

Partiskillnaderna är små om man studerar resultatet av påståendena var

för sig, möjligen finns det bland centerpartister och moderater fler konsekvensetiker.

Men när vi lägger politikernas svar på de båda påståendena över varandra

så märker vi att de många konsekvensetikerna hos Moderaterna och

Centern i stor utsträckning instämt i båda påståendena, och att de flesta ”rena”

konsekvensetiker återfinns i Vänstern och att andelen i övriga partier är närmast

försumbar. Flest renodlade pliktetiker har Miljöpartiet och Kristdemokraterna.

Yngre, högutbildade och aktiva kulturkonsumenter är oftare rena deontologer

medan den enda signifikanta personegenskap som kan förknippas med en rent

teleologisk uppfattning är manligt kön. De som djärvt försöker kombinera en

deontologisk och teleologisk uppfattning är främst äldre och lågutbildade

moderater och socialdemokrater.

Tabell 12: Deontologi och teleologi

Deontologi: Det finns vissa fri- och rättigheter

som politiken aldrig får kränka,

oavsett konsekvenserna i det enskilda

fallet!

Teleologi: Rätt politik är alltid den som

leder till det bästa resultatet. Hur man

når dit är mindre viktigt!

Teleologi

Ja

Nej

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper

75 20 5

89 11

12 32 56

29 71

+Fp M

–Mp V

+ M C

– Mp V

Deontologi

Ja

Komplex 27

+ M S – Mp V

Äldre, lågutbildad

Deontolog 62

+Mp Kd – M C

Yngre, högutbildad, kulturaktiv

Kulturaktiv, inflyttad

Äldre, lågutbildad,

kulturpassiv, man

Nej

Teleolog 2

+ V Kd – S M

Man

Varken eller 9

+ Mp V – C Fp

Kulturpassiv

R 2 j

P

E

S

P

E

S

0

,02

,03

,02

,02

,03

Kommentar: tabellen visar hur kommunala kulturpolitiker ställer sig till allmänna påståenden

om deontologi och teleologi. I tabellens nedre del redovisas siffror för dem som svarat 6,5 eller 4

på en skala från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls”, som antas vara anhängare av endera

inriktningen, och de som svarat 3,2 eller 1 som antas vara motståndare till de påståenden som

citeras i tabellen. Båda påståendena stod under rubrikfrågan: Hur ställer du dig till följande

påståenden om de grundläggande värden som bör styra politiken? Begreppen ”deontologi” och

”teleologi” förekom inte i frågeformuleringen.

Intrinsikalitet

När vi försöker bestämma värdenas art måste vi även skilja mellan värden av

olika rang. Ett klassiskt exempel är analogin med pengar, som ju får sitt värde av

att man kan köpa saker för dem. Pengarna har ett instrumentellt värde till

exempelvis tvål, som är instrumentell i förhållande till vår hygien, som i sin tur

83


är instrumentellt värdefull i förhållande till ett långt och hälsosamt liv. Så kan en

lång kedja av instrumentella värden byggas upp. Om man inte är fast i ett

cirkelresonemang når man till slut en ändpunkt, ett värde som saknar

instrumentalitet och därmed är värdefullt i sig. Värden av denna typ kallas i

fortsättningen intrinsikala värden. Till de instrumentella värdena kommer vi att

återvända i ett senare avsnitt.

När man letar intrinsikala värden i kulturen söker man i första hand efter

situationer, företeelser eller plikter som är värdefulla i sig och som är påbjudna att

uppnå eller följa. I upplevelse- eller preferenstillfredsställelseorienterade etiker

ligger det intrinsikalt värdefulla i någon mening hos individer (personalism/internalism).

Det är upplevelsen – och inte det upplevda – som är intrinsikalt

god. Men med en liten modifiering kan man knyta an kulturen till det intrinsikala

genom att skilja på olika upplevelser med avseende på ursprung, i detta fall

kulturella och estetiska upplevelser. Med en kvalitativ hedonistisk grund är dessa

lustupplevelser mer intrinsikalt värdefulla än andra simplare dito, som till

exempel kan härröra från god mat och sex.

Vid sidan av de internalistiska 221 teleologiska värdena finns även tänkbara

externalistiska värden inom ramen för objective list-theory. 222 Att ett värde är

externalistiskt betyder att det inte behöver finnas någon automatisk koppling

mellan värdereceptorns 223 upplevelser av värdefullhet och det faktiska värdet.

Kunskap och bildning kan ha sådana egenvärden. Att det man tror sig veta

om världen verkligen är sant (oberoende av om man någonsin får veta hur det

egentligen ligger till) kan av vissa ses som ett intrinsikalt bättre tillstånd än att

leva på falska premisser. I bildningsbegreppet ligger tanken på att utvecklas som

människa och förstå världen på ett bättre sätt. Också detta kan anses som ett

intrinsikalt värde, även om det är uppenbart att ökad visdom inte alltid leder till

ett lyckligare liv för den vise. Både kunskaps- och bildningsvärdena är relevanta i

kulturpolitiken. Den rakaste kopplingen finns i stödet till studieförbunden, men

även i till exempel biblioteksverksamheten, museerna och musikskolan finns folkbildande

ambitioner med i bilden.

Kulturen kan också tillmätas intrinsikala värden i förhållande till en ickepersonell

värdereceptor. Det skulle kunna ses som ett egenvärde för ”Kommunen”

att ha ett rikt kulturliv. Lite åt det hållet vetter en del av kulturminnesvården.

Mycket av det som vårdas och bevaras i museernas magasin kommer

aldrig att upplevas som värdefull för någon enskild individ. Denna verksamhets

värde tillkommer istället ”Kulturhistorien” eller ”Landets”, ”Kommunens”,

”Bygdens” etc kulturhistoria, det vill säga socialt konstruerade entiteter. Det är

också teoretiskt tänkbart att viss kommunal kulturverksamhet sker i syfte att

intrinsikalt gagna Gud. Stöd till religiösa verksamheter kan ha underströmmar

av detta tankesätt. Kultur är något så fundamentalt mänskligt att dess eventuella

värde för djuren här kan förbigås utan betänkligheter.

221 Se även s64

222 Se vidare nedan s87

223 Värdereceptorn är den det värdefulla är värdefullt för, ”den gynnade”. Se vidare nedan kap8.

84


Tabell 13: Externalism, internalism och intrinsikalitet hos kulturella värden

Del 1: Instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R 2 j

Externalism: – Konst och kultur kan

Kulturaktiv, högutbildad,

vara bra för en individ, även om den 46 + Mp Fp

(religiös)

inte inser eller upplever det!

Internalism: – Vad som är bra

konst och kultur kan bara den

enskilde individen avgöra!

54 + M C

Kulturpassiv, lågutbildad

(ej religiös)

Del 2: Vissa företeelser kan vara värdefulla i sig – andra är enbart värdefulla instrumentellt – alltså för

att de åstadkommer goda konsekvenser – t ex upplevelser, nytta kompetens, ekonomiska vinster etc. Hur

ser du på följande företeelser med kulturanknytning?

Värdefullt

i sig

Både och

Konsekvenser

Konst 37 57 6

Bildning 30 64 6

Bevara

kulturarvet

33 61 5

P

E

S

,01

,03

,04

Svarade ”Värdefullt i sig” (– inte konsekvenser)

Partier Positiva egenskaper R 2 j

+ Fp M

– Mp S

+ Fp M

– Mp Kd

+ Fp M

– Mp Kd

Invandrare, äldre, högre

klass idag

Äldre, man, inflyttad, ej

arbetare, lågutbildad

Invandrare, äldre, högre

klass idag, lågutbildad,

man

Kommentar: Del 1 – Under ingressen Nedan följer några parvisa påståenden om värden i konst och

kultur. Ange vilket du instämmer mest i för varje par! fick kulturpolitikerna ta ställning till de

alternativ som citeras i tabellen. I tabellen redovisas andelen svarande, som valt respektive

alternativ. Begreppen ”Externalism” och ”Internalism” stod inte i frågeformuleringen.

Del 2 visar hur kommunala kulturpolitiker ställer sig till intrinsikalitet hos värden i kulturpolitiken.

På frågan som står citerad i tabellen fick politikerna fem svarsalternativ för respektive

”företeelse med kulturanknytning” (”Konst”, ”Bildning” samt ”Bevara kulturarvet”) av vilka

tre redovisas i tabellen – ”Värdefullt i sig”, ”Både värdefullt i sig och pga goda konsekvenser”

(”Både och”) samt ”Endast värdefullt pga goda konsekvenser” (”konsekvenser”). ”Vet ej”-

svaren betraktas som internbortfall, och i denna tabell har även svaren ”Saknar värde” utgått,

inte för att de saknar teoretisk relevans utan för att andelen av de svarande som valde detta

alternativ i alla tre fallen var lägre än 5 promille.

P

E

S

P

E

S

P

E

S

0

,01

,01

,01

,02

,03

,01

,01

,03

Kulturpolitikerna tycks vara någorlunda jämnt fördelade mellan externalister

och internalister med avseende på värden i kulturpolitiken. Flest externalister,

det vill säga företrädare som instämmer i påståendet att Konst och kultur kan vara

bra för en individ, även om den inte inser eller upplever det, återfinns i Miljöpartiet

och Folkpartiet, och hög kulturkonsumtion, hög utbildning samt religiositet

tycks ha en positiv inverkan. Moderater och centerpartister är de som mest instämmer

i att Vad som är bra konst och kultur kan bara den enskilde individen avgöra.

Folkpartister och moderater är de som oftast instämmer i att konst,

bildning och bevarandet av kulturarvet enbart har ett värde i sig. Äldre lågutbildade

män i de högre klasserna verkar också stödja denna linje. Intressant att

notera är att invandrare oftare betonar kulturarvets egenvärde och de lågutbildade

bildningens. Miljöpartisterna är genomgående de främsta opponenterna

till tanken om kulturens egenvärde.

85


Lägg märke till att resonemanget ovan om instrumentella värden i allmänhet följer

teleologiska principer med en eftersträvansvärd konsekvens som det intrinsikala

värdet. Med en deontologisk grundhållning kan värdet emellertid fortplantas i

andra riktningen. Om ett tillstånd, som på ett intuitivt plan kan uppfattas som

felaktigt, uppkommit genom en serie handlingar som genomförts inom ramen

för de etiska principerna, har detta tillstånd ändå ett värde i jämförelse med

andra tillstånd som inte uppkommit på rätt sätt. Dessa slags värden kan kallas

för transitiva värden. 224 Ett typexempel på vad som skulle kunna vara transitivt

värdefulla situationer (beroende på vilken etisk skola man tillhör, givetvis) är de

som uppkommit genom lagliga transaktioner på den fria marknaden.

Att tillmäta kulturen ett intrinsikalt värde inom ramen för en deontologisk

etik är naturligtvis också fullt möjligt. Att producera eller konsumera kultur

skulle av någon anledning kunna vara en plikt, och den verkställda plikten

medför goda tillstånd och produkter. Mer sannolik är nog emellertid uppfattningen

att kulturproduktion och konsumtion mindre är en plikt än aktiviteter

som är tillåtna inom ramen för en vidare deontologisk etik. Detta medför att det

värde som kulturen har följer av dess regelenlighet, och är därmed transitivt.

Ett exempel på deontologiska principer som kulturen skulle kunna tänkas

ha att förhålla sig till är de mänskliga fri- och rättigheterna. I denna tradition

finns en mängd plikter som människan av princip inte får överskrida i det att en

annan människas rättigheter (till liv, hälsa och egendom etc) riskerar att kränkas.

I vårt samhälle är det lättast att iaktta denna syn bland hängivna marknadsliberaler.

Kultur som uppstått inom ramen för den fria marknadens regelverk får

ett värde som den kultur saknar som är beroende av till exempel offentliga

marknadsinterventioner. 225

Det finns även två slags värden som kan ses som varianter av det direkt

instrumentella. Inherenta värden är av ett sådant slag att upplevelser av företeelser

som har dessa värden är intrinsikalt goda. Kontributiva värden är sådana

som bidrar till det intrinsikalt goda livet, som alltså får sitt värde genom att vara

ett medel eller en beståndsdel i ett större sammanhang. 226 Att kultur och konst

skulle kunna tänkas utgöra sådana bidrag är fullt möjligt. Om man betänker att

en företeelse samtidigt kan ha intrinsikala, kontributiva och instrumentella

värden (det sistnämnda kanske rent av till flera olika andra intrinsikala värden)

kommer man slutligen till en punkt när man tvingas väga ihop alla dessa

värden. Helgar det intrinsikalt goda målet de medel som samtidigt bidrar till

något negativt värde på annat håll? Summan av företeelsens värden kallas dess

finala värde. 227 Efter dessa utläggningar är vi redo att närma oss pudelns kärna,

det intrinsikala värdets substans.

224 Jfr Robert Nozick (1986) kap7 om principer för rättvisa innehav, förvärv och överföring

225 Jfr Kultur – Av Egen Kraft! Kultur en sysselsättning för finsmakande politiker eller gemene man? (2002)Endast

genom en frihet från politikers subjektiva värderingar kan kulturen blomstra på kulturens villkor. Att kollektivt och

politiskt besluta över kultur är omoraliskt. Vi vill värna en fri kultur – därför måste kulturen befrias från dess

politiska bojor.

226 William K Frankena (1972) kap5

227 Ibid s76f

86


Värdesubstans

Den kanske mest lättgripbara teorin om vari värden består är den etiska

hedonismen. 228 Här tillmäts positiva upplevelser (som kan vara lust, njutning,

lycka, angenäma tillstånd etc) intrinsikalt värde medan negativa upplevelser

(kan vara olust, smärta, oangenämhet etc) är något intrinsikalt ont. 229 Hedonister

finns i en kvalitativ och en kvantitativ variant. De senare anser att det är den

totala lustupplevelsen som sätter det intrinsikala värdet medan de förra skiljer

mellan olika typer av njutning där vissa är mer värdefulla än andra. 230

Andra håller före att det endast är preferenstillfredsställelse som är gott i

sig (preferentialism), det vill säga att människor får som de vill. Det värdefulla

kan ligga i känslan av tillfredsställelse i att få sina önskningar uppfyllda (internalism),

eller vara av mer principiell karaktär och förekomma även när känslan av

tillfredsställelse inte infinner sig (externalism). I det sistnämnda fallet är till

exempel den felaktiga tron att en preferens är tillfredsställd ett falskt värde, även

om sanningen aldrig kommer att uppenbaras. I extremfallet anses till och med

tillfredsställandet av en döds preferenser vara värdefullt. Tanken att uppfyllandet

av människors upplevda och uttryckta efterfrågan är det ytterst goda

har av naturliga skäl anammats av marknadsekonomiskt inriktade ideologier.

I kritiken mot dessa typer av preferentialism framförs ofta argumentet att det

inte kan ligga något värde i att vissa typer av önskningar uppfylls, för att de till exempel

är illvilliga eller orättmätiga. Svaret blir inte sällan att de preferenser vars

tillfredsställelse är intrinsikalt värdefulla inte alls behöver vara identiska med

(alla) de preferenser som individer faktiskt upplever att de har. Istället skall bestämningen

av preferenserna utgå från mer upplysta, eller objektiva, positioner

och handla om individernas ”verkliga intressen” givet att de har fullständiga

kunskaper om situationen och dylikt. Det kan också handla om att begränsa de

värdefulla preferenserna till dem som direkt berör den egna situationen,

preferenser som är fullständigt rationella, etc. 231

Både hedonismen och preferentialismen är monistiska teorier i den meningen

att de intrinsikala värdena endast är av ett slag. Men det är självfallet

också möjligt att ha en pluralistisk värdefilosofi. I konsekvensetiska sammanhang

handlar det oftast om att komplettera hedonismen och preferentialismen

med en eller flera andra slags värden, som normalt inte faller in under dessa. På

så vis får man en lista av värden – Objective list theory. Här är det möjligt att

lägga in vilka värden som helst, men ett av dem måste vara externalistiskt, det

228 Den etiska hedonismen, där lusten är det intrinsikalt goda, skall skiljas från den psykologiska dito, som

hävdar att människans handlingar de facto styrs av strävan efter lustkänslor. I ett deskriptivt perspektiv

upphör skillnaden.

229 Jfr t ex Torbjörn Tännsjo (1998) kap5

230 It is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied; better to be Socrates dissatisfied than a fool

satisfied. John Stuart Mill 1993 s148, jfr Bengt Brülde (1998) s33 om ”’vaule-for-affecting features’ of

experiences besides pleasantness and unpleasantness”.

231 Ibid s38

87


vill säga vara något annat än hedonism eller preferentialism. 232 Exempelvis kan

kunskap och ökad kunskap tillmätas egenvärde, även om bäraren av kunskapen

inte ”känner av” detta värde.

Den objektiva teorin skulle kunna ses som en mellanposition mellan konsekvensetiska

och pliktetiska värdefilosofier. Med en deontologisk utgångspunkt

bestäms värden, det goda, av dess ursprung. Det finns lagar och regler,

plikter eller dygder som anger vad som är rätt och fel. Det goda får sitt värde

genom att ha uppkommit på rätt sätt.

Precis som för den objektiva teorin kan man tänka sig en rad olika former

av pliktetiker. På en rudimentär nivå finns till exempel våra intuitioner. Vi kan

upptäcka dem genom att se på det klassiska exemplet med personen som först

anammar hedonismen som vettig, men sedan tvekar vid beslutet att stycka en

levande person för att genom organtransplantation rädda livet på flera andra.

Om argumentationen förs i konsekventialistiska termer är allt gott och väl, men

inte sällan dyker till slut argumentet ”men man får ju inte döda” upp, utan hänvisning

till någon speciell auktoritet eller lära. Det är här frågan om en basal

intuitionism som tar över hedonismen. 233

Estetik – värdesubstans i kulturen

För att konkretisera frågan om värdesubstans i konst och kultur skall vi här

koncentrera oss på estetiken. Begreppet estetik har skiftat i betydelse, från läran

om förnimmandet över läran om det sköna till läran om konstens väsen (filosofisk

estetik). 234 I detta sammanhang är det värden inom konsten som är intressant.

Det är lätt att se att estetisk värdefilosofi bildar en parallell till den vanliga

etiken. Det mesta av det som sagts om vad som är gott och rätt när det gäller

handlingar kan översättas till vad som är gott och rätt inom konsten. Metaetikens

frågor om värdenas ontologiska beskaffenheter och ursprung, värdeutsagornas

semantiska betydelse och värdens kunskapsteoretiska ställning är

lika relevanta, liksom frågor om uttolkningsföreträde, värdesubstans etc. Frågan

är bara om det är samma principer som är giltiga i estetiken som i etiken. Det är

till exempel fullt möjligt att förfäkta åsikten att värden i etiken har objektiv

existens medan värden i estetiken är helt individrelativa – en fråga om smak. I

förhållande till Habermas distinktion skulle estetiken då höra hemma i den privatmoraliska

sfären. Oavsett svaret utgör även en persons estetiska värderingar

motiv för handlingar. Det kan röra sig om val mellan handlingsalternativ där olika

232 On the Objective list Theory, certain things are good or bad for us, even if we would not want to have the good

things or avoid the bad things. Here again, there are different versions. The good things might include the development

of one’s abilities, knowledge, and the awareness of true beauty. The bad things might include sadistic pleasure,

being deceived, and loosing liberty, or dignity. Derek Parfit (1984) s4, jfr Bengt Brülde (1998) s45ff.

233 It may well be that some intuitions are as sound moral beliefs as we shall ever get. Others, however, clearly are not, and

there are no internal marks distinguishing the first from the second. Intuitions, despite the misleading suggestion in their

name of a special sort of perception into moral reality, are just beliefs. Some of those beliefs have been drummed into us in

our youth by figures of authority, and are no more reliable than those figures were. Some are social taboos that, if we

understood the origin, we should see are now obsolete. Some are edicts of the perhaps unfortunate super-ego that emerged

from our private battle with our own aggression. James Griffin (1997) s3, jfr Jonathan Dancy (1997).

234 Filosofilexikonet 1993 s142

88


estetiska värden spelar in eller mellan alternativ där estetiska värden står i konflikt

med andra värden. 235

Ett konstverks värden kan bedömas på olika plan lite beroende på hur man

betraktar dess funktion. Här tas tre viktiga aspekter upp, vi kan kalla dem

estetiska värdedimensioner. 236 Den första dimensionen handlar om avsikten med

ett konstverk. Som bedömare kan man värdera det syfte konstnären hade när

konstverket färdigställdes. Ju bättre intentioner desto högre värde har konstverket.

Dimension nummer två handlar om konstens ”effektivitet” i förhållande

till denna avsikt. Ett konstverk får ett högre värde om det lyckas förmedla

konstnärens syfte på ett verkningsfullt sätt. Här spelar det konstnärliga

hantverket en stor roll. Ett ytligt konstverk kan värderas högt till följd av sitt

skickliga utförande medan ett verkligt djupsinnigt och betydelsefullt anses

sämre på grund av sitt taffliga framställningssätt.

En tredje estetisk värdedimension handlar om vilka upplevelser konsten

väcker hos publiken. Ett konstverk kan skapa värdefulla upplevelser som inte

alls var vad konstnären avsåg, och därmed bli oavsiktligt värdefullt. Kända

exempel är de tavlor som målats av en apa som fick beröm bland konstkritiker,

och när en treårings teckningar rönte uppskattning på en utställning i Århus. 237

Exakt vilka konstnärliga syften och vilka publikupplevelser som skall anses

värdefulla är naturligtvis föremål för etiska överväganden. Därefter har man att

ta ställning till om de sammantagna egenskaperna också ger konsten ett totalvärde

eller om de olika dimensionerna konsekvent måste betraktas var för sig.

Det kan här tyckas uppenbart att konstverkets förmåga att skapa upplevelser

är ett instrumentellt värde till de värden själva upplevelserna utgör. Det

förutsätter dock att man gör en strikt uppdelning mellan konstverk och

upplevelse, vilket inte är självklart. En sannolikt inte ovanlig inställning är, till

exempel, att estetiska upplevelser kan ha olika intentionsdjup. 238 Intryck som är

lika starka eller lika lustfyllda kan ha olika grad av underbyggnad i form av

bakgrundskunskap och helhetsförståelse. I en värdefilosofi har man att ta

ställning till om ”djupare” upplevelser skall värderas högre än ”grunda”. Om så

är fallet tillmäts i förlängningen konstverk som förmår skapa djupa upplevelser

ett högre estetiskt värde.

235 Jft Göran Sörbom (1974) s70ff

236 Indelningen nedan är delvis inspirerad av frågorna hos Hugo Anthony Meynell (1997) s46ff.

237 Aftonbladet (13 april 2003)

238 Göran Sörbom (1974) s94f

89


Kulturpolitikerna och estetiken

Konst kommer av kunnande, kunskap. Kultur kommer av odling, bildning. Jfr sk modern

konst som jag och många med mig betraktar som avgrundsdjup brist på kunskap

Kulturpolitiker (m), Skåne

För att få en uppfattning om de kommunala kulturpolitikernas syn på värdesubstans

i konst och kultur konstruerades en fråga som tänktes fånga upp deras

hållningar genom ett mycket konkret exempel. De uppmanades att ta ställning

till fem alternativa kriterier för bedömning av det värdefulla hos ett konstverk

vid införskaffandet av ett offentligt konstverk till kommunen. Tanken med frågan

var att de skulle lyfta sig från sin privatmoral-estetik och bedöma frågeställningen

ur ett politiskt-etiskt perspektiv. Politikernas svar redovisas i Tabell 14.

Huvudintrycket när man analyserar politikernas svar är att politikerna

överlag använder ett flertal kriterier i sina estetiska bedömningar, vilket i sin tur

kan antas spegla en allmän pluralistisk inställning till frågor om värdesubstans i

kulturpolitiken. De estetiska kategorierna syfte, effektivitet och upplevelser

operationaliserades till Konstnärens avsikt med verket, Hantverkskvaliteten hos

konstverket respektive Vilka upplevelser du tror att en bred publik skulle få av konstverket.

En majoritet av kulturpolitikerna uppgav att de skulle ta hänsyn till alla

dessa kriterier vid en bedömning.

Den breda publikens upplevelser värderas högst av socialdemokrater och

moderater. Centerpartister är de som oftast framhåller hantverkets betydelse

medan vänsterpartister och kristdemokrater i högre grad än andra anser att konstnärens

syfte bör tas i beaktande. Kvinnor instämmer i högre grad i alla de uppräknade

alternativen. Religiositet verkar vara en egenskap som leder till ökat stöd

för hantverkskriteriet och mindre intresse för den breda publikens upplevelser.

I enkäten gavs ytterligare två alternativa kategorier för värdebedömning av

konstverk: Dina egna omedelbara intryck samt Vilka bedömningar som konstvetare och

andra experter gör av konstverket. Att politiker väljer att lita till sin egen upplevelse

eller att konsultera experter ger i och för sig ingen mer information kring deras

inställning i fråga om syfte, effektivitet och upplevelser, men de bidrar till att

analysera politikerna inställning i en ännu mer allmän estetisk fråga: den om

huruvida det värdefulla hos ett konstverk ligger hos publiken eller i själva

konstverket. När man svarar att det är de egna intrycken eller den breda publikens

upplevelser som är avgörande ligger värdet hos betraktaren, medan hantverkskvaliteten,

konstnärens ursprungliga avsikt (som på något sätt finns nedlagt

i konstverket) liksom expertbedömningen, indikerar ett synsätt där det värdefulla

bor i konsten.

Hela 79 procent av politikerna har satt någon av upplevelsekategorierna

som den viktigaste faktorn i sin bedömning. Skillnaden mellan partierna är små:

Moderaterna hade flest anhängare av den uppfattningen, 83 procent, jämfört

med 75 i Folkpartiet. Kulturaktiva från de högre samhällsklasserna är de som

allra mest litar till sitt eget omdöme medan äldre, högutbildade och invandrare

är de som är mest positiva till experternas bedömningar.

90


Tabell 14: Värdesubstans i estetiken

Om du skulle bedöma det värdefulla hos ett konstverk, till exempel vid införskaffandet av ett offentligt

konstverk till kommunen, i vilken grad skulle du då ta hänsyn till följande faktorer:

Del 1

1. Konstnärens avsikt med

verket

2. Hantverkskvaliteten hos

konstverket

3. Vilka upplevelser du tror

att en bred publik skulle få

av konstverket

4. Dina egna omedelbara

intryck

5. Vilka bedömningar som

konstvetare och andra experter

gör av konstverket

Viktigast

8

7

47

32

3

Ja Delv Nej Partier

30 57 13

65 35

58 38 4

85 15

59 36 5

85 15

57 41 2

88 12

14 53 33

39 61

+ V Kd

– M Mp

+ C M

– Mp V

+ M S

– Mp Fp

+ Mp Fp

– S Kd

+ Fp Kd

– Mp V

Positiva

egenskaper

Kvinna, invandrare

Religiös, kvinna,

låg utbildning

Kvinna, ej religiös

Högre klass idag,

kulturaktiv

Äldre, högutbildad,

invandrare, kvinna

(högre klass förr)

Del 2 Korrelationer: Pearsons r Faktoranalys

1 2 3 4 Dim1 Dim2

1. Avsikt – 0,69 0,08

2. Hantverk 0,23 – 0,52 0,55

3. Bred publik 0,11 0,19 – 0,40 0,27

4. Egna intryck 0,04 0,21 0,05 – -0,12 0,86

5. Experter 0,27 0,19 0,10 -0,09 0,76 -0,23

Kommentar: tabellens andra del består dels av en korrelationsmatris där de inbördes sambanden

mellan de 5 svarsalternativen anges, dels av en varimaxroterad faktoranalys av alternativen.

Två dimensioner redovisas där förklaringskraften var för den första 30 procent och för den

andra 24 procent. (Eigenvalue = 1,51 respektive 1,19).

R 2 j

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,01

,02

,03

0

,02

,02

0

,04

,04

0

,01

,01

0

,04

,03

I den faktoranalys som redovisas i Tabell 14 syns att de underliggande empiriska

dimensioner som kan anas i politikernas svar i första hand grundas på inställningen

till de egna omedelbara intrycken som värdemätare. Bland partierna

är det folkpartister som allra mest litar till det egna omdömet, centerpartister

minst. Och det är därmed också uppenbart att uppdelning mellan värde i konstverket

och värde i upplevelser inte är någon tydlig sorteringsprincip hos de flesta

politiker. I korrelationsanalysen framgår visserligen att det starkaste sambandet

mellan några av de fem värdebedömningskriterierna är det mellan expertbedömning

och konstnärens avsikt, 239 och det är också en positiv inställning till dessa

båda kriterier, plus hantverkskvaliteten, som utgör basen i den första faktorsdimensionen

(Dim1). Men samtidigt ser vi att även den breda publikens upplevelser

korrelerar positivt med Dim1, vilket gör att den empiriska dimensionen knappast

kan betraktas som sammanfallande med någon teoretiskt renodlad dimension.

239 Pearsons r = 0,27

91


Att den andra dimensionen verkar ha kopplingen mellan de egna omedelbara

intrycken och hantverkskvaliteten 240 som tyngsta komponent antyder också en

alternativ uppdelningsprincip. Kanske kan man spekulera i att det handlar om

förhållandet till en mer auktoritetsbetonad konstvetenskap kontra en mer

individualistisk estetik där hantverkskvaliteten står för en mer gripbar egenskap

som är lättare att bedöma för lekmannen.

Så många som var fjärde politiker menar att man skulle ta hänsyn till hantverkskvalitet,

men inte konstnärens syfte i den aktuella situationen. Om dessa

anser att det finns någon annan kvalitet i ett hantverk än konstnärens förmåga

att använda det för att åstadkomma sitt syfte får bli en obesvarad fråga. Att

sambandet med kriteriet konstnärens avsikt 241 är aningen starkare än det med

egna intryck indikerar ändå att hantverkskvalitet, som operationaliserat

kriterium för effektivitet, inte saknar validitet. För övrigt är de kommunala

kulturpolitikernas personliga egenskaper överlag viktigare för vilka estetiska

hållningar de har än vilket parti de tillhör.

Finkultur och populärkultur

Distinktionen mellan finkultur och populärkultur kan, i Mangsets termer, sägas

handla om det kvalitativa kulturbegreppet kontra det utvidgade kulturbegreppet minus

det kvalitativa. 242 I uppdelningen ligger det alltså inte bara en uppfattning om att

intentionsdjupa estetiska upplevelser är värdefullare än andra, där finns också

en underförstådd värdekognitivism. Man tror sig veta att kulturens värden är

högre inom de kulturaktiviteter som inräknas i finkulturen och att dessa värden

inte är tillgängliga för andra än en kunnig elit. Majoriteten saknar förmåga att tillgodogöra

sig finkulturen och får nöja sig med populärkulturen, men genom upplysning

och utbildning kan även dessa få upp ögonen för de djupare värdena. I

resonemanget finns en skillnad mellan att uppfatta att konst och kultur har ett

visst värde och att själv uppleva det. Även den som normalt är konsument av populärkultur

kan uppfatta finkulturen som mer värdefull, även om man inte

personligen tror sig kunna tillgodogöra sig det värdet (om man är externalist). 243

Lämnar man det normativa språket är det självfallet också möjligt att skilja

mellan fin- och populärkultur som två olika grupper av kulturaktiviteter

baserade på kulturkonsumenternas sociala förhållanden. Att olika sociala

grupper och klasser har olika kulturvanor är lätt att se, och man kan förmodligen

hitta sociologiska förklaringar till förhållandena, i termer av identitet,

inkludering/exkludering, status etc. I båda perspektiven kan företrädarna för

240 Pearsons r = 0,21

241 Pearsons r = 0,23

242 Se ovan s20

243 Jfr Carolyn Korsmeyer (2001)s193: why do we sometimes find ourselves actually preferring things we suspect

are in bad taste, changing channels from a concert of classical music by a composer we admire to a cop show, for

example? Probably many of us genuinely like certain movies, songs, dances that we acknowledge are not of the

highest merit. While aesthetic taste is linked to both quality and pleasure in art, clearly there can be a split between

acknowledged high quality and actual appreciative pleasure.

92


finkulturen ha intresse av att distansera sig från populärkulturen. Både estetiska

och politiska argument kan anföras i det syftet. 244

Skall man i den kommunala kulturpolitiken satsa på fin- eller populärkultur?

För kommunpolitikerna ställs här två slags värden mot varandra:

kulturens eventuella kvalitet och medborgarnas preferenser.

Tabell 15: Finkultur och populärkultur

Del 1 Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

Finkultur har högre kvalitet, som 16 38 46

kultur betraktat, än

populärkultur 40 60

Kommunen bör satsa på finkulturen

9 39 52

i högre grad än på

populärkulturen 31 69

Man borde satsa mer på populärkulturen

16 47 37

eftersom det är

det folk egentligen vill ha 41 59

Del 2

Satsa mer på populärkulturen

Ja

Nej

+ Fp M

– Mp V

+ Fp M

– S C

+ C S

– Mp Fp

Äldre, högre klass idag,

högre klass förr t+ , religiös

Äldre, högre klass idag,

religiös, ej arbetare,

kulturaktiv, högutbildad,

högre klass idag

Lågutbildad, kulturpassiv,

arbetare, (lägre

klass förr)

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,03

,07

,08

,03

,11

,11

,02

,10

,11

Finkultur har högre kvalitet

Ja

Nej

Opportunist 16

Populist 24

+KD M – Mp V

+ S C – Mp Fp

Högre klass idag, lågutbildad, Lågutbildad, kulturpassiv, lägre

kulturpassiv

klass idag, ej religiös

Elitist 25

Pluralister 35

+Fp M – S C

+ Mp V – M Fp

Äldre, högutbildad, högre klass Yngre, svenskfödd, lägre klass

idag, kulturaktiv, högre klass förr idag, högutbildad, kulturpassiv

Kommentar: Tabellens Del 2 är en fyrfältstabell som grundar sig på det första och tredje påståendet i

Del 1. Exempelvis ser vi att 16 procent av alla svarande instämde i båda påståendena. Redovisning

av partitillhörighetens och personegenskapernas betydelse i Del 2 motsvarar den i

standardtabellerna men här är den beroendevariabeln dikotomiserad.

Fyra av tio kulturpolitiker anser att finkultur har högre kvalitet, som kultur betraktat,

än populärkultur. 56 procent av folkpartisternas instämmer i påståendet att jämföra

med endast 33 i Vänsterpartiet. Äldre och religiösa politiker från de högre

samhällsklasserna och de som är aktiva kulturkonsumenter föredrar också

finkulturen. På frågan om man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är det

244 Herbert J Gans (1999)s19 har sammanfattat kritiken mot populärkulturen de senaste tvåhundra åren och

funnit fyra huvudteman:

1. The negative character of popular culture creation. Popular culture is undesirable because, unlike high

culture, it is mass-produced by profit-minded entrepreneurs solely for the gratifications of a paying audience.

2. The negative effects on high culture. Popular culture borrows from high culture, thus debasing it, and also

lures away many potential creators of high culture, thus depleting its reservoir of talent.

3. The negative effect on the popular culture audience. The consumption of popular culture content at best

produces spurious gratifications, and at worst is emotionally harmful to the audience.

4. The negative effects on the society. The wide distribution of popular culture not only reduces the level of

cultural quality -- or civilization -- of the society, but also encourages totalitarianism by creating a passive

audience peculiarly responsive to the techniques of a mass persuasion used by demagogues bent on dictatorship.

93


folk egentligen vill ha svarar ungefär lika många ja, men sambandet mellan de två är

så gott som obefintligt. 245 Här är det centerpartister som oftast ger ett jakande svar

(47 procent instämmer) medan miljöpartister är mest skeptiska (28 procent). Lågutbildade

och arbetare med lägre kulturkonsumtion går oftare på denna linje.

Den vanligaste kombinationen av svar på de båda påståendena, som 35

procent instämde i, är att anse att finkultur inte har högre kvalitet än populärkultur,

men att man inte för den skull skall satsa mer på det senare. Särskilt i de

icke-borgerliga partierna är denna uppfattning dominerande. Yngre, svenskfödda,

som inte tillhör de översta samhällsskikten men som är högutbildade är de som instämmer

mest i kombinationen. En tolkning av positionen är att man visserligen

inte rankar finkulturella uttryck högre än populärkulturella men att man menar

att det är finkulturen som är mest i behov av offentligt stöd. Ett motiv kan vara att

generera mångfald. Jag har därför valt att kalla denna grupp för pluralister.

Den näst vanligaste positionen bland de svarande (25 procent), särskilt i

Folkpartiet och i Moderaterna, är att finkultur både har högre kvalitet och bör

satsas på. Här är det ingen tvekan om vad som bestämmer kulturens värde.

Äldre, högutbildade politiker från de högre klasserna som är aktiva kulturkonsumenter

dominerar denna lätt elitistiska grupp. Ungefär lika många (24

procent, mest i Centern och Socialdemokraterna) har en populistisk inställning

och har svarat att finkultur minsann inte alls har högre kvalitet och att man bör

satsa på de kulturformer som folk egentligen vill ha. Lågutbildade från de lägre

klasserna, som konsumerar mindre av de i enkäten uppräknade kulturformerna,

är de som gillar denna position bäst.

Den kanske mest svårtolkade positionen är den som 16 procent av kulturpolitikerna

(mest kristdemokrater och moderater) har intagit, där finkultur å ena

sidan anses ha högre kvalitet men att man å andra sidan nog bör prioritera populärkulturen

i alla fall. Kanske kan man här tala om en opportunistisk hållning

där väljarmaximering anas som motiv. Politiker från över- och övre medelklass,

lågutbildade och mindre aktiva kulturkonsumenter verkar bilda kärntrupp

bland opportunisterna.

Den egna smaken

Jag är ingen kulturnisse men respekterar de som är den. Vardagskultur är bortglömd. det

som kostar inte alltid bäst

Kulturpolitiker (s), Jämtland

Här skall vi göra en kort utvikning för att komplettera resultaten från analysen i

föregående avsnitt. Det är inte orimligt att, vid sidan av kvantitetsmåtten av

politikerns kulturkonsumtion även ta hänsyn till deras kulturella preferenser och

personliga smak när vi analyserar deras bedömningar av prioriteringen mellan

fin- och populärkultur. 246 För vi in en ytterligare variabel i analysen, närmare be-

245 Pearsons r = -0,03

246 Metaforen ”smak” i sammanhanget vore egentligen värt ett eget kapitel, se vidare bl a Carolyn

Korsmeyer (2001). Föreställningen att människor kan ha en smak när det gäller konst och kultur som inte

överensstämmer med vad som ”egentligen” är bra kultur förutsätter en externalistisk syn.

94


stämt politikernas svar på påståendet Personligen föredrar jag ’populärkultur’ framför

’finkultur’, så ökar förklaringskraften högst väsentligt i de aktuella frågorna. I

exempelvis frågan om att man bör satsa på populärkulturen stiger den förklarade

variansen från 11 till 29 procent.

Figur 13: Inställning till fin- och populärkultur och den egna smaken

Satsa på populärkulturen

Ja

Nej

Finkultur har högre kvalitet

Ja

Nej

Opportunister:

Populister

Föredrar populärkultur: 52 Föredrar populärkultur: 75

Elitister

Pluralister

Föredrar populärkultur: 18 Föredrar populärkultur: 29

Kommentar: I figuren, som bygger på Del 2 i Tabell 15, redovisas hur andelen av de olika kategorierna

politiker som instämt i påståendet Personligen föredrar jag ’populärkultur’ framför ’finkultur’.

Det är uppenbart så att den egna smaken favoriseras i en intressekonflikt mellan

fin- och populärkulturen. Bland dem som i fyrfältaren i föregående avsnitt

benämndes populister föredrog hela tre fjärdedelar populärkultur framför finkultur

för egen del, medan mer än fyra femtedelar av elitisterna själva helst

väljer finkultur. Hos opportunisterna – som kombinerar inställningen att finkultur

nog har högre kvalitet men att man ändå skall satsa på populärkulturen,

så föredrar en knapp majoritet de mer folkliga kulturformerna för egen del,

vilket kanske kan leda till misstanken att det inte enbart är principen ”satsa på

vad folk egentligen vill ha” som är ledstjärnan utan kanske även ”på vad jag vill

ha”. En parallell kan man nog dra till dem som trots att man inte finner att

finkulturen har högre kvalitet trots allt, av oklar anledning, vill prioritera dessa

kulturformer. 71 procent av dem som jag välvilligt kallat pluralister är nämligen

själva vänner av finkulturen.

Kulturen som samhällsekonomiskt instrument

Jag inledde detta kapitel med ett citat från riksdagens kulturutskotts betänkande

i samband med den kulturpolitiska propositionen för att illustrera diskussionen

om kulturens egenvärde. Men i direkt anslutning till detta avsnitt framgår riksdagens

intresse för kulturens instrumentella värden:

Utredningen anför att insikten om kulturens betydelse som kreativitetsutlösande källa, som

identitetsskapande kraft, som lokaliseringsfaktor, som arbetsmarknad och som

turistattraktion har ökat. Även kulturutskottet har vid en rad tillfällen diskuterat denna

fråga och dess bedömning avviker inte från den som senare gjorts av utredningen (se bl.a.

bet. 1994/95:KrU15 s. 23). Utskottet kan inte finna att det i principiellt hänseende råder

någon motsättning mellan det förhållandet att kulturen får anses ha ett egenvärde och det

förhållandet att den har betydelse som lokaliseringsfaktor eller eljest som drivkraft. 247

Här är det inte längre kulturens möjligheter att direkt ge människorna ett rikare liv

som åsyftas utan dess betydelse för den socioekonomiska utvecklingen i samhället

247 Bet (1996/1997 KrU:1) s39

95


i stort. 248 Det är riktigt, som det står i betänkandet, att det inte finns någon automatisk

motsägelse i att betrakta kultur som innehavare av ett intrinsikalt värde

eller som en direkt producent av livskvalitet, och att använda kultur som ekonomiskt

instrument och incitament. Problemet är att om man försöker alla tre synerna

samtidigt så riskerar de ohjälpligt att komma i konflikt med varandra. Skall man

satsa på den kultur som har det högsta egenvärdet, ger den bästa livskvaliteten

eller lockar flest företag till kommunen? 249 För att citera en respondent:

Det är svårt med kultur när medlen styr målen.

Kulturpolitiker (v), Västerbotten

Under 80- och 90-talen har en diskussion om kulturens instrumentella värde i

ekonomiska sammanhang växt fram. 250 Ett av de viktigaste inläggen var en

rapport av Lisbeth Lindeborg – Kultur som lokaliseringsfaktor (1991). Lindeborg

utgick från tyska förhållanden och argumenterade för att kultur är ett konkurrensmedel

i kampen mellan kommuner och regioner, och att investeringar i

kultur är ekonomiskt lönsamma genom att de genererar intäkter inom andra

områden. Efter det att Lindeborgs bok publicerats blev hon engagerad som föreläsare

runt om i hela Sverige och budskapet anammades tacksamt av kulturpolitiker

och tjänstemän, även utanför kultursektorn. 251 Pelle Andersson och

Jesper Lindau menar att:

i dag försöker i princip varje kulturkommunalråd att motivera satsningar på kulturen med

att de är ekonomiskt lönsamma eller i alla fall ”investeringar” – men vad händer om man

faktiskt inte kan hitta ekonomisk vinning i att lära folk skriva sonetter för byrålådan, spela

amatörteater i Södertälje, lär sig om demokratins grunder eller läser grekiska via ABF i

Överkalix? 252

Instrumentella argument hörs även från regeringen – om än motvilligt. Jag

avskyr att behöva använda nyttoargumenten, men det är pedagogik som förstås har

kulturministern yttrat. 253 Också Nutek har i rapporter 254 uppmärksammat

kulturens betydelse som lokal och regional utvecklingsfaktor, liksom

Regionberedningen:

Det råder enligt regionberedningens mening ingen tvekan om att kulturen är en mycket viktig

lokal och regional utvecklingsfaktor. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av

medborgarnas livskvalitet, främjar deras kreativitet och fyller därtill en viktig

identitetsskapande funktion. Ett rikt kulturliv och en levande kulturmiljö medverkar till att en

bygd, region eller landsdel blir attraktiv vid företagsetableringar som skapar nya arbetstillfällen,

men också vid människors val av bostadsort. Väl marknadsförda kulturmiljöer och kulturminnen

bidrar till ökat turistiskt intresse och ger därmed fler sysselsättningstillfällen i regionen. 255

248 Sven B Ek (1977) s81, jfr Geir Vestheim och Gerd Wikan (1993) s104ff

249 Jfr bl a Dorte Skot-Hansen (1999)

250 Bengt Johannisson (1992), Geir Vestheim och Gerd Wikan (1993) s11ff, jfr Georg Arnestad (1996)

251 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s19f

252 Pelle Anderssonoch Jesper Lindau (1998) s154

253 Marita Ulvskog uttalar sig i Svenska Dagbladet (3 april 1998)

254 Nutek (R 1994:27) och Nutek (R 1997:25).

255 SOU (1995:27) s341f, jfr även Ds (1989:36) särskilt kap 7 om kultur och regional utveckling.

96


Normativ kritik till kulturen som samhällsekonomiskt instrument har bland andra

Geir Vestheim framfört. Han kallar synen där de ekonomiska målen är överordnade

för den instrumentelle feilslutinga. Felslutet går ut på …

… at kulturpolitisk aktivitet i og utanfor institusjonar blir grunngitt og vurderet ut frå snevre

økonomiske og materielle omsyn, det vil seia ut frå omsyn som eg meinar er sekundære i

forhold til det som skal vera hovudoppgåva til kulturinstitusjonar. 256

Att bilden inte är entydig menar även Trine Bille Hansen och Sigvard och Ulla

Rubenowitz, där de senare författarna är synnerligen skeptiska till kulturella

aktiviteters betydelse för den lokala näringslivsutvecklingen. De påpekar emellertid

kulturens betydelse för utvecklandet av människors kreativitet och andra

egenskaper som gynnar den ekonomiska utvecklingen på sikt. 257 Bille Hansen

menar att kulturens ekonomiska värde skall ses i ett välfärdsperspektiv. 258

Trots kritiken omhuldas föreställningen om kulturverksamheternas instrumentella

fördelar av många kulturpolitiker. De anser i allmänhet att det är både

ideologiskt försvarbart och praktiskt möjligt att använda kulturpolitiken som

samhällsekonomiskt instrument. Mest optimistiska är man till att kulturen kan

locka turister. En majoritet anser även att kulturen kan påverka befolkningstillväxt

och arbetsmarknad, något mer skeptisk är man till realismen i att

använda kulturen för att locka företag till kommunen.

Tabell 16: Kultur som samhällsekonomiskt instrument

Kulturservicen anses av en del ha betydelse för bl a den samhällsekonomiska situationen i kommunen.

Anser du (I) att det är praktiskt möjligt, (II) ideologiskt försvarbart att kulturpolitik skulle kunna vara ett

instrument för kommunen att åstadkomma följande:

… locka företag till

kommunen

… locka turister till

kommunen

… locka folk att

flytta till kommunen 58

… skapa nya arbetstillfällen

(II) Ideologiskt försvarbart

(I) Möjligt

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

+ S Fp

P ,01

46 66 28 7

E 0

– M V

S ,01

74 77 21 2

76 20 4

51 71 24 5

+ S Kd

– M V

+ S V

– M Fp

+ V S

–M Kd

Ej arbetare, kvinna, ej

religiös, lågutbildad (yngre,

lägre klass idag)

Lägre klass förr, ej religiös

Yngre, kulturaktiv, ej

religiös

Kommentar: Svarsalternativ var ”Ja”, ”Delvis” och ”Nej”. Under rubriken ”Möjligt” anges hur

stor andel svarat ”Ja”, till att det är praktiskt möjligt. På frågan om det är ”Ideologiskt

försvarbart” redovisas frekvensfördelning för alla svarsalternativen. I regressionsanalyserna har

dessa svarsalternativ använts som en tregradig intervallskala.

P

E

S

P

E

S

P

E

S

0

,01

,01

,02

,01

,02

,04

,03

,05

256 Geir Vestheim (1994) s83

257 Sigvard och Ulla Rubenowitz Rubenowitz (1990), liksom även Göran Nylöf (1996) och Bengt

Johannisson (1996)

258 Trine Bille Hansen (1993)

97


Ännu fler än de som tror att det faktiskt är möjligt anser att det vore ideologiskt

försvarbart att använda kulturen som lockmedel i dessa sammanhang.

Socialdemokrater är överlag mest positiva medan Moderaterna instämmer

minst. Skeptiska på ideologiska grunder är även äldre och religiösa politiker från

de högre samhällsklasserna. De som konsumerar mycket kultur är avgjort mer

positiva till att använda kulturen instrumentellt, vilket kanske kan tydas som att

man har lättare att använda instrumentella argument som – om de får genomslag

– leder till att kulturen får mer resurser.

Andra instrumentella värden

Kultur = kitt som ökar social gemenskap i samhället. Finkultur av ondo om den endast når

de redan privilegierade. Folkkultur bra om den leder till möten mellan människor.

Motverka segregation är en kulturpolitisk uppgift.

Kulturpolitiker (mp), Hälsingland

Att kulturpolitiken har fått en mer instrumentell inriktning även internationellt

bekräftas också av Franco Bianchini och Michael Parkinson 259 . De summerar hur

kulturpolitiken i ett antal europeiska storstäder använts för att gjuta nytt liv i en

stagnerande utveckling och förbättra en solkad image. Huvudinställningen är

positiv, men man talar också om kulturen som ett medel att skyla över problemen

– kultur som en karnevalsmask:

The 1970s emphasis on personal and community development, participation, egalitarianism,

the democratisation of urban space and the revitalisation of public social life was

replaced by a language highlighting cultural policy’s potential contribution to urban

economic and physical regeneration. The language of ‘subsidy’ was gradually replaced by

the language of ‘investment’. Community access, popular creativity and grassroots

participation became less important, for example, than the role of prestigious flagship

cultural projects in promoting a city’s positive image, or the development of sector strategies

aimed at maximising the economic potential of local cultural industries. 260

En mer informell slags kulturpolitik kan alltså gå ut på att använda sig av kulturens

symboliska funktioner. Genom kultursatsningar skall kommunens image

förändras, problem uppmärksammas eller undangömmas, eller kanske förstärka

bilden av en viss allmänpolitisk linje. Robert Hewison har talat om ett fenomen

kallat kulturarvsindustri (heritage industry), och han ser löpandebandproduktionen

av illusioner som ett förfallstecken. 261 I sin extrem riskerar kulturen som föremål

för symbolpolitik bli vad David Harvey kallar ett spektakel, a symbol of a classdivided

and racially segregated city. Han menar vidare att

The heritage industry is an attempt to dispel this climate of decline by exploiting the

economic potential of our culture, and it finds a ready market because the perception of

decline includes all sorts of insecurities and doubts (which are more than simply economic)

that makes its products especially attractive and reassuring. … If the only new thing we

have to offer is an improved version of the past, then today can only be inferior to

yesterday. Hypnotised by images of the past, we risk losing capacity for creative change. 262

259 Franco Bianchini och Michael Parkinson (1994)

260 Franco Bianchini (1994) s12f

261 Robert Hewison (1987) s9f

262 David Harvey (1989) s270ff

98


En lika spektakulär form av relation mellan kultur och politik är när politikerna

använder sig av (populär)kulturen för att sprida sina budskap eller för att bli

populära. 263 Bröd och skådespel åt folket.

Kulturlivet är, som källa till och bärare av sociala identiteter, en naturlig

arena att utgå ifrån om man vill manifestera en gemenskap och skapa nya

identiteter. Dorte Skot-Hansen skriver till exempel att

Kulturen skal først og fremmest fungere som et redskab i vores identitetsdannelse, i det

identitetsarbejde, som i fremtiden ikke kun bliver et særkende for de unge, men som bliver

en konstant proces for alle aldersgrupper i et aftraditionaliseret samfund. Kulturpolitikken

skal ikke give os én historie, men tilbyde os mange historier og mange lag, vi kan bruge til

at finde os selv i en tid, hvor hverken familien, religionen eller den nationale enhedskultur

kan opfylde vores behov for fast grund under fødderne. 264

Därmed kan kulturpolitiken också fullgöra en funktion som inte får förbigås i

detta sammanhang, nämligen som instrument vid skapandet av nya medborgarskap

och vidmakthållandet av gamla. 265 Det medvetna skapandet av nya ”stater”

och medborgarskap är en kontroversiell process. Det handlar om att bestämma

vilka individer som skall omfattas av vilka rättigheter/skyldigheter – och att

bestämma villkor för exklusion. Kulturen kan användas för att aktivt skapa

gemensamma värderingar och identitet, 266 inte minst i tider när nya demos växer

upp som svampar ur jorden, 267 men också i förlängningen nationalism och

främlingsfientlighet. Hur man avgränsar och motiverar ett demos är en

fundamental etisk fråga. Risken för manipulation och chauvinism är uppenbar.

Den lokala identiteten kan också tillmätas andra än demokratiska värden.

Sammanhållningen kan till exempel vara en viktig kraftkälla när lokalsamhället

utsätts för prövningar och hot. 268 Värdet av ett enat folk är också betydande i

nationalistiska och lokalpatriotiska ideologier.

Torgil Persson har i sin studie om musikskolans historia lustigt nog noterat

att även en nedrustning av den kommunala kulturpolitiken kan leda till en

förstärkt lokal identitet. I kommuner där musikskolans existens varit hotad har

han funnit exempel på en engagerad allmänhet som slutit sig samman och genom

manifestationer stärkt sin gemensamma identitet. 269

Att använda sig av kulturpolitiken som instrument för en identitetsskapande

politik är också ett etiskt problem i sig. Är det verkligen rätt att utnyttja

”de fria konsterna” i politiska sammanhang? Är det inte ett sätt att otillbörligt

påverka människor genom osynliga maktmedel? Eller är det kanske så att

263 Jfr bl a John Street (1997)

264 Dorte Skot-Hansen (1999) s21f

265 Jfr Stefan Bohman (1999) om Museer som byggare av lokal och regional identitet s169ff

266 Jfr Erik Fossåskaret (1996), som bland annat pekar på den lokala kulturpolitikens uppgift att motverka

segregation.

267 Jfr t ex Svenska Dagbladet (7 maj 1998) om EU:s kulturpolitiska huvudmål: att öka samhörighetskänslan

mellan folk i olika EU-länder och miljöpartiets strategi att bevara det svenska kulturarvet ur helt motsatt

syfte: Sedan Sverige blivit medlem i Europeiska unionen är det speciellt betydelsefullt att värna om svenska språket

och det gemensamma kulturarvet. Mot (1996/97:Kr4)

268 Ingrid Nordström (1992)

269 Torgil Persson (2001)

99


kulturen är det nödvändiga kitt som måste till för att skapa den sammanhållning,

gemensamma identitet och interpersonella förståelse i en föränderlig

värld, som krävs för att en demokrati skall fungera?

Det handlar om i vilken grad det kan vara försvarbart att påverka styrkan i

ett medborgarskap – och i förlängningen om medborgarskapet är ett mål eller instrument.

Enligt en romantisk syn uppstår medborgarskapskänslor genom naturliga,

snudd på organiska, processer i folkdjupet. Även med en något mer krass

verklighetsuppfattning inser man vidden av att göra ingrepp i identitetskonstellationer.

Anne-Britt Gran och Sigurd Ohrem har om norska förhållanden framhållit

statens negativa syn på det regionala identitetsbygget och pekat på två fenomen

(eller riskabla utvecklingsvägar) som man kallar nasjonal eksotisme och nasjonal

kannibalisme. Med nasjonal exotisme menas att staten:

Norge gjør den regionale Andre til et ekstotisk stykke Norge. Dette er en effektiv måte å

ufarliggjøre den Andre på, samtidig som det regionale innlemmes i et større nasjonalt

prosjekt: nemlig å konstruere det eksotisk norske for omverden … [Nasjonal kannibalisme

betecknar förhållandet att staten] Norge fortærer de lokale spelene i sitt eget nasjonale

rituale der måtet er å skape en nasjonalidentitet. Det vil ta fra de historiske spelen stedet,

det lokale stedet blir norsk. 270

Tabell 17: Kultur som politiskt instrument 2

Kulturservicen anses av en del ha betydelse för bl a den samhällsekonomiska situationen i

kommunen. Anser du (I) att det är praktiskt möjligt, (II) ideologiskt försvarbart att kulturpolitik

skulle kunna vara ett instrument för kommunen att åstadkomma följande:

(I) Möj- (II) Ideologiskt försvarbart

ligt Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

… skapa kreativitet och

framåtanda i kommunen

… profilera kommunen och

skapa en positiv image

… skapa samhörighet och

gemensam identitet hos

kommunmedborgarna

… skyla över ekonomiska

och sociala problem genom

att rikta uppmärksamheten

åt annat håll

65 78 19 3

72 76 21 3

54 73 22 4

8 2 8 90

Index av hur många av de 4 alternativen ovan plus de

4 i Tabell 16 som politikerna svarat ja

+V Mp

– M C

+Mp Fp

- M Kd

+Mp V

– M C

+Kd C

– Fp V

+ Mp S

– M Kd

Lägre klass idag,

kulturaktiv, yngre

Kulturaktiv

Lägre klass idag, kulturaktiv,

lägre klass

för t+ , högutbildad,

kvinna

Lågutbildad

Kulturaktiv, yngre, ej

religiös

Kommentar: Se Tabell 16 för att tolka tabellen. På den nedersta raden är den beroende

variabeln politikernas individuella medeltal på hur många av de 8 alternativen i denna tabell

och i Tabell 16 som man svarat ”Ja, ideologiskt försvarbart” på. Max är 8, min 0, medel 5,1.

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,04

,04

,06

0

,01

,01

,06

,04

,08

0

,01

,01

,02

,03

,04

270 Anne-Britt Granoch Sigurd Ohrem (1996) s98

100


Avgränsningarna av demos, det vill säga av vem som är medborgare, är avgörande

för demokratins funktion, och det är demokratin vi valt som domare i samhällets

ideologiska konflikter. Kulturens instrumentalitet är inte heller på detta

område något kontroversiellt bland politikerna. 72 procent anser att kulturpolitiken

rent praktiskt skulle kunna bidra till att profilera den egna kommunen

och skapa en positiv image. 65 procent tror att det är möjligt att via kulturpolitik

bidra till att skapa kreativitet och framåtanda och 54 procent att kulturen kan skapa

samhörighet och gemensam identitet hos kommunmedborgarna. I alla dessa tre fall är

dryga 70 procent också med på att det är ideologiskt försvarbart att använda

kulturen på detta sätt och mycket få är emot.

Miljöpartister är de mest positiva medan moderater oftare har ideologiska

betänkligheter. Exempelvis anser 86 procent av miljöpartisterna att det är försvarbart

att använda kulturen för att skapa samhörighet i kommunen men bara

52 procent bland moderaterna. 12 procent av moderaterna säger dessutom

blankt nej till sådana idéer. Även här är kulturkonsumtionen en förklaring till

varför vissa är mer positiva än andra till att använda kulturen som samhällsinstrument,

och yngre politiker från de lägre samhällsklasserna instämmer också

oftare. Högutbildade och kvinnor har därtill lättare att acceptera gemenskaphetsmål

för kulturpolitiken.

Att fråga om man skulle kunna tänka sig att använda kulturpolitiken för att

skyla över ekonomiska och sociala problem genom att rikta uppmärksamheten åt ett annat

håll är metodologiskt tveksamt. Det är svårt att få folk att erkänna sådana dolska

syften. Var tolfte politiker kunde se realismen i en sådan politik men endast 2

procent instämde i att detta var ideologiskt försvarbart, 8 procent kryssade för att

det kunde vara delvis riktigt. Lågutbildade och kristdemokrater var i något större

utsträckning positiva till denna politiska linje.

101


8 Värdereceptor

När man bestämt ett värdes innebörd är det dags att fråga sig ”värde – för

vem?” Jag tänker här inte på ”för vem etiken är giltig” 271 utan ”för vem det

värdefulla är värdefullt”. Vem (eller vad) – om någon – som får njuta frukterna,

vad som äras, vem skyddas etc av värdet? 272 På individplanet handlar denna

fråga om huruvida det värde som bestämmer värdegrunden i min handling är

värdefull för mig, för någon annan eller något annat. Jag har för enkelhetens skull

valt att kalla den eller det som värdet tänks gynna för värdereceptor.

För att illustrera denna frågeställning kan man ta den empiriskt ofta iakttagna

situationen att människor kämpar och lider för någonting de aldrig själva

kommer att få njuta frukterna utav, till exempel att ge sitt liv för sitt lands heder

i ett krig. Att på detta sätt erkänna värden, vars receptorer snarast är institutioner

som inte kan uppleva dessa värden (till exempel Fosterlandet, Kommunen, Partiet,

Konsten etc), 273 kallas icke-personalism, detta till skillnad från personalism,

där värdereceptorerna i någon mening måste vara mänskliga. Det går också att

inkludera djur och natur bland värdereceptorerna. 274 Den som tar miljöhänsyn

med avsikten att främja människors framtida situation är personalist men den

som vill gynna naturen och eko-systemen för deras egen skull är icke-personalister.

Ser man djur som känslovarelser är förvisso steget mellan personalism och

icke-dito inte så långt. Med en religiös utgångspunkt är det Gud som är den

ultimate värdereceptorn. Om det senare skall räknas som personalism eller ickepersonalism

överlåter jag till den teologiskt skolade läsaren att bedöma.

Det finns också fundamentala skillnader inom ramen för personalismen,

som rymmer såväl egoister, som anser att det värde som de egna handlingarna

syftar till att uppnå inte behöver vara värdefullt för någon annan än den egna

personen, som altruister, vilka i växlande grad även ser sina medmänniskor som

potentiella värdereceptorer. Mellan den rena egoismen och den rena altruismen

finns en glidande skala där man kan tillmäta den egna personens betydelse som

värdereceptor olika vikt. Är man däremot begränsad i sin altruism genom att de

tänkta receptorerna är inskränkta till utpekade grupper och personer, såsom den

egna familjen, kommunen, rasen etc är det mindre en fråga om en spänning

mellan altruism och egoism utan mellan personalism och andra alternativa, ickepersonella

värdereceptorer.

Inget hindrar nämligen att man antar en pluralistisk hållning och erkänner

flera av de ovan nämnda receptorerna som giltiga. Det är till exempel fullt möjligt

271 Se vidare s149 om värdejurisdiktion

272 Jfr Bengt Brülde (1998) s3ff och Appendix A om goodness-for.

273 Jfr Torbjörn Tännsjö (2001) kap7 om egenvärde hos kollektiva storheter.

274 Jfr Robert Elliot (1997) om human-centred , animal-centred och life-centred ethics.

102


att ha en altruistisk hållning i förhållande till andra människor, att se sig själv som

en central värdereceptor och samtidigt låta Gud vara med i sammanhanget. 275

Värdereceptorer i den politiska etiken

När man för in frågan om värdereceptor i den politiska etiken gäller det att hålla

tungan rätt i mun. Det finns nämligen minst tre aspekter på frågan som alla har

sin utgångspunkt i privatmoralen.

För det första vilken människosyn man har med avseende på den empiriska

frågan om vad det är som egentligen styr människans handlande och i vilken

grad människor i allmänhet drivs av till exempel religiös nit, egoistisk rationalism

eller uppoffrande altruism. Att anpassa politiken efter människors faktiska

beteende är ofta en praktisk nödvändighet. 276

För det andra måste man göra klart för sig vad man anser är det moraliskt

påbjudna värdereceptorerna i privatmoralen – vad som bör styra våra handlingar.

Bör människor vara egoister eller altruister? 277 I den politiska idéhistorien

”slumpar det sig” gärna så att människans påstådda psykologiska drivkrafter

såsom av en händelse sammanfaller med den moral man förespråkar. Människan

är i grunden altruist och bör så uppträda, eller människan är ett nyttomaximerande

djur och bör bete sig därefter. Men att något bör vara på ett särskilt vis

därför att det är så, är en logisk lapsus. Man kan tro att människor drivs av egoism

men samtidigt anse detta vara moraliskt förkastlig, eller att människor i hög

grad drivs av altruism men att detta är etiskt ointressant eftersom det är pliktenligheten

i handlingarna som är bedömningsgrunden, inte de moraliska motiven.

För det tredje är det inte självklart att det bästa för samhället är att individer

försöker handla moraliskt korrekt på individnivå. Den religiöse kan mena att

vi tjänar Gud bäst genom att behandla våra medmänniskor väl. 278 En i grunden

altruistisk konsekvensetiker kan mycket väl hävda att det är bättre att

människor handlar enligt egoismens principer för att de bästa konsekvenserna

på en övergripande nivå skall åstadkommas (den osynliga handen). 279 En konsekvensetiker

kan utan att säga emot sig själv hävda att ifall man ständigt handlar

med altruistiska motiv för att värdemaximera för mänskligheten riskerar den

samlade nyttan att minska, inte minst för den enskilde oegennyttige aktören. Att

använda etiska rättesnören i form av plikter, låt vara konstruerade, är kanske

bättre i enskilda handlingssituationer, särskilt när konsekvenserna av handlingen

är oöverblickbara.

275 Han svarade: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och

med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Lukas 10:27

276 Jfr Kurt Baier (1997) om Psychological egoism s197ff.

277 Jfr Ibid s201 om Rational and Ethical egoism och ethical conflict-regulation.

278 Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni

tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då

kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller

i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa

minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Matt 25:42-45

279 Jfr Kurt Baier (1997) s200 Egoism as means to the common good.

103


De eventuella perversa effekter som en individs privatmoraliskt riktiga handlingar

riskerar att få på aggregerad nivå, och som eventuellt kan föranleda en

distinktion mellan riktighetskriterium (princip för värdering av den enskilda

handlingen) och handlingskriterium 280 (princip för val av handling) i privatmoralen,

upphävs i den politiska etiken där politiken per definition handlar om

det överindividuella. Det är i den politiska etiken som handlingskriterierna för

individerna sätts. Frågan är om egoismen eller altruismen bör ”främjas” i

privatmoralen och i vilken grad det offentliga bör formas kring tanken att

människor bör tillskrivas ansvar för varandras välfärd eller om man endast har

ansvar för sitt eget liv.

Frågan om värdereceptor i den politiska etiken handlar således inte om

vilka värdereceptorer som är aktuella i privatmoralen utifrån riktighetskriterium

utan dels om vilka ”verkliga” värdereceptorer som den gemensamma politiken

bör ta hänsyn till, och dels om vilka ”ställföreträdande” värdereceptorer (handlingskriterium)

i privatmoralen som politiken bör erkänna och formeras kring

för att de ”verkliga” värdereceptorerna skall gynnas. Och det behöver alltså inte

alltid nödvändigtvis vara samma sak.

Här skall också noteras att även om skillnaden mellan handlingskriterium

och riktighetskriterium upphävs i den politiska etiken betyder inte att de förlorar

sin relevans i politiken – bara att man flyttas ett steg vidare från individnivån. En

kulturansvarig nämnd (som har konsekvensetiska ideal) kan exempelvis inte bedriva

en politik, ehuru utmärkt i sig, som på något sätt är kontraproduktiv för

de framtida möjligheterna att bedriva politik. Konsekvenserna av politik är ofta

lika oförutsägbara som individers handlingar och försiktighet är ofta en trist

nödvändighet.

Man kan också tänka sig fall där kriterierna går isär, inte för att konsekvenserna

är oförutsägbara utan för att en överordnad värdereceptor tar över.

Det är möjligt att anse att en kommun ibland måste bedriva en politik som är

”etiskt fel” på kommunnivå, men som gynnar ett högre mål. Ett krystat exempel

är att om man ser nationen som värdereceptor så kanske man kan föreställa sig

att landets andra stad måste lägga band på sin kulturella briljans för att

huvudstadens glans inte skulle förblekna i jämförelse. Detta givet att man anser

att huvudstaden är nationens ansikte utåt, och att en blek och bitter huvudstad

riskerar att skada nationens ära och goda rykte internationellt.

Alternativa värdereceptorer

I kommunalpolitiken kan man förutsätta att kommunmedborgarna 281 är en

central värdereceptor, men för att få en uppfattning om vilka möjliga värdereceptorer,

förutom dessa, som politikerna ser i kulturpolitiken ställdes en fråga

i enkäten där de ombads ange om det finns tillfällen då kommunmedborgarnas

280 Se ovan s62

281 I alla fall ingen utanför kommunens gränser enligt Kommunallagen.

104


ästa finge stå tillbaka för 8 alternativa värdereceptorer. 282 5 av dessa avsåg de

icke-personella storheterna nationen, traditionen, vetenskapen, konsten samt

kommunen. 283 Även Gud och hans kyrka samt naturen – representerad av djur

och växter – fick vara med, liksom det personalistiska alternativet en enskild

individ. Tanken bakom den sistnämnda receptorsvarianten är att man med en

individualistisk position kan tänka sig att enskilda inte får drabbas av politik till

förmån för det större goda.

Bland de kommunala kulturpolitikerna är det 61 procent som menar att

någon av de åtta uppräknade alternativa värdereceptorerna i vissa fall kan vara

tyngre som sådana än kommunmedborgarna, 43 procent kan tänka sig fler än 1

alternativ värdereceptor. 7 procent av politikerna anser att 5 eller fler av de uppräknade

värdereceptorerna ibland kan vara viktigare än medborgarna. Att man är

infödd i kommunen, har en låg kulturkonsumtion men en högre samhällsklass

är egenskaper som inverkar positivt på antalet alternativa värdereceptorer.

Moderata och kristdemokratiska kulturpolitiker ser flest alternativa värdereceptorer,

vänsterpartistiska och miljöpartistiska minst. Att just kristdemokrater är så

positivt inställd till icke-personalistiska värdereceptorer är lite överraskande då

partiet ofta använder personalismen som ett av sina honnörsbegrepp. 284

Av de icke-personalistiska värdereceptorerna är det ett par som framstår

som lite mer populära bland politikerna. En tredjedel av politikerna anser att

kommunmedborgarnas bästa ibland bör få stå tillbaka för djur och växters bästa

(det vill säga miljöhänsyn). Åsikten är vanligast bland manliga, icke-religiösa

arbetare och miljöpartister, mer sällsynt hos kristdemokrater och folkpartister.

Lika många prioriterar Sveriges bästa, ett alternativ som har en icke-personalistisk

karaktär även om det rymmer en viss vaghet. Det framgår inte om det är

nationen som sådan som avses eller Sveriges befolkning som i individer räknat

är fler än kommunmedborgarna. Svarsalternativet var populärast bland moderater

och kristdemokrater, och hos i kommunen infödda men inte kulturaktiva män.

De övriga icke-personalistiska alternativen röner generellt mindre

acceptans. Att låta medborgarna stå tillbaka för endera Konsten, Traditionen eller

Vetenskapen anser var femte kulturpolitiker vara försvarbart, i synnerhet

borgerliga sådana samt mindre aktiva kulturkonsumenter.

Intressant att notera är att det finns ett negativt samband mellan om man är

inflyttad och om man anser att Kommunen (eller snarare dess heder, image, rykte

och status) ibland kan vara viktigare än dess medborgares väl och ve. Låg

282 Tyvärr är just denna fråga den som politikerna i högst grad låtit bli att besvara eller svarat ”vet ej” på.

Det interna bortfallet ligger kring 20 procent. ”Jag förstår ej frågan” var en mycket vanlig kommentar i

marginalen. När så är fallet måste naturligtvis frågeställaren ta på sig större delen av ansvaret.

Gissningsvis grundar sig politikernas bekymmer i att antagandet om att kommunmedborgarnas bästa

skulle vara all politiks mål redan är inkluderat i frågeställningen. Med efterklokhet kan man bara

konstatera att medborgarna borde ha funnits med bland värdereceptorsalternativen och frågan borde ha

varit ”i vilken grad bör kulturpolitiken ta hänsyn till följande intressen … ?”.

283 För att göra tydligt att det som avsågs i det senare fallet inte var ”kommunen likställt med dess

medborgare” formulerades alternativet som ”kommunens heder/image/ rykte/status”.

284 Jfr Henrik Friberg (2002)

105


kulturkonsumtion, hög ålder, manligt kön samt högre klass inverkar positivt på

en sådan inställning.

Tanken om en gudomlig värdereceptor är den minst populära och förkastas

av 9 av 10 svarande, men 4 av 10 kristdemokrater stöder den. Hållningen att

medborgarnas bästa bör få stå tillbaka för Gud och kyrkan är också det värdereceptorsalternativ

som bäst förklaras av både partitillhörighet och personliga egenskaper.

Allra viktigast i sammanhanget är hur religiös den svarande kulturpolitikern

anser sig vara. Detta gäller även när man tagit hänsyn till partitillhörighet.

Personalism på individuell nivå får ett visst stöd, främst hos kristdemokrater,

samt bland dem som är födda in i en högre samhällsklass, är passiva kulturkonsumenter

och män. Men det generella intrycket är att det trots allt är kommunmedborgarna

som är den lokala kulturpolitikens huvudsakliga värdereceptorer.

Tabell 18: Andel kulturpolitiker som stöder alternativa värdereceptorer

Finns det tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken, när kommunmedborgarnas bästa bör få stå

tillbaka för …

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

Kommunens heder/image

/rykte/status

Sveriges bästa

Kulturens och konstens bästa

Traditionens bevarande

Vetenskapens och forskningens

bästa

Djurs och växters bästa

Guds och kyrkans bästa

En enskild individs bästa

Antal till medborgarna

alternativa värdereceptorer av

ovan nämnda (0-8)

7 28 65

20 80

13 42 46

33 67

4 37 59

18 82

5 36 60

19 81

6 39 55

22 78

13 47 40

34 66

4 18 79

9 91

8 37 54

24 76

Medel: 1,8

+ C Fp

– Mp V

+ M Kd

– V Mp

+ Fp C

– Mp M

+ Kd C

– Mp V

+ Fp M

– Mp V

+ Mp V

– Fp M

+ Kd C

– V Mp

+ Kd C

– Mp V

+ M Kd

– V Mp

Kulturpassiv, äldre,

man, född i kommunen,

högre klass idag

Kulturpassiv, man, född

i kommunen

Man, äldre, kulturpassiv

Kulturpassiv, född i

kommunen

Högre klass förr,

kulturpassiv

Arbetare, man, ej religiös

Religiös, äldre, invandrare,

lågutbildad,

kulturpassiv, man

Högre klass förr,

kulturpassiv, man

Född i kommunen, kulturpassiv,

högre klass

idag

Kommentar: Tabellens nedersta rad har som beroende variabel det individuella medeltalet av

hur många av de åtta alternativen till medborgarna som värdereceptorer som de svarande

kunde tänka sig. Maximum 8 och minimum 0.

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,01

,05

,05

,02

,03

,04

,003

,03

,03

,01

,04

,04

,004

,01

,02

,02

,02

,03

,04

,14

,16

,01

,02

,02

,01

,03

,03

106


9 Politikens inriktning

Hittills har avhandlingen koncentrerat sig på vad som är värdefullt och för vem

det är värdefullt. Nästa steg är att ta upp frågan om hur detta värdefulla skall

förverkligas i samhället, det vill säga hur politiken och det offentliga bör utformas

för att värdena skall skapas och fördelas på bästa sätt. Som en inledning

till en diskussion om politikens roll och uppgift på ett visst verksamhetsområde

kan det vara lämpligt att utgå från föreställningen om medborgerliga rättigheter.

Medborgerliga rättigheter

Begreppet medborgerlig rättighet är flytande. Enligt naturrättsförespråkare är rättigheter

något som är givet oberoende av vad människor kommer överens om. De

medborgerliga rättigheterna i en demokrati är däremot något som byggts upp politiskt,

i idealfallet av folket och deras förtroendevalda, proportionerade till den

omfattning som man på demokratisk väg kommit överens om. Man kan möjligen

hävda att vissa typer av rättigheter följer av nödvändighet för den som förespråkar

ett demokratiskt system – men de är inte nödvändiga i sig. De medborgerliga

rättigheterna är istället kodifiering, uttryckligen i en konstitution 285 eller genom

informell sedvana, av de handlingskriterier som samhället anser nödvändiga för

att den genomförda politiken skall stå i största möjliga samklang med den förespråkade

politiska etiken. Detta skulle kunna innebära att somt kodifieras som

rättigheter även om det i förstone tycks stå i strid med de styrandes riktighetskriterium.

Exempelvis skulle en uttalad egoist kunna förespråka en viss begränsad

social rättighetslagstiftning om detta ledde till att de socialt utsatta höll sig

lugna och inte störde den fria marknadens funktion med revolter och annat. 286

TH Marshalls 287 indelning av de medborgerliga rättigheterna i civila, politiska

och sociala rättigheter är välkänd, och även om hans teorier har utsatts för

kritik 288 är terminologin fortfarande aktuell. Tre grupper av rättigheter anses

historiskt ha följt på varandra i utvecklingen av den moderna välfärdsstaten:

först de liberala negativa rättigheterna om individens skydd mot andra och mot

staten, sedan de demokratiska, som låter medborgaren vara med och forma

samhället, och slutligen de sociala, som garanterar medborgarnas basala välfärd.

Men det moderna samhällsbygget har inte stannat där. Utöver att garantera de

allra nödvändigaste sociala behoven sysselsätter sig det offentliga idag med

verksamheter som inte sällan syftar till att ytterligare fördjupa medborgarnas

livskvalitet. Ett betydelsefullt exempel på detta är kulturpolitiken.

285 Jfr Regeringsformen 2 kap

286 Det klassiska exemplet är Otto von Bismarcks politik under slutet av 1800-talet, jfr Sven-Eric Liedman

(1997) s274.

287 Tomas H Marshall (1991)

288 T ex Barry Hindess: ”Citizeniship in the Modern West” och JM Barbalett: “Citizenship, Class, Inequality

and Resentment” i Bryan S Turner (1993).

107


När offentlig service övergår från att upplevas som en överraskande bonus till

en institutionaliserad funktion i samhällslivet är det naturligt att medborgarnas

förväntningar växer och att de upplever att deras rättigheter på något sätt

kränks när förändringar till det sämre inträffar. 289 Servicen uppfattas som en del

av det hävdvunna samhällskontraktet, något som man har rätt att kräva. Men

vad finns det egentligen för ideologiska argument för att inkludera eller

exkludera kulturservice i de medborgerliga rättigheterna?

Kultur som medborgerlig rättighet

Kultur är ingen rättighet. Det är inte lagstadgat. När någon ruckar lite på hur det har varit

blir det alltid oro.

Lynn Ljungberg, kultur- och fritidskommunalråd i Malmö 290

lika vansinnigt att stat och kommun skall styra kulturen som att de skall styra

yttrandefriheten.

Kulturpolitiker (m), Södermanland

Kulturella upplevelser och skapande förbättrar förutsättningarna för ett rikt och allsidigt liv.

Därför skall samhället ansvara för kultur.

Kulturpolitiker (s), Skåne

För dem som är kritiska till att infoga kulturen bland de medborgerliga rättigheterna

tar argumentationen ofta sin början i en kraftigare betoning av de

grundläggande civila rättigheterna. Staten skall skydda sina medborgare från

alla försök utifrån att styra deras livsval, och valet av kulturaktiviteter hör

definitivt till det personliga livsrummet. 291

En hållning som däremot stöder tanken att rätten till kulturell service ingår

i de medborgerliga rättigheterna, utgår från med de politiska och demokratiska

rättigheterna. Genom att det offentliga garanterar att alla har tillgång till

kulturella verksamheter främjas också värden som är nära förknippade med de

demokratiska idealen, såsom yttrandefrihet, bildning och förståelse för andras

livsvillkor och känslor. Ett rikt kulturliv är en förutsättning för demokrati. 292

Lena Lindgren har exempelvis uppmärksammat att det:

… viktigaste och allra mest grundläggande motivet till samhällets omfattande stöd till

studieförbund och folkhögskolor är att folkbildningen antas bidra till en demokratisk

grundsyn och utveckling i samhället. Demokrati finns också med i alla studieförbundens

programskrifter samt betraktas allmänt som grundelement för folkhögskolornas verksamhet

293

289 Jfr den sk serviceparadoxen, det vill säga att medborgarnas missnöje med servicen är störst i kommuner

där servicen är mest utbyggd. Bengt Owe Birgersson (1975)

290 Sydsvenska dagbladet (25 juni 2003)

291 Frågan om omfattningen av politikens och den offentliga förvaltningens inflytande över konst- och

kulturlivet kommer att diskuteras i kommande kapitel.

292 Jfr Geir Vestheim (2003), Sven B Ek (1989), Stefan Bohman (1999): Konst får inte betraktas som ett mål. Låt

oss betrakta konstarterna som medel att vidmakthålla och fördjupa demokratin, medel att skapa människor med

förmåga att reflektera, uppleva känslor och hysa medkännande på ett sätt som är förenligt med samhällets ideologi.

293 Lena Lindgren (1999) s218

108


Ett tredje synsätt är att betrakta kulturverksamheterna som en naturlig fortsättning

på bygget av välfärdsstaten. Kontraktet med medborgarna innehåller inte

bara formella möjligheter utan också en garanti om att samhället skall verka för

att alla skall få lika reella möjligheter att njuta av det gemensamma goda. I en

sådan egalitaristisk medborgardefinition ingår att samhället skall bryta upp förtryckande

strukturer och stötta dem som av socioekonomiska eller kulturella (i

sociologisk mening) skäl har sämre möjligheter att tillgodogöra sig kulturens

värden – en ”social miljöpolitik”. 294 Bland de kommunala kulturpolitikerna instämmer

86 procent i påståendet att man bör betrakta kommunens kulturella service

som en del av den allmänna välfärdspolitiken. 295

Men utöver möjligheten att knyta den offentliga kulturservicen till de tre

klassiska rättighetstyperna kan man också fundera över om det inte är fruktbart

att tala om kulturella rättigheter som en avskild företeelse. Genom att stå för

hållningen att de värden som kulturen representerar går utöver dem som ryms

inom de politiska och socioekonomiska fälten – det vill säga rätten till estetiska

upplevelser och bildning, till bevarande av kulturarv och traditioner – blir

kulturen inte bara instrumentell utan kan av egen kraft motiveras som något

som borde ingå i medborgarnas kontrakt med sin ”stat/samhälle”, 296 en fjärde

typ av medborgerliga rättigheter. 297

Figur 14: Medborgerliga rättigheter och behov

Det är en medborgerlig

rättighet att medborgarna

garanteras tillgång

till en välfungerande

kulturell service

Det är en medborgerlig

rättighet att medborgarnas

sociala välfärd garanteras

av det offentliga

Det finns ett behov av kultur,

konst och bildning, som kan

likställas med andra behov, av

t ex vård, skola och omsorg

Ja Nej Ja Nej

Ja 78 7 85 71 14 85

Nej 7 8 15 6 9 15

85 15 100 77 23 100

Kommentar: I de två fyrfältsdiagrammen redovisas i totalprocent hur stor andel av kulturpolitikerna

instämt och inte instämt i de tre citerade påståendena

Utan krav på motivering tillfrågades kulturpolitikerna i enkäten om sin uppfattning

i fråga om kultur och medborgerliga rättigheter. Hela 85 procent instämde i

att det är en medborgerlig rättighet att medborgarna garanteras tillgång till en välfung-

294 Jfr SOU (1972:66)

295 Beräknat på antalet som svarat 6, 5 eller 4 på en skala 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” till det

citerade påståendet. Andelen som instämde i respektive parti var: v 97, s 92, mp 91, c 83, kd 87, fp 88 och m

70 procent.

296 Jfr Bryan S Turner (1994)

297 Fortsätter man tankelinjen om kulturella rättigheter kommer man snabbt in på brännande samhällsproblem

som rör andra konflikter som kan uppkomma i multikulturella samhällen, men det skall vi inte gå vidare in

på här. Se vidare te x Charles Taylor m fl i Amy Gutman (1999).

109


erande kulturell service, vilket är exakt lika många som ansåg att det är en

medborgerlig rättighet att medborgarnas sociala välfärd garanteras av det offentliga. I

Figur 14 ser vi dock att 7 procent av politikerna ser social välfärd, men inte

kulturservice, som en rättighet, och lika många vice versa.

Vid närmare kontroll visar det sig att de flesta instämde lika mycket i att

social välfärd och kulturservice var medborgerliga rättigheter men 22 procent av

de svarande instämde i högre grad i att social välfärd är en rättighet än vad de

anser att kulturservice är, medan 15 procent tyckte tvärtom. Vad det innebär att

fler än var sjunde kulturpolitiker håller kulturservice för mer central som medborgerlig

rättighet än social välfärd är svårt att säga exakt. Kanske att man tror

mer på marknadens förmåga i välfärdshänseende men misstror den i kulturens

fall. Det är i vilket fall främst företrädare för de borgerliga partierna, och i

synnerhet moderaterna, som står för denna åsikt. Var tolfte politiker anser att

varken kulturservice eller social välfärd är några medborgerliga rättigheter, över

hälften av de svarande i denna grupp är moderater.

Tabell 19: Kultur som medborgerlig rättighet och behov

Det är en medborgerlig rättighet

att medborgarnas sociala

välfärd garanteras av det

offentliga

Det är en medborgerlig rättighet

att medborgarna garanteras

tillgång till en välfungerande

kulturell service

Det finns ett behov av kultur,

konst och bildning, som kan

likställas med andra behov, av

t ex vård, skola och omsorg

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

67 27 6

85 15

64 30 6

85 15

54 36 10

76 23

+ V S

– M C

+ V Mp

– M C

+ Mp V

– M C

Lägre klass idag, kulturaktiv,

ej religiös (lägre klass förr t ,

äldre, ej arbetare)

Lägre klass idag, kulturaktiv,

äldre, kvinna, lägre klass

förr t , ej religiös (ej arbetare)

Kulturaktiv, högutbildad,

lägre klass idag, äldre ej

religiös (kvinna t )

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,22

,08

,23

,21

,13

,28

,04

,11

,15

Oavsett om man är negativ eller positiv till kulturservice som medborgerlig rättighet

råder ingen tvekan om att det finns ett starkt samband med inställningen

till sociala rättigheter överhuvudtaget. Korrelationen mellan de båda frågorna är

Pearsons r = 0,63. Överlag verkar partierna (se Figur 15) vara aningen mindre

entusiastiska till kultur som rättighet i förhållande till social välfärd, men

skillnaden är liten. Enda undantaget är miljöpartisterna som betonar kulturen

lite starkare. Partitillhörigheten spelar en större roll för vad politikerna tycker i

frågor om medborgerliga rättigheter än vad de personliga egenskaperna gör och

det är Vänsterpartiet som är mest positivt – och Moderaterna minst – till att

såväl social välfärd som kulturservice är rättigheter. Lägre samhällsklass, hög

kulturkonsumtion, hög ålder och att man inte är religiös är också faktorer som

gör att politiker har en vidare rättighetssyn.

110


Figur 15: Partierna om social välfärd och kulturservice som medborgerliga

rättigheter

Kommentar: Figuren illustrerar partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 19

utplacerad på sexgradiga tallinjer.

Kultur som behov

Vi har ingen rätt till kultur på samma sätt som vi i någon mening har rätt att gå fredade på

våra gator. Så kallad finkultur är åtminstone i en mening en lyx; det går att leva utan den på

samma sätt som det går att leva utan videospel och underhållning. Vi som lockas av den

måste betala för den utan att kräva att de som klarar sig utan den är med och betalar kalaset

Carl Rudbeck 298

Kulturens vikt kan inte betonas nog. Jag ser kultur som en del av människans grundläggande

behov, efter de biologiska behoven av mat, sömn

Kulturpolitiker (kd), Uppland

Där andras intressen ofta kan avfärdas av den som inte omfattas av dem som

subjektiva och stridande mot det allmänna bästa, är behoven svårare att komma

runt. Normalt innefattas i människors behov det som är fysiologiskt och psykologiskt

nödvändigt för att leva och ha hälsan. I själva begreppet behov ligger

därmed en underförstådd objektivitet som endast kan ifrågasättas på empiriska

grunder. ”Behov” har i det politiska språket blivit nästan liktydigt med det som

välfärdssamhället skall tillgodose. Raymond Plant skriver att enligt denna:

… uppfattning är därför behovsuppfyllelse ett internt mål för den sociala servicen och

behovskriterier de enda riktiga motiven vid fördelning av välfärdsnyttigheter. Merit, förtjänst,

moraliskt värde eller betalningsförmåga är irrelevanta.

Plant menar också att ett sådant perspektiv på välfärden förutsätter två ting: (1)

att behoven är klara och bestämda, (2) att behoven sedan de väl upptäckts skapar skyldigheter

för andra. 299 Kruxet är att vad som är mänskliga behov sällan är varken klart

eller bestämt. Och inte blir det lättare av att verbet ”behöva” i vardagsspråket är

på glidning mot ”vill ha”. Den som har makten att definiera vad som är våra

verkliga behov kan mycket väl styras av högst subjektiva intressen. 300 Vad som

skulle menas med behov av konst och kultur är i det perspektivet ingen lätt

besvarad fråga. Abraham H Maslow konstaterar angående estetiska behov:

298 Carl Rudbeck (1993) s13

299 Raymond Plant (1994) s192

300 Jfr Nancy Fraser (1993)

111


I have attempted to study this phenomenon on a clinical-personological basis with selected

individuals, and have at least convinced myself that in some individuals there is a truly basic

aesthetic need. They get sick (in special ways) from ugliness, and are cured by beautiful surroundings,

they crave actively, and their cravings can be satisfied only by beauty … It is

seen almost universally in healthy children. Some evidence of such an impulse is found in

every culture and in every age as far back as the cavemen. … What, for instance, does it

mean when a man feels a strong conscious impulse to straighten the crookedly hung picture

on the wall? 301

Oavsett vad de bygger sina åsikter på är det rimligt att anta att den allmänna

positiva attityden till kultur som medborgerlig rättighet bygger på en uppfattning

om att människor har ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas

med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg. 76 procent av de svarande instämmer

i detta påstående (se Figur 14) men som framgår i Tabell 19 är spridningen

större i denna fråga jämfört med dem om medborgerliga rättigheter. Utifrån

Figur 15 kan vi dra slutsatsen att avstånden mellan partierna är mindre här men

att den inbördes ordningen är ungefär den samma. Noterbart är dock att både

folkpartister och moderater har lättare att instämma i att konst och kultur är

grundläggande behov än de har att definiera kulturservice som medborgerlig

rättighet, medan det omvända är fallet för övriga partier. I synnerhet är detta

tydligt hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Att rättighetsbegreppet inte

med automatik kopplas till behov utan har en annan bas indikerar ett mer naturrättsligt

förhållningssätt.

I Figur 14 såg vi att 14 procent av politikerna håller kulturservice som en

rättighet som inte är knuten till ett grundläggande behov (bland dessa är de

socialistiska partierna i majoritet) medan 6 procent (varav 88 procent borgerliga

företrädare) ser behoven men kopplar dem inte till rättigheter. Till skillnad från

rättighetsfrågan är svaren på behovsfrågan närmare knutna till politikernas

personliga egenskaper än deras partitillhörighet. Hög kulturkonsumtion är

den enskilt viktigaste faktorn, 302 följt av hög utbildning.

Vi har alltså sett att en stor majoritet av de kommunala kulturpolitikerna

anser att kulturservice inte bara är något som kommunen bör syssla med, det är

också en medborgerlig rättighet på samma nivå som de sociala rättigheterna.

Frågan är nu vad det är som ligger bakom denna uppfattning. Vad bestämmer

hur vi ser på politikens och det offentligas roll? Vi skall börja med att vända på

frågan och diskutera vad som är individernas eget ansvar.

301 Abraham Harold Maslow (1970) s51

302 Korrelationen mellan graden av kulturkonsumtion (mätt enligt avhandlingens index som redovisas i

Metodappendix) och hur man svarat på behovsfrågan är Pearsons r = 0,31. Av dem som konsumerar färre

än 100 kulturaktiviteter per år av de uppräknande alternativen anser 55 procent att det finns ett behov av

kultur, medan samma siffra bland dem som konsumerar 500 eller fler aktiviteter är 94 procent.

112


Frihet under ansvar

Ansvar är ett fundamentalt begrepp i etiken som beskriver den förpliktelse som

en etisk princip medför. Den som brister i ansvar, och med vett och vilja bryter

mot en etisk princip, kan utsättas för beröm och klander.

Nära förknippat med ansvar är möjligheten att göra val, och att göra det

etiskt riktiga valet. I det läge som valmöjligheter saknas förlorar rimligen också

ansvarsaspekten sin relevans, bör implicerar normalt kan. 303 Undantag är till exempel

vissa religiösa föreställningar som arvsynden. 304

I samhället behandlas individernas ansvar för sina handlingars konsekvenser

för andra inom ramen för rättssystemet. Hit hör också distinktionen

mellan straff grundat på moralisk klander (retribution/hämnd) och rättsliga påföljder

i preventivt syfte.

Om man tror på att en individ kan ha objektiva intressen kan man även tala

om individens ansvar för sig själv. Den som riktar klander mot en person som

medvetet handlar i strid med sina egna (påstådda) objektiva intressen, och som

alltså är kritisk mot individers privatmoral, är moralist. 305 En icke-moralist anser

att endast individen har rätt att klandra sig själv i denna situation.

Oavsett om man är moralist eller ej är den kanske viktigaste implikationen

av den empiriska uppfattningen om graden av individers handlingsfrihet i

förhållande till sina egna intressen och värderingar vilken slutsats man drar om

huruvida vi har ett ansvar gentemot varandra att kompensera för eventuella

brister i denna handlingsfrihet. Men mer om detta lite senare.

Ansvar finns på flera nivåer. Mats Lundström skiljer mellan tre typer: metaetiskt

(för valet av norm som styr valet av mål), normativt (som följer av målen)

och kausalt ansvar (som följer av valet av handling). 306 Huruvida man kan ha ansvar

för vilken etik man är anhängare av – och vad det i så fall skulle innebära –

skall här lämnas därhän. Frågan gäller istället om man, givet de etiska uppfattningar

och ”objektiva” intressen man har, har en möjlighet att handla i enlighet

med dem.

Problemet kan delas upp i två steg. Kanske vet man vad man vill men kan

inte av praktiska skäl utföra det, kanske kan man göra det man vill, men man vill

inte vad man ”borde” vilja därför att ens vilja är bestämd av yttre opåverkbara

krafter och/eller maktordningar. 307

303 Harald Ofstad (1982) s132

304 Jfr Raino Malnes och Knut Midgaard (1993) kap5 om Augustinus.

305 Jfr Torbjörn Tännsjo (2000) s113ff om moralismen i svensk politik.

306 Mats Lundström (1993)

307 Jonathan Glover (1970) s65

113


Figur 16: Handlingsfrihet och ansvar: att kunna och vilja

Vill göra det man bör

Ja

Nej

Kan göra det man bör

Ja

Nej

Ansvar

Ej ansvar

Exempelvis kan vi tänka oss ett fall där en person V befinner sig i en situation

där det objektivt sett vore i hennes intresse att ta del av innehållet i en bok.

Innehållet i denna bok skulle kunna fördjupa hennes livsglädje och öka hennes

möjligheter att sköta sitt arbete bättre och därmed skapa materiellt välstånd för

sig själv och sin familj. Detta skulle varje opartisk bedömare kunna konstatera

om alla fakta var kända, och kanske även V. Men om hon på grund av

opåverkbara omständigheter saknar de ekonomiska resurserna för att köpa

boken är hennes handlingsfrihet begränsad och hon kan inte hållas ansvarig för

att hon inte tagit del av bokens innehåll.

Men det kan också vara så att V är en välbetald person som mycket väl

skulle kunna skaffa sig boken om hon ville, men att hennes vilja inte överensstämmer

med vad som ”objektivt” ligger i hennes intresse. Kanske har hon uppfostrats

och formats som människa i en samhällsklass eller en främmande kultur

där hon inte lärt sig inse värdet av den typ av böcker som det här är frågan om,

eller ens av böcker överhuvudtaget. Kanske gör hennes låga ålder att hon inte är

kapabel och mogen nog att förstå bokens värde. Allt detta är faktorer som

inskränker V:s frihet, men det är inte handlingen utan viljan som är ofri.

Figur 17: Individens ansvar för sina handlingar

Totalt ansvar

Inget ansvar

Atomism (grad av fri vilja) Determinism

Frågan om människan har en fri vilja skulle kunna ses som en enkel dualism

mellan ja och nej, men om svaret är ja finns givetvis också en flytande skala när

det gäller graden av frihet. Uppfattningen att den fria viljan inte existerar kallas

determinism, här är allt förutbestämt av andra krafter än den mänskliga

viljan. 308 Åt detta håll vetter till exempel marxismen, som hävdar att socioekonomiska

lagar styr utvecklingen och att den enskilda människan spelar en mycket

liten roll. 309

Andra menar att våra gener eller den miljö vi växer upp i så kraftigt

inverkar i vår psykologi att vi inte kan tala om någon fri vilja. Sedan följer en

mjuk övergång till dem som visserligen erkänner existensen av en fri vilja, men

308 Jfr Piers Benn (1998) s140: If causal determinism is true, then (it is said) they could not have acted other than

they did. And in that case, it is wrong to blame them. Not, of course, that you can be blamed for blaming them!

309 Jfr Allen Wood (1997)

114


att vi i olika grad är förhindrade att förverkliga den. I andra ändan av skalan

finns den totala atomismen som står för tron på individens fullständiga självständighet

och därmed det totala ansvaret för sina egna handlingar.

Men frågan om den fria viljans mer exakta omfattning är givetvis knepig

att besvara. Vi har redan kunnat konstatera att det teoretiskt kan finnas många

olika slags hinder för handlingsfriheten, och vilka typer av hinder som man

uppfattar har också mycket starka ideologiska konnotationer. Man kan betona

exempelvis socioekonomiska faktorer, människans biologiska natur eller

kulturella omständigheter, och beroende på vilken mix man väljer är det lätt att

se kopplingar till de traditionella ideologierna. Men rent formellt är dessa typer

av hinder värdeneutrala och additativa.

Friheten i kulturkonsumtionen

Envar har rätt att fritt ta del i samhällets kulturella liv, att njuta av konsten samt att bli

delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner. 310

För att föra en diskussion kring den fria viljans omfattning, och därmed graden

av ansvar för de egna handlingarna, på ett sätt som är relevant i den kommunala

kulturpolitikens kontext har jag valt att fokusera på det kända faktumet att

omfattningen av människors kulturkonsumtion varierar.

Ett påstående i enkäten var tänkt att sammanfatta hela problematiken om

handlingsfriheten i kulturkonsumtionen, och det löd: Eftersom alla har lika

möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast

uttryck för individuella val och preferenser. 311 De som helt instämmer i påståendet

borde således se framför sig fria individer som utan hinder själva bestämmer

innehåll och omfattning för sin kulturkonsumtion. Som vi ser i Tabell 20 har 17

procent av kulturpolitikerna ställt sig positiva till denna atomistiska människosyn,

36 procent är mycket skeptiska och resterande 47 procent ligger någonstans

däremellan.

Partitillhörighet har relativt stor betydelse här och moderater och kristdemokrater

är de mest atomistiska medan vänsterpartister och socialdemokrater är mest

deterministiska. Studerar vi sambanden med de personliga egenskaperna ser vi att

äldre, religiösa politiker i högre samhällsklasser är mer atomistiska, men också de

lågutbildade och de mindre aktiva kulturkonsumenterna.

I statistiken över svenskarnas kulturvanor kan man emellertid urskilja

vissa tydliga mönster. Kulturkonsumtion har ett starkt samband med konsumenternas

inkomst och utbildning, kön, ålder och etniska ursprung. Svaga sociala

grupper samt män, yngre och invandrare deltar mindre än andra i kulturlivet. 312

310 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Antagen den 10 december 1948. artikel 27

311 Lägg märke till att det hävdas två saker i påståendet, dels att alla har lika möjligheter, dels att skillnader

är självvalda. Man skulle kunna hålla isär dessa båda hållningar teoretiskt, men i praktiken hänger de nära

samman och den andra följer av den första.

312 Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-

1999 (2002)

115


Detta faktum upplystes även kulturpolitikerna om i sin enkät (se fullständig

formulering överst i Tabell 20). Mot bakgrund av detta är det naturligt att fråga

sig om denna variation verkligen är resultatet av individuella fria val i enlighet

med de enskildas preferenser eller om det finns strukturella hinder för

människors handlingsfrihet i förhållande till sina egna intressen.

Tabell 20: Grad av handlingsfrihet i kulturkonsumtionen

Det är ett faktum att kulturkonsumtionen har ett starkt samband med konsumenternas inkomst och

utbildning, kön, ålder och etniska ursprung. Svaga sociala grupper samt män, yngre och invandrare

deltar mindre än andra i kulturlivet.

Eftersom alla har lika möjligheter

att tillgodogöra sig kulturen,

är skillnader mellan olika

grupper endast uttryck för

individuella val och preferenser

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

17 47 36

44 56

+ M Kd

– V S

Äldre, högre klass idag,

lågutbildad, kulturpassiv,

religiös, högre

klass förr +

P

E

S

,15

,11

,20

Kommentar: På den sexgradiga tallinjen har partiernas medelvärden markerats

Det första problem som inställer sig är om det överhuvudtaget är möjligt att

anse att kulturkonsumtion ligger i människors intresse i någon objektiv mening.

Klart är att det inte är lika lätt att hävda att konsumtion av kultur är lika

nödvändigt för (alla) människor på samma sätt som mat eller sjukvård. 313 Men

att en stor majoritet av Sveriges kommunala kulturpolitiker tycker så råder det

inget tvivel om. Som redan nämnts instämmer 90 procent helt eller delvis i att

det finns ett behov av kultur, konst och bildning som kan likställas med andra behov, av

t ex vård, skola och omsorg.

Frågan är sedan vad, om något, det är som hindrar vissa grupper från att

tillfredsställa dessa sina behov. Vi kan alltså tänka oss två möjligheter: de inser

inte sina behov – och saknar därmed fri vilja – eller de lider brist på möjligheter

att realisera sina behovsenliga preferenser. De kommunala kulturpolitikerna fick

i enkäten ta ställning till några olika påståenden som gjorde anspråk på att

förklara detta förhållande.

De fyra första exemplen på hinder för människors handlingsfrihet ifråga om

kulturkonsumtion (biologi, mognad, ursprung/uppväxt samt klass) är faktorer

som formar individernas bild av de egna intressena medan det femte (ekonomi)

belyser individernas möjlighet att realisera sina uppfattade intressen. Den

teoretiska relationen mellan påståendena illustreras i Figur 18.

Man kan tycka att det är en självklarhet att konsumtion av produkter och

service som kostar pengar är avhängig av konsumentens ekonomiska förutsätt-

313 Jfr Abraham Harold Maslow (1970) kap4

116


ningar. Kulturservice i offentlig regi är dock ofta gratis eller så kraftigt subventionerad

för att detta inte skall utgöra ett hinder för kulturkonsumtion av

mindre bemedlade befolkningsgrupper. I enkätens frågor gjordes emellertid

ingen skillnad mellan offentlig och privat kulturservice.

Figur 18: Handlingsfrihetens beståndsdelar

Intresse

Förekomst av behov av konst och kultur

ê

Hinder för att inse sina

intressen

ê

Fri vilja

ê

Resurser

ê

Handlingsfrihet

Svårpåverkbart: Biologi, mognad, ursprungskultur, uppfostran

Påverkbart: Samhällsklass

Förmåga att inse sitt behov av konst och kultur

Ekonomi

Förmåga att konsumera den kultur som man behöver

90 procent av de kommunala kulturpolitikerna ansåg att skillnader mellan olika

gruppers kulturkonsumtion till viss del är ett utslag av skillnader i ekonomiska förutsättningar

och drygt var tredje att detta är en viktig förklaring.

Politikernas klasstillhörighet i vid mening är den mest betydelsefulla

faktorn för att förklara resultaten här – det är de som haft störst möjlighet att

själva erfara ekonomins begränsningar som starkast betonar dess roll. Bland partierna

är vänsterpartister de som oftast framhäver resursernas betydelse; 90 procent

av dessa instämmer i att skillnader i ekonomiska förutsättningar förklarar olika

gruppers kulturkonsumtion, att jämföra med 53 procent bland moderaterna.

Visst finns det ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män, det är fortfarande

långt kvar till jämställda löner. Men eftersom kvinnor i allmänhet är mer

aktiva som kulturkonsumenter än män så kan ekonomin omöjligen vara en förklaring

här. Det är inte heller överskott av tidsresurser som ger kvinnorna ett försprång.

Tvärtom kan kvinnornas, i förhållande till männens, tidskrävande omsorgsarbete

ses som en förklaring till brist på jämställdhet i samhället generellt. 314

Politikerna fick därför uppge i vilken grad de ansåg att könen av naturen

skulle vara lagda för olika aktiviteter och att det därför är naturligt att kvinnor är mer

intresserade av kultur än män. Med denna fråga mäts indirekt i vilken grad de

svarande ansåg att den mänskliga biologin begränsar vår handlingsfrihet. En

tydlig majoritet tog avstånd från denna tanke, men ungefär var tredje politiker

svävade på målet och var åttonde instämde i påståendet.

314 Vicki Johansson (2001)

117


Tabell 21: Fri vilja i kulturkonsumtionen

Könen är av naturen lagda för olika

aktiviteter. Det är naturligt att

13 29 58

kvinnor är mer intresserade av kultur

än män

31 69

Då kultur är något man lär sig

uppskatta med åren, är det naturligt

26 52 22

att fler äldre deltar i kulturlivet 62 38

Konst och kultur värderas inte lika

högt i de samhällen som våra

8 20 72

invandrare kommer ifrån 17 83

Skillnader mellan olika gruppers

kulturkonsumtion är ett utslag av

39 46 15

klassamhället 67 33

Skillnader mellan olika gruppers

kulturkonsumtion är ett utslag av

skillnader i ekonomiska

förutsättningar

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper

36 54 10

72 28

+ C Kd

–V Mp

+Kd M

– V Mp

+ C M

–Mp V

+ V S

– M Fp

+ V S

– M Fp

Äldre, lågutbildad, kulturpassiv,

kvinna t– (arbetare)

Äldre, lågutbildad,

kulturpassiv, religiös, man

Äldre, lågutbildad,

kulturpassiv, född på orten

Lägre klass idag, ej

religiös, arbetare,

kulturaktiv (äldre)

Arbetare, lägre klass idag,

ej religiös, lägre klass

förr t– lågutbildad, kvinna

R 2 j

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,03

,10

,11

,04

,04

,06

,02

,11

,11

,23

,08

,23

,10

,06

,11

35 procent av centerpartisterna och kristdemokraterna instämde i att kvinnor av

naturen är mer kulturella mot knappt hälften så många i Vänsterpartiet. Viktigare

än partitillhörighet i denna fråga är dock de personliga egenskaperna, och i

synnerhet är ålder och utbildning, väsentliga. Äldre och lågutbildade har en

klart mer biologistisk syn på saken än andra. Ålderseffekten är tämligen linjär i

förhållande till födelseår men med en viss generationseffekt som gör att 30-

talisterna är mer biologistiska. Vi kan också notera att kvinnor i högre grad än

män tenderar att instämma i detta påstående, en effekt som dock mildras om

man tar hänsyn till de indirekta effekterna.

Det är tydligt att den äldre delen av befolkningen konsumerar mer kultur

än den yngre. Men vad beror det på? Är de yngre förhindrade att konsumera

kultur av något som inte hejdar de äldre? Det finns inte någon entydig ekonomisk

förklaring till åldersgruppernas kulturkonsumtion, även om de yngsta inte

hunnit uppnå sin högsta ekonomiska standard ännu så kan man knappast säga

att våra pensionärer generellt har det bättre ställt. En mycket rimlig förklaring

handlar om tillgången på fritid, där den studerande och arbetande ungdomen,

och de av familjeaktiviteter upptagna i yngre medelåldern, har sämre förutsättningar

än de äldre att hinna med ett aktivt kulturliv. Men denna fråga är för

banal för att ha ideologisk relevans.

I enkäten framfördes istället påståendet att då kultur är något man lär sig

uppskatta med åren, är det naturligt att fler äldre deltar i kulturlivet. Här är det alltså

frågan om en naturlig livsprocess där ungdomens brist på mognad hindrar dem

att utöva sådana aktiviteter som den erfarne uppskattar. Människans handlingsfrihet,

i meningen att man har möjlighet att välja de aktiviteter som man har ett

intresse av att konsumera, är alltså något man måste erövra under lång tid. Att

118


arn och ungdomar inte ansvarar för egna handlingar är en accepterad princip i

samhället, något som avspeglar sig i de rättsliga straffskalorna. Men är ansvar

något som fortsätter att öka under livet och når sitt maximum först efter

pensionsåldern? Kanske ingår i denna föreställning också tanken att det inte är

med automatik som man uppnår det i detta hänseende upplysta tillståndet och

att många därför aldrig når dit.

Detta tankesätt vann i alla fall bred uppslutning. En klar majoritet av kulturpolitikerna

instämde, Kristdemokraterna toppar med 70 procent medan endast

37 procent av vänsterpartisterna höll med. I denna fråga är ålder och utbildning

de klart viktigaste förklaringsfaktorerna. Utbildningsnivån har ungefär lika

stor betydelse i alla åldersgrupper och bland högutbildade kulturpolitiker under

30 år instämmer 32 procent i påståendet att jämföra med 79 procent bland de

lågutbildade över 65. Religiositet, manligt kön och låg kulturkonsumtion verkar

också ha ett positivt samband med åsikten om mognaden som frihetshinder.

En positiv förklaring skulle här kunna vara att de gamle och vise av egen

erfarenhet bäst känner mognadens verkliga betydelse. En mindre välvillig tolkning

är att man svarar enligt en världsbild där den egna gruppen har den mest

framstående positionen, i detta fall kunskapsmässigt. Paradoxalt nog kan man

tolka de biologistiska kvinnornas svar på samma sätt – även om biologismen

generellt knappast gynnar kvinnosaken medför ett instämmande i just denna

fråga att man framhäver kvinnors excellens på kulturens område.

Det finns skillnader i kulturkonsumtion mellan infödda svenskar och invandrare,

men de är inte så entydiga som de samband som finns mellan kulturaktivitet

och exempelvis ålder, kön och samhällsklass. När det gäller somliga

kulturaktiviteter, till exempel besök på bibliotek, är invandrare till och med mer

aktiva än svenskfödda. Att läsa skönlitteratur och besöka teatrar och andra

kulturinstitutioner är dock något som svenskfödda oftare sysslar med än

invandrare. Intressant att notera är att det ofta är bland män som invandrare

uppvisar en högre kulturaktivitet relativt de infödda svenskarna. 315

Invandrares på vissa områden lägre kulturkonsumtion är lätt att förklara

om man tror att klasstillhörighet har betydelse i sammanhanget. Invandrarskap

och underklass är nära förknippat i dagens svenska samhälle. 316 Även språkförbistring

sätter hinder i vägen. Och i själva verket är det inte alls säkert att

invandrare skulle vara mindre aktiva på kulturens område än infödda svenskar,

det vi ser i statistiken är bara mått på de traditionella svenska kulturaktiviteterna,

något som också påpekades av flera politiker.

Att på samma sätt som i skillnaden mellan könen framkasta ett påstående

om att invandrares lägre kulturkonsumtion kan förklaras med biologi, det vill

säga ras, var jag alltför feg för. Dock tillät jag mig att infoga ett påstående med

anknytning till ursprungskultur och uppfostran som man möjligen – och med viss

rätt – kan beteckna som en slamkrypare. Påståendet löd att konst och kultur inte

315 Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-1999 (2002)

316 Magnus Dahlstedt (2000)

119


värderas lika högt i de samhällen som våra invandrare kommer ifrån. Det underförstådda

här är att vi i Sverige av någon anledning har en i kulturellt hänseende

högre utvecklingsnivå och att invandrare, genom sitt mer primitiva ursprung, av

denna anledning har en begränsad handlingsfrihet vad gäller kulturkonsumtion.

Påståendet är kontroversiellt och fick en av de högsta ”vet ej”-frekvenserna i

hela enkäten: 25 procent, och endast 8 procent av dem som faktiskt tog ställning

svarande instämmande, var femte höll delvis med. Man kan möjligen tänka sig

att de svarande som intog ”vet ej”-position ville undkomma ett riskfyllt och mer

uppriktigt svar. Deras tvekan är i sig belysande.

Partiskillnaderna i denna fråga är små; centerpartister och moderater tror

mest på ursprunget som frihetshinder, vänsterpartister och miljöpartister minst.

Precis som för biologism- och mognadsaspekten är det äldre och lågutbildade med

låg kulturkonsumtion som instämmer även i detta frihetshinder, men sambanden

är här ännu starkare. 42 procent av de lågutbildade pensionärerna tror inte att

konst och kultur värderas lika högt i invandrarnas ursprungsländer som här, att

jämföra med 3 procent av de högutbildade under 30 år. Två tydliga generationseffekter

verkar finnas där 70-talisterna är extra negativa och 30-talisterna mer

positiva till påståendet, detta alltså vid sidan av den linjära ålderseffekten. Intressant

att notera är att de inflyttade har en mer välvillig tolkning av kulturlivet i

andra länder än infödda kommunbor. Invandrare bland politikerna, som de enda

som har egen erfarenhet i ämnet, är skeptiska, men denna effekt är inte signifikant.

En fjärde faktor som kan tänkas forma vår inställning till kulturkonsumtion

är klasstillhörighet. Ett samband som för övrigt får övertygande belägg i kulturpolitikernas

egna kulturvanor. 317 En iakttagelse i sammanhanget är att klasstillhörighet

i barndomen verkar vara viktigare för omfattningen medan den aktuella tillhörigheten

tycks spela större roll för typ av kulturkonsumtion.

Klass skiljer sig emellertid från biologi, mognad och ursprungskultur i det

att den är påverkbar, åtminstone till en del. Klasstillhörighet grundas på materiella

förutsättningar och ligger därför närmare resursproblematiken och de ekonomiska

förutsättningarna än de övriga tre. Man kan säga att klassfaktorn teoretiskt

både skulle kunna vara ett hinder för den fria viljan och den fria handlingen.

Det är därför inte förvånande att politikernas uppfattningar om klassamhällets

påverkan på kulturkonsumtionen har ett starkt samband med deras inställning

till ekonomins betydelse. 318

Den partiideologiska laddningen i klassfrågan förklarar troligen också den

lite större spridningen i förhållande till ekonomialternativet. Två tredjedelar av de

svarande instämmer dock i påståendet, 93 procent av vänsterpartisterna och 37

procent av moderaterna. Hela 23 procent av variationen i politikernas svar på

denna fråga kan förklaras av partitillhörighet. Av de personliga egenskaperna är

317 T ex besöker kulturpolitiker som definierar sig som överklass teater och opera dubbelt så ofta som

företrädare från arbetarklassen. Se vidare i David Karlsson (2001a).

318 Pearsons r = 0,50

120


den egna samhällsklassen, yrket och religiositeten det som förklarar mest, men alla

dessa samband fångar partisystemet upp i denna fråga.

Det kan ändå vara värt att notera att av de religiösa i övre medel- och överklass

uppger 55 procent att klassamhället spelar roll i sammanhanget att jämföra

med 83 procent bland de ickereligiösa politikerna från arbetarklassen. De som

tillhörde arbetarklassen i barndom och uppväxt men som sedan gjort en klassresa

uppåt instämmer visserligen i något lägre grad i klassamhällets betydelse

för kulturkonsumtionen än de som inte bytt klass, men de är å andra sidan

betydligt mer positiva än sina nya klasskamrater.

Tabell 22: Samband mellan olika syner på frihetshinder i kulturkonsumtion

Korrelationer (Pearsons r)

Faktoranalys

1 2 3 4 5 Dim1 Dim2

1. Biologi frihetshinder – 0,72 0,26

2. Mognad frihetshinder 0,43 – 0,73 0,15

3. Ursprung/uppfostran

frihetshinder

0,38 0,31 – 0,62 0,17

4. Klass frihetshinder 0,04 -0,03 -0,01 – -0,19 0,83

5. Ekonomi frihetshinder 0,08 0,04 0,06 0,50 – -0,08 0,84

6. Atomism 0,28 0,31 0,26 -0,23 -0,15 0,65 -0,27

Kommentar: Se Tabell 20 och Tabell 21 för fullständiga frågeformuleringar. Faktoranalysen på

samma frågor gav två dimensioner med eigenvalue över 1, 1,9 för Dim1 och 1,6 för Dim2.

Internt bortfall ersattes med medelvärden, analysen är oroterad.

Om man bortser från sambanden mellan ålder och parti kan man konstatera att de

medelålders politikerna tror mer på klassamhällets roll än sina äldre och yngre

kollegor – ett kurvsamband som inte fångas upp i linjära regressionsanalyser. Men

tar vi med parti i analysen (och exempelvis kompenserar för de många

vänsterpartistiska 50-talisterna) så står det klart att klassanalys är vanligare bland

äldre än bland yngre politiker.

Den relativa friheten

Frihet är frånvaro av alla hinder för handlandet vilka inte ligger i aktörens natur eller

inneboende egenskaper

Thomas Hobbes 319

Som vi ser i Tabell 22 är inställningen till påståendet om allas lika möjligheter

inte alls någon summering av de övriga uppräknade frihetsbegränsande faktorerna.

I själva verket finns det mycket starka positiva samband mellan inställningen

till atomism och uppfattningar om biologins, mognadens och ursprungskulturens

inverkan på individernas handlingsfrihet. Det som står i motsatsställning

till atomistpåståendet är istället de två nära korrelerade uppfattningarna

om ekonomins och klassamhällets begränsningar. Intrycket förstärks av

319 Citat ur Sven Ove Hansson (1990)

121


faktoranalysen som presenteras i Tabell 22, där den starkaste underliggande

dimensionen bygger på just detta skisserade mönster. 320

Det är alltså uppenbart att de flesta kulturpolitiker i sina ställningstaganden

till atomistpåståendet inte gör en helhetsbedömning av individernas handlingsfrihet.

De faktorer som teoretiskt tänks predestinera individers vilja till kulturkonsumtion

ingår inte i kalkylen utan det är resursaspekterna, givet individernas

uppfattade intresse, som fokuseras.

I själva verket är det så att de politiker som bedömer individernas handlingsfrihet

som störst i sitt svar på atomistpåståendet, det vill säga i synnerhet

äldre, lågutbildade företrädare för de borgerliga partierna, också i allmänhet är

de största deterministerna i förhållande till människans fria vilja med avseende

på de svårpåverkbara faktorerna biologi, mognad och ursprungskultur. Partierna

till vänster, som tydligt är mer skeptiska till människornas atomism i

kulturkonsumtionen, betonar klassamhället och de ekonomiska resurserna som

hinder – vilka båda är fullt möjliga att påverka med politiska medel.

Atomistpåståendet mäter sålunda politikernas uppfattning om friheten i

handling, givet viljan. Hårdraget är individerna, enligt många av dem som instämmer

i atomistpåståendet, lika fria att välja sin kulturkonsumtion som den

lycklige slaven att fortsätta sitt värv.

Figur 19: Partiernas inställning till frihetshinder i kulturkonsumtionen

Kommentar: Figuren illustrerar partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 22 och

Tabell 21 utplacerad på sexgradiga tallinjer.

320 Dimension 2 korrelerar dock teoretiskt korrekt med handlingsfrihet och dess tänkbara hinder.

122


Ansvar för andra: jämlikhet

Hyllandet av människors jämlikhet förenar de flesta moderna politiska ideologier.

Att höra svenska politiker öppet plädera för ojämlikhet är ytterst ovanligt.

Men det är bara retorik. I själva verket finns det många som stöder ojämlikheten.

Allt beror på hur man definierar jämlikhet, och eftersom olika politiska läger

håller sig med olika jämlikhetsbegrepp är följaktligen alltid ”de andra” förespråkare

för ojämlikhet, oavsett ur vilket perspektiv man ser det. 321

Först lite begreppsresonemang. Jämlikhet betyder rent språkligt att alla inblandade

är lika i något avseende, materiellt, inför lagen, med avseende på

inflytande etc. Därför hör man inte sällan uttalanden i vardagsspråket att vi

lever i ett jämlikt samhälle, eller att ojämlikhet råder. 322 Det som menas med

detta är att människors villkor empiriskt sett är förhållandevis lika eller olika.

För att hålla reda i terminologin kommer jag att använda begreppet rättvisa för

att beteckna ett förhållande där de aktuella resurserna och pålagorna är fördelade

på ett ideologiskt riktigt sätt, utifrån en viss normativ position. En

ideologisk uppfattning om hur samhällets resurser och pålagor bör fördelas

kallas rättviseteori. En rättviseteori kan mycket väl godta en fördelning som inte

bygger på någon form av jämlikhet, även om motsatsen är vanligare.

När någon klagar på att samhället är ojämlikt menar man förmodligen ofta

– med denna terminologi – att förhållandena är orättvisa enligt en rättviseteori

som bygger på en specifik men outtalad uppfattning om människors jämlikhet i

någon etisk mening. Jämlikhet handlar således inte om de empiriska förhållandena

utan står för en form av etisk kvalitet som människor antas besitta. En

ofta använd fras i sammanhanget är ”alla människor har lika värde”, men denna är

för vag och svårtydbar för att använda som teoretisk definition på jämlikhet. 323

Enligt ett strikt pliktetiskt synsätt handlar jämlikhet om att alla människor

lyder under samma rättigheter och skyldigheter. ”Likhet inför lagen” och ”allmän

och lika rösträtt” är två principer som sprungit ur detta tankesystem. Ett samhälle

där resurserna är extremt snett fördelade kan alltså ändå vara rättvist i detta hänseende.

Att bryta mot rättigheter, i första hand äganderätten, för att öka välfärden

hos de mest behövande är inte möjligt. Trots att anhängare av denna typ av pliktetik

inte sällan kallar sig individualister är det alltså inte individer som är värdereceptorer.

Plikternas värdereceptorer, om det finns några, är icke-personella.

Det är nog svårt att uppbåda politiker utanför extrempartierna som öppet

står för åsikten att människor skulle ha olika värde och därmed olika rättigheter.

Även om den pliktetiskt grundade jämlikhetsdefinition på inget sätt är språkligt

inkorrekt har jag därför av tydlighetsskäl valt att ge en annan och snävare innebörd

av jämlikhetsbegreppet, en innebörd som har med det jag kallat värderecept-

321 Jfr Will Kymlicka (1995)

322 Jfr Jan Teorell och Anders Westholm (1999), Nils Stjernquist m fl (1988)

323 Vadå värde? Enligt vem? För vem? Osv, ja ni vet…

123


orer att göra. Jämlikhet som etiskt ideal i den politiska etiken betyder här att alla

människor bör betraktas som likvärdiga värdereceptorer i alla sammanhng. 324

I politiken blir följden av ett sådant jämlikhetsideal att målet bör vara att

kompensera för de ogynnsamma och gynnsamma omständigheter som sammantaget

utgör människors livssituation. Annorlunda uttryckt innebär en etisk

hållning som bygger på denna form av jämlikhet att människor har ett ansvar

för varandras välfärd. När Ronald Dworkin försöker reda ut vad som skiljer en

liberalism som bygger på jämlikhet från en som inte gör det framhåller han som

kriterium att den förra:

…vill ha ett ekonomiskt system där ingen medborgare har mindre än en jämlik andel av

samhällets resurser bara för att andra skall få mer av dem.

Men i verklighetens värld börjar inte folk sitt liv på lika villkor; somliga börjar med

markanta fördelar i form av familjeförmögenhet eller formell och informell utbildning.

Andra blir lidande på grund av att deras ras är föraktad. Tur och otur spelar också ofta en

förödande roll … En del personer som är absolut villiga, till och med ivriga, att göra exakt

samma val beträffande arbete och konsumtion och sparande som andra slutar med betydligt

mindre tillgångar, och ingen rimligt jämlikhetsteori kan godta detta som rättvist. Detta är

bristen i det ideal som bedrägligt kallas »jämlika chanser» 325

Ledning om vari välfärden egentligen består, det vill säga vilken sorts behov och

intressen det är som bör gynnas, följer inte av jämlikhetsidealet utan det får man

söka på annat håll. Konflikter mellan jämlikhetsivrare som har olika uppfattningar

om vad som skall inkluderas i välfärden är därför inte ovanliga.

Figur 20: Jämlikhet: Människors ansvar för andras välfärd

Totalt ansvar

Inget ansvar

Altruism (grad av fri vilja) Egoism

I privatmoralen aktualiseras här distinktionen mellan riktighets- och handlingskriterium.

En egoist skulle mycket väl kunna argumentera för ett handlingskriterium

som medför att man alltid bör handla så att man gynnar andra, om

detta i förlängningen leder till en större sannolikhet för att man själv behandlas

väl. 326 Men denna uppdelning förlorar sin relevans i den politiska etiken. Här

handlar det istället om vilka principer som samhällssystemen skall grundas på:

dem där människorna – i varierande grad – tar ansvar för varandras välfärd eller

enligt dem där detta ansvar saknas.

Här kan det också uppstå en värdekonflikt mellan dem som anser att man

har ansvar för andra och dem som menar att följderna av detta ansvar skulle inkräkta

på rättigheter som alla har lika. Omfördelning via skatt och bidrag drabbar

skattebetalarna och man skulle kunna hävda att deras äganderätt inskränks,

vilket innebär att människor i förhållande till denna rättighet inte alls behandlas

jämlikt ur det strikt pliktetiska synsättet.

324 Jfr Richard J Arneson (1996) om equality of democratic citizenship och equality of condition/life prospects.

325 Ronald Dworkin (2000), s48 första stycket och s50 det andra.

326 Jfr Gyllene regeln, Matteus 7:12

124


Jämlikhet i kulturpolitiken

Att se kulturservicen som ett behov och en medborgerlig rättighet, vilket alltså

det stora flertalet kommunala kulturpolitiker gör, är naturligtvis en position som

ligger ganska nära det ovan skisserade jämlikhetsidealet. Men att det offentliga

bör tillhandahålla kulturservice behöver inte nödvändigtvis betyda att man ser

det som politikens uppgift att utforma denna service så att den tar hänsyn till

människornas situation.

En praktisk fråga som belyser problematiken tydligt är den om huruvida

det offentliga bör finansiera sin verksamhet via brukaravgifter eller genom

gemensamma skattemedel. De största avgifterna inom sektorn tas ut inom

kultur- och musikskolor – men variationen här är stor. I flera Norrlandskommuner

är utbildningen vid dessa skolor kostnadsfri, medan terminsavgiften

i vissa Stockholmsförorter överstiger 1 200 kronor. 327

Den som anser att avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet

eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

står för en hållning som inte rimmar med det jämlikhetsbegrepp som används i

denna studie. Det gör emellertid den som hävdar att avgifter är ett dåligt sätt att

finansiera kommunal kulturverksamhet eftersom de förstärker ojämlika ekonomiska

förutsättningar.

Jag menar att båda dessa påståenden är så teoretiskt klara att de kan användas

som mått på de svarandes inställning till jämlikhet/ansvar för andras

välfärd inom ramen för kulturpolitiken. 328 De har också ett starkt internt

samband. 329 Oberoende av vilken av dessa frågor vi väljer kan vi se i Tabell 23

att jämlikhetsidealet är tämligen starkt bland de kommunala kulturpolitikerna,

dryga två tredjedelar är anhängare. Omkring en fjärdedel av svarsvariationen

förklaras av partitillhörigheten och vänsterpartister och miljöpartister är de

starkaste jämlikhetsvännerna medan moderater och kristdemokrater hyser de

flesta opponenterna. 68 procent av moderaterna stödjer påståendet om att medborgarna

bör betala sin egen kulturkonsumtion att jämföra med endast 6 procent

av vänsterpartisterna.

Två frågor på samma tema som ställdes i enkäten gällde huruvida

kulturverksamhet i större utsträckning än idag borde finansieras genom avgifter och

om boklån borde finansieras med avgifter. Svaret på dessa frågor var från de allra

flesta ett rungande nej, särskilt vad gäller låneavgifter.

327 Terminsavgiften varierar från 0 till 1300 kr. Genomsnittet är 508 kr. 0 kr: Luleå, Skellefteå, Sundsvall

Arvidsjaur och Örnsköldsvik. Högre än 1000 kr: Danderyd (1300 kr), Österåker (1200 kr), Täby (1125 kr),

Vaxholm (1100 kr). Resultat av Musik- och Kulturskolerapporten 2002 (2002)

328 Färsk forskning visar att jämlikhets- och rättviseaspekter visserligen är viktiga men långt ifrån de enda

som styr kommunala avgifters faktiska utformning. Stellan Malmer (2003)

329 Pearsons r = -0,62

125


Tabell 23: Avgifter och jämlikhet

En del av kulturverksamheten i Sveriges kommuner finansieras direkt via brukaravgifter. Mot

bakgrund av det, hur ställer du dig till följande påståenden:

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

Avgifter är ett dåligt sätt att finansiera

kommunal kulturverksamhet

eftersom de förstärker ojämlika

ekonomiska förutsättningar

Avgifter är ett bra sätt att finansiera

kommunal verksamhet eftersom

medborgarna på ett tydligt sätt får

betala kostnaderna för sin egen

konsumtion

45 42 13

68 32

10 40 50

30 70

Kommunal kulturverkamhet 8 25 68

borde i större utsträckning än idag

finansieras genom avgifter 17 83

Boklån borde finansieras med

avgifter

Om det gick borde alla kommunala

avgifter vara inkomstrelaterade

5 17 78

11 89

10 12 79

16 84

Avgifter är ett bra sätt att finansiera

kommunal verksamhet för då

6 22 72

begränsas publiken till de som

verkligen är intresserade 15 85

+ V Mp

– M Kd

+ M Kd

– V Mp

+ M Kd

– V Mp

+ M Kd

– V Mp

+ V Kd

– Fp M

+ M Kd

– Mp V

Lägre klass idag, kvinna,

kulturaktiv, ej religiös,

äldre t– (lägre klass förr t+ ,

inflyttad)

Högre klass idag, man,

religiös, kulturpassiv, högre

klass förr t+

Högre klass idag, kulturpassiv,

man, religiös, högre

klass förr t+ , lågutbildad t– , ej

arbetare (yngre)

Högre klass idag, kulturpassiv,

ej arbetare, lågutbildad,

man, religiös t– ,

högre klass förr t+

Invandrare, yngre, lägre

klass idag, arbetare (lägre

klass förr t– )

Lågutbildad, högre klass

förr, kulturpassiv, högre

klass idag, man, religiös

(arbetare)

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,24

,12

,27

,27

,13

,30

,32

,16

,36

,23

,12

,27

,04

,04

,06

,04

,06

,09

Inställning till avgifter, och därmed till jämlikhet, har ett starkt samband med

klasstillhörighet. Eftersom klass och partitillhörighet hänger så nära samman

brukar effekten av klassvariablerna försvinna när parti tas med i analysen, men

inte så här. De som har mest resurser vill inte betala för andra.

Tabell 24: Samband mellan uppfattningar om avgifter

Korrelationer (Pearsons r) Faktoranalys

1 2 3 4 Dim1

1. Avgifter förstärker ojämlikhet – -0,78

2. Betala egna kostnader -0,62 – 0,86

3. Mer avgifter -0,56 0,70 – 0,89

4: Boklånsavgifter -0,42 0,50 0,65 – 0,77

5. Inkomstrelaterade avgifter 0,07 -0,01 0,04 0,03 0,03

Kommentar: Faktoranalysens första dimension får eigenvalue på 2,73 och en förklarad varians

på 55 procent. Det finns faktiskt en ytterligare faktor som når över eigenvalue 1, men den

bygger nästan helt på frågan om inkomstrelaterade avgifter. Gör man om faktoranalysen utan

det sista påståendet blir faktorsladdningarna och eigenvalue nästan exakt desamma men den

förklarade variansen stiger till 69 procent.

126


En likaledes intresserelaterad tolkning kan man göra av resultatet att aktiva kulturkonsumenter

– oavsett parti och klass – är mer negativa till avgifter. Om dessa

är större jämlikhetsivrare än andra eller mest bekymrade över att få betala mer för

sin idag subventionerade konsumtion får läsaren bedöma. Vi kan därtill slå fast att

kvinnor och yngre är större motståndare till avgifter än män och äldre. Religiösa är

mer negativa till jämlikhet, en effekt som försvinner när vi tar hänsyn till

partitillhörighet (läs: kristdemokratisk partitillhörighet).

Men avgifter behöver inte automatiskt gynna ojämlikhet. Om de inkomstrelateras,

och därmed anpassas till medborgarnas situation och betalningsförmåga,

så fungerar de på ett sätt som till viss del motsvarar den gemensamma

finansieringen via det progressiva skattesystemet. Skillnaden är att det endast är

konsumenterna som betalar. Frågan är nu vad politikerna anser om detta.

En möjlig invändning som jag förutsåg vid frågekonstruktionen var att man

kunde tycka att en ständig inkomstprövning skulle vara praktiskt ogörlig. Därför

formulerades påståendet som tänktes mäta kulturpolitikernas inställning i frågan:

Om det gick borde alla kommunala avgifter vara inkomstrelaterade. Men trots reservationen

är detta en finansieringslösning som en stor majoritet av de svarande tar

fullständigt avstånd ifrån. Endast 22 procent tycker att inkomstrelaterade avgifter

är en bra idé, och av dessa är nära två tredjedelar företrädare för vänsterpartiet och

socialdemokraterna. Något överraskande är den personliga egenskap som har

störst positiv effekt på inställningen till inkomstrelaterade avgifter att man är

invandrare. Åldersfaktorn är också tydlig såtillvida att yngre är mer positiva än

äldre. Sambanden med klasstillhörighet fångas upp av partisystemet.

Figur 21: Avgifter på kulturservice, partiernas inställning

Kommentar: Partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 23 utplacerad på sexgradiga

tallinjer. Eftersom spridningen partierna emellan är så liten på frågan om inkomstutjämning

redovisas inte denna tallinje.

Relationen mellan partierna i de olika frågorna är i det närmaste identiska. Den

enda noterbara skillnaden är att folkpartistiska politiker, relativt vad företrädare

för de övriga partierna svarat, är lite mer skeptiska till avgifter på boklån än

avgifter i allmänhet. Delar man skalorna på mitten och därmed urskiljer de som

instämmer mer än de tar avstånd från ett påstående så ser vi att moderaterna

127


hamnar ensamma på den avgiftspositiva sidan i de tre första påståendena. Vad

gäller boklånsavgifter så är även de flesta moderater emot detta.

En fråga kring temat avgifter som avsåg att spegla jämlikhetsfrågan från ett

annat håll rörde om inte avgifter var ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet

för då begränsas publiken till de som verkligen är intresserade. Frågan byggde på det

vanliga argumentet för avgifter att de skall motverka fripassagerare, men hade

också baktanken att man kanske skulle kunna urskilja ett intresse från de aktiva

kulturkonsumenternas sida att stänga ute kulturella noviser från de egna nöjena.

Det sistnämnda visade sig vara ett helt grundlöst antagande eftersom sambandet

mellan kulturkonsumtion och svaret på frågan är tydligt men negativt – det är

de som är minst aktiva som är mest rädda för fripassagerare. I övrigt gäller

ungefär samma förklaringsfaktorer och partisamband som för övriga

jämlikhetsfrågor, fast med en lägre förklaringskraft.

128


Rättvisa

En rättviseteori är den fördelningsfilosofi som är en följdriktig tillämpning av en

värdefilosofi eller en politisk ideologi. 330 Ordet ”rättvisa” bär, likt till exempel

ord som gott och rätt, på en värderande betydelse. Den som säger att en

situation är ”jämlik” behöver inte nödvändigtvis mena att situationen är

”värdefull”, men det gör alltid den som bedömer en situation som ”rättvis”.

Men på samma sätt som ”värdefull” måste fyllas med en normativ substans för

att få mening måste man också precisera vad man menar att ”rättvisan” består i.

Och här kan vi tänka oss en mängd alternativ. 331

För att begränsa oss skall vi rikta in oss på ett par av de vanligaste principerna

i rättviseteorier, principer som utgår ifrån att det värdefulla antingen skall

fördelas efter mottagarnas behov (och givarnas förmåga) eller beroende på vilka

prestationer mottagarna utfört. 332 Och eftersom dessa hållningar varken är

sinsemellan logiskt uteslutande eller teoretiskt heltäckande så har vi funnit

fundamentet till ytterligare en fyrfältare .

Figur 22: Rättvisekriterier: behov och förtjänst

Behovskriterium för rättvisa

Ja

Nej

Förtjänstkriterium

för rättvisa Ja Komplex rättvisa Procedurell rättvisa

a b

c d

Nej Kompensatorisk rättvisa Formell rättvisa

Vi har i Figur 22 därmed skapat fyra idealtypiska rättvisteorier. Att hitta på

namn på dessa är inte lätt eftersom terminologin på detta område tycks vara

särskilt mixad. Jag har valt att kalla den position där förtjänstkriterium för rättvisa

råder, men inte behovskriterium, för procedurell rättvisa. En rättvis

situation här är den som uppkommit genom att man tagit hänsyn till korrekta

procedurer, att man hållit sig inom ramen för de etiska spelregler som är givna.

Ingen har några ytterligare skyldigheter, och den som lyckats spela sitt spel rätt

är förtjänt av sina framgångar liksom förlorarna har förtjänat sitt nederlag. I den

politiska etiken är lika rättigheter signumet för den procedurella rättvisan.

En helt annan syn finner man i den motsatta rutan, där behov men inte förtjänst

är kriterium för vad en rättvis fördelning bör bygga på. Enligt denna

kompensatoriska rättvisa formeras fördelningsprincipen enligt maximen ”från

330 När begreppet rättvisa används brukar man skilja mellan retributiv rättvisa, som behandlar frågor om

brott och straff, och distributiv rättvisa som handlar om ideologiska uppfattningar kring hur fördelbara

resurser (och pålagor) bör fördelas. Det är den distributiva rättvisan som här kommer att behandlas.

331 David Karlsson (1997) är grunden för följande avsnitt.

332 Jfr ibid s47

129


var och en efter förmåga till var och en efter behov”. Lika resultat är målet ifråga

om människors behovstillfredsställelse.

Det finns säkert flera sätt att teoretiskt kombinera behov och förtjänst som

rättvisekriterium och därmed skapa en komplex rättvisa. Man skulle möjligen

kunna hävda att det är den komplexa rättvisan som är rådande i vårt

samhällssystem eftersom man kan finna element av både förtjänst- och behovskriterium

i olika fördelningssystem. Men för det mesta bygger inte detta på

någon djuplodande etisk analys utan på att sinsemellan motstridiga principer

får samsas efter godtycke och gammal vana.

Det mest kända försöket att foga samman de båda kriterierna står John

Rawls och hans anhängare för. Rawls med flera ser att människor har ojämlika

förutsättningar som inte är ett resultat av de egna handlingarna – och därmed

inte kan kopplas till förtjänst. Istället bör dessa oförtjänta handikapp kompenseras

så gott det går för att åstadkomma en situation där alla har lika möjligheter att

välja sina egna liv. 333

Man kan naturligtvis också tänka sig att fördelningen kan ske enligt andra

principer, grundade på icke-personella eller övermänskliga (religiösa och naturrättsliga)

värden, och då hamnar man i nej/nej-rutan i fyrfältaren ovan, benämnd

formell rättvisa. Hit hör även så kallad enkel jämlikhet, det vill säga

lika mycket till alla oavsett förtjänst och behov.

Rättvisa i kommunal kulturpolitik

Det är naturligt att koppla rättviseaspekten i politiken direkt till skatter och välfärdssystem,

och det är i de sammanhangen som en rättviseteori får sitt starkaste

genomslag. Men rättvisa är relevant i alla politikområden där gemensamma

resurser förvaltas. För att få ett tydligt exempel på en fördelningssituation i den

kommunala kulturpolitiken valde jag att i enkäten ställa frågor om de bidrag

som icke-offentliga kulturproducenter får och enligt vilka principer de offentliga

medlen skall komma dessa aktörer till del.

Exemplet var vid närmare eftertanke kanske inte det bästa. I enkäten svarade

flera kulturpolitiker att denna typ av bidrag inte förekom i kommunen. Och

klart är att möjligheterna att stödja icke-offentlig kulturverksamhet varierar

starkt mellan kommunerna. Men frågorna ställdes på ett sådant sätt att

principerna och inte de faktiska förhållandena sattes i centrum. Exemplet med

stöd till kulturproducenter skiljer sig även från skatte- och välfärdssystemen på

det viset att det inte direkt förknippas med någon tanke om sociala medborgerliga

rättigheter. Att man till äventyrs skulle anse att icke-offentliga kulturproducenter

inte bör stödjas med skattepengar behöver inte betyda att man är emot

en omfördelning på ett mer generellt plan. Det är kulturarbetarna och deras

organisationer – och inte medborgarna – som ses som värdereceptorer i exemp-

333 John Rawls (1999)

130


let, vilket inte heller är realistiskt. Men trots dessa invändningar illustrerar exemplet

ändå de val man står inför i en distributionssituation.

Stödjer man sig på behovskriteriet för rättvisa är det här de enskilda bidragsmottagarnas

behov som bör styra fördelningen av kommunala medel och inte – i

motsats till dem som stöder förtjänstkriteriet – vilka prestationer de utför på det

kulturella området.

Med förtjänst kan man mena flera saker. Den hårdaste linjen är att man

endast är förtjänt av de resurser som man själv skapat och således inte bör ha

offentliga bidrag alls. Icke-offentliga kulturverksamheter borde alltid få klara sig själva.

En annan möjlig linje är att fokusera på mottagarnas excellens och att därmed

anse att de som presterar kultur med högst kvalitet borde gynnas. Ett tredje alternativ

är att belöna dem som presterar den kultur som publiken uppskattar.

Tabell 25: Rättvisa

1. Behovsanpassning! Bidrag kopplas 27 46 27

till de enskilda bidragsmottagarnas

behov 50 50

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

+ Kd V

– Fp M

Invandrare, arbetare,

(lägre klass förr t+ )

P

E

S

,01

,01

,01

2. Inga bidrag! Icke-offentliga kulturverksamheter

10 25 66

borde alltid få klara sig

själva 20 80

+ M Kd

– Mp V

Kulturpassiv, lågutbildad,

lägre klass idag, religiös

(man t+ )

P

E

S

,13

,09

,18

3. De som presterar kultur med högst

kvalitet borde gynnas

15 41 44

34 66

4. De som presterar den kultur som 15 44 41

publiken uppskattar mest borde

gynnas 34 66

+ Fp M

– S V

+ M Kd

– Mp V

Äldre, man, ej arbetare,

högre klass idag, högutbildad,

religiös, (högre

klass förr t+ )

Kulturpassiv

P

E

S

P

E

S

,04

,08

,09

,02

,04

,06

När de kommunala kulturpolitikerna ställdes inför de uppräknade alternativen

var behovsanpassning det som tilltalade flest. 42 procent av de svarande menade

att fördelning efter behov var den bästa principen. Men slår man samman de tre

prestationsinriktade fördelningsprinciperna ser vi att förtjänst som rättvisekriterium

trots allt har ett starkare stöd än behov. 51 procent av politikerna står

bakom denna linje. Resterande av de svarande har angett en annan princip som

fördelningsgrund, som förvisso vid närmare granskning nog skulle kunna platsa

under någon av de andra rubrikerna.

I resultaten ser man att behovsalternativet nog inte var perfekt formulerat.

Förklaringsgraden av både partitillhörighet och personliga egenskaper var låg,

och kristdemokrater och vänsterpartister i en ohelig allians är alternativets främsta

förespråkare. Tydligare är skillnaderna i inställningarna till de förtjänstinriktade

fördelningsprinciperna, och behovsaspekten tolkas nog bäst som motstånd

mot dessa tre alternativ.

131


Moderater och kristdemokrater är de som helst använder prestationsanpassning

som rättviseprincip, Folkpartiet allra mest när det gäller kvalitetsbaserade

prestationsmått. Vänstern och Miljöpartiet är mest kritiska, utom i kvalitetsprincipen

där Socialdemokraterna protesterar mest.

Graden av politikernas kulturkonsumtion har inget att göra med hur de ser

på behovsanpassning eller prestationanpassning efter kvalitet, däremot

protesterar de aktiva kulturkonsumenterna kraftigt mot att de icke-kommunala

kulturproducenterna inte skall subventioneras eller att stödet skulle bero på

deras eventuella publikvänlighet. Intresset väger sålunda tungt här. Mest förtjusta

i kvalitetsbedömning som grund för bidrag är äldre, högutbildade och

religiösa män från de övre samhällsskikten.

Figur 23: Bästa rättviseprincip i fördelningen av kulturbidrag

annat

Klara sig själv

Belöna kvalitet

behov

förtjänst

Belöna

publikvänlighet

Kommentar: Figuren bygger på de svarandes ställningstaganden till vilket av de i Tabell 25

uppräknade alternativen, plus alternativet Ev annan princip (”Annat”) som är bäst. De som

svarat alternativ 1 klassificeras som ”Behov” medan de som svarat 2-4 klassas som ”Förtjänst”.

Av dessa anges de som svarat 2 som ”Klara sig själv”, alternativ 3 ”Belöna kvalitet” samt alternativ

4 ”Belöna publikvänlighet”.

132


Rättvisa: en funktion av handlingsfrihet och jämlikhet

Även om exemplet med kulturbidragen är en högst relevant fråga i kulturpolitiken,

är det inte – som redan nämnts – direkt överförbart till en allmän syn på

rättvisa. Kulturpolitikens värdereceptorer är inte (bara) kulturarbetarna. Men ur

exemplet kan vi emellertid extrahera de etiska principer som ligger bakom de

olika positionerna. Tanken om att de resurser och pålagor som en individ bör erhålla

skall stå i relation till vederbörandes prestationer har en direkt koppling till

resonemangen kring handlingsfrihet i föregående kapitel och hur man bedömer

att personen i fråga är ansvarig för sina handlingar. Den som spelar sina kort rätt

belönas – av marknaden eller av det offentliga, den som förlorar får stå sitt kast.

Behovskriteriet bygger på en kompensationstanke, att människor ses som

likvärdiga värdereceptorer som har rätt till samma välfärdsnivå, oavsett utgångspunkt.

I vilken grad man anser att behovskriteriet bör gälla i fördelningssammanhang

är därmed liktydig med inställningen till jämlikhet så som den

definierats i tidigare avsnitt.

Istället för att dela in rättviseteorierna i fyra idealtyper i ett fyrfältsdiagram

kan man se dem som ett resultat av inställningen i två dimensioner: handlingsfrihet

(i vilken grad har människor ansvar för sina egna handlingar?) och

jämlikhet (i vilken grad har människor ansvar för andras välfärd?). Därför får

man en ersättare för fyrfältaren i Figur 22 i korsdiagrammet i Figur 24.

Det första som slår en när man lägger samman frågorna om handlingsfrihet

och jämlikhet är det starka samband som finns mellan dem. 334 Partierna

radar också upp sig på en prydlig rät 45–gradig linje, där endast moderaterna får

sin tyngdpunkt på den procedurella sidan, kristdemokraterna ligger just över

gränsen till den komplexa medan de övriga är parkerade i den kompensatoriska

rättvisan.

Det är tydligt att även om svaren kan indelas i de fyra rättvisepositionerna

så är det en och samma underliggande empirisk dimension som förklarar både

inställningen till frihet och till jämlikhet, och där personliga egenskaper och

partitillhörighet har en hög förklaringskraft, medan orsakerna bakom svar där

man är positiv till jämlikhet och atomism (och vice versa) är mycket svårare att

reda ut.

70 procent av vänsterpartisterna har en kompensatorisk rättvisesyn medan

endast 10 procent av moderaterna kan hänföras till denna kategori. I det senare

partiet är däremot 42 procent förespråkare för den procedurella rättvisan mot

Vänsterpartiets 3 procent. Det är mittenpartierna som har den största

spridningen av sina rättvisepositioner, flest komplexa politiker har Miljöpartiet

och Centern (c:a 29 procent vardera) medan Kristdemokraterna är de som har

flest (16 procent) som anser att människan saknar både handlingsfrihet och

ansvar för andra.

334 Korrelationen mellan om man är atomist och motståndare till jämlikhet är Pearsons r = 0,33.

133


Figur 24: Rättvisekorset

Komplex rättvisa

Procedurell rättvisa

Kompensatorisk

rättvisa

Formell rättvisa

Ansvar för egna handlingar: Eftersom alla har lika möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är

skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser

Ansvar för andras välfärd: Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom

medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

Kommentar: Figuren illustrerar de två dimensioner – handlingsfrihet och jämlikhet – som de

under diagrammet citerade frågorna tänks operationalisera. Diagrammet har både formen av en

fyrfältare där hur många som instämt mer än de förkastat de båda påståendena anges i totalprocent

(vi ser till exempel att 25 procent av alla svarande instämt i båda påståendena) och av

dimensioner där linjerna representerar finita tallinjer som är liktydiga med svarsskalorna 6

”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls”. De skuggade fälten representerar de 36 möjliga svarskombinationerna

och de utritade punkterna visar partiernas koordinater baserade på deras företrädares

medelvärden på de båda dimensionerna.

Vid sida om rättvisefrågan om hur samhällets resurser bör fördelas är prioriteringsfrågan,

det vill säga vilka områden som bör sättas i främsta rummet när en

sådan eventuell omfördelning äger rum, det som bestämmer politikens inriktning.

Prioriteringar mellan olika kommunala verksamhetsområden är därför

temat för nästa avsnitt.

134


Prioriteringar

Alla nämnder behöver varenda öre till sina åtagande. Kultur är ju inte livsnödvändigt

jämfört med vård, skola omsorg, men det är viktigt för själsligt välbefinnande.

Kulturpolitiker (kd), Västergötland

Till en politikers uppgifter hör att fördela resurser mellan områden som är svåra

att jämföra. När det gäller kulturen handlar det både om vilka kulturformer (om

några) som skall stödjas, och om hur de värden som kulturverksamheten innefattar

skall vägas mot värdefulla verksamheter av annat slag, inom andra sektorer.

335 Det man måste ta ställning till är om kulturens värden är lika värdefulla

som andra värden, och om man ens kan göra en sådan uppsplittring. Här

kombineras också en värderingsgrundad prioritering mellan verksamhetsområdena

med en verklighetsbedömning om verksamheternas effektivitet. Operaföreställningens

högkvalitativa upplevelse för fåtalet måste, drastiskt uttryckt,

ovillkorligen vägas mot värdet av en hötorgstavla i kafferummet på vårdhemmet.

Värden kan rangordnas både i art och i kvalitet.

Kulturoffret – kulturens värde i konkurrens med andra

Det första man kan fråga sig är ifall de värden som två verksamheter syftar till är

av samma slag. Finns det flera sorters intrinsikala värden eller bara ett? Kan man

till exempel mena att såväl mänsklig välfärd som bevarandet av det ekologiska

kretsloppet är värdefulla i sig och är konstens värden väsensskilda från de

värden som gynnas inom barn- och äldreomsorg? Kanske kan insatserna på de

båda sistnämnda områdena värderas mot en och samma skala, exempelvis graden

av lycka och välfärd som medborgarna upplever som följd av verksamheterna,

eller möjligen i vilken mån dessa båda tjänster bidrar till att uppfylla medborgarnas

innersta preferenser.

Menar man att alla värden kan mätas på samma skala så kan man tala om

en monistisk uppfattning. Men man kan givetvis även mena att den estetiska

upplevelsen av ett konstverk är av fullständigt annorlunda art jämfört med omsorg,

och då är det fråga om en dualistisk, eller kanske pluralistisk inställning. 336

Men, för det andra, att man har en monistisk eller dualistisk värdeuppfattning

säger ingenting om i vilken grad man anser det möjligt att jämföra det

värdefulla hos två företeelser. Även för den som har en rigid monistisk hållning

med en enda fast värdeskala exempelvis om människors lycka är den enda

väsentliga måttstocken, uppstår problem. Det är en tuff uppgift att värdera lycko-

335 Likaså är en konflikt som gäller om t ex en kommun skall spendera pengar på värdefull konst i sina lokaler eller

låta bygga om ett barndaghem inte en konflikt mellan en estetisk värdering och en annan. En estetisk värdering – t ex

‘Denna tavla är ett mycket värdefullt konstverk’ – är kanhända del i motiveringen för värderingen ‘Kommunen bör

inköpa denna tavla’. Men det är den senare värderingen som är ett led i konflikten, och den är inte en estetisk

värdering. Bo Petersson (1998) s17

336 Bengt Brülde (1998) s45ff

135


upplevelser hos olika människor. Hållningen att det är möjligt att jämföra olika

värden med varandra kallas kommensurabilitet. 337

I beslutssituationer är man tvungen att prioritera oavsett hur man ser på

kommensurabiliteten, men tror man inte att jämförelser är möjliga blir den etik

man är anhängare av defekt som rättesnöre vid beslutssituationer. Intuitivt

kunde man tro att monister skulle tycka att det är enklare att jämföra två värden

eftersom de kan vägas enligt samma skala, men om vi frågar de kommunala

kulturpolitikerna så är förhållandet det omvända. Här är dualisterna betydligt

oftare positiva till möjligheten att jämföra kulturen och konstens värden med

värden inom andra kommunala verksamhetsområden (53 mot 40 procent).

Figur 25: Att jämföra kulturens värden med andra

Det är möjligt att politiskt väga kulturella värden

mot värden inom andra kommunala

verksamhetsområden! (Kommensurabilitet)

Kulturens värden är av ett helt annat

slag än värden inom andra

kommunala verksamhetsområden!

Ja

(Dualism)

Nej

(Monism)

Ja 32 16

Nej 29 24

Kommentar: Figuren illustrerar hur många som instämt mer än de tagit avstånd ifrån de två

citerade påståendena. Begreppen ”kommensurabilitet”, ”dualism” och ”monism” förekom inte

i enkätens frågeformuleringar.

Omkring 60 procent av politikerna står för en dualistisk hållning, medan inställningen

till jämförbarhet klyver de svarande i två lika stora grupper. Skillnaderna

mellan partierna i dess båda frågor är inte särskilt stora. De borgerliga företrädarna

är något mer dualistiska, medan socialdemokrater och moderater är mest

optimistiska vad gäller möjligheten att jämföra värden. De svårgripbara frågorna

om kommensurabilitet och värdepluralism hör till de undersökta etiska

aspekter som förklaras i lägst grad av parti och personliga egenskaper.

Äldre och religiösa politiker, allra mest i Folkpartiet och Moderaterna, tycks

vara de som i högst utsträckning ser kulturens värden som väsensskilda från

värden inom andra verksamhetsområden. Vänsterpartister och socialdemokrater

har oftare en monistisk syn. Religiositet och låg utbildning inverkar negativt på

hur optimistisk man är i frågan om jämförbarhet med andra värden, och bland

partierna är Socialdemokraterna och Moderaterna de som har störst tilltro till att

jämförelser är möjliga medan miljöpartister och folkpartister är mer skeptiska.

Men oavsett om man tror att det är möjligt att jämföra värden inom olika

verksamhetsområden eller ej så är det något våra politiker ständigt tvingas göra

i alla fall. 41 procent av kulturpolitikerna anser till exempel att kulturen i den

egna kommunen borde få mer resurser, även om det skedde på någon annan

337 Se bl a Frederick Schauer (1998)

136


verksamhets bekostnad. 14 procent instämmer i att kommunal kulturservice är en

’lyxverksamhet’ som inte borde få kommunala pengar om det inte står helt klart att all

social service är fullständigt säkerställd. 2 procent, som uppenbarligen upplever sig

sitta i smöret, instämmer i båda dessa påståenden. Intressant i sammanhanget är

att de politiker som är mest skeptiska till möjligheten att jämföra värden i olika

verksamhetsområden oftare vill satsa mer på kulturen än de som tror att

jämförelser är möjliga.

Tabell 26: Att jämföra kulturens värden med andra

Kulturens värden är av ett helt annat 35 43 22

slag än värden inom andra

kommunala verksamhetsområden 61 39

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

+ Fp M

– V S

Äldre, religiös

P

E

S

0

,01

0

Det är möjligt att politiskt väga kulturella

värden mot värden inom

andra kommunala verksamhetsområden.

24 45 31

48 52

+ S M

–Mp Fp

Högutbildad, ej religiös

(man)

P

E

S

,01

0

,01

Kommunal kulturservice är en

”lyxverksamhet” som inte borde få

kommunala pengar om det inte står

helt klart att all social service är

fullständigt säkerställd

6 18 77

14 86

+ M Kd

– Mp S

Kulturpassiv, högre klass

idag, lågutbildad, man

P

E

S

,05

,05

,11

Som läget är idag borde kulturen i

min kommun få mer resurser även

om det skedde på någon annan

verksamhets bekostnad

19 37 44

41 59

+Mp Fp

– M Kd

Kulturaktiv, lägre klass

idag, högutbildad t+ , man t–

, (äldre t+ )

P

E

S

,02

,06

,09

Miljöpartister och socialdemokrater protesterar mest mot att kulturservicen

skulle vara en lyxverksamhet och miljöpartister (tillsammans med folkpartisterna)

är de som vill satsa mest på kulturen även om det gick ut över andra verksamheter.

Moderater och kristdemokrater är däremot både mest benägna att se

lyxaspekten i det kulturella och minst angelägna om att skjuta ytterligare

resurser till kulturen.

Lågutbildade från de högre samhällsklasserna är de som prioriterar kulturen

lägst i förhållande till andra kommunala verksamheter, men den absolut

viktigaste förklaringsfaktorn i sammanhanget – och alldeles oavsett av parti – är

den egna kulturkonsumtionen. 338

Vi har här talat om kulturens värden vägda mot andra i största allmänhet,

men i enkäten ställdes också frågor där politikerna tvingades ta ställning till hur

kulturen borde prioriteras mot ett antal mer specifika kommunala verk-

338 Bland dem som är allra mest aktiva (fler än 500 aktiviteter/år) anser 76 procent att kommunen i

dagsläget borde satsa mer på kulturen men bara 26 procent av de lågaktiva (under 100 aktiviteter). Därtill

anser 22 procent av de lågaktiva att kulturservice är en lyx, vilket är 7 gånger så hög andel som hos de

högaktiva. Läs mer om hur kulturpolitikernas kulturkonsumtion indexerats i Metodappendix.

137


samhetsområden. Av de 6 angivna alternativen (som återges i Tabell 27) svarade

politikerna i genomsnitt att två till tre stycken borde ges företräde och att därmed

de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet undantagslöst

borde komma i andra hand.

En majoritet av de svarande anser att vård och omsorg, liksom skola och utbildning,

undantagslöst bör komma i första hand. Fyra av tio menar att arbetsmarknadspolitiska

åtgärder och infrastrukturen nog alltid måste ges företräde medan

cirka en tredjedel även håller näringslivs- och fritidspolitiken som viktigare än

kultur.

Tabell 27: Prioriteringar av kultur i förhållande till andra verksamheter

Enligt min åsikt borde de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet

komma undantagslöst i andra hand i jämförelse med…

Vård och omsorg

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

41 37 22

60 40

+M Kd

– Fp S

Kulturpassiv, lågutbildad

P

E

S

,02

,03

,05

Skola och utbildning

39 36 25

60 40

+M Kd

– Mp V

Kulturpassiv, lågutbildad,

lägre klass förr

P

E

S

,02

,04

,06

Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder

17 47 36

40 60

+ M C

–Fp Mp

Kulturpassiv, lågutbildad

P

E

S

,01

,04

,04

Främjandet av näringslivet i

kommunen

14 44 43

34 66

+ M C

– V Mp

Kulturpassiv, lågutbildad,

svenskfödd,

lägre klass idag,

P

E

S

,04

,07

,09

Säkerställandet av den

18 45 37

kommunala infrastrukturen

(vägar, vatten, bostäder mm) 39 61

+ M C

–Mp V

Kulturpassiv, svenskfödd,

lägre klass idag,

lågutbildad

P

E

S

,04

,04

,07

Medborgarnas möjligheter till 10 44 46

friluftsliv, idrott och andra

fritidsaktiviteter 28 72

+ M C

– Mp V

Kulturpassiv, lågutbildad

t+

P

E

S

,01

,06

,07

Antal före kulturen prioriterade

områden av ovan nämnda (0-6)

Medel: 2,6

+ M C

–Mp V

Kulturpassiv, lågutbildad,

(arbetare)

P

E

S

,01

,04

,06

Kommentar: I tabellens nedersta rad är den beroende variabeln det individuella medelvärdet av

hur många av de 6 uppräknade alternativa verksamheterna som de svarande vill prioritera före

kultur, max 6 och min 0.

Antalet före kulturen prioriterade områden har ett direkt och linjärt samband

med kulturkonsumtionsaktiviteten hos den svarande politikern. 339 Kulturkon-

339 Pearsons r = -0,19

138


sumtionen är också den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn i inställningen till

alla de sex verksamhetsområdena, och allra mest när det gällde en eventuell

konflikt mellan kulturen och främjandet av näringslivet. Även utbildningsnivån

har signifikanta effekter i alla de sex områdena – och mest avoga är de högutbildade

när det gäller att prioritera friluftsliv och idrott på kulturens bekostnad.

I alla de sex uppräknade områdena är det Moderaterna som är mest skeptiska

till att låta kulturen få företräde. Folkpartiet och Socialdemokraterna är de

som helst sätter kultur före skola, Vänsterpartiet är mest negativa till att gynna

näringslivet på kulturens bekostnad. I de övriga verksamhetsområdena är det

Miljöpartiet följda av Vänstern som har lättast att prioritera kulturen. Generellt är

de personegenskaperna, det vill säga i första hand kulturkonsumtionen, viktigare

för vad man prioriterar än vad partitillhörighet är.

När det gäller prioriteringsfrågan kan vi alltså konstatera att de kommunala

kulturpolitikerna i allmänhet prioriterar kulturens värden högt i förhållande till

värden i andra kommunala verksamhetsområden – oavsett om de anser att det i

grunden är att möjligt att jämföra dessa värden eller ej.

139


10 Tolkning och giltighet

Hittills har problematiken handlat om de politiska ideologiernas innehåll som

bestämmer politikens innehåll, men i politiken är en lika intressant fråga vem

som bäst kan bedöma hur detta innehåll ser ut. Är det ens möjligt att ha kunskap

om vad som är rätt politik? Läran om kunskapen och dess källor kallas epistemologi

och frågan om värdens epistemologi hör egentligen hemma i metaetiken,

men det är samtidigt så nära förknippat med frågan om vem som är bäst

skickad att bedöma vad som är rätt politik att avsnittet har hamnat i detta kapitel.

Värdeepistemologi

Värdenas epistemologi är nära kopplat till ontologi och semantik. Som vi redan

konstaterat har varje värdeontologisk position sin motsvarighet bland de värdesemantiska.

Man kan till exempel tro att värden har objektiv existens och också

mena detta när man använder värdeutsagor. Men ontologi och semantik

behöver inte alls sammanfalla hos den enskilde individen. Vad vi uttrycker när

vi använder värdeutsagor speglar inte alltid vad som gäller i verkligheten. På

samma sätt är det med värdepistemologin. Den epistomologiska hållningen att

det är möjligt att ha kunskap om vad som är värdefullt (värdekognitivism)

verkar ha sin mest naturliga koppling till värderealismen (det finns objektiva

värdefakta) och värdeobjektivismen (värdeuttryck är utsagor om verkligheten).

Figur 26: Metaetiska positioner 340

Värdeontologi Värdesemantik Värdeepistemologi

A värderealism 1 värdeobjektivism I värdekognitivism

B värdekonstruktivism 2 värdenaturalism II a) partiell värdeskepticism

C nihilism 3 emotivism b) skepticism

Men man kan till exempel vara både värderealist och emotivist på samma gång

(A3 i Figur 26), det vill säga att man tror att värden kan ha objektiv existens men

att vi inte kan ha någon säker kunskap om dessa värden, och därför använder

våra värdeutsagor som uttryck för personliga känslor. Om så är fallet har man

lyckats kombinera värderealism med värdeskepticism.

Motsatsen, det vill säga värdenihilism kombinerat med värdeobjektivism, är

också möjlig. Ett konstaterande att värden inte existerar är nämligen både nihilistiskt

och objektivistiskt i det att utsagan är handlar om objektiva värdefakta.

Hållningen kan mycket väl förenas med värdekognitivism, det vill säga att man

kan ha kunskap i värdefrågor – i detta fall kunskap om att värden inte existerar.

Lars Bergström delar vidare upp skepticismen i en generell och en partiell

variant, alltså att vi inte kan veta någonting i värdefrågor, respektive att vi inte

340 Bygger på Lars Bergström (1993)

140


kan veta allt. Bergström kallar alltså de som tror att man kan ha viss kunskap om

värden för partiella skeptiker. Som sådana kan de definieras som i Tabell 28 delvis

instämt i påståendet att man kan ha kunskap om kultur. Vad detta ”delvis”

står för är naturligtvis inte helt klart, till exempel om det avser art eller grad av

kunskap.

Om man går med på värdekognitivismen är det en intressant fråga om olika

människor har olika grad av, eller olika förmågor att skaffa sig, etiska kunskaper.

Om så är fallet finns det utrymme för etiska experter som har objektivt bättre

möjligheter än gemene man att fatta riktiga etiska beslut, på specifika områden

eller generellt. Denna elitistiska inställning kan sträcka sig alltifrån idén om den

upplyste diktatorn till hållningen att personer som fattar politiska beslut på rent

godtycke har något mindre berättigande än dem som noga överväger sina beslut.

Det är lätt att se att en värdekognitivistisk-värderealistisk hållning i kombination

med en stark övertygelse om att det är de egna etiska uppfattningarna som

är de riktiga, kan leda till intolerans och fanatism. Men, som David O Brink riktigt

påpekar, det är bara en kognitivistisk realist som kan medge att hon har fel –

enligt skeptiska emotivister och dylika finns inget rätt eller fel i etiska frågor. 341

Kunskap om bra kultur och konst

Frågan om möjligheten att ha kunskap om vad som är bra konst och kultur är

central i den del av den politiska etiken som styr kulturpolitiken. Som vi redan

sett är det fullt möjligt att anse att kulturens värden är skiljt från andra värden

och hur man ställer sig till kunskapsfrågan här behöver inte alls hänga samman

med hur man ser på samma fråga i mer allmänetiska termer.

Tabell 28: Värdeepistemologi

Det är möjligt att ha kunskap

om vad som är bra kultur

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

43 48 9

77 23

+Kd Fp

– V C

Äldre, högre klass förr, religiös,

ej arbetare, kulturaktiv (högutbildad

t+ )

P

E

S

,01

,07

,08

Kommentar: Om man vill kan man kalla de som svarar ”Ja” för värdekognitivister, ”Delvis” för

partiella värdeskeptiker och ”Nej”-anhängarna blir skeptiker.

Att man kan ha kunskap om vad som är bra kultur, helt eller delvis, anser 91

procent av politikerna. Endast var tionde är uttalade värdeskeptiker i detta sammanhang.

De partiföreträdare som är mest positiva till att det är möjligt att ha

kunskap om kulturens värde är kristdemokrater och folkpartister, medan vänsteroch

centerpartister är mer pessimistiska. Den viktigaste personegenskapen för

att man skall stödja kognitivism är helt klart hög ålder. Religiösa personer från

de högre klasserna är också oftare kognitivister och där finns även ett viss

positiv effekt av kulturkonsumtionsgraden.

341 David O Brink (1989)s95

141


Värdeuttolkning och demokrati

Oavsett hur optimistisk man är om det möjliga i att ha kunskap om vad som är bra

konst och kultur ger det inget direkt svar på frågan om värdeuttolkning, det vill

säga vem som bör avgöra vad som är den riktiga politiken. Dessutom bör man

skilja mellan möjligheten att ha kunskap och uttolkningsprivilegiet i frågor om

politikens form och medel, respektive rörande dess innehåll. Om man exempelvis

menar att politikens uppgift är att gynna medborgarnas konstkonsumtion men att

de själva får bestämma vilken typ av konst de vill konsumera, rör värdeuttolkningsfrågan

inte vem som bäst känner de konstnärliga värdena utan vem som bör

utforma de ”neutrala” institutioner som möjliggör konstkonsumtionen. Vi inleder

med problematiken kring den allmänna kulturpolitiken och återkommer till frågan

om politikens förhållande till kulturens innehåll.

Ifall det går att ha kunskap i politisk-etiska frågor, kan någon då ha större

kunskaper än någon annan? Om svaret är ja på dessa frågor ligger det nära till

hands att förorda ett inslag av elitism i politiken där de mest lämpade har ett

större inflytande. Ett argument för elitismen är att människor kan vara förblindade

av maktstrukturer, falskt medvetande om man så vill, 342 och att det krävs en

upplyst elit för att garantera att massorna leds rätt.

Man kan även tänka sig olika typer av elitism. Om man är en dugligare

politisk beslutsfattare till följd av exempelvis utbildning eller praktiska erfarenheter

är expertvälde ett alternativ. Finns dessa experter i den offentliga förvaltningen

är det byråkratin som är den ideala styrelseformen. I en religiös tradition

är det prästerna och profeterna som uppbär denna expertroll, gärna med ett

modifierat kunskapsbegrepp.

Inom ramen för demokratin finns två huvudfåror, dels den direktdemokratiska

uppfattningen att det är folkets vilja i nuet som är den bästa lösningen

på ett etiskt problem, dels åsikten att det ställs olika grad av krav på reflexion

och debatt på det beslutande folket. I det sistnämnda fallet kan alltså ett folkligt

beslut underkännas som förhastat och oövertänkt. Med denna inställning öppnar

man också för en demokrati med elitistiska inslag – den representativa

demokratin. 343 De folkvalda kan ses som en sorts demokratisk värdeuttolkande

elit, vars expertis antas bestå i kunskap om medborgarnas intressen eller, alternativt,

som allmänt upplysta förtroendemän som av medborgarna ansetts vara

de mest lämpliga politiska ledarna.

En demokrati helt utan inslag av elitism kallas för direkt demokrati. Här

styr medborgarna utan mellanhänder via till exempel folkomröstningar eller

kommunalstämmor. Om majoritetsprincipen är allenarådande kan man tala om

en populistisk demokrati. 344 I det moderna samhället brukar det argumenteras

342 Jfr Martha Nussbaum (2002)om välfärdism och platonism.

343 Jfr Bernhard Manin (2002)

344 Bo Lindensjö (1999)

142


för att politiken blivit så omfattande och komplex att någon utbredd direktdemokrati

inte kan komma ifråga av praktiska skäl. Men antielitister i en

representativ demokrati kan fortfarande argumentera för en förtroendemannaroll

där uppgiften att kanalisera medborgarnas vilja är överordnad de egna

politiska hållningarna, 345 något som förutsätter god kännedom om väljarnas

åsikter (anticipatorisk representation). 346

Figur 27: Värdeuttolkningsmodeller

Elitism Ja Representativ demokrati

Nej

Ja

Direkt/populistisk demokrati

Demokrati

Nej

Expertvälde, byråkrati, prästerskap

Marknad: Enbart producenter

Fri marknad: konsumenter /brukare

starka

Knutet till den direkta demokatin är den individualistiska värdeuttolkningen,

där var och en av medborgarna själv är den bäste domaren i etiska frågor. En

sådan position kan till exempel ha sitt ursprung i att man tillmäter självständighet

ett egenvärde, men också i kunskapsteoretiska resonemang där

individen antas ha den största kunskapen av de etiska regler som gäller för just

den egna personen. Man kan nog med fog anta att denna uppfattning är vidare

spridd inom kulturanknutna områden som till exempel estetik.

Menar man istället att värdena på ett område, till exempel kulturen, bäst

identifieras utanför politikens, och därmed demokratins, ram men att man samtidigt

är anhängare av en antielitistisk hållning står ett uppenbart alternativ till

buds: den fria marknaden. Här styr producenterna genom sitt utbud och konsumenterna

genom sin efterfrågan. De medborgare som avstår från att konsumera

en viss kulturservice saknar inflytande över densamma.

Marknadsliknande lösningar kan emellertid förekomma även inom ramen

för förvaltningen. 347 Även om man är marknadsvän är det fullt möjligt att anse att

marknadens mekanismer inte fungerar på alla områden. Istället kan man välja att

låta verksamheten bedrivas i offentlig regi men med marknadsinslag. Här kan

man kompensera markandsmisstagen genom att uttryckligen favorisera särskilda

aktörer. Ett tydligt sådant exempel är brukarinflytande, där konsumenterna av en

offentlig service har möjlighet att påverka dess utformning medan övriga

medborgare, som genom sina skatter finansierar verksamheten, saknar denna

påverkansmöjlighet. 348 Brukarstyre utgår från en individualistisk eller korporativ

men ickedemokratisk hållning. Politik med marknadsinslag som bygger på en mer

elitistisk syn är det fråga om när producenterna ges motsvarande inflytande.

345 Jfr, Gunnar Wallin, Henry Bäck och Merrick Tabor (1981) om väljardelegaten.

346 Sören Holmberg (1999) s50ff

347 Stig Montin (2002), Paula Blomqvist och Bo Rothstein (2000)

348 Maria Jarl (1999)

143


Värdeuttolkning i kommunal kulturpolitik

Kommunalpolitiken stinker! Det ligger inte i

mitt intresse att arbeta för en förlegad form av

styrelseskick för samhällets verksamheter. Jag

råkar bara vara en tillfällig besökare i politiken

Kulturpolitiker (lokalt parti), Småland

Vem bestämmer vad som är fin kultur? Flera utställningar

den sista tiden har varit mkt dåliga t ex i Göteborg.

Om ej konstnärer/kulturarbetare har självkritik

bör vi inte med skattemedel ställa upp på dessa utställningar

Kulturpolitiker (c), Bohuslän

Tilltron till demokratin och medborgarnas förmåga att påverka inriktningen på

kulturpolitiken skiftar över åren. 1967 ansåg exempelvis Bengt Andersson att

[Vi] är mitt inne i en ny industriell revolution. Den människofria produktionen breder ut

sig och skapar stora problem. Där denna genomförs i därtill oförberedda områden, uppstår

en andlig slum. Man överger människor då man ger dem mera fritid än de lärt sig handskas

med. Har man denna utveckling för ögonen framstår nödvändigheten att forma en ny miljö

och fritidsfostra människorna i västvärlden som alltmer angelägen och påträngande. 349

På områden där tilliten till den positivistiska vetenskapen är högre är förmodligen

även förtroendet för experternas kunnande större, det är bara att

jämföra med till exempel läkarprofessionens stora inflytande i sjukvårdspolitiken

350 . Inom kulturen är inte expertrollen lika tydlig, inte heller svaret på

frågan om vem som skulle kunna tänkas vara expert. Skall värdena exempelvis

mätas ur producenternas (konstnärernas) eller konsumenternas perspektiv, och

får finansiärerna (politikerna/medborgarkollektivet) ha ett ord med i laget? Har

kulturvetaren och konstkritikern som fackexperter större möjligheter än den

oerfarne kulturkonsumenten att avgöra en kulturyttrings värde? 351

Den statliga litteraturpolitiken är ett exempel där expertpåverkan spelar stor

roll. Enligt Li Bennich-Björkman har man genom en konstruktion där det statliga

stödet fördelas av det oberoende författarförbundet lyckats kombinera offentlig finansiering

med konstnärlig autonomi. 352 Angående lokal politik berättar Jill Onsér-

Franzén bland annat om konflikter kring politikernas roll vid bok- och konstinköp

i Mölndals kommun. 353 Problemet är idag mer brännande i andra länder. 354

Vem anser då politikerna skall ha värdeuttolkningsprivilegiet i den lokala

kulturpolitiken? Ett antal möjliga aktörer har nämnts, och inget utesluter att alla

dessa aktörer ges inflytande i varierande grad. Politikerna fick svara på två saker:

i vilken utsträckning en viss grupp bör ha inflytande på hur den kommunala kulturpolitiken

utformas och vilken av dessa grupper/aktörer som bör ha mest inflytande.

349 Citerat i Sven Nilsson (1970) s161f

350 Viveka Nilsson (1999)

351 Geir Vestheim (1997a) s350 skriver om konflikter mellan profession och lokalpolitiska intressen i Sogn

og Fjordarne, jfr även Geir Vestheim (1997a) s288ff om Folkebiblioteka og Mykle-saka.

352 Li Bennich-Björkman (1991)

353 Jill Onsér-Franzén (1992) s92

354 I den av Nationella Fronten styrda franska staden Orange fanns på 90-talet t ex en speciellt ansvarig

person som strök böcker som står i strid med partiets ideologi från inköpslistor. Liknande system har

införts i flera andra städer. Beskrivs bl a i Göteborgs-Posten (27 juli 1996).

144


Tabell 29: Inställning till värdeuttolkare i kommunal kulturpolitik

I vilken utsträckning tycker du att följande grupper bör ha inflytande på hur den kommunala

kulturpolitiken utformas?

Demokrati

Elitism

Samhällsmodell

Värdeuttolkare

Mest inflytande

Ja Ja Representativ demokrati 1.De folkvalda politikerna 35

Nej Direktdemokrati, populism 2.Kommunmedborgarna/ skattebetalarna 29

Nej Ja Expertvälde, byråkrati 3.Kommunens tjänstemän, kulturexperter 3

”Prästvälde” 4.Det lokala näringslivet 0

Marknad 1 5.Kulturproducenter – konstnärer, m fl 3

Nej Marknad 2 6.Brukarna – kulturkonsumenterna 30

S:a demokratiska värdeuttolkare (1,2) 64

S:a icke-demokratiska värdeuttolkare (3,4,5,6) 36

S:a elitistiska värdeuttolkare (1,3,4,5) 38

S:a individualistiska värdeuttolkare (2,6) 62

Korrelationer: Pearsons r

Faktoranalys

1 2 3 4 5 Dim1 Dim2

1. Politikerna – 0,42 0,17

2. Medborgarna 0,20 – 0,86 0,03

3. Tjänstemän 0,23 0,08 – 0,08 0,83

4. Näringslivet 0,02 0,13 0,38 – 0,01 0,71

5. Konstnärer 0,09 0,16 0,42 0,26 – 0,24 0,69

6. Brukarna 0,18 0,58 0,11 0,09 0,25 0,86 0,06

Kommentar: På den fråga tabellen redovisar fick politikerna svara på två sätt, dels på den sexgradiga

skalan (se Tabell 30) dels ange vilken av de uppräknade 6 grupperna/aktörerna som bör

ha mest inflytande över kommunala kulturpolitik. I Tabellens översta del redovisas hur stor andel av

de svarande (totalprocent) som angett att respektive aktör borde ha mest inflytande uppdelat

efter en klassificering som motiveras i texten. I den andra delen summeras demokratiska och

icke-demokratiska, respektive elitistiska och icke-elitistiska svar. I den tredje delen finns dels en

korrelationsmatris som visar sambanden mellan hur politikerna ställt sig till alternativen på de

sexgradiga skalorna och dels en faktorsanalys av samma variabler, där den första dimensionen

har en förklaringskraft på 29 och den andra på 28 procent. Eigenvalue = 1,7 för båda.

De demokratiska aktörerna får avgjort starkast stöd, två tredjedelar av politikerna

anser att antingen de folkvalda politikerna eller kommunmedborgarna/skattebetalarna

(35 respektive 29 procent) är de som skall ha störst inflytande på hur den

kommunala kulturpolitiken utformas.

Nästan alla de övriga, 30 procent, står för en individualistisk marknadsorientering

och menar att det istället är brukarna – kulturkonsumenterna som bör

ha den tyngsta rollen. Övriga sex procent förordar en elitistisk lösning där

antingen kommunens tjänstemän och kulturexperter eller kulturproducenter – konstnärer,

m fl skall ha det största inflytandet.

Mycket få politiker ansåg att det var det lokala näringslivet som skulle ha mest

makt i kulturpolitiken. Men det är ändå 61 procent som menar att det åtminstone

bör ha ett visst inflytande. En tolkning är att man genom att hålla fram näringslivet

markerar en marknadsvänlig inställning och därmed ett stöd för en individ-

145


ualistisk värdeuttolkning. Men eftersom företagen knappast representerar vare sig

kulturkonsument- eller kulturproducentintresset kanske det ligger ännu närmre

att se denna uppfattning som en modern parallell till en traditionell klerikal värdeuttolkningstradition.

Det är inte sakkunskapen eller den demokratiska legitimiteten

som berättigar inflytandet utan närkontakten med det högre väsendet – marknaden.

Lustigt nog är stödet för näringslivet som värdeuttolkare det enda alternativ

där religiositet har en tydlig positiv effekt. Kristdemokraterna är det parti

som instämmer mest, Vänstern minst. I övrigt kännetecknas de som menar att de

lokala företagen bör ha inflytande över den kommunala kulturpolitiken av att de

är passiva kulturkonsumenter, lågutbildade, födda i kommunen och tillhör de

övre klasserna.

I Tabell 29 ser vi att politikerna i sina svar ser ett klart samband mellan

brukare – kulturkonsumenter och kommunmedborgare/skattebetalare. Korrelationen

mellan dessa båda alternativ är Pearsons r = 0,58, vilket är nästan tre gånger så

högt som de bådas respektive samband med alternativet de folkvalda. Vi ser också

starka samband mellan hur man svarat på de tre odemokratiska elitismalternativen

kulturexperter, kulturproducenter och näringslivet.

I faktoranalysen bekräftas dessa iakttagelser och det blir tydligt att politikerna

tar ställning till alternativa värdeuttolkare utifrån två skilda aspekter:

inställningen till grad av individualism, och stödet för den odemokratiska

elitismen. Tillsammans förklarar dessa båda faktorer 57 procent av variationen i

politikernas ställningstagande till de sex alternativa värdeuttolkarna.

I faktoranalysen korrelerar alternativet de folkvalda politikerna positivt med

båda dimensionerna, men starkast med den första. Den troligaste förklaringen är

att de som angett att politikerna bör ha stort inflytande kan indelas i två grupper:

populister som ser de folkvalda som medborgarrepresentanter snarare än en

politisk elit, och (kommun)elitister som ser en koppling mellan politikerna och

kommunens experter (men inte kulturproducenter eller näringslivet).

Det är möjligt att alla inte har helt klart för sig – eller inte håller med om –

den teoretiska distinktion som gör att brukarinflytande inte är liktydigt med

demokrati. 355 Kopplingen mellan medborgare och brukare skulle därför kunna betraktas

som en demokratidimension. I enkäten märktes vid denna fråga också

spridda kommentarer av två typer: vad är det för skillnad mellan brukare och medborgare?

– brukare är också medborgare respektive politikerna är medborgarnas företrädare.

Som Jörgen Westerståhl har påpekat måste man dock hålla en klar rågång

mellan korporativa organ, som institutioner för brukarinflytande utgör, och folkstyrelsen.

356 Skillnaden mellan brukare/konsument och medborgare/skattebetalare

(finansiär) är fundamental och jag hoppas att detta stått klart för flertalet svarande.

Att ge brukarna det största inflytandet är att tillmäta den individuella

355 Här avses offentlig demokrati där ”en medborgare en röst” är normen. Detta skall särskiljas från demokrati

i betydelsen ”demokratiskt beslutsfattande” i meningen att makthavare lyssnar på och tar intryck av

medarbetare, underlydande eller brukare/kunder, dvs motsatsen till auktoritärt beslutsfattande.

356 Jörgen Westerståhl (1997)

146


värdeuttolkningen det högsta värdet – det är den enskilde kulturkonsumerande

individen som själv vet bäst hur den kulturverksamhet han nyttjar skall skötas.

Brukarinflytande i offentlig förvaltning kan ses analogt med idealet om det

individuella kundinflytandet på den fria marknaden. Jag har valt att inte kalla kulturkonsumenterna

det i sammanhanget mycket värdeladdade kunder. Stig Montin

menar att skillnaden mellan brukare och kunder är att kunder kan avstå från köp

av vissa varor eller tjänster på en fri marknad. 357 Inför man däremot marknadsstyrda

organisationer i kommunerna upphör skillnaden. 358 I bred mening är kommunmedborgare

och gruppen brukarna av kommunala tjänster nästan identiska, men

snävar man in till endast kulturverksamheten är brukarna betydligt färre.

Tabell 30: Värdeuttolkare i kommunal kulturpolitik

I vilken utsträckning tycker du att följande grupper bör ha inflytande på hur den kommunala

kulturpolitiken utformas?

Stort Visst Litet Partier Positiva egenskaper R 2 j

1. De folkvalda

politikerna

2.Kommunmedborgarna/skattebetalarna

69 30 2

91 9

66 32 2

89 11

3.Kommunens 20 64 16

tjänstemän och

kulturexperter 55 45

+ S C

–M Mp

+ V S

–Mp C

+Kd C

–M Mp

Svenskfödd, lägre klass idag,

kulturaktiv, ej religiös,(man)

Yngre, kvinna, högutbildad

Kvinna, lägre klass idag, (ej

arbetare)

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,05

,01

,06

,01

,02

,02

,02

,02

,04

4.Det lokala

näringslivet

7 54 39

31 69

+Kd M

–V Mp

Kulturpassiv, född på orten,

religiös, lågutbildad, högre

klass idag, kvinna, (yngre)

P

E

S

,03

,04

,06

5.Kulturproducenterna

– konstnärer, m fl.

24 62 14

60 40

+V Mp

– M C

Lägre klass idag, högutbildad,

kulturaktiv

P

E

S

,03

,04

,06

6. Brukarna – kulturkonsumenterna

70 29 1

94 6

+ V S

– M Kd

Yngre, högutbildad, svenskfödd,

kulturaktiv (kvinna)

P

E

S

,02

,04

,04

Värt att notera i sammanhanget är att det positiva sambandet i Tabell 30 mellan

alternativen brukare/kulturkonsumenter och kulturproducenter är starkare än det

mellan brukare och de folkvalda. Detta tyder på att marknadselementet i alternativet

brukarna – kulturkonsumenterna är aningen tyngre än det demokratiska.

Det är sålunda rimligt att tolka Dim1 som en indikator på de svarandes

inställning till individualism i värdeuttolkningen snarare än till demokrati.

Skillnaderna mellan partierna angående val av den värdeuttolkare som bör

ha mest inflytande i den kommunala kulturpolitiken är inte särskilt stora. Social-

357 Stig Montin (2002)

358 Lars Norén (2000)

147


demokrater och miljöpartister är de som oftast angett ett demokratiskt alternativ,

medan kristdemokrater gör så i minst utsträckning, men differensen är endast 8

procentenheter. Större variation är det då i inställningen till de elitistiska värdeuttolkarna.

Varannan centerpartist har angett ett elitistiskt alternativ som det som

bör ha mest inlyftande på kulturpolitiken men bara var tredje kristdemokrat.

Aktiva kulturkonsumenter utmärker sig såtillvida att de litar mer till politikernas

omdöme än medborgarnas, och mer till brukarna (det vill säga sig

själva) och kulturproducenterna än vad mindre aktiva politiker gör. Även hög

utbildning inverkar positivt på hur man ser på de båda marknadsknutna aktörsgrupperna.

Åldersfaktorn spelar in i maktfördelningen mellan elitism och

individualism då de äldre kulturpolitikerna menar att brukare och (i synnerhet)

medborgarna inte bör få så stort inflytande i politiken. Kvinnor betror brukare

mer och politiker i lägre grad än män. Invandrarna är de som är mest negativa

till de folkvaldas uttolkningsrätt.

Frågan om vem som bör ha mest inflytande säger alltså litet om spridning av

inflytande på de alternativa aktörerna. Detta uppfångas dock i faktoranalysen. Det

är Kristdemokraterna som mest stöder de odemokratiska elitistiska värdeuttolkarnas

roll i kulturpolitiken. Det är även detta parti som har flest företrädare som

menar att det lokala näringslivet och kommunens tjänstemän och kulturexperter bör ha

stort inflytande i sammanhanget. Lägst värde i faktoranalysens elitismdimension

har Vänstern och Moderaterna.

En paradox för det antielitistiska Vänsterpartiets del är dock att det är dess

företrädare som oftast anser att kulturproducenterna bör ha stort inflytande på

politiken. Detta, tillsammans med det faktum att det också är i detta parti som vi

hittar den högsta andelen som anser att brukarna bör ha ett ord med i laget,

innebär att det är i Vänstern som de flesta förespråkarna för marknadsorienterad

värdeuttolkning återfinns, inom det offentligas ram vill säga.

Här bör man dock ta hänsyn till att vänsterpartisterna, följda av socialdemokraterna,

är de som i högst grad har angett att flera grupper bör ha stort inflytande.

Moderater har exempelvis varit betydligt snålare i sina svar. Dessutom ska

vi ha i minnet att marknadsorientering på ett område (uppenbarligen) inte

behöver vara relaterat till marknadsanpassning av politiken i stort. Den som

förespråkar en rättviseteori som omfördelar resurser generellt kan hävda att

marknadsfunktioner på ett delområde som kulturen är möjlig.

148


Värdejurisdiktion

We shall know better, my good friend, in a little while. The point which I should first wish

to understand is whether the pious or holy is beloved by the gods because it is holy, or holy

because it is beloved of the gods.

Platon 359

När vi väl avhandlat värdenas innehåll och uttolkning kommer vi till några

ännu mer praktiskt inriktade spörsmål. Ett av dem är frågan om var och för vem

en etik är giltig. Precis som en statsmakt kan tillerkännas den suveräna lagstiftningsmakten

över ett område eller en befolkning, det vill säga de ligger inom

statens jurisdiktion, kan man tala om att även en etik har ett visst giltighetsområde.

Jag har därför valt att kalla detta analyssteg för värdejurisdiktion.

Problemställningen illustreras av den gamla teologiska nöten om det är

Gud som är etikens källa. Är Guds vilja god därför att Gud vet vad som är gott

och vill det, eller för att godhet och Guds vilja är samma sak? Enklare uttryckt:

är Gud underställd en etik eller är etiken en produkt av Gud? 360

Uppfattningen om värdejurisdiktion är kopplad till dess genealogi. Om

värden konstrueras lokalt ligger det nära till hands att de också är giltiga endast

i detta lokala sammanhang, men inte nödvändigtvis. Om man är anhängare av

naturrätt eller teokonstruktivism är det sannolikt att man tror på mer universella

värden, fast inte heller här med automatik. Vi har tidigare skiljt mellan tre

värdegenealogiska storheter: människan, naturen (i vid mening) och Gud (det

övernaturliga). Etiken kan ha sin källa i en, eller flera av dessa och kan ha

jurisdiktion över en eller flera.

Att den mänskligt skapade etiken skulle vara giltig över naturen (det vill

säga främst djur, men teoretiskt även andra företeelser) och över en eventuell

Gud är i och för sig hypotetiskt möjligt, men tämligen osannolik som position.

Även att först skapa sin etik och sedan underställas densamma kan tyckas vara en

märklig argumentation. Om man får välja sin egen moral måste man använda

externa etiska principer i själva valet, till exempel. Det orimliga i detta cirkelresonemang

blir tydligt i exemplet Gud, men behöver inte stjälpa tanken att

människor sätter sin egen etik. De processer på global och lokal nivå där etiken

tänks fastställas är inget som enskilda viljor råder över. Situationen där individen

är sin egen etiksmed är mer intrikat. Enklast att förstå är om individen består

av flera dimensioner, exempelvis det medvetna subjektet och dess samvete.

När det gäller kommunal kulturpolitik är inte problemet om etikens

eventuella giltighet över Gud eller naturen relevant. Det är däremot frågan om

etiken för människornas del är universell eller relativ i rumslig/socialt och

tidsmässigt hänseende. Lägg noga märke till att vi här inte talar i deskriptiva

359 Platon (1999)

360 Se Francis Snare (1992) kap2: Authoritarian ethics and subjectivist ethics, jfr Jonathan Berg (1997).

149


termer. Givetvis finns det empiriska skillnader mellan olika samhällens och olika

individers värderingar.

En av de stora striderna inom den politisk-filosofiska debatten har under

senare år stått emellan universialister/liberaler och relativister/kommunitarister

361 , där de senare anser att en etik endast är giltig i det samhälle eller den

kulturella gemenskap där den skapas medan universialister menar att det finns

värden som gäller lika överallt, oavsett de lokala värderingarna.

Konflikten mellan relativister och universialister är levande även inom

kulturens och estetikens område. Relativister har kritiserat universialismen för

att bidra till föreställningen om den västerländska överlägsenheten på global

nivå, medan universialister å sin sida pekar på att det universella i konsten är

något positivt som förenar människor över hela världen. 362

Tabell 31: Traditionalism

Politik bör följa de etiska principer

som av tradition finns i

det samhälle politiken skall

utövas i

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

29 50 21

57 43

+ M C

–V Mp

Äldre, lågutbildad, högre

klass idag, man, kulturpassiv

P

E

S

,05

,04

,07

Vi ser i Tabell 31 att påståendet från enkäten om att politik bör följa de etiska

principer som av tradition finns i det samhälle politiken skall utövas i vinner tämligen

stort stöd hos politikerna. Då traditionerna skiftar mellan olika samhällen är ett

instämmande i detta påstående ett ställningstagande för kommunitaristiska

tankegångar. Mellan partierna råder stora skillnader och de flesta traditionalisterna

finner vi i Moderaterna, där 70 procent instämmer, medan Miljöpartiet och

Vänstern har ungefär hälften så många. Äldre, lågutbildade män från de högre

samhällsklasserna och som inte konsumerar så mycket kultur är de som mest

håller på traditionen. En notering är att äldre män och kvinnor har en likartad

syn på traditionalism men ju yngre politikerna är desto större blir skillnaderna

mellan könen.

Men påståendet är allmänt formulerat och refererar förvisso inte specifikt

till kulturpolitiska frågor. Det kan mycket väl tänkas att värden inom konst och

kultur lyder under helt andra villkor. Det värdefulla i konst och kultur kan uppfattas

som lokalt konstruerat medan det finns allmänna universella principer

som bör styra politiken. Och att det råder relativism kring frågan om vad som är

bra konst och kultur behöver inte betyda att det är fråga om kommunitarism.

När allmänna principer omsätts i en lokal praktik kan utfallet bli olika. Om

personers upplevelse av ett konstverk är ett kriterium enligt en universell

princip för vad som är bra konst, kan man exempelvis hävda att eftersom

361 Will Kymlicka (1995), Raymond Plant (1994) kap9, Paulo de Narvaja (2001)

362 Denis Dutton (2001)

150


personer i Jokkmokk och Danderyd har så vitt skilda förförståelser och livserfarenheter

så upplevs konst på ett sätt i den ena kommunen och på ett helt

annorlunda sätt i den andra. Och därmed har konstverket olika värde i de två

kommunerna – enligt en allmän princip.

I enkäten ställdes två frågor som tänktes illustrera problematiken. I den ena

fick de svarande ta ställning till om det existerar universella principer för vad

som är bra konst och kultur eller om de principer som finns endast är giltiga i

det samhälle där de skapats. I den andra gällde frågan ifall det är samma principer

som bestämmer vad som är bra kultur i alla landets kommuner eller om det som

faktiskt är bra konst och kultur i en kommun kan vara dålig i en annan. Härigenom

kan man fånga politikernas inställning till universialitet och relativism och på

vilken nivå den eventuella relativismen ligger.

Figur 28: Värdejurisdiktion för värden i konst och kultur

Det finns principer för vad som är

bra konst och kultur som gäller lika

för hela jorden

Alla eventuella principer om vad

som är bra konst och kultur gäller

endast i de samhällen där de skapats

– till exempel Västerlandet,

Sverige eller min kommun

Det som faktiskt är bra konst

och kultur i en kommun kan

vara dålig i en annan

Partiell universialism

11

Relativism på

kommunal nivå

43

Det är i grunden samma

principer som bestämmer

vad som är bra kultur i alla

kommuner

Universialism

24

Relativism på

över-kommunal nivå

22

Kommentar: Frågorna som ligger till grund för detta fyrfältsdiagram var av den typen att de

svarande uppmanades att välja ett av två påstående som de instämde mest i, se Tabell 32. Här

redovisas i totalprocent hur politikernas kombinerade svar på de två frågorna föll ut.

En dryg tredjedel av de svarande anser att det finns universella principer för vad

som är bra konst och kultur. Men av dessa anser var tredje i sin tur att det kan

finnas principer om vad som är bra konst och kultur vars giltighet beror på vilken

kommun man talar om. 65 procent av kulturpolitikerna är relativister i fråga

om konst och kultur, och en majoritet av dessa förlägger värdejurisdiktionen på

kommunnivå och kanske under.

Miljöpartister är det parti som avgjort har flest universialister, det är bara

bland de gröna som relativisterna inte har majoritet. Tittar vi närmare på vilken

nivå som relativismen ligger hos dem som är anhängare av denna övergripande

princip så finner vi att flertalet, i synnerhet vänsterpartister och centerpartister,

menar att den kan befinna sig så lågt som på kommunal nivå eller därunder.

Folkpartiet är det parti som har högst andel företrädare för linjen om relativism

på nationell nivå. Hög kulturkonsumtion och hög ålder är entydigt förknippade

med universialistiska hållningar. Särskilt intressant att notera är att den personliga

egenskap som verkar spela störst roll för om man anser att kulturens och

151


konstens värden är universella är om man är invandrare eller ej. 53 procent av

invandrarpolitikerna är universialister mot 33 procent av de svenskfödda. När

det gäller frågan om relativism på kommunal nivå är de inflyttade mer skeptiska

än de infödda politikerna.

Tabell 32: Kommunitarism eller universialism

Ange vilket du instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R 2 j

Det finns principer för vad som är bra konst

och kultur som gäller lika för hela jorden 34 +Mp Kd

Alla eventuella principer om vad som är bra

konst och kultur gäller endast i de samhällen

där de skapats – till exempel Västerlandet,

Sverige eller min kommun

Det som faktiskt är bra konst och kultur i en

kommun kan vara dålig i en annan

Det är i grunden samma principer som bestämmer

vad som är bra kultur i alla

kommuner

66 + V C

56 + S C

44 +Fp Mp

Invandrare, äldre,

kulturaktiv

Svenskfödd, yngre,

kulturpassiv

Yngre, kulturpassiv,

arbetare, lågutbildad,

född i kommunen

Äldre, kulturaktiv, ej

arbetare, inflyttad

Det sköna i konsten är ett evigt värde! 80 + Mp M Lågutbildad, kvinna

Det sköna i konsten är tidsbundet och

förgängligt!

20 + V S Högutbildad, man

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,01

,04

,04

,01

,10

,10

,02

,03

,04

Relativismen behöver inte vara kopplad enbart till rummet utan kan även innebära

att värden förändras över tid. Med en blinkning till Tegnér 363 fick politikerna

även ta ställning i valet mellan följande två påståenden i Tabell 32 och 1800-talets

eviga skönhet visade sig fortfarande stå stark i 2000-talets svenska kommuner.

Den (tids)universialistiska hållningen får ett överväldigande stöd av fyra

femtedelar av Sveriges kommunala kulturpolitiker. Vänsterpartister instämmer i

lägst grad att det sköna är ett evigt värde, men det är bara var tredje av partiets

företrädare som svarar motsatsen. Återigen återfinns de flesta universialister

bland miljöpartisterna. Högutbildade män tror mest på förgängelsen. Att gå

djupare in i kulturpolitikernas tankar kring relativism och universialism vad

gäller värden i konst och kultur låter sig kanske inte göras. Som Figur 29 visar är

de entydiga hållningarna i minoritet.

363 Vers 5 ur Det eviga av Esaias Tegnér (1993) Jfr Wassily Kandinsky (1994) s15:

Och dikten är icke som blommornas doft,

Som färgade bågen i skyar.

Det sköna, du bildar, är mera än stoft,

Och åldern dess anlet förnyar.

Det sköna är evigt: Med fiken håg

Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Varje konstverk föds ur sin tid. Ofta är verket våra

känslors föderska. Så frambringar varje kulturperiod en

egen konst som aldrig kan upprepas. Ansträngningen

att väck det förgångnas konstnärliga principer till liv

har på sin höjd till följd att döda verk sätts till världen.

152


Figur 29: Värderelativism i tid och rum

Det finns principer för vad som är bra konst

och kultur som gäller lika för hela jorden

Alla eventuella principer om vad som är bra

konst och kultur gäller endast i de samhällen där

de skapats – till exempel Västerlandet, Sverige

eller min kommun

Det sköna i konsten är

ett evigt värde!

31

Universialism

i tid och rum

+ Mp M – V C

48

Universialism i tid,

relativism rum

+M C – Mp Kd

Det sköna i konsten är

tidsbundet och

förgängligt!

4

Relativism i tid,

universialism i rum

+ V C – Fp Kd

18

Relativism

i tid och rum

+ V Fp – Mp M

Kommentar: Figuren visar på samma sätt som Figur 28. I totalprocent ur politikernas svar fördelats

på två frågor där man fick ta ställning till vilket påstående man instämde mest i. I figuren anges

även vilka partier som hade flest företrädare bland dem som valde respektive svarskombination.

Kommunens jurisdiktion

Och en mediestruktur som är lika centraliserad som den byråkratiska bäddar för medielarm

så snart det skiljer decimaler i välfärdstjänsterna mellan Korpilombolo och Stockholms

innerstad.

Mats Svegfors, ordförande i Ansvarskommittén 364

Frågan Vad bör staten göra? är en av statsvetenskapens centrala och problem 365

liksom frågan Vad bör kommunerna göra och inte staten? är avgörande för innebörden

i det lokala självtyret. Trots de svenska kommunernas relativt sett stora

ansvar för välfärdsproduktionen har realismen i föreställningen om självstyret

ifrågasatts och frågan om kommunerna bara en är lokal del av staten har lyfts.

Mats Dahlkvist och Urban Strandberg kallar till exempel den lokala

självstyrelsen i vårt land för en illusorisk slöja:

Den svenska statstraditionen uttrycker helt enkelt, det är vår tes, en enhetsstatlig,

integrationistisk och centralistisk syn på hur den politiska basorganisationen skall vara

utformad. För att hårdra tesen tänker vi dessutom hävda att traditionen av lokal politisk

styrelse i Sverige mer än något annat uttrycker en formel för ett enhetsstatligt ideal om

enhetlig politisk makt. 366

Redan från starten var en av idéerna bakom det kommunala självstyret att

politiken skulle anpassas till de lokala förutsättningarna, 367 vilket i och för sig

inte behöver stå i strid med ett enhetsstatsideal. Men om det är olika ideologiska

principer som styr politiken, till exempel vad gäller storleken på den kommunala

verksamheten och prioriteringen mellan olika sektorer, så krockar detta

364 Mats Svegfors (2003) Ansvarskommittén utreder när denna avhandling skrivs strukturen och uppgiftsfördelningen

inom samhällsorganisationen. Dir (2003:10)

365 Bo Rothstein (1994)

366 Mats Dahlkvist och Urban Strandberg (1999) s258

367 Gunnar Swensson (1939) s218 (om kommunallagskommitténs förslag 1859)

153


ovillkorligen med statens primat som överordnad värdejurisdiktiv nivå som enhetsstatstänkandet

bygger på. Vill man stödja tanken på lokalt självstyre blir

följden oundvikligen servicevariation. 368

Trots att kulturen klart ligger inom kommunernas allmänna kompetens har

frågan om relationen mellan stat och kommun haft betydelse även här. När den

statliga kulturpolitikens mål formulerats 1974 spreds dess ideal snabbt och

adopterades av kommunerna. På senare tid kan man, på sina håll, ana tövande

försök till frigörelse från de statliga målen. 369 Men huvudintrycket är nog trots

allt att de av staten formulerade kulturpolitiska målen fortsatt är vägledande för

kommunerna.

Tabell 33: Kommunens jurisdiktion i kulturpolitiken

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

Kulturservicen bör, så långt möjligt, 64 28 8 + Mp V Lägre klass idag, äldre, P ,09

vara av samma kvalitet över hela

landet 82 18 – M Fp

lågutbildad, kvinna

(lägre klass förr t+ )

E ,06

S ,13

Stora städer har ett särskilt regionalt

ansvar för kulturverksamheten, även

60 31 9

för mindre grannkommuner 83 17

Biblioteken skulle fungera bättre i

statlig eller regional regi

12 18 70

19 81

+ V Fp

– M Mp

+ V Mp

– Fp C


Lägre klass idag, religiös

(lägre kulturkonsmtion)

P

E

S

P

E

S

,01

0

,01

,02

,00

,02

Anser då de kommunala kulturpolitikerna att det är på kommunal nivå som

kulturpolitiken bör skötas? Som framgår av Tabell 33 är kulturpolitikernas uppfattning

nyanserad. Om man ser kommunen som den huvudsakliga

värdejurisdiktiva nivån så bör man vara införstådd i att kulturpolitikens art och

omfattning kan variera i olika kommuner. Håller man staten Sverige som

överordnad nivå så bör man hålla med om att kulturservicen bör, så långt möjligt,

vara av samma kvalitet över hela landet. Fyra femtedelar av kultur-politikerna

instämmer i detta påstående, även om moderater och folkpartister är något mer

skeptiska. Företrädare från de lägre klasserna liksom äldre lågutbildade kvinnor

är mest positiva till överkommunal värdejurisdiktion i detta fall.

Stort stöd i alla partier (minst i Moderaterna, högst i Folkpartiet) får också

tanken att stora städer har ett särskilt regionalt ansvar för kulturverksamheten, även för

mindre grannkommuner. Därmed har man ytterligare betonat att kulturpolitikens

jurisdiktiva tonvikt kan ligga över kommunal nivå. 370 Men det betyder inte

automatiskt att man är beredd att avhända sig ansvaret för verksamheten. End-

368 Jfr Nils Stjernquist m fl (1988)

369 Jenny Johannisson (2003)

370 Vilket naturligtvis inte har stöd i kommunallagen där lokaliseringsprincipen är en hörnpelare:

Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till

kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar, Kommunallagen 2:1

154


ast var femte (vänsterpartister mest, folkpartister minst) tror exempelvis att

biblioteken skulle fungera bättre i statlig eller regional regi. Det finns ett svagt samband

(Pearsons r = 0,12) mellan uppfattningen om det goda i att förstatliga

bibliotek och att kulturservicen bör ligga på samma nivå över hela landet, men

det är ändå en förkrossande majoritet av dem som tror på nationell jämlikhet (90

procent) som vill behålla biblioteken i lokal regi. Religiösa politiker från de lägre

klasserna är de som mest kan tänka sig ett förstatligande av biblioteken.

Värt att uppmärksamma är att i dessa frågor finns intressekonflikter som

snarare går mellan kommuner än medborgare. 88 procent av kulturpolitikerna i

glesbygdskommuner anser att kulturservicen bör vara jämlikt fördelad i hela

landet att jämföra med 71 procent i storstäderna.

155


11 Politikens räckvidd:

Höger/vänster

Vi har hittills avhandlat den politiska etikens kärna och innehåll, de ideologiska

aspekter som leder fram till rättviseuppfattningar och prioriteringsordningar –

och därmed bestämmer politikens riktning, samt berört frågan om vem som bäst

kan uttolka vad som är rätt politik och var de principer som skall styra politiken

är giltiga. I det sista kapitlet i denna del av avhandlingen skall vi nu ta upp den

viktiga frågan om politikens räckvidd. Jag menar att inställningar i omfattningsfrågan

inte är ytterligare en ny fristående aspekt i sammanhanget utan i mycket

produkten av de ideologiska positioner man intagit i de redan behandlade avsnitten,

kompletterat med bland annat empiriska hållningar i frågor som handlar

om till exempel marknadens och det offentligas effektivitet. Jag anser att man

kan tala om politikens omfång ur åtminstone två centrala aspekter. Det handlar

dels om

1) den offentliga sektorns storleken i förhållande till den privata, och dels om

2) gränsen mellan den politiska etiken och privatmoralen.

Jag skulle också vilja hävda att frågan om politikens omfattning är kärnan i den

viktigaste politiska dimensionen i vårt samhälle: vänster och höger. Men som

vanligt är det mesta mer komplicerat än man tror.

Vänster och höger – en undflyende metafor

Norbert Bobbio har målande kallat höger/vänsterdimensionen för

den banalaste av spatiala metaforer, vars ursprung har endast med slumpen att skaffa och

vars enda funktion är att ge namn åt den sedan två sekler bestående … dikotomistiska

sammansättningen av politikens värld. 371

Trots att vänster och höger är vår viktigaste politiska dimension är det i praktiken

omöjligt att precisera innebörden i den på ett sätt som täcker in alla de politiska

betydelser som den har i vardagsspråket – idag och historiskt. Är till exempel –

som Bobbio tycks se det – vänstern och högern två motsatta positioner i politiken

på var sin sida om en tunn linje där man måste välja sida? Eller är de

idealtypiska ändpunkter på en skala? Eller, om man tar metaforen på allvar, är

inte höger och vänster två infinita riktningar från en person placerad i centern

och med näsan vänd åt ett visst håll?

Att här trots allt finns en gradskala inblandad i någon form är nog helt

klart, och folk i allmänhet tycks ha en relativt tydlig uppfattning om var på

skalan de själva och partierna befinner sig. De göteborgska valforskarna har i

371 Norberto Bobbio (1998) s64

156


snart fyra decennier följt utvecklingen på detta område 372 och skiftningar åt det

ena och andra hållet har noterats genom åren. 373

Även de allra flesta kommunala kulturpolitiker har en klar uppfattning

här. 374 På direkt fråga om var man befinner sig på höger-vänsterskalan svarade de

kommunala kulturpolitikerna enligt Tabell 34. Moderaterna tydligt längst till

höger, Vänsterpartiet följt av Socialdemokraterna till vänster, Centern tämligen

exakt i mitten, flankerade av Kristdemokraterna och Folkpartiet på den högra

sidan och Miljöpartiet på den vänstra. Politikernas svar förklaras till tre fjärdedelar

av partitillhörighet (eller tvärtom – om man så vill).

Tabell 34: Subjektiv höger/vänster

Vä Mitt Hö Partier Positiva egenskaper R 2 j

Placera in dig själv och dina

45 33 22 + V S Lägre klass idag, lägre klass P ,74

politiska åsikter på den traditionella

höger-vänsterskalan 64 36 – M Kd arbetare t+ , yngre

S

förr t+ , ej religiös, kulturaktiv, E ,39

,75

Kommentar: På tallinjen markeras partiernas medelvärden och alternativen på svarsskalan citeras.

De viktigaste personegenskaperna som spelar in när de svarande tar ställning till

sin egen höger/vänsterposition är den egna klasstillhörigheten, effekter som i

vanlig ordning försvagas men i detta fall förblir signifikant även om man tar

hänsyn till parti. Äldre och religiösa ligger mer till höger, men detta lyckas

partisystemet fånga upp. Intressant att notera är att hög kulturkonsumtion leder

till att man själv bedömer sig som mer vänster – detta gäller särskilt i Centern,

Folkpartiet och Moderaterna.

När de kommunala kulturpolitikerna själva förutsättningslöst fick ange

hur det egna partiet förhåller sig till de övriga partierna i kulturpolitiken så

framträdde, vid en multipel skalanalys, exakt samma positionering. 375 Det råder

alltså ingen tvekan om att partisystemets utformning och höger/vänster har ett

mycket starkt samband, också i kommunal kulturpolitik.

372 Först ut var Bo Särlvik (1965)

373 Sören Holmberg och Mikael Gilljam (1987), Mikael Gilljam och Sören Holmberg (1990), Sören Holmberg (2003)

374 C:a 5 procent kunde eller ville inte placera in sig på skalan utan valde hellre alternativet höger-vänsterskalan

är inte relevant för mina politiska åsikter, vanligast är denna åsikt i Miljöpartiet och Kristdemokraterna

375 David Karlsson (2001b)

157


Partierna på skalan

Att parti och höger/vänster hänger ihop var naturligtvis ett förväntat resultat. I

sin avhandling Den svenska partirymden diskuterar Henrik Oscarsson höger/-

vänsterdimensionens position som den horisontella dimensionen i svensk politik,

det vill säga den viktigaste som de övriga sedan kan sättas i relation till. 376 Det

har länge funnits en given automatik i att låta partiernas identitet (och till och

med namn) och inbördes förhållande avgöras av deras förhållande till högern

och vänstern. I nationalförsamlingen 1789 satte sig som bekant försvararna av

det gamla samhället längst till höger i salen, framifrån sett, och reformivrarna till

vänster. Benämningen slog snart igenom internationellt, alldeles oavsett hur

man bänkade sig i olika länders folkrepresentationer. 377

Vänstern bestod alltså från början av franska reformanhängare och revolutionärer

i motsats till högerns konservativa och reaktionärer. Vänstern har senare

övergått att innefatta först liberaler och senare socialister och kommunister, vilket

Vänsterpartiets namn är ett resultat av. Ett minne av kopplingen mellan liberalism

och vänster är namnen på de liberala danska och norska Venstre-partierna. De

konservativa har alltid ställts på den högra sidan, vilket kan utläsas av partinamnen

Højre i Danmark (sedan 1915 Konservative Folkeparti), Høyre i Norge (som har

behållit sitt namn) och svenska Högern, som bytte namn till Moderata samlingspartiet

1969. Och mitt emellan det gamla Högerpartiet och det socialistiska

Vänsterpartiet finns ett parti som gör en dygd av att placera sig i centrum.

För Centerpartiet är svaret sällan antingen den ena eller den andra ytterligheten, utan en

strävan att göra en förnuftig sammanvägning. 378

Att höger och vänster är oerhört behändiga som måttstockar i politiken är helt

klart. Även om public choice-forskare som Anthony Downs med flera kan upplevas

som lite väl cyniska i sin approach till politiken har de en viktig poäng när

de pekar på nödvändigheten av åtminstone en tydlig dimension där partier och

väljare kan positionera sig i förhållande till varandra. Downs skriver bland annat:

Why does nearly every democratic party ostensibly derive its policies from some specific

philosophy of governing? Our answer is that uncertainty allows parties to develop

ideologies as weapons in the struggle for office. 379

Om sen partierna väljer sina ideologier efter vad de tror skulle ge flest röster

eller inte, är en empirisk fråga. Downs använder höger-vänsterskalan som en

självklarhet i sin An economic theory of democracy men avstår från att definiera den

närmare. När han vill förenkla för läsaren nämner han frågan om graden av

offentlig intervention i ekonomin:

376 Henrik Oscarsson (1998)

377 På de sista tiderna har man efter utländska mönster bildat ett artikuleradt subst. högern, venstern, såsom namn på

de politiska sidorna af en riksförsamling. citerat ur JE Rydqvist: Svenska språkets lagar (1860) i Svenska

akademiens ordbok som första svenska exemplet på höger/vänsterterminologi.

378 Där människor får växa. Centerpartiets idéprogram (2001)

379 Anthony Downs (1957) s96, jfr ideologi som funktion snarare än innehåll Leif Lewin (1972)

158


… if we reduce all political questions to their bearing upon one crucial issue: how much

government intervention in the economy should there be? If we assume that the left end of

the scale represents full government control, and the right end means a completely free

market, we can rank parties by their views on this issue in a way that might be nearly

universally recognized as accurate. 380

Men när man begrundar att både marknadsliberaler och socialister (och kanske

till och med socialkonservativa) befunnit sig på den vänstra sidan drar man

raskt slutsatsen att höger och vänster bytt betydelse under tidernas lopp och att

man måste anpassa tolkningen av dem till det samhälle man analyserar. I sin

bok med den talande titeln Beyond Left and Right pekar Anthony Giddens på det

kända faktum att nyliberalismen, som radikalt vill förändra dagens samhälle,

uppfattas vara vår tids höger. Detta samtidigt som socialismen, det vill säga

socialdemokratin, slåss för att bevara välfärdsstaten och blir därmed ”konservativa”.

[T]he right has here turned radical, while the left seeks mainly to conserve –

trying to protect, for example, what remains of the welfare state. Slutsatsen är att

reform och tradition inte längre är relevanta i höger/vänsterdiskussionen. 381

Norberto Bobbios Vänster och höger. En politisk essä 382 är en av de mest uppmärksammade

skrifterna i ämnet under senare år, men dessvärre saknas även

här någon entydig definition av begreppen, även om Bobbio tydligt kopplar

vänster till jämlikhetssträvan. 383 Det som klart framgår är dock att han betraktar

vänstern och högern som två politiska alternativ – antitetiska termer – med plats

för ett tredje alternativ i mitten.

En mer ingående, om än långt ifrån precis, definition av höger och vänster i

nyare svensk statsvetenskaplig litteratur finner man hos Kristina Boréus. Skriver

man en avhandling som heter Högervåg så kommer man helt enkelt inte undan

frågan. Hon ser nyliberalismen som höger men försöker att ställa den på samma

sida som konservatismen stod i en äldre kontext. Liksom Bobbio tar Boréus fasta

på jämlikhetsbegreppet och menar att vänster står för krav på jämlikhet och

statsstyrning som politiskt medel. Höger får beteckna motståndet till denna

hållning. Boréus skriver bland annat att

höger-vänsterindelningen [görs] i enlighet med vissa ställningstaganden ifråga om samhälle

och ekonomi. Vänsterideologi förknippas då framförallt med krav på jämlikhet och

kollektiv planering eller statsstyrning av ekonomin för att uppnå detta. Högerideologier är

de ideologier som från olika utgångspunkter motsätter sig sådana idéer. Konservatismen har

historiskt motsatt sig såväl social som ekonomisk jämlikhet, däremot inte alltid

statsdirigering av politik och ekonomi. Liberalismen i dess olika tappningar motsätter sig

jämlikhet som tänks åstadkommas genom upphävande eller stark kontroll av marknadskrafterna.

384

Tar vi fasta på Boréus definition så inser vi att vänster och höger i en modern

demokrati inte enbart handlar om politikens omfattning (som i Downs

380 Anthony Downs (1957) s116

381 Anthony Giddens (1994) s8f, jfr Torbjörn Tännsjo (2000)s22 om konservatismens trolöshet

382 Norberto Bobbio (1998)

383 Kanske beror en del av gungflykaraktären på författarens egen för icke-italienare lite svårförståeliga

ideologiska position, liberal-socialismen.

384 Kristina Boréus (1994) s14f

159


definition) utan för att en hållning skall klassas som vänster så måste den

förespråka en aktiv offentlighet med jämlikhetsidealet som drivkraft.

Vänster står alltså för hållningen som stöder jämlikhetstanken så som den

tidigare definierats 385 . Människor har därför ett ansvar för varandras välfärd och

politikens uppgift är att omfördela resurser i samhället där alla medborgare i

största möjliga utsträckning själva får ansvara för uppfyllandet av sina livsmål.

Detta sker genom en aktiv offentlig sektor.

Höger står för en hållning där människor är ansvariga för sin egen välfärd,

politikens uppgift är att respektera rättigheter, plikter eller andra icke-personella

värdereceptorer, inte att omfördela samhällets resurser och pålagor. Av detta

följer att den offentliga sektorn bör vara passiv och ha liten omfattning.

385 Dvs att alla medborgare skall betraktas som likvärdiga värdereceptorer i den politiska etiken

160


Det offentligas omfattning i kulturpolitiken

There is no argument that enabled us to claim that the arts are to sacrosanct and should be

insulated from the real world. … There are too many in the arts world who have yet to be

weaned from the welfare state mentality – the attitude that taxpayers owe them living. …

They apear not to have grasped that the collectivist mentality of the sixties and seventies is

out of date.

Richard Luce (Margret Thatchers kulturminister) 386

Att helt avstå från offentlig kulturell verksamhet är i nuläget inget alternativ i

Sverige. Att den enskilde medborgarens kulturella välfärd är ett centralt mål för

den offentliga verksamheten slås nämligen fast i grundlagen. 387 Bibliotekslagen

gör också att en kommun inte ensidigt kan avstå från all kulturservice. Men vi

kan konstatera att nästan alla kommunala kulturpolitiker ändå anser att kulturen

åtminstone – i någon mån – bör vara en offentlig och kommunal angelägenhet,

och vi har redan sett att en kraftig majoritet instämmer i att kulturservice till

och med är en medborgerlig rättighet. Men exakt hur mycket av kulturservicen

som bör bedrivas i offentlig regi är en annan fråga.

Tabell 35: Offentligt och privat

Det är i princip felaktigt att

kommunen/det offentliga

subventionerar kulturverksamhet!

Biblioteken skulle fungera

bättre i privat regi

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R 2 j

5 18 77

14 86

5 15 80

13 87

+M Kd

– V S

+M Kd

– V S

Kulturpasssiv, högre klass

idag, låg utbildning, högre

klass förr t+ , religiös, (yngre,

invandrare)

Högre klass idag, högre klass

förr t+ , kulturpassiv, ej arbetare,

religiös, man (äldre, infödd)

P

E

S

P

E

S

,16

,08

,21

,40

,17

,43

Tre frågor i enkäten berörde rakt på sak problemställningen om det offentligas

räckvidd inom den kommunala kulturpolitiken. En övergripande fråga gällde

om det överhuvudtaget är rätt att kommunen/det offentliga subventionerar kulturverksamhet,

en mer specifik om icke-offentliga kulturverksamheter borde få bidrag

eller alltid få klara sig själva, 388 samt en fråga om inte den ojämförligt största

kommunala kulturverksamheten – biblioteken – skulle fungera bättre i privat regi.

Resultaten för dessa tre frågor är mycket samstämmiga. Enigheten om att

kulturservice är en offentlig angelägenhet är stor. Särskilt hos socialdemokrater,

vänsterpartister och miljöpartister är de allra flesta rörande överens om att förkasta

de tre påståendena. I mittenpartierna vinner de till det offentliga kritiska

påståendena stöd hos cirka var sjunde politiker. Det parti som märker ut sig är

Moderaterna, där en knapp majoritet skulle föredra privata bibliotek och där

386 Citat från 1987 i Robert Hewison (1987) s259

387 Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga

verksamheten. Regeringsformen 1:2

388 Se Tabell 25 s131

161


omkring 40 procent är mer positivt än negativt inställda till att det i princip är fel

att subventionera såväl kommunal som icke-offentlig kulturverksamhet.

Svaren på frågorna är avhängigt av klasstillhörighet, där religiösa företrädare

för de högre klasserna förordar en mer passiv kulturpolitik från det

offentligas sida. Det mesta av detta samband fångas upp av partisystemet.

Flitiga kulturkonsumenter och högutbildade är däremot, oberoende av parti,

starka förespråkare av en aktiv politik.

Storleken och jämlikheten

Vi skall snart se att det finns ett samband mellan inställningen till jämlikhet och

hur stor det offentliga bör vara, men man kan teoretiskt tänka sig såväl en aktiv

offentlig sektor utan jämlikhetsmål, som ett samhälle där jämlikhet är ett ideal

men det offentliga ändå är förhållandevis passivt. Vi kan illustrera detta med

fyra välkända idealtypiska samhällsmodeller: Marknad, nattväktarstat, välgörenhet

samt välfärdsstat.

För personer med en procedurell rättviseuppfattning (till exempel nyliberaler)

är situationen oproblematisk. En politisk etik som bygger på att individer

egentligen inte har ett ansvar för någon annan än sig själv, och därmed inte

behöver ta hänsyn till någon annan, berövar politiken dess roll. Var och en för

sig själv på den fria marknaden. Ingen kulturservice skall bedrivas i offentlig

regi eller finansieras av skattemedel.

Men till och med de mest konsekventa nyliberaler brukar erkänna att det

offentliga har vissa uppgifter, inte minst för att korrigera det som alltid går snett

när individer agerar i samspel. Bekämpande av brottslighet är en sådan uppgift.

Man kan även tänka sig att det offentliga har en roll att spela för att korrigera

marknadsmisstag, det vill säga sådant som marknaden genom sin egen logik inte

klarar att genomföra. Denna typ av minimerat offentligt samhälle brukar kallas

nattväktarstat. 389

Storleken på nattväktarstaten kan variera på olika områden. En

nattväktarstat i traditionell mening som ägnar sig åt kulturservice är givetvis en

anomali, men genom att låna begreppsnamnet kan vi ändå få en viss förståelse

för argumenten. Det är inte orimligt att tänka sig en uppfattning att kulturservice

av olika praktiska skäl är särskilt olämpligt att styras av den fria

marknaden. Det är alltid svårt att låta marknaden ta hand om kollektiva nyttigheter

som exempelvis bevarandet av det gemensamma kulturarvet. På marknaden

drar dagens kulturkonsumenter och producenter åt var sitt håll men kommande

generationers intressen ingår inte i kalkylen. 390 För att inte tala om alla

fripassagerareffekter som kan uppstå när någon investerar i en offentlig

kulturutsmyckning. Linjen blir i nattväktarstaten ett ja till offentlig kulturservice

389 Uttrycket är tillskrivet Ferdinand Lassalle 1825-64.

390 Ronald Dworkin (2000) diskuterar betydelsen av kollektiva nyttigheter och externa effekter (från elit till

populärkulturen) – men argumenten fungerar inte, enligt Dworkin, eftersom vi inte har möjlighet att

bedöma vad framtida generationer vill ha ifråga om kultur

162


men att den i så stor utsträckning som möjligt bör avgiftsfinansieras. Jämlikhet

är absolut inget mål här.

Man kan också tänka sig att personer som stödjer jämlikhetsidealet ändå

förespråkar en passiv politik. Anledningen till det kan dels vara att man inte anser

att man inte anser att vissa politikområden, till exempel kultur, inte borde inkluderas

bland de offentliga uppgifterna eftersom det inte handlar om fundamentala

mänskliga behov. Men passiviteten kan också bero på att man härleder sin

solidaritet inte ur de goda konsekvenserna för sina medmänniskor utan ur en plikt

– i en eller annan form – att göra gott för andra. Om man som pliktetiker samtidigt

anser att det offentliga måste vara återhållsamt för att inte stöta sig med

individuella rättigheter, inte minst äganderätten, står man inför en värdekonflikt.

Ett sätt att främja jämlikhet i detta läge är att lita till och uppmuntra de lyckligt

lottade medborgarnas goda vilja, det vill säga välgörenhet. Ingen äganderättslig

aspekt hindrar att det offentliga understödjer välbeställda medborgare och företags

givmildhet genom till exempel skattelättnader. Att gynna kultursponsring

skulle kunna ses som ett möjligt uttryck för detta synsätt. Kultursponsringen omsätter,

som tidigare nämnts, flera hundra miljoner kronor – en inte obetydlig del av

kostnaderna för kultur i Sverige.

Figur 30: Samhällmodeller

Jämlikhet – Ansvar för andras välfärd

Ja

Ansvar för andra

(Solidaritet)

Nej

Inget ansvar för andra

(Egoism)

Det offentligas

omfattning

Passiv offentlig

sektor

Välgörenhet

Marknad

Aktiv offentlig

sektor

Välfärdsstat

Nattväktarstat

Korrektion av

marknadsmisstag

Den solidaritet som har sitt ursprung ur plikter (och/eller samvetsförebråelser)

och materialiseras genom välgörenhet skiljer sig från den solidaritet som grundas

på ett mer konsekvensetiskt synsätt och materialiseras genom kollektiva

välfärdssystem (välfärdsstat 391 ). Skillnaden består i att där den senare motiveras

av jämlikhetsmålet 392 motiveras den förra av en önskan från aktören att blidka

sitt syndfulla hjärta. 393 Kulturservice sköts i välfärdsmodellen av det offentliga

och jämlikhetstanken är styrande.

391 Välfärdsstat i skandinavisk tappning för att vara mer precis, eller socialdemokratisk välfärdsstat som Gøsta

Esping-Andersen och Walter Korpi (1984) kallar den.

392 Välfärdsstatens uppfattning om jämlikhet kräver ett samhälle utan klassgränser, inte bara i början av den

enskildes liv utan genom hela dess lopp. Norman Furniss och Timothy Tilton (1990) s24

393 Sven-Eric Liedman (1999) s88

163


Tycker läsaren att detta verkar vara en rimlig indelning? Det gjorde jag och

hoppades på att jag med enkätinstrumentet skulle kunna klassificera kulturpolitikerna

enligt dessa två dimensioner. Problemet är att politikerna själva inte

ser jämlikhet och det offentligas omfattning som fristående aspekter. Höger/-

vänstertänkandet som kombinerar de båda dominerar. 394

Det är endast ett fåtal svarande som tydligt tar ställning både för jämlikhet

och för en passiv offentlig sektor (eller vice versa). Detta skulle kunna leda till

slutsatsen att inställningen till välgörenhet och sponsring borde vara sval bland

de kommunala kulturpolitikerna, men icke. Tre fjärdedelar av kulturpolitikerna

anser att kultursponsring från näringslivet är ett bra alternativ till offentlig finansiering

av kulturverksamhet. Det är bara i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet som en

majoritet av företrädarna opponerar sig mot detta påstående.

Det finns anledning att tro att de flesta ser sponsring som en mer ofarlig

variant av privatisering. Det är samma egenskaper och partimönster som gör att

man gillar sponsring som påverkar inställningen till exempelvis privatisering av

bibliotek positivt. En skillnad är att där män oftare – relativt sett – förespråkar total

privatisering är kvinnor mer positiva till näringslivssponsring.

Tabell 36: Marknad, vinst och sponsring

Av praktiska skäl lämpar sig kulturverksamhet

särskilt illa, för att

bedrivas på den fria marknadens

villkor

Kulturverksamhet får aldrig

underställas krav på vinst

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper

36 40 24

57 43

47 30 23

63 37

Kultursponsring från näringslivet 53 35 12

är ett bra alternativ till offentlig

finansiering av kulturverksamhet 74 26

Kultursponsring från näringslivet 21 34 46

medför en styrning av kulturen som

är mer oacceptabel än den politiska 38 62

+ V S

– M C

+ M Fp

– V Mp

+M Kd

– V Mp

+ V S

– M Fp

Lägre klass idag, invandrare,

kulturaktiv, (lägre klass

förr t+ , äldre)

Äldre, lägre klass idag, invandrare,

lågutbildad, kulturaktiv,

(lägre klass förr t+ )

Högre klass idag, kulturpassiv,

lågutbildad, högre

klass förr t+ , religiös, kvinna

Lägre klass idag, kulturaktiv,

ej religiös, (lägre klass

förr t+ , äldre)

R 2 j

P

E

S

P

E

S

P

E

S

P

E

S

,13

,04

,14

,04

,04

,07

,21

,08

,22

,21

,08

,21

I problematiken kring relationen mellan det offentliga och marknaden är en

fråga som politikerna alltså måste ställa sig om man bör se på kulturen som en

vara som skall marknadsföras och säljas till konsumenterna 395 eller, i annat fall, i

vilken grad kulturproduktionen skall finansieras med offentliga medel. Det

offentliga stödet kan riktas både till kulturkonsumenterna (i form av subvention-

394 Sambandet mellan t ex inställningen att kommunal kulturverksamhet i större utsträckning än idag borde

finansieras genom avgifter (dvs ett avståndstagande från jämlikhetsidealet) och att biblioteken skulle fungera

bättre i privat regi (dvs att man förespråkar mindre offentlig sektor) är Pearsons r = 0,60.

395Statens Kulturråd har gett ut ett slags handbok om marknadsföring av kultur: Krukmakaren i verkligheten

– att marknadsföra kultur 1995. Här kan man ana en viss attitydförändring sedan samma kulturråd

13 år tidigare gav ut Fem forskare om kulturkommersialismen (1982). Jfr Sven Nilssons resonemang om

kultur och gåvoekonomi. Sven Nilsson (2000)

164


erade avgifter) eller direkt till produktionen utan att beakta de eventuella framtida

konsumenternas behov.

I enkäten ställdes en fråga om inte kulturen av praktiska skäl lämpar sig …

särskilt illa för att bedrivas på den fria marknadens villkor. Tanken var att de marknadsvänner

som stöder en aktiv offentlig sektor på kulturområdet här skulle

finna ett argument. Men även denna fråga är så starkt förknippad med gradskalan

mellan offentligt och privat att det är svårt att utläsa nyanserna. En majoritet

av politikerna anser helt följdriktigt att kultur och marknad inte går ihop.

Själva vinstmaximeringsintresset, som är en grundbult i det marknadsekonomiska

tänkandet, skulle kunna vara ett hinder som var speciellt problematiskt på

kulturområdet. Tonläget i denna debatt var nog högre för några decennier sedan.

Harry Schein gjorde på 60-talet exempelvis följande utfall:

Som i all kommersiell verksamhet söker sig också den kommersiella kulturen fram efter de

vägar, där minsta motståndet bjuds. Den utnyttjar människors trötthet, passivitet och brist

på mognad. Den serverar patentlösningar på alla livets problem och fyller därigenom

samma behov som sagan och vaggsången för småbarn. Den kommersiella kulturen arbetar

med en väldig reklamapparat. Den skapar idoler av olika slag för att sedan kunna exploatera

idoldyrkan 396

Ännu mer agiterad i frågan var Gunnar Adler-Karlsson:

Kulturen blev ett ‘ärende’ för politikerna, den dag när konsumismen hade klämt ut den

humanistiska kulturen så mycket, att det medförde problem också för politikerna. Kulturpolitiken

har tillkommit för att rädda resterna av den humanistiska kulturgemenskap, som

kan hålla ihop ett folk. Kulturpolitiken är därmed ett uttryck för humanismens förfall. 397

Politikernas inställning till påståendet Kulturverksamhet får aldrig underställas krav

på vinst följer samma mönster vad gäller partitillhörighet och personegenskaper

som övriga frågor på temat offentligt/privat men förklaringskraften är här lägre.

En skillnad här är dock ålderns stora betydelse. I Moderaterna är det exempelvis

bara en av tio 70-talister som har något att invända mot vinstkrav på kulturverksamheten

att jämföra med två tredjedelar av de moderata pensionärerna.

Samma mönster, med nästan lika stora skillnader, går igen i alla partier.

Vi återkommer strax till denna diskussion för att ytterligare konkretisera

vad omfattningsfrågan innebär i den kommunala kulturpolitiken. Först skall vi

dock ta upp tråden från kapitlets första sida där jag nämnde att politikens räckvidd

inte enbart handlar om den offentliga sektorns storlek i förhållande till den

privata utan om hur långt in i det privata livet som politiken har ambitioner att nå

– det vill säga gränsdragningen mellan den politiska etiken och privatmoralen.

Aspekten knyter an till den äldre höger/vänsterindelningen där högern i

form av konservatismen – med sina klara uppfattningar om hur människan bör

leva sitt liv – står i konflikt med vänsterns liberaler och socialister som menar att

det avgör var och en bäst själv. Vi talar om konflikten mellan paternalism och

individualism.

396 Harry Schein 1962 citerad i Sven Nilsson (1970)

397 Gunnar Adler-Karlsson (1981) s25

165


Paternalism

På sikt är min uppgift som kulturpolitiker att avskaffa mig själv. Det är fel att politiker styr

över kulturområdet. Jag vill inte sitta som smakdomare för Stockholms invånare och säga

vilken kultur som är bra och vilken som är dålig.

Kristina Alvendal, moderat gruppledare i Stockholms kulturnämnd 398

Att hävda att det är en kommunal uppgift att erbjuda kommunmedborgarna

kulturservice är en sak, att tala om vilken typ av kultur medborgarna borde

konsumera är en helt annan. I det senare fallet har man gjort det till en offentlig

uppgift att påverka hur medborgarna väljer att forma sina goda liv och inte bara

deras möjligheter att göra detta. 399 Att utifrån ett föregivet kunskapsövertag ha

synpunkter på, och kanske till och med styra, hur människor väljer sina goda liv

kallas paternalism. 400

Graden av paternalism bestäms delvis av hur man ställer sig till problemen

inom värdeepistemologin och värdeuttolkningen – det vill säga i vilken grad det

över huvud taget är möjligt att ha kunskaper om vad som är värdefullt i konst

och kultur och vem som i så fall bäst kan avgöra det, eller snarare avgöra vilka

politiska slutsatser man bör dra av det.

Tabell 37: Kunniga och okunniga medborgare

Ange vilket du instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R 2 j

Om medborgarna är okunniga om

kultur kan det leda till sämre beslut

inom kulturpolitiken

Medborgarna har alltid rätt i en

demokrati, oavsett kunskaper

75 + Kd Mp Högutbildad, kulturaktiv

25 + S V Lågutbildad, kulturpassiv

P

E

S

0

,05

,06

Tre av fyra politiker instämmer i att om medborgarna är okunniga om kultur kan det

leda till sämre beslut inom kulturpolitiken. Mest instämmer högutbildade kristdemokrater

och miljöpartister som är aktiva kulturkonsumenter – medan endast en

fjärdedel, i första hand socialdemokrater och vänsterpartister, hellre skulle säga att

medborgarna alltid har rätt i en demokrati, oavsett kunskaper. 401

Mot bakgrund av denna utbredda kritiska inställning till medborgarnas

kunskaper om kultur är det naturligt att ställa sig frågan om det är möjligt att lyfta

kommuninvånarna ur sitt mörker. Ja säger en överväldigande majoritet av de

kommunala kulturpolitikerna. Nio av tio menar att det går att utbilda sig i att

uppleva konst och kultur och därmed fördjupa värdet i sina upplevelser, i synnerhet folk-

398 Expressen (12 oktober 1999)

399 Jfr Ronald Dworkin (2000) s68 om distinktionen mellan viljeinriktad och upplyst paternalism.

400 Jfr Roger Blomgren (1998) om perfektionism

401 Proportionerna liknar dem som redan presenterats i frågan om man kan ha kunskaper om vad som är

bra och dålig kultur och sambandet mellan de båda frågorna är Pearson r = 0,21.

166


partister och kristdemokrater. Aktiva kulturkonsumenter som är lite till åren

instämmer mer