ALLA PRATAR OM KB - Svensk Biblioteksförening

biblioteksforeningen.org

ALLA PRATAR OM KB - Svensk Biblioteksförening

Svensk Biblioteksförenings skriftserie

På väg mot en starkare biblioteksnation

ALLA PRATAR OM KB

Kungliga bibliotekets utvidgade uppdrag – bakgrund och förväntningar


Alla pratar om KB

Kungliga bibliotekets utvidgade uppdrag

– bakgrund och förväntningar

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”


Förord

DET RÖR PÅ SIG I BIBLIOTEKSLANDET SVERIGE! Vi befinner oss i det vi

i efterhand förmodligen kommer att beteckna som en brytningstid, då allt hängde i luften.

För att bidra till så mycket klarhet som möjligt i en tid då många viktiga beslut fattas ger

Svensk Biblioteksförening ut serien På väg mot en starkare biblioteksnation. Serien belyser

olika sidor av de nya samarbetsformer och biblioteksstrategiska ställningstaganden som

håller på att utvecklas.

Den rapport du håller i handen har tagits fram för att belysa sammanhangen kring Kungliga

bibliotekets (KB:s) nya uppgifter. KB har fått ett uppdrag, man har skrivit en plan och

man har försetts med en instruktion.

Rapportens första del fångar förväntningar på det nya myndighetsuppdraget och bygger

till stora delar på ett material som tagits fram av MarieLouise Samuelsson. Hon har för

Svensk Biblioteksförenings räkning gjort intervjuer med aktörer som är intresserade och

berörda av KB:s nya uppdrag. I den första delen återfinns också Svensk Biblioteksförenings

förväntningar på det utvidgade uppdraget och en biblioteksgemensam strategi.

Rapportens andra del har skrivits av Barbro Thomas och ger en historisk bakgrund till

KB:s nya uppdrag. Där hittar man förklaringar till en del förhållanden som idag kan

verka märkliga. Den visar också att mycket går igen – frågan om ökad samordning inom

bibliotekssektorn har väckts med jämna mellanrum under i stort sett hela 1900-talet.

Förslagen har genom åren varit många, medan lösningarna har varit färre och få visat

sig vara hållbara.

“Alla pratar om KB” är andra delen i Svensk Biblioteksförenings

skriftserie På väg mot en starkare biblioteksnation.

Produktion: ÅVA GROUP, www.avagroup.se

Grafisk form: Fredrik Åberg

Original och bildrepro: Anna Abbate

Fotografi: Fredrik Hjerling

Tryck: Joma 2012

VÄGEN TILL EN GEMENSAM MYNDIGHET har varit lång och snårig och alla

frågetecken är ännu inte uträtade. Även om vi inte tror att den här rapporten ger svar på

samtliga kvarstående frågor, är vår förhoppning att den bidrar till

ökad tydlighet och därmed till förbättrade möjligheter att ringa

in kritiska områden och undvika att göra om tidigare misstag.

Niclas Lindberg

Generalsekreterare Svensk Biblioteksförening


Innehåll

DEL 1: Farhågor och förhoppningar

– förväntningar på KB:s utvidgade uppdrag................................................7

ALLA TALAR OM SAMORDNING”

Det lokala, regionala och nationella...........................................................................9

Utrymme för ökad tydlighet......................................................................................10

Samordning och den dagliga verkligheten..............................................................11

En handlingskraftig myndighet.................................................................................13

Motstridiga önskemål................................................................................................15

SVENSK BIBLIOTEKSFÖRENING OCH KB:S

UTVIDGADE UPPDRAG.......................................................................................17

DEL 2: Varför KB?..........................................................................20

En nationell bibliotekspolitik.....................................................................................23

En plan för uppdraget................................................................................................24

Mindre stat, mer region.............................................................................................25

FÖRSÖK TILL NÄRMANDE................................................................................30

En biblioteksöverstyrelse...........................................................................................33

En delegation för informationsförsörjning...............................................................35

Fortsatta överväganden..............................................................................................36

Dags för beslut............................................................................................................36

En gemensam katalog................................................................................................37

Informell samverkan..................................................................................................38

STATENS STÖD TILL DE

KOMMUNALA BIBLIOTEKEN...........................................................................41

Utveckling och avveckling.........................................................................................43

Mindre stat, mer kommun.........................................................................................44

Att styra utan att styra................................................................................................45

En ny statlig kulturpolitik..........................................................................................47

Med fokus på litteraturen..........................................................................................48

Fortsatt utredande......................................................................................................48

FRÅGAN OM EN BIBLIOTEKSLAG..................................................................51

Av teoretisk betydelse................................................................................................54

En lag för det allmänna biblioteksväsendet.............................................................54

Lagens effekter...........................................................................................................56

EN HUNDRAÅRIG MYNDIGHETSTRADITION.............................................58

Mindre myndighet......................................................................................................61

Sista ronden................................................................................................................62

SAMVERKAN INOM FORSKNINGS-

BIBLIOTEKSOMRÅDET......................................................................................65

SAMLADE INSATSER ELLER LITE TILL ALLA............................................70

Mer litteratur, mindre bibliotek.................................................................................73

Samordning i stället för bidragsfördelning...............................................................74

CENTRUM OCH PERIFERI.................................................................................76

Källor och litteratur..............................................................................82


1

DEL

Farhågor och

förhoppningar

– förväntningar på KB:s

utvidgade uppdrag

Kapitlet bygger (fram till avsnittet om föreningens åsikter) på ett intervju- och

inläsningsmaterial som tagits fram av MarieLouise Samuelsson på uppdrag

av Svensk Biblioteksförening. Uppdraget bestod i att ta reda på vilka förväntningar

det finns på KB:s nya uppdrag bland intresserade och berörda

parter. Genom KB:s utvidgade samordnings- och utvecklingsansvar för hela

sektorn har ju KB blivit en angelägenhet för betydligt fler än tidigare. Förutom

forskningsbiblioteken även folk- och skolbibliotek, och därmed också länsbiblioteken,

Sveriges Kommuner och Landsting med flera.


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

För att sammanfatta läget kort: förväntningarna på KB är stora.

Många beskriver dem till och med som ”enorma”. Förväntningarna

gäller till stora delar utformningen av en nationell biblioteksstrategi,

alltså en gemensam analys av vart man menar att

biblioteken är på väg och en plan för vad man vill åstadkomma

med bibliotek. Det finns förhoppningar om att det nya uppdraget och en strategi

kan bidra till att bibliotekens status kommer att höjas eller att det är en väg att

bryta trenden när det gäller vikande utlåningssiffror. Man hoppas på något slags

lyft, en kraftsamling. De förhoppningar som uttrycks är inte alltför konkreta;

man använder ofta uttryck som ”framtid”, ”utmaningar” och ”berättelse”.

När det gäller KB:s utvidgade uppdrag ser Calle Nathanson, handläggare

på SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) avdelning för tillväxt och samhällsbyggnad,

positiva möjligheter, förutsatt att ”biblioteken får en nationell

part som stödjer biblioteken i deras utmaningar”.

– Det ska handla om det som biblioteken vill ha. KB ska vara understödjande,

lyssnande, fånga upp utmaningarna och därefter vara pådrivande. Om

KB:s arbete inte stödjer biblioteken blir det arbetet helt enkelt ointressant,

menar Calle Nathanson.

Hittills tycker Calle Nathanson att arbetet med uppdraget har skett ”i bakvänd

ordning”.

– I stället för att formulera och fokusera på vad som är målet, så har man

börjat med strukturen.

Vad uppdraget kommer att innebära är fortfarande till stora delar oklart.

Christina Friström, bibliotekschef på Lunds universitets bibliotek och ordförande

i KB:s expertgrupp för samordning av digitalisering, säger att det är

begripligt att det råder osäkerhet om vad uppdraget kommer att medföra,

eftersom det är relativt nytt och direktiven dröjde.

Signe Westin, enhetschef på Statens kulturråd och ansvarig för litteraturfrågor

och barn och ungas rätt till kultur, säger att det är ”otroligt angeläget”

att samordningsuppdraget blir bra.

– I övrigt ska man komma ihåg att KB inte fick sin instruktion från

Utbildnings departementet förrän i augusti. KB har kommit igång med statistiken

och det har löpt på bra, tycker Westin.

Kerstin Olsson, chef för Länsbibliotek Östergötland och ordförande i Föreningen

Sveriges Länsbibliotekarier (SLB), får räknas till optimisterna gällande

KB:s uppdrag och tillhör dem som ser en nationell strategi som högst

nödvändig:

– Biblioteksfrågorna behöver en nationell och strategisk nivå, eftersom

hela den tekniska infrastrukturen har förändrats och därmed bibliotekens

arbete. Här kan KB spela en större roll som upphandlare, man kan skapa en

teknisk plattform, menar Kerstin Olsson.

– Biblioteken ska spela en roll i samhällsutvecklingen. Då måste det finnas

nationella tankar om hur det ska gå till, som nation måste vi vilja något. Men

KB ska förstås inte pula ensamma med frågan, det finns mycket kompetens i

sektorn, understryker Kerstin Olsson.

Margareta Nilsson, bibliotekschef i Nödinge, är en av dem som förväntar

sig en strategi. Hon ser också med tillförsikt på samordningsuppdragets

poten tial och berömmer den information som KB har gett på plats i region

Västra Götaland.

– Och det vore jätteroligt om man lyckades utforma en statlig bibliotekspolitik,

även om det inte får innebära att KB kommer med krav på folkbiblioteken.

Det lokala, regionala och nationella

Margareta Nilssons reservation om att en bibliotekspolitik inte får innebära

att KB kommer med krav belyser hur det utvidgade uppdraget och de från

många håll uttalade önskemålet om en nationell biblioteksstrategi, väcker

funderingar om ansvarsfördelningen mellan olika förvaltningsnivåer.

Frågar man regionpolitiker med kultur- och biblioteksansvar finns en

skepsis mot att en nationell strategi skulle vara en nödvändig del av KB:s

samordningsuppdrag.

Calle Nathanson, SKL, relaterar kultur- och bibliotekspolitik till en förändrad

myndighetsroll:

– Det är regionerna som ska ta ansvaret, medan de statliga myndigheterna

ska utnyttja sitt helikopterperspektiv, säger Nathanson.

8 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 9


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

Kerstin Olsson säger att det gäller för alla att lyfta blicken och anstränga sig

för att se det gemensamma, för att få fram en framgångsrik nationell strategi.

– Man kan jämföra med kulturplanerna, i statlig regi, men i samarbete

med regionen. Hela landet måste delta i dialogen om en biblioteksstrategi.

Men man får samtidigt inte söka sig ner till minsta gemensamma nämnare,

på så sätt att det resulterar i något urvattnat, påpekar Kerstin Olsson.

Hon räknar inte med att processen att ta fram en strategi blir smärtfri,

men menar att det är den enda framkomliga vägen:

– Jag tänker att även om det blir gnöl och gnäll under arbetet med en

sådan strategi, så är det ändå bättre än att inte ha någon alls, för i så fall händer

ju ingenting.

Utrymme för ökad tydlighet

Tankarna på samordning och en gemensam strategi väcker frågor.

Kerstin Engle (S), riksdagsledamot och ledamot i kulturutskottet, ville i

en skriftlig fråga i riksdagen till Lena Adelsohn Liljeroth i oktober 2011 få svar

på ”om kulturministern avser att ge Kungliga biblioteket ett särskilt uttryckt

uppdrag att ta fram en nationell biblioteksstrategi eller om KB inom ramen för

befintligt mandat redan har detta uppdrag”.

Engles fråga ifrågasatte om KB måste ha ytterligare direktiv för att sätta

igång med biblioteksstrategin:

”Det framstår som önskvärt och möjligt att rymma arbetet med en nationell

biblioteksstrategi inom ramen för KB:s nya uppdrag att ha en nationell

överblick samt främja samverkan och utveckling. Mot denna bakgrund är det

oroande att olika aktörer hävdar att KB fordrar ett särskilt uttryckt uppdrag

att formulera en nationell biblioteksstrategi för att kunna utföra ett sådant”.

Svaret kom inte från kulturministern, utan från utbildningsminister Jan

Björklund.

KB har fått ett vidgat uppdrag som består i att ha en nationell överblick

över biblioteksområdet och att främja samverkan och utveckling inom

detsamma. Det innebär att KB numera bland annat har ansvar för den officiella

biblioteksstatistiken och att KB tillsammans med länsbiblioteken ska följa

upp hur de planer för biblioteksverksamheterna som kommuner och landsting

antar i enlighet med bibliotekslagen har utformats och hur de används. Myndigheten

ska vidare verka för utveckling och samordning av digitala tjänster

och system inom biblioteksväsendet. Det görs bland annat genom deltagandet

i det samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital

förmedling av kulturarvet som finns vid Riksarkivet. Regeringen har inte utöver

detta fattat något beslut om en nationell biblioteksstrategi, inte heller har

regeringen uppdragit åt någon myndighet att göra detta.”

Svaret kan ses som en utmaning till KB – nej, regeringen har inte gett KB

ett formellt uppdrag, men har självklart heller inte förbjudit myndigheten att

göra en plan för det område man fått ett utvidgat ansvar för.

Björklunds svar blev en påminnelse om att Utbildningsdepartementet,

under vilket myndigheten KB sorterar, från början var tveksam till att KB

skulle få det utökade uppdraget.

Inom regeringskansliet talar man om att det funnits ett ”krångel” kring

KB:s nya uppdrag. Å andra sidan finns det många som anser att depar te -

menten själva har bidragit till detta. Inom KB, inom Kulturrådet, bland

kultur politiskt ansvariga regionpolitiker och till och med inom de berörda

departementen finns uppfattningen att departementen inte tillvaratagit det

nya uppdragets fulla potential. Bristen på samarbete kan till och med ha haft

mer betydelse än komplikationen i att KB:s uppdrag initierades av en minister,

men att det nu är en annan som bestämmer – vilket i sig är en situation som

endast kan lösas på politisk nivå. De som är missnöjda med departementshanteringen

talar om behov av mer samordning inom regerings kansliet.

Samordning och den dagliga verkligheten

Mellan pessimism och optimism, förhoppningar och farhågor, märks också

vad man måste beskriva som brist på intresse eller tid. Man har en allmänt

positiv hållning till uppdragets potential, men den egna, dagliga biblioteksverksamheten

tar tid och tankekraft.

Yvonne Nilsson, bibliotekschef vid Överkalix folkbibliotek, är verksam

i den vardag vars utmaningar samordningsuppdraget ska fånga upp. Hon

10 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 11


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

har den enda heltidstjänsten vid biblioteket, som både verksamhetschef och

biblio tekarie. Tillsammans med en halvtidsassistent ansvarar hon även för den

integrerade skolbiblioteksverksamheten. Yvonne Nilsson tycker att hon har

fått ”bra information”, men säger också att det är svårt att hinna läsa alla papper

och fylla i enkäter, relaterade till KB:s utvidgade uppdrag.

– Visserligen är ”samordning” ett ord som inte säger så mycket, men det

känns naturligt och bra att KB har hand om all statistik, för att få överblick,

kunna analysera och se bibliotekens behov, säger Yvonne Nilsson.

Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta ett ganska svalt intresse

för samordningsuppdraget. Bland annat utifrån aspekten att det tar resurser

ifrån annat och att det ses som en felaktig prioritering. Inom liksom utanför

KB finns uppfattningen att en skarp strategi för nationell samordning av digitalisering

vore både viktigare och mer respektingivande, än en allmänt hållen

strategi för biblioteken. Någon föreslår vidare att KB:s avdelning för nationell

samverkan, som har ansvar för det nya uppdraget, borde knoppas av till en

egen myndighet.

Ännu en variant av ointresse finns inom lärosätesbiblioteken, där man

generellt inte tillmäter det nya samordningsuppdraget särskilt stor betydelse.

På många håll kallas det utvidgade uppdraget för en ”icke-fråga”.

Det finns också bland regionbibliotekarier och inom KB en uppfattning

att lärosätesbiblioteken tidigare inte brydde sig påfallande mycket om KB,

men att samordningsuppdraget och utsikten att behöva ”dela” nationalbiblioteket

med folkbiblioteken innebar ett nymornat intresse för och omsorg om

KB:s verksamhet.

Johan Sterte, rektor vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för Sveri

ges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) forum för biblioteksfrågor,

formulerar sig mer försiktigt:

– Det gäller förstås att gilla läget och det tar en stund innan man vet

vad det kommer att innebära. Det som behövs är en tydlig struktur och rätt

personer på rätt plats, nu är det helt enkelt upp till bevis för KB, säger Sterte.

När detta skrivs är ny riksbibliotekarie inte utsedd, men relaterat till det

nya uppdraget finns personer inom lärosätessektorn som befarar att det ska

bli någon med för lite erfarenhet av forskning och högskolefrågor. Omvänt

Det som behövs är en tydlig

struktur och rätt personer på

rätt plats. Nu är det helt enkelt

upp till bevis för KB.

de som ser en folkbibliotekskoppling som en nödvändig merit. En av dem är

Calle Nathanson, SKL:

– Nye riksbibliotekarien måste bli någon som också är folkbiblioteksföre

trädare, någon som har mer erfarenhet av folkbiblioteken än vad Gunnar

Sahlin har.

Kerstin Olsson, Länsbibliotek Östergötland och SLB, ser inte alltför svåra

motsättningar och skepsis mellan å ena sidan den regionala biblioteksnivån

och å andra sidan forsknings- eller lärosätesbiblioteken:

– I praktiken fungerar det ju redan på regionplanet, det finns bra samar

beten mellan regionbibliotek och högskolebibliotek, säger Kerstin Olsson.

En handlingskraftig myndighet

Men frågan är också hur nödvändig den politiska nivån är, i bibliotekssektorn

verkar man nämligen inte längre förvänta sig att folkvalda poli tiker

ska leve rera bibliotekspolitiken, i stället är det KB som ska ta också den

politiska ledar tröjan.

Christina Friström, LUB, anser att en myndighet som KB både kan eller

rentav måste ta sig vissa friheter inom ramen för ett uppdrag, ett sätt att få

saker gjorda, ”hellre lite quick and dirty”. Detta i stället för att, som Christina

12 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 13


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

Jag skulle vilja se mer fotboll

än förhandsprat om matchen.

Det har blivit ganska mycket

av gulliga dialoger.

Friström ser det, ”fastna i egna och andras ambitioner och därmed i tankefällan

att det måste bli perfekt från början”.

– Den som gör något väcker respekt och man får sällan bakläxa på visad

handlingskraft, menar Christina Friström. KB har hittills lagt mer tid på diskussion

än på att göra saker, till viss del har det varit nödvändigt, men jag

skulle vilja se lite mer fotboll än förhandsprat om matchen, det har blivit ganska

mycket av gulliga dialoger.

Kerstin Olsson, Länsbibliotek Östergötland och SLB:

KB vill ha mera pengar, men pengarna är inte stötestenen om man vet

vart man vill, i folkbiblioteksvärlden är man van att jobba utan pengar. Mer än

pengar behöver KB modiga medarbetare, men det gäller inte bara KB, vi får alla

lyfta blicken och anstränga oss för att det här ska bli bra, säger Kerstin Olsson.

Christina Friström, LUB, är en av ganska många som menar att det inte

är respektingivande att, som KB, tala om att man har fått för lite pengar. Och

som påpekar att de givna och ofrånkomliga förutsättningarna för en statlig

myndighet är att utföra de uppdrag man har fått, inom ramen för sina anslag.

KB:s klagan över för små resurser sker inför en biblioteksverklighet

som är van att göra saker utan pengar, det är verkligen inte något som enbart

gäller folkbiblioteken, det är i hög grad också lärosätesbibliotekens villkor,

menar Friström.

Signe Westin, Kulturrådet, menar att det inte uppfattas som bra signaler när

KB, sedan man väl fick uppdraget, offentligt och inför sektorn har klagat över

att uppdraget har varit ”för litet” och inte tillräckligt finansierat.

Det finns också en väl spridd uppfattning om ett ”krig” mellan Kulturrådet

och KB och att det, med olika grader av allvar, skulle pågå något slags kulturpolitisk

revirstrid mellan de bägge myndigheterna är knappast någon hemlighet.

Men Signe Westin är angelägen om att inte blåsa under motsättningar mellan

KB och Kulturrådet. Hon tillhör dem som talar om en ny optimism,

specifikt relaterat till höstens möten mellan Kulturrådet och KB, närmare

bestämt Avdelningen för nationell samverkan.

Signe Westin är en av dem som anser att den långa väntan på att KB

skulle få sitt uppdrag har skapat stora förväntningar på vad som går att åstadkomma

inom ramen för det nya uppdraget. Och att KB självt kan anses ha

bidragit till de upptrissade förväntningarna.

– Riksbibliotekarien drev en offensiv kamp för att KB skulle få ett större

uppdrag än det regeringen aviserat, som även skulle inbegripa läsfrämjandet,

säger Westin. Visst kan man förstå det resonemanget om man ser det ur

ett snävt biblioteksperspektiv, men vad man då missar är att se tillgängliggörandet

av litteraturen i ett bredare sammanhang än som en fråga enbart

för biblioteken. Vi kan redan se att strategier för läsfrämjande utvecklas i de

regionala kulturplanerna. Och här är länsbiblioteken drivande, vilket givetvis

underlättas av att de ingår i kultursamverkansmodellen. Det skulle nog ha sett

annorlunda ut om de i stället fått sina pengar från KB, menar Signe Westin.

Motstridiga önskemål

Vid sidan om önskemål om en nationell strategi är förhoppningen att KB ska

ta fram en nationell katalog. Men det är en jämförelsevis konkret önskan och

om katalogen ordar de flesta inte alls lika mycket som om den betydligt mer

laddade frågan om nationell biblioteksstrategi.

Att det utvidgade uppdraget och frågan om en gemensam strategi inte är

lätt har kartläggningen visat. Diskussionerna om KB:s nya uppdrag berör en

hel del minfält och ömma tår. KB beskylls ibland för okunnighet och har därför

signalerat att man är mån om att lära och lyssna. Myndigheten anklagas då

14 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 15


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

för att sakna handlingskraft. Det finns förhoppningar om att KB ska visa mod,

väcka respekt och ta på sig ledartröjan. Detta utan att låta sig hindras av utbildningsministerns

svar eller att man inte fick exakt det uppdrag man önskat.

Den lättväckta konflikten mellan regional och nationell nivå är ett annat

laddat område.

Olika agendor inom folk- och forskningsbiblioteken ytterligare ett. Inom

bibliotekssektorn ryms allt från ”enorma” förväntningar till åsikten att uppdraget

är en icke-fråga och att KB borde ägna sig åt andra frågor.

”Alla pratar om samordning, men ingen vill samordnas”, suckar en

biblio tekschef. Samtidigt som man gärna ser ökad samordning, vill man inte

se några krav – samordningen får inte påverka min verksamhet.

Eller så är vardagen så full med uppgifter att man inte hinner engagera

sig, trots att man tycker att en strategi är viktig.

Lägg till detta en regering som ger ett utvecklings- och samordningsuppdrag,

men som inte tycker att den myndighet som ska utföra arbetet ska

ha en plan. Och tjänstemän på departementen som förefaller ha starka personliga

åsikter, som de dessutom låter påverka arbetet.

Och mitt i allt finns krafter som vill jobba ihop och som tror på att samarbete

kan öka effektiviteten och ge bättre tjänster till användarna. Arbetet

med en strategi blir krävande, men som Kerstin Olsson påpekar – utan strategi

har vi ju ingenting alls att förhålla oss till.

Svensk Biblioteksförening

och KB:s

utvidgade uppdrag

Svensk Biblioteksförening glädjer sig åt det utvidgade uppdraget.

Men även om KB har fått ett bredare uppdrag är vi inte framme

vid målet. Till exempel saknas en strategi för biblioteken, och

en gemensam strategi behövs. Biblioteken skiljer sig från andra

regio nala kulturinstitutioner på så sätt att biblioteksväsendet är

ett nationellt sammanhängande nätverk med behov av en samordnad infrastruktur,

exempelvis i form av gemensam bibliotekskatalog, licenser, digitalisering,

tekniska standarder för e-tjänster, m.m.

Den modell för kultursamverkan som regeringen sjösatt med Kulturrådet

som part förutsätter dessutom en nationell biblioteksstrategi som stöd

för diskussionerna om biblioteksutveckling i de regionala kulturplanerna. KB

har i uppdrag att svara för nationell överblick samt främja samverkan och

utveckling. Skälen för regeringsuppdraget är att det behövs en aktör som har

ett tydligt ansvar att leda biblioteksväsendet in i framtiden.

Strategin får inte bortse från bibliotekssystemets komplexitet och reduceras

till insatser kring minsta gemensamma nämnare. Ett sådant synsätt

skulle riskera att exkludera viktiga utvecklingsområden för olika bibliotek

och därmed missa sitt mål. Tvärtom måste strategin ta sin utgångspunkt i de

skilda bibliotekstypernas förutsättningar och utmaningar. Att få vara olika

när det krävs men lika när det är möjligt måste vara en bärande del av den

nationella biblioteksstrategin för att den ska få starkt stöd hos alla delar av

bibliotekssystemet.

Den första delen i serien (En norsk, en dansk, en finsk – och en svensk?)

visade att såväl Norge som Danmark och Finland har formulerat strategier.

Man har börjat med en analys av samhället och vilka övergripande mål man

16 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 17


ALLA PRATAR OM KB • del 1 – farhågor och förhoppningar

vill nå, av bibliotekens roll för att nå de målen och av hinder för att biblioteken

ska kunna fullgöra sina uppgifter. Man har satt strategier för att nå dessa mål

på pränt. Först senare har man identifierat vilka verktyg och metoder man

behöver för att ta biblioteken dit man önskar.

Svensk Biblioteksförening har i tidigare sammanhang visat att det är av

avgörande betydelse att KB fullgör följande nya eller förtydligade uppgifter.

KB ska:









ha ansvar för de processer som syftar till att ta fram, följa upp och utveckla

nationella mål och strategier samt definitioner av bibliotekens

huvudfunktioner,

ha sektorsansvar för genomförande av nationella mål med anknytning

till verksamhetsområdet och inom ramen för detta ansvar vara samlande,

stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter,

svara för stödjande rekommendationer, föreskrifter, allmänna råd,

kvalitetskriterier och –indikatorer inom sitt verksamhetsområde,

ansvara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling inom sitt

verksamhetsområde,

följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse inom sitt

verksamhetsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd,

främja utvecklingen av metoder och arbetsformer inom biblioteksarbetet

samt förmedla kunskap om verkningsfulla arbetsformer och metoder,

skapa och tillhandahålla enhetliga begrepp, termer och klassifikationer

inom sitt verksamhetsområde,

svara för en gemensam, nationell bibliotekskatalog,

KB:s nya instruktion skulle kanske behöva kompletteras med en ”portalparagraf”.

Andra myndighetsinstruktioner inleds inte sällan med en övergripande

beskrivning av deras uppdrag. För att nämna ett exempel, Socialstyrelsen:

”Socialstyrelsen ska verka för god hälsa och social välfärd samt omsorg och

vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen”. Kanske ”Kungliga

biblioteket ska verka för god tillgång till litteratur och information, god biblioteksutveckling

samt bibliotekstjänster av hög kvalitet på lika villkor för hela

befolkningen”?

Det finns stora förväntningar på Kulturrådet och KB. Det finns också

en förväntan om ett aktivt samarbete mellan de två myndigheterna. Kulturrådet

och KB har olika roller och många väntar nu på att myndigheterna gör

gemen sam sak av sina uppdrag att på olika sätt främja en nationell biblioteksutveckling.

De behöver komma överens om vilka frågor respektive myndighet

ska driva samt hur utvecklingsarbetet kan koordineras dem emellan utifrån de

resurser och kompetenser respektive myndighet för fogar över. Dessutom har

bibliotekens huvudmän, representerade av Sveriges Kommuner och Landsting

samt Sveriges universitets- och högskoleförbund, ett ansvar för att samverka

med KB och ge myndigheten bästa möjliga förutsättningar att realisera

de förväntningar som finns.

Svensk Biblioteksförening tar oron bland de som är berörda av det utvidgade

uppdraget på största allvar. Samtidigt hyser föreningen en stark tilltro

till biblioteksaktörernas goda vilja. De svenska biblioteken har en lång tradition

av samarbete och en genuin önskan om att erbjuda användarna bästa

tänkbara bibliotek. Den kraften kommer att göra att början av 2010-talet i

efterhand kommer att betecknas som den tid då en rad avgörande frågetecken

rätades ut.



ha tillsyn över bibliotekslagens tillämpning och ta till vara och sprida

kunskap från tillsynen,

ha ansvar för att följa, analysera och rapportera om det offentligt finansierade

biblioteksväsendet genom statistikframställning, uppföljning

och utvärdering.

18 Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation” 19


2

DEL

Varför KB?

KB har från 2011 uppdraget att fungera som central förvaltningsmyndighet

för det allmänna biblioteksväsendet. Bidragande

orsaker till att KB tilldelades uppdraget är de senaste

årtiondenas reformer inom utbildningsväsendet samt den

teknikutveckling som i hög grad påverkat bibliotekens verksamhet.

Dessutom hade krav om en nationell bibliotekspolitik

vuxit i styrka.

Samtidigt med KB:s arbete att utforma en plan för det nya uppdraget

pågick den så kallade Kultursamverkansutredningen.

Utredningens förslag att bidragen till regional biblioteksverksamhet

skulle disponeras av KB mötte stort motstånd.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Vid 1900-talets början var klyftan mellan olika bibliotekstyper

och mellan deras användarkategorier betydande. De kommunala

biblioteken befann sig i början av sin utveckling,

medan de vetenskapliga biblioteken kunde vila på månghundraåriga

traditioner. Reformer inom det obligatoriska

utbildningsväsendet och inom den högre utbildningen skulle ändra förutsättningarna

för bibliotekens verksamhet. Utbildningsklyftorna minskade.

Gränserna mellan folkbibliotekens respektive forskningsbibliotekens traditionella

användargrupper blev otydligare. Decentraliseringen inom den

högre utbildningen ledde till att studenterna på många orter blev folkbibliotekens

största användargrupp. När de nya högskolorna etablerades hade

biblioteksfunktionen inte alltid högsta prioritet. Under de första åren invaderades

folkbiblioteken på de nya högskoleorterna av studenter. Emellanåt

i sådan omfattning att det kunde leda till konflikter om utrymmet mellan

studenter och allmänhet.

Folkbiblioteken betraktade inte studenterna som sin primära målgrupp

och menade att studentinvasionen inkräktade på folkbibliotekens egentliga

upp gifter. Någon ström i den motsatta riktningen d.v.s. att allmänheten

strömmade till forskningsbiblioteken förekom knappast. Visserligen är – och

var – svenska forskningsbibliotek i princip öppna för alla medborgare. Något

som förmodligen inte är så allmänt känt och även om så vore fallet skulle flertalet

medborgare nog dra sig för att passera universitetsporten. På två orter,

Härnösand och Visby, tog man konsekvenserna av högskolereformen och

sammanförde det nya huvudbiblioteket och det nya högskolebiblioteket under

samma tak. På andra orter byggdes nya högskolebibliotek, vilket minskade

trycket på folkbiblioteken, även om det inte helt försvann.

Parallellt med reformerna inom utbildningsväsendet pågick en teknisk utveckling.

En följd av teknikutvecklingen var att administrativa gränser suddades

ut. Genom teknikutvecklingen knöts olika typer av bibliotek samman.

Hjälpmedel och tjänster som primärt utvecklades för att förbättra informationsförsörjningen

inom högre utbildning och forskning kom att utnyttjas även

av bibliotek utanför högskolesfären. Efterhand som användarkategorierna flöt

ihop ökade behovet av samverkan över biblioteksgränserna.

I den kulturpolitiska propositionen Tid för kultur (prop. 2009/10:3) gjorde regeringen

bedömningen att KB:s uppdrag skulle utvidgas och innefatta att svara

för nationell överblick, främja samverkan och driva på utvecklingen inom biblioteksområdet.

Genom det utvidgade uppdraget fick KB från och med 2011

rollen som central förvaltningsmyndighet för det allmänna biblioteks väsendet.

Fram till dess hade de centrala biblioteksuppgifterna varit uppdelade på två

myndigheter: KB som sedan 1988 haft ett samordnings- och utvecklingsansvar

för forskningsbiblioteken och Statens kulturråd som sedan 1974 varit central

folkbiblioteksmyndighet. (Folkbiblioteksmyndigheten hade inrättats redan

1913 och sorterade fram till 1974 under Skolöverstyrelsen).

En nationell bibliotekspolitik

Frågan om ett närmande mellan folk- och forskningsbiblioteksområdena hade

länge legat i luften. Behovet av någon form av gemensamt organ för samverkan

och samråd hade uppmärksammats i flera statliga utredningar. Dock utan att

detta lett till någon åtgärd. Under 1990-talet hade krav på en nationell bibliotekspolitik

börjat ställas. Krav som nästan uteslutande kom från folkbibliotekshåll.

Statens kulturråd hade i ett pm 1994, med den då arbetande kulturutredningen

som adressat, pekat på behovet av en utvidgad samverkan inom det allmänna

biblioteksväsendet. Kulturrådet pekade bland annat på att vissa samhällsförändringar

aktualiserat behovet av en utvidgad samverkan inom det allmänna

biblioteksväsendet för att stärka bibliotekens roll, inte bara i kulturpolitiken utan

även inom utbildningspolitiken. I promemorian framhölls behovet av en samsyn

samt att förutsättningar och hinder för en sådan samsyn borde analyseras.

I kulturutredningens slutbetänkande Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84)

fanns förslag om en lag för det allmänna biblioteksväsendet.

Kravet på en nationell bibliotekspolitik, oavsett vad som avsågs, nådde

så småningom statsmakterna. Olika förslag i 2003 års KB-utredning KB – ett

nav i kunskapssamhället (SOU 2003:129) hade pekat på behovet av en bättre

samordning av informationsresurserna och med KB som ansvarig myndighet.

Förslaget föranledde ingen åtgärd och vållade inte heller så mycket debatt.

Frågan återkom i 2007 års kulturutredning. I slutbetänkandet (SOU

2009:16) konstaterades att det inte fanns någon myndighet med ett uttalat

22

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

23


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

ansvar för det samlade biblioteksväsendet. Utredningen föreslog därför att

Kungliga biblio teket skulle få ett samordningsansvar även för de kommunala

biblio teken. Utredningens bedömning var att Kulturrådet inte skulle kunna

utveckla någon tillräckligt tung och bestående kompetens inom biblioteksområdet.

Biblioteksområdet, menade man, var en parallell till museiområdet, där

Kultur rådet i praktiken aldrig haft möjlighet att kompetens- och innehållsmässigt

hävda en roll gentemot Riksantikvarieämbetet och de centrala museerna

som prioriterat direkt åtkomst till departementet utan omväg via Kulturrådet.

Regeringen stödde utredningens bedömning och föreslog, som nämnts,

att KB skulle ges ett särskilt uppdrag att svara för nationell överblick, främja

samverkan och driva på utvecklingen inom biblioteksväsendet samt att tillsammans

med länsbiblioteken följa upp bibliotekslagens praktiska tillämpning.

Regeringen uppdrog senare åt Kungliga biblioteket att ta fram en plan

för hur detta skulle genomföras.

En plan för uppdraget

Våren 2010 överlämnade KB sin plan till regeringen. KB gjorde bedömningen

att det utvidgade uppdraget i allt väsentligt kunde genomföras genom att

befin tliga samordnings- och utvecklingsuppgifter utvidgades och anpassades

till de kommunala bibliotekens verksamhet och behov. Enligt KB:s bedömning

innebar det utvidgade uppdraget, att på ett övergripande plan, medverka i att

utveckla nationella mål för de offentligt finansierade biblioteken samt att svara

för uppföljning av bibliotekslagens praktiska tillämpning. En grundläggande

förutsättning för att svara för nationell överblick vore, enligt KB:s bedömning,

att det finns en tillförlitlig och heltäckande statistik. Statistiken skulle då kunna

ligga till grund för utveckling av metoder för utvärdering och uppföljning.

För att följa bibliotekens arbete samt bibliotekslagens praktiska tillämpning

avsåg KB att etablera ett samarbete med länsbiblioteken.

KB framhöll vikten av tillgång till utvecklingsmedel för att kunna driva

på utvecklingen. En förutsättning för uppdraget vore därför att KB disponerade

befintliga utvecklingsmedel. KB förutsatte dessutom att bidragen till

länsbiblio tek och lånecentraler skulle disponeras av KB. En regionalisering

av bidragen skulle, framhöll KB, innebära en resurssplittring och begränsa

KB förutsatte att de skulle

disponera bidragen till länsbibliotek

och lånecentraler.

möjligheterna att svara för nationella och samordnande insatser inom folkbiblioteksområdet.

KB påtalade också att en överföring av Kulturrådets biblioteksåtaganden

till KB förutsätter att en avgränsning görs mellan respektive

myndighets ansvarsområde.

Samtidigt med KB:s planarbete pågick den så kallade Kultursamverkansutredningen

med uppgift att mer i detalj lämna förslag om hur en ny modell

för fördelning av de statliga bidragen till regionala kulturinstitutioner (portföljmodellen)

skulle utformas. Enligt förslag i utredningens delbetänkande (SOU

2010:11) borde bidragen till regional biblioteksverksamhet undantas från portföljen

– nu uppgraderad till koffert – och disponeras av KB.

Mindre stat, mer region

Kulturutredningens förslag om KB som central biblioteksmyndighet, hade fått

starkt stöd av remissopinionen. Flertalet regionala instanser stödde förslaget.

Man framhöll värdet av en nationell aktör och bedömde att KB skulle ha goda

förutsättningar att svara för uppgiften. Kommun- och länsbiblioteken slöt i allt

väsentligt upp bakom förslaget och framhöll vikten av en nationell aktör med

ett samordningsansvar även för folk- och länsbibliotek. Förslaget hade också

starkt stöd av Svensk Biblioteksförening, som under flera år drivit frågan om en

natio nell bibliotekspolitik. Statens kulturråd uttryckte viss skepsis, men betonade

samtidigt behovet av en samlad bibliotekspolitik. KB var positivt till utredningens

förslag om ett utökat uppdrag, men ansåg att det behövde förtydligas.

Kultursamverkansutredningens förslag att de regionala biblioteks bi dra gen

inte borde ingå i kofferten väckte – inte oväntat – motstånd. Frågan kom nu

24

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

25


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

främst att handla om vem som skulle fördela pengarna: staten eller landstingen.

Det tidigare uttalade stödet för en nationell aktör reducerades till ett bråk

om pengar. Flertalet landsting argumenterade för att de statliga bi dragen till

regional verksamhet, mer eller mindre oavkortat, borde ingå i kofferten. Länsbiblioteken

framhöll vikten av att vara en del i den regionala kulturpolitiken.

Huvudargumentet för att de regionala biblioteksbidragen inte skulle

ingå i kofferten var att biblioteksverksamheten då inte skulle kunna ingå i

land stingens kulturplaner (ett orsakssamband som fick karaktär av naturlag).

Misstron mot staten (KB) uttrycktes mer eller mindre sofistikerat, t.ex.

framhöll landstinget i Norrbotten ”att det vore olyckligt om KB skulle ta över

styrningen av hur medlen ska användas i Norrbotten”. Kulturrådet ansåg

att medlen borde fördelas av Kulturrådet, medan KB tvärtom menade att

KB borde disponera medlen. Svensk Biblioteksförening och DIK-förbundet

höll fast vid sin tidigare linje och menade att det vore olyckligt om resurserna

splittrades och framhöll att om man ville skapa en gemensam bas och infrastruktur

vore det mest ända målsenliga att samla bidragen hos KB. Några kommunala

remissinstanser uttalade sig till förmån för att de statliga resurserna

och uppgifterna skulle samlas inom KB.

Synen på vad den centrala biblioteksmyndigheten skulle svara för hade

nu avsevärt snävats in. Vad som återstod var att KB borde ha ansvar för vissa

infrastrukturfrågor. Frågan om en nationell katalog toppade en i övrigt ganska

mager önskelista. KB:s uppdrag att ha ett samlat ansvar för statens stöd och

samordning inom biblioteksväsendet fick ett svagt stöd av de regionala remissinstanserna.

Kanhända påverkad av remissopinionen gick regeringen emot Kultursamverkansutredningens

förslag att undanta bidragen till biblioteksverksamhet

från kofferten. Regeringen gick också emot KB:s förslag om att

överföra vissa bidrag för biblioteksverksamhet från Kulturrådet till KB. Enligt

regeringsuppdraget inför KB:s planarbete angavs att en utgångspunkt för

KB:s finan sieringsplan borde vara det förslag som Kulturutredningen lämnat

i sitt betänkande. Kulturutredningen hade gjort bedömningen att KB,

för attkunna fullgöra uppdraget, behövde ökade resurser om 8–10 miljoner

kronor för delat på personalkostnader samt forsknings- och utvecklingsanslag.

26

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

27


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

KB:s uppdrag att ha ett

samlat ansvar för statens

stöd och samordning inom

biblioteksväsendet fick ett

svagt stöd av de regionala

remissinstanserna.

I den plan som lämnades till regeringen gjorde KB beräkningen att kost naderna

för det nya uppdraget i full drift skulle uppgå till drygt 12 miljoner kronor

exklusive utvecklingsmedel. I budgetpropositionen hösten 2010 anvisades

9 miljoner kronor till verksamhet och utveckling. Dessutom överfördes bidraget

till Informa tions- och lånecentralerna, cirka 14 miljoner kronor, som fortsättningsvis

skulle fördelas av KB.

Enligt det regleringsbrev till Kungliga biblioteket, som utfärdades i augusti

2011 ska myndigheten:

■ ha en nationell överblick över biblioteksområdet samt främja sam -

verkan och utveckling inom området,

■ svara för biblioteksstatistik enligt lagen (2001:99) om den officiella

statistiken och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

■ svara för det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS,

■ tillsammans med länsbiblioteken följa upp hur de planer för biblioteksverksamheterna

som kommuner och landsting antar i enlighet med

bibliotekslagen (1996:1596) har utformats och hur de används,

■ verka för utveckling och samordning av digitala tjänster och system

inom biblioteksväsendet, förordning (2011:942).

28

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

29


Försök till

närmande

Frågan om ett närmare samarbete mellan folk- och forskningsbiblioteken har varit

föremål för diskussion de senaste cirka hundra åren. Förslag om ett gemensamt samordningsorgan

har lagts av ett antal statliga utredningar. Från statsmakternas sida har

det funnits en påfallande ängslan att utse ett centralt biblioteksorgan med ansvar för

hela biblioteksväsendet. År 2010 var tiden äntligen mogen för beslut. Under tiden hade

andra beslut fattats som fått en avgörande betydelse för ett närmande mellan olika

typer av bibliotek, t.ex. beslutet om en gemensam bibliotekarieutbildning och beslutet

om en lag för det allmänna biblioteksväsendet. Parallellt med strävan att få till stånd

ett gemensamt forum pågår en utveckling av LIBRIS-systemet.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Åtskilliga förslag har lagts fram i syfte att främja samverkan

mellan folkbiblioteken och forskningsbiblioteken. Ett viktigt

steg togs när Bibliotekshögskolan i Borås läsåret 1972/73

öppnade portarna för en gemensam bibliotekarieutbildning.

Bakgrunden var att utbildning av bibliotekspersonal länge

varit uppdelad på flera händer. Den utbildning som erbjöds kvalificerade i

allmänhet enbart för tjänstgöring vid den egna institutionen. Yrkeskåren var

strikt indelad i folkbibliotekarier respektive forskningsbibliotekarier. Folkbibliotekarierna

fick sin yrkesutbildning genom en ettårig kurs vid den till Skolöverstyrelsen

knutna biblioteksskolan. Stockholms stadsbibliotek hade sedan

1948 en egen biblioteksskola för att täcka den egna förvaltningens behov. Vid

Göteborgs stadsbibliotek fanns en utbildning för barnbiblioteksassistenter.

Forskningsbibliotekens utbildningsbehov hade tillgodosetts på olika sätt. De

största forskningsbiblioteken anordnade en inomverksutbildning. Vid Kungliga

biblioteket anordnades sedan 1946 den så kallade KB-kursen. Sveriges

Allmänna Biblioteksförening och Tekniska Litteratursällskapet erbjöd diverse

påbyggnadskurser. Dessutom hade bibliotekarieprofessionens kompetens

börjat ifrågasättas. Den tekniska utvecklingen ställde nya krav på förmedlarna

av teknisk och vetenskaplig information. Företrädare för specialbiblioteken

ställde krav om utbildning för en ny yrkeskategori, nämligen dokumentalister.

Sammantaget föranledde detta en översyn av bibliotekarieutbildningen.

År 1965 tillsattes därför en kommitté med uppgift att utreda i vilken utsträckning

utbildning av personal för folk-, forsknings- och skolbibliotek,

doku mentationstjänst och arkiv lämpligen kunde samordnas. Utredningen

konstaterade att gränserna mellan forskningsbibliotek och folkbibliotek samt

andra dokumenta tionsförmedlande institutioner hade blivit mer flytande.

I enlighet med utred ningens förslag inrättades en riksrekryterande bibliotekshögskola

med en tvåårig bibliotekarieutbildning. Av regionalpolitiska skäl förlades

utbildningen till Borås, något som enligt dåvarande utbildningsministern,

Ingvar Carlsson, möjliggjorde ett snabbt igångsättande.

Förslaget till en gemensam utbildning väckte begränsad entusiasm i forskningsbibliotekskretsar.

Amanuenser och bibliotekarier vid de vetenskap liga biblioteken

hade vanligen licentiatexamen och djupa ämneskunskaper inom något

för institutionen relevant område. Det befarades att den nya utbildningen skulle

leda till sänkta kompetenskrav. Inte heller väckte lokali seringsorten något jubel.

Sveriges Allmänna Biblioteksförening stödde förslaget och framhöll i sitt yttrande

det värdefulla i att utredningen tagit hänsyn till utvecklingens krav på

samverkan mellan bibliotek av olika typer genom att i möj lig aste mån samordna

utbildningen. Föreningen uttryckte sin tillfredsställelse över att utredningen

försökt skapa en målinriktad utbildning för bibliotekarie yrket och menade att

det endast vid de större vetenskapliga allmänbiblioteken och specialbiblioteken

krävdes högre akademisk utbildning för vissa bibliotekarie tjänster.

Kritiken till trots fick den gemensamma bibliotekarieutbildningen efterhand

acceptans. Den gemensamma utbildningen var ett viktigt steg mot ett

närmande mellan de två världarna. Men det skulle dröja fram till 1997 innan

de båda SACO-förbunden, De Vetenskapliga Bibliotekens Tjänstemannaförening

(VBT) och Svenska Folkbibliotekarieförbundet (SFF) slogs samman

och bildade Bibliotekarieförbundet.

En biblioteksöverstyrelse

Utredarna för en ny bibliotekarieutbildning hade tagit fasta på att gränserna

mellan olika typer av bibliotek blivit mer flytande. Liknande iakttagelser hade

gjorts långt tidigare. Valfrid Palmgren hade i sitt betänkande 1911 angående

åtgärder för att främja det allmänna biblioteksväsendet, påtalat bristen på en

enhetlig organisation. Staten borde därför stödja en större enhetlighet i organisation

och samverkan mellan olika arter av bibliotek. 1923 års bibliotekssakkunniga

hade i sitt betänkande Läroverks- och landsbibliotek presenterat förslag

till överbryggning mellan folkbibliotek och forskningsbibliotek. Sakkunniga

kunde konstatera att stifts- och läroverksbibliotekens samlingar var otillgängliga

för den vetenskapliga forskningen. Man föreslog därför att de större läroverksbiblioteken

skulle organiseras som självständiga bibliotek för att fungera

som mellanled mellan folk- och forskningsbibliotek och på så sätt tillgodose

såväl forskningens behov som de folkliga bildningssträvandenas intressen.

I sitt betänkande lyfte sakkunniga även fram behovet av en gemensam biblioteksöverstyrelse.

Det moderna biblioteksväsendet hade, framhöll sakkunniga,

under de senaste årtiondena utvecklats positivt, dels på grund av ett starkt

32

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

33


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

uppsving för de vetenskapliga biblioteken, dels till följd av skapandet av ett

statsunderstött folkbiblioteksväsen. Någon enhetlig ledning finns dock inte.

Under utredningens gång hade därför förslag om en gemensam biblioteksöverstyrelse

diskuterats. En sådan styrelse skulle bestå av ”representanter för

alla grenar av statsunderstödd biblioteksverksamhet, såväl av vetenskaplig

som av folklig art”. Men, då det inte ingick i uppdraget att ”behandla det

svenska biblioteksväsendet i hela dess utsträckning”, begränsades förslaget till

inrättandet av en särskild biblioteksöverstyrelse för landsbiblioteken. Resultatet

blev att KB fick tillsynsansvar för stifts- och landsbiblioteken i Linköping,

Skara, Västerås och Växjö. KB:s ansvar upphörde då stifts- och landsbiblioteken

kommunaliserades år 1975.

Också 1946 års folkbibliotekssakkunniga lyfte fram behovet av ett närmare

samarbete mellan vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek. Frågan

hade, framhöll man, länge stått på dagordningen. Ett intimt samarbete mellan

de båda bibliotekstyperna ansågs därför ofrånkomligt. Som skäl anfördes

att de interurbana lånen vuxit i omfattning. Vilket, menade man, aktualiserade

fastare normer för samarbetet mellan långivande och låntagande bibliotek.

Sakkunnigas förslag blev att det skulle inrättas ett allmänt biblioteksråd med

rådgivande funktioner.

Något allmänt biblioteksråd inrättades inte trots att det fanns stöd från

bibliotekshåll. Sveriges Allmänna Biblioteksförening aktualiserade i en skrivelse

till regeringen 1970, tanken på en biblioteksöverstyrelse med samordnande

och långtidsplanerande funktioner och med viss direktivrätt för både

vetenskapliga bibliotek och folkbibliotek. När 1970-talets stora utredningar,

kulturutredningen Ny kulturpolitik och 1968 års litteraturutredning, återkom

till frågan avvisades tanken på ett gemensamt samarbetsorgan. Kulturutredningen

framhöll svårigheterna med att få till stånd en för alla bibliotek

gemen sam ”överstyrelse” och tillade att det sannolikt aldrig kunde bli tal om

att någon annan myndighet än Universitetskanslerämbetet tilldelades ett

huvud mannaansvar för universitetsbiblioteken. Litteraturutredningen gjorde

en liknande bedömning och framhöll att svårigheterna med en gemensam

”överstyrelse” vore för stora och att andra vägar måste väljas för att säkra den

samverkan som var ”ofrånkomlig och oundgänglig”.

Kulturutredningen framhöll

svårigheterna med att få till

stånd en för alla bibliotek

gemensam ”överstyrelse”.

En delegation för informationsförsörjning

Frågan om ett samverkansorgan fanns också på dagordningen inom forskningsbiblioteksområdet.

Den så kallade BIDOK/SINFDOK-utredningen hade

i uppgift att utreda frågan om ett centralt biblioteksorgan. I utredningsdirektiven

skrev departementschefen att han fann det motiverat med ett centralt

ledningsorgan för gemensamma biblioteksfunktioner. Ett sådant organ

borde bygga på den kärna av nationella biblioteksuppgifter som hanterades

av KB och Forskningsbiblioteksrådet samt skapa förutsättningar för en utbyggd

samverkan mellan forsknings- och folkbiblioteken. Sakkunniga borde

också uppmärksamma de gränsdragningsproblem som kunde uppkomma

mellan ett centralt organ och KB. Utredningen övervägde alternativet med

ett national bibliotek med samordnings- och utvecklingsuppgifter. En sådan

lösning kunde, framhöll utredningen, innebära risk för intressekonflikter och

en konkurrens om utvecklingsanslagen mellan KB:s egna utvecklingsprojekt

och den övriga biblioteksvärldens. I stället föreslogs inrättandet av en fristående

delega tion för informationsförsörjning. Som motiv till förslaget anfördes

bland annat att en fristående myndighet utan operativt ansvar skulle få

en neutral ställning och kunna fungera som brygga mellan olika intressen.

Delega tionen skulle överta SINFDOK:s (Statens råd för vetenskaplig information

och doku mentation) och Forskningsbiblioteksrådets uppgifter och svara

34

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

35


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

för planering och samordning, forskning och utveckling samt ha utvecklings -

ansvaret för LIBRIS. KB skulle ha kvar driftansvaret för LIBRIS samt svara

för de nationaldokumentära uppgifterna. Delegationen för vetenskaplig och

teknisk informationsförsörjning (DFI) inrättades 1979. 1988 lades DFI ned och

biblioteksfrågorna, inklusive hela ansvaret för LIBRIS, överfördes till KB.

Fortsatta överväganden

1980 års folkbiblioteksutredning (Fb80) återkommer till frågan om central

samverkan. Utredningen pekar på den rad statliga aktörer som i större eller

mindre omfattning berör folkbibliotekens verksamhet: Statens kulturråd, KB,

DFI, UHÄ, Skolöverstyrelsen, Kriminalvårdsverket m.fl. Utredningen framhåller

behovet av ett effektivare samarbete mellan dessa centrala instanser.

Möjligheten att slå ihop de centrala biblioteksfunktionerna i en myndighet avvisas

emellertid. Det ansågs att starka skäl talade emot en sådan koncentration.

Som skäl framhölls framför allt folkbibliotekens lokala förankring, t.ex. som ett

naturligt inslag i skolan, fritidsverksamheten, omsorgen och vården. Utredningen

pekade i stället på möjligheten till organiserad samordning genom ett

statligt biblioteksråd, där olika myndigheter skulle vara representerade. Rådet

skulle utses av regeringen, men inte ha någon myndighetsutövande uppgift,

utan bland annat samordna policybeslut i biblioteksgemensamma frågor.

Biblio teksrådets överenskommelser skulle verkställas av de deltagande myndigheterna.

Även denna gång rann frågan ut i sanden. Men död var den inte.

Cirka tio år senare skakades den till liv av den så kallade KB-utredningen,

(KB – ett nav i kunskapssamhället). Utredaren framhöll behovet av en gemensam

grund för arbetet med en nationell bibliotekspolitik. För detta behövdes en

ansvarig myndighet på nationell nivå. KB borde därför få ansvar för samordning

och utveckling. Delar av Kulturrådets folkbiblioteksuppgifter borde överföras

till KB.

Dags för beslut

Det krävdes emellertid ytterligare några år innan det var dags att gå från ord

till handling. När 2007 års kulturutredning överlämnade sitt slutbetänkande

fanns förslag om inrättandet av en samlad statlig biblioteksmyndighet. Utredningen

konstaterade att KB som nationalbibliotek spelade en central roll på

biblioteksområdet och att Statens kulturråd hade ett mer begränsat ansvar

inom folkbiblioteksområdet. Kraven om en samlad biblioteksmyndighet hade

vuxit i styrka. Utredningen hade tagit fasta på önskemålen om en nationell

bibliotekspolitik och om en samlad statlig biblioteksmyndighet som framförts

från flera håll, bland annat av Svensk Biblioteksförening. Som skäl anfördes att

genom den decentraliserade högre utbildningen hade folkbiblioteken fått en

ny roll att förse studerande med litteratur. Därtill hade den tekniska utvecklingen

aktualiserat behovet av sammanhållna strategier för tillgängliggörande

och förmedling av information. Sammantaget fanns därför, ansåg utredningen,

anledning att samla det nationella ansvaret hos en statlig myndighet.

Efter närmare hundra års överväganden var så tiden mogen för beslut. Från

och med 2011 tilldelades KB uppgiften som central förvaltningsmyndighet.

En bidragande orsak var sannolikt också den bibliotekslag som antagits

år 1996. Den 1993 tillsatta kulturutredningen hade inte alls berört frågan om

en central biblioteksmyndighet. Däremot innehöll utredningens betänkande

Kultur politikens inriktning ett förslag till en lag för det allmänna biblioteksväsendet.

Att bibliotekslagen, när den äntligen kom till stånd, omfattade det

allmänna biblioteksväsendet och inte enbart folkbiblioteken får betraktas som

ett viktigt steg i riktning mot ett sammanhållet biblioteksväsen. Varken lagförslaget

eller den bibliotekslag som senare antogs av riksdagen innehöll någon

anvisning om ansvarig myndighet för uppföljning av lagen. Vilket möjligen

gav uttryck för statsmakternas ängslan för myndighetsutövning på kommunal

mark, eller ett uttryck för statsmakternas bristande tilltro till den egna kulturmyndigheten.

En gemensam katalog

Vid sidan av diskussionen om någon form av gemensamt samverkansorgan

för de offentligt finansierade biblioteken pågick ett utvecklingsarbete av minst

lika stor betydelse för närmandet mellan olika typer av bibliotek. Nämligen utvecklingen

av LIBRIS. Förberedelser för ett gemensamt datasystem för forskningsbiblioteken

hade påbörjats under 1960-talet och ledde till projektstarten

år 1972. Samtidigt var Bibliotekstjänst i färd med att utveckla ett datasystem

36

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

37


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

för folkbiblioteken, det så kallade BUMS-systemet. Frågan om LIBRIS också

skulle kunna användas av folkbiblioteken aktualiserades på ett tidigt stadium.

I förarbetena till BIDOK/SINFDOK-utredningen fanns förslag om en totalintegrering

av de båda systemen. Utredningen nöjde sig med att föreslå att

biblio graferingen skulle samordnas mellan KB och Bibliotekstjänst. Flera instanser

hade uttryckt en positiv inställning till ett gemensamt system. Men en

gemensam lösning stötte på hinder. En komplikation var forskningsbibliotekens

krav på en större exakthet i den bibliografiska beskrivningen. En annan

var att Bibliotekstjänst inte var alltför entusiastisk. En tredje – alls inte oviktig –

faktor var att folkbiblioteken hyste en stark lojalitet med ”sitt” företag: Bibliotekstjänst.

Förslag om integrering av systemen återkom vid upprepade tillfällen,

t.ex. pekade Folkbiblioteksutredningen (Fb80) på möjligheten av ett

statligt övertagande av BUMS-systemet. Något som, enligt folkbiblioteksutredningens

bedömning, vore en förutsättning för en samordning med

LIBRIS. Enligt Fb80:s bedömning borde KB få policyansvaret för ett gemensamt

system.

I budgetpropositionen 1996/97 tilldelades KB extra medel för att modernisera

systemet och för att utveckla LIBRIS till en nationell och allmän informationsresurs.

Beslutet motiverades av att biblioteksväsendet borde ses som en

enhetlig och samverkande resurs, oavsett om det enskilda biblioteket hade

statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Folkbiblioteken

skulle nu ges möjlighet att lägga in sina bestånd i LIBRIS. Flertalet

folkbibliotek hade emellertid avtalat bort äganderätten till sina katalogposter

(posterna ägdes av Bibliotekstjänst). Detta anfördes som hinder för en registrering

i LIBRIS. (Ett nog så avgörande hinder var förmodligen de fortfarande

starka banden till Bibliotekstjänst). LIBRIS hade efterhand i allt större utsträckning

kommit att utnyttjas av folkbiblioteken. Inte enbart som sökredskap utan

också i fjärrlånehanteringen. Några folkbibliotek hade också valt att registrera

sina bestånd i LIBRIS.

biblioteken. Och vice versa. I brist på ett formellt samverkansorgan bildades en

tillfällig samrådsgrupp för gemensamma folk- och forskningsbiblioteks frågor.

Samrådsgruppen leddes av KB och Kulturrådet och bestod av representanter

för olika bibliotekstyper. Anledningen till att samrådsgruppen bildades var

den turbulens som uppstått med anledning av KB/Bibsams avgiftsutredning

och då framför allt kring frågan om fjärrlåneavgifter. Från 1996 fick samrådsgruppen

en mer permanent karaktär och antog benämningen Nationella bibliotekssamrådet

(NABIS). Trots sin informella karaktär blev samrådsgruppen

ett viktigt forum för samverkan och ömsesidigt informationsutbyte. Rådet

hade inte några formella befogenheter och inte heller någon budget. KB och

Kulturrådet svarade växelvis för sekretariatsfunktionen. Samrådsgruppen avvecklades

i november 2010 med anledning av KB:s utvidgade uppdrag.

Informell samverkan

Bristen på ett gemensamt forum för folk- och forskningsbibliotek var emellan åt

besvärande. Policybeslut inom forskningsbibliotekssfären berörde även folk-

38

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

39


Statens stöd till

de kommunala

biblioteken

Statens engagemang i de kommunala bibliotekens utveckling går tillbaka till tidigt

1900-tal. Samtliga kommuner som uppfyllde villkoren erhöll årliga statsbidrag. Efter

skatte utjämningsreformen 1965 ersattes de generella driftbidragen med tidsbegränsade

stimulansbidrag. Bidragsändamålen revideras med jämna mellanrum, men behåller

karaktären av stimulansbidrag. De relativt blygsamma statliga bidragen får emellertid

stort inflytande på verksamhetens inriktning. Kommunernas biblioteksengagemang ökar

och folkbiblioteket blir kulturcentrum.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Frågan om statsbidrag till de lokala biblioteken aktualiserades

under senare delen av 1800-talet. Sockenbiblioteksrörelsen,

som nått sin höjdpunkt under 1860-talet, hade stagnerat.

Sockenbiblioteken var framför allt ett landsbygdsfenomen.

Med en ökande stadsbefolkning uppstod behov av bibliotek

också i städerna. De amerikanska Public Library-idéerna hade inspirerat till

en modernare bibliotekssyn, nämligen att biblioteken skulle vara öppna för

alla, med ändamålsenliga lokaler, öppna hyllor och med utbildad personal.

Parallellt med den begynnande folkbiblioteksutvecklingen pågick en utveckling

av de föreningsdrivna biblioteken.

År 1905 infördes statsbidrag till de kommunala biblioteken. Bidraget

var maximerat till 75 kronor per kommun. Bidraget kunde också ges till föreningsdrivna

bibliotek. Förbehållet var att endast ett bibliotek per kommun

kunde erhålla statsbidrag. Under första året utbetalades bidrag till 634 av

de då varande cirka 2 500 kommunerna. Statsbidraget var förenat med detaljerade

villkor. Beviljade medel fick endast användas för inköp av böcker,

inbindning eller tryckning av kataloger. Bidraget förutsatte dessutom en lika

stor lokal satsning som motprestation. Valfrid Palmgrens rapport år 1911

Förslag angå ende de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet

av det allmänna biblioteksväsendet i Sverige banade väg för en ny författning

(SFS 1912:229). Statsbidraget höjdes nu till 400 kronor. Samtidigt tillsattes två

bibliotekskonsulenter inom Ecklesia stikdepartementet. Konsulenterna skulle

svara för rådgivning samt kontrollera att statsbidragsvillkoren följdes. År

1920 flyttades konsulentfunktionen till Skolöverstyrelsen, där den blev kvar

fram till 1974, då den överfördes till den nya myndigheten Statens kulturråd.

Under 1920-talet fortsatte biblioteksutvecklingen. Inte minst i städerna.

Stockholms stadsbibliotek på Sveavägen slog upp portarna 1928. 1923 års

bibliotekssakkunniga hade i sitt betänkande Läroverks- och landsbibliotek lagt

förslag om inrättandet av landsbibliotek, en mellanform mellan de vetenskapliga

biblioteken och folkbiblioteken. Som ett första steg i en planerad

landsomfattande reform inrättades det första stifts- och landsbiblioteket i

Linköping år 1926. Senare inrättades stifts- och landsbibliotek i Skara,

Västerås och Växjö. Därefter kom reformen av sig. Stifts- och landsbiblioteken

kommunaliserades år 1975. Samlingarna övergick i kommunal ägo. Som kompensation

fick värdkommunerna ett väl tilltaget engångsbelopp för att svara

för samlingarnas framtida vård.

Utveckling och avveckling

Genom 1930 års författning angående understödjande av folkbiblioteksväsendet

höjdes statsbidraget väsentligt och kunde nu som mest uppgå till

10 000 kronor per bibliotekskommun. Det höjda statsbidraget, i kombination

med ökande kommunala satsningar, ledde till en fortsatt gynnsam biblioteksutveckling.

Under 1940-talets andra hälft var det dags för en översyn av

grunderna för statens stöd till folkbiblioteken. År 1946 utsågs en kommitté

(folkbibliotekssakkunniga) för att utreda frågan. Kommittén skulle granska

gällande bidragsbestämmelser och föreslå ändringar för att anpassa systemet

till de krav som ställdes för en fortsatt utveckling av biblioteksväsendet. Kommittén

skulle också överväga möjligheten till bättre samordning och rationalisering.

De kraftigt urholkade bidragsbeloppen skulle omprövas.

I utredningsdirektiven konstaterade departementschefen att 1930 års

bestämmelser inte längre motsvarade sitt syfte och uttryckte oro över den

ojämna tillgången till bibliotek. Departementschefen konstaterade också att

skolbiblioteken saknade föreskrifter om obligatorium och att ett stort antal

skoldistrikt saknade biblioteksverksamhet. Han ifrågasatte därför det rimliga

i att inrättandet av skolbibliotek skulle vara avhängigt de lokala myndigheternas

intresse.

Kommitténs betänkande Folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28) innehöll en

rad reformförslag, som, om de hade genomförts, radikalt kunde ha påverkat

– och påskyndat – biblioteksutvecklingen. I sedvanlig ordning stannade

det vid förslag. Något som tycks vila som en förbannelse över reformförslag

som rör biblioteksväsendet. När 1930 års bidragsförordning reviderades och

ersattes av SFS 1955:540 angående statsbidrag till folkbiblioteksväsendet,

hade statsmakterna tagit visst intryck av kommittéförslagen, men taket för

bidrags beloppen förblev 10 000 kr (den mest radikala reformen var att rubriceringen

”understöd” i förordningen ersattes med ”statsbidrag”).

42

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

43


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Statsbidraget hade nu varit oförändrat sedan 1930 och dessutom urholkats av

inflationen. Kommunreformen 1952 hade reducerat antalet kommuner från

2 281 till 816. Målet var 260. Den främsta anledningen till kommunreformen

var bedömningen att ökande offentliga åtaganden skulle kräva större och

”bärkraftigare” enheter. Kort sagt större kommuner.

Biblioteksutvecklingen var fortsatt gynnsam. I städerna, hade många

bibliotekschefer varit framgångsrika och förstått att utnyttja de gynnsamma

konjunkturerna. Det var ännu en bra bit kvar till det kommunala skattetaket.

Kommunerna växte, men statens biblioteksengagemang låg kvar på 1930 års

nivå. Missnöjet med staten som biblioteksaktör pyrde.

Mindre stat, mer kommun

Misstron till trots blåste det upp till storm inför 1965 års riksdagsbeslut om

ett nytt skatteutjämningssystem. Förslaget innebar att kommunerna i stället

för att erhålla öronmärkta bidrag för vissa verksamheter, t.ex. bibliotek, skolskjutsar

m.m. skulle få en klumpsumma att fördela efter eget gottfinnande.

Bibliotekscheferna rasade. Under första halvåret 1965 pågick en omfattande

och upprörd pressdebatt som fick stöd på dagstidningarnas ledarsidor.

Inom Ecklesiastikdepartementet hade man under 1963 utarbetat ett pm

som innehöll förslag om det statliga stödet till folkbiblioteken. Förslaget hade

sänts ut på remiss. Roland Pålsson, avdelningschef inom departementet, hade

vid SAB:s årsmöte 1963 aviserat att man avsåg att förbereda initiativ på kort

sikt och på längre sikt. Departmentschefen, Ragnar Edenman, hade i 1964 års

statsverksproposition aviserat att han avsåg ”att återvinna bidragens stimulanseffekt

och att motverka kommunreformens ogynnsamma konsekvenser”.

SÖ:s bibliotekssektion hade begärt en kraftig uppräkning av statsbidraget från

7 till 18 miljoner kronor. Allt detta hade skapat förväntningar som nu förbyttes

i frustration. Biblioteken kände sig lurade.

I debatten riktades kritik mot de urholkade statsbidragen, som för de större

städerna helt hade mist sin betydelse. Dessutom hade kommunsammanslagningarna

reducerat antalet bidragsmottagande kommuner. De sammanslagna

kommunerna erhöll nu endast ett bidrag. Småsnålheten verkade inte

ha några gränser.

Kritiken riktade också in sig på den ojämna biblioteksstandarden. Ett femtiotal

kommuner saknade helt bibliotek och cirka 200 kommunbibliotek saknade

utbildad personal. Men framför allt uttrycktes farhågor att biblio teken

i det nya systemet skulle få svårt att hävda sig gentemot utbyggnaden av

skolan och andra större kommunala satsningar. Eller som länsbiblio tekarien

Wilhelm Edström uttryckte saken: ”Att räkna med att skatteutjämningsmedlen

skulle komma biblioteken tillgodo i de fall de behöver stöd måste

betraktas som en allvarlig felbedömning” (SvD 1965-02-09). Vad som upprörde

mest var att ingen som helst analys föregått riksdagsbeslutet. Något

som uppfattades som brist på vilja och vision, men också på en föråldrad

bibliotekssyn från statsmakternas sida. ”Nu kom Riksdagens beslut att avse

folkbiblioteket av i går. Men det som stod på spel och fuskades bort var

morgondagens kulturhus” konstaterar desillusionerat stadsbibliotekarien

Bengt Holmström i Kvällsposten 30 juni, två dagar efter att Riksdagen fattade

beslut om det nya skatteutjämningssystemet.

Folkbiblioteksutvecklingen kom emellertid inte av sig. Fram till cirka

mitten av 1980-talet pekade nästan alla kurvor uppåt. (Nedåt pekade kurvan

över antal filialer). Det är osäkert om detta var skatteutjämningssystemets förtjänst.

Eller om det möjligen var så att de gynnsamma konjunkturerna motverkade

de befa rade negativa effekterna. Brist på pengar var knappast det största

problemet, snarare fanns en brist på vilja i vissa kommuner.

De generella och villkorade statsbidragen till folkbibliotek ersattes nu

med olika stimulansbidrag. Avsikten med de nya bidragen var att stimulera

en utveckling i kommuner med svag biblioteksverksamhet. På frivillighetens

väg och genom tidsbegränsade bidrag skulle de försumliga lockas att utveckla

sina bibliotek. De sämsta bibliotekskommunerna kunde komma ifråga för

relativt frikostiga utvecklingsbidrag. Dessutom fanns så kallade punktbidrag

för inve steringar, t.ex. för inköp av musikanläggning.

Att styra utan att styra

De nya statsbidragen blev i många avseenden mer styrande än som varit fallet

med de generella bidragen. Genom de riktade bidragen kom staten att påverka

innehållet i biblioteksverksamheten. Perioden 1975–1985 kunde lands-

44

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

45


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Skatteutjämningsreformen

ändrade radikalt förutsättningarna

för den statliga

folkbiblioteksmyndigheten.

bygdskommuner söka bidrag för inköp av bokbuss. En satsning som bidrog

till en omfattande strukturomvandling genom att påskynda nedläggningen

av utlåningsstationer och filialer. Något som skedde utan landsomfattande

protester. Mer ideologiskt laddade var de särskilda bidragen för etablering av

arbetsplatsbibliotek, där avsikten var att kommunerna efter bidragsperioden

skulle permanenta verksamheten. Vilket inte alltid blev fallet. Bidragsändamålen

reviderades med jämna mellanrum av riksdagen. Med långsiktigheten

var det si och så.

Genom vissa strategiska (och för tillfället politiskt opportuna) bidragsändamål

klarade staten balansakten att styra utan att styra. Ett inflytande som

knappast stod i rimlig proportion till de statliga satsningarna. Det stod förstås

kommunerna fritt att avstå från att söka bidrag. Men för flertalet kommuner

var de alltför frestande för att låta bli.

Skatteutjämningsreformen ändrade radikalt förutsättningarna för den

statliga folkbiblioteksmyndigheten. För att kontrollera att statsbidragsvillkoren

uppfylldes hade myndigheten fram till 1965 bland annat haft i uppgift

att inspektera kommunbiblioteken och på köpet fått en god överblick över

tillståndet i landet. Nu blev huvuduppgiften att bedöma bidragsansökningar.

Detta var, skulle det visa sig, början till en nedmontering av den centrala folkbiblioteksfunktionen.

Av bara farten kom SÖ:s bibliotekssektion att även fortsättningsvis

ha en tongivande roll. En roll som gradvis skulle försvagas.

En ny statlig kulturpolitik

Under 1960-talet togs beslut om tre stora utredningar inom kulturområdet.

Kulturrådet hade inrättats 1969 med uppgift att göra utredningar och lägga

fram förslag angående den statliga kulturpolitiken. (Kulturrådet var ett tillfälligt

statligt organ och ska inte förväxlas med den 1974 inrättade myndigheten

Statens kulturråd). År 1968 tillsattes en statlig utredning med uppgift

att utreda litteratur och bibliotek. En museiutredning hade tillsatts 1965 med

uppgift att utreda musei- och utställningssektorn. De två förstnämnda utredningarna

kom att påverka färdriktningen för de kommunala biblioteken.

Kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) lade grunden till

1974 års kulturpolitiska mål. Målen fick stort inflytande på inriktningen av

folkbibliotekens verksamhet. Folkbibliotekens roll som kulturinstitution lyftes

fram. Viktiga utgångspunkter för den nya kulturpolitiken var att den skulle

medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. För att nå ut till alla måste

kulturen decentraliseras. Folkbiblioteken var då – som nu – den mest spridda

kulturinstitutionen. Följaktligen betonades folkbibliotekens kulturförmedlande

uppgift, medan den kunskapsförmedlande uppgiften fick en mindre

framträdande plats.

”Biblioteket som kulturcentrum”, ett begrepp som vuxit fram under 1960-

talet, fick nu större konkretion. Folkbibliotekens verksamhet breddades med

program- och utställningsverksamhet. Folkbiblioteken fick en central roll i

den sociala utjämningsprocessen. Fokus på social och uppsökande biblioteksverksamhet

ökade. Större satsningar gjordes för att nå de grupper som sällan

eller aldrig utnyttjade bibliotek. I samband med kommunsammanslagningarna

hade kommunerna börjat inrätta kulturnämnder som ersatte de tidigare

biblioteksstyrelserna. Kulturrådets betänkande påskyndade processen att

samla all kulturverksamhet under en hatt. I enlighet med Kulturrådets förslag

samlades merparten av det statliga kulturstödet, inklusive stödet till folkbiblioteken,

hos den nya myndigheten Statens kulturråd. Kulturrådet hade i sin

utredning starkt ifrågasatt att det statliga stödet till folkbiblioteken var inordnade

i Skolöverstyrelsens administrativa apparat och ansåg att det vore bättre

med en anknytning till kulturområdet. Flytten till Statens kulturråd innebar

att folkbibliotekens anknytning till kultursektorn stärktes.

46

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

47


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Med fokus på litteraturen

Den stora litteraturutredningen, L68, hade ett brett uppdrag med fokus på

littera tur och läsning. I utredningens regi genomfördes en omfattande försöksverksamhet

vid fem svenska folkbibliotek. Harald Swedner, professor i

socialt arbete vid Göteborgs universitet, hade gjort entré i biblioteksvärlden

1966 då han vid SAB:s årsmöte i Helsingborg läxade upp folkbiblioteken för

att satsa för mycket på prestige. Swedner engagerades av litteraturutredningen

och ledde de uppmärksammade biblioteksförsöken, bland annat det med

arbetsplatsbibliotek vid Kirsebergsfilialen i Malmö. Litteraturutredningens

förslag presenterades i huvudbetänkandet Boken SOU 1974:5.

Det omfattande utredningsmaterialet till trots blev resultatet för folkbiblio

tekens del ganska skralt. De stora reformerna genomfördes på litteraturom

rådet. Bland annat infördes det statliga litteraturstödet. I propositionen

(1974:20) fastslogs att det statliga stödet till folkbiblioteken fortsatt borde vara

selektivt och av engångskaraktär. De tidigare generösa utvecklingsbi dragen

ersattes av betydligt snålare upprustningsbidrag. Dock fortfarande med förhoppningen

att åstadkomma en standardutjämning. Dessutom infördes öronmärkta

bidrag för inköp av bokbussar, för upprustning av mediebestånd, för

etablering av arbetsplatsbibliotek, för förbättrad biblioteksservice för barn

och ungdom samt ett särskilt bidrag för inköp av litteratur på invandrar- och

minoritetsspråk. Litteraturutredningens förslag om en förstärkning av den

centrala folkbiblioteksmyndigheten avvisades. Statens kulturråd borde, enligt

departementschefen, även fortsättningsvis svara för konsulentverksamhet på

biblioteksområdet, men detta finge avvägas mot andra angelägna uppgifter.

Som en eftergift till Svenska kommunförbundet avskaffades den sista resten

av myndighetsutövning på biblioteksområdet. Den som skulle utses till länsbibliotekarie

behövde inte längre godkännas av den statliga myndigheten.

Fortsatt utredande

Litteraturutredningen hade ägnat biblioteksfrågorna stort utrymme, men

kunde ändå inte skaka av sig stämpeln ”litteraturutredning”. Kraven på en

särskild biblioteksutredning växte. Och hörsammades av statsmakterna,

som i december 1979 tillsatte en särskild folkbiblioteksutredning (Fb80).

Som en eftergift till

Svenska kommunförbundet

avskaffades den sista resten

av myndighetsutövning på

biblioteksområdet.

Enligt direktiven skulle staten även fortsättningsvis stimulera, inte reglera, den

kommunala kulturverksamheten, vilket tolkades som att kommittén vore förhindrad

att utreda frågan om en bibliotekslag. Sveriges Allmänna Biblioteksförening

begärde tilläggsdirektiv för att frågan om lagstiftning skulle kunna

behandlas. Dock utan framgång.

Fb80 hade bland annat i uppgift att analysera effekterna av de statliga stödinsatserna.

Utredningen kunde konstatera att de statliga utvecklings bidragen

haft en stimulerande effekt, men att de många gånger lett till en ganska oplanerad

experimentverksamhet. Utredningen före slog nu ett särskilt bidrag för

verksamhetsutveckling med tonvikt på läsfrämjande insatser och utnyttjandet

av ny teknik. Utredningen konstaterade att skatteutjämningssystemet gett

kommunerna förutsättningar att upprätthålla en god biblioteksstandard, men

föreslog ändå ett nytt lokalt utvecklingsbidrag för kommuner med låg biblioteksstandard.

Reformerna skulle ske genom omfördelning inom befintliga ramar.

Däremot ökades anslagen till länsbiblioteken för att klara de nya uppgifter

som förväntades.

År 1993 var det dags för en utvärdering av 1974 års kulturpolitiska mål. Den

kulturutredning som tillsattes ägnade biblioteksfrågorna begränsad uppmärksamhet,

så när som på en viktig punkt: när betänkandet Kulturpolitikens inriktning

(SOU 1995:84) överlämnas hösten 1995 fanns förslag om en bibliotekslag.

48

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

49


Frågan om en

bibliotekslag

Till skillnad från många västländer saknade Sverige länge en bibliotekslag. När

statsmakterna 1996 fattade beslut om en bibliotekslag omfattade den hela det

allmänna biblioteksväsendet. Vägen fram till beslut hade varit lång. Frågan hade

vållat debatt sedan 1965 då de villkorade statsbidragen avskaffades och den

statliga regleringen därmed upphörde. Stödet för en bibliotekslag var långt ifrån

enhälligt. Frågan hade analyserats av flera utredningar, men varje gång med

slutsatsen att en lag vore obehövlig. Det som till slut avgjorde var att frågan

om avgiftsbeläggning av boklån aktualiserats i flera kommuner. Sedan lagen

trädde i kraft 1997 har frågan om låneavgifter avförts från dagordningen. I övrigt

är lagens effekter svåra att bedöma, då uppföljning och utvärderingar saknas.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Visionen om ett sammanhållet och likvärdigt biblioteks väsen,

som ger alla medborgare en jämlik tillgång till kunskap, bildning

och kultur är inte ny. Den sattes på pränt i 1949 års

folkbiblioteksmanifest. Manifestet fick stor internationell

spridning och bidrog till en samsyn om vad som är folkbibliotekens

mål och uppgifter. Det rådde stor enighet om att folkbiblioteken

borde vila på laglig grund. Det rådde också stor enighet om att det behövdes

en central instans med uppgift och befogenhet att främja att lagens krav omsattes

i praktisk handling. Många länder som inte redan infört lagstiftning på

(folk)biblioteksområdet inspirerades av manifestet. Dock inte Sverige.

Frågan om en bibliotekslag var i första hand en folkbiblioteksangelägenhet.

Samt i viss mån även en angelägenhet för skolbiblioteken (frågan om

obligatoriska skolbibliotek hade aktualiserats av 1946 års folkbibliotekssakkunniga).

Behovet av en lagstiftning som skydd för lokalt godtycke gällde

framför allt folk- och skolbibliotek, d.v.s. bibliotek med lokala aktörer som

huvudmän. Huvudmän som kanske inte alltid insåg värdet av bibliotek. För

bibliotek vid de anrika universiteten eller andra vetenskapliga institutioner var

lagstiftning snarast en icke-fråga. Forskningsbiblioteken hade en stark förankring

i samhällets forsknings- och utbildningspolitik och inte minst hade man

ett mer homogent huvudmannaskap. Dessutom finansierades forskningsbiblioteken

fram till 1976 genom ett centralt anslag i statsbudgeten.

Till skillnad från många andra västländer saknade de svenska folkbiblioteken

laglig grund. De kommunala bibliotekens verksamhet och utveckling

vilade i stor utsträckning på frivillighet – en frivillighet som hade sina begränsningar.

Ett besvärande faktum var att standardskillnaderna fortfarande var

betydande, trots årtionden av statliga stimulanser i utjämningssyfte. Dessutom

hade förslaget om avgiftsbeläggning av boklån en benägenhet att återkomma

med jämna mellan rum. Det var också avgiftsfrågan som till sist luckrade upp

motståndet mot en bibliotekslag. Motviljan mot att ingripa i det kommunala

självstyret gav vika inför risken att den fria lånerätten skulle kunna äventyras.

De författningar som funnits fram till 1965 var statsbidragslagar. De reglerade

villkor för statsbidragen, men gav inga anvisningar om mål för folkbibliotekens

verksamhet. Staten kunde ställa vissa krav på verksamhetens standard.

Till skillnad från många

andra västländer saknade de

svenska folkbiblioteken

laglig grund. De kommunala

biblioteken vilade i stor

utsträckning på frivillighet.

Staten hade också ett stort inflytande på de kommunala biblio tekens bokinköp.

En viktig uppgift för bibliotekskonsulenterna inom Skolöverstyrelsen var

att upprätta kataloger över lämpliga böcker. Åtgärden ska ses mot bakgrund

av att flertalet bibliotek var mycket små och dessutom saknade utbildad personal.

Konsulent ernas grundkatalog bör därför betraktas som ett hjälpmedel,

med syfte att verka för ett kvalitativt och allsidigt bokbestånd och inte som ett

redskap för censur och statlig detaljstyrning.

När de generella bidragen avskaffades 1965 avskaffades också de villkor

som varit knutna till bidragen. Något som uppmärksammades i riksdagen.

I en riksdagsmotion år 1965 ställdes krav om införandet av en lag om obligatoriska

bibliotek. Motionen avslogs med motiveringen att biblioteken var så

förankrade i den kommunala verksamheten att en lag vore onödig. En motion

år 1972 om en översyn av bibliotekens ställning, om behovet av en minimistandard

samt kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, avslogs med

hänvisning till den pågående litteraturutredningen.

52

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

53


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Av teoretisk betydelse

Litteraturutredningen hade mycket utförligt behandlat frågan om bibliotekslagstiftning.

Utredningens bedömning blev emellertid att frågan om obligatoriska

bibliotek för svenskt vidkommande endast var av teoretisk betydelse eftersom

alla kommuner skulle komma att ha bibliotek när den nya kommunindelningen

var genomförd år 1974. Departementschefen biträdde utredningens förslag och

hänvisade till att flertalet remissinstanser avvisat tanken på en bibliotekslag.

Den folkbiblioteksutredning (Fb80) som tillsattes år 1979 hade varit mer eller

mindre förhindrad att behandla frågan om en bibliotekslagstiftning. I propositionen

framhöll departementschefen (Bengt Göransson) bland annat att remissopinionen

varit splittrad i frågan. Opinionen för en lagstiftning hade i huvudsak

framhållit behovet av en lag som skydd mot avgiftsbeläggning. Tanken på avgiftsfria

boklån hade, ansåg Göransson, en djup ideologisk förankring och ingen

kommun hade infört avgifter på boklån. En lag vore därför inte nödvändig.

Lagstiftningsdebatten som nu pågått i decennier fortsatte. Frågan om en

biblio tekslag hade inte enhälligt stöd. Lagmotståndarna befarade att en lag

skulle få en hämmande effekt. Med andra ord att många kommuner skulle

nöja sig med att uppfylla minimikraven. Det starkaste motståndet kom från

Svenska kommunförbundet, med standardmotiveringen att en bibliotekslag

vore ett ingrepp i det kommunala självstyret. Lagförespråkarna pekade på

problemet med de alltjämt stora standardskillnaderna och menade att en lag

vore nödvändig i utjämnande syfte. Också avgiftsfrågan vägde tungt.

En lag för det allmänna biblioteksväsendet

Den kulturutredning som tillsattes år 1993 hade som huvuduppgift att utvärdera

kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska

mål. Under utredningens gång blev det regeringsskifte och Margot Wallström

övertog posten som kulturminister. Utredningen fick tilläggsdirektiv att utreda

frågan om en bibliotekslag.

I slutbetänkandet Kulturpolitikens inriktning presenterades ett förslag till

bibliotekslag. En starkt bidragande orsak till kommitténs bedömning var att

den (avgifts)fria lånerätten hade ifrågasatts och att biblioteken tenderade att ta

ut högre avgifter för vissa tjänster samt att de senaste årens utveckling pekade

på behovet av ett mer grundläggande skydd för och en kodifiering av bärande

principer och praxis inom folkbiblioteksområdet. Utredningens bedömning

var att en bibliotekslag inte skulle komma i konflikt med det kommunala självstyret.

En uppfattning som inte delades av Svenska kommunförbundet.

Droppen urholkar stenen. Opinionen hade nu svängt. Remissinstanserna

tillstyrkte i princip lagförslaget. Bland de som tillstyrkte fanns även en rad

kommuner och landsting. De som avstyrkte gjorde det med motiveringen att

det inte fanns något behov av en bibliotekslag och att en sådan vore ett ingrepp

i det kommunala självstyret.

I propositionen (prop. 1996/97:3) fanns förslag om en lag för det allmänna

biblioteksväsendet. Som motiv anfördes att den tidigare positiva trenden brutits,

att bokinköpen minskat och att de avgiftsfria boklånen ifrågasatts. Det

primära syftet med lagen var att garantera avgiftsfria boklån, att garantera alla

medborgare tillgång till folkbibliotek samt att garantera ett nationellt biblioteksnätverk.

Lagen antogs av en långt ifrån enhällig riksdag. Det borgerliga

blocket röstade emot.

Till skillnad mot de flesta bibliotekslagar, som är folkbibliotekslagar, omfattade

den lag som trädde i kraft år 1997 (SFS 1996:1596) hela det allmänna

biblioteksväsendet. Med detta avsågs de bibliotek som i huvudsak finansieras

med skattemedel. Enligt lagen är varje kommun skyldig att ha folkbibliotek.

Inom grund- och gymnasieskola ska finnas lämpligt fördelade bibliotek.

Högskolebiblioteken ska inom de områden som anknyter till utbildning och

forskning vid högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och i

samverkan med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice. Lagen

fastslår också ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommun samt

skyldighet för länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och övriga statliga

forskningsbibliotek att avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna

till folkbibliotekens förfogande. Frågan om en bibliotekslag hade framför allt

varit en folkbiblioteksangelägenhet. Nu kom lagen att omfatta hela det skattefinansierade

biblioteksväsendet.

När Sverige äntligen införde en bibliotekslag hade man kunnat tro att

lagfrågan var slutdiskuterad. Det var den inte. Från bibliotekshåll uttrycktes

besvikelse över att lagen inte innehöll mer detaljerade bestämmelser.

54

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

55


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Biblioteks lagen ansågs för uddlös. Det fanns även ett politiskt/ideologiskt

motstånd som tvärtom hävdade att det inte behövdes någon lag eftersom

kommunerna skötte det ändå och att lagen var ett utslag av misstro mot det

kommunala självstyret. I riksdagsmotioner från Folkpartiet och från Moderaterna

krävdes att bibliotekslagen skulle avskaffas. År 2009 initierade regeringen

en översyn och utvärdering av bibliotekslagen.

Lagens effekter

Effekterna av den snart femton år gamla lagen är svåra att bedöma. Uppföljning

och utvärdering saknas. För forskningsbibliotekens vidkommande har

lagen knappast haft några som helst effekter. För folkbibliotekens vidkommande

har den snarast kodifierat praxis. Men sannolikt har bibliotekslagen

bidragit till att frågan om skolbiblioteken uppmärksammats och tvingat fram

mer tvingande bestämmelser. På ett område har lagen emellertid haft stort

genomslag. Efter bibliotekslagens tillkomst har frågan om avgiftsbeläggning

av boklån inte återkommit.

En nog så viktig effekt av bibliotekslagen torde vara att den, genom att

omfatta det allmänna biblioteksväsendet, bidragit till att bereda väg för en

samsyn och för en gemensam sammanhållande instans. Det har hittills saknats

bestämmelser om uppföljning av lagen. I KB:s utvidgade uppdrag ingår

att tillsammans med länsbiblioteken följa upp hur de planer för biblioteksverksamheterna

som kommuner och landsting antar i enlighet med bibliotekslagen

har utformats och hur de används.

56

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”


En hundraårig

myndighetstradition

Den centrala folkbiblioteksmyndigheten kom att spela en viktig roll för biblioteksutvecklingen.

Fram till 1965 fanns ett betydande inslag av myndighetsutövning.

Bibliotekskonsulenterna inom Skolöverstyrelsen skulle inte enbart fördela statsbidragen,

utan även genomföra inspektioner för att kontrollera att bidragsvillkoren

efterlevdes. Efter 1965 blev konsulenternas uppgift att i huvudsak fördela tillfälliga

stimulansbidrag. Bibliotekskonsulenterna överfördes 1974 till Statens kulturråd.

Biblioteksuppgifterna fick efterhand ge plats för ökade statliga litteraturpolitiska

satsningar.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Grunden till den statliga folkbiblioteksmyndigheten lades

år 1913, då två bibliotekskonsulenter anställdes inom dåvarande

Ecklesiastikdepartementet. Konsulentfunktionen

överfördes ganska snart till den då nyinrättade Folkskoleöverstyrelsen

för att från 1920 få sin hemvist inom Skolöverstyrelsen

(SÖ). Där blev man kvar fram till 1974 då folkbiblioteksuppgifterna

överfördes till den nyinrättade myndigheten Statens kulturråd. (Skolöver-

s tyrelsen inrättades genom en sammanslagning av Folkskoleöverstyrelsen och

Läroverksöverstyrelsen).

Konsulenternas uppgift var att fördela statsbidragen. I uppgiften ingick

att inspektera det sockenbaserade bibliotekssverige för att kontrollera att

stats bidragsvillkoren uppfylldes. Medborgarna hyste fortfarande respekt för

överheten, vilket underlättade myndighetsutövningen.

Enligt instruktionen skulle bibliotekskonsulenterna svara för:




Fördelning av statsunderstöd till folk- och skolbibliotek samt kontroll

över biblioteksväsendet utövad dels genom granskning av ingivna

redogörelser, dels genom inspektion. Förhandlingar med kommunala

myndigheter i biblioteksfrågor.

Bibliotekarieutbildningen, som skedde genom kurser av olika omfattning

och karaktär.

Rådgivande verksamhet, t.ex. sammanställning av urvalskataloger som

underlag för folk- och skolbibliotekens bokinköp.

Bibliotekskonsulenternas insatser fick stor betydelse för biblioteksutvecklingen.

Det kommunala biblioteksväsendet låg i sin linda. Resurserna var begränsade.

Kommunerna var många och små. Småskaligheten var ingen bra

förutsättning för ett fullgott biblioteksväsen, t.ex. saknade flertalet kommunbibliotek

utbildad personal.

År 1930 gjordes en rejäl uppräkning av statsbidraget. Även de kommunala

satsningarna ökade. Biblioteksutvecklingen tog fart. Genom 1930 års

författning påbörjades utbyggnaden av länsbiblioteksorganisationen, vilket

innebar att det tillkom en ny nivå mellan stat och kommun. Länsbibliotekens

uppgift var att vara långivande och rådgivande. De skulle organisera verksamheten

med vandringsbibliotek samt bistå kommunbiblioteken med biblioteksteknisk

rådgivning, utbildning m.m. Dessutom skulle länsbiblioteken fungera

som statens förlängda arm genom att följa biblioteksutvecklingen i länet.

Bibliotekskonsulenternas placering inom Skolöverstyrelsen började

ifråga sättas. Den snabba utvecklingen hade aktualiserat behovet av en mer

självständig biblioteksmyndighet. 1946 års folkbibliotekssakkunniga lade

därför förslag om inrättandet av en fristående myndighet: ”Statens biblioteksbyrå”.

Alternativt pekades på möjligheten av en fristående biblioteksavdelning

inom Skolöverstyrelsen. Förebilden var Danmark där myndigheten

Statens bibliotekstilsyn hade inrättats år 1920 i samband med att Danmark

fick sin första bibliotekslagstiftning. Förslaget föranledde ingen åtgärd. Någon

fristående svensk folkbiblioteksmyndighet inrättades varken nu eller senare.

(Till skillnad från grannländerna har den svenska folkbiblioteksmyndigheten

aldrig varit självständig, utan varit en del i någon annan myndighet).

Mindre myndighet

Genom skatteutjämningsreformen år 1965 förändrades förutsättningarna för

bibliotekskonsulenternas verksamhet. När de generella och villkorade statsbidragen

upphörde försvann grunden för myndighetsutövning, d.v.s. att

utöva tillsyn att kommunerna uppfyllde krav avseende bibliotekslokaler, bokbestånd,

personal m.m.

Genom kommunreformerna hade kommunerna blivit färre och större.

Förutsättningarna för att bedriva en kvalificerad biblioteksverksamhet förbättrades.

Kommunernas bibliotekssatsningar ökade, medan statens bidrag

till folkbiblioteken förblev oförändrade. Tilltron till staten som biblioteksaktör

försvagades. Åren efter 1965 blev SÖ:s bibliotekssektion måltavla för kritik.

Ett återkommande inslag i BBL var rubriken Kommentar till SÖ:s petita där myndighetens

anslagsframställning nagelfors och kritiserades för att vara all deles

för försiktig. (Möjligen blev bibliotekssektionen syndabock för reger ingens

svikna löften – i stället för att som aviserats öka de statliga bibliotekssatsningarna

inordnades biblioteken i det nya skatteutjämningssystemet).

60

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

61


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Bibliotekssektionens uppgift blev nu att, med hjälp av tillfälliga stimulans- och

utvecklingsbidrag, förverkliga statsmakternas ambition att utjämna de besvärande

standardskillnaderna. Även om bidragsmedlen var marginella, ställda

i relation till de totala kommunala bibliotekssatsningarna, fungerade de som

morot. Försumliga kommuner lockades till bibliotekssatsningar. Hur det gick

sedan är höljt i dunkel. Någon utvärdering av de statliga stimulansbidragens

långsiktiga effekter har aldrig genomförts. Om än desarmerad på myndighet,

så förblev SÖ:s bibliotekssektion genom sina rådgivnings- och utvecklingsinsatser

en inflytelserik aktör. Dessutom förfogade man över de statliga

biblioteksanslagen. Bibliotekssektionen ansvarade också för utbildningen av

folkbibliotekarier fram till 1972 då Bibliotekshögskolan i Borås startade.

Sista ronden

År 1974 överfördes SÖ:s bibliotekssektion till den nyinrättade myndigheten

Statens kulturråd. Genom Kulturrådets tillkomst samlades merparten av de

statliga kulturanslagen under en hatt. Den nya myndigheten hade i uppgift

att fördela bidrag till bland annat regionala kulturinstitutioner och till det fria

kulturlivet, såsom fria teater-, dans- och musikgrupper, konstnärskollektiv m.m.

Det fria kulturlivet tog stor plats. Biblioteks- och museifrågorna med sin institutionella

förankring fick en glanslösare roll. Museivärlden var långt ifrån

övertygad om värdet av en central museiaktör. De centrala museerna hade

vissa svårigheter att acceptera Kulturrådet som motpart. Man föredrog en dialog

direkt med Kulturdepartementet. Biblioteksområdet rönte inte lika starkt

motstånd utifrån. Genom bibliotekskonsulenternas mångåriga arbete fanns

upparbetade rutiner för samverkan med de kommunala biblioteken. Dessutom

fanns en lång tradition av statligt stöd till folkbiblioteken. Vid flytten till

Kulturrådet medförde bibliotekssektionen ”egna pengar”. Att ha ”egna pengar”

var ingen konkurrensfördel. Snarare förstärkte det utanförskapet. Bibliotekskonsulentfunktionen

hade dessutom ett halvhjärtat stöd. Departementschefen

(Bertil Zachrisson) hade inför överföringen av biblioteksfrågorna till Kulturrådet

i propositionen gjort förbehållet att den aktuella konsulentverksamheten

finge avvägas mot andra angelägna uppgifter (vilket också verkställdes).

Inom Kulturrådet fördes biblioteksfrågorna samman med det nyinrättade

litteratur- och kulturtidskriftsstödet. Något som i många avseenden var en

rimlig kombination. Men efterhand kom litteraturfrågorna att ta överhand.

Biblioteksuppgifterna tonades ned och de statliga bidragen fick en tydligare

litteraturpolitisk inriktning, t.ex. stöd för inköp av barn- och ungdomslitteratur,

stöd till läsfrämjande insatser för barn och unga samt distributionsstödet,

som innebär att de titlar som erhållit statligt litteraturstöd distribueras i ett

exemplar till varje kommunbibliotek. Folkbiblioteken blev en plattform för den

statliga litteraturpolitiken.

Av den personalstyrka som år 1974 överfördes från SÖ till Kulturrådet återstod,

vid tidpunkten för statsmakternas beslut att utvidga KB:s uppdrag, endast

en rest. Den centrala folkbiblioteksfunktionen var nästintill obemannad, men

förväntades fortfarande verka för att utbudet och tillgången till biblioteksservice

förbättrades i hela landet samt att öka intresset för läsning och

information. Det var naturligtvis en omöjlig uppgift. Efterhand som biblioteksåtagandet

tonades ned växte ifrågasättandet av Kulturrådet som biblioteksaktör

och öppnade för en kompetenskonflikt med den regionala nivån.

Kritiken från länsbiblioteken växte. Parallellt med Kulturrådets nedrustning

av biblioteksuppgifterna pågick inom KB en utveckling i motsatt riktning,

där de nationella samordnings- och utvecklingsuppgifterna utvecklades och

konsoliderades.

62

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

63


Samverkan

inom

forskningsbiblioteksområdet

Förutsättningarna för samverkan mellan forskningsbiblioteken har varit bety d-

ligt gynnsammare än inom folkbiblioteksområdet. Det har därför varit möjligt att

genomföra stora gemensamma projekt, t.ex. LIBRIS. KB har som nationalbibliotek

haft en samordnande och stödjande funktion. Det skulle dock dröja fram till 1988

innan KB fick ett formellt samordningsansvar för forskningsbiblioteksområdet.

Åren 1965–1979 fanns Forskningsbiblioteksrådet som forum för samordning och

samverkan. När DFI inrättades år 1979 avskaffades Forskningsbiblioteksrådet.

DFI lades ned 1988 och samordningsuppgifterna överfördes till KB.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

Begreppet ”sambiblioteket” lanserades under 1960-talet

då den statliga forskningsberedningen i en promemoria

framhöll att samtliga vetenskapliga bibliotek oavsett organisatorisk

status borde betraktas som komponenter i ett

bibliotekssystem, ”sambiblioteket” och inte som separata,

självständiga enheter.

Förutsättningarna för samverkan mellan forskningsbiblioteken har i många

avseenden varit mer gynnsamma än inom folkbiblioteksområdet. Forskningsbiblioteksområdet

är förhållandevis homogent och har betydligt färre aktörer.

Uppdraget är mer avgränsat. Dessutom har KB:s uppgift som national biblio

tek, direkt eller indirekt, fungerat som stöd för forskningsbiblioteken, t.ex.

genom att utveckla gemensamma tjänster såsom nationalbibliografin, LIBRISsystemet

och mikrofilmningen av svensk dagspress. Forskningsbiblioteken har

i samarbete med KB drivit flera stora samverkansprojekt. Accessionskatalogen

(AK) startade 1886 som ett samarbete med en gemensam katalog över utländsk

litteratur i forskningsbiblioteken. (AK införlivades senare i LIBRIS). Också

LIBRIS-systemet är ett exempel på ett gemensamt forskningsbiblioteks projekt.

Det finns således inom forskningsbiblioteksväsendet en etablerad tradi tion

av samverkan. Behovet av en central och samordnande myndighet har därför

inte varit så överhängande. KB har genom sin särställning som nationalbibliotek

fungerat som en samordnande och sammanhållande faktor. Även om

det emellanåt funnits en oro att KB:s roll skulle bli alltför dominerande.

Förslag om någon form av central instans för ett mer formaliserat samarbete

har framförts vid ett antal tillfällen. Redan 1923 års bibliotekssakkunniga

pekade på behovet av en gemensam biblioteksöverstyrelse, dock utan att lägga

något förslag, eftersom detta inte ingick i uppdraget. I samband med 1945 års

universitetsberedning (SOU 1947:75) framfördes ett förslag om ett chefsråd

för de vetenskapliga biblioteken. Under 1950- och 1960-talen återkom förslaget

om ett permanent samrådsorgan bland annat i KB:s anslagsframställningar.

I 1965 års budgetproposition anvisades medel för inrättandet av ett

sådant samrådsorgan – Forskningsbiblioteksrådet (FBR). De anvisade medlen

avsåg enbart sekretariatsresurser. FBR hade inga medel för verksamhet. FBR

skulle bestå av tio ledamöter utsedda av regeringen, med riksbibliotekarien

Redan 1923 års bibliotekssakkunniga

pekade på

behovet av en gemensam

biblioteksöverstyrelse.

som ordförande. Ledamöter i rådet var i huvudsak överbibliotekarierna vid de

stora lärosätena. Även folkbiblioteken skulle vara representerade. Inledningsvis

ingick landsbibliotekarien i Linköping som ordinarie ledamot och bland

supple anterna fanns tre folkbiblioteksrepresentanter.

FBR skulle vara ett forum för samråd i frågor av gemensamt intresse för

forskningsbiblioteken, t.ex. fjärrlån och fördelningsplaner för inköp av utländsk

litteratur. FBR svarade också för sammanställning av forskningsbiblioteksstatistiken

och fungerade som remissinstans. FBR spelade en aktiv roll i

utvecklingen av LIBRIS-systemet. I samband med att Delegationen för vetenskaplig

och teknisk informationsförsörjning (DFI) inrättades år 1979 avvecklades

Forskningsbiblioteksrådet.

I enlighet med förslag från BIDOK/SINFDOK-utredningen inrättades

den nya myndigheten – DFI – som skulle ha ett övergripande ansvar för frågor

rörande informationsförsörjning. DFI skulle också ha utvecklingsansvaret för

LIBRIS, medan KB fortsatt skulle svara för driften av systemet. DFI:s uppdrag

som samordningsinstans för bland annat forskningsbiblioteken blev kort varigt.

Myndigheten lades ned den 1 juli 1988 och biblioteksfrågorna, inklusive utvecklingsansvaret

för LIBRIS överfördes till KB. Frågor rörande biblioteksforskning

överfördes till Forskningsrådsnämnden.

66

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

67


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

KB har sedan 1988 haft i uppdrag att svara för nationell samordning och

planering inom forskningsbiblioteksområdet. När uppgifterna överfördes

från DFI inrättades inom KB ett särskilt sekretariat för samordning och

utveckling: (Bibsam – senare Avdelningen för nationell samverkan). När

samordnings ansvaret överfördes till KB anvisades medel, som gjorde det

möjligt att bygga upp en fungerande verksamhet. Under de dryga två decennier

som KB haft uppdraget för samordning m.m. inom forskningsbiblioteksområdet

har verksam heten utvecklats och vunnit acceptans. I samarbete

med forskningsbiblioteken har Bibsam/Avdelningen för nationell samverkan

initierat och drivit en rad för forskningsbiblioteken gemensamma frågor. KB

har i samarbete med forskningsbiblioteken initierat och drivit flera strategiskt

viktiga utvecklingsprojekt. T.ex. samordnad upphandling av centrala licensavtal

för elektroniska resurser samt insatser för att stödja den elektroniska

publiceringen vid svenska universitet och högskolor (Open Access). LIBRISsystemet

har, sedan KB fick det totala ansvaret, utvecklats avsevärt.

68

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”


Samlade

insatser eller

lite till alla

Stöd till utveckling inom folkbiblioteksområdet har präglats

av småskalighet. Huvudsyftet har varit att utjämna standardskillnader

och uppmuntra till utveckling. Bidragsändamålen

har regelbundet reviderats, men har överlag varit målgruppsinriktade.

Sedan slutet av 1990-talet har bidragen till de kommunala

biblioteken en utpräglad litteraturpolitisk inriktning.

Mönstret inom forskningsbiblioteksområdet är det motsatta.

Utvecklingsinsatserna har i huvudsak rört stora och gemensamma

projekt.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

De statliga folkbibliotekssatsningarna var fram till 1965 av

generell karaktär. Samtliga kommuner, som uppfyllde

bidrags villkoren, kunde tilldelas de i förordningen fastställda

beloppen. Bidragskonstruktionen främjade en långsiktig

uppbyggnad av de kommunala biblioteken. Ett nästa

steg togs med 1930 års författning som lade grunden till en länsbiblioteksorganisation.

Som ett komplement till länsbiblioteken inrättades under 1960-

talet tre lånecentraler. Länsbiblioteks- och lånecentralsorganisationen har

förblivit relativt oförändrad, även om innehållet i verksamheten efterhand

anpassats och förnyats. Lånecentralerna finansieras helt av statliga medel.

Statsbidragens andel av länsbibliotekskostnaderna har efterhand minskat,

medan landstingens kostnadsandel ökat.

Från 1966 ersätts de generella statsbidragen av tillfälliga och selektiva

bidrag. Huvudsyftet var att stimulera försumliga kommuner att utveckla

sin biblioteksverksamhet. Under en tioårsperiod kunde kommuner med låg

biblio teksstandard ansöka om utvecklingsbidrag. Sammanlagt 25 kommuner

fick del av det ganska frikostiga bidraget innan det upphörde.

Med utgångspunkt i 1970-talets kultur- och litteraturutredningar reformerades

statsbidragen och fick från 1975 en delvis annan inriktning. Utvecklingsbidragen

ersattes av ett betydligt lägre upprustningsbidrag, dock fortsatt

med avsikten att utjämna standardskillnaderna. Landsbygdskommuner kunde

få bidrag för inköp av bokbuss. Dessutom infördes bidrag för etablering av

arbetsplatsbibliotek, för inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk

samt för utveckling av bibliotekstjänster för barn och ungdom.

På förslag av Folkbiblioteksutredningen 1980 reformerades bidragen

ännu en gång. Standardskillnaderna var fortfarande besvärande. Därför föreslog

utredningen att ett lokalt utvecklingsbidrag återinfördes. Kvalifikation

för att komma ifråga var, som tidigare, att kommunen hade en låg biblioteksstandard.

Dessutom infördes ett särskilt bidrag för verksamhetsutveckling,

före trädesvis läsfrämjande insatser och utnyttjandet av ny teknik. Bidragen för

inköp av litteratur på invandrarspråk samt för etablering av arbetsplatsbibliotek

behölls. Reformen skedde genom omfördelning inom befintligt anslag,

medan anslagen till regional biblioteksverksamhet fick en kraftig uppräkning.

Vid mitten av 1990-talet gick

bidragsepoken i graven. Nu

skulle biblioteken kon kurrera

om pengarna med det mer

glansfulla kulturlivet.

Vid mitten av 1990-talet gick den cirka 90-åriga bidragsepoken i graven. Av

”bud gettekniska” skäl bakades de statliga biblioteksbidragen in i Kultur -

rådets anslag för utvecklingsverksamhet. Därmed försvann de särskilda bibliotekspengarna.

Biblioteken skulle nu konkurrera om pengarna med det mer

glansfulla kulturlivet. Vad som återstod var bidragen till länsbibliotek och låne -

centraler. Från 2011 överfördes bidragen till länsbibliotek till den så kal l a de

kofferten och disponeras av de regionala huvudmännen.

Mer litteratur, mindre bibliotek

På förslag av 1996 års bokutredning (SOU 1997:141) infördes ett distributionsstöd

för de litteraturstödda titlarna, ett stöd för inköp av barn- och ungdomslitteratur

samt ett stöd för läsfrämjande insatser för barn och unga. Stödet till

folkbibliotek har således sedan slutet av 1990-talet haft en litteraturpolitisk

inriktning.

Sett över tid har de långsiktiga och generella satsningarna ersatts av selektiva

bidrag till enskilda bibliotek. Bidragen har också blivit allt mer målgruppsinriktade

och avsett satsningar till särskilda grupper, t.ex. barn och ungdom.

72

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

73


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

I stället för gemensamma och samlade insatser har projektbidrag fördelats till

lokala bibliotek för olika utvecklingsinsatser. Ofta förhållandevis små belopp.

År 2011 fördelades bidrag för läsfrämjande insatser till ett 40-tal mottagare,

med belopp från 10 000 kr till 300 000 kr. Merparten av kommunerna fick del

av inköpsstödet med belopp från 30 000 kr för de minsta kommunerna upp till

1,6 milj. kr för Stockholms kommun. Satsningarna har präglats av småskalighet

och viss ryckighet. Bidragsändamål har haft begränsad livslängd. Resurser

för utvärdering och uppföljning av bidragens effekter har saknats.

Ett undantag från småskaligheten är den satsning som gjordes 1996,

då samtliga huvudbibliotek, länsbibliotek och länsmuseer erbjöds en tvåårig

kostnadsfri anslutning med 2Mbit/s internetuppkoppling. Medlen anvisades

av Utbildningsdepartementet.

I övrigt har utvecklingen av gemensamma tjänster och system inom folkbiblioteksområdet

i huvudsak skett genom Bibliotekstjänst AB, t.ex. sambindningen,

katalogisering/bibliografisk service, utvecklingen av ett datasystem

för folkbiblioteken samt bibliografiska produkter såsom Utländska nyförvärv,

Svenska tidnings- och tidskriftsartiklar (sedermera Artikelsök). Bibliotekens

försäljningscentral tillkom i slutet av 1930-talet och ombildades 1951

till Biblio tekstjänst, med Sveriges Allmänna Biblioteksförening och Svenska

Kommunförbundet som huvudägare. De närmast följande decennierna förekom

ett nära samarbete med den statliga folkbiblioteksmyndigheten, t.ex.

erhöll Bibliotekstjänst drygt 50 procent av medlen i den fond för centrala åtgärder

som bildats genom att 2 procent av de statliga biblioteksanslagen avsattes

för gemensamma insatser. Stödet avsåg i huvudsak de förlustbringande

bibliografiska produkterna, såsom Utländska nyförvärv och Svenska tidskriftsartiklar.

ar betsprojekt har varit mer gynnsamma med färre och mer jämbördiga aktörer

än vad som är fallet inom folkbibliotekssektorn. De statliga riktade insatserna

har i huvudsak avsett större projekt, t.ex. utvecklingen av LIBRIS, ansvarsbibliotekssystemet,

samt fjärrlånekompensationen. KB:s samordningsuppdrag

har inte i första hand inriktats på bidragsfördelning, utan har i huvudsak avsett

samordning, utveckling, utvärderings- och utredningsverksamhet. De bidrag

till enskilda bibliotek som fördelats har i allmänhet ingått som del i ett större

utvecklingsarbete med syfte att förbättra informationsförsörjningen inom högre

utbildning och forskning. Inom ramen för utvecklingsarbetet har KB också gett

stöd till projekt där olika typer av bibliotek samverkar, t.ex. ett samverkansprojekt

mellan Stockholms stadsbibliotek, Högskolebiblioteket i Jönköping samt

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) i syfte att genom lokala bibliotek

erbjuda tjänster som innebär direktåtkomst av de digitala medier som TPB förvärvar/förfogar

över.

Samordning i stället för bidragsfördelning

Medan statens folkbibliotekssatsningar präglats av småskalighet råder det

motsatta förhållandet inom forskningsbiblioteksområdet. De statliga folkbiblioteksbidragen

har inte haft någon direkt motsvarighet inom forskningsbiblioteksområdet.

Insatserna har här i första hand varit inriktade på att utveckla

gemensamma tjänster och system. Förutsättningarna för gemensamma sam-

74

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

75


Centrum

och periferi

Samtidigt som de enskilda biblioteken ser sig som delar i ett sammanhållet system,

finns en benägenhet att framhålla skillnader i stället för likheter. Förhållandet till en

central och samordnande instans har ofta präglats av ambivalens. Likaså har det hos

statsmakterna funnits en vacklande hållning till att inrätta en central biblioteksmyndighet

med ett tydligt uppdrag. För att KB ska kunna genomföra sitt nya uppdrag krävs

adekvata resurser samt – inte minst – ett genuint stöd från biblioteksvärlden och från

statsmakterna.


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

De enskilda bibliotekens förhållande till den centrala samordnande

instansen har ofta präglats av ambivalens. Å ena

sidan har centrala statliga insatser uppfattats som en garant

för ett likvärdigt biblioteksväsen och ett skydd mot lokala

huvudmäns godtycke. Å andra sidan har central styrning

och samordning uppfattats som ett hot mot de enskilda bibliotekens, eller

deras huvudmäns, självständighet. Samtidigt som lokala bibliotek ser sig som

delar i ett nationellt system, finns en individualism och en benägenhet att

framhålla skillnaderna i stället för likheterna. I princip har det funnits – och

finns – ett uttalat stöd för ett kraftfullt centralt biblioteksorgan. I praktiken har

det funnits många förbehåll.

Beslutet att ge KB uppdraget som central förvaltningsmyndighet för

biblio teksområdet hade ett starkt, men inte enhälligt stöd. Det befarades att

de nya uppgifterna skulle inkräkta på det befintliga samordningsuppdraget.

Det uttrycktes också oro över att samordningsuppgifterna skulle få slagsida åt

endera hållet; forskningsbiblioteksväsendet eller folkbiblioteksväsendet. Den

invänd ningen fanns i båda lägren. Det pekades också på risken av inbyggda

intresse konflikter mellan de nationella samordningsuppgifterna och KB:s primära

uppgift, d.v.s. att de gemensamma medlen skulle försvinna in i KB:s

ordinarie budget. Från folkbibliotekshåll restes invändningar att KB saknar

kompetens rörande folkbibliotekens verksamhet, t.ex. barnbiblioteksverksamhet.

De regionala röster som hade uttalat ett stöd för ett sammanhållet centralt

biblioteksorgan försvagades avsevärt inför avgörandet om vem som skulle

disponera medlen för regional biblioteksverksamhet – KB eller landstingen.

Länsbibliotekens roll som en del i den regionala kulturverksamheten betonades,

medan deras roll som delar i ett nationellt bibliotekssystem tonades ned.

Att det tog närmare hundra år av överväganden för att baxa fram ett

gemen samt centralt samordningsorgan beror inte enbart på biblioteksvärldens

emellanåt ambivalenta inställning. Även statsmakternas hållning har

varit vacklande. Flertalet förslag om ett gemensamt samordningsorgan har

lämnats utan åtgärd. Störst har oviljan varit på folkbiblioteksområdet, där

det från statens sida funnits en påfallande ängslan att träda det kommunala

självstyret för när. Möjligen har Svenska kommunförbundets motstånd mot

För att fullfölja uppdraget

krävs resurser som står i rimlig

proportion till uppgiften.

varje form av statlig inblandning bidragit till den statliga försiktigheten. Det är

annars svårt att förklara hur det kommer sig att staten i grannländerna, med

likartade traditioner av kommunalt självstyre, kunnat ta ett större ansvar för

det kommunala biblioteksväsendet.

När KB nu har tilldelats rollen som central förvaltningsmyndighet för hela

biblioteks-området innebär detta förbättrade förutsättningar att omsätta den

sedan länge lovprisade samsynen på det allmänna biblioteksväsendet som ett

samman hållet system i praktisk handling.

För att fullfölja uppdraget, att svara för nationell överblick, främja samverkan,

driva på utvecklingen och i samarbete med länsbiblioteken följa upp bibliotekslagens

praktiska tillämpning, krävs emellertid resurser som står i rimlig

proportion till uppgiften. I annat fall är risken överhängande att idén förfuskas.

Utöver resursfrågan finns också en annan komplikation. Biblioteksfrågorna

delas för närvarande mellan två departement: Utbildningsdepartementet och

Kulturdepartementet. Något som kan, men inte nödvändigtvis behöver, vara

ett hinder. KB är en myndighet under Utbildningsdeparte mentet. Bibliotekslagen

samt statsbidragen till folkbibliotek ligger inom Kulturdepartementets

ansvarsområde.

Historiskt sett har biblioteken haft stark anknytning till utbildningsområdet.

Forskningsbibliotekssektorn har en självklar hemvist inom Utbildnings -

depar te mentet. Folkbibliotekens hemvist har inte alltid varit lika självklar.

De centrala folkbiblioteksfrågorna hade de första 60 åren sin placering inom

utbildnings området (Skolöverstyrelsen), men överfördes 1974 till kultur-

78

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”

79


ALLA PRATAR OM KB • del 2 – varför kb?

sektorn genom placeringen inom Kulturrådet. För att undvika eventuella

kompetenskonflikter på departementsnivå och för att främja en helhetssyn

på biblioteksfrågorna vore en placering inom Utbildningsdepartementet en

möjlighet.

Det är också nödvändigt att gränsdragningen mellan KB och Kulturrådet

tydlig görs, t.ex. att KB har det odelade ansvaret för en nationell biblioteksstrategi,

för infrastrukturfrågor samt för utvecklingen av gemensamma tjänster

och system, medan Kulturrådet ansvarar för de statliga kulturpolitiska satsningarna,

t.ex. läsfrämjande insatser eller andra målgruppsinriktade åtgärder.

Ett nära samarbete mellan KB och Kulturrådet vore ingen nackdel.

Mot bakgrund av att det tagit cirka hundra år att komma till beslut om att

inrätta en gemensam förvaltningsmyndighet för de allmänna biblioteken vilar

det ett stort ansvar på KB att förvalta uppdraget. Det vilar också ett stort ansvar

på statsmakterna och – inte minst på biblioteksvärlden – att ge den centrala

förvaltningsmyndigheten ett helhjärtat stöd.

80

Svensk Biblioteksförenings skriftserie ”På väg mot en starkare biblioteksnation”


Källor och litteratur

Statens offentliga utredningar

SOU 1924:7 Betänkande och förslag angående läroverks- och landsbibliotek

SOU 1949:28 Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga

SOU 1969:37 Utredning rörande utbildning av bibliotekspersonal m.m.

SOU 1972:66 Ny kulturpolitik

SOU 1974:5 Boken: litteraturutredningens huvudbetänkande/1968 års litteraturutredning

SOU 1977:71 Biblioteks- och samverkanskommittén. Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning

SOU 1984:23 Folkbibliotek i Sverige: betänkande av folkbiblioteksutredningen

SOU 1995:84 Kulturpolitikens inriktning: slutbetänkande av Kulturutredningen

SOU 1997:141 Boken i tiden

SOU 2003:129 KB – ett nav i kunskapssamhället

SOU 2009:16 Slutbetänkande av Kulturutredningen

SOU 2010:11 Spela samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet

Författningar

SFS 1905:028 angående utbetalning av statsbidrag till folkbibliotek

SFS 1912:229 angående understödjande av folkbiblioteksväsendet

SFS 1930:015 angående understödjande av folkbiblioteksväsendet

SFS 1930:031 angående vissa föreskrifter rörande folkbiblioteksväsendet

SFS 1955:506 angående statsbidrag till skolbiblioteken

SFS 1955:540 angående statsbidrag till folkbiblioteksväsendet

SFS 1966:108 om statsbidrag till länsbibliotek och lånecentraler

SFS 1975:467 om statsbidrag till folkbibliotek

SFS 1979:273 om ändringar i förordningen (1975:467)

SFS 1985:528 Förordning om statsbidrag till folkbibliotek

SFS 1996:1608 Förordning om statsbidrag till folkbibliotek

SFS 1996:1596 Bibliotekslag

Propositioner

Kungl. Maj:ts proposition 1974:28

Regeringens proposition 1996/97:3 kulturpolitik

Regeringens proposition 2009/10:3 Tid för kultur

Litteratur

”BU-remissen. SAB:s remissvar på BU-betänkandet”, Biblioteksbladet 1970 s. 100-103.

Carlsson, Ingvar: ”En ny bibliotekshögskola”, Biblioteksbladet 1971 s. 99-100.

Carlsson, Ingvar: ”Kultur till vardags. Anförande vid SAB:s årsmöte i Umeå 1971”, Biblioteksbladet 1971 s.189-192.

Edström, Wilhelm: ”Hotet mot biblioteken”, Svenska Dagbladet 1965-02-09.

Hjelmqvist, Bengt: Det starka biblioteket, Bibliotekstjänst, 1993.

Holmström, Bengt: ”Det missgynnade folkbiblioteket”, Kvällsposten 1965-06-28 samt 1965-06-30.

Mer än bara böcker. Exempel på förnyelse i folkbiblioteken, Statens kulturråd 1998.

Nyström, Erik G.: ”Kommentar till SÖ:s petita”, Biblioteksbladet 1967, s. 959.

”Public Library Manifesto”, Unesco Bulletin for Libraries, vol III nr 4, April 1949.

Tottie,Thomas: ”Forskningsbiblioteksrådet”, Biblioteksbladet 1970 s. 292-294.

Utvidgad samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet, Statens kulturråd PM 1994-11-24. Dnr 1463/94-40.


Från och med januari 2011 har Kungliga biblioteket ett utvidgat uppdrag. KB ska

utöva nationell överblick, främja samverkan och utveckling, följa upp bibliotekslagens praktiska

tillämpning tillsammans med länsbiblioteken, fördela bidrag till vissa delar av biblio ­

teksväsendets nationella struktur samt samla in och rapportera nationell biblioteksstatistik.

Därmed fick Sverige äntligen en gemensam biblioteksmyndighet – eller fick vi det?

Rapportens första del speglar förväntningar inför det utvidgade uppdraget. Genom

intervjuer med aktörer som är intresserade och berörda av KB:s nya uppdrag har den oro och

de förhoppningar som präglar situationen idag fångats in. Svensk Biblioteksförening har vid

ett flertal tillfällen understrukit behovet av en nationell biblioteksstrategi och exemplifierat

vad en sådan kan innebära.

Vägen mot en gemensam myndighet har varit lång och snårig – som rapporten

visar har frågan om ökad samordning stötts och blötts i nästan ett sekel. Förslagen har

genom åren varit många, medan lösningarna har varit färre och få har visat sig vara hållbara.

Rapportens andra del ger en historisk bakgrund till KB:s nya uppdrag och där hittar man

förklaringar till en del förhållanden som idag kanske kan te sig besynnerliga.

More magazines by this user
Similar magazines