Introduktion - pdf - Stall Bredbyn

stallbredbyn.se

Introduktion - pdf - Stall Bredbyn

Här kommer en inledande introduktion från Lars Öström.


Bakgrund

Jag som kommer att hålla i pennan

mest heter Lars Öström

och har på min fritid sysslat

med hästar så gott som hela mitt

77-åriga liv. Då mina föräldrar var

jordbrukare utanför Umeå med

hästar som dåtidens enda dragkraft

är förklaringen till mina tidiga

erfarenheter av hästar helt

naturlig och självklar.

Vår granne hade ett antal framgångsrika

travhästar (Stall Västerhiske/Alf

Dahlrot) och redan som

tioåring blev detta stall mitt andra

hem och jag blev låtsasägare till

kallblodsstoet Stjärnjäntan född

1948. Jag körde mitt första lopp

med henne 1952, efter att ha löst

ut licensen för 5 kronor. Jag är för

övrigt vad mitt stora intresse för

travet beträffar en privilegierad

man, då jag som vuxen har en familj,

som inte bara accepterar mitt

intresse utan kanske efter lite övertalning

dessutom stöttar mig och

fortfarande engagerar sig i mitt

stora travintresse.

Galoppträning

Lars Öström

Min fru Kicki har inte

bara genom åren hjälpt

mig med hästarna och

körning utan även kanske mest till

sin egen förvåning kört och vunnit

travlopp. Störst betydelse för våra

relativa framgångar är nog att vi

båda började galoppträna våra

travhästar redan för trettiofem år

sedan. Omgivningen skakade på

huvudet men kunde inte blunda

för resultatet. Ridkunskapen, som

krävs, förklaras av att Kicki när vi

träffades red regelbundet och jag

hade fått min erfarenhet vid kavalleriets

reservofficersutbildning på

K3, K4 och Strömsholm. Vi lyckades

tydligen

inte avskräcka

våra två söner

då båda fortfarande

är intresserade

av trav.

Båda tar aktivt

del i sporten

och den tredje

generationen

(12 år) kanske är på väg?

Träning med pulsmätare

De genom åren första bestående

och viktiga intryck

och råd om hur man kunde

träna sina hästar fick jag av Kalmars

Magnus Sandgren, som var

den förste som blev känd för sina

framgångar genom att galoppträna

sina travhästar i djup sand.

Förutom träningsmodellen lärde

han mig hur man med hjälp av att

mäta hästens puls inte bara styr

träningsintensiteten utan också

utvärderar resultatet av träningsintensiteten.

Den första häst, som jag tränade

helt baserat på pulsen utan hänsyn

till klockan, vilket kan vara svårt

under mörka vinterkvällar, var ett

varmblodssto på tre och ett halvt

år. Efter att på våren inlett med sju

raka segrar var jag övertygad om

pulsrelaterad träning och är nu

ännu mer övertygad.

”Störst betydelse för

våra relativa framgångar

är nog att vi började

galoppträna...”

Nästa mentor med samma inställning

träffade jag när vi för tio år

sedan flyttade till Sala och det var

ingen mindre än den kanske mest

framgångsrike av alla oss amatörer,

nämligen Plåt-Sven, som

dessvärre har lämnat jordelivet.

Jag fick till min stora lycka många

möjligheter att ta del av hans kunnande

och erfarenheter som dessbättre

i många avseenden och då


främst pulsens betydelse inte skiljer

sig så mycket från vad jag tidigare

lärt mig. Det är i första hand

Plåt-Svens idéer som ska ligga till

grund för planeringen av Svarten

och Glimras träning.

Sven ”Plåt-Sven” Andersson

Dessvärre måste jag orientera er

eventuella läsare om att jag numera

efter att ha haft en stroke i januari

2007, byte av höftled, operation

i kroppspulsådern, utsparkat

vänsteröga och ytterligare “små

korrigeringar” inte längre är så

lämpad att köra häst. Efter några

års körförbud har jag fått tillbaka

körtillståndet av familjen under

förutsättning att jag inte kör ut

utan ett annat ekipage i sällskap.

Det är där mina vänner kommer in

i bilden. Presentation av dem och

hästarna kommer längre fram.

Till start

Första förutsättningen för att

kunna träna travhäst på ett

effektivt sätt är att man har

tillgång till bra träningsvägar. De

två gånger vår familj hittills har

flyttat så har vi (eller i varje fall

jag) i första hand letat efter bra

körvägar. Bostad och stall är som

regel alltid möjliga att bygga, men

godtagbara träningsmöjligheter

kan vara svårare att hitta.

Efter hästen och körvägarna står

pulsmätaren högst på min kravlista.

Jag köpte min första

pulsmätare för mer

än tjugofem år sedan och

den kostade då tre ggr så

mycket som dagens som

dessutom fungerar. I princip

har jag under alla dessa

år inte selat ut en häst till

annat än motion utan pulsmätare.

När vi kommer

till den dagliga träningen

måste man vänja sig att

redan när man kommer till stallet

på morgonen notera om den häst

som ska tränas under dagen visar

något avvikande beteende redan i

boxen. Har den ätit upp sitt kvällsfoder?

Visar den normalt intresse

för dina åtgärder d.v.s. fodring etc.

Finns det några tecken i boxen t.ex.

har den lämnat sin gödsel på ett

för den hästen normalt mönster?

Morgonens kroppstemperatur kan

ge fingervisning om annalkande

störningar. Vad som kan tolereras

som normal kroppstemperatur

hos en vuxen häst på morgonen

innan den lämnat boxen och utsatts

för någon kroppsansträngning

är 37,5 grader med några tiondelar

upp förutsatt att det inte

kombineras med näsflöde, hosta

eller motsvarande. Men det förutsättas

att detta är den enskilda

hästens normaltemperatur vilket

varierar och således är det viktigt

att känna till normaltemperaturen

för varje individ. Upp men inte

ner! Skulle morgontemperaturen

någon morgon ligga 3 - 4 tiondelar

”Efter hästen och

körvägarna står

pulsmätaren högst

på min kravlista...”

under normaltemperaturen kan

det emellertid vara fara å färde, då

det kan vara en förvarning om att

individen drabbats av rhinovirus.

Många av de hästar vi ser plötsligt

och till synes helt omotiverat

stanna i sista sväng i loppen kan

ha drabbats av en rhinovirusinfektion,

som i ingångsskedet påverkar

andningsvägarna med beskrivet

resultat. Jag har dessvärre råkat ut

för fenomenet ett antal gånger. Jag

satt någon gång i slutet på åttiotalet

fjärde utvändigt 500 meter kvar,

då hästen som låg tvåa styrdes ut

mitt i sista sväng så tog jag också

i höger tömmen för att 150 meter

senare sitta utanpå ledaren, men

50 meter före mål var jag sista ekipage

i fältet.

Efter mål körde Anders Lindqvist

upp till höger om mig och sa:

”Jag trodde jag satt i bästa ryggen”.

Mitt svar: ”Det trodde jag också.”

Anders: ”Vet du vad det där beror

på? Rhinovirus.”

Ett blodprov dagen efter bekräftade

hans diagnos. Innan jag lärde

mig sambandet med undertemperaturer

och virus hann jag förstöra


en lovande varmblodstreåring,

som efter ett lopp med virusinfektion

aldrig blev sig lik. En annan

gång misstänkte jag en infektion,

körde ut men var mycket uppmärksam.

En irriterad svansföring

i kombination med att pulsmätaren

skvallrade fick mig att avbryta

och köra hem. Blodprov visade

att misstanken var riktig och det

blev 3 veckor i hagen vilket brukar

räcka för tillfrisknande.

Man lär så länge man lever heter

det och mina 77 år till trots tog det

ända till i höstas innan jag blev

medveten om att en häst, som går

i sin horsewalker under vinterhalvåret

kan dra in kall luft och därmed

sänka kroppstemperaturen

som registreras med termometern

några tiondelar.

FAS I - inkörning

Efter den långa inledningen

är det dags att gå till fas ett

i träningen d.v.s. inkörningen

av våra 1,5 åringar. Efter att genom

åren själv ha kört in mer än

45 unghästar känns det minst sagt

ovanligt att inte längre själv våga

ta på sig det ansvaret, så jag väljer

att här inte kommentera den delen

djupare än med några käpphästar

för mig trots att jag anser att det

sannolikt är det viktigaste av alla

momenten fram till start. Jag saknar

den delen av träningen lika

mycket som att jag inte längre själv

orkar sko mina hästar men allt lär

ha sin tid. Lars Grew som fått förtroendet

att köra in våra hästar är

känd för sin skicklighet på området.

Inkörningen, som är beroende på

den enskilda hästens inställning,

temperament m m kan ta allt från

ett par tre veckor till det tredubbla

att klara av. Under inkörningen

ska hästen ta till sig och på rätt sätt

omsätta ett antal kommandon och

detta i kombination med ovan utrustning

i form av huvudlag, sele,

tömmar och anspänd någon form

av fordon. För mig är det viktigt

att tidigt lära hästen att på kommandot

för att stanna ”pro” eller

vad man nu väljer att använda

(”stanna” kan vara ett alternativ)

så skall halten ske omedelbart och

resultera i att hästen inte bara stannar

utan också blir stående still tills

nytt kommando kommer. Den här

lydigheten kan vara avgörande för

att t.ex. kunna stanna för att rätta

till något i utselningen. Det finns

många anledningar att ofta öva

att stå stilla. För mig är det självklart

att man efter körningen selar

av utanför stallet och hästen inte

rör en fot trots att jag går runt och

plockar med tömmen över ryggen

m.m. Hästen ska fortfarande stå

stilla när jag drar av vagnen och

ställer bort den.

När det gäller kommandon har jag

vad kan tyckas speciella synpunkter

på det kanske vanligaste kommandot

när det gäller att köra häst,

nämligen smackningen. Från stillastående

innebär en smackning

för mig att hästen ska sätta igång

och skritta utan att börja trava. Då

smackningen för mig är en uppmaning

om tempoökning innebär

en smackning till en skrittande

häst en begäran om att tempot ska

öka men fortfarande i skritt. Vill

jag under skritten byta gångart till


trav så är det inte smackning som

gäller, då det i så fall kan uppfattas

som krav på tempoökning och

följaktligen använder jag nu kommandot

”trav” och som konsekvens

följer att en smackning under

pågående trav betyder också

här tempoökning.

Kommunikation under körning

Vid såväl tempoändringar

som gångartsbyten, halvhalten

(se förklaring längre

fram) till trots, måste man om

uppmärksamheten hos hästen inte

är tillräcklig förstärka kommandot

med en lätt påminnelse med

körspöet och när det fungerar spä

på med ett uppskattande beröm.

Jag är ingen vän av att slå med

tömmen i stället för att använda

körspö, då varje klatsch med tömmen

ofrånkomligt p.g.a. tömmens

tyngd följs av ett ryck i hästens

mun, som måste uppfattas vilseledande

då all kontakt med munnen

via bettet skall vara mjukt och

anpassat.

Jag fick redan som tioåring lära

mig att alltid ha ett körspö i högerhanden

oavsett vilken typ av körning

det gällde och då inte för att

bestraffa utan som en säkerhetsåtgärd

om hästen av någon anledning

blir osäker, något främmande

kanske dyker upp och hästen vägrar

kanske att gå framåt. Det kan

i värsta fall resultera i att hästen

stannar och börjar backa och så

sitter man i sin vagn ner i ett dike

eller med ryggen mot en postlåda.

Hästen ska vara van vid körspö

och lära sig acceptera att vid en

lätt påminnelse välja att gå framåt.

Kringblåsande plastpåsar och

märkligt nog barnvagnar eller på

vintern i Västerbotten sparkstötting

med barn är exempel på ”farliga”

synintryck där det kan vara

lämpligt att påminna att det trots

allt är framåt som gäller.

Så fort vi lämnar skritten och övergår

till trav eller galopp är det viktigt

att det är kusken som bestämmer

och därmed reglerar tempot

och det innebär att med så små

medel som möjligt övertyga hästen

om att anpassa sig. Den korrekt

inkörda hästen ska i mitt fall

efter halvhalten

och kommandot

trav reagera

med att lugnt

och sansat börja

trava taktmässigt

och genom

att registrera

kuskens reaktion

i tömmarna anpassa tempot

d.v.s. när hästen mjukt söker sig

fram på bettet ska den öka farten

så länge den inte uppfattar att kusken

med en mjukt kramande rörelse

i tömmarna annonserar att nu är

tempot tillräckligt.

Skulle hästen strypa tempot för

tidigt får jag som kusk ge efter ytterligare

några millimeter eller om

det är rättare att säga ge efter på

trycket något hekto. Det låter lite

och är en önskesituation att den

enskilda hästen är så uppmärksam

men de finns. Får jag som kusk

ingen reaktion på min eftergift i

tömmarna så får man förstärka

med en smackning (= tempoökning)

och fungerar inte det så får vi

ta till körspöet, vilket oftast räcker

med att visa snett ut till höger och

framåt för att få en önskad reaktion

på smackning.

Lat, ovillig, illa inkörd eller vad

som är orsaken till bristen på uppmärksamhet

och så får man i det

läget korrigera hästen på lydnad

med en lätt petning med spöet

och då gärna följt av något uppmuntrande

tillrop som belöning

när det fungerar. Vad man säger

eller använder för belöningsuttryck

spelar ingen roll då det är

tonfallet, som räknas och bedöms

av hästen. Omvänt är det svårt att

dölja ett irriterat tonfall och uttryck.

Den häst som i trav gärna

”Jag är ingen vän av att

slå med tömmen istället

för att använda körspö”

vill öka tempot och bli lite för tung

på bettet handlar det ofta om att

lösgöra i munnen vilket låter lite

konstigt och kan vara svårt att förklara.

Vad man som kusk upplever

är ju att hästen konstant lägger

ett hårt tryck på bettet och taget i

tömmarna blir hårt och okänsligt.

Som jag tidigare nämnt så brukar

man i det läget rekommendera att

röra på bettet i sidled och då menar

jag inte att ”såga” med bettet

med kraftiga långa tag utan

osynligt med varsam hand krama

om tömmarna och lösgöra bettet

några millimeter och på så sätt

komma ifrån hästens krampaktiga

tag om bettet. Många hästar blir på

det här sättet mycket lydigare att

köra då man istället för att dra hårt

i tömmen kan få hästen mycket

uppmärksam och reagera för små

nätta anvisningar i bettet.


De flesta hästar skrittar oftast effektivast

och taktmässigt om de efter

att ha kommit igång med skritten

tillåts få nästan fria tömmar d.v.s.

kuskens tag i tömmarna motsvarar

bara tömmens vikt, vilket innebär

ett svagt ”samband” men utan förhållande

verkan. Hästen ska i alla

gångarter så länge den rör sig på

ett rakt spår eller i en sväng

(böjt spår) om möjligt gå

mitt mellan skalmarna och

med bålen utgöra en del av

spåret. Det innebär att på ett

rakt spår ska hästen vara rak

i både hals och bål. För att

hästen i en sväng ska utgöra

en del av spåret med bålens

form så måste såväl hals som

bål i en vänstersväng böjas

till vänster och tvärtom i

högersväng. Om hästen inte

böjer bålen i en sväng kommer

den att gå på två spår d.v.s.

olika med fram och bakhovar.

En häst som rör sig korrekt i en

vänstersväng böjer hals och bål så

mycket att man ser vänster men

inte höger öga. Man kallar fenomenet

att hästen är ställd till vänster,

vilket innebär att vänster töm

är kortare än högertömmen.

Förberedelse för att t.ex. göra en

sväng, ändra tempo, gångart eller

kort sagt varje ny information till

hästen bör förberedas genom att

man som kusk använder sig av det

som på ryttarspråk kallas halvhalt

och som är en uppmaning till hästen

att skärpa sin uppmärksamhet

och därmed vara beredd på att ta

emot ett nytt kommando. Halvhalten

är som det låter en halv halt

d.v.s. Början till en mjuk förhållning

i båda tömmarna samtidigt

och kombinerat med kommandot

för nästa krav på hästens beteende

t.ex. öka eller minska tempot,

förbereda sig på en sväng eller

liknande. All dressyr under sadel

bygger mycket på halvhalten för

att ryttaren ska nå fram med små

”hjälper”, som det heter när ryttaren

påverkar sin häst via närmast

”Allt bygger på

att försöka skapa

ett förtroende

mellan människa

och häst...”

osynliga tygeltag, trycket med

skänkeln (ryttarens underben) mot

hästens sida och omfördelning av

ryttarens kroppsvikt (på sittbenen)

i sadeln. Alla skiftningar i rörelsesätt,

tempo mm som i ett dressyrprogram

följer slag i slag förutsätter

att hästen via halvhalten hela

tiden blir förvarnad och därmed

beredd på att ta emot nya kommandon.

Halvhalten är lika vanlig

och nödvändig inom ridningen,

som den är okänd och önskvärd

inom travet.

Som gammal ryttare har jag alltid

kört in mina hästar med halvhalten

och muntlig kommunikation

som grund för samspelet mellan

hästen och mig. Jag har i motsats

till nästan vad jag förstår de flesta

aldrig dövat mina hästar med

bomull i öronen eller liknande, så

jag är övertygad om att min lugnande

röst påverkar hästen mer än

att försöka utestänga ljudet. Allt

bygger på att försöka skapa förtroende

mellan människa och häst.

Det i sin tur förutsätter en enorm

konsekvens i vårt beteende och

handhavande av hästen, som i sitt

hästminne lagrar allt och då även

våra misstag, som gör hästen frustrerad

och förvirrad. Allt det

som jag förmedlar till hästen

måste för att senare vara användbart

upprepas med exakt

samma mönster och här

gäller det inte bara valet av

kommandon utan även vårt

beteende, rörelsemönster

och inte minst tonläget i rösten.

Flockdjuret hästen är i

sin tjänst hos oss människor

fråntagen sin ledare och det

är vi som ägare, skötare och

kuskar har tagit på oss den

rollen och för att hästen ska fungera

är det mycket viktigt att inse

och ta konserverna av detta ansvar

som ledare.

I en hästflock finns det förmodligen

många och för flockmedlemmarna

självklara regler att leva

upp till och dessa regler lär sig

flockmedlemmarna genom att studera

flockens äldre medlemmar

och vara mycket uppmärksamma

på kroppsspråk via kroppsställningar,

öronspel, svansföring och

inte minst små, små rörelser med

läppar, näsborrar, förmodligen

ögonspel, markering av frizoner

och inte minst respekt för rangordningen

i flocken, som är ytterst

betydelsefull och där den enskilda

hästen tvingas lära sig mer än tio

individer, som är rangordnade i

någorlunda rangordning och då

lär det ibland finnas två som har


samma plats i rangskalan! Det här

systemet måste vi som människor

inte bara förstå utan också lära oss

att tillämpa när vi tar på oss ledarskapet.

Här är det väl uppmärksamheten

och sättet att tyda och

förmedla våra budskap (krav) på

ett tillräckligt konsekvent sätt som

är det svåraste.

När vi upplever eller tycker att en

häst gör fel är det mycket viktigt

att fråga sig själv om jag har givit

rätt signal och framför allt inte

omedelbart reagera med en bestraffning

vare sig handgripligt eller

verbalt. Har jag själv varit otydligt

så måste detta snabbt repareras

genom att t.ex. begära något som

jag vet kommer att fungera och

därmed få chansen att belöna och

helt ignorera det tidigare misslyckandet

och under en tid hålla sig till

väl befästa kunskaper och därmed

stärka förtroendet. Har jag som ledare

gjort bort mig ordentligt kan

det ta lång tid att reparera och kan

ibland kanske kräva att man under

en längre tid får hålla sig på en

lägre nivå på den kunskapsstege

vi gemensamt byggt upp. Framför

allt vill jag varna för oöverlagd

bestraffning som sällan eller aldrig

leder någon vart. Ledorden måste

vara konsekvens och förtroende

och vetskapen att hästarna läser av

oss människor i mycket större omfattning

än vi tror och de låter sig

inte så lätt luras som vi människor.

Det gäller att lära känna sin häst i

så många avseenden som möjligt

så att man om möjligt aldrig utsätter

den för att försöka klara av

prestationer som de ännu inte är

mogna för. Det kan det vara olika

bedömningar som ex. är hindret

för högt, är den planerade farten

(kilometertiden) för snabb, är

trycket på tryckvagnen för högt,

gör det ont?

Som tränare och kusk gäller det

inte bara den där omtalade fingertoppskänslan,

som många av

oss saknar utan det gäller att inse

sin begränsning och ta hjälp av

upprepade kontroller och uppföljningar

som anteckningar om

pulsåterhämtning och kilometertiden

utan det gäller alltså

att gå tillbaka och läsa och påminna

sig och inte minst för oss

som har viss erfarenhet gå tillbaka

och se hur andra individer

reagerade på motsvarande träningsnivå.

Jag har tidigare påpekat det

självklara med att man inför

varje träningspass förvissar sig

om att det är en frisk häst jag

kör ut med och att man vid ett

avvikande rörelseschema kanske

får avbryta och åka hem för en mer

ingående kontroll.

Unghästens tillväxt inte minst mellan

två - tre års ålder kan ställa till

med problem, något jag intresserat

mig för lite extra och under tio

års tid mätt och fotograferat mina

unghästar och då hittat en del

samband mellan tillväxt, exteriör

och rörelsestörningar, vilket jag

har respekt för och uppmanar att

ta hänsyn till. Återkommer med

bilder, siffror och erfarenheter.

Inställa planerad körning p.g.a.

vädret har jag ingen förståelse för

då det numera inte finns något dåligt

väder med hänsyn till att finna

fungerande kläder.

Grundträning

Efter inkörningen börjar vad

vi kallar grundträningen.

Hittills har ju körningen

inte varit inriktad på fysisk träning

utan bara handlat om beteende och

funktion och ur träningssynpunkt

fått betraktas som motion.

”Ledorden måste

vara konsekvens

och förtroende

och vetskapen att

hästarna läser av

oss...”

Efter grundträningen följer uppträningsfasen

som om allt går bra

innehåller premielopp och avslutas

med kval och start vid ca 3,5

års ålder. Den genomförda första

fasen har varit inriktad på att vänja

hästen vid så varierande typer av

miljöer som möjligt beträffande

både syn - , ljud- och ljusintryck

i kombination med att förstå och

genomföra kuskens kommandon

och signaler.

Hädanefter kommer träningen att

bedrivas längs i stort sett samma

vägsträcka som består av en gammal

järnvägsbank, där ytan är preparerad

efter demonteringen av

rälsen. Underlaget är utmärkt med

ett jämnt och lagom fast ytskikt.

Med tanke på att vi i huvudsak

använder oss av tryckvagn så är


hästarna beroende av fäste för att

undvika gaffelbandsskador. Vad

som kommer att variera beroende

på vilket träningsstadium den enskilda

hästen befinner sig i är antalet

intervaller, intervallens längd,

motståndet (trycket i tryckvagnen)

hastigheten och tiden för vila mellan

intervallerna. Alla dessa variabler

styrs i slutändan av arbetspulsen

som till 100% bestämmer

”En häst som springer

sina välkända och

upprepade intervaller

känner sig däremot

trygg...”

val av intensitet. Förutom pulsmätare

och tidtagare så finns det en

hastighetsmätare att tillgå och jag

funderar starkt på att montera en

kulram på vagnen för att vara säker

på om det är den 8:e eller 10:e

intervallen jag vänder upp till!

Nej stopp nu säger ”vän av ordning”.

Bör man inte stimulera hästen

genom bl.a. variation av vägvalet.

Min erfarenhet säger mig att

det är precis tvärtom. Kusken kan

nog bli less om han eller hon inte

känner sig tillräckligt stimulerad

och engagerad av att registrera

hästens agerande och aktion och

följa sambandet mellan puls och

hastighet och sätta det i relation

till var i utvecklingen den enskilda

hästen befinner sig. Hästen däremot

känner sig trygg när den hela

tiden vet vad som väntar bakom

varje buske. Den som påstår att en

häst blir pigg om man byter körväg

har enligt min mening missuppfattat

och feltolkat hästens reaktion.

Hästen, som nyfiket höjer huvudet

i studiet av den nya omgivningen

och osäkert klipper med öronen

för att fånga in eventuella ljud,

är inte trygg utan osäker. En häst

som springer sina välkända och

upprepade intervaller

känner sig däremot

trygg och kan

koncentrera sig på

vad kusken begär

av uppmärksamhet

för att med hjälp av

tempo och tryck få

den arbetspuls som

är planerad och anpassa

till den enskilda

hästens träningsstatus.

En frisk häst som

är kontinuerligt tränad och alltid

inom ramen för sina anlag och aktuella

kunnande har inga negativa

erfarenheter av överdriven trötthet

eller att det gör ont och gör därför

villigt vad kusken begär. Påpekas

bör att det nog är önskvärt med

sällskap och då helst av flera ekipage

då hästen i vilt tillstånd flyr

i flock och då förmodligen inte

känner av tröttheten så samma

sätt. Vi som amatörer har inte möjlighet

att använda oss av flyktinstinkten.

Det gäller att vara väldigt

noggrann och konsekvent så

att vi hela tiden tränar på en nivå

som hästen kan acceptera utan att

känna sig tvingad och plågad. Det

krävs stor erfarenhet och känsla

för att träffa rätt med den enskilda

hästen. Det går inte att lyckas om

man kör med alltför stora säkerhetsmarginaler

och därmed kräver

alltför lite.

Vi kommer så småningom att ge

exempel på träningsplanering från

grundträning och fram till start.

Vad gäller hästens tolerans att tåla

och genomföra upprepningar blev

jag redan för 55 år sedan imponerad

och övertygad om den egenskapen.

Jag satt under en teorilektion

i en filmsal på K4 och utan

att för läraren avslöja min kluvna

uppmärksamhet kunde jag iaktta

guld olympiern i fälttävlan Folke

Fröhlén, som utanför satt och red

dressyr på sin häst i en paddock.

Alla som tittat på ett skickligt dressyrekipage

under träning eller tävling

vet att kommunikation mellan

ryttare och häst består av nästan

osynliga impulser från ryttarens

sida. Den enda synliga rörelsen

från Folkes sida var när han då och

då böjde sig framåt och klappade

hästen på mankens sida, kanske

förstärkt med något berömmande

ord. Om man betraktar travarens

intervaller som fysiskt krävande

och med enahanda upprepningar

så är det ett intet mot vad dressyrhästen

på svår nivå utsätts för. Det

gäller samma regler här som för

travhästen att ständigt vara uppmärksam

på ryttarens krav och

trots en tilltagande trötthet fortsätta

att leva upp till kraven. Rätt

dresserade och kontinuerligt och

planmässigt tränade dressyr och

travhästar är fantastiska. En förutsättning

är givetvis att hästen skall

ha de rätta genetiska förutsättningarna

för sina discipliner och

hanteras av människor som också

har den rätta grundinställningen.


Slutord

Efter att ha försökt beskriva

och exemplifiera för den

orutinerade hästägaren och

amatörtränaren hur man kan hantera

och behandla sin häst i olika

situationer, vill jag gärna försöka

göra några påpekanden, som rör

tränaren, ägaren personligen.

Dessvärre har jag flera erfarenheter

av några hästägare som fått en

flygande start med

sin första häst och det

är sällan en bra början,

då det blir mycket

svårare att acceptera

motgångar och svårigheter,

som förr eller

senare kommer.

Det här är ett svårt

arbete, där det viktigaste är att

man trivs med vardagslunken och

uppskattar samvaron med sin häst

och tar ev. tävlingsframgång som

en ren bonus. Upplever man inte

vardagsrutinen tillräckligt stimulerande

och kan värdera framstegen

man gör med sin häst som en

godtagbar belöning, då bör man ta

sig en funderare.

För att göra den enskilda hästen

rättvisa måste man göra en mycket

objektiv bedömning av vad härstamning,

exteriör, lynne m.m. kan

tänkas leda till för framtida resultat.

Vad finns det att förvänta sig

med hänsyn till fadern? Har hingstens

avkommor något gemensamt

”Det är lätt att köra

fort, men en stor

konst att köra sakta!”

som är bra att känna till? Finns det

syskon, som kan ge någon information

om vad man eventuellt kan

vänta sig? Undersök!! Det är dessvärre

så att det inte bara är de positiva

egenskaperna som nedärvs.

Beträffande könen så existerar

det en övertro på hingstens prestationsförmåga

i förhållande till

valacken. Det hjälper inte att en

hingst är snäll. Han är ändå störd

av sina hormoner och då i synnerhet

uppstallad i ett stall, där han är

enda hingst.

Valacken gör sitt jobb på ett jämnare

och säkrare sätt.

Stona, som tävlingsindivider,

är underskattade av

många. Stona kräver lite

extra hänsyn av sin tränare

men kan ge så mycket

mer tillbaka och de tål rätt

hanterade, hårdare träning

än man tror. I varje

stall borde finnas följande

anslaget:

Det är lätt att köra fort, men en stor

konst att köra sakta!

I valet mellan att öka hastigheten

eller körsträckan borde längre körsträcka

prioriteras.

NORDGLIMRA

Sto, född 2009

Järvsöviking - Polketta

”Glimra är ett rastypiskt kallblodssto med korrekt

exteriör.”

Mått cm (feb-11): Manke: 144, Kors: 147, Längd: 150.

L.Å.SVARTEN

Hingst, född 2009

Lome Elden - Ellerina

”Svarten är en korrekt kallblodshingst. Hos honom saknar

vi korslängden och han har för mycket längd i ryggen. Han

rör sig med otroligt fina och spänstiga rörelser.”

Mått cm (feb-11): Manke: 149, Kors: 151, Längd: 156.

More magazines by this user
Similar magazines