HISTORIA VÃ R - Socialdemokraterna

Sverige under andra världskriget
Det ryska angreppet mot Finland hösten 1939 drog
Norden in i stormaktspolitiken. Den socialdemokratiska
linjen var att hålla Sverige utanför stormaktskonflikterna.
Ett betydande stöd gavs dock till Finland
under vinterkriget och många svenska frivilliga
deltog.
I december 1939 bildas en samlingsregering under
Per-Albin Hansson där Högerpartiet, Bondeförbundet
och Folkpartiet deltog. (De två liberala partierna
hade återförenats I Folkpartiet 1934). Per-Albin
Hanssons idé om nationell sammanhållning från
1928 framstod nu som i allra högsta grad framsynt
och förutseende. Nazister och kommunister isolerades
som extrema ”flygelpartier” och möjliga landsförrädare.
Efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge
1940 var Sverige isolerat mellan det tyska nazistväldet
i väster och söder och Sovjetunionen i öster där
Sovjet 1940 ockuperat Estland, Lettland och Litauen,
flyttat sin gräns västerut på Finlands bekostnad samt
delat Polen med Tyskland.
Utrikespolitiskt innebar krigsåren en svår balansgång
för samlingsregeringen. Berättigad kritik har
riktats mot våra ekonomiska förbindelser med Tyskland
(bland annat försörjde svenska malmgruvor den
tyska krigsapparaten med järn) och att regeringen
godkände att tyska trupper fick resa genom Sverige.
Direkt efter kriget blev det en motsvarande debatt
om vad många menade var en svensk och socialdemokratisk
undfallenhet mot Sovjet. Framför allt har
den gällt utlämningen av baltiska soldater 1946 och
Raul Wallenbergs försvinnande i rysk fångenskap.
Inrikespolitiskt rådde borgfred mellan partierna och
en omfattande reglering av produktion och konsumtion
byggdes upp. Ransoneringssystemet fungerade
relativt väl till skillnad från under första världskriget
då svält och upplopp var nära även i Sverige. Socialdemokratin
fick erfarenheter av näringsliv och eko-
nomisk styrning som den sedan kunde bygga vidare
på efter kriget.
Valet 1940 blev socialdemokratins största seger genom
tiderna med 53 procent av rösterna och dessutom
en stor seger för Per-Albin Hansson personligen.
Han uppfattades nu som en symbol och garanti för
Sveriges oberoende. Han blev den förste ”landsfadern”
och blev också ”Per-Albin” med större delen av
svenska folket.
Neutralitetspolitiken efter andra världskriget
I valet 1944 gick kommunistpartiet starkt framåt
men det var bara en tillfällig framgång. Det kalla kriget
återförde kommunisterna till en roll i marginalen
med bara fyra till sex procent av rösterna. Vänstern
till vänster om socialdemokratin kom dock ändå att
spela en viktig roll under folkhemsepoken, som pådrivare
och initiativtagare till vissa av de samhällsförändringar
som genomfördes.
Den socialdemokratiska utrikespolitiska linjen hade lagts fast redan under första världskriget av
dåvarande utrikesministern Östen Undén. Det var alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.
Den linjen försökte man tillämpa också under andra världskriget.
Neutralitetspolitiken har sedan dess spelat en stor roll i den svenska utrikespolitiken. Efter andra
världskriget innebar den att landet ställde sig utanför de båda försvarsallianser som bildades, i
väst genom Atlantpakten Nato, och i öst genom Warszawa-pakten. Sverige försökte också locka
de nordiska grannländerna till ett nordiskt försvarsförbund. Det gick dock om intet, eftersom
Norge och Danmark kände sig förpliktade att gå in i Nato medan Finland hade särskilda hänsynstaganden
att visa gentemot den stora grannen i öst, Sovjetunionen.
Den svenska neutralitetspolitiken, sådan den bedrevs officiellt, innebar att landet måste ha en
relativt stor försvarsmakt, eftersom vi inte kunde räkna med stöd från andra länder i händelse
av ett krigsutbrott. I praktiken förekom dock samarbete med NATO-länder om åtgärder vid en
eventuell sovjetisk aggression.
Trots att högern och Socialdemokraterna alltid hade stått långt ifrån varandra i försvarsfrågan,
har situationen närmast krävt att man kommit överens om försvarsbudgeten. Långsiktiga försvarsbeslut
har eftersträvats ungefär vart femte år.
Den utrikespolitiska linjen har haft många konsekvenser för den praktiska politiken. Den var ett
avgörande argument för Socialdemokraterna och andra politiska partier att avstå från att ansöka
om medlemskap i EU till mitten på 90-talet. Den var även ett viktigt argument för att vara aktiv
inom andra internationella organ, till exempel Förenta Nationerna, som hade bildats efter andra
världskrigets slut. Det var en tydlig svensk ambition att FN skulle spela en viktig roll i arbetet för
att hävda världsfreden. Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare 1953–61 och som sådan
lade sig vinn om att FN skulle stå fritt från stormakterna. Detta bidrog också till Sveriges uppslutning
bakom FN.
Den 1 september 1939 såg det ut på detta sätt i Stockholm med alla dess tidningar förkunnande att kriget har brutit ut. Foto: Gösta Ask
38
39