Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Eftersom den första annonseringen inte ger något
resultat sätts samma annons in under ytterligare
en sexdagarsperiod, och då får man napp. I ett till
Riksantikvarieämbetet ankomststämplat brev den
23 december 1999 skriver ”Jessica” att hon läst
meddelandet i ”I. H. T.”. I stort sett upprepar ”Jessica”
sina krav som är väl djärva för att kunna hanteras
i en myndighets administrativa process. I polisens
akt finns en anteckning där det framgår att en
polischef i Stockholm den 22 februari 2000 beslutat
att ”avbryta”. Kontakterna med ”Jessica” upphör.
Sedan går det ett och ett halvt år innan kraven aktualiseras
på nytt.
Med viss upphetsning utreder polisen om det
finns några kopplingar mellan kyrkstölderna och
satanism, som brevskrivaren antytt. Nyktra analytiker
menar dock att de tecken som finns om satanism,
till exempel att siffrorna ”666” skrivits i en
kyrka i samband med ett inbrott, knappast är något
fullgott bevis. Det är allmänt känt från filmer och
hårdrockmusik att dessa siffror används som en satanistisk
symbol.
I april 2001 sker ytterligare ett i den långa raden
av inbrott, denna gång i Haverö kyrka i Östavall.
Gärningspersonen tar med sig kulturföremål,
men lämnar kvar två maskinskrivna brev. Av dessa
framgår att ”klenoder” tagits i ”beslag” som en
protest mot behandlingen av pappor eller mammor,
med barn i Sverige, som blir utvisade utan hänsyn
till det lidande det medför för familjen. Om inte
denna politik ändras hotar man med att attackerna
ska fortsätta mot statens kulturhistoriska arv. Även
kidnappning av högt uppsatta statstjänstemän kan
komma att ske. I det andra brevet riktas krav till
regeringen att pappor eller mammor utomlands
som skilts från sina barn till följd av utvisning ska
få tillstånd att resa hit och återförenas med sina
barn. Som avsändare står ”AKBR”, som ska uttolkas
”Antifascistiska kommittén för barnens rättigheter”.
Kraven ökar och vad ska man tro om kommittén?
Är det en mans verk eller ligger verkligen en
kommitté bakom vågen av inbrott? Varken Säkerhetspolisen
eller polisens underrättelsetjänst har tidigare
hört talas om ”AKBR”. Vem det än är som
ligger bakom hotelsebreven har åtskilliga kyrkor
och kapell blivit plundrade, och det kommer att bli
fler.
Även när Ragunda gamla kyrka i Hammarstrand
utsätts för inbrott i månadsskiftet maj/juni
2001 lämnas ett meddelande kvar: ”Vi har tagit i
beslag era saker. Hälsningar AKBR”.
Brev har också skickats till Sundsvalls Tidning
och Regeringskansliet. Sådana brev skickades även
flera år innan stölderna i kyrkorna inträffade. I ett
brev hotas statsrådet Mona Sahlin. I ett brev till
Sundsvalls Tidning, som publiceras den 6 november
2001 tog ”ABKR” på sig ”de flesta kyrkoinbrotten
sedan 1994”. Man kräver inresetillstånd eller amnesti
för utvisade män som har barn kvar i Sverige.
Gärningspersonen bakom kyrkstölderna har utvisats
vid flera tillfällen och i breven talar han i egen
sak.
Det finns en etablerad förening, ”Barnens rätt
till utvisad förälder” (BRUF), som arbetar med att
öka kunskapen och förståelsen för vad som drabbar
barn till utvisade. Sundvalls Tidning kontaktar
föreningen som ställer sig mycket frågande till
”ABKR” och tar avstånd från kriminella metoder.
Av brev till tidningen framgår att om inte regeringen
hör av sig inom viss tid ska en videofilm
skickas till Sundsvalls Tidning, som visar när man
”eldar upp samtliga föremål”. Kulturföremålen ska
brännas upp på nyårsafton 2001/2002. Någon videofilm
skickas emellertid inte. I stället hamnar kulturföremålen
i Spanien, men det vet polisen ännu
inte.
Polisen är skeptisk till om ”AKBR” verkligen existerar,
om det inte enbart är ett påhitt. Mycket tyder
också på att breven är skrivna av en och samma
person – en man – och att det egentligen inte finns
någon gruppering bakom. Tiden går, inga fler brev
dyker upp och polisen ger i princip upp försöken att
spåra ”AKBR”. Men i februari 2004 lägger någon
två kuvert i Sundsvalls Tidnings brevlåda. Innehållet
i kuverten är en tillplattad skål av blank vit metall,
två broderade tygstycken och en träflisa med texten
”Barsta kapell”, en fotokopia på ett metallkärl
och ett brev med nya krav på regeringen. I brevet
anges att ”AKBR” erbjudit sig att lämna tillbaka
alla beslagtagna kulturföremål, men inte fått något
gensvar från regeringen. Därför har aktionsgruppen
nu förstört kulturföremålen.
Justitieministern låter hälsa att regeringen av
princip inte kommenterar den här typen av hot eller
krav utan det är en fråga för polisen. Däremot
hade justitieminister Thomas Bodström av helt andra
skäl gått ut med att regeringen har för avsikt att
stärka barnens intressen när frågan om utlämning
ska avgöras i domstol. Det skulle ske genom att socialtjänsten
på ett tidigt stadium får yttra sig över
utvisningen.
I brevet riktas nya krav mot regeringen, som har
en vecka på sig att i medierna förklara hur den ska
hjälpa barnen att få träffa sina utvisade pappor. Om
inte regeringen gör detta hotar aktionsgruppen med
att inom en månad bränna ner tio kyrkor. I Sundsvalls
Tidning (den 17 februari 2004) uttalar sig biskop
Tony Guldbrandzén att ”det vore fruktansvärt
om tio kyrkor i vårt stift skulle brinna. Och det vore
fruktansvärt om konstföremålen är förstörda. De är
vårt kulturarv.” Biskopen säger att kyrkan behöver
polisens hjälp för att bedöma hur allvarligt hotet
är.
Eftersom breven skickades till Sundsvalls Tidning
och försändelser till medier är skyddade enligt
tryckfrihetsförordningens regler om meddelarskydd,
gick polisen till tingsrätten för att begära att
få ut breven. De föremål som bifogades breven fick
polisen ta i beslag, men däremot inte själva breven
eftersom de betraktas som ett meddelande till tidningsredaktionen.
Skepsisen sprider sig dock över ”AKBR:s” existens.
Den stora frågan är om ”AKBR” ligger bakom
vågen av kyrkstölder eller om aktionsgruppen enbart
utnyttjar stölderna för att få uppmärksamhet.
Analys av det tygstycke som skickades till Sundsvalls
Tidning visar att det kommer från inbrottet
i Barsvikens kapell. Tygstycket är en del av den
broderade mässhaken som hör till det lilla fiskarkapellet
från 1700-talet. I Sundsvalls Tidning (den
20 februari 2004) uttalar sig ortsbor och menar att
kapellet med knappa medel finansierats och rustats
av generationer under seklernas lopp. Olika typer
av familjehögtider hålls, liksom fester och möten.
Lokalbefolkningen har satt en glädje och stolthet i
att ha kapellet olåst så att vem som helst kan besöka
det. Hotet om att aktionsgruppen ska bränna tio
kyrkor uppfattas som reellt när kopplingen är klar
mellan hotelsebreven och stölden i kapellet. ”Jag
blir kallsvettig när jag tänker på det”, säger ordföranden
i kapellstyrelsen till Sundsvalls Tidning (den
20 februari 2004).
När kyrkstölderna rullas upp i rättegångarna används
breven som bevisning mot gärningspersonen
och hovrätten konstaterade att ”på en brottsplats
kvarlämna brev innehållande kritik mot regeringens
sätt att behandla utländska föräldrar är ett mycket
ovanligt beteende och kretsen av personer som kan
tänkas agera på detta sätt måste anses vara mycket
begränsad”. Undersökningen av breven visar också
att de är skrivna av en och samma person.
Den politiska protesten minskar dock i styrka
genom att gärningspersonen snarare satt i system
att kommersialisera värdet av stöldgodset genom
att sälja kulturföremål i Spanien. Men denna slutsats
kan vara felaktig. Kriminalinspektör John
Erik Johansson vid Länskriminalpolisen i Sundsvall
menar att gärningspersonen uppträdde professionellt,
använde handskar och lämnade inte några
spår efter sig. Vid inbrotten fanns egentligen inte
någon teknisk bevisning. Samtidigt agerade han på
ett ovanligt sätt för en professionell tjuv och exponerade
sig genom att skriva brev och sträcka ut
en hand för att få kontakt. Dessa båda beteenden
går inte riktigt ihop och kanske var ”AKBR” det i
grunden viktiga för gärningspersonen, och antyder
en personlig tragedi i bakgrunden som handlar om
144 – del 11 del 11 – 145