Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

en utländsk medborgares utvisning och ett barns
behov av kontakt.
Polisen lägger inte pussel
Som tidigare beskrivits hade myndigheterna direktkontakt
med gärningspersonen via de annonser som
hade satts in i The International Herald Tribune.
De krav som gärningspersonen ställde i svaret på
annonsen var visserligen mycket långtgående, eller
som en polis skriver i en anteckning, ”krav …
som inte jag har mandat att ens tänka på”. Polisen
i Stockholm beslöt emellertid att ”avbryta” kontakterna
med gärningspersonen, vilket kanske var synd
eftersom denna ingång möjligen hade kunnat leda
till att gärningspersonen avslöjades långt tidigare
– någonstans i mitten av stöldturnén – än vad som
nu blev fallet.
Den 2 december 2004 lämnar en man in en trälåda
till Närpolisen i Timrå. Han säger att han har
hittat lådan intill skjutvallen vid den gamla skjutbanan
i Timrå. I lådan finns bland annat kollekthåvar
och delar till en ljuskrona samt några föremål som
knappast förknippas med kyrkliga inventarier, nämligen
en bultsax och falska registreringsskyltar.
Det som Närpolisen inte vet är att den person
som lämnat in lådan själv figurerar i utkanten av
kyrkstölderna och att registreringsskyltarna användes
av huvudmannen när han utförde sina stöldräder
i de norrländska kyrkorna. Polisen misstänker
emellertid att föremålen har samband med ”kyrkstölder”,
men den tekniska undersökningen hos
Sundsvallspolisen leder till den felaktiga slutsatsen
att det i stället är ”prydnadsföremål”, tillverkade
i mässing. Polisen missar här en viktig ingång till
att klara upp kyrkstölderna, men det kommer ändå
inte att dröja länge förrän polisen kommer upp på
banan igen.
På Sveavägen i Sundsvall har gärningspersonen
en lokal – ”Snickarboden” – som fungerar som förråd
och verkstad. Stulna möbler och föremål lutas
av för senare försäljning. Även medeltida kulturföremål
avlutas, bland annat det krucifix som slutligen
hejdar gärningspersonens framfart. Om krucifixet
skriver målerikonservator Hans Peter Hedlund
att det är ett ”originalföremål från 1400-talet som
berövats sin bemålning på ett förstörande sätt”.
Gärningspersonen får sin utvisningsdom från
Sverige verkställd i november 2004 och kvar finns
den kvinna som han bor tillsammans med. Hon börjar
göra sig av med saker som tillhör gärningspersonen
och sätter ut annonser i tidningen. En spekulant
besöker henne och känner igen vissa tillhörigheter
som tidigare stulits från honom. Han identifierar
också en lampa som sin egen men som nu hänger i
taket i någon annans lägenhet. Mannen är upprörd
och säger att han kommer att gå till polisen. Gärningspersonens
sambo är orolig och ber därför en
medbrottsling till gärningspersonen om hjälp med
att ”få iväg så mycket som möjligt” från lägenheten
och förrådet. Hon är närmast i panik och springer
”runt i lägenheten som en jojo”. Tillsammans bär
de ut en massa föremål och lastar medbrottslingens
bil. De lastar också en kartong som det står ”till
Spanien” på. Den är en meter i fyrkant och platt. På
håll ser de en polisbil komma och medbrottslingen
kör snabbt iväg med bilen till sin bostad. Poliserna
anländer men det egendomliga är att ingenting händer.
Polisen tar inte upp det färska hälerispåret och
dess kopplingar till huvudmannen.
Redan långt innan kyrkstölderna började hade
polisen ögonen på gärningspersonen. Han var känd
för stölder av kulturföremål och var också åtalad
för sådana stölder.
Korset hejdar gärningspersonen
Efter att förrådet i Sundsvall utrymdes på stöldgods
hamnar kyrkliga föremål hos en person i brottslighetens
utkanter. Han är nyfiken på vad som finns i
”till-Spanien-kartongen” och bär upp den till sin
lägenhet. I kartongen finns ett processionskors som
gärningspersonen tidigare berättat är stulet från
Skeppshamns kapell på Åstön. Skälet till att kor-
set förvarades i förrådet var att gärningspersonen
var tvungen att ”ligga lågt” ett tag. Meningen var
att gärningspersonens sambo skulle skicka paketet
till hans adress i Spanien, annars skulle han skicka
”några grabbar” på henne. Medbrottslingen vill helst
bli av med korset eftersom det är ”mycket hett”. Han
tar upp saken med ytterligare en person i kyrkstöldernas
periferi och de diskuterar olika alternativ, som
att lämna korset utanför polisstationen. Den andre
personen lindar resolut en filt runt korset och tar det
med sig med orden ”jag hittar säkert på någonting”.
De andra föremålen lämnas utanför Erikshjälpen.
Korset hamnar tillfälligt på en hylla i hallen. De båda
kumpanerna träffas dagligen, men de talar inte närmare
om vad som ska hända med korset.
Mannen med korset på hatthyllan frågar en bekant
om hennes ”namn” får användas för en försäljning
på Tradera. Om säljare har misskött sig kan
de nämligen bli ”portade” från Tradera och det var
skälet till att han var tvungen att använda någon
annans namn. Han hade först tänkt behålla krucifixet,
men ångrar sig och bjuder ut det på Tradera.
Han begår nu sitt första misstag. Han tar först en
bild på krucifixet innan han lägger ut annonsen på
Tradera. Han tror att korset kan vara från 1700-talet
och värt omkring 3 000 kronor. Det är hans andra
misstag. Enligt en promemoria från polisen kan
ett försäljningsvärde på 1400-talskrucifixet ligga på
upp mot en halv miljon kronor. Han tar en stor risk
genom att bjuda ut ett mycket värdefullt kyrkligt
föremål som stulits i Sverige på en svensk hemsida.
På auktionssajten Tradera ropar en antikhandlare
in krucifixet för 2 875 kronor, som sätts in på
säljarens bankkonto. Antikhandlaren vänder sig till
en tjänsteman på Historiska museet i Lund, som anser
att det är fråga om en kyrkoskatt, något man definitivt
inte gör affärer med. Tillsammans kontaktar
de polisen. Så småningom kan krucifixet identifieras
som det som stals den 10 juli 2004 från Skeppshamns
kapell på Åstön.
Tradera hjälper polisen med uppgifter om säljaren,
som i sin tur pekar ut den person som senare
kommer att visa sig vara gärningspersonen bakom
vågen av kyrkstölder och som också utgör ”AKBR”.
Den man som sålde krucifixet på Tradera driver
loppmarknad och hade förvarat krucifixet under
åtta månader innan han bjöd ut det till försäljning.
Under signaturen ”Dammråttan” hade han lurat
personer som köpt varor av honom på nätet, betalat
i förskott men aldrig fått några saker. Sundsvallspolisen
får förstärkning från Rikskriminalpolisen i
Stockholm och börjar spana på gärningspersonen,
som befinner sig illegalt i landet och påstås arbeta
svart inom restaurangbranschen. Mannen har rest
in och ut ur Sverige många gånger de senaste åren
och även skickat paket till Teneriffa. Polisen befarar
därför att det finns risk för att stulna kulturföremål
från norrländska kyrkor och kapell har förts ur landet,
en teori som visar sig vara riktig.
Polisen går in i ett intensivt spaningsskede och
får besked om att gärningspersonen tänker lämna
Sverige den 4 oktober 2005. Dagen innan grips
mannen i Hudiksvall och samtidigt får polisen kontakt
med en person som hyr ut ett förråd till gärningspersonen.
Vid husrannsakan i förrådet påträffas
stora mängder stulna antikviteter.
Den gripne, anhållne och senare häktade gärningspersonen
samarbetar inte med polisen. ”Han
säger ingenting”, citerar Sundsvalls Tidning en av
poliserna (den 6 oktober 2005). De många sidorna
av utskrivna förhör med gärningspersonen som hör
till förundersökningen säger egentligen ingenting.
Sundsvallspolisen lägger ned mycket resurser och
tre erfarna utredare arbetar tillsammans med Rikskriminalpolisen.
Inriktningen är att hitta fler tjuvgömmor
med stulna kulturföremål och knyta gärningspersonen
till både kyrkstölder och de gåtfulla
hotelsebreven från ”AKBR”. Polisen kommer allt
längre i utredningen och hittar kopplingar mellan
gärningspersonen och stölder i Häggsjö, Lyngsten,
Hornö, Ersk Matsgården i Hassela, Enånger, Delsbo
forngård, Hammarstrand, Barsevikens kapell och
Skeppshamns kapell på Åstön.
146 – del 11 del 11 – 147