Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

med bladguld. Till dessa unika verk hör förutom
Nationalmusei självporträtt även en målning av
en Bedjande gammal kvinna i Residenzgaleri
i Salzburg samt en Skrattande man tillhörig
Mauritshuis i Haag”. (Utdrag ur museets beräkningsunderlag
för ersättningsanspråk.)
Förberedelser till rånet
Flyktbåten köps med kort varsel dagen innan rånet.
Egentligen skulle en av gärningspersonernas båt användas,
men den visade sig ha en rad brister. Läget
är akut och det gäller att på nolltid hitta en fungerande
båt. Huvudmännen bakom rånet anlitar därför
en person för att köpa en båt och dessutom fungera
som ”målis” eller målvakt, det vill säga stå som
formell köpare. Enligt den historia som målvakten i
förekommande fall ska berätta för myndigheterna,
är att båten skulle användas för ”ljusskygga färder”
i Stockholms skärgård. Underförstått innebär det
inbrott i vintertomma sommarnöjen. Arvodet för
tjänsten bestämdes till 3 500 kronor.
En privatperson har satt ut en annons på Båtbörsens
hemsida – ”styrpulpet med -86 Mercury 25Hk”
– och blir kontaktad av rånarorganisationen. Den
20 december ringer en person som är ”het” på att
köpa båten. ”Han skulle bara köpa den”, förklarar
säljaren i ett senare polisförhör. Köparen påstår att
han till hälften ska köpa båten för egen del. Den
andra halvan ska vara en julklapp. Affären görs
mer eller mindre upp per telefon och en bekant ska
komma och hämta båten med bil.
Polisen konstaterar senare att samtalet från
köparen kommer från en telefonkiosk vid tunnelbanestationen
i Bagarmossen (Boija och Osvald,
2002). Fanns det fler intressanta samtal från samma
telefonkiosk vid ungefär samma tidpunkt den 20
december? Ett samtal gick till en kvinna med kopplingar
till en av huvudmännen bakom rånet. Från
kiosken skedde också samtal till ytterligare för polisen
intressanta personer. Ett annat samtal gick till
och med till Nationalmuseum och av längden att
döma gällde det nog en förfrågan om öppettider.
Personen som hämtar båten anländer i en
”skruttig” bil, en grå Ford Taunus. Han är dåligt
klädd och därför blir det bara en kort provtur ute
på sjön. Säljaren beskriver honom som ”klumpig”,
utan ”båtvana” med ”dålig balans i båten”. Dessutom
”svor” han mycket. Köparen verkar helt enkelt
ovan vid båtar och ställer underliga frågor. Det
hindrar inte att det blir snabb affär och köparen
betalar 20 000 kronor kontant. Ett köpekvitto undertecknas
med det falska och egendomligt stavade
namnet ”Fredrik Blahd”. Han gör dock misstaget
att skriva sitt eget telefonnummer på kvittot. Det är
telefonnumret som Dan Boija beskriver som själva
nyckeln för polisen att rulla upp rånarligan. Även
polisens slagningar på en äldre grå Ford Taunus leder
fram till personer i rånarligan.
Eftersom köparens båtkärra gått sönder får han
låna säljarens. Det går sedan bara någon dag tills
säljaren sätter morgonkaffet i vrångstrupen när han
öppnar Dagens Nyheter. Säljaren känner igen sin
egen båt på bild. Han blir ”livrädd” när det går upp
för honom att ”hans” båt är inblandad i århundradets
konstkupp.
Båten sjösätts på Djurgården vid Fisksätra och
körs av ”köparen” och en av rånarna till Skanstull för
att sedan förtöjas i närheten av Ringvägen på Söder.
Under den kommande rättegången kommer att ställas
många frågor om varför ”köparen” och ytterligare
en person var ute och körde en öppen båt mitt i kalla
vintern. Efter huvudförhandlingen som gällde rånet
anser tingsrätten att den enda rimliga förklaringen till
sjöresan ”en sen kväll i december 2000, dagen före det
spektakulära tillslaget mot Nationalmuseum” är att
rekognosera sjövägen över Strömmen och lära känna
båt och motor. Det gällde att vara förberedd för den
kritiska flyktresan dagen därpå.
Om rånaren som rekognoserade flyktvägen menar
domstolen att det ”på ett tidigt stadium under
huvudförhandlingen också stått klart för tingsrätten
att XX i högsta grad, till skillnad från en del
andra, även har den intellektuella kapacitet, som
krävs för planeringen av en sådan operation, som
rånet mot Nationalmuseum tyvärr är ett exempel
på”. Om ”köparen” har emellertid tingsrätten inte
lika höga tankar. Hans ”kapacitet kanske inte i första
hand ligger på det intellektuella planet”, konstaterar
tingsrätten torrt. Det är också ”köparen”
som för rånarligan gjort det ödesdigra misstaget att
lämna spår efter sig i form av sitt eget mobiltelefonnummer.
Även om mobiltelefonen som i detta fall
är utrustat med kontantkort går det att spåra vilka
abonnenter innehavaren ringer till. Då kan man
också genom att höra mottagarna få kunskap om
vem som ringde upp. Det är också det som polisen
gör. Samtalen bildade ett ”intressant mönster”, säger
Magnus Osvald, som numera är kriminalkommissarie
och tf. chef för Länskriminalpolisens utredningsrotel.
”August Renoirs målning Ung parisiska
tillkom under 1870-talet, d.v.s. under den
tidsperiod som brukar betraktas som
den mest fulländade i konstnärens produktion.”
(Nationalmuseum)
Åtgärder den 22 december
Långt före rånet har en person redan anlitats för att
svetsa fotanglar, eller spanska ryttare som de också
kallas. Polisen gör senare ett beslag och i en filofax
finns antecknat ”fler ryttare” eller skaffa ”igelkottar”.
Anteckningarna är gjorda redan den 16 augusti
2000 vilket tyder på att rånet planerades länge.
Samma dag som rånet sker, någon gång mellan
08.45 och 14.15, stjäls en Ford Sierra av 1992
års modell utanför pendeltågsstationen vid Farsta
Strand. Ungefär samtidigt, mellan 11.00 och 15.30,
stjäls ytterligare en bil. Det är en Mazda 323 av
1989 års modell. I bakrutan står det ”Leksand Så
Klart”.
Den 22 november får också Överskottsbolaget
i Skärholmen besök och tändvätska inhandlas. Ett
par timmar innan rånet är alla förberedelser för
avledningsmanövern med bilbränder och fotanglar
vidtagna.
Vid halvfemtiden befinner sig några personer vid
Danvikstull. De kommer snart att bevittna upptakten
till rånet. För polisen är de ovanliga vittnen. De
har konstnärliga yrken, en är skådespelare och en
annan fotograf. De är därför vana att uppleva stämningslägen,
tolka händelser och ta fasta på detaljer.
De är intresserade av gamla hus för en kommande
fotografering. De har varit på lite olika platser och
betraktar nu det förfallna Danvikens gamla hospital,
ritat av Adelcrantz på 1700-talet, och Saltsjöqvarn,
en från början ångdriven kvarnanläggning
från 1890. De står vid kajkanten alldeles där Hammarbykanalen
tar slut och Strömmen öppnar sig.
Belysningen är dunkel. Platsen är öde eftersom julens
alla förberedelser sker på andra ställen än övergivna
kajområden. Snart kommer de inte längre att
vara ensamma.
Plötsligt närmar sig en öppen båt, som håller
”jättehög hastighet”. Den kommer från Skanstullshållet
och de står tysta och tittar på båten. Eftersom
den kör så fort tänker en av dem att det är en militärövning
eller någon form av uttryckning, kanske
Kustbevakningen. Men när den kommer närmare
ser de att det inte är en sådan båt. Den är lite för
”banal” för att tillhöra Kustbevakningen. Den kör
också för fort med tanke på storleken. Båten går
också väl lågt, alltför nära vattenlinjen för att framföras
av en erfaren besättning.
Det är tre personer ombord. De två i fören är
i trettioårsåldern, ser vältränade ut, ”dörrvaktstyper”,
tänker en av betraktarna. De har mörka
kläder. Möjligen är det en person i fören och en i
mitten. Mannen som styr är något yngre, vältränad
även han, svartklädd och har en ribbstickad mössa.
En av dem avviker en aning från de andra. Han är
mindre samlad och välklädd än de andra och har
något ”oklätt” och ”slafsigt” över sig.
De är ganska lätt klädda och deras avslappnade
stil tyder på att de inte har färdats någon längre
158 – del 11 del 11 – 159