Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

med en kommissarie i Västsverige, som han tidigare
samarbetat med, men når inte heller honom. I stället
kommer han fram till statssekreteraren i Justitiedepartementet.
Dagen därpå ringer statssekreteraren tillbaka till
advokaten och berättar att justitieministern föreslår
att han vänder sig till spaningsledaren, polisöverintendent
Leif Jennekvist vid Stockholmspolisen. Advokaten
kontaktar Jennekvist och ställer frågan om
det finns någon risk för att brott begås. Jennekvist
påstås ha försäkrat advokaten att han knappast begår
något brott om han medverkar till att tavlorna
återställs eftersom han saknar brottsligt uppsåt.
Jennekvist vill att advokaten ordnar fram fotografier
på konstverken, med den i sammanhanget klassiska
förstasidan på en dagstidning i bakgrunden.
Av samtalet framgår att staten inte är intresserad av
att köpa tillbaka några verk, men att Nationalmuseum
förfogar över en tipskassa där de ekonomiska
resurserna visserligen är på en helt annan nivå än de
belopp som gärningspersonerna låtit föra fram. Advokaten
för vidare kravet på att leverera fotografier
på de kidnappade konstverken.
Kort därefter får advokaten samtal från sin tidigare
klient. Han kan överlämna de efterfrågade fotografierna
och de bestämmer att mötas vid en bensinstation
i Alvik vid 19-tiden. Tillsammans åker
de sedan till Järva krog och går in på restaurangen
och väntar på klientens kompanjon. Det är han som
har fotografierna. Kompanjonen dyker upp när han
försäkrat sig om att advokaten inte är skuggad.
Advokaten får sex bilder som föreställer de stulna
konstverken av Renoir. Tavlorna är avfotograferade
på både fram- och baksidan. Mycket riktigt finns en
tidning med på bilden. Advokaten ringer Jennekvist,
som kommer på besök dagen därpå till advokatens
bostad för att titta på fotografierna. Jennekvist kommenterar
att det saknas bilder på Rembrandts självporträtt
och betonar att staten inte har för avsikt att
köpa tillbaka några konstverk. Ett uppenbart skäl
till återhållsamhet är att om lösensummor betalas
ut för kidnappade konstverk ökar risken för att en
marknad för ”artnapping” kan uppstå.
Advokaten kontaktar sin tidigare klient och lägger
fram förslaget att han själv kan ombesörja att
tavlorna lämnas tillbaka till Nationalmuseum. På
bensinstationen i Alvik lämnar advokaten tillbaka
bilderna över tavlorna. Den 4 januari 2001 anhålls
advokaten. Han blir mycket förvånad över polisens
agerande. Han kommer dock att frikännas i det
brottmål som följer mot rånarna och deras medhjälpare.
Senare tilldelas han emellertid en varning av
Advokatsamfundet för att han inte avvisade den begäran
han fick om att medverka till att konstverken
återställdes. Varningen gällde också att han bröt
mot en advokats tystnadsplikt när han hade antagit
uppdraget men sedan hjälpt polisen med att identifiera
klienterna. Advokaten tycks därför ha gjort fel
på alla punkter.
Frågan är dock varför advokaten häktas och senare
åtalas. Inget tyder på att hans ambitioner varit
andra än att medverka till att nationalklenoderna
återställs. Kanske resonerade åklagaren på det sättet
att ska man gå hårt fram mot de båda mellanmännen,
som fungerade som förmedlare och filter
mellan rånarna och den utnyttjade advokaten, fick
man ta även den senare.
Enligt Magnus Osvald och Dan Boija var nog
den ursprungliga planen att konstverken av någon
person skulle förmedlas till en köpare. Kanske
backade köparen ur eftersom konstverken var för
”heta”. Då återstod alternativet att försöka sälja
tillbaka konstverken.
Tips och teletrafik
Ett viktigt hjälpmedel för polisen är samtalslistor
över de mobilsamtal som de inblandade personerna
fört med varandra. När polisen får kontakt med
säljaren av båten och får kvittot med telefonnumret
till en av gärningspersonerna är det bara att beställa
samtalslistor och kartlägga vem som ringer vem. Det
är också en ivrig telefonkontakt och gärningspersonerna
har uppenbarligen inte varit rädda för att
polisen kommer att använda trafikrapporteringen
för att lägga pussel. Av dessa listor framgår också
vilken mast som ligger närmast mobiltelefonen. Det
innebär att man även kan se var personerna befunnit
sig och vid vilken tidpunkt. Av särskild betydelse
är också diagram över teletrafikens intensitet. Av
antalet samtal för olika tidsperioder går det att till
viss del följa vad som sker.
Polisen sätter också in telefonavlyssning och av
ett samtal framgår att några personer är mycket oroliga
för något som har gömts i en källare. För polisen
är saken klar. En eller flera stulna målningar är
gömda och ett tillslag genomförs. Till polisens stora
besvikelse hittar man enbart ett parti amfetamin.
Vid sidan av telefonavlyssning spanar också
polisen och i fokus är ett mindre samhälle utanför
Stockholm där flera av gärningspersonerna bor eller
har sin bakgrund. Det var ”hur svårt som helst” att
spana i denna ”byhåla” där inga utomstående personer
brukade vistas, berättar Magnus Osvald.
Det går också rykten i det samhället. Någon
skulle ha ”något stort på gång”. De skulle vara en
”stor stöt på gång” eller ”grejer på gång”. Dessa
rykten skulle ha spridits ett par veckor före jul. Utanför
ett hamburgerstånd skulle en person ha sagt,
”jävlar, nu händer det grejer”. Det kommer från
en person som vill vara lite stöddig och skrytsam.
Emellertid tar man det inte riktigt på allvar eftersom
det ofta är ”heta grejer på gång” runt den personen.
Efter rånet pratar ”alla” om det. Det går emellertid
inte att sprida all denna information utan att tips
kommer in till polisen. Det är också vad som sker.
Polisen får även tips om biltjuvar som var inriktade
på de bilmärken som var aktuella för bilbränderna.
När polisen börjar förhöra personer som är
misstänkta för rånet eller befinner sig i utkanten av
brottsligheten blir det svårare. De flesta säger ingenting
på de hundratals utskrivna sidor av förhör
som ingår i förundersökningen. Ibland kan förhören
med de korthuggna frågorna och svaren ta sig
närmast uttryck av rytmiskt poesi:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänke:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledare 2:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Den misstänkte:
Förhörsledaren:
Vad står det här?
Hele
En tjej låter det som.
Ja, men det är ingen tjej nej
Nehe, vem är det då?
Vet inte.
Det vet du ju, annars skulle du
ju inte ha det här uppskrivet.
Ja, men vem har sagt att jag
har skrivit upp det här.
Du sade ju det, att det var din
lapp.
Ja, men vem har sagt att jag
har skrivit upp det här. Jag
kanske har haft det på mig,
men jag behöver inte ha skrivit
upp det.
Vet du vem det här är?
Ja det är väl en, jag kommer
inte ihåg faktiskt, för det här
är lappen jag hade i London.
Det här är mina Londonpolare,
eller Londonpolare, Londonnummer
som jag hade, jag var
inte där så ofta, så jag lärde
inte dom bra alltså. Det är ett
tjejnamn, ja det stämmer.
Vadå bor hon i London?
Jo.
Det är ju ett svenskt mobilnummer.
Jo men hon kan bo i London
för det.
Jovisst, kan hon det.
Vad står det här då?
Enver
Vem är det då?
Också Baren, jobba på bar.
Jobba på baren.
162 – del 11 del 11 – 163