Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

exempel på skulpturer och liknande
föremål som stulits:
• votivskepp, 1940-tal
• träängel, 1400-tal
• träskulpturer, 1680-tal
• träskulptur, medeltid
• träskulptur, madonna
• träskulptur, 1400-tal
• träduva
• madonnaskulptur, medeltid
• snidad duva, 1730-tal
• skulptur, 1690-tal
• processionskors i trä
• luckor från altarskåp, 1515
• krucifix, 1940-tal
• duva, 1600-tal
• duva, 1700-tal
• Kristusbild, 1700-tal
• dopfunt
• detalj från predikstol, 1600-tal
• bronsskulptur, 1960-tal
• altarkors
• altartavla
• fast träsnideri, 1914
• 2 putti (träänglar)
• 17 träskulpturer, 1100–1500-tal
Kyrkligt kulturarv
I dag förknippar vi det kyrkliga kulturarvet främst
med dess religiösa ändamål – föremål som har särskilda
funktioner och som fungerar som utsmyckning
av det kyrkliga rummet. Egentligen har kyrkan
stor betydelse inte bara för det svenska, utan det
västerländska kulturarvet i stort, i en mycket bredare
bemärkelse. Latinet som liturgiskt språk möjliggjorde
en gemensam västerländsk bildningsgrund
och klostren samlade inte enbart religiösa texter i
sina bibliotek utan var länge bevarare och garant
även för världslig bildning. Det senare behovet att
sprida religionen på folkspråken påskyndade på
många håll utvecklingen av skriftspråk (Olsson och
Algulin, 1995). Långt fram i modern tid har kyrkan
haft mycket stort inflytande i det västerländska
samhället och har det än i dag i många kristna länder.
I dagens Sverige är kyrkans inflytande på samhällslivet
kanske mer blygsamt, men dess betydelse
för utvecklingen av såväl konst och litteratur som
hantverk går inte att bortse från.
Det kyrkliga kulturarvet är i högsta grad levande
och brukas aktivt i kyrkans aktiviteter. Brotten mot
detta kulturarv består främst av stölder av de olika
föremål som återfinns i kyrkorna: religiös konst i
form av målningar och skulpturer, inventarier som
ljuskronor, ljusstakar och nattvardssilver och textilier
eller andra föremål avsedda för kyrkliga ändamål.
Många föremål är utförda av traktens bästa
hantverkare och konstnärer från respektive epok.
Kyrkan var länge den viktigaste uppdragsgivaren
och det kyrkliga kulturarvet speglar på så sätt en lokal
utveckling, både konstnärligt och socialt/ekonomiskt
(se Sandström, 1988). Många äldre föremål
har en särskild historia, exempelvis att de har blivit
skänkta till kyrkan av en namngiven person, kanske
vid något särskilt tillfälle och som votivgåva. De
kyrkoskepp som finns i många kustnära kyrkor, är
ofta just votivskepp som skänkts som tack för att
besättningen återkommit helskinnade från någon
seglats, eller i hopp om att en kommande resa ska
välsignas.
Brott mot det kyrkliga kulturarvet
Ibland deponeras särskilt viktiga eller värdefulla
föremål på museum på grund av stöldrisk eller för
att kyrkomiljön inte är optimal och i stället placeras
en kopia i kyrkan. I samband med restaurering kan
föremål finnas hos en konservator. Föremål som hör
till det kyrkliga kulturarvet kan alltså återfinnas på
och därmed också bli stulna från andra platser än
kyrkor, även om det är mindre vanligt. I Brå:s nordiska
kartläggning (Brå 2006:2) uppgav två museer,
en hembygdsförening och en konservator att de förlorat
kyrkliga inventarier.
Ljusstakar är den enskilda typ av föremål som
försvunnit från flest antal kyrkor. Runt 15 procent
av kyrkorna uppger att de någon gång har förlorat
ljusstakar, och nästan lika många har förlorat
andra typer av lampetter, ljuskronor, kristallkronor
och andra kronor i malm och mässing. Flera
uppger också att de förlorat dopskålar, nattvardssilver
eller ospecificerat ”kyrksilver”. Föremål av
silver och andra ädelmetaller är de som historiskt
sett alltid varit eftertraktade av kyrktjuvar. Sådana
föremål ser ofta dyrbara ut även för ett otränat öga,
och skulle de inte vara alltför värdefulla har de åtminstone
sitt metallvärde. Ett föremål som det relikskrin
från 1200-talet som stals från Ullånger kyrka
av den spanske kyrktjuven är dock i det närmaste
ovärderligt.
Lampkronor är som regel lätta att ta ned och
fälla ihop eller plocka isär. Det är inte heller ovanligt
att se skulpturer och andra medeltida föremål
hängandes på väggen utan låsanordningar. Det har
tagits fram skyddsanordningar som kan hindra eller
försvåra stöld av såväl ljuskronor som träskulpturer,
men många föremål saknar ännu den typen av
skydd.
Endast ett par procent av kyrkorna (16 kyrkor)
har blivit bestulna på konst i form av oljemålningar
och andra typer av tavlor. Desto fler – ungefär var
tionde kyrka – har förlorat skulpturer, och relativt
ofta rör det sig om äldre träskulpturer.
Ett antal kyrkor har blivit bestulna på textilier
som kåpor, mässhakar, antependium, altarbrun
och kormattor. Andra typer av föremål som stjäls
ur kyrkorna är brudkronor, kollektbössor, timglas,
rökelsekar och ljusplåtar, men det finns också enstaka
exempel på stölder av mer udda föremål som
orgelpipor och kyrkstötar. Även antika stolar och
speglar stjäls ur kyrkorna, men även om de tillhör
en kyrkas inventarier är de kanske inte att betrakta
som just kyrkligt kulturarv.
Det är inte särskilt vanligt att kyrkor utsätts för
bokstölder, men det händer att biblar stjäls. Oftast
rör det sig om biblar från 1700- och 1800-talen. I
Brå:s studier finns uppgifter om att en kyrka har förlorat
en så kallad Gustav Vasa-bibel. År 1526 kom
den första översättningen av bibeln till svenska, utförd
av Olaus Petri och Laurentius Andreæ. Den
omfattade endast Nya testamentet och har kommit
att kallas Gustav Vasa-bibeln eftersom det var
kungen som beslutat om översättningen. Översättningen
kan ses som ett uttryck för kungens strävan
att frigöra Sverige från påven och Rom, och samtidigt
minska kyrkans makt på hemmaplan genom att
ge folket en möjlighet att själva ta del av Guds ord.
Gustav Vasa-bibeln speglar därmed dåtidens politiska
utveckling. (En fullständig version av bibeln i
svensk översättning gavs ut första gången år 1541.)
Kungen bestämde också att alla församlingar skulle
köpa in ett exemplar, och i dag beräknar man att
det finns cirka 120 finns kvar (Svenska Bibelsällskapet,
2008). Det är inte osannolikt att fler exemplar
försvunnit i stölder genom åren, då tidiga tryck är
mycket eftertraktade bland boksamlare. I materialet
nämns även förlust av en så kallad Karl XII-bibel.
Den gavs ut år 1703 i folioformat och spreds till
samtliga församlingar, där många också finns kvar
i dag. Karl XII-bibeln kom också att finnas i många
privata hem (Svenska Bibelsällskapet, 2008).
Bristande säkerhetsmedvetenhet
I intervjuer har det ibland förts fram att det i många
församlingar saknas kunskap och insikt om de kulturhistoriska
värden som representeras av olika
58 – del 1 del 1 – 59