Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

kyrkliga inventarier som målningar, skulpturer eller
altarskåp. En antikhandlare som intervjuats
menar att man inom kyrkan ofta vet för lite om de
konstföremål man har. ”De flesta kyrkor har inte
ens fotodokumentation på sina grejor och har ingen
aning om vad deras saker är värda.” Värdefulla
föremål kan vara uppställda eller upphängda utan
någon som helst skyddsanordning, samtidigt som
kyrkorna är öppna och obemannade, utan någon
bevakning. Det kan också vara så att silvret låses in
medan eftertraktade föremål som träskulpturer och
ljuskronor lämnas framme. En antikhandlare som
upptäckte att ett inköpt kyrkskepp i själva verket
var stöldgods, erbjöd församlingen att köpa tillbaka
det. Kyrkoherden tackade dock nej och föredrog att
behålla ersättningen från försäkringsbolaget, och
frågan är om även det ska tolkas som bristande intresse
för föremålets kulturhistoriska värde eller mer
som ett tecken på ett ansträngt ekonomiskt läge.
Det är förvånande att försäkringsbolagen ersätter
stölder trots att säkerheten är bristfällig, men den
ekonomiska ersättningen kan ändå inte täcka de
kulturhistoriska förlusterna. En tråkig konsekvens
av stölderna är att färre kyrkor i dag är möjliga att
besöka spontant, eftersom en del har börjat hålla
dem låsta även under dagen.
Intressen som krockar i skydd av inventarier
Kulturminneslagen ställer krav på församlingarna
att vårda och skydda kyrkobyggnaderna och inventarierna.
Kraven, vars främsta syfte i detta avseende
är att bevara kulturarvet, krockar ibland
med de uppgifter som kyrkan själv ser som viktiga.
Ett exempel är konflikten kring den nya orgeln i
S:t Nikolai kyrka i Halmstad. Länsstyrelsen ställde
som krav att den gamla fasaden skulle bevaras och
uppföras på den nya orgeln, men kyrkan menar att
detta skulle förstöra den nya orgelns kvaliteter såväl
ljudmässigt som estetiskt och har därför låtit bli att
återuppföra den gamla fasaden. Länsstyrelsens beslut
om att den gamla fasaden ska återuppföras står
fast, trots protesterna som bland annat tagit sig uttryck
i en flerspråkig nätpetition på egen webbplats
(se Brandel, 2007; Angeldorff, 2007).
Åsikterna kan gå isär även åt andra hållet, något
som till viss del gäller hanteringen av inventarieförteckningar.
Enligt kulturminneslagen är församlingarna
skyldiga att ha en förteckning över kyrkans
inventarier och minst var sjätte år kontrollera att
alla föremål finns kvar samt skicka en kopia av förteckningen
till Länsstyrelsen. En intervjuperson förklarar
att detta är något som ses med viss skepsis
från olika håll inom kyrkan eftersom förteckningarna
vid detta förfarande blir offentliga och man
menar därför att de kan användas som ”stöldkataloger”.
Samma oro har uttryckts vad gäller Historiska
museets webbplats Medeltidens bildvärld, där
kyrkornas kulturföremål presenteras med bild och
information som ålder och tillkomsthistoria (se Historiska
museet, 2008). Här är det bevarandemyndigheterna
som strävar efter att göra kultur arvet
tillgängligt genom att presentera det på internet,
och kyrkan som menar att föremålen genom denna
publicering hotas av stölder. Motiveringen för att
publicera informationen är, förutom att tillgängliggöra
föremålen, att de skyddas bättre av att många
har kunskap (Falkkloo, 2003). Detta kan jämföras
med det digitala fornminnesregistret, FMIS. Även
kring detta finns en oro att det kan underlätta brott.
Det bör framhållas att det egentligen inte finns fog
för oron att förteckningarna blir offentliga. Förteckningarna
överlämnades till landsarkiven i samband
med att kyrkan skiljdes från staten år 2000
och finns därför redan tillgängliga för allmänheten
(RAÄ, opublicerat arbetsmaterial).
Andra hot
Vid sidan av stölder kan nämnas ett i dag aktuellt
hot mot kyrkobyggnaderna – kopparstölder, där
tjuvar bryter loss stuprör och tak av koppar för att
sälja till skrothandlare. När detta skrivs har flera
kyrkor i Västernorrlands län under några dygn blivit
utsatta för omfattande kopparstölder (Eldeklint,
2008). Motivet bakom den typen av stölder är enkelt
– att sälja kopparskrotet, men med tanke på det arbete
som krävs och det relativt blygsamma pris kopparen
betingar är det inte ett särskilt lönsamt brott.
För några år sedan steg den internationella efterfrågan
och priserna och sedan dess har stölderna ändå
varit frekventa. De flesta stölderna begås av missbrukare
och småtjuvar, men det finns också indikationer
på mer organiserade grupperingar som genomför
metallplundringar i större skala. Stölderna
har därför uppmärksammats även av Rikskriminalpolisen,
som också pekar på att pengar från organiserad
brottslighet tvättas i skrotbranschen (Persson,
2007). Stölderna orsakar en åverkan på kyrkobyggnaden
som kan jämföras med de åverkansbrott som
drabbar fornlämningar.
Marknaden för kyrkliga inventarier
och religiös konst
Det verkar inte finnas någon egentlig marknad för
den kyrkliga konsten inom landet. En antikhandlare
som intervjuats är övertygad om att det som
stjäls i kyrkorna går på export. Han menar att det
säljs där det betalas bäst, exempelvis Tyskland när
det gäller barockföremål. En grossist i antikvitetsbranschen
menar dock att den tyska marknaden
har försvagats, annars nämns just den tyska marknaden
av flera intervjupersoner. Det sägs också finnas
en efterfrågan i Japan, där intresset för konst
och antikviteter är stort och där föremålen inte har
någon religiös laddning – ungefär på samma sätt
som Buddha-figurer är vanliga inslag i västerländsk
inredning. Viktiga marknadsländer är också de katolska
länderna. Fram till reformationen var även
Sverige katolskt, vilket gör att vårt medeltida kyrkliga
kulturarv röner stort intresse i dagens katolska
länder. Ett exempel är det relikskrin som stals av
den spanske kyrktjuven och som senare köptes in
av den spanska staten för ett museums räkning (se
del 2).
Ett krucifix eller en träskulptur av madonnan till
salu i Sverige skulle genast kännas igen som kyrklig
egendom, menar folk i antikbranschen. För en
tjuv är det därför ett säkrare kort att inrikta sig på
klassiskt tjuvgods som silver. ”Om jag ställde ut en
unik medeltida skulptur bredvid ett alldagligt silverföremål
i skylten hade silvret blivit stulet men ingen
hade brytt sig om träskulpturen”, säger en antikhandlare.
Exempelvis ljuskronor och kyrksilver i
form av ljusstakar eller vaser har inte heller alltid
lika starkt kyrklig prägel och kan därför matcha
en efterfrågan även inom landet. Enligt en antikhandlare
har många kyrkor sålt av unika föremål,
så det händer att kulturföremål från olika kyrkor
förekommer helt legitimt på marknaden. Det gäller
därför att se upp menar handlaren: ”… det finns
sammanhang där en barockfigur inte ska dyka upp
och då ska man tänka sig för”. Denna handlare berättare
att han själv bland annat handlat med legitima
föremål som funnits i Kalmar domkyrka, men
specificerar inte närmare vilken typ av föremål det
rör sig om.
De många stölderna i Härnösands stift såg ut
som ett trendbrott, där skulpturerna plötsligt blivit
mer stöldbegärliga än kyrksilvret. Det är sannolikt
så att stölderna av annat än silverföremål har ökat,
men det är fortfarande silver som ligger i topp.
Samtidigt menar intervjupersoner med kunskap
om marknaden att det inte finns någon stor marknad
för silverföremål. Orsaken till att silverföremål
ändå stjäls i så stor utsträckning kan vara att de har
ett värde även vid sidan av sitt kulturhistoriska och
antikvariska värde.
Det är inte bara i Sverige som kyrkorna råkar
ut för stölder, även i Italien är kyrkorna utsatta.
Bland stulna kulturföremål är religiösa föremål den
tredje största gruppen – på första och andra plats på
tjuvarnas prioriteringslista finns antika möbler och
konst enligt den italienska kulturarvspolisens statistik
(Ciotti Galetti, okänt årtal).
60 – del 1 del 1 – 61