Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

”Under natten har någon/några troligen gått
på [anmälarens] åker med en metalldetektor
för att leta efter gamla mynt. För 10 år sedan
så blev åkern fornmärkt men sedan dess har
ingen varit där och letat. Området som gärningsmannen
sökt på inatt var ca 50x50m,
det finns fotspår på åkern.”
”Målsäganden anmäler att okända personer
har varit på hans mark troligen med en metalldetektor.
De har trampat upp ca 200 kvadratmeter
åker och grävt på olika ställen.
Enligt målsäganden har man tidigare hittat
silverföremål på denna plats.
Målsäganden har pratat med polisen i Visby
som ev. skickar ut en patrull.”
Citaten ovan är fritexter ur tre olika anmälningar
som gjordes inom loppet av en månad. Dessa tre anmälningar
gjordes direkt till polisen av mark ägarna.
Någon månad senare inkommer ytterligare en anmälan
från en markägare. I det fallet hade markägaren
kontaktat en person på Länsstyrelsen som
samma dag besiktigade platsen och författade en
skrivelse med följande beskrivning:
”Åkern har uppenbarligen utsatts för plundring
av en eller flera personer med hjälp av
metalldetektor. Detta har förmodligen skett
för några veckor sedan, då åkern var nysådd.
Nu växte säden så högt att det var svårt att se
några fotspår. Dessutom har sannolikt regnet
som fallit efter sådden utplånat dessa. Groparna
låg gruppvis i relativt rak linje, ungefär
det mönster som blir, då man letar efter metallföremål
i åker med hjälp av metallsökare.
Den aktuella åkern ligger i ett fornlämningsrikt
område med husgrunder och stenhägnader
från äldre järnålder […] samt gravar,
gravfält […] och fyndplats för vikingatida
silverskatt […] . Det finns inga tidigare kända
fynd av ädelmetall från åkern. Dock har en
malsten påträffats här, vilket bör indikera
bortodlade husgrunder från äldre järnålder.”
Utredningen lades ned av polisen med motiveringen
”Brottet går uppenbart ej att utreda. Spaningsuppslag
saknas.” Polisen menar att det sällan finns något
att gå på i fall som dessa.
”Oftast har vi fått info för långt i efterhand
för att det ska vara något. Det som kommer
in är ibland för otydligt för att det ska
gå att skriva något. Bonden ser en grop och
kör över den. Det kan också hanteras som
inkommet tips, många småsaker kan leda vidare.”
(Gotlandspolis)
Från polishåll menar man att det finns motivation att
utreda de misstänkta brotten, om det bara är möjligt.
”Ett par gånger har det ändå spanats, även
nattetid. Men något konkret måste till [för
att det ska vara möjligt att avsätta spaningsresurser].”
(Gotlandspolis)
I början av 1990-talet lyckades man gripa fyra personer
som sedan fälldes i två olika mål för plundring
på Gotland. Dessa fall är unika och de fällande
domarna var resultatet av ett intensivt samarbete
mellan representanter för kulturmiljövården och
polisen. Polisen satte in spaningsresurser, genomförde
brottsplatsundersökningar och husrannsakningar
– åtgärder som mycket sällan blir aktuella
vid misstänkta fornminnesbrott. En intervjuperson
som arbetade som polistekniker på den tiden berättade
om gripandet i det ena fallet:
”Tyskarna upptäcktes av en privatperson
som ringde polisen. För att kunna kolla närmare
hämtade han en sekatör och klippte
häcken. När polisen kom kunde de gripas på
bar gärning, eller rättare sagt den ena greps
på bar gärning medan den andra sprang och
gömde sig. Han kom sedan fram och förklarade
att han bara blivit rädd för polisen som
ju hade vapen. Den nyutbildade polishunden
lyckades inte spåra upp hans utrustning, men
man hittade den senare när man inför huvudförhandlingarna
bestämde sig för att kolla en
gång till. De menade att de inte visste att det
var förbjudet att använda metalldetektor.”
Polisen kunde inte lokalisera några fynd hos gärningspersonerna,
som dock dömdes för att ha använt
metallsökare utan tillstånd. De dömdes till två månaders
fängelse, men lyckades rymma innan straffet
var avtjänat. Den i dag pensionerade polisteknikern
beskriver också hur mycket av det framgångsrika
arbetet under 1980- och 1990-talen hängde på kunskapen
och engagemanget hos enskilda personer:
”Civilpersoner kontaktar Majvor, hon vet allt
om olika fynd, olika söksätt och vilka spår som
lämnas och så vidare. […] Det var alltid Majvor
[Östergren, i dag länsantikvarie] som anmälde,
och hon hade alltid bra uppgifter. Då följdes anmälningarna
upp och de flesta greps.”
Kunskap och engagemang krävdes förstås också
från polisens sida. Teknikern berättade hur arbetet
kunde gå till:
”En gång när någon sett något, avsattes spaningsresurser
men vi hittade inget. Någon
hade bland annat sett en engelskregistrerad
bil, och folk var misstänksamma då eftersom
flera brott uppmärksammats. Sedan ringde
Vägverket, för de hade upptäckt något konstigt
föremål i vägkanten. Jag är ju bombtekniker
också, så vi åkte dit och tittade. Då var
det bottenplattan på en sökare, lösa kablar
stack ut. Det fanns bitmärken på den så vi
tänkte att det nog var en räv som dragit ut
den dit. Vi funderade på hur räven hade kunnat
gå tillväga och hittade efter en stund en
gömma med stövlar, flera sökare och annan
utrustning. Det här var någon gång i början
av 1980-talet, vi upptäckte och utredde flera
brott de åren.”
Brotten uppmärksammades också av medierna. Det
regionala nyhetsprogrammet ÖstNytt gjorde bland
annat ett inslag där man visade hur det plundringen
går till, men det som visades var att gärningspersonerna
använde stora ficklampor som kunde ses på
långt håll – vilket inte riktigt stämde med verkligheten.
Den pensionerade polisteknikern berättar att
man då fick ringa och ge en mer korrekt beskrivning
av tillvägagångssättet:
”Det här är nattliga gärningar, gärna sent på
hösten när det är becksvart ute. Sen använder
man små Maglite-lampor som man tejpar för
att ytterligare avskärma ljusstrålen så att den
inte upptäcks.”
I dag är det svårare att få polisen att agera på misstankarna.
Det är andra som arbetar i dag och dessutom
har polisen omorganiserats i grunden, vilket
också kan innebära svårigheter. Dagens poliser menar
dessutom att problemen inte uppmärksammas på
samma sätt och att man inte hör så mycket längre:
”Sista åren har det inte varit så mycket. När
jag började fanns en del iakttagelser, men nu
är det helt dött. Då var det utlänningar som
misstänktes och det var mer uppmärksammat.
Kanske är det mer inhemskt nu? Det
finns vissa teorier om att verksamma inom
branschen bidrar till att föra bort föremål.”
Stölder av fornfynd
När det finns misstanke om att metallsökare använts
för illegala utgrävningar är det svårt att bevisa
66 – del 1 del 1 – 67