Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Brå:s uppfattning att skadegörelse är ett större
hot mot landets fornlämningar än plundring (fyndbrott)
har kritiserats av enskilda poliser och arkeologer
(Söderling, 2007; Hennius, 2008).
Det marina kulturarvet
Tack vare den gynnsamma undervattensmiljön finns
det i Östersjön många välbevarade vrak. I Östersjöns
bräckta vatten trivs inte skeppsmasken, som annars
på kort tid kan förstöra allt trämaterial. En stor
del av de vrak som finns i svenska vatten är förlista
fartyg med ursprung från andra länder. Vraken på
Östersjöns botten är därför intressanta inte bara ur
svensk synvinkel utan även viktiga i ett internationellt
perspektiv. Enligt Andreas Olsson, chef för marinarkeologiska
enheten på Statens maritima museer,
är Östersjön världsunikt som den enda plats där helt
bevarade vrak av trä kan hittas (Säfström, 2007).
Vrak finns även på Västkusten, men få är välbevarade.
Vid sidan av vrak kan havsbotten även rymma
rester av bosättningar och försvarsanläggningar.
Uppgifter om vrak kan man hitta i SjöMIS 17 ,
Sjöhistoriska museets och Sjöfartsverkets maritima
informationssystem, som består av flera olika register.
I vrakregistret finns uppgifter om cirka 2 000
lokaliserade vrak, medan det i förlisningsregistret
finns uppgifter om 9 000 förlisningar från år 1720
och fram till 1920-talet, samlade från tidningsrapporteringar.
Till detta kommer det på 1600-talet
bildade Dykerikompaniets handlingar och uppgifter
från några mindre register (Statens maritima museer,
2008). Hur många skepp totalt som förlist i
svenska vatten är svårt att säga, men klart är att
bara en liten andel har lokaliserats. Ännu färre har
undersökts marinarkeologiskt. En undersökning
som pågått i snart 30 år är utgrävningen av regalskeppet
Kronan, som förliste på 1600-talet och lo-
17 Som nämndes tidigare är nu SjöMIS integrerat i FMIS som finns
tillgängligt via internet.
kaliserades år 1980 av Anders Franzén – som även
upptäckte regalskeppet Vasa i Stockholm ström (se
Kalmar läns museum, 2008). Sedan år 2007 finns
en utställning om Kronan och undersökningarna av
skeppet på Kalmar länsmuseum. Många skepp har
förlist utanför Gotland. Hittills har man lokaliserat
runt 140 vrak, varav tio har undersökts. År 1566
antas hela den dansk-lübska flottan med sina 15
skepp ha förlist utanför Gotland. Bara två av skeppen
har hittills undersökts och flera har ännu inte
lokaliserats (se Heritage Underwater, Maritime Archeology
Gotland, 2008a).
Marinarkeologiska undersökningar kräver
mycket resurser och har varit ett eftersatt område.
Den planerade men omstridda naturgasledningen
genom Östersjön har nu skapat möjligheter till fler
undersökningar utanför Gotland, då bolaget som
står bakom projekteringen har gått in som sponsor
för ett forskningsprojekt (se Heritage Underwater,
Maritime Archeology Gotland, 2008b och Nord
Stream, 2007).
Möjligheterna att uppleva det marina kulturarvet
i form av exempelvis vrak är en viktig drivkraft
för många dykare. Marinarkeologi och vrakdykning
är dock relativt små områden med få aktiva.
Svenska Sportdykarförbundet har runt 10 000 medlemmar
(Svenska Sportdykarförbundet, 2007), men
en mindre andel kan antas vara aktiva utövare (Einarsson,
2005). Marinarkeologiska sällskapet är en
ideell förening för historiker, marinarkeologer och
amatörintresserade som år 2004 hade 167 medlemmar
(Marinarkeologiska sällskapet, 2004).
Det uppskattas att cirka 300 svenska dykare ägnar
sig åt trimixdykning, en form av så kallad teknisk
dykning som gör det möjligt att dyka på upp
till 100 meters djup (Einarsson, 2005). Det innebär
att fler vrak blir tillgängliga för dykare, även vrak
som är belägna utanför den svenska territorialvattengränsen
och som därmed inte skyddas av nationell
lagstiftning.
Vad säger lagen?
För vrak och föremål som påträffas i vatten gäller
samma lagskydd och regler som för fasta fornlämningar
och fornfynd på land (se tidigare avsnitt om
fornlämningar och fornfynd). Vrak räknas dock
bara som fast fornlämning om det kan antas ha gått
100 år sedan ”skeppet blev vrak” (2 kap. 1 § 8 p
KML). Anmälan om fynd från vrak kan göras till
samma myndigheter som tar emot anmälan om fynd
på land, men kan också göras till Kustbevakningen.
Vrak och fornfynd som påträffas på internationellt
vatten och bärgas av ett svenskt fartyg eller förs till
Sverige tillfaller staten (2 kap. 4 § KML).
Ålderskriteriet för vrakskydd är omdiskuterat
då kulturhistoriska värden finns även i yngre vrak.
Exempelvis skulle inte Titanic, som gick till botten
år 1912, vara skyddat av kulturminneslagen om fartyget
hade förlist i svenskt farvatten. Det kan också
tyckas besynnerligt att inte heller de historiskt intressanta
fartygen som hamnade på Östersjöns botten
under andra världskriget omfattas av lagskyddet.
Därför är det relevant att inte bara diskutera de
vrak som kvalificerar sig som fornlämningar enligt
lagens mening. Beroende på lagstiftning, intresse
och utsatthet kan vrak och andra marina lämningar
delas upp i följande kategorier:
• trävrak
• metallvrak
• vrak äldre än 100 år
• vrak yngre än 100 år
• lösfynd (fornfynd som till synes saknar samband
med ett vrak)
• vrak inom respektive utom territorialgränsen.
Hur ser hoten ut?
Fornlämningar i form av vrak är utsatta på flera
sätt. Ankring, fiske, giftutsläpp, muddringar, nedläggning
av kabel och andra aktiviteter kan orsaka
skador och snabbare nedbrytning av vraken. Dessutom
riskerar vraken att utsättas för plundring (se
Brå 2006:2 och Folcker, 2003).
Lars Einarsson vid marinarkeologiska enheten,
Kalmar läns museum, avslutade år 2005 en fyra år
lång studie som gick ut på att uppskatta skador på
djupt liggande vrak (Einarsson, 2005). Han kommer
fram till att det, precis som när det gäller fasta
fornlämningar på land, är näringsverksamhet som
är det största hotet mot dessa vrak. Motsvarigheten
till skogsbrukets skador på fasta fornlämningar
i skogsmark är det industriella fisket som orsakar
stora skador på vrak, främst genom bottentrålning. I
första hand är det trävrak som skadas av trålningen.
Träskroven ger vika för trålen och innebär därför
ingen risk för skador på fiskeredskapen. Dessutom
kan det vara gott om fisk runt trävrak. Metallvraken
däremot kan skada redskapen och därför är de
yrkesverksamma fiskarna mer uppmärksamma på
att undvika dem. Ändå händer det då och då att trålar
fastnar i metallvrak. Einarsson framhåller också
ett annat problem med trålning över trävrak; material
och föremål riskerar att rubbas från sin kontext
och sedan uppfattas som lösfynd när de påträffas av
dykare, vilket innebär att upphittaren i många fall
kan behålla fyndet utan att anmäla det.
Metallvrak har i stället visat sig vara mer utsatta
för plundring. Ett problem är att endast vrak efter
skepp som har förlist för minst 100 år sedan betraktas
som fornlämning. Många metallvrak är yngre
och hinner därmed plundras eller förstöras innan
de uppnår den ålder som krävs för kulturminneslagens
skydd. Farhågorna över vrakplundring växte
efter andra världskriget, då dykutrustning började
bli tillgänglig bland större grupper. Som nämndes
tidigare har dyktekniken i dag utvecklats ytterligare
och gjort vrak på allt större djup tillgängliga
för dykarna. Einarsson (2005) ger två exempel på
metallvrak på större djup – hjulångaren S/S Malmöhus,
förlist år 1882 och beläget på 38 meters djup i
Kalmarsund, och S/S Emmy Haase, förlist år 1887
och beläget på 58 meters djup, strax utanför svenskt
territorialhav i närheten av Öland. Dykfrekvensen
på de båda vraken är enligt Einarsson relativt låg,
runt 5–10 besök årligen, men båda vraken har blivit
72 – del 1 del 1 – 73