Ett arkiv bygges upp- kammararkivet under riksarkivets ... - Visa filer

Ett arkiv bygges upp- kammararkivet under 

riksarkivets ledning 

Av Holger Wichman 

I ett tidigare nummer av Arkiv, samhälle och forskning (ASF) 

har jag skildrat den långa och tidvis hätska dragkampen om 

kammararkivet mellan kammarkollegiet och riksarkivet, vilken 

slutade med riksarkivets seger vid riksdagen 1921. Där har även 

redogjorts för de beslut och överenskommelser, som måste fattas, 

innan kammararkivets övergång till riksarkivet trädde i kraft 

med ingången av 1922. 1 

För riksarkivet var det en glädjande men dyrköpt seger. Det 

fick övertaga det äldsta, största och värdefullaste arkivbeståndet 

näst efter det kungl. kansliets arkiv men samtidigt ett arkiv, som i 

stora delar var alldeles oordnat eller ordnat efter föråldrade 

principer. Det måste vidare behålla kammararkivets gamla lokaler, 

som inte bara var till bristningsgränsen fyllda med handlingar 

utan också i flera avseenden fordrade en genomgripande upprustning. 

Och trots de nya stora arbetsuppgifter, som därmed 

lades på riksarkivet, erhöll det inte därtill svarande ökade personella 

resurser utan endast anslag till en ny amanuens och två 

expeditionsvakter. Riksarkivet måste därför taga arbetskraft till 

kammararkivet av sina egna begränsade resurser. 2 Hur man efter 

hand löste problemen och lyckades bemästra och ordna de samlade 

arkivaliernassarna är ämnet för den föreliggande uppsatsen. 

Kammararkivet under Bertil Boethius' chefskap. 

Från och med 1922 bildade kammararkivet i riksarkivet den s k 

femte eller kammararkivsektionen och underställdes arkivrådet 

för centrala ämbetsverks arkivvård Johan Axel Almquist. Denne 

kände arkivet väl genom sitt arbete med Den civila lokalförvaltningen 

i Sverige 1523---1630, som i fyra delar utkom 1917- 

Aberopade förteckningar och promemorior förvaras, om ej annat uppges, 

inom uppgivet gruppnummer i riksarkivets forskarexpedition eller kammararkivets 

ämbetsarkiv. 

l H. Wichman, Striden om kammararkivets övergång till riksarkivet, ASF 

1978, sid. 41ff. Senare har vissa sidor av kammararkivet behandlats av 

B. Broorne i Några bidrag till kammararkivets historia, Kungl. Vitterhets 

Historie och Antikvitetsakademiens årsbok 1979, sid. 148ff 

2 a.a., sid. 42 

73

1923. 3 Till sektionschef utsågs förste arkivarien Bertil Boethius, 

tidigare chef för tredje sektionen, vilken nu slogs ihop med andra 

sektionen. Därmed hade i kammararkivets ledning ställts en 

modem, praktiskt inriktad arkivman och framstående vetenskapsman, 

tillika organisatör av rang och arbetsmänniska som få, 

som har satt sin prägel på arkivet intill den dag som är. Under sig 

hade han till en början endast en amanuens, Per Samzelius, men 

redan under våren började amanuensen Sam Hedar och på hösten 

amanuensen Arne Forssell att åtminstone periodvis arbeta på 

sektionen. För katalogisering av biblioteket anlitades under några 

höstmånader skrivbiträdet vid kungl. biblioteket Märta Reuterswärd, 

men om något kanslibiträde fanns i arkivet före Gertrud 

Corin, som anställdes i riksarkivet hösten 1922 och i början 

av 1923 placerades i kammararkivet, förmäler inte källorna. Det 

kvinnliga inslaget representerades eljest av tre bokbinderskor, 

övertagna från kammarkollegiet. Slutligen och inte minst hörde 

till personalen två expeditionsvakter, Fritz Å bom och Erik Killander, 

båda likaledes ärvda från kollegiet. De blev efter hand 

fasta institutioner i arkivet och på många sätt nyttiga för den 

mångfald arbeten, som förestod. 4 

I första hand gällde det att förbättra lokalerna, vilkas dåliga 

skick varit den kanske allvarligaste anmärkningen mot kammarkollegiets 

skötsel av sina arkiv. 5 Förutom huvudlokalen i Birger 

Jarls torg 13 disponerade kammararkivet vid övergången till 

riksarkivet dels det s k Tornet, dvs ett par källarrum under ett av 

tomen till Wrangelska palatset, Birger Jarls torg 16, där kollegiets 

övriga ämb~tslokaler låg, dels gamla norra riksbankshuset 

vid Jämtorget, Osterlånggatan 53, i fortsättningen kallat Banken. 

På detta ställe hade en betydande mängd arkivalier placerats, 

främst leveranserna från kammarrätten av reviderade länsräkenskaper 

från 1800- och början av 1900-talet. 6 

Huvudlokalen bestod av fyra mindre expeditions- och ämbetsrum, 

ett rum för bokbindare samt tre magasinsvåningar. Även 

om vissa förbättringar av lokalerna hade vidtagits av kollegiet i 

a Arbetet utgavs i Meddelanden från svenska riksarkivet (MRA), Ny följd 

II: 6. Se även H. Wichman, Landskapshandlingarna i kammararkivet. En 

introduktion inför samlingens nyförtecknande med särskild hänsyn till 

Smålands handlingar, MRA 1978-1979 (manus) 

4 Månadsrapporter 1922, kammararkivets (KA:s) ämbetsarkiv; Arsberättelse 

1922, sid. 13, MRA; Föredragningslistor i personalärenden 26.1 1923, 

riksarkivets (RA:s) ämbetsarkiv 

s ASF 1978, sid. 59ff 

6 H. Wichman, Arkivdepån i Norra Bankohuset, ett femtioårigt provisorium, 

ASF 1958, sid. 70ff . 

74

örjan av 1900-talet, 7 kvarstod alltjämt stora brister. Tjänsterummen 

uppvärmdes fortfarande av kakelugnar, och kritik riktades 

överhuvud mot brandsäkerheten och mot att hyllfacken var 

så låga, att band och buntar måste förvaras med ryggarna uppåt, 

med risk för förslitning av den mot hyllbrädan vilande oskyddade 

framkanten. De båda rummen i Tornet var oeldade och saknade 

belysning. De var ej fuktfria och skildes endast genom trädörrar 

från vedkällare, där fotogenlampor användes som lyse. Lokalerna 

i Banken slutligen var likaså oeldade och utan belysning, och 

dagsljuset från fönstren var i många fall otillräckligt. För de 

ditflyttade arkivalierna hade grova ohyvlade trähyllor uppsatts i 

flera rum, men i andra låg volymerna travade direkt på golvet. 

Fönstren var i stort behov av justering, och en äldre tjänsteman 

har berättat, att duvor listat sig in genom trasiga , rutor och 

flaxade omkring i rummen. 8 

För att råda bot på missförhållandena igångsattes reparationer 

i huvudlokalen redan på sommaren 1921 och fortsattes och avslutades 

under följande år. För att öka brandsäkerheten i magasinen 

uppfördes bl a en brandsäker tvärvägg i vardera av de två 

nedersta bottnarna och golven belades med isoleringsmassa. Då 

magasinen för dessa arbeten måste utrymmas, begärde riksarkivet, 

att hyllorna vid uppmonteringen skulle byggas om för stående 

arkivalier. A v de omkring 400 hyllmeter handlingar, som 

genom omändringen icke skulle få plats på hyllorna, överflyttades 

i början av 1922 räntekammarböckerna 1700--1890 till riksarkivets 

s k gamla hus (Stenbockska palatset) och länsräkenskaperna 

1821-1830 till Banken. 9 För en blivande utvidgning av 

värmeledningen till hela byggnaden företogs en omläggning av 

rören, och värmeledning infördes också i ämbetsrummen, varigenom 

kakelugnarna kunde rivas och hyllor i deras ställe uppföras. 

Likaså utbyttes de elektriska ledningarna mot mer brandsäkra, 

och elektriskt ljus infördes även i magasinen. På riksarkivets 

begäran inrättades vidare ett nytt ämbetsrum på övre botten, det 

senare s k arkivrådsrummet, avsett för riksarkivarien eller arkivrådet, 

när uppgifterna krävde deras personliga närvaro i 

kammararkivet. 10 

7 ASF 1978, sid. 65 

s Betänkande rörande frågan om ordnande av de under kammarkollegium 

lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet, avgivet den 

10 juni 1919 av tillkallade sakkunniga, Sthlm 1919, sid. 12f. - Meddelande 

av expeditionsförmannen Olle Killander 

9 Månadsrapporter jan.-febr. 1922 

to Arsberättelsen 1921, sid. 328. Rummet användes av arkivrådet J. A. 

Almquist för arbetet Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden till hans 

bortgång 1950 och var därefter arbetsplats för arkivets tjänstemän. 

75

Då hylloma ändå måste nedmonteras, tog man också tillfället i 

akt att ändra hela uppställningen. I den översta våningen bereddes 

plats för de äldsta och värdefullaste eller mest använda 

serierna, landskapshandlingarna och övriga arkivalier från äldre 

Vasatid, jordeböckerna, avräkningskontorens arkiv och reduktionsmyndigheternas 

akter och handlingar. I de nedre våningarna 

uppställdes främst länsräkenskaperna efter 1630 och 

oordnade handlingar. Som en förberedelse för kommande 

ordningsarbeten reserverades efter flera av huvudbestånden utrymmen 

för väntade blivande accessioner ur ämnessamlingar och 

arkivsumpar. 1926 sammanfördes kammararkivets och riksarkivets 

bokbinderi. Till det rum, som då blev ledigt, flyttades huvuddelen 

av reduktionsarkiven, och vissa därav föranledda omflyttningar 

gjordes i övre magasinet. Arkivbestånden i huvudlokalen 

hade därmed fått den placering, som bortsett från smärre 

justeringar i sina huvuddrag blev bestående till överflyttningen 

till.Marieberg. 11 

Aven i filialerna i Banken och Tomet_genomfördes stora förändringar 

under 1922 och följande år. Over 5000 meter hyllor 

uppsattes i Banken, varigenom ordningsarbeten möjliggjordes i 

de tidigare delvis på golvet travade och oordnade räkenskaperna. 

Också leveranser från olika håll kunde mottagas: den nämnda 

överflyttningen från huvudlokalen, delar av på 1890-talet i riksarkivet 

deponerade och dittills i slottsvalvet förvarade verksräkenskaper 

samt nya leveranser av reviderade räkenskaper från riksräkenskapsverket, 

av vilka den första, omfattande länsräkenskaper 

1915-1917, mottogs redan i januari 1922. 12 Lokalerna rengjordes 

och vädrades dagligen, enär fuktskador observerats, och 

ett rum inreddes till arbets- och forskarrum och försågs jämte 

angränsande entrerum med värme, elektriskt ljus och toalett. 13 

Samtidigt gjordes ingången från Norra Bankogränd till huvudentre. 

I februari 1923 antecknades de första besökarna i Bankolokalen, 

som likväl på sommaren åter måste stängas och desinficeras 

med cyankalium, sedan det konstaterats, att hyllvirket och 

delvis också arkivalierna angripits av skadeinsekter. Från och 

med november 1923 hölls Bankens forskarexpedition öppen för 

allmänheten på bestämda tider tisdagar och fredagar, vilket sedan 

fortsatte till avflyttningen 1969. 

11 Arsberättelserna 1922, sid. 3, 1925, sid. 336, 1926, sid. 17, 1927, sid. 

19; Månadsrapport mars 1939. Se även B. Boethius, PM 12.2 1925 ang. 

sammanförandet av RA:s bokbinderi i en lokal, gruppnr 593 

12 Arsberättelse 1922, sid. 3f; Månadsrapport jan. 1922; B. Boethius, PM 

27.3 1923, gruppnr 553 

13 Arsberättelse och månadsrapporter 1922 

76

Fortsatt mögelbildning till följd av kondensationsfuktighet på 

väggarna föranledde bl a, att värmeledningen på hösten 1923 

utsträcktes till alla rummen, och följande år behandlades de 

mögelbelagda arkivalierna med formalin. Under 1924 fortsatte 

utbyggaodet av hyllinredningen med omkring 3000 hyllmeter, 

som beräknades täcka kammararkivets behov av accessionsutrymmen 

sju år framåt. 14 Följande år konstaterade riksarkivet i 

en skrivelse till byggnadsstyrelsen, att trots förbättringarna 

många brister ännu kvarstod, och framhöll särskilt den bristande 

brandsäkerheten och sättningarna i huset, som på grund av den 

tunga belastningen kunde innebära risk. 15 

Även i Tornet vidtogs redan första äret en del åtgärder, säsom 

rengöring och införande .av elektrisk belysning. 16 I sin decemberrapport 

konstaterade dock Boethius, att intet egentligen medhunnits, 

och "att åstadkomma elementär reda och snygghet inom 

denna magasinslokal får anses som en av det nya årets mest 

angelägna arbetsuppgifter". Under 1923 moderniserades hyllinredningen 

och rummen desinficerades mot trägnagare. Vissa 

bortflyttningar av arkivalier skedde redan 1922 och följande år, 

och ett länge närt önskemål att minska arkivsplittringen och 

avveckla arkivet i Tornet kunde realiseras 1928, då de återstående 

där förvarade taxeringslängderna 1831-1895 flyttades till 

Banken och uppsattes i den s k Silverkassan. 17 

De omfattande reparationerna, planeringarna och omflyttningarna 

upptog under dessa första år en god del av sektionschefens 

tid, medan amanuensen sökte hålla forskarexpeditionen öppen. 

Trots de pågående arbetena kunde kammararkivet 1922 betjäna 

1604 besökande och lämna ut 7481 volymer förutom 845 volymer 

för extern utlåning. 18 Samtidigt hann man påbörja inventeringen 

av arkivets bestånd. Delvis kunde därvid de förteckningar användas, 

som uppgjorts under ordningsarbetena kring sekelskiftet. I 

fall då förteckningar saknades, uppgjordes inventeringslistor, 

slutligen ett femtiotal och i de flesta fall egenhändigt skrivna av 

Boethius under uttryckligt framhällande av deras preliminära 

karaktär. Listorna utskrevs i slutet av 1930-talet i bokform! 9 

14 Arsberättelser 1923, sid. 199f, 1924, sid. 281 

1s MRA 1925, sid. 390 

16 Arsberättelse 1922, sid. 4 

17 Uppställningsfört 1924 för Tornet, gruppnr ä 501 

18 Månadsrapporter 1922 

19 Kammararkivets inventeringslistor (1922, kortreg.), resp. Kammararkivets 

inventeringsfört (1938), gruppnr ä 501 resp. 501 

77

Några av dem behåller alltjämt sin giltighet, men de flesta har 

efter hand ersatts av nya förteckningar. Av särskild betydelse var 

Boethius genomgång av kammararkivets ärobetsarkiv och uppordnande 

av däri befintliga arkiv- och aktförteckningar från äldre 

tider, vilka sedan legat till grund för rekonstruktionen av de olika 

arkiven och aktserierna. På samma sätt gjorde under Hedars 

ledning de båda expeditionsvakterna inventeringslistor över länsräkenskaperna 

och jordeböckerna i huvudlokalen. Av dessa listor, 

som likaså utskrevs i bokform, ersattes den över jordeböckerna 

1978 av en ny förteckning, medan en modern förteckning 

över länsräkenskaperna 1631-1820 ännu saknas. Länsräkenskaperna 

efter 1820 uppställdes och ordnades på de nyinredda hyllutrymmena 

i Banken. Utöver summariska uppställningsförteckni~gar 

nådde man likväl icke före 1930-talet. 

A ven andra reviderade räkenskaper blev föremål för åtgärder. 

Redan på sommaren 1922 avgav Sam Hedar en preliminär PM 

om tillkomsten, omfattningen och uppordnaodet av ecklesiastika 

räkenskaper i kammararkivet, vilken låg till grund för en plan 

rörande ordningsarbetet av Boethius. Ett första resultat härav 

var Hedars förteckning 1924 över Kyrka-, skol-, hospitals- och 

barnhusräkenskaper för de skånska provinserna och Bohuslän 

jämte inledning. Den senare skulle sedermera ingå i en längre 

utredning rörande hela komplexet av ecklesiastika räkenskaper i 

kammararkivet, som han publicerade 1926, och som även innehåller 

förteckningssammandrag. 20 Till de första åren hänförde sig 

också inventeringen och uppordnaodet av den stora mängd andra 

reviderade räkenskaper, som ingick dels i den av riksarkivet 1922 

återlämnade depositionen från 1890-talet av räkenskaper för 

verk och inrättningar, dels i leveranser från kammarrätten och 

riksräkenskapsverket av redogörelser för anslag, kommitteer, 

möten och utställningar. Uppställningen av dessa kom huvudsakligen 

att ske i Banken, och kortregister i dels kronologisk, dels 

alfabetisk ordning upplades över dem. Registren byggdes sedan 

på, så länge nya årgångar räkenskaper levererades från 

riksräkenskapsverket/riksrevisionsverket. 21 De grupper av reviderade 

räkenskaper efter 1630, som utgjorde den omfångsrikaste 

och växande delen av kammararkivets bestånd, var därmed omkring 

mitten av 1920-talet inventerade och planer uppgjorda för 

placeringen och behandlingen av kommande accessioner. 

Inventeringslistor kunde uppgöras, när serierna var något så 

2o PM 10.6 resp. 12.6 1922, gruppnr 553; utredningen tr. i MRA, Ny följd 

l nr 65, Sthlm 1926, sid. 201ff 

21 B. Boethius, PM 27.3 1923, gruppnr 553. Kortreg., som upplades av 

Lars Tunberg, har efter 1975, då leveranserna från RRV upphörde, utskrivits 

i bokform, gruppnr 553 

78

när samlade och volymerna bundna eller tillfredsställande buntade 

och identifierade. Men därutöver fanns sumpsamlingar av 

grovsorterade eller oordnade, obestämbara och lösa handlingar. 

Sedan man ur dessa fränskilt vissa räkenskaper och andra lätt 

urskiljbara smärre serier, inlade Boethius och hans medhjälpare, 

främst Hedar, Forssell och Ernst Nygren, resten i särskilda nummerserier. 

De för forskare i kammararkivet välkända Röda och 

Blå nummerserierna omtalas i årsberättelsen 1923 och omfattar 

handlingar äldre resp. yngre än 1630. Snart tillkom serierna 

Oordnade kammarhandlingar som nummer inom fyrkant och 

Oordnade reduktionshandlingar som nummer inom cirkel. Varje 

bunt fick ett nummer och en innehållsrubrik, specificerad eller 

allmän, och varje bunt motsvarades av ett kort i ett kortregister. 

För varje serie upplades också alfabetiska slagordsregister. På 

detta sätt blev handlingarna snabbt tillgängliga för forskarna och 

kunde vid de fortsatta ordningsarbetena efter proveniensbestämning 

placeras på sina rätta platser. Nummerserierna - utom 

kammarhandlingarna, som byggdes på in på 1940-talet - var i 

huvudsak avslutade på 1920-talet, vilket inte hindrat, att enstaka 

nummer även senare har tillförts dem. Framför allt har emellertid 

en minskning av serierna inträtt i och med att handlingarna 

inordnats i de proveniensenligt uppbyggda arkiven och serierna 

och numren därmed avvecklats. Genom hänvisningsnotiser är 

det sörjt för att handlingarna skall kunna återfinnas på sina nya 

platser. 22 

Utöver de genom numreringen nödtorftigt sorterade sumparna 

omtalas länge andra sumpsamlingar av bl a tullhandlingar, likvidationer 

och kammarrevisionshandlingar, livgedingshandlingar 

och baltiska och tyska räkenskaper, ja också helt "oordnade" 

eller "oplacerade" handlingar. Dessa har med tiden direkt inordnats 

och sumparna upplösts utan omvägen över nummerserierna. 

I månadsrapporten för september 1922 konstaterade Boethius 

med beklagande, att det i stort sett icke lyckats att i kammararkivet 

komma utöver de löpande göromålen och det förberedande 

inventeringsarbetet. Skulle sektionen över huvud väga upptaga 

ordningsarbeten av större omfattning erfordrades, att minst tvä 

tjänstemän regelbundet stod till dess förfogande utom sektionschefen. 

Redan under de första åren fårdigställdes dock några 

arkiv om än av mindre omfattning. Den första verkliga arkivförteckningen 

gällde 1613 ärs Älvsborgs lösen, som arkivarien Ivar 

Simonsson utförde pä sommaren 1922 under några månaders 

vikariat för Boethius. Han skrev därtill en historik och organisa- 

22 Kortreg. i gruppnr 520, 53. Kortreg. över Röda nr finns i gruppnr ä 510, 

sedan det 1962 ersatts av Jösbladsreg. 

79

tiansutredning och inledde därmed en i kammararkivet länge 

uppehållen tradition. Utredningen blev efter hans förtidiga död i 

januari 1925 tryckt i riksarkivets Meddelanden. 23 Inte långt efter 

kommer Tor Bergs förteckning över 1571 års Älvsborgs lösen 

(1923), ErnstNygrensöver Prostarnas tionderäkenskaper (1924) 

och Sam Hedars nämnda förteckning över Kyrka- m fl räkenskaper 

för Skånelandskapen och Bohuslän (1924). 24 

Boethius blev bönhörd beträffande personalens utökning, som 

f ö blev nödvändig genom öppnandet av forskarexpeditionen i 

Banken. Nya namn uppträder för längre eller kortare tid i arkivet, 

de redan nämnda Tor Berg och Ernst Nygren, i flera omgängar 

förordnad som sektionschef, Lars Tunberg, Einar Wendt och 

Lars S jödin m fl. D ä liksom senare har karriären ofta börjat i 

kammararkivet, som bland sin personal räknat blivande riksarkivarier 

och arkivräd, stads- och landsarkivarier samt chefer för 

Diplomatariekommitten och Svenskt biografiskt lexikon, vars 

förste redaktör f ö Bertil Boethius själv var 1918-1931, sätedes 

samtidigt som han var chef för kammararkivet. 

Efter mitten av 1920-talet anställdes i riksarkivet ett par personer, 

vilkas namn framför allt är förknippade med kammararkivet. 

År 1927 började kand. Arne Munthe, som det heter i årsberättelsen, 

"vissa förberedande arbeten för reduktionsarkivens 

slutgiltiga ordnande" . Fram till sin avgång 1948 för att tillträda 

rektoratet för Humanistiska läroverket i Sigtuna, där han redan 

förut tidvis undervisat, var han i huvudsak sysselsatt med denna 

stora uppgift, som bl a gav stoff till hans doktorsavhandling 1941 

och avsatte ett stort antal numera tryckta utredningar om 

reduktionsoch räfstmyndigheternas organisation, arbete och 

personal. 25 Redan innan riksarkivet övertog kammararkivet hade 

en inventering och registrering av vissa aktserier i reduktionsarkiven 

påbörjats. Denna fortsattes av främst fröken Corin och 

(fr o m 1924) fru Alma Löwenhielm och resulterade 1928 i ett av 

Hedar utredigerat sammanfattande register över vissa 

reduktions- m fl myndigheters akter, som ingår som särskilda 

band Al i den numera färdiga arkivförteckningen över 

23 l. Simonsson, Älvsborgs lösen 1613, MRA, Ny följd l nr 69, Sthlm 

1927, sid. 448ff 

24 Fört. över Älvsborgs lösen 1571 och 1613 har sedermera renoverats 

1958 resp. 1964 

25 A. Munthe, Joel Gripenstierna. En storfinansiär från Karl Xl:s tid, 

Upps. 1941; Dens., Studier i drottning Kristinas och reduktionens historia, 

Sthlm 1971 (Skr. utg. av sv. riksarkivet, nr 2). Utredningen om Likvidationskommissionen 

tidigare publicerad i MRA 1931, sid. 83ff, och Till 

förmyndarräfstens historia i HT 1936, sid. 253ff 

80

eduktions- och räfstmyndigheternas arkiv. Till grund för registreringen 

låg gamla aktregister från 1700-talet i kammararkivets 

ämbetsarkiv. 26 

Året efter Munthe anställdes fil mag fröken Karin Burström, 

snart gift Molin, i riksarkivets bokbinderi för att utföra, som det 

heter, "konserveringsarbeten, som fordrade vissa arkivaliska förkunskaper." 

Hon fick speciellt hand om kontrollen av landskapshandlingarnas 

konservering och placerades 1929 i kammararkivet. 

27 Genom sin intima kännedom om arkivbestånden och sitt 

spårsinne vid placeringen av ur sina sammanhang lösryckta handlingar 

fick hon där till sin avgång med pension 1969 rika tillfällen 

att även utanför konserveringsarbetet göra stora insatser. 

Efter de egentliga inventeringsarbetena vidtog två därmed nära 

sammanhängande uppgifter, dels rekonstruktionen av äldre 

splittrade samlingar och dels återfåendet av tidigare till andra 

myndigheter överlämnade handlingar. Efter en av Boethius uppgjord 

promemoria, som i maj 1923 godkändes på gemensamt 

sammanträde mellan kammarkollegiet och riksarkivet, inleddes 

en systematisk genomgång av de under 1800-talet bildade ämnesordnade 

samlingarna i syfte att återföra däri placerade fogde- och 

specialräkenskaper till landskapshandlingar och länsräkenskaper. 

28 Att återfinna de tidigare platserna för de avsöndrade volymerna 

och fragmenten visade sig vara ett ytterst grannlaga arbete. 

Särskilt för fragmentens placering utvecklades metoder att 

hitta rätt "med anlitande av all bevarad evidens, inklusive fuktfläckar, 

brandskador och avtryck av omslag, sy hål och dylikt". 29 

Bland dem, som under 1920-talet sysslade med denna återflyttning, 

må nämnas Lars Sjödin och Alma Löwenhielm, vilka 

främst gick igenom samlingen Slott och gårdar, samt Tor Berg, 

som förtecknade de till en egen serie utbrutna räkenskaperna för 

de särskilda fögerierna för förbrutna gods under Karl IX:s och 

Gustav II Adolfs regeringar, vilka sedan återfördes till sina ursprungliga 

platser i landskapshandlingarna. 30 Ett förarbete till en 

26 Inledning till fört. av S. Hedar i 1928 års fört.-ex. - Ett kortreg. över 

likvidationsakter efter Malmstens fört. över dessa slutfördes 1930 (Årsberättelsen 

1930, sid. 23) och har också utskrivits i bokform 

27 Årsberättelse 1928; Månadsrapporter 1929 

28 Boethius' PM är tryckt i MRA, Ny följd I nr 64, Sthlm 1926, sid. 181ff 

29 Årsberättelse 1925, sid. 347 

30 Bergs fört. (1927) i gruppnr 5121; hans utredning tr. i MRA 1927, 

Sthlm 1928, sid. 118ff, särskilt sid. 205f. Själva inordnandet av räkenskaperna 

i landskapshandlingarna utfördes av F . Åbom (månadsrapport sept. 

1930) 

81

liknande återflyttning var den av Sam Hedar uppgjorda förteckningen 

över Ecklesiastika räkenskaper före 1630 (1926), som var 

ett led i hans nämnda arbete med de ecklesiastika räkenskaperna. 

De ingick i ämnessamlingen Kyrkor, skolor och hospital, och 

Boethius hade i sin ordningsplan i juni 1922 (sid. 78) även berört 

behandlingen av dem. Att räkenskaperna borde utbrytas ur ämnessamlingen 

fann han vara alldeles klart. Mer diskutabelt var, 

om de skulle inordnas i landskapshandlingarna enligt den föreliggande 

ordningen efter landskapsgrupp, årtal och nummersignum 

eller enligt "en annan mer rationell ordning, varvid väl endast 

den redan 1914 föreslagna efter fögderier- och övriga räkenskapsenheter 

- kan komma i betraktande". Han föreskrev därför 

t v en provisorisk uppställning av räkenskaperna "i anslutning 

till men utanför resp. ämnessamlingar". Så skedde också, 

och först 1939 inordnades de ecklesiastika räkenskaperna i serien 

Landskapshandlingar. 31 

Den tveksamhet, som röjer sig i Boethius' uttalande i juni 1922, 

visar den stora lockelsen i att pli fogderäkenskaperna tillämpa 

ordningen i J A Almquists just fullbordade stora organisationsutredning 

i Den civila lokalförvaltningen. Samma tveksamhet 

kvarstod i hans PM från maj 1923, dock med en viss ej oväsentlig 

förskjutning. "Jag har ännu icke", skriver han, "kunnat stadga 

min mening därom, huruvida den så länge eftersträvade bekvämare 

översikten över landskapshandlingarna bäst kan vinnas 

genom en detaljerad förteckning på grundvalen av den nu utförda 

organisationsutredningen eller genom en omordning av själva 

arkivalierna." Hur valet än utfölle, fann han det dock nu positivt 

att till landskapshandlingarna återföra de därifrån avskilda räkenskaperna 

och fragmenten. Det skulle underlätta vid rekvisitioner 

samt vid lagnings- och konserveringsarbeten. Man skulle 

vidare erhålla en full översikt över materialet i landskapshandlingarna 

och ur ämnessamlingarna få bort de med handlingar av 

annan natur sammanblandade reviderade räkenskaperna. 32 Den 

gamla ordningen i landskapshandlingarna kom i själva verket att 

bestå, och Alrnquists fögderiindelning har, bortsett från vissa 

smärre sammanhang, endast använts vid Arne Forssells uppordnande 

av Baltiska fogderäkenskaper. 33 Den av Boethius antydda 

utvägen att i stället förteckningsmässigt utnyttja fö~deriindel- 

31 Hedars fört. i gruppnr 5121 

a2 Boethius' PM 23.5 1923, MRA, Ny följd I nr 64, Sthlm 1926, sid. 185 

aa Jfr A. Forssell, PM 18.6 1924 ang. ordnandet av i kammararkivet befintliga 

reviderade baltiska räkenskaper frän tiden 1561-1630, gruppnr 

514 

82

niogen på landskapshandlingarna skulle däremot prövas under 

följande decennier. 

Kort efter kammararkivets övergång till riksarkivet började 

återflyttningen av tidigare till andra arkivinstitutioner överförda 

samlingar. Riksarkivet överlämnade redan under de första åren 

åtskilliga under 1800-talet och början av 1900-talet avsöndrade 

handlingar såsom Strödda kamerala handlingar, 34 Finska cameratia 

och räkenskaper, Baltiska räkenskaper och reduktionshandlingar, 

Provianträkenskaper, Skeppsgårdshandlingar, Varuhus 

och handling mm. 35 Likaså erhöll kammarkivet de med dess 

samlingar närbesläktade handlingar, som år 1900 överlämnats 

från norska riksarkivet, huvudsakligen fogderäkenskaper från 

Jämtland och Härjedalen före 1645. 36 Med krigsarkivet träffades 

en överenskommelse 1929 om gränsdragningen mellan dess och 

kammararkivets bestånd, som under årens lopp resulterat i dels 

återförande av en del militära och civila räkenskaper, dels vissa 

samförteckningar. 37 

Med kammarkollegiet pågick enligt de 1921 träffade avtalen 

ett jämnt utbyte av arkivalier. 38 Strömmen gick här åt båda 

hållen och underlättades av att en tjänsteman i kammararkivet 

fr o m december 1922 hade halvtidstjänst i kammarkollegiets 

arkiv. 39 Den förste gemensamme tjänstemannen var Sam Hedar, 

som i kammarkollegiet bl a uppordnade det svårt brandskadade 

tredje provinskontorets arkiv (1928), det första av kammarkollegiets 

kontorsarkiv som blev färdigt. I enlighet med föreskrifter i 

bägge verkens instruktioner ägde samråd rum mellan kollegiet 

och riksarkivet i viktigare principiella arkivfrågor. Så var fallet 

med de nämnda frågorna om återförandet av räkenskaper från 

ämnessamlingarna till landskapshandlingarna och om utbytet av 

arkivalier med krigsarkivet. Förhållandet mellan verken utvecklade 

sig bättre och lugnare än man efter de tidigare häftiga 

meningsbrytningarna vågat hoppas. 

34 I riksarkivet behölls en rest, även benämnd Strödda kamerala handlingar, 

innehållande handlingar, som icke härrör från KA 

35 Arsberättelser 1922, sid. 3, 1923, sid. 146, 1924, sid. 295 

36 l. Simonsson, PM 11.8 1923 ang. överflyttande till kammararkivet av 

vissa i riksarkivet förvarade räkenskaper över forna norska och danska 

provinser, gruppnr 514 

37 PM 16.2 1929 ang. utbyte av arkivalier mellan kammararkivet och 

krigsarkivet, MRA 1929, sid. 64. Jfr B. Broome, Bidrag till krigskollegiets 

arkivs historia, Medd. frän krigsarkivet, VIII, Uddevalla 1981, sid. 78f 

38 Se ASF 1978, sid. 41 


83

Tvä länge aktuella arkivfrägor fick på 1920-talet om än tillfälliga 

lösningar och skulle genom åren ge kammararkivet mycket 

arbete. Sedan 1910 hade man diskuterat möjligheten att gallra i 

de reviderade länsräkenskapernas omfattande och växande verifikationsmateriaL 

Saken togs åter upp av riksarkivet 1924 och 

avgjordes efter utredningar genom kungl. brev den 18 juni 1925 

och 18 juni 1927. Från riksarkivets sida deltog Bertil Boethius i 

utredningsarbetet, och han åtnjöt därför i flera perioder tjänstledighet 

från sektionen. De sakkunnigas betänkande präglas i hög 

grad av hans djupa insikter i arkivproblematiken och starka 

känsla för räkenskapernas och inte minst verifikationernas betydelse 

- varje mänsklig aktivitet avsätter en inkomst- eller 

utgiftsnotering i en räkenskap, är en av de lärdomar han en gång 

gav författaren av denna uppsats. Emellertid ansågs på sina håll 

den försiktiga gallring, som föreskrevs, vara otillräcklig. Riksarkivet 

skulle bli sannspått i sitt uttalande, att frågan, när mer 

erfarenhet vunnits, skulle återupptagas och gallringen då utsträckas 

till andra grupper i verifikationsmaterialet. 40 

Ett annat garnmalt ärende, som berörde kammararkivet, gällde 

de medeltida pergamentsomslagen kring räkenskaperna från 

1500- och början av 1600-talet. Dessa hade tidigt tilldragit sig 

biblioteksmännens uppmärksamhet, och krav hade rests, att omslagen 

skulle avtagas och överlämnas till kungl. biblioteket. Detta 

upprepades i en utredning 1914 av dåvarande förste bibliotekarien, 

sedei'rnera riksbibliotekarien !sak Collijn. En dragkamp 

började mellan biblioteks- och arkivintressen, som 1927 resulterade 

i att Kungl. Maj:t åt riksarkivet och riksbibliotekarien uppdrog 

att företaga en ny noggrann och detaljerad inventering, 

fotostatisk kopiering och vetenskaplig katalogisering av samtliga 

pergamentsblad i riksarkivet och kammararkivet. Sedan 1930 års 

riksdag anvisat medel för ändamålet, anställdes på kungl. bibliotekets 

stat Dr. phil. Toni Schmid för uppdraget, som beräknades 

bli fullgjort på tre år. 41 

Så hade under 1920-talet grunden blivit lagd för kammararki- 

40 Arsberättelser 1925, sid. 358, 1927, sid. 37. Det senare gallringsbrevet 

tr. i MRA 1927, sid. 61, och sakk:s betänkande och flera yttranden i MRA 

1938, sid. 55ff 

4t l. Collijn, Redogörelse för på uppdrag af Kungl. Maj:t i kammararkivet 

och riksarkivet verkställd undersökning angående äldre arkivalieomslag, 

Sthlm 1914; ED:s ämbetsskriv. 9.12 1927, tr. i MRA 1927, sid. 65. Se även 

Årsberättelser 1929, sid. 2f, 1930, sid. 2; A. Claesson, Avtagande av pergamentsomslag, 

PM 9.2 1978, gruppnr 515, samt ang. katalogiseringsarbetet 

T. Schmid, Undersökningen av medeltida svenska bokfragment Seandia 

1933, sid. 103ff. - T. Schmid blev 1921 Dr. phil. i Wien och 1931 

fil. dr i Lund 

84

vets rekonstruktion, och såväl där som i kammarkollegiet hade 

resultaten börjat visa sig i form av förbättrade lokaler, systematisk 

uppställning, de första ordnade och förtecknade samlingarna 

samt planer och beslut beträffande den fortsatta verksamheten. 

Utom redan nämnda arbeten kan ytterligare nämnas de redan 

1924 påbörjade registreringarna av Befordringsakter och av 

Kungl. brev i landskapshandlingarna, vilka sedan dess fortgått 

med många och långa avbrott och ännu ej helt avslutats. Mycken 

tid ägnades vidare åt katalogisering och komplettering av kammararkivets 

bibliotek 4 2 samt åt lagning och konservering av skadade 

handlingar - det må påpekas, att de i kammararkivet 

välkända svarta lapparna, som marker~! skadade volymer, började 

användas redan på våren 1922. 43 Aven om resultaten uppnåtts 

genom hela personalens samverkan, tillkommer likväl äran 

härför främst sektionschefen, som dragit upp riktlinjerna för 

utvecklingen och fostrat en stab av kunniga och entusiastiska 

medhjälpare. Tyvärr fick Bertil Boethius icke länge och odelat 

ägna sig åt den angelägna uppgiften. Han drogs tidigt till andra 

värv, var långa tider t f arkivråd och riksarkivets gallringsexpert 

och slutligen sakkunnig för ordnande av Stockholms arkivförhållanden. 

Ar 1930 tog han definitivt steget från kammararkivet till 

stadsarkivet och fick samma år professors namn. Till riksarkivet 

skulle han återkomma 1944, då som riksarkivarie. 

Kammararkivet på 1930-talet och under kriget 

Bertil Boethius' efterträdare som förste arkivarie och chef för 

kammararkivet blev Walfrid Enblom, vilken som ende sökande 

utnämndes den 27 juni 1930. Han hade inträtt i riksarkivet 1917 

och blivit andre arkivarie 1919. Inom riksarkivet hade han tjänstgjort 

på flera sektioner, utfört publikationsarbeten och deltagit i 

den inventering av herrgårdsarkiv, som riksarkivet inledde 1929. 

Vid tiden för utnämningen var han sedan augusti 1928 t f sektionschef 

i kammararkivet under Boethius förordnande som arkivråd. 

Han var således inte främmande för dess speciella förhållanden, 

även om han enligt egen utsago på grund av andra 

uppdrag i riksarkivet icke haft tillfälle att utföra några särskilda 

arkivarbeten inom sektionen. 44 Redan 1931 blev Enblom själv 

förordnad att under arkivrådet J A Almquists fortsatta tjänstle- 

42 E. Nygren, PM 18.8 1923 ang. inköp av handböcker för kammararkivets 

bibliotek, gruppnr 593 

43 Månadsrapporten maj 1922 

44 Enbloms meritfört., ED konseljakt 27.6 1930 nr 7, RA 

85

dighet vara t f arkivråd, vilket varade även under 1932. Under 

dessa år förestods kammararkivet i stället av andre arkivarierna 

Per Samzelius (1931) och Tor Berg (1932), som båda tidigare 

tjänstgjort inom sektionen. Fr o m 1933 återtog Enblom ledningen 

av kammararkivet. 

Den förste-arkivarietjänst, som riksarkivet inte erhållit, när 

kammararkivet införlivades 1922, lyckades det utverka fr o m 

budgetåret 1938/39, då den tidigare sammanslagningen av andra 

och tredje sektionerna upphörde. Till innehavare av den nya 

förste arkivarietjänsten utnämnde Kungl. Maj:t den 15 augusti 

1938 andre arkivarien Sam Hedar, som från början av september 

blev sektionsföreståndare för kammararkivet, då Walfrid Enblom 

samtidigt övertog tredje sektionen. 45 Hedar, som inträtt i 

riksarkivet 1921, hade sedan 1922 haft sin huvudsakliga tjänstgöring 

förlagd till kammararkivet och - till juni 1929 - kammarkollegiets 

arkiv. I båda institutionerna hade han utfört eller lett 

flera stora inventerings- och ordningsarbeten och hade i Meddelanden 

från riksarkivet publicerat artiklar ur kammararkivets 

historia och fynd i dess handlingar. År 1934 utgav han första 

delen av Kammarkollegiets protokoll (1620-1638), som senare 

skulle utkomma med ytterligare två band (t o m 1642). År 1935 

disputerade han på det arkivhistoriska ämnet Enskilda arkiv 

under karolinska enväldet, vartill han icke minst i reduktionsoch 

räfstarkiven och andra samlingar i kammararkivet funnit ett 

rikhaltigt och tidigare till stor del obeaktat material. Hedar var 

således väl förtrogen med det kamerala materialet. Hans verksamhet 

som sektionschef varade till ingången av 1945, då han 

utnämndes till arkivråd. Den inföll till större delen under en tid, 

då krigsförhållandena på många sätt förryckte och förlamade det 

normala arbetet. 

Till förste arkivarie efter Hedar utnämndes kort före krigsslutet 

andre arkivarien Lars Sjödin. Han började i riksarkivet 1924 

och hade tjäntgjort inom alla sektioner och medeltidsavdelningen. 

Sjödin utgav flera uppsatser med ämnen från 1400- och 

1500-talen och disputerade 1943 på en avhandling om Kalmarunionens 

slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig. Även som historiker 

hade han således nära anknytning till kammararkivet med 

dess rika 1500-talsmaterial, och han hade både på 1920- och 

1930-talen tidvis haft sin arkivtjänstgöring förlagd dit. 46 

De riktlinjer, som under 1920-talet dragits upp för kammararkivets 

ordnande, och angelägenheten att slutföra påbörjade ar- 

45 Personalföredragningslista 18.8 1938, RA:s ärobetsarkiv 

46 Sjödins meritfört., ED konseljakt 27.4 1945 nr 14, RA 

86

eten var vägledande för den fortsatta verksamheten. Bland 

arbetena märkes äterföraodet av landskapshandlingarna frän olika 

ämnessamlingar, som pägick under hela 1930-talet och blev 

avslutat lagom till krigsutbrottet och evakueringen av 1500- 

talsmaterialet. Ett annat av Boethius initierat arbete att ordna 

och förteckna Boskaps- m filängder resp. räkenskaper och rannsakningar 

1620---1641 slutfördes 1932 av Gertrud Corin och Arne 

Munthe. 47 Uppordningen av Baltiska fogderäkenskaper 1561- 

1630 fortsattes av Arne Forssell in på 1930-talet, men förteckningen 

blev sedan liggande ofullbordad och färdigställdes först 

1959 efter kompletteringar av arkivarien E vald Blumfeldt. 

Under hela perioden pågick Sam Hedars genomgång av 

oordnade kammarhandlingar, som även gav material till flera 

ordningsarbeten av de yngre tjänstemän, som för längre eller 

kortare tid tjänstgjorde vid sektionen. Arne Munthe fortsatte 

sina utredningar rörande reduktionsoch räfsmyndigheternas 

organisation och personal, vilka var den nödvändiga förutsättningen 

för ett slutligt uppordnande av de mycket splittrade och 

hoprörda arkiven. Undersökningarna upphörde temporärt 1935, 

då Munthe grep sig an med att slutordna och förteckna reduktionskollegiets 

arkiv. Under senare delen av 1930-talet och början 

av 1940-talet låg arbetet dock tidvis nere. En förteckning 

över Köpegodskontorets arkiv förelåg 1939 och under de sista 

krigsåren tillkom några utredningar, men arbetet var på intet sätt 

avslutat vid Munthes avgång ur riksarkivet 1948. Samtidigt fortsattes 

genom kanslipersonal registreringen av nya aktserier i det 

stora arkivkomplexet. Dessa register har sedermera utskrivits 

och ingår nu i den föreliggande arkivförteckningen över reduktions- 

och räfstarkiven. 48 

Ett nytt initiativ, ehuru efter en gammal tanke, var uppläggandet 

av en ny huvudförteckning för landskapshandlingama, byggd 

på fögderiindelningen och -numreringen i Den civila lokalförvaltningen.49 

Den första daterade förteckningen, som blev färdig 

enligt denna modell, uppgjordes av Alma Löwenhielm för Värmlands 

handlingar (1935). Förteckningen över Jämtlands och Härjedalens 

handlingar, som fru Löwenhielm arbetade med 1931, 

ingick s~dermera i förteckningen över Norrlands handlingar 

(1956). Aven Smålands, Västmanlands och Dalamas handlingar 

synes ha börjat förtecknas på 1930-talet, men förteckningarna 

47 Fört., gruppnr 511; B. Boethius, PM 16.8 1929, 21.4 1930 och A. 

Munthe, PM 5.3 1931, gruppnr 511 

48 Arbetenas gång kan följas i fört. över Förteckningar resp. Promemorior 

i KA, gruppnr 501 

49 Se sid. 82f 

87

har förblivit ofullbordade. 5° Märkligt nog tiger källorna helt både 

om initiativtagaren till förtecknandet och om arbetets fortgång. I 

och för sig låg uppgiften nära till hands på grund av både de 

gamla förteckningarnas ·otillfredsställande skick och den tidigare 

förda diskussionen, som måste ha aktualiserats, ju mer arbetet 

på räkenskapernas återförande ur ämnessamlingarna fortskred. 

Förteckningsarbetet upphörde senast, när landskapshandlingarna 

evakuerades 1940, men skulle återupptagas efter kriget, då 

under Lars Sjödins ledning. 

N å gr a smärre förteckningar över speciella längder i landskapshandlingarna 

utfördes även under denna period, av Hedar över 

Förmögenhetsbeskattningarna 1599 och 1601 (1936), som också 

blev ämne för en uppsats 51 , och av Mirjam Höijer över Hjonelagslängderna 

1609--1611 (1944 men påbörjad 1934 52 ) . En sockenregistrering 

av tiondelängderna pågick, men de sammanfattande 

förteckningarna över tiondelängderna tillhör följande period. 

Bättre kan vi följa tillkomsten och fortgången av ett annat stort 

förteckningsarbete, ni!ffiligen av de i länsräkenskaperna ingående 

mantalslängderna 1642-1820, som tog sin början i oktober 

1931. Som ofta var intentionen ursprungligen blygsam. Till hjälp 

för framtagningen liksom för släkt- och personforskarna, för 

vilka längderna utgjorde en huvudkälla, ville man till en början 

registrera, i vilken volym mantalslängderna ingick, när två eller 

flera verifikationsband förekom samma år. Expeditionsvakten 

Fritz Åbom, som just fått sin inventeringsförteckning över länsräkenskaperna 

renskriven, började komplettera densamma med 

uppgifter om i vilket band, i fall av flera, en stads resp. ett 

fögderis mantalslängd skulle sökas - en sockenregistrering ansågs 

för tidsödande. Början gjordes med Värmlands län (1804- 

1820) och Malmöhus län (1658-1720), och resultatet kan ännu 

studeras i förteckningen över länsräkenskaperna. 53 Samtidigt utf~rde 

Åbom emellertid på fritid en undersökning för länsarkivets 

i Ostersund räkning om förekomsten av mantals- och tionde- m fl 

längder från Jämtland och Härjedalen i Västernorrlands läns 

räkenskaper före 1700. 54 Dessa ansatser blev utgångspunkten för 

50 Månadsrapport nov. 1931; Fört. över Smålands och Dalarnas handlingar 

är .delvis skrivna på papper från 1930, gruppnr 5120, ä 5120 

51 S. Hedar, Karl IX:s förmögenhetsbeskattningar. En undangömd källa 

till vår inre historia, HT 1937, sid. 364ff 

52 Månadsrapport okt. 1934 

53 Månadsrapporter okt.-dec. 1931; Fört. över länsräkenskaperna (1931), 

gruppnr 551 

54 Konceptfört i gruppnr ä 552 

88

det stora registreringsarbete av alla mantalslängderna i särskilda 

förteckningsband, som Åbom och Erik Killander under Hedars 

ledning utförde vid sidan om sina expeditionsuppgifter, och som 

1947 förelåg komplett utskrivna i 24 band. ss I dessa märker man 

en ytterligare utveckling av planen. Efter att till en början endast 

ha antecknat fögderier och städer, övergick man senare till att 

även registrera socknarna. Utbrytningen av mantalslängderna till 

egna volymer och inhäftande av sockenregister i var volym tillhör 

däremot ett senare skede - dessa saker utfördes än så länge 

sporadiskt eller i samband med lagning och konservering av 

längderna. Forskningens inriktning på mantalslängderna ledde 

nämligen inte bara till att dessa blev angelägna att förteckna. 

Man ville också genom reparationer göra skadade volymer tillgängliga 

för användning. Med tiden skulle den tilltagande forskningen 

leda till allt intensivare åtgärder för att skydda och bevara 

dem från förslitning. Och arkivtjänstemännen engagerade sig 

även i granskning och utredning av hur de användes genom att 

taga upp källkritiska problem kring utnyttjandet av mantalslängderna 

och annat kameralt material. 56 

På Banken pågick samtidigt ett annat stort förteckningsarbete 

över länsräkenskaperna 1821-1880, en serie på mer än 2 700 

hyllmeter. Planen härför uppgjordes av amanuensen Helge Appelgren, 

som 1932 började en mångårig tjänstgöring i kammararkivet. 

Som expeditionsföreståndare i Banken tisdagar och fredagar 

förtecknade han själv åtskilliga län och gjorde i samband 

därmed en utredning om fögderiindelningen, som fördes tillbaka 

till 1720 och därmed anslöt sig till det år, som J A Almquist 

uppställt som slutår för motsvarande utredningar i sitt pågående 

arbete Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. Förteckningsarbetet, 

vilket betecknades som ett av de mer omfattande, 

som dittills förekommit i kammararkivet, 57 skulle bli den stående 

uppgiften för många föreståndare i Banken, tills förteckningen 

kort före flyttningen till Marieberg 1969 blev färdig och renskriven. 

Bland dem, som var med och slutförde arbetet, må särskilt 

nämnas assistenten Bror Söderström och arkivarien Jakob 

Koit. 58 

55 Arsberättelse 1947, sid. 73; Fört. i gruppnr 552. Killander medverkade 

vid registreringen av Norrlandslänen 

56 A. Forssell, Några bidrag till mantalsskrivningslagstiftningens historia 

1723-181~ , MRA 1930, sid. 112ff; S. Hedar, Geografi och historia 1-11, 

HT 1941, s1d. lff, 255ff 

57 Månadsrapport okt. 1938 

58 Arbetet och de olika händer, som deltagit, kan följas i konceptfört i 

gruppnr ä 551 

89

I kammararkivets huvudavdelning blev en av Appelgrens första 

uppgifter att ordna och förteckna räntmästaren Börje Cronbergs 

stora, mellan riksarkivet och kammararkivet delade arkiv. 

Hela arkivet sammanfördes i kammararkivet, och ärendet aktualiserade 

men löste inte den principiella frågan om hur det skulle 

förfaras med andra enskilda arkiv i riksarkivet, vilka en gång 

avsöndrats från kammararkivet. 59 Han fick vidare taga itu med 

att uppordna i bl a Blå nr och Oordnade handlingar rörande 

hären samlade militära räkenskaper, delvis rester som kvarblivit i 

arkivet efter 1800-talets leveranser till krigsarkivet. Han förtecknade 

också handlingar rörande indelningsverk, utskrivning och 

rotering både i kammararkivet och kammarkollegiets arkiv, där 

han efterträdde Hedar. 60 Som innehavare av den delade tjänsten 

genomgick han systematiskt ämnessamlingarna och nummerhandlingarna 

i kammararkivet och överflyttade därifrån till kollegiet 

akter, som härrörde från provinskontorens och advokatfiskalens 

arkiv. I kollegiet förtecknade han första provinskontorets 

arkiv (1945) och påbörjade även i kammararkivet uppordnaodet 

av de där förvarade kontorsarkiven, vilka arbeten han fullföljde 

efter kriget. Appelgren blev andre arkivarie 1945. 

1930-talet skulle lika litet som 1920-talet gå fritt för lokalbekymmer. 

Särskilt var huvudlokalen utsatt. Under 1934 och in på 

följande år utfördes grundförstärkningar i fastigheten. Nedersta 

magasinsvåningen måste utrymmas och arkivalierna provisoriskt 

placeras på olika håll i riksarkivet och på hyllutrymmen i Rosenhaneska 

palatset, som disponerades av krigsarkivet. Några år 

senare måste kammararkivet under protest avstå ett rum till 

höger om ingångsporten, använt bl a som tjänsterum och av 

besökande från kammarkollegiet, vilket ändrades till portvaktslägenhet. 

I utbyte erhöll man vissa smärre utrymmen i olika 

nivåer innanför reduktionsrummet, vilka icke ansågs ge fullgod 

ersättning. 61 På hösten 1935 kom en verklig larmrapport, att 

stora delar av arkivbeståndet angripits av flera olika arter mögelsvamp. 

Det gällde bl a så centrala delar av materialet som 

1500-talshandlingarna, jordeböckerna och _länsräkenskaperna. 

59 Fört. (1934) i gruppnr 543; PM av N. Staf 15.9 1931, av S. Hedar och 

T. Berg 16.2 och 19.2 1932 samt RA:s beslut 22.2 1932, gruppnr 543. - 

1934 överflyttades på samma sätt från RA handlingar tillhörande Johan 

Uthoffs samling i KA, se Reversal från RA till KA, KA:s ämbetsarkiv 

60 Str. mililieräkenskaper efter 1630 (1941), gruppnr 553; Militära indelningsverk 

1630-talet-1737 i KA (1940) resp. KKA (1942), gruppnr 522. 

I KKA kvarligger handlingarna i provinskontorens arkiv 

6 1 RA:s skriv. till byggnadsstyr. 17.12 1937; kungl. brev 22.4 1938; Arsberättelser 

1937, sid. 2, 1938, sid. 2 

90

En preliminär undersökning av en expert från växtskyddsanstalten 

tycktes ge vid handen, att svamparna var vitala, och att 

förstörelsen alltjämt fortgick. En närmare undersökning av växtskyddsanstalten 

visade dock, att så lyckligtvis inte var fallet, och 

att risk för ny infektion inte förelåg. Det formalinrika klister, 

som användes vid konserveringen i bokbinderiet, ansågs också 

vara ett utmärkt svampdödande medel. 62 

Leveranserna från riksräkenskapsverket och länsstyrelserna 

vållade ävenledes bekymmer. På grund av utrymmesbristen riktades 

1934 till samtliga länsstyrelser en anhållan att t v inställa 

leveranserna av mantalsuppgifter fr o m årgången 1933. 63 Fem år 

senare accepterade riksarkivet med tacksamhet ett erbjudande 

av riksräkenkapsverket att till resp. myndigheter återsända reviderade 

läroverksräkenskaper för 1932/3~ 1935/36, för vilka 

. plats saknades i arkivet. 64 Mantalsuppgifterna till 1930 års folkräkning, 

som slutbehandlats hos statistiska centralbyrån, måste 

kammararkivet likväl mottaga 1938. För den skull inreddes dels 

ytterligare rum med hyllor i norra riksbankshuset, dels en källare 

i södra bankohuset, som blev kammararkivets fjärde arkivlokal.65 

Några år senare ökades antalet lokaler med ytterligare tre, 

då arkivet från riksräkenskapsverket våren 1942 måste mottaga 

över 4 000 hyllmeter länsräkenskaper för åren 192~ 1937/38 

och räkenskaper för domkapital, stiftsnämnder, domstolar och 

uppfostringsanstalter mm. I samband därmed övertog kammararkivet 

två av riksräkenskapsverkets arkivkällare i Västra Trädgårdsgatan 

11 A och Norr Mälarstrand · 82 och fick därutöver 

disponera ännu lediga utrymmen på Östermalmsavdelningen. 66 

Det blev inledningen till en ansvällning av kammararkivet, som 

endast med möda motverkades av kontinuerliga gallringar, ett 

arbete för vilket arkivet förvisso ej heller tidigare stått främmande. 

När Sam Hedar på hösten 1938 övertog chefskapet, avlämnade 

han en Kort PM om arbetsuppgifter och arbetskraft i kammarar- 

62 S. Hedar, PM 13.11 1935 i Utg. skriv. I nr 488, RA:s ämbetsarkiv; 

avskr. av växtskyddsanstaltens skriv. 30.7 1936 i KA:s ämbetsarkiv, gruppnr 

592 

a3 Arsberättelse 1934, sid. l 

64 Arsberättelse 1939, sid. 2. Räkenskaperna skulle sedan levereras 1945, 

Arsberättelse 1945, sid. 39 

65 Då källaren 1939 måste inredas till skyddsrum, erhöll KA en annan 

källarlokal i samma fastighet, Månadsrapport okt. 1939 

66 Arsberättelse 1942, sid. 3f, 32f; Jfr S Hedar, PM 18.2 1942, lng. skriv. l 

nr 112, RA:s ämbetsarkiv, och uppställningsfört i gruppnr ä 501 

91

kivet. Han betonade förekomsten av stora oordnade sumpar och 

provisoriskt inventerade nummerserier, för vilkas slutgiltiga 

ordnande arbetskraft i stor utsträckning saknades. 67 Men det 

skulle bli värre. Ett år efter hans tillträde utbröt kriget, förberedande 

åtgärder för arkivens undanförsel måste snabbt vidtagas 

inför den hotande krigsfaran, personalen inkallades, och knapphetens 

kalla stjärna lyste över riksarkivet. Den 22-23 februari 

1940 evakuerades merparten av 1500-talsmaterialet, däribland 

landskapshandlingarna, och författaren minns ännu, med vilken 

förstämning vi gick där och undrade, om vi någonsin skulle få 

återse dem. 68 Arbetet fick därefter inriktas på de yngre arkiv bestånden, 

kontorsarkiven, livgedingsarkiven, kammarhandlingarna 

och andra nummerserier. Kriget förorsakade, att den tjänstgörande 

personalen växlade med inkallelserna. Kammararkivet 

blev genomgångsställe för flera unga tjänstemän, som senare 

avancerade inom arkivväsendet eller eljest och numera sedan ett 

antal år avgått med pension. År 1938 började Gunnar Scheffer 

och Carl Fredrik Palmstierna, sedermera statsheraldiker resp. 

Gustav VI Adolfs handsekreterare, 1939 jag själv, 1940 Åke 

Kromnow som arbetsledare för arkivarbetare och sedan åter 

1944 som extra tjänsteman och följande år amanuens, slutligen 

riksarkivarie, 1941 Nils F. Holm, 1942 Jan Liedgren, 1943 Folke 

Sleman, med tiden chefer för sektioner i riksarkivet och för 

Diplomatariekommitten. De bidrog alla till att röja bland sumparna 

och utförde nyttiga ordnings- och förteckningsarbeten. 

Endast Scheffer och Liedgren kom att tillhöra kammararkivet 

någon längre tid. Den förre ordnade stathandlingar och tullräkenskaper, 

konceptprotokoll och Tobakskompaniets arkiv, den 

senare bl a Göteborgs räkenskaper och Frälse- och rusttjänstlängder, 

som han också behandlade i en uppsats. 69 

I slutet av kriget tillfördes kammararkivet en ny kategori arbetskraft, 

i det att ett tiotal baltiska flyktingar på arbetsmarknadskommissionens 

stat fr o m februari 1945 placerades på Banken, 

där de gallrade mantalsuppgifter under tillsyn av två arbetsledare, 

vilka samtidigt undervisade dem i svenska. Deras verksamhet 

blev dock tillfällig och avvecklades under 1946. 70 Av 

67 PM bifogad månadsrapport sept. 1938 

os Månadsrapport febr. 1940 

G9 J. Liedgren, Kammararkivets frälse- och rusttjänstlängder, MRA 1944, 

sid. 44ff. Jfr PM 26.2 1951, gruppnr 511 

70 Arsberättelse 1945, sid. 15; Månadsrapporter 1945-1946. Svenska arkivarbetare, 

s k arbetslösa kontorister, hade funnits sedan 1934 och i KA 

sysselsatts med dammsugning, omflyttningar och buntning 

92

längre varaktighet och större betydelse blev det, att den estniske 

professorn Evald Blumfeldt på sommaren 1945 började tjäntgöra 

i kammararkivets huvudlokaL Till hans insatser i arkivet på olika 

områden under 25 år blir det anledning återkomma. 

Kammararkivet efter kriget 

Den 1945 nytillträdde sektionschefen Lars Sjödin hade tillfredsställelsen 

att på sommaren efter krigsslutet hämta tillbaka de 

evakuerade handlingarna ur skyddsrummen. 7 1 Därmed kunde 

man åter börja komplettera, registrera och förteckna landskapshandlingarna 

och andra 1500-talsbestånd. Den påbörjade nya 

huvudförteckningen för landskapshandlingarna fortsattes. I augusti 

1945 meddelas, att fru Löwenhielm återupptagit arbetet 

med förteckningen över Närkes handlingar, som blev färdig följande 

år. 72 En förteckning över Dalslands handlingar förelåg 

omkring 1950 och förteckningen över landskapen i Norrland 

1956. 73 På hösten 1945 hade också arbetet med Västergötlands 

handlingar påbörjats och fortsatte genom åren med många uppehåll 

och av olika personer men var ännu inte färdigt vid Sjödins 

avgång. Även sockenregistreringen av tiondelängderna tog fart 

och utfördes nu systematiskt landskap för landskap av bl a kanslibiträdena 

Mirjam Höijer och Ingrid Borgström, ofta i samband 

med vakthållningen i forskarsalen. Registren låg sedan till grund 

för sammanfattande förteckningar över tiondelängderna t o m 

1630, som 1951-1960 blev färdiga för flera landskap, tills flyttningsförberedelserna 

stoppade verksamheten. Ett annat gammalt 

registreringsarbete återupptogs på 1950-talet, då fru Maj 

Linden och amanuensen Hans Gillingstam förtecknade kungl. 

brev i Norrlands landskapshandlingar. Fru Molin återupptog arbetet 

att konservera skadade handlingar, och hon och Sjödin 

kompletterade handlingarna med häften, fragment och lösa kvittenser 

ur sumpar och Röda nummerserien. Två bihang tilllandskapshandlingarna 

bildades av påträffade fragment, dels Fogderäkenskaper 

1540-1630 med bl a delar ur antikvarien Martinus 

Laurentii Aschaneus' samling, dels Fogderäkenskaper från 1630- 

talet. Bägge förtecknades av Lars Sjödin (1956). Vid sidan om 

det egentliga arkivarbetet bedrev dellQe också skriftstudier och 

71 Månadsrapporter juni, aug. 1945 

72 Månadsrapport aug. 1945; fört. i gruppnr 5120 

73 Månadsrapporter dec. 1949-febr. 1950. Dalslands handlingar förtecknades 

av kand. Bo Gustafsson, Norrlands handlingar av Nils Nilsson, 

L. Sjödin och Hans Gillingstam (fört. i gruppnr 5120; jfr dock även ovan 

sid. 87) 

93

l 

publicerade sina iakttagelser i festskriften till Bertil Boethius och 

i utgåvan av kammarrådet Nils Perlersson Bielkes i kammararkivet 

förvarade konceptböcker 1546-1550. 74 

S jödin grep sig också an med de kvarvarande sumparna och 

nummerhandlingarna. Det uppröjningsarbete, som Hedar 1938 

efterlyst och under krigsåren inlett, fortsatte nu med all kraft. 

Resultatet blev, att sumparna vid S jödins avgång så gott som 

försvunnit och nummerhandlingarna drastiskt minskats. Tydligast 

märks hans insats beträffande Röda nummer, varur han 

sållade fram en mängd nya räkenskapssviter från äldre Vasatid, 

som han i en översiktsförteckning gav den sammanfattande beteckningen 

Strödda äldre räkenskaper, ny serie (1948). Ur andra 

nummerserier och sumpar placerade han handlingar i kammararkivets 

proveniensmässigt uppbyggda arkiv och serier, såsom i 

kammarkollegiets kansli- och kontorsarkiv, livgedingsarkiven, 

olika räkenskapsserier och enskilda arkiv. I slutet av 1953 och 

under 1954 reviderade han nummerserierna och inventerade, 

grupperade och sammanförde kvarvarande sumprester, som anslöts 

till huvudsakligen Blå nummer. 75 Några större förteckningar 

över färdiga arkiv har Sjödin icke i eget namn efterlämnat, 76 

men hans energiska uppröjning bland sumparna banade väg för 

de stora ordnings- och förteckningsarbeten, som utfördes av hans 

medhjälpare och efter hans avgång. 

I röjnings- och ordningsarbetet hade sektionschefen god hjälp 

av kunniga medarbetare, var och en specialist inom sitt område. 

Arkivarien Helge Appelgrens tålmodiga rekonstruktions- och 

ordningsarbeten i kammarkollegiets kontorsarkiv bar frukt i färdiga 

förteckningar: generalstatskontoret (1946), andra avräkningskontoret 

(1949), civil- och militiekontoret (1951) och första 

avräkningskontoret (1952). Han sammanställde också en matrikel 

över avräkningskontorens personal (1950) och publicerade en 

utredning om Andra avräkningskontoret. 77 Hans sista insats i 

kammararkivet, innan han 1956 övergick till annan verksamhet i 

riksarkivet, var att ur Röda nummer och andra samlingar utbryta 

och ordna militära räkenskaper och handlingar före 1631. En 

74 L. Sjödin, Några skriftstudier i kammararkivets landskapshandlingar, 

Donum Boethianum, Sthlm 1950, sid. 387ff; Dens., Kammarrådet Nils 

Pedersson Bielkes konceptböcker 1546---1550, Sthlm 1951 (Historiska handlingar 

33: 2), inledningen 

75 Månadsrapporter okt. 1953-jan. 1954 

76 Se fört. över Förteckningar i kammararkivet, gruppnr 501, perioden 

1945-1956 

77 MRA 1955, sid. 57ff 

94

stomme utgjordes av Strödda administrativa handlingar rörande 

armen och Militaria, vilka samlingar 1924 inlånats och 1936 överlämnats 

från riksarkivet. 78 Ett förarbete var en inventering av 

arkliräkenskapema i kammararkivet, som arkivofficeren i krigsarkivet 

Swen Wavrinsky utfört 1938, och som bildar en särskild 

avdelning i Appelgrens samling. 

Av tjänstemännen från föregående period tjänstgjorde Gunnar 

Scheffer, Jan Liedgren och Arne Munthe ännu några år i 

kammararkivet. Åke Kromnow, som tidvis tjäntgjort under kriget, 

återkom 1946 för ett par år, varunder han bl a ordnade 

mynträkenskaper och började en utredning om arkivbildningen 

och arkivvården i kammarkollegiets kansli. 79 Samma år nämnes 

som extra tjänsteman Sven Olsson, vilken tidigare tillhört arbetsledningen 

för de baltiska flyktingamas arbete i Banken. Sven 

Olsson, slutligen stadsarkivarie i Stockholm, anförtroddes utredningar 

om utrymmesbehov och gallring i kammararkivet och 

skulle under en följd av år leda gallringsarbetet av länsverifikationema, 

.. även sedan han fått sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd 

till Ostermalmsavdelningen. I slutet av 1940-talet och förra 

hälften av 1950-talet uppdyker nya namn, av vilka de flesta dock 

snart försvinner. Längre tid ehuru med långa avbrott tjänstgjorde 

amanuensen Stefan Söderlind, som från 1948 ordnade Räntekammarböcker 

1526-1630 (1958) och slutade som förste arkivarie 

i riksarkivet. År 1950 började extra tjänstemannen Nils Nilsson, 

slutligen arkivråd, vars huvudarbeten i kammararkivet blev 

förteckningar över ecklesiastika och städernas räkenskaper i och 

utanför länsräkenskaperna (1954). Samtidigt var han tjänteman i 

kammarkollegiets arkiv och ombesörjde detta arkivs flyttning till 

det s k Birger Jarls tom och förtecknade andra provinskontorets 

arkiv (1954). Extra tjänstemannen Hans Gillingstam började 

från 1954 förteckna Norrlands och därefter Västergötlands handlingar 

och inledde samtidigt på särskilt arvode ett mångårigt 

arbete att granska och färdigställa den 1950 bortgångne J A 

Almquists ofullbordade manuskript till Smålandsdelen i verket 

Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. 80 Han skulle på hösten 

1963 övergå till Svenskt biografiskt lexikon som redaktör. 

Stationär i kammararkivet blev professor Evald Blumfeldt, 

som 1946 blev arkivassistent och 1960 arkivarie. Han hade redan 

under Estlands fria tid besökt Sverige och publicerat uppsatser 

om svensktiden i Estland. I kammararkivets rika men i huvudsak 

78 KA:s inventeringsfört., gruppnr 501, nr 44 och 47 

70 Ofullbordad PM 5.5 1960, gruppnr 521 


95

ännu oordnade baltiska och tyska samlingar fick han ett stort och 

tacksamt arbetsfält, där hans kunskaper, arbetsförmåga och systematiska 

läggning kom till sin rätt. Redan före Munthes avgång 

blev han inkopplad på reduktionsarkiven och blev därefter den, 

som upptog och slutförde arvet efter denne. Genom hans verksamhet 

utplånades sumparna av oordnade tyska och baltiska 

handlingar ( Singelmans kontor, Ciasonska samlingen m fl) och 

minskades Oordnade reduktionshandlingar till ett minimun. Under 

åren flöt en ström av utredningar och förteckningar ur hans 

flitiga penna, och han blev en auktoritet icke blott inom dessa 

specialområden utan på kammararkivets bestånd överhuvud. 

Stor uppmärksamhet måste hela tiden ägnas åt lokalfrågorna. 

Nya årgångar mantals- och fastighetslängder kom kontinuerligt 

från länsstyrelserna, riksräkenskapsverket tryckte på med leve 

~~nser av länsstyrelsemas m fl reviderade räkenskaper, och 

Ostermalmsavdelningen ville bli kvitt de årgångar, som inhysts 

där. Accessionerna beräknades till450 hyllmeter årligen. En viss 

avlastning erbjöd det efter kriget tömda skyddsrummet på Skansen, 

men framför allt pågick en kapplöpning med den stigande 

lokalbristen genom en intensiv gallringsverksamhet både i kammararkivet 

och riksarkivet. Ett nytt gallringsbeslut utfärdades 

1946 för verifikationerna till länsstyrelsemas räkenskaper från 

och med 1918, som var betydligt radikalare än 1927 års brev. 81 

Samtidigt tömdes vissa av riksarkivet disponerade lqkaler genom 

gallringar i kristidskommissionernas arkiv från första världskriget 

och restemas överförande till Östermalmsavdelningen. Kammararkivet 

fick övertaga de på detta sätt frigjorda lokalerna, dels en 

källare under Bank~n med ingång från Skeppsbron efter folkhushållningskommissionen, 

dels norra slottsvalvet, som tidigare 

varit fyllt av bl a fångförteckningar och handelskommissionens 

arkiv. Åren 1948-1950 verkställdes omflyttningar mellan alla 

lokalerna för att uppnå en systematisk uppställning och utrymmen 

f!?r fortsatta accessioner. I samband härmed utrymdes depån 

i Ostermalmsavdelningen, och 1951 kunde också skansendepån 

avvecklas. Ett par år senare måste kammararkivet emellertid 

mottaga 1946 års mantalsuppgifter och en ny arkivkällare (Vasagatan 

15--17). 82 Antalet lokaler var nu åtta stycken, och om 

deras klass vittnar, att översvämningar tre år å rad inträffade i 

några av dem. 83 I april 1956 övertog kammararkivet ytterligare 

81 Kungl. kung. 29.3 1946, SFS nr 167 

82 Källaren utbyttes 1959 mot del i källaren under Riddarhuset, Arsberättelse 

1959, sid. l 

83 S. Olsson resp. L. Sjödin, PM 29.10 1947, 15.4 och 29.10 1948 och 17.2 

1956, gruppnr 592 

96

84 Månadsrapport april 1956 


86 Månadsrapporter fr o m maj 1950; Mormonfilmningen i kammararkivet 

1951-1963, fört. i gruppnr 505. Jfr AB Rekolids PM ang. arkivfilmningen 

i Sverige, gruppnr 505 

en källare i Banken, som disponerats av statistiska centralbyrån. 

84 Där placerades mantalsuppgifter jämte huvudförteckningar. 

Frågan om filmning av genealogiskt källmaterial, främst kyrkböcker, 

aktualiserades av Genealogiska föreningen i mitten av 

1940-talet 85 och realiserades från hösten 1948, sedan mormonkyrkan 

i Salt Lake City, USA, av religiösa skäl begärt och fått 

tillstånd att verkställa filmningen och lovat överlämna en kopia 

till riksarkivet av alla tagna filmer. För att utföra arbetet anlitades 

AB Rekolid. Fotograferingen började i Stockholms stadsarkiv 

och landsarkiven, men då planerna snart utsträcktes till att 

även omfatta mantalslängder och andra för släktforskningen intressanta 

arkivalier, kom också kammararkivet fr o m våren 

1950 i fråga. Före filmningen, som började på hösten 1951, 

·granskades det aktuella materialet, och lagningsarbetena i arkivet 

koncentrerades på detta för att möjliggöra tagningen av så 

mycket som möjligt. 86 

Å andra sidan öppnade filmningen möjlighet att genom anskaffande 

av bruksfilmer av skadade volymer skydda dessa från 

fortsatt förstörelse. I april 1953 framställde Sjödin ett förslag 

härom till riksarkivet, vilket omsider ledde till att kammararkivet 

fick läsapparat och en liten samling läskopior av de mest skadade 

mantalslängdema. 87 Det var en utväg, som senare skulle följas 

både i fråga om kyrkböckerna i landsarkiven och landskapshandlingama 

i kammararkivet. 

På sommaren 1956 övergick Lars Sjödin till Diplomatariekommitten, 

och jag blev på hösten förordnad som föreståndare för 

kammararkivet. Där hade jag 1939 som ung studerande haft min 

första arkivtjänstgöring och under kriget vid flera tillfällen anlitats 

för gallringsuppdrag och arbetsledning. När jag på sommaren 

1979 avgick med pension, hade jag sålunda icke blott lett 

sektionen i 23 år eller längre tid än någon av mina företrädare 

utan hade också minnen av kammararkivet sedan 40 år. Vid mitt 

tillträde 1956 återfann jag några gamla vänner, Helge Appelgren, 

som dock var stadd på uppbrott från kammararkivet, fru 

Molin, som tog avsked först på sommaren 1969, och expeditions- 

87 L. Sjödin, Skriv. 18.4 1953 till RA ang. behovet, att filmerna från KA 

blir tillgängliga i fråga om skadade vol., PM gruppnr 505. - Månadsrapport 

jan. 1958 

97

vakten Olle Killander, bror till den tidigare nämnde Erik Killander 

och verksam i riksarkivet i fulla 55 år till sin bortgång sommaren 

1980, sist som expeditionsvakt i slottsarkivet. Aven i övrigt 

har personaluppsättningen varit ovanligt stabil. Stefan Söderlind 

slutade visserligen 1958, men Hans Gillingstam stannade till1963 

och Evald Blumfeldt föll för åldersstrecket 1968 men fortsatte en 

tid som arvodist. Som extra tjänsteman inträdde 1958 sedermera 

arkivarien Jakob Koit och gick i pension 1972 men har också han 

fortsatt arbeta som arvodist eller oavlönad med uppgifter inom 

sektionen. På somrnaren 1961 kom Lars-Olof Skoglund som 

nybliven student till kammararkivet och blev 1967 arkivarie men 

övergick kort efter min avgång 1979 till Sveriges Radio. Som 

kanslibiträde tjänstgjorde från 1956 fröken Ulla Widegren och 

som expeditionsvakt från 1957 Per Nilsson, tills de efter flyttningen 

1969 överfördes till administrativa avdelningen. Den senare 

har dock fortsatt att tjänstgöra i kammararkivets magasin. 

De första åren gick i stort sett i gamla spår. Blumfeldt fortsatte 

arbetet med reduktionsoch räfstarkiven och blev färdig med en 

av sina många tyska och baltiska samlingar, Preussiska räkenskaper 

från Karl X Gustafs krig (1957), vilka delvis återlämnats från 

krigsarkivet. 88 Appelgren avlämnade förteckningen över Militära 

räkenskaper och handlingar (Strödda militiehandlingar) före 

1631 (1958) och Söderlind förteckningen över Räntekamrnarböcker 

1526---1630 (1958). Några nya saker sattes dock i gång. 

Gillingstam prövade en ny modell på huvudförteckningen för 

Västergötlands handlingar, sedan den förra visat sig vara mindre 

lämplig för större och mer komplicerade landskap. 89 Den nya 

förteckningen fick betyget att vara forskarvänlig. Docent Birgitta 

Oden inventerade under en månads anställning kammararkivets 

samlingar av räkenskaper och handlingar huvudsakligen från 

1500-talet och uppgjorde förslag till en huvudförteckning för 

kammarens arkiv (1957). 90 En registrering av personer i mantalslängderna 

för större städer igångsattes med arbetslösa kontorister, 

men arbetet kom av sig, när konjunkturerna förbättrades. 91 

Själv bekantade jag mig med filiallokalerna och därvarande 

utrymmes- och gallringspro b lem. 92 Vid en rundvandring till alla 

88 Fört. i gruppnr 554. Jfr E. Blumfeldt, PM dec. 1957 ang. ordnande av 

kammararkivets samlingar av baltiska och tyska räkenskaper, gruppnr 554, 

samt J. Koit, Kammararkivets baltiska samlingar, MRA 1970-1973, Sthlm 

1976, sid. 125ff 

8D Västergötlands handlingar (1957, 1961), gruppnr 5120. Se även S. Söderlind, 

PM 1957 ang. ny huvudfört över serien landskapshandlingar i 

kammararkivet, gruppnr 5120 

oo PM i gruppnr 510 

98

källama med riksarkivarien Ingvar Andersson fällde han det 

klassiska yttrandet, att kammararkivets alla lokaler bara hade en 

sak gemensamt: de var alla lika olämpliga som arkivlokaler. Och 

jag hyser en stark misstanke, att de besök, som statsministern 

Tage Erlander och statsekreteraren Ragnar Edenman på hösten 

1956 samt finansministern Gunnar Sträng i januari 1957 gjorde 

på Banken, var den upplevelse, som fick dem att inse, att riksarkivets 

byggnadsfråga ej längre kunde uppskjutas. 93 En utmärkt 

miljö för en deckarroman, var statsministerns kommentar. 

Byggnadsfrågan var ju av gammalt da~.um i riksarkivet och 

hade efter kriget alltmer konkretiserats. 94 Aven inredningsfrågor 

hade börjat diskuteras, exempelvis rörande forskarsalar och expeditioner, 

magasinens utformning och det nya tätpackningssystemet 

Compactus. 95 Men alltifrån 1958, då riksdagen beviljade 

de första anslagen till riksarkivets nybyggnad i Marieberg, blev 

nybyggnaden och den förestående flyttningen den allt överskuggande 

frågan. Och även om tidsschemat ideligen spräcktes och 

flyttningen sköts fram, så kom verksamheten i kammararkivet att 

i stort och smått präglas av densamma. Förslag förelåg t o m, att 

kammararkivet huvudlokal, för att bereda plats för kammarrättens 

expansion, skulle flyttas i förväg till någon annan platsen 

hangar vid Bromma flygplats och en källare vid Ynglingagatan 

nämndes. Så illa blev det nu inte, och nådatiden utnyttjades till 

det yttersta för att lösa alla de problem, som hopade sig inför 

uppbrottet. 

Det blev för det första viktigt att hinna få färdiga förteckningar 

över de större bestånden, efter vilka arkiven skulle uppställas i 

de nya lokalerna. Vi kunde nu skörda frukterna av föregångamas 

idoga och tålmodiga ordningsarbeten. Exempel på stora uppgifter, 

som blev färdiga, är Blumfeldts slutförande av ordningsarbetena 

i reduktionsoch räfstmyndigheternas arkiv, som 1962 förelåg 

komplett med 43 arkivförteckningar och 28 aktregister, och 

hans nästan lika omfattande arbeten med de tyska och baltiska 

Dl Några färdiga register finns i gruppnr 552 

D2 Se fört. över Promemorior i kammararkivet, gruppnr 501, perioden 

1956-1958; även H. Wichman, Arkivdepån i Norra Bankohuset, ett femtioårigt 

provisorium, ASF 1958, sid. 70ff 

oa Arberättelser 1956, sid. l, 1957, sid. l 

D4 O. Jägerskiöld, Riksarkivet 1618-1968, Sthlm 1968, sid. 47ff; H. Wichman, 

Striden om kammararkivets övergång till riksarkivet, ASF 1978, sid. 

57ff; Arsberättelser 1945-1957 

os Arsberättelse 1953, sid. 34; PM 1932-1955, gruppnr 590 

99

handlingarna, som kröntes med förteckningar över de bremiska 

och pommerska räkenskaperna (1963, 1964, 1969). 96 Av kammarkollegiets 

arkiv återstod förteckningen över kansliarkivet 

1612-1879, som förberetts genom ordningsarbeten i olika serier 

och Åke Kromnows organisationsundersökning. 1966 var en 

samförteckning färdig över arkivets delar i kammararkivet och i 

hos kammarkollegiet kvarvarande arkiv. Direkt samband med 

flyttningen hade upplösandet av ämnessamlingen Tull och accis i 

sina beståndsdelar, kammarkollegiets tull- och licentkontor samt 

Centrala resp. Lokala tullräkenskaper, vilka ordnades och förtecknades 

av E vald Blumfeldt och Lars-Olof Skoglund. 97 Den 

förre grep sig också an kammarkollegiets byteskontor, medan 

Jakob Koit ordnade tredje provinskontorets finska och baltiska 

akter. 98 I Banken slutfördes förteckningen över länsräkenskaperna 

1821-1880. 

Ett specialfall var mantalslängderna 1642-1820, som ingick i 

länsräkenskaperna. På förslag av Karin Molin bröts omkring 

1960 dessa längder ut ur verifikationsbanden, när de var inbundnaidessa-i 

allmänhet före omkring 1750. Motivet var då att 

minska förslitningen och underlätta konserveringen av dessa 

mycket efterfrågade handlingar. 99 När utbrytningen väl var 

gjord, föddes tanken att vid flyttningen draga ut alla mantalslängderna 

ur länsräkenskaperna 1642-1820 och låta dem bilda 

en särskild serie, vilken i Marieberg kunde placeras lätt åtkomlig 

i magasinets centralrum. Sådana och andra åtgärder växte fram 

efter hand och ofta utan att man från början förutsåg och drog 

alla konsekvenser för flyttningen. 

Förteckningarna över stora arkivbestånd var ett av sätten att få 

hyfs på den orediga uppställningen av arkiven, som man med den 

hemmablindes omedvetenhet accepterat även i huvudlokalen. 

Ett annat medel blev den systematiska decimalklassifikationen 

av hela kammararkivets innehåll, som ursprungligen upplagts för 

att ge överblick över arkivets promemorior och förteckningar 

men snart blev en användbar modell för hela flyttningsplanering- 

D6 Se i not 88 nämnda skrifter samt beträffande pommerska räkenskaper 

även H. Backhaus, Pommerska cameralia i krigsarkivet, Arkivvetenskapliga 

studier 5 (Festskrift till Nils Nilsson), Sthlm 1981, sid. 11 

97 I Lokala tullräkenskaper som den mest frekventa delen av samlingen 

har den gamla volymnumreringen frän Tull och accis behållits. 

ns Se även J. Koit, De finsk-rysk-svenska arkivunderhandlingarna 1882- 

1899 och tillkomsten av Kammarkollegii finska handlingar och Finska 

cameralia i kammararkivet, MRA 1962-1966, Sthlm 1968, sid. 77ff 

on H. Wichman, PM 11.3 1960 rörande KA:s beständ av mantalslängder, 


100

en. 100 Oordningen i huvudlokalen var dock som en stilla västanfläkt 

mot det kaos, som rådde i filiallokalema, där räkenskapssviterna 

var uppdelade leveransvis, och där fortsatta leveranser, 

som måste uppställas, där det fanns plats, hade bragt förvirring i 

de ansatser till systematisk uppställning, som gjorts i slutet av 

1940-talet. 

Sämst stod det till i Banken med dess 80 rum i olika plan och 

källare och med krympande accessionutrymmen - så sent som 

1966 fick kammararkivet inreda sin sista nya lokal i Banken, när 

det övertog den s k lanternundersökningens rum med särskild 

ingång från Tullgränd. 1963 började under Koits ledning en 

uppmätning praktiskt taget volym för volym av Bankens omkring 

10 000 hyllmeter räkenskaper och längder, och denna blev klar 

kort före flyttningen. Utom av den förvirrade uppställningen, 

smutsen, mörkret och de höga hyllståndarna försvårades arbetet 

av volymernas växlande format och av att bestånden skulle fördelas 

i frekvent och mindre frekvent material. Det förra skulle 

till Marieberg, det senare till den depå, som hade anvisats kammararkivet 

i de tre övre våningarna av Arkivgatan 3, sedan 

riksarkivet utrymt dem, och vars hyllinredning f ö först måste 

kompletteras med omkring 1000 hyllmeter för att handlingama 

från kammararkivets filialer skulle få plats. Vad formaten beträffar, 

planerades för länsräkenskaperna efter 1880 foliohyllor i 

bakre delarna av magasinen i sjätte våningen i Marieberg. Det 

var f ö dessa stora format, som gjorde, att kammararkivet fick 

flytta högst upp i magasinshuset, där foliohyllor gick att ordna; 

det skulle eljest enligt planen ha inrymts i första och andra 

våningarna. I slutet av 1960-talet tillkom dessutom ännu ett 

format, nämligen liggande folio, när mantals- och taxeringslängder 

började framställas med hjälp av automatisk databehandling, 

och accessionsutrymmen måste beräknas även härför. Volymbredden 

hos länsräkenskaperna både i huvudlokalen och Banken 

föranledde dessutom, att ett svinn på 5 cm per hyllmeter måste 

beräknas vid uppmätningen, när hyllfacken minskades till enmetersstandard. 

· 

Ett annat stort problem var att slutföra gallringen och att för 

framtiden begränsa accessionerna till arkivet. Gallringsideologien 

hade med tiden alltmer radikaliserats. Länsstyrelsemas verifikationsmaterial 

kunde efter 1945/46 helt utgallras, 101 och för 

10o H. Wichman, fört. över Promemorior (1960) och Förteckningar (1963) 

i kammararkivet, gruppnr 501. I RA:s senare förteckningssystematik fick 

KA siffran 5 före sitt gruppnummersystem 

101 Kammarkollegiets och riksarkivets und. skriv. 28.1 1959 ang. inskränkning 

av riksarkivets skyldighet att mottaga reviderade räkenskaper, Utg. 

skriv. I nr 65, RA:s ämbetsarkiv 

101

huvudförteckningarna bland mantalsuppgifternas gallringsrester 

gjordes ett nytt strängare urval. 102 En ny undersökning visade, 

att verifikationerna nästan helt kunde utgallras även ur räkenskaperna 

för verk och inrättningar. 103 Det föreföll då absurt, att 

kammararkivet över huvud skulle behöva taga emot dessa räkenskaper, 

som dessutom sällan eller aldrig efterfrågades. Genom 

kungl. beslut sattes gränserna för kammararkivets bestånd av 

räkenskaper för länen vid 1945/46, för verk och inrättningar vid 

1949/50 och för läroverk vid 1957/58. 104 Den årliga accessionen 

blev därmed inskränkt till huvudsakligen mantals-, fastighets- , 

inkomst- och förmögenhetslängder samt räkenskaper för kommitteer 

och anslag mm; de senare har likväl på 1970-talet upphört. 

Leveranserna minskades på så sätt till omkring 150 hyllmeter 

per år. 

Naturligtvis förekom det också, att arbeten utfördes och saker 

hände, som inte hade anknytning till flyttningsförberedelserna. 

Registreringen av befordringsakter, som en längre tid legat nere, 

togs åter upp av Karin Molin, och Arne Munthes promemorior 

och förarbeten till ett arbete om reduktionens historia, som han 

själv under sin livstid planerat, samlades och utgavs efter hans 

död 1965, varvid huvuddelen av boken redigerades av Evald 

Blumfeldt. 105 Själv fick jag 1966 efter Hans Gillingstam övertaga 

utgivningen av Smålandsdelen av J A Almquists frälsegodsverk, 

som äntligen utkom 1976. 106 

Det viktigaste, som hände, var dock, att slottsarkivet fr o m 

den l juli 1964 lades under riksarkivet och anknöts till kammararkivet, 

varvid en tjänsteman i kammararkivet blev slottsarkivarie 

med halvtidstjänstgöring. Anledningen härtill var bl a, att när 

slottsarkivet på 1890-talet tillskapades, en stomme utgjordes av 

slotts- och hovräkenskaper, som det erhöll från kammararkivet. 

En undersökning om överflyttningarna från kammararkivet till 

slottsarkivet gjordes 1959 och följdes av en av slottsarkivarien 

1o2 H. Wichman, PM 29.12 1960 ang. gallring av huvudförteckningarna 

till mantalsuppgifterna, gruppnr 552; SFS nr 236/ 1963 

103 H. Wichman, PM 30.8 1958 ang. gallring av räkenskaper i slottsvalvet, 

gruppnr 553; Kungl. brev 8.1 1962, lng. skriv. I nr 28, RA:s ämbetsarkiv 

104 H. Wichman, PM 25.9 1958, gruppnr 550; Kungl. brev 19.1 1962, Ing. 

skriv. l nr 63, RA:s ämbetsarkiv 

105 A. Munthe, Studier i drottning Kristinas och reduktionens historia, 

Sthlm 1971 (Skr. utg. av sv. riksarkivet, nr 2) 

106 J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. Med särskild 

hänsyn till proveniens och säteribildning, 4. Småland, 1-3, Sthlm 

1976 (Skr. utg. av sv. riksarkivet, nr l) 

102

Percy Elistrand och mig gemensamt utförd utredning ·om slottsarkivets 

samlingar och organisation. 107 Frågan aktualiserades av 

slottsarkivariens förestående avgång av åldersskäl, och underhandlingar 

fördes med riksmarskalksämbetet och husgerådskammaren. 

slottsarkivets nya status fixerades i en av riksarkivet i 

samråd med riksmarskalksämbetet den 10 juni 1964 utfärdad 

instruktion. Till ny slottsarkivarie utsågs Evald Blumfeldt, som 

även här fick tillfälle göra en banbrytande insats. 108 Efter hans 

avgång utnämndes till slottsarkivarie Jakob Koit och efter denne 

arkivarien Christer Danielson. slottsarkivets lokaler, som förblev 

i slottet och fortfor att lyda under ståthållarämbetet på 

Stockholms slott, avvek till en början knappast från standarden i 

kammararkivets källarlokaler. Sedan norra slottsvalvet 1969 utrymts 

av kammararkivet och slottsarkivet övertagit detsamma, 

undergick lokalerna en totalrenovering, som har gjort arkivet till 

en mycket god arbetsplats både för personal och forskare. 

Kammararkivets flyttning började 17mars 1969 med Banken, 

som erbjöd de största transporttekniska problemen. De detaljerade 

flyttningslistorna var utskrivna i två exemplar, och arkivets 

personal utplacerades på strategiska punkter för att övervaka, att 

planer och mätningar stämde. Packmästare Karlsson, som vore 

värd ett särskilt kapitel, och hans mannar från Svelast tog befälet 

över transporterna. Ett antal containers hade anskaffats för 

packningen, och en hiss hade monterats i hörnet av Skeppsbron 

och Tullgränd. Ett halvår senare, i mitten av september, hade 

Banken tömts och parallellt därmed övriga filialer i ordning efter 

det slag av arkivalier, som förvarades i dem. Sist kom turen till 

huvudlokalen på Birger Jarls torg 13, där kammararkivet varit 

bofast i mer än 150 år. Forskarexpeditionen stängdes för gott den 

30 augusti. Den 24 oktober lämnade sista lasset Birger Jarls torg, 

och flyttningen var fullbordad efter drygt sju månader. Magasinen 

i sjätte och en del av femte våningarna i Marieberg hade 

fyllts med omkring 14 000 hyllmeter och de tre översta våningarna 

och tomrummet i Arkivgatan 3 med omkring 6 000 hyllmeter. 

Visst kändes det vemodigt att bryta upp från de gamla 

lokalerna, som man trots splittringen och alla bekymmer trivts 

med, ja t o m med Bankens slitna och bedagade charm. Men 

kammararkivet hade äntligen lokalt förenats med det övriga 

riksarkivet, och det hade i de nya lokalerna uppstått i en aldrig 

107 PM 13.3 1959, gruppnr 502, och 17.6 1960, gruppnr 573. S. Söderlind 

fäste uppmärksamheten på förhållandet i sin PM 1957 om Jandskapshandlingarna, 


10s E. Blumfeldt, Slottsarkivet, MRA 1962-1966, sid. 57ff; Dens., PM 

om borgrätterna och deras arkiv i slottsarkivet, MRA 1970-1973, sid. 

97ff 

103

tidigare skådad systematisk ordning, som var den kanske största 

vinsten med flyttningen. 

Arbetena på sektionen under 1970-talet har följt två huvudlinjer. 

För det första har man kunnat ägna sig åt ordnings- och 

registreringsuppgifter, som kändes mindre angelägna för flyttningen 

och därför uppsköts, eller som i tidigare olämpliga lokaler 

icke bekvämt kunde utföras. Så har stora buntnings- och förteckningsarbeten 

bedrivits i länsräkenskaperna 1821-1917, som 

kom till Marieberg från Banken, och i räkenskaperna och gallringsrestema, 

som från Banken och övriga filialer flyttats till 

Arkivgatan 3. Vidare togs den gamla tanken på en ny huvudförteckning 

för landskaP.shandlingama upp igen och har börjat utföras 

för Upplands, Ostergötlands och Smålands handlingar. 109 

Lars-Olof Skoglund slutförde detaljerade registerband till Lokala 

tullräkenskaper. Jakob Koit har både före och efter pensioneringen 

fortsatt en av Blumfeldt påbörjad registrering av ägorättshandlingar 

i estländska kopieböcker. 110 Registreringarna av befordringsakter 

och kungl. brev i landskapshandlingarna har återupptagits. 

För det andra har stor möda nedlagts på att skydda arkivalierna 

från förslitning, vilket framstår som en alltmer angelägen 

uppgift för modem arkivvård. Så har äntligen ett gammalt önskemål 

realiserats att undantaga landskapshandlingarna från utlån 

genom att filmkopior v mormonfilmerna i stället lämnas ut till 

forskarna, även med risk att den ordning därmed konserveras, 

som samlingen hade vid filmningen på 1950-talet - senare ändringar, 

t ex under pågående förteckningsarbeten, kan tyvärr ej 

införas i filmen. 111 Framför allt har mantalslängderna 1642-1820 

blivit föremål för en intensiv omvårdnad, som visserligen inletts 

tidigare, men som underlättats av att de vid flyttningen samlades 

till en egen serie. De har försetts med sockenregister i varje band 

och har börjat systematisk lagas och ombindas i riksarkivets 

bokbinderi. En ny huvudförteckning över dem har upprättats 

(1975), i vilken volymernas tillstånd klassificeras och det fortgående 

renoveringsarbetet följs upp; det är en from förhoppning, 

att förteckningen även i någon mån skall styra forskamas beställ- 

109 H. Wichman, Landskapshandlingarna i kammararkivet. En introduktion 

inför samlingens nyförtecknande med särskild hänsyn till Smålands 

handlingar, MRA 1978-1979 (manus) 

uo Se även J. Koit, Om de estländska kamerala kopieböckerna frän 1600- 

talets första hälft i svenska samlingar, MRA 1978-1979 (manus) 

111 

H. Wichman resp. L.-0. Skoglund, PM 24.5 1969-24.2 1976, gruppnr 

505. Filmer av frän slottsarkivet äterlämnade räkenskaper för Stockholms 

slott m m har dock tillagts 

104

ningar till de bäst bevarade volymema. 112 En motsvarande förteckning 

har gjorts för jordeböckerna (1978), som står i tur att 

renoveras. 

Efter Blumfeldts och Koits avgång har nya krafter trätt till, 

främst arkivarierna Christer Danielson (från 1970) och Agneta 

Claesson (från 1974) samt adjunkt Rut Hansson (från 1974). 

Efter min avgång 1979 och ett kort gästspel av förste arkivarien, 

fil. dr Rolf Vallerö, som snart utnämndes till stadsarkivarie i 

Stockholm, blev Dr. phil. Helmut Backhans sektionschef, utnämnd 

den 8 apri11981. Under ny ledning går kammararkivet in i 

1980-talet för att fortsätta och fullfölja igångsatta arbeten och 

starta nya projekt för arkivens vård och till den vetenskapliga 

forskningens och forskande allmänhetens tjänst. 

Summary. The development of anarchives-the Treasury Archives 

under the National Archives. By Holger Wichman. 

The Treasury Archives (kammararkivet) comprise the greater 

part of the records of our oldest govemment agency, the Board 

of the Treasury (kammarkollegiet) After a long and at times 

heated discussion the transference of the records from the Board 

to the National Archives was begun in 1922. Since then the 

Treasury Archives have formed the fifth seetian of the National 

Archives and contain in addition to the older arehivat material of 

the Board and certain lesser collections records deriving from the 

reduction and inquisition agendes of the 17th century and the 

audited accounts of the State administration from its reorganization 

in the 16th century down to our days. The change meant that 

the National Archives took over the oldest, largest and most 

valuable archival holdings next to the archives of the Royal 

Chancery, b ut archives that were also largely unprocessed or 

processed according to outmoded principles and housed in 

oldfashioned, wom and inadequate premises. The present artide 

deals with the manner in which these problems were gradually 

solved and the amassed records put in order. 

The first head of the Treasury Archives was Bertil Boethius, a 

first archivist of a modem and practical bent, a distinguished 

schalar and first-rate organizer with a rare capacity för work. 

Under his guidance the basis was laid for the arrangement ofthe 

Treasury Archives and for their future development. The first 

years were devoted to thorough repairs and improvements of the 

archives premises in Riddarholmen (Birger Jarls torg 13 and 

112 H. Wichman, Mantalslängderna i kammararkivet. Folkbokföring genom 

350 är, Släkt och hävd 1978, sid. 144ff 

105

some smaller repositories) as well as in the old north house ofthe 

National Bank in the Old Town ("the Bank", Norra bankogränd 

2). At the same time the volumes were shelved in a more systematic 

and rational way and the work of assessing the archives was 

begun, partly in accordance with old inventories lists. Preliminary 

checklists were compiled and - in the case of mere miseelianies 

- number series constructed to facilitate a future arrangement 

according to provenance. Checklists, in part valid to this 

day, were prepared of the large series of accounts, and classification 

plans drawn up for the filing of future accessions. Work was 

also started to restare accounts from collections devoted to single 

subjects, formed in accordance with older archival principles, to 

their original places in the county records (landskapshandlingar 

= bailiffs accounts, fogderäkenskaper- 1630) and in the county 

accounts (länsräkenskaper 1631 -). Certain documents which 

bad earller been transferred to the National Archives and the 

Military Archives were returned, and there was a eonstant exchange 

of records with the Board, furthered by the fact that one 

of the officials at the Treasury Archives was also a half-time 

employee at the remaining archives of the Board. 

The first real in ventories were constructed in the former half of 

the 1920s, mainly of lesser archives such as Älvsborgs lösen (the 

Ransom of Älvsborg) 1571 and 1613 and of ecclesiastic accounts. 

In 1927 the archival assistant Arne Munthe began to arrange and 

describe the reduction and inquisition records, a task that required 

a thorough investigation of administrative organization, the 

results of which have later been published. After his resignation 

in 1948 the work was continued by Evald Blumfeldt, an expatriate 

professor from Estonia, until the whole enormous task was 

finished in 1962 and presented in 43 inventories and 28 case file 

registers. As early as the 1920s the seetian started to registrate 

promotion files in the records of the Board of the Treasury and 

letters from the King in Council in the county records. In spite of 

many interruptions, these registrations have been carried on 

siQ.ce then. FrOIJl the very beginning, work to restare and preserve 

volumes severely damaged by fire and damp has also been 

going on. 

Boethius was head of the Treasury Archives till1930, when he 

was appointed City Archivist in Stockholm, only to return to the 

National Archives in 1944 as National Archivist. His immediate 

successors were Walfrid Enblom (1930-1938), Sam Hedar 

(1938---1945) and Lars Sjödin (1945-1956). During their time 

work was continued on the reduction archives, and part of the 

office archives of the Board was arranged and described. A great 

deal of time and interest was devoted to the county records. A 

new general inventory was constructed in accordance with the 

106

system for grouping and numbering the bailiff districts proposed 

by J .A. Almquist in Den civila. lokalförvaltningen i Sverige (The 

Civil Local Administration in Sweden) 1523-1630. Special inventories 

were made to describe the tithes rolls and rolls of other 

kinds that form part of the county records. However, these 

efforts came to a standstill during the war w hen a large part of the 

16th century material was evacuated. Nor were accounts from 

later periods neglected. Special inventories were made of the 

capitatian tax registers that are included in the county accounts 

up to and including 1820, and work was started on the county 

accounts 1821-1880, a series of more than 2 700 running metres. 

After the war Evald Blumfeldt began to sort out the large callectians 

of German and Baltic accounts. Serious efforts were also 

made to diminish the collections of miscellaneous papers by 

transferring documents to archives and series arranged according 

to provenance. 

While order was being created in the older archives in the 

manner described above, modem audited accounts kept being 

delivered from the State administration in large quantities. As a 

result, several repositories were added to the Treasury Archives 

in cellars here and there in Stockholm; also, disposal of the 

voucher material was intensified after increasingly more radical 

disposal decisions. 

When S jödin in 1956 became head of the Diplomatarium Committee, 

I was appointed first archivist and superintendent of the 

Treasury Archives. A couple of years later the Swedish Parliament 

voted a first sum of money for National Archives at 

Marieberg. When this happened, the construction of the new 

building and the coming removal became a topic of absorbing 

interest and the event towards which everyone's energies were 

directed. Now we could reap the fruits of the work of our predecessors. 

Noticeable new achievements were inventories of the 

chancery archives of the Board of the Treasury and some remaining 

office archives, of Central and Local Customs Accounts and 

of accounts from Pomerania and Bremen; also the separation of 

the capitatian tax registers 1642-1750 from the voucher volumes 

of the county accounts. As a result, a special series for the 

capitatian tax registers 1642-1820 was constructed in connection 

with our removal to Marieberg. 

Another important step was the rearrangement of the archives 

and collections in accordance with the decimal classification system. 

In this way the future order was finally settled. The volumes 

were also distributed according to size in order for the fifth 

seetian to obtain a sufficient number of outsize shelves, and they 

were grouped into frequently and less frequently used material. 

Only the former was to be rnaved to Marieberg while the latter 

107

was placed in another repository. Other tasks were to finish the 

disposal work and to restrict accessions. A Government decision 

set the limits for deliveries to the Treasury Archives of county 

accounts at 1945/46, of accounts from public services and institutions 

at 1949/50 and from schools at 1957/58. Thanks to this the 

yearly accessions were limited to population registers and tax 

rolls and reduced from about 450 to about 150 running metres. - 

The Treasury Archives were considerably increased when the 

archives of the Royal Palace in 1964 were placed under the 

National Archives as a unit connected with the fifth section, bu t 

this did not influence plans for the removal since the Palace 

Archives remained in their old premises in the palace itself. 

The removal of the Treasury Archives to Marieberg was begun 

in March 1969 and continued for seven months. The underground 

repositories on the sixth and part of the fifth floors were 

filled with about 14 000 running metres of volumes, and the three 

upper floors of the old building of the National Archives in 

Arkivgatan 3 with about 6 000 running metres. The Treasury 

Archives were now housed together with the rest of the National 

Archives and in a state of systematic order. 

Since then work at the section has mainly been carried on 

along two Iines. There has been time for processing and registration 

tasks that bad been postponed as bering less urgent until the 

remoral place. Great pains have also been taken to proteet the 

archival material from damage. Researchers are consequently no 

longer allowed to use the original county records but have to 

make do with films instead, copies made after what is often 

referred to as the Mormon filming, which took place at the 

Treasury Archives in 1951-1963. Most important of all, the 

capitation tax registers have been systematically mended and 

rebound. When I had retired in 1979 after twenty-three years and 

after a short period when Rolf Vallerö was first archivist, Dr. 

Phil. Helmut Backhaus was appointed head of section to direct 

work at the Treasury Archives. 

108

Översikter och recensioner 

Levande arkiv och lokalhistoria 

Levande arkiv, dokumenthantering, ärenderegistrering, arkivbildning 

och arkivansvar i kommunerna, Kommunförbundet, 

Sthlm 1980, 72 s. 

Som nybliven riksarkivarie 1965 inbjöds jag av Historiska föreningen 

i Uppsala att där tala om "det gamla och det nya riksarkivet". 

Vad som åhörarna då i den efterföljande diskussionen 

främst ville lägga mig på hjärtat var vården om kommunernas 

arkiv. Det ökade intresset för vår sociala historia och utbildningshistoria 

hade ökat efterfrågan på bl a de kommunala nämndernas 

arkivalier. Det hade då visat sig, att mycket av för forskarna 

värdefullt, ja oumbärligt material förstörts av vanvård i källare 

och på vindar eller genom att den ansvarige kommunalmannens 

anhöriga efter dennes död ej sällan kört papperen på tippen. 

Till skillnad från vad som är fallet i t ex Norge och Danmark 

har emellertid den kommunala självstyrelsen i Sverige hindrat 

det statliga arkivväsendet från allt direktinflytande över kommunernas 

handlingar. Detta har medfört att kommunarkiven ej fått 

den omfattande författningsreglering som de statliga arkiven 

har. Den kommunala arkivvården har därför varit av mycket 

växlande kvalitet. Många kommuner har tagit god vård om sina 

handlingar, andra har försummat dem. Frågan är så mycket 

viktigare som kommunsidan representerar större delen av den 

offentliga sektorn och det här dock som regel är fråga om allmänna 

handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. 

Redan 1915 togs emellertid frågan om bättre vård av kommunarkiven 

upp på allvar i Sveriges riksdag. Det skulle dock dröja 

ända till1933, innan nämnvärda resultat uppnåddes.' På uppdrag 

av Kungl. Maj:t utfärdade riksarkivet (RA) det året de bekanta 

"Råd och anvisningar rörande vården av kommunala arkiv" 

{1933:483). Formellt gäller dessa än men 1978 framlade RA i 

samarbete med kommunförbundet ett s k normalförslag (1978- 

03-14) till kommunalt arkivreglemente med kommentarer. Reglementet 

med kommentarerna återges i Levande arkiv. 

RA:s anvisningar gav anledning till utarbetandet av den första 

arkivhandboken i Sverige, dåv. förste amanuensen Birger Linl) 

1933 fanns redan en icke obetydlig författningsflora avseende de olika kommunorganens 

arkivansvar men dessa förordningar innehöll inga egentliga 

arkiveringsföreskrifter. 

109

dens för sin tid utmärkta handbok, Kommunala arkiv och deras 

vård (1934). Den återger RA:s anvisningar och förser dessa med 

ytterligare, utförliga kommentarer. Här ges bl a exempel på hur 

arkivförteckningar kunde göras upp, de första exemplen i sitt 

slag vid sidan av RA:s föreskrifter från de statliga myndigheternas 

arkiv och av framtida betydelse också för den statliga arkivsystematiken. 

2 

Det allt stridare pappersflödet även hos kommunerna gjorde 

gallringsfrågan aktuell. 1958 fäste Kungl. Maj:t kommunernas 

uppmärksamhet på vikten av att kommunala arkivalier gallrades 

med omsorg och försiktighet och under iakttagande av lämpliga 

gallringsfrister (1958:529). RA fick uppdrag att också här meddela 

råd och anvisningar. Resultatet blev RA: s cirkulär till kommunerna 

med råd och anvisningar om gallring i kommunernas arkiv 

(1958:530). Dessa anvisningar har senare kompletterats på olika 

sätt bl a genom RA:s cirkulär 1972-10-04 om gallring mm i kommunernas 

arkiv. 

Det har givetvis varit gott och väl att RA fått tillfälle att ge sina 

råd och anvisningar men för att en verkligt god arkivvård skulle 

kunna skapas hos kommunerna, måste dessa själva ta initiativ. 

Mycket har här, särskilt tack vare Svenska kommunförbundet, 

skett under senare år. Redan 1964 utgav Kommunförbundets 

förlag en ny arkivhandbok, utarbetad av de ledande arkivmännen 

på området, Robert Swedlund och Nils Nilsson. I den nya 

kommunlagen (1977:179) har arkivansvaret preciserats och en 

arbetsgrupp med representanter för kommunförbundet och riksarkivet 

har vidare varit verksam. Kommunförbundet har anställt 

en utbildad arkivarie, fil. dr Axel Norberg, tidigare i RA. I mars 

1979 fick RA uppdraget att undersöka formerna för "en ökad 

samordning av bevarande av arkiv inom den offentliga sektorn i 

avsikt att skapa rationaliseringsvinster och ett säkrare underlag 

för grundläggande forskning". Arbetet leds av landsarkivarien 

Lars O. Berg, Uppsala. 

Det ökade kommunala intresset för arkivvården har bl a givit 

upphov till här ovan rubricerade handbok, Levande arkiv. Namnet 

är betecknande för den förskjutning, som inträffat redan från 

1950-talet i intresset från det inaktuella till det levande arkivet, 

till frågan om handlingens ("dokumentets") dagliga vandring 

inom kontoret. KontorsrationaJisering blev med rätta en modesak 

och arkivfrägan inkluderades i KR eller AR. Näringslivets 

arkivråd (NLA) präglade på 1950-talet mottot: arkivering är en 

viktig sida av modern kontorsorganisation, och NLA brukade 

2) Systematiken utvecklades senare i den andra arkiv handboken. i Iandet Sveriges 

industriförbunds "Hur man ordnar ett industriarkiv" (1947). ' 

110

föreslå företag, som begärde råd, att först se över sin kontorsorganisation 

och sina kontorsrutiner, innan de tog i tu med arkivordningen. 

Levande arkiv, författad av Axel Norberg och sekreteraren i 

kommunförbundet Olle Björklund, ägnar sin bok åt, som titeln 

anger, företrädesvis dokumenthantering, äre~~eregistrering, arkivbildning 

och arkivansvar i kommunerna. Arenderegistrering 

uppdelas i l) systematisk förvaring dvs "registrering" genom 

förvaring på visst, i förväg bestämt sätt (närmast av rutinhandlingar, 

som cirkulärserier, kursinbjudningar etc), 2) objektsregistrering 

(registrering efter objektsbeteckp.ing där handlingama 

försvaras i objektsordnad dossie) samt diarieföring (registrering 

efter ämnesplan) där handlingama placeras på sedvanligt sätt 

aktvis i ämnesordning, 

I RA:s normalförslag till kommunalt arkivreglemente sägs, att 

"för varje myndighet upprättas arkiveringsplan". I handboken 

ägnas också jämförelsevis stort utrymme åt arkiveringsplanen, 

som ges avgörande betydelse. Planen bör uppta hos myndigheten 

aktuella handlingar med anvisning om placeringsordning och 

liknande praktiska detaljer, gallringsbeslut, gällande serietillhörighet 

i arkivförteckning, lämpligt skrivmaterial, uppgift om var 

handlingama kan återfinnas, hur de skall hanteras etc. Arkiveringsplanen 

kan alltså uppta t ex datum, signum, benämning, 

beskrivning, förvaringsplats, arkivläggning, uppgifter om överföring 

till närarkiv eller centralarkiv, gallringsfrister osv. Med all 

rätt inskärper författama att en sådan plan kräver respekt för 

dess tillämpning och en betydande arkivdisciplin för att fungera. 

Betecknande för den dominerande plats författama ger arkiveringsplanen 

är följande uttalande s. 55: "Hos myndigheten är, 

med denna uppläggning, arkiveringsplanen det centrala hjälpmedlet 

för dokumenthantering och arkivbildning. I planen återfinns 

samtliga handlingar och den kompletteras med bevis över 

verkställd leverans till centralarkiv eller gallring. Med utgångspunkt 

från arkiveringsplanen kan således alla handlirigar hos 

myndigheten spåras. Härtill kommer att det som kvarblir hos 

myndigheten mer än fem år förtecknas särskilt". 

Om någon hela arkivet (både det aktuella i kontoret och det 

inaktuella i centralarkivet) omfattande förteckning är det alltså 

inte fråga. Det är då inte förvånande att arkivförteckningen 

endast ägnas någon sida och att den klassiska arkivförteckningssystematiken 

inte alls uppmärksammas. Hänvisning sker emellertid 

till det s k allmänna arkivschemat. Frågan om dettas tilllämpning 

på de kommunala arkiven går författama inte in på. 

När det gäller bevarande av material åt forskningen, anser 

handboksförfattarna att kulturnämnden bör höras, innan gallring 

sker. 4 § i förslaget lyder (s. 22): "Före myndighets beslut om 

111

gallring bör kulturnämnden lämnas möjlighet att yttra sig. Detta 

gäller särskilt då fråga är om arkiv, som kan bedömas ha lokalhistoriskt 

intresse". Hos en myndighet, där gallringen trots lagens 

påbud om försiktighet varit så fri, kan kanske detta ses som en 

viss garanti mot felaktig gallring. Bakom varje gallringsförslag 

borde dock krävas någon vetenskaplig expertis- om nu tillräcklig 

sådan är möjlig att mobilisera i den utsträckning det här skulle 

vara fråga om. 

Handboken förordar uppgörandet av en bevarandeplan, som 

omfattar en förteckning över arkiv, vilka kulturnämnden av olika 

skäl anser det angeläget att bevara. Planen skulle kunna användas 

för bevakning av att bevarande också sker och ge uppgift om 

var arkivet är tillgängligt. Författama menar det dock vara orealistiskt, 

att den enskilda kommunen själv skulle ha ambitionen 

att ta vara på allt som kan kännas angeläget att bevara. Andra får 

träda till. 

Som redan framhållits, upptar "kontorsarbetet", "dokumentarbetet" 

och arkiveringsplanen huvuddelen av handboken. Axel 

Norberg ger själv i annat sammanhang en god beskrivning av 

innehållet i Levande arkiv. Boken behandlar, säger han, i första 

hand dokumenthanteringen på kommunala kontor och "luktar 

enbart på arkiv för kultur och forskning". Bokens främsta förtjänst 

ligger i den utmärkta propaganda den gör för god arkivhantering 

och i de utförliga anvisningarna för handlingamas väg 

genom kommunorganens kontor. Den ger även uppgifter om 

ifrågakommande författningar, standarder och normer samt om 

litteratur i ämnet. 

Levande arkiv är knappast någon bok för nybörjare. Den 

ställer ibland rätt höga krav på läsaren. Så mycket angelägnare 

och nyttigare bör de arkivkurser för kommunernas folk bli, som 

kommunförbundet redan visat så många prov på, med denna bok 

som underlag. 

ÅkeKromnow 

112

Levande lokalhistoria. Rapport från konferens om lokalhistorisk 

forskning och lokala arkiv, Kommunförbundet 1980, Stockholrn 

1981,62 s. 

Hösten 1980 (3-4 september) anordnade Svenska kommunförbundet 

och Riksförbundet för hembygdsvård en konferens kring 

temat lokalhistoria. Bakgrunden var den senaste tidens starkt 

ökade intresse för den egna bygden, för den egna miljön. Arrangörerna 

ville genom konferensen belysa de önskemål som lokalhistorisk 

forskning kan ha i fråga om lokala arkiv och också ge 

möjlighet till diskussion om kommunernas roll i sammanhanget. 

Kommunarkiven sattes särskilt i blickpunkten. 

Till konferensen inbjöds representanter för arkiv, kommuner 

och forskning. Intresset för deltagande var mycket stort. Svenska 

kommunförbundet har nu genom arkivarien Axel Norberg och 

sekreteraren Bengt Svensson givit ut en konferensrapport i bokform, 

kallad Levande lokalhistoria. Titeln ansluter sig till Kommunförbundets 

ungefär samtidigt utgivna handbok Levande arkiv. 

Boken återger dels konferensens sex föredrag, dels redogörelser 

för grupparbetena vid konferensen om forskamas önskemål 

och om kulturnämndens roll och ansvar. 

Riksarkivarien Sven Lundkvist inleder med föredraget "Hembygdsforskaren 

- universiteten - källmaterialet. Problem och 

möjligheter" (s. 7 ff). Han diskuterar två problemkomplex, dels 

förhållandet mellan s k yrkesmän och amatörer i lokalhistorisk 

forskning- båda kategorierna behövs men också ett fördjupat 

samarbete dem emellan - dels möjligheterna att utnyttja äldre, 

nutida och framtida källmaterial i denna forskning. Flera handledningar 

om hur man skall finna källmaterialet, flera handböcker 

i handskriftsläsning, ökad tillgänglighet till materialet, bättre 

kopieringsmöjligheter etc efterlyses. Hur mycket material bör 

och kan bevaras? Här måste, menar Lundkvist, kommunerna 

aktiveras och göras villiga att ta sitt ansvar, eftersom arkiv kräver 

resurser i form av lokaler, personal och material. Lundkvist 

pekar på risken att gallringen hos kommunerna kan bli för hård 

- samråd med kulturnämnderna kan vara otillräckligt. Den 

lokala forskningen bör få möjligheter att inverka på bevarande 

och utformning av arkivväsendet. 

Kanslichefen Karl-Eric Axenström skriver om "Hembygdsrörelsen 

och hembygdsforskningen" (s. 13 ff) och analyserar de 

aktuella problem, varmed lokalhistorikern har att brottas. Han 

ger också exempel på vilka kategorier av lokalhistoriker som kan 

arbeta inom en kommun, i detta fall i Ömsköldsvik. 

Kommunförbundets arkivarie, Axel Norberg, en av de två 

författama också till Levande arkiv, redogör för "Arkiv och 

113

arkivresurser i kommunerna" (19 ff). Redogörelsen sker i nära 

sammanhang till just Levande arkiv. Han sammanfattar resursdiskussionen 

sålunda: Varje kommunal förvaltning utser en s k 

arkivredogörare. Ofta finns centralarkiv med särskild föreståndare, 

som emellanåt också kan ägna sig åt arkiv i betydelsen 

kultur och forskning. Här kan även kulturnämnden ha vissa 

uppgifter. Ledare för arkivfunktionen är oftast kanslichefen eller 

någon denne direkt underställd. De sysslar i första hand med 

arkiv i betydelsen dokumenthantering. 

Tre författare diskuterar kommunala insatser i sina hemkommuner. 

Kersti B jörklöf redogör för uppbyggandet av det värdefulla 

lokalhistoriska arkivet i Leksand (s. 31 ff), Eskilstunas 

energiske och uppslagsrike stadsarkivarie Bror-Erik Ohlsson berättar 

om "Kommunala insatser för lokalhistorisk forskning i 

Eskilstuna" (s. 38 ff) och Karl-Erik Axenström återkommer med 

en initierad skildring av "Lokalhistorisk forskning i Örnsköldsvik" 

(s. 45 ff). 

Slutiigen Hinmas utförliga redogörelser för grupparbetena vid 

konferensen. Stora krav ställdes på bl a kommunerna ifråga om 

ansvar för forskningsmaterialet, information om forskningsmöjligheterna, 

handledningar mm. Naturligtvis underströks särskilt 

kulturnämndernas ansvar i sammanhanget. 

Svenska kommunförbundet har med de båda böckerna "Levande 

arkiv" och "Levande lokalhistoria" åter dokumenterat, 

att det i hög grad känner sitt ansvar för den omistliga del av vårt 

kulturarv, som de lokalhistoriska, särskilt de kommunala arkiven 

utgör. 

ÅkeKromnow 

114

Festskrift till Nils Nilsson 

Arkivvetenskapliga studier. Femte samlingen. Utg. av Lars Otto 

Berg, Josef Edström, Claes Gränström, Birger Lundberg. Stockholm 

1981. 421 s. 

Arkivvetenskapliga studier 5 har utgivits som en festskrift tillägnad 

arkivrådet Nils Nilsson i samband med hans 65-årsdag och 

avgång ur tjänsten. Det är en ovanlig hyllning för en arkivman 

och ett erkännande av· en ovanlig insats inom svenskt arkivväsen. 

Vid sidan av sina insatser i olika befattningar inom riksarkivet 

har Nils Nilsson - och detta är inte det minst viktiga - dokumenterat 

sig som vår frätp.ste arkivteoretiker. 

Festskriften innehåller 32 bidrag i skiftande arkivfrågor. Det 

kan i denna anmälan inte bli fråga om att behandla alla, varken 

utrymme eller tid medger detta. Som oftast när det gäller en 

festskrift är bidragen placerade i alfabetisk ordning efter författarna, 

vilket inte underlättar en överblick av innehållet. En viss 

gruppering skall göras i denna anmälan. 

Arkivhistoriska bidrag har sin givna plats i en festskrift som 

denna. I uppsatsen Arkivförteckning och gallring under svensk 

medeltid har Jan Liedgren med för denne författare utmärkande 

grundlighet gett en samlad framställning av ett ämne som han 

tidigare behandlat i smärre uppsatser. Det vetenskapligt tyngsta 

bidraget i festskriften utgöres av Sven Lundkvists undersökning 

Riksens arkiv och makten, som egentligen handlar om den betydelse 

som tillmättes makten över kansliet och därmed arkivet i 

den långdragna kamp som utspelades mellan kungamakten och 

rådsaristokratien och vari arvfurstarna blev en part. Med ett visst 

avståndstagande från den institutionella syn som präglar Severin 

Berghs standardverk Svenska riksarkivet 161~1837 och med 

anknytning till Herman Schiicks grundläggande arbete Rikets 

brev och register (1976) anlägger Lundkvist en mer funktionell 

syn på framväxten av ett svenskt riksarkiv. Därvid sätter han in 

1618 års ofta åberopade bestämmelser i en från Gustav Vasas tid 

fortgående utveckling och framhåller särskilt betydelsen av 1626 

års kansliordning med dess utförliga beskrivning av arkivet och 

dess ställning. Ur en annan synvinkel kan det ha sitt intresse att 

notera de bestämmelser som återfinns i 1619 års stadga för rikets 

städer- åberopad av Anne-Marie Fällström i en annan uppsats i 

festskriften- samt de detaljerade föreskrifterna i 1635 års landshövdingeinstruktion. 

I uppsatsen Pommerska earneraHa i krigsarkivet redogör Helmut 

Backhaus för hur en del pommersk-wismarkska räkenskaper 

från tiden omkring 1620--1800 under 1850-talet överfördes från 

115

kammararkivet till krigskollegiet, därifrån till krigsarkivet för att 

under 1920- och 1950-talen återföras till kammararkivet. Därvid 

saknades ett stort antal mönsterrullor. På ett instruktivt sätt visar 

Backhaus att dessa återfinnas i olika samlingar i krigsarkivet, där 

de hamnat under ordningsarbeten enligt en av chefen för generalstaben 

fastställd plan, varvid åtskilliga originalband slaktades 

och uppdelades på samlingar utan hänsyn till deras proveniens. 

Josef Edström skriver om Häradsrätternas arkiv 1850--1963 

och den debatt om arkivfrågan som fördes under denna tid. 

Författaren redogör för hur frågan om vård och central förvaring 

av de från olika synpunkter viktiga häradsrättsarkiven år 1851 

väcktes av justitieombudsmannen S. L. Theoren och drevs av 

hans efterföljare medan de statliga arkivmyndigheterna länge 

intog en passiv attityd. I och med inrättandet av landsarkiv 

avgjordes att häradsrätternas arkiv skulle levereras dit. Uppsatsen 

behandlar också ganska utförligt förvaringsförhållanden och 

arkivordning ute hos myndigheterna. 

Till de arkivhistoriska bidragen kan också räknas uppsatser om 

autograf- och handskriftssamlare av Bertil Broome, Werner Pursche 

och Kari Tarkiainen, varav den senares om Carl Axel Gottlund 

och svenska riksarkivet torde ha störst allmänt intresse. I 

detta sammanhang kan också nämnas en liten välskriven uppsats 

Arkiven och forskningen av Olof Jägerskiöld där han pläderar 

för att det även i framtiden skall finnas utrymme för arkivens 

arbete i forskningens tjänst både på fält och i depå. 

De kommunala arkiven har efter kommunsammanslagningarna 

1952 och 1971 samt den kommunala sektorns kraftiga expansion 

fått allt starkare aktualitet, vilket återspeglas i festskriften genom 

ett antal bidrag: Anne-Marie Fällström behandlar Kommunal 

arkivbildning i Orebro stad under äldre tid, alltså före 1862 års 

kommunallagar. Via en genomgång av författningar om städernas 

styrelse alltifrån Mag~us Erikssons stadslag utreder hon ingående 

arkivbildningen i Orebro och söker därvid fastställa vad 

som hör till statliga funktioner och vad som hör till den självstyrelse 

som utvecklades till den kommunala. Tankar om den kommunala 

arkivfunktionen har Christina W ah/ström kallat sitt bidrag. 

Som en bakgrund redogör hon för debatten om de kommunala 

arkiven under 1900-talet och visar därefter effekterna av 

kommunsammanläggningarna för Uppsalas vidkommande; antalet 

upphörda arkiv uppgår till 653. Inför framtiden förordar hon 

en kommunal sektion inom riksarkivet som i samråd med kommunerna 

skall arbeta med arkivbildnings- och gallringsproblemen. 

Carl-Edvard Edvardsson har gjort en sammanställning av 

1970-talets råd och anvisningar rörande kommunal arkivgallring 

med förteckning över litteratur och utredningar. 

116

Under rubriken Samordning av kommunal och enskild arkivvård 

redovisar Leif Gidlöf erfarenheter fn\n Föreningen Värmlandsarkivs 

första tioårsperiod. Han begränsar sig inte till Värmlandsarkivs 

egen verksamhet utan vidgar perspektivet till att omfatta 

hela problematiken kring regionala arkiv för kommuner och 

näringsliv samt formerna för samverkan med det statliga arkivväsendet, 

med en försiktig och välavvägd plädering för länsarkiv. 

Företagsarkiv behandlas också i två uppsatser av Per Clemensson 

och Bror-Erik Ohlsson, den ena om Göteborgs landsarkivs bestånd 

av företagsarkiv, den andra om näringslivsarkiv i Eskilstuna 

stadsarkiv. Efter läsningen känner man tveksamhet huruvida 

där presenterade tillvägagångssätt på sikt kan vara någon lösning 

på näringslivets arkivproblem. Med Televerket som exempel har 

Asa Lcestadius gjort en intresseväckande studie över arkivfunktionerna 

inom ett statligt verk. Vad hon där skriver äger i lika 

hög grad sin tillämplighet på företag. 

I uppsatsen Arkiven och offentlighetsprincipen gör Claes 

Grönström en sakkunnig genomgång av problem förknippade 

med förvaring, förteckning och gallring samt tillgänglighet av 

handlingar varjämte han analyserar de problem som uppstått 

genom ADB-tekniken. "Man kan aldrig vara säker" är rubriken 

på ett välskrivet bidrag av Lisbeth Näslund om etisk gallring, ett 

begrepp som fått särskild aktualitet genom de möjligheter att 

sammanställa uppgifter om enskilda individer som datoriseringen 

och den tekniska utvecklingen medfört. 

Ett uppenbarligen väl använt studiebesök i danska riksarkivet 

ligger till grund för en uppsats av Lars Rumar kallad "Institutionemes 

arkivsystemer". Författaren har ambitiöst satt sig in i det 

danska arkivväsendet och redogör för innebörden av den danska 

arkivbekendtgörelsen 1976. Uppsatsen ger svensk publik en god 

inblick i och för flertalet ökad kunskap om danskt arkivväsen, 

vilket är tacknämligt med tanke på nordiskt samarbete. 

Till en scen utanför den vanliga arkivvärlden förflyttas läsaren 

av Bodil Ulate-Segura. Hon har haft djärvheten att i detta sammanhang 

skriva ett kåseri om Arkivalien som handlingsdrivande 

element i operalitteraturen. Det är ett bidrag som man kan 

återvända till som omväxling till den mera allvarliga läsningen. 

Utöver vad som ovan berörts finns ett antal bidrag som för 

fullständighetens skull anges här. Mikrofilmning har behandlats 

av tre författare. Lars Otto Berg skriver om Mormoner och 

mikrofilm, Jan Frisk om Mikrofilmning av sjukjournaler vid 

Sahlgrenska sjukhuset och Arne Fryksen om Mikrofilmen och 

arkiven. Jan Lindroth har gjort en litteraturstudie om arkivgallring 

i USA. Britt Hedberg har nedtecknat funderingar kring 

behov och utformning av arkivutbildning. Rune Hedman skriver 

117

om tillkomsten av begreppet arkivhandling och Sten Körner tar 

upp diskussionen om intensivdataomräden. Birger Lundberg behandlar 

Karl XII:s lagmansrätter, Lars Nilsson skriver om naturvård 

och arkivforskning och Roland Persson om gallring av akter 

registrerade i ADB-diarium. Staffan Smedberg studerar samhällsvetarna 

och arkiven, läran Wibling framlägger synpunkter 

och erfarenheter från fältarbete enligt rullande plan vid landsarkivet 

i Härnösand, medan Arne Öhberg skildrar en prästgårdsbrand 

och dess föl j der. 

I åtskilliga av bidragen hänvisas till skrifter av Nils Nilsson i 

arkivteoretiska frågor. På så sätt blir festskriften ett vittnesbörd 

om hans position inom detta område. Man vill gärna hoppas att 

en kommande samling av Arkivvetenskapliga studier blir en 

volym under medverkan av Nils Nilsson. 

Gert Ny lander 

118

Meddelanden från krigsarkivet 

Krigsarkivet har utgivit ett nytt nummer av sina meddelanden 

(Meddelanden från krigsarkivet VII, tr Uddevalla 1980, 122 s.), 

under redaktion av Erik Norberg och Evabritta Wallberg. Volymen 

innehåller två typer av uppsatser, först en grupp uppsatser 

som direkt berör verksamheten vid krigsarkivet och där förvarade 

arkiv, därefter uppsatser vari arkiven i huvudsak används som 

källmaterial till historiska händelser och förlopp. 

Den första avdelningen inleds med en detaljrik uppsats av Elsa 

Nordström : "Personforskning i flottans pensionskassas arkiv". 

Kassan grundades 1642 pch ägde bestånd till 1937. I uppsatsen 

redogörs noggrant för kassans organisation och de bestämmelser 

som gällde för pensionering av olika personalkategorier inom 

flottan. Därefter behandlas kassans arkiv med särskild inriktning 

på serier som innehåller uppgifter om personer som fått underhåll 

ur kassan. Sådana uppgifter finns bl a i kassans räkenskaper 

och rullor. Bland kassans verifikationer finns också ett annat 

material av stort personhistoriskt forskningsvärde, nämligen förteckningar 

över de s k passageraravgifterna som skulle erläggas 

av utrikes resenärer 1735--1851. Detta material har författaren 

behandlat i en uppsats i föregående nummer av krigsarkivets 

meddelanden. 

Som bekant är krigsarkivet arkivmyndighet och arkivdepå för 

centrala, regionala och lokala myndigheter under försvarsdepartementet. 

Till de lokala myndigheterna hör armens regementen. 

Volymen innehåller två uppsatser om regementen och deras i 

krigsarkivet förvarade arkiv. Den första är "V ärmlands regemente 

och dess arkiv" av Ulf Söderberg, följd av "Smålands 

husarregemente och dess arkiv" av Björn Gäfvert. Uppsatserna 

ger upplysningar om regementenas organisation, arkivbildning, 

arkivförteckningar samt arkivens innehåll. Eftersom de svenska 

regementena har haft en fast lokal förankring innehåller arkiven 

mycket material för forskning om den landsdel där resp regemente 

verkat, för att inte nämna deras betydelse för den personhistoriska 

forskningen. Därefter följer två sammanställningar, dels 

"Bibliografiska uppgifter om krigsarkivet" av Helmut Backhaus, 

dels en redogörelse för säkerhetsfilmningen i krigsarkivet av Stig 

Svensson. 

Den andra gruppen uppsatser inleds av Alf Åberg, som under 

rubriken "Elias Chierlin - Fortifikationsofficer och längresenär" 

behandlar ett märkligt levnadsöde under 1700-talet. Elias 

Chierlin, född 1737, blev fortifikationsofficer och tjänstgjorde 

bl a i Pommern 1761--62. Därefter reste han utrikes och gick i 

119

portugisisk tjänst. I nio år tjänstgjorde han i Brasilien där han 

utanför tjänsten i tidens anda ägnade sig åt naturvetenskap. Han 

blev korresponderande ledamot av vetenskapsakademien. 

Bengt Holtze skriver i nästa uppsats om krigsministerskiftet 

1899, då den "självklare" kandidaten till posten som krigsminister 

efter Axel Rappe, K G Bildt, motstod påtryckningar från bl a 

Oscar II att åtaga sig uppdraget. Slutligen utsågs därför Jesper 

Crusebjöm till ny krigsminister. Av framställningen framgår 

klart den betydande roll som kungahuset hade vid utnämningar 

av detta slag. En viktig källa för framställningen är kungens 

korrespondens i Bernadotteska familjearkivet. 

Krigsarkivet förvarar många enskilda arkiv med anknytning till 

försvaret. Ett av dessa är riksförbundets för Sveriges försvar 

arkiv. Margareta Östergren skriver i följande uppsats om riksförbundets 

försvarsupplysning 1925-36. Med utgångspunkt i förbundets 

arkiv skildras olika former av skriftlig upplysningsverksamhet, 

föreläsningsverksamhet samt den s k antipacifistpropagandan 

1929-32. 

I en avslutande uppsats redogör Lars Otto Berg för militärt 

material i ett landsarkiv, med exempel från landsarkivet i Uppsala. 

Eftersom den civila och den militära förvaltningen under 

äldre tid på många sätt var sammanknutna, finns mycket material 

om militära förhållanden i ett landsarkiv. I uppsatsen behandlas 

bl a material i kyrkoarkiv, länsstyrelsearkiv, kronofogde-, 

länsmans-, häradsskrivare- och domstolsarkiv. Dessutom berörs 

vissa enskilda arkiv med militär anknytning. 

Krigsarkivets meddelanden har inte samma karaktär av verksamhetsberättelse 

som dess närmaste motsvarighet i riksarkivets 

publikationsflora, Meddelanden från svenska riksarkivet 

(MRA). Allra sist i volymen finns dock en statistisk sammanställning 

över krigsarkivets forskarservice 1979. 

Staffan Smedberg 

120

Bevara din historia 

Folkrörelsernas arkivförbund gav 1972 ut Handbok för föreningsarkivarier. 

En ny och på flera punkter utvidgad handbok 

har nu i samarbete med kommundepartementet publicerats under 

titeln Bevara din historia. Handbok f.ör f.ö rening§f.olk , 1981, 

176 sid. (Liber förlag). Boken vänder sig, liksom föregångaren, 

till folkrörelsefolket överhuvudtaget. 

Innehållet i den nya utgåvan överensstämmer bara delvis med 

den tidigare. Liksom i denna finns kapitel som behandlar inventeringsmetodik, 

förvaring i ordnat skick, gallring i lokala folkrörelsearkiv, 

beständighets- och förvaringsfrågor, ADB och arkiven, 

mikrofilm som informationsbärare, arkivlokalfrågor och 

metodik vid bandning av intervjuer. Därutöver har i den nya 

utgåvan framför allt frågor om arkivbildning och gallring på olika 

nivåer behandlats mera ingående. I ett särskilt kapitel berättas 

om hur man kan lägga upp en utredning för att få fram en 

arkivhandbok som skall bemästra pappersflödet i en organisation, 

på olika nivåer. Nya avsnitt har vidare tillkommit där sekretessfrågor, 

fotofrågor, hantering av boksamlingar samt 

protokolls- och verksamhetsberättelsers utseende och värde diskuteras. 

Särskilda kapitel ägnas också åt hur man skriver föreningshistoria 

och hur ett folkrörelsearkiv kan lägga upp sin utåtriktade 

verksamhet. Liksom i 1972 års handbok svarar ett antal 

författare för vardera ett eller flera avsnitt, en modell som kan 

diskuteras men som kanske är den enda möjliga i sammanhanget. 

I det för övrigt utmärkta avsnittet om arkivinstitutioner, arkivsamlingar 

och arkivlokaler påpekas att organisationer som regel 

får lösa sin slutförvaring på egen hand och att i riksarkivet endast 

ett mindre antal depositioner av sådant material finns. Här bör 

det kanske understrykas att riksarkivet förvarar omkring tvåtusen 

hyllmeter folkrörelsematerial, bl a en stor del av idrotts- och 

nykterhetsrörelsernas centrala material men även stora fackliga 

organisationers som Sveriges arbetsledareförbund och SACO 

SR och att riksarkivet i princip står till förfogande som depå för 

riksorganisationer utanför arbetarrörelsen. Också flera landsarkiv 

och stadsarkiv har gjort och gör stora insatser för att bevara 

folkrörelsematerial. 

I det instruktiva kapitlet om inventering och insamling saknar 

man kanske tips om hur den nog så viktiga finansieringen av en 

inventering skall läggas upp, dvs att man kan söka medel hos 

riksarkivets nämnd för enskilda arkiv liksom hos den kommun 

inom vilken man tänker inventera. Avsnittet om förvaring i 

ordnat skick är kanske litet summariskt på vissa punkter om man 

betänker att många utan tidigare arkiverfarenhet kommer att 

121

använda sig av det, när de ställer sig och ordnar sina föreningars 

arkiv. Hur många vet utan vidar~ ':!id en korshänvisning är och 

att den utmärkta huvudavdelning O även kan utnyttjas för att 

tills vidare härbärgera fragment av andra arkiv som man stöter 

på? I ett av bokens centrala avsnitt presenterar Karl-Ivar Asander 

en intressant och genomtänkt gallringsmodell för lokala och 

regionala folkrörelsearkiv. Ett antal handlingar, vanligen förekommande, 

graderas efter informationsvärde i fyra klasser. Att 

publicera en sådan lista utgör i sig alltid en fara för arkiven. 

Mindre nogräknade "arkivarier" kan med listan i handen tänkas 

snabbt och lätt "gallra" sina arkiv utan att ta hänsyn till de 

speciella förutsättningar för gallring som finns i det arkiv de 

arbetar med. Sedan är det väl också så att man oftast inte gallrar i 

någon större utsträckning i äldre föreningsarkiv. De är oftast 

gallrade vid leverans av orsaker som inte alltid i efterhand kan 

fastställas. 

En intressant modell för hur man kan tackla sekretessfrågorna 

presenteras i ett av de nytillkomna avsnitten. Verkligt "matnyttiga" 

avsnitt, praktiskt inriktade, finns om fotohantering, mikrofilm, 

skrivmaterial, arkivbeständighet och förvaringsmedel samt i 

avsnittet om intervjuer med bandspelare. Här får man värdefull 

information om praktiska ting, tips om vilken utrustning man 

skall använda och var den finns att tillgå. Förre riksarkivarien 

Åke Kromnow ger på knappa fem sidor en föredömligt klar 

redovisning av de arkivfrågor som är knutna till ADB. 

Gallrings- och arkivbildningsfrågor behandlas förutom i det 

ovan nämnda avsnittet om gallring i lokala och regionala folkrörelsearkiv 

i tre avsnitt. I det intressantaste av dem, Hur man 

bemästrar pappersflödet inom organisationerna, presenterar Tore 

Johansson och Lars Wessman en modell för att framställa en 

arkivhandbok för organisationer med dels allmänna råd och anvisningar 

dels arkivplaner för de olika nivåerna inom en organisation. 

Tanken, skickligt formulerad, att man liksom för statliga 

myndigheter kan styra arkivbildningen på regional och lokal nivå 

är bestickande. Ett antal invändningar inställer sig emellertid 

automatiskt. Organisationerna är inte som myndigheterna bundna 

av arkivförfattningar. Man måste då övertala eller förmå dem 

att vidta åtgärder på arkivsidan. Enklast brukar vara att få dem 

att säkra sitt "historiska" arkiv. En plan för pappersflödet centralt 

går ofta också bra liksom anvisningar till regional och lokal 

nivå om att riksorganisationen har arkivansvar för det den sänder 

neråt i organisationen. En så genomgripande styrning av flödet 

som boken förordar torde ofta falla av ekonomiska skäl men 

kanske också på det faktum att arkivbildningen t ex hos de olika 

distriktsförbunden inom ett idrottsförbund är så föga homogen 

att den knappast kan styras annat än med allmänna riktlinjer, om 

122

dessa kommer från centralt håll. Både verksamhetens art och 

personerna som sköter den är sådana att det är svårt att tro att 

papperen kan styras med direktiv uppifrån som de går att styra 

på våra lokala skattemyndigheter med deras vid sådana rutiner 

inkörda personal. 

Man kan i detta sammanhang kanske anknyta till avsnittet om 

utåtriktad verksamhet hos ett folkrörelsearkiv, där Göran Henriksson 

föredömligt behandlar kontakterna med forskning, visningar, 

utställningar och massmediakontakter, allt omistliga inslag 

vid "levandegörandet" av det förvarade materialet. Kanske 

saknar man här några rader om de insatser t ex regionala folkrörelsearkiv 

kan göra för att styra pappersflödet hos de egna medlemmarna, 

dvs de föreningar och distrikt som överlämnat sina 

arkiv och som är arkivdepåns huvudmän. Under en ganska lång 

period är det naturligtvis ett folkrörelsearkivs främsta och viktigaste 

uppgift att genom inventering och insamling säkra de arkiv 

som annars i många fall skulle gå förlorade. Rimligen blir dessa 

uppgifter på sikt mindre betungande. De större folkrörelsearkiven 

skulle då jämsides med det viktiga levandegörandet av insamlat 

material kunna arbeta med arkivbildnings- och gallringsfrågor. 

I regioner med länstäckande folkrörelsearkiv kunde ett 

samarbete med distrikten etableras. Ett framgångsrikt arbete 

efter dessa linjer bedrivs sedan länge av folkrörelsearkivet i 

Värmland under dess dynamiska chef, arkivarien Berith Carlson. 

Fördelarna med den här antydda modellen, en kombination av 

centrala åtgärder och insatser på regional nivå, ligger bl a i att 

man kan utnyttja de specialkunskaper folkrörelsearkiven har om 

arkivbildarna, man har ju t ex redan det äldre materialet. Vidare 

eliminerar man de inslag av toppstyrning och "byråkratiskt krångel" 

som är så främmande för folkrörelsernas medlemmar. 

Boken avslutas med förteckning över arkivlitteratur, liten 

arkivordbok och förteckningsexempel, varav flera fått hänga 

med från förra utgåvan utan att ha åldrats med behag. Frågan är 

om inte boken vunnit på att avsnittet om att ordna och förteckna 

byggts ut rejält och att exempel på förteckningars utformande 

getts i direkt anslutning till texten. I arkivvården på föreningssidan 

handlar det trots allt fortfarande mycket om att ordna och 

förteckna. Behovet av praktisk och lättfattlig vägledning är stort. 

De förteckningsexempel som nu ges är i stort hämtade från 

regionala och lokala arkivbildare. Man saknar exempel från riksorganisationer. 

Exempel på hur en arkivbildningsplan, ett gallringsförslag 

och en arkivinstruktion kan utformas borde också 

ingått liksom en mall för hur ett inventeringsprotokoll skall utformas. 

Då man i boken så starkt trycker på vikten av att styra 

pappersflödet vore det rimligt att också ge läsaren en uppfattning 

om hur de instrument ser ut med vilkas hjälp man kan få till stånd 

123

en sådan styrning. 

De ovan gjorda påpekandena får naturligtvis inte undanskymma 

det faktum att arkivförbundet och kommundepartementet 

med boken Bevara din historia skapat ett värdefullt arbetsinstrument 

för alla dem som inom folkrörelserna arbetar med arkivfrågor 

eller förväntas göra det. Kanske hade man på vissa punkter 

önskat en större praktisk inriktning. Å andra sidan når man 

säkert en större läsekrets med den utformning som boken nu 

getts. Säkert är att Arne Fryksen med sina lysande illustrationer 

på temat arkivvärlden som .ett underland efter Sir John Tenniels 

förebilder från Alice i underlandet gett volymens ibland oundvikligen 

kanske litet torra arkivevangelium en högst tilltalande inramning. 

Lars-Olof W elander 

124

ARK~RÅGORINYAREUTLÄNDSK 

LITTERATUR 

CONSEIL INTERNATIONAL DES ARCHIVES 

En ny internationell arkivbibliografi har publicerats som volym 

XXV av Archivum: Basic International Bibliography of Archive 

Administration/ Bibliographie internatianale fondamentale d' archivistique, 

1978, 250 s., utarbetad av den franske arkivmannen 

Michel Duchein med hjälp av Archivums korrespondenter i olika 

länder. Från början ingick bibliografiska uppgifter i varje volym 

av Archivum (vol. II-IX). En särskild bibliografisk volym för 

tiden 1958--1959 kom 1964 (vol. X:2), men den har inte fått 

någon fortsättning. Frank B Evans stora Modem Archives and 

Manuscripts, A select Bibliography från 1975 riktar sig huvudsakligen 

till en amerikansk publik. Det är därför välkommet med 

en ny internationell bibliografi. 

Bibliografien innehåller ca 3000 titlar, ett urval böcker och 

artiklar, som har ansetts vara av allmänt intresse och ha ett 

bestående värde. Tonvikten ligger på senare års arkivlitteratur, 

endast vissa grundläggande arbeten från tiden före 1940 har 

tagits med. Slutpunkt är juli 1977. Bibliografien är systematiskt 

uppställd i 18 kapitel med underavdelningar. Inom underavdelningarna 

är titlarna grupperade efter språk. Finsk arkivlitteratur 

återfinns t ex dels under "Suomi", dels under "Svensk". Titlarna 

är i förekommande fall översatta till de officiella CIA-språken. 

Boken avslutas med ett summariskt sakregister och register över 

författare. 

Det svenska bidraget ter sig ganska magert och man undrar om 

det inte har skrivits mera av värde i Sverige. Kanske har ramarna 

varit mycket snäva. Annars kunde ju t ex Severin Bergh, Svenska 

riksarkivet 1618--1837 ha försvarat sin plats trots det tidiga 

tryckåret. Och Nils Nilsson, Arkivkunskap kunde ha redovisats 

under de olika ämnen den behandlar vid sidan av arkivteori. 

Eftersom den är en central handbok och lärobok borde den ju 

inte heller ha saknats under. rubriken Handböcker. Uppgiften att 

RA-Nytt skulle vara en fortsättning på Meddelanden från svenska 

riksarkivet beror möjligen pä ett tryckfel; korrekturläsningen 

har brister som ofta i flerspråkiga publikationer. 

Volym XXVII av Archivum, tryckt 1980, har titeln Labour 

and Trade Union Archives/ Archives des syndieals et mauvements 

ouvriers, 190 s. Från redaktionens sida har man via sina korrespondenter 

vänt sig till specialister på arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens 

arkiv i olika länder och också lämnat ett frågeformulär 

som utgångspunkt. Några länder har inte alls svarat, 

125

men 21 artiklar har kommit in, mycket varierande både i längd 

och grundlighet. Den bild man får är att det breda intresset för 

dessa arkiv är en sen företeelse, men att det har gjorts åtskilliga 

insatser både vad gäller forskning och insamlingsarbete redan 

från förra århundradet och framåt. En sådan tidig manifestation 

är tillkomsten av Arbetarrörelsens Arkiv i Stockholm 1902. Denna 

institution är den äldsta i sitt slag i världen, påpekar arkivets 

nuvarande chef, Lars Wessman, som har skrivit det svenska 

bidraget. 

Ytterligare två volymer har publicerats, sedan Archivum senast 

anmäldes, nämligen volym XXIV, tryckt 1976, som innehåller 

handlingarna från den sjunde internationella arkivkongressen i 

Moskva 1972, och volym XXVI, tryckt 1979, som innehåller 

handlingarna från åttonde internationella arkivkongressen i Washington 

1976. 

Siv Sandberg 

126

DANMARK OCH NORGE 

I serien Nordisk Arkivkundskab har nu nr 9 utkommit med titeln 

Arkiverne og de arkivskabende myndigheder (1980). I den ges 

en god översikt över de nordiska ländernas arkivväsenden i förhållande 

till förvaltningens myndigheter, med tillbakablickar 

över utvecklingen, som visar arkivens nya politik och hur likartat 

den utformats i alla nordiska länder, bortsett, får man väl säga, 

från Island. Här saknar man allt inflytande på arkivbildningen 

ute hos myndigheterna och har inte heller generella regler för 

gallring mm. Man kan då jämföra med t ex Danmark där arkiven 

sedan 1940-talet aktivt sökt styra arkivbildningen. Med hjälp av 

diarie- och dossieplaner och till dem kopplade gallringsföreskrifter 

försöker man nå målen: att underlätta det dagliga arbetet 

med pappersflödet hos myndigheterna, att möjliggöra leveranser, 

skapa förståelse för arkivvårdsfrågor hos myndigheternas 

personal och att kunna göra ändamålsenliga gallringar i bestånden. 

Mönstret är detsamma också i Norge. Speciellt för Norge, 

vilket kanske kan vara av intresse, är hur man, efter engelskt 

mönster, införde bestämmelser om gallring i etapper, efter 5 och 

efter 25 år; handlingar som saknar administrativt intresse gallras 

efter 5 år och avgörandet ligger då hos myndigheten själv. Efter 

25 år tar man sedan upp frågan igen med hänsyn till både förvaltning 

och forskning. Erfarenheten har dock visat att det var 

nödvändigt att från arkivens sida utfärda gemensamma regler för 

vad som i statsförvaltningen kan gallras efter 5 år och vad som 

tveklöst bör bevaras. Det är bara att hoppas att arkiven i ett allt 

kärvare ekonomiskt klimat fortsatt använder sina resurser på en 

förebyggande arkivvård och med fortsatta serviceinsatser på fältet 

kan gå vidare på den inslagna vägen. 

I förlängningen av detta ligger sedan arkivens huvuduppgift i 

att bevara och tillgängliggöra arkivhandlingar för forskningen. 

De åtgärder man från arkivhåll vidtagit för att säkra information 

(begränsa informationsförlusten, kanske snarare) och de bevaringsmetoder 

man arbetat med (framförallt regionala och representativa 

urval och intensivdataområden) presenteras, liksom 

teser om den framtida bevaringspolitiken samt forskningens egen 

syn på sina behov av arkivmaterial inom några områden illustreras 

väl i rapporten från den nordiska forskarkursen på Fyn. Den 

har titeln "Bevaring af arkivalsk materiale till forskningsbrug" 

och ingår som nr 4 i 7. bind av ARKIV 1979. I ett par inlägg ställs 

frågan om nya medier kan lösa bevaringsproblemen. Båda författarna 

svarar nej, i stället uppstår, menar de, en mängd nya, 

kanske lika besvärliga problem som dem vi har idag att klara av i 

form av stora mängder arkivalier. Så pekar Dan Tf/lrning på 

risken att tro, att ADB-arkivalier skulle spara utrymme och 

127

därmed bli ett bekvämt och ekonomiskt alternativ till traditionella 

pappershandlingar. Vinsten med sparade hyllor går genast åt 

till att betala underhåll, konverteringar mm som ADBhandlingar 

kräver. Vitsen med att bevara ADB-arkivalier ligger 

däremot i de möjligheter tekniken ger till att återanvända materialet 

och att i forskningen bearbeta stora datamängder. I artikeln 

berör T~rning även de speciella problem som uppstår ifråga om 

arkivbildning, gallring och leveranser för denna typ av handlingar. 

I sammanhanget omtalar han att den datalag rörande persondataregistrering 

man infört i Danmark, fått en för arkivväsendet 

olycklig utformning vad gäller gallringsbestämmelserna; det förutsätts 

ej att arkivväsendet skall yttra sig innan registeruppgifter 

gallras ut som fallet är i Sverige. 

1981 går ett antal statliga myndigheter i Danmark över till 

diarieföring med hjälp av ADB. För arkivmannen blir det allt 

aktuellare att sätta sig in i den nya tekniken och vad den innebär 

för arkiven nu och i framtiden. I den arkivserie som Landsarkivet 

for Fyn utger, kommer som nr 14 Poul Thestrups "Edbjournalisering" 

(35 s.), som behandlar detta ämne och de konsekvenser 

för arkivbildningen som denna form av diarieföring för 

med sig. Mer om moderna arkivmedia återfinns f.ö. också i nr 15 

i samma serie, nämligen O. Gran-Jacobsens "Mikrofilm"- en 

orientering med översikter över olika typer av mikrofilm och 

mikrofilm utrustning. 

I tidskriften ARKIV 8. bind, l (1980) går debatten vidare om 

administrationshistorien. Om Grethe Ils~e, som ivrigast förfäktar 

arkivens förpliktelser här och hennes inledande inlägg nämndes 

i förra översikten. Synpunkter på ämnet kommer från flera 

håll, t ex skriver J. Gr~nnegaard Christensen om Historien og 

den offentlige forvaltning, Niels Steensgaard om Administrationshistorie 

mellem hjrelpevidenskab og historieforskning och 

Jens Holmgaard om Administrationshistorie som arkivn~gle. 

Holmgaard vill i sitt inlägg varna för att allt för mycket överbetona 

administrationshistoriens roll som nyckelfunktion. Problemen 

för arkivinstitutionerna är inte bristande kunskap om handlingarnas 

proveniens utan ofta, att de faktiska möjligheterna att 

kunna ta del av informationen i förvaltningens arkiv är små eller 

obefintliga. Det beror på att arkiven är alltför bristfälligt ordnade 

och förtecknade. Ett alternativ till administrationshistoriska 

forskningar är att arkiven, för att underlätta återsökning i materialet 

och för ett fullt utnyttjande av informationen, utarbetar 

mera omfattande kataloger om de ärenden, som olika grenar av 

förvaltningen handlagt och översikter av, vilka administrativa 

och judiciella förändringar som ägt rum, när den offentliga förvaltningen 

tagit över bestämda funktioner etc. Iden med en 

sådan kartläggning av administrationens verksamhetsområden, 

128

nog så arbetskrävande att åstadkomma, skulle dock avgjort ge 

arkivforskaren betydligt förbättrade möjligheter att använda 

mycket idag outnyttjat och svåråtkomligt material, samtidigt som 

det är en början till en vidare administrationshistorisk forskning. 

Till sist ett arbete inom juridiken av särskilt intresse i detta 

sammanhang, Inger Dtibecks "Dansk arkivret" (1980). Verket 

behandlar ingående de lagar, regler och normer som ligger till 

grund för arkivrätten i Danmark. Central i framställningen är 

frågan om "tilgrengelighed" - allmänna handlingars offentlighet. 

Som bekant existerar inte i Danmark en tryckfrihetsförordning 

liknande den i Sverige som generellt ger rätt att ta del av 

allmänna handlingar utan tidsfrister. 

Karin Bendixen 

FINLAND 

En ganska livaktig publicistisk verksamhet hör till tidens tecken 

inom det finländska arkivväsendeL Landet har som bekant två 

periodiskt utkommande arkivtidskrifter - det officiella Yleisarkistojen 

tiedotuksia och näringslivets Liikearkisto- men artiklar 

i olika arkivämnen är därutöver relativt vanligt förekommande i 

de historiska facktidskrifterna. Sålunda har Historiaiiineo Aikakauskirja 

4/1979 en rad uppsatser under samlingsrubriken "Arkivväsendet 

och nutiden". Avsnittet innehåller bl a riksarkivarie 

Toivo J. Paloposkis presentation av den finländska offentlighetslagstiftningen, 

doc. Kari Selens recension av det nya arkivbetänkandet 

(Kommittebetänkande 1977:65) och arkivarie Pirkko 

Rastas' artikel om arkivgallringen och forskningens materialbehov. 

I Historisk Tidskrift för Finland 2/1978 finns en uppsats av 

arkivarie Carl-Magnus Roos betitlad "Enskilda arkiv till forskningens 

förfogande. Privatarkivkommitten 1950---1958". Även 

en presentation av den sällsynta vetenskapen sfragistik bör nämnas. 

Den ingår i Turun Historialimen Arkisto 34 (1980), har 

författats av Kyllikki Männikkö och heter "Sigillet i medeltidsforskningen". 

Mera knutna till vissa bestånd är El jas Orrmans 

översikt "Mantalslängderna som personhistorisk källa" (på finska, 

Genos 1!1980) samt undertecknads "De Finekeska kopieböckerna 

- ett unikt avskriftsarkiv" (Historisk Tidskrift för 

Finland 1/1980). 

Utöver dessa fristående uppsatser bör kongresstrycket Finlands 

första arkivdagar (på finska, 208 sidor, avseende arkivariemötet 

i maj 1978, tryckt i Helsingfors 1979) nämnas med 

eftertryck. Publikationen tar upp föredragen och debatterna under 

en stor arkivkongress, i vilken ca 260 arkivarier från både 

arkivinstitutionerna och förvaltningen deltog. 

129

Behandlade teman var dels det konkreta skyddandet av handlingar 

i olika former, dels räddandet av enskilda arkiv för forskningen. 

Dessa övergripande ämnen togs upp både i plenum och i 

arbetsgrupper, som var fyra till antalet. Tyvärr är det helt omöjligt 

att ge någon rättvisande bild av det rika innehållet i kongressrapporten 

i denna översikt. Ett förefaller i varje fall säkert - 

rapporten är en viktig handbok, som säkert studeras ofta när det 

gäller många tekniska och policyfrågor. 

En glädjande nyhet är, att finska riksarkivets och landsarkivens 

verksamhetsberättelser numera utges som stencil snart efter kalenderårets 

utgång. Den senaste årgången, den för 1980 (65 

sidor, Helsingfors 1981), innehåller ett fylligt referat på engelska. 

Vad som främst frapperar i denna nyttiga publikation är de 

många överskådligt framställda statistiska bilagorna (över 20 sidor), 

som ger en god bild av många sidor i arkivverksamheten. 

Utöver ovannämnda trycksaker kan följande meddelas mera 

kursivt: 

- Den stencilerade accessionskatalogen till finska riksarkivets 

bibliotek (Kirjaston uutuustiedote) 2/1978 innehåller på sid. 

12-16 en förteckning över de otryckta proveniensarbeten 

och uppsatser för lägre arkivexamen 1947-1978, som förvaras 

i riksarkivet. 

- Riksarkivets anvisningar angående arkivutrymmen har utfärdats 

den 8 januari 1979. Helsingfors 1980. 15 s. 

- Riksarkivets anvisningar för vården av kommunala arkiv har 

utfärdats den 9 februari 1979. Helsingfors 1979. 29 s. 

- Riksarkivets anvisningar om utgallring av särskilda handlingar 

ur de kommunala arkiven har utfärdats den 10 april 1979. 

Helsingfors 1979. 28 s. 

- Dessutom bör nämnas '.'Yritysten asiakirjojen säilytysajat. 

Suositus. Julk, Liikearkistoyhdistys. Helsinki 1981. 171 s. 

(dvs gallringsrekommendation avseende företagsarkiv·.) 

Kari Tarkiainen 

FRANKRIKE 

Det är inte bara i Sverige som släktforskarna håller på att slita ut 

både arkivalier och arkivarier. Ä ven det franska arkivväsendet 

har bekymmer med detta, vilket framgår av en artikel av Christian 

Wo/ffi La Gazette des Archives nr 105 2• trimestre 1979, s. 79 

ff, Les Genealogistes et les Archives. Det visar sig att släktforskarna 

i Frankrike utgör närmare hälften av arkivens besökare och 

130

att de står för hälften av framtagningarna. I departementsarkiven 

beräknas närmare hälften av korrespondensen röra släktforskning 

och nära hälften av personalens tid ägnas detta område. En 

svensk landsarkivtjänsteman känner väl igen den ambivalenta 

inställningen till släktforskarna. Man ser kritiskt på deras stora 

krav och snäva intressen, men finner en och annan som bedriver 

sin forskning på ett mera seriöst plan. Man ogillar de professionella 

släktforskarnas kommersiella inriktning. Ett stort bekymmer 

är förslitningen av handlingar. 

Wolff redogör för hur arkivinstitutionerna försöker värja sig 

genom mikrofilmning och kopiering, genom att utarbeta kortregister 

med genealogiska uppgifter och innehållsregister i folkbokföringslängderna 

och genom att försöka begränsa sin service, 

särskilt när det gäller skriftliga förfrågningar. Wolff undrar om 

det är rimligt att släktforskningen tar så stor del av arkivens 

resurser i anspråk. Det är tid för en gemensam policy från arkivväsendets 

sida. 

L 'Association des Archivistes Fran~ais, de franska arkivariernas 

förening, kunde år 1979 fira 75-årsjubileum. Denna förening 

har från en stillsam början utvecklats till en vital kraft i den 

franska arkivvärlden. Här förs en debatt på bred front i viktiga 

arkivfrågor. V ar je år behandlas ett utvalt tema först på regional 

nivå och sedan vid kongressen i samband med årsmötet. Arbetsgrupper 

utses för särskilda frågor. ADB-gruppen är en sådan 

arbetsgrupp, som har verkat aktivt i många år. Tillkomsten av 

arkivdirektionens ADB-sektion anses vara ett resultat av denna 

grupps arbete. Föreningen för en dialog med arkivmyndigheterna 

genom särskilda framställningar, framröstade vid årsmötena, 

vilka sedan besvaras formellt. 

Protokoll, rapporter och debattinlägg publiceras i föreningens 

ovannämnda tidskrift La Gazette des Archives, som kommer ut 

med fyra nummer per år. Tidskriften kom till 1933 som ett 

internt informationsorgan. Efter andra världskriget började den 

innehålla större artiklar och bibliografiska uppgifter. Sedan 1956 

trycks den och den fungerar nu som debattforum för föreningens 

medlemmar. Som ett storverk av föreningen får man väl betrakta 

utgivandet av arkivhandboken 1970, Le Manuel d'archivistique 

(anmäld i ASF nr 14 s. 99 ff). Den planerades och skrevs av 

föreningens medlemmar och publicerades av arkivdirektionen. 

Antalet medlemmar var 1979 ca 520, mest statligt anställda 

arkivarier men med en växande grupp kommunarkivarier, som 

bildar en egen sektion. 

Jubileumsnumret av La Gazette des Archives nr 106 3• trimestre 

1979 innehåller en historik över föreningen av Etienne Taillemite, 

s. 151 ff, men utgör till större delen ett temanummer om 

företagsarkiv. Därmed vill man rikta uppmärksamheten på ett 

131

försummat område. I de statliga arkivdepåerna i Frankrike finns 

ca 20 000 hm företagsarkiv, i regel äldre handlingar. Att företagen 

själva satsar på arkivvård är mycket ovanligt. Därför är det 

hoppfullt att två stora koncerner nyligen har gjort en sådan 

satsning. Det har där funnits ett behov och det har lönat sig 

ekonomiskt. 

Rhöne-Poulenckoncernen, eri av Frankrikes största, har byggt 

upp en arkivorganisation under 1970-talet. I artikeln Les archives 

du groupe Rhone-Poulenc, s. 165 ff, beskriver arkivchefen 

Aymar de Chomereau hur man gått till väga. Han pekar på två 

viktiga faktorer i ett sådant uppbyggnadsarbete. Man måste vinna 

cheferna och få dem att avdela folk att arbeta med arkivfrågorna. 

I de olika företagen behöver man särskilt utsedda arkivansvariga, 

som kan träffas regelbundet och kan utgöra ett slags 

ledningsgrupp. 

Arkivorganisationen hos en annan stor industrikoncern, Saint 

Gobain-Pont-a-Mousson, redovisas av dess arkivchef Maurice 

Hamon, s. 176 ff. Denna koncern har en centraldepå nära Paris, 

som är organiserad som ett kommersiellt företag som ingår i 

koncernen och arbetar för alla delar av den. 

Små företag kan knappast lösa sina arkivproblem själva. Där 

måste man tänka sig samarbete i någon form eller att de offentliga 

arkiven träder in. Som ett exempel på tänkbara lösningar 

lyfter man fram den svenska diskussionen om företagsarkiv. Per 

Clemensson skriver i Les archives d'entreprises en Suede: bientot 

une solution d' ensemble? s. 191 ff, överskådligt och intressant om 

enskilda arkiv i Sverige, särskilt företagsarkiv, och om de olika 

ansatserna att rädda de senare, som har gjorts under årens lopp 

fram till den nu arbetande utredningen. Själv förordar författaren 

regionala depåer, eventuellt tillsammans med landsarkiven. 

Varje arkivdepå bör ha en särskild styrelse, som bl a fattar 

gallringsbeslut. Forskarna skall avkrävas sitt ansvar för gallringsfrågorna 

genom att universiteten är representerade i dessa styrelser. 

1979 års kongress behandlade den nya arkivlagen. La Gazette 

des Archives 107 4e trimestre 1979 innehåller en rad rapporter 

och referat av debatterna. Sålunda kan man ta del av Michel 

Ducheins genomgång av lagens nyheter, Les innovations apportees 

par La Loi du 3 janvier 1979, s 229 ff. Genom den nya 

definitionen av offentliga arkiv - archives publiques- som vid 

sidan av statliga och kommunala myndigheter nu även inkluderar 

privaträttsliga organ med offentliga uppgifter, har t ex hela den 

sociala sidan, den offentliga samfärdseln, vatten-, gas- och eldistributionen 

och olika slags kulturverksamhet hamnat inom 

arkivmyndigheternas verksamhetsområde. Det innebär en mycket 

betydande utökning av arbetsuppgifterna. Kongressen var 

132

också enig med Duchein om att det krävs betydligt ökade resurser 

för att kunna förverkliga den nya lagen. 

Duchein diskuterar även arkivlagens nya regler om handlingars 

tillgänglighet. Härom finns också en särskild rapport av Jacques 

Charpy, La loi du 3 janvier 1979 et la communication des documents, 

s. 241 ff. Utvecklingen har gått fort i Frankrike beträffande 

handlingars offentlighet. För inte länge sedan blev myndigheternas 

handlingar tillgängliga först efter 50 år, det var då en fråga 

av intresse huvudsakligen för historiska forskare. År 1970 kom 

en lagstiftning som gjorde handlingarna före ·10/7 1940 tillgängliga 

med vissa undantag. Genom en lag 1978 blev vissa handlingar 

tillgängliga utan tidsfrist och enligt arkivlagen slutligen blir huvudregeln 

att handlingar är tillgängliga efter 30 år. Tillgängligheten 

innebär en rätt att läsa handlingarna på platsen och rätt att få 

kopior till självkostnadspris. 

Vem skall hålla förvaltningens handlingar tillgängliga? frågar 

Charpy, och svarar, att arkivmyndigheterna bör utnyttja den nya 

situationen för att få myndigheterna att inse att det behövs arkivarier 

att ordna arkiven så att de verkligen blir tillgängliga. 

Om arkivinstitutionernas problem med den nya 30-årsgränsen 

skriver Christian Gut: La loi du 3 janvier 1979 et le traitement des 

documents posterieures d 1940, s. 275 ff. En undersökning i ett 

tiotal departement visar, att handlingama efter 1940 utgör hälften 

av bestånden i departementsarkiven. Handlingama från perioden 

1940--1949, som blivit tillgängliga enligt arkivlagen, utgör 

15% av bestånden. Det gäller att få dessa handlingar ordnade 

och f~rJ:ecknade och det blir en tung uppgift för arkiven, skriver 

Gut. Annu finns inga anvisningar om hur man förtecknar handlingar 

efter 1940. Frågan är om man skall följa le cadre de 

classement från 1841, som kritiseras av många, eller börja med 

ett nytt system. Gut efterlyser också en förenkligav gallringstekniken. 

Mera om gallring kan man läsa i La Gazette des Archives nr 108 

ter trimestre 1980, där Fran~is Burckard skriver om Les eliminations, 

s. 9 ff. Artikeln är en sammanställning av synpunkter som 

har framkommit genom en enkät och vid diskussioner på regionala 

sammankomster under år 1979. Bl a har kriterier för gallring 

diskuterats. Den aktiva roll som Per Clemensson och många 

av hans svenska kolleger vill ge forskarna i gallringsfrågor har 

inte många förespråkare i den franska arkivvärlden. Att förutse 

framtidens forskning är svårt, säger man, och forskamas önskningar 

växlar efter vad som just är på modet inom vetenskapen. 

De bör därför inte ha för stor betydelse. Det absolut viktigaste 

kriteriet är handlingarnas betydelse i sig. Man bevarar handlingar 

till beslut, handlingar som har rättslig betydelse, handlingar 

som rör myndighetens verksamhet mera allmänt och principiellt 

133

etc. Man utgaflrar handlingar som rör den dagliga driften och 

verkställigheten. Andra kriterier är sannolikheten för att handlingama 

skall användas och arkivens homogenitet. 

Vidare har man diskuterat gallringsteknik: gallring hos myndigheter 

efter gallringsplan kontra gallring på det traditionella 

sättet, då arkiven gås igenom handling för handling i depån efter 

leverans. Det är den senare typen av gallring som betraktas som 

vetenskaplig gallring och som många vill hålla fast vid. Problemet 

är att man inte längre hinner med de årliga leveranserna. Den 

hårda verkligheten tvingar fram en större satsning på gallringsplaner. 

En av 1979 års framställningar till arkivdirektionen kräver 

tillsättning av en arbetsgrupp av arkivarier, som kan utarbeta 

och hålla a jour gallringsplaner. Dessutom vill man att alla myndigheter 

skall uppmanas utse arkivansvariga som kontaktpersoner 

med arkivmyndigheten särskilt i gallringsfrågor. 

Suzanne d'Huart har ordnat Bourbon-Orleansdynastiens mycket 

stora familjearkiv och har då haft anledning att penetrera en 

rad metodfrågor när det gäller behandling av enskilda arkiv. Hon 

redovisar sina erfarenheter och slutsatser i artikeln Les archives 

privees: Essai de methodologie, s. 168 ffi La Gazette des Archives 

nr 110, 3e trimestre 1980. 

Siv Sandberg 

STORBRIT ANNlEN 

I Storbritannien har man under de senaste åren diskuterat inskränkningar 

inom det statliga arkivväsendeL Bakgrunden är det 

kärva ekonomiska klimatet som tvingat fram en allmän restriktivitet 

i fråga om statens utgifter. I juni 1980 kunde man exempelvis 

i The Times få se att regeringen övervägde att låta stänga 

riksarkivets (Public Record Office, PRO) lokaler vid Chancery 

Lane i hjärtat av London och flytta verksamheten till PRO:s 

huvudlokal i Kew. Något senare framfördes i underhuset tanken 

att PRO:s personal skulle kunna minska med 17%. En talesman 

för regeringen lät förstå, att regeringen skulle undersöka om 

PRO:s alla verksamhetsgrenar var så betydelsefulla att man inte 

kunde skära i dem. Något beslut skulle emellertid inte fattas 

förrän den s k Wilsonkommitten avgivit sin rapport. Denna kommitte, 

som tillsattes 1978, hade till uppgift att se över Public 

Records Act från år 1958. Den kom med sitt betänkande Modern 

Public Records: Selection and Access i mars 1981. Enligt ett 

kortfattat referat av dess innehåll som publicerades i Journal of 

the Society of Archivists (JSA), vol. 6, nr 8, okt. 1981, är kommitten 

övertygad om att Public Records Act är bra och att ev. brister 

i tillämpningen av lagen beror på hur dess intentioner har tolkats. 

134

Kommitten lämnar ett antal rekommendationer och anser inte 

att någon ny lagstiftning är nödvändig. Rapporten kommer, enligt 

referatet i JSA, att kunna bli en besvikelse för många och gör 

mycket litet för att stärka PRO:s ställning även om den erkänner 

att dess resurser är otillräckliga. Vidare kom rapporten vid en 

högst olycklig tidpunkt med tanke på det ekonomiska läget och 

det sägs vara högst osannolikt att några kostnadskrävande rekommendationer 

kan komma att genomföras. Veterligen har 

regeringen ännu (oktober 1981) inte tagit ställning till rapporten 

eller till frågan om personalinskränkning. Så sent som sommaren 

1981 fungerade f.ö. även PRO:s avdelning i Chancery Lane. 

Samtidigt som man utifrån, i besparingssyfte, diskuterar arkivväsendet 

pågår internt en intensiv debatt om arkivens roll i 

dagens samhälle. I flera tidigare nummer av Arkiv, samhälle och 

forskning P,ar inlägg i denna debatt presenterats. I JSA vol. 6, nr 

5, april 1980, frågade sällskapets president Felix Hull om en 

arkivarie bör vara historiker eller inte. Bakgrunden är ett känt 

yttrande av Sir Hilary Jenkinson enligt vilket arkivarien inte 

borde vara historiker. Med detta ville Jenkinson betona vikten av 

opartiskhet, tanken var att en historiker skulle komma att lägga 

särskild vikt vid att bevara handlingar som han bedömde som 

historiskt intressanta medan andra handlingar skulle lämnas åt 

sitt öde. Och vad som är historiskt intressant i dag behöver inte 

vara det i morgon. Enligt Jenkinson borde urvalet av vad som 

skall bevaras till eftervärlden göras av administrationen som själv 

skapat handlingarna. Dess behov skulle vara styrande. 

Hull säger i sin artikel att det givetvis kan finnas andra överväganden. 

Själv har han alltid försökt vara med ute på fältet och 

inte velat att administrationen ensam skulle bestämma vad som 

skulle bevaras. I samband med att han ordnat de s k stanhopemanuskripten 

hade Hull emellertid upptäckt en speciell sanning i 

Jenkinsans ord. Det visade sig nämligen att en av dem som 

tidigare arbetat med manuskripten hade varit historiker och detta 

hade satt sina tydliga spår, den ursprungliga proveniensen 

hade gått förlorad. 

Självfallet behöver inte en historiker vara partisk vid urval, 

lika litet som en arkivman nödvändigtvis är opartisk. Och så 

nämner Hull att det i dag i Storbritannien och Norra Irland finns 

fem skolor för arkivutbildning. I fyra av de fem sorterade arkivutbildningen 

under universitetens historiska institutioner och i 

den femte, som hörde till en bibliotekarieskola, var majoriteten 

av eleverna historiskt skolade. När man för några år sedan diskuterade 

arkivutbildningen kom man fram till att man borde tona 

ner den traditionella akademiska utbildningen och i stället lägga 

större vikt vid olika praktiska färdigheter. Detta ledde emellertid 

till mycken kritik, något som kanske berodde på att arkivarie- 

135

yrket av många betraktades som "näst bäst" för historiker som 

inte kunde eller önskade ägna sig åt forskning. Hull påpekar nu 

att exempelvis latin kommer att vara ett dött språk som många 

arkivarier aldrig kommer att ha någon användning av, även om 

det för några inom yrket är ett absolut måste. Och på samma sätt 

som latinet behövs i vissa sammanhang behövs specialistkunskaper 

i ADB i andra sammanhang. Det som Hull ser som det 

gemensamma och viktigaste för alla inom yrket är "the techniques 

of management", kunskap och förmåga att ordna, klassificera 

och indexera handlingar och dessutom kunskap om arkivbildamas 

historia. Förutom denna bas behövs specialkunskaper av 

olika slag, t ex i latin och ADB. Det är också viktigt att arkivarien 

har "a sense of history" vilket emellertid inte behöver betyda 

att han är historiker. Det är bra om några arkivarier är historiker, 

men arkivarien är ingen antikvarie per se och likaväl som 

han kan ägna sig åt histonska utflykter kan han ägna sig åt 

konservering av handlingar, ADB eller annat. Däri ligger enligt 

Hull, den stora förändringen som ägt rum inom yrket på senare 

år. Hull slutar sin artikel med att citera Margaret Cross Norton 

som redan år 1930 betonade arkivariens roll som väktare av 

(administrationens) handlingar, och inte vill betrakta arkivarien 

som blott ett bihang till "the historicallibrary field". Enligt Hull 

får inte historieintresset fördunkla yrkesvisionen att tjäna handlingama 

man har fått i sin vård. 

A ven i en annan artikel i samma nummer av JSA kommer Hull 

in på likartade funderingar. Det är här fråga om ett föredrag Hull 

skrivit för en konferens i Khartoum 1978. Han betonar häri 

vikten av att arkivarien står fri från olika särintressen och gör ett 

så opartiskt urval som möjligt när det är fråga om gallring. 

I JSA vol. 6, okt. 1980, skriver Maurice Bond, House of Lords 

Office, om tillkomsten av parlamentets ljudarkiv i Westminster. 

Efter trevande försök med TV och radio i överhuset redan 1968 

har man nu fr o m 1978 tillsammans med BBC skapat ett ljudarkiv. 

Bond redogör för planeringen etc. och för vilka möjligheter 

som erbjuds den som vill ta del av materialet. 

ADB i arkiven har länge diskuterats i Storbritannien och flera 

arkivinstitutioner har med mer eller mindre lyckade resultat tagit 

ADB till sin hjälp för att framställa kataloger över sina bestånd. I 

JSA vol. 6, nr 7, april1981, skriver Duncan Chalmers, PRO, om 

erfarenheterna från PRO, och i JSA vol. 6, nr 8, okt. 1981, 

skriver han tillsammans med J. B. Post, PRO, om försök med ett 

system för ett kumulativt index. Den sistnämnda artikeln diskuterar 

svårigheterna med olika system och nivåer av information 

som man vill uppnå. De försök som pågår förefaller relativt 

positiva. I sistnämnda nummer av JSA finns även en värdefull 

bibliografi avseende ADB i arkivsammanhang. Den är samman- 

136

ställd av M. Roper. 

Så några korta notiser. Bodleian Library, Oxford, har utgivit 

ett efterlängtat omtryck av sin berömda Summary Cataloque of 

Western Manuscripts in the Bodleian Library. Denna katalog i sju 

volymer omfattar alla förvärv som gjorts under tiden 1602- 

1915. Och i tidskriften The Bodleian Library Record, som utkommer 

med två nummer årligen kan den intresserade ta del av 

bibliotekets förvärv av intressanta manuskript och böcker. I 

Archives, vol. XV, april1981, skriver G. Manley om vad arkiven 

kan ha att ge för den meteorologiska forskningen. Personer 

intresserade av information retrieval bör givetvis inte försumma 

Journal of Documentation eller Journal of Librarianship. I den 

sistnämnda tidskriften, vol. 13, nr 2, april 1981, presenteras 

pågående forskningsprojekt om olika informationssystem i Storbritannien. 

RuneHedman 

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND OCH DDR 

Bibliografi: Årsbibliografin (Bibliographie zum Archivwesen) 

för 1975/1976 ingår i Der Arehivar 1979:3, 1980: 1-4 och 1981:1. 

Ett systematiskt register till Der Arehivar 1947-1977 har publicerats 

i samma tidskrift 1979:4. 

Förbundsrepubliken Tyskland: Der Arehivar (DA) 1979:4-- 

1981:2. Archivalische Zeitschrift (AZ) 74. 1978 och 75. 1979. 

I ASF 20.1978,s.97 rapporterade jag om en utbildningsreform 

som genomfördes 1975/1976 vid arkivskolan i Marburg och avsåg 

mellankarriären i det västtyska arkivväsendet (s k gehobener 

Dienst, motsvarande utbildade arkivassistenter i Sverige). Inför 

1981 års västtyska arkivkongress publicerades i DA 1981:2, sp. 

242-248 ett förslag till en sedan länge efterlyst reform av den 

högre arkivutbildningen. Förslaget hade utarbetats av en arbetsgrupp 

med representanter för arkivarieföreningens olika sektioner 

under ledning av föreningens ordförande professor Eckhart 

G. Franz. 

Följande principiella bedömningar ligger till grund för 

förslaget: 

l. Utbildningen måste anpassas till en verksamhet som ständigt 

förändras. Allt färre vetenskapliga arkivarier kommer att få 

tjänstgöra vid historiska arkiv, allt fler måste utbildas för att 

kunna möta den inodema arkiv- och dokumentationsverksamhetens 

krav. 

137

2. Trots tilltagande specialisering inom arkivyrket vill man hålla 

fast vid en gemensam vetenskaplig arkivutbildning, även om 

detta måste ske på bekostnad av utbildningsämnen som är 

inriktade på historiska bestånd från tiden före 1800. 

3. Praktiskt arbete skall få större utrymme i utbildningen. 

4. Utbildningen skallläggas upp på ett sådant sätt att den i vissa 

delar kan utnyttjas som grundutbildning även av icke statliga 

arkivarier. 

5. Utbildningsverksamheten skall i större utsträckning förenas 

med arkivvetenskaplig forskning. 

Tidsramen för den nya utbildningen är oförändrad, två år. Utbildningen 

föreslås börja med fyra månaders tjänstgöring vid ett 

arkiv i den egna delstaten, där aspiranterna kan bekanta sig med 

olika arbetsområden, träna upp sin läskunnighet och fylla eventuella 

luckor i sina språkkunskaper (latin, franska, medelhögtyska). 

Själva utbildningskursen vid arkivskolan kommer att omfatta 

14 månader och uppdelas i fyra avsnitt a vardera 12 undervisnings- 

och 2 tentamensveckor. Varje avsnitt avslutas med skriftliga 

prov (fem timmar) och muntligt förhör (en halvtimme). Hela 

utbildningen avslutas med fyra månaders tjänstgöring vid Bundesarchiv, 

där kursdeltagarna skall få tillfälle att praktiskt tillämpa 

sina nyförvärvade kunskaper och utföra ett ordnings- och förteckningsarbete 

som betygsätts. 

Enligt förslaget är utbildningskursen vid arkivskolan kronologiskt 

uppbyggd. Avsnitt l (medeltiden t o m 1500) innehåller 

sådana ämnen som medeltidspaleografi och urkundslära (60 timmar), 

bearbetning och edition av medeltida handlingar (72 t.), 

heraldik, sfragistik, kronologi och genealogi (24 t.), tillsammans 

240 t. Avsnitt 2 (nyare tiden I 1500-1800) omfattar bl a 1500- 

1700-talets paleografi (48 t.), editoriska övningar o.d. (48 t.), 

ordnande, förtecknande och klassifikation mm. av denna periods 

arkivalier (30 t.) och arkivbildning före 1800 (24 t.), tillsammans 

240 t. I avsnitt 3 (nyare tiden II 1800- byråreform) förekommer 

en rad allmänna basämnen såsom arkivteori och -organisation 

efter 1800 (12 t.), avgränsning och redovisning av arkivbestånd 

(12 t.), enskilda arkiv (12 t.), tidningar och officiella trycksaker 

{12 t.), konservering och restaurering (12 t.) och arkivrätt (12 t.), 

tillsammans likaledes 240 t. Även avsnitt 4 (nyaste tiden fr.o.m. 

byråreformen) innehåller basämnen, bl a arkivbildning i modern 

tid {36 t.), gallringsfrågor (36 t.), ordnande och förtecknande av 

arkiv, även med hjälp av ADB (32 t.), kvantifierbara källor och 

empirisk socialforskning (12 t.), bild, film och ljud (18 t.), kompletterande 

dokumentation, oral history (12 t.), reprografi (6 t.), 

utställnings- och publikationsverksamhet (12 t.) samt arkivförvaltning: 

budget, personaladministration, arbetsledning mm. (24 

138

t.), tillsammans 234 t. I alla fyra avsnitten ingår kunskapsämnen 

som arkivhistoria, författnings-, förvaltnings- och rättshistoria 

samt ekonomisk historia. 

Vissa allmänna basämnen förekommer som sagt först i avsnitt 

3 och 4. Dessa kursavsnitt får därigenom karaktär av en allmän 

grundutbildning med särskild inriktning på moderna arkiv. 

Tanken bakom detta är att intressenter utanför det offentliga 

arkivväsendet här skall få en möjlighet att söka sig till arkivskolans 

högre kurs och skaffa sig en utbildning på vetenskaplig nivå 

som avses täcka de flesta moderna arkivinstitutioners behov. 

Arbetsgruppens förslag har diskuterats på årets arkivkongress 

och fått åtskillig kritik såsom alltför radikalt vid nedbantningen 

av medievistiska färdigheter eller alltför försiktigt i sin inriktning 

på moderna arkivproblem eller alltför utopiskt i sin vilja att 

åstadkomma en gemensam vetenskaplig utbildning för hela den 

högre arkivariekåren. Förslaget antogs dock enhälligt av kongressen 

och skall nu överlämnas till de ansvariga statliga organen. 

Ur svenskt perspektiv kan det ha ett visst intresse att se på 

vilket sätt man här försöker att förena en modemisering av 

arkivskolans kurs med en bibehållen hög humanistisk standard. 

Ur AZ vill jag här nämna en arkivhistoriskt mycket intressant 

uppsats av Friedrich Merzbacher om lus archivi. Zum geschichtlichen 

Archivrecht (AZ 75,s. 13~147). Med utgångspunkt i 

romersk civilrätt behandlades ämnet på 1600- och 1700-talet av 

en rad tyska publicister. Begreppet ius archivi användes därvid i 

dubbel betydelse, dels som rätten att inrätta (offentliga) arkiv, 

dels som grundval för handlingamas plena fides och publicum 

testimonium. Eftersom ius archivi räknades till iura superioritatis 

och dessa i det romersk-tyska riket tillkom inte bara kejsaren, 

utan även de territoriellt suveräna riksständerna, kan man urskilja 

ett större antal "offentliga arkiv" på regional och lokal nivå. 

Förutom rikets arkiv i Mainz (Reichskanzlei), Frankfurt (Reichskammergericht) 

och Wien (Reichshofkanzlei) räknades som 

offentliga bl a också kurfurstars, riksfurstars, riksständers och 

vissa adliga familjers arkiv'. Handlingar som förvarades i sådana 

"offentliga arkiv" ägde eo ipso rättsligt bevisvärde, även om 

styrkan och räckvidden av ett sådant ius archivi kunde variera 

avsevärt beroende på vilken auktoritet som stod bakom arkivet. 

Tyska Demokratiska Republiken (DDR): Archivmitteilungen 

(AM) 1979:~1981:4 . 

I AM 1980:5, s. 179 ff. publiceras texten till den nya lagen om 

skydd av kulturföremål som trädde i kraft i juli 1980. Arkivalier 

räknas som kulturföremål i lagens mening. Skyddet avser bl a 

historiska dokument, samlingar och arkiv inklusive film-, foto- 

139

och fanaarkiv samt samlarobjekt (skivor, plakat, historiska vykort 

mm), autografer, inkunabler, handskrifter av historiskt eller 

vetenskapligt värde, enskilda arkiv efter kända personligheter 

samt mynt- och frimärkssamlingar. Kulturföremål i enskild ägo 

skall registreras. De står under tillsyn av statliga fackmyndigheter 

som får besluta om tillsättande av kurator i fall föremålen 

(arkiven, samlingarna) vanvårdas. Export av kulturföremål är 

tillståndsbelagd. 

Under rubriken "Historisches Prinzip undfoder Provenienzprinzip?" 

behandlar Inga Rösler i AM 1980:6, s. 223 ff. en 

fråga som även för utomstående kan ha ett visst intresse. Förf. 

menar - jag försöker här återge några av hans synpunkter utan 

den ofrånkomliga ideologiska draperingen - att östtysk arkivistik 

visserligen tar proveniensprincipen som utgångspunkt, men 

egentligen saknar en klar definition av dess innebörd. Proveniens 

används för att beteckna den inre strukturen i ett arkiv, men 

också för att utåt fixera enheten hos ett eller flera bestånd. 

Innebörden bestäms av den praktiska tillämpningen. Den springande 

punkten i arkivinstitutionernas dokumentationsverksamhet 

är att man identifierar proveniensmässiga med historiska sammanhang. 

En arkivbildning som sker i anslutning till arkivbildarens 

funktioner antas återspegla något av den historiska processen. 

Mot detta invänder förf. bl a att proveniensen aldrig kan återge 

hela verkligheten och att historiska fakta och processer inte 

direkt kan fixeras med hjälp av en funktionsanalys hos en enda 

arkivbildare. Han föreslår att man i anslutning till sovjetisk terminologi 

skiljer mellan "dokumentariska bestånd" som växer 

fram hos myndigheterna och "arkivbestånd" som utgör slutresultatet 

av arkivariemas arbete. Detta arbete liksom hela arkivistiken 

bör primärt inriktas inte på arkivbildningen utan på den 

historiska processen. Eftersom arkivariens huvudsakliga uppgift 

är att dokumentera historiska fakta och förhållanden, bör han 

strukturera bestånden utifrån historiska synpunkter - om så 

behövs även i motsats till traderade proveniensförhållanden. 

Provenienstanken bör alltså underordnas den "historiska principen" 

- en tankegång vars konsekvenser självfallet hålls inom 

ramen för den marxistisk-leninistiska arkivistiken. För egen del 

tror rapportören sig här känna igen en även för svenskt arkivväsen 

relevant fråga: hur struktureras egentligen den dokumentation 

som i våra arkiv samlas, ordnas och hanteras enligt proveniensens 

alla regler? 

För övrigt ser jag ingen anledning att närmare gå in på bidragen 

i AM. Av allt att döma håller Staatliche Archivvexwaltung 

på att förbereda en lärobok på högskolenivå om "Theorie und 

Praxis des Archivwesens der DDR"-förhoppningsvis ett tillfäl- 

140

le att i ett större sammanhang ta upp en rad tendenser i det 

östtyska arkivväsendet. 

Vid flera tillfällen har ASF uppmärksammat värdefulla, även 

för svenska historiker intressanta publikationer från stadsarkivet 

i Stralsund. Ett nytt prov på stadsarkivets förnämliga publikationsverksamhet 

föreligger i Herbert Ewe, Stralsunder Bilderhandschrift. 

Historische Ansichten vorpommerscher Städte, 

Rostock 1979. Boken innehåller akvarellerade ·pennteckningar 

av 20 pommerska städer från början av 1600-talet - en unik 

dokumentation av stadsbebyggelsen strax före Trettioåriga krigets 

härjningar. Tidsmässigt ligger dessa hittills aldrig publicerade 

stadsvyer mellan Braun-Hogenbergs (1572) och Merians 

(1642) stora topografiska planschverk. 

Helmut Backkaus 

SOVJETUNIONEN OCH POLEN 

Sovjet 

Tidskriften Sovjetskie Archivi (SA) utkommer med 6 häften 

årligen. Under rubriken "artiklar och meddelanden" hittar man 

de mest aktuella arkivproblemen inom det sovjetiska arkivväsendeL 

En stor del av tidskrifternas innehåll upptas annars av dokumentutgivning. 

Det första häftet inleds vanligen med en ledare av någon 

politiker eller känd arkivman som anger riktlinjerna för det 

sovjetiska arkivväsendet.- Häfte nr l (hl) för 1979 inleds med 

en artikel av chefen för högsta arkivmyndigheten i Sovjetunionen 

F I Dolgich. I "Den historiska betydelsen av Lenins arkivdekret" 

understryker han den stora betydelsen av detta dekret från den l 

juni 1918. Tack vare det kan de sovjetiska arkiven utvecklas till 

gagn för allmänheten och har t o m fått internationell betydelse. 

Dolgich uppmanar alla arkiv att fortsätta sitt arbete i Lenins anda 

för att kunna uppfylla nästa 5-års plan. 

Tre tekniska vetenskapsmän, F A Gebrovic, L I Smirnova och 

V A Ustinov diskuterar förvaringsproblemen av kinofotofonodokument, 

där de påpekar vikten av rätt fuktighetsgrad, temperatur 

och förpackningsform ( dammtäta kapslar) (2). 

En intressant uppsats av B L Bori/in handlar om förvaring av 

färgfilmer, s k färgkinodokument. Bl a nämner han ett amerikanskt 

företag (Electronic Video Recording, EVR) som arbetar 

med förvaringssystem för färgfilmer, videoband o d ( 4). 

- A A Kuzin och N G Filipov skriver om arkiv för vetenskaplig-teknisk 

dokumentation i dag. Författarna konstaterar att den 

141

tekniska processen i företag, organisationer och utredningskommitteer 

har åstadkommit allt större flöde av teknisk dokumentation, 

vilket i sin tur medfört svårhanterliga arkiveringsrutiner och 

förvaringsproblem. För att uppfylla de speciella krav som ställs 

på betryggande förvaring av teknisk dokumentation måste arkivanläggningarna 

förses med lämplig utrustning. 

"Sovjetunionens hjälp till andra stater för att återfå nationalarkivens 

ursprungliga egendom" är en intressant artikel skriven av 

S L Tichvinskij (h2). Författaren anser att det i arkiven finns 

folkets historia/kulturhistoria och att de utgör en del av nationalrikedomen. 

Efter andra världskriget har sovjetiska arkivarier 

medverkat till att återställa arkiven till deras rättmätiga ägare. 

Sovjetunionens delegation återupptog frågan om arkivalieåterlämnande 

vid den XVII internationella rundabordskonferensen 

1977. Genom just Sovjetunionens försorg återlämnades en avsevärd 

mängd arkivalier till stater som Kenya och Tanzania. Speciellt 

värt att nämna är att DDR mottog ca 2 miljoner handlingar 

från 1300-talet till år 1945. 1971 återlämnade DDR till Sovjetunionen 

det kurländska ridderskapets arkiv. 

Bland dokumentpublikationerna i SA 1979 kan dokument om 

befrielsen av den nordligaste delen av Norge, som sammanställts 

av O Grigorjev, vara av intresse för skandinaviska läsare (h6). 

Sovjetskie Archivi 1980 är till stor del en hyllningsskrift till 

Lenins 110-årsjubileum. Därutöver kan bl a nämnas att flera 

författare ägnat intresse åt slutgiltig förvaring av dokument i 

statliga arkiv. A v artiklarna att döma är det ett stort problem 

inom det sovjetiska arkivväsendet att bemästra arkiveringsrutinerna 

i ministerier och myndigheter. Man konstaterar att det 

saknas kvalificerad personal som kan utföra arbeten som ordnande 

och förtecknande av arkiv, angivande av gallrings- och förvannstider 

etc. V M Mamonov (hl) skriver om förfarandet vid 

dokumenturval och överlämnande av handlingar till statliga arkiv. 

Författaren nämner att av 36,5 miljoner handlingar som ska 

förvaras för framtiden finns f n 83% kvar hos förvaltningarna. 

Det behövs fler expertkommissioner som minst en gång i kvartalet 

kan hjälpa ministerier och myndigheter med dokumenturval 

samt förberedelse för arkivleveranser. Det största problemet är 

dock den vetenskapligt tekniska dokumentationen där man saknar 

större erfarenheter och tillräckligt utbildad personal för arkiveringsrutinerna. 

A P PSenicnii tar upp liknande frågor i sin 

uppsats "Enhetliga statliga system i förvaltningsadministrationer" 

(h2) och påpekar vikten av utbildning genom anordnande 

~.V arkivkurser specialutformade för varje enskild förvaltning. 

A ven F I Dolgich ställer sig kritisk till den låga effektiviteten 

inom arkivväsendet och pläderar för ökad utbildning, planering 

142

och kontroll av arbetet. 

Den 4 april 1980 utgav ministerrådet i SSSR förordning nr 274 

som stadfäste bestämmelser för statliga arkiv i SSSR och den 

högsta arkiveringsmyndigheten inför ministerrådet. Bl a står det 

i 3 § att det åligger ministerier och myndigheter att vidta åtgärder 

för att verkställa och sörja för en betryggande förvaring samt att 

utbilda personal i arkivvård. Innebörden av denna paragraf behandlas 

av flera författare i tidskriften. 

Polen 

Artiklarna i de två senaste årgångarna (1979-80) av Archeion 

(nr LXVIII-LX~) behandlar till en stor del arkivteoretiska 

och arkivvetenskapliga frågor. Tadeuz Walichnowski, generaldirektör 

för polska riksarkivet, har skrivit intressanta artiklar, bl a 

en som behandlar den polska arkivförordningens utformning (h 

68). Ett första utkast lades fram av den polska arkivstyrelsen 

1969 och efter ideliga omarbetningar fastställdes den slutligen 

1977. Enligt Walichnowski är arkivstadgan fortfarande bristfällig 

på vissa områden. Författaren anser att myndighetemas arkivuppgifter 

klarare borde markeras genom fastslagna gallringsprinciper 

och avlämningsrutiner till arkivdepåerna. Därmed skulle 

det fastslås att de statliga arkivinstitutionernas främsta uppgift är 

att vara lärda verk med ansvar för förvaring, vård och tillgängliggörande 

av arkiven samt att gynna vetenskaplig forskning. Vidare 

anser han att ägandeförhållandena mellan arkivinstitutionerna 

och de privata/statliga ägarna till handlingarna skulle klargöras i 

stadgan, så att man inte utan vidare kan återställa arkivhandlingar 

till f d ägare. 

I samma häfte diskuterar Walichnowski de polska centrala och 

lokala arkivens servicefunktioner ur nationalekonomisk synvinkel. 

Han anser att det polska riksarkivets huvUduppgift är att l) 

organisera arkivadministrationen och ha huvudansvar för hela 

det polska arkivväsendet och beakta de problem som sammanhänger 

med den totala arkivtillväxten, 2) ta initiativ och samordna 

forsknings- och metodtillämpningar, 3) informera om sökingångarna 

till otillgängligt arkivmaterial. Han nämner vidare att 

de viktigaste uppgifterna för den polska arkivservicen är att höja 

den vetenskapliga ambitionsnivån och öka arkivariernas status. 

W alichnowski påpekar också hur viktigt källmaterialet i de polska 

arkiven är för forskare som vill undersöka emigration, etniska 

problem, befolkningssammansättning och anser att arkivarierna 

i allt större utsträckning bör ägna sig åt forskningsprojekt 

som det polska riksarkivets forskningsinstitut planerat. 

I häfte nr 69 skriver samme författare om utgivandet av ett 

143

polskt arkiv lexikon. Han menar att man då bör undvika föråldrade 

termer och försöka finna lämpliga polska benämningar på 

främmande fraser och uttryck. Walichnowskis artikel i häfte nr 

70 - "Polska folkets karaktärsdrag i norra och västra delen av 

Polen som de framstår i bevarade arkiv" - är skriven i starkt 

nationalistisk anda. I slutet av artikeln hänvisar han till 

Helsingfors-konventionen och menar att Polen har laglig rätt att 

få tillbaka sina arkivhandlingar som tyskarna olagligt tog med sig 

vid krigsslutet och som idag förvaras i tyska arkiv i väst-Berlin, 

Göttingen, Koblenz och Mtinchen. 

I häfte nr 69 skriver Wladyslaw Stepniak om ett liknande tema, 

"Den internationella arkivlagen - ett problem för de polska 

arkiven". Han anser att det är ett stort problem när arkiv byter 

ägare pga territoriella byten stater emellan och påpekar att Polen 

lidit stora arkivförluster under bl a de svenska krigen, landdelningarna 

och de två världskrigen. Stepniaks tanke är att handlingama 

tillhörande administrativ förvaltning ska följa resp. territorialområde 

vid ev. avyttring - pertioens territori. Denna 

tanke har väckts av prof. Jozef Paczkowski och prof. Jozef 

Siemienski som under mellankrigstiden starkt engagerat sig i 

internationella sammanhang i frågan om rätten till arkiv. 

Till sist en artikel som kan vara av intresse för skandinaviska 

läsare, Elzbieta Morcineks "Danska dokument från 1300--1500- 

talet i Gdansk arkiv" (h 69). -Handlingarna där utgörs till stor 

del av brev, officiell korrespondens olika institutioner emellan, 

liggare över danska fartygslaster, rapporter och protokoll från 

Hansa-städernas delegater. 

Sigrida Runcis 

FÖRENTA STATERNA 

The American Archivist 1979:2-4, 1980: 1-4, 1981: 1-4. 

1970-talet var ett innehållsrikt decennium för the Society of 

American Archivists (SAA) konstaterar Philip P. Mason i en 

retrospektiv artikel under rubriken Archives in the Seventies: 

Promisesand Fulfillrnent (1981: 3). 

Yrkeskåren genomgick omkring 1970 stora förändringar. Det 

återspeglas av att SAA:s medlemsantal på ett decennium ökat till 

det dubbla och 1970 omfattade ca 2 500 arkivarier. Bland de nya 

medlemrnarna fanns arkivarier från hundratals nya arkivinstitutioner 

som företrädde college och universitet, kyrkosamfund, 

fackliga organisationer och företag och som i många fall ägnade 

sig åt specialområden som kvinnohistoria, immigration, det industrialiserade 

Amerika, sociala välfärdsprogram och arbetarhistoria. 

144

Liksom inom andra yrkeskårer restes krav på förändringar och 

ökad social medvetenhet i slutet av 60-talet. SAA borde vidga sin 

verksamhet som intresseorganisation och inte minst uppmärksamma 

orättvisor mot kvinnor och olika minoriteter. 

Mot bakgrund av medlemsutvecklingen och kraven på förändringar 

gavs en särskild kommitte, the Committee for the 70s, i 

uppdrag att se över verksamheten. På kommittens förslag 

genomfördes en rad förändringar som bidragit till att SAA blivit 

slagkraftigare. Medlemmamas direkta inflytande garanteras 

genom ändrade valrutiner. Ledningen av det dagliga arbetet 

ligger numera i händerna på en tjänsteman och organisationen 

har fått ökade resurser. 

Mason tycker sig se att arkivarierna fått en ny yrkeskänsla 

under 70-talet. Attityden till arbetet har förändrats liksom inom 

andra yrkeskårer. Lojalitet mot institutionen eller arbetsgivaren 

har förbytts i lojalitet mot yrket. Samtidigt har kåren för första 

gången fått ett stort tillskott av välutbildade och högmotiverade 

arkivarier som inte hamnat i yrket av en slump eller i väntan på 

andra möjligheter utan genom medvetet val. 

Mycket återstår dock att göra och särskilt utbildningen förblir 

en huvudfråga för SAA. Samarbetet med andra yrkesorganisationer, 

främst bland historiker, har heller inte blivit vad man 

hoppats. 

Mason anser också att kårens slagkraft påverkats negativt av 

en tilltagande organisatorisk splittring under 70-talet. Företagsarkivarier, 

delstatsarkivarier och arkivarier som arbetat med oral 

history har bildat egna organisationer och i stor utsträckning 

lämnat SAA och det finns risk att andra grupper följer efter. 

I en följande artikel, Archival Strategies for PostCustodial Era 

(1981:3), analyserar F. Gerald Hamarkivmännens uppgifter under 

1980-talet. 

Ham konstaterar att arbetsuppgifterna tidigare främst bestått i 

vård av handlingar med relativt små tekniska problem. Handlingamas 

tillkomst och förvaring och återsökningen i dem har varit 

tämligen okomplicerad. 

Arkivmännen har oftast varit passiva vid handlingamas tillkomst, 

men som en följd av den ökade användningen av ADB 

tvingas man in i en mera aktiv roll som innebär beslut om vilka 

handlingar som kommer att finnas bevarade för framtiden . I 

denna nya roll är också passivitet en form av beslut. 

Datoriseringen har lett till en våldsam ökning av informationen. 

Med datorernas hjälp samlas och hanteras väldiga mängder 

av sociala och ekonomiska data. Det största problemet är att 

bestämma vad som är "information" i floden av data. Den nya 

teknologin kan också användas för att ge tillgång till snabb och 

aktuell information. Men först måste man lösa en rad pro- 

145

lem kring registrering och förteckning, access, återsökning och 

forskaranvändning. 

Ett annat problem är att datorerna snabbt blir omoderna. 

Många informationssystem måste därför användas som de skapades 

eller inte alls. 

Ham pekar också på osäkerhetsfaktorer i den sociala miljön. 

Genom social service och ekonomiska kontrollåtgärder har myndigheterna 

samlat data om medborgarna. För att skydda den 

enskildes integritet har flera delstater under senare år stiftat lagar 

som tillåter gallring av viktiga uppgifter. Enligt Ham har arkivmännen 

varit passiva och han efterlyser initiativ för att tillsammans 

med myndigheterna utarbeta bestämmelser som kan tillgodose 

både den enskildes och forskamas intressen. Det finns 

statistiska metoder som garanterar anonymitet och tekniska möjligheter 

att maskera identiteten. 

Vidare finns det en rad teoretiska och praktiska frågor som 

enligt Hams åsikt behöver omprövas: Hur fungerar det traditionella 

proveniensbegreppet i förhållande till en databas som är 

gemensam för flera organ och där informationen är lagrad utan 

häJ:!syn till administrativ eller funktionell omgivning? 

Ar inte tanken på en ursprunglig ordning irrelevant för uppgifter 

som finns lagrade så att datorn vid återsökning slipper att 

söka igenom hela sekvenser av data (random access file)? Förlorar 

inte arkivmännens betoning av det unika i materialet sin 

mening när handlingen lätt kan dupliceras, omformas och överföras 

och när den ursprungliga handlingen och kopian är omöjliga 

att skilja åt? Hur kan man vara säker på handlingens äkthet 

med vetskapen att den lätt kan manipuleras? 

Svaret på denna nya informationsvärld har blivit en i det stora 

hela oplanerad utökning av antalet depåer och arkivprojekt. 

Ham anser att problemen inte i fortsättningen kan lösas genom 

tillskott av nya resurser. Han efterlyser främst att man mellan 

och inom arkivinstitutionerna utvecklar samarbete, utåtriktad 

verksamhet, planering och att man satsar mera på forskning och 

utveckling. 

Ham skisserar i fem punkter ett program för 80-talet: 

l. Man måste utarbeta samordnade pl~ner för accessioner till 

depåer på nationell, regional och lokal nivå. 

2. Den moderna teknologin måste utnyttjas för att uppnå snabb 

och centraliserad access till de alltmera komplexa och decentraliserade 

bestånden. 

3. Det är nödvändigt att ta itu med den moderna teknologins 

påverkan på skapandet av information och utarbeta program 

för att bevara och kunna använda utvald information. 

146

4. Arkivmännen måste delta när det gäller att lösa konflikten 

mellan informationsfriheten och den enskildes integritet i den 

mån det påverkar kvalitet, innehåll och access i arkivhandlingar. 

5. De begränsade resurserna för nationell arkivverksamhet måste 

utnyttjas bättre. 

Behovet av metodutveckling på ADB-sidan framkom i en översikt 

redovisad av Ben L. DeWitte i Archival Uses of Computors 

in the United States and Canada (1979:2). Det som upplevdes 

som svårast var att kunna bevara och säkerställa identiteten hos 

de ADB-handlingar som arkiven fick ta hand om. Det gällde att 

komma igång snabbt innan värdefulla handlingar gick förlorade. 

På alla nivåer led man brist på planlagda satsningar och man 

visste inte vart man skulle kunna vända sig för att få hjälp. 

De Wihe efterlyste organiserat bistånd i planeringen på delstatsoch 

kommunal nivå från National Archives' sida. 

Översikten visade samtidigt att man hade kommit längre på 

väg mot databaserade sökmedel för arkiv och två konkreta projekt 

finns redovisade i samma nummer av tidskriften. 

National Archives har satsat på att föra över sina förteckningar 

på data. Projektet presenterades av Alan Calmers i Practical 

Realities of Computer-bases finding aids: The NARS A1- 

~xperience (1979:2). Calmers redogör steg för steg för utvecklingsarbetet 

och kostnader. 

Man stannade för ett system där datorns roll är begränsad till 

att redigera och lagra information. Till ett mera avancerat system 

med sökord skulle man ha varit tvungen att utarbeta ett ämnesordsregister, 

och klassificeringen av serierna skulle ha blivit svårare 

och därmed dyrare. 

Ett viktigt led i arbetet var att utarbeta en formel för enhetliga 

seriebeskrivningar, eftersom såväl utformningen av beskrivningarna 

som arten av information var mycket varierad. 

Nästa problem var att sammanföra de standardiserade seriebeskrivningarna 

till en huvudfiL Eftersom man inte skulle ha sökning 

på ämnesord behövdes inte ständig kontakt med datorn. 

Inmatning och bearbetning kunde ske satsvis och resultatet kunde 

tas ut på listor (batch processing). Huvudfilen ordnades enligt 

ett hierarkiskt numeriskt schema, som återspeglar seriernas placering 

i arkivbildarens organisatoriska och funktionella struktur. 

Schemats uppbyggnad beskrivs ingående i artikeln. 

Uppdateringen av databasen sker månadsvis och ordbehandlingsfunktionen 

är viktig för att underlätta redigeringen. Registret 

framställs på mikrofilm och papper två gånger per år. 

Som komplement till databasen förfogar National Archives 

över en minidator för den löpande kontrollen av arkivbeståndet. 

147

National Archives' system är i första hand avsedda att vara 

administrativa hjälpmedel. 

I David Rearmans artikel Automated Access to Archival Information: 

Assessing Systems (1979:2) beskrivs uppläggningen 

av en databaserad översikt över källmaterial till biokemins och 

den molekylära biologins historia. Hearman redovisar olika etapper 

och fallgropar i arbetet. 

Det automatiserade systemet för informationsåtersökning består 

av dels en databas med all information som arkivet använder 

för administration och service, dels mjukvaror eller instruktioner 

för datorn att återsöka, sortera och skriva ut begärda uppgifter. 

Hearman understryker att man inte behöver riskera att stå utan 

hårdvara pga den snabba tekniska utvecklingen, eftersom man 

anlitar en databas vid ett universitet och systemet är mjukvara 

som kan överföras till ny teknik. 

Bland tänkbara framtida användningsområden för ADBsystem 

nämner Hearman framställning av årliga accessionslistor, 

kumulativa källöversikter och bevakning av utlovade leveranser. 

Men det är brist på goda program. 

Programmen måste utformas med stor omsorg. Man måste 

samtidigt överväga vilka manuella rutiner som skall ersättas och 

vilka nya funktioner som skall tillkomma. Kostnaderna för arbetstid 

och material måste bedömas. Medan man är friare att 

ändra kapaciteten och arten av information i manuella system, 

kan ett ADB-system endast byggas ut till stora kostnader. Hearman 

förklarar noga skillnaden mellan olika typer av ADBsystem. 

Med datateknikens utveckling har följt ett ökat intresse för 

sakregister över arkiven. Metodiska problem diskuteras i två 

artiklar av Rickard H Lyt/e med titeln Intellectual Access to 

Archives. I den första med underrubriken Provenance and Content 

Indexing Methods of Subject Retrieval beskrivs två alternativa 

utgångspunkter för utarbetande av sakregister. Den första 

kallar han proveniensmetoden och den anknyter till gängse 

arkivadministration och hänvisningspraxis. Ämnesvisa frågor länkas 

ihop med proveniensinformation i historiker och biografier. 

Den andra metoden bygger på frågor med hjälp av ett index 

och är hämtad från biblioteksvärlden, men den har använts också 

för manuskriptsamlingar och i mindre utsträckning för arkiv. 

Lytle påpekar att de båda metoderna i praktiken oftast kombineras. 

Han analyserar möjligheterna att tillfredsställa forskamas 

informationsbehov och effekterna av nya forskningsinriktningar 

för söksystemets användbarhet. 

I den andra artikeln (1980:2) redovisar Lytle ett experiment 

där han låtit testa de två metoderna i praktiken, förmodligen det 

första försöket i sitt slag. Även om resultatet för båda metoderna 

148

är nedslående är artikeln lärorik. 

En av trenderna under 70-talet var framväxten av nya specialiserade 

arkivdepåer. I uppsatsen Collecting Polides of Special 

Subject Repositories (1980:2) diskuterar Linda J Henry problem 

kring insamlingspolitik med utgångspunkt i Gerald Hams varning 

för att arkiven kan bete sig som vindflöjlar i historievetenskapens 

vindkantringar. 

Det stora intresse för kvinnors, arbetarklassens, de fattigas och 

minoriteters tillvaro ledde till krav på ny accessionspolitik. Redan 

tidigare fanns specialdepåer för dessa grupper men de hade 

samlat bemärkta personers handlingar i stället för material som 

återspeglar de breda lagrens villkor och värderingar. Henry hävdar 

att specialdepåerna haft för vid definition av insamlingspolitiken: 

allt som haft att göra med deras ämne. Men i praktiken har 

man fortsatt att lägga tyngdpunkten på elitens handlingar, delvis 

därför att de är lättast att komma över. I uppsatsen diskuteras 

olika sätt att åstadkomma en långsiktig och genomtänkt breddning 

av accessionerna till material om de breda folkgrupperna. 

I"New Woman History" (1980:2) redogör Eva S Moseley för 

svårigheterna att hitta källor för den nya forskning kring kvinnornas 

vardagstillvaro som vuxit fram parallellt med socialhistoria 

och den nya kvinnorörelsen. 

Medel- och överklasskvinnor har efterlämnat korrespondens 

som återspeglar deras livsvillkor och känslor, och samma grupper 

kan studeras i olika kvinnoorganisationers handlingar. Arbetarklassens 

kvinnor har producerat mindre skriftligt material. Oral 

history kan fylla en del luckor, men bara för senare år. Vad skall 

arkiven då göra för att åstadkomma det bästa möjliga av situationen? 

Moseley uppmanar till aktiv insamlingspolitik och till 

komplettering av arkivguider med kviDDohistoriska källor. Men 

inte minst gäller det för arkivens personal att hålla uppsikt efter 

källor i sina tidigare bestånd. För att finna källmaterial som inte 

observerats vid ordningsarbetet är forskarna beroende av arkivpersonalens 

kunskaper. 

Men socialhistoria är inget entydigt begrepp utan snarare en 

samlande beteckning för en rad forskningsinriktningar, som är 

metodologiskt oense. Det försvårar för arkiven att staka ut en 

fast policy för insamling av material. I Social History and Arehival 

Practice (1981:2) går Fredric M Miller i närkamp med arkivens 

förhållande till socialhistoria och socialhistorikerna. 

Bland ytterligare artiklar som kan nämnas är The Evolution of 

Handwriting in the English-Speaking Colonies of America av 

Laetitia Yeandle och The Ingenious Pen: American Writing lmplements 

from the Eighteenth Century to the Twentieth av Maygene 

Danie/s (1981:3). De båda artiklarna om handskriftens respektive 

skrivmedlens utveckling är pedogogiskt illustrerade. 

149

I samma nummer diskuterar Alan K Lathrop problem kring 

byggnadshandlingar i The Provenance and Preservation of 

Architectural Records. 

Universite~~arkiven och deras uppgifter analyseras i Academic 

Archives: Uberlieferungsbildung av Maynard Brichjord 

(1980:4). slutligen behandlas urvalsförfarandet vid gallring i 

stora homogena serier av Frank Bales i Sampling in Archives 

(1981:2). 

Jan Dahlin 

150

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET 

VERKSAMHETSÅRET 1979/80 

Svenska arkivsamfundet har haft två allmänna möten under 

verksamhetsåret. 

Årsmötet hölls torsdagen den 31 maj 1979 i Kronobageriet. 

Styrelsen fick följande sammansättning: arkivrådet Josef Edström 

ordförande, arkivchef Bengt Holtze vice ordförande, arkivchef 

Gert Nylander skattmästare, förste arkivarie Evabritta 

Wallberg sekreterare, förste arkivarie Jan Lindroth redaktör 

samt professor Carl-Göran Andrae, landsarkivarie Lars-Otto 

Berg, riksdagsman Thure Dahlberg, arkivchef Leif Gidlöf, rektor 

Björn Helmfrid, fil doktor Olof Jägerskiöld, förste bibliotekarie 

Harry Järv, arkivarie Eva Karlsson, arkivchef Torbjörn 

Kjölstad, riksarkivarie Sven Lundkvist, arkivchef Stellan Norrlander, 

förste arkivarie Inga-Britta Sandqvist, krigsarkivarie Alf 

Åberg. 

Vid årsmötet utsågs den avgående ordföranden Åke Kromnow 

och den avgående vice ordföranden Bertil Broorne till hedersledamöter 

i samfundet. 

Efter årsmötesförhandlingarna i musikmuseets lokaler presenterades 

musikmuseet, musikhistoriskt arkiv samt arkivet för ljud 

och bild av respektive chefer, Gunnar Larsson, Axel Helmer och 

Leif Larsson. Efter de avslutande visningarna intogs supe i militärhögskolans 

mäss. 

Höstmötet den 16 oktober 1979 hölls i riksarkivet. Under rubriken 

Sverige i utländska arkiv inledde professor Wilhelm Carlgren 

och arkivarie Bodil Ulate-Segura en diskussion om svenska 

hjälpmedel ( arkivguider etc) vid forskning i utlandet. Efter sammanträdet 

serverades smörgåstårtor i riksarkivets kafeteria. 

Arkiv, Samhälle och Forskning, häfte 22 utkom under våren 

1980. För tryckning av häftet hade samfundet mottagit 8 000 

kronor från Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet. 

Samfundets medlemsantal uppgick vid årsskiftet 1979/80 till 

376. 

Resultatet av verksamheten framgår av följande 

Vinst- och förlusträkning pr 31!12 1979 · 

Inkomster 

Räntor .. .. . . .......... .. . .. . . .. .... .. . ...... . 

Anslag ............ . . . .. .. . . . . .. . ............ . 

Medlemsavg. (376 st) . . ... .. ...... . ........ . . . . . 

skriftserien .. .. .. .. .. .. . . .... . . .. . . . . . . . .... . . 

1.273:- 

8.000:- 

15.040:- 

2.533:95 

26.846:95 

151

Utgifter 

skriftserien .................................. . 

Omkostnader .. . ... . ... . . . ..... .. . . . . ... . . . .. . 

Årets vinst ................................... . 

22.303:20 

2.381:65 

2.162:10 

26.846:95 

Balansräkning pr 31 l 12 1979 

Tillgångar 

Postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.563:67 

Innestående i bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23.589:85 

Kassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2:31 

---- 

27.155:83 

skulder 

Kapitall/11979 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24.993:73 

Årets vinst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.162:10 

27.155:83 

Evabritta Wallberg 

152

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET 

VERKsAMHETSÅRET 1980/81 

Svenska arkivsamfundet har haft två allmänna möten under 

verksamhetsåret. 

Årsmötet hölls 1980-04-22 i Arkitekturmuseum. Tillledamöter 

av styrelsen omvaldes arkivrådet Josef Edström, ordförande, 

arkivchef Bengt Holtze vice ordförande, arkivarie Gert Nylander 

skattmästare, förste arkivarie Evabritta Wallberg sekreterare, 

förste arkivarie Jan Lindroth redaktör samt professor Carl 

Göran Andrae, landsarkivarie Lars-Otto Berg, riksdagsman 

Thure Dahlberg, arkivchef Leif Gidlöf, rektor Björn Helmfrid, 

fil doktor Olof Jägerskiöld, arkivarie Eva Karlsson, arkivchef 

Torbjörn Kjölstad, arkivchef Stellan Norrlander, förste arkivarie 

Inga-Britta Sandqvist, krigsarkivarie Alf Åberg. Efter årsmötesförhandlingama 

presenterades museet av dess chef arkitekt Henrik 

Andersson. Efter sammanträdet serverades en supe på flottans 

kompani-officersmäss på Skeppsholmen. 

Höstmötet hölls i riksarkivet 1980-11-20. På programmet stod 

en diskussion om arkivkongressen i London 1980. Inledare var 

Josef Edström, Birgit Arfvidsson-Bäck och Jan Lindroth. En 

livlig diskussion följde på inledningsanförandena. Mötet avslutades 

med en landgång i riksarkivets kafeteria. 

Arkiv, Samhälle och Forskning häfte 23, som utgjordes av en 

arkivbibliografi för perioden 1960--79, distribuerades under hösten. 

För tryckning hade samfundet erhållit 8000 kr från 

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och 1500 kr 

från Ingvar Anderssons fond. 

Vinst- och förlusträkning pr 31 l 12 1980 

Inkomster 

Räntor . . ................. . ... . . . .. . . . . . . ... . . 

Anslag ................ .. . .. . ......... . ...... . 

Medlemsavgifter (348 st) ....................... . 

Skriftserien .. ..... ......... . ................. . 

Utgifter 

Skriftserien . ................................. . 

Omkostnader .. .............................. . 

Årets vinst ...................... . . . .......... . 

2.442:42 

9.500:- 

13.920:- 

1.909:85 

27.772:27 

17.589:90 

1.738:60 

8.443:77 

27.772:27 

153

Balansräkning per 31!121980 

Tillgångar 

Postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.648:44 

Bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.948:85 

Kassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2:31 

---- 

35.599:60 

skulder 

Kapitall/11980 . . . . . . . . . . . . . .. . .. . . . . . . . . . ... . . 27.155:83 

Årets vinst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.443:77 

35.599:(i) 

Evabritta Wallberg 

154

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER 

Förste arkivarie Helmut Backhaus (Täby), arkivarie Karin Bendixen 

(Uppsala), docent Ulf Beijbom (Växjö), arkivarie Jan 

Dahlin (Lund), adjunkt Harry Eng (Järfälla), avdelningsdirektör 

Rune Hedman (Uppsala), f. riksarkivarien Ake Kromnow 

(Stockholm), arkivchef Gert Nylander (Stockholm), förste arkivarie 

Lisbeth Näslund (Solna), arkivarie Sigrida Runcis (Jakobsberg), 

fillic Siv Sandberg (Linköping), arkivarie Staffan Smedberg 

(Solna), förste arkivarie Kari Tarkiainen (Danderyd), docent 

Per Thullberg (Stockholm), förste arkivarie Lars-Olof 

Welander (Stockholm), fil dr Holger Wichman (Stockholm). 

155

Ett arkiv bygges upp- kammararkivet under riksarkivets ... - Visa filer

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?