Heteronormativa yrkesval och homosociala ... - Externa relationer

genus.se

Heteronormativa yrkesval och homosociala ... - Externa relationer

Renita Sörensdotter

Heteronormativa yrkesval och homosociala gruppnormer inom hemtjänsten

Inledning

Det är främst kvinnor som arbetar inom vård och omsorg. Arbetsmarknaden i Sverige är

starkt könssegregerad vad gäller inom vilka områden och yrken kvinnor respektive män

arbetar. Inom offentliga sektorn arbetar fler kvinnor än män och motsatsen gäller för det

privata näringslivet. Det finns även en sned arbetsfördelning mellan hushållsarbete och

förvärvsarbete, där kvinnor i högre grad än män tar hand om hemmet och barnen (SOU

1996:56). Den könsindelade arbetsmarknaden kan – i likhet med kärnfamiljens arbetsdelning

- sägas vara heteronormativ, med olika förväntningar utifrån kön. Arbetsfördelningen

baseras på särskiljande av individer utifrån genusideologier, som i sin tur baseras på

heterosexuella normer om vad en ”riktig kvinna” respektive ”riktig man” förväntas vara och

göra. I den heteronormativa könsordningen tar kvinnor hand om andra, såväl vuxna som

barn. Män tar i mindre grad hand om kvinnor och barn och väldigt sällan om andra män.

Genusnormerna reproducerar en förväntan på vem som ska ha omsorg om vilka.

Hemtjänstyrket präglas av att det är ett arbete som omformats från att ses som kvinnors

ansvarsområde i hemmet till att bli lönearbete (Wærness 1983, Karlsson & Wikander 1987,

Szebehely 1995). När hemsamaritverksamheten påbörjades i Röda Korsets regi 1950

efterfrågades främst medelålders kvinnor med ”husmorskompetens”. Dessa kvinnor

betraktades som lämpliga för arbetet som hemsamariter eftersom de hade erfarenhet av att

sköta sitt eget hushåll. Det antogs även att kvinnor i denna åldersgrupp hade tid över sedan

barnen blivit stora. Arbetet som hemsamarit bestod främst av att sköta husliga sysslor åt

dem som blivit för skröpliga för att själva kunna utföra dessa. Lönen sattes lågt eftersom

man inte ville dra till sig befintlig arbetskraft. Hemsamariterna förväntades även ha ett stort

socialt engagemang som de kunde få utlopp för i arbetet. Hemtjänstarbetet har förändrats

med tiden och innebär nu att kroppslig omsorg och medicinsk omvårdnad har fått allt högre

prioritet. Detta sammanfaller med att de vårdtagare som bor hemma är mer sjuka än

tidigare. Vårdtyngden har alltså ökat, samtidigt som kraven på högre kompetens ökat

(Szebehely 1995). Trots förändringarna förefaller mycket av ideologin från

hemsamaritverksamhetens början finnas kvar. Framförallt ”godhetsideologin” och idén om

att det är tillräckligt med ”husmorskunskap” 1 lever vidare, trots att förutsättningarna för

arbetet har förändrats. Därtill är det fortfarande främst kvinnor som arbetar med omsorg.

I detta paper avser jag att diskutera konstruktioner av genus, sexualitet och klass så som

de påverkar konstruktionerna av yrkesrollernas villkor inom hemtjänsten, samt i dess

association med heteronormativ feminitet i västvärldens kultur. 2 Jag ska dessutom lyfta fram

betydelsen av kön i arbetets utformning och värdering. I detta är de homosociala

kvinnogrupper som arbetar inom såväl omsorg som sjukvård intressanta, men även hur

genus och sexualitet konstrueras utifrån en frånvaro eller önskan om närvaro av män. Innan

1 Jag har tidigare skrivit om kunskapsnormer och den tyranniska godhetsideologi som finns inom omsorg, se

Sörensdotter (2001). Se även Nicky James (1992). Liknande romantiserande drag beskriver Helga Kuhse (1997) i

ideologier om sjuksköterskors möten med patienter. De förväntas upprätta en djup relation med patienten, men

detta är förstås omöjligt att göra i varje enskilt fall. Dessutom är det tveksamt om patienterna verkligen vill ha en

sån relation.

2 Se Sörensdotter, Renita. 2001. Hemma med hemtjänst för mer information om min tidigare studie. Då intervjuades

totalt 50 personer ur olika kategorier, varav 19 utgjordes av hemtjänstpersonal. Samtliga av hemtjänstpersonalen

är kvinnor. Jag genomförde även deltagande observation med hemtjänstpersonal i totalt fyra hemtjänstgrupper i

två olika kommuner i Sverige. Jag håller nu på med ytterligare en studie om betydelsen av klass, kön och

kunskap inom hemtjänstorganisationen. Studien utförs i landsbygd och storstad.

1


jag går in på dessa områden kommer jag att diskutera olika teoretiska angreppssätt för hur

kön, genus och sexualitet konstrueras och iscensätts, samt visa på värdet av att använda

queerteorier inom arbetslivsstudier.

Kön och genus

Gayle Rubin presenterade sitt kön/genussystem i mitten av 1970-talet. Denna modell kom

att bli tongivande inom feministisk forskning. I modellen står det biologiska könet för

kroppsskillnader mellan kvinnor och män, och genus för de sociala skillnader som

konstrueras och lärs in av de två könen. Arbetsfördelning utifrån kön baseras på ett tabu för

kvinnor och män att vara lika varandra, där även tabun mot andra sexualiteter än

heterosexuella relationer mellan en kvinna och man bidrar till att genus formas som

särskiljande. Genusidentiteter baseras dels på en nedtoning av likheterna, dels genom att

män förväntas undertrycka de egenskaper som anses vara ”feminina” i kulturen samt att

kvinnor i samma motsvarighet förväntas undertrycka de egenskaper som anses vara

”maskulina”. Obligatorisk heterosexualitet är en förutsättning för de särskiljda

genusidentiteterna (Rubin 1975). I likhet med Gayle Rubin poängterar Monique Wittig att

heterosexualitet som norm är grundläggande för isärhållandet av könen. Wittig använder sig

av begreppet ”the straight mind” för att visa på att det finns en dominerande tolkning av

historien, kulturen och språket som universialiserar heterosexualitet med dess kategorier

som exempelvis ”kvinnor” och ”män”. Det är den normativa heterosexualiteten som skapar

”kvinnor” och ”män” som olikheter som behöver varandra (Wittig 1988a, 1988b). 3 I

kön/genussystemet föregår kön genus. Kön ses som en faktisk fysiologi och den handlande,

talande kroppen står för genus (Moi 1997). Denna modell har sedan den lanserades använts

och modifierats inom feministisk forskning.

En del feministiska teorier använder fortfarande kön/genusdikotomin, men lägger fokus

på genus. Könet har lite olika grad av biologisk realitet inom dessa teorier, och lämnas ibland

utan kommentar. När Yvonne Hirdman förde in begreppet genussystem i Sverige i slutet av

1980-talet, betonade hon att med genussystem menas att det som definierar könens relation

och därmed är grundläggande för rådande genusordning, är könens isärhållande och

mannen som norm (Hirdman 1988). 4 Systemtanken har dock kritiserats för att vara en allt för

statisk modell som ger föga utrymme för förändring. För övrigt har indelningen i kön och

genus kritiserats för att befästa uppdelningen mellan kropp/själ, kvinnor/män och

kvinnligt/manligt, samt för att se biologin som en given, sann och avgränsad vetenskap. Den

dikotoma indelningen i kön/genus är dessutom ett västerländskt kulturellt konstruerat

begrepp (se tex. Strathern 1995, Moore 1993). Indelningen i kön respektive genus har även

kritiserats eftersom det är omöjligt att dra någon klar linje mellan kön och genus. Kroppen är

inte statisk utan formas av kulturen. 5 Ytterligare andra menar att genus föregår kön genom

att kön har gjorts till symbol för en social kategorisering. Symbolen kön visar på vilka som är

dominerande och vilka som domineras. Särskiljandets symbol har skapats i ett socialt

sammanhang; värderingen och urvalskriterierna görs genom en reducering och förenkling

3 Wittig menar dessutom att ett fortsatt användande av kategorierna ”kvinna” respektive ”man” endast

vidmakthåller heterosexualitetens dominans. Lesbiska är enligt Wittig inte kvinnor, eftersom begreppet ”kvinna”

endast har betydelse i ett heterosexuellt system. Den lesbiska är icke-kvinna och icke-man.

4 Hirdman försöker med sin senaste bok komma bort från talet om kvinna respektive man genom att använda sig

av formlerna A – icke-A, A - a, A - B. Med detta vill hon visa hur feminitet och maskulinitet varieras gentemot

kvinna och man i historiska processer (Hirdman 2001). Trots att Hirdmans syfte är att undersöka hur genus görs

och verkar, fastnar hon i dikotomin kvinnor/män, som om de är stabila biologiska entiteter med heterosexuella

begär.

5 Detta innebär dock inte att kroppen inte påverkas av biologiska faktorer, utan att det är svårt att dra en gräns.

Kultur och psykologi påverkar biologin och vice versa. Det väsentliga är att motverka biologistisk retorik som går

ut på att binda människan till en förutbestämd könsidentitet med därtill hörande specifika egenskaper. Biologism

kan jämföras med rasbiologi som går ut på att knyta egenskaper till ras, dvs. till hudfärg.

2


av de biologiska faktorerna (Butler 1990, Delphy 1996). Enligt Judith Butler är kön därför lika

diskursivt som genus. 6 Hon ifrågasätter idén om en naturlig eller ursprunglig identitet som

grund för indelningen av kroppar i kön, genus och sexualitet. Grunden för kategorin kön är

en kulturell konstruktion där kroppen har fragmentiserats. Vissa utvalda sexuella

kroppsdelar som penis, vagina och bröst anses utgöra särskiljande tecken för de två könen.

Detta kommer ur en kunskapsregim som framställer kön som en helhet, fast indelningen i

själva verket baseras på fragmentiserade kroppsdelar (Butler 1990). 7 Genus är alltså inte

konstant, givet eller naturligt. Genus blir till. I denna tillblivelse spelar heteronormativitet en

stor roll.

Genus och heterosexualitet

Den obligatoriska heterosexualitet som både Rubin och Wittig nämner som grund för

indelningen i två särskiljda genus har fallit bort i såväl Hirdmans som många andra

genusteoretikers användning av kön/genusdikotomin. Queerteorierna kan sägas ha

återinfört heterosexualitet som en viktig parameter för att förstå genusnormernas

konstituerande. Judith Butler tar fasta på Rubins och Wittigs teorier om att heterosexualitet

är viktigt för hur genus utformas. Butler menar att den heterosexuella matrisen kan ses som

det kulturella raster som står i centrum för genusordningen. Den heterosexuella matrisen

kräver att genus följer på kön samt att dessa formas som olika och därmed skapar begär för

det motsatta könet. Begäret är centralt eftersom det förutsätter att kropparna ska delas in

som två separata kön med tillhörande separata genus. Den heterosexuella matrisen skapar

alltså en tvingande länk mellan kön och genus, som i sin tur kräver ett begär till sin motsats,

vilket gör vissa identiteter möjliga och andra omöjliga (Butler 1990). Precis som med Wittigs

begrepp ”the straight mind” avser den heterosexuella matrisen de kulturella normer som gör

att heterosexualitet framstår som det naturliga och givna.

Butler förklarar tillblivelsen av ”kvinna” respektive ”man” som att genus skapas i tiden

genom kroppsliga handlingar, rörelser och stilar som ger effekten av ett genusbestämt själv.

Hon menar att det inte finns någon naturlig kärna eller något original som genus formar sig

utifrån. Genus byggs på en mångfald av genusdiskurser som i sig själva är motsägelsefulla.

Genus är kopior av kopior och det går därför inte leva upp till något ursprungligt original –

det finns inget original. Genusidentiteterna är i ständig rörelse och existerar bara när vi

iscensätter dem. Genom att upprepa genuskoreografin vidmakthålls genusnormerna. Ett

centralt moment i heterosexualitetens upprepning består i att framställa heterosexualiteten

som naturlig och nödvändig. Genus är alltså följden av diskurser där kroppar regleras

genom ord, handlingar och begär för att bevara heterosexualitetens normsystem.

Genusidentiteter skapas genom de handlingar vi utför och måste kontinuerligt iscensättas

och upprepas för att fortsätta existera. I upprepandet av handlingar sker dock hela tiden

avvikelser och motsägelser, vilket gör att normen undergrävs och befinner sig i ständig

förändring. Att genus konstrueras genom imitation av de normer som finns vid en viss

historisk tidpunkt, innebär inte att man kan välja genuskonstruktioner hur som helst,

eftersom genuskategorier lika väl som sexualitetskategorier är del av en politisk ideologi och

därmed av ”tvingande” karaktär. Genus konstrueras under ett tvångssystem som ger

sanktioner åt dem som inte utför sitt genus rätt (Butler 1990). De som utför sitt genus ”rätt”

utifrån vad som lämpar sig i en given kontext blir bekräftade. Normer som dessa verkar

mycket subtilt och märks främst när någon tangerar gränsen.

6 I texten använder jag begreppen kön och genus som utbytbara.

7 Biologins ”naturlighet” har kritiserats för att vara en social konstruktion där utvalda kroppsdelar, hormonnivåer

och kromosomer tolkas till att indela människor i två kön - trots att det inte helt går att styrka denna indelning.

Oavsett metod finns det alltid individer som befinner sig i gränsområdet mellan konstruktionerna av kvinnor

respektive män, vilket motsäger att det med enkelhet går att dela in människor i två kön. Se tex. Butler 1990,

Fausto-Sterling 1992.

3


Enligt Butler räcker det alltså inte att problematisera normativa diskurser om kvinnor och

män, utan även det naturliggjorda heterosexuella begäret. Heterosexualitet har precis som

andra definierade företeelser en historia av föränderlig innebördsbestämning. Begreppet

började användas i slutet av 1800-talet, en tid då medicinen och sexologin var vetenskaper

som stod för gränsdragningar mellan ”normalt” och ”onormalt”. Heterosexualitet fick

betydelsen av ”naturligt” begär mellan motsatta kön. 8 Homosexualitet utformades som ett

begrepp för begär till det egna könet. Homo- och heterosexualitet bildade ett dualistiskt par.

Dualismen mellan sexualiteterna kvarstår som kulturella normer, även om betydelserna av

kategorierna har modifierats och ifrågasatts (Katz 1990). Med queerteoriernas intåg har

heterosexualitet blivit ett empiriskt fält där heterosexualitetens historia, maktförhållanden

och strukturer belyses (Jagose 1996, Kulick 1996). Homo- och heterosexualitet är tillsammans

med genusnormer grundläggande kategorier som delar in individer i identiteter (Sedgwick

1994). 9

Genus- och sexualitetsdiskurser verkar utanför de områden som rör kroppens utseende

och direkta sexuella handlingar. Det är en integrerad del av vårt vardagsliv att införliva,

utföra och omforma normativa diskurser. Det är därför av stor vikt att vända och vrida på

det tagna-för-givet i vardagen genom de teoretiska glasögon som feministiska och

queerteorier ger. 10 Som analytisk poäng synliggör det ”avvikande” det vi tar för givet i

vardagen, men en ytterligare dimension av forskningen bör vara att se de queera

ögonblicken och brotten i vardagens ”vanlighet”, samt se hur ”vanligheten” bidrar till att

upprätthålla genusnormer. Sexualitets- och könsdiskurserna sorterar kroppar och pekar på

vad som anses vara normalt respektive onormalt även inom arbetslivets sfär.

Heterosexualitet påverkar hur arbetsfördelningen konstitueras och hur respektive kön

förväntas uppträda inom sin yrkesroll. Inom fältet för arbetslivsstudier behöver bland annat

begrepp som ”kvinna”, ”man”, ”omsorg”, ”heterosexuell” och ”normal” analyseras utifrån

de maktrelationer de är involverade i, samt utifrån vilka syften de tjänar (jfr. Butler 1993).

Som Sedgwick påpekar är det inte viktigt att uppehålla sig vid vad olika begrepp essentiellt

betyder, utan se på hur kategorierna fungerar och vilka relationer de formar (Sedgwick

1994).

Utifrån dessa teorier om hur heterosexualitet strukturerar genus och begär är det möjligt

att börja närma sig ”kvinnlighetens” sammanlänkning med omsorg och omsorgsarbete samt

hur det kommer sig att det främst är de kroppar som vi definierar som kvinnor som arbetar

med vård och omsorg.

Heteronormativa yrkesval

Kvinnor tenderar att i högre grad än män arbeta inom omsorgsyrken, omsorgsförmåga är

därtill kodat som en ”feminin” egenskap. Att utöva omsorg är ett sätt att ”göra” kvinna på;

genom att ”göra” omsorg bekräftas feminitet. Kvinnors kroppar kan i Michel Foucaults

(1987) mening tolkas som att de genom kulturens grepp blivit formade till omsorgsfulla

utövare. Genom den tvingande heterosexuella matrisen ingår som en del av det ”kvinnliga”

8 Heterosexualitet kategoriserades till en början olika: Dr. James G Kirnman använde begreppet för att beskriva

fysisk hermafrodism, samt att ha sex utan syfte att alstra barn; Dr. Krafft-Ebing definierade heterosexualitet

ungefär med den betydelse det har idag: som begär till det motsatta könet (Katz 1990).

9 Som Eve Kosofsky Sedgwick påpekar är det förvånande att könet på den någon begär har blivit så betydelsefullt

för att urskilja identiteter, speciellt med tanke på att det är möjligt att särskilja människor på många andra sätt

utifrån deras genitala aktiviteter. Människor förhåller sig också mycket olika till vad som förutsätts vara liknande

sexuella aktiviteter. De kan därför inte sägas vara lika endast utifrån om de föredrar samkönad eller olikkönad

aktivitet. Sexualitet är inte konstant och kan därmed även variera över tid och beroende på kontext

10 Det bör dock påpekas att både Gayle Rubin och Eve Kosofsky Sedgwick menar att även om genus och

sexualitet är sammanlänkade utgör de inte samma frågeställning. Kategorierna tillhör två olika analytiska

kategorier som ibland ska analyseras tillsammans och ibland inte. Genus är inte alltid en del av sexualitet (Rubin

1993, Sedgwick 1994).

4


genusets karaktär att vara omsorgsfull och motsatt att män inte ska vara det som ett av alla

särskiljande konstruerade tecken. Omsorgsfullt beteende som norm för kvinnokroppar

produceras av de föreställningar samhället har om vad som utgör en ”riktig” kvinna.

Omsorg, mjukhet och godhet länkas främst till heteronormativ feminitet, vilket gör att det

ses som ”naturligt” för kvinnor att välja arbeten inom vård och omsorg. De blir därigenom

sedda som ”riktiga” kvinnor.

Omsorg som symbol för feminitet är kontextberoende. Det är också kopplat till klass i den

meningen att arbetarklassens kvinnor i högre grad utför – och förväntas utföra -

omsorgsarbete. Att vara bra på omsorg kan ses som en del av det symboliska kapital dessa

kvinnor har. Det är ett kapital som kan vidareutvecklas till att ge inkomster (om än låga)

(Skeggs 2000). Många av dem som arbetar som undersköterskor och vårdbiträden inom vård

och omsorg uppger att ”de bara halkade in på yrket” och sedan blev kvar. De flesta av

kvinnorna har tagit huvudansvar för familjen, vilket också är en form av omsorg som en

eventuell make tjänar på. Det är även vanligt med deltidsarbete. Många beskriver

hemtjänstarbetet som något de redan kan, eftersom de vet hur man städar och lagar mat. 11

Yrkesvalet ses sällan som ett medvetet val eller som resultat av en målinriktad vilja. Det

finns förstås även de som valt yrket för att de har en önskan om att arbeta med gamla. Ett

flertal av dem som började arbeta inom hemtjänst av en ”slump” menar också att arbetet är

givande och att det är en orsak till att de stannar kvar (Thomsson 1998, Sörensdotter 2001). I

motiven till yrkesvalet är det möjligt att se köns- och klassdimensioner. Många av kvinnorna

i studien har inte sökt sig till hemtjänsten för att de så gärna vill ge omsorg, utan snarare för

att det är det jobb som finns. Det finns möjlighet till arbete inom exempelvis stålindustrin,

men kvinnorna förefaller inte anse industriarbete som ett valbart yrke; där arbetar deras

män. Därtill är det endast ett fåtal som ser högre eller annan utbildning som ett möjligt val

(Sörensdotter 2001). Som Gerd Lindgren påpekar föds vi in i en värld som redan är socialt

och mentalt skiktad. I den kultur vi föds in i lär vi in var vi hör hemma och det innebär att

det inte enbart är en slump vad en individ arbetar med. Det som känns självklart att arbeta

med är en förlängning av de definitioner en individ införlivar från sin omgivande omvärld

(Lindgren 1992).

Valet av omsorgsarbete kan även ses i relation till den heteronormativa kärnfamiljen, där

det, trots allt tal om jämställdhet, fortfarande generellt sett är kvinnorna som har

huvudansvaret för hemmet och familjen. De könsnormer som råder i kärnfamiljen kan

länkas till arbetslivets organisering (Roman 1999). Det sistnämnda kan ses bland annat i att

en del hemtjänstpersonal menar att de arbetsuppgifter de utför inom hemtjänsten till viss del

är de samma som de gör hemma. De har genom sitt yrkesval fortsatt utveckla sin

omsorgsförmåga och sin kunskap om hur arbetet i hemmet ska utföras. De har så att säga

blivit mer kunniga på omsorgsområdet än sina partners. Deras arbete kan även tendera vara

underordnat i betydelse jämfört med deras partners. Christine Roman visar på att en

ojämnställd könsfördelning i betalt respektive obetalt arbete gynnar mäns inkomster och

makt över ekonomi och fritid. Det försvagar även förhandlingar rörande föräldraledighet.

Det förefaller vara vanligare att (heterosexuella) par 12 med arbetarklassyrken har en

ojämnare fördelning av hushållsarbete än vad (heterosexuella) par i tjänstemannayrken har

(Roman 1999). Kvinnorna bidrar med andra ord till att upprätthålla heteronormativa

genusnormer såväl i hemmet som genom sitt yrkesval. Som Roman (1999) påpekar framstår

11 I min pågående studie på landsbygden i en kommun i Dalarna är det mycket tydligt att det är en norm att

kvinnorna arbetar inom hemtjänsten och männen inom industrin. Kvinnorna har tagit huvudansvar för hemmet

och barnen. Arbetet inom hemtjänsten ses som ett ”naturligt” val, en förlängning på det arbete de gjort i hemmet.

12 Christine Roman skriver inte explicit att det är heterosexuella par hon skriver om i artikeln, men det framgår av

texten. Detta är förstås ett uttryck för heteronormativitet, där normen, dvs. heterosexualitet, inte behöver

namnges.

5


arbetsfördelningen utifrån kön ofta som legitim för både kvinnorna och männen, även om

fler kvinnor än män ifrågasätter den.

Med eller utan män

Att vara kvinna i ett kvinnodominerat yrke innebär ofta låg status. Att vara man i ett

mansdominerat yrke innebär i många fall högre status än för kvinnor i liknande positioner.

De flesta av den intervjuade hemtjänstpersonalen önskar sig fler män inom äldreomsorgen.

Många menar att om det hade varit fler män inom hemtjänsten skulle lönen ha varit högre.

Män skulle alltså genom sin blotta närvaro med sina symboliskt maktbärande kroppar, i

tillräckligt antal, höja lönen och därmed belönas för det arbete kvinnor har utfört i åratal.

Förväntan på att lönerna och statusen skulle öka på grund av att män kommer in i omsorgen

tar emellertid inte tillräcklig hänsyn till könsmaktstrukturerna i vårt samhälle. Den

könsmässiga arbetsfördelningen ändras inte enbart genom att män börjar arbeta inom

omsorgen, hela könsmärkningen av arbeten måste också ändras. Det har visat sig i en del

yrken att när män kommer in i kvinnodominerade arbeten skapas nya mönster där män

hamnar högre i hierarkin än kvinnor (Fisher & Tronto 1990). Kvinnornas arbete borde förstås

omvärderas utan att det kommer in män i vård och omsorg, helt enkelt för att deras arbete

alltid har varit undervärderat. Det skulle dock rubba rådande könsmaktordning i samhället;

att ”vara kvinna” innebär att vara nöjd, anpassa sig och inte kräva högre lön och mer makt

(Sörensdotter 2001).

Många av de intervjuade kvinnorna inom hemtjänsten hävdar att fler män inom omsorg

skulle tillföra ”något”. De menar att män kanske skulle göra sysslorna på ett annat sätt eller

utföra andra arbetsuppgifter. Det är dock svårt att få fram vad detta ”andra” skulle vara,

vilket kanske inte är så märkligt eftersom erfarenheterna av män inom hemtjänsten är

begränsade. En del nämner att det skulle vara roligt för de vårdtagare som är män om de

hade en man som hemtjänstpersonal. Detta med hänvisning till att män tycker om att göra

och prata om andra saker än kvinnor. De problem som lyfts fram vad gäller män inom

hemtjänsten gäller främst duschning av de vårdtagare som är kvinnor. Män förväntas också

förändra stämningen i gruppen, så att det blir rakare kommunikation och inte så mycket

”tjafs” (underförstått att kvinnor inte har rak kommunikation och därför ”tjafsar” mycket).

Några kvinnor påpekar att det bara är vissa män som kan arbeta inom hemtjänst – det ska

inte vara ”datakillar” och liknande. Den kategorin män ses som okänsliga och antas inte

besitta den form av omsorgsfullhet som krävs i arbetet med människor. 13

Hemtjänstpersonalen påpekar också att det inte är alla kvinnor som passar för att arbeta

inom hemtjänsten, vilket visar på att de menar att man måste ha förvärvat

omsorgsförmågan, med andra ord finns inte omsorgsförmågan given i kroppens biologi.

Den enda direkta kroppsliga hänvisning till att män skulle behövas just som manskropp är

att de förväntas klara av de tunga lyften, eftersom de förutsätts vara starkare än kvinnor

(vilket inte alltid är fallet). Som motbild till att mäns förmodade förutsättningar till att klara

tunga lyft kan polis- och brandmannayrket lyftas fram. I dessa yrken ingår fysisk träning

som en del av arbetet. Det finns tid avsatt för träning och det organiseras vissa former av

träning. Såväl polis- som brandmannayrket är könskodat som ”maskulint”, även om allt fler

kvinnor återfinns inom polisen och tar del av den fysiska träningen. Vård- och omsorgsyrken

könskodas som ”feminina” yrken, så trots att det är tunga yrken omfattas de inte av fysisk

träning, eftersom hård träning i sin tur till viss del kodas som något ”maskulint”.

13 I begreppet ”att arbeta med människor” inkluderas sällan service eller kundmöten, vilket förmodligen gäller

för dem som arbetar inom databranschen. Begreppet pekar tydligt i sin användning bland omsorgspersonal mot

att vårda och ha omsorg om människor som behöver hjälp utifrån skröplighet, skada, ålder eller annan oförmåga

att klara av sitt dagliga liv själv.

6


Organiserad träning skulle kunna underlätta vård- och omsorgsarbetet oavsett vilken kropp

det är som utför det.

Genusnormer för vad kvinnor respektive män kan och bör göra, samt vilket symboliskt

kapital de är bärare av, påverkar i hög grad yrkenas utformning och den tolkning som görs

av den arbetsinsats som respektive arbete kräver. Genusnormer utgör byggstenar i

människors identitet. Även om det enligt hemtjänstpersonalens definitioner inte är alla

kvinnor passar för att arbeta som hemtjänstpersonal och endast vissa män passar, så är de

värden som kopplas till omsorg förfarande märkta som ”kvinnliga”. Eftersom omsorg ingår i

skapandet av identiteten som ”kvinna” blir kvinnor bekräftade när de utövar omsorg. Män

som utför omsorgsarbete blir bekräftade för att de är duktiga och gör något de inte förmodas

klara av, eller blir misstänkliggjorda eftersom de har överskridit sitt föreskrivna könsmanus.

När det förmodade biologiska könet iscensätts genom yttre attribut som kroppsliga

handlingar, rörelser och gester i samklang med det föreskrivna manus kvinnor förväntas

uppvisa blir identiteten bekräftad som ”rätt”. Vid genusdissonans uteblir bekräftelsen på att

besitta ”rätt” identitet. Att utöva omsorg är ”rätt” för kvinnor.

Likhet bekräftar genus

Att iscensätta ”rätt” genus i ”rätt” sammanhang innebär att bli bekräftad i sin identitet av

omgivningen. Att känna sig bekväm och ”vara sig själv” innebär i stor utsträckning att bli

”läst” på rätt sätt. Representationen av ens själv stämmer med sammanhanget. Ruth

Holliday visar på hur viktigt det är för exempelvis en queer-identifierad individ att bli sedd

som queer i en queer situation, samtidigt som dennes representation kan behöva tonas ned i

andra sammanhang för att inte bli sedd som queer (Holliday 1999). På samma sätt kan

heteronormativ omsorgsfull feminitet fungera: det är viktigt att vara ”tillräckligt”

omsorgsfull och passa in i arbetsgruppen. I arbetsgruppen är det också ”rätt” att ta

huvudansvar för hemmet och barnen. Likheten och den ”rätta” iscensättningen av genus

skapar en känsla av sammanhang och likhet. Den enskilda hemtjänstpersonalen blir på så

sätt läst på ”rätt” sätt. I intervjuer har det i ett fåtal fall kommit fram åsikter som pekar mot

att en del lever ett annat liv hemma. I det livet vill de inte bli sedda som hemtjänstpersonal,

eftersom de inte kan identifiera sig med det undervärderade yrket. På arbetsplatsen är de

dock lojala med gruppen och ”passar” in. De är professionella i sitt arbete och tycker att de

gör ett viktigt arbete som de är duktiga på. De som uppger att de känner sig obekväma och

upplever en form av skam inför andra människor de möter i sitt privatliv, försöker sig ofta

på omskrivningar för sitt yrke; de kallar sig exempelvis ”undersköterska i hemvården” 14 med

förhoppningen att ingen ska fråga något mer. Denna obekvämlighet kan förmodligen

kopplas till status och klass i en värld där omsorgsarbete har låg status. Holliday påpekar att

bekvämligheten med en identitet alltid är social. Västvärlden har dock producerat bilden av

att vara bekväm som uttryck för individualism med retoriken att det som uttrycks är självet

(Holliday 1999). Bekvämlighet som en social kategori visar dock på viljan att anpassa sig, och

därmed visa vissa sidor av en själv och dölja andra som skulle kunna vara ”fel” i

sammanhanget. Genusnormerna är olika i olika kontexter och därför iscensätts de olika

beroende på kontext.

Bekvämligheten med att vara ”rätt” formas till viss del i de könshomogena arbetsgrupper

som finns inom hemtjänsten. Gerd Lindgren menar att inom de sjukvårdsenheter hon

studerat går det att särskilja kulturerna bland läkare, sjuksköterskorna och

undersköterskor/vårdbiträden som bland annat kan relateras till klass och position inom

14 Begreppet är en korrekt namngivning enligt Ädelreformens företrädare, men det har inte fått genomslag ännu.

De flesta kallar sig hemtjänstpersonal.

7


organisationen. Gruppen undersköterskor och vårdbiträden präglas av en kollektiv kultur 15

där utbildningens längd inte spelar så stor roll, de ingår ändå i samma grupp. Det är en

kategori som inte kan avancera inom vården annat än genom att utbilda sig bort från yrket.

Gruppen är relativt homogen, ofta med traditionell arbetsfördelning utifrån kön i hemmet,

anpassningen av arbetet görs utifrån familjens behov, och många arbetar deltid. Få är

politiskt aktiva. Deras män är ofta praktiska och sköter det tekniska. Likheten gör att de

identifierar sig med varandra och får bekräftelse genom varandra (Lindgren 1992, 1999).

Lindgren har i sin modell grovt generaliserat gruppen undersköterskor och vårdbiträden,

men på en generaliserad nivå uppvisar den kollektiva kulturen gemensamma drag med de

hemtjänstgrupper jag studerat. Den kollektiva kulturen uppstår mellan kvinnor på ”lägre”

positioner inom organisationen, samt med bakgrund från arbetarklassen. De är relativt

maktlösa inom organisationen, vilket bland annat manifesterar sig genom talet om ”dem där

uppe”, dvs. politiker och tjänstemän inom omsorgsnämnden som inte förstår sig på deras

arbete. Förutom underordningen i arbetslivet och den likhet som finns i grupperna baseras

förmodligen den kollektiva kulturen dessutom på yrkesnormer om god omsorgsfullhet och

”rätt kvinnlighet”. Som Lindgren påpekar bekräftas bilden av vad en riktig kvinna är i

gruppen av undersköterskor och vårdbiträden. I gruppen av likar bekräftas även det

självklara i en arbetsfördelning i hemmet som baseras på kön (Lindgren 1992).

Homosocialitet i kvinnogrupper

Den ”likhetskultur” som formas i hemtjänstgrupperna skulle kunna tolkas som en

homosocialitetskultur. Homosocialitet som begrepp har främst använts till att definiera

maktrelationer mellan män. I de sammanhangen utgör kvinnor en anomali. 16 Inom

kvinnodominerade branscher är det möjligt att män utgör anomalin, vilket kan antydas

utifrån det sätt kvinnorna inom hemtjänsten förhåller sig till eventuell närvaro av män på

arbetsplatsen 17 , samt den bekvämlighet som återfinns i de könshomogena grupperna.

Kvinnors homosociala relationer är föga utforskat, kanske främst eftersom

homosocialitetsbegreppet kopplats till makt och därmed har maktrelationer mellan män

hamnat i fokus. Makt är dock något relationellt, dynamiskt och mångfaldigt (se tex. Foucault

1987) och sannolikheten är stor att det skapas maktrelationer mellan kvinnor i underordnade

positioner. Dessa tar sig förmodligen andra uttryck än homosociala maktrelationer mellan

män, men bildas likaså i syfte att utforma och bevara vissa normer.

Jean Lipman-Blumen (1976) definierar homosocialitet som att söka och njuta av att

befinna sig i sällskap med det egna könet. 18 Begreppet särskiljer sig från homosexualitet

genom att det inte inkluderar explicita erotiska relationer. Det centrala i teorin är att män

attraheras av, stimuleras av och är intresserade av andra män. Eve Kosofsky Sedgwick

kopplar samman homosociala relationer mellan män med begär. Hon betonar att det finns

ett kontinuum mellan homosocialt och homosexuellt, men att kopplingen har osynliggjorts i

vårt samhälle. Det är detta kontinuum som Sedgwick betecknar som ”manligt homosocialt

begär”. Att begäret framförs som beteckning på den homosociala relationen har att göra med

15 I denna text är endast undersköterskor och vårdbiträden intressanta, men Lindgren menar att läkargruppen

präglas av en koopteringskultur, sjuksköterskorna av en medarbetarkultur. Läkarnas koopteringskultur utmärks av

att den höga toppen domineras av män från det högre klasskiktet. Dominansen utmanas dock av att män från

arbetarklass och kvinnor från alla klasser börjar komma in i yrket, även etniskt sett börjar det bli mångfald.

Kvinnorna och männen med utländsk bakrund passar sällan in i koopteringskulturen. Sjuksköterskorna är en

yrkesgrupp som avancerat i status och som har strävat mot professionalisering. Medarbetarkulturen är en kultur

på tvären som ligger väl i linje med de organisationsmodeller som kommit in i sjukvård. Sjuksköterskornas

bakgrund är heterogen. De kommer från olika samhällsklasser och lever olika liv utanför arbetet.

16 En anomali är något som befinner sig på ”fel” plats enligt de kulturella normer som är rådande. Se tex. Mary

Douglas Purity and danger [1966] (1994).

17 Se föregående avsnitt: Med eller utan män.

18 Lipman-Blumen diskuterar homosocialitet främst i relation till män.

8


att Sedgwick anser att vad som är sexuellt avgörs av historiska gränsdragningar. Det

begärskontinuum som finns mellan kvinnor är mindre tydligt avdelat än det mellan män.

Lesbiska kvinnor ingår i högre grad synligt i heterosexuella kvinnors sammanhang, än vad

bögar gör i heterosexuella mäns sammanhang. I homosociala relationer mellan

heterosexuella män utgör homofobi en avgränsning gentemot homosexuella män. Enligt

Sedgwick bidrar de homosociala begärsrelationerna mellan män till att upprätthålla och

överföra de maktrelationer som ger män patriarkal makt över kvinnor (Sedgwick 1996). 19

Män begär och väljer män, samtidigt som de genom detta bidrar till att ”underordna”

kvinnor. I begärsrelationen är det männen som är viktiga. Homosocialitet mellan män i

arbetslivet bidrar till att ge män karriärfördelar, eftersom män i chefspositioner ofta väljer

andra män med liknande bakgrund när de rekryterar personal till högre anställningar.

Kvinnor ses sällan som lika lämpliga kandidater ens när de har bättre formella meriter.

Däremot anses kvinnor vara viktiga på arbetsplatsen eftersom de tillför något ”annorlunda”.

Kvinnor som är chefer anställer dock fler kvinnor på högre poster samt ger mer jämlika löner

än vad män gör, vilket visar på att det är en homosocial relation som kan ge kvinnor mer

makt. För att ta sig upp i hierarkin måste emellertid kvinnor oftast bete sig heterosocialt,

eftersom det vanligtvis är män som innehar högre maktpositioner (Lindgren 1996, Wahl

1996). På de arbetsplatser där vårdbiträden och undersköterskor arbetar finns dock ingen

karriärstege att klättra på. Om hemtjänstpersonalen vill byta position krävs att de utbildar

sig till något annat. I grupperna finns ett begär efter att fler män ska börja arbeta inom

hemtjänsten och på sätt tillföra högre lön och status, men de förefaller bara utgöra en utopisk

vision i sin frånvaro. Dessutom förefaller det finnas en tillfredsställelse i att

hemtjänstgrupperna utgörs av kvinnor.

När kvinnor i underordnade positioner inom vård och omsorg sluter sig i gruppen och

utbyter kunskaper och värderingar som är avsedda för gruppen väljer de varandra för

bekräftelse. De är underordnade och anser att de som återfinns högre upp i hierarkin inte

förstår vilket viktigt arbete de egentligen utför. I gruppen får de dock bekräftelse för att de

gör rätt, är bra och utför ett viktigt arbete. Gruppsammanhållningen är positiv i den

bemärkelsen att de flesta intervjuade uttrycker att de känner sig väl till mods i gemenskapen

och kan ta upp problem med arbetskamraterna. Det är i gruppen man får stöd och kan

skämta för att lätta upp det som är tråkigt eller tungt. Det finns alltså en njutning i att vistas i

gruppgemenskapen. Den likhetskultur som formas kan även antas bildas bland annat genom

att det är könshomogena grupper 20 som utesluter ”det andra könet” (dvs. män), men även

som Lindgren hävdar, att de har lika bakgrund och liknar varandra, vilket är ett

urvalskriterium även i homosocialitetsteorin vad gäller män. Att vara ”lika” handlar inte

enbart om kön, utan även om klass och etnicitet (jfr. Davies 2001).

Gruppgemenskapen kan emellertid få negativa konsekvenser genom att den kan förstärka

vissa drag i gruppen och därmed hämma andra uttryck. I den likhetskultur som utvecklas

gäller det att inte sticka ut för mycket. 21 I min pågående studie uttrycker en del av den

intervjuade hemtjänstpersonalen att de inte säger så mycket på möten, men att några få

dominerar och tar plats. De berättar att det är lika bra att inget säga, eftersom det alltid är

somliga som dominerar. En av hemtjänstpersonalen som har en relativt stark ledarposition

säger dock att det är väsentligt att försöka se till att alla får säga något, men hon beklagar

samtidigt att många inte vågar säga vad de tänker och tycker. Ett annat exempel på den

19 En kritik som kan riktas mot Sedgewicks idé om kvinnors mindre avdelade begärskontinuum, är att klass och

etnicitet kan verka som starka gränsdragare, speciellt i organisationer där vissa grupper av kvinnor är tydligt

underordnade andra grupper av kvinnor.

20 I samtliga hemtjänstgrupper jag studerat har det endast varit kvinnor anställda. Män har förekommit till och

från under kortare perioder, men inte som en stabil del av arbetsgrupperna.

21 Detta var tydligt i studien som utgör underlag för rapporten Hemma med hemtjänst, men togs inte upp där. I den

pågående studie jag gör är samma tendenser ännu tydligare.

9


hämning gruppen kan utgöra är en diskussion med två kvinnor i en hemtjänstgrupp. Vi

diskuterar kvinnors underordning, det underordnade yrke de har med påföljande låga lön,

samt bristen på kamp. De hävdar bägge två att om någon skulle ta tag i det massiva missnöje

som finns skulle många följa efter. De anser dock att det behövs en ledare som tar tag i

kampen och ser till att de får bättre status och högre lön. 22 De anser att det är typiskt

”kvinnligt” att bara beklaga sig utan att förändra något. Båda inser att det inte förändrar

saken, men det känns bättre när man får beklaga sig en stund. Jag tror inte att beteendet att

beklaga sig i sin grupp är specifikt ”kvinnligt”, utan relaterat till kvinnor i en viss position i

samhället som inte har tillgång till makt enligt rådande strukturer. Den konstruerade

”kvinnlighetsnorm” som kvinnor i lågbetalda yrken lär in främjar inte att de kräver sin rätt

(Sörensdotter 2001).

I detta fall kan kvinnornas homosociala formering ses som begränsande för deras

möjlighet att hävda sina röster i protest mot dåliga arbetsvillkor (jfr. Lindgren 1996). Den

rådande normen, att kvinnor bara gnäller utan att göra något åt saken blir till ett skydd mot

att faktiskt förändra sin situation, den legitimerar också en ”offerposition” där det inte

framstår som en möjlighet att försöka arbeta för förändring. Det är uppenbart att dessa

kvinnor lärt in att det inte ingår i deras position att ta plats i det offentliga rummet. Detta

påverkar förstås deras möjligheter till att forma sin yrkesroll och sitt värde på

arbetsmarknaden. Genom att endast beklaga sig för varandra upprätthålls underordningen;

kvinnornas protester mot låga löner och dåliga arbetsvillkor stannar inom den egna

gruppen. Den gemensamma gruppen av kvinnor med liknande erfarenheter skulle kunna

utgöra en grupp med makt att förändra sina arbetsvillkor om de riktade sina krav mot rätt

håll. För att kunna göra det krävs emellertid att gruppen tror på sin förmåga att kunna

förändra. Heléne Thomsson menar att kvinnor ofta använder sig av indirekta metoder för att

få makt och inflytande, vilket bara bekräftar rådande ordning och döljer underordningen,

utan att skapa förändring (Thomsson 1998). All skuld för de låga lönerna kan emellertid inte

läggas på de kvinnor som arbetar inom vård och omsorg. Det handlar snarare om

strukturella effekter i ett samhälle som undervärderar det arbete som främst kvinnor arbetar

med, samt att ”feminitet” har ett lågt värde. Rosmari Eliasson menar att omsorgspersonalens

kunskap inte är tyst kunskap, utan tystad kunskap. När den osynliggjorda kunskapen inte

blir hörd handlar det mer om maktlöshet än om avsaknad av ord för sin kunskap (Eliasson

1992). Makt är ett centralt begrepp i mellanmänskliga relationer, men även i förhållande till

normer och kategorier. Den makt som utformas inom olika diskurser påverkar individers

begreppsliggörande av sig själva och andra (se tex. Foucault 1987, Wittig 1988). De som

arbetar inom hemtjänst är väl medvetna om den låga status yrket har i omgivande samhälle.

De känner till och uttrycker de normer som tillskrivs kvinnor; att de inte tar plats, endast

talar bakom ryggen, håller sig inom gruppen av likar och inte utmanar makten.

Omsorgsfull ”kvinnlighet” och mänsklig omsorg

I detta paper har jag försökt visa på de kopplingar som finns mellan omsorg, ”kvinnlighet”

och heterosexualitet, samt hur homosocialitet kan bidra till att upprätthålla normer,

samtidigt som den kan vara stärkande. Kön, klass och sexualitet utgör grundläggande

normativa kategorier för hur det västerländska samhället ordnas. Dessa kategorier är nära

sammanlänkade med de yrkesval och förväntningar som individer agerar utifrån. Normerna

inverkar även på hur yrkespraktiken och ideologin utformas. Det påverkar dels det faktum

att det är övervägande kvinnor från arbetarklass som arbetar som undersköterskor och

vårdbiträden, dels det värde som tillskrivs respektive yrke. Det är även möjligt att

heterosexualitetens nära association till reproduktion, samt den historiska

22 En intressant fråga i sammanhanget är vad denna ledare kan tänkas vara för person; är det någon som

införlivat en hög grad av maskulinitet, någon i högre position eller någon med mer formell makt som krävs

10


arbetsfördelningen med kvinnor i det privata och män i det offentliga påverkar kopplingen

mellan kvinnor och omsorg.

Kopplingen mellan kvinna, ”kvinnlighet” och omsorg är väl beskriven inom

omsorgsforskningen. Genusnormer har länkats till kvinnors arbete inom omsorg, men har

tenderat att vidmakthålla omsorg som något gott och specifikt ”kvinnligt”. Genom att tala

om omsorg som något ”kvinnligt” som behöver uppvärderas cementeras kopplingen till

kvinnokroppen. Istället för att uppvärdera det ”kvinnliga” är det av vikt att utröna hur

begreppet verkar och vad det har för innebörd och effekter. Om endast genus används som

variabel riskerar analysen att ”fastna” i kopplingen mellan kvinnor och omsorg som något

”kvinnligt”. Genom att använda sig av heterosexualitet som norm blir det möjligt att se hur

omsorgsfullhet blir en tvingande genusnorm för kvinnokroppar. Eftersom kroppen regleras

via normerande diskurser som genushierarkier och tvingande heterosexualitet, förväntas

kvinnor i beteende och utseende vara annorlunda ut än män. I omsorgspraktiken iscensätts

genus genom yttre attribut; kroppsliga handlingar formas utifrån det föreskrivna genus

kvinnor förväntas uppvisa och identiteten blir bekräftad som ”rätt”. Genom omsorgens

”kvinnliga” praktik upprepas genusföreställningen och därmed förnyas de socialt etablerade

innebörder av genus som är diskursivt föreskrivna. Omsorg som något ”kvinnligt” tjänar till

att upprätthålla det ”naturliga” i att kvinnor tar mer omsorgsansvar än män. Det tjänar den

heteronormativa arbetsfördelningen såväl i hemmet som på arbetsmarknaden. Omsorgen

kan ses som en gränsvakt som värnar om heterosexualiteten. Maktdiskursen kring genus

förnyas alltså genom kopplingen mellan kvinnor och omsorg. Omsorg i sig är inte könad,

utan mänsklig. Så länge kvinnor ses som omsorgen definierad kommer förändringarna att

ske långsamt eller inte alls.

11


Referenser

Butler, Judith. 1990. Gender trouble. Feminism and the subversion of identity. New York &

London: Routledge.

Butler, Judith. 1993. Critically Queer. I: GLQ. Vol. 1. s. 17-32.

Davies, Karen. 2001. Disturbing gender. On the doctor – nurse relationship. Lund: Lund Studies

in Sociology.

Delphy, Christine. 1996. För en ny social könsordning. Relationen kön/genus tolkad på nytt.

Häften för kritiska studier. Vol 29, nr 4/96, s 31-41.

Douglas, Mary. [1966] 1994. Purity and danger. An analysis of the concepts of pollution and taboo.

London & New York: Routledge.

Eliasson, Rosmari. 1992. Om synen på kunskap och förhållandet teori – praktik. I: Egenheter

och allmänheter. En antologi om omsorg och omsorgens villkor. Eliasson, Rosmari (red). Lund:

Arkiv förlag.

Fausto-Sterling, Anne. 1992. (second and revised edition). Myths of gender. Biological theories

about women and men. New York: Basic Books.

Fisher, Bernice & Joan Tronto. 1990. Toward a feminist theory of caring. I: Circles of care. Work

and identity in women’s lives. Ed. by Abel, Emily K. & Margaret K. Nelson. Albany: State

University of New York Press.

Foucault, Michel. [1974] 1987. Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag.

Hirdman, Yvonne. 1988. Genussystemet – reflektioner kring kvinnors sociala underordning.

I: Kvinnovetenskaplig Tidskrift. Nr 3.

Hirdman, Yvonne. 2001. Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.

Holliday, Ruth. 1999. The comfort of identity. I: Sexualities. Vol 2(4), s 475-491.

Jagose, Annamarie. 1996. Queer theory. An introduction. New York: New York University

Press.

James, Nicky. 1992. Care, work and carework: a synthesis I: Policy issues in nursing. Ed. By

Robinson, Jane, Alastair Gray & Ruth Elkan. Buckingham: Open University Press.

Karlsson, Lynn & Ulla Wikander. 1987. Om teknik, arbetsdelning och ideologi som formare av

kvinnors – och mäns – arbetsvillkor. I: Historisk tidskrift. 1987, nr 1, s 59-79.

Katz, Jonathan Ned. 1990. The invention of heterosexuality. I: Socialist Review. Vol 20, no 1.

Kuhse, Helga. 1999. Kvinnor, sjuksköterskor och etik. Stockholm: Thales.

Kulick, Don. 1996. Queer Theory: vad är det och vad är det bra för I: Lambda Nordica. Vol. 2,

nr. 3-4, s. 5-22.

Lindgren, Gerd. 1992. Doktorer, systrar och flickor. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Lindgren, Gerd. 1996. Broderskapets logik. I: Kvinnovetenskaplig tidskrift. 1996, nr 1, s 4-14.

Lindgren, Gerd. 1999. Klass, kön och kirurgi. Relationer blend vårdpersonal I

organisationsförändringarnas spår. Malmö: Liber.

Lipman-Blumen, Jean. 1976. Toward a homosocial theory of sex roles: an explanation of the

sex segregation of social institutions. I: Signs. Vol 1, no 2, part 2, p 15-31.

Moi, Toril. 1997. Vad är en kvinna Kön och genus i feministisk teori. Res Publica. Vol 35/36,

nr 1-2/97, s 71-158.

Moore, Henrietta L. 1993. Feminism and anthropology. Cambridge: Polity Press.

Roman, Christine. 1999. Familjelivets organisering – ekonomiska resurser, kön och manlig

dominans. I: Kvinnovetenskaplig Tidskrift. Nr 1, årg 20, s3-20.

Rubin, Gayle. 1975. The traffic in women: Notes on the “political economy” of sex. I: Toward

an Anthropology of women. Ed. by R. Reiter. New York.

Rubin, Gayle. [1980] 1993. Thinking sex: Notes for a radical theory of politics of sexuality. I:

The lesbian and gay studies reader. Ed. by Abelove, H, M.A Barale & D. Halperin. New York.

Sedgwick, Eve Kosofsky. 1994. Epistemology of the closet. London: Penguin Books.

12


Sedgwick, Eve Kosofsky. 1996. Mellan män. I: Feminismer. Red. av Larsson, Lisbeth. Lund:

Studentlitteratur.

Skeggs, Beverly. 1999. Att bli respektabel. Göteborg: Daidalos.

SOU 1996:56. Hälften vore nog – om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad. Statens

offentliga utredningar, Arbetsmarknadsdepartementet, Slutbetänkande av Utredningen

om kvinnors arbetsmarknad.

Strathern, Marilyn. 1995. No nature, no culture: the Hagen case. Nature, culture and gender.

Ed. by Carol P. Mac Cormack and Marilyn Strathern. s. 174-222. Cambridge: Cambridge

University Press.

Szebehely, Marta. 1995. Vardagens organisering. Om vårdbiträden och gamla i hemtjänsten. Lund:

Arkiv förlag.

Sörensdotter, Renita. 2001. Hemma med hemtjänst. Hemtjänsten som en förutsättning för äldres

boende i det egna hemmet. Falun: Dalarnas forskningsråd.

Thomsson, Heléne. 1998. Anpassningens pris. Kvinnors liv i vård och vardag. Stockholm:

Förlagshuset Gothia.

Wærness, Kari. 1983. Kvinnor och omsorgsarbete. Stockholm: Prisma.

Wahl, Anna. 1996. Företagsledning som konstruktion av manlighet. I: Kvinnovetenskaplig

tidskrift. 1996, nr 1, s 15-29.

Wittig, Monique. [1980] 1988a. Straight mind. I: For lesbians only. Ed. by Hoagland, S.L & J

Penelope. London: Onlywomen Press.

Wittig, Monique. [1981] 1988b. One is not born a woman. I: For lesbians only. Ed. by

Hoagland, S.L & J Penelope. London: Onlywomen Press.

13

More magazines by this user
Similar magazines