05.01.2015 Views

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

2 | 2011 | ÅRGÅNG 20

Motion smakar bäst i storstäder

Härföraren mot doping 80 år

– porträtt av Arne Ljungqvist

Multisportarna spränger fysiologiska gränser


INNEHÅLL nr 2/2011

3 Ledare Per Nilsson

3 Hållå där Johan R Norberg, utredare hos CIF!

4 Vem känner smak för motion Lars-Magnus Engström

11 Tuffa män och moderliga kvinnor till häst Petra Andersson och Susanna Radovic

16 Klungfotbollens kön Kalle Jonasson

21 Upptäck idrottens mångkulturella bilder Inger Karlefors och Krister Hertting

28 Elitcoacher lär av varandra Claes Annerstedt

31 Vem bryr sig om coachen Göran Kenttä

34 Fler får medalj när världen kapprustar Christian Carlsson

36 En spark i baken för ett aktivare liv Jonatan Lindberg, Johanna Reiz,

Lillemor Lundin-Olsson och Ulrika Aasa

40 Hälsoresan till medelåldern Ulrika Aasa, Maria Westerståhl,

Margareta Barnekow-Bergkvist och Eva Jansson

44 Arne Ljungqvist 80 år om: Det 40-åriga kriget och Nobels testamente

Christian Carlsson

Ansvarig utgivare

Ingemar Ericson

Chefredaktör

Christine Dartsch

Christine.Dartsch@gih.se

Redaktör

Johan Pihlblad

Johan.Pihlblad@gih.se

Redaktionsråd

Jón Karlsson, Per Göran Fahlström,

Karin Redelius, Ingemar Ericson,

Karin Piehl Aulin, Christine Dartsch

och Johan Pihlblad

Adress

Centrum för idrottsforskning

Box 5626

114 86 Stockholm

Tel 08-402 22 00

Hemsida

www.centrumforidrottsforskning.se

Prenumerationspris

Helår med fyra nummer kostar 200 kr.

Beställs på hemsidan.

Prenumerationsärenden

Marie Broholmer

08- 402 22 91

marie.broholmer@gih.se

Grafisk form och produktion

Tomas Svensson

Grafiska Huset AB

Tel. 08-10 30 25

tomas@grafiskahuset.se

Tryckeri

Grafiska punkten i Växjö AB

Foto (om ej annat anges)

Bildbyrån i Hässleholm

ISSN-nr 1103-4629

50

54

58

61

63

Multisportens fysiologi C. Mikael Mattsson

Prestation genom nutrition Niklas Boman och Michael Svensson

Ett bensäkert råd för framtiden Anna Nordström och Peter Nordström

Ekstrand fick stort pris i idrottsvetenskap Per Renström

Utlysning av forskningsmedel år 2012

2 | 2011 | ÅRGÅNG 20

2 svensk idrottsforskning 1/2011

Motion smakar bäst i storstäder

Härföraren mot doping 80 år

– porträtt av Arne Ljungqvist

Multisportarna spränger fysiologiska gränser


Bästa läsare!

D e t h ä r n u m r e t av Svensk Idrottsforskning kommer

till dig mitt i sommaren. Förhoppningsvis är det en tid

för vila men även för motion. Flera artiklar i tidningen

innehåller forskning om fysisk aktivitet och hälsa.

Lars-Magnus Engström skriver till exempel om vikten av

att känna smak för motion. Bostadsort och utbildningsnivå

visar sig ha stor betydelse för vilka som motionerar.

Här finns även ett fylligt porträtt av Arne Ljungqvist som

i våras fyllde 80 år.

Under våren och försommaren har barns utsatthet

uppmärksammats stort inom idrotten. Samtidigt har vi

på Centrum för idrottsforskning (CIF) lämnat den första

uppföljningen av statens stöd till idrotten till regeringen.

Årets fördjupningstema var just barns rättigheter.

Rapporten mottogs väl av idrottsministern. En kortare

intervju med CIF:s utredare Johan R Norberg kan du

läsa nedan.

I oktober anordnar CIF en konferens på samma tema

tillsammans med Riksidrottsförbundet. Konferensen

Idrott för barnets bästa blir ett utmärkt tillfälle för

forskare och aktiva inom idrotten att träffas och diskutera

de viktiga barnrättsfrågorna.

I mitten av maj hade vi fint besök i Sverige. Den

internationella forskarpanelen i Nordic Evaluation of

Ledare nr 2/2011

Sports Sciences besökte då Stockholm

och intervjuade företrädare för svensk

idrottsforskning från olika delar av

landet. I december kommer panelens

rapport. Flera konferenser har också

genomförts. Under fyra dagar i maj

stod till exempel Umeå universitet

värd för den internationella sociologikonferensen

People in Motion. Bridging

the Local and Global.

Värt att notera inför sommaren är att

det nu är möjligt att söka forskningsbidrag

inför år 2012. Mer information hittar du längst

bak i tidningen.

Hemsidan har för övrigt fått en ordentlig ansiktslyftning.

Om ni söker efter information om idrottsforskning

och idrottsforskare vill jag verkligen uppmana er till ett

besök på webben.

En riktigt skön sommar tillönskas alla Svensk Idrottsforsknings

läsare!

Per Nilsson

Ordförande, Centrum för idrottsforskning

Hallå där Johan R Norberg, utredare hos CIF!

Som presenterade den första uppföljningen av statens stöd till idrotten för

idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth den 14 juni.

Hur var mötet med idrottsministern

Det var trevligt. Jag inledde med att dra några av

rapportens huvudresultat. Sedan förde vi en bred

diskussion om dagsläget i svensk idrottspolitik.

Uppdraget var bland annat att analysera i vilken utsträckning

som idrottens barn och ungdomsverksamhet beaktar

och främjar ett barnrättsperspektiv. Vad kom CIF fram till

Ett viktigt resultat är att idrottsrörelsen redan i dag har

goda idéer om hur man ska beakta barns rättigheter

inom idrotten. Inte minst det gemensamma idédokumentet

Idrotten vill ger många goda råd och handlingsrekommendationer

i enlighet med ett barnrättsperspektiv.

Problemet är bara att många idrottsföreningar inte

alltid följer dessa riktlinjer. Idrottsrörelsen vill rätt –

men gör inte alltid rätt.

Efter Patrik Sjöbergs bok och avslöjande om sexuella

övergrepp har uppmärksamheten kring barns rättigheter

varit enorm. Hur tror du att rapporten tas emot i idrottssverige

Min förhoppning är att våra rapporter ska nå ut hela

vägen till de lokala föreningarna. Inte minst vår antologi

För barnets bästa innehåller många tänkvärda

artiklar där forskare från en mängd

olika discipliner ger sina perspektiv på

barnrättsperspektivet inom idrotten.

Rapporten innehåller också indikatorer

med mängder av fakta om idrottsrörelsen i

allmänhet. Finns det något särskilt du vill

lyfta fram

Här blir det svårt att välja. Men kanske vill jag rekommendera

de delar som rör svensk elitidrotts ekonomiska

förutsättningar och resultat på internationell nivå. Dessa

data har aldrig tidigare redovisats och ger en intressant

bild av de mycket olika förutsättningarna i svensk idrott.

Vilket landslag tog flest medaljer 2009 Hur många tjejer

finns det i SOK:s talangprogram Vilka förbund har stora

respektive små utgifter för landslagsverksamhet Allt finns

i rapporten.

Det här var första gången som CIF utvärderar statens idrottsstöd.

Kommer det fler uppföljningar

Javisst. Vårt uppföljningsuppdrag är kontinuerligt, men

med lite olika fokus. För 2011 har vi i uppdrag att titta

närmare på svensk elitidrott samt integrationsfrågor.

Resultatet ska redovisas till regeringen i maj nästa år.

1/2011 svensk idrottsforskning 3


Vem känner smak för

motion

Det råder ingen tvekan om att motionsutövning i medelåldern är

tydligt relaterad till social position. Däremot finns inget ödesbestämt

i den slutsatsen. Smaken för motion kan vara lika viktig som klasstillhörigheten.

Lars-Magnus Engström

Professor emeritus, GIH

E n åt e r k o m m a n d e fråga jag fått – mestadels

från dem som själva är regelbundet

aktiva – är hur det kan komma sig att

vuxna människor inte rör på sig mer trots

att de vet att det är nyttigt. Vad är det som

hindrar dem Jag har vänt på denna

fråga, vilket i mina ögon gör den mer

intressant. Hur kan det komma sig att

medelålders kvinnor och män ägnar sig åt

fysisk aktivitet på sin fritid Det finns ju

så mycket annat roligt att göra.

Titeln på min bok som kom ut för några

månader sedan, Smak för motion. Fysisk

aktivitet som livsstil och social markör,

avslöjar väl hur jag ser på saken, nämligen

att jag betraktar motionsutövning som en

kulturform och som ett uttryck för en

livsstil. I den här artikeln, som är en kort

sammanfattning av den empiriska delen

av boken, ska jag försöka svara på två

frågor: Vem är den typiske medelålders

motionären och vilken betydelse har

erfarenheter från ungdomsåren för senare

intresse för, eller avståndstagande från,

att ägna sig åt någon form av motion

under fritiden

Undersökningsgruppen

De personer som är föremål för mitt

intresse i den följande redovisningen hade

jag första gången kontakt med 1968 då de

var i 15-årsåldern. Jag vände mig då till 91

slumpmässigt utvalda skolklasser i åk 8 i

Malmöhus, Örebro, Stockholms och

Västerbottens län. Syftet var att kartlägga

de drygt 2000 ungdomarnas inställning

till skolgymnastiken (det dåvarande

namnet på ämnet) samt deras idrottsliga

aktiviteter under fritiden. Förnyad kontakt

och informationsinsamling har sedan tagits

med samma undersökningsgrupp vid

ytterligare sex tillfällen. Vid det senaste

tillfället, 2006/2007 då cirka 1 500 personer

besvarade ett frågeformulär, uppgick

bortfallet till 23 procent cirka 38 år efter

den första datainsamlingen. Studien har

systematiskt avrapporterats (1). De resultat

som presenteras i det följande gäller således

en undersökning av samma individer från

cirka 15 till cirka 53 års ålder, det vill säga

en uppföljning på cirka 38 år.

Vad är motion

Innan några analyser kan genomföras

måste det först redas ut vad som ska anses

vara motion, i den meningen att man

frivilligt och regelbundet ägnar sig åt någon

fysisk aktivitet som innebär en rimlig fysisk

ansträngning. Bland annat ställde jag

följande fråga: ”Hur mycket har du i

allmänhet rört dig eller ansträngt dig

kroppsligt på din fritid under det senaste

året (2). Det visade sig att det var mycket få

som svarade att de rört sig ”mycket lite”

respektive ägnat sig åt ”hård träning”.

Flertalet angav att de ägnat sig åt någon

form av motion om ”lättare motion”

räknas med.

Jag har i den fortsatta analysen definierat

dem som uppgav att de ägnat sig åt

”mer ansträngande motion” eller ”hård

träning” som motionsutövare. Det innebär

att jag valt ut dem som uppgav att de

frivilligt minst en gång i veckan ägnar sig åt

4 svensk idrottsforskning 2/2011


Grundsskola 25

Yrkesskola 31

2-årig gymn 44

3-årigt gymn 46

Högsk 3 år 60

Promenader, motionsgymnastik och träning på gym är de vanligaste motionsformerna bland kvinnor.

!"del '()("*rer

någon aktivitet som lägst motsvarar snabb

promenadtakt (3). Om jag utgår från denna

definition, vilka förändringar har då skett

över tid från det allra första datainsamlingstillfället

när de var 15 år gamla

(Figur 1)

Andelen utövare sjönk drastiskt för

bägge könen under tonåren för att sedan

öka. För männen började den sedan

återigen minska något, medan ökningen

fortsatte för kvinnorna fram till 53 års

ålder. Vid denna ålder uppgav 47 procent

av kvinnorna och 40 procent av männen

att de var motionsutövare. Bland kvinnorna

Kvinnor var promenader, Män motionsgymnastik

15 91 96

20 och träning 28 på gym 52 de vanligaste motionsformerna,

28 medan 56männen oftast ägnade

25

30 41 50

sig åt att jogga, promenera och gå på gym.

41 Störst skillnad 41 mellan 43 könen fanns när det

gällde motionsgymnastik, 14 procent av

53 47 40

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

15 20 25 30 41 53

Ålder

Kvinnor

Män

Figur 1. Andel motionsutövare i åldrarna 15 till 53 år.

Andel motionsutövare

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Figur 2. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå

vid 53 års ålder.

kvinnorna och 3 procent av männen

uppgav att de ägnade sig åt det. Motsvarande

andelar för promenad var 29

respektive 13 procent och joggning 6

respektive 15 procent.

Högutbildade storstadsbor aktivare

Flera studier har visat att de med förhållandevis

högt ekonomiskt eller kulturellt

kapital, är särskilt intresserade av det

rådande utbudet inom kroppsövningskulturen.

För att pröva giltigheten i dessa

iakttagelser undersökte jag sambandet

mellan motionsutövning och utbildningsnivå

som jag här använder som indikator

på kulturellt kapital och som ett indirekt

mått på social position (Figur 2).

Sambandet mellan utbildningsnivå och

motionsutövning är starkt. Störst andel

motionsutövare finner man bland de högst

utbildade, 60 procent, och lägst bland dem

med lägst utbildning, 25 procent.

2/2011 svensk idrottsforskning 5


Grundskola Högskola

Landsbygd 28 48

Storstad 40 58

FAKTA

Den medelålders

motionsutövaren är oftare

(i jämförelse med den som

inte motionerar):

• högutbildad

• storstadsbo

• har vänner som

motionerar

• tycker om friluftsaktiviteter

och att

vara utomhus

• uppfattar sitt hälsotillstånd

som gott

!nd$l '()(nsutö.a0$

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Landsbygd

Storstad

Grundskola

Högskola

Högsta utbildning

Figur 3. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå

och bostadsort.

Det visade sig också att andelen motionärer

ökade med storleken på bostadsorten.

Flest motionärer återfanns i storstäder

och minst andel på mindre orter.

Eftersom utbildningsnivån var relaterad

till motionsutövning skulle detta samband

möjligen kunna förklaras av att fler

högutbildade bor i storstad. För att

undersöka detta redovisas i figur 3

andelen motionsutövare bland låg- respektive

högutbildade boende på landsbygd

respektive storstad.

På landsbygd och på mindre orter var

48 procent med högskoleutbildning

motionsutövare medan motsvarande

andel i storstad var runt 58 procent. Bland

lågutbildade var motsvarande andelar 28

respektive 40. Av detta framgår att både

bostadsort och utbildningsbakgrund har

betydelse för benägenheten att ägna sig åt

motion.

Vidare visade det sig att de som hade

många vänner som motionerade också

Låg utb/mindre ort/få 1 vänner 1

Högsk/storstad/många 67vänner

!"#$%&'()("*+,-./0$&

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Låg utb/mindre ort/få vänner

Högsk/storstad/många vänner

Figur 4. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå,

bostadsort och antalet motionsutövande vänner.

själva motionerade i större utsträckning

än de som hade få eller inga vänner som

motionerade. Kombinerar vi nu utbildningsnivå

med boendeort och antal

vänner som motionerar erhåller vi

följande samband (Figur 4). Bland dem

som var högskoleutbildade, bodde i

storstad och hade många vänner som

motionerade, uppgav 67 procent att de var

motionsutövare medan bland dem med

grundskoleutbildning, som bodde på

mindre orter och med inga eller få vänner

LågutbildadMedel Högutbildad

som motionerade, var det endast 11

procent som 25 var motionsaktiva.

40 39

I frågeformuläret fanns ett antal frågor

om inställning till olika frilufts- och

Ointresserad 1 1 14 43

Inte särskilt intresserad

Något intresserad 37 44 50

Ganska intresserad 46 48 60

Intresserad 62 77 73

!"#$%&'()("*+,-./0$&

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Lågutbildad

Medel

Högutbildad

1"*,2%%"3"4&)%%&"/,+0'-,$&

Figur 5. Andel motionsutövare, med olika utbildningsnivåer

och olika inställning till aktiviteter med ett innehåll

av ”naturmöte”.

utomhusaktiviteter (4). Med hjälp av

svaren på dessa frågor kunde en ny

variabel ”intresse för naturmöte” skapas.

Relationen mellan denna nya variabel och

motionsutövning var mycket tydlig,

särskilt bland kvinnor där 75 procent av

dem med mycket stort intresse för naturmöten

var motionsutövare jämfört med

bara 17 procent av dem med mycket litet

intresse. Motsvarande andel bland

männen var 64 respektive 32 procent.

Då motionsutövning var starkt relaterad

till utbildningsnivå skulle en förklaring

till detta samband kunna vara att de

med högre social position var mer intresserade

av naturmöten än de med lägre

social position. För att pröva detta delade

jag in personerna i tre utbildningsgrupper:

lågutbildade (högst tvåårigt gymnasium),

medelutbildade (högst treårigt

6 svensk idrottsforskning 2/2011


Över medel Medel 54 47

Stark Över medel 59 54

Mycket Stark stark 63 59

Mycket stark 63

gymnasium) och högutbildade (högskoleutbildning).

Därefter delades de i in i fem

kategorier med avseende på inställning till

naturmöten. Härigenom kunde relationen

mellan utbildningsnivå, inställning till

naturmöte och motionsutövning åskådliggöras

(Figur 5).

Av figur 6 framgår att såväl utbildningsnivå

som inställning till olika

frilufts- och utomhusaktiviteter hade

betydelse för motionsutövning. Denna

inställning tycks ha störst betydelse för de

lågutbildade och minst betydelse för de

högutbildade. Bland de lågutbildade och

ointresserade av naturmöten var endast

drygt 10 procent motionsaktiva, jämfört

med drygt 60 procent av dem med samma

utbildning och med tydligt intresse för

naturmöten. Bland de högutbildade var

motsvarande andelar drygt 40 respektive

drygt 70 procent.

Betydelsen av idrott som ung

Det framförs ofta som en självklarhet att

de som sysslat mycket med idrott under

ungdomsåren, särskilt med föreningsidrott,

oftare återfinns som motionsutövare

senare i livet än de som stått utanför

idrotten. Stämmer det

För att undersöka detta relaterade jag

de uppgifter jag hade om de undersökta

personernas idrottsvanor och inställning

till olika idrottsformer, när de var i

15-årsåldern, till motionsutövning när de

var i 53-årsåldern. De uppgifter som fanns

att tillgå var omfattning av idrottsutövning,

medlemskap i idrottsförening,

inställning till skolans gymnastikundervisning,

betyg i gymnastik samt om man

var verksam på fritiden inom följande sju

aktivitetsområden: lagbollspel, individuella

bollspel, skidåkning, friidrott/

terränglöpning/orientering, simning,

gymnastik/dans/balett samt promenad/

cykelåkning.

Om vi nu prövar sambandet mellan

dessa variabler och motionsutövning vid

53 års ålder, där samtliga variabler

kontrolleras för varandra, återstår endast

betyget i gymnastik som signifikant relaterad

till senare motionsvanor samt erfarenheter

från tre områden: ”skidåkning”,

”friidrott/terränglöpning/orientering” och

”gymnastik/dans/balett”. Övriga variabler

saknade således betydelse i sammanhanget.

Om erfarenheter från olika

!"#$%&'()("*+$+&

!"#$%&'()("*+,-./0$&

!"#$%&'()("*+$+&

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Figur 6. Smak för motion. Sammanslagning av gymnastikbetyget

och bredden av idrottslig erfarenhet från 15 års

ålder i relation till motionsutövning vid 53 års ålder.

idrottsområden, som sträcker sig från 0

till 3, summeras med betyg i gymnastik

(1-5) erhålles en ny variabel, som kan

benämnas smak för motion, som visade

sig ha högt samband med benägenheten

att motionera långt senare i livet (figur 6).

Betydelsen av social bakgrund

Eftersom det finns ett påtagligt samband

mellan den sociala bakgrunden under

ungdomsåren och social position senare i

livet borde det också finnas ett samband

mellan kulturellt kapital under ungdomsåren

och senare motionsvanor.

För att undersöka det relaterades först

socialgruppstillhörighet från 15-årsåldern,

och därefter betyg i teoretiska ämnen (5)

från skolår 8 som indikatorer på kulturellt

Mycket lågt 24

Lågt 32

Under medel 37

Medel Mycket lågt 45 24

Över Lågt medel 50 32

Högt Under medel 57 37

Mycket Medel högt 62 45

Över medel 50

Högt 57

Mycket högt 62

!"#$%&'()("*+,-./0$&

100

90

80 100

70 90

60 80

50 70

40 60

30 50

20 40

10 30

0 20

10

0

Figur 7. Andel motionsutövare vid 53 års ålder i relation

till ”kulturellt kapital” vid 15 års ålder, baserat på uppgifter

om social bakgrund och betyg i teoretiska ämnen från

skolår 8.

2/2011 svensk idrottsforskning 7


kapital, till motionsvanor vid 53 års ålder.

Båda dessa variabler, med kontroll för

varandra, visade sig ha ett signifikant

samband med senare motionsvanor.

Lägger man samman dessa erhålls en ny

variabel, en form av ”kulturellt kapital”

med sju värden, där betyget får störst vikt.

Relationen mellan denna skala och

motionsvanor framgår av figur 7.

Sambandet framgår mycket tydligt.

Bland dem som under ungdomsåren växt

upp i hem där fadern hade en förhållandevis

hög yrkesrelaterad status och dessutom

själva lyckats väl i skolan, uppgav

drygt 60 procent 38 år senare att de

ägnade sig åt motion. Motsvarande andel

bland dem med låg social status och låga

betyg var endast drygt 20 procent.

När det gällde den idrottsliga bakgrunden

hade bredden i idrottserfarenheter

samt gymnastikbetyget (som tillsammans

indikerar smak för motion) störst relevans

för motionsutövning i medelåldern. Det

var således en viss typ av idrottslig

erfarenhet, främst präglad av allsidighet,

som var av betydelse. Vidare visade det sig

att också det kulturella kapitalet var

tydligt relaterat till senare motionsvanor.

Detta kapital tycktes dessutom ha en

något större betydelse än de idrottsliga

erfarenheterna. Förhållandet åskådliggörs

i figur 8, där jag delat in indikatorerna på

kulturellt kapital i tre kategorier (litet,

medel och stort kapital) och därefter

undersökt hur stora andelar som motionerar

i varje sådan kategori i relation till

värdet på indikatorn på smaken för

motionsidrott (också på tre nivåer: svag,

Lågt Medel Högt

medel och stark).

Den indikator på smak för motion som

Svagt intresse 1 1 35 55

Medel 34 43 58

Starkt intresse 43 59 67

!"#el '()("*ut-.are

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Lågt Medel Högt

"Kulturellt kapital"

Svagt intresse

Medel

Starkt intresse

Figur 8. Andel motionsutövare i relation till smak för

motion och kulturellt kapital.

”att kunna simma, hitta

rätt i okänd terräng och

att på egen hand

utforma ett allsidigt

fysiskt träningsprogram.

Sådana basfärdigheter

är, enligt min uppfattning,

minst lika nödvändiga

som att kunna läsa

och skriva”

här använts tycks ha större betydelse för

dem med lågt kulturellt kapital än för dem

med högt. Bland dem med högt kulturellt

kapital så tycks tidigare erfarenheter av

idrott i olika former nästan sakna betydelse.

Det går således att i denna undersökningsgrupp

med hjälp av information om

bredden i den idrottsliga erfarenheten,

gymnastikbetyg samt faderns socialgrupp

och de egna betygen i teoretiska ämnen

med god säkerhet uttala sig om motionsvanorna

långt senare i livet. Bland dem

som i 15-årsåldern som hade låga värden i

alla dessa avseenden, var endast en

tiondel motionsaktiva 38 år senare. Bland

dem med höga värden var två tredjedelar

motionsaktiva. Observera att bland dem

med lågt kulturellt kapital, men med bred

erfarenhet av idrott under ungdomsåren,

och därtill högt betyg i gymnastik, var

drygt 40 procent aktiva. Föreningsmedlemskap

och omfattning av idrottslig

verksamhet under ungdomsåren var här

av underordnad betydelse.

Om vi sedan för in den aktuella utbildningsnivån,

vid 53 års ålder, i analysen så

försvinner betydelsen av det tidiga

kulturella kapitalet men inte betydelsen

av tidiga idrottserfarenheter. Förklaringen

till detta förhållande är att det kulturella

kapitalet i ungdomsåren (socialgrupp och

teoretiska betyg) har högt samband med

senare utbildningsnivå som i sin tur har

högt samband med motionsutövning.

Skapa smak för motion

Det kanske mest överraskande resultatet

är att medlemskap i idrottsförening och

omfattning av idrottsutövning under

ungdomstiden inte har något säkerställt

samband med motionsutövning i vuxen

8 svensk idrottsforskning 2/2011


En vanlig syn i Pildammsparken i Malmö. Löpning är trendigt, särskilt bland storstadens högutbildade medelklass.

ålder om samtidigt individens betyg i

gymnastik och bredden i de idrottsliga

erfarenheterna är kända. Sambandet

mellan gymnastikbetyg och senare

motionsutövning skulle kunna bero på att

själva färdigheten i idrottsutövning är den

viktiga bakomliggande faktorn, med

innebörden att det man är duktig på

fortsätter man gärna med. Att en förstärkt

självbild i detta avseende kan ha sin

betydelse ska inte negligeras, men det

självklara i denna tolkning blir inte lika

självklar då jag också kan visa att betyg i

teoretiska ämnen från skolår 8 har

ungefär samma prognosvärde som

gymnastikbetyget. Det tycks således vara

betydelsefullt vilka idrottsliga erfarenheter

man gör som ung. Att ha ägnat sig åt

föreningsidrott som ung, i denna generation,

var ingen garanti för senare motionsutövning.

Däremot framstår det som

viktigt att få erfarenheter från flera olika

former av idrott, vilket bland annat

dåtidens idrottsämne kunde tillhandahålla.

Det råder heller ingen tvekan om att

motionsutövning i medelåldern är tydligt

relaterad till social position. Att man ska

träna för att förbättra sin hälsa och för att

kontrollera och disciplinera sin kropp,

tycks således falla samhällets övre skikt i

smaken. Motionsvanorna är mest utbredda

bland högskoleutbildade i stadsmiljö, där

flera i vänskapskretsen hade samma

intresse, och minst utbredda bland lågutbildade

som bor i glesbygd med få vänner

som motionerar. Skillnaderna är iögonfallande.

Därmed är inte sagt att individernas

sociala villkor förklarar allt. Det finns de

som bryter mönstret.

Det finns högutbildade medelålders

kvinnor och män som inte motionerar och

det finns de med låg utbildning som ägnar

sig åt motion. I den senare kategorin är det

tre grupper som väcker intresse. Det är de

med låg utbildning men med tydlig och

tidigt förvärvad smak för motionsutövning.

Detsamma gäller dem med låg utbildning,

som har många vänner som motionerar,

och som bor i storstad. Och inte minst

gäller det dem med låg utbildning men

som har en uttalat intresse för natur och

2/2011 svensk idrottsforskning 9


Av utrymmesskäl går jag inte

in på bakgrunden eller den teoretiska

referensramen utan går

direkt på resultaten. Den som vill

läsa mer hänvisas till boken som

kan beställas på www.suforlag.se.

Referenser

1. T.ex. “Who is physically

active Culture capital and sports

participation from adolescence to

middle age – a 38-year follow-up

study”. Physical Education and

Sports Pedagogy. Vol. 13, No 4,

October 2008, pp.319-343 samt

Smak för motion. Fysisk aktivitet

som livsstil och social markör.

Stockholms universitets förlag

2010.

2. 1) Har rört mig mycket litet,

2) Har rört mig mycket litet

men ibland tagit någon enstaka

promenad eller liknande, 3) Har

fått ”vardagsmotion” i samband

med städning, att gå i trappor,

trädgårdsarbete, sällskapsdans,

promenad eller lättare cykelturer

till och från arbetet, gå ut med

hunden etc., 4) Har avsiktligt

ägnat mig åt lättare form av

motion som promenader (eller

andra aktiviteter med motsvarande

ansträngning) minst en

gång per vecka, 5) Har ägnat mig

åt mer ansträngande motion som

t.ex. snabba promenader, joggning,

simning, motionsgymnastik

eller motsvarande minst en gång

per vecka. 6) Har regelbundet

ägnat mig åt hård träning eller

tävling där den fysiska ansträngningen

varit stor, t.ex. löpning

och olika bollspel.

3. Att på detta sätt definieras som

motionär innebär inte att man

med självklarhet är tillräckligt

fysiskt aktiv i ett hälsomässigt

avseende. Det visade sig dock

att bland dem som uppgav att

de motionerade minst en gång

i veckan angav 92 procent att

de också klarade rekommendationen

från American Heart

Association om ett minimum

av 30 minuters daglig aktivitet

(aerob träning) på måttlig

ansträngningsnivå eller motsvarande.

4. Åka långfärdsskridskor, segla,

vistas ute i naturen, ta långpromenader,

åka skidor (längd),

åka skidor (utför), ta cykelturer,

fjällsemestra, semestra i tält.

5. Betygsumman av svenska,

kristendom, samhällskunskap,

geografi och fysik.

Kontakt

lars-magnus.engstrom@gih.se

utomhusvistelse. Den sammantagna

bilden av dessa iakttagelser blir att det

inte ligger något ödesmättat i att tillhöra

en viss socialgrupp. Smaken för motion

kan inte förklaras av själva klasstillhörigheten.

De som tillhör en viss social klass

har ofta gemensamma erfarenheter som

avspeglas i deras smak för motion, men de

i denna klass som inte delar dessa erfarenheter

får heller inte samma smak för

motion. De som har låg utbildning, men

trots detta (eftersom det inte är så vanligt)

utvecklar en smak för fysisk träning –

genom en bred idrottslig erfarenhet, god

framgång i skolans gymnastikundervisning

eller utvecklat en smak för utomhusvistelse

och naturmöte – i relativt hög

grad återfinns som motionsutövare i

medelåldern. Det går således att påverka

smaken för olika kroppsövningskulturer.

Man skulle kunna hävda att det är en

självklarhet, och också önskvärt, att

människor har olika intressen och att det

inte spelar någon roll att vissa ägnar sig åt

regelbunden träning medan andra

föredrar ett mer stillasittande liv. Mot ett

sådant ställningstagande vill jag invända

att den fysiska aktiviteten, och i synnerhet

bristen på fysisk aktivitet, har en mycket

stor hälsomässig betydelse, vilket ger

denna fritidsaktivitet en speciell ställning.

Jag har också empiriskt kunnat belägga

att det upplevda hälsotillståndet är

mycket starkt knutet till social position

och till motionsvanor. Såväl hälsotillståndet

som motionsvanor är således bland

medelålders svenskar en fråga om social

position. Fysisk aktivitet är därför inte

vilken fritidssyssla som helst utan har, till

skillnad från många andra fritidsaktiviteter,

stor betydelse för individens hälsotillstånd

och för samhällsekonomin. Den

sociala strukturen, ojämlikheten i levnadsvillkor,

får till följd att manöverutrymmet

för dem med låg social ställning

blir klart begränsat, vilket bidrar till ett

försämrat hälsotillstånd. De med lägre

social position får också minskade möjligheter

att nå en god livskvalitet.

Detta leder mig till slutsatsen att

inlärningsmöjligheterna i skolan måste

både breddas och fördjupas. Det gäller

framför allt sådana grundläggande

motoriska färdigheter som utgör nödvändiga

förutsättningar för ett aktivt deltagande

i skilda motionsformer och frilufts-

aktiviteter. Exempel på sådana är att kunna

simma, hitta rätt i okänd terräng och att på

egen hand utforma ett allsidigt fysiskt

träningsprogram. Sådana basfärdigheter

är, enligt min uppfattning, minst lika

nödvändiga som att kunna läsa och skriva.

Alla barn måste därför ges möjligheter till

kroppsligt lärande och utveckling av den

fysiska och motoriska kompetensen. Här

tycks aktiviteter med naturmöten och

utomhusvistelser vara viktiga när det gäller

att utveckla en smak för att som vuxen

ägna sig åt fysisk aktivitet. Friluftsdagarna

har dock reducerats eller till och med tagits

bort på många håll. Lärandet av grundläggande

kunskaper inom detta område har

istället överlämnats åt det privata initiativet.

Som en konsekvens av detta resonemang

menar jag att den obligatoriska tiden för

ämnet idrott och hälsa, liksom friluftsverksamheten,

borde få en betydande tidsmässig

ökning och ge plats för ett variationsrikt

och omfattande lärande. Därigenom skulle

fler ges möjlighet att lära sig färdigheter

som de annars inte skulle möta på sin

fritid.

När det gäller vuxengenerationen bör en

seriös kunskapsinformation komma till

stånd, där sambandet mellan fysisk aktivitet,

fysisk kapacitet och hälsa förklaras.

Självklart bör man också underlätta för,

och försöka entusiasmera människor, att

ägna sig åt motion och friluftsliv. Men man

kommer trots allt endast nå en relativt

begränsad grupp. Så i tillägg till att propagera

för idrott, sport, friluftsliv och motion,

som många uppenbarligen inte har smak

för, borde man informera om hur mycket

och på vilket sätt man bör genomföra fysisk

träning för att upprätthålla en god funktionsförmåga

och ett gott hälsotillstånd,

det vill säga att mer se det som en slags

kroppslig tandborstning.

Många förändringar skulle också kunna

göras i vår yttre och inre miljö för att höja

den fysiska aktiviteten. Det gäller allt från

promenadstråk, gågator och cykelvägar till

trappor och placering av gemensamma

utrymmen och servicefunktioner

arbetet, som kan medföra en viss regelbunden

förflyttning. Andra angelägna åtgärder

rör barnens utemiljö, till exempel lekplatser,

skolgårdar och inte minst deras väg till

och från skolan.

10 svensk idrottsforskning 2/2011


Tuffa män och moderliga

kvinnor till häst

Sportjournalistiken tenderar att betona det stereotypt kvinnliga hos

kvinnliga elitidrottare. Vår studie på ridsporten visar att den även

tenderar att framhålla det stereotypt manliga hos manliga ryttare.

Det märks inte minst i beskrivningar av olika familjerelationer, men

känslorna till hästarna gestaltas på samma sätt oavsett ryttarens kön.

R i d s p o r t ä r e n av de största idrotterna i

Sverige sett till antalet aktiva utövare.

Ridning är den största sporten bland

flickor och den näst mest populära

ungdomssporten. Ridsportförbundet hade

år 2009 runt 170 000 medlemmar. Trots

det ges sporten ett förhållandevis litet

utrymme på dagspressens sportsidor (1).

En inte alltför vågad hypotes är att

ridsportens marginalisering i medierna

har att göra med att den är så kraftigt

kvinnodominerad. Den bristfälliga

uppmärksamheten kan alltså ses som en

jämställdhetsfråga (2). Samtidigt är

ridsporten särskilt intressant att studera

ur ett jämställdhetsperspektiv då den

skiljer sig från de flesta andra idrotter

genom att tävlingarna är helt könsintegrerade;

män och kvinnor tävlar mot varandra

på lika villkor. Medan många andra

idrottsgrenars tävlingsregler och tävlingsklädsel

tenderar att betona skillnader

mellan könen, så är de likadana för båda

könen inom ridsport. Ridsportens tävlingar

kan alltså betraktas som ett inom

idrotten nära nog unikt exempel på

jämställdhet vad gäller reglerna. En

intressant fråga att ställa är huruvida den

här jämställdheten också återspeglas i hur

ridsport omskrivs i medierna.

Manliga män

En utgångspunkt för studien är att

ridsport är feminint genuskodad, det vill

säga att ridsporten generellt sett uppfattas

som kvinnlig och associeras med kvinnor.

Det innebär att de män som rider kan ses

som ett slags könsöverskridare eftersom

de, genom att utöva en ”kvinnlig” sport,

överskrider gränserna för vad som anses

manligt. När könsgränser överskrids

utmanas normer, skriver idrottsforskaren

Håkan Larsson. Han menar att könsöverskridande

”inte sällan väcker en sorts

misstanke om sexuellt avvikande” (3). Ett

sätt att undanröja den misstanken, menar

Larsson, är att framställa den könsöverskridande

idrottaren tillsammans med

vad han kallar för ett ”normalitetsalibi”.

Normalitetsalibits funktion är att säkerställa

den normalitet som hotas av att

personen utövar en könsöverskridande

idrott. Normalitetsalibit används alltså för

att personen ska framstå som heterosexuell,

personen heteronormaliseras (4).

Det finns många exempel på det i vårt

material. Till exempel görs det tydligt i

åtskilliga artiklar att manliga ryttare är

förtrogna med utpräglat maskulint

genuskodade företeelser, såsom ishockey

och bodybuilding. Därigenom kan misstanken

om homosexualitet undanröjas så

att den manlige ryttaren kan passera som

en maskulin (heterosexuell) man, trots att

han utövar en feminint genuskodad idrott.

I Svenska Dagbladet (20 november 2005)

intervjuas en manlig ryttare: ”Dressyr är

som bodybuilding”, förklarar han. I

Petra Andersson

fil.dr, Industriell materialåtervinning,

Chalmers tekniska

högskola, Göteborg.

Susanna Radovic

fil.dr, Institutionen för filosofi,

lingvistik och vetenskapsteori,

Göteborgs universitet, Göteborg.

2/2011 svensk idrottsforskning 11


samma tidning säger samma ryttare (28

november 2005): ”Det är alltid lika kul att

få till bra prestationer i Globen, publiken

är helt makalös. Jag brukar vara här på

ishockey ibland men det var ännu högre

volym nu. Det är helt enkelt häftigare med

dressyr än hockey …”

Ett annat sätt att få den manlige

ryttaren att framstå som mer maskulin,

kan vara att lyfta fram ridsportens relativa

farlighet. Svenska Dagbladet citerar en

annan manlig ryttare: ”Se bara på vad

som hände där inne i ridhuset alldeles

nyss [en incident med en unghäst]. Det är

så långt från mesigt som man kan komma.

Vad är en tackling i ishockey mot att sitta

kvar i det läget Här har du 600 kilo som

kommer sättandes rakt emot dig. Jämfört

med det är en tackling i en ishockeyrink

bara blaha, blaha.” (Svenska Dagbladet,

24 november 2005).

Ytterligare en strategi är att nedtona

den feminina gullighet som ibland omgärdar

ridsporten och istället betona till

exempel hur stora hästar är. Borås tidning

gör en intervju med en 17-årig kille som

satsar på en framtid med hästar. Tidningen

skriver: ”Att som ung kille satsa på

ridning, en typisk tjejsport åtminstone i

unga år, kunde vara tufft.” Ryttaren

berättar: ”I grundskolan blev jag lite retad

men inte längre. Nu börjar mina skolkamrater

förstå att jag satsar för att tävla och

att jag är bra på det jag gör. Det handlar

om att baxa 700 kg häst över banan, inte

om att gulla i stallet utrustad med en rosa

ryktborste.” (Borås Tidning, 9 juli 2008)

Däremot har vi inte hittat något exempel

där en kvinnlig ryttare får uttala sig om

hur farligt eller tungt det är att rida.

Ibland ser vi också könsepitet som

endast fyller funktionen att förtydliga och

poängtera den manlige ryttarens maskulinitet

utan att tillföra någon annan information.

Katrineholms-Kuriren (27 juni

2005) ger ett exempel på det då tidningen

skriver: ”Han satt majestätiskt på Briars

hästrygg och lyfte på hatten när han tog

emot publikens stående ovationer. [Han]

var midsommarhelgens stora segerherre

då SM i dressyr för första gången avgjordes

på Ericsberg ... [Han] som var ensam

herre i finalen.” På några få rader betonas

här dressyrryttarens könstillhörighet med

hjälp av inte mindre än fyra utpräglat

maskulint genuskodade uttryck. I en

annan artikel sägs en manlig ryttare vara

”karl för sina stövlar” (Svenska Dagbladet,

2 december 2007). Denna typ av uttryck,

som betonar maskulinitet i samband med

utövandet av ridsport och tävlingar,

förekommer betydligt oftare i vårt material

än motsvarande uttryck för att betona

kvinnligt kön och femininitet i samma

sammanhang. Däremot ser vi ett likartat

mönster när det handlar om de kvinnliga

ryttarnas relationer till sina familjemedlemmar.

Mammor och pappor som rider

Kvinnliga ryttare borde inte ses som

könsöverskridare, eftersom ridsporten är

feminint genuskodad i Sverige. Trots det

ser vi i vår studie hur de kvinnliga ryttarna

i relation till sina familjer skildras på ett

betydligt mer intimt sätt än vad de manliga

ryttarna gör. Kanske kan dessa skildringar

också sägas utgöra normalitetsalibin Även

om ridsport är feminint genuskodat, så

kräver en elitsatsning inom ridsporten att

väldigt mycket tid, pengar och andra

resurser går till ridningen. En sådan

satsning stämmer inte överens med en

stereotyp bild av en kvinna som främst mor

och maka. I den meningen kan man tänka

sig att ridsport liksom annan sport på

elitnivå utmanar bilden av den feminina

kvinnan.

Medan manligt föräldraskap skildras

närmast som en tränarroll och kamratlig

tävlingskonkurrens mellan far och barn,

framställs kvinnligt föräldraskap som

mycket mer vårdande och som en betydligt

”Här har du 600 kilo

som kommer sättandes

rakt emot dig. Jämfört

med det är en tackling i

en ishockeyrink bara

blaha, blaha.”

större del av den kvinnliga ryttarens

verkliga engagemang och personlighet.

Göteborgs-Posten beskriver en av Sveriges

allra bästa ryttare som om hennes

verkliga uppgift är hennes föräldraskap,

medan ridningen blir till något hon kan

ägna sig åt när hon är ”ledig”. Den 22

februari 2007 skriver tidningen: ”Jag är

mamma i första hand nu, och först när

12 svensk idrottsforskning 2/2011


min son Alvar är på dagis är jag ledig och

kan vara ryttare.” Artiklarna antyder

också hur de kvinnliga ryttarna sedan de

fått barn blivit av med olika personliga

problem och till och med blivit kvitt

ryggproblem (tvärtemot vad man skulle

kunna tro). Dagens Nyheter (22 februari

2007) skriver ”Det märks att [hon]har fått

en tydlig struktur i sitt liv och att det har

gett henne en känsla av trygghet. Hon har

till och med blivit av med ryggproblemen

som plågat henne i flera år.” Sydsvenska

Dagbladet (29 september 2007) skriver

följande om en framstående ryttare från

Holland: ”När Sydsvenskan träffar

världsstjärnan inför tävlingarna i Flyinge

har hon fullt upp med att vara mamma.

Drygt sex månader gamla dottern Ava

Eden ska ha välling och snart treårige

sonen Yannick är överallt samtidigt kring

bordet där vi sitter. Det är ett nytt liv för

den 39-årige holländskan som tidigare

kunde lägga all fokus på sin idrott. Men

just det var inte alltid så lyckat.”

Manligt föräldraskap skildras på ett

sätt som står i tydlig kontrast till skildringarna

av kvinnligt föräldraskap. Där

kvinnligt föräldraskap handlar om

vårdnadsansvar, handlar manligt föräldraskap

om att introducera barnen i den

egna sporten. I Dagens Nyheter (30

november 2007) citeras en manlig

ryttare: ”Jag vill att mina söner ska få

möjlighet att uppleva saker med honom

[hopphästen]”, säger han vars söner

Daniel och Alexander båda är lovande

Med livet som insats kastar sig

ryttare och häst över hindret

Becher’s Brook på Aintree

utanför Liverpool. Grand

National är traditionellt sett

ridsportens stora mandomsprov.

I år kom 19 av 40 ekipage

i mål. Två hästar dog.

2/2011 svensk idrottsforskning 13


Ridsporten är feminint genuskodad

i Sverige. Trots det utmanar

kvinnors elitsatsningar bilden av

den feminina kvinnan. Svensk

ridsports stora affischnamn Malin

Baryard Johnsson under Falsterbo

Horse Show.

ryttare. Året innan (2 september 2006)

skriver samma tidning ”Han satsade på

sig själv och sin egen ridning, samt

utbildning i samma bransch för sönerna

Daniel, 22, och Alexander, 17. De är

kanske Sveriges mest lovande unga

ryttare. Lägg till att pappa kan ta fram rätt

hästar.”

En kvinnlig förälder till ridande

tonåringar beskrivs helt annorlunda, trots

egen bakgrund som ganska framstående

ryttare. Denna förälder har slutat rida,

och framställs här som den som underlättar

ridningen för de övriga familjemedlemmarna.

Sydsvenska Dagbladet (9

december 2007) skriver: ”… mamman,

kommer ursprungligen från Irland och

har tävlat i hoppning, men också i fälttävlan

och har träningsridit galopphästar.

Hon är navet i familjen … Hon har även

skött markservicen när pojkarna åkt runt

på tävlingar.”

Då det gäller (de vuxna) ryttarnas egna

föräldrar, framhålls deras fäders auktoritet.

Den kommer till uttryck gentemot

både döttrar och söner, men det är

ovanligt att ryttarnas mödrar beskrivs

som auktoriteter. Göteborgs-Posten (23

februari 2007) skriver: ”Hon [en framstående

hoppryttare] är definitivt inte

bortskämd med utlandsträning. Pappa

Hasse, som också ridit hoppning på

högsta nivå, har haft svårt att förstå att

hon kanske ville träna för någon annan

ibland.” ”Pappa hotade att sälja hästarna

om jag ville iväg.”, säger hon till tidningen.

Jämför det med citatet ovan där

en kvinnlig förälder, tidigare aktiv

ryttare, beskrivs som navet i familjen och

inte alls som en förälder som på ett

kompetent sätt vägleder barnen i deras

idrottskarriär.

Det är intressant att se likheterna

mellan skildringarna av kvinnligt föräldraskap

och en skildring hämtad ur

VeckoRevyn från 1968. Citatet handlar

om den kvinnliga olympiska skidåkaren

Toini Gustafsson. VeckoRevyn skriver:

”Toini, hemmafru och mamma till

11-åriga Eva, skidar in i de svenska

vardagsrummen på bästa hemmafrutid:

vid niotiden på morgnarna.” I sin artikel i

Svensk Idrottsforskning (2009) skriver

Helena Tolvhed ”Veckopressens presentationer

av Gustafsson understryker en

attraktiv och presentabel, men samtidigt

pysslig och respektabel, hemmafru. Hon

är hemorienterad i dubbel mening, dels

som sammanhörande med svensk/

nordisk geografi, dels inom ramen för en

heteronormerad familjediskurs …

Läsaren förvissas om att Gustafsson efter

de olympiska utsvävningarna kommer att

återvända till det vanliga, till ett hemma

som är igenkännbart för den kvinnliga

läsare som VeckoRevyn och Vecko-Journalen

vid denna tid talar till.” (5)

Känslor för hästen

Trots att skillnaderna är ganska påtagliga

mellan hur tidningarna beskriver manliga

respektive kvinnliga ryttares familjerelationer,

förefaller det som om beskrivningarna

av relationen mellan ryttare och häst

är likadana oavsett om ryttarna är män

eller kvinnor. Genomgående uttrycker

texterna att ryttarna har ganska starka

känslor för sina hästar, och relationen

mellan människa och häst liknas vid flera

tillfällen vid kärleksrelationer. Det gäller

oavsett ryttarnas kön och ålder.

Beskrivningarna av känslorna mellan

häst och ryttare kan vara ganska romantiserad.

Katrineholms-Kuriren (25 juni

2004) skriver: ”Kärlekshistorien mellan

Cecilia och Ruby Glow har bara börjat.

De har bara varit tillsammans i knappt

14 svensk idrottsforskning 2/2011


tre månader. Men kärleken mellan

[Cecilia] och Ruby Glow har redan hunnit

blomstra.” I Sydsvenska Dagbladet (14 juli

2008) jämför en manlig ryttare sin långa

tid tillsammans med sin häst med att vara

gift: ”Det är som ett äktenskap. Vi känner

varandra väldigt bra, säger [han]och tittar

på sin ögonsten. Och han svarar med att

klia sin mule mot [ryttarens] haka, precis

som om han fattade vad hans ryttare sa.”

Även när det gäller att uttrycka känslor

för hästarna på andra sätt och i andra

sammanhang är skillnaderna mellan manliga

och kvinnliga ryttare små eller inga.

Det är vanligt att ryttarna betonar sina

hästars stora kvaliteter, och när det går

dåligt på tävling lägger de oftast skulden

på sig själva och inte på hästen. ”En helt

fantastisk häst, säger [hon]och ler stort

efter sin felfria runda ...” (Dagens Nyheter

16 augusti 2007) Två manliga ryttare får i

Göteborgs-Posten svara på frågan om hur

det kunde gå så bra i tävlingarna. Den ene

säger: ”Min häst ... Hon var helt fantastisk.”

(26 april 2008) Den andre säger:

”Det är inte svårt att vinna när man har en

sådan här fantastisk häst …” (22 juli

2007).

Könsstereotyper förstärks

Ridsport är en mycket tidsslukande idrott

då skötsel av hästen innebär en mängd

arbete utöver själva träningen samt

många tävlingshelger på annan ort

jämfört med de flesta andra elitidrotter.

Det räcker inte för en elitryttare att hålla

sig själv och sin häst i hög kondition,

ryttaren måste också ha flera hästar i

varierade åldrar i träning. Att träna en

häst för tävling på elitnivå tar flera år av

dagligt, systematiskt arbete. Tävlingsdeltagande

är också en viktig del av de yngre

hästarnas utbildning vilket gör att ryttare

tävlar mycket, bland annat på särskilda

unghästtävlingar. De krav som ridsport på

elitnivå ställer på sina utövare stämmer

alltså inte särskilt väl överens med vad en

stereotyp roll som dotter, fru eller

mamma i en familj kräver av kvinnor. I

texterna framträder ett mönster där de

kvinnliga ryttarna vävs in i sina respektive

familjesfärer i betydligt högre grad än vad

som är fallet med de manliga ryttarna. Ett

resultat som stämmer överens med vad

som observerats när det gäller rapportering

av andra idrotter (6). Vi ser också i

materialet hur män och fäder, snarare än

kvinnor och mödrar, framstår som

överordnade och auktoriteter.

En fråga som kanske dyker upp hos

läsaren är: Men är det inte precis så här

det är Kanske är kvinnliga ryttare mer

intresserade av sina barn och sitt familjeliv

än vad manliga ryttare är, och visst

brukar män vara intresserade av bilar,

bodybuilding och ishockey i högre grad än

kvinnor De manliga ryttarna tar väl

själva upp detta, det är väl inte så att

journalisterna lägger orden i deras mun

Kvinnor lägger väl ofta mer kraft på

relationer, kanske är kvinnor helt enkelt

mer beroende av stöd och uppskattning

från sina tränare, föräldrar och partners

Och varför skulle det inte kunna vara så

att kvinnor som själva tävlar aktivt oftare

slutar med det för att sköta marktjänsten

åt sina ridande barn, än manliga elitidrottare

gör.

Kort sagt, finns det något som säger att

mediebilden av ryttarna är felaktig Det är

en viktig och intressant fråga. Ryttarna i

vår undersökning lever naturligtvis med

samma slags genusnormer som vi andra,

vilket delvis kan förklara de mönster vi

har beskrivit. Samtidigt utgör såväl

manliga ryttare som kvinnliga elitidrottare

brott mot könsstereotyperna. Personer

eller institutioner som på detta sätt

bryter mot de stereotypa föreställningarna

om hur kvinnor och män bör vara, utgör

ett hot mot genussystemet som sådant.

Forskarna Håkan Larsson (3,7) och Annica

Alvén (4) menar att kvinnor i traditionellt

manliga idrotter normaliseras i syfte att

förminska ett sådant hot, det vill säga

sportjournalistiken tenderar att betona

det stereotypt kvinnliga hos kvinnliga

elitidrottare snarare än det omvända, och

vi menar att vi i vår studie visar att

ridsportjournalistiken i dagspressen

tenderar att betona det stereotypt manliga

hos manliga ryttare. Det får i sin tur

konsekvensen att de eventuella skillnader

som finns mellan hur manliga och kvinnliga

ryttare förhåller sig till familj och

tränare dels överdrivs, dels lyfts fram och

betonas i sammanhang där de faktiskt lika

gärna kunde ha setts som helt ovidkommande.

Vad har till exempel en kvinnlig

ryttares moderskap för relevans för

hennes framgångar på tävlingsbanan

Referenser

1. Eriksson, J m. fl. Manlig elit

eller osynliga tjejer. Institutionen

för journalistik och masskommunikation,

Göteborgs universitet.

2009.

2. Andersson, P. Ingen riktig

sport i Bornemark, J., &

Ekström von Essen, U. (red.)

Kentauren. Södertörns Högskola.

2011.

3. Larsson, H. Idrottens genus.

http://www.idrottsforum.org/

articles/larsson/larsson.html.

2003.

4. Alvén, A. Idrottsmän och

idrottskvinnor. Institutionen för

informationsvetenskap, Uppsala

universitet. 2007.

5. Tolvhed, H. Toini Gustafsson

– stjärna men inte hjälte. Svensk

idrottsforskning 1, vol. 18, s.

16-18. 2009.

6. Seagrave, J. O. m.fl. Language,

Gender, and Sport.A Review of

the Research Literature”, i Fuller,

L. K. (red.) Sport, Rhetoric, and

Gender: Historical Perspectives

and Media Representations. New

York: Palgrave Macmillan. 2006.

7. Larsson, H. Idrottens könsmönster

– varför finns de Vad

handlar de om Svensk Idrottsforskning

1. 2009.

Kontakt

petra.andersson@chalmers.se

susanna@filosofi.gu.se

2/2011 svensk idrottsforskning 15


Klungfotbollens kön

Fotboll under skolraster är till synes ofta helt oorganiserad. Men den

visar sig ha raffinerade metoder för att dela in barn i två grupper.

Fältstudier visar hur genus konstrueras i stunden och hur flickor

underordnas i elevernas spontana fotbollsspel.

Kalle Jonasson

Malmö högskola

V a d s p e l a r k ö n f ö r r o l l för kvaliteten

på spelet i fotboll Hur svarar man på den

problematiska frågan och varför skulle

man överhuvudtaget svara på den (1) Vad

kan en sådan undran ha sin upprinnelse i

Kanske uppkommer den eftersom herrfotboll

i jämförelse med damfotboll får mer

uppmärksamhet i medierna, fler och

bättre sponsorkontrakt samt har högre

ner, som försvaras med att män påstås

vara bättre spelare än kvinnor och därför

bör anses som mer förtjänstfulla producenter

av fotbollsupplevelser. Fotboll är

maskulint kodad i många delar av världen

(2). I Sverige är det definitivt så (3). Men

vilken genuskodning en idrott har är inte

hugget i sten (4). Barnen som Birgitta

Fagrell intervjuar i sin avhandling är

överens om att fotboll är en typisk pojksport

(5). Vad står det för och kanske

framför allt, hur konsolideras det

Den lekfulla frizonen

Denna artikel handlar om ett av få institutionella

tillfällen när pojkar och flickor

spelar fotboll tillsammans, nämligen

under rasten i skolan. Det kallar jag

rastfotboll. Det är förvisso inte ovanligt att

pojkar och flickor i förskoleåldern spelar

samtidigt i föreningsdrivna fotbollsskolor.

Men, i takt med att barnen blir äldre,

ersätts dessa skolor av renodlade flickoch

pojklag. Vill man undersöka hur

genus konstrueras är fotboll ett intressant

sammanhang, men eftersom den gängse

fotbollen vanligtvis är enkönad (6) framstår

rastfotbollen som ett unikt tillfälle att

se hur genus konstrueras i stunden. Syftet

med studien är att se hur genus konstrueras

i pojkars och flickors organisering av

rastfotboll.

Under ett och ett halvt år besökte jag

tre skolor i Malmö för att undersöka

dessa förhållanden närmre. Där observerade

jag hur eleverna organiserade sina

fotbollsaktiviteter under rasterna. De

frågor jag bar med mig var: Var spelar de

fotboll Vilka är med Vad gör och säger

de Vem bestämmer I synnerhet tittade

jag på hur pojkar och flickor formerade

sig och vad som kännetecknade rörelse

och förflyttning i spelet.

Är denna ”fria” form av fotboll i

praktiken en lekfull ”frizon” där alla

deltar samtidigt och på jämlika villkor

Idrottssociologen Tomas Peterson har

en tydlig uppfattning om vad som sker i

löst organiserade former av fotboll, nämligen

att dess signifikanta spelmönster är

”den mest kaotiska formationen av

fotboll, den som spelas av smågrabbar

innan de har börjat utbildas: en klunga

av spelare kring det ställe där bollen

befinner sig” (7). Att rastfotboll, och

kanske även andra former av ”spontanfotboll”,

har en egen formation är

intressant i sig, men också det faktum att

Peterson kopplar samman denna

”klunga” med en viss utövarkategori,

nämligen ”smågrabbar”.

För att kunna undersöka hur genusgränser

skapas, förhandlas och utmanas i

klungbollens svåröversiktliga tumult

behövs ett instrument som kan registrera

komplexiteten hos kroppar i rörelse.

Jag är intresserad av genuskonstruktion

i rörelse och i synnerhet av de ögonblick

precis innan relationer stelnar och blir

till tydliga gränser eller kategorier.

Därför kommer jag att diskutera inte

bara genus utan också rum samt hur

dessa begrepp förhåller sig till varandra.

16 svensk idrottsforskning 2/2011


På landets skolgårdar spelas en särskild form av fotboll där det trots ett till synes svåröverskådligt kaos går att finna mönster.

Att räffla och släta ut

Genusteorier kan skilja sig mycket åt

sinsemellan, men alla handlar om frågan

om det existerar en asymmetri i fördelning

av makt och resurser mellan könen.

Detta orättvisa förhållande konstrueras

socialt genom etablerandet av föreställningar

om vad det manliga och kvinnliga

könet står för biologiskt. Till exempel att

män generellt skulle vara starkare än vad

kvinnor är. För att beskriva sådana sociala

iscensättningar av kön brukar man

använda ordet genus. Genus, uppstår i

relationer mellan människor. Enligt

genusforskaren Yvonne Hirdman har

uppdelningen av könen historiskt sett

varit mer explicit än vad den är i dag.

Genussystemet vilar på två principer.

Den första är dikotomin – det vill säga

delning av fenomen i två absoluta kategorier

– man och kvinna. I ett historiskt

perspektiv har det varit tydligt hur män

har intagit det offentliga rummet, medan

kvinnor har förpassats till den privata

sfären. I fotbollens fall, liksom för de

flesta av de andra moderna tävlingsidrotterna,

är delningen ännu i dag påtaglig.

Genussystemets andra princip, hierarki,

hänger ihop med och beror på den första

principens genomförande. När särskiljandet

av människor i två förutsägbara

grupper, kvinnor och män, på ett ”förtjänstfullt”

sätt har utförts, kan de asymmetriska

maktrelationerna mellan könen

mer framgångsrikt upprätt(håll)as.

Hierarkin mellan kvinnor och män i

fotbollens fall är tydlig sett till vem som

har mest resurser och inflytande. På de

flesta positioner i fotbollens fält där

maktutövande i stor omfattning är möjligt

finner vi en man.

Enligt Hirdman är rumsliga element en

nyckel till att förstå hur asymmetriska

genusrelationer kan upprätthållas (8).

Könens fördelning i det offentliga respektive

privata rummet är bara ett av många

exempel. Rum som begrepp är även

viktigt för förståelsen av sport (9). I min

studie använder jag mig av filosoferna

Gilles Deleuzes och Felix Guattaris

2/2011 svensk idrottsforskning 17


egrepp ”slätt/räfflat rum” (10) för att

förstå hur genus konstrueras i rastfotbollen.

Begreppen beskriver hur formalisering

av och kodning av en plats påverkar vilka

rörelser och förflyttningar som är möjliga

på den. En metafor som kan underlätta

förståelsen av begreppen är hur vatten

rinner över sten. Om man föreställer sig

att det faller regn på två klipphällar, en

slät och en räfflad, finner man snabbt att

den räfflade stannar upp vattnets rörelse

och delar upp det i överblickbara kanaler.

Vattnet på den släta klipphällen rinner å

sin sida stritt. Detta perspektiv medför en

syn på rum som, istället för att vara något

”man är i”, något som görs när relationer

etableras (eller upphör).

I analysen använder jag därför begreppen

”att släta ut” respektive ”att räffla”.

Rent konkret innebär det att jag i rastfotbollen

förstår ”räffling” som upprättandet

av punkter som fördelar förflyttningen till

en rad segment. Exempel på det är tydlig

rollfördelning och moment som inspark

avspark, frispark, utspark, hörna och

inkast. Målvakten som fångar bollen eller

bollen som hamnar i mål är också räfflingar.

”Utslätning” är en linje som

fortsätter att ”dras” utan ett synbart slut.

En fotbollsmatch på vilken nivå som helst

balanserar mellan dessa element.

Rastfotbollens genussystem

I mina etnografiska observationer fann jag

att både flickor och pojkar deltog men att

pojkarna var många fler. Min bedömning

av eleverna var att kön inte var avgörande

för ”fotbollsdugligheten”. Det fanns såväl

bättre som sämre representanter från

båda könen. Det hände däremot att flickor

exkluderades från spelet. Det skedde med

hänvisning till deras kön – ”inga tjejer” –

men också utifrån argument om att man

redan var tillräckligt många, samt om att

sent ankomna inte fick delta. Men vad

villkorar flickornas deltagande när de väl

deltar

För att demonstrera det har jag valt två

utdrag från mina fältanteckningar som

fångar in de olika logiker som är i spel i

rastfotbollens genussystem.

En flicka från femman kommer över

planen hjulandes. Fler femmor, både

flickor och pojkar, kommer och besätter

det målet som sexorna hängde i

innan. De har med en boll och börjar

värma upp. Flickorna står med

armarna i kors och skyggar tillbaka när

bollen kommer förbi. Pojkarna skjuter

riktigt hårt och verkar laddade. Så

småningom har de båda femteklasserna

blivit fulltaliga och matchen kan sätta

igång. I 5a deltar fyra flickor och i 5b

deltar en flicka. Flickan som hjulade

och tre till i 5b står bakom 5a:s mål

med armarna i kors. De fyra flickorna i

5a som deltar bildar en perfekt backlinje

som hålls intakt hela matchen.

Under matchen står de stilla men är

ändå på spänn när bollen och spelet

”Flickorna i backlinjen

deltar inte i detta spel,

utan intar istället på ett

nära nog parodiskt sätt en

perfekt linje som liknar

den bild av laguppställningen

som man ser på TV

innan fotbollsmatcher.”

kommer i närheten. När spelet, som

mest äger rum på mittplan i en stor

bolljagande klunga, inte är i närheten

ägnar flickorna sig åt andra saker.

Börjar en att dansa så har hennes

kompis strax börjat göra samma sak.

Vid ett tillfälle börjar en av flickorna att

rita en cirkel kring sig med sina skor,

detta kopieras så småningom alla fyra

flickor vilket bildar fyra cirklar i gruset

som finns kvar även efter matchen. När

bollen kommer inom räckhåll (men för

den skull ingen motspelare) för en av

de huvklädda flickorna skriker målvakten

(pojke) bakom dem: Skjut! (vilket

hon fumligt verkställer, bollen går ut

och motståndaren får inkast). En flicka

från 5b deltar emellertid, hon är

huvudet längre än alla pojkar och

befinner sig i händelsernas mitt. När

det blir frispark till 5b tar hon bollen

hävdelsefullt och placerar ner den först

när 5a-pojkarna har backat lite. Hon

lämnar bollen till en pojke i det egna

laget som lägger frisparken. Hjälpläraren

kommer och blåser i en visselpipa

och kungör att det är dags att gå in.

18 svensk idrottsforskning 2/2011


Barnen beslutar sig för att avgöra

matchen med straffar eftersom resultatet

i matchen hittills är oavgjort.

Halvcirkel med alla barn förutom

målvakt och straffläggare bildas, tre

straffar för var lag ska läggas. Bara

pojkar lägger straffar. När första målet

sätts jublar det ena laget och skytten

juckar och skriker ”Oh baby”. Alla

andra skott missar och när det sista går

utanför jublar det vinnande laget igen

och barnen skingras omgående.

Flickor och pojkar spelar här tillsammans.

Tittar man på förflyttningarna och

positionerna, det vill säga de linjer och

som tecknades i spelet, framträder

följande mönster. Bara pojkar är aktiva

under ”uppvärmningen”, medan flickorna

närmast verkar vara lite bortkomna.

Några flickor som stod bredvid planen sa

till mig att de tyckte fotboll var tråkigt,

men att det inte fanns något annat att

göra (än att titta). Pojkarna som är ute på

plan befinner sig i klungan, vilken får

bollen att slumpmässigt slås fram och

tillbaka över planen i ett mönster som av

fotbollskommentatorer brukar kallas

”hawaii-fotboll”. Ingen passar till någon

annan i något förbestämt mönster utan

om bollen till äventyrs skulle hamna hos

en av de egna spelarna skulle detta vara

en ren lyckträff. Bollen tecknar en linje

utan slut på det sätt som jag ovan beskrivit

som en utslätning av rummet. I

klungan figurerar förvisso en flicka.

Emellertid kan det att hon överlämnar

bollen till en av pojkarna i det egna laget

för att han ska slå frisparken tolkas som

en aktualisering av något slags hierarki.

Flickorna i backlinjen deltar inte i detta

spel, utan intar istället på ett nära nog

parodiskt sätt en perfekt linje som liknar

den bild av laguppställningen som man

ser på TV innan fotbollsmatcher. Motståndarlaget

var inte i närheten av att

uppvisa sådan disciplin i sitt försvarsspel.

Backlinjen hölls intakt och de cirklar som

flickorna tecknade i gruset var symboliska

vittnesbörd om en räffling av rummet.

Flickornas val av positioner, alternativt

positioneringen av dem, förstärktes

ytterligare av att den egna målvakten

högljutt uppmanar dem att få iväg bollen

(istället för att ta kontroll över den vilket

det fanns gott om tid till). Det skulle man

kunna förstå som ett slags genusrelaterad

gränsbevakning. Vid straffavgörandets

kulmen krävs det ingen psykoanalytiker för

att förstå de sexuella associationer som

matchavgörandet gav upphov till. Men vad

händer när flickor verkligen tar plats och

demonstrerar sin excellens i löst organiserade

former av fotboll under rasten i

skolan

Inne under allén av träd som skiljer

fotbollsplanen och skolgården åt pågår

en kicksession. Två flickor och fyra

pojkar i trean turas om att försöka kicka

så många gånger som möjligt. En av

flickorna är riktigt vass på att hålla

bollen i luften med bara knäet. Ju längre

hon håller på desto närmre kommer

pojkarna; de sluter långsamt en allt

mindre cirkel kring henne. Så liten är

ringen att om hon skulle försöka kicka

bollen med fötterna så skulle hon stöta i

någon av pojkarna. Att hon kickar den

med knäet möjliggör för henne att

plocka upp den med händerna emellanåt

för att sedan påbörja kickandet igen.

Någon av pojkarna sträcker sig mot

bollen för att försöka ta bollen, antagligen

vill han själv försöka, men flickan

avvärjer närmandet genom att ta bollen

med händerna och ta några steg bort, för

att på nytt börja kicka.

Lekens enda regel var att så länge du håller

bollen i luften får du fortsätta. Den duktiga

flickans fortsatta kickande förstår jag som

en utslätning av rummet, det vill säga

tecknandet av en linje vars mål inte är att

den ska avslutas i en punkt. Klungans

sparkar i exemplet ovan hade väl som vagt

syfte att bollen skulle hamna i mål, men

aldrig så metodiskt att det faktiskt ägde

rum. När flickan aldrig slutar kicka börjar

pojkarnas gränsbevakning mobiliseras:

hon har inkräktat på förbjudet område och

därför måste hennes duglighetsdemonstration

avbrytas. Det släta rum som hon

tecknar får allt mindre yta till sitt förfogande

och detta genom att pojkarna sluter

nätet av sina kroppar allt tätare om henne.

Hon anpassar sig snabbt och börjar istället

kicka med knät då det minimala utrymme

hon förfogar över inte tillåter några andra

åthävor. Flickans utslätande anspråk

besvaras med en räffling som till slut leder

till att hon själv måste räffla rörelsen

2/2011 svensk idrottsforskning 19


Referenser

1. För intressant diskussion om

företeelsen se diskussionnen

mellan: Hjelm, J. Den dåliga

damfotbollsspelaren. 2007. www.

idrottsforum.org; Jönsson, K. &

Tolvhed, H. Att ta in jämförelsesjukan

in i det akademiska rummet.

2007. www.idrottsforum.org;

Hjelm, J. Viktigt att avslöja myter.

2007. www.idrottsforum.org.

2. Giulianotti, R. Football: a sociology

of the global game. 1999; Scraton,

S. & Flintoff, A. (red.) Gender

and sport: a reader. 2002.

3. Fundberg, J. Kom igen, gubbar!

Om pojkfotboll och maskuliniteter.

2003; Andersson, T. Kung fotboll:

den svenska fotbollens kulturhistoria

från 1800-talets slut till 1950.

2002; Andreasson, J. Idrottens

kön: genus, kropp och sexualitet i

lagidrottens vardag. 2006.

4. Hedenborg, S. Arbete på stallbacken:

nittonhundratalets svenska

galoppsport ur genus- och generationsperspektiv.

2008.

5. Fagrell, B. De små konstruktörerna:

flickor och pojkar om kvinnligt

och manligt i relation till kropp,

idrott, familj och arbete. 2000.

6. Fundberg, J. Kom igen, gubbar!

Om pojkfotboll och maskuliniteter.

2003; Andreasson, J. Idrottens

kön: genus, kropp och sexualitet i

lagidrottens vardag. 2006.

7. Peterson, T. Den svengelska

modellen: svensk fotboll i omvandling

under efterkrigstiden. 1993.

8. Demokrati och makt i Sverige:

Maktutredningens huvudrapport.

1990.

9. Bale, J.. Sports geography. 2003.

10. Deleuze, G. & Guattarí, F. Traktat

om nomadologin: Krigsmaskinen.

I Beck, I. et al. Nomadologin.

1998.

11. Forsgård, M. Skolgårdens lekspråk.

1987; Thorne, B. Gender

play: girls and boys in school. 1993;

Bliding, M. Inneslutandets och

uteslutandets praktik: en studie

av barns relationsarbete i skolan.

2004; Gustafson, K. Vi och dom

i skola och stadsdel: barns identitetsarbete

och sociala geografier.

2006. Dovborn, C. & Trondman,

M. Bollhegemoni och genusregim.

En etnografisk fallstudie om spontanidrott

i skolan. 2007; Swain,

J. British Journal of Sociology of

Education. 2000. 21(1):95-109.

12. Dovborn, C. & Trondman, M.

Bollhegemoni och genusregim. En

etnografisk fallstudie om spontanidrott

i skolan. 2007.

13. Swain, J. British Journal of

Sociology of Education. 2000.

21(1):95-109.

Kontakt

kalle.jonasson@mah.se

(genom att varva kickningarna med att

fånga bollen).

Ojämlikhet skapas i stunden

Resultaten i min studie bekräftas av

tidigare studier. Alla tar inte plats på

samma vis i rastfotbollen. Den har en

stark genuskodning, vilket syns i den

antalsmässigt ojämna fördelningen

mellan flickor och pojkar: pojkarna är

alltid starkt överrepresenterade i rastfotbollen

(11). Det tyder på två saker: dels att

resultaten från min studie stämmer med

den generella bilden, samt att ett visst

mått av organisering existerar även i

klungfotboll.

Enligt de studier som har undersökt

pojkars dominans i denna typ av fotboll,

kan exkludering av flickor ske både

implicit (12) och explicit (13). Forskarna

Cecilia Dovborns och Mats Trondmans

artikel Bollhegemoni och genusregim

fokuserar på hur pojkar underordnar

flickor i spontanfotboll. Författarna anser

att det existerar en på förhand ojämlik

maktordning, som för med sig att pojkar

bestämmer om och hur flickor tillåts

delta i spontant ordnade fotbollspraktiker.

Jag har i denna artikel visat hur

dessa ”genusregimer” praktiskt etableras

vilket jag tycker saknas i tidigare studier.

Där man tidigare visat på hur denna

underordning iscensätts genom att flickor

kommenderas till att stå i mål, eller att de

utesluts på grundval av generella påståenden

om att flickor är för svaga eller för

dåliga, bidrar min studie med en nyansering.

Mina observationer säger att flickor

visst kan delta och då inte bara som

målvakter. När det däremot gäller

underordningen av flickor i löst organiserade

former av fotboll faller min studie in

i kören.

Kan det vara så ställt att traditionella

genuskategorier återskapas även i

”spontanfotboll” Kanske görs det till och

med så i större utsträckning i denna När

det ibland lite slarvigt påstås att det

spontanidrottas mindre i dag, avses då

bara pojkars ”fria” idrottande Det

framstår tydligt att spontanidrott är ett

problematiskt begrepp som vidare

studier måste reda i. Kanske någon kan

skriva spontanidrottens kvinnliga

historia

Min förståelse av Deleuze och Guattari

är att de idealiserar det släta rummet.

Vurm för frihet är ett starkt stråk i deras

filosofi. När jag valde att använda dessa

begrepp hade jag inte kunnat föreställa

mig att de på ett så tydligt sätt skulle vara

”könade”. Att döma av utdragen ovan

föreföll det nämligen vara så att medan

pojkarna utan protester kunde utföra både

räfflande och utslätande handlingar,

bevakade de nogsamt gränsen till det släta

rummet så att inte flickorna skulle göra

intrång där.

Indelningen av kön i två kategorier är

enligt Hirdman en av de två principerna

som genussystemet vilar på. Även i något

så ”oformligt” som rastfotbollen kan denna

indelning ses: flickor i det räfflade rummet

och pojkar i både det släta och det räfflade

rummet. Hur kompetenta eleverna var

(bollbehandling, snabbhet, styrka, etcetera)

berodde enligt vad jag förstod inte på

kön. Snarare stötte flickorna på patrull när

deras handlingar började bli ”utslätande”.

Men hur förhåller sig den andra principen,

hierarki, till mina observationer

De element i fotbollen som jag förstår

som räfflor var fasta positioner, standardiserade

moment och symboliska, samt

materiella inramningar. I rastfotbollen var

den uttalade rollfördelningen inte särdeles

utvecklad. Flickornas formering i en

backlinje var så nitisk att den aldrig lämnades,

varför de inte mer än undantagsvis

deltog i spelet. I fråga om standardiserade

moment var det pojkarna som tog hand

om straffar, frisparkar och dylikt. I kickningen

använde pojkarna dessutom en

räfflande åtgärd för att förhindra flickans

etablering av ett slätt rum. Slutsatsen är

alltså att pojkarna, i det räfflade rummet,

hävdade den ”manliga normens primat”,

varigenom hierarkiprincipen reproducerades.

Kan denna flyktiga tudelning och

hierarkiska ordning ses som en förlängning

av hur kvinnor historiskt sett förpassades

till den privata sfären Är kvinnors

existens i det offentliga villkorat med att de

håller sig inom ramen för det fördefinierade

Hävdar män ensamrätten till det

släta rummet för att man där finner ett

kreativt utrymme och en rörelsefrihet som

i kvinnors händer (och fötter!) hade hotat

att rasera genussystemets grundvalar

Detta fynd på tre skolgårdar kan lära oss

något om genuskonstruktion i stort.

20 svensk idrottsforskning 2/2011


Upptäck idrottens

mångkulturella bilder

Idrotten är en global rörelse med ett gemensamt språk. Den starka

dragningskraften gör den till en viktig integrationsarena. Men bilden

av idrotten är också präglad av den kultur där den utövas. För idrottsrörelsen

är det viktigt att förstå idrottens olika bilder för att de ska

kunna mötas.

F a z a l Ri z v i , professor inom mångkulturellt

lärande, betonar att vi som medlemmar

i ett lokalt och globalt föränderligt

samhälle behöver skapa meningsfulla

möten med andra kulturer, historier,

religioner och etniciteter. Genom att

förstå och lära oss mer om andra kulturer

kan vi lära oss att möta dem på ett

meningsfullt sätt. Men för att skapa

meningsfulla möten med andra kulturer

måste vi också lära oss om och vara öppen

för vår egen kultur. Rizvi menar att

skapandet av kulturer och identiteter är

en mångfacetterad, pågående och rörlig

process där identiteter och sociala sammanhang

både formar och formas av

varandra (1). Invandrande barn och

ungdomar som kommer till den organiserade

idrotten anpassas inte bara till den

svenska modellen, utan de är även med

att omformar och utvecklar den (2).

Thomas Hylland Eriksen menar att

identifikation skapas i gränsytan mellan

person och omgivning där det sker en

dragkamp mellan de val och tvång som

individen ställs inför. Gränsytorna kan

vara av många slag – religiösa, etniska,

kön, familjen men också idrott (3). Hur

skapas idrottsliga identiteter utifrån

detta Jesper Fundberg belyser självvald

identitet och tillskriven identitet. Den

tillskrivna identiteten handlar om omgivningens

sätt att berätta om en grupp

människor och den berättelsen kan

många gånger komma i konflikt med

individens egen självvalda identitet. Den

tillskrivna och den självvalda identiteten

stämmer inte alltid överens, vilket är en

viktig insikt när människor från olika

kulturer möts, inte minst för att mötena i

idrottssammanhang ska bli berikande (4).

Det är i möten mellan människan och

sammanhanget som integrationen äger

rum, och vi vill därför studera dessa

möten närmare för att öka förståelsen för

hur de tar sig uttryck.

Ett outforskat område

Området idrott och integration är fortfarande

relativt outforskat. Riksidrottsförbundet

gjorde år 2002 med hjälp av

Johan R Norberg en sammanställning av

den forskning som dittills var genomförd

inom integrationsområdet och han hittade

fyra studier som behandlade integrationsfrågan

(5). I två av dessa var integration

endast en aspekt bland flera. Resultaten

från dessa studier visar att barn och

ungdomar med invandrarbakgrund är

underrepresenterade i föreningslivet och

att de överlag är mindre fysiskt aktiva.

Samtidigt visar en annan studie att de

som deltar i föreningslivet (i fotboll) ofta

är mer målinriktade och framgångsrika än

ungdomar med svensk bakgrund. Fundberg

har intervjuat invandrarungdomar

som är aktiva inom fotboll och basket och

funnit att de är relativt framgångsrika i

sina idrotter. Han menar att sämre villkor

gör att vissa nyanlända barn och ungdomar

inte börjar i en idrottsförening, men

att de som kommer in i idrotten kan ha en

större målmedvetenhet och drivkraft att

lyckas än de med svensk bakgrund (4).

Etnicitet spelar förvisso en roll för föreningsdeltagandet,

men är inte den enda

förklaringen till medlemskap (6). En

analys av omgivningen måste göras för att

Inger Karlefors

Lektor i pedagogik

Umeå universitet

Pedagogiska institutionen

Krister Hertting

Lektor i lärande

Luleå tekniska universitet

Institutionen för konst,

kommunikation och lärande

2/2011 svensk idrottsforskning 21


hitta en trovärdig förklaring och där finns

också många andra aspekter av betydelse.

Regeringens speciella idrottssatsning

Handslaget hade som en målsättning att

öka förutsättningarna för att integrera

invandrare i den svenska idrottsrörelsen.

Av de utvärderingar som gjorts av integrationsprojekt

(7,8,9,10), ser vi att den processen

inte är helt enkel. I Handslagets

idrottsprojekt är det svårt att se någon

kritisk analys från idrottsrörelsens sida av

de svårigheter en nyanländ individ kan ha

att förstå de normer, värderingar och

ritualer idrottsrörelsen vilar på. Flera

utvärderingar visar att idrottsrörelsen har

en begränsad förståelse för varför flickor

med invandrarbakgrund väljer att inte

delta. De betraktas som en avvikande

grupp, som ska ”göras om” till normala

individer som tycker om att syssla med

idrott (8,9,10). Inställningen att avvikarna

måste göras om genomsyrar även andra

utvärderingar som riktar sig mot gruppen

invandrare. De visar idrottsrörelsens

bristande förmåga att ta sin utgångspunkt

i de ”bilder av idrott” som nyanlända

svenskar bär med sig. Minoritetselever

har sällan möjlighet att påverka idrottsämnets

innehåll och om de får den

möjligheten kan andra elever bli upprörda.

Susanne Lundvall skriver ”en stor

del av integrationsarbetet bedrivs enligt

en maktutövning a la Foucault.” Det finns

en redan given maktordning som ska

överföras och de andra ska internalisera”

(10). Vi menar därför att det är relevant

och betydelsefullt att studera vidare och

fördjupa frågeställningarna om idrott som

integration, där olika horisonter belyses

och alternativa perspektiv kan öppnas.

Det som saknats i tidigare studier är

perspektiv på idrott från ungdomar som

är nyanlända till landet.

Teckningarna ökar förståelsen

Studien genomfördes på en skola för

integration i Luleå kommun, dit alla barn,

från förskola till gymnasium, som nyanländer

från andra länder kommer och

påbörjar sin skolgång med fokus på

språkinlärning. När barnen bedöms redo

tar de klivet över i den ordinarie skolan.

Då målgruppen i studien var nyanlända

barn och ungdomar mellan cirka 10-13 år,

från olika kulturer med skiftande förmåga

att uttrycka sig i tal och skrift på svenska

var vi tvungna att vara känsliga i valet av

metod. Valet föll därför på att låta barnen

och ungdomarna göra teckningar.

Instruktionen var att rita en bild om en

upplevelse av idrottande från sitt eget

hemland. Utifrån dessa teckningar förde

vi sedan samtal utifrån varje barns

språkliga förutsättningar, för att få en

större förståelse för barnens tankar. Att

använda den här metoden för datainsamling

är inte enbart en praktisk fråga, det är

också en fråga om att hitta outtalade

innebörder (11). Målning kan fungera som

en metod för att komma åt den tysta

dimensionen och att göra teckningar kan

vara en väg att ge form åt någons levda

erfarenhet (11). Det är centralt att betona

vad man tänkte när man ritade, inte vad

man har ritat (12). Det är alltså tanken

eller uttrycket av den levda erfarenheten

som är det viktiga att fånga, inte själva

motivet. Totalt deltog 20 barn i studien, i

”Minoritetselever har

sällan möjlighet att

påverka idrottsämnets

innehåll och om de får

den möjligheten kan

andra elever bli upprörda.”

två grupper om tio. Den stora utmaningen

var det språkliga, vissa barn hade goda

kunskaper i svenska medan andra inte

hade hunnit så långt. I ett par fall fick ett

barn tolka åt ett annat och i några fall fick

vi använda engelska. Analysen av teckningarna

och de tillhörande kommentarerna

belyste meningen av de upplevelser

som barnen gett form genom sina teckningar.

Under analysen betraktades

teckningar och kommentarer som en

helhet. Genom analysen växte olika

kvalitéer fram, med både likheter och

skillnader, och så småningom kunde tre

teman träda fram: Idrott som glädje,

idrott som formell aktivitet och idrott

som åskådararena. Dessa tre teman visar

tre olika former av idrott. De globala

idrottsaktiviteterna har ett gemensamt

regelsystem som styr utförandet, vad som

är möjligt och inte möjligt att göra inom

aktiviteten, det rum som aktiviteten

bedrivs i och den enskilda individens

22 svensk idrottsforskning 2/2011


handlingsutrymme. Samtidigt visar

bilderna också exempel på idrottens

lokala nationella karaktär i form av lekar

med nationell särprägel. Vi presenterar en

bild per tema, och lyfter även fram några

kommentarer rörande andra bilder än de

presenterade.

Idrott som glädje

Det första temat karakteriseras av det

glädjefulla och informella. Deltagarnas

ansikten är leende, det finns en relation

mellan deltagarna och mellan deltagarna

och idrottsmaterialet, som bollar och mål.

Det verkar finnas ett kreativt lekfullt

moment i idrottandet. Det material som

används är antingen aktivitetsspecifikt

men det kan också vara material av mer

lokal karaktär. Det finns inget formellt

rum för idrottandet, i form av en avgränsad

spelplan där aktiviteterna bedrivs.

idrott tillsammans och leken formas av de

rörelsemöjligheter som uppstår, inte av de

regler som en viss idrottsaktivitet har

ställt upp. Kroppen blir ett subjekt som

tar vara på de möjligheter som finns i

relation till andra barn och ungdomar.

Idrott som formell aktivitet

De bilder som visar Idrott som formell

aktivitet, karakteriseras av ett annat

allvar. Ansiktena har inget uttryck alls,

eller ett väldigt neutralt uttryck. Munnarna

är raka. Rummet är skisserat som

en idrottsarena, avgränsad med linjer och

de attribut som hör till planen. Personerna

på spelplanen är utspridda, men

utan synlig relation mellan varandra.

Barnens kommentarer handlar ofta om att

Kommentarerna till bilderna beskriver en

aktivitet som inte styrs av formella regler.

”Jag spelade ett bollspel tillsammans med kompisar

– jumbering. Vi gjorde lag själva, spelade mellan

husen och överallt. Man skulle träffa kapsyler med

en boll, det var ett spel vi kommit på själva. Jag

brukade också spela fotboll med kompisarna, det var

roligt i regnet.” (Pojke från Indonesien)

Spontan idrott organiserad på egen

hand var vanligt förekommande i teckningar

och beskrivningar.

”Jag spelade mycket fotboll, tillsammans med min

kusin och hans kompisar. Vi spelade mot andra

killar, men inte i något lag, vi hade ingen tränare.

Det är roligt att göra mål.” (Pojke från Zambia)

Aktiviteterna har likheter med den

spontanidrott som var en vanlig form av

idrottsutövande i Sverige under idrottsrörelsens

utveckling till den organiserade

massrörelse den är i dag. En tolkning av

temat Idrott som glädje, är att flera av

dessa nyanlända barn och ungdomar har

begränsad erfarenhet av organiserad

idrott, så deras erfarenheter baseras på

vad de kan göra själva på skolgården och

på fritiden. I det här temat framträder

kroppsligheten som spontan och

utsprungen ur den aktivitet som barnen

själva skapar. Pojkar och flickor kan leka

det finns en viss press inbyggd i aktiviteten.

De aktiviteter som tecknas är ofta

stora globala idrotter. När barnet träder in

på den idrottsliga arenan så tilldelas det

en viss roll att spela, som anfallare

försvarare eller målvakt. Barnets idrottsliga

identitet skapas av den roll som ska

spelas på planen. Relationerna mellan

medspelarna är mer formaliserad och på

flera bilder står barnen formellt uppställda.

Aktiviteten finns bestämd i

bilderna och barnet går med fullt allvar in

för att utföra den roll som det har tilldelats.

En tolkning av det här temat där

idrott präglas av ett större allvar och

högre förväntningar är att det kroppsliga

framträder som ett objekt som ska

bemästra en viss rörelse. Belöningen

ligger utanför själva rörelseglädjen.

Bild 1. Teckning av pojke

från Indonesien

2/2011 svensk idrottsforskning 23


“Jag är sjuk. Jag har aldrig lekt eller idrottat. Det här

är ett fönster.” (Flicka från Somalia)

De här flickorna har ingen möjlighet att i

idrottskläder få erfara sin rörelseglädje, få

erfara kroppen som ett subjekt. Exponeringen

av kroppen är det som avskräcker,

inte själva rörelsen eller aktiviteten.

“Flickorna får inte spela fotboll eller vara med. Vi får

vara med och springa 400 meter. Det är inte bra med

korta shorts, det får inte hon göra. Här i Sverige har vi

idrott.” (Flicka från Somalia)

Bild 2. Teckning av flicka från Thailand

”Vi hade basket, fotboll och friidrott i skolan. Det var

rätt roligt, men ibland för mycket press.” (Flicka

från Thailand)

Barnen känner press men det är roligt

att göra mål och vinna.

”Jag spelade basket och ishockey…vi spelade i ett

lag. Det är roligt när man vinner…”

(Pojke från Ryssland)

Den här begränsningen gör att de blir

åskådare de står bredvid och tittar på när

de andra idrottar och att gå in i en idrottsförening

verkar avlägset. Vi inkluderas eller

exkluderas i gemenskaper genom vår

kroppslighet (13). Den kroppsliga begränsningen

som de här flickorna erfar kan

påverka möjligheten att bli en del av

kulturen i det nya hemlandet där kroppskulturen

är så utbredd, både utifrån

utseende, hälsa och fritidssysselsättning

(14).

Bild 3. Teckning av flicka från Somalia

Idrott som åskådararena

Temat Idrott som åskådararena har

också en viss anknytning till den globala

idrotten, men idrotten är något som andra

håller på med. Flickor får inte delta i

idrott och de är medvetna om det. Flickor

kan inte visa sig i så lite kläder som flickor

har när de idrottar i Sverige. Flickornas

möjlighet att uppleva den idrottsliga

livsvärlden blir därför begränsad.

Avslutande reflektioner

Idrott erfars som tre olika teman i den här

studien. I de fall där det är internationellt

välkända idrottsaktiviteter som är förebilden

för begreppet idrott, så är aktivitetsattributen

i form av mål, bollar, klubbor

desamma i alla tre teman, men barnens

upplevelser är olika. Det tycks som om

inträdandet på en spelplan med uppritade

linjer ger aktiviteten dess kroppsliga

karaktär. Spelplanen förändrar relationen

till aktiviteten, till kamraterna och till sin

egen kroppslighet. Kroppen på idrottsplanen

blir mer ett verktyg för att nå framgång

än ett subjekt, en möjlighet till en kroppsupplevelse

fylld av kreativitet och lek. Det

kroppsliga kan sägas vara överexponerat i

det västerländska samhället och inom

idrottsrörelsen medan det kroppsliga inom

andra kulturer är mer reglerat och nedtonat

(14). Det ger andra kulturella uttryck, som

inte behöver vara ett hinder för deltagande,

men som det är viktig att vara öppen inför

när man som ledare möter barn från olika

kulturer.

Idrott som global företeelse har ett

regelsystem som barnen verkar vara

medvetna om och det kan upplevas enklare

att träda in i en roll som bestäms av spelet

24 svensk idrottsforskning 2/2011


och försöka spela den rollen så bra som

möjligt. Det som kallas spontanidrott

kräver mer av kommunikation och

förhandlande av regler, vilket förutsätter

en annan typ av lärande, en viss kommunikativ

förmåga som kanske är svårare att

åstadkomma.

Det är också rimligt att anta att de tre

teman som framträder i den här studien

också skulle framträda i en studie med

barn från en traditionellt svensk bakgrund.

Vissa ”svenska barn” föredrar spontanidrott

framför att idrotta i förening. Från

att spontanidrotten var nästan borta

under 1980-talet växer den idag, men

under delvis nya former (15). I Sverige

finns arenor som är öppna för allmänheten

där människor promenerar, springer,

skateboardar. Idrott som formell aktivitet

genom deltagande i idrottsföreningar är

den vanligaste fritidsaktiviteten för barn

och ungdomar i Sverige. Det är självklart

att vara med och deltagaren behöver inte

ha speciellt höga idrottsliga ambitioner

för att delta. Det finns också barn utan

invandrarbakgrund som är åskådare till

idrott, som varken deltar i spontan- eller i

föreningsidrott. Anledningen är kanske

inte kulturell/religiös, utan kulturell/

samhällelig/kommersiell. Det kan exempelvis

handla om kroppsliga ideal eller

ekonomiska förutsättningar.

Det är överensstämmelsen, att samma

tema kan framträda oavsett kultur, som är

Om barns rättigheter i idrotten:

För barnets bästa

– en antologin om idrott ur ett barnrättsperspektiv

förrädisk. För de bakomliggande orsakerna

till varje tema varierar och individerna

behöver mötas på olika sätt för att ett

deltagande ska vara möjligt. Det är de

bakomliggande orsakerna som idrotten

måste förstå och kunna hantera om den

ska leva upp till sitt uppdrag och sin

önskan att vara tillgänglig för alla.

Idrott är en företeelse som nyanlända

barn och ungdomar har erfarenhet av och

som därför kan vara en viktig gränsyta

mellan dem och den nya omgivningen.

Förståelsen av de hinder och de möjligheter

som de kulturella erfarenheterna ger är

viktiga, för att skapa en mötesplats där alla

barn och ungdomar kan delta. En öppenhet

och villighet att förändra det som av

tradition ses som svensk idrottsrörelse kan,

som Peterson (2) lyfter fram, berika den

svenska idrottsverksamheten. Det kräver

en känslighet från dem som representerar

idrotten så att den givna maktordningen

som Lundvall beskriver kan undvikas (10).

Den här studien är ett första försök att

fånga de kulturella erfarenheterna hos

barn som nyligen anlänt till Sverige.

Metoden vi valt för denna studie har både

förtjänster och brister och det finns

utrymme för att förfina den, inte minst för

att överbrygga språksvårigheterna. Vi

ämnar återkomma till några av barnen för

att fördjupa förståelsen av deras erfarenheter.

Nästa steg i projektet blir att studera

föreningsledares och föräldrars syn på

idrott.

NY

BOK!

Referenser

1. Rizvi, F. Discourse: Studies in

the Cultural Politics of Education.

2009. 30(3): 253-268.

2. Peterson, T. Idrotten som integrationsarena

I: Rydstad,G. &

Lundberg,S. Att möta främlingar.

(red). Lund: Arkiv. 2000.

3. Eriksen, T. H. Rötter och

fötter. Identitet i en föränderlig

tid. Nora: Nya Doxa. 2004.

4. Fundberg, J. I: Föreningsliv,

makt och integration: rapport

från Integrationspolitiska maktutredningens

forskningsprogram.

2004. 261-288.

5. Norberg, J. R. Idrott och integration.

En kunskapsöversikt.

Stockholm: Riksidrottsförbundet.

2002.

6. Larsson, B. Ungdomarna och

idrotten. Diss.Stockholms universitet.

2008.

7. Carlsson, R. Etnicitet och

kulturell mångfald inom föreningsidrotten.

Handslagsrapport

2007:3.

8. Fundberg, J., Pripp, O. Idrottens

mittcirkel. Handslagsrapport

2007:7.

9. Larsson, H., Svender, J. Som

hand i handsken. Handslagsrapport

2007:12.

10. Lundvall, S. Handslagets

Speciella insatser med inriktning

mot mångfald och integration.

Handslagsrapport 2007:13.

11. van Manen, M. Reserarching

lived exprerience. London

(Canada): The Althouse Press.

1997.

12. Hertting, K., Alerby, E. The

International Journal of Learning.

2009.16:633-648.

13. Shilling, C. The Body and

Social Theory. London: Sage

publications. 2003.

14. Engström, L-M. Idrott som

social markör. Stockholm: HLS

förlag. 1999.

15. Engström, L-M. Svensk

Idrottsforskning. 2004. 4:10-15.

Kontakt

Inger.karlefors@pedag.umu.se

krister.hertting@ltu.se

Läs om internationell forskning, selektion,

synen på tävlan, kön, funktionsnedsättning,

behov av fysisk aktivitet, hälsorisker,

rätten att uttrycka sina åsikter och

bli lyssnad på, rätten till fritid och om

barnkonventionens möjligheter.

Beställ på:

www.idrottsbokhandeln.se

För barnets bästa

En antologi om idrott

ur Ett barnrättspErspEktiv

2/2011 svensk idrottsforskning 25


Forum för barn-

Forum för barnoch

ungdomsidrott

och ungdomsidrott

13-15 oktober i Malmö

Ett forum, två konferenser, tre dagar

13-15 oktober i Malmö

Konferens 1

Idrott för barnets bästa

Konferens 2

Utvecklingsmodeller för

barn- och ungdomsidrott

Vi bjuder in till ”Forum för barn- och

ungdomsidrott”, som innehåller två konferenser

under tre dagar. De två konferenserna tar sin

utgångspunkt i FN:s konvention om barnets

rättigheter och hur idrottsrörelsen kan

bli ännu bättre på att möta de krav och

förväntningar barn och ungdomar kan

och bör ställa på verksamheten.

MÅLGRUPP: Forskare,

förtroendevalda, föreningsledare

och anställda inom idrottens

organisationer som är

berörda av barn- och

ungdomsidrottsverksamhet.

Forumet vänder sig också till lärare i

idrott och hälsa samt personer som verkar

i kommuner, landsting, andra organisationer med

ett brett intresse för barn- och ungdom

1 svensk idrottsforskning 2/2011


KONFERENS I:

Idrott för barnets bästa

Arrangörer: Centrum för idrottsforskning och Riksidrottsförbundet

Torsdag 13 oktober

10.30 Inledning,

Per Nilsson, ordförande CIF och Karin Mattsson-Weijber, ordförande RF

11.00 Vad innebär ett barnrättsperspektiv på idrotten

Centrum för idrottsforskning har i uppdrag av regeringen att följa upp statens idrottsstöd. Johan R

Norberg presenterar resultaten från 2010 års fördjupningstema om barnrättsperspektivet i idrotten

och förtydligar vad det innebär att se idrotten utifrån barnets bästa.

Johan R Norberg är docent i idrottsvetenskap och utredare hos Centrum för idrottsforskning.

12.00 Lunch

13.30 Gör unga delaktiga!

Mats Trondman är en välkänd barn- och ungdomsforskare och uppskattad föreläsare. Efter

studien Unga och föreningsidrotten presenterar han nu nya resultat om ungas delaktighet i

föreningsidrotten och hur den kan öka.

Mats Trondman är professor i kultursociologi vid Linnéuniversitet.

15.00 Fika

15.30 Barnets rättigheter enligt barn, ledare och föräldrar

Inger Eliasson och Karin Redelius forskar båda kring barns rättigheter inom idrotten. Tillsammans

presenterar de hur synen på barns rättigheter och behov kan skilja sig åt beroende på om man är

barn, förälder eller ledare.

Inger Eliasson är filosofie doktor i pedagogik vid Umeå universitet.

Karin Redelius är docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

16.30 Sammanfattning och diskussion.

Fredag 14 oktober

08.30 Summering gårdagen.

09.00 Med udden mot idrottens selektionssystem

Tomas Peterson har följt en grupp fotbollsspelare födda 1984 från födseln till 25 års ålder

och är kritisk till barn- och ungdomsidrottens selektionssystem. Med utgångspunkt i en ny

uppföljningsstudie diskuterar han kring statens två nya mål för stödet till idrotten: barnperspektivet

och elitstödet.

Tomas Peterson är professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola.

Att finna och utveckla talang – en studie av 16 specialidrottsförbund

Hur ser SF:ens selektionssystem ut idag Är de effektiva Finns det skäl att fundera över mera

individanpassade talangsystem Det är några av de frågor som PG Fahlström diskuterat med

företrädare för 16 specialidrottsförbund och som han nu presenterar i RF:s FoU-studie.

Per Göran Fahlström är universitetslektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö.

10.30 Fika

11.00 Avslutning och diskussion

Paneldebatt med inslag från forskare och SF-representanter. Sammanfattning och avslutning

konferens ”Idrott för barnets bästa”.

KONFERENS II (14-15 oktober):

Framtidens barn- och ungdomsidrott

– utvecklingsmodeller för att behålla fler längre.

Arrangörer: Riksidrottsförbundet & Malmö IdrottsAkademi

Mer information hittar du på CIF:s webbsida:

www.centrumforidrottsforskning.se

2/2011 svensk idrottsforskning 2


Elitcoacher lär av varandra

Mentorskap, nätverk för coacher och observation av andra coacher,

tillsammans med formell utbildning, kan vara en fruktbar väg för att

utveckla ledarskapet inom idrott. Det framkommer i en studie av tolv

coacher på elitnivå.

Claes Annerstedt

Professor i kroppsöving og

pedagogikk vid Norges

Idrettshögskola (NIH)

F r å n u t b i l d n i n g s f o r s k n i n g vet vi att

läraren är den enskilt viktigaste faktorn

för att lärande ska uppstå i en lärandesituation

(1). Lika entydiga resultat finns

inte inom coachingforskning, men det

finns ingenting som tyder på att det skulle

vara annorlunda inom detta område.

Under senare år har också coachens roll

som pedagog betonats allt mer (2). Cain

uttrycker tydligt hur han ser på coachens

yrkesroll: ”The best coaches are good

teachers” (3). Särskilt i lagidrottssammanhang

framhålls numera också coachens

allt större betydelse för att skapa framgång

och dennes förmåga att bygga ett

vinnande lag sätts hela tiden skoningslöst

på prov.

I en studie där jag låtit coacher på

elitnivå reflektera kring sitt ledarskap

framkom intressanta tankar kring utbildning

och ledarskapsutveckling (4). Det

övergripande syftet med studien var att

belysa framgångsrikt idrottsledarskap på

elitnivå och hur coacherna karaktäriserar

det egna ledarskapet. Studien i sin helhet

belyser idrottsledarnas bakgrund, deras

ledarskapsfilosofi, vad som driver dem,

hur de ser på frågan om det finns något

typiskt svenskt ledarskap samt hur de

skulle vilja utveckla idrottsledarskapet

framöver. I denna artikel ska jag enbart

redogöra för coachernas tankar kring

ledarskapsutveckling och frågor kopplade

till utbildning och det egna lärandet.

Intervjuer med tolv coacher

Genom intervjuer i samtalsform fick tolv

coacher på yttersta elitnivå i Sverige

utveckla sin syn på ovan nämnda teman.

Intervjuerna kan betecknas som semistrukturerade,

det vill säga de var ickestandardiserade,

delvis strukturerade och

utformades som ett samtal mellan mig och

respektive intervjuperson (5). Jag gjorde i

förväg upp en intervjuguide som vägledning

för mina intervjuer, men frågorna ställdes

inte i samma ordning och på samma sätt till

alla intervjupersoner utan berodde på hur

samtalet utvecklades. Alla intervjuerna

spelades in på band och transkriberades

ordagrant och det var dessa utskrifter som

utgjorde utgångspunkt för den kvalitativa

analysen.

Samtliga coacher i studien har under

flera år varit verksamma på högsta nationella

nivå i Sverige och där rönt stora

framgångar resultatmässigt. I stort sett

samtliga har också på något sätt bedrivit

coaching i en mer internationell miljö och

dessutom varit verksamma som förbundskaptener.

Hur utvecklar man sitt ledarskap

Samtliga tolv coacher i studien uttryckte en

stark önskan att utveckla sitt ledarskap och

gav en tydlig bild av att vara nyfiken,

sökande och att genomgående vilja pröva

nya saker. ”Man blir aldrig färdigutbildad”,

var ett gemensamt tema. Att lära av erfarenheter

och tidigare misstag liksom en

önskan om att få input från medarbetare,

var typiskt för gruppen. När det gäller

kompetensutveckling framhöll coacherna

att de läser mycket litteratur inom det egna

fältet, går allehanda kurser och diskuterar

sitt ledarskap med andra tränare eller

personer som de har förtroende för inom

fältet.

Utbildningsbakgrunden bland coacherna

i undersökningsgruppen var skiftande och,

ur ett internationellt akademiskt perspektiv,

inte särskilt gedigen. Samtliga coacher

28 svensk idrottsforskning 2/2011


Mentorskap – en outnyttjad resurs

Ett annat sätt att utveckla ledarskap och

coachingutbildningar är att införa någon

form av mentorskap kopplat till den egna

verksamheten som coach. Flera coacher i

undersökningsgruppen framhöll att de

genom åren lärt sig mycket av att studera

andra coacher som de på olika sätt fått

möjlighet att följa. De framhöll också att

det borde göras mer systematiskt och som

en obligatorisk del av dagens coachinguthade

emellertid genomgått, eller själva

medverkat i, idrottsrörelsens egna

stegutbildningar och också deltagit i

kurser utomlands inom den egna idrotten.

Sett ur det perspektivet hade de en

god utbildningsbakgrund, men det var

enbart en minoritet i gruppen som även

skaffat sig en akademisk (idrotts-)

examen. Däremot hade samtliga en

omfattande idrottslig bakgrund att hämta

erfarenheter från, även om den idrottsliga

karriären såg olikartad ut.

De tolv coacherna i studien sade sig

vara relativt nöjda med den utbildning

som de fått genom åren via idrottsrörelsen

och det egna förbundet, men de hade

också en hel del idéer för hur denna

internutbildning kan utvecklas och bli

ännu bättre. De uppskattar framför allt

de gemensamma träffar som Sveriges

Olympiska Kommitté arrangerar. Där har

de kunnat diskutera ledarskapsfrågor och

utbyta tankar och idéer över disciplingränserna,

det vill säga mellan olika

idrotter.

Coacherna tycker däremot att dessa

träffar borde hållas mera regelbundet och

styras mer mot strukturerade diskussioner

kring specifika teman och de vill

gärna att någon håller i diskussionerna

och dokumenterar dem. Detta var idéer

som flera coacher i studien förde fram

dels som ett sätt att förbättra coachingut-

bildningen, dels som ett sätt att utveckla

den egna coachingprocessen. Coacherna

är definitivt för möjligheten till större

erfarenhetsutbyte med andra coacher och

mellan olika idrotter.

Det tycks finnas ett stort behov av att få

sitta ner och reflektera kring ledarskap

tillsammans med andra kompetenta

personer, och coacherna framhåller att

det skulle kunna vara en utmärkt form av

kompetensutveckling. Forskning har

också visat att det finns ett stort värde i att

coacher på elitnivå får lära av varandra

genom formella och informella samtal och

observation (6). Föreliggande studie

verifierar denna bild och många av

coacherna i undersökningsgruppen

framhåller att just erfarenhetsutbyte är

den bästa formen av kompetensutveckling,

men att det bör genomföras på ett

strukturerat sätt.

Damallsvenskans tränare

samlade på årets upptaktsträff i

Stockholm. Ett tillfälle att utbyta

erfarenheter med sina kolleger.

Bakre raden: Mikael Fahlén,

Örebro, Jörgen Petersson,

Linköping, Tino Katsoulakis,

Hammarby, Hans Prytz, Jitex,

Patrik Eklöf, Djurgården och

Elisabet Gunnarsdóttir,

Kristianstad. Främre raden:

Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/

Göteborg, Stefan Fredriksson,

Tyresö, Staffan Thorstensson,

Dalsjöfors, Martin Sjögren,

Malmö, Joakim Blomqvist,

Umeå och Peter Grundström,

Piteå.

2/2011 svensk idrottsforskning 29


Referenser

1. Hattie J. Visible learning. A

synthesis of over 800 metaanalyses

relating to achievement.

New York: Routledge. 2006.

2. Jones R. L. (Ed) The Sports

Coach as Educator: Re-conceptualising

sports coaching. London:

Routledge. 2006.

3. Cain N. Question time for

the coaches: the six men plotting

their counties fortunes on

the best and worst of their jobs.

The Sunday Times, February 8

(Sports section), 19.

4. Annerstedt C. Framgångsrikt

ledarskap inom elitidrott. IPDrapporter

2006:03. Göteborgs

universitet: Institutionen för

pedagogik och didaktik. 2006.

5. Kvale S. & Brinkmann S. Den

kvalitativa forskningsintervjun.

Lund: Studentlitteratur. 2009.

6. Jones R. L. m.fl. Sports coaching

cultures: from practice to

theory. London: Routledge.

2004.

7. Bloom G. A. m.fl. International

Journal of Sport Psychology.

1998, 29:267-281.

8. Cushion C. J. Mentoring: Harnessing

the Power of Experience.

In: R. Jones, (ed.), The Sports

Coach as Educator: Re-Conceptualising

Sports Coaching. London:

Routledge. 2006: 128-144

9. Sfard A. Educational

Researcher, 1998, 4-13.

10. Wright T. m.fl. Physical Education

and Sport Pedagogy 2007:

2, 127-144.

Kontakt

claes.annerstedt@nih.no

bildningar.

Flera forskare propagerar för att just

mentorskap från mera erfarna coacher

bidrar till kunskapsutveckling och att

strukturerade och formaliserade mentorprogram

bör bli en del av en formaliserad

coachingutbildning (6,7,8). Wright, Trudel

& Culver menar att mentorskap bör

betraktas som ett lärandesamtal, det vill

säga en strukturerad professionell dialog

där den lärande successivt tar alltmer

ansvar (9). Mentorskapet innebär, enligt

mitt sätt att se det, en formaliserad

relation som bygger på ömsesidigt förtroende

med syftet att utveckla kunskap och

”Utbildningsbakgrunden

bland coacherna i

undersökningsgruppen

var skiftande och, ur ett

internationellt akademiskt

perspektiv, inte

särskilt gedigen.”

tillit med den professionella dialogen som

medel. Mentorskap bör byggas in i alla

svenska coachingutbildningar och skulle

dels innebära en reell kvalitetshöjning,

dels att naturliga broar byggs mellan teori

och praktik.

Idrott och högskola i samarbete

Andra konkreta idéer som förs fram i

studien är att förbund och högskolor

borde samarbeta bättre kring utbildningsfrågor

och att ett sådant samarbete borde

vara till gagn för bägge parter. Ett samarbete

mellan idrottsrörelse och högskolor

har visserligen börjat växa fram, men det

går relativt trögt och det behövs åtgärder

från båda parter för att detta ska utvecklas

ytterligare. Trögheten beror dels på att

akademiska utbildningar inom idrottsområdet

är förhållandevis nystartade i

Sverige, dels på att den svenska idrottsrörelsen

inte aktivt arbetat för att idrottsledare

faktiskt ska ha en akademisk idrottsutbildning.

Istället har idrottsrörelsen

slagit vakt om sina egna, relativt korta

internutbildningar (de så kallade stegutbildningarna

och folkhögskoleutbildningarna)

som inte har något större värde sett

ur ett ”civilt” perspektiv. Ska man kunna

utveckla utbildningar på idrottsområdet

ytterligare – och inte minst coachingutbildningar

– så måste det till ett bättre

samarbete mellan högskolor och idrottsrörelse

och en starkare vilja att göra något

unikt och bra tillsammans.

Wright, Trudel & Culver sammanfattar

sin studie ”Learning how to coach” med

att coachingutbildning bör bygga på att

man kombinerar ett ”tillägnande-perspektiv”

med ett ”deltagande-perspektiv” (9,10).

Det innebär att storskaliga coachingutbildningar,

clinics, litteraturstudier

etcetera, där man relativt passivt tillägnar

sig forsknings- och erfarenhetsbaserad

kunskap, bör kombineras med att man

själv är aktiv och söker kunskap och

interagerar med andra coacher genom

mentorskap och mer eller mindre formella

diskussioner kring coaching. I

praxis innebär det att coachutbildning bör

kombinera akademisk utbildning med

praktiknära och erfarenhetsbaserad

kunskap från fältet, det vill säga att

universitet och förbund samarbetar kring

utbildning av coacher, där båda är beroende

av varandra.

Avslutningsvis kan konstateras att

ledarskapsutveckling i hög utsträckning

bygger på reflektion och utvärdering av

pågående verksamhet och att coacherna

därmed får olika former av feedback på

sättet att coacha. Samtliga coacher i

föreliggande studie säger att de på något

sätt utvärderar sin verksamhet, men det

tycks ske relativt ostrukturerat och här

finns en stor förbättringspotential.

Utvärdering är ett relativt enkelt sätt att

starta en reflektionsprocess och därmed

ett utmärkt sätt att utveckla sitt ledarskap.

Det är vidare viktigt att den kunskap som

finns bland coacher ute på fältet verkligen

struktureras och dokumenteras. Det

skulle kunna starta med att coacherna blir

bättre på att utvärdera och dokumentera

den egna verksamheten.

Mentorskap, nätverk för coacher,

observation av andra coacher – tillsammans

med en formell utbildning och ett

reflekterande kring det egna ledarskapet

– tycks vara en fruktbar väg att utveckla

ledarskapet inom idrott. Ett bättre

samarbete mellan högskolor och idrottsrörelse

kring utbildningsfrågor måste

också till för att idrottsledarskapet ska

utvecklas framöver.

30 svensk idrottsforskning 2/2011


Vem bryr sig om coachen

Idrottare påverkas negativt av en stressad och utmattad coach. Trots

det negligeras oftast coachens situation. Allt fokus riktas i regel mot

idrottarens välbefinnande. Det här är ett upprop till praktiknära forskning

för att belysa elitcoachens arbetssituation med avseende på hur

graden av välbefinnande påverkar coachens förmåga.

U l f Ka r l s s o n v a r förbundskapten för

det svenska friidrottslandslaget under en

fantastiskt framgångsrik period år 2001-

2004. ”Mår du bra så coachar du bra” är i

sin enkelhet en träffsäkert formulerad

självreflektion som Ulf Karlsson ofta

förmedlar. I ett vetenskapligt sammanhang

är det dock endast att betrakta som

en intressant och spännande anekdot.

Dessvärre saknas det forskning som

verifierar och belyser sambandet mellan

coachens välbefinnande och prestation.

Den praktiska idrotten ägnar inte heller

särskilt stor uppmärksamhet åt att främja

coachens fysiska hälsa och subjektiva

välbefinnande. Samtidigt visar fler

vetenskapliga studier att engagerade

idrottscoacher riskerar att utveckla ett

tillstånd av kronisk utmattning och ohälsa

(1). Att vara coach på elitnivå innebär i

regel ett stort engagemang med många

resdagar, få semesterdagar och ett arbete

där arbetstiden saknar gränser. Den

primära uppgiften handlar om att coacha

idrottsutövarna, men en huvudcoach ska

även koordinera insatserna och sätta

ramarna för övrig personal i ledarstaben.

Ytterst vilar dessutom ansvaret för det

idrottsliga resultatet på coachens axlar

som förväntas ta sitt ansvar internt

gentemot föreningsstyrelsen och externt

mot medier och sponsorer. Reflektera en

kort stund över vad höga poäng på

självskattningskalan till höger kan innebära

för din hälsa och ditt välbefinnande

Stora mästerskap fyllda med stress

Stora internationella mästerskap är

förknippade med orealistiska prestationskrav

och omfattande stress. Inför årets

världsmästerskap på hemmaplan i

längskidor fick storfavoriten Peter Northug

frågan om vad som skulle hända i

Norge om han inte tog något guld i Holmenkollen.

Northugs svar, ”nackskott eller

landsförvisning”, säger något om de krav

han upplevde från hela det norska folket.

De Olympiska spelen arrangeras vart

fjärde år och är till sin natur ett unikt

mästerskap på många sätt. Det unika och

annorlunda innebär också att många

uppfattar de Olympiska spelen som det

mest utmanande och krävande tävlingstillfället.

Till följd av alla de krav som finns

inom elitidrottens värld är numera mentala

föreberedelser en grundläggande och

viktig strategi för många idrottare. Syftet

med det idrottspsykologiska stödet har

primärt varit att öka prestationsförmågan,

men på senare tid har det alltmer även

inkluderat insatser för att främja välbefinnandet

hos idrottaren (2,3). Tråkigt nog har

motsvarande insatser som uppmärksammat

idrottscoachens situation varit mycket

begränsade. Det trots att forskningen

rapporterat om att coacher på alla nivåer

drabbas av utbrändhet (utmattningssyndrom)

och trots att coachens och idrottarnas

prestationer kan betraktas som

beroende av varandra (4,5,6).

Hur ofta händer det att...

...du är irriterad hemma på grund av att ditt jobb är

krävande

…dina arbetsplikter gör det svårt för dig att slappna av

hemma

...din arbetstid kommer i konflikt med ditt privatliv

...när du kommer hem från ditt jobb har du slut på energi och

orkar inte göra de saker du egentligen tycker om att göra

...ditt jobb tar din tid som du egentligen skulle vilja ha

tillsammans med din partner/familj/vänner

Självskattningsskala.

Aldrig

1

Göran Kenttä

Gymnastik- och idrottshögskolan,

Stockholm

Ibland

2

Ofta

3

Alltid

4

2/2011 svensk idrottsforskning 31


André Villas-Boas har just vunnit

Europa League med sitt Porto. Den

omskrivne 33-åringen är den yngste

coachen någonsin som vunnit en

europeisk cuptitel i fotboll. Engelska

Chelsea är nästa arbetsgivare för

”den nye Mourinho”.

En intensiv relation

Relationen mellan coach och idrottare

anses vara den mest intensiva och

krävande relationen inom idrottsvärlden.

En relation som karaktäriseras av att

coachens och idrottarens känslor, tankar

och beteenden är ömsesidigt beroende av

varandra (7). Coachens viktigaste uppgift

är att optimera prestationspotentialen för

varje enskild idrottsutövare vid rätt

tidpunkt. Denna, coachningens kärna, är

intimt beroende av samspelet mellan

coach och idrottare. Ett samspel som kan

vara både funktionellt och önskvärt

respektive dysfunktionellt och icke

önskvärt. Tidigare forskning har visat på

ett samband mellan nivån av utmattning

hos idrottscoachen, coachens beteende

och idrottsutövarnas psykologiska

gensvar. Två studier har visat att idrottsutövare

påverkas negativt av en stressad

och utmattad coach (8,9). Det vore logiskt

med ett omvänt scenario, vilket skulle

innebära att en coach som mår bra

påverkar sina idrottare på ett positivt sätt

genom att spilla över sina funktionella

positiva emotioner. Dessvärre finns ännu

inga publicerade studier som undersökt

sambandet mellan coachens välbefinnande

och prestationsnivån hos idrottsutövaren.

Att må bra och coacha bra

En mindre enkätstudie med svenska

olympiska coacher (6 kvinnor och 31 män)

gjordes med syfte att undersöka coachens

situation med avseende på upplevelser av

välbefinnande och optimal coachning,

samt potentiella strategier för att nå dessa

tillstånd. Coacherna beskrev kännetecken

för de inre tillstånd som de upplevt när de

mått som bäst och coachat som bäst.

Följande kategorier identifierades: emotionell

upplevelse (glad, lycklig), social känsla

(i harmoni med laget och med partner, en

känsla av tillit till laget), fysisk känsla

(avslappnad, utvilad, full av energi,

vältränad), samt kognitiv känsla (mentalt

välförberedd, engagerad, en positiv

utmaning, motiverad, trygg, rofylld i

sinnet). Coacherna beskrev även sina

främsta strategier för att uppnå ett önskvärt

tillstånd. Det var en relativt stor

variation mellan de strategier som uppgavs.

Mental förberedelse i form av

planering var den mest förekommande

strategin. Mindre vanliga strategier var: att

ta hand om sig själv, att säkerställa att

familjen mådde bra, att utföra återhämtningsaktiviteter

för att känna sig utvilad,

positivt tänkande, meditation, målsättningsarbete,

samt att leva ett välbalanserat

liv i alla områden. En coach sa: ”jag har

tyvärr inga strategier som hjälper mig att

nå önskvärda känslomässiga tillstånd” (10).

Framtida forskning

Sammantaget finns det goda skäl till att

efterfråga och initiera praktiknära forskning

som belyser coachens situation med

avseende på positiva emotionella tillstånd,

välbefinnande och prestationen. Inom den

allmänpsykologiska forskningen beskriver

Barbara Fredrickson (1998) sin ”broadenand-build-theory”

med utgångspunkt i

upplevelsen av positiva känslor som

sträcker sig längre än en temporär och

kortvarig känsla av lycka (11). Enligt hennes

teori, breddar positiva känslor det mentala

utrymmet för människors tanke- och

handlingsrepertoar (en förbättrad uppmärksamhet

och kognition). Mer konkret,

positiva känslor ”breddar” den kognitiva

32 svensk idrottsforskning 2/2011


”Det vore logiskt med

ett omvänt scenario,

vilket skulle innebära att

en coach som mår bra

påverkar sina idrottare

på ett positivt sätt”

kontexten jämfört med negativa känslor,

vilka förminskar densamma. Regelbundna

upplevelser av positiva känslor bygger

fysiska, intellektuella, sociala och psykologiska

resurser, vilket resulterar i en uppåtgående

spiral mot känslomässigt välbefinnande

(12).

Följande förslag kan tillämpas både som

en praktiskt orienterad intervention

alternativt som praktiknära forskning med

fokus på coachens situation. Processen kan

förenklat illustreras med följande fyra steg.

1. Första steget i processen innebär en

relativt omfattande utbildningsinsats.

Stress och återhämtning behandlas både

teoretiskt och praktiskt ur ett erfarenhetsbaserat

perspektiv inom ramen för

coachens situation. Utbrändhetsproblematiken

diskuteras ingående genom att

belysa orsaker (sårbarhetsfaktorer och

utlösande faktorer) och konsekvenser

(kännetecken samt symptom) med

särskild uppmärksamhet på nedsatt

funktionsförmåga som coach (6). Avslutningsvis

diskuteras värdet av återhämtningsstrategier

som en primär strategi

för att främja ett hållbart ledarskap

baserat på välbefinnandet, vilket samtidigt

förebygger utmattningsproblematik.

Trötthet bör uppfattas som en viktig

signal som uppmärksammar oss på att vi

behöver påfyllnad av energi, vila eller

sömn. Återhämtningsprocessen beskrivs

konceptuellt som en psykosociofysiologisk

process svars syfte är att eliminera

alla nivåer av trötthet och återställa full

vitalitet (13).

2. I nästa steg får coacherna i uppgift att

utforma och börja använda en livsdagsbok.

I den dokumenteras stressfyllda

situationer och återhämtande aktiviteter.

Förutom livsdagboken så administreras

standardiserade självskattningsformulär

som mäter stress och återhämtning var

åttonde vecka. Huvudsyftet med livsdagbok

och självskattningar är att systematisera

självreflektioner och uppmärksamhet

på den egna situationen. Genom att

dokumentera stressande och belastande

situationer samt återhämtande aktiviteter

ökar förutsättningen för att hantera en

pågående psykosociofysiologisk balansakt.

Coacher är i regel tränade i att

systematiskt styra och reglera idrottarens

balans mellan träningsbelastning och

återhämtning.

3. I det tredje steget fördjupas kompetensen

med avseende på funktionella återhämtningsstrategier

med hjälp av modellinlärning.

Syftet är att medvetandegöra

återhämtningsbehovets varierande

karaktär samt att utvärdera effektiva

återhämtningsstrategier inom den

psykosociala domänen.

I samband med ansträngande och påfrestande

perioder nedregleras vanligtvis

återhämtande aktiviteter (en dysfunktionell

återhämtningsstrategi), vilket

dessvärre riskerar att resultera i en

stresskollaps. Därför är det särskilt viktigt

att vara medveten om betydelsen av att

upprätthålla och uppreglera funktionella

återhämtningsstrategier i samband med

ansträngande och kritiska perioder.

4. Under processen organiseras regelbundet

någon form av forum för erfarenhetsutbyte

i mindre grupper. Dessa erfarenhetsutbyten

är att betrakta som viktiga

läraktiveter för att lyfta fram betydelsen

av ett välbalanserat liv. Om en coach

kontinuerligt tillgodoser sina behov av

återhämtning ökar förutsättningarna att

hålla sig själv i mentalt god form för att

kunna utföra väl valda delar ur sin

coachningsrepertoar i skarpa lägen. När

denna insikt förvärvas ökar samtidigt

förutsättningarna för att uppgradera

värdet av återhämtning på ett autentiskt

sätt.

Preliminära resultat med elitcoacher har

visat att denna metod innebär en ökad

uppmärksamhet och förståelse för kroppens

signaler i samband med stress och återhämtning.

Coacherna uppger att det även

resulterat i en ökad förmåga att engagera

sig i funktionella återhämtningsstrategier,

vilket dessutom återspeglats i ett ökat

välbefinnande.

Referenser

1. Hjälm S. m.fl. Journal of Sport

Behavior. 2007. 4:415-427.

2. Gould D. m.fl. The Sport Psychologist.

1999. 13:371-394.

3. Miller P.S. & Kerr G.A. Journal

of Applied Sport Psychology.

2002. 14:140-153.

4. Frey M. The Sport Psychologist.

2007. 21:38-57.

5. Giges B. m.fl. Sport Psychologist.

2004. 18:430-444.

6. Goodger K. m.fl. The Sport

Psychologist. 2007. 21:127-151.

7. Jowett S. & Cockerill I.M.

Psychology of Sport and Exercise.

2003. 4:313–331.

8. Price M.S. & Weiss M.R. The

Sport Psychologist. 2000. 14:391-

409.

9. Vealey R.S. m.fl. Journal of

Applied Sport Psychology. 1998.

10:297-318.

10. Hassmén P. m.fl.

Idrottspsykologi – från teori till

praktik en introduktion. SISU

idrottsböcker. 2009.

11. Fredrickson B.L. Review of

General Psychology. 1998. 2:300-

319.

12. Fredrickson B.L. & Joiner,

T. Psychological Science. 2002.

13:172-175.

13. Kenttä G. & Svensson M.

Idrottarens återhämtningsbok:

fysiologiska, psykologiska, och

näringsmässiga fakta för snabb

och effektiv återhämtning. SISU

idrottsböcker. 2008.

Kontakt

goran.kentta@gih.se

2/2011 svensk idrottsforskning 33


AV CHRISTIAN CARLSSON

Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap

Fler får medalj när

världen kapprustar

Kapprustning är ett ord som vi brukar förknippa med militarism. Men

termen är i dag lika användbar på den internationella elitidrotten. Allt

fler länder investerar ansenliga penningsummor i allt mer avancerade

toppidrottssystem. Resultatet: ett större antal nationer är med och

delar på medaljkakan.

– Ho l l a n d ä r e t t exempel på ett land

som under en längre tid valt att investera

stora summor i sin toppidrott. Och fram

till 2002 ledde det till en markant ökning

av antalet mästerskapsmedaljer. Men

därefter har kurvan planat ut, trots att

investeringarna fortsatt att öka. Detsamma

gäller för Belgien. Det är ett

resultat av att så många länder numera

gör systematiska satsningar på sin elitidrott,

säger Veerle de Bosscher som är

professor vid Vrije universitet i Bryssel

och en av författarna till forskningsrapporten

The Global Sporting Arms Race då

hon presenterar sin forskning under

Centrum för idrottsforsknings konferens

om elitidrott på Bosön.

Hur mäter man egentligen ett lands

framgångar i internationell idrott Om vi

här begränsar oss till olympisk idrott så är

ett vanligt mått hur många procent av det

totala antalet medaljer som tillfaller en

nation. Med den måttstocken kan vi

konstatera att Sverige vid OS i Peking

erövrade 0,5 procent av det totala antalet

tillgängliga medaljer. Motsvarande siffra

för ett land som Kanada var 1,8 procent

och för Italien 2,9 procent. På en annan,

högre, nivå återfinns England med 5,9

procent. Englands systematiska satsningar

inför OS på hemmaplan 2012 har

uppenbarligen varit framgångsrika. The

Global Sporting Arms Race visar att

endast två av de undersökta länderna

– England och Kanada – har ökat sina

medaljandelar. Att det rör sig om två

nationer som tilldelats värdskapet för

sommar- respektive vinter-OS är förstås

ingen tillfällighet. Historien visar att länder

som arrangerar OS också brukar få en

mycket positiv resultatutveckling till följd

av de genomförda satsningarna på elitidrotten.

I den så kallade SPLISS-studien

som utgör grunden för rapporten har

Veerle de Bosscher och hennes medarbetare

analyserat hur ett antal utvalda länder

byggt upp sina elitidrottssatsningar samt

det sportsliga utfallet av de olika modellerna.

Asien på frammarsch

Så vad är då viktigast för att nå framgångar

på de internationella idrottsscenerna Det

övergripande – och kanske även något

nedslående svaret – är ”More money in

equals more medals out”. De nationer som

investerar mest pengar i sina elitidrottssystem

är också de som får det bästa sportsliga

utfallet. Men den allra senaste statistiken

från SPLISS-studien visar att även

hårdsatsande länder numera får acceptera

att ”medaljkakan” delas av allt fler nationer.

Asien – och i synnerhet Kina – är till

exempel på stark frammarsch. Men även

mindre nationer gör sina satsningar och då

ofta på de idrotter där man har bäst

förutsättningar. Dessutom vässas konkurrensen

ytterligare av att den Internatio-

34 svensk idrottsforskning 2/2011


nella Olympiska Kommittén (IOK) och

flera internationella specialidrottsförbund,

som exempelvis FIFA och IAAF,

stödjer den sportsliga utvecklingen i

fattigare länder.

Så vad som är ett framgångsrikt

resultat i en allt hårdare konkurrens kan

förstås alltid diskuteras. Ett något mer

sofistikerat sätt att mäta sportsliga

framgångar på är att ta hänsyn till ett

lands invånarantal och ekonomiska

välfärd. Med dessa parametrar som

riktmärken visar den aktuella forskningen

att Sverige under OS i Aten 2004 presterade

något bättre än vad som kunde

förväntas.

En annan slutsats är att ett lands

traditioner och prioriteringar också har

stor betydelse för vilket det sportsliga

utfallet blir. Sverige bärgade till exempel

4,4 procent av den totala medaljskörden

under OS i Vancouver – att jämföra med

0,5 procent under OS i Peking. Att

Sverige, liksom Norge, har större framgångar

i vinter- än sommaridrotter är

knappast förvånande. Guldruschen under

OS i Aten får väl betraktas som undantaget

som bekräftar regeln.

I SPLISS-studien har hitintills följande

länder medverkat: Kanada, Italien,

Holland, Norge, England samt Belgien

(uppdelat på regionerna Flandern och

Wallonien). I den ”Elitidrotts-pyramid”

som forskarna valt att studera ingår nio

stycken parametrar som alla anses vara

betydelsefulla för utvecklingen av elitidrotten

i ett land. När forskarna frågade

drygt tusen elitaktiva och 250 tränare i de

medverkande länderna om vilka områden

som de ansåg vara de absolut viktigaste

blev svaret följande tre:

– Finansiellt stöd, träningsförutsättningar

och utbildning av tränare. Dessa

tre områden ingick i nästan femtio

procent av svaren. Områden som visade

sig vara svagt utvecklade i de undersökta

länderna var idrottsforskning och talangidentifikation.

Tidigare har stora länder

som Italien och England haft attityden att

”vi stödjer talanger först när de börjar

prestera på topp”. Men på senare år har

den attityden börjat förändras, inte minst

i England som driver ett antal projekt för

talangidentifikation inför OS i London

2012, säger Veerle de Bosscher.

Hon berättar att just England föga

förvånande uppvisar den högsta genom-

snittspoängen på de nio undersökta

variablerna. Lägst poäng erhöll hennes

eget hemland, Belgien.

– Den här kartläggningen har hjälpt vår

(Flanderns) regeringen när de ska värdera

vilka områden som det behövs mer satsningar

på. Ett sådant visade sig vara

karriär rådgivning för elitaktiva. Våra data

visar att såväl selektions- som specialiseringsprocesserna

börjar tidigare i dagens

elitidrott. Den genomsnittliga elitidrottskarriären

har också blivit längre, från 12,6

år 1998 till 17,7 år vid senaste undersökningstillfället

år 2008.

”De nationer som

investerar mest

pengar i sina elitidrottssystem

är

också de som får

det bästa sportsliga

utfallet.”

Den flamländska forskaren Veerle de Bosscher leder SPLISS-studien om olika länders elitidrottssatsningar

och mäter hur framgångsrika de är. Belgien kom sist i jämförelsen med andra starka idrottsnationer.

Möjligen sporrade det landsmaninnan Kim Clijsters till att vinna årets Australian Open.

2/2011 svensk idrottsforskning 35


En spark i baken för ett

aktivare liv

Efter årtionden av inaktivitet fick några patienter i 60-årsåldern fysisk

aktivitet på recept (FaR). Vår studie pekar på att det var ett bra sätt att

hjälpa dem att finna motivation och att ta ett första steg mot ett

aktivare liv.

Jonatan Lindberg

Leg. Sjukgymnast

Johanna Reiz

Leg. Sjukgymnast

Lillemor Lundin-Olsson

Docent i sjukgymnastik

Institutionen för samhällsmedicin och

rehabilitering, Umeå Universitet

Ulrika Aasa

Med Dr i Idrottsmedicin

Institutionen för samhällsmedicin

och rehabilitering, Umeå universitet

I Vä s t e r b o t t e n i n t e r v j u a d e vi under

2010 fyra patienter som fått ett recept på

fysisk aktivitet från sin hälsocentral.

Hälso- och sjukvården har en viktig roll

det gäller att främja fysisk aktivitet,

framför allt eftersom den når de grupper i

samhället som är mest inaktiva. Fysisk

aktivitet på Recept, FaR®, är en arbetsmetod

som används av vårdpersonal för

att motivera och vägleda patienter till ett

aktivare liv. I receptet ingår att förskrivaren

har motiverande samtal med patienten,

stöttar patienten i att lägga upp ett en

plan för ett mer aktivt liv samt kommer

överens med patienten om hur uppföljningen

av receptet ska ske. Till fysisk

aktivitet räknas inte bara träning utan alla

aktiviteter som ökar förbrukningen av

energi i kroppens muskler. Det innebär att

det inte bara är regelrätt träning eller

motion som kan skrivas in i receptet. Det

gäller även rekommendationer som att till

exempel promenera till jobbet eller att ta

hissen istället för trapporna.

Minst en halvtimme fysik aktivitet

I dagens Sverige är det knappast någon

som har missat att man bör vara fysiskt

aktiv om man vill behålla och förbättra sin

hälsa. Folkhälsoinstitutet, FHI, rekommenderar

att man som vuxen bör ägna sig

åt minst 30 minuter fysisk aktivitet om

dagen, i ett tempo som motsvarar en rask

promenad, för att påverka hälsan positivt

(1). Informationen är väl spridd – och

ändå är många inaktiva (2). Vad är det då

som gör att vissa människor har en fysiskt

aktiv livsstil, medan andra förblir inaktiva

Det har visat sig att både psykologiska,

sociala, fysiologiska och miljöbetingade

faktorer på olika sätt kan påverka

människors motivation och möjlighet att

vara fysiskt aktiv (3,4). Till exempel har

social gemenskap och tillgång till frisk luft

kunna motivera till en fysiskt aktiv livsstil.

Däremot kan kroppslig svaghet och

depression bidra till en mer inaktiv

livsstil. FaR-metoden har i flera studier

visat sig leda till att försökspersonerna

ökar sin aktivitetsnivå och därmed ofta

förbättrar sin hälsa och livskvalité (5,6,7).

Effekter av FaR

Att finna informanter till vår studie var

inte helt enkelt då flera av sjukgymnasterna

som vi kontaktade uppgav att de

inte skrev ut fysisk aktivitet på recept utan

istället gav muntliga träningstips till sina

patienter eller att hälsocentralen inte

använde sig av FaR över huvud taget.

Vi hade förväntat oss att FaR användes i

det dagliga arbetet inom primärvården

eftersom vi hört och läst om dess positiva

effekter – men det tog en månad att hitta

dessa fyra informanter. Av de fyra informanterna

som intervjuades var det en

man och tre kvinnor mellan 56 och 62 år,

vilket är en ålder då inaktivitetsrelaterade

krämpor och sjukdomar kan börja ge sig

till känna. De tidigare inaktiva informanterna

var nu fysiskt aktiva mellan två och

fyra timmar per vecka. Alla hade fått FaR

utskrivet minst ett år tidigare, vilket

gjorde att de kunde berätta om hur de

36 svensk idrottsforskning 2/2011


upplevt långtidseffekterna av FaR och i

vilken grad de hade kunnat fortsätta vara

aktiva. Av de fyra informanterna var det

tre som följde sitt recept. En följde

receptet till en början men slutade då

motivationen försvann.

Samtliga intervjuer utgick från informanternas

upplevelse av FaR, tidigare och

nuvarande erfarenheter och upplevelser

av fysisk aktivitet och vad som hindrade

och underlättade för dem att vara fysiskt

aktiva. När samtliga intervjuer var

genomförda analyserades de enligt

kvalitativ innehållsanalys. Under analyserna

framträdde tydligt tre olika teman:

1) För min egen skull, som beskriver hur

informanterna ser utövandet av fysisk

aktivitet som en investering i sig själva

samt vilka kroppsliga och psykiska

förtjänster och hinder som finns i samband

med utövandet. 2) På mitt vis som

belyser när, var och på vilket sätt informanterna

föredrar att vara fysiskt aktiva

och 3) En förändring av mitt liv där

informanterna berättar om hur de med

hjälp av FaR gjorde ett försök att bli mer

fysiskt aktiva (Tabell 1).

Aktiv för min egen skull

Informanterna upplevde att de positiva

kroppsliga och mentala effekter som den

fysiska aktiviteten gett dem var motiverande

för att fortsätta vara aktiva. De

upplevde en förbättrad hälsa och att de i

samband med aktiviteten blev gladare och

fick tid för eftertanke. Rörelseglädjen och

tiden för eftertanke sågs som snabba

belöningar under eller direkt efter passet

medan hälsoförbättringen var en långsiktig

effekt.

Men de upplevde även kroppsliga och

mentala hinder som försvårade ett aktivt

liv. Till exempel kunde smärta, tillfällig

sjukdom, rörelserädsla eller allmän lättja

försvåra eller omöjliggöra fysisk aktivitet

från dag till dag. Informanterna berättade

att de därför behövde ha strategier för hur

de skulle kunna bemästra sina hinder de

gånger de uppkom. Vi vill därför betona

vikten av att FaR-förskrivaren tillsammans

med patienten försöker identifiera hinder

som eventuellt skulle kunna uppkomma

och noggrant tillsammans med patienten

arbetar fram bemästringsstrategier. Det

tycks vara mycket viktigt att förskrivaren

och patienten gör detta tillsammans för att

i största möjliga mån säkerställa att

receptet följs. Till exempel kan rörelserädsla

göra att man undviker att vara aktiv

samtidigt som aktiviteten kan ge de

förutsättningar som behövs för att det ska

göra mindre ont i knäna när man reser sig

upp. Så här uttryckte sig en av informanterna:

”… men då skulle jag ju börja röra på mig alltså, och

jag var ju så rädd för att röra på mig eftersom jag

trodde jag skulle gå sönder.” (Kvinna 61 år)

Ur patienternas synvinkel är fysisk

aktivitet på recept ett bra sätt att

hjälpa patienter att finna motivation

och att ta ett första steg mot ett

aktivare liv.

För min egen skull På mitt vis En förändring i mitt liv

Satsa för att vinna

Kroppsliga vinningar

Kroppen säger ifrån

Kämpa för goda känslor

Källa till glädje och lättnad

Stärka sin självbild

Mentala spärrar

För framtidens skull

Skapa förutsättningar för att åldras

FaR som medicin

Rörelse på olika sätt

Den lättillgängliga aktiviteten

Den styrda träningen

Sociala preferenser

Att få träffa andra

Egen tid

Naturens sätt att vara

Lockande utemiljö

Hinder i utemiljön

Att styra sin tid

Fysisk aktivitet får inte ta tid från arbete

Det man väljer att lägga fritiden på

Chans att ta ansvar för sin egen hälsa

Starthjälp med FaR

Recept är starkare än råd

Blankettens utseende har betydelse

Ingen verkan av recept

Engagemang utifrån

Uppmuntran från nära och kära

Stöd från sjukvårdspersonal

Ett försök att bli mer aktiv

Tufft i början

Viljan räcker inte alltid till

Att få det att funka

Träning blir rutin

Tabell 1. Tabellen ger en översikt och en fingervisning om hur vi tolkat informationen från intervjuerna. Under de tre temana finns det

tre eller fyra kategorier med respektive underkategorier. Underkategorierna består i sin tur av kodade citat som direkt avspeglar

intervjuernas innehåll, dessa är dock för många för att redovisas här.

2/2011 svensk idrottsforskning 37


Flera av informanterna underströk även

FaR:s medicinska betydelse som en

förberedelse för ett hälsosamt åldrande

med möjligheten att vara självständig och

delaktig i sådant som känns betydelsefullt.

De såg även fördelar med att kunna

minska behovet av läkemedel. Så här sade

två av informanterna:

”… jag vill kunna vara självständig, kunna röra mig…

Jag hoppas ju att jag ska få barnbarn, då vill jag ju

orka leka med dem.” (kvinna 61 år)

”… jag kan vinna mycket, till exempel när jag ska

knyta skorna, det går lättare när jag ska byta däck på

bilen… Det var ganska jobbigt, men nu, alla smågrejer

man ska göra. Det går jättebra alltså.” (man, 62 år)

Aktiv på mitt vis

Det finns väldigt många sätt att utöva

fysisk aktivitet på. Det gör att de allra flesta

människor kan hitta ett tillvägagångsätt

som passar just dem, men också att det

kan vara svårt att hitta det tillvägagångssättet

bland det massiva utbud av träningsformer

som finns och som kan varieras

med otaliga komponenter, såsom sällskap,

plats och tid på dygnet.

De flesta av informanterna valde att

göra tiden för fysisk aktivitet till sin egen

tid där de fick möjlighet till antingen

reflektion eller till frihet att inte behöva

tänka överhuvudtaget. Samma informanter

uppgav också att det ibland kunde

kännas omständligt att planera aktiviteten

i förväg, speciellt om det innebar att de

skulle sammanstråla med en eller flera

andra människor. En form av fysisk

aktivitet som ger utrymme för spontanitet

och egenbestämmande, till exempel

promenader ute i naturen, var det som

dessa informanter föredrog och också

ägnade sig åt.

”… och så när jag går vill jag att det ska vara tyst. jag

har prövat ibland långt tillbaks att gå med en kompis,

men hon ville prata så mycket.” (man, 62 år)

”Just det här med stavgång som jag blev så väldigt

förtjust i, det var ju för att jag tycker om att vara ute i

naturen, plocka svamp och bär och liksom bara vara

ute…Jag tycker det är så härligt, frisk luft...”

(kvinna, 61 år)

”Det tyckte jag också var trevligt att få träffa andra…

Liksom man gör liksom samma saker i en stor

grupp… På något sätt blir sporrad när man ser de

andra står där och kämpar. Det tyckte jag var väldigt

positivt.” (kvinna, 57)

Det var alltså en av informanterna som

föredrog att vara fysiskt aktiv genom att

delta i gruppträningar som regelbundet

genomfördes på bestämda tider och

platser. För denne var det framför allt det

sociala utbytet som upplevdes positivt. Det

var dels stärkande under själva aktiviteten,

dels en möjlighet att få träffa andra

människor. Informanten menade dock att

det ibland kunde kännas motigt att

komma iväg och att de förberedelser som

krävdes ibland gjorde att aktiviteten inte

blev av.

Samtliga informanter framhöll att den

kanske största svårigheten att förbli mer

fysiskt aktiv är att finna tidsutrymme för

den egna aktiviteten utan att det inskränker

för mycket på det övriga livet. Det

gäller att prioritera fysisk aktivitet före

andra saker man också vill göra. Samtliga

informanter utförde sin förskrivna aktivitet

på sin fritid. De framhöll dock att det

för dem skulle det ha varit bra och tidsbesparande

att istället kunna utföra sin

aktivitet under arbetstid. Samtidigt ansåg

de att deras arbetsbörda var stor och att gå

ifrån arbetet för att träna skulle innebära

en ökad stress i arbetet. Det framkom att

inte ens de som hade tillgång till friskvårdstimmar

tränade under arbetstid. En

timmes friskvård upplevdes vara en allt

för kort tid för att kunna genomföra sin

aktivitet och hinna fram och åter till

arbetet.

En förändring i mitt liv

Gemensamt för informanterna var att de

alla, med hjälp av FaR, gjort ett försök att

bli mer fysiskt aktiva. Samtliga informanter

beskrev hur FaR hade fungerat som en

starthjälp och blev den spark i baken som

hjälpte dem att komma igång med sin

fysiska aktivitet. Det var tydligt att några

av dem ansåg att ett recept på aktivitet var

betydligt bättre än att få ett muntligt råd

om att röra på sig mer. Råd om hur man

kan bli aktivare hade de flesta fått någon

eller flera gånger tidigare i livet, antingen

från sjukvården eller från annat håll, men

det hade inte hjälpt dem. Några av infor-

38 svensk idrottsforskning 2/2011


manterna betonade även att FaR-blankettens

utseende hade en uppmärksammande

och påminnande effekt, speciellt om den

kombinerades med någon form av träningsdagbok

eller krysslista som hjälpte

dem att hålla koll på vad de gjort tidigare

och följa utvecklingen.

Den informant som i dagsläget inte

följde innehållet i sitt recept på aktivitet

menade dock att receptet inte skiljde sig

från ett muntligt råd. Hon nämnde att hon

skulle behöva ytterligare stöd i form av

handledd träning för att bli mer aktiv.

Något som också framgick i intervjuerna

var vikten av stödet från människorna i

informanternas omgivning.

”… min dotter som bor här i stan hon är jätteduktig…

Då kom hon ner stadigt varje morgon halv tio. – ’Är

du klar - Då går vi!’ Så att hon var ju också en hjälp i

början.” (kvinna, 56 år)

Framför allt familjen framhölls som ett

viktigt stöd dels direkt genom uppmuntran

och uppskattning, dels också indirekt

genom att informanterna ville hålla sig

friska för att kunna finnas där för familjens

skull. Attityden gentemot fysisk aktivitet

upplevdes även positiv bland vänner och

arbetskamrater. De intervjuade menade

också att de i samband med att de fick FaR

även kände stöd från sjukvården. Samtliga

upplevde att uppföljning av receptet

tillsammans med sjukvårdspersonal som

var väldigt viktigt för motivationen.

”Däremot hade jag ju en FaR-lots som ringde till

mig… Det tyckte jag var jättebra… Att det var någon

som var intresserad helt enkelt om jag rörde på mig

eller inte.” (kvinna, 61 år)

”… hon förslog beteendemedicin. Så då gick jag där i

tre veckor … Vi började varje gång med ett motionspass

och sedan till lunch eller efter lunch gick vi med

gåstavar. Det var då jag blev intresserad, för jag tyckte

det fungera så väldigt bra.” (kvinna, 57 år)

Försöket att komma igång med sin fysiska

aktivitet upplevdes av flera informanter

vara svårast i början. Det kunde både bero

på svårigheter med att göra aktiviteten till

en del av vardagen, men även känslan av

att vara otränad kunde verka avskräckande

under själva träningspasset. När man tagit

sig förbi det svåra förstastadiet blev

träningen en rutin och ett behov. Det

gällde då att förhindra att träningen

kändes slentrianmässig. Det gjorde informanterna

genom att exempelvis byta

promenadsträcka eller lyssna på radio eller

musik.

FaR – inte bara för sjukvården

I studien framkom att informanterna

förknippade fysisk aktivitet med känslan av

att kunna påverka sin hälsa i positiv

riktning. Detta var i regel den största

drivkraften att fortsätta vara fysiskt aktiv.

Vidare visade det sig att fysisk aktivitet går

att utföra på många olika sätt och att alla

informanter föredrog olika sätt att utföra

den på. Det blir därför viktigt att hitta sitt

sätt, så att aktiviteten känns lockande och

givande för att motivationen ska finnas

kvar. Arbetet med att finna och behålla

motivationen att vara fysiskt aktiv spelar

därför en avgörande roll och det är också i

detta arbete man kan behöva stöd och

hjälp med. I och med FaR har hälso- och

sjukvården en möjlighet att jobba preventivt

mot flera inaktivitetsrelaterade sjukdomar

som utgör ett problem för samhällsekonomin

men också skapar personliga

lidanden.

Sammanfattningsvis fann vi att FaR, sett

ur patienternas synvinkel, är ett bra sätt att

hjälpa patienter i 60-årsåldern att finna

motivation och att ta ett första steg mot ett

fysiskt aktivare liv. Detta är en viktig

kunskap för sjukvården men även för

andra aktörer som intresserar sig för och

jobbar med att tillhandahålla möjligheter

till fysisk aktivitet. Detta speciellt med

tanke på att sjukvården har begränsade

möjlighet att tillgodose alla patienter med

tid, utrymme och handledning för de

aktiviteter som är specificerade i receptet.

Vi hoppas att FaR i framtiden kommer att

bli det primära behandlingsalternativet för

inaktivitetsrelaterade sjukdomar och att

övergången från sjukvård till olika typer av

ideella organisationer och gym kommer att

fungera. Det skulle på lång sikt kunna leda

till ett aktivare och hälsosammare Sverige.

Referenser

1. Ståhle, m.fl. FYSS 2008 –

Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention

och sjukdomsbehandling.

Mölnlycke: Statens Folkhälsoinstitut;2008.

2. Wadman C, m.fl. Livsstilsrapport

2008, Kap - “Levnadsvanor

för olika grupper”. Huskvarna:

Statens Folkhälsoinstitut;2009.

3. Wallace K.A, Lathi E. Top

Geriatr Rehabil 2005;21:95-106.

4. Muse T. Top Geriatr Rehabil

2005;21:107-15.

5. Kallings L, Leijon M, Hellénius

M-L, Ståhle A. Scand J Med Sci

Sports 2008;18:154–61.

6. Swinburn B, m.fl. Am J Public

Health 1998;88:288-91

7. Petrella RJ, m.fl. Can Fam

Physician 2010;56:191-200

Kontakt

Ulrika.aasa@physiother.umu.se

Lillemor.lundin.olsson@

physiother.umu.se

jore0007@student.umu.se

Joli0083@student.umu.se

2/2011 svensk idrottsforskning 39


Hälsoresan

till medelåldern

Ulrika Aasa

Med Dr i Idrottsmedicin

Institutionen för samhällsmedicin

och rehabilitering, Umeå universitet

Vad är viktigast för att få en god hälsa som vuxen Sedan 1974

har vi följt samma personer från 16 års ålder in i medelåldern

och studerat deras hälsa från flera olika synvinklar. Nu pågår

den tredje mätomgången.

Maria Westerståhl

Med dr i Fysiologi

Institutionen för laboratoriemedicin,

avdelningen för klinisk fysiologi

Karolinska institutet

Margareta Barnekow-Bergkvist

Docent i Epidemiologi och

folkhälsovetenskap, Institutionen

för Folkhälsa och klinisk medicin

Umeå universitet

Eva Jansson

Professor i Fysiologi

Institutionen för laboratoriemedicin,

avdelningen för klinisk fysiologi

Karolinska institutet

Å r 1974 b l e v 425 u n g d o m a r på sex

strategiskt valda orter (Stockholm, Falun,

Hudiksvall, Vänersborg, Karlshamn och

Norrköping) slumpmässigt utvalda för att

mätas och vägas, genomföra styrke- och

uthållighetstester samt svara på frågor om

deras attityd till och intresse för olika

fysiska aktiviteter. Idrottslärarna Gudrun

Hedberg och Eva Jansson reste runt i

Sverige och genomförde testerna tillsammans

med idrottslärarna på respektive

skola. Pertti Ristiniemi, då 16 år, var en av

testpersonerna i Norrköping. Nu är han

52 år. ”Löptestet, situps, och spänsthopp

minns jag”, säger han. ”Och så minns jag

att de tog ett muskelprov i benet”.

Muskelbiopsi gjordes på 116 av de 425

ungdomarna. När de blev 26 år följdes

den gruppen sedan upp med nya biopsier,

tester och enkäter (1,2,3).

Fortsättningen 1992

Hela gruppen undersöktes igen 1992.

Denna gång hade Margareta Barnekow-

Bergkvist tagit över stafettpinnen, även

om Gudrun och Eva fortfarande fanns

med i projektgruppen. Margareta var

anställd som doktorand vid Arbetslivsinstitutet

i Umeå och tillsammans med en

kollega packade hon testutrustningen i en

minibuss och körde söderut till testorterna

där hon stämt träff med 34-åringarna.

Eftersom det är många olika faktorer

som påverkar vår hälsa var tankarna

bakom projektet att det skulle vara

intressant att studera hur testpersonernas

fysiska aktivitet och kapacitet var vid 16

och 34 år. Men även att få reda på deras

attityd till idrott i ungdomsåren, utbildningsnivå,

och hur familje- och arbetsförhållanden

påverkade hälsan och livsstilen

vid 34 års ålder.

Under två års tid träffade Margareta

370 stycken av testpersonerna. Hon lade

nu till flera mätningar och tester som

fokuserade på rygg och nacke. Syftet var

att använda resultaten inom arbetslivsforskning

för att mäta kapaciteter som

påverkar om vuxna får ont i leder och

muskler av sitt arbete eller inte. Där

ingick bland annat konditionstest på

cykelergometer, rörlighets- och balanstester,

mått på höft och midjemått samt

blodprover för analys av kolesterol.

Löptestet togs däremot bort eftersom det

inte gick att genomföra utan idrottslärarnas

medverkan.

Eftersom Margareta Barnekow-Bergkvist

var speciellt intresserad av arbetslivsfrågor,

lade hon också till en ny enkät

till testbatteriet. Enkäten innehöll frågor

om arbete, utbildning, familj, levnadsvanor

och hälsa. Materialet analyserades

och i hennes artiklar och avhandling kan

man läsa att de unga männen blivit

starkare och uthålligare under åren som

gått, medan kvinnorna inte utvecklats på

samma sätt. Man kan också läsa att

testpersonerna vid uppföljningen var mindre

aktiva än tidigare, särskilt vad gällde

aktiviteter med hög intensitet. Inte ens de

som varit mycket aktiva när de var 16 år

40 svensk idrottsforskning 2/2011


Foto: CIF:s arkiv

var särskilt aktiva vid 34 års ålder (4). Men

fortfarande genomförde drygt hälften av

männen och kvinnorna någon form av

lättare fysisk aktivitet åtminstone en gång

per vecka. Hon fann också könsskillnader,

till exempel att männen i större utsträckning

deltog i mer målriktad träning och

tävling medan kvinnorna ägnade sig åt

lättare fritidsaktiviteter som promenader,

jogging och motionsgymnastik. Vad gäller

rörlighet tror man ju ofta att kvinnor är

rörligare än män, men den enda statistiskt

signifikanta skillnaden mellan 34-åriga

män och kvinnor var att kvinnorna var

rörligare i höftleden (hamstrings töjbarhet)

(5). I fråga om fysisk kapacitet var

fysiskt aktiva 34-åringar starkare än

fysiskt inaktiva (6).

Nu testar vi igen!

En god fysik är viktigt för att kunna utföra

dagliga aktiviteter (7). Inga studier har, så

vitt vi vet, följt fysisk kapacitet från

tonåren till medelåldern och relaterat den

till hälsa i medelåldern. Därför testar vi

igen. Pertti Ristiniemi och de övriga

testpersoner som bor kvar i Stockholm

och Norrköping, eller inom en tio mils

radie ifrån dessa orter, har under det

senaste året blivit kallade till återtester. I

Stockholm har 60 deltagare i studien

testats och i Norrköping 35 stycken. Som

52-åringar genomför deltagarna i studien

de flesta av de tester de gjorde som

16-åringar och de som lades till när de var

34 år. Ytterligare några har lagts till vid

detta tillfälle. Det är tester med mer

inriktning mot vardagsfunktion, till

exempel ett funktionellt benstyrketest och

ryggstabilitetstester. Dessutom mäter vi

den vardagliga fysiska aktiviteten under

en veckas tid med en accelerometer, en

sorts avancerad rörelsemätare. Projekt-

”Vad gäller rörlighet tror

man ju ofta att kvinnor

är rörligare än män, men

den enda statistiskt signifikanta

skillnaden mellan

34-åriga män och

kvinnor var att kvinnorna

var rörligare i

höftleden”

gruppen består av representanter från

Institutionen för laboratoriemedicin vid

Karolinska institutet (Eva Jansson, Maria

Westerståhl och Barbara Norman),

Institutionen för folkhälsa och klinisk

medicin (Urban Janlert, Margareta

Barnekow-Bergkvist) och Institutionen

för samhällsmedicin och rehabilitering vid

Umeå universitet (Ulrika Aasa).

2/2011 svensk idrottsforskning 41


MÄTMETODER 1974 1992 2010

Hälsovanor

Fysisk aktivitet på fritiden (enkät) x x x

Attityd till fysisk aktivitet (enkät)

x

Fysisk aktivitet på arbetet/transport till och från arbete (enkät) x x

Kostvanor (enkät) x x

Rökning/snusning (enkät) x x

Fysisk aktivitet (accelerometer)

x

Fysisk kapacitet

Kondition (9-min löptest)

x

Kondition (submax cykeltest) x x

Magmuskelstyrka (curl-ups) x x x

Lyftstyrka (statiskt två-handslyft) x x x

Handstyrka (handgreppstest) x x x

Spänst (vertikalt upphopp) x x

Uthållighet i ryggmusklerna (Biering-Sorensens test) x x

Balans (stående på ett ben med huvudvridning) x x

Rörlighet (antal grader flexion/extension/rotation i höften och

nacken samt extension bröstrygg)

x x

Ländryggsstabilitet

x

Funktionell benstyrka

x

Kardiovaskulära riskfaktorer (annat än hälsovanor/kapacitet)

Längd, vikt, BMI x x x

Waist-hip ratio x x

Blodtryck x x

Kolesterol (TG/HDL) x x

Kroppskomposition (skinfold)

x

Kärlelasticitet (pulsvågsanalys)

x

Riskmarkörer i blod för hjärt-/kärlsjukdom (blodprov)

x

Genotypning (blodprov, genpolymorfi)

x

Generell hälsa (enkät)

Kardiovaskulär sjukdom x x

Astma/lungsjukdom x x

Typ 2 diabetes x x

Upplevd hälsa x x

Medicinering x x

Stressymtom x x

Muskuloskelettala besvär x x

Sociodemografiska faktorer

Föräldrarnas yrke (enkät)

x

Betyg från gymnasiet

x

Yrke (enkät) x x

Levnadsvillkor x x

Familj/vänner x x

Tabell 1. Mätmetoder som användes för att studera hälsan år 1974, 1992 och 2010.

De två förstnämnda institutionerna har

varit med ända från början. Men vi samarbetar

också med andra, till exempel

Lillemor Nyberg, allmänläkare på Karolina

vårdcentral i Karlskoga och doktorand vid

Centrum för allmänmedicin på Karolinska

Institutet. Lillemor har i flera studier

använt sig av det funktionella benstyrketestet

på både friska försökspersoner och

patienter. Testet har visat sig vara ett

betydelsefullt benfunktionstest, som

korrelerar till lårmuskelstyrka mätt i

Biodex, till midjemått och till självskattad

fysisk funktion mätt med SF-36. Vad gäller

enkäten i vår studie så har den nu utökats

med frågor om självskattad hälsa och

specifika frågor som rör sjukdom och hälsa

i medelåldern.

Pertti Ristiniemi har redan besvarat

enkäterna, gjort cykeltestet som utvärderar

hans aeroba kapacitet, styrke-, rörlighetsoch

stabilitetstesterna. Det första han

gjorde när han kom var att lämna blodprov

för analys av riskfaktorer för hjärt- kärlsjukdom.

Blodprovet används även för

preparering av DNA som analyseras för

vanligt förekommande mutationer, så

kallade genpolymorfier. Sådana mutationer

gör att olika människor kan ha olika

varianter av samma gen. Att ha en viss

variant av en specifik gen kan ha betydelse

för fysisk prestationsförmåga eller påverka

risken för uppkomst av vissa folksjukdomar,

till exempel hjärt-kärlsjukdom.

Genom att analysera om en specifik

kandidatgen har betydelse för till exempel

kärlelasticiteten hoppas vi att öka vår

förståelse för vilka genetiska mekanismer

som påverkar sjukdomsrisken.

Det är nu dags för honom att göra

balanstestet. Han ska då stå på ett ben med

den andra foten intill vaden, tummarna

mot höfterna och vrida på huvudet från

sida till sida. Standardiseringen av testerna

är viktig. Balanstestet har gjorts både vid

34 och 52 års ålder. Margareta Barnekow-

Bergkvist ägnade mycket arbete åt att

standardisera och bedöma reliabiliteten

hos de tester som ingår i studien (8).

Därefter går Pertti till Maria Westerståhls

teststation. Maria är ansvarig för

mätning av kärlelasticitet. Med en pulsvågsmätare

kan hon undersöka hur

elastiska hans kärl är. Med ökande ålder

blir kärlen mindre elastiska eftersom vi

blir mer och mer åderförkalkade. Genom

42 svensk idrottsforskning 2/2011


denna undersökning kan vi studera om

fysisk aktivitet och kapacitet i ungdomen

är relaterad till åderförkalkning i medelåldern.

Dagsläget och framtiden

Longitudinella studier med lång uppföljningsperiod

är relativt få – de flesta

studier har kort uppföljningstid och har

endast undersökt till exempel samband

mellan fysisk aktivitet och riskfaktorer för

sjukdom på hjärta och blodkärl hos unga

vuxna (9,10,11,12). Någon enstaka studie har

undersökt samband mellan fysisk kapacitet

i ungdomen och hälsa och fysisk

kapacitet i ung vuxen ålder (13). Vad gäller

besvär i muskler och leder är behovet av

longitudinella studier för att studera

Gymnastik- och idrottshögskolan söker:

Lektor i idrott

inriktning idrottspsykologi

Sista ansökningsdag den 15 augusti 2011

uppkomstmekanismer stort. Tidigare

studier har visat att graden av fysisk

aktivitet och kapacitet, rökning och

arbetsrelaterade faktorer är av betydelse

för utveckling av besvär, medan andra

har visat att fysisk kapacitet inte är av

betydelse. Men, ingen av dessa har

samtidigt kontrollerat för sociodemografiska

variabler, hälsovanor och fysisk

kapacitet vid nuvarande och yngre ålder,

vilket vi gör.

Erfarenheten från mätningarna i

Umeå, Stockholm och Norrköping gör att

vi förväntar oss att återfinna cirka 380

(90 procent) av de ursprungliga 425

personerna och att ungefär 80 procent

besvarar enkäten och att 60 procent

genomför testerna.

För mer info: http://www.gih.se/ledigaanstallningar

Gymnastik- och idrottshögskolan, vid Stockholms Stadion,

08-402 22 00, www.gih.se

Bild 2. Pertti Ristiniemi har fått sin

hälsa dokumenterad sedan

ungdomsåren. På bilden är det

dags för honom att ännu en gång

mäta sin kondition.

Referenser

1. Glenmark B.G. m.fl. Int J

Sports Med, 1993. 14(3): p. 118-

23.

2. Glenmark B.G. m.fl. Eur J Appl

Physiol Occup Physiol, 1994.

69(6): 530-8.

3. Jansson E. m.fl. Scand J Med

Sci Sports 1991 (1):31-44

4. Barnekow-Bergkvist M. m.fl.

Scand J Med Sci Sports, 1996.

6(6): 359-70.

5. Barnekow-Bergkvist M. m.fl.

Scand J Med Sci Sports, 1996.

6(3): 145-55.

6. Barnekow-Bergkvist M. m.fl.

Scand J Med Sci Sports, 1998. 8:

299-308.

7. Åstrand, P-O. Textbook of

work physiology: physiological

bases of exercise. 4. ed. 2003,

Champaign, IL: Human Kinetics.

648.

8. Bergkvist M. m.fl. Utvärdering

av test för bedömning av styrka,

rörlighet och koordination.

Arbete och hälsa. 1992:5., Solna:

Arbetsmiljöinstitutet.

9. Adamu B. m.fl. Niger J Med,

2006. 15(3): 190-6.

10. Ferreira I. m.fl. Med Sci

Sports Exerc, 2003. 35(10):

1670-8.

11. Twisk J.W. m.fl. Int J Sports

Med, 2002. 23 Suppl 1: 5-7.

12. van de Laar R.J. m.fl. Hypertension,

2010. 55(1): 33-9.

13. Twisk J.W. m.fl. Int J Sports

Med, 2002. 23 Suppl 1: 8-14.

14. Luomajoki H. m.fl. BMC Musculoskelet

Disord, 2008. 9: 170.

Hittills har studien fått stöd från

Centrum för idrottsforskning och

med ett FAS-anslag kan

datainsamlingen avslutas under

2011. Fyra kandidatuppsatser

skrivits och masterstudenten

Sara Lundell håller just på att

analysera samband mellan

ryggbesvär, fysisk aktivitet vid

16, 34 och 52 års ålder samt de

funktionella rörelse- och

stabilitetstestester som för

närvarande flitigt används inom

forskning om motorisk kontroll

och ryggbesvär (14).

Kontakt

Ulrika.aasa@physiother.umu.se

Maria.westerstahl@ki.se

margareta.barnekow-bergkvist@

telia.com

Eva.Jansson@ki.se

2/2011 svensk idrottsforskning 43


AV CHRISTIAN CARLSSON

Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap

Arne Ljungqvist 80 år om:

Det 40-åriga kriget

och Nobels testamente

När de största internationella dopingskandalerna briserar brukar en

svensk från Enebyberg skickas ut i strålkastarljuset för att hantera

ärendena. Professor Arne Ljungqvist har blivit något av en symbol för

idrottens antidopingkamp. I jämförelse kan hans tid som ordförande

för Centrum för idrottsforskning eller som prodekanus för Karolinska

institutet förefalla lite grå och ospännande. Men då har ni inte hört

storyn om GU-77.

R e g e r i n g e n s a g r a t t i s via idrottsminister

Lena Adelsohn Liljeroth. Internationella

Olympiska Kommittén (IOK)

genom en videohälsning från president

Jaques Rogge. Bland skaran av gratulanter

märktes även professor Theodore

Friedman, världsledande genforskare och

medlem av World Anti Doping Agency

(Wada) samt det internationella friidrottsförbundets

(IAAF) ordförande Pierre

Weise. För att nu bara nämna några av

alla de celebriteter som fanns på plats

bland laxsnittar och krustader på Radisson

Waterfront Hotel i centrala Stockholm.

Föremålet för uppvaktningen hade nog

förstått att han inte skulle behöva fira sin

80-årsdag ensam.

Men detta

Påtagligt rörd lyssnar Arne Ljungqvist

till alla värmande ord. Att han är idrottsvärldens

okrönte antidopingkung har

denna dag – om inte förr – blivit tydligt

manifesterat, inte minst genom instiftandet

av ”The Arne Ljungqvist Anti-Doping

Foundation” som bland andra regeringen

och Karolinska institutet står bakom.

Men hur började allt egentligen Och

hur såg spelet bakom kulisserna ut när

några av de största dopingskandalerna

chockade världen I denna öppenhjärtiga

intervju blickar Arne Ljungqvist tillbaka på

sin 40 år långa kamp mot dopingmissbruket

inom idrotten och bjuder dessutom på

detaljer som tidigare inte nått ut till

allmänheten.

OS i Söul 1988

Det är duellen hela världen väntat på. Vem

är världens snabbaste människa Kanadensaren

Ben Johnson kliver ned i sina

startblock. Ett stammande muskelpaket av

ett slag världen aldrig tidigare skådat. På

banan bredvid gör den verbale och formidabelt

arrogante Carl Lewis samma sak.

Hans muskulatur är av ett annat slag. Mer

långsmal och smidig. Det är startsnabbhet

mot sprintuthållighet. Mästaren mot utmanaren.

USA mot Kanada. Världen håller

andan. Aldrig har den där klyschan om

tystnad som går att ta på varit mer berättigad.

Och aldrig kommer vi som hade

förmånen att se skådespelet att glömma

ljudet från den mäktiga ljudvall som

exploderade i samma ögonblick som

startskottet small.

9,79 sekunder senare var allt över. Det

vill säga, världen trodde det. Att jordklotets

snabbaste människa rättmätigt var

korad. Men sanningen låg som bekant och

väntade i ett provrör.

Ett dygn efter loppet petades ett brev in

44 svensk idrottsforskning 2/2011


under dörren på ett av stadens lyxhotell.

”Vad var det för något”, frågade Arne

Ljungqvists fru Ulla.

–Inget speciellt, svarade Arne Ljungqvist.

Men det var inte sant. Det var något

väldigt speciellt. Det var beskedet om Ben

Johnsons A-prov. Uppgiften var strängt

konfidentiell. Ett faktum som även

omfattade hans fru. Men fanns där någon

annan läcka Ryktena hade nämligen

börjat cirkulera. Mitt i natten väcktes

Arne Ljungqvist av en knackning på

hotelldörren.

–Och där står en journalist och frågar

mig om jag kan bekräfta att Ben Johnsons

A-prov var positivt. Hur han lyckades ta

sig in på hotellet är än i dag en gåta för

mig. Säkerheten på hotellet var nämligen

rigorös, med tanke på vad som hände i

München 1972.

Journalisten ombads lämna hotellet

omedelbart. När solen nästföljande

morgon gick upp över staden Seoul

rankades Ben Johnson alltjämt som

världens snabbaste människa. Några

timmar senare hade den titeln ändrats till

något i stil med världens mest omoraliska

människa. Massmedierna plockade fram

krigsrubrikerna. Det talades om idrottens

förestående död. Panik utbröt i de innersta

friidrottskretsarna.

–Då sa IAAF:s ordförande Primo

Nebiolo, du får ta den här presskonferensen.

Jag kände mig som en amerikansk

president där jag stod med ett hav av

mikrofoner framför mig. Det snackades

om sabotage, om folk som varit i provtagningsrummet

som inte skulle ha varit där.

Men det var bara att ge raka besked och

förklara hur procedurerna går till i de här

sammanhangen.

”Jag kände mig som en

amerikansk president där

jag stod med ett hav av

mikrofoner framför mig”

Det är något Arne Ljungvist fått göra

många gånger sedan dess. Det är nämligen

han som brukar skickas fram i

rampljuset då dopingskandalerna briserar

i den stora idrottsvärlden. Skälet är att det

helt enkelt saknas personer med vetenskaplig

bakgrund i de stora internationella

idrottsförbunden och organisationernas

beslutande styrelseorgan. Vem som ska

axla den rollen den dag Arne Ljungvist

Arne Ljungqvist 1995 under sin tid

som ordförande i Riksidrottsförbundet

och samtidigt en av världens

främsta dopingexperter. Under

andra hälften av 1970-talet byggde

RF, med Ljungqvist i spetsen, upp

den organisation som skulle driva

kampen mot dopingen.

2/2011 svensk idrottsforskning 45


väljer att tacka för sig kan man fråga sig.

Men i platsannonsen bör det förmodligen

stå något i stil med: ”Sökes: Person med

gedigen erfarenhet av styrelsearbete på

internationell nivå, gedigna idrottskunskaper

o c h med vetenskaplig bakgrund.”

Ja, ni hör själva. Urvalet med meriterande

sökande lär minska för varje bisats.

Antalet personer med kombinationen

styrelseproffs, före detta elitidrottare och

professor i medicin på sin CV är lätt

räknade. Det var de även i början av

1970-talet då Arne Ljungqvist inledde sitt

nu 40-åriga korståg mot doping inom

idrotten. Givet var det då inte på något

sätt att han skulle ge sig in i det ”råttbo”

som han liknat det internationella

antidoping-arbetet vid. När det i början

av 1970-talet uppstod en vakans i

Svenska Friidrottsförbundets styrelse

hade han inte haft någon kontakt med

idrotten på över tio år. Han upptäckte

snabbt att det pågick ett missbruk av

läkemedel med syftet att höja den fysiska

prestationsförmågan. Ett faktum han

med sin medicinska bakgrund inte kunde

acceptera. Arne Ljungqvist stod med

andra ord inför ett vägval.

Städa upp i träsket

För att skapa sig en bild av läget i den

svenska friidrottseliten gick han 1973 ut

med en anonym enkät till samtliga

manliga friidrottare på 1972 års tiobästalista.

Resultatet blev en svarsfrekvens på

69 procent och beskedet att två tredjedelar

av de svarande medgav att de använt

eller använde anabola androgena steroider.

Det bör i sammanhanget nämnas att

anabola steroider vid den här tidpunkten

inte var förbjudna inom svensk och

internationell idrott. Icke desto mindre

var resultatet från enkäten en obehaglig

överraskning för Arne Ljungqvist.

Hans första internationella kontakter

på området knöts i samband med OS i

München 1972. Internationella Friidrottsförbundet

(IAAF) bildade då en

medicinsk kommitté som var en kopia av

den som fanns i Internationella Olympiska

Kommittén (IOK). IOK hade gjort

försök till tester av stimulantia under OS

i Tokyo 1964 och i Mexico 1968. Men den

första större dopingkontrollen genomfördes

egentligen först i München. Simmaren

Mc Dermott blev fälld för att ha

använt ett astmapreparat och en diskussion

om rimligheten i detta rasade i

medierna.

Hemma i Sverige började Arne Ljungqvist

tålmodigt bygga upp en antidopingorganisation.

När han 1975 valdes in i

Riksidrottsstyrelsen var det, som han själv

uttrycker det, mycket för att ”städa upp i

detta träsk”. Något nämnvärt antidoping-

”Det blev ett jäkla liv på

de aktiva! Hur ska vi då

kunna konkurrera med

andra länder, menade

man.”

arbete existerade inte, vare sig i Sverige

eller utomlands, frånsett IOK:s relativt

blygsamma insatser. Frågan är om han

hade orkat fortsätta sitt arbete om han då

förstått att han rustade för ett fyrtioårigt

krig som pågår än i dag med allt skarpare

ammunition.

– Jag var med och tog initiativ till att

anabola steroider förbjöds inom idrotten

1974. Den första steroidkontrollen

genomförde vi under friidrotts-EM i

Helsingfors 1974. Då var steroiderna

förbjudna sedan ett halvår tillbaka. Men

arbetet befann sig då fortfarande på

försöksstadiet och metoderna var inte

tillräckligt avancerade för att avslöja

eventuella fuskare.

Endast tre laboratorier – i London,

Köln och Montreal – analyserade dopingprov

från tävlingsidrottare. IOK jobbade

främst med att ta fram ett fungerande

regelverk på området. IAAF och trion

Ljungqvist, Becket och Donicke kom att

bli drivande i det internationella antidopingarbetet.

Efter ett par år i Riksidrottsstyrelsen

tog Arne Ljungqvist, som då

också blivit ordförande i Svenska Friidrottsförbundet,

initiativ till att dopingtester

skulle utföras inom den svenska

friidrotten.

– Det blev ett jäkla liv på de aktiva!

Hur ska vi då kunna konkurrera med

andra länder, menade man. Under en

resa med det svenska friidrottslandslaget

cirkulerade i planet en skrivelse med krav

på min avgång. Det blev ett stort hallå i

pressen, som vid den här tiden i huvudsak

stod på de aktivas sida.

46 svensk idrottsforskning 2/2011


Fallet Linda Haglund

Ett smärtsamt minne förstås. Och det

skulle komma fler besvikelser. Sprinterstjärnan

Linda Haglunds dopingprov som

togs på hemmaplan 1981, visade sig

innehålla spår av anabola steroider.

Dopingklimatet på den tiden var dock ett

annat och många tog parti för Haglund,

som med sina framgångar och charmerande

personlighet hade löpt rakt in i

svenska folkets hjärtan. Trettio år senare

krossade en annan svensk sprinterstjärna

svenska folkets hjärtan efter ett positivt

dopingtest. Men då blev folkets dom hård.

Inställningen till doping hade förändrats

radikalt i samhället.

Affären Linda Haglund kom att bli en

lång process som gick ända upp till IAAF:s

styrelse. Haglund stängdes av från allt

idrottande under 18 månader. En dom

som utlöste kraftiga reaktioner, inte minst

i pressen. Arne Ljungqvist kunde konstatera

att stadens gator och torg tapetserats

med löpsedlar där han själv och dåvarande

ordföranden i friidrottsförbundet,

Hans Holmér, båda fanns med på två stort

uppslagna bilder. Mellan bilderna ringlade

sig en tydligt markerad spricka. Den

spricka som därefter skulle uppstå mellan

Ljungqvist och tidningen Expressen skulle

bli ännu djupare.

– De drev en befängd konspirationsteori

som kortfattat gick ut på att jag skulle

ha medverkat till Linda Haglunds doping

för att sedan sätta dit henne. Jag förklarade

tydligt i tidningen hur hanteringen av

ett dopingärende går till. Reporterns enda

svar var: Ljungqvist har tagit till sin

specialitet – att ljuga”. Då ringde jag upp

dåvarande chefredaktören Bo Strömstedt

och sa att jag inte kunde acceptera detta.

”Vi ska minsann gå till botten med det

här”, svarade han. Jag svarade honom att

det skulle vara väldigt bra om man gjorde

det.

Förtal, ansåg en god vän som rekommenderade

honom att vända sig till

advokat Leif Silbersky. Arne Ljungqvist

klev upp på advokat Silberskys kontor med

frågan: ”Ska man verkligen behöva tåla det

här”. Silbersky, som hade satt sig grundligt

in i fallet, gick några vändor fram och

tillbaka på sitt kontor och höll följande

monolog:

Är detta förtal Ja, tveklöst.

Skulle vi vinna målet Ja, tveklöst.

Ska vi ta upp målet Nej.

Att vinna juridiskt i en domstol är en

sak. Att vinna i en av kvällspressen arrangerad

folkdomstol något helt annat, menade

Silbersky. Case closed, med andra ord.

Arne Ljungqvist hade fått en snabbkurs i

mediekunskap.

– Den där händelsen gjorde mig luttrad

Ben Johnson var blixtrande snabb ut

ur blocken. På VM i Rom 1987 var

han överlägsen på 100 meter och i

finalen slog han ett nytt fantastiskt

världsrekord. Guldet och rekordet

togs sedan ifrån honom efter

dopingskandalen på OS i Söul 1988.

2/2011 svensk idrottsforskning 47


Linda Haglund var Sveriges stora

sprintstjärna under 1970-talet och

har fortfarande det svenska rekordet

på både 100 och 200 meter. Under

SM 1981 testade hon positivt för

anabola steroider.

vad gäller mediahanteringen. Jag

bestämde mig för att vara fullständigt

öppen i förhållande till medierna. Det har

funnits tillfällen då jag frågat mig vad det

är man egentligen håller på med. Men

under de här första tuffa åren hade jag ett

starkt stöd från ledningen på min arbetsplats,

Karolinska institutet. Det betydde

mycket.

Arne Ljungqvist vill inte gå in på alla

detaljer i fallet Linda Haglund. Nöjer sig

med att konstatera att de skildes i Kingston

i samband med ett stormigt IAAFmöte

som skulle ta ställning i skuldfrågan.

Epilogen på historien är dock ett ljusare

minne.

– Vid den första Idrottsgalan i Globen

var det någon som kom fram och klappade

mig på axeln. När jag vände mig om stod

Linda där och ville hälsa. Det kändes bra.

Hon var ju så ung när det där hände. Det

var ett tråkigt och ledsamt beslut att ta.

Men absolut nödvändigt.

Under andra hälften av 1970-talet

byggde RF, med Arne Ljungqvist i spetsen,

upp den organisation som skulle driva

kampen mot dopingen. Pressen bjöds in

till seminarier och folkopinionen bearbetades.

Men det skulle dröja ända till fällningen

av brottaren Thomas Johansson,

som befanns dopad vid OS i Los Angeles

1984 och blev fråntagen sin silvermedalj,

innan opinionen i dopingfrågan svängde.

När vi nu skriver 2011 reser fortfarande

Arne Ljungqvist land och rike kring med

en och samma uppgift för ögonen: en

dopingfri idrott. Han har nått den ansenliga

åldern av 80 år men drivkraften tycks

aldrig stanna av. THG, Epo och gendoping.

Ständigt dyker det upp nya hot. Och

apropå hot så börjar det nu bli dags att gå

till den andra delen av yrkesmannen Arne

Ljungqvists liv. Dags att avslöja spelet

bakom H 77, utredningen som skakade två

av Sveriges mest prestigefyllda universitet

och vars återverkningar än i dag påverkar

den svenska idrottsvetenskapens ställning.

Från U-68 till H-77

Det var i slutet av 1960-talet och förändringens

vindar blåste över världen. De kom

från vänster och hotade att blåsa bort den

sittande makten varhelst den nu fanns. Nu

var det dags att förändra utbildningsstrukturen

i landet. Universiteten skulle omorganiseras

och ges nya uppgifter. Bland

mycket annat skulle sjuksköterskor ges

möjligheter att bli läkare genom att gå en

förkortad läkarutbildning. Utbildningsminister

Olof Palme förslag till nyordning var

radikalt. U-68, som utredningen hette,

maldes i de politiska kvarnarna i nio års tid

för att slutligen landa i högskolereformen

H-77. Det kom att bli en livligt omdebatterad

reform som bar omkring på sprängstoff.

Nu skulle det nämligen en gång för

alla göras upp med elitismen i universitetsvärlden.

Och vad kunde vara mer elitistiskt

än klassiska specialuniversitet som Karolinska

institutet och Kungliga tekniska

högskolan

– Det bestämdes att både KI och KTH

skulle skrotas som fristående högskolor.

Enligt H77 skulle de istället inordnas under

”Högskolan i Stockholm” där de skulle bli

två vanliga yrkeslinjer bland andra.

Förslaget väckte stor uppståndelse och

eftersom jag då var prodekanus på Karolinska

institutet så ingick jag i en delegation

som skulle uppvakta dåvarande utbildningsministern

Jan-Erik Wickström i

ärendet, säger Arne Ljungqvist.

Det var en mycket kompetent, men

också djupt oroad, delegation som begav

sig mot Mynttorget för att rädda Sveriges

akademiska flaggskepp. Börje Uvnäs,

forskningschef, Sune Bergström, rektor

och sedermera Nobelpristagare i medicin

och prodekanus Arne Ljungqvist gick alla

upp med en klump i magen kombinerat

med en strimma hopp. Men utbildningsminister

Wikström förklarade snabbt att

ansträngningarna tyvärr var förgäves.

Beslutet var redan taget tillsammans med

socialdemokraterna innan valet. Det var

helt enkelt kört, sa ministern.

– Med det beskedet lämnade vi departementet.

Men nere på Mynttorget förklarade

Sune att sista ordet ännu inte var sagt.

Att det nog skulle ordna sig till slut, trots

allt. Jag trodde att han försökte muntra

upp oss i största allmänhet. Men det skulle

visa sig att det fanns en räddningsplanka.

Och den var…

– Nobels testamente. Det visade sig att

Nobelprisets statuter inte medgav en sådan

förändring. Det var anledningen till att

förslaget till slut fälldes.

Slutet gott, allting gott då Ja, på

Karolinska institutet och Kungliga tekniska

högskolan kunde man äntligen andas ut.

Men H-77 skulle istället komma att skörda

48 svensk idrottsforskning 2/2011


ett annat offer –Gymnastik- och idrottshögskolan,

GIH.

GIH skrotades och blev till ”Linjen

för lärarutbildning” vid Lärarhögskolan i

Stockholm. Forskningen vid GIH fördes

över till Karolinska institutet och det

uppstod en del märkliga effekter. Strax

efter att förslaget klubbades igenom gick

P-O Åstrand i pension. På den tiden var

det till professorstiteln även knutet

”Den rimliga lösningen

måste vara att RF förklarar

för regeringen

nödvändigheten av att

idrottens forskningsresurser

stärks.”

tjänster och forskningsresurser. Nu

uppstod situationen att KI fick ompröva

P-O:s professur och då kom man fram till

att man redan hade ett tiotal professurer

inom fysiologiområdet. KI ville därför

styra över den professuren till genetik-och

AIDS-forskningen som ju var ett växande

forskningsfält vid den tidpunkten.

Idrottshögskolan återuppstod

Reaktionerna på GIH lät inte vänta på sig.

Protesterna ledde till slut till att dåvarande

idrottsministern Ulf Lönnqvist

ordnade så att GIH fick behålla sin

professur mot att KI fick en extra tjänst

för AIDS-forskning. Men åt beslutet att

GIH inte längre existerade som en fristående

högskola kunde varken han eller

någon annan göra något. Det skulle dröja

många år innan GIH återuppstod. Man

kan dock fråga sig varför det varit så tyst

kring detta för den idrottsvetenskapliga

världen så graverande faktumet

– Förklaringen är att det idkades civil

olydnad på GIH, så saken kom aldrig

riktigt ut till allmän kännedom. Dåvarande

rektorn Stina Lundgren fortsatte till

exempel att kalla sig rektor vid GIH.

Kampen för att GIH åter skulle bli en

högskola fortsatte under hela 1980-talet,

men regeringarna var kallsinniga. Det

skulle dröja ända till 1990 innan moderaten

Karin Falkmer i en riksdagsmotion tog

upp GIH:s öde. Och mot alla odds, genom

en röstteknisk sinkadus, klubbades

förslaget igenom och GIH återskapades

som en fristående högskola. Blott ett par år

senare, 1992, tog Arne Ljungqvist tjänstledigt

från Karolinska institutet och blev

rektor för GIH under fyra års tid. Eller

rättare sagt, han blev rektor för Idrottshögskolan

i Stockholm. Namnet GIH accepterades

inte längre av regeringen och forskningen

knöts till Karolinska institutet.

Det var en kämpig tid för såväl GIH som

Arne Ljungqvist. Han suckar lätt:

– Jag hade att arbeta mot ett departement

vars politiska struktur gjorde att

GIH:s återskapande ständigt motarbetades.

Det var en besvärlig arbetsmiljö, även

efteråt. Tjänstemännen var ju fortfarande

kvar.

Går det att dra några lärdomar från den

här tidens händelser

– Att det är lätt att riva ned något som

har byggts upp under lång tid. H77 fick

konsekvenser för GIH och svensk idrottsvetenskap

i decennier efteråt. Jag skulle vilja

påstå att det varit en bidragande faktor till

att vi tappat mark gentemot andra länder

inom idrottsforskningen. När andra länder

rustade upp så monterade vi istället ned.

Du har även varit ordförande för Centrum

för idrottsforskning. Hur ser du på

förutsättningarna för att bedriva idrottsforskning

i Sverige 2011

– Ett forskningsområde stimuleras av att

det finns medel att söka. Annars söker sig

duktiga forskare till andra fält, som exempelvis

cancerforskningen, och då finns

risken att den svenska idrottsvetenskapen

sakta tynar bort. Det finns ju ett anslag från

regeringen och RF men det rör sig fortfarande

om ganska små pengar, så det

problemet lever den svenska idrottsforskningen

fortfarande med. Helt klart så

behövs det mer resurser.

Och lösningen är

– Den rimliga lösningen måste vara att

RF förklarar för regeringen nödvändigheten

av att idrottens forskningsresurser

stärks. Riksidrottsförbundet har all anledning

att trycka på så att de ekonomiska

villkoren förbättras.

Kampen för större resurser till den

svenska idrottsforskningen går vidare, även

om ansvaret numera främst vilar på den

nuvarande CIF-ordföranden Per Nilssons

axlar. Men i striden för en renare idrott är

det alltjämt Arne Ljungqvist från Enebyberg

som är Sveriges representant på de

stora internationella scenerna.

2/2011 svensk idrottsforskning 49


Multisportens fysiologi

Hur klarar kroppen flera dygn av tävling med relativt hög intensitet

Multisportare genomför sina lopp, men enligt traditionella fysiologiska

förklaringsmodeller borde de ramla ihop av utmattning långt

innan målgång. I vårt projekt ser vi hur kroppen och hjärtat istället

anpassar sig till ansträngningarna utan några tecken på hjärtmuskelcellsskador.

C. Mikael Mattsson

Åstrandlaboratoriet, Gymnastik-

och idrottshögskolan, samt

Institutionen för fysiologi och

farmakologi, Karolinska

Institutet

M u l t i s p o r t ä r e n relativt ny och liten

sport så den vetenskapliga kunskapen är

ännu mycket begränsad. När vårt projekt

startade år 2005, fanns det mindre än

femton fackgranskade studier, som alla

handlade om medicinska aspekter som

skador och infektionssjukdomar i samband

med tävlingar. Lyckligtvis har även

några andra forskargrupper under de

senaste fem till sex åren publicerat studier

som bidragit till att öka den vetenskapliga

kunskapen inom detta område. Tyvärr är

även dessa artiklar nästan alltid baserade

på uppgifter som samlats in före och efter

tävlingar. Mätningar under själva arbetet

saknas alltså. Ytterligare ett problem vid

den här typen av forskning är att det

normalt inte finns någon möjlighet att

kontrollera till exempel arbetsbelastning,

vila, sömn och kost vid tävlingssituationer.

För att försöka täppa till denna lucka

har vi under projektets gång testat

multisportare före, under och efter fem

olika försöksupplägg. Längden på uppläggen

har varit mellan 12 och 160 timmar,

och genomförts antingen i samband med

riktiga tävlingar eller som standardiserade

simulerade tävlingar.

Atleterna

I många idrotter finns det en tydlig

kravprofil. Utövarna vet att det i långdistanslöpning

är en fördel att vara liten med

liten mängd kroppsfett och ha ett högt

kroppsviktsrelaterat syreupptag (testvärde).

På samma sätt är det en fördel för

roddaren att vara stor, stark och med ett

högt absolut syreupptag. En av våra

första ansatser var att försöka hitta

karaktärsdrag för de bästa multisportarna.

Tester på de bästa svenska herrarna

pekade mot att de var stora och

med hög fettprocent jämfört med andra

uthållighetsidrottare (cirka 180 cm långa,

vägde mer än 80 kg och med 12-20

procent fett). Det verifierades genom

mätningar av samtliga deltagare i

5-7-dygnstävlingen Adventure Racing

World Championship (ARWC) i Sverige

2006, där herrarna i de fem högst

placerade lagen i snitt vägde 83 kg

medan de i de fem sämst placerade

(fullföljande) lagen endast vägde 74 kg.

En av förklaringarna kan vara att deltagarna

i multisport måste bära med sig en

viss mängd utrustning och ryggsäcken

väger då procentuellt sätt mindre på en

stor person. En annan anledning kan

vara ett behov av både större fett- och

muskelmassa. På grund av att tävlingarna

är oerhört slitsamma är vår hypotes

att deltagarna har en fördel av musklerna

som en form av rustning för att undvika

att bli skadade. Fettet å andra sidan

behövs som energireserv. Vi har visat att

atleterna gör av med 18 000 kcal under

ett dygn och 13 000 kcal/dygn under sex

dygns tävlande, vilket motsvarar 750

respektive 525 kcal/timme eller hela sju

till tio gånger normal energiförbrukning

50 svensk idrottsforskning 2/2011


Ett Adventure Race är multisportens tuffaste utmaning. Tävlingarna är från 50 till 100 mil långa. Tester på de bästa svenska herrarna visar att de är större och har

högre fettprocent jämfört med andra uthållighetsidrottare. Musklerna bildar sannolikt en rustning mot slitage och fettet behövs som en energireserv.

(5) Det är väldigt svårt att få i sig, och

behålla, sådana mängder energi. Förutom

forskningen och allt vad det innebär har vi

genom hela projektet arbetat i nära

samarbete med utövarna för att med hjälp

av våra fynd försöka förbättra deras

idrottsprestation. De råd vi kommit fram

till angående energiintag är att det

överlägset viktigaste är att få i sig så

mycket energi som möjligt, och att kunna

behålla den. Det gäller alltså att träna upp

förmågan att äta under arbete. Dessutom

föreslår vi att man äter och dricker enligt

ett schema under tävlingar eftersom det

inte går att ”äta ikapp” förlorad energi.

Utan en fastlagd plan finns det en risk att

glömma att äta, speciellt när man är trött,

sliten och har sömnbrist. Ytterligare en

anledning till att försöka hålla energibalansen

är att undvika de hormonella

förändringar som ett katabolt tillstånd

medför. Som exempel kan nämnas att

herrarnas testosteronnivåer under ARWC

sjönk med hela 67 procent (2).

Forskningssamarbete – Muskler

och mitokondrier

Rent empiriskt har vi kunnat se att om

arbetstiden är längre än ett dygn så vinner

erfarna multisportare över utövare från

mer traditionella uthållighetsidrotter. Det

trots att de har betydligt sämre värden i

de vanliga fysiologiska testerna, till

exempel maximalt syreupptag. Delvis kan

det tillskrivas erfarenhet och förmåga att

tillgodogöra sig energi (som diskuterats

ovan), men vi har även intresserat oss för

multisportarnas muskler. Tillsammans

med professor Kent Sahlins grupp på

Gymnastik- och idrottshögskolan i

Stockholm har vi sett att multisportarnas

mitokondrier förlorar i effektivitet men

blir bättre på att använda fett som substrat

efter ett dygns arbete (1). Det senare

är ju givetvis mycket bra, men att förlora i

effektivitet är däremot direkt dåligt.

Eftersom vi inte hade någon kontrollgrupp

av otränade försökspersoner som

utsattes för samma ultrauthållighetsarbete

så kan vi inte säga om multisportarna

förlorade mindre i effektivitet, men det är

givet att den som tappar mycket i effektivitet

gör av med mer energi, vilket är en

nackdel för prestationen. Vidare fann vi

att multisportarna hade förhöjda nivåer

av fria syreradikaler efter arbetet, vilket

både kan tolkas som nödvändigt för

träningseffekt och som ett utslag för

muskelskada (4). Intressant var dock att

syreradikalnivåerna var normala igen

FAKTA

Multisport är

en kombination av flera

uthållighetsidrotter i en

och samma tävling.

Exempel på idrotter är

cykling, löpning, kajakpaddling

och orientering.

Tävlingarna varierar i längd

från 6 timmar upp till 10

dagar.

2/2011 svensk idrottsforskning 51


FAKTA

Biomarkör: frigörs i blodet

vid en fysiologisk förändring

till följd av sjukdom,

läkemedelsbehandling eller

annan yttre påverkan.

Hjärtspecifika biomarkörer:

Kreatinkinas isoenzym MB

(CK-MB), troponin, B-typ

natriuretisk peptid (BNP) och

N-terminal prohormonal

B-typ natriuretisk peptid

(NT-proBNP).

redan ett dygn efter arbetet, och inte

heller korrelerade med andra markörer

för skada. I samma arbete såg vi att

nivåerna av fria fettsyror i blodet var

kraftigt förhöjda, vilket bland annat ger en

större tillgång och möjlighet för mitokondrierna

att använda fett som substrat.

En annan samarbetsgrupp med professor

Fawzi Kadi på Örebro universitet i spetsen

har i preliminära resultat visat att multisportarna

verkar vara bra på att lagra fett

intramuskulärt, och att de dessutom har

ovanligt många kapillärer runt varje

muskelfiber. Det är positivt eftersom

intramuskulärt fett är lättare att använda

under arbete än det som är lagrat under

huden. Många kapillärer ger också högre

blodflöde, syre- och energitillförsel. Det är

svårt att dra några bestämda slutsatser,

men alla dessa fynd sammantaget pekar

mot att erfarna multisportare uppvisar

flera förändringar i samband med arbetet

som får anses som lämpliga och positiva

för prestationen. Tillsammans kan de till

viss del förklara varför erfarna multisportare

är bättre än vältränade nybörjare.

Vårt råd till de aktiva är att köra ”överlånga”

träningspass (mer än 6 timmar) för

att framkalla dessa effekter även under

träning.

Hjärtats anpassning till multisport

Mitt specialområde i projektet är hjärtat

och cirkulationen, vilket går att läsa mer

om i avhandlingen Physiology of Adventure

Racing – with emphasis on circulatory

response and cardiac fatigue som

lades fram vid Karolinska Institutet i mars

i år.

Första halvan av avhandlingen (3,6,9)

handlar om den cirkulatoriska responsen

under cykling på fasta arbetsbelastningar

under perioder före, under och efter

ultrauthållighetsarbete. Den kardiovaskulära

driften är ett samlingsnamn på ett

antal välkända anpassningar till uthållighetsarbete

på fast belastning. Bland annat

ökar hjärtfrekvensen kontinuerligt

samtidigt som slagvolymen sjunker i

motsvarande grad. Normalt är förändringen

cirka en procent per 20 minuter.

Om den här klassiska kardiovaskulära

driften skulle fortgå under ultrauthållighetsarbete

skulle utövarna ha maximal

hjärtfrekvens inom två dygn – även om de

stod stilla! Det verkar otroligt, men för att

”...om arbetstiden är

längre än ett dygn så

vinner erfarna multisportare

över utövare

från mer traditionella

uthållighetsidrotter.”

undersöka hur det faktiskt ligger till mätte

vi hjärtfrekvens (HR), syreupptagning

(VO 2

), blodtryck och hjärtminutvolym och

kom fram till att den centrala cirkulationen

förändras i flera steg under ultrauthållighetsarbetets

gång. Syreupptagningen

var dock förhöjd (jämfört med

initialnivåerna) vid alla mättillfällen

under arbetet, vilket betyder försämrad

arbetseffektivitet. Ökningen kan tillskrivas

perifera/muskulära anpassningar,

vilket hänger ihop med, och delvis kan

tillskrivas, den försämrade mitokondriella

effektiviteten. I början av arbetet ökade

HR och samtidigt minskande slagvolym

(SV) och syrepuls (VO 2

/HR) i motsvarande

grad, vilket är precis i linje med

tidigare forskning. Denna drift fortgick

dock endast under de första fyra till sex

timmarna. Det andra steget, som fortgick

till cirka tolv timmar, innebar omvänd

HR-drift, med normalisering av SV och

VO 2

/HR. När arbetet pågick upp till 50

timmar noterades en ”sen” kardiovaskulär

drift, som kännetecknades av ökad VO 2

/

HR, (vilket indikerar effektivare syredistribution),

minskad perifer resistens, ökad

SV, och minskat mekaniskt arbete för

hjärtat. Det mest intressanta i detta är

antagligen hjärtats minskade arbete. Det

skulle kunna tolkas som att hjärtat är

utmattat, men eftersom hjärtminutvolymen

hela tiden bibehölls på rätt nivå, det

vill säga att musklerna fick det blod och

det syre som krävdes för att utföra

arbetet, så tolkar vi förändringarna som

fysiologiskt adekvata anpassningar.

I den andra halvan av avhandlingen (9)

ligger fokus på att undersöka om ultrauthållighetsarbete

kan ge hjärtskada

alternativt utmattning, det vill säga om

hjärtmuskeln skadas eller tröttas på ett

liknande sätt som skelettmusklerna Precis

som med alla idrottsgrenar som tänjer på

gränserna för mänsklig prestationsförmåga

får multisport ofta kommentarer av

typen ”det där måste vara farligt”. Inställ-

52 svensk idrottsforskning 2/2011


ningen är givetvis ingenting nytt. I början

av 1900-talet trodde man till exempel att

maratonlöpning vara förenat med livsfara.

De som kom i mål utan en hjärtinfarkt

ansågs ha haft en rejäl portion tur. I

det här sammanhanget bör det nämnas

att kvinnor, av bland annat den anledningen,

inte tilläts tävla på maratondistansen

i mästerskap förrän i EM 1982.

Om uthållighetsidrott är riskfyllt för

utövarnas hjärtan bör multisportarna

vara den ideala försöksgruppen att

undersöka. Vi använde två olika perspektiv

och typer av mätmetoder för att utreda

eventuell skada. I den ena studien användes

biokemiska metoder för att bestämma

plasmanivåer av hjärtspecifika biomarkörer

(se faktaruta). Ökningar av dessa

markörer sägs vara tydliga tecken på

hjärtmuskelcellskada och syns till exempel

efter hjärtinfarkt. Vi jämförde även

ökningar av biomarkörer med skattad

relativ prestation. De aktiva fick uppge sin

egen och sina lagkamraters arbetsförmåga

enligt en enkel skala. I den andra studien

gjordes mätningar av hjärtats kontraktionshastigheter

(TVI) för att se funktionella

tecken på hjärtutmattning, framför

allt sänkta topphastigheter på kontraktionen.

Med konventionell ekokardiografi

utvärderades dessutom om dessa atleters

hjärtan var förstorade. Resultaten från

studien med biomarkörer tyder på att det

är skillnad på vad frisättningen betyder i

den kliniska/patologiska och den fysiologiska/idrottsliga

situationen. Resultaten

tyder på att troponin och CK-MB helt

saknar relevans i samband med idrottsutövande.

Däremot kan BNP, och NTproBNP

justerat för arbetstid, vara en

relevant markör för försämrad arbetsförmåga.

Höga nivåer av NT-proBNP kan

förekomma efter ultra-uthållighetsarbete,

trots att idrottarna var friska och utan

några kliniska symtom på hjärtsvikt.

Dessa höga nivåer verkar dock vara

relaterade till försämrad relativ arbetsförmåga.

Studien av multisportarnas hjärtstorlek

(vänster kammare) visade att de

låg inom normala gränser. Mätningarna

av maximala kontraktionshastigheter

visade inga tecken på hjärtutmattning.

Inte ens efter sex dygn av kontinuerligt

arbete. Skillnaden mellan våra och andras

fynd, skulle kunna bero på det faktum att

denna typ av arbete utförs med relativt låg

genomsnittlig intensitet, vilket tyder på

att intensiteten, snarare än varaktighet, är

den viktigaste faktorn för hjärtutmattning.

Sammanfattningsvis tyder våra resultat

på att erfarna multisportutövare har stora

hjärtan inom normala gränser, att de får

en bättre syredistribution och mer effektivt

arbetade hjärtan under tävlingarnas

gång, samt att det inte finns några tecken

på bestående hjärtmuskelcellsskada efter

arbetet.

Framtida forskning

Både vi själva och flera av våra samarbetsgrupper

skriver på ytterligare publikationer

baserade på insamlade data. I dagsläget

finns närmare tio arbeten på olika

stadier i publiceringsprocessen, och

material och idéer finns för ytterligare en

handfull. Från utövarnas perspektiv finns

önskemål om vidare studier kring optimering

av energiintag och energitillskott,

samt skadeförebyggande åtgärder och

olika medicinska preparats positiva och

negativa effekter under just den här typen

av fysiskt arbete. Dessutom planerar vi att

göra långtidsuppföljningar på hjärtats

anpassning. Förhoppningen är att dels

kunna göra femårsuppföljningar av

hjärtats funktion och struktur på de

atleter som redan undersökts en gång och

fortfarande är aktiva, dels att i ett internationellt

samarbete undersöka multisportare

som varit aktiva i många år för att se

om det finns några negativa effekter på

lång sikt.

Referenser

1. Fernstrom M, m.fl. J Appl

Physiol 102(5):1844-9, 2007.

2. Berg U, m.fl. Scand J Med Sci

Sports 18(6):706-14, 2008.

3. Mattsson CM, m.fl. Scand J

Med Sci Sports 20(2):298-304,

2010.

4. Sahlin K, m.fl. J Appl Physiol

108(4): 780-787, 2010.

5. Enqvist JK, m.fl. J Sports Sci

28(9):947-955, 2010.

6. Mattsson CM, m.fl. Med Sci

Sports Exerc, Epub 1 Dec, 2010.

7. Wallberg L, m.fl. Eur J Appl

Physiol, Epub Nov 27, 2010.

8. Wichardt E, m.fl. Eur J Appl

Physiol, Epub Dec 22, 2010.

9. Mattsson CM, Physiology of

Adventure Racing - with emphasis

on circulatory response and

cardiac fatigue. Dissertation,

Karolinska Institutet: Stockholm.

2011.

10. Ekblom B, m.fl. Svensk

Idrottsforskning. 2008. 1:18-21.

Kontakt

mikael.mattsson@gih.se

Den här sammanfattningen

fokuserar på våra resultat och

vad de kan innebära för

idrottarna i deras tränings- och

tävlingssituationer. Därför finns

ingen beskrivning av hur sporten

ser ut eller hur försöken var

uppbyggda. Den intresserade

hänvisas istället till delstudierna

(1-8), avhandlingen (9) eller till

den artikel i Svensk Idrottsforskning

som vi skrev halvvägs in i

projektet (10).

Vi vill tacka alla försökspersoner

som varit vänliga nog att ställa

upp i forskningens tjänst; alla

samarbetsgrupper som gjort att

projektet verkligen fått den

breda ansats som vi hoppades

på, och Centrum för idrottsforskning

som stöttat arbetet genom

både projekt- och studiestöd.

2/2011 svensk idrottsforskning 53


Prestation genom nutrition

Olika koststrategier har sedan länge använts för att förbättra prestationsförmågan

både på kort och på lång sikt. Frågan är om kolhydrater,

fetter och proteiner via kost eller kosttillskott har inverkan på muskulaturens

anpassningsprocesser. Kan man använda kostens sammansättning

för att få ut mer effekter av träning

Niklas Boman

MSci, Doktorand i idrottsmedicin,

Idrottsmedicinska enheten,

Umeå Universitet. Träningsinstruktör

för IKSU Umeå.

Michael Svensson

Med Dr, lektor i idrottsmedicin,

Idrottsmedicinska enheten,

Umeå Universitet. Elittränare i

friidrott.

I r e l a t i o n t i l l h u r mycket kostens

sammansättning debatteras i medierna

och hur mycket kost och näringsämnen

studeras i forskningssammanhang skulle

man kunna förvänta sig mer solid vetenskaplig

dokumentation i frågan relaterat

till hård fysisk träning än vad verkligheten

visar. Det finns ett relativt stort antal

vetenskapliga studier på akuta effekter

och korttidsanpassning (dagar) av olika

slags näringsintag. Studierna behandlar

dels effekter på muskelfibrernas omsättning

av energi, fettsyror, proteiner och

signalsystemens aktivering, dels effekter

på prestation. Däremot finns tyvärr

extremt få långtidsstudier (månader).

Underlaget blir än mindre om man

exkluderar de studier som har försökspersoner

med ingen till måttlig träningsvana.

Att använda resultat från kostinterventionsstudier

på otränade individer, som

genomfört träning två till tre gånger per

vecka, till kostrekommendation till

tävlingsidrottare som ofta tränar två pass

per dag är knappast försvarbart. Dilemmat

med kontrollerade långtidsstudier,

där man studerar interaktionseffekter

mellan träning och kost, är att de är

extremt krävande och dyra att genomföra.

Dessutom kan det vara svårt att rekrytera

tävlingsidrottande försökspersoner till att

ställa upp på omfattande provtagningar,

upprepade muskelbiopsitagningar och ett

styrt kost och träningsprogram över flera

månader. Detta krävs dock om man ska

komma vidare från dagens kunskapsnivå,

som i huvudsak bygger på teorier, till

kunskap grundat på vetenskapliga interventionsstudier

med vältränade försökspersoner.

Följande frågor är viktiga att reflektera

över när man ska tolka och värdera

resultat från vetenskapliga studier som

har undersökt effekter av nutritionsstrategier

vid träning:

• Vilken ålder, träningsvana och fysisk

status hade försökspersonerna vid

ingången av träningsperioden

• Vad innefattade träningsprogrammet

med avseende på tillvänjning, träningsvolym

och intensitet

• Vilken typ av belastningsvariation

användes mellan träningspassen och

träningsveckorna

• Beräknades energiintaget i relation till

energiförbrukningen

• Vad var fördelningen mellan kolhydrater,

fetter och proteiner i kostintaget

under interventionen

• Vilken betydelse har tajming av näringsintaget

i relation till träningspassen

• Kontrollerades träningen under interventionen

och fick försökspersonerna

någon coaching

• Vilka metoder har använts för att

fastställa interventionens effekt på

prestationsförmågan och olika delkapaciteter

Nutrition vid uthållighetsträning

En återkommande fråga som diskuterats

under senaste 15 åren är om ett lågt

kolhydratintag (kolhydratsvält) i kombination

med rikligt intag med fett kan

gynna utvecklingen av muskulaturens

54 svensk idrottsforskning 2/2011


oxidativa prestanda och därigenom ge

bättre prestationsutveckling för uthållighetsidrottande.

Konceptet ”train low

compete high” (med avseende på kolhydratintaget)

har fått stöd från enstaka

forskningsrapporter men framför allt från

den senaste tidens uppståndelse kring den

så kallade LCHF-dieten (low carb high fat

diet) och andra extremdieter som vanligen

används för viktreduktion. Utifrån de

vetenskapliga studier som publicerats där

koststrategier med mer eller mindre

kolhydratsvält har testats vid träning kan

några slutsatser dock dras. Det är tydligt

att kost med stor andel fett och låg andel

kolhydrater leder till ökad fettförbränningskapacitet

(9,10,11). Större andelen av

de fåtal studier som undersökt detta visar

dock att kolhydratsvält inte har någon

positiv effekt på prestationsutvecklingen

(9,10,11,12). Det är också viktigt att understryka

att de fåtal studier som påvisat

positiv effekt av kolhydratsvält på prestationsutvecklingen

har utvärderat prestationsförmågan

genom testning på relativt

låg arbetsbelastning, vilket är mindre

relevant för de flesta tävlingsidrotter där

arbetsintensiteten är betydligt högre. På

basis av publicerade studier och kunskapsläget

inom muskelbiologin relaterat

till hård uthållighetsträning bör man inte

rekommendera extrema dieter som LCHF

och andra dieter som innebär låg andel

kolhydrater och hög andel fett till hårt

tränande tävlingsidrottare utifrån följande

fysiologiska motivering:

1. Träning inom olika uthållighetsidrotter

på elitnivå karaktäriseras av stor

träningsvolym i kombination med

intervallträning och annan träning med

hög intensitet. Kost med liten mängd

kolhydrater omöjliggör hög arbetsintensitet

under träning. Lägre arbetsbelastning

medför sannolikt mindre

stimuli till prestationsutvecklande

processer i nervsystem, hjärtat och

skelettmuskulaturen jämfört med högre

arbetsbelastning.

2. Fördelarna (anpassningen i fettomsättningen)

överväger inte riskerna, främst

ökad risk för: a) trötthet b) brist på

vissa B-vitaminer c) ökad infektionskänslighet

d) ökad proteinnedbrytning

e) lägre proteinuppbyggnad f) längre

återhämtningstid mellan träningspassen

g) lägre arbetsintensitet h) sämre

prestationsutveckling.

3. Upprätthållandet av bra blodsockernivå

vid hård träning försvåras av kost

bestående av låg andel kolhydrater och

hög andel fett, vilket negativt påverkar

nervsystemets processer som kan

medföra ökad trötthet samt försämrad

kognitiv och motorisk prestanda för

idrottaren.

Betydelsen av tajming gällande proteinintag

i samband med uthållighetsträning

är oklart. Några fåtal studier finns publicerade

som sammantaget indikerar

positiva effekter på muskulaturen av ett

proteinintag strax efter träning (4,13).

Nutrition vid styrketräning

Muskeltillväxt kan generellt förklaras av

ökad tvärsnittsarea av befintliga muskelfibrer

och specifikt ökat antal myofibriller i

de muskelfibrer som utvecklar hypertrofi

genom överbelastningsträning. Detta

kräver att uppbyggnaden av proteiner

måste överstiga nedbrytningen av

desamma. En rad olika samverkande och

motverkande faktorer spelar in såsom

balansen mellan uppbyggande och

nedbrytande hormoner, nivån av tillväxtfaktorer

lokalt i muskulaturen och graden

av mekanisk och metabol stress. Mycket

pekar på att stimuli som uppkommer

under träningspassen, via ökad mekanisk

och metabol stress och ökad nivå av

hormoner och tillväxtfaktorer, stimulerar

cellsignalproteiner som styr genuttryck

(mRNA) och nybildning av protein (Figur

1). Individens genotyp, det vill säga små

variationer i specifika DNA-sekvenser

mellan olika individer, har sannolikt

betydelse för graden att hypertrofi vid

styrketräning. Nutritionsinverkan i de

processer som kan bidra till hypertrofi

kan det sannolikt ske på flera nivåer,

alltifrån det som påverkar den initiala

cellsignaleringen till de som reglerar

nybildningen och nedbrytningen av

protein (Figur 1). I stora drag måste rätt

mRNA produceras vilket styrs av transkriptionsfaktorer

som kan aktiveras eller

inaktiveras av en mängd komplexa

interagerande signalproteiner och hormonreceptorer,

vilka flertalet kan påver-

2/2011 svensk idrottsforskning 55


Träning med tidig återhämtningsfas

Figur 1. Träning med tidig

återhämtningsfas. Olika

näringsämnen i ämnesomsättningen

påverkar cellen på flera

nivåer alltifrån cellsignalering till

proteinuttryck vilket leder till en

anpassning till träningen och

därmed i slutändan till en

prestationsutveckling.

1

Satellitcellsaktivering: ger ökat

antal cellkärnor/DNA i muskelfibrerna,

ökad mottaglighet för

träningsstimuli och ökad kapacitet

för proteinuttryck.

Bild 1. Ambitiös försöksdeltagare

(läkarstuderande) som själv sydde

ihop huden efter att biopsitagning

hade utförts i en nyligen avslutad

interventionsstudie (styrketräning 8

veckor i kombination med endera av

två randomiserade näringsdrycker

som intogs under varje träningspass).

Sutureringen utfördes under

handledning av erfaren läkare.

Akuta effekter

F AS

K

Tomas: Forts

Mekaniskt (tension)

Transkription

direkt med

aktiverade signaler

nedan

F AS K Metabolt aktiverade signaler

Genuttryck

Hormonellt aktiverade

AS K signaler 1

mRNA

Auto- & parakrint aktiverade

miRNA

F AS K

signaler 1

nedbrytning

K AS

K AS

Anpassning av

Translation

skelettmuskulaturens,

Prestationsutveckling

nervsystemets och

kas av näringsämnen. Under de senaste

hjärtats

har nyligen

cellfunktioner

avslutat en interventionsstudie

med åtta veckor kontrollerad och

Proteinuttryck

åren har ny forskning visat att mRNA kan

omsättas och påverkas genom så kallad nedbrytning coachad styrketräning, där 24 unga friska

K AS F

”RNA-interferens” (RNAi), vilket utgörs män med vana till mycket stor vana av

av ett system som kontrollerar omsättningen

av mRNA. RNA-interferens kan på kolhydratdryck med K mjölkprotein = Kolhydrater under (glukos, glykogen)

styrketräning intog kolhydratdryck eller

så vis hämma eller stimulera översättningen

varje träningspass. I AS medeltal = Aminosyror ökade

av mRNA så att proteinsyntes kan mängden fettfri massa med drygt två kilo i

F = Fetter (fettsyror, eikosanoider, m.fl

ske. Huruvida näringsämnen kan påverka våra preliminära statistiska analyser. Vi

RNAi vid fysisk träning är i dag okänt.

För att nybildning av protein ska ske när

nivåerna av mRNA ökar i återhämtningsfasen

efter träning krävs tillgång av rätt

aminosyror (vilket minskar med kolhydratsvält)

samt att de faktorer som

stimulerar proteinnybildningen i ribosomerna

är aktiverade. I detta sammanhang

tyder mycket på att ökning av insulin efter

kolhydratintag, samt intag av vissa

aminosyror, kan påverka graden av nya

proteiner. Samma faktorer verkar dessutom

ha viss hämmande effekt på nedbrytning

av kontraktila proteiner. Alla

dessa pusselbitar är viktiga för utveckling

av hypertrofi men även viktiga för reparation,

återhämtning och utveckling av

muskelfibrernas funktioner som kan ske

utan muskeltillväxt. Det finns inga

publicerade långtidsstudier (månader)

som håller en någorlunda hög vetenskaplig

nivå, förutom några studier på otränade

och måttligt vältränade samt äldre

individer, där interaktionseffekten mellan

hypertrofiinriktad styrketräning och

näringsintag har undersökts på riktigt

vältränade individer. Den sammantagna

bilden utifrån publicerade studier är att

proteinintag i nära anslutning (före, efter)

till styrketräning verkar ge positiva

effekter på nybildning av kontraktila

proteiner och muskeltillväxt (5,6,7,8). Vi

noterade även förbättringar i syreupptagningsförmåga

(VO 2

max), fettförbränning

och laktatnivån (lägre) under submaximalt

cykelarbete, maxstryka och uthållig

styrka. Nu väntar histokemiska och

molekylärbiologiska analyser, screeningsanalyser

av proteinuttryck (proteomics)

och förekomsten av mindre molekyler

(metabolomics). Det för att klartlägga om

ökad nivå av viktiga aminosyror i blodet,

som en konsekvens av proteinintag, under

upprepande styrketräningspass är av

betydelse för muskulaturens anpassning

till styrketräning.

Framtida näringsrekommendationer

Litet intag av kolhydrater (”kolhydratsvält”)

och stort intag av fett rekommenderas

inte till hårt tränande idrottare,

enligt de internationellt ledande forskarna

och ämnesorganisationerna. Rekommendationen

gäller såväl styrke- som uthållighetsidrottare.

Tvärtom understryker

forskarna betydelsen av adekvat kolhydratintag

för att uppnå hög intensitet vid

träning och tävling, samt för att klara av

stor träningsvolym. Betydelsen av tajming

av kolhydratintaget är också viktig (1,2,3).

Under det senaste decenniet har forskning

visat tydliga indikationer på att tajming av

proteinintaget, ett proteinintag före och/

eller strax efter träning, har positiva

56 svensk idrottsforskning 2/2011


F

Forts

ed


m.fl.)

Hormonellt aktiverade

AS F AS K K signaler

Metabolt 1 aktiverade signaler

Genuttryck

mRNA

AS K Auto-

Hormonellt

& parakrint

aktiverade

aktiverade

miRNA

AS K

signaler

signaler 1 1

nedbrytning

mRNA

Auto- & parakrint aktiverade

miRNA

F AS K

K AS

signaler 1

nedbrytning

K AS

K AS

Anpassning av

Translation

K AS

skelettmuskulaturens,

Anpassning av Prestations-

Translation

nervsystemets och

hjärtats

skelettmuskulaturens,

cellfunktioner utveckling Prestationsutveckling

Proteinuttryck

nedbrytning

Proteinuttryck

nervsystemets och

hjärtats cellfunktioner

K AS F

nedbrytning

K AS F

K = Kolhydrater (glukos, glykogen)

effekter på muskulaturens proteinnybildning

och anpassningsgraden till styrketräning.

Vidare har forskning också visat att

typen av protein som intas har betydelse

för muskulaturens proteinsyntes, där

mjölkproteiner som vassle och kasein har

fördelaktiga effekter i jämförelse med

vegetabiliska proteiner som sojaprotein.

Näringsrekommendation till hårt tränande

individer med avseende på proteinmängd

är fortfarande ganska vid (1,2-1,8

gram/kg kroppsvikt per dygn). Den lägre

”Det bör understrykas att

det är viktigt att planera

intaget av både kolhydrater

och protein så att det

görs en till två timmar

före och strax efter träning


nivån är sannolikt fullt tillräcklig förutsatt

att proteinet har ett relativt högt innehåll

av de essentiella aminosyrorna samt att

man intar tillräckligt med kolhydrater och

energi totalt sett. Det bör understrykas att

det är viktigt att planera intaget av både

kolhydrater och protein så att det görs en

till två timmar före (via måltid) och strax

efter träning (återhämtningsmål), eftersom

det ger bättre förutsättningar för att

uppnå bra verkningsgrad av det stimuli

som uppkommer under varje träningspass.

Ny forskning om effekter av ett periodiserat

intag med stor andel fett och låg

andel kolhydrater samt intag av vissa

fettsyror på muskulaturens anpassning

AS = Aminosyror

K = Kolhydrater (glukos, glykogen)

F =

AS Fetter = Aminosyror (fettsyror, eikosanoider, m.fl.)

F

= Fetter (fettsyror, eikosanoider, m.fl.)

under perioder med stor träningsvolym

kan frambringa bättre kostrekommendationer

om fetter. I detta sammanhang är

det idéväckande att vissa fleromättade

fettsyror kan aktivera signalproteiner

som reglerar uttrycket av flertalet gener.

Det är en attraktiv tanke att fettsyrorna

som finns i hög andel i muskulaturen i

mycket mobila vilda djurarter som feta

fiskar, älg, ren och fågel har viktiga

reglerande funktioner i muskelfibrerna

och kanske påverkar muskulaturens och

andra kroppsvävnaders anpassning till

uthållighetsarbete. Förutom att vissa

fettsyror verkar fungera som steroidhormoner

kan även signalmolekyler (eikosanoider),

som bildas från omättare

fettsyror, stimulera genuttryck. I framtiden

kommer kanske nya koncept med

periodisering av mängd och typ av fett

att utvecklas och rekommenderas i

relation till periodisering av träning, för

att maximera utvecklingen av muskelfibrernas

prestanda. Om man vet vilka

fetter som stimulerar uttrycket av gener

av betydelse för fettomsättning och

mitokondriell tillväxt vid träning kan

man utforma mer precisa kostrekommendationer

för tävlingsidrottare som

samtidigt klarar kraven på ett adekvat

kolhydratintag för hög ATP-produktion

per tidsenhet, vilket är en förutsättning

för hög arbetsintensitet och därigenom

högt träningsstimuli.

Referenser

1. Sawka MN m.fl. Med Sci Sports

Exerc. 2007 Feb;39(2):377-90.

2. Rodriguez NR m.fl. J Am Diet

Assoc. 2009. Mar;109(3):509-27.

3. Burke LM. Fueling strategies to

optimize performance: training high

or training low Scand J Med Sci

Sports. 2010, Oct;20 Suppl 2:48-58.

4. Chorell E m.fl. J Proteome Res.

2009 Jun;8(6):2966-77.

5. Esmarck B m.fl. J Physiol. 2001

Aug 15;535(Pt 1):301-11.

6. Willoughby DS m.fl. Amino Acids.

2007;32(4):467-77.

7. Cribb PJ m.fl. Med Sci Sports

Exerc. 2006 Nov;38(11):1918-25.

8. Hulmi JJ m.fl. Amino Acids.

2009 Jul;37(2):297-308.

9. Burke LM m.fl. Med Sci Sports

Exerc. 2002 Sep;34(9):1492-8.

10. Helge JW m.fl. J Physiol. 1996

Apr 1;492 ( Pt 1):293-306.

11. Carey AL m.fl. J Appl Physiol.

2001 Jul;91(1):115-22.

12. Goedecke JH m.fl. Metabolism.

1999 Dec;48(12):1509-17.

13. Levenhagen DK m.fl. Am J

Physiol Endocrinol Metab. 2001

Jun;280(6):E982-93.

Kontakt

Michael.Svensson@idrott.umu.se

2/2011 svensk idrottsforskning 57


Ett bensäkert råd för

framtiden

Skulle det inte vara underbart att få skriva ut träning på recept med

avsikt att halvera frakturerna i Sverige Inget piller, bara träning.

Vetenskapen säger att en halvering är möjligt så länge man fortsätter

att träna.

Anna Nordström

Specialistläkare i Rehabiliteringsmedicin,

Foass. Institutionen för

Kirurgisk och perioperativ

vetenskap, Idrottsmedicin,

Umeå Universitet

Peter Nordström

Professor, Överläkare.

Institutionen för Samhällsmedicin

och rehabilitering,

Geriatrik, Umeå Universitet

I n d i v i d e r m e d benskörhet (osteoporos)

ådrar sig ofta frakturer som leder till stort

lidande och ibland för tidig död. Sverige

har den högsta incidensen i världen av

frakturer och antalet patienter med

benskörhet som årligen får fraktur i

Sverige uppgår till cirka 70 000 (1,2).

Vården av dessa patienter överstiger

500 000 inneliggande sjukhusdygn vilken

är fler än för bröst och prostatacancer

tillsammans eller mer än all vård för

hjärtinfarkter. Det stora antalet innebär

förstås också en stor ekonomisk belastning

för samhället, närmare bestämt 5,6

miljarder i direkta årliga kostnader. Väger

man även in att de benskörhetsrelaterade

frakturerna leder till ett stort lidande är

det följaktligen av stort intresse att

optimera omhändertagandet av denna

stora och kvinnodominerade patientgrupp.

Den bästa behandlingen av benskörhet

är prevention, det vill säga att se

till att de förödande frakturerna aldrig

uppkommer. Frågan är hur man kan göra

det på bästa sätt. De påtagliga framstegen

inom den moderna medicinen sammanhänger

i stor utsträckning med utvecklingen

av vetenskapliga metoder för att

utvärdera behandlingseffekter. Det gör

det möjligt att sortera bort ineffektiva

behandlingsmetoder och koncentrera

insatserna på sådana behandlingar som

har störst möjlighet att hjälpa den sjuke.

Det är navet i den evidensbaserade

sjukvården. Den vetenskapliga modellen

för utvärdering är helt och hållet accepterad

och det finns en klar konsensus om att

behandlingsmetoder måste ha prövats

vetenskapligt innan de accepteras för

allmänt kliniskt bruk. Det samma gäller

för prevention och sekundär prevention.

Fysisk aktivitet under uppväxten förespråkas

ofta som prevention och sekundärprevention

av benskörhet och frakturer.

Tanken är att maximera den maximala

bentätheten och att man senare kan leva

på de resurser man har byggt upp. Det

saknas dock i dag evidens för att strategin

fungerar i praktiken.

Det är några frågor som behöver

besvaras innan man kan rekommendera

denna strategi och implementera fysisk

aktivitet i syfte att förhindra framtida

frakturer:

• Minskar fysisk aktivitet frakturrisken

• Kan vi bygga upp ett starkt skelett

med hjälp av träning under barn

och ungdomsåren

• Vilken sorts träning är optimal för

att bygga ett starkt skelett

• Om vi lyckas bygga upp ett starkt

skelett med hjälp av träning i barn

och ungdomsåren, får vi behålla

det om vi slutar träna

• Är ett starkt skelett som reslutat av

träning i barn- och ungdomsåren

ett skydd mot frakturer senare i

livet

58 svensk idrottsforskning 2/2011


Starka ben drar fram Wallby DK från Enköping. Dragkamp och 19 andra idrotter tävlade i årets SM-vecka som avgjordes i Halmstad i månadsskiftet juni-juli.

Fysisk aktivitet och frakturrisk

Man har i prospektiva studier hos äldre

visat att en skillnad i benmassa på tio

procent är associerad med en 2.6 gånger

mindre frakturrisk hos äldre (3). I analogi

med detta skulle man kunna tänka sig att

en tioprocentig effekt av fysisk aktivitet

på benmassan därmed skulle räcka för

att kunna halvera frakturrisken.

Träning i barn- och ungdomsåren

Människans maximala benmassa uppnås

strax efter 20 års ålder men de största

ökningarna sker under barn- och ungdomsperioden

och speciellt under

puberteten (4). Longitudinella studier på

barn strax innan och under puberteten

har visat god effekt av fysisk aktivitet på

benmassan under den perioden av livet

(5). Vi har kunnat visa en signifikant och

hög effekt av fysisk aktivitet på lårbenshalsen

även efter puberteten hos en

grupp ishockeyspelare och badmintonspelare

motsvarande uppemot 20-procentig

ökning av bentätheten jämfört

med hos personer som inte tränat (6,7).

Effekterna på benmassan av fysisk

aktivitet under studietiden var minst lika

stora som skillnaderna mellan grupperna

i benmassa innan studien, vilket starkt

talar för att skelettet är minst lika

känsligt för belastning efter som före

puberteten.

Optimerad träning för skelettet

I en experimentell studie från Umeå

mättes substanser inne i benet genom

mikrodialys. Viktbärande aktivitet, såsom

hopp, påverkade skelettet lokalt medan

försök med icke viktbärande aktivitet som

orsakade muskelkontraktioner inte gav

någon effekt. Det talar således för att

aktiviteten ska vara viktbärande för att

stimulera skelettet. En mekanisk deformation

av skelettet förhindrar inte bara

resorption utan ökar också benbildning, i

varje fall hos den yngre individen. Vi har i

senare studier funnit att typen av viktbärande

aktivitet är starkt relaterat till

bentätheten hos unga män (8), den

mekaniska belastningen på skelettet ska

anbringas i ovanliga belastningsriktningar

på skelettet för att resultera i ett maximalt

osteogent svar, att det finns ett dosrespons

förhållande avseende den osteogena

effekten och typ av fysisk aktivitet

(9), samt att bentätheten påverkas endast

lokalt där benet belastas (10).

Att bibehålla träningseffekten

En fråga av stort intresse är huruvida en

hög bentäthet från fysisk aktivitet bibe-

Sverige är det land i världen som

har flest frakturer orsakade av

benskörhet.

2/2011 svensk idrottsforskning 59


Referenser

1. Osteoporosis - prevention,

diagnosis and treatment: Swedish

Council on Technology Assessment

in Health Care (SBU)2003.

Report No: 165/1.

2. Eklund F, m.fl. Calcif Tissue

Int. 2009 Jul;85(1):10-6.

3. Cummings S.R, m.fl. Fractures

Research Group. Lancet.

1993;341(8837):72-5.

4. Consensus development conference:

diagnosis, prophylaxis,

and treatment of osteoporosis.

Am J Med. 1993;94(6):646-50.

5. MacKelvie K.J, m.fl. British

journal of sports medicine. 2002

Aug;36(4):250-7.

6. Gustavsson A, m.fl. Calcif

Tissue Int. 2003 Aug;73(2):108-

14.

7. Gustavsson A, m.fl. J

Bone Miner Res. 2003

Nov;18(11):1964-9.

8. Nordstrom P, m.fl. Bone.

1996;19(2):189-95.

9. Nordstrom A, m.fl. Bone. 2008

Mar;42(3):565-71.

10. Nordstrom P, m.fl. Calcif

Tissue Int. 1996;59(6):443-8.

11. Kontulainen S, m.fl. Medicine

and science in sports and exercise.

1999;31(5):646-52.

12. Kontulainen S, m.fl. J Bone

Miner Res. 2001;16(2):195-201.

13. Tervo T, m.fl. J Clin

Endocrinol Metab. 2008

Dec;93(12):4873-9.

14. Nordstrom A, m.fl. J Bone

Miner Res. 2005 Feb;20(2):202-

7.

Kontakt

anna.nordstrom@idrott.umu.se

peter.nordstrom@germed.umu.se

hålls även efter det att den aktiva idrottskarriären

avslutats. De studier som finns

publicerade är motsägelsefulla. En finsk

grupp har publicerat flera studier som

visar en kvarstående effekt av fysisk

aktivitet, i varje fall i armarna (11,12).

Andra longitudinella studier visar istället

en snabb förlust av benmassa när träningsmängden

reduceras. De olika

resultaten kan förklaras av att försökspersonerna

inte har jämförbara uppföljningstider

eller studieupplägg. I många fall har

dessutom skelettet mätts på olika ställen.

I Umeå finns ett projekt där drygt 100

män har följts sedan 17 års ålder. Kohorten

har undersökts vid fem tillfällen

under tolv år. Resultaten visar snabbare

ökningar i bentäthet hos idrottare jämfört

med kontroller även efter puberteten. När

idrottsmännen slutar träna minskar dock

bentätheten snabbt, framför allt i den

kliniskt viktiga lårbenshalsen. De kanske

mest intressanta fynden framkom vid den

tredje uppföljningen i ordningen då

försökspersonerna var 25 år gamla (13). Vi

fann då att även om en del av den bentäthet

man bygger upp förloras om man

slutar träna, bibehålls cirka 50 procent av

det man tidigare byggt upp. Utifrån dessa

resultat verkar det som att man genom ett

fysisk aktivt liv i unga år kan minska

risken för benskörhetsrelaterade frakturer

senare i livet. Uppföljningstiden är dock

ganska kort om man betänker att det

flesta frakturer uppkommer efter 50 års

ålder.

Träning som ung förebygger

I dag finns inga studier som följt samma

grupp individer från ungdomsåren upp i

vuxenlivet till tidpunkten då lågenergifrakturer

uppkommer. Vi har i ett arbete

tittat på frakturprevalens hos 400 före

detta idrottsmän med en medelålder på 71

år och 800 åldersmatchade kontroller (14).

Resultaten visar att även om man förlorar

en del av den bentäthet man byggt upp

efter idrottskarriären så bibehålls ett

signifikant starkare skelett. Dessutom

visade sig de äldre före detta idrottsmännen

ha 50 procent färre frakturer än

kontrollgruppen. Resultaten är det hittills

starkaste bevisen som finns för att fysisk

aktivitet under ungdomsåren kan minska

risken för benskörhet och frakturer hos

äldre. Däremot är det inte säkert att detta

är en effekt av ett bibehållet starkare

skelett. Träningen kan även ha haft

bestående effekter på balans och koordination

som lett till minskad risk för fall

och därmed minskad risk för frakturer.

Sammanfattningsvis behöver bentätheten

öka tio procent för att halvera frakturrisken.

Det finns klar evidens för att

träning under barn och ungdomsåren

resulterar i ett starkare skelett. Då unga

idrottsaktiva individer har jämförts med

kontroller har man sett skillnader på upp

till 40 procent. Benmassan ökar dock

endast på de ställen som belastas. Fysisk

aktivitet ger sannolikt bäst effekt på

benmassan hos barn och unga vuxna.

Viktbärande träning är den träningsform

som är mest optimal för att träna skelettet.

Den får gärna innefatta hopp och

snabba riktingsförändringar, såsom

gymnastik, bollspel och friidrott, och

utövas minst 30 minuter per gång, tre

gånger i veckan.

Det är däremot inte klarlagt huruvida

den positiva effekten av träning kvarstår

senare i livet om man slutar träna. Initialt

verkar det som att benmassa förloras

relativt snabbt när man slutar träna. Å

sidan finns studier som talar för en

skyddande effekt av träning i ungdomsåren

gällande frakturrisken under ålderdomen.

Det är i dag osäkert om det beror

på kvarstående effekter på skelettet eller

resultatet av bättre balans och koordination.

En påvisat relation mellan fysisk

aktivitet i ungdomsåren och senare i livet

kan även bidra till detta samband. Vi kan i

dag rekommendera träning för att bygga

ett starkt skelett under barn och ungdomsåren,

men den bör följas upp med

fortsatt åldersanpassad aktivitet genom

livet för att minska frakturrisken under

ålderdomen.

60 svensk idrottsforskning 2/2011


A V P E R R E N S T R Ö M , Professor emeritus, Karolinska institutet, ordf. i SCIF:s forskningskommitté,

och Johan Pihlblad (red)

Ekstrand fick stort pris

i idrottsvetenskap

Jan Ekstrand, Josef Fahlén och Stefan Wagnsson fick SCIF:s pris i idrottsvetenskap

2010 för framstående forskningsinsatser med stor betydelse

för svensk idrott.

S v e r i g e s Ce n t r a l f ö r e n i n g för Idrottens

Främjande (SCIF) delar varje år ut pris i

idrottsvetenskap. Årets pris i den mest

prestigefyllda kategorin Erfaren forskare

gick till Jan Ekstrand för sin forskning om

förebyggande av idrottsskador. Priset till

Yngre forskare tilldelades Josef Fahlén, för

studier av idrottens kommersialisering och

organisering, och Stefan Wagnsson för sin

forskning kring socialisationsprocesser och

ungdomars psykosociala utveckling. Priserna

delades ut på Riksidrottsförbundets årsstämma

i Uppsala. Prissumman är på

100 000 respektive 50 000 kronor. Pristagarna

tilldelades även SCIF:s minnesplakett.

Syftet med priserna är att stimulera till

fortsatt forskning av hög kvalitet inom

idrottsvetenskap i Sverige. De ges till

forskare som under de senaste åren publicerat

forskning som är av högsta kvalitet och

är av stor betydelse för svensk idrott.

Pris till erfaren forskare

Jan Ekstrand, Linköpings universitet

Motivering: Hans forskning har varit och är

inriktad på prevention av idrottsskador, framför

allt fotbollsskador. Han disputerade vid Linköpings

Universitet år 1982 på avhandlingen

Soccer Injury and their prevention. I avhandlingen

ingick ett delarbete, som var den första

randomiserade studien överhuvudtaget som

påvisade möjligheten att förebygga idrottsskador.

På uppdrag av Europeiska fotbollsförbundet

(UEFA) bedriver Jan Ekstrand och hans forskningsgrupp

vid Linköpings universitet sedan år

2001 forskning kring prevention av fotbollsskador.

Projektet, som är såväl nationellt som

internationellt är mycket omfattande och är

pågående och har under de senaste fem åren

mynnat ut i två doktorsavhandlingar, en stort

antal vetenskapliga artiklar och inte minst en rad

praktiska åtgärder för att förebygga fotbollsskador.

I en studie om skador i Champions League

deltar 21 klubbar. Bland annat belyses frågeställningar

såsom sambandet mellan säsongsplanering,

övermatchning, underlagets beskaffenhet

och skaderisk, samt riskfaktorer och prognostiska

faktorer för specifika skadetyper till

exempel främre korsbandsskador, lårmuskelskador.

Ekstrand har

bland annat visat

att spelare, som

spelat många

matcher i ligornas

slutomgångar

hade en ökad

skaderisk. Detta

fynd var starkt

bidragande faktor

till UEFA tog bort

en omgång i

Champions League

och FIFA införde

regeln att minst

tre veckor ska

förflyta mellan ligornas slutspel och VM. I en

annan studie utvärderas skaderisken vid

fotbollsspel på konstgräs jämfört med naturgräs.

En pågående studie avser att skapa en konsensus

kring skaderegistrering och en gemensam

databas for elitfotbollen i de nordiska länderna,

för att följa variationer i skaderisk och skademönster

över tid.

Ekstrand är även aktiv i den praktiska idrotten

bland annat har han varit läkare för det svenska

A-landslaget i över 100 landskamper. Ekstrand

har varit vice ordförande i Svensk Idrottsmedicinsk

Förening och är för närvrande förste vice

ordförande i UEFA:s medicinska kommitté.

2/2011 svensk idrottsforskning 61


FAKTA

Sveriges Centralförening

för Idrottens Främjande

(SCIF) bildades 1897 och

var landets första centrala

idrottsorganisation.

Föreningen administreras i

stort sett helt på ideell

basis. Den stödjer skolidrott,

förbundsidrott,

ledarinsatser och idrottshistoriska

verksamheter som

till exempel idrottsmuseiverksamhet

och bokprojekt.

Föreningen driver också

tennishallar på Östermalms

IP i Stockholm. Tennispaviljongen

är en av världens

äldsta inomhusarenor för

tennis som fortfarande

används. SCIF ger även ut

årsboken, Blå Boken.

Pristagare genom tiderna

Årtal Erfaren forskare

2000 Bengt Saltin

2001 Lars Peterson

2002 Gunnar Borg/

Jan Lindroth

2003 Ronny Lorentzon/

Håkan Alfredsson

2004 Björn Eklom

2005 Lars-Magnus Engström

2006 Per Renström/

Jon Karlsson

2007 Göran Patriksson

2008 Alf Thorstensson

2009 Tomas Peterson

2010 Jan Ekstrand

Årtal Yngre forskare

2001 Håkan Larsson

2002 Michail Tonkonogi

2003 Juleen Zierath

2004 Johan Norborg

2005 Peter Nordström

2006 HC Holmberg

2007 Göran Kentää

2008 Marcus Waldén/

Martin Hägglund

2009 Carl-Johan Olsson

2010 Josef Fahlén/

Stefan Wangsson

Pris till yngre forskare

Josef Fahlén, Umeå universitet

Motivering: Fahléns forskning har handlat om

organisering av idrott. I sin doktorsavhandling

från 2006 ansluter sig Fahlén till det internationella

forskningsfältet Sport Management.

Avhandlingen kan anses vara det första senska

vetenskapliga bidraget till detta fält. Fahlén har

studerat kommersialiseringens och professionaliseringens

betydelse för organiseringen av den

svenska elitidrotten, elitföreningars organisationsstrukturer,

samt organisationsstrukturernas

betydelse för föreningarnas verksamhet,

anställda och ideella. Uppföljningsstudier visar

hur organiseringen av den svenska föreningsidrotten

styrs av influenser från närliggande

marknader, internationella förebilder, myndigheter

och branschorganisationer snarare än av

verksamhetens förutsättningar, behov och

rationella styrningsmodeller.

Efter avhandlingsarbetet har det empiriska

fokuset flyttats från elitidrott till spontanidrott.

Dessa studier visar hur stark tävlingslogiken

som organiserande princip är även i aktiviteter

som har motsatta ambitioner och vilka problem

Pris till yngre forskare

Stefan Wagnsson, Karlstads universitet

Motivering: Stefan Wagnsson avslutade som

30-åring en framgångsrik friidrottskarriär

(medel- och långdistanslöpare), som bland

annat innebar ett flertal landslagsuppdrag på

skilda distanser. Han påbörjade därefter

akademiska studier i idrottsvetenskap vid

Karlstads universitet. Stefan involverades tidigt

i det RF-finansierade projektet Föräldraengagemang

i barns idrottsföreningar och var

medförfattare till slutrapporten (2004).

Stefan inledde sin forskarutbildning i

pedagogik 2004 med projektet Barn- och

ungdomsidrottens socialisationseffekter och

avbrottsproblem samt hade huvudansvaret för

utvärderingen av SMARTIS-projektet. Stefan

Wagnsson disputerade 2009 på avhandlingen

Föreningsidrott som socialisationsmiljö. En

studie av idrottens betydelse för barns och

ungdomars psykosociala utveckling. Den

empiriska undersökningen har en originell/

nydanande design som kombinerar retrospektiva

data, tvärsnittsdata och longitudinella data

som möjliggör att studera den komplexa

idrottsliga socialisationsprocessen på ett betydligt

mer tillförlitligt sätt än tidigare forskning

har förmått göra. Den teoretiska basen utgörs

denna leder till

för nya

målgrupper,

alternativa

aktiviteter och

föreningar

med breddidrotts-

eller

motionsfokus.

I fortsatta

studier har

Fahlén visat

hur olika

former av

finansiering,

ägande och drift

av idrottsanläggningar skapar olika förutsättningar

för olika brukargrupper och att de

grupper som förs fram som prioriterade av

regering, kommuner och Sveriges Riksidrottsförbund

ofta har svårast att få tillträde till idrottsanläggningar.

Sammantaget har Fahlén visat hur

samhälleliga ramfaktorer sätter käppar i hjulet

för den allmänt överenskomna ambitionen om

”idrott åt alla”.

av både

socialisationsteorier

(bland

annat Bronfenbrenner)

och

motivationsteorier

(task- and

egooriented).

Resultaten visar,

att idrottens

fostrande roll i

jämförelse med

tidigare

forskning och

som man ofta

tagit för givet, är betydligt överskattad, samtidigt

som de visar under vilka omständigheter som

idrotten (och dess ledare) har en potential att

fostra till de egenskaper som idrottsrörelsen

eftersträvar.

Stefan Wagnsson har på kort tid utvecklats till

en mycket god samhällsvetenskaplig idrottsforskare

som visat både bredd och djup i sin

forskning. I sitt avhandlingsarbete har han visat

att han ligger i frontlinjen vad gäller socialisationsforskning

inom idrotten och det kommer

att bli spännande att följa Stefans fortsätta

utveckling som idrottsforskare.

62 svensk idrottsforskning 2/2011


Utlysning av forskningsmedel

år 2012

Forskningsbidrag finns nu att söka från Centrum för

idrottsforskning (CIF) för 2012. Total summa att fördela

beräknas bli ca 18 miljoner kronor. Ansökan kan avse

• Projektbidrag

• Studiestöd till forskarstuderande

• Lönemedel till nydisputerade

• Organisationsstöd

Ansökan sker enbart digitalt via CIF:s webbplats www.

centrumforidrottsforskning.se där även regler och

anvisningar för hur ansökan skall utformas finns.

Skicka in ansökan elektroniskt via ansökningssystemet

senast torsdagen den 15 september 2011 kl 17.00

(svensk tid). Ansökningsformulärets första sida med

underskrifter skickas dessutom per post till nedanstående

adress. Första sidan skall ha inkommit till CIF

senast den 20 september 2011.

Projektbidrag

Projektbidrag skall ha klar idrottsrelevans och beröra

frågeställningar som:

• Idrottskulturen och dess roll i samhället

• Individens förhållningssätt och relation till olika

uttryck för denna kultur

• Hur individen påverkas socialt, psykiskt och fysiskt

av olika idrottsliga aktiviteter

• Människans motoriska och fysiska prestationsförmåga

• Förändringar i och påverkan på idrottslig förmåga

Exempel på inriktningar och frågeställningar på projekt

finns i CIF:s årliga sammanställning av tidigare forskning,

vilka finns att ladda ner från webbplatsen.

CIF ser möjlighet att bevilja anslag upp till högst

400 000 kr per år. Projektmedel som beviljas avser ett

eller två år. Projektmedel förvaltas av respektive mottagares

institution och kan disponeras från januari 2012

och två respektive tre år framåt.

Särskild satsning

En särskild satsning kommer att göras på projekt med

hög kvalitet inom elitidrottsforskning och forskning om

barn- och ungdomsidrott.

Studiestöd till forskarstuderande

Handledaren står som huvudsökande och ansvarar för

den forskarstuderande. Stödet uppgår till 275 000 kr per

år. Beviljade medel avser två år och kan efter redovisning

och förnyad ansökan förlängas med ytterligare två år.

Lönemedel till nydisputerade

Sökanden skall ha disputerat under den senaste femårsperioden

inom idrottsrelaterat ämnesområde. Lönemedel

utbetalas med 400 000 kr per år. Beviljade medel

utbetalas i två år och kan efter redovisning och förnyad

ansökan förlängas med ytterligare två år.

Organisationsstöd

Stöd kan utgå till ideell, nationell förening/organisation

som bedriver verksamhet som är värdefull för svensk

idrottsforskning, t.ex. genom att föra ut forskningsresultat,

stimulera till utbildning, genomföra konferenser och

ge ut tidskrifter/årsböcker.

Övrigt

För samtliga ansökningar gäller att det skall finnas en

tydlig idrottsrelevans. Idrott skall då ses i sin vida betydelse

och kan omfatta tävlingsidrott, motionsidrott, idrott

som undervisningsämne, friluftsliv och fysisk rekreation.

Idrottsforskning kan ta sin utgångspunkt i samtliga

vetenskapsområden och gälla ämnen som fysiologi,

medicin, biomekanik, traumatologi, rehabilitering,

pedagogik, sociologi, etnologi, historia, juridik, ekonomi,

etc.

Av ansökan bör, om möjligt, framgå hur projektet

speglar kvinnors och mäns olika villkor och förutsättningar

inom idrotten.

Beslut om bidrag fattas av CIF:s styrelse efter beredning

av dess vetenskapliga råd.

Besked lämnas i november 2011. Bidrag beviljas under

förutsättning att medel tilldelas CIF i minst nuvarande

omfattning.

Upplysningar

Marie Broholmer, telefon: 08-402 22 91,

e-post: marie.broholmer@gih.se

Christine Dartsch, telefon: 08-402 22 55,

e-post: christine.dartsch@gih.se

Adress

Centrum för idrottsforskning

Box 5626

114 86 Stockholm

63 svensk idrottsforskning 2/2011


POSTTIDNING B-POST

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING

Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen

med nya adressen på adressidan

AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm

Dialogkonferens om hbt och idrott

26 augusti i Stockholm

Ungdomsstyrelsen och Centrum för idrottsforskning bjuder in till en dag för dialog om hur

idrottsrörelsen i Sverige kan öka hbt-kompetensen och erbjuda miljöer där alla unga känner sig trygga

och välkomna att delta.

Dialogdagen riktar sig till dig som representerar en idrottsorganisation, utbildar idrottsledare som

riktar sig till unga, personer som är verksamma inom idrott som riktar sig specifikt till hbt-personer

samt forskare inom området idrott och hälsa. Dagen inleds med föreläsningar om hbt-begreppet och

normkritisk pedagogik. Du får också ta del av nya siffror om unga homo- och bisexuellas idrottande.

Under eftermiddagen föreläser Heidi Eng som bland annat forskar om kön, sexualitet och idrott vid

Diakonhjemmet Høgskole i Oslo. Därefter genomför vi strukturerade gruppsamtal.

Under åren 2011–2013 har Ungdomsstyrelsen ett regeringsuppdrag att genomföra

utbildningsinsatser för personal som arbetar inom fritidsverksamheter för unga, i syfte att öka deras

kompetens att skapa öppna och fördomsfria miljöer för unga hbt-personer. Under den här dagen

hoppas vi få kunskap om vad vi kan göra för idrottsrörelsen i Sverige inom ramen för uppdraget.

Var och när

Stockholm, Norra Latin (Drottninggatan 71 b). Den 26 augusti klockan 10.00 -16.00.

Kostnad

Konferensavgiften är 495 kr exkl. moms. I avgiften ingår fika och lunch.

Anmälan

Från och med den 17 augusti blir din anmälan bindande. Anmälan görs via Ungdomsstyrelsens

webbplats: www.ungdomsstyrelsen.se/hbt

09.30-10.00 Fika och registrering

10.00-10.30 Ungdomsstyrelsen presenterar regeringsuppdraget Mötesplatser för unga hbt-personer

samt nya siffror om unga homo- och bisexuellas idrottande.

10.30-11.30 Normkritisk pedagogik och hbt-begreppet - Frida Darj, redaktör för boken Normkritisk

pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring.

11.30-12.30 Lunch

12.30-13.30 Aktuell forskning: Kön, sexualitet och idrott - Heidi Eng, forskare vid Diakonhjemmet

Høgskole i Oslo, Norge.

13.30-15.00 Hur ökar vi kompetensen om unga hbt-personer inom idrottsrörelsen och hur skapar vi

miljöer där alla känner sig trygga och välkomna – Gruppdiskussioner (fika under tiden)

15.00-15.45 Panelsamtal

15.45-16.00 Några avslutande ord om dagen

Välkomna!

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!