Rapport från studieresa till Kosovo och Bosnien mars 2012.pdf - Sabo

Studieresa till Kosovo och Bosnien
26-31 mars 2012

Under 1990-talet präglades Balkan av krig, konflikter och etnisk rensning som ledde till
federationen Jugoslaviens upplösning. Krigen i Balkan resulterade i en massflykt till
andra länder, främst till de närmaste grannländerna och till Tyskland. Över 100 000
människor från Bosnien och Kosovo har sökt och fått asyl i Sverige. Många av dem är
hyresgäster hos allmännyttan. Det har nu ett par decennier sedan kriget i Bosnien och mer
än ett decennium sedan kriget härjade i Kosovo. Utvecklingen på Balkan går snabbt
framåt och länderna arbetar intensivt med att bygga upp välfungerande och demokratiska
institutioner. En rad försoningsprogram har initierats bland människor som stred på olika
sidor under kriget. Stora satsningar, bland annat med bistånd från Sverige, görs på att
förbättra infrastrukturen, rusta upp och bygga bostäder och på att förbättra
levnadsvillkoren för invånarna. Många flyktingar har under de senaste åren återvänt till
sina hemländer och det råder optimism och framtidstro.
I slutet av mars 2012 arrangerade SABO en studieresa till Kosovo och Bosnien. Syftet
med resan var att studera den pågående återuppbyggnaden samt fördjupa våra insikter i
ländernas historia, politiska villkor, kultur och levnadsförhållanden. Under den sex dagar
långa resan fick vi träffa såväl politiker, tjänstemän från myndigheter, kommuner,
företrädare för näringsliv som internationella biståndsorganisationer och personer med
starka band till Sverige, bland annat sådana som levt i exil i Sverige. Bakom planeringen
och genomförandet av resan till Kosovo står Adelina Sejdijaj, Varbergs Bostads AB,
medan Pelle Persson, SIDA, Malena Waenerlund, svenska och bosatt i Sarajevo samt
Sanita Burdzovic, SABO svarar för dagarna i Sarajevo. För texter och bilder i den
reserapport som här följer svarar Maria Lundgren, MKB Fastighets AB och Adelina
Sejdijaj, Varbergs Bostads AB. Anders Thorén, Halmstads Fastighets AB och Sven Ove
Johansson, AB Mölndalsbostäder har tagit bilderna. Vi vill rikta ett stort tack till ovan
nämnda personer för en mycket intressant och väl genomförd resa.
Ulrika Sax, ansvarig för SABO Professional Tours

Adelina Seijdijaj,Varbergs Bostads AB och född i Kosovo svarade för program och guidning de första dagarna
Kosovo 26-28 mars
Huvudstad - Prishtina
Officiella språk - albanska, serbiska
Statsskick - republik
Självständighet - 17 feb 2008, erkänd av 88 länder
Demografi
- folkmängd ca 2,2 milj
- befolkningstäthet 198 inv/km
Valuta - Euro

Måndagen den 26 mars
Dagen inleddes med att Adelina Sejdijaj, Varbergs Bostads AB, gav en introduktion om
Kosovo, nulägesfakta samt vad som är utmärkande för landet. En historisk tillbakablick
kring konflikterna som sedan ledde till kriget.
Kosovo har en mycket ung befolkning, 70 procent är under 30 år. Befolkningen uppgår till
2,2 miljoner. Arbetslösheten är 40-60%. Landet har en blandad etnicitet, 88 procent är
albaner, 7 procentcent serber. Dessutom bor det minoriteter som bosjovaker, goranis, romer
och turkar i Kosovo (främst muslimer, katoliker och ortodoxa). Landet är en republik. År
1990 stängdes alla albanska skolor, all utbildning skulle ske på serbiska. Adelina berättade att
under den tiden skedde utbildningen i smyg hemma hos varandra.
Landets komplexitet beror på stor del på dessa olika etniciteter. Serberna säger ”Vi var först i
Kosovo. På 1300-talet byggde vi kyrkor, och språket var serbiska. 1389 kom turkarna och
tog över”. Albanerna å sin sida menar att de var där ännu tidigare, och de menar att språket
härstammar från albanskan. Kosovo är rikt på naturtillgångar, såsom guld, silver, zink och
andra metaller. Det finns en gruva Trepca, nära Mitrovica. Den staden bebos främst av
serber, och det är mycket pga att staden är rik på naturtillgångar som det blivit konflikter
kring den.
Ibrahim Rugova kämpade för mänskliga rättigheter och mot förtryck, och blev landets
president 2002. Tyvärr hann han inte uppleva landets självständighet. Den 17 februari 2008
utropades Kosovo som självständigt land. 88 länder har hittills erkänt dess självständighet.
Naser Rugova, politisk rådgivare till Kosovos premiärminister fram till 2008, berättade om
det politiska nuläget idag och de utmaningar som landet står inför. De pengar som funnits
och som skulle gå till välfärden, försvann under kriget, vilket lett till att man efter kriget fått
börja från noll. Detta har gjort att skyddsnäten i samhället inte är de bästa. Pensionerna och
socialbidraget ligger idag kring 40 euro. Det krävs investeringar från andra länder för att
kunna komma vidare och utveckla landet. Som det är nu importerar man allt från andra
länder men egentligen skulle man kunna ha både jordbruk och djurhållning för export.
Naser Rugova, tidigare politisk rådgivare, berättade om det politiska läget

Ett annat problem som hindrar utvecklingen i landet är att invånarna fortfarande måste söka
visum för att komma ut i världen. Kosovo är det enda landet på Balkan där detta fortfarande
gäller.
Regeringen har idag en budget på cirka tre miljoner euro som ska gå till de personer som
bestämmer sig för att återvända till Kosovo. I teorin skall det fungera så att man skall titta på
vad för sysselsättning man haft i det land man bor i och sedan skall man försöka hitta något
liknande i Kosovo. Man hjälper också till med skola och dagis för barnen. I praktiken fick vi
reda på att detta inte fungerar fullt ut. Naser Rugova avslutade emellertid med att säga att
han är optimistisk inför framtiden.
Därefter mötte vi Milaim Zeka, journalist och programledare för programmet ”Pa Rrottla”.
Han har tidigare arbetat som journalist för SVT och Sveriges Radio och återvände till
Kosovo efter kriget. Han sade sig vara en grävande journalist och bland oss deltagare gick
han under namnet ”Janne Josefsson”. Miliam menade att felet är att alla skyller på alla, att
det blir ”Vi och dom”. Det leder till att det blir nationella konflikter i allt man gör och det är
svårt att fokusera på de verkliga frågorna.
Milaim Zeka berättade om de svårigheter som den vanlige medborgaren i Kosovo har.
Korruptionen i landet är utbredd. Han var också kritisk till att bidragspengar från olika
hjälporganisationer inte följs upp. Korruptionen är enorm, och det gäller så högt upp som på
regeringsnivå. Även på sjukhus råder korruption. Han pekade på att Sida i Sverige bör vara
noggrann med att följa upp det bistånd som skickas till Kosovo eftersom pengarna alltför
ofta hamnar i privata fickor och inte där de är tänkta.
Att folk kan överleva beror mycket på att alla 1,5 miljoner exilalbaner skickar hem pengar till
sina släktingar. Månadslönen ligger i snitt på 2000:-
På eftermiddagen åkte vi på studiebesök till Mitrovica. Där besökte vi Mercy Corps, en
hjälporganisation som funnits i Kosovo sedan kriget och som haft som uppdrag att arbeta
med minoriteter och deras anpassning i samhället. Mercy Corps har investerat 70 miljoner
dollar i Kosovo under de 20 år som gått sedan krigsslutet. Vi fick träffa Lee Norrgard, chef
för Mercy Corps i Kosovo och Besa Vuthaj, biträdande chef. De berättade om projektet
RESTART, där man idag har byggt bostäder till romer i stadsdelen Roma Mahalla.
Staden Mitrovica har varit en rik stad. Befolkningen består mest av romer. Många flydde
under kriget. Men 150 familjer (600 personer) stannade kvar i två olika läger under tolv år.
Dessa familjer har i elva år bott på ett läger i Mitrovica med blyförgiftad mark, där barnen på
grund av detta börjat visa tecken på blyförgiftning. Man har sett att de fått grå tandkött,
minnesförlust och hämmad tillväxt och yrsel. Nu har de blivit förflyttade till ett nytt
bostadsområde där man också satsat på skolan och försöker hjälpa kvinnor att driva egna
företag. Förutom bostäder har man byggt gator, installerat el, skapat förutsättningar för egen
försörjning genom s.k. livelyhood, bistått människor i kontakterna med myndigheter, insatser
inom hälsovård och även barnomsorg och skolor.

Nya bostadshus samt daghem i stadsdelen Roma Mahalla

En reflektion var att det är bra med hjälparbete, men har man verkligen lyssnat på vad romerna själva
önskar sig Är det bra att klumpa ihop alla av ett och samma folkslag på samma område
Bron i Mitrovica
Vi besökte även Mitrovica bron, som bevakas av KFOR-soldater. Där bor serber på ena
sidan av bron och kosovoalbaner på andra sida. Bron är stängd för genomfart. Den är
ständigt i mediernas fokus och en plats där demonstranter möts. Fredsbevarande
polisstyrkor vaktar på bägge sidor.
Tisdagen den 27 mars
Besök på Parlamentshuset där vi fick träffa Hajredin Kuqi, vice premiärminister och
justitieminister. Hajredin Kuqis dröm är att en dag flytta tillbaka till Sverige, det land som
han tycker bäst om. Vi ställde frågan om villkoren för återvändare till Kosovo och även här
fick vi bekräftat att det ännu inte fungerar fullt ut. Hajredin påpekade att Kosovo bara är fyra
år gammalt och att vi inte ska ha så höga förväntningar utan att man får ta ett steg i taget.
Därefter blev det möjlighet att utforska staden Prishtina. Det blev en intressant vandring
mellan nya och äldre byggnader, från Moder Theresa Boulevard till Skenderbeu-statyn och
vidare till det moderna nationella biblioteket i Prishtina. Under vandringen berättade Adelina
om en del händelser från stadens historia.

Bilder från centrala Prishtina, nedan nationalbiblioteket, uppfört på 1980-talet

Vi avslutade med en busstur till staden Prizren där vi fick en guidad tur i museet Lidhja e
Prizrenit. Just på det stället år 1878 i Prizren, samlades cirka 300 personer i syfte att försvara
albanernas rätt till egen nation. Det blev den första politiska samlingen för albansk
nationalism vilket ledde till att Lidhja e Prizrenit (Prizrenligan) skapades, en rörelse bildat för
att ena nationen och befria albanerna inom Ottomanska riket.
Innan vi reste hem för kvällen åt vi en middag som bestod av alla olika köttspecialiteter från
Kosovo.
Den historiska staden Prizren

Två av våra kunniga och trevliga lokala guider i Sarajevo, Malena Waenerlund och Mohammed
Bosnien 28-31 mars
Huvudstad - Sarajevo
Officiella språk -bosniska, kroatiska och serbiska
Statsskick - förbundsrepublik
Självständighet – 6 april 1992
Folkmängd 4,6 miljoner
Befolkningstäthet 78,7 inv/ km²
Valuta konvertibla mark (BAM)

Onsdagen den 28 mars
Det blev en resdag, till Bosnien, Sarajevo, via Wien. När vi kom fram hann vi med en
fantastisk introduktion av landet och dess historia genom en guidad tur av en Sarajevobo,
Mohammed.
Bilder från centrala Sarajevo, nedan den stora matmarknaden

Torsdagen den 29 mars
Pelle Persson, biståndsråd för SIDA, tog emot på svenska ambassaden, och gav oss en
historisk tillbakablick och information om det politiska läget i Bosnien-Herzegovina.
Jonathan Francis från SIDA berättade om Sveriges utvecklingssamarbete med Bosnien.
SIDA har i Bosnien en budget på 170 miljoner kr/år. Deras uppdrag i Bosnien är att jobba
med utvecklingsfrågor, men beviljar även visum etc. Tito som var kroat styrde Jugoslavien
fram till sin död 1981. Men en kort tid efter att Tito dött föll unionen sönder.
100 000 människor i landet dog under 1991-1995. Bara i Sarajevo dog 11 000 människor. I
Bosnien fanns 440 fångläger, 20 000 kvinnor blev våldtagna, man har funnit 320 massgravar.
Över 2 miljoner människor flydde inom sitt land och utomlands. 1 miljon av dessa har
senare återvänt. Under kriget förstördes 370 000 hus och byggnader, 185 000 av dem har
återuppbyggts.
Freden slöts i och med Daytonavtalet. Detta är dock skrivet på ett sådant sätt att hela
politiken blir ineffektiv, det är dyrt med alla olika instanser, och ända upp i politikertoppen är
korruptionen stor. Det finns en del utländska FN-styrkor kvar i landet såsom IFOR, SFOR,
men de är på väg att lämna landet eftersom hela situationen ändå har stabiliserats. Idag är
endast 5 procent av befolkningen universitetsutbildad.
Landet Bosnien har potential att klara av sin ekonomi. SIDAs mål är att stödja en
demokratisk, rättvis och hållbar utveckling samt att försöka få EU-medlemskap för landet.
Resultaten är svårmätbara, men består oftast i olika projekt, från plan till avslut.
Vi hade möjligheten att besöka EU-parlamentet där vi fick lyssna på två skickliga politiska
rådgivare, varav en var svenska, Elisabeth Tomasinec. Föreläsningen gav oss en inblick i EUarbetet,
vad som krävs för att bli EU-medlem, och var står Bosnien. De menade att det
viktigaste för Bosnien är att bli medlemmar i EU. Men det är en lång väg och många
medlemskapsregler som måste uppfyllas för att nå dit. Bland annat handlar det om
demokrati, lagar, rättigheter, minoritetsskydd och ekonomi.
På eftermiddagen gjorde vi ett besök hos Adnan Hadzik, på hans företag Turbotechnik
DOO. Adnan är en svensk som har investerat i landet, och startat företag.
Veckans mest intressanta upplevelse följde härefter. En intressant, men framför allt oerhört
tragisk upplevelse var det att besöka en familj som varit med under hela kriget, att få höra
deras berättelser om hur svårt allting var. Familjen hade då två små barn, varav ett var
alldeles nyfött. De insåg efter ett tag att de var tvungna att bygga en vedspis, eftersom gasen
var avstängd i hela staden. Även vattenledningarna var strypta och för att få vatten tvingades
man ut till en brunn med tomdunkar. Detta fick göras i skydd av nattens mörker, annars

Besök hemma hos familjen Talovic
kom vare sig vatten eller vattenhämtare tillbaka. Det var en upplevelse också att bli bjuden
på typisk hemlagad mat, som alltihop var upplagt på tallrikar och framdukat åt oss.
Gästfriheten var enastående! Därefter besökte vi bryggeriet Pivnica, som låg mitt i stan och
fick en guidad rundtur av chefen för bryggeriet.
Fredagen den 30 mars
Besök hos borgmästaren för Novo Sarajevo, Nedzad Koldzo. Han introducerade oss i
projektet GAP, Governance Accountability Program, vars fokus låg på att etablera parker,
förskolor, lekplatser, strövområden samt utbildningscenter, att erbjuda bättre service till
medborgarna, utbilda till förbättringar, se till vattenförsörjningen. Vi besökte en del av
projektet ett s.k. one-stop-office. Här har man gjort det lättare för medborgarna att ansöka
om pass, och andra ansökningar som tidigare tog mer än tre veckor att behandla. Nu gick
det på tre dagar.

Nedzad Koldzo, Borgmästare i Novo Sarajevo och Kurt Eliasson, SABO
89 procent av alla hus i Sarajevo blev skadade under kriget. 16 procent förstördes varav 60
procent totalförstördes. 30 av dessa har återuppbyggts. Utflyttningen från staden till förorter
har varit stor efter kriget. Nu byggs det hus för att göra det möjligt för flyktingar att
återvända. Före kriget ägde staten samtliga hus (lägenheter), men efter kriget fick var och en
möjlighet att friköpa sina bostäder.. Staten hjälper till att renovera en del, men det mesta gör
man själva. Man betalar 200:-/år/lgh som ska gå till underhåll av allmänna ytor. En del tar
också in pengar genom att ha reklam på sina fasader.
Vi besökte en ”Housing area“, finansierad av Canton. Amela Petrinic, chef för
planeringskontoret, berättade om landets bostadspolitik och vi fick besöka en nyproducerad
lägenhet. Alla var nog ganska imponerade av denna. Men vi frågade oss vem som har råd att
bosätta sig där.
Därefter åkte vi till ett bostadsområde för återvändare. Fuad Imamovic, en arkitekt från
hjälporganisationen Caritas berättade om återuppbyggnaden av 200 småhus varav en hel del
hade stora skador efter kriget.
Efter lunch fick vi lyssna på Boris Maslo, ansvarig för GAP-projektet, som gav oss mer
detaljerad information om GAP. GAP är ett projekt som pågår 2008-2012. Det har satsats
32 milj $ i projektet.

Nybyggt bostadskvarter
Återuppbyggda bostäder för återvändare

Sent på eftermiddagen var det dags att träffa en politiker, Slavica Sucur, från
SDP(Socialdemokratiska partiet), medlem av Federala Parlamentet. Han var kritisk till
systemet efter Daytonavtalet som grundar sig på att olika etniciteter ska vara representerade
på olika politiska nivåer. Det är svårt att driva politik eftersom det finns vänster- och
högeranhängare inom varje etnicitet. Det blir svårt att ha fokus på viktiga frågor. Det är även
problem med att landet är uppdelat i 10 olika kantoner. Om man t ex blir sjuk måste man
resa till sin egen kanton som kan ligga en bra bit bort. Slavica Sucur menade att Bosnien bör
jobba för att nå EU-medlemskap och därmed anpassa sin lagar efter detta. Men just nu är
den ekonomiska situationen i landet svårare, så då är det svårt att ha fokus på detta. Han
ansåg också att landet borde satsa på energieffektivisering. Som exempel kan nämnas de uselt
isolerade husen. Men även detta är dyrt, och landet saknar expertkunskap. Men om någon
ville investera i landet skulle det också leda till mer arbetstillfällen, och det skulle gynna
landet! Som en sammanfattning av Slavicas resonemang kan nämnas att politiken ägnar sig
alltför mycket åt administration när man borde satsa på jordbruk, skogsbruk, energifrågor
etc. Men pengarna har en tendens att ”försvinna“, på grund av korruption och lögner
På fredagskvällen var vi inbjudna till Sveriges ambassadör Bosse Hedberg, och hans fru
Christina, på middag i deras hus. Lite extra uppklädda var vi allt, och det passade sig bra till
den fantastiskt komponerade middagen, som dessutom åts med bestick prydda av svenska
kronan. Bosse berättade om landet och dess problem och möjligheter. Därefter följde han
oss hem, och socialt kunnig som sig bör för posten som ambassadör var han noga med att
föra en liten konversation med oss var och en.
Lördagen den 31 mars
Dagen för hemfärd, men vi utnyttjade förmiddagen på bästa sätt. Starten var en ”klassisk”
cevapi som frukost i morgonsolen! Därefter fick vi chans att ytterligare tanka av vår guide
sedan ett par dagar på historia och information om Sarajevo. Vi åkte genom staden och
nådde fram till the Tunnel Museum. Här fick vi se och höra ännu mer om kriget, t ex att
man byggde en 800 m lång tunnel bort förbi flygplatsen för att i denna frakta mat och vatten
till folket. Det var hjälpsändningar som skulle tas in i landet och då var detta enda vägen.
Återigen var det en upplevelse att få ta del av kriget på ”nära håll”, och bilderna på
brinnande hus, kvinnan som flyr för sitt liv, bärandes på ett barn, och ljudet av vapen…
fruktansvärt.
För att inte bara minnas alla otäcka bilder av omkomna och saknade så gjorde vi som
avslutning på vår studieresa ett besök i den vackra parken i Sarajevo. Här njöt vi av vår sista
Sarajevska, åt klassisk kalvfilé och tog farväl av såväl landet som varandra. Det är med stor
ödmjukhet och större insikt som jag sätter mig på planet mot Sverige.
Tack för en oförglömlig upplevelse i Kosovo och Bosnien!

Tunneln vid flygplatsen som används för att ta in förnödenheter till Sarajevo
Vårtecken i stadsparken, Sarajevo