SGC Rapport 265 Skyddsavstånd inom biogasanläggningar (Safety ...

SGC Rapport 2012:265
sammanhanget där branden är lokaliserad på avstånd från
betongkonstruktionen.
b) För byggnader som är brandtekniskt avskilda i lägst klass EI60 bedöms
lämpligt minsta avstånd kvalitativt utifrån principen att den riskreducerande
effekten motsvarar en halvering av avståndet. För att kunna tillgodoräkna
denna riskreducerande effekt ska det verifieras att konstruktionen verkligen
uppfyller brandklass EI60 eller högre. Detta gäller även vid utbyggnad av
befintliga anläggningar, där det ibland kan vara svårt att verifiera brandklassen
på befintliga konstruktioner. Betongkonstruktioner har normalt goda
brandavskiljande egenskaper, men man bör vara observant på betong
innehållande ersättningscement (E-cement), vilket huvudsakligen användes i
Sverige under 1940-talet. Betong innehållande ersättningscement (E-cement)
har sämre hållbarhet och beständighet mot brand jämfört med betong med
vanlig portlandcement, vilket bör beaktas när den avskiljande förmågan
bedöms.
c) För gasspridningsscenarierna bedöms det endast vara relevant att beakta
gasspridning mot byggnad med brännbar fasad respektive anläggningsdel med
friliggande membran. Påverkan på objekt med obrännbara ytskikt bedöms vara
försumbar vid antändning av ett gasmoln i det fria, förutsatt att det ej
förekommer oskyddade öppningar (fönster, ventilationsöppningar och
liknande). Förbränningsförloppet sker med kort varaktighet, och antändning
bedöms förutsätta förekomst av ett någorlunda lättantändligt material.
6.2 Skadekriterier för brand- och gasspridning
I detta avsnitt redovisas och motiveras val av kriterier för brandspridning. För
värmestrålningsberäkningarna uttrycks skadekriteriet som högsta tillåtna infallande
värmestrålning (kW/m 2 ). Kriteriet varieras utifrån relevanta material- och
konstruktionsförutsättningar. För spridningsberäkningarna bedöms risk för
brandspridning föreligga fram till det avstånd där gas-/luftblandningen ej längre ligger
inom brännbarhetsområdet (dvs där den nedre brännbarhetsgränsen passeras).
6.2.1 Brandspridning till gasbärande anläggningsdel
Risken för brandspridning uppkommer till följd av värmestrålning från brand i
närliggande byggnad eller brännbart material. Värmestrålning som infaller mot en
gasbärande anläggningsdel ger över tid en temperaturhöjning, dels i den omslutande
konstruktionen och dels i gasen. Förmågan att motstå infallande värmestrålning är
huvudsakligen beroende av egenskaperna hos den omslutande konstruktionen.
Brandspridning bedöms kunna uppkomma ifall temperaturen på konstruktionens
insida överstiger biogasens termiska tändpunkt, samtidigt som koncentrationen gas
ligger inom brännbarhetsområdet. Risk för brandspridning föreligger även ifall
värmestrålningen kraftigt försämrar hållfastheten, alternativt medför antändning, av
den omslutande konstruktionen.
Den termiska tändtemperaturen för ren metangas är cirka 600ºC [3; 4], och sannolikt
är tändtemperaturen något högre för biogas med anledning av koldioxidinblandningen.
Risken för antändning av biogasen begränsas ytterligare genom att koncentrationen
biogas i systemet normalt ligger över brännbarhetsområdet. För antändning krävs
således att biogasen läcker ut till det fria (exempelvis via säkerhetsventil p.g.a.
tryckökningen) eller att syre plötsligt införs i behållaren. Inläckage av syre är generellt
Svenskt Gastekniskt Center AB, Malmö – www.sgc.se 35