Bildberättande

Bildberättande
”En bild säger mer än tusen ord”. Hur mycket säger då en serie av bilder som läggs efter
varandra till en film Det beror på hur effektivt som man kan utnyttjar bildberättandet.
Först och främst ska man ha klart för sig att det oftast är en ganska stor skillnad mellan en
stillbild och en filmbild. Orsaken är att en stillbild skall kunna stå för sig själv utan hjälp av
ljud eller andra bilder. Dessutom kan man normalt kan titta på en stillbild länge.
En rörlig bild däremot har en begränsad tittartid. Detta gör att kravet på enkelhet i bilden
ökar. Det skall vara lätt att se vad det är och det viktiga i bilden ska lätt kännas igen. Fördelen
med rörliga bilder är att flera bilder kompletterar varandra till ett sammanhang. Dessutom
tillförs ytterligare en informationskomponent till skillnad mot stillbilden, nämligen rörelse.
Som stillbild fungerar denna bild dåligt. Kaktusen tar upp alldeles för stor plats och genom
sin placering skapar den obalans i bilden. Ryttaren är för liten och svår att upptäcka. som
rörlig bild däremot drar ryttarens rörelse till sig blicken och förskjuter tyngdpunkten i bilden
så att man uppnår balans.
Grunden i ett bildberättande är att varje bild tillför något nytt eller bilden måste fungera i sitt
sammanhang.
1

Dessa två bilder visar en scen där en man köper jordgubbar. Genom att klippa in en närbild
på handen som sträcker fram jordgubbarna, så förstår vi (mer eller mindre undermedvetet)
att just jordgubbarna är viktiga för filmens fortsatta handling. Hade dom inte varit viktiga, så
hade vi förmodligen undvikit att föra in denna vilseledande information i form av en närbild.
En film byggs upp av olika delar. Om man jämför med en vanlig text, så kan liknelsen se ut så
här:
Sekvens - Mening
Scen - Sats
Bild (Tagning) - Ord
Generellt gäller att varje ny bild skall vara motiverad och tillföra något nytt till handling och
innehåll. Detta gäller även kamerarörelser.
För att bygga ”meningar” i en film kan man använda sig av olika verktyg som t.ex.
bilduppbyggnad, övergångseffekt (t.ex. klipp eller mix), grafik, musik, miljöljud, effektljud,
speaker eller dramatiserade röster. Allt detta utnyttjas i klipptekniken d.v.s. på vilket sätt som
bild och ljud byggs ihop till en hel berättelse. Klipptekniken syftar till att göra en berättelse så
effektiv och fängslande som möjligt. För att undvika oväsentligheter i en historia tillgriper
man ofta det som kallas tidsförkortning. Man klipper helt enkelt bort ”transportsträckor”
mellan två väsentliga episoder. T.ex. en person som åker hemifrån till ett viktigt möte. Vi ser
personen sätta sig i bilen och köra iväg. I nästa bild ser vi personen anlända till mötespunkten.
Vill vi understryka att det varit en lång resa, så kan det ha hunnit att bli skymning. Vi kan
också lägga in en parallellhandling, d.v.s. något som utspelar sig på en annan plats samtidigt
som personen är på väg till sitt möte.
Samtidigt som klippen ger möjlighet till att föra berättelsen framåt genom att skapa nya
scener, så försöker man normalt också att se till att klippen märks så lite som möjligt. Det är
ju som oftast inte klippen i sig som är intressanta. Ett sätt att överbrygga klippen är att skapa
en kontinuitet i miljön. Det kan vara ljus, färg, miljö eller ljud som stämmer överens mellan
klippen. Ett annat vanligt sätt att maskera klipp är att klippa på en rörelse i bilden. Ett s.k.
rörelseklipp. Även ljudet kan utnyttjas på samma sätt där man klipper i en förändring av
ljudet. normalt låter man klippet ske något efter det att ljudet introducerats (någon tiondels
sekund).
Med klaff menas att t.ex. en rörelse fortsätter kontinuerligt i nästa bild. Här handlar det inte
om någon förskjutning i tiden. Man brukar tala om klaffel och syftar till en förändring mellan
två bilder som tidsmässigt hänger ihop och där den aktuella förändringen omöjligen skulle
kunna ha skett. Ett exempel är där en man går ut ur ett rum och lossar på slipsen. Man klipper
till nästa bild där mannen kommer in i ett angränsande rum där slipsen är snyggt knuten igen.
En viktig del är den s.k. 180 graders regeln (optiska axeln). Den bygger på att blick och
rörelseriktningar stämmer med varandra i den färdigklippta filmen.
Bildväxling använder man sig av när man med till synes helt olika bilder skapar en
sammanhängande berättelse. Oftast rör det sig om närbilder som sätts ihop. Exempelvis kan
en bild på en blodig kniv i gräset sammanklippt med en man som ligger i gräset berätta en
otrevlig historia. Historien förändras något om man istället för en kniv lägger en urdrucken
vodkaflaska i gräset.
2

Eyescan är ett sätt att underlätta avläsningen av en bild med till synes mycket information i.
Om vi vill att publiken snabbt ska fästa blicken på ett visst föremål i en bild, så kan vi låta
föregående bild ha ha något föremål som drar blickarna till sig i just den punkt som det
intressanta händer i nästa scen.
Med hjälp av olika tekniker kan vi styra åskådarens blickar till det väsentliga i bilden. Trots
att mannen i centrum utgör en ganska liten del av bilden, så har man med hjälp av
ljussättning lyft fram honom i bilden.
Bildberättandet bygger ofta på att man växlar mellan olika bildutsnitt. Grovt kan man dela in
de olika utsnitten mellan Översikts- eller totalbild (helt landskap), helbild (hel människa),
halvbild (midjan och uppåt på människa), närbild (porträttbild) och detaljbild (närbild på
öga).
3

Exempel på vokabulär som används för att beskriva bildutsnitt. Det finns ingen direkt
standard på området, så olika regissörer kan mena olika när dom uppger vilket bildutsnitt
som dom vill ha i en bestämd tagning.
Komponera bilden till en helhet. Innehållet i bilden ska berätta något. Använd inte kameran
som kikarsikte.
Det som gör en bild intressant är att den i vid bemärkelse på något sätt innehåller ett budskap.
Bilden berättar något för oss. Det kan vara i form av harmoni, disharmoni, spänning, motsats,
överraskning, djup etc.
4

I inledningen av bilden ser vi bara ryttaren till höger. Det skapar obalans i bilden, en
spänning, och vi förväntar oss att något ska hända i bildens vänstra del. Mycket riktigt, kliver
skurkens ena ben in i bild. Ordningen är återställd.
Vad visar denna bild Att barnet sitter i en sandlåda och gör sandkakor eller att barnet är
ensamt.
Kamerans placering kan vara avgörande för hur motivet framställs. I en intervjusituation eller
i andra fall där en person i bild skall framträda i neutral skepnad placeras kameran i jämnhöjd
med motivet. Placeras kameran ovanför eller under motivet kan man illustrera makt eller
undergivenhet.
5

Kamerans placering kan vara avgörande för hur en person skall framhävas.
Motivets placering i bild (beskärning) gör att mannen kan upplevas som lång, kort, på väg att
röra sig eller stabil (stående).
Brännvidd
Kameraobjektivets optiska ”längd” kallas brännvidd. Normal brännvidd avbildar motivet
oförvanskat. Tele eller lång brännvidd trycker ihop motivet och vidvinkel, eller kort
brännvidd, särar på motivet (framhäver förgrunden i förhållande till bakgrunden). Olika
brännvidder förändrar bildutsnittet men inte perspektivet. För att ändra perspektiv måste
kameran flyttas.
6

Bildparet till vänster är resultatet av olika brännvidd utan att kameran förflyttats. Bilderna
har bara beskurits så att utsnittet stämmer överens. Höger bildpar visar vad som händer när
kameran förflyttas. Perspektivet förändras.
Vidvinkel används i många fall för att skapa djup i en bild. Den valda brännvidden kan inte
enbart skapa djupet, men den accentuerar relationen mellan för- och bakgrund. Andra sätt att
skapa djup är att låta motiv överlappa varandra. Man kan utnyttja skärpedjupet där t.ex.
bakgrunden hamnar i oskärpa i förhållande till förgrunden. Genom ljussättning kan för- och
bakgrund tydligare åtskiljas. Det vanligaste är med s.k. bakljus. Slutligen kan man
åstadkomma djup i bilden genom att röra kameran. På så sätt skapar man en relativ rörelse
mellan för- och bakgrund.
Med hjälp av vidvinkeloptik kan man framhäva förgrunden och samtidigt dämpa bakgrundens
inflytande.
7

Olika sätt att skapa djup i bild. I motivet till vänster placeras en person i förgrunden. I bilden
till vänster låter man repet bilda en referens i djupled.
Kamerarörelser skall göras med försiktighet och planering. Vissa kamerarörelser som t.ex.
åkning i sidled kan göras mycket långsamma och ändå bidra till att skapa djup i bilden. Någon
har sagt att ”Fotografens främsta uppgift är att förhindra att kameran zoomar och panorerar”.
Detta påstående har sin grund i att vi människor varken zoomar med blicken eller panorerar
på samma sätt som en kamera gör. Den enda ”naturliga” panoreringen är s.k. följning. D.v.s.
att kameran panorerar med ett föremål som rör sig. Naturligtvis är det inte förbjudet att röra
kameran eller zooma. Men alla rörelser ska vara motiverade, d.v.s. förstärka budskapet i
bilden.
Ett exempel är skillnaden mellan in- och utzoomning. Utzoomning startar med en närbild på
ett föremål t.ex. en liten röd stuga. Under utzoomningen tillförs hela tiden mer
informationskomponenter i bilden. En blosterrabatt framför stugan, ett träd. Hade det stannat
vid denna information hade vi lika gärna kunnat klippa mellan närbilder och helbilder. Men vi
fortsätter utzoomningen och vi noterar att det bakom stugan ser ut som en grå vägg.
Utzoomningen fortskrider och när den till slut stannar visar det sig att vår idylliska stuga
ligger vid foten av en enorm vattenregleringsdamm. Utzoomningen gav i detta fall möjlighet
att skapa en utdragen dramatik/spänning som klipp mellan bilderna inte skulle ha gjort.
Det omvända förhållandet med inzoomning förstärker budskapet på ett annat sätt. Genom att
zooma in mot ett föremål skalar vi bort information i bilden tills det enbart återstår en närbild
på föremålet. Med detta förfarande vill vi förstärka budskapet genom att tala om att det är just
detta föremål som är viktigt.
8

Genom att placera den mindre personen så att han överlappar den större, så framhävs det
rätta förhållandet mellan de båda personerna.
Genom att använda ett litet skärpedjup (d.v.s. stor bländaröppning) kan vi lättare förskjuta
fokus till det föremål/plan som är intressant. För att åstadkomma ett litet skärpedjup måste
man ibland använda sig av ND filter av olika densitet (genomsläpplighet).
Genom att förskjuta fokus (skärpeplanet) så skapas djup, samtidigt som man fokuserar på det
gör tillfället viktigaste i bilden.
Genom att överdriva perspektiv och djup kan man skapa dramatiska effekter.
Färg
En fotograf sa vid ett tillfälle till en kollega att ”Om du ska misslyckas ordentligt med en bild,
så ska du göra det i färg”.
Vad fotografen menade var att ju mer komponenter som du tillför, desto fler risker finns för
att något ska bli fel. Han jämförde färg med svart vit och färgen tillför ju onekligen en
komponent som kan gå fel, likaväl som färgen kan höja värdet på bilden. Olika färger har
olika symboliska värden. Rätt utnyttjat kan man öka informationen i bilden.
9

Röd färg är en signalfärg och drar till sig uppmärksamhet. I dessa bilder distraherar färgen
och drar uppmärksamheten från huvudmotivet.
Färg utnyttjas å andra sidan för att styra blicken till det väsentliga i motivet. Färgen kan
även skapa djup i bilden.
10