Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Forskningens dag 2009<br />
Motion på<br />
gott och ont<br />
En bok från Forskningens dag 2009<br />
<strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en vid Umeå <strong>universitet</strong>
Du kan också bidra...<br />
till den medicinska forskningen vid Umeå <strong>universitet</strong><br />
och Norrlands <strong>universitet</strong>ssjukhus<br />
Boken du har framför dig beskriver en del av all den forskning som pågår<br />
just nu. Forskningens betydelse kan knappast överskattas, men om vi ska<br />
behålla den på högsta internationella nivå krävs ekonomiska resurser.<br />
Ett bra sätt att stödja forskningen i Umeå är genom Insamlingsstiftelsen<br />
för medi cinsk forskning vid Umeå <strong>universitet</strong>. De insamlade medlen<br />
fördelas årligen av en sakkunnig kommitté och går direkt till den lokala<br />
forskningen. Stiftelsen har stor betydelse för <strong>universitet</strong>et och bygger<br />
på donationer från olika håll.<br />
Alla bidrag, oavsett storlek, tas emot med tacksamhet.<br />
Göran Sandberg<br />
Rektor Umeå <strong>universitet</strong><br />
Insamlingsstiftelsen för medicinsk forskning vid Umeå <strong>universitet</strong> är den äldsta,<br />
största och mest kända av insamlingsstiftelserna, grundad 1967 av Umeå <strong>universitet</strong>.<br />
Som givare kan du skänka till den medicinska forskningen rent allmänt eller öronmärka<br />
din gåva för forskning om något speciellt område. Skriv i så fall vilket område<br />
du vill skänka till på inbetalningskortet som följer med <strong>boken</strong>. Förutom till forskning<br />
ger stiftelsen också bidrag för rekryteringar av goda forskare till Umeå.<br />
Postgiro 95 06 13–0 Bankgiro 950–6130<br />
3
Motion på gott och ont<br />
Utgiven av <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en, Umeå <strong>universitet</strong>, 2009<br />
Författare: Bengt Järvholm, Bernt Lindahl, Karin Henriksson-Larsén,<br />
Lars-Eric Thornell, Sture Forsgren, Nina Lindelöf.<br />
Debattledare: Sverker Olofsson<br />
Redaktörer: Hans Fällman, Bertil Born<br />
Foto: Bertil Born, Mattias Pettersson<br />
Ljudupptagning: Christer Blomgren<br />
Utskrifter: Lena Hallström-Nylén<br />
Layout: Print & Media, Umeå <strong>universitet</strong><br />
Första tryckningen<br />
ISBN 978-91-7264-956-9<br />
4
Innehåll<br />
Bengt Järvholm<br />
Inledning........................................................................................... 7<br />
Bernt Lindahl<br />
Mirakelmedicinen som är tillgänglig för alla.................................. 9<br />
Karin Henriksson-Larsén<br />
Manligt och kvinnligt inom idrotten............................................... 28<br />
Lars-Eric Thornell<br />
Träningsvärk – muskelskada eller förberedelse för nästa pass.... 37<br />
Sture Forsgren<br />
Kroniskt smärtande senor – vad vet vi om dem............................ 50<br />
Tendinopati och tendinos..................................................................... 52<br />
Upptäckt av smärtmekanism i senan.................................................. 53<br />
Behandlingsmetoder från Umeå.......................................................... 56<br />
Nina Lindelöf<br />
Motion efter 80 – nyttigt eller skadligt.......................................... 59<br />
Frågestund och debatt..................................................................... 69<br />
Artros och glukosamin......................................................................... 72<br />
Massage vid träningsvärk................................................................... 73<br />
Hjärtproblem och motion..................................................................... 74<br />
Tennisarmbåge och idrottsmedicin..................................................... 76<br />
Prioriteringar och remisser................................................................. 78<br />
Hur mäter man träningsintensitet.................................................... 78<br />
Låsningar och motivation.................................................................... 80<br />
5
Inledning<br />
Professor Bengt Järvholm<br />
Dekanus, <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en<br />
Umeå <strong>universitet</strong><br />
Välkomna till årets upplaga av Forskningens Dag, ett arrangemang som vi<br />
från <strong>fakultet</strong>en anser viktigt för att sprida kunskap och berätta om vår forskning.<br />
Rubrikens ”motion på gott och ont” är ett exempel på ett forskningsområde<br />
som vuxit fram i vår egen tid. Om vi hade varit här för 150 år sedan tror jag<br />
att ingen kommit på idén att säga något om motion över huvud taget. Fokus<br />
skulle sannolikt vara på hur man bör vila sig när man arbetar tungt.<br />
Dagens föreläsningar kommer i huvudsak att handla om motion som något<br />
nyttigt, men det finns ju en avigsida med nästan allt. Någon kanske kan<br />
tycka att man inte får säga något negativt om motion för att det har så många<br />
positiva effekter. Men forskning ska ta fram all kunskap. Jag skulle kunna<br />
säga något positivt om rökning, för det finns faktiskt sjukdomar som är ovanligare<br />
hos rökare. Det vill en del tobaksmotståndare inte att jag säger, men<br />
forskning handlar om kunskap och vår uppgift är inte att dölja viss kunskap.<br />
Jag är övertygad om att ni klarar att ta emot kunskap som visar att det både<br />
finns positiva och negativa sidor hos en faktor som motion.<br />
Människan är gjord för att röra sig – men hur man ska röra sig vet jag inte<br />
och jag vet inte om någon riktigt kan säga det. En del påstår att vi är lika lejonen:<br />
Att vi ska vila, arbeta hårt en kort stund och sedan vila igen. Dagens<br />
stillasittande arbeten är en ganska ny företeelse. Även arbeten som tidigare<br />
var mycket fysiskt tunga kan idag ibland likna kontorsarbetarens. En skogsarbetare<br />
och gruvarbetare som kör en maskin har ett arbete som när det gäller<br />
fysisk ansträngning kan vara ganska likt kontorsarbetarens. Det är få män-<br />
7
niskor idag som får ”motion” i sitt arbete, möjligen kan det gälla brandmän.<br />
Men sådan motion kan ha avigsidor. Den vanligaste arbetsskadan som långsiktigt<br />
nedsätter arbetsförmågan hos brandmän är idag skador i samband<br />
med motion. t ex en knäskada vid bollspel.<br />
<strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en är en av fyra <strong>fakultet</strong>er vid Umeå <strong>universitet</strong> – den<br />
står för ungefär en tredjedel av <strong>universitet</strong>ets ekonomi och har drygt 1 000<br />
anställda. Vi är den del av <strong>universitet</strong>et som framför allt sysslar med medicinska<br />
och odontologiska frågor. Vi ansvarar för många vårdutbildningar, bland<br />
annat läkare, tandläkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och, arbetsterapeuter<br />
. Vi har också forskning och en god återväxt av forskare. I vår forskarutbildning<br />
finns idag ungefär 500 forskarstuderande.<br />
Universitetet gör olika satsningar för att ha en framstående och långsiktig<br />
forskning och för att det ska fungera måste vi ha en bra återväxt av forskare.<br />
Just nu har <strong>universitet</strong>et delat ut karriärbidrag till fler än 70 yngre forskare<br />
som får 2 miljoner kronor var för att driva sin egen forskning framåt. Vi har<br />
ett särskilt stöd till kvinnliga forskare eftersom andelen kvinnliga professorer<br />
är för låg – idag är inte ens var fjärde professor vid <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en<br />
kvinna. Det borde vara åtminstone 40 %, inte bara för att regeringen säger<br />
att vi skall ha jämställdhet utan också därför att vi vet att miljöer där det<br />
finns både män och kvinnor fungerar bättre än ”enkönade” miljöer. Forskning<br />
kostar pengar och vi är starkt beroende av privata och statliga bidrag för att<br />
kunna uppehålla och utveckla vår forskning, bl. a om motionens betydelse<br />
som är dagens tema.<br />
8
Mirakelmedicinen som är<br />
tillgänglig för alla<br />
Bernt Lindahl<br />
Docent, överläkare<br />
Inst. för folkhälsa och klinisk medicin,<br />
yrkes- och miljömedicin<br />
Ni har säkert redan gissat att med ”mirakelmedicinen” menar jag fysisk aktivitet.<br />
Jag tänkte tala om fyra olika områden. Först diskuterar jag de hälsofrämjande<br />
effekterna av fysisk aktivitet och hur fysisk aktivitet kan minska risken<br />
för sjukdom. Det andra området är vilka doser av fysisk aktivitet man behöver<br />
för att nå de hälsofrämjande effekterna. Det tredje området är hur det står till<br />
i olika länder vad gäller fysisk aktivitet på den hälsofrämjande nivån. Hur ser<br />
det ut i Sverige och hur ser det ut i Västerbotten Sedan tänkte jag avsluta med<br />
mitt lilla specialområde, hur man får människor att bli mer fysiskt aktiva. Jag<br />
kommer hela tiden att hålla mig till folkhälsoaspekten på fysisk aktivitet.<br />
Frågan om fysisk aktivitet för att främja hälsa blev högaktuell strax efter<br />
millennieskiftet. En orsak var att Statens folkhälsoinstitut visade ett väldigt<br />
stort engagemang för detta. Bland annat gav institutet, tillsammans med yrkesföreningarna<br />
för fysisk aktivitet, ut den så kallade FYSS. Läkarna har ju<br />
FASS, där de läkemedel som kan användas i behandlingen finns listade. Tanken<br />
med FYSS var att göra en motsvarande bok för träningsråd, där man med<br />
hjälp av fysisk aktivitet både kan förebygga och behandla specifika sjukdomar.<br />
Den första versionen av FYSS kom 2001. Den låg då på nätet och var tillgänglig<br />
för dem som gick in med dator. 2003 kom den första upplagan av FYSS i<br />
tryckt version med en uppdatering 2008, se Figur 1 nästa sida.<br />
Folkhälsoinstitutet lanserade i samband med den första FYSS en stor nationell<br />
kampanj som jag tror att många av er kommer ihåg: ”Sätt Sverige i<br />
9
Figur 1. 2008 års upplaga av FYSS, en motsvarighet<br />
till FASS men för fysisk aktivitet.<br />
rörelse 2001”. Det var en väldig aktivitet just 2001. Kampanjen startade med<br />
en nationell konferens om hälsofrämjande fysisk aktivitet, som hölls i Falun<br />
på hösten 2000 med ca 900 inbjudna. Många av dem skulle sedan ut och arbeta<br />
med kampanjen i hela Sverige. Jag fick möjlighet att vara med på avslutningsdagen<br />
och talade då om beteendeförändringar och livsstil.<br />
Från den här konferensen vill jag lyfta fram förre generaldirektören för<br />
Folkhälsoinstitutet, Gunnar Ågren. Han höll ett lysande kampanjtal där han<br />
verkligen försökte elda styrkorna att gå ut och göra ett gott arbete med ”Sätt<br />
Sverige i rörelse 2001”. Det är från honom jag har lånat jämförelsen av fysisk<br />
aktivitet med en potent medicin, ett starkt läkemedel. Ågren sade i sitt anförande<br />
bl.a. ”Hade ett stort, multinationellt läkemedelsföretag kommit med<br />
ett preparat med följande vetenskapligt säkerställda verkningar då kan man<br />
vara övertygad om att det hade uppmärksammats. Man kan också vara alldeles<br />
övertygad om att mycket ansenliga summor, sannolikt i miljardklassen,<br />
hade satsats på preparatets marknadsföring…” Nu är det inte ett läkemedel,<br />
men man kan ändå förstå att det finns väldigt stora pengar att vinna genom<br />
att få befolkningen att bli mer fysiskt aktiv. Min fundering är hela tiden: Satsar<br />
vi tillräckligt mycket pengar på detta Får vi ut full valuta idag<br />
Vad är det då för ”vetenskapligt säkerställda verkningar” som Gunnar<br />
Ågren pratar om För att beskriva det vill jag gå till ett symposium som hölls<br />
samma år, 2000, där man tittade på de vetenskapliga bevisen för att fysisk<br />
10
Figur 2. I den här bilagan till tidskriften”Medicine<br />
and Science in Sports and<br />
Exercise” från 2001 sammanställs vetenskapliga<br />
rön om hälsoeffekterna av fysisk<br />
aktivitet.<br />
aktivitet kan främja hälsa. Man engagerar sig också i frågan om hur mycket<br />
aktivitet som behövs för att åstadkomma detta, det vill säga det vi kallar dosresponsförhållande.<br />
Allt finns publicerat i en bilaga till tidskriften Medicine<br />
and Science in Sports and Exercise, som utkom 2001 se Figur 2.<br />
I tidskriften beskrivs ett linjärt och omvänt förhållande mellan fysisk aktivitet<br />
och insjuknande i både hjärt-kärlsjukdom och typ 2-diabetes (tidigare<br />
kallat åldersdiabetes), se Figur 3. Det betyder att ju mer fysiskt aktiv man är,<br />
desto mindre är risken att insjukna i båda sjukdomarna. Däremot ville man<br />
göra ett undantag för stroke (slaganfall), som också är en hjärt-kärlsjukdom.<br />
Litteraturen visar att det där kanske mera handlar ett U-format samband,<br />
dvs. att både väldigt lite och väldigt mycket fysisk aktivitet kan öka risken<br />
för stroke. Man sade dessutom att fysisk aktivitet kraftigt kan påverka de<br />
riskfaktorer som finns för hjärt-kärlsjukdom, t.ex. högt blodtryck.<br />
Figur 3. Ett linjärt och omvänt förhållande gäller mellan<br />
fysisk aktivitet och insjuknande i hjärt-kärlsjukdom (dock<br />
inte för stroke) och typ 2-diabetes. Med andra ord: Ökad fysisk<br />
aktivitet minskar risken för att utveckla sjukdom.<br />
När bilagan kom ut 2001 fanns det 44 randomiserade kliniska studier i ämnet,<br />
dvs. studier där man låtit lotten slumpa ett visst antal individer till att<br />
träna och ett visst antal till att inte träna, och sedan följer man effekterna.<br />
11
Utifrån resultaten kunde man säga att bland de personer som hade normalt<br />
blodtryck från början minskade blodtrycket med 2–3 mm hos dem som tränade.<br />
För dem som redan hade högt blodtryck minskade det mera, med 6–8<br />
mm, vilket motsvarar ungefär verkan hos en blodtryckstablett. Det är ju ingen<br />
jättestor effekt, men fysisk aktivitet har fler positiva verkningar än så. Det<br />
är styrkan med att förändra ett beteende: Att det så ofta slår på väldigt många<br />
olika riskfaktorer. Vad gäller blodfetterna fanns det 28 randomiserade studier<br />
som, när man väger samman dem, visar att det ”goda” kolesterolet ökar med<br />
5 % i genomsnitt. Det handlar då om det kolesterol som skyddar mot hjärtkärlsjukdom.<br />
Det ”onda” kolesterolet, LDL-kolesterolet som ökar risken för<br />
hjärt-kärlsjukdom, minskade med cirka 4 % enligt samma studie. Triglyceriderna,<br />
som också är en hjärt-kärlriskfaktor, minskade med 5 %. Fysisk aktivitet<br />
verkar med andra ord påverka också blodfetterna i en gynnsam, hjärtskyddande<br />
riktning.<br />
Hur hänger då fysisk aktivitet samman med fetma eller övervikt För<br />
att titta på detta delade man in materialet i korta (4 månader eller mindre)<br />
och längre studier. Det fanns 20 korta randomiserade studier som hade tittat<br />
just på vad som händer om man ökar sin fysiska aktivitet – går man då<br />
ner i vikt De längre studierna på ett halvår eller mera var 11 till antalet. I de<br />
korta studierna kunde man se ett dos-responssamband, dvs. om man ökade<br />
den fysiska aktiviteten gick vikten ner. I de längre studierna syntes inte det<br />
sambandet. Då kan man förstås fundera på hur det kan komma sig. En trolig<br />
förklaring är att när man ökar sin fysiska aktivitet under en ganska kort tid,<br />
då kan man öka rejält. En del motionerade kanske flera timmar per dag, men<br />
det klarar man inte när man ska hålla på att gå ner i vikt med hjälp av fysisk<br />
aktivitet under väldigt lång tid.<br />
Den genomsnittliga energiförbrukningen i fysisk aktivitet var i de kortvariga<br />
studierna i genomsnitt mer än 2 000 kcal per vecka, vilket är ganska<br />
mycket fysisk aktivitet. I de långvariga studierna hamnar man närmare 1 000<br />
kcal per vecka. Det stärker vad många med mig tycker: För de allra flesta går<br />
det inte att gå ner i vikt enbart genom att vara fysiskt aktiv. Man måste kombinera<br />
fysisk aktivitet med att minska kaloriintaget.<br />
Vad säger man om fysisk aktivitet och cancer Generellt kan man säga att<br />
ökad fysisk aktivitet är förenad med minskad risk för att utveckla cancersjuk-<br />
12
domar. Det finns en cancerform där sambandet verkar vara speciellt starkt,<br />
och det är tjocktarmscancer. Där har vi ett rent dos-responssamband, dvs.<br />
att ju mer fysiskt aktiv man är desto mindre risk löper man för att insjukna<br />
i tjocktarmscancer.<br />
Fysisk aktivitet och benskörhet då Ikka Vuori, som är en finländsk forskare<br />
på området fysisk aktivitet och som skrev den här delen av rapporten,<br />
säger att intensiv fysisk aktivitet med hög belastning ökar bentätheten och<br />
kan sannolikt användas för att förebygga urkalkning av skelettet, det vi kalllar<br />
osteoporos. Men bevisen för att låg eller måttlig fysisk aktivitet kan klara<br />
detta är svagare, så det är möjligt att man här måste träna mer intensivt än<br />
vad jag beskrivit hittills.<br />
Fysisk aktivitet påverkar också det psykologiska välbefinnandet. Man har<br />
t.ex. sett att ökad fysisk aktivitet minskar risken för depression och risken<br />
för att man ska gå in i ängslan och oro. Bevisen verkar något starkare när det<br />
gäller att motverka depression. Man har inte heller sett något säkert samband<br />
mellan dosen av motion och graden av påverkan på depression, oro och ängslan,<br />
men det finns en effekt.<br />
Vad händer om man inte är fysiskt aktiv och kombinerar det med överätande<br />
Då är risken stor att man utvecklar det som kallas metabolt syndrom,<br />
Figur 4. Det kännetecknas av det vi kallar bukfetma eller ”kalaskula”.<br />
Då finns en störning i flera av hjärt-kärlriskfaktorerna och vi vet att ungefär<br />
20-25 % av befolkningen har metabolt syndrom. Vi vet också att risken är<br />
mångfaldigt ökad för typ 2-diabetes, det som vi förr kallade åldersdiabetes<br />
men numera kanske hellre vill kalla vuxendiabetes. Det är nämligen inte enbart<br />
åldringar som får det.<br />
Figur 4. Fysisk inaktivitet kombinerat<br />
med överätande leder till det<br />
s.k. metabola syndromet.<br />
13
Figur 5. Fysisk inaktivitet är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) en av de tio<br />
viktigaste orsakerna till för tidig död i industrialiserade länder. Bilden hämtad från<br />
The World Health Report 2002: Reducing risks, promoting healthy life. WHO: Geneva,<br />
2002. De rangordnade orsaksfaktorerna är uppifrån räknat: Tobak, blodtryck,<br />
alkohol, blodkolesterol, övervikt, lågt intag av frukt och grönsaker, fysisk inaktivitet,<br />
olagliga droger, oskyddat sex samt järnbrist.<br />
Bland dem som har metabolt syndrom är risken för hjärt-kärlsjukdom trefaldigt<br />
ökad. Det här är någonting som vi verkligen skall försöka förebygga.<br />
WHO har faktiskt – särskilt för industriländerna – utsett fysisk inaktivitet<br />
till en av de tio ledande orsakerna till för tidig död, se Figur 5. I u-länder<br />
kommer det in en mängd andra faktorer, men just för i-ländernas del är fysisk<br />
inaktivitet en av riskerna.<br />
Vilken nivå eller dos av fysisk aktivitet behöver vi då för att uppnå alla de<br />
här goda effekterna Det budskap vi hade på 1970- och 1980-talen handlade<br />
ofta om att man genom träning skulle skaffa sig god kondition, alltså få hög<br />
syreupptagningsförmåga. För att nå detta mål fick man ofta rådet att ge sig<br />
ut och jogga eller springa i skogen 20-40 minuter tre gånger i veckan, vilket<br />
också skulle förbättra hälsan. Samtidigt avstod många från att över huvud<br />
taget bedriva någon form av fysisk aktivitet eftersom man tyckte att det var<br />
jobbigt att byta om och att det var en alltför intensiv fysisk aktivitet för att<br />
man skulle klara det. Under 1990-talet ändrade vi därför budskapet en del.<br />
Man lyfte fram fakta som visade att den grad av fysisk aktivitet som behövs<br />
för att åstadkomma hälsa ligger betydligt lägre än den som behövs för att<br />
åstadkomma hög syreupptagningsförmåga.<br />
14
Figur 6. Det starka sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa, mätt i dödlighet, som<br />
det framgår av en brittisk studie. (Modifierad från Wannamethee et al., Lancet 1998;<br />
351:1603-1608).<br />
Genom att vi skilde på de här två sakerna kan man säga att det blev ett paradigmskifte<br />
– man ändrade tolkningsmönster. Budskapet ändrades från att<br />
man ska byta om och träna för att få hög syreupptagningsförmåga och god<br />
kondition till att istället puffa för att vara fysiskt aktiv i vardagen för att vinna<br />
hälsa. En engelsk studie som publicerats i The Lancet, en väldigt prestigefylld<br />
medicinsk tidskrift, stärker det här synsättet, se Figur 6. I den studien<br />
ingår fler än 4 000 män i åldrarna 50-70 år. De har svarat på hur fysiskt aktiva<br />
de var vid starten av studien. Sedan följde man dem i fyra år och under<br />
den tiden dör ett antal av de här personerna. När man då jämförde dödligheten,<br />
åldersjusterad dödlighet per 1 000 personår, med hur fysiskt aktiva de<br />
var vid starten såg man att kurvan gick brant neråt ju mer aktiva personerna<br />
var. Slutsatsen är att om man går från att vara helt inaktiv till att bli lätt eller<br />
måttligt aktiv minskar risken för förtida död rejält. Om man sedan går från<br />
att vara måttligt till väldigt aktiv händer inte så mycket mer.<br />
En energiförbrukning på ungefär 1 000 kcal per vecka i fysisk aktivitet<br />
räcker för att få den här skyddseffekten på 20-30% mot för tidig död. Det<br />
innebär inte att det är meningslöst att vara fysiskt aktiv på lägre nivå än så,<br />
men då kan man inte säkerställa effekten med statistiska mått.<br />
15
Vad krävs då för att komma upp i 1 000 kcal per vecka Jag brukar säga att<br />
om man promenerar i rask takt på ojämn mark förbrukar man ca 300 kcal<br />
per timme. Räknar man om detta per vecka kommer man fram till att någonstans<br />
omkring 3 eller 3,5 timmes rask promenad innebär att man kommer<br />
över 1 000 kcal. Det var också där som veckorekommendationen lades 1995,<br />
framför allt i USA, men den spreds sedan till resten av världen. Man sade att<br />
varje vuxen person bör samla på sig minst 30 minuter måttligt intensiv fysisk<br />
aktivitet dagligen eller nästan dagligen. Uttrycket ”samla på sig” antyder ju<br />
att man kanske inte behöver göra de här 30 minuterna på en gång, utan man<br />
kan dela upp dem i flera aktivitetspass under dagen. Man antog också att det<br />
här budskapet skulle kunna få väldigt många fler att kunna komma ut och<br />
börja röra på sig – och få den här skyddseffekten.<br />
För cirka två år sedan kom en uppdatering av råden med lite mer detaljerade<br />
förklaringar, kanske också en skärpning. Det var organisationerna<br />
American College of Sports Medicine och American Heart Association som<br />
kom ut med de nya rekommendationerna. Kvar stod att för att främja och bibehålla<br />
hälsan bör varje frisk vuxen person samla på sig minst 30 minuter<br />
per dag av måttligt intensiv fysisk aktivitet – exempelvis promenader, cykling<br />
eller simning – i fem dagar per vecka eller mer. Alternativt, sade man<br />
– och det var det nya – kan man också ha en mer intensiv fysisk aktivitet.<br />
Att t ex springa i skogen i minst 20 minuter tre gånger per vecka ger samma<br />
effekt. Man sade också att man kan varva de här två sätten att vara fysiskt<br />
aktiv. Men sedan lade man till en passus, och den kanske är viktig: Varje aktivitetspass<br />
bör vara minst 10 minuter, det hade man inte klart uttalat i mitten<br />
på 1990-talet. Det är alltså OK att dela upp de 30 minuterna i tre gånger<br />
10 minuter, men inte kortare. Sedan kom ytterligare ett tillägg: Varje vuxen<br />
bör dessutom utföra aktiviteter minst två gånger per vecka för att bibehålla<br />
muskelstyrka och uthållighet. Detta tillsammans bör ses som en miniminivå<br />
för vuxna, friska människor, och den som vill nå längre i sin hälsoutveckling<br />
måste göra mera. Det här är en väldigt bra nivå – då vinner man mycket<br />
i förbättrad hälsa, se Figur 7.<br />
Figur 7 har jag med för att visa betydelsen av att öka sin fysiska aktivitet<br />
speciellt för den som är stillasittande och inte rör på sig. Det ger som synes<br />
väldigt god valuta för insatsen. Hälsovinstkurvan visar ju att om man ligger<br />
16
Figur 7. Generellt dos-responssamband vid fysisk träning. Observera att effekterna<br />
är störst när man går från ingen eller låg aktivitet. (Modifierad från Pate RR. Physical<br />
activity and public health. JAMA 1995; 273:402-407).<br />
väldigt lågt i sin fysiska aktivitet från start får man en stor positiv effekt av<br />
att öka den fysiska aktiviteten bara något. Man har alltså mycket hälsa att<br />
vinna på en ökning.<br />
De som ligger högre i sin fysiska aktivitet från början vinner också, men<br />
figuren visar dessutom att om man gör en lika stor ökning i den fysiska aktiviteten<br />
som vid det lägre utgångsläget, då leder inte det till samma stora ökning<br />
i hälsa. Man har alltså redan tagit ut en del av det som man kan vinna<br />
på att bli mer fysiskt aktiv. Det innebär att den stora andel av befolkningen<br />
som rör sig väldigt lite har väldigt mycket att vinna på att bara bli något mera<br />
aktiva. Skaderiskkurvan i figur 7 visar också att alltför intensiv träning ökar<br />
risken för skador, framför allt på rörelseapparaten.<br />
Med Figur 8 vill jag visa den styrka som ligger i att göra en livsstilsförändring,<br />
t.ex. öka sin fysiska aktivitet. Det påverkar nämligen inte bara en<br />
faktor. Sätter man in en blodtryckssänkande medicin är det för att sänka<br />
blodtrycket. Sätter man in en blodfettssänkande medicin är det för att sänka<br />
blodfettet. När man blir mer fysiskt aktiv kanske inte effekten på varje<br />
riskfaktor är så stor, men om man väger ihop alla riskfaktorer som man påverkar<br />
med den här generella metoden blir summan av detta väldigt stor.<br />
Om vi t.ex. vill minska risken för att dö i hjärt-kärlsjukdom – som den mellersta<br />
linjen i figur 8 visar – och därför ökar dosen av fysisk aktivitet på-<br />
17
Figur 8. Den sammanlagda hälsoeffekten av fysisk träning blir stor även om de enskilda<br />
riskfaktorerna inte påverkas särskilt mycket. (Modifierad från Haskell WL. What<br />
to look for in assessing responsiveness to exercise in a health context. Med Sci Sports<br />
Exerc 2001; 33: S454-S458).<br />
verkas flera riskfaktorer på en gång: Blodtrycket minskar, känsligheten för<br />
det egna insulinet ökar, det goda kolesterolet ökar och blodflödet i kranskärlen<br />
ökar. Sammantaget ger de här faktorerna en stor effekt på risken att<br />
dö i hjärt-kärlsjukdomar.<br />
Hur ser det då ut när det gäller fysisk aktivitet i befolkningen Hur ser det<br />
ut i Sverige jämfört med övriga Europa Hur ser det ut i olika delar av Sverige<br />
Och hur ser det ut i Västerbotten För att förstå de siffror jag kommer<br />
att visa tror jag att man först måste inse lite av svårigheterna med att jämföra<br />
studier som tittar på fysisk aktivitet. En svårighet i de stora studier som<br />
vänder sig till hela befolkningen är att där mäts ofta nivåerna av fysisk aktivitet<br />
via ett frågeformulär. Det handlar alltså om en självskattning hos dem<br />
som tillfrågas. Det är ett moment som kan vara en felkälla, eftersom människor<br />
förstås har något olika bild av hur aktiva de är. Ibland försöker man<br />
med frågeformuläret få ett mått på den totala fysiska aktiviteten, i andra fall<br />
är man ute efter den fysiska aktiviteten i arbetssituationen – det som Bengt<br />
Järvholm var inne på – och i åter andra fall försöker man skatta hur mycket<br />
fysisk aktivitet det går åt till att transportera sig till och från arbetsplatsen,<br />
18
s.k. ”commuting physical activity”. Oftast handlar det väl ändå om att försöka<br />
skatta hur fysiskt aktiva människorna är på sin fritid. Som ni förstår hänger<br />
de här sakerna ihop: Är man väldigt aktiv i sitt sätt att förflytta sig till och<br />
från arbetet eller har ett fysiskt tungt arbete, då rör man sig sannolikt inte<br />
lika mycket på fritiden. Resultaten kan också bero på var man lägger ribban<br />
för en hälsofrämjande nivå av fysisk aktivitet.<br />
Ett begrepp som är viktigt i sammanhanget är metabolisk ekvivalent,<br />
MET. Det är ett mått på intensiteten i en fysisk aktivitet: 1,0 MET är den ämnesomsättningsaktivitet<br />
som man har i kroppen under vila. Sedan kan man<br />
säga att olika aktiviteter innebär multiplar av den här viloaktiviteten. En rask<br />
promenad, t.ex. 5 km per timme, anges ofta till 3,3 MET, alltså 3,3 gånger<br />
högre metabol aktivitet än vad man har under vila. Därmed kan man med<br />
hjälp av detta mått beräkna volymen av fysisk aktivitet, vilket för oss in på<br />
begreppet MET-minuter (eng. MET minutes). Att t.ex. gå 30 minuter i rask<br />
takt blir ungefär 100 MET-minuter, dvs. 3,3 MET gånger 30 minuter. Med de<br />
här måtten har man ofta angett att det behövs 500–1 000 MET-minuter per<br />
vecka för att vinna hälsa. För att koppla tillbaka till de 1 000 kcal per vecka<br />
jag talade om tidigare skulle man kunna säga att en person som väger 80 kg<br />
och utför 750 MET-minuter på en vecka förbrukar 1 000 kcal i fysisk aktivitet<br />
under den veckan.<br />
Figur 9 på nästa uppslag kommer från en studie som använder just METminuter,<br />
”The Eurobarometer Study”, där man inom EU-länderna har tittat<br />
på hur stor andel av befolkningen som ligger på en nivå av fysisk aktivitet som<br />
befrämjar hälsa. I studien satte man gränsen för att nå en hälsofrämjande<br />
fysisk aktivitet till 3 000 MET-minuter per vecka, vilket jag faktiskt tycker är<br />
en ganska hög nivå. Men man anser att en timme skulle gå till en del vanliga<br />
aktiviteter och sedan skulle man ovanpå det lägga en halvtimme med ”ren”<br />
fysisk aktivitet där man i 10-minutersperioder är så fysiskt aktiv att man åtminstone<br />
blir varm. Mätt på det sättet ligger Sverige sist i ligan. Som Figur<br />
9 visar ligger Holland bäst till. Det är ju ett land där man färdas mycket på<br />
cykel till och från arbetet.<br />
Jag blev lite fundersam över att Sverige låg så dåligt till: Är det verkligen<br />
så illa Som tur är kan man nästan alltid hitta studier som visar andra saker.<br />
Figur 10 på nästa uppslag avbildar resultaten från en studie som kom några<br />
19
Figur 9. Andelar av befolkningen i olika europeiska länder som ägnar sig åt hälsofrämjande<br />
fysisk aktivitet (minst 3000 MET-minuter per vecka ). Den här studien,<br />
”The Eurobarometer Study”, ger Sverige den lägsta förekomsten i Europa. (Sjöström<br />
M. Health-enhancing physical activity across European Union countries: the Eurobarometer<br />
study. J Public Health 2006; 14: 291-300.)<br />
20
Figur 10. Andelen fysisk aktivitet (%) på fritiden i Sverige jämfört med övriga Europa.<br />
(Modifierad från Martinez-Gonzalez MA. Prevalence of physical activity during leisure<br />
time in the European Union. Med Sci Sports Exerc 2001; 33: 1142-1146).<br />
år tidigare än den på Figur 9 och gjordes också den inom EU-området. Här<br />
tittade man på hur fysiskt aktiva folk är på sin fritid och Figur 10 visar endast<br />
dem som har angivit att de är fysiskt aktiva utanför arbetstiden. För Sveriges<br />
del är det som synes hela 90 % av befolkningen som säger sig vara fysiskt aktiva<br />
på fritiden. Vi kan jämföra med Spanien där det var 64 %. Det är ganska<br />
tydligt att det verkar finnas en nord-sydlig axel i Europa med sjunkande grad<br />
av fysisk aktivitet. I norr är en större andel av befolkningen fysiskt aktiv på<br />
fritiden än i söder, kring Medelhavet.<br />
Hur ser det då ut om man går till Sverige Här finns data från nationella<br />
folkhälsoenkäten, som Statens folkhälsoinstitut står bakom. Den senaste<br />
enkäten från 2004-2008 publicerades 2008. Figur 11 på nästa uppslag visar<br />
resultaten när man med hjälp av ett par frågor om fysisk aktivitet försökt att<br />
fånga in hur stor del av befolkningen som är fysiskt aktiv i minst 30 minuter<br />
per dag. Nivån skulle ligga så att man åtminstone blev varm och andelen ligger<br />
då någonstans mellan 60 och 70 %. Det har inte ändrat sig särskilt mycket<br />
från 2004 till 2008.<br />
21
Figur 11. Andel av den svenska befolkningen som uppger sig vara fysiskt aktiv minst<br />
30 minuter per dag. (Nationella folkhälsoenkäten. Hälsa på lika villkor. Statens Folkhälsoinstitut,<br />
2008).<br />
Hur ser det då ut i olika delar av Sverige Figur 12 visar väl att inte särskilt<br />
många landsdelar sticker ut. Möjligen kan man säga att männen i Halland<br />
och kanske kvinnorna i Kronoberg är lite mer fysiskt aktiva än andra. Men<br />
resultaten i Västerbotten avviker varken uppåt eller nedåt i den här nationella<br />
folkhälsoenkäten.<br />
Om vi nu vänder blicken till Västerbottens län, där vi har genomfört hälsoundersökningar<br />
under många år just i syfte att förebygga diabetes och<br />
hjärt-kärlsjukdom, har det i det sammanhanget varit viktigt att ta reda på<br />
hur fysiskt aktiva folk är. Från början kallades det Norsjö-satsningen, men<br />
blev sedan Västerbottens hälsoundersökningar, som numera är en integrerad<br />
del av hälso- och sjukvården. I resultaten från 1998 till 2007, se Figur<br />
13, kan man ana att den andel som klassas som aktiv – de övre fälten i figuren–<br />
har ökat och det är tydligast på kvinnosidan. Andelen passiva har också<br />
minskat en del och det är också mera tydligt på kvinnosidan. Sammanfattningsvis<br />
får man en känsla av att vi har blivit något mer aktiva i Västerbotten<br />
över åren.<br />
22
Figur 12. Fysisk aktivitet uppdelat per län i Sverige (Nationella folkhälsoenkäten. Hälsa<br />
på lika villkor. Statens Folkhälsoinstitut, 2008). Det finns inga stora variationer i<br />
riket.<br />
Figur 13. Sammanställning av förändringar i mönstret för fysisk aktivitet 1998-2007<br />
(Från Lars Weinehall, Västerbottens hälsoundersökningar).<br />
23
Hur ser det då ut om man tittat på personer som har gjort flera hälsoundersökningar<br />
Man blir ju inbjuden under de år när man fyller 40, 50 och 60.<br />
Därför har vi data om 16 000 individer som var 40 år vid första undersökningen<br />
och sedan blev inbjudna till ny undersökning när de var 50 eller de<br />
som var 50 år vid första tillfället och blev inbjudna till ny undersökning när<br />
de var 60. Hur har det gått för dem Jo, 30 % har faktiskt minskat sin fysiska<br />
aktivitet på de 10 åren enligt vad de rapporterar själva, 26 % har blivit mer<br />
fysiskt aktiva medan huvuddelen, 44 %, inte har ändrat sin mängd av fysisk<br />
aktivitet. Man kan väl säga att det sker vissa individuella förändringar, men<br />
trenden för hela befolkningen ändras inte särskilt mycket.<br />
Jag kommer nu in på en studie som har samband med både Västerbottens<br />
hälsoundersökningar och den s.k. MONICA-studien kring hjärt-kärlsjukdomar<br />
som vi har drivit i norra Sverige under många år. Syftet var att försöka se<br />
om fysisk aktivitet hade påverkat risken för att få hjärtinfarkt. Vi fann att om<br />
man delar in deltagarna i den grupp som antingen åker buss, går eller cyklar<br />
till arbetet och jämför den med de personer som åker bil till jobbet – hela året<br />
eller delar av året – och sedan justerade för annan fysisk aktivitet och dessutom<br />
för en mängd hjärt-kärlriskfaktorer som rökning, kroppsvikt, kolesterol,<br />
diabetes, högt blodtryck och utbildning. Med allt sådant borträknat återstod<br />
ändå en säkerställd skillnad. Det var faktiskt så att de som åker bil till och<br />
från jobbet, en årstid eller alla årstider, har en nästan fördubblad risk att utveckla<br />
hjärtinfarkt jämfört med dem som åker buss, cyklar eller promenerar.<br />
Att åka buss innebär ju att man måste gå till och från hållplatserna. Därför<br />
är det nog så att man blir mera fysiskt aktiv som bussåkare.<br />
Jag ska sluta med att berätta kort om hur man kan få människor att bli<br />
fysiskt aktiva. Då kommer jag först in på ett arbete gjordes av SBU, Statens<br />
Beredning för <strong>Medicinsk</strong> Utvärdering. Jag var själv med där och vi försökte<br />
titta på metoder för att främja fysisk aktivitet. Det var alltså inte fråga om<br />
effekterna av fysisk aktivitet, utan vilka metoder som finns för att få människor<br />
mer fysiskt aktiva. Man kom fram till några slutsatser. En sådan slutsats<br />
var att enkel rådgivning till patienter i ”klinisk vardagsmiljö”, t.ex. på en<br />
vårdcentral, faktiskt leder till att de här personerna ökar sin fysiska aktivitet<br />
med 12-50 % i minst 6 månader framåt. Bevisstyrkan för detta var ganska<br />
hög. Kombinerar man den enkla rådgivningen med t.ex. recept på fysisk ak-<br />
24
tivitet eller med en stegräknare (pedometer) ökar den fysiska aktiviteten ned<br />
ytterligare 15-50% – det fanns bevis för det också.<br />
Slutligen fann vi också bevis för att en tillit till den egna förmågan att förändra<br />
sitt beteende, ”self-efficacy”, är en betydelsefull faktor för att nå ökad<br />
fysisk aktivitet. Det är just det som vi har arbetat mycket med vid Beteendemedicinska<br />
kliniken, att få människor att känna tilltro till att det går att göra<br />
något åt sin situation. Att det är möjligt att anta en utmaning, genomföra en<br />
beteendeförändring, klara en uppgift.<br />
Vad styr detta De tidigare erfarenheterna är nog den viktigaste faktorn<br />
och då blir ju frågan hur man skapar en positiv erfarenhet. Ett sätt är att sätta<br />
upp ett litet delmål, registrera att man har nått det målet, få återkoppling av<br />
någon annan person eller i en grupp och sedan få reflektera över detta. Det<br />
ökar tilliten till den egna förmågan och då kan man sätta ett nytt delmål. Det<br />
är så vi arbetar på Beteendemedicinska kliniken. Vi kunde också visa i ett nyligen<br />
publicerat arbete att fysisk aktivitet är det beteende som vi kan bevara<br />
bäst över fem år. Det framgick genom att patienterna själva rapporterade det<br />
och genom att det goda kolesterolet visade sig vara signifikant högre i behandlingsgruppen<br />
än i kontrollgruppen.<br />
Vi som arbetar med det här tror inte att man kan tala om för människor<br />
vad de ska göra i de kommande 20-30 åren. Människor gör inte det man säger<br />
till dem, utan det som de själva kommer fram till är bra för dem eller som<br />
de anser att de kan genomföra. Därför är det väldigt viktigt att skapa en dialog<br />
mellan den som ska behandlas och den som behandlar. Man måste hitta<br />
något slags fokus där man kommer fram till att ”det här är möjligt att genomföra”.<br />
Den bästa beskrivning av detta som jag har sett är egentligen två<br />
enkla meningar som skrevs av ett par forskare från USA, Catherine Feste och<br />
Robert M. Anderson:<br />
”Questions move people along their journey through life<br />
– Answers stop the process of searching”.<br />
Så jag tror inte så mycket på att komma med snabba svar på människors problem.<br />
Jag tror i stället på att ställa frågan och tillsammans med individen<br />
hitta någon slags lösning som individen själv vill komma fram till. Det är så<br />
vi oftast arbetar.<br />
25
Sverker Olofsson: Det var väldigt intressant och många tankar dyker upp. På<br />
slutet pratar du om en hel serie delmål, hur kan de se ut<br />
Bernt Lindahl: På väldigt många olika sätt. Jag kan faktiskt relatera till en<br />
patient som jag hade en gång. Det var en kvinna med kraftig övervikt och vi<br />
pratade om det här med att man skulle röra sig 30 minuter per dag och kanske<br />
till och med dela upp det, men vi sade inte exakt hur. Det visade sig att hon<br />
aldrig kom igång med den fysiska aktiviteten. Nästa gång vi träffades var hon<br />
förstås lite besviken och ledsen över det, ända tills vi en gång kom på att hon<br />
skulle pröva att gå ut och gå i 5 minuter. Det var hennes gräns för att så att<br />
säga komma över tröskeln och börja röra på sig. Sedan kan man alltid växla<br />
upp, så de första framstegen kan egentligen vara hur små som helst. Det viktiga<br />
när man ska bygga upp den här tilliten är att man klarar målet. För det<br />
är utifrån att man har satt upp ett mål och kan nå det som man får kraften<br />
att sätta upp nästa mål.<br />
Sverker Olofsson: Det handlar om oerhört individuella mål, det som nästan<br />
kan verka lite löjligt<br />
Bernt Lindahl: Exakt. Jag tyckte nog själv att det var en rent homeopatisk<br />
dos av fysisk aktivitet, men för henne var det vad som behövdes för att komma<br />
över tröskeln.<br />
Sverker Olofsson: Ett problem som jag kan tycka att vi har, och som jag märker<br />
på min omgivning, är den där mörka tiden på året: Det är kallt, det är<br />
mörkt, det är eländigt – då är det väl nästan omöjligt!<br />
Bernt Lindahl: Ja, så är det med våra patienter. De har svårare att hålla igång<br />
på vintern än under sommarhalvåret trots talesättet att ”Det finns inget dåligt<br />
väder, det finns bara dåliga kläder”. Jag tror att man måste hitta något<br />
sätt att vara aktiv på ändå. Om det är jättehalkigt och inte hålls rent på gatorna<br />
är det svårt för många att komma ut.<br />
Sverker Olofsson: En liten detalj: Du visade bild på en väldigt rak koppling<br />
mellan att röra på sig och det som har med hjärt-kärlsjukdom att göra, men<br />
en U-liknande linje när det gäller stroke. När tränar man så mycket att man<br />
riskerar att öka strokerisken<br />
Bernt Lindahl: Jag tror att det är ganska höga träningsnivåer som krävs, men<br />
man har sett det i litteraturen. För stroke är den viktigaste riskfaktorn blod-<br />
26
trycket, och det stiger när man tränar kraftfullt och intensivt. Jag skulle kunna<br />
tänka mig att man tar en liten, tillfällig risk att det ska hända någonting<br />
medan man är fysiskt aktiv. Men då vet man att risken därefter är så väldigt<br />
mycket mindre att man ändå tjänar på träningen. Men för de personer som<br />
har haft stroke och kanske har ett inte helt balanserat blodtryck kan det finnas<br />
en ökad risk för att det ska hända något under själva motionsaktiviteten,<br />
en blödning till exempel. I råden stod det också att för vuxna, friska människor,<br />
oberoende av ålder, ska det inte vara något problem att motionera på<br />
den nivå som vi talar om.<br />
Sverker Olofsson: Men visst undrar vi alla hur mycket Bernt tränar Låt<br />
höra nu…<br />
Bernt Lindahl: Tyvärr arbetar jag för mycket för att träna riktigt bra. För mig<br />
handlar det mycket om att gå till och från arbetet. Att sedan kanske få in ett<br />
pass i veckan med cykling eller någon form av gymnastik… men det skulle<br />
egentligen vara mera.<br />
27
Manligt och kvinnligt<br />
inom idrotten<br />
Karin Henriksson-Larsén<br />
Professor i idrottsmedicin,<br />
Inst. för kirurgisk och perioperativ vetenskap<br />
Manligt och kvinnligt inom idrotten är ju ett ganska brett ämne, som spänner<br />
kring allt från hur vi fungerar i samhället till hur vi fungerar på minsta<br />
hormonella nivå.<br />
Hur började då det här med kvinnor och idrott Många gånger hävdas att<br />
idrott är skapat ”av män för män”. Men det är faktiskt så att kvinnor i alla<br />
tider har tyckt om att tävla, leka och röra sig fysiskt. Det finns beskrivningar<br />
av tävlingar för kvinnor från antiken och från vikingatiden här i Norden.<br />
Även om vi tycker att damhockey är något nytt som har tillkommit i slutet av<br />
1990-talet, kanske rentav efter 2000, spelades den första ishockeymatchen<br />
mellan kvinnor faktiskt redan på 1890-talet. Det är med andra ord inte nytt<br />
att kvinnor gillar att röra på sig, däremot har organiserad tävlingsidrott nästan<br />
alltid kommit först bland män. I RF:s, Riksidrottsförbundets, perspektiv<br />
är det de facto så att kvinnorna oftast har kommit in i idrottens tävlingsgrenar<br />
flera årtionden efter männen.<br />
Ungefär samma sena intresse för kvinnor och idrott gäller inom vetenskapen.<br />
När den typen av forskning började handlade det i mycket om frågor som<br />
”Är det farligt för kvinnor att idrotta” eller ”Kan vi skada förmågan att föda<br />
barn senare i livet om kvinnor idrottar för hårt” Det sistnämnda var någonting<br />
som inte fick ske, i så fall skulle kvinnorna inte få fortsätta att tävla och<br />
idrotta. Man hittade också på fenomenet ”the female athlete triad”, dvs. att<br />
tjejer eller kvinnor som idrottade fick för låg vikt, menstruationsstörningar<br />
28
och benskörhet. Vi kommer tillbaka till det här – men som ni hör på namnet<br />
fick det ett namn som hämtades från kvinnorna. Män kan faktiskt också<br />
ha den här diagnosen, men inte fullt ut eftersom de naturligtvis inte kan få<br />
menstruationsstörningar utan istället ett för lågt antal spermier, vilket inte<br />
riktigt visar sig lika tydligt.<br />
Vilka fysiologiska könsskillnader har egentligen betydelse för idrottandet<br />
Ja, en skillnad som vi forskare brukar titta på är att kvinnor oftare får<br />
korsbandsskador än män. Det har man sett i en hel del studier, framför allt<br />
när det gäller bollidrotterna. Hur sant det är kan alltid diskuteras, men forskningen<br />
har i alla fall börjat leta orsaker. En faktor skulle kunna vara ”anatomiskt<br />
ökad Q-vinkel”, på mer vardagligt språk att kvinnor är mer kobenta. En<br />
annan faktor skulle kunna vara att kvinnor är relativt muskelsvaga. Väldigt<br />
populärt nu är också att tala om ”dålig neuromuskulär kontroll”, dvs. att vi<br />
kvinnor skulle vara sämre på att landa när vi idrottar och att vi gärna niger<br />
till och blir kobenta i den situationen – något som då skulle leda till en korsbandsskada.<br />
Också hormonpåverkan har diskuterats som orsak.<br />
Vad är det då faktiskt för skillnader mellan oss Om vi börjar med ungdomar<br />
och barn framkommer skillnaden tydligast i puberteten, se Figur 1.<br />
Figur 1. Tillväxtmönster hos pojkar och flickor. Barn växer mest under de första levnadsåren.<br />
De når t.ex. halva kroppslängden redan vid två års ålder. Före och efter<br />
puberteten, mellan 8 och 18 år, finns tydliga skillnader mellan könen. Flickor når den<br />
maximala tillväxten ungefär två år tidigare.<br />
29
Flickor växer allmänt sett lite tidigare än pojkar, de ökar också i vikt när de<br />
börjat växa, och menstruationerna kommer igång ungefär ett år efter den tydliga<br />
tillväxtökningen. Flickor är också färdigvuxna något tidigare än pojkar.<br />
I det sammanhanget ökar också kroppsfettsprocenten, vilket är nödvändigt<br />
för att få igång menstruationerna, se Figur 2. Allt det här gör att flickor får en<br />
prestationssänkning under en given period av livet, puberteten, och då finns<br />
en risk för att de vill hålla fettprocenten nere, dvs. försöker låta bli att gå upp<br />
i vikt, och på så sätt utvecklar en form av idrottsanorexi. Det är också vanligt<br />
att idrottande tjejer, framför allt i konditionsidrotter, har lägre fettandel<br />
i kroppen, 15–18 procent, än sina otränade jämnåriga, 23–27 procent.<br />
När vi tittar på fysiologiska könsskillnader beror mycket, som Bernt visade<br />
tidigare, på var vi hämtar den grupp som vi tänker jämföra med en annan.<br />
Från Spanien eller från Västerbotten Om en olika stor andel av männen och<br />
kvinnorna är fysiskt aktiva kan det bli svårt att se vad som är fysiologiska skillnader<br />
och vad som är påverkan av en träningsbakgrund. Ett sätt att skilja mellan<br />
träningseffekter och fysiologi är att titta på elitprestationerna i olika idrotter<br />
hos män och kvinnor. Då jämför man två relativt lika vältränade grupper.<br />
Skillnaden mellan rekordresultaten hos män och kvinnor på olika löpsträckor<br />
minskar allmänt över tid – och utvecklingen hänger direkt samman med hur<br />
länge männen och kvinnorna har utövat idrotten, dvs. tränat. I rekordstatistiken<br />
för 2002 är könsskillnaden mycket mindre än den var på 1930-talet. Om<br />
Figur 2. Andel kroppsfett hos flickor (övre kurvan) och pojkar (nedre kurvan) i olika<br />
åldrar.<br />
30
vi rakt upp och ner försöker jämföra en grupp kvinnor och en grupp män kan<br />
resultatet alltså ofta bero på att träningsbakgrunden inte är lika stor.<br />
När det gäller frågan om att få utöva sin idrott har man länge diskuterat<br />
frågan om kvinnor och män är lika eller olika. Under olika perioder har den<br />
ena eller den andra uppfattningen dominerat. På 1970-talet var teorin att vi<br />
alla är väldigt lika, och därför blev då reglerna i alla idrotter i princip desamma<br />
för män och kvinnor. På 1980- och 1990-talen ansåg man att vi är olika,<br />
men det handlade om att könen har skilda kvaliteter som gör att män och<br />
kvinnor presterar olika i olika idrotter.<br />
Fortfarande finns det väldigt mycket som vi bara tror när det gäller vad<br />
som skiljer könen. Vilka faktiska skillnader har vi som har betydelse för idrotten<br />
och vilka har vi inte Klyschor har vi säkert alla hört – t.ex. att ”tjejer ska<br />
inte springa 1 500 meter för då blir de så väldigt svettiga”. Just det påståendet<br />
var faktiskt ett studentexamensämne när jag gick ur gymnasiet. Sedan finns<br />
det dem som säger att ”kvinnor vill ingenting så varför skall vi testa dem –<br />
De ser ju inte trötta ut”.<br />
Dessa klyschor om hur vi beter oss är kanske bara felaktigt tolkad fysiologi.<br />
En skillnad är ju att kvinnor oftare är kobenta. Vi brukar säga att de har<br />
breda höfter. Det som skiljer könen åt – och som är säkert – är att gravitationscentrum,<br />
tyngdpunkten, ligger 2 cm lägre i en kvinnokropp än i en lika<br />
tung manskropp. Men om vi tittar på själva bäckenet, som i Figur 3, framgår<br />
det att kvinnor egentligen inte har bredare höfter: Tvärmåttet mellan höftbenskammarna<br />
skiljer inte, utan det som skiljer är att utgångshålet i bäckenet är<br />
runt hos kvinnor och hjärtformat hos män. Eftersom höftkulorna sitter precis<br />
intill det här hålet innebär skillnaden att höftleden hamnar lite längre ut<br />
hos kvinnor än hos män. Med andra ord borde kvinnor egentligen gå lite mer<br />
bredbent, för att hålla balansen – och så ska ju kvinnor inte gå. Vad gör de då<br />
för att hålla den Jo, de måste nästan stå och gå lite kobenta.<br />
Muskelstyrka är något som byggs upp i samband med tonåren. Från början<br />
finns en ganska liten styrkeskillnad mellan pojkar och flickor, men den<br />
ökar upp i puberteten. Grovt räknat har flickorna 90 procent av pojkarnas<br />
styrka vid 12 års ålder, 85 procent vid 14 år och 75 procent vid 16 år. Kvinnor<br />
har faktiskt ett lägre antal muskelceller, och proportionerna stämmer ganska<br />
väl överens med styrkeskillnaden.<br />
31
Figur 3. Bäckenets anatomi hos kvinnor och män, sedd framfrån på de övre bilderna,<br />
underifrån på de nedre. Höftkamsbredden är densamma, skillnaden ligger i utgångshålets<br />
storlek och form, vilket har med barnafödandet att göra.<br />
Skillnaden i muskelstyrka är klart större i övre delen av kroppen: I benen skiljer<br />
25–30 procent i styrka mellan män och kvinnor, i armarna 40–60 procent.<br />
Vi brukar säga att män är bredaxlade, men det är nog inte så mycket skelettet<br />
som muskulaturen som ligger bakom det intrycket. På anatomiska avdelningen<br />
här vid Umeå <strong>universitet</strong> har man kunna visa att det finns fler hormonreceptorer<br />
i de övre musklerna. Det betyder att för den som har testosteron, det<br />
manliga könshormonet, blir det lättare att bygga muskulatur där.<br />
Då kommer vi in på muskelfysiologi eller morfologi, dvs. vad vi ser när vi<br />
tittar på muskeln i mikroskop. Vi har alla två huvudgrupper av muskelfibrer:<br />
Långsamma (typ 1) och snabba (typ 2). När vi går långsamt använder vi typ 1<br />
och när vi springer eller hoppar använder vi typ 2. Som jag har sagt har kvinnor<br />
ett lägre sammanlagt antal muskelfibrer, men däremot det är ingen skillnad<br />
i proportionerna: Båda könen har lika många snabba som långsamma muskelfibrer.<br />
Hos otränade män är oftast de snabba fibrerna större än eller lika<br />
stora som de långsamma. Hos otränade kvinnor är typ 1-cellerna, de långsamma,<br />
i allmänhet större än typ 2-cellerna. Den här skillnaden är tydligare<br />
32
i överkroppen. Det kan man koppla till antalet receptorer, mottagarplatser,<br />
för testosteron, det manliga könshormonet, på cellerna.<br />
Om vi gör ett styrketest rakt av skiljer det 25–30 procent muskelstyrka<br />
mellan könen i nedre delen av kroppen. Men det finns ingen skillnad mellan<br />
män och kvinnor i styrka per kvadratcentimeter muskel, fett m.m. borträknat.<br />
Det finns inte heller någon könsskillnad när det gäller hur vi blir trötta,<br />
vilket man skulle kunna tro eftersom de snabba cellerna – som är större hos<br />
männen – fortare blir trötta. På övre delen av kroppen, där vi har de här hormonreceptorerna,<br />
finns en större styrkeskillnad, som stämmer överens med<br />
skillnaden i storlek mellan de olika muskelcellerna. I överkroppen kvarstår<br />
skillnaderna mellan män och kvinnor också om man tar hänsyn till kroppsvikt<br />
och kroppslängd.<br />
Allt det här tyder på att det finns något mer som påverkar oss utöver skillnaderna<br />
i storlek. Hur är det då med energiomsättningen Ja, en kvinna behöver<br />
inte lika mycket energi i viloläge som en man och det beror i mycket på<br />
att kvinnor har en mindre total muskelmassa. I grunden gäller alltså ett lite<br />
lägre energiintag för kvinnor så länge vi inte rör oss. Men om vi tränar behöver<br />
vi mer energi också i vila – även om förändringen inte är jättestor.<br />
En fysiologisk skillnad som kan ha betydelse för mäns och kvinnors prestationer<br />
är blodvärdet, som bestämmer hur mycket syre som kan bindas i<br />
blodet inför en fysisk aktivitet. Män har 6 % fler röda blodkroppar än kvinnor.<br />
Blodkropparna innehåller ämnet hemoglobin, som männen i allmänhet<br />
har 10–15 % mer av. Varje blodkropp hos män innehåller också lite mer hemoglobin.<br />
Hos kvinnor hittar vi lägre järndepåer och, tyvärr, ett lägre järnintag.<br />
Det beror antagligen på att kvinnor behöver mindre kalorier och därför<br />
får i sig mindre järn. Men från det som vi äter är kvinnor bättre på att ta<br />
upp järnet. Det faktum att kvinnor har lägre järndepåer, som är nödvändiga<br />
för ett bra blodvärde, säger man ofta bero på att vi har så stora menstruationer<br />
och därför tappar järn varje månad. Men det är nog tyvärr också så att vi<br />
inte alltid äter kalorier med järninnehåll utan felaktig mat. Dessutom finns<br />
det en risk för de tjejer som tränar tappar lite järn grann genom svetten och<br />
därför ökar järnförlusterna.<br />
Hur är det med skillnader i lungvolym Ja, den totala lungvolymen skiljer.<br />
I genomsnitt är den 4,2 liter för kvinnor och 6 liter för män, men egentligen<br />
33
har lungvolymen som sådan ingen större betydelse. Har man friska lungor<br />
spelar deras storlek inte någon större roll för prestationsförmågan, med undantag<br />
för simning. Viktigare är hjärtats storlek: Hur mycket blod det kan<br />
pumpa per slag, slagvolymen, har stor betydelse och den är lägre hos kvinnor.<br />
Det beror dels på att vi har mindre muskler i hjärtat, dels på att våra kroppar<br />
är mindre. Kvinnohjärtan är mindre både i absoluta tal och i relation till<br />
kroppsstorleken.<br />
Flickor får ”vuxenblodtryck” vid 15–17 års ålder och pojkar mognar lite<br />
senare, deras vuxenblodtryck kommer ungefär i 20-årsåldern. Senare i livet<br />
har kvinnor, troligen pga. de kvinnliga könshormonerna, lägre blodtryck än<br />
män fram till klimakteriet (menopausen), då deras blodtryck i allmänhet är<br />
högre än hos jämgamla män.<br />
Därmed börjar vi komma in på de kvinnliga könshormonerna och deras<br />
effekter på idrottsområdet, på förmågan till fysiologiskt arbete. Jag har<br />
nämnt att kvinnor har lägre hemoglobinvärden (Hb) och färre röda blodkroppar.<br />
Därmed har vi också lägre förmåga att transportera syre. En kvinna<br />
kan transportera i genomsnitt 18,8 ml syre per 100 ml blod. Motsvarande<br />
kapacitet hos män är 21,4 ml syre per 100 ml blod. Det här betyder att om jag<br />
går ut och promenerar med min man i fjällen och vi båda har en ryggsäck på<br />
ryggen, kommer jag att ha en mycket högre puls än han. Det fortsätter gälla<br />
också när vi tar av ryggsäckarna, dvs. när vi bara bär vår egen kroppsvikt. Vi<br />
har också lite lägre blodvolym och det ökar också pulsen.<br />
Om vi mäter och jämför syreupptagning hos män och kvinnor kommer vi<br />
till den svåra frågan om vad som våra gener bestämmer och vad som beror på<br />
miljön, se Figur 4. Om vi mäter skillnader i syreupptagningsförmåga i USA<br />
och i Skandinavien är den absoluta skillnaden – att om man inte tar hänsyn<br />
till kroppsvikt – mellan män och kvinnor ungefär 50 % i USA medan det skiljer<br />
ungefär 30 % i Sverige och Skandinavien. En del av skillnaden beror ju på<br />
att kvinnor har mer kroppsfett, så om vi bara räknar med muskelmassa och<br />
skelett blir skillnaden 20–30 % i USA och 15 % här i Sverige. Om man sedan<br />
tar bort allt utom skillnaden i hemoglobinvärden ur ekvationen kommer vi<br />
ner till skillnader på 12 respektive 5 %. Det finns med andra ord faktorer som<br />
inte beror på våra gener utan mera beror på den livsstil vi har. Det här handlar<br />
om människor i samhället, alla är ju inte idrottare.<br />
34
Figur 4. Utvecklingen av den maximala syreupptagningsförmågan hos pojkar och<br />
flickor. Vänstra diagrammet visar absoluta tal (liter/minut) medan kurvorna till höger<br />
visar samma utveckling i relation till kroppsvikten.<br />
Vi har talat om testosteron, det manliga könshormonet. De kvinnliga könshormonerna,<br />
progesteron och östrogen (östradiol på medicinskt språk), bildas<br />
från det här ämnet som vi helst inte ska ha för mycket av i blodet – kolesterol.<br />
Idrottare använder något mer – inte mycket men någon procent – kolesterol<br />
varje dag än icke-idrottande personer. Från kolesterolet bildar kroppen<br />
könshormonerna och alltid i samma ordning: Först progesteron, sedan testosteron,<br />
det manliga könshormonet, och sist östrogen. Med andra ord är könen<br />
inte så där väldigt olika. Det som framför allt skiljer män och kvinnor är i<br />
vilka proportioner vi bildar de här hormonerna och hur mönstret ser ut över<br />
en månad. Vi kvinnor varierar i hormonnivåer över en menstruationscykel<br />
på ungefär en månad medan män snarare varierar över dygnet.<br />
Sverker Olofsson: Man fastnar alltid på någon detalj. Jag hade inte en aning<br />
om att tjejerna har lägre tyngdpunkt. Vad har de där två centimetrarna för<br />
betydelse rent fysiskt<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ja, skillnaden beror säkert på att kvinnan har lite<br />
mer fett på höfterna istället för magen. Det kan ha betydelse i t.ex. gymnastik<br />
för den som tänker rotera på räck. Det kan också ha betydelse, och då som<br />
35
en ren fördel, i kampsporter – det är svårare att få omkull en person med låg<br />
tyngdpunkt i judo eller jujutsu. I höjdhopp å andra sidan är en låg tyngdpunkt<br />
givetvis en nackdel.<br />
Sverker Olofsson: Till sist, du har nämnt järn och svettning m.m. Det är förstås<br />
en stor fråga – men ändå: Vad är det som tjejerna ska och inte ska äta<br />
Är det väldigt järnrik kost när de håller på och tränar<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ibland har vi haft exempel när det har kommit unga,<br />
idrottande och normalviktiga tjejer med ett blodvärde på under 90 trots att<br />
de fortfarande är fysiskt aktiva på hög nivå. De har alltså tappat järn under<br />
en ganska lång tid utan att märka det. Tjejer som tränar måste tänka på att<br />
ha järn i kosten, men framför allt ska de inte äta en massa sallad och liknande<br />
utan försöka ta in energin så att de inte blir underviktiga och få i sig näringsämnen.<br />
I botten en baskost, som är vår svenska husmanskost, och sedan<br />
kan man lägga på lite extra kalorier. Det gör ingenting om det då blir lite<br />
extra fett – för det förbränner man.<br />
Sverker Olofsson: När du gick mellan faktisk fysiologi och sociala mönster<br />
och berättade hur saker har jämnats ut, då tänker jag så här: Om en manlig<br />
stjärnlöpare som Johan Wissman hade levt om 100 år, skulle han kunna ha<br />
en konkurrenskraftig tjej på banan bredvid<br />
Karin Henriksson-Larsén: Nja, om man tittar just på korta löpgrenar har<br />
nog skillnaden mellan resultaten planat ut och lär inte kunna minska mycket<br />
mer. Men längre sträckor – maratonlöpning och liknande – är grenar där<br />
kvinnorna har en god chans att komma ifatt. Segraren i det första OS-loppet<br />
i maraton för kvinnor (Joan Beniot, USA, som vann på 2.24.52 i Los Angeles<br />
1984) skulle ha vunnit 20 av de tidigare OS-maratonloppen om hon hade<br />
fått ställa upp då.<br />
36
Träningsvärk – muskelskada<br />
eller förberedelse för nästa pass<br />
Lars-Eric Thornell<br />
Professor i anatomi<br />
Institutionen för integrativ medicinsk biologi<br />
Jag har egen erfarenhet av träningsvärk precis som jag kan tänka mig att alla ni<br />
andra har. Vi kan väl alla vara överens om att träningsvärk är något som vi får<br />
när vi har gjort något ovant, inte direkt utan 1-3 dagar efter de ovana rörelserna.<br />
Visst fick ni träningsvärk efter första skidrundan i höstas om ni diagonalåkte<br />
Jag fick det i alla fall i lårmusklerna på insidan. Om ni föredrar att åka utför vet<br />
ni att träningsvärken infinner sig på lårens framsida efter att man har nigsuttit<br />
i slalomsvängarna. Allt det där bygger på att man gör en sammandragning<br />
av musklerna samtidigt som man sträcker ut dem. Det finns ett klart samband<br />
mellan hopdragning i utsträckt läge och träningsvärk. Det kallar vi excentrisk<br />
kontraktion, som Karin Henriksson-Larsén berättade för en stund sedan.<br />
Man vet en hel del om träningsvärk. Mycket av kunskapen är baserad på<br />
djurstudier, och Figur 1 är ett schema över orsak och verkan modifierat enligt<br />
<strong>boken</strong> Exercise Physiology från 2006 där man överfört kunskap från djur<br />
studier till människa. Jag ska inte gå in på detaljerna, men ni ser att skada<br />
på muskelcellmembranet och skada på myofibriller och cellskelett anses vara<br />
grunden till att inflammation, ömhet och smärta uppstår. Viktigt i slutänden<br />
sker en läkning och muskeln blir starkare. Själv tror jag inte på detta schema.<br />
Om muskelskada verkligen inträffar hos människa på det här sättet anser jag<br />
vara i högsta grad osäkert.<br />
På svenska Google ger ordet ”träningsvärk” 276 000 träffar – det är alltså<br />
något som berör och som väcker frågor, t.ex. Vilken kost ska man äta för<br />
37
Figur 1. Schema över orsak och verkan vid träningsvärk<br />
enligt Exercise Physiology (2006).<br />
att undvika träningsvärk Auktoriteter inom näringsläran rekommenderar<br />
antioxidanter. Hur undviker man träningsvärk Hur ska man lindra den Är<br />
det bra med antiinflammatoriska piller, massage, stretching, bastubad Vissa<br />
tycker att jag har ju inte gjort något – och ändå fick jag en massa träningsvärk.<br />
Andra säger att jag åkte Vasaloppet och fick ingen träningsvärk, varför<br />
inte Jag borde väl ha känt av det<br />
Jan Fridén, numera professor i handkirurgi vid Sahlgrenska Akademien i<br />
Göteborg, skrev 1983 en epokgörande avhandling om ”exercise-induced muscle<br />
soreness” (träningsorsakade muskelskador) vid Umeå <strong>universitet</strong>s enhet<br />
för anatomi. Han använde elektronmikroskop för att granska muskelprover<br />
i hög förstoring. Man ser då i detalj vad som händer i muskelfibrerna och<br />
han visade att de blev ”murriga”, vilket han kallade ”Z-disk streaming”. Han<br />
tolkade det som att muskelfibrerna, fibrillerna, hade gått sönder genom små<br />
avslitningar som han kallade ”mikrorupturer”.<br />
Jans arbete har haft ett enastående genomslag under många år och har<br />
det fortfarande. I Apotekets broschyr, som jag hämtade för bara ett par veckor<br />
sedan, står det att träningsvärk beror på små skador i muskelfibrillerna,<br />
som är de sammandragande elementen i våra muskelceller. Jan och jag har<br />
arbetat ihop även med vissa av de djurmodeller som Jan, tillsammans med<br />
Rick Lieber i San Diego, USA, har använt för att studera excentrisk träningsvärk.<br />
I <strong>boken</strong>, ”Muskeln i fokus” från 2006 uttrycker Jan en del åsikter som<br />
jag inte delar. Han anser att Z-diskarna i muskeln går sönder på grund av en<br />
38
Figur 2. Tyngdlyftarens<br />
lårmuskler<br />
i närbild. Måtten<br />
anges i mikrometer<br />
(tusendels millimeter).<br />
mekanisk skada, kort sagt att de utsätts för alltför hög belastning. Den kritiska<br />
komponenten i musklerna, cellskelettet och ett ämne som heter desmin,<br />
förändras då.<br />
Figur 2 visar schematiskt ett prov, en biopsi, från lårmuskeln med fem<br />
muskelfibrer. Om vi tittar på dem i högre förstoring ser vi att det handlar om<br />
en tvärstrimmig muskel med ljusa och mörka fält. Förstorar vi lite till kan vi<br />
se mörka skivor som vi kallar Z-band eller Z-diskar. Mellan dem ligger tjocka<br />
och tunna filament omlott. Det är här i sarkomerern själva sammandragningen,<br />
kontraktionen, sker i muskeln – mellan de tjocka och tunna filamenten.<br />
Det är i Z-banden som de tunna filamenten sitter fast.<br />
På Figur 3 ser ni två sarkomerer i olika kontraktionsgrad. Om jag drar ihop<br />
min biceps kommer Z-banden att närma sig varandra därför att de tjocka filamenten<br />
kan dra in de tunna. När jag sträcker ut biceps sker också en kontraktion,<br />
men med en vidgning och förlängning av sarkomeren. Några forskare tror<br />
att om man drar ut muskeln för mycket kan de tunna och tjocka filamenten<br />
åka isär, så att oreda uppstår i muskelfibern. Den sarkomerlängd som ni ser i<br />
figur 3 är fyra tusendels mm. Det är alltså små förändringar, men de har stor<br />
inverkan. En annan teori är att muskelfiberns cellskelett går sönder. Cellske-<br />
39
Figur 3. Närbild på muskel i vila och under sammandragning, som sker genom att de<br />
tjocka filamenten har förmågan att dra in de tunna.<br />
lettet består av en mängd ämnen som bildar trådar, filament. Dessa filament<br />
är framförallt uppbyggda av ämnet desmin. Desmintrådarna sammanbinder<br />
och omsluter myofibrillerna och fäster dessa vid cellmembranet och cellkärnorna.<br />
Det här systemet kan vara med och skicka signaler till cellkärnan<br />
och påverka muskelns uppbyggnad. Det är desminfilamenten som man efter<br />
resultat från djurstudier har ansett kunna haverera i samband med att man<br />
drar ut muskelfibrerna för kraftigt.<br />
Vad har vi då bidragit med i Umeå som motsäger den tidigare forskningen<br />
Jo vi har infört ett nytt tänkande och en ny teknik, immunhistokemi i<br />
sammanhanget. De elektronmikroskopiska bilderna i Figur 4 visar i detalj<br />
hur en sarkomerer ser ut i en myofibrill från en snabb och en långsam muskelfiber.<br />
De två tydligt mörka lodräta linjerna är Z-disker. Visst ser ni att<br />
myofibrillerna är lite annorlunda Både Z-diskerna och M-bandet i mitten<br />
är lite bredare i sarkomeren från den långsamma fibern men någon informa-<br />
40
Figur 4. Övre bilden visar en sarkomer från en snabb och snabbt utmattad muskelfiber<br />
i elektronmikroskop, undre bilden motsvarande från en långsam och uthållig fiber.<br />
tion om vad de olika banden innehåller för ämnen erhålles inte eftersom allt<br />
är bara i svart vitt!<br />
För att veta vilka proteiner som bygger upp myofibrillerna, sarkomererna<br />
och cellskelettet måste man använda - immunhistokemi. I Figur 5 har vi använt<br />
den. Jag har en markör som visar ämnet alfa-aktinin i rött och desmin,<br />
cellskelettproteinet, i grönt. Då kan ni se att alfa-aktinin ligger i regelbundna<br />
tvärstrimmor. Desmin gör likadant, men finns också uppe vid cellmembranet.<br />
Lägger vi ihop de båda övre bilderna ser ni på den nedersta att det<br />
röda och gröna tillsammans blir gult. Vi ser också att det finns några enskilda<br />
längsgående stråk med desmin. Tittar vi efter riktigt ordentligt ser vi att<br />
desminet ser punktformat ut på vissa ställen, där vi har desmin har vi mindre<br />
av alfa-aktinin.<br />
Överför vi informationen till en schematisk bild ser cellskelettet och myofibrillerna<br />
ut som på Figur 6. I den övre delen finns två myofibriller med två<br />
sarkomerer med Z-disker som innehåller alfa-actinin, trådar bestående av<br />
desmin sammanfogar Z diskerna med cellmembranet. Vad kan immunhistokemi<br />
ge för information Jo, om vi skulle få en skada eller nedbrytning av<br />
41
Figur 5. Immunohistokemi på muskelfibrer.<br />
Z disken eller desminet så borde också proteinerna försvinna. Men om det<br />
som händer i myofibrillerna och cellskelettet innebär att en ny eller ombyggnad<br />
pågår, så måste mer protein synas.<br />
På ett sätt kan man säga att träningsvärk har något med muskelskada att<br />
göra. Men det som är typiskt för en ”riktig” skada är ju t.ex. när en sprinter<br />
rusar 100 m och plötsligt – aj!!! – inte kan springa mera därför att någonting<br />
har hänt i musklerna. Då är det förstås fråga om en muskelbristning, som kan<br />
ske vid löpning, hopp eller styrkelyft. När pojkarna och vissa damer på gymmet<br />
tar 250 kg på skivstången vill de egentligen krossa musklerna – så att de<br />
får mer tillväxt och blir större och starkare. När hockeylag som Björklöven<br />
eller Färjestad bangar på varandra och någon får ett knä i låret är det klart<br />
att vi får se en krosskada ibland, samma kan hända vid rugby, ishockey och<br />
fotboll. En annan form av skada uppstår när folk använder musklerna väldigt<br />
länge som vid maratonlopp och liknande.<br />
Även om Magnus Samuelsson (Figur 7) även vann ”Let’s dance”, känner jag<br />
mer igen honom som styrkelyftare och världens starkaste man. Det är klart<br />
att de här pojkarna, när de drar ett flygplan eller lyfter en kula som på bilden,<br />
utsätter musklerna för ofantliga påfrestningar. Då kan de också gå sönder.<br />
Figur 8 visar tvärsnitt snitt av muskelfibrer från en av de styrkelyftare<br />
42
Figur 6. Schematisk bild av en sarkomer.<br />
43
Figur 7. Magnus Samuelsson<br />
under kraftprov.<br />
Figur 8. Histologiska<br />
muskelsnitt<br />
från några olika<br />
styrkelyftare.<br />
44
vi studerat. Bild A visar en muskelfiber som uppvisar en annan färg. Då vet vi<br />
genom de markörer vi har använt att det är en fiber som har gått sönder och<br />
håller på att nybildas. Vi ser att vissa fibrer förefaller dela sig så att vi får fler,<br />
s.k. ”fiber splitting”, vilket är en effekt av överbelastning och skada.<br />
Figur 9 visar muskeltvärsnitt från en ultramaraton-löpare efter att han<br />
sprungit 16 mil. Vi ser döda muskelceller, nekrotiska celler (som är på väg att<br />
dö), skador på muskelcellernas membran och även tecken på inflammation.<br />
Killen vars muskelfibrer vi kan se i bild sprang nerför Klippiga bergen på en<br />
sträcka som motsvarar fyra maratonlopp i följd, dvs. över 16 mil. Dagen efter<br />
togs biopsi på det ställe där han hade mest ont. Till min egen och Jan Fridéns<br />
förvåning fanns det inte så mycket muskelskador som vi kunde tro, inte fler än<br />
ungefär 3 fibrer av 100 var skadade. Det kan vi se med den här tekniken. I bilden<br />
syns ljusa fibrer och några mörka. Förstorar vi upp dem kan vi se att de mörka<br />
innehåller ämnet fibronektin, som normalt bara finns i blodet eller mellan muskelfibrerna.<br />
Här har det åkt in i fibrerna och startat en inflammatorisk reaktion,<br />
som innebär att de här fibrerna kommer att repareras så småningom.<br />
Figur 9. Histologiska snitt från<br />
en ultramaratonlöpare sedan<br />
han sprungit 16 mil.<br />
45
I slutet av 1990-talet fick jag för mig att vi skulle undersöka bakgrunden till<br />
träningsvärk närmare med immunhistokemi. Jiguo Yu som då var doktorand<br />
hos mig, numera är han lektor på enheten för idrottsmedicin, fick i uppgift<br />
att studera det. Vi använde precis samma protokoll som Jan Fridén hade på<br />
1980-talet. Vissa försökspersoner fick cykla baklänges, dvs. bromsa rörelsen<br />
istället för att trampa framåt så att musklerna sträcks under kontraktion.<br />
Andra fick springa utför. Ett av testerna innebar att ta hissen upp till tionde<br />
våningen på Norrlands <strong>universitet</strong>s sjukhus, för att sedan springa ner igen<br />
och köra detta i tio varv. Det kan ni själva prova om ni har lust. Efter de tio<br />
varven tog vi muskelprover med olika tidsintervall. Mest förvånande var då<br />
att vi – i motsats till djurstudierna – inte fick någon fyllnad av fibrerna med<br />
fibronektin. Det blev alltså ingen membranskada av den typ som utlöser inflammation.<br />
Vi såg inga inflammatoriska celler och inga fibrer som var tomma<br />
på desmin. Slutsats muskelfibrerna skadas inte på samma sätt vid belastning<br />
hos människa.<br />
Däremot såg vi fortfarande förändringar i myofibrillerna. Figur 10 visar<br />
hur mina muskler såg ut sedan jag hade sprungit så där. Här finns massvis av<br />
Z-disk streaming. Är det myofibrillskador Genom att använda den immunhistokemiska<br />
tekniken kan vi få svar! När vi färgar för desmin och förstorar<br />
Figur 10. Lars-Erik Thornells muskelfibrer i<br />
närbild efter tio varv nedför trapporna i Norrlands<br />
<strong>universitet</strong>ssjukhus. ”Ganska bedrövligt”,<br />
enligt honom själv.<br />
46
kan vi se att där finns mera desmin. Hade det varit fråga om en skada skulle<br />
ju desminet ha försvunnit, men här finns en kil, en triangelformad ansamling<br />
av desmin längs med muskelfibern (Figur 11). Det intressanta är att om<br />
vi färgar för alfa-aktinin, markören för Z bandet, ser vi att det tvärstrimmiga<br />
mönstret finns kvar i den här kilformen. Vi konstaterar att det händer något i<br />
det här området. Sammantaget tolkar vi det hela som en nytillväxt av sarkomerer<br />
pågår, vilket vi också kan säkerställa med elektronmikroskopi. Således<br />
vår tolkning är att det sker en tillväxt av sarkomerer som ger längre muskelfibriller,<br />
och med detta får vi bättre förutsättningar för muskelarbete.<br />
Varför får man då värk Ja, den sitter inte i muskelfibrerna, för där finns<br />
ingenting som kan känna den, utan nerverna finns utanför, i bindväven runt<br />
fibrerna. De är dessa nerver som registrerar att någonting har hänt, att vi<br />
har ont och känner ömhet när vi drar samman våra muskelfibrer. Ligger jag<br />
i sängen gör det inte så mycket att jag har åkt mycket skidor, men om jag gör<br />
skidrörelser känner jag av den belastning och den svullnad som förmodligen<br />
finns i musklerna. Vi har sannolikt också en viss påverkan på bindväven<br />
i området.<br />
Man måste alltså skilja mellan värken och förändringarna i myofibrillerna,<br />
men det positiva är att den mekaniska stimulans som vi får när vi åker<br />
skidor första gången medför en förlängning av myofibrillerna. Det ger ett<br />
bättre fysiologiskt utnyttjande av musklerna i framtiden. Ni vet ju att redan<br />
andra helgen man åker känns det betydligt bättre och tredje helgen har man<br />
inga problem alls med musklerna. Samma gäller när man åker utför – första<br />
gången kommer ett elände efteråt, andra är sådär men redan tredje är bara<br />
Figur 11. Ökad mängd desmin<br />
binder samman nubildade<br />
sarkomerer.<br />
47
a. Det måste ju innebära att något har hänt i musklerna som gör att de är<br />
redo att göra jobbet.<br />
Min uppfattning är med andra ord att när vi har träningsvärk har vi kanske<br />
tagit i lite för mycket, men musklerna tror att vi kommer kanske att göra<br />
det igen så det är bäst att vi förbereda för det; nu kommer ju skidsäsongen.<br />
Därför anser jag att träningsvärk egentligen innebär att musklerna gör sig<br />
redo för ett nytt motionspass.<br />
De medarbetare jag haft i muskelgruppen i Umeå är Jiguo Yu, Lena Karlsson,<br />
Mona Lindström och Christer Malm. Vi har också haft en hel del utländska<br />
partners som har bidragit med antikroppar och material.<br />
Sverker Olofsson: Du lyfter ju fram lite småfjaskiga idrotter som skidåkning<br />
och ishockey. Jag vill bara säga att om man vill känna på vad riktig lemmenhet<br />
är, då ska man rida! Därför undrar jag: Om man rider en dag och får fruktansvärt<br />
ont i hela kroppen – spelar det ingen roll mer än att det är ont Det<br />
finns ingenting i kroppen som far illa utan allt är i sin ordning<br />
Lars-Eric Thornell: Nja, pressar man sig tillräckligt mycket får man muskelskador.<br />
Om jag skulle börja lyfta hundratals kilo skrot, släppa ner och göra<br />
det igen och igen… Efter många sådana pass kan vissa inte återhämta sin<br />
kraft ens efter två månader. Då menar jag att man har slitit sönder musklerna.<br />
I en nyligen publicerad studie från Köpenhamn där man hade frivilliga<br />
personer som fick hålla emot med ena benet med viljan medan det andra benet<br />
samtidigt stimulerades till kontraktion med en elektrisk ström. Försökspersonerna<br />
fick samma typ av träningsvärk i båda benen, men i det ben som<br />
blev elektriskt stimulerat kan man se massor av trasiga fibrer, precis som i<br />
djurstudierna. Om man behandlar människan som ett djur, dvs. när inte viljan<br />
får vara med, kan man utan vidare förstöra musklerna. Används däremot<br />
huvudet innebär det en förmåga att välja vilka muskler som ska jobba.<br />
Om du rider använder du vissa muskler ett tag och när de börjar bli trötta<br />
tar du till några andra.<br />
Sverker Olofsson: Men om vi tänker oss att jag rider och du åker skidor. Vi<br />
anstränger oss inte så att vi skadar oss men får en vansinnig träningsvärk.<br />
Är det bara att köra hårt nästa dag igen Man behöver inte vila bort värken,<br />
utan kan bara bita ihop och att köra vidare<br />
48
Lars-Eric Thornell: Jag skulle då vila en dag.<br />
Sverker Olofsson: Är det på grund av att du tycker att det är lite besvärligt<br />
Lars-Eric Thornell: Precis.<br />
Sverker Olofsson: Men måste du vila<br />
Lars-Eric Thornell: Nej, det behöver jag i och för sig inte. Ingenting säger att<br />
muskelfibrerna går sönder, men eftersom man har en ömhet finns det en svullnad<br />
och en kraftnedsättning. Därför är det smartare att då vänta med ridturen<br />
tills det har lagt sig. Vi kan ju också säga att det inte finns någon anledning<br />
att åka tre mil första gången man blir utsläppt på grönbete, eller rättare sagt<br />
”vitbete” när snön har kommit. Man kan ju ta en halvmil till att börja med,<br />
sju km nästa gång och sedan en mil så att man bygger upp musklerna.<br />
Sverker Olofsson: En annan fråga. Jag har ställt den till honom tidigare –<br />
ska bli roligt att se om jag får samma svar: Tycker du att det är nödvändigt<br />
att stretcha efter ditt skidpass<br />
Lars-Eric Thornell: Egentligen inte.<br />
Sverker Olofsson: Ja, han gav samma svar nu…<br />
Lars-Eric Thornell: Det finns inga vetenskapliga bevis för att stretching minskar<br />
träningsvärk. Det finns däremot bevis på att om en elithoppare stretchar<br />
innan han försöker på sitt personrekord, säg 2,42, kommer han inte över. Man<br />
får sämre effekt genom att stretcha muskeln inför en kraftansträngning. Däremot<br />
är jag alldeles övertygad om att stretching är mycket viktigt för att få<br />
balans i musklerna. Många i datoråldern får väldigt svårt att ta ut rörelser.<br />
Man måste liksom återvinna musklerna – de blir lätt för korta, och då måste<br />
man träna upp och sträcka dem så att man får flygförmågan åter.<br />
49
Kroniskt smärtande senor<br />
– vad vet vi om dem<br />
Sture Forsgren<br />
Professor i anatomi,<br />
Inst. för integrativ medicinsk biologi<br />
Kroniskt smärtande senor är ett problem som gör att många inte kan motionera<br />
på ett bra sätt. Senorna är de vävnader som fäster musklerna vid benen<br />
och de består framför allt av det fiberbildande proteinet kollagen. Hälsenan<br />
(akillessenan) är en stor sena som vi har studerat en hel del här i Umeå och<br />
som många har besvär från. Minst lika intressant är knäskålssenan (patellarsenan),<br />
som kommer ifrån lårmuskeln och går via knäskålen ner till ett fästställe<br />
på ett av de båda benen i underbenet, skenbenet (tibia). Den är väldigt<br />
ofta utsatt för både skador och kroniska besvär – inte minst hos relativt unga<br />
personer som är aktiva i hoppgrenar.<br />
Det finns naturligtvis många andra senor i kroppen som kan drabbas av besvär<br />
med andra symtom och som kräver lite annan behandling. Innan jag går<br />
mer specifikt in på hälsenan och knäskålssenan vill jag nämna några sådana<br />
exempel: En vanlig typ av senbesvär brukar komma om man plötsligt börjar<br />
springa mycket på våren utan att ha sprungit alls under vintern – det kallas<br />
löparknä och drabbar den sena som fäster vid yttre delen av knäleden. De som<br />
är hjulbenta eller springer mycket på fotens utsida drabbas oftare. Området<br />
kan bli så ömt och svullet att man måste ligga lågt med sin löpning ett bra tag.<br />
Orsaken är alltså att man har startat lite för häftigt. Liknande senbekymmer,<br />
men från insidan av knäet, har ofta att göra med dåliga löpskor. Det brukar kalllas<br />
gåsfotbesvär. Termen har att göra med anatomin hos de senor som löper in<br />
här: Seninfästningarna ser ut som en gåsfot. Andra problem, som jag bara vill<br />
50
nämna som hastigast, kan uppstå där senorna går i höljen, senskidor. Framför<br />
allt vid handleder och fotleder är det inte ovanligt med smärtsamma senskideinflammationer.<br />
Dessutom finns slemsäckar intill väldigt många senor. Blir en<br />
sådan inflammerad får man väldigt ont och en sådan slemsäcksinflammation<br />
(bursit) kan ibland vara svår att skilja från besvär från senan eller muskeln.<br />
Det gäller att kunna anatomin och veta var slemsäckarna finns. En sådan plats<br />
är t.ex. där hälsenan löper invid hälbenet, en annan är där en sena fäster vid<br />
armbågsregionen. Ett särskilt problem med hälsenan är att man kan få den<br />
avsliten, en s.k. ruptur. Det har inte med kronisk smärta att göra utan brukar<br />
inträffa i plötsliga situationer; klassiska exempel är vid tennis- eller badmintonspel.<br />
Det kräver speciell behandling, inklusive kirurgi.<br />
Det som jag tänkte berätta närmare om är emellertid kroniska smärtor<br />
från hälsenan och knäskålssenan. Det är tillstånd som vi har studerat väldigt<br />
mycket här i Umeå – kliniskt på Idrottsmedicin, framför allt av professor<br />
Håkan Alfredson, och mer experimentellt av oss på anatomiavdelningen.<br />
Det som framför allt utmärker de här sensmärtorna är att man vid undersökningen<br />
kan se ett ökat blodflöde. Det framgår tydligt med en speciell teknik,<br />
doppler, och man ser det ökade blodflödet vid det ställe där besvären egentligen<br />
är som värst.<br />
För att en sena ska hålla ihop och fungera är det viktigt att sencellerna<br />
fungerar väl och producerar ett så bra kollagen som möjligt. I den yttre delen<br />
av senan har man stora blodkärl och dessutom löper där stora nervbuntar,<br />
Figur 1. Några blodkärl går in i senan, men de är inte så stora utan det största<br />
blodtillflödet sker i senans yttre delar, som delvis innehåller mer löst organiserad<br />
bindväv med både nerver och blodkärl. Strukturerna är alltså väldigt<br />
olika i senans inre och yttre delar. Det finns nästan inga nerver inne i senan<br />
– och det kommer jag snart tillbaka till. Det är via nervtrådarna i den yttre<br />
delen av senan som man känner det mesta av sensmärtan därför att de har<br />
mottagarställen för smärtsubstanser – exempelvis substans P.<br />
I den här regionen sker ett intrikat samspel mellan nerver och blodkärl. I<br />
senan hos en person som verkligen har stora smärtbesvär ser man att sencellerna<br />
är betydligt fler och inte lika spolformiga som i normala senor, utan mer<br />
uppdrivna och ibland väldigt mycket bredare. Mycket senceller och fler blodkärl<br />
är två fenomen som följs åt.<br />
51
Figur 1. Bilden visar en stor nervbunt som går in i den yttre, peritendinösa vävnaden i<br />
en hälsena. Bunten är färgad med PAP-teknik för att påvisa nervmarkören PGP9.5. Figuren<br />
illustrerar det faktum att nerverna i anslutning till akillessenan i princip ligger i<br />
den peritendinösa vävnaden, ofta i anslutning till större blodkärl. Det finns mycket få<br />
nerver inne i själva senvävnaden.<br />
Tendinopati och tendinos<br />
Innan man kunnat säkerställa diagnosen i själva senvävnaden används vanligen<br />
det mer allmänna begreppet tendinopati för att beskriva det kroniska<br />
smärttillståndet. Det säger att en person har kroniska smärtor från senan,<br />
att det är svårt att springa och hoppa. Man skulle kunna tro att bara idrottare<br />
drabbas av det här, men på senare år har man i patientmottagningen vid<br />
Idrottsmedicin sett att även träningsmässigt icke aktiva personer har besvär.<br />
Väldigt många vanliga motionärer och även personer som inte motionerar alls<br />
dras med smärtande senor. I många fall leder det till att man kanske måste<br />
sluta med den motionsform man håller på med. Det kan också ge försämrad<br />
livskvalitet och sjukskrivning.<br />
Bland aktiva idrottare brukar man räkna med att ca 14 procent har besvär<br />
med knäskålssenan. Ett annat sätt är räkna på är livstidsrisken, dvs.<br />
sannolikheten för att få detta besvär någon gång under livet. När det gäller<br />
hälsenan är livstidsrisken 24 procent hos aktiva idrottare och 6 procent hos<br />
andra personer.<br />
52
Begreppet tendinos används när man har undersökt hur vävnaden ser ut. Det<br />
handlar alltså om att hos en person med sensmärtor se strukturella förändringar<br />
i senan med ultraljud eller MRI, och i vävnadsbiopsier från området se en<br />
ökning av antalet senceller och blodkärl. Den här ökningen får man nog i första<br />
hand se som en kompensation som kroppen sätter in för att vävnaden ska<br />
klara situationen. Men sedan uppstår också en s.k. degeneration med rena skador<br />
som visar att vävnaden inte mår så bra. Det kan till och med gå så långt att<br />
sencellerna dör, det man på medicinskt språk kallar apoptos. Tendinoser leder<br />
också på sikt till att kollagenet blir dåligt utvecklat, att det inte löper parallellt<br />
och homogent utan mera som ett virrvarr, se sammanställningen i Figur 2.<br />
Figur 2. Sammanfattning av<br />
begreppen för sensmärtor.<br />
Tendinos är en precisering<br />
och vidareutveckling av begreppet<br />
tendinopati. Definitionsmässigt<br />
används beteckningen<br />
”tendinos” när<br />
det förutom smärta m.m.<br />
också finns bekräftade vävnadsförändringar<br />
i senan.<br />
Upptäckt av smärtmekanism i senan<br />
Parallellt med att man på Idrottsmedicin här i Umeå har utvecklat nya behandlingar<br />
har vi på grundforskningssidan gjort upptäckter i senvävnaden.<br />
Genom att färga vävnadssnitt för att påvisa enzymaktiviteter har vi sett att<br />
sencellerna i en skadad sena ger ifrån sig ämnen som visar att de är metaboliskt<br />
aktiva. Det vi ser talar för att de faktiskt producerar samma nervsignalssubstanser<br />
som nervceller och uppträder därmed som nervceller utan att<br />
vara det, se Figur 3. Det är helt nya rön som vänder upp och ner på synsättet<br />
att själva senvävnaden inte skulle vara påverkbar av nervsignalsubstanser.<br />
Vi har visat att nerverna inte ”behövs” inne i senan utan att det istället är<br />
53
Figur 3. Bilden illustrerar fenomenet att senceller i smärtande senor visar tecken på<br />
att producera signalsubstanser som mest associeras med nerver. Här syns spår i form<br />
av mRNA från enzymet tyrosinhydroxylas (som är inblandat i produktionen av katekolaminer)<br />
i senceller från en smärtande hälsena. Senceller i normala senor har<br />
mycket mindre av detta enzym, oftast inget alls. En annan signalsubstans som kan<br />
spåras på liknande sätt är acetylkolin.<br />
senan själv som producerar det som nerver skulle ha gjort: Nervsignalsubstanser,<br />
framför allt acetylkolin och katekolaminer, men vi har också ett indicium<br />
på glutamat och preliminärt också substans P. Att det parallellt med<br />
produktionen av nervsignalsubstanser också finns mottagarställen (receptorer)<br />
för de här ämnena på sencellerna ger förutsättningar för en stimulering<br />
inne i senan, dvs. att det ser ut som att det börjar produceras nervsignalsubstanser<br />
och att dessa sedan verkar tillbaka på senstrukturen. Mottagarställen<br />
finns också i senornas blodkärl.<br />
När man får sensmärtor förändras således sencellerna drastiskt i sina<br />
egenskaper genom att börja producera signalsubstanser som sedan kan påverka<br />
mottagarställen. Det här tolkar vi i första hand som bra för senan. Till<br />
att börja med behöver senan det här för att klara belastningen och som hjälp<br />
för att bilda ett bra kollagen. I långa loppet kan det emellertid bli för mycket<br />
av det goda så att skadorna förvärras, men till att börja med tror vi att nervsignalsubstanserna<br />
hjälper senan.<br />
54
Slutsatsen av våra forskningsrön är att senceller på ett oväntat sätt kan producera<br />
nervsignalssubstanser och att de har receptorer för dessa, se Figur 4.<br />
Därigenom tillförs vävnaden signalsubstanser utan att det behöver växa in<br />
nerver. Uppfattningen att senor i princip inte har nerver är delvis sann, men<br />
det finns ett annat sätt att tillföra nervsignalsubstanser, nämligen via egen<br />
produktion. Så är fallet också i vissa andra situationer och vävnader: Det finns<br />
tumörer som producerar de här signalsubstanserna, vilka då har betydelse<br />
för tumörernas tillväxt. Dessa s.k. neuroendokrina tumörer kan finnas i bukspottkörteln<br />
och i prostata. De visar vissa likheter med det vi som har sett i<br />
senorna: Att det bildas signalsubstanser och att de verkar tillbaka på sencellerna<br />
respektive tumörcellerna.<br />
Figur 4. Bilden visar reaktion i sencellerna i en smärtande hälsena för Y1 (en receptor<br />
för signalsubstansen NPY). Sencellerna är påtagligt breddade vid jämförelse med<br />
motsvarande i normala senor. Sencellerna i senor med tendinos visar tecken på receptorer<br />
för t.ex. katekolaminer, actelykolin och substans P. Bara lite sådana reaktioner<br />
kan ses i normala senor.<br />
55
Ett viktigt faktum är att senan tydligen producerar mer nervsignalsubstanser<br />
när den är skadad än när den är normal. Det pekar på att det är fråga om<br />
läkningseffekter som i första hand kan vara en hjälp till självhjälp, men som<br />
sedan i det långa loppet kan vara skadliga. Detta ger förstås en antydan om<br />
möjligheter att utveckla läkemedel som extra hjälp för den behandling som<br />
finns idag. Om man ska vara riktigt ärlig blir vissa personer med tendinos<br />
inte fullständigt hjälpta.<br />
Behandlingsmetoder från Umeå<br />
Bland de behandlingsmetoder som används idag vid sensmärtor har många<br />
startats eller vidareutvecklats på Idrottsmedicinska enheten. Det gäller t.ex.<br />
den form av excentrisk träning som har beskrivits av tidigare föredragshållare.<br />
Det innebär att man sträcker ut muskeln samtidigt som den arbetar. Vid<br />
hälsenetendinos kan man göra det med väldigt stor belastning, t.ex. via en<br />
ryggsäck eller en viktmaskin. Genom studier som utfördes redan i slutet på<br />
1990-talet visade forskarna på Idrottsmedicin att det här var betydligt bättre<br />
än att bara vila sig frisk, vilket man annars kan tro är det bästa.<br />
En annan metod som har utvecklats här i Umeå av professor Håkan Alfredson<br />
och docent Lars Öhberg är sklerosering. Den brukar vara nästa<br />
steg i behandlingskedjan om den excentriska träningen inte hjälper. Det går<br />
ut på att man med vägledning av ultraljud injicerar ett ämne, polidocanol,<br />
som normalt används för att ”sklerosera” vener. Ämnet, som gör att blodkärl<br />
skrumpnar till en bindvävssträng, sprutas in i senans yttre del där de vidgade<br />
blodkärlen löper in i den smärtande senan. Denna typ av behandling har<br />
haft goda effekter – inte bara för häl- och knäskålssenor utan också för flera<br />
andra senor. Skleroseringen har revolutionerat behandlingen vid tendinos<br />
med minskat lidande, mindre sjukskrivningar etc. Poängteras bör att metoden<br />
har förts vidare till andra ställen – inte minst har flera forskningssjukhus<br />
i Norge tagit den till sig och den används numera också i Storbritannien,<br />
Nederländerna och Spanien.<br />
När inte heller sklerosering hjälper blir nästa steg att gå in och operera.<br />
Även där har man nytta av att veta exakt var det finns ett ökat blodflöde så att<br />
man går in på rätt ställe och inte i onödan tar bort frisk vävnad. I princip kan<br />
man se operation som en tredjehandsåtgärd efter att man sett att excentrisk<br />
56
träning och sklerosering inte har fungerat. För själva operationen har man<br />
i Umeå utvecklat en specialvariant av kirurgi som kallas shaving (eng. rakning)<br />
och innebär att man snarare skrapar än skär bort vävnaden. Den här<br />
behandlingsmetoden har varit lyckosam i 80-90 procent av fallen, men det<br />
finns fortfarande fall där den inte har hjälpt.<br />
Många forskare här i Umeå har varit involverade i senskadeforskningen.<br />
Förutom undertecknad och de nämnda Alfredson och Öhberg har framförallt<br />
Patrik Danielson, Per Jonsson, Martin Fahlström, Eva Zeisig, Ronny Lorentzon,<br />
Gustav Andersson, Dennis Bjur, Johan Bagge och Ulla Hedlund varit delaktiga.<br />
Förutom de nämnda i Umeå deltar forskare i Stockholm (Lotta Willberg),<br />
Kanada (Alex Scott) och i Australien (Jamie Gaida).<br />
Forskningen och behandlingen kring senskador har väckt stort intresse i<br />
massmedierna, som tyckt det varit intressant att skriva om det nya synsättet<br />
att man kan få nervsignalfunktioner i skadad senvävnad utan att det finns<br />
nerver. Inte minst har medierna upptäckt att väldigt många kommit hit till<br />
Umeå från stora vida världen och fått behandling vid Idrottsmedicin. För flera<br />
idrottsprofiler har behandlingen varit guld värd. En av dem, som också tyckte<br />
att det var helt OK med ett offentliggörande, är Zlatan Ibrahimovic.<br />
Sverker Olofsson: Det var ett nöje att lyssna ska jag säga! Ni är lite kaxiga för<br />
det här med Zlatan, det märker jag på dig. Jag tänkte på det här när det blir<br />
riktigt ont i senan – vad har jag gjort för fel<br />
Sture Forsgren: Man får skilja på akuta besvär, där det kan finnas inslag av<br />
inflammation. Nu har jag inte sagt så mycket om det akuta skedet, men när<br />
vi tittar på vävnadsprover från personer som har opererats på Idrottsmedicin<br />
ser vi ingen inflammation – man kanske tror att det är en inflammation,<br />
men så är det inte. Detta faktum utesluter emellertid inte att det finns en inflammation<br />
alldeles i början. Det jag egentligen har talat om är det skede när<br />
smärtorna blir kroniska och aldrig går över.<br />
Sverker Olofsson: Har jag gjort något fel om jag får ont Varit vårdslös, tränat<br />
för hårt, tränat för lite Vad är det som ger smärtan Kommer den bara<br />
krypande som en förkylning ungefär<br />
57
Sture Forsgren: För många kommer den sakta krypande: Besvären ökar gradvis<br />
av att vävnaden blir överbelastad. Men det finns alla varianter, så de kan<br />
också uppstå ganska tvärt. Men var medveten om att man kanske inte ska<br />
säga till var och en att t.ex. sätta igång med excentrisk träning utan det gäller<br />
att utreda ordentligt. Det kan ju vara fråga om en ren skada, exempelvis<br />
en senruptur, och då krävs en helt annan behandling.<br />
Sverker Olofsson: Men jag tänkte när jag såg den här människan stå i trappan<br />
och guppa upp och ner på fotbladen: Kan det vara smart att ha lilla ryggsäcken<br />
och göra så där någon gång – i förebyggande syfte<br />
Sture Forsgren: Ja, det tror jag inte är någon nackdel.<br />
58
Motion efter 80 – nyttigt<br />
eller skadligt<br />
Nina Lindelöf<br />
Fil. dr, sjukgymnast<br />
Inst. för samhällsmedicin och rehabilitering, geriatrik<br />
Jag är en sjukgymnast som har disputerat, och min avhandling handlar om<br />
”Intensiv träning för äldre personer med funktionsnedsättningar”. Jag har<br />
min bas vid Geriatriskt centrum, NUS, och vid enheten för geriatrik, Umeå<br />
<strong>universitet</strong>.<br />
Jag brukar oftast inte använda termen ”motion”. Jag talar i stället om<br />
”fysisk aktivitet” och ”träning”, och därför tänkte jag att det kunde vara<br />
bra med några definitioner: Fysisk aktivitet är paraplybegreppet, definierat<br />
som ”kroppsrörelser som ökar energiomsättningen och innebär muskelsammandragningar”.<br />
Motion är en mer planerad fysisk aktivitet. Då finns<br />
en viss avsikt – t.ex. att öka välbefinnandet eller förbättra hälsan. Det kan<br />
innebära att man byter om till träningskläder. Träning är ytterligare en<br />
form av fysisk aktivitet som är planerad, strukturerad och med målet att<br />
förbättra den fysiska formen. Träningen är också repetitiv och alltså tydligt<br />
målinriktad.<br />
Åldrandeprocessen medför nedsättningar av den fysiska förmågan. Muskelstyrkan<br />
minskar, vid 60 års ålder t.ex. har den minskat med 20-40 %. Vid<br />
80 års ålder kan muskelstyrkan ha minskat till mindre än hälften. Siffrorna är<br />
emellertid genomsnittliga, undantag finns. Den maximala syreupptagningsförmågan<br />
minskar 5–10 % per årtionde från 30 års ålder. Gången försämras<br />
med stigande ålder, och det mäts ofta som gånghastighet. Det här beror mest<br />
på att steglängden minskar, vilket i sin tur kan bero på att man är lite stelare<br />
59
och har sämre balans. Balansen börjar försämras vid 30 års ålder, och man<br />
ser en tydlig försämring efter 60.<br />
Det här låter väldigt nedslående, men ett normalt åldrande behöver inte<br />
medföra uttalade funktionsnedsättningar. Nedsatta funktioner kan dels bero<br />
på åldersförändringar, dels på sjukdom eller fysisk inaktivitet. Just inaktivitet<br />
är ett stort folkhälsoproblem. I internationell vetenskaplig litteratur har<br />
man till och med jämställt inaktivitet med rökning som hälsorisk. Inaktivitet<br />
har konsekvenser på den fysiska förmågan och kan orsaka funktionsnedsättningar,<br />
t.ex. försämrad gångförmåga och balans. Det kan också leda till<br />
kronisk sjukdom eller för tidig död.<br />
Inaktiviteten ökar med stigande ålder. Framför allt kvinnor och personer<br />
med funktionsnedsättningar blir mer inaktiva. På grund av detta är det svårt<br />
att särskilja vad i den fysiska nedgången som beror på den kronologiska åldern<br />
och vad som beror på inaktivitet.<br />
Jag har inte studerat allmänt hälsofrämjande motion och fysisk aktivitet<br />
utan framför allt tittat mycket på fysisk funktion, benstyrka, balans och gångförmåga.<br />
Det valet har jag gjort eftersom äldre människor behöver en viss<br />
grad av fysisk form för att klara sina dagliga aktiviteter, för att återhämta sig<br />
bättre efter sjukdom, för att förebygga dålig hälsa, för att behålla självständigheten<br />
och inte minst för att få en känsla av välbefinnande. Benmuskelstyrkan<br />
– och med den förmågan att röra och förflytta sig – är särskilt viktig för att<br />
kunna behålla meningsfulla aktiviteter i livet. Vill man förebygga fall är det<br />
avgörande att kunna vidmakthålla benmuskelstyrkan, balansen och gångförmågan.<br />
Konsekvenserna av nedsatt funktion kan vara stora för en äldre person<br />
och ge dramatiska förändringar i livet. Det kan t.ex. innebära minskad<br />
självständighet och ökat beroende vid aktiviteter i dagliga livet. Det kan också<br />
innebära risk för frakturer eller att man måste flytta till en institution.<br />
När det gäller fysisk funktion finns väldigt stora skillnader mellan individer.<br />
När vi blivit äldre är vi mer olika varandra i det avseendet än vad vi är<br />
när vi är yngre. Det finns också stora skillnader mellan män och kvinnor.<br />
Kvinnor har allmänt sett lägre muskelstyrka än män. Därför kan de lättare<br />
hamna under tröskelvärdena för att klara vissa funktioner – t.ex. har man<br />
kanske inte tillräcklig muskelstyrka för att kliva upp på en pall eller för att<br />
resa sig från en stol. Människor med låg muskelstyrka har väldigt mycket att<br />
60
vinna på en liten styrkeökning för att komma över de här trösklarna. Det finns<br />
alltså stora vinster att göra om nedsatta funktioner kan motverkas, både för<br />
individen och för samhället i form av minskade kostnader.<br />
Det positiva i allt elände är att den onda cirkeln av fysisk nedgång, inaktivitet<br />
och dess konsekvenser kan brytas. Vi vet idag att äldre människor kan<br />
träna och förebygga nedsatta funktioner. Fysisk aktivitet och träning ger med<br />
andra ord stora hälsovinster. Regelbunden träning kan bromsa åldrandeprocessen,<br />
medan inaktivitet påskyndar den.<br />
Träningseffekterna för äldre är ungefär desamma som för yngre personer.<br />
Träning förbättrar de flesta kroppsliga funktioner, minskar beroendet av andra<br />
och bidrar till ett psykologiskt välbefinnande. Det finns studier som visar att<br />
träning har lika stor effekt – eller större – än antidepressiva läkemedel, men<br />
det här är ett motsägelsefullt område i den vetenskapliga litteraturen.<br />
Träning kan också användas för att förebygga sjukdomar. I en stor översiktsartikel<br />
har Pedersen och Saltin tittat på olika sjukdomstillstånd och hur<br />
träning påverkar deras uppkomst och utveckling, symtom vid sjukdom, uthållighet<br />
och styrka samt livskvaliteten, se Figur 1. Här är ett urval av några<br />
Figur 1. Vetenskapligt stöd för den positiva effekten av fysisk träning vid några olika<br />
kroniska sjukdomar. Bilden hämtad från Pedersen och Saltin, Scand J Med Sci Sports<br />
(2006).<br />
61
sjukdomstillstånd som är vanliga bland äldre – hjärtsvikt, benskörhet (osteoporos),<br />
högt blodtryck, depression och artros i lederna. Bilden visar starka<br />
bevis för att träning kan förebygga uppkomsten av hjärtsvikt, osteoporos och<br />
högt blodtryck. Däremot finns inga bevis för att träning på samma sätt förebygger<br />
depression och artros. För den som har de här sjukdomarna kan symtom,<br />
uthållighet, styrka och livskvalitet förbättras av motion. Bevisen är starka för<br />
att träning kan förbättra dessa faktorer vid hjärtsvikt, depression, artros och<br />
högt blodtryck och medelstarka för att den påverkar vid osteoporos.<br />
Bland äldre människor som är friska eller har måttliga funktionsnedsättningar<br />
har fysisk träning sedan länge och i många studier visat sig ge goda<br />
resultat också högt upp i åldrarna. Sammanställningar av resultat från flera<br />
studier visar att styrketräning ger förbättrad styrka och viss funktionsförbättring.<br />
Konditionsträning förbättrar uthålligheten och minskar riskfaktorerna<br />
för hjärt-kärlsjukdomar. Funktionell, viktbärande träning – en kombinerad<br />
träning av benmuskelstyrka, balans och gångförmåga (Figur 2) – ger långtidseffekter<br />
på flera fallriskfaktorer.<br />
Figur 2. Exempel på aktiviteter vid funktionell viktbärande träning.<br />
62
Det finns studier som har jämfört styrketräning i apparater med den funktionella<br />
viktbärande träningen. Båda typerna av träning ger en styrkeökning,<br />
men den funktionella träningen har bättre effekt både på funktionsförmågan<br />
i vardagen och över längre tid. Det beror förmodligen på att man kan upprätthålla<br />
den här typen av övningar i vardagen. Det finns en hel del balansstudier.<br />
Exempelvis kan Thai Chi förbättra balansen, men det gäller ju för personer<br />
som är i sådan form att de kan utföra dessa övningar.<br />
Högre träningsmängd och högintensiv träning ger bättre effekt än lågintensiv<br />
träning. Det är – som Bernt sade tidigare – ett dos-responsförhållande:<br />
Ju högre dos desto bättre effekt. Sedan minskar effekten med lägre doser,<br />
men också medelhög intensitet kan ha verkan. Dessutom har många studier<br />
visat att äldre personer kan träna intensivt utan att det ger komplikationer.<br />
Här ska tilläggas att många studier är bristfälliga genom att de inte rapporterar<br />
problem.<br />
Det finns en del träningsprinciper att gå efter. Vi vet att äldre personer<br />
har nytta av fysisk aktivitet och träning. Det ger bättre hälsa och välmående,<br />
men om man har specifika mål måste träningen vara specifikt inriktad<br />
på dem för att kunna ge den effekt man väntar sig. Vad och hur man ska träna<br />
beror på varför man vill träna, vad man vill påverka och naturligtvis vad<br />
man är intresserad av.<br />
Vissa principer är alltså viktiga. Det gäller t.ex. intensiteten, och man ska<br />
träna nära individens maximala förmåga. Vad som är intensivt för en person<br />
är det inte för en annan, det här är alltså helt individuellt. Vid styrketräning<br />
ska man träna på 8–12 repetitioner max, vilket är rekommenderat för äldre.<br />
En repetition max är den vikt man klarar att t.ex. pressa en gång i en benpress<br />
eller resa sig upp från en stol en gång. Man ska alltså inte orka fler än<br />
8–12 repetitioner, sedan vilar man och gör om det igen.<br />
När det gäller balans innebär hög intensitet eller hög svårighetsgrad att<br />
träna nära gränsen för att hålla balansen. Emellertid är det viktigt att inte utsätta<br />
sig för risken att falla. Man måste också ha progression, dvs. gradvis öka<br />
nivån på träningen för att behålla intensiteten. När man blir starkare måste<br />
man öka belastningen för att behålla samma relativa intensitet.<br />
Det som heter träningsspecificitet innebär att man ska träna på just det<br />
som man vill bli bättre på. Det kan vara att träna samma eller liknande rö-<br />
63
elsemönster och positioner som de man vill förbättra. Sedan är ju äldre personer<br />
väldigt olika varandra och därför är det viktigt att individualisera träningen,<br />
framför allt vad gäller intensitet och vilka övningar som tränas. Det<br />
är viktigt att säga att det inte utesluter gruppträning – det går att individualisera<br />
i en grupp också.<br />
Träningsprinciperna och kontraindikationerna är desamma för äldre som<br />
för yngre. Men det finns fler faktorer att ta hänsyn till eftersom äldre personer<br />
oftare har problem med hälsan i form av skador och sjukdomar, så uppgiften<br />
kräver en del av dem som ska ordinera träningen eller sätta ihop ett<br />
träningsprogram. När multisjuka äldre ska träna är kunniga tränare att rekommendera<br />
för säkerhetens skull.<br />
Funktionell, viktbärande träning är väldigt inne idag. Gym som IKSU har<br />
också sådana träningsprogram för yngre – stora grupper som tränar med lösa<br />
vikter och vardagliga rörelser. Det påverkar flera fysiska funktioner, övningarna<br />
är lätta att förstå, det finns möjlighet till progression i träningen, den är<br />
överförbar till vardagliga situationer och anpassningsbar till personer med<br />
olika funktionsförmåga. Träningen kräver heller inte utrustad träningslokal<br />
och följer principen om träningsspecificitet. Några exempel på övningar: Knäböjningar,<br />
knäböj i gångstående, uppresning och nedsittning (både excentriskt<br />
och koncentriskt), trappgång, step up på olika höjder, tåhävningar, tyngdöverföringar<br />
och utfallssteg. I övningarna använder vi ett viktbälte på personerna<br />
(Figur 3). I de flesta av övningarna tränas både benstyrka och balans.<br />
Figur 3. Viktbältet möjliggör<br />
funktionell, viktbärande<br />
träning.<br />
64
Sedan är det också viktigt att titta på deltagarnas upplevelse av träningen för<br />
att påverka motivationen. Det har visat sig att motivationen för träning, och<br />
därmed deltagande, påverkas av hur man har upplevt tidigare träning och vilken<br />
uppfattning om och attityder till träning man har. Tidigare obehag av träning<br />
kan utgöra ett hinder. Andra faktorer som påverkar motivationen är social<br />
påverkan, om man har förväntningar på träningsresultatet och om man<br />
uppnår det, tilltron till den egna förmågan att genomföra träningen och få resultat<br />
av den, alltså det Bernt Lindahl också pratade om – ”self-efficacy”. Det<br />
är viktigt att ta in den här kunskapen för att definiera lämpliga träningsmetoder<br />
som motiverar och underlättar deltagande.<br />
Tyvärr finns det få studier som inkluderar äldre med funktionsnedsättningar,<br />
så kunskaperna är sämre när det gäller deras träning. Men de senaste<br />
åren har flera studier gjorts bland äldre på särskilda boenden och bland äldre<br />
med uttalade funktionsnedsättningar. Bland annat har vi här i Umeå, vid<br />
enheten för geriatrik, gjort den s.k. FOPANU-studien, som bland 191 äldre<br />
boende på servicehus undersöker effekten av ett högintensivt träningsprogram<br />
på funktionell förmåga i jämförelse med en kontrollaktivitet. Deltagarna<br />
fick också ett proteintillskott i samband med träningen, för det har visat sig i<br />
andra studier att det ger ökad träningseffekt, och det jämfördes med placebo<br />
(verkningslösa piller). Deltagarna var mellan 65 och 100 år och hade många<br />
olika sjukdomar. Alla var beroende av hjälp vid personlig vård och medelåldern<br />
var 85 år.<br />
Vi satte samman ett högintensivt funktionellt träningsprogram, HIFE,<br />
med målsättningen att förbättra benmuskelstyrka, balans och gångförmåga<br />
hos deltagarna. Målsättningen var att bedriva träningen progressivt och<br />
med hög intensitet. Man tränade i små grupper, men med individuella program.<br />
Träningen leddes av sjukgymnaster 2 eller 3 gånger per vecka under 3<br />
månader. Figur 4 visar exempel på övningar i programmet – uppresning och<br />
step up. Resultaten visar att träningsgruppen hade bättre långtidseffekter på<br />
gånghastighet, benmuskelstyrka och balans. Tyvärr såg vi ingen ökad effekt<br />
av proteintillskottet. Närvaron var också oväntat hög, 72 %.<br />
Under och efter träningsperioden hade vi en noggrann registrering av obehag<br />
eller komplikationer. Inga av dem ledde till permanent skada eller sjukdom.<br />
Typiska obehag var knäsmärta på grund av artros, yrsel eller trötthet.<br />
65
Figur 4. Exempel på övningar<br />
i träningsprogrammet<br />
HIFE – High<br />
Intensity Functional Exercise<br />
programme.<br />
Deltagarna fick också svara i en enkät och en intervju om hur de upplevde<br />
och uppfattade sitt deltagande i träningen – om det var trevligt, nyttigt och<br />
lagom intensivt.<br />
Få upplevde obehag eller risker. I enkäten sade sig ingen i träningsgruppen<br />
men, konstigt nog, en person i kontrollgruppen ha upplevt obehag. Man prioriterade<br />
träningen framför annat, upplevde minskad trötthet, bättre balans och<br />
benstyrka och kände att man kunde röra sig tryggare och säkrare. Inaktivitet<br />
beskrevs som farligt och deltagarna hade en stark vilja att vara aktiva, även om<br />
kroppens begränsningar upplevdes som ett hinder både i träningssituationen<br />
och för att ta sig till träningen. Man ansåg sig få förbättringar till både kropp<br />
och själ och uppgav att träningen skapade gemenskap med tränarna och de<br />
andra i gruppen. Att träna beskrevs som ”att få ett nytt liv”.<br />
Nu till någonting helt annat: Sedan några år finns någonting som heter<br />
”fysisk aktivitet på recept”. Det är en ny möjlighet att ordinera träning som<br />
behandling vid sjukdom eller skada. Till sin hjälp har förskrivarna en ganska<br />
tjock manual och det var också den som Bernt Lindahl talade om: Fysisk<br />
aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS). Jag<br />
ska förresten tillägga att det också finns en ”patient-FYSS” som är riktad till<br />
allmänheten och finns att köpa på Apoteket. Där finns rekommendationer –<br />
och även kontraindikationer – kring träning i olika åldrar och vid olika sjukdomstillstånd.<br />
66
Jag ska kort nämnda några rekommendationer, som man kan finna i mer utförlig<br />
form i patient-FYSS. För äldre rekommenderas konditionsträning 2–3<br />
ggr i veckan i minst 20 minuter per gång. Hur länge man ska träna beror på<br />
intensiteten. Om man ska träna med låg–måttlig intensitet eller med måttlig–hög<br />
intensitet beror på vad man vill förbättra. Styrketräning ska göras 1–2<br />
gånger i veckan och med den intensitetsgrad som jag beskrev tidigare, 8–12<br />
repetitioner i taget. FYSS rekommenderar individualisering av träningsprogrammet<br />
och att det innehåller funktionella moment.<br />
För sköra och mycket gamla personer finns rekommendationer från USA<br />
som är ungefär desamma som i FYSS. Hos de här personerna ska träningen<br />
inkludera styrketräning med successivt ökad belastning. Den ska också<br />
innehålla balansträning och bör om möjligt bedrivas intensivt 2–3 gånger i<br />
veckan. Dock är man tveksam till högre intensitet vid konditionsträning och<br />
säger också att högre intensitet vid styrketräning kan öka risken för skador.<br />
En annan rekommendation är att ha en uppbyggnadsperiod med successivt<br />
ökad belastning för att undvika ledproblem eller muskelskador. Det är också<br />
viktigt att komma ihåg att vila. En del blir så träningsfrälsta att de tränar,<br />
tränar och tränar hela tiden. Högre intensitet kräver kortare pass eftersom<br />
kroppen behöver återhämtning.<br />
Som ni har förstått tycker jag sammanfattningsvis att motion efter 80 är<br />
nyttigt. Få studier tittar ju uteslutande på personer över 80. I allmänhet studeras<br />
personer som är över 60 eller 65 år, men medelåldern i de flesta studier<br />
som jag har sammanfattat här ligger på ungefär 85 år.<br />
Träning har stora positiva effekter bland äldre, även bland dem med funktionsnedsättning.<br />
Jag tycker att insatser krävs för att öka den fysiska aktiviteten<br />
bland äldre och därför måste man underlätta träning i de äldre åldersgrupperna.<br />
Det är aldrig för sent att börja träna.<br />
Sverker Olofsson: Så sent som igår, innan jag hört ditt föredrag, var jag i närheten<br />
av en gammal människa, 86–87 år. Jag tänkte då väldigt mycket på det<br />
här med förmågan att kliva upp från en stol. Det är nästan lite obehagligt att<br />
vara i närheten för man känner att ”det här kommer att gå på tok”. Personen<br />
– en han i det här fallet – kommer att falla. Är det, lite vulgärt sagt, hans eget<br />
67
fel att han inte tagit sig tid att träna Är det vad det handlar om: En stund varje<br />
dag så kan man fixa det där<br />
Nina Lindelöf: Jag skulle knappast skylla på enskilda personer. Det går att<br />
träna upp den här förmågan och den är ju jätteviktig. Just för att man t.ex.<br />
inte kan resa sig från en stol kan man bli väldigt beroende av andra. Och det<br />
finns många övningar som kan träna det här.<br />
68
Frågestund och debatt<br />
Sverker Olofsson: Här finns alltså alla möjligheter att ställa frågor om träning,<br />
om åldrande och träning, om unga och träning. Precis allt. Jag tänkte göra det<br />
väldigt enkelt för mig och börja med en fråga till någon av er, vem som helst:<br />
Om jag har en timme tre gånger i veckan – är det smartare att springa som en<br />
tok eller att promenera långsamt Ska jag köra hårt eller ta det lugnt<br />
Karin Henriksson-Larsén: Jag tycker att du ska börja måttligt intensivt eftersom<br />
det är så obehagligt att tokspringa. Då orkar du troligen inte så långt<br />
att du hinner få några endorfiner. Om du däremot börjar promenera i rask<br />
takt och mer än 40–50 minuter startar du endorfinproduktionen och det är<br />
en större chans att du fortsätter med det beteendet.<br />
Sverker Olofsson: Nu är vi inne på motivation och vilja och sådant..<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ja, men också hormoner – de som får dig att vilja.<br />
Sverker Olofsson: Säg att man kommer igång med det här, att man springer<br />
en timme 2–3 gånger i veckan. Dagens rubrik har ändå varit ”Motion på gott<br />
69
och ont”. Kan träningen skada min kropp Här finns både skelett- och muskelforskare<br />
som borde kunna svara..<br />
Lars-Eric Thornell: Jag skulle föreslå en allsidig träning. Gör t.ex. ett pass<br />
vattengympa på IKSU eller IKSU Spa – då har du ingen belastning på höfter<br />
och knän, men kan göra väldigt många olika rörelser med bra effekt.<br />
Sture Forsgren: Jag tror också att det är viktigt att satsa på det man tycker är<br />
roligt. Annars blir det bara så att man hållet på ett tag och att det sedan blir<br />
så tråkigt att man slutar. Bättre att redan från början satsa på det man verkligen<br />
känner är skojigt!<br />
Sverker Olofsson: Lek med tanken att jag tycker det är vansinnigt roligt att<br />
springa. Det är kul att springa en mil på 60 minuter och att springa en hel<br />
timme utan att stanna. Om jag tycker det är så kul att jag håller på mycket –<br />
kan det leda till att jag får dåliga höfter, skador i knäna, besvär med senorna<br />
och värk i musklerna Finns det sådana risker<br />
Karin Henriksson-Larsén: Om man har en gammal skada i t.ex. en knäled,<br />
en meniskskada eller en korsbandsskada, finns en ökad risk att få artros tidigare<br />
än andra. Möjligtvis blir det värre om du håller på och hoppar när du<br />
springer; det är visat på yrkesförare som kliver upp och ner från lastbilsflak.<br />
De får artros lite tidigare, men då ska det handla om någon form av extrema<br />
belastningar.<br />
Nina Lindelöf: Sedan är det också viktigt vid artros att kunna behålla muskelstyrkan<br />
för att lindra besvären, så det blir en avvägning.<br />
Bernt Lindahl: Jag vill nog se det här från andra sidan. Det gäller att få människor<br />
att över huvud taget börja röra på sig. Kom ihåg hälsovinstkurvan<br />
som jag visade (sid. 17): Om man inte gör någonting alls och börjar med motion<br />
vinner man väldigt mycket i sin hälsa. Den som ligger ganska högt på<br />
kurvan vinner inte särskilt mycket hälsa på att öka sin fysiska aktivitet. Det<br />
fanns också en annan kurva på bilden som visade skaderisken. Med höga träningsvolymer<br />
och hög intensitet tror jag – åtminstone för vanligt folk – att<br />
det blir ökad risk för skador. Vi arbetar väldigt mycket med tunga människor<br />
som ibland går upp väldigt mycket i aktivitet för att de tycker att det är<br />
roligt, men sedan ser vi ofta att de får besvär med fötter och knän så att de<br />
70
måste sluta för att eventuellt kunna börja om igen. Jag tror för min del att det<br />
känns väldigt bra att jobba på en måttligt intensiv nivå. Sedan kan jag förstå<br />
dem som vill träna mycket intensivt för att det är roligt. Det tror jag kan lösas<br />
genom att man successivt bygger upp sig. Huvudproblemet är ju att alltför<br />
många rör sig för lite. Ur folkhälsosynpunkt är det viktiga att få igång den<br />
stora passiva massan.<br />
Publikfråga: Jag har sprungit regelbundet i många år. Vid jultid tog jag semester<br />
och vilade i 29 dagar. När jag då skulle börja träna igen i januari märkte<br />
jag att jag hade tappat mycket kondition. Tappar jag mer för att jag är äldre<br />
Kur länge kan man vila från träning utan att förlora sin kondition<br />
Nina Lindelöf: Jag kan säga att äldre tappar orken fortare än yngre personer<br />
och det tar lite längre tid för dem att träna upp sig – tyvärr.<br />
Sverker Olofsson: Men hur länge kan frågaren – som är lite äldre än jag och<br />
som jag vet tränar ganska intensivt – ta julledigt utan att tappa så där våldsamt<br />
mycket<br />
71
Karin Henriksson-Larsén: Elitidrottare är ju i allmänhet svåra att få till att<br />
vila – men i samband med väldigt intensiv träning kan ett uppehåll på upp till<br />
2 veckor faktiskt vara positivt. Man har brutit ner kroppen och måste bygga<br />
upp den igen. Men blir uppehållet längre än så, eller sker det i kombination<br />
med en skada eller infektion, då minskar konditionen.<br />
Publikfråga: Jag tycker man ska ha rutiner för sin motion. För min del stiger<br />
jag upp morgonen, fikar inte utan går en timmes promenad. Sedan fikar jag<br />
och blir som en ny människa.<br />
Bernt Lindahl: Jag tycker det låter jättebra. Vi brukar sträva efter att man<br />
får in sin träning i vardagen – det är en viktig princip. Tänker man motionera<br />
regelbundet och det består i att ringa ihop tre kompisar för en dubbelmatch<br />
i badminton blir det inte alltid så lätt. Men att på egen hand gå<br />
ut och promenera, det funkar nästan alltid – därför är det bra att få in det<br />
i vardagen.<br />
Artros och glukosamin<br />
Sverker Olofsson: Karin nämnde artros tidigare. Vad är det egentligen<br />
Karin Henriksson-Larsén: Artros är ett samlingsbegrepp för det som i dagligt<br />
tal kallas förslitningsskador i leden, dvs. att brosklagret blir tunnare.<br />
Det kan bero på ålder, överutnyttjande eller en skada. Brosket försämras,<br />
glidytorna blir sämre, förmågan att röra leden störs. Broskytan kan t.o.m.<br />
försvinna helt så att benet kommer fram och då känns det inte alls bra.<br />
Sverker Olofsson: Rekommenderar du att vi lyssnar på marknadsföringen<br />
och köper glukosamin – blir vi bättre av det<br />
Karin Henriksson-Larsén: Därom tvistar de lärde, och i höstas hade vi en ganska<br />
intensiv debatt om den saken här i Umeå mellan ortopederna och några<br />
av våra läkare på enheten för idrottsmedicin. Inom Västerbottens landsting<br />
rekommenderas inte glukosamin. Man bör veta att det finns två typer:<br />
glukosaminsulfat och glukosaminklorid. Om man köper glukosamin bör det<br />
nog det stå ”sulfat” på slutet. Det finns studier som tyder på att den substansen<br />
har effekt, men det är inte säkert att din läkare vill skriva ut det för det<br />
finns inte så mycket bevis.<br />
72
Sverker Olofsson: Men har preparatet den potentialen att det är värt att pröva<br />
Karin Henriksson-Larsén: Framförallt används glukosaminet i veterinärmedicin<br />
och hos djur finns ju inte så mycket placeboeffekt. Därför borde det ju<br />
kunna ha en verkan, åtminstone om man använder sulfatvarianten. Det finns<br />
studier på människa som tyder på det.<br />
Sverker Olofsson: Jag har förstått att det är många människor som har väldigt<br />
mycket problem med artrosskador. Kan man göra något annat<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ja, gå ner i vikt och börja röra sig mera. Också<br />
en artrosled mår bättre av att belastningen minskar och av att man använder<br />
den.<br />
Sverker Olofsson: Menar du att en någorlunda juste och genomtänkt träning<br />
kan få skadorna att kurera sig<br />
Karin Henriksson-Larsén: Inte läka, men ge mindre besvär.<br />
Sture Forsgren: Jag vill gärna tillägga att skidåkning är en väldigt bra motionsform<br />
vid lindrig artros.<br />
Massage vid träningsvärk<br />
Publikfråga: Jag funderar kring träningsvärk. I det allmänna medvetandet ligger<br />
nog att träningsvärk är lika med inflammation. Vid behandling av muskler<br />
som man har värk i är väl regeln att inte massera när det är inflammation.<br />
Men när Lars-Eric Thornell säger att det han talar om inte har med inflammation<br />
att göra, kan det då t.o.m. vara konstruktivt med massage för att öka<br />
blodtillförseln som hjälp för uppbyggnaden av muskeln<br />
Lars-Eric Thornell: Massage är skönt – en sådan behandling är helt OK vid<br />
den här typen av påverkan. Däremot är massage inte bra vid en akut skada<br />
eftersom den kan förvärras då. Vid en bristning eller liknande, t.ex. om man<br />
har spelat brännboll och sträckt sig, är det bättre att kyla ner det onda än att<br />
försöka värma det, vilket är effekten av massage. Mer allmänt kan man säga<br />
att det som känns bra efter att man har motionerat, det är oftast bra. Det finns<br />
studier som visar att värme kan minska träningsvärk.<br />
73
Publikfråga: För ett antal år sedan hade TV-programmet Café Umeå och<br />
Korpen samlat en grupp ”hösäckar” som skulle ha gympa två gånger i veckan<br />
och dessutom göra någon egen aktivitet. Vi som deltog testades från huvud<br />
till fot på Idrottsmedicin och då upptäcktes det att jag hade en benskör<br />
kota i ryggen. När jag kom tillbaka efter en termin sade man: ”Du har burit<br />
dig åt som en elitidrottsman, du har två kotor till som är bensköra”. Vad hade<br />
jag gjort för fel<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ja, jag kommer ihåg det där projektet. Varför drabbades<br />
just dina kotor Det finns en tendens om man motionerar och inte får i<br />
sig tillräckligt med kalk – och kanske inte heller kan ta in det vilket är svårare<br />
efter klimakteriet – att kroppen plockar benvävnad från ryggen och sätter<br />
i höfterna. Därför är det viktigt med ett tillräckligt stort kalkintag när man<br />
börjar motionera.<br />
Sverker Olofsson: Vad betyder det exakt Borde hon borde ha druckit mer<br />
mjölk<br />
Karin Henriksson-Larsén: Ja, till exempel.<br />
Sverker Olofsson: De skador som uppstår på det här sättet, är de permanenta<br />
Karin Henriksson-Larsén: Jag vet inte om hon hade tryckt ihop dem eller om<br />
de bara hade lågt kalkinnehåll. Om de är hoptryckta är det en permanent skada,<br />
men om de inte är hoptryckta kan man äta kalk som kan byggas in. Ibland<br />
kan man också behöva mediciner.<br />
Hjärtproblem och motion<br />
Sverker Olofsson: Ni sa ju att om man är dålig på att träna innebär det ökade<br />
risker. Det har med hjärtat, förträngningar i ådrorna och en massa sådant att<br />
göra. Om man har de problemen, kan man med vettig träning göra sig frisk<br />
eller åtminstone gå åt rätt håll<br />
Bernt Lindahl: Absolut. Mycket av det jag visade pekade på linjära effekter<br />
på just hjärt-kärlsidan. Kort sagt: Ju mer träning desto bättre. Men de här<br />
riktlinjerna var ju egentligen utformade för friska vuxna. Det är klart att den<br />
som i grunden har en kärlsjukdom kanske ändå behöver gå till sin läkare och<br />
få klartecken innan det blir alltför kraftfull fysisk aktivitet.<br />
74
Sverker Olofsson: Säg att man är i 60–70-årsåldern och har sina krämpor.<br />
En vettig träning bromsar då inte bara upp den negativa utvecklingen utan<br />
den kan också – så att säga – styra tillbaka en aning<br />
Bernt Lindahl: Det finns studier som säger att man kan förbättra genomblödningen<br />
i hjärtat. Man studerade i och för sig livsstilsförändringar, där<br />
fysisk aktivitet var en del av det hela tillsammans med ändrad kost och bättre<br />
stresshantering. Men väldigt ambitiösa undersökningar visade att blodflödet<br />
i kranskärlen faktiskt ökade.<br />
Nina Lindelöf: Det finns faktiskt en speciell ”hjärtsviktsträning” som genomförs<br />
med lägre intensitet utan vila men med byte av muskelgrupper hela tiden.<br />
Publikfråga: Fysisk aktivitet är ju viktigt och borde vara än viktigare i framtiden.<br />
Det bör finnas en stor marknad för nya sätt att motionera och träna<br />
mera. Jag har lanserat ”promenadsammanträden” och försöker få gehör i den<br />
lokala simhallsdebatten för en strömmande simkanal. Därför vill jag fråga<br />
panelen: Finns det forskning om hur man utvecklar nya idéer och innovationer<br />
för att stimulera till fysiska aktiviteter, gärna roligare sådana<br />
75
Karin Henriksson-Larsén: Jag tror att svaret kan bero på politisk åsikt om<br />
hur man ska göra detta. I det block som regerar nu tror man nog på den fria<br />
marknadens styrning av innovationer. Jag vet inte om man på andra sidan<br />
kanske mer tror på en statlig utredning.<br />
Tennisarmbåge och idrottsmedicin<br />
Sverker Olofsson: Jag har fått en skriftlig fråga, egentligen tre, som handlar<br />
om tennisarmbåge. Laserbehandling m.m. har inte gett förväntat resultat efter<br />
sex månader – vad gör man ”Ska jag vila, ska jag behandla och hur kommer<br />
jag i kontakt med Idrottsmedicin när jag inte heter Zlatan”<br />
Sture Forsgren: Tennisarmbåge berör egentligen inte senorna utan muskelfästena<br />
på armbågens utsida. På Idrottsmedicin har man testat injektionsbehandlingen<br />
som jag beskrev och fått ganska god effekt också på tennisarmbåge.<br />
Det finns annars väldigt många behandlingsalternativ, en variant är<br />
faktiskt att vila bort besvären.<br />
Sverker Olofsson: Hur lång tid tar vilokuren då<br />
Sture Forsgren: Ganska lång tid så det kanske man inte har tålamod till.<br />
Sverker Olofsson: Är man sjuk så är man. Men den ursprungliga frågan då:<br />
Är det senan, muskeln eller slemsäcken som gör ont<br />
Sture Forsgren: Smärtan kommer från bindväven där nerver blir retade av<br />
substanser i vävnaden.<br />
Sverker Olofsson: Man kan ju tänka sig att någon har väldigt besvärligt med<br />
sin armbåge. Är då rådet att ta kontakt med en läkare på orten där du bor, försöka<br />
få en remiss för att få komma till någon av era behandlingar<br />
Sture Forsgren: Ja, det är bra om man blir riktigt utredd, för en sådan person<br />
har nog prövat många utvägar.<br />
Lars-Eric Thornell: Det finns en energikris i musklerna på utsidan av tennisarmbågen,<br />
precis samma energikris som man ser hos personer som har<br />
skuldermuskelvärk. En del av muskeln är också påverkad. Stretching fungerar<br />
jättebra här liksom excentrisk träning. Jag jobbar också inom företagshälsovård<br />
hos Umeåhälsan, och där lyckas vi ganska väl med att lära patien-<br />
76
terna hur man stretchar och drar ut den här muskeln. Överbelastar man en<br />
muskel förkortas den med sämre funktion. Här gäller det att återställa muskelns<br />
normala balans.<br />
Sverker Olofsson: Med positiv effekt för till exempel en elak armbåge<br />
Lars-Eric Thornell: Det är samma sak som vid tendinoserna. Då säger man<br />
ju på Idrottsmedicin att det ska göra ont! Det är gott att det gör ont därför<br />
att då har det effekt. När vi lagar oss själva är det en fråga om att bygga om<br />
– vi måste bygga om senan med nytt kollagen, vi måste bygga om musklerna<br />
med nya myofibriller.<br />
Sverker Olofsson: Men om du får tag i den där ilskna armbågen, hur lång tid<br />
ska man räkna med innan man är OK igen<br />
Lars-Eric Thornell: Om man inte gör någonting alls blir det oftast bra efter<br />
ett och ett halvt år, men så länge vill man inte vänta. Den som har ett monotont<br />
arbete med upprepade rörelser kan ju inte hålla på med det under ombyggnadsfasen<br />
utan då får man försöka jobba med något annat så att armen<br />
får vila.<br />
Sverker Olofsson: Sista frågan på lappen – ”Hur kommer man i kontakt med<br />
Idrottsmedicin” – tyder ju på förtroende. Men då ska man ha en vanlig remiss<br />
Karin Henriksson-Larsén: Jag håller med Lars-Eric om att man först ska prova<br />
med stretching och med excentrisk träning, precis som vid hälsenor och<br />
patellarsenor. Om det inte har fungerat har det ju varit så att fram till februari<br />
i år kunde man få remiss från sin distriktsläkare till Idrottsmedicin – oavsett<br />
om man heter Zlatan eller något annat. Som ni har läst i tidningarna har<br />
det varit privatiseringsdiskussioner men senare kanske det finns ett vårdavtal.<br />
Då kan man gå till sin distriktsläkare och få en remiss till Idrottsmedicin,<br />
som sedan får skicka remiss till det privata bolaget.<br />
Sverker Olofsson: Den här träningen och stretchingen, är det något som man<br />
kan få hjälp med hos vilken sjukgymnast som helst<br />
Nina Lindelöf: Det tycker jag att man borde kunna.<br />
77
Prioriteringar och remisser<br />
Publikfråga: Jag har en golfarmbåge sedan två år. Jag har gått hos sjukgymnast<br />
och har fått akupunktur, kortisonsprutor och jag har varit på vårdcentralen.<br />
Läkaren sade att efter två år skulle det gå tillbaka av sig själv genom<br />
broskbildning – det har det inte gjort. Jag vände mig till ortopeden och frågade<br />
om jag kunde få remiss till Sankt Eriks sjukhus eftersom jag visste att<br />
de utförde s.k. skrapning där. Fick då som röstmeddelande från överläkaren<br />
att: ”Sådant gör vi inte här och vi skickar inte heller några remisser. Är du inte<br />
nöjd med det kan du vända dig till Förtroendenämnden”. Vad ska jag göra<br />
Karin Henriksson-Larsén: Golfarmbåge har vi inte studerat så jag kan inte<br />
säga att Idrottsmedicin har någon bättre behandling än andra. Det är tyvärr<br />
så att du inte har så mycket annat att göra än att vända dig till nämnden om<br />
det nu är en diagnos som inte är prioriterad. Inom landstinget har man ju hållit<br />
på med prioriteringar och numera är vissa saker bortprioriterade.<br />
Sverker Olofsson: Det skulle kunna innebära att en golfsmärta satsas det<br />
inga pengar på…<br />
Karin Henriksson-Larsén: Sjukvården har under hösten och våren arbetat<br />
med prioriteringar. Om man t.ex. har artros i stortåleden och inte har väldigt<br />
ont, då får man dras med den. Om just golfarmbåge är en sådan diagnos<br />
vet jag emellertid inte.<br />
Sverker Olofsson: Vi kanske ska säga det: Det här sker då för att skapa resurser<br />
för dem som är riktigt sjuka.<br />
Hur mäter man träningsintensitet<br />
Publikfråga: Ni har diskuterat en del om maxintensitet i träning och sagt att<br />
den varierar mellan individer. Är det inte möjligt att använda pulsfrekvensen<br />
som mått på lämplig intensitet<br />
Nina Lindelöf: Den träning som jag beskrev är inriktad på styrka och balans<br />
– inte i första hand kondition. Vid sådan träning går det inte att använda pulsen,<br />
det skulle i så fall vara vid konditionsträning.<br />
Karin Henriksson-Larsén: Man vill ju jobba i procent av maximal hjärtfrekvens,<br />
men problemet är att den maximala hjärtfrekvensen sjunker med ål-<br />
78
dern och inte lika mycket hos alla. En forskare som heter Gunnar Borg och<br />
som var en period här i Umeå har gjort en väldigt intressant skattningsskala.<br />
När man går efter den skalan får man ut en lagom hjärtfrekvens i relation<br />
till sin egen förmåga. ”Borgskalan”, som den kallas, används många gånger<br />
för att styra belastningen. Det finns också en variant som kan mäta upplevelsen<br />
av styrketräning, t.ex. när man får ont. Borgs skalor är väldigt fiffiga och<br />
han är nog den mest citerade forskaren i Sverige.<br />
Nina Lindelöf: Borgs skala rekommenderas också i FYSS-<strong>boken</strong>.<br />
Sverker Olofsson: Borde man köpa sig ett ex. av den där <strong>boken</strong> Är det en rekommendation<br />
Nina Lindelöf: Ja, om man har ett sådant intresse. Jag har köpt den för egen<br />
del. ”FYSS för alla” har jag inte tittat på, men jag tycker att den låter jätteintressant.<br />
Publikfråga: Jag tänkte ställa en mer epidemiologisk fråga: Dödligheten är<br />
ju något lägre bland äldre som motionerar mycket, men hur ser sjuklighetsmönstret<br />
ut för dem Är det så att de ändå får de här katastrofala ålderssjuk-<br />
79
domarna eller drabbas de av annat som mer stämmer med yngre personers<br />
sjukdomsmönster<br />
Bernt Lindahl: Jag kom att tänka på en duktig forskare inom det här området<br />
som hette P-O Åstrand och myntade uttrycket att ”man ska dö ung så sent<br />
som möjligt”. Det ligger väl mycket i tanken att den största vinsten kanske inte<br />
är att vinna några år till livet utan att vinna liv till åren. Man mår helt enkelt<br />
bättre längre. Om man sedan vinner något eller några år i livslängd är det<br />
väl bra, men inte huvudsaken. Det handlar om att upp genom åren må bättre,<br />
känna sig bättre, orka mera. Det tror jag är vinsten med att få människor<br />
att komma igång med träning.<br />
Sverker Olofsson: Jag inser att frågan låter otäck, men kan det vara så att en<br />
vältränad person lever längre också i den sista riktigt svåra sista fasen av livet<br />
Bernt Lindahl: Jag känner inte till någon studie som har tittat på just det.<br />
Låsningar och motivation<br />
Publikfråga: När jag är ute och motionerar med lite snabb gång låser sig knäet<br />
och jag får plötsligt våldsamt ont. Stannar jag bara någon minut och står stilla<br />
för att sedan börja röra mig lite försiktigt försvinner smärtan och när jag<br />
kommer hem känner jag ingenting från knäet. Sedan 14 dagar efteråt kommer<br />
smärtimpulsen igen när jag är ute och går. Då kan den sitta i lite längre<br />
men släpper oftast efter bara några minuter. Är det begynnande artros eller<br />
vad är det<br />
Karin Henriksson-Larsén: Det är jättesvårt att ställa en diagnos bara på vad<br />
du berättar. Man måste alltid göra en undersökning för att kunna vara säker.<br />
Utan en sådan kommer jag att tänka på två saker. Det ena är att det kan vara<br />
artros om du i samband med att smärtan kommer råkar vrida till i leden. Det<br />
här att trampa lite snett kan ofta hänga ihop med en plötslig artrossmärta som<br />
går över. Det andra är att du skulle kunna ha något som kan komma i kläm –<br />
en liten broskbit eller liknande, vilket inte är ovanligt, eller någon del på insidan<br />
av leden som är inflammerad och irriterad – och sedan åka ur igen så<br />
att du inte har besvär av det.<br />
80
Sverker Olofsson: Tycker du att frågaren ska stå ut eller borde han göra någonting<br />
åt det<br />
Karin Henriksson-Larsén: Det är jättesvårt att säga. Kanske ska han gå och<br />
få sitt knä undersökt av en distriktsläkare.<br />
Sture Forsgren: Om hans smärtor är förenade med en låsningstendens i knäet<br />
kanske man också får fundera på menisken.<br />
Sverker Olofsson: Innan vi släpper fram fler publikfrågor skulle jag vilja höra ett<br />
litet resonemang mellan Bernt och Nina kring det här med hur man ska få igång<br />
och motivera folk för motion. Jag tänker då inte bara på gamla: Hur ska man göra<br />
det kul Det är ju faktiskt så att för den som inte är van att motionera känns det<br />
nog ganska tråkigt att gå ut och traska i skogen eller vad det nu kan vara.<br />
Bernt Lindahl: Vi ser det så här att kunskap är en del av processen med att<br />
komma fram till att man ska börja röra på sig – men kanske inte den viktigaste<br />
delen. Många människor vet vad de borde göra men gör det inte i alla fall.<br />
Därför jobbar vi mycket med att man måste kunna se att ”det här är möjligt<br />
för mig att göra”. Det måste rymmas inom det liv man lever. Om man inte har<br />
tid för det måste man skapa tid. Man måste också känna att det ger någonting<br />
och då får man börja i det lilla. Man sätter upp ett litet mål, t.ex. ut och<br />
promenera i 15 minuter, och markerar sedan med ett streck på papper varje<br />
dag man har gjort det. Sedan kan man öka till 30 minuter – då sätter man<br />
två streck. Det är just det här att sätta upp ett mål, se att man uppnår det –<br />
det är då man växer i din tillit: Det här är möjligt för mig. Det är jag som utför<br />
det. Det är ingen annan som har sagt det till mig utan jag gör det här. När du<br />
växer i tillit kan du skapa ett nytt beteende. Sedan gäller det att hålla på och<br />
då kommer det alltid motgångar. Det är en process: Du kan vara jätteduktig<br />
i flera veckor, flera månader kanske och sedan kommer det en motgång och<br />
då slutar du. Då gäller det att komma igång igen.<br />
Nina Lindelöf: Om man har som mål att förbättra en viss sak gäller det verkligen<br />
att hitta rätt träningsmetod för att nå målet. Det är viktigt att sätta överkomliga<br />
delmål – ett väldigt högt mål kanske man inte kan nå på en gång<br />
utan måste ta i steg. Just uppnådda resultat av träning är motiverande, det<br />
har man sett.<br />
81
Sverker Olofsson: Om ni två – med all er auktoritet på det här området – använder<br />
lite lätt hot, t.ex. ”om du inte skärper dig och tar dina 15 minuter per<br />
dag kommer du att ligga och sprattla med en hjärtinfarkt om två år” Funkar<br />
något sådant<br />
Bernt Lindahl: Man kan nog alltid skrämma någon till att bli mer aktiv, men<br />
jag är mer inne på att människor i det långa loppet inte gör det som andra bestämmer<br />
att de ska göra. Någonstans måste man hitta en dialog där individen<br />
själv kommer fram till att det här är bra för mig och jag mår av att göra det.<br />
Då uppstår ett slags inre drivkraft – inte att någon står och slår dig med piskan<br />
utan en kraft som kan göra processen mycket mer långsiktig.<br />
Sverker Olofsson: Jag tänkte på när Nina pratade om de gamla människorna<br />
– resultaten är ju så oerhört uppseendeväckande. Man tycker nästan det<br />
borde vara lättare att motivera där, men det är det alltså inte<br />
Nina Lindelöf: Det här är så väldigt individuellt. Jag har förmånen att arbeta<br />
på en dagrehabilitering med personer som naturligtvis är motiverade när<br />
de kommer. Sedan gäller det förstås att vidmakthålla det. För min del, även<br />
om början av mitt föredrag kanske var lite hotfull, tror jag inte på hot utan<br />
på inspiration!<br />
Sverker Olofsson: Jag tänkte också på vad du sade om att det är så mycket<br />
sämre beställt med viljan att börja träna hos kvinnor. Nu pratar vi om äldre<br />
människor: Är det en kulturfråga som ligger kvar sedan gamla tider Kommer<br />
det att jämna ut sig mellan män och kvinnor<br />
Nina Lindelöf: Det kan jag nog tro. I de studier som har visat det här brukar<br />
det vara så att kvinnorna har andra åtaganden som de prioriterar högre. Det<br />
kan t ex vara att ta hand om…<br />
Sverker Olofsson: …gubben.<br />
Nina Lindelöf: Ja, så kan det nog vara. Familjeförhållandena påverkar träningen<br />
mer hos kvinnor än hos män. Det är en kulturell och förhoppningsvis<br />
generationsfråga som också kan förändras.<br />
Sture Forsgren: Jag tror också – som jag sa förut – att det är viktigt att man<br />
gör det man känner är roligt för att det ska hålla i längden. Om jag ska vara<br />
82
ärlig vill jag inte gå till de där apparaterna på IKSU, trots att jag har dem i<br />
närheten, utan jag åker hellre skidor. Det beror kanske på att jag har åkt skidor<br />
sedan jag var ett litet barn.<br />
Sverker Olofsson: Då har du det med dig nästan från födseln. Frågan är hur<br />
man kan få igång människor som inte har en sådan vana och inte ens har en<br />
bild av att föräldrarna någonsin tränade. De som verkligen inte har någonting<br />
med sig, hur ska man få dem att börja engagera sig<br />
Bernt Lindahl: Jag håller delvis med att man ska göra det som är roligt, för det<br />
är ju en stark drivkraft. Men om det som är roligt också är väldigt komplicerat<br />
att åstadkomma – t.ex. ringa ihop tre vänner för att träffas i någon lokal och<br />
det är svårt att få tider – blir det inte av tillräckligt ofta. Med våra patienter<br />
bygger vi det mesta på dagliga promenader. Nu kan man ju inte tvinga människor<br />
att ge sig ut och gå, men bland dem som börjar är det väldigt många<br />
som under resans gång upptäcker att det är trevligt och riktigt roligt. ”Man<br />
mår bra av det efteråt”, säger de ganska snart.<br />
83
Motion på gott och ont<br />
De flesta är idag överens om att regelbunden motion får sina<br />
utövare att må bättre. Men är den nyttig rent medicinskt,<br />
som ett läkemedel eller för att förebygga sjukdom Finns<br />
det vetenskapliga belägg för sådana påståenden Å andra<br />
sidan, kan motion vara skadligt om det sker på fel sätt eller<br />
i för stor omfattning<br />
De här frågorna belystes från många håll vid mötet i Aula<br />
Nordica söndag den 29 mars 2009, då fem aktiva Umeåforskare<br />
berättade om sina och andras rön kring motion, träning<br />
och hälsa. Forskningens Dag upprepades söndag den 5 april<br />
genom ett besök i Östersund. Umeåföredragen och den efterföljande<br />
diskussionen – som vanligt ledd av <strong>Medicinsk</strong>a<br />
<strong>fakultet</strong>ens hedersdoktor Sverker Olofsson – sammanfattas<br />
i den här <strong>boken</strong>.<br />
Forskningens Dag har sedan 1998 arrangerats av <strong>Medicinsk</strong>a<br />
<strong>fakultet</strong>en vid Umeå <strong>universitet</strong>. Arrangemanget, där<br />
aktiva forskare presenterar sina rön för allmänheten, har sedan<br />
dess varit en årlig publikframgång:<br />
Fett – på gott och ont (1998, ej i bokform)<br />
Socker – upp och ner (1999, ej i bokform)<br />
Bot för barnlöshet (2000, bok finns som pdf)<br />
Reservdelsmänniskan (2001, pdf)<br />
Ihärdiga infektioner (2002, pdf)<br />
Pigg eller opigg i knoppen – ett åldrandets huvudproblem<br />
(2003, pdf)<br />
Stroke – ett slag mot hjärnan (2004, pdf)<br />
Prostatacancer – mannens gissel (2005, pdf)<br />
På bettet hela livet – om odontologisk forskning i Umeå<br />
(2006, bok finns som pdf och i tryckt form)<br />
Ögat i blickfånget (2007, pdf och tryckt)<br />
Det sjuka och det friska nervsystemet (2008, pdf och<br />
tryckt)<br />
Arrangörer för Forskningens Dag är <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>ens<br />
informationskommitté: Torgny Stigbrand (ordf.), Stefan<br />
Björklund, Margareta Molin Thoren, Anna Möllsten och<br />
Caroline Ricknert.<br />
Redaktörer: Hans Fällman, informatör vid <strong>fakultet</strong>en –<br />
090-786 64 65,<br />
e-post: hans.fallman@adm.umu.se<br />
Bertil Born, informatör vid <strong>fakultet</strong>en – 090-786 60 58,<br />
e-post: bertil.born@adm.umu.se<br />
Fler tryckta exemplar av denna bok och några av de tidigare<br />
utgivna kan beställas kostnadsfritt från <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>ens<br />
kansli, Umeå <strong>universitet</strong>, 901 87 UMEÅ. Alla böcker kan<br />
också läsas i pdf-format på <strong>fakultet</strong>ens webbsida<br />
www.medfak.umu.se/forskning/<br />
forskningens-dag/<br />
Motion på gott och ont var rubriken för den tolfte Forskningens<br />
Dag, som här redovisas i bokform. I fem föredrag<br />
beskriver aktiva forskare vid <strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en, Umeå<br />
<strong>universitet</strong>, sin forskning med anknytning till motion och<br />
idrottsskador. Boken avslutas genom en frågestund med<br />
föredragshållarna, ledd av Sverker Olofsson, välkänd programledare<br />
vid Sveriges Television och sedan 2005 hedersdoktor<br />
vid <strong>fakultet</strong>en.<br />
Mirakelmedicinen som är tillgänglig för alla Bernt Lindahl,<br />
beteendemedicin, beskriver motion som ren medicin:<br />
Enkel och billig, mycket verksam och med ringa biverkningar.<br />
Enkla, regelbundna promenader kan både bota och<br />
förebygga sjukdomar, och de största effekterna får faktiskt<br />
de som tidigare inte har rört sig alls. Han berättar också<br />
om sitt dagliga arbete med att motivera människor till att<br />
börja motionera.<br />
Manligt och kvinnligt inom idrotten Karin Henriksson-<br />
Larsén, idrottsmedicin, granskar fördomar och sanningar<br />
kring mäns och kvinnors förutsättningar och prestationsförmåga<br />
i olika grenar. Vad är fysiologi och vad är skillnader<br />
i träningsbakgrund Männen har i allmänhet varit först<br />
med organiserad tävlingsidrott, men kan kvinnorna komma<br />
ikapp resultatmässigt<br />
Träningsvärk – muskelskada eller förberedelse för nästa<br />
pass Lars-Eric Thornell, anatomi, beskriver hur synen på<br />
den ovane idrottarens gissel, träningsvärken, har förändrats<br />
över åren. Det är faktiskt inte en skada eller inflammation i<br />
muskeln, det är istället tecken på att den håller på att bygga<br />
om sig för nya utmaningar.<br />
Kroniskt smärtande senor – vad vet vi om dem Sture Forsgren,<br />
anatomi, beskriver bakgrunden till de mycket uppmärksammade<br />
behandlingsmetoder mot sensmärtor som<br />
har utvecklats i Umeå och lockat hit elitidrottare från hela<br />
världen. Umeåforskarna har bl.a. upptäckt att själva senvävnaden<br />
kan producera signalämnen för smärta, dvs. fungera<br />
som en nervcell utan att vara det.<br />
Motion efter 80 – nyttigt eller skadligt Nina Lindelöf, geriatrik,<br />
beskriver hur rätt anpassade träningsprogram kan<br />
hjälpa också dem som gott och väl passerat 80 års ålder. Man<br />
blir aldrig för gammal för att röra sig, tvärtom är det viktigt<br />
för möjligheterna att klara det dagliga livet.<br />
<strong>Medicinsk</strong>a <strong>fakultet</strong>en<br />
901 87 Umeå<br />
www.medfak.umu.se<br />
ISBN 978-91-7264-956-9