RAPPORT B2008:01 - Avfall Sverige

Luktproblem vid biologisk behandling
En genomgång av situationen i Sverige
och av europeiska riktlinjer
RAPPORT B2008:01
ISSN 1103-4092

FÖRORD
Kunskaper om andra länders standarder och riktlinjer om lukt utgör en viktig förutsättning för hur
svenska biologiska behandlingsanläggningar ska arbeta med luktfrågan. Även en sammanställning
över svenska anläggningars befintliga villkor ingår i ett sådant kunskapsunderlag. Sammantaget ökar
det möjligheterna till en mer likartad syn på tillståndsfrågorna.
En sådan kunskapssammanställning har gjorts av Helena Pettersson, Anna Pettersson och Magnus
Holmgren, samtliga Vattenfall Power Consultant AB.
Malmö september 2008
Avfall Sverige
Per-Erik Persson
Ordf. i arbetsgruppen Biologisk behandling
Weine Wiqvist
VD Avfall Sverige
1

SAMMANFATTNING
Många biologiska behandlingsanläggningar i Sverige har i sina tillstånd helt olika krav vad det gäller
lukt. En åsikt i branschen är att det behöver bli mer likriktat i landet så att det inte ställs orimliga krav
på vissa anläggningar medan andra inte har några krav alls. Ett flertal länder i Europa har sedan 70-
talet arbetat med standarder och riktlinjer för lukt. Det är av intresse för Avfall Sveriges medlemmar
att undersöka dessa närmare för att hitta analogier med Sveriges behov av riktlinjer och standarder.
De tillstånd som de svenska biologiska behandlingsanläggningarna har idag är oftast av generell karaktär.
En del har däremot specifika krav bland annat på tekniklösningar. Dessa specifika krav upplevs
oftast som en begränsning hos anläggningen vilket kan försvåra förbättringsåtgärder på anläggningen.
I de europeiska riktlinjerna är det vanligt att krav ställs på avstånd mellan anläggningen och närmsta
samhälle. Obehaget av lukt från anläggningen mäts i luktenheter som vanligen beräknas fram genom
spridningsberäkningar och det ställs krav på gränsvärden i luktenheter.
Känslan för hur mycket lukt en luktenhet (ou E/m 3 ) ger upphov till hos anläggningarna upplevs som
dålig i branschen. Det upplevs att mer mätningar och undersökningar måste utföras för att branschen
ska få svar på sina frågor. Hur stor emission av luktenheter har till exempel Sveriges biogas- och komposteringsanläggningar
Innan dessa frågor är besvarade är Sveriges biologiska behandlingsanläggningar själva inte mogen att
sätta upp svenska riktlinjer och förhållningssätt för lukt.
3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING .............................................................................................................................5
1.1 Bakgrund ........................................................................................................................5
1.2 Syfte ................................................................................................................................5
1.3 Nomenklatur och förkortningar....................................................................................5
2 VAD ÄR LUKT ........................................................................................................................6
2.1 Faktorer som inverkar på hur vi upplever lukt ............................................................6
2.2 Faktorer hos anläggningen som påverkar luktförekomsten ....................................... 7
3 HUR MÄTS LUKT ..................................................................................................................8
3.1 Definitioner ....................................................................................................................9
3.1.1 Europeisk luktenhet (ouE/m 3 )......................................................................9
3.1.2 Europeiska luktenhetreferensen (EROM).................................................. 10
3.1.3 Lukttröskel ................................................................................................... 10
4 TUMREGLER FÖR ATT UNDVIKA LUKTPROBLEM .........................................................11
5 NATIONELLA BESLUTSGRUNDER .................................................................................... 12
5.1 Myndigheternas syn på luktproblem.......................................................................... 12
5.2 Befintliga krav hos anläggningar som behandlar organiskt material....................... 13
5.2.1 Specifika villkor ........................................................................................... 14
5.2.2 Tillståndsprocessen och Miljö konsekvens beskrivning............................ 15
5.3 Luktkrav på pappers- och massaindustri ................................................................... 15
6 EUROPEISKA LAGAR OCH RIKTLINJER .......................................................................... 16
6.1 EU – IPPC-direktivet................................................................................................... 17
6.2 Danmark....................................................................................................................... 18
6.3 Nederländerna ............................................................................................................. 19
6.4 Tyskland ....................................................................................................................... 19
6.5 Belgien ..........................................................................................................................20
6.6 Österrike ....................................................................................................................... 21
6.7 Storbritannien..............................................................................................................21
6.8 Finland..........................................................................................................................22
7 KOMMENTARER OCH SLUTSATSER.................................................................................24
8 REFERENSER ........................................................................................................................25
BILAGOR:
1. Specifika lagar och riktlinjer i Europeiska länder
4

1 INLEDNING
1.1 Bakgrund
Många biologiska behandlingsanläggningar har i sina tillstånd helt olika krav vad det gäller lukt. En
åsikt i branschen är att det behöver bli mer likriktat i landet så att det inte ställs orimliga krav på vissa
anläggningar medan andra inte har några krav alls. Ett flertal länder i Europa har sedan 70-talet arbetat
med standarder och riktlinjer för lukt. Det är av intresse att undersöka dessa närmare för att hitta
analogier med Sveriges behov av riktlinjer och standarder.
Sveriges biologiska behandlingsanläggningar måste visa att de arbetar aktivt med luktfrågan och vill
därför ta fram en norm eller standard som alla anläggningar kan använda. För att göra detta bör först
en sammanställning göras över hur andra länder i främst Europa har angripit frågan.
1.2 Syfte
Denna rapport syftar till att först och främst sammanställa andra europeiska länders standarder och
riktlinjer om lukt. I studien ingår även en undersökning av svenska anläggningars befintliga villkor i
sina tillstånd rörande lukt. Kunskaperna om lukt varierar hos berörda parter (anläggningar, tillståndsmyndigheter,
tillsynsmyndigheter, allmänheten). Rapporten avser att ge en bra bakgrund till
alla parter. Ett långsiktigt mål, där denna rapport bidrar till kunskap, är att biologiska behandlingsanläggningar
i Sverige i förlängningen ska ha liknande krav och att luktproblemen på ska vara på en acceptabel
nivå. Med biologisk behandling avses i denna rapport kompostering och anaerob rötning av
biologiskt avfall.
1.3 Nomenklatur och förkortningar
Tabell 1:
Förkortning/enhet
ouE/m 3
Percentil
EROM
BAT
THC
TRS
BATNEEC
Emission
Immission
MKB
Förklaring
Luktenhet för luktstyrka (European Odor Units)
Anger det värde som en viss procent av observationerna understiger, exempelvis anger den 20:e percentilen det värde
som 20 procent av observationerna understiger. Den 50:e percentilen kallas även för medianen.
I detta sammanhang kan luktvillkor anges som percentiler, dvs. den del av tiden som luktstyrkan skall understiga
gränsvärdet
Europeisk luktenhetsreferens
Best Available Technique/Technology
Total Hydrocarbon, totala kolväten
Total Reduced Sulfur, totalt reducerat svavel
Best Available Technology Not Entailing Excessive Costs
Utsläpp av ämne/förorening till omgivningen
Störande inverkan på miljön orsakad av en emission
Miljö Konsekvens Beskrivning
5

2 VAD ÄR LUKT
Lukt är den koncentration i inandningsluften av ett eller flera kemiska ämnen som krävs för att vår
hjärna ska kunna registrera en respons. Hur stark vår respons blir beror på vad vi förknippar med
lukten och vilka historiska erfarenheter vi har av den aktuella lukten. Oberoende av hur olika personer
associerar lukter är det även känt att man kan ha ett mer eller mindre utvecklat luktsinne. Personer
som saknar eller förlorar andra sinnesintryck (blindhet, dövhet) kan utveckla en stark förmåga att
uppfatta och identifiera olika lukter.
Lukt är en svår emission att mäta eftersom fler aspekter spelar in än endast den faktiska koncentrationen
av ämnet. Mekanismerna som gör att vi människor känner lukt är inte fullt klarlagda. Till följd av
detta och resonemanget ovan om olika personers känslighet kan inte en universell tillförlitlig mätutrustning
konstrueras som mäter lukt både kemiskt och fysikaliskt. Evaluering av lukt måste ske sensoriskt
och relateras till subjektiva luktupplevelser. Vidare bör all evaluering ske av en referensgrupp av
personer där luktförnimmelsen är känd, även om det också finns enskilda kvalificerade luktobservatörer.
[1], [2]
2.1 Faktorer som inverkar på hur vi upplever lukt
Det är många faktorer som påverkar hur vi uppfattar dofter, bland annat socioekonomiska förhållanden,
attityder, utbildning, privatekonomiska konsekvenser samt hur beroende av utsläppskällan vi är.
Ett exempel är uttrycket ”det luktar pengar” som signalerar att lukten är en förutsättning för samhällets
försörjning och välbefinnande. Vi skiljer även på luktemissionen från bageriet och reningsverket,
vilket är ett annat exempel på hur en positiv respektive negativ association påverkar responsen av lukt.
[1]
Den i särklass viktigaste faktorn för antalet klagomål angående lukt är hur ofta lukten förekommer.
Undersökningar visar att om luktfrekvensen överskrider en eller ett par procent av tiden anmäls klagomål
för luktemissionen. Utfallet är dock kopplat till luktens karaktär. Upplevs lukten som farlig eller
obehaglig tenderar klagomålen att registreras tidigare. [2], [3]
Områdets historia vad det gäller luktemissioner är starkt kopplat till antalet klagomål. Ett område som
vid flera tillfällen varit utsatt för störande lukt blir mer känsligt för luktemissioner. Erfarenheter från
tidigare utsläpp sitter kvar under lång tid vilket bidrar till att allmänheten reagerar snabbare vid en ny
incident. Detta innebär att luktemissionen måste reduceras mer än vad som annars hade krävts.[2]
För människor som har en kontinuerlig exponering av lukt tenderar luktkänsligheten att minska, såväl
förnimbarheten som den uppfattade luktstyrkan påverkas snabbt.
6

2.2 Faktorer hos anläggningen som påverkar luktförekomsten
Det finns flera sätt att hantera uppkomsten, detektionen och uppfattningsförmågan av lukt på en
komposterings- eller rötningsanläggning. De faktorer som påverkar är förknippade med både anläggningsdesign
och lokalisering. Några exempel på detta är:
• Anläggningens storlek
• Sammansättning av avfall
• Planering av anläggningen
• Topografi
• Metrologiska förhållanden
• Population
Förekomsten av lukt är komplex och det är därför ibland svårt att förstå vad som orsakar den och var
den uppkommer. Tabell 2 beskriver några av de faktorer som anläggningen själv kan påverka respektive
inte kan påverka.
Tabell 2: Faktorer som påverkar luktförekomsten [4]
Faktorer som anläggningen kan påverka
Öppet eller slutet system
Avfallssammansättning in till processen
Ventilationsluftens prestanda
Förutsättningar för en god biologisk process
Rutiner för att hålla anläggningen ren
Faktorer som anläggningen inte kan påverka
Säsongsvariationer av det biologiska avfallet
Tillgängligt avfall, insamlingsområden
Väder, topografi och geografiskt område
Den biologiska processen
Personalens kunskap och arbetssätt
De mjuka frågorna är väsentliga för att bekämpa uppkomsten av lukt. Förutom tekniska lösningar
krävs att personalen är utbildad i luktfrågan och att verksamheten styrs med luktfrågan i fokus. Europeisk
expertis uppskattar att s.k. Odour Management kan stå för 2/3 av minskade luktproblem medan
tekniska lösningar endast svarar för 1/3. Somliga menar att relationen snarare är 3/4 kontra 1/4.
7

3 HUR MÄTS LUKT
På grund av komplexiteten av lukt och dess styrka samt spridning finns det flera sätt att mäta den.
• Olfaktometri
• Spridningsberäkningar
• Gasanalyser
• Elektroniska näsor
Dessa mätningar kan dels komplettera varandra samt även kompletteras med intervjuer av allmänheten
i närheten av luktkällan. En metod är också fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer.
Olfaktometri
Olfaktometri är en metod för att bestämma luktstyrka hos en gasblandning. Metoden innebär provtagning
av ett gasprov samt analys genom att en panel av försökspersoner får lukta på provet i ett antal
spädningsgrader, med luktfri luft, där koncentrationen av luktämnet ökar. Panelen bör bestå av minst
åtta personer och ska helst vara tränad och van vid att bistå i luktpanel. När 50 % av luktpanelen kan
känna lukt i något av proven anses att lukttröskeln passeras (se Figur 1). Luktstyrkan hos den testade
gasen anges i luktenheter per kubikmeter gas och representerar antalet spädningar av ursprungsgasen
som krävdes för att nå lukttröskeln.
Sedan några år finns en gemensam europeisk standard för olfaktometri, där även den europeiska luktenenheten
definierats. I svensk version heter den SS-EN 13725, ”Luftkvalitet – bestämning av luktkoncentration
med dynamisk olfaktometri”.
Försökspanelen kan förutom luktstyrkan fastställa bland annat luktintensitet, luktobehag och med
vilken hastighet som luktintensiteten förändras. De vanligaste mätmetoderna är dock luktstyrka och
luktintensitet. Luktintensitet mäts genom att ett gasprov jämförs med en referens (en måttstock för
lukt). Referensen i SS-EN 13725 kallas EROM, se kapitel 3.1.2. Andra vanliga luktreferenser är butan-
1-ol eller pyridin. [5], [6]
Olfaktometriska mätningar har genomförts på flertalet svenska anläggningar, bland annat hos Renova
AB i Göteborg som genomförde mätningar i samband med klagomål på Marieholms komposteringsanläggning
år 2006. [5]
Spridningsberäkningar
Med hjälp av spridningsmodeller kan luktstyrkan uppskattas i olika riktningar och på olika avstånd
från anläggningen. Oftast utgår dessa beräkningar från utsläpp vid en punktkälla, t.ex. en skorsten,
och används för att bestämma förväntade luktkoncentrationer i närheten av anläggningen. Modellerna
bygger in meteorologiska och topografiska data för platsen, bl.a. vindstyrka, vindriktning, nivåer på
utsläppspunkt och avstånd till bebyggelse i området. [6]
Spridningsberäkningar används ofta som underlag till MKB och tillämpas regelmässigt för andra utsläppskällor
och typer av utsläpp, t.ex. rökgasemissioner från förbränningsanläggningar. Det finns
8

skillnader mellan olika dispersionsmodeller som används vid spridningsberäkningar, allt från enkla
och beprövade till mycket avancerade modeller. Ibland finns det också stora skillnader mellan hur väl
de olika modellerna tillämpas och hur olika osäkerhetsfaktorer tas i beaktande. [27]
Inom ramen för projektet Bukt med Lukt i Göteborg gjordes försök att koppla resultaten av spridningsberäkningar
till närboendes luktförnimmelser. Resultatet från dessa spridningsberäkningar visade
sig, i jämförelse med utförda emissionsmätningar, vara orimliga. [2]
Gasanalyser
För gasanalys används vanligen en gaskromatograf i kombination med en masspektrometer (GC-MS).
Denna analys ger innehållet i gasblandningen samt de enskilda gasernas individuella halter som resultat.
Fördelen med denna mätning är att den är objektiv och att mätningar kan jämföras. Nackdelen är
att alla kemiska ämnen upptäcks vilket innebär att det kan vara svårt att uppskatta hur stor del av
dessa som faktiskt ger upphov till luktproblem. Blandningar av olika luktämnen kan även öka luktstyrkan
jämfört med luktstyrkan för respektive ämne separat. Denna typ av synergieffekter är svårt att
upptäcka med gasanalys. Gasanalys anses inte vara en lämplig mätmetod för diffusa utsläpp, utsläpp
från stora områden eller komplexa källor. Vid dessa tillfällen är fältmätningar med kvalificerad försökspanel
starkt rekommenderat.
Som alternativ till denna kvantitativa och stickprovsmässiga metod kan mer kvalitativa mätningar
med kontinuerligt registrerande mätinstrument vara användbara. Som exempel kan då halterna THC
(totala kolväten) och TRS (totalt reducerat svavel) mätas i en utsläppspunkt under en längre tid för att
upptäcka och följa variationer i halterna. Dessa variationer kan sedan försöka kopplas till olika händelser
i processen. På detta sätt kan de direkta och processrelaterade orsakerna till luktförekomst identifieras,
vilket kan vara värdefull information för att föreslå tekniska åtgärder i anläggningen.
Elektroniska näsor
En elektronisk näsa ska efterlikna det mänskliga luktsinnet. Vetenskapen har inte lyckats kartlägga
helt hur vårt luktsinne fungerar och därför finns det fortfarande stor utvecklings- potential av elektroniska
näsor. Idag är dessa näsor uppbyggda av kemiska sensorer som skickar datainformation som
sedan översätts till en luktstyrka. Detta fungerar dock ännu endast för ett begränsat antal luktämnen
och är i dagsläget inte någon praktiskt användbar metod. [6]
3.1 Definitioner
3.1.1 Europeisk luktenhet (ouE/m 3 )
Enheten för lukt, en europeisk luktenhet (ouE/m 3 ), som används vid mätning med dynamisk olfaktometri
enligt standard SS-EN 13725, definieras tekniskt på nedanstående sätt:
Den mängd luktämne fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas vid
normala förhållanden, som frambringar en fysiologisk respons (lukttröskeln)
hos en panel motsvarande den fysiologiska respons som frambringas av den
9

europeiska luktenhetreferensen (EROM) fullständigt utblandat i en kubikmeter
neutral gas vid normala förhållanden.
3.1.2 Europeiska luktenhetreferensen (EROM)
Den Europeiska luktenhetsreferensen, EROM, definieras enligt:
Det vedertagna referensvärdet för den europeiska luktenheten, motsvarar en
bestämd massa av ett certifierat referensmaterial. En EROM motsvarar 123
μg n-butanol fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas. Detta ger en
koncentration på 0,040 μmol/mol (40 ppb).
EROM = 1 ou E/m 3 [7]
3.1.3 Lukttröskel
Lukttröskeln nås då luktkoncentrationen anses förnimmbar, dvs. den lägsta koncentrationen av luktämnen
som människan kan registrera. En fördubblad koncentration av luktämnet innebär inte att
luktstyrkan fördubblas, se Figur 1. Den upplevda luktstyrkan ökar med ökande luktkoncentration men
ökningen är mindre vid högre koncentrationer av luktämnet. Detta förhållande kan leda till att åtgärder
mot lukt kan upplevas som ineffektiva.
Luktstyrka
Tröskelväde
Luktkoncentration
Figur 1:
Ökningen av luktstyrkan då koncentrationen av luktämnet ökar.
10

4 TUMREGLER FÖR ATT UNDVIKA LUKTPROBLEM
Det finns flera anledningar till att mäta lukt. Ett par av de viktigaste motiven är att försöka förutsäga
var och när lukt uppkommer samt att kontrollera och övervaka detta.
Det finns en rad olika spridningsmodeller som kan användas för att få en bild över hur luktemissionen
sprider sig. Hur stort problem luktemissionen kommer att innebära och var den kan uppstå beror på
flera olika faktorer som bl. a. topografi och vilket avfall som behandlas, se avsnitt 2.2. Dessa faktorer
kan också variera under året. Det har däremot upptäckts att variationer av lukt under året beror mer
på variationen av biologiskt material in till processen än vad det beror på väderskiftningar.
Tabell 3 beskriver tumregler för olika nivåer av luktstyrkan och vilken förväntad effekt det kan få.
Gränsvärden för lukt anges vanligen som en percentil, ex 5 ouE/m 3 98-percentil.
Tabell 3: Tumregler för luktstyrka [4]
Luktstyrka (ouE/m 3 ) Percentil Grad av obehag
> 5 98 Svåra besvär
< 2 – 3 98 Vanligtvis godtagbar
1 98 Godtagbar
< 1 98 Mål för nya utsläppskällor
< 5 – 10 99,99 Punktkällor
11

5 NATIONELLA BESLUTSGRUNDER
I Svensk lagstiftning finns generellt få riktlinjer och krav som berör lukt. Det finns till exempel inga
generella gränsvärden för lukt i utomhusmiljön. Lukt omfattas inte heller på ett tydligt sätt av de
svenska miljömålen, vilket däremot exempelvis buller gör. Trots detta upplevs luktproblem som en
viktig fråga som tillsynsmyndigheter arbetar aktivt med och krav ställs på enskilda verksamheter vid
prövning och tillsyn. Däremot är det sällsynt att villkor för lukt förekommer i tillstånd och prövningar
för anläggningar i form av gränsvärden i form av luktenheter per kubikmeter. [8]
En allmän känsla är att klagomålen på lukt ökat. Detta kan delvis bero på ett generationsskifte. Den
yngre generationen är kanske inte lika beroende av industrin/anläggningen för sitt uppehälle och har
därför mindre förståelse och acceptans för att det luktar. I motsats till denna reflektion upplever man
på många anläggningar att de specifika klagomålen på deras verksamhet minskat, se avsnitt 5.2.
I tillstånd behandlas lukt i allmänhet sekundärt, dvs. man ställer tekniska krav på reningsutrustning
eller använder generella formuleringar tex. ”om besvärande lukt uppstår i omgivningen ska åtgärder
vidtas för att motverka störningen”. Det blir då upp till verksamheten i fråga att vidta åtgärder och att
redovisa dessa i den årliga miljörapporten.[8]
Luktproblem behandlas även under de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken, men den anger inga
specifika nivåer eller fastställda krav. Syftet med hänsynsreglerna är att miljöstörningar helst ska undvikas
och i annat fall så långt som möjligt dämpas.
Det är på verksamhetens ansvar att försiktighet vidtas så att anläggningen inte bidrar till att skada
människors hälsa eller miljön. Detta ska uppnås genom att använda bästa möjliga teknik (BAT), inom
rimliga gränser, samt att skyddsåtgärder införs (krav på kunskap, hushållning, produktval m.m.) [9],
[10]
Begreppet ”olägenhet för människors hälsa” beskrivs i miljöbalken och är en bedömning av vad som
kan påverka hälsan, t.ex. lukt som påverkar välbefinnandet. Bedömningen av vad som är störning och
olägenhet ska baseras på upplevelsen hos människor i allmänhet och inte utgå från en persons reaktion
i det enskilda fallet. Hänsyn får dock tas till personer som är något känsligare än i normalfallet,
t.ex. allergiker.
När det gäller lukt som ett arbetsmiljöproblem finns en del föreskrifter i arbetsmiljölagstiftningen. [8]
I samband med prövning av en ny verksamhet kan krav på villkor som begränsar lukten ställas. Det är
alltså tillståndsmyndigheten som har rätt att ställa mer precisa krav.
5.1 Myndigheternas syn på luktproblem
Under projektet har ett antal myndighetspersoner intervjuats angående deras syn på luktproblem, och
då främst rörande biologisk behandling. [11, 12]
12

Krav på lukt är en svår fråga som behandlas av flera myndigheter. På länsstyrelsen upplevs lukt som
mycket problematiskt. Vid ansökan om tillstånd för en anläggning uppmanas anläggningsägaren redovisa
lösningar för att luktproblem inte ska förekomma. Ansvaret för att en anläggning ska vara luktfri
ligger därför hos anläggningsägaren. Det sker en dialog mellan tillståndsmyndigheten och anläggningsägaren
om vilka tekniska och driftmässiga lösningarna som ska tillämpas. Denna dialog är enligt
länsstyrelsen mycket viktig.
Vid klagomål på lukt tar länsstyrelsen upp en ny diskussion om hur problemet ska lösas och försöker
kartlägga vad som orsakar problemet. Lösningen på problemet kan till exempel innebära krav på att
luktade delar av anläggningen ska inneslutas och att ventilationsluften ska behandlas. Vissa länsstyrelser
har infört luktpaneler som för dagbok för att kartlägga var och när luktproblemen uppstår. Det är
ovanligt att olfaktometriska mätningar utförs. Givetvis genomförs även en skälighetsbedömning så att
de krav som ställs är rimliga ur tekniska och ekonomiska aspekter.
Länsstyrelsen ser positivt på riktlinjer och krav angående lukt eftersom de då skulle ha en grund för att
påbörja arbetet då luktproblem uppstår. Det är möjligt att arbetet kommer lika långt utan tillgång av
dessa riktlinjer men uppfattningen är att arbetet skulle gå fortare och effektivare med dem. Det skulle
även innebära ett stöd i de fall då anläggningsägaren inte är villig att samarbeta eller villig att införa de
åtgärder som krävs för att förhindra luktproblem.
Enligt länsstyrelsen erfarenhet är det intensiteten av lukten och hur ofta den förekommer som ger
upphov till klagomål. Anläggningar med verksamheter inom organisk behandling kommer att skapa
lukt vid ett eller flera tillfällen. Det vore därför bra att fastställa hur ofta det kan accepteras att en anläggning
avger lukt. [11]
Då denna rapport skrivs (April 2008) arbetar JTI, på uppdrag av Naturvårdsverket, med att se över de
allmänna råd som gäller för rötnings- och komposteringsanläggningar i . Arbetet syftar till att upptäcka
om det finns anledning till att ändra de befintliga råd som finns idag. Arbetet tar en helhetssyn på
verksamheterna och lukt kommer att vara en fråga som behandlas. [12]
5.2 Befintliga krav hos anläggningar som behandlar organiskt material
Under projektet har ett flertal intervjuer gjorts med personal på svenska anläggningar där det sker
behandling av organiskt material, vanligtvis kompostering och/eller rötning. Även anläggningar för
uppgradering av biogas har ingått i studien. Dessutom har vi tagit del av Avfall Sveriges sammanställning
av villkor för komposteringsanläggningar.
Många anläggningars verksamhet bedrivs på en fastighet där det finns övrig ”luktande” verksamhet,
vanligen avloppsreningsverk eller avfallsanläggningar. I somliga fall omfattas då den biologiska bei
JTI var ovilliga att lämna uppgifter om preliminära resultat av den pågående utredningen.
13

handlingen av tillståndet för den övriga verksamheten på platsen, i somliga fall finns specifika villkor
rörande lukt för den biologiska behandlingen.
Merparten av de intervjuade anläggningarna har ett villkor som är en variation på följande tema:
Om luktolägenheter av betydelse uppstår i omgivningen till följd av verksamheten skall bolaget vidta
sådana åtgärder att olägenheten upphör eller väsentligen minskar.
Ett generellt villkor uttryckt på detta sätt upplevs av ansvariga hos flertalet anläggningar som positivt
eftersom man då med en god relation till myndigheten gemensamt kan agera förutsättningslöst för att
åtgärda problemen. Personalen på en anläggning uttryckte också att ett generellt villkor som detta
sporrar till ständiga förbättringar eftersom det inte begränsas till en bestämd nivå uttryckt i exempelvis
halt eller frekvens.
Efter samtal med ett flertal anläggningar framgår det att har det funnits historiska problem med klagomål
och en del massmediabevakning på ett antal anläggningar. I de flesta fall uppleves dock att det
idag inte är några problem och att klagomålen ofta har upphört. I många fall har anläggningarna aktivt
jobbat med frågan och infört tekniska och/eller administrativa lösningar för att begränsa lukten, men
någon uttrycker också att närboende helt enkelt kan ha vant sig vid besvären eller t.o.m. givit upp. I
något fall nämns speciellt att närboende som haft stora besvär nu flyttat från området.
5.2.1 Specifika villkor
Intrycket är att olika tekniska villkor införts efter hand som verksamheten med biologisk behandling
blivit vanligare i Sverige. Exempelvis finns komposteringsanläggningar som inlett verksamheten med
öppen kompostering men efter hand fått villkor att bedriva sluten kompostering i korvar eller att förlägga
verksamheten under tak. Biogasanläggningar har ibland startat med generella villkor och sedan
fått villkor om att t.ex. hålla portar till lossningshallen stängda eller att behandla ventilationsluften.
För nya anläggningar är det vanligt att dessa tekniska villkor ställs direkt. Detta kanske kan betecknas
som en mognadsprocess i tillståndsprocessen för denna typ av anläggningar.
Tyvärr finns det exempel på anläggningar där det ställs mycket specifika tekniska villkor och där dessa
upplevs som svårhanterliga eller rent av meningslösa. Ett exempel är en nybyggd rötnings- och uppgraderingsanläggning
som har följande villkor:
Om luktstörningar uppkommer vid driftstörningar och haverier skall åtgärder omgående vidtas och
processer skall vid behov avbrytas för att förhindra spridning av lukt till omgivningen.
Detta villkor upplevs som svårtolkat av anläggningsägaren och besvärligt att efterleva. Det generella
villkoret om luktstörningar vid normal drift saknas dessutom, vilket lär vara ett misstag från myndigheten.
Några anläggningar har fått ett specifikt villkor på att biofilter skall användas för att rena ventilationsluften.
Vid en av dessa anläggningar planeras en ombyggnation där ett minimalt och verkningslöst
biofilter kommer att behållas enbart för att efterleva villkoret.
En komposteringsanläggning fick 1999 i sitt tillstånd angivet att provta det komposterade materialet
enligt den tyska metoden Rottegrad. Mätresultatet bestämde sedan (givet i tillståndet) hur materialet
14

skulle hanteras, och meningen med detta förfarande var främst att motverka luktproblem. Detta system
har dock visat sig fungera dåligt och kopplingen mellan lukt och Rottegrad har inte varit tydlig.
Detta är ytterligare ett exempel på att specifika villkor inte nödvändigtvis är bättre än generella.
En annan anläggning har i sitt tillstånd ett villkor att hålla kontinuerlig kontakt med de närboende för
att undersöka eventuella luktolägenheter. Man har i praktiken löst detta genom att sända enkäter till
de närboende med jämna mellanrum. För komposteringsanläggningar finns ett exempel där kolkväveförhållandet
regleras i avsikt att motverka luktproblem.
En allmän känsla är att anläggningsägare bör vara försiktiga med specifika krav i tillstånden eftersom
anläggningen då i princip är låst till den lösningen under flertalet år. Det kan vara en idé att istället
införa funktionskrav i tillstånden och på så sätt tillåta alla metoder.
5.2.2 Tillståndsprocessen och Miljö konsekvens beskrivning
Vid en rötnings- och uppgraderingsanläggning beskrevs luktfrågan som den enskilda fråga som tog
längst tid att behandla under tillståndsprocessen. Ett flertal utredningar gjordes där fokus lades på
tekniska lösningar på anläggningen för att minska emissionerna av luktande ämnen till den grad att
det inte kan förväntas att utsläppen skall medföra besvär för omgivningen (enligt tyska metoder). I
upphandlingen av anläggningen sattes som funktionskrav att emissionen skulle understiga 300 luktenheter
per kubikmeter frånluft. Anläggningen har inte heller haft några sådana besvär sedan den togs
i drift. I det slutliga tillståndet finns en variant på det generella villkoret avseende lukt som beskrivits
ovan. En tolkning av detta är att eftersom det lagts ned mycket resurser på frågan i upphandling och
tillståndsprocess har myndigheten kunnat acceptera ett sådant generellt villkor i tillståndet.
5.3 Luktkrav på pappers- och massaindustri
Inom pappers- och massaindustrin finns sedan länge fokus på luktproblem. Exempel från en anläggning
visar att det finns utsläppsvillkor för TRS angivet på flera olika vis, dels som halter (gränsvärdet
angivet som percentil) men även som totala utsläppsmängder i ton/år. För att kontrollera dessa villkor
finns kontinuerlig mätning av TRS i de viktigaste utsläppskällorna. Villkor finns slutligen också för
diffusa utsläpp, där det aktuella bruket har gjort omfattande kartläggningar och provtagningar för att
undersöka utsläppen.
15

6 EUROPEISKA LAGAR OCH RIKTLINJER
Utvecklingen av lagar och regler angående lukt har pågått i Europa sedan 1970-talet. Europeiska standardiseringskommittén
(CEN) tog fram standarden för att mäta lukt, EN – 13725, år 1990 och år 1999
utfördes laboratorietester för att fastställa den europeiska luktenheten (ou E/m 3 ) och luktenhetsreferensen
(EROM). Generellt kan Europas lagar och direktiv delas upp i tre olika strategier. [13]
• Kvalitativa krav som reglerar kvaliteten av den omgivande miljön i form av bl. a:
o Frånvaro av besvär och obehag
o Luktemissionen ska inte vara skadlig för miljön
o Klagomål ska tas på allvar
• Kvantitativa direktiv som definierar krav för den omgivande luftkvaliteten i form av:
o Luktkoncentration (Utifrån spridningsberäkningar fastställs en acceptabel frekvens av
tiden då lukt får förekomma.)
o Koncentrationsgränser för specifika ämnen/föreningar som förknippas med lukt (ex.
vätesulfid)
o Återkommande använda luktpaneler för att detektera lukt
• Regler och krav för specifika aktiviteter och industrier
o Definierade avstånd till luktkänsliga områden (ex. minsta avstånd till bostäder)
o Ett minsta avstånd till luktkänsliga områden kombinerat med krav på teknik som reducerar
luktemissioner, vanligen enligt samma koncept som BATNEEC (Best Available
Technology Not Entailing Excessive Costs)
Lukt har länge ansetts som ett problem som varje land hanterar bäst själv. På grund av detta synsätt
skiljer sig de Europeiska ländernas lagar en del åt. Tabell 4 ochTabell 5 sammanfattar Europeiska länders
lagar och riktlinjer angående lukt för anläggningar som hanterar biologiskt avfall.
Ett flertal av länderna har krav på ett minsta avstånd mellan anläggningen och samhället. För att detta
avstånd ska tillåtas minska måste anläggningen vidta åtgärder för att förhindra eller eliminera luktproblem.
En teknik som ofta förespråkas i de europeiska riktlinjerna för att reducera lukt är biologiskt
filter. Ett biologiskt filter betraktas ha en verkningsgrad på 90 % dock kan effekten minska betydligt
under vissa förhållanden. Ett biologiskt filter ska reducera luktemissionen till minde än 2500 luktenheter
för att anses ha en tillfredställande funktion. [2]
16

Tabell 4: Gränsvärden för lukt i Europeiska länder, Biogasanläggningar
Land
Gränsvärde
Nivå hos närmsta granne
Avstånd till närmsta granne
Tyskland
Lukt får maximalt förekomma:
• 10 % av tiden i samhället ii
• 15 % av tiden i ind.områden
200 m
Nederländerna 1,5 ouE/m 3 98-percentil -
Österrike 500 ouE/m 3 * 500 m
Danmark 5 – 10 ouE/m 3 500 m
Norge 5 – 10 ouE/m 3 -
Finland 250 – 2000 ouE/m 3 * -
Storbritannien
Något av följande krav:
• Inget obehag
• Ingen lukt vid utkanten av anl.
• X ppb iii H2S
• 6 ouE/m 3 98-percentil (bef. anl.)
-
Tabell 5: Gränsvärden för lukt i Europeiska länder, Komposteringsanläggningar
Land
Gränsvärde
Nivå hos närmsta granne
Avstånd till närmsta granne
Tyskland
Lukt får maximalt förekomma:
• 10 % av tiden i samhället
• 15 % av tiden i ind.områden
200 m
Österrike 300 ouE/m 3 *
Beroende av årlig produktion
Max tot. emission 5000 ouE/s*
Danmark 5 – 10 ouE/m 3 500 m
Norge 5 – 10 ouE/m 3 -
Nederländerna 1,5 ouE/m 3 98-percentil -
Finland 250 – 2000 ouE/m 3 * -
Storbritannien
Något av följande krav:
• Inget obehag
• Ingen lukt vid utkanten av anl.
• X ppb H2S
• 6 ouE/m 3 98-percentil (bef. anl.)
-
6.1 EU – IPPC-direktivet
IPPC-direktivet (96/61/EG) står för Intergrated Pollution Prevention and Control directive och omfattas
av anläggningar såsom energianläggningar, pappersbruk, vissa gjuterier och verkstadsindustrier
men även vissa lantbruksanläggningar.
* Emissionskrav, dvs utsläppskrav på anläggningen inte nivåkravet hos närmsta granne.
ii Kravet mäts i ”lukt-timmar” där en lukttimma är när lukttröskelvärdet 1 ouE/m 3 överstigs och då immissionen varat i minst
6 minuter.
iii ppb, parts per billion
17

Enligt direktivet krävs det ett tillstånd för industriverksamhet och jordbruk med hög föroreningspotential
som bara får beviljas om vissa miljökrav är uppfyllda. Företagen ska själva ha ansvaret för förebyggande
och minskning av de föroreningar som de kan komma att orsaka.
För att få tillstånd måste industrianläggningar och jordbruk uppfylla vissa grundläggande krav. Verksamhetsutövarna
ska bland annat
• vidta alla åtgärder som kan bidra till att bekämpa föroreningar genom BAT
• inte förorsaka någon betydande förorening
• förebygga, återanvända eller undvika avfall på det sätt som förorenar minst
• sörja för effektiv energianvändning
• förebygga olyckor och begränsa följderna av olyckor
• återställa platsen när verksamheten upphör
6.2 Danmark
Danmark arbetade fram sina första riktlinjer för lukt år 1985. Under år 2007 arbetade den danska
miljöstyrelsen med att revidera dessa riktlinjer. Utöver detta vägledande dokument behandlas lukt
även i de danska riktlinjerna för luftemission. Danmark är det enda landet i Skandinavien som har
riktlinjer för lukt, men både Sverige och Norge utreder detta nu. De danska riktlinjerna har använts
som grund i Norges arbete med att ta fram riktlinjer för lukt.
De danska riktlinjerna används som vägledning för de lokala myndigheterna när de ska ställa krav på
lukt vid tillståndsprocessen för en anläggning. Myndigheten kan välja att sätta två olika typer av krav:
• När anläggningen tas i drift startas en provperiod med mätningar. Om kraven uppfylls behövs
inga fler mätningar förrän problem uppstår.
• Först när problem uppstår måste mätningar genomföras.
Mätningarna kan antingen utföras vid närmsta granne eller där utsläppen sker på anläggningen beroende
på vilken information som söks av myndigheten och anläggningen.
Myndigheten har en dialog med anläggningen och är medvetna om att luktmätningar är kostsamma.
Därför ställs inte krav på mätningar om det inte är nödvändigt! [18]
Riktlinjernas gränsvärde är 5-10 ou E/m 3 i bostadsområden. I industriområden och i glesbebyggda
områden kan gränsvärden på 10-30 ou E/m 3 accepteras.
Klagomål på lukt från existerande anläggningar kan, enligt riktlinjerna för lukt, innebära att anläggningens
gränsvärden för lukt minskas drastiskt eller att krav ställs på ytterligare reningsutrustning
eller en högre skorsten. På nya anläggningar, som förväntas bidra med lukt, ska reningsutrustning
eller skorsten för att minska emissionerna finnas.
Riktlinjerna beskriver metoder för att utföra spridningsberäkningar och hur skorstenshöjden ska beräknas.
Den spridningsmodell som föreslås i riktlinjerna är gammalmodig och idag används istället
den modell som beskrivs i vägledningen för luft. [14],[15],[16], [18]
18

6.3 Nederländerna
År 1992 skrevs de första riktlinjerna för lukt i Nederländerna (Nederlandse Emissie Richtlijnen (NeR)
– Lucht) men grunden för dessa riktlinjer sattes redan år 1988 då Nationaal Milieubeleidsplan I
(NMP 1) instiftades. Anledningen till att riktlinjerna togs fram var att mer än var femte invånare i Nederländerna
kände besvär av lukt. I riktlinjerna 1992 infördes ett mål om att endast 17 % av befolkningen
ska uppleva obehag av lukt år 1995. Detta mål skulle sedan sänkas till 12 % till år 2000 och
skulle uppnås genom att kontrollera luktemissionerna hos ”källan”. Undersökningar visade att om
anläggningarna höll en imissionsnivå som var under 0,5 ou E/m 3 98 % av tiden, skulle mindre än 12 %
påverkas.
Dessa ursprungliga krav visade sig vara för hårda och kraven lättades därför vid uppdateringen av
luktpolicyn 1996. Istället för att lagstifta krav på lukt lades större ansvar på motsvarande kommuner
och län. Mycket av det som tidigare var reglerat i lagar överfördes som krav i tillstånden för olika verksamheter.
[13], [17], [19]
Principer som används vid tillståndsarbetet:
• Vid de fall då det inte förekommer någon risk för irritation på grund av luktproblem krävs ingen
utrustning för att reducera lukt
• Vid de fall då irritation angående lukt förekommer, ska luktreducerande utrustning installeras.
Installationen ska genomföras enligt ALARA-principen. (ALARA, As Low As Reasonably
Achievable)
• Då luktproblem uppstår ska graden av obehaget fastställas. Detta kan utföras på flera sätt exempelvis
genom telefonintervjuer eller annan form av registrering av klagomål.
De immissionskrav på lukt som gäller enligt revideringen 1996 är:
• 0,5 ou E/m 3 vid 98-percentilen för nya anläggningar
• 1,5 ou E/m 3 vid 98-percentilen för befintliga anläggningar
I områden där befolkningstätheten är låg kan något högre immissionsvärden accepteras.
• 1 ou E/m 3 vid 98-percentilen för nya anläggningar
• 3,5 ou E/m 3 vid 98-percentilen för befintliga anläggningar
Praktiskt kontrolleras kraven genom emissionsmätning (olfaktometri) och spridningsberäkningar.
Nederländerna har utarbetat specifika regler för anläggningar för biologisk behandling. Det första
regelverket kom år 1996 och utvecklades under 1998 till 1999. År 2001 kom den reviderade versionen.
Detaljer kring detta regelverk kan ses i bilaga 1. [19]
6.4 Tyskland
Tysklands regelverk och lagar angående lukt beskrivs i Bundesimmissionsschutz Gestetz, kallad
BimSchG. Enligt detta dokument betraktas all lukt från kommersiella installationer som störande. Det
19

skiljs på om luktemissionen är en ”signifikant störning/obehag” eller en ”oundviklig störning”. Det
framgår dock mycket otydligt när en luktemission är av den ena eller andra karaktären. Det är däremot
väsentligt ur tillståndssynpunkt hur en anläggnings luktemissioner klassas.
Ett kompletterande regelverk till BimSchG är TA-luft, Technische Anleitung zur Rienhaltung der Luft,
som beskriver regler och riktlinjer för olika industrisektorer.
För ämnen med intensiv luktkaraktär finns krav på att den luft som avges ska passera reningssteg.
Hänsyn ska även tas till lokal dispersion, varaktigheten av luktemissionen, avstånd till samhällen och
skyddsområden. TA-Luft ställer ofta krav på ett visst säkerhetsavstånd mellan installationen och luktkänsliga
områden, t.ex. samhället. Kravet på detta avstånd kan minskas genom att åtgärder för att
reducera luktemissionen införs. För att skona allmänheten från odöriserande ämnen ska bästa tillgängliga
teknik användas (BAT) för att reducera lukt. Anläggningens gasreningsutrustning ska ha ett
bestämt värde på reduceringen av odörer (procentuellt) eller ha en angiven högsta koncentration av
odöriserande ämnen i emissionen.
I standarden VDI 3940 beskrivs metoder för att mäta lukt långsiktigt genom fältobservationer där
antalet ”lukt-timmar” uppskattas. Uppskattningen sker av ett team som delar in området runt luktkällan
och mäter luktförekomsten på de olika positionerna. I tillstånden återfinns vanligen krav som baseras
på denna standard.
Kravet säger att tröskelvärdet för luktimmissionen maximalt får överstigas 10 % av årets timmar i bostadsområden
och 15 % av tiden i industriområden. Tiden mäts i ”lukt-timmar”. En lukttimma är när
lukttröskelvärdet 1 ou E/m 3 överstiges och då en luktimmission varar i minst 6 minuter.
Anläggningens krav kontrolleras och mäts två gånger, dels vid drifttagning av anläggningen och en
ytterligare mätning efter ett års drift. Om anläggningen klarar kraven vid dessa mätningar behövs inga
ytterligare mätningar. [13],[20],[21],[22],[23],[24]
6.5 Belgien
Belgien har inrättat ett regelverk som gäller främst den norra delen av landet, Flandern, som fastställer
standarder för exponering av odörer inom 16 olika ekonomiska verksamheter, The Flemish environmental
Policy Plan 2002-2006.
Undersökningen inleds med att en testpanel avgör vilket avstånd från luktkällan som lukten kan detekteras.
Detta avstånd tillsammans med metrologiska data vid provtillfället ges som indata till en
dispersionsmodell vilket genererar emissionens storlek i ”sniffing units”. ”Sniffing units” är ungefär
samma som den europeiska luktenheten men baseras alltså på fältmätningar istället för analys av påsprover
på ett laboratorium. Emissionen i ”sniffing units” används sedan som indata i ytterligare en
dispersionsmodell, en klassisk spridningsberäkning. [13]
Det belgiska systemet är med andra ord en vidareutveckling av spridningsberäkning. Istället för att
enbart ta in resultaten av en emissionsmätning i modellen, låter man testpanelen bestämma ”sniffing
20

units” utifrån fältmätningar av lukt vid ett antal platser. Relatera denna metod till de slutsatser som
drogs avseende traditionell spridningsberäkning i projektet ”Bukt med lukt” i Göteborg [2].
Exempel på gränsvärden:
• Slakterier: 0,5 sniffing units 98-percentil
• Lackerings- och färgindustrier: 2,0 sniffing units 98-percentil
• Reningsverk: 0,5 sniffing units 98-percentil
6.6 Österrike
Österrikes riktlinjer för lukt innebär att luktförekomsten kan regleras på två olika sätt, antingen som
medelvärde eller som en övre maximal gräns för 95 % av mätvärdena. På vilket sätt som mätningen
ska ske fastställs i anläggningens tillstånd.
Det blir en stor skillnad mellan de två sätten. Om gränsvärdeskravet är baserat på medelvärde tas hänsyn
till de mättekniska förutsättningarna (mätosäkerhet). Ett mätvärde som, vid samma förutsättningar,
hamnar inom den förväntade spridningen runt medelvärdet är ett korrekt resultat, dvs. gränsvärdet
är uppfyllt. Om gränsvärdet tas fram som en övre gräns för 95 % av mätvärdena, måste mätvärdet vara
under denna gräns vid varje mätning.
Österrike har samlat in data från mätningar på olika anläggningar i en databas. Med hjälp av databasen
kan en emissionsprognos med tillräcklig noggrannhet tas fram för samtliga anläggningstekniker.
Baserat på emissionsprognosen kan immissionstätheten (hur ofta det blir immissioner) i omgivningen
beräknas. Även speciella väderförhållanden såsom t.ex. inversion kan tas hänsyn till.
Det österrikiska regelverket för avstånd har fördelen att vara enkelt men det är emellertid relativt
oflexibelt. Beroende på placering och vilken teknik som används skulle det vara att föredra att använda
ett flexiblare tillvägagångssätt som tar hänsyn till de speciella villkoren/förhållandena. Mer om regelverket
finns att läsa i bilaga 1.
Vid beräkning av den totala belastningen av lukt som en anläggning ger upphov till tas endast de flöden
med som anses ha luktproblem, t.ex. renad gas eller ventilation är exkluderad. [25]
6.7 Storbritannien
Luktemissioner regleras i Storbritannien av miljöskyddslag, Environmental Protection Act – Part 1,
och är uppdelad i två avsnitt som behandlar lukt. De mest komplexa och förorenande processerna och
anläggningarna regleras av IPC (Integrated Pollution and Control). LAAPC (Local authority pollution
control) reglerar mindre riskfyllda och förorenande verksamheter. Gränsen mellan anläggningens
klassning och således vilket regelverk som ska gälla är inte tydlig.
21

Båda avsnitten kräver att luktemissioner ska förebyggas och minimeras hos de verksamheter där nolltolerans
för luktemissioner inte är möjligt eller rimligt. Dessa åtgärder ska utföras med bästa tillgängliga
teknik utan att det medför orimliga extra kostnader (BATNEEC).
Verksamheter som genomför biologisk behandling av avfall måste inneha tillstånd av myndigheten.
Genom det tillståndet åligger det anläggningen att även följa EU-direktivet IPPC (The integrated Pollution,
Prevention and Contol Directive) som också kräver att luktemissioner förhindras och reduceras.
Detta direktiv är mer omfattande än IPC, som har samma grundkrav.
Myndigheternas huvudkontroll av verksamheter sker genom auktoriserade system och krav på prestanda.
Myndigheten ställer även krav på att försiktighetsåtgärder ska vidtas samt att processen ska
kontrolleras. Kraven ställs givetvis med hänsyn till vilka risker och konsekvenser verksamheten kan
innebära.
Det är upp till de lokala myndigheterna att upprätta förhållningsorder för att industrier och verksamheter
inte ger upphov till obehag som är skadlig för hälsan eller sannolik att ge skada, däribland lukt.
De riktlinjer som myndigheter ger utgår från konceptet ”bästa möjliga metoden”, BPM iv . Den bästa
möjliga metoden tar hänsyn till lokala förutsättningar, tillgänglig teknik, ekonomisk möjlighet, design,
konstruktion, installation, drift och drifttid. Mer detaljer kan läsas i Enviromental Protection Act
(EPA) 1990, section 79 – Statutory Nuisance.
Storbritanniens lag angående besvär och obehag (the law of nuisance) fastställer att för en fällande
dom måste ett rimligt antal av befolkningen ha blivit påverkade och påverkan måste vara av betydande
karaktär. Det står även tydligt att alla omständigheter och historiska händelser av tidigare incidenter
noga ska vägas in i helhetsbedömningen. Det är en straffbar handling att utsätta en bred fördelning av
befolkningen för besvär och obehag på grund av lukt. Lagen sägs även vara verkningslös då inte skador
kan bevisas härröra till luktemissionen. Det finns dock exempel på fällande domar trots att bevis av
detta slag saknats. [13]
Sammanfattningsvis kan sägas att Storbritanniens regelverk i mångt och mycket liknar det svenska
systemet med miljöbalken.
6.8 Finland
Finland har ingen lagstiftning eller fastställda riktlinjer för problem med lukt. Behandling av lukt har
däremot en lång tradition i Finland och krav ställs ofta på luktemissionsnivåer i anläggningens tillstånd.
Ett vanligt krav är att emissionen på anläggningen inte får överstiga 2000 ou E/m 3 . Det är dock
troligt att anläggningen tvingas vidta åtgärder om klagomål uppkommer, trots att emissionskravet
efterlevs. Värdet ses som ett riktvärde och är satt vid en nivå där det är troligt att eventuella luktproblem
kan undvikas. [26]
iv BPM, Best Practicable Means
22

En rapport har publicerats i Finland som har till syfte att klargöra olika luktparametrar och ger riktlinjer.
Rapporten finns tillgänglig på finska, Basis for odor guidelines (1995).
Rapporten beskriver bland annat vilka luktparametrar som kan mätas och vilka metoder och strategier
som kan användas. Instrumentella lösningar skall bara användas då problem uppstår på grund av
kända och mätbara substanser. Vid andra fall bör andra mätmetoder användas såsom olfaktometriska
mätningar, spridningsberäkningar, fältinspektioner mätningar med mänsklig panel med mera.
En undersökning i Finland år 1994 visade att luktemissionerna hade minskat hos anläggningarna de
senaste sex åren. Myndigheten har använt sig av krav enligt BAT vilket enligt undersökningen gett
goda resultat. [17]
23

7 KOMMENTARER OCH SLUTSATSER
Materialet i denna rapport presenterades för branschen vid arbetsgruppsmöte för biologisk behandling
i Gävle den 2008-04-24. Nedan sammanställs några av de kommentarer och slutsatser som drogs
i samband med det mötet.
Lukt anses utav branschen som en känslig och svår fråga. Det upplevs att klagomål angående lukt hos
en anläggning har synnerligen hög prioritet hos länsstyrelsen och att svarstiden är knapp.
Ett bra exempel på Odour Management är en anläggning som haft flera klagomål av lukt till största del
på grund av att arbete utförts på olämplig tid och på ett olämpligt sätt. Idag belönas personalen med
tårta om inga klagomål har registrerats på en månad. Resultatet av denna belöning har visat sig vara
väldigt bra och antalet klagomål har effektivt minskat!
Känslan för hur mycket lukt en luktenhet (ou E/m 3 ) ger upphov till hos anläggningarna upplevs som
dålig i branschen. Det upplevs att mer mätningar och undersökningar måste utföras för att branschen
ska få svar på sina frågor. Hur stor emission av luktenheter har till exempel Sveriges biogas- och komposteringsanläggningar
Innan dessa frågor är besvarade är branschen själva inte mogen att sätta upp svenska riktlinjer och
förhållningssätt för hur anläggningarna ska arbeta med lukt.
24

8 REFERENSER
[1] Socialstyrelsen (2004). Miljökonsekvensbeskrivning och hälsa, Lindesberg. ISBN 91-7201-866-6
[2] Follin, U (2007). Bukt med lukt Rapport G140606. ÅF i samarbete med Göteborgs hamn, Göteborg.
[3] Grennfelt, P, Lindvall, T, Smith, E (1984). Lukt och luktmätning, Naturvårdsverket, Solna.
[4] Messer, M (2003). The ECN Odour Workshop 20 th – 22 nd, The Composting Association TCA,
Wellingborougt, Storbrittanien. (Elektronisk) www.composting.net/odour
[5] Arrhenius, K (2007). Förberedande metodutveckling för att kartlägga spridning av lukter och
luktämnen från biologisk behandling av avfall, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, Borås.
[6] Jonerholm, K, Rönnols E (2007). Åtgäder mot lukt – Erfarenheter från svenska anläggningar
för behandling av bioavfall, Avfall Sverige Utveckling, Malmö.
[7] European Committee for Standardization (CEN), Objective assessment of odour. Elektronisk
(2008-04-14). www.cen.eu
[8] Andersson Chan, A (2004) Sammanställning kring svenska regelverk kring lukt, Svenskt vatten
i samarbete med Norvar, avlopp, luktdatabasen, (Elektronisk)
http://www.norvar.no/norvar_site/forside/fagstoff/luktdatabase
[9] Naturvårdsveket (2003) Naturvårdsverkets ändring av allmänna råd till 2 kap. 3 § miljöbalken
om metoder för yrkesmässig lagring, rötning och kompostering av avfall (NFS 2003:15), Naturvårdsverkets
författarsamling. ISSN 1403-8234
[10] Sveriges riksdag (1998) Miljöbalken – den nya miljörätten, Svensk författningssamling, Stockholm
[11] Länsstyrelsen, Intervju. Västra Götalands län: Martin Holm
Jan Olofsson
Östergötlands län: Ola Lindén
[12] Naturvårdsverket, Intervju: Catarina Östlund
Ulf Nordberg (JTI på uppdrag av NV)
[13] Harreveld, AP el.al. (2001) Assessment of community response to odorous emissions – R&D
Technical Report P4-095. OdourNet UK Ltd.
[14] Danska milöstyrelsen, info om Miljøstyrelsen vejledning nr. 4/1985 ”Begrænsning af lugtgener fra
virksomheder” (Lugtvejledning). (Elektronisk; feb 2007) http://www.virksomhedernesmiljoeguide.dk
25

[15] Miljøstyrelsen (1985) Miljøstyrelsen vejledning nr. 4 ”Begrænsning af lugtgener fra virksomheder”.
[16] Miljøstyrelsen (2001). vejledning nr. 2 ”Luftvejledningen - Begrænsning af luftforurening fra
virksomheder.
[17] Kleffegard, T (1999). Lugt og lugtproblemer fra biologiske bahandlingsanlegg for våtorganisk
avfall og slam, SINTEF, Oslo.
[18] Brøgger Kristensen, Morten (Teknologi-chef / CTO) Solum A/S. Intervju
[19] Infomil, (2000) NeR Nederlandse Emissie Richtlijn. (Netherlands Emissions Guideline), 2000,
ISBN 90 76323 01 1
[20] Federal Immission Control act (1990). Bundesimmissionsschutz Gesetz (BimSchG), Tyskland
[21] Federal Immission Control act (1990). Technische Anleitung zur Rienhaltung der Luft, TA-luft,
Tyskland
[22] Müsken, J (2000). Abfall-Now, Stuttgart. ISBN 3-928179-18-7
[23] Bidlingmaier, W et. al. (1997). Geruchemission von kompostanlagen, Rhombos verlag, Berlin.
[24] Barth, Josef. Managing Director European Compost Network ECN, Intervju
[25] DI Amlinger, F, DI Pryr, S. Stand der Technik der Kompostierung, Österrike.
[26] Arnold, Mona. VTT, Intervju
[27] Segersson, David, SMHI, Intervju
26

Bilaga 1: Specifika lagar och riktlinjer i Europeiska länder
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BILAGA 1: SPECIFIKA LAGAR OCH RIKTLINJER I EUROPEISKA LÄNDER............................. 1
1 NEDERLÄNDERNA.................................................................................................................2
1.1 Specifika krav för komposteringsanläggningar............................................................2
1.2 Dokument rörande Nederländernas lagar för lukt ......................................................3
2 TYSKLAND ...............................................................................................................................4
2.1 Specifika krav för kompostering, samrötnings- och rötningsanläggningar ...............4
2.2 Dokument rörande Tysklands lagar för lukt ................................................................5
3 ÖSTERRIKE..............................................................................................................................6
3.1 Specifika avstånd för öppen samt sluten komposteringsanläggning..........................6
4 REFERENSER .......................................................................................................................... 7
1

1 NEDERLÄNDERNA
1.1 Specifika krav för komposteringsanläggningar
Tabell 1 visar de avstånd som ska finnas mellan anläggningen och närliggande bostadsområde.
Avstånden beror på vilken teknik som används på anläggningen.
Tabell 1: Avstånd mellan installationen och bostadsområdet
Produktion (ton/år) Metod A (m) Metod B (m) Metod D (m)
0 – 5 000 100 – 200 225 – 300 100
5 001 – 10 000 200 – 400 300 – 450 100
10 001 – 15 000 400 – 600 450 – 600 100
15 001 – 20 000 600 – 750 600 – 750 100
> 20 000 > 750 > 750 200
Avståndet där luktproblem uppstår hos samhället vid komposteringsmetod C har inte fastställts och är
därför inte med i tabellen.
Metod A
Metod B
Metod C
Metod D
Frekvent vändning av komposten med specialmaskiner
Konventionell vändning av komposten genom en skopa eller lastare
Utbred kompost som ej vänds
Produktion genom forcerad luftning
Tabell 2 visar nyckeltal för olika delar av komposteringsprocessen. Nyckeltalen baseras på mätningar
från befintliga anläggningar, dock finns en stor osäkerhet i siffrorna.
Tabell 2: Nyckeltal för luktemissioner
Del av processen
Riktvärden för luktemissionen hos olika
källor i processen
Enhet
Tömning 15 * 10 5 OuE/ton 2)
Lager 5 * 105 OuE/(m2, h) 3)
Förbehandling 15 * 105 OuE/ton 2)
Kompostering
Kompostering i hall 15 * 105 OuE/(ton, h) 1)
Kompostering i celler 1,1 * 105 OuE/(ton, h) 1)
Kompostering i tunnel 7 * 105 OuE/(ton, h) 1)
Kompostering i behållare 0,65 * 105 OuE/(ton, h) 1)
2

Efterbehandling 1 (crude) 10 * 105 OuE/ton
Mognad 1,2 * 105 OuE/(m2, h)
Efterbehandling 2 (finished)5) 10 * 105 OuE/ton 2)
Lagring av komposterat material Noll 4) n/a 2)
1) Avser kvantiteten av material som komposteras
2) Avser antal ton som komposteras
3) Luktenhet per kvadratmeter lagrat organiskt material och per timme
4) Noll om komposten lagras i en temperatur under 50°C
5) Detta motsvarar en konservativ uppskattning
1.2 Dokument rörande Nederländernas lagar för lukt
• VROM, (1988) Nationaal Milieubeleidsplan I (NMP 1, English: National Environment Plan),
Ministry of Public Housing, Planning and the Environment, The Hague, The Netherlands.
• VROM, (1984) Lucht indicatief meerjaren progamma lucht 1985-1989 (English: Indicative
Long-Term Programme for Air Quality 1985-1989), Ministry VROM, The Hague, Netherlands,
ISBN 90 12 04764 1
• Infomil, (1996) NeR Nederlandse Emissie Richtlijn, Hindersystematiek Geur. (Netherlands
Emissions Guideline. Framework for odour nuisance), 1996, ISBN 90 76323 01 1
• Infomil, (2000) NeR Nederlandse Emissie Richtlijn. (Netherlands Emissions Guideline),
2000, ISBN 90 76323 01 1
3

2 TYSKLAND
2.1 Specifika krav för kompostering, samrötnings- och
rötningsanläggningar
Tyskland har specifika riktlinjer för kompostering, samrötning och rötningsanläggningar. För dessa
anläggningar gäller att avståndet till ett existerande eller planerat bostadsområde för en anläggning
med en kapacitet av minst 3000 ton/år måste minst vara;
• 300 m för sluten kompostering
• 500 m för öppen kompostering
Avståndet kan minskas genom att den luktande gasen renas. Detta ska kontrolleras och verifieras av
behörig personal från myndigheten och reduceringen ska mätas genom att använda en passande
beräkningsmodell för olfaktometri.
Det ställs även krav på hur anläggningen drivs, vilket kan ses nedan.
Krav på anläggningen och dess drift
• Dimensioneringen av lagerutrymmen ska vara tillräckligt tilltagna
• Mottagningen av material skall vara sluten och fungera som en stuss då transportbilarna
anländer. Luften/gasen i utrymmet skall behandlas i en gasreningsutrustning.
• Alla faciliteter ska hållas slutna i möjligaste mån under processen. Särskild hänsyn ska
betraktas då material starkt förknippat med odörer behandlas. Anläggningar med en kapacitet
av minst 10 000 ton/år måste ha en sluten anläggning.
• Det är endast tillåtet att befukta komposten om obehag av lukt kan undvikas förutsatt att
hygieniseringen inte försämras.
• Processvatten skall återanvändas internt i
• Öppna eller stängda anläggningar med ventilations- eller restgassystem åläggs att rena gasen
genom ett biofilter eller motsvarande reningsutrustning. Verkningsgraden skall regelbundet
kontrolleras så att anläggningen kan garantera att de uppfyller reningsstandarden.
• Koncentrationen av luktande ämnen får ej överstiga 500 ge/m 3 i den renade restgasen ii
• Emissionen av damm och partiklar får ej överskrida 10 mg/m 3
• Bästa tillgängliga teknik (BAT) ska användas för att åtgärda bakterier och endotoxiner
i Endast rötnings- och samrötningsanläggningar.
ii 500 ge/m
3
är ekvivalent med 250 ouE/m 3
4

2.2 Dokument rörande Tysklands lagar för lukt
• Bundesimmissionsschutz Gesetz (BimSchG), Federal Immission Control act of 1990, Tyskland
• Technical Instruction on Air Quality control (Erste Allgemeine Verwaltungsvorschrift zum
Bundesimmissionsschutzgesetz), Federal Ministry for the Environment, Nature Conservation
and Nuclear Safety, Bonn, 1986 (GBBl. P.95)
• Determination and Evaluation of odour immissions – Odour exposure guideline
(Feststellung und Beurteilung von Geruchsimissionen – Geruchsimmissionsrichtlinie),
Länderausschuß für Imissionsschutz, LAI-Schriftenreihe o. 5, Berlin 1994.
• VDI3940, (1993) Determination of Odorants in Ambient Air by Field Inspections, Beuth
Verlag, Düsseldorf, Germany.
• VDI3475 Part 1 Emission reduction for biological waste treatment units – Collection and
Composting for units with a capacity 0.75 Mg/h. (in German), Beuth Verlag, Düsseldorf,
Germany.
5

3 ÖSTERRIKE
3.1 Specifika avstånd för öppen samt sluten
komposteringsanläggning
Tabell 3 visar det minsta avståndet till närmsta granne för olika storlekar på anläggning. Om avståndet
ska tillåtas att minskas måste emissions- och immissionsberäkningar utföras.
Tabell 3: Avståndstabell för öppen respektive sluten kompostering till närmsta granne
Öppen kompostering
Produktion (ton/år) 1000 1001-5000 5001 – 10 000 10 001 – 20 000 > 20 000
Avstånd (m) till
närmsta granne
< 300 < 300 < 300 < 300 -500 < 500 500-1000 < 1000
Trädgårdsavfall Utred. Utred. Utred. Utred.
Biologiskt avfall och
slam
Utred.
Utred.
Sluten kompostering
Produktion (ton/år) 1000 1001-5000 5001 – 10 000 10 001 – 20 000 > 20 000
Avstånd (m) till
närmsta granne
< 300 < 300 < 300 < 300 < 300
Trädgårdsavfall Utred.
Biologiskt avfall och
slam
Utred.
Utred.
Om åtgärder för att reducera luktemissioner från komposteringsanläggningar diskuteras, ska hänsyn
tas till åtminstone följande ramvillkor:
• Anläggningens omsättning
• Vilken typ av avfall som behandlas
• Specifika förutsättningar lokalt på orten (avstånd till närmaste bebyggelse, meteorologi m.m.)
• Integrerad emissionsreducering, frånluftsrening
• Tillgänglig mätteknik för kontroll av kraven
6

4 REFERENSER
Kap 1
Kap 2
Kap 3
Infomil, (2000) NeR Nederlandse Emissie Richtlijn. (Netherlands Emissions Guideline),
2000, ISBN 90 76323 01 1
Federal Immission Control act (1990). Technische Anleitung zur Rienhaltung der Luft, TAluft,
Tyskland
DI Amlinger, F, DI Pryr, S. Stand der Technik der Kompostierung, Österrike.
7

Rapporter från Avfall sveriges UTVECKLINGSSATSNING för BIOLOGISK BEHANDLING 2008
B2008:01 Luktproblem vid biologisk behandling.
En genomgång av situationen i Sverige och av europeiska riktlinjer

Avfall Sverige Utveckling B2008:01
ISSN 1103-4092
©Avfall Sverige AB
Adress
Telefon
Fax
E-post
Hemsida
Prostgatan 2, 211 25 Malmö
040-35 66 00
040-35 66 26
info@avfallsverige.se
www.avfallsverige.se