You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Mando Diao<br />
Sagan om<br />
Björn<br />
Björn Olsson är skum och hatar<br />
Stockholm. Pelle Gunnerfeldt<br />
fungerade inte och under veckan<br />
på Orust gick tiden så fruktansvärt<br />
sakta. Mando Diaos nya platta har<br />
varit den enklaste att göra men<br />
samtidigt den svåraste. Men för<br />
en gång skull handlar den inte om<br />
dem själva utan om alla andra.<br />
Björn är förra gitarristen i Union Carbide<br />
Productions och Soundtrack of Our<br />
Lives, en skygg producent som kan förvandla<br />
vad som helst till skönhet, medan<br />
Pelle är Firesides gitarrist och den man<br />
som just nu producerar de intressantaste<br />
banden i Sverige. Men det här ska bara<br />
delvis handla om dem, mest handlar det<br />
om ett hårt arbetande band från Borlänge<br />
som heter Mando Diao.<br />
Vi träffas i Björn Dixgårds lägenhet<br />
i Vasastan i Stockholm och även om jag<br />
blivit tillsagd att jag bara får prata med<br />
Björn och lyssna på nya skivan Ode to<br />
Ochracy, så sitter hela bandet ihoptryckta<br />
i en liten soffa under en enorm karta<br />
över Dalarna. På TV:n visar VH1 gamla<br />
videor från 80-talet som kommenteras<br />
högt medan Dixgård gör kaffe i köket.<br />
Det var meningen att Björn Olsson<br />
skulle producera den nya skivan, men det<br />
var problem hela tiden. Gustav Norén<br />
som gör en perfekt imitation av producenten<br />
säger skrattande:<br />
– Ska den släppas i Tyskland, ojojoj, det<br />
här blir mycket.<br />
Han berättar hur de retade Björn i<br />
studion med att prata om hur stora de<br />
var.<br />
– Vi sa att den skulle släppas över hela<br />
världen och Björn bara blev räddare och<br />
räddare.<br />
Så han fick ångest och orkade inte<br />
med det längre och hoppade av via ett<br />
SMS, bara för att komma tillbaka igen,<br />
och igen. Till slut fick grabbarna säga<br />
ifrån och bestämde sig för att göra jobbet<br />
själva.<br />
– Men han kunde fortfarande inte släppa<br />
plattan så han började försöka producera<br />
den via SMS var 15:e minut. Vi kunde stå<br />
i studion och spela när det pep till i telefonen:<br />
”Använd inte sån och sån mick på<br />
den låten, det förstör allt”, skrattar Gustav<br />
och tar lite mer kaffe.<br />
Med Björn åkte de till studion på Orust<br />
för att spela in, men fick inte mycket gjort<br />
utan badade mest och fikade och försökte<br />
övertyga Björn om att han kunde göra<br />
jobbet. När han var bra var han otrolig,<br />
de spelade in låtarna live och han försökte<br />
få dem att förstå att de måste låta som att<br />
de stod i en skog och spelade.<br />
Samuel Giers, som annars inte säger<br />
mycket under intervjun sätter på nya<br />
skivan och drar på volymen. Det låter<br />
fruktansvärt bra och känns som ett jättekliv<br />
från förra skivans brittiska midtempoträsk.<br />
Låten Killer Kaczynski handlar<br />
om en terrorist de träffade en sen natt.<br />
– Han kom fram till oss på gatan i<br />
Amsterdam och berättade för oss vilka<br />
ambassader han skulle bomba. Det lämnade<br />
en otroligt otäck känsla, berättar<br />
Dixgård.<br />
– Hela skivan är om dessa konstiga människor<br />
vi träffat dom senaste åren, fyller<br />
Mats Björke in, en är till exempel om en<br />
uteliggare på Drottninggatan.<br />
Mando Diao har nästan alltid identifierats<br />
med ett otroligt självförtroende<br />
och enormt kaxig attityd, det känns som<br />
att Gustav alltid varit på rätt ställe och<br />
delat ut rätt känga. Därför känns hans<br />
låga profil förvånande.<br />
– En viktig sak Björn gjorde var att han<br />
gav oss självförtroende. Du vet, vi är<br />
väldigt kaxiga och tuffa utåt, men inom<br />
bandet finns det mycket osäkerhet.<br />
Alla nickar jakande och fortsätter att<br />
lyssna på skivan medan ännu en horribel<br />
80-talsvideo flimrar förbi på TV:n.<br />
Vad lyssnar ni på annars<br />
– Mycket mexikanskt, Kaliforniapop och<br />
sydamerikanskt. Men när vi festar är det<br />
bara soul och Motown som gäller.<br />
Sen berättar Carl-Johan Fogelkloude<br />
hur Dixgård en sen natt i turnébussen<br />
satt och grät till en Motown-låt för att<br />
den var så förbannat bra.<br />
Och kanske är det därför som Song<br />
for Aberdeen på nya skivan har ett starkt<br />
Mattias Elgemark<br />
Motown-driv som tillsammans med den<br />
pumpande basen berättar om en förstörd<br />
tjej de träffade i Seattle. Men enligt Gustav<br />
så är alla låtar bara ett sätt att ta sig<br />
till sista låter Ochracy, en skitsnygg akustisk<br />
låt av och med Dixgård.<br />
– Hela skivan är en hyllning till den,<br />
säger Gustav.<br />
Men skivan är slut och jag undrar hur<br />
omslaget kommer att se ut. De berättar<br />
att de hittat ett konstverk från Borlänge<br />
som de vill använda, men att EMI tycker<br />
att ”omslaget är förkastligt”. De tror<br />
ingen kommer att köpa den då och vill<br />
ha nån fruktansvärd gruppbild eller nåt.<br />
Men Mando Diao tänker inte ge sig och<br />
visar upp sitt omslag på Dixgårds laptop<br />
och det är verkligen snyggt.<br />
Men tiden är ute och grabbarna skall<br />
börja repa och spela in en video. Vi säger<br />
hej då och lycka till och jag lämnar lägenheten<br />
lagom till middagsplaneringen.<br />
– Vad säger ni om en stadig middag<br />
– Ska jag gå ner och hämta lite på Chau<br />
Chau<br />
Mathias Skeppstedt<br />
www.groove.se 13
Change language