Rhymes - Groove

Johansens utlevelse och känsla för schyssta
rocklåtar garanterar ändå att bandet träffar
rätt (logiskt att Iggy Pop gästar på röjiga
Gimme Luv and Turn On the Lights). Dessutom
får man en anledning att åter plocka ut bandets
gamla vinylalbum som trots att de känns
daterade på ett sätt är intelligent rock totalt i
avsaknad av skyddsnät.
Gary Landström
THE NOMADS
Nomadic Dementia – The Best of the First 25 Years
BONNIERAMIGO
Tänk att det gått så många år. 25 stycken.
Otroligt egentligen av ett band som lirar i
en genre där bäst före-datumet brukar vara
lika långt som på en liter mellanmjölk. I
en genre där majoriteten av banden består
av unga slynglar i alldeles för trånga jeans,
MC5-t-shirts och slitna Converse. The Nomads
skapade genren, i alla fall den svenska, och de
håller än i dag. Galjonsfigurer utan att bli vare
sig gubbiga eller stagnerade.
Nick Wahlberg har den skönaste rösten.
Den i sig är så mycket rock’n’roll. När Nick
slänger ur sig texten till Wasn’t Born to Work
eller Call Off Your Dogs låter det coolare än
coolt. Han är sina ord. En förebild. Tänker
inte gå närmare in i detalj på vad jag tycker
om Hans Östlunds sätt att spela gitarr. Tycker
att det räcker med ett enkelt ”Satan i gatan
man”! Tänker inte heller göra en lång lista
över vilka låtar som är på plattan eller vilka
som saknas. Här räcker det också med de fyra
orden på raden ovan.
En sak som slår mig är att The Nomads är
nog bland de bättre banden som någonsin
kommit från Stockholm.
Per Lundberg GB
OHM
Star Fall
SING YOUR LIFE
Trion med Jenny Bernas röst i spetsen bjuder
på klassisk svensk indiepop med elektroniska
punktinsatser. Lite som om The Concretes
skulle börja strössla med Firefox AK.
Nu låter det ju inte riktigt som The Concretes
eller Firefox AK. Men det låter hela tiden bekant.
Det är omöjligt att sluta droppa referenser. Är
inte Spoon Me ganska mycket The Cardigans
Är inte Things Told ganska mycket tidiga Granada
Är inte Follow My Fate ganska mycket
Josefine Foster
Men det gör ingenting med referenserna,
helheten smälter trots allt ihop till något
underhållande. Det är skört, sorgset och vackert.
Långsamt, utan att någon gång bli direkt tråkigt.
Som bäst fungerar det i Hey Baby, när Jennys
röst spricker lite och backas upp av sorgsna sista
dansen-pianoslingor. För ett ögonblick blir det
som på film när eftertexterna rullar ovanpå
ett panorama av dansande par som håller
om varandra som vore det sista gången. Då
önskar jag att jag också fick stå där bland popcorndoften
och dansade högstadiediscots sista
dans med armarna krampaktigt om Sanna i
9A som jag var så kär i.
Jesper Bohm
ONE SECOND BRIDGE
One Second Bridge
BÜRO/DOTSHOP.SE
City Centre Offices har ägnat sig åt myselektronika
med namn som Christian Kleine. Det
har handlat om akustiska gitarrer som möter
långsamt triphopiga rytmer. Underetiketten
Büro verkar handla om exakt samma sak. One
Second Bridge är en duo bestående av Vicente
Garcia Landa och Matias Bieniaszewski. De lär
ha träffats i en skivaffär och bestämt sig för
att göra en (ta-da!) skiva tillsammans. Inget
att invända mot så långt. Egentligen är det
inte mycket att invända mot överhuvudtaget.
One Second Bridge spinner försiktigt musikaliska
trådar som flätas in i debutalbumet. Det
är vackert och sprött, men känns lite avvaktande
försiktigt. Precis som mycket annat på
City Centre Offices lite för distanserat.
Mats Almegård
PLAN B
Who Needs Actions When You Got Words
679/WARNER
Mina förväntningar på denna fullängdare var
skyhöga efter att ha utsatts för några otroligt
drabbande och svordomsfyllda akustiska låtar
för ett par månader sedan. Där satt unge Ben
”Plan B” Drew i östra London och angrep
både gitarr och mikrofon utan pardon. Att
något stort var på gång kändes lika uppenbart
som att det gör ont när man lägger handen på
en rödhet spis.
På Who Needs Actions When You Got Words
påminner Plan B om en brittisk Eminem, om
en yngre och hungrigare The Streets – han är
det nya vita hoppet i den urbana musikbranschen
helt enkelt. Även om det numera ligger
beats på nästan alla spår (Sick 2 Def har dock
behållits som det nakna och minimalistiska
mästerverk den är) har låtarna inte tappat så
mycket. Ja, jag älskar Kidz utan orkestrering
men den funkar här också och hela plattan
bjuder ändå så mycket storstadsspänning och
dokumentär känsla att fantastiskt betyg är
befogat. Hans små noveller till låtar är pärlor,
både tankeväckande och underhållande.
Framförda med övertygelse och glöd som man
önskar fler artister kunde hitta. Det var bra
att han övergav sina r’n’b-låtar och satsade
på plan b istället – ibland är plan a inte alltid
den bästa.
Gary Landström
RAZORLIGHT
Razorlight
MERCURY/UNIVERSAL
Johnny Borrell och grabbarna skalar av
all garnityr och kör denna gång plånkigt,
nedtonat och lätt stökigt. Razorlight låter som
om de växt mycket sedan förra plattan och
drar redan nu iväg en skiva som många andra
band inte komponerar förrän på den tredje
eller fjärde vändan. De experimenterar med
att köra avskalat och ärligt. Det fungerar och
påminner om den visdom som Supergrass
självbetitlade skiva utstrålar.
De som är ute efter en rockstänkare blir besvikna.
De som vill höra ett ungt band som är
eftertänksamt kommer att älska det. Skitkul!
Mikael Barani
RHYMEFEST
Blue Collar
J/SONYBMG
Om bästa polaren heter Kanye West så oroar
man sig inte speciellt mycket om ens platta
kommer få någon uppmärksamhet gissar
jag. Chitowns nye rapstjärna Rhymefest har
mer producenthjälp från elitdivisionen av Just
Blaze, No-ID, Cool & Dre och Mark Ronson, de
samplar bland annat Fever, Build Me Up Buttercup
och The Strokes. Detta för att verkligen
garantera att Blue Collar ska explodera. Och
visst är plattan tajt.
Men rimmen levereras utan tillräcklig
karaktär och gnista för att konkurrera med
Kanye, även om Rhymefest ofta påminner om
läromästaren. Ändå är detta hiphop med hjärna
och hjärta som borde få stor uppskattning
för att Rhymefest inte hoppar på gangsterstilen
rakt av. Det är så här kvalitet låter.
Gary Landström
www.groove.se 29