STADSHISTORISKA KARTBILDER - arkitektur

STADSHISTORISKA KARTBILDER 

om bearbetning och tolkning 

av kartografisk information 

Pernilla J. Korhonen 

CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA 

Arkitekturens teori och historia 

1999

INNEHÅLL 

Förord 

1. Kartan som informationskälla 

Bakgrund 

varför historiska kartor 2 

kartans bild av verkligheten 2 

hur användbara är kartor 3 

land och stad i kartan 4 

felproblematik 8 

Metod och upplägg 

undersökningens syfte 9 

disposition 9 

2. Från verklighet till karta 

Att kartlägga verkligheten 

kartografens verklighet 10 

det förändrade uppdraget 10 

Insamling av geografiska data 

uppmätning 11 

stomnät 12 

numerisk datalagring 13 

Kartografisk representation 

kartprojektioner 14 

koordinatsystem 17 

skala 18 

upplösning 18 

generalisering 19 

3. Från karta till bild av verkligheten 

Att använda kartor 

kartanvändarens verklighet 20 

kartanvändningens syfte 20 

Kartfångst 

karttyper 21 

arkivering och tillgänglighet 22 

papperskrympning och slitage 24 

överföring till digitalt format 24 

scanningsmetoder 24 

scanningsproblematik 25 

Bearbetning av kartans geometr 

rektifiering 25 

bildbehandlingsmetoder 26 

punkttransformering 26 

geokodning 28 

rektifieringsproblematik 28 

Stadshistoriska kartor i GIS. Korhonen 1999 1

Bearbetning av kartinformationen 

kartinformation 29 

klassificering 30 

tolkning 31 

4. Slutdiskussion 

Sammandrag 

historiska kartor 33 

felkällor 33 

kartbearbetning 34 

Kartanvändning och riktighet 

den effektiva kartbilden 34 

relativ noggrannhet 35 

kartan som bild 35 

kartan och verkligheten 36 

Referenser 


FÖRORD 

Inriktningen på bebyggelsemönstrets förändringar över tiden, gav från början en naturlig koppling till 

Arkitekturens teori och historia, och prof. em. Björn Linn, som med kunskap och intresse har engagerat 

sig i ämnet. Sedermera har Claes Caldenby såsom nuvarande ämnesföreträdare och engagerad 

”oinvigd”, fått överta rollen som examinator, medan Ola Wetterberg, Stadsbyggnad, fungerat som 

handledare då han varit väl insatt i problematiken kring den historiska kartanvändningen i framför allt 

GIS sammanhang. 

Tack också till Tommy Rosenfors och personalen på Stadsbyggnadskontorets arkiv, Eilert Edman på 

kommunens mätningsavdelning, Gun Schönbeck på Göteborgs Stadsarkiv, till Gunilla Linde Bjur som 

ihärdigt pushat och uppmuntrat genom åren, och inte att förglömma min ständige diskussionspartner 

Jorma, som outtröttligen agerat bollplank vid middagsbordet och bidragit med sina geografiska 

fackkunskaper. 

Göteborg 18 juni 1999 

Pernilla J. Korhonen 


1. KARTAN SOM INFORMATIONSKÄLLA 

Bakgrund 

Varför historiska kartor 

Ett examensarbete i arkitektur handlar på ett eller annat sätt om byggnaders utformning, innehåll eller 

rumsliga sammanhang, dvs. någon av de frågor som ligger inom ämnets breda kunskapsområde. Mitt 

arkitekturintresse har länge varit fokuserat på bebyggelsens rumsliga frågor, närmare bestämt på 

sambanden mellan (in-)byggda strukturer och kulturbygget i vidare bemärkelse. 

Den ursprungliga ambitionen var att, med utgångspunkt från Lundby kyrkby, pröva metoder för analys 

av bebyggelsemönster för att fånga själva förändringsmönstret, dvs. hur nya modeller för rumslig 

organisation skapas i perioder av samhällsomvandlig. Genom att lägga kartbilder från olika tidpunkter 

på varandra ville jag komma åt kulturlandskapets omvandling vid tiden för det industriella genombrottet 

och det moderna samhällets framväxt. 

Men att jämföra olika kartbilder mot varandra och därur dra slutsatser om verkliga förändringar, visade 

sig inte vara helt oproblematiskt. Variationerna i kartmaterialet är stora, dels de uppenbara geometriska 

avvikelserna vilket skapar vissa tolkningsproblem, men framför allt det faktum att kartorna faktiskt visar 

olika slags företeelser. Landskapsinformationen på kartor före och efter det industriella genombrottet är 

klassificerad på olika sätt, och därför inte direkt jämförbara. 

Om målet alltså ursprungligen var att beskriva bebyggelsemönstrens förändringar, inte kartbildens, lät sig 

detta inte göras utan förkunskaper om hur kartan egentligen förhöll sig till den bakomliggande verklighet 

som den beskrev. För att använda kartan som analysredskap måste jag så att säga först förstå dess 

förutsättningar som källmaterial. 

Sedan har, i mitt fortsatta arbete 1 att med hjälp av historiska och moderna kartor bygga upp ett 

stadshistorisk GIS 2 , behovet av att förstå och hantera skillnader i kartmaterial från olika tidpunkter 

accentuerats. Vid rektifieringen av underlagskartorna, då dessa tänjts för att kunna jämföras ovanpå 

varandra, har framför allt de geometriska avvikelserna blivit tydliga. När informationen i kartorna sedan 

klassificerats och bearbetats i vektorformat, har de innehållsmässiga variationerna skapat problem. 

Eftersom dessa frågor utgör en central del av GIS-problematiken, kommer denna uppsats också att 

ingå som en inledande delrapport i ovan nämnda projekt. 

Kartans bild av verkligheten 

Kartan som företeelse kan beskrivas som människans försök att bringa ordning i sin verklighet, genom 

att formulera världsbilden i form av en kartbild. Den är en rumslig beskrivning av ett samtida stycke 

1 inom projektet ”Stadsmiljöns förändringar i planering och foskning. Äldre stadskartors användning i GIS.”vid institutionen för 

stadsbyggnad, CTH, Se Wetterberg 1995. 

2 geografiskt informationssystem 


landskap, och kan användas för att organisera användningen av marken, eller för att organisera 

kunskapen om den. 

Sättet att representera världen i kartbilden speglar den kollektiva världsbilden via kartografens val av 

objekt, symbolisering, projektion osv, men också de strategier och värderingar som kartografen eller 

uppdragsgivaren omfattar. 

Kartbilden påverkar vår uppfattning av världen högst påtagligt. Genom att t.ex. planinformation i en 

karta framhävs, eller de administrativa gränserna markeras, kan denna i grunden abstrakta information 

uppfattas som om den vore en realitet. En europakarta utan nationsgränser ger t.ex. en helt annan bild 

av kontinenten än den vi är vana vid att se. 

Det är viktigt att inse denna kartans relativa sanning, för att rätt kunna använda den. Kartan är inte 

verkligheten utan ”bara” en bild av den, och ska därför generellt betraktas med en viss försiktighet. Ju 

bättre kunskap användaren har om kartans förutsättningar, desto värdefullare blir den som källmaterial. 

Hur användbara är kartor 

Att kartan har en enorm potential som bebyggelsehistorisk informationskälla är uppenbart. Såsom 

avbildning av ett landskap i förändring, ger den värdefull information, inte bara om enskilda objekt utan 

också om bebyggelsens rumsliga sammanhang. Kartan innehåller komprimerad visuell information 

knuten till ett geografisk sammanhang, vilket gör den unik som källa vid rekonstruktion och analys av 

historiska landskap och bebyggelsemiljöer. 

Genom att ”läsa” historiska kartor och jämföra med moderna kartor framstår bilder av svunna tiders 

bebyggelsemönster, men också om kulturlandskapets förändring. För att försöka fånga landskapets 

dynamik och göra mer exakta jämförelser av kartinformation över tiden, kan en generaliserad bild av 

den historiska kartan läggas ovanpå den moderna i form av ett historiskt kartöverlägg, eller kopplas 

med information från andra källor i ett bebyggelsehistoriskt GIS. 

Bild 1: Genom att plocka bort administrativ information från kartan, framträder bilden av hur landskapet tedde sig för en samtida 

betraktare. 1923 låg t.ex. bebyggelsen vid Kvilletorget bokstavligen i åkermarken. 


De äldre svenska lantmäterikartorna anses generellt ha ett högt källvärde, då både praktiska och 

juridiska förhållanden borgade för en hög tillförlitlighet med avseende på kartinformationen. 3 

Karteringarna var ofta av stor ekonomisk betydelse för de inblandade, varför parterna bevakade sina 

intressen noga. Man kan därför räkna med att särskilt ekonomisk information har hög tillförlitlighet i de 

äldre lantmäterikartorna, medan annan i sammanhanget mindre viktig information, t.ex. 

byggnadsutformning, karterades mindre noggrant. 

Trots ett högt källvärde i kartan, finns dock en rad felkällor man som kartanvändare bör vara 

uppmärksam på. Kartorna innehåller vid jämförelse en rad variationer, inte minst geometriska fel som 

uppstått efter själva kartframställningen. Det är dessa kartanvändningens begränsningar som denna 

uppsats handlar om, och hur man kan förhålla sig till denna felproblematik. 

Land och stad i kartan 

Det område vars kartmaterial står i fokus för denna studie, är Lundby på Hisingen som med sin snabba 

förvandling från jordbruksby till industristadsdel under slutet av 1800-talet, är ett intressant exempel på 

landskapets rumsliga omvandling i samband med industrialiseringen. 

Bild 2: Vid mitten av 1800-talet var hela området söder om Quillebäcken vassmark (här kallad Hisingsvassen). Gustaf Liunggren 

1855. Nytryck. Stadsbyggnadskontoret. 

3 Sporrong, U. 1990. Ibid. 1984. 


Urbana landskap faller ofta utanför de kulturgeografiska beskrivningarna av historiska landskap, 

samtidigt som stadsbyggnadshistoria av konstvetenskapligt snitt vanligen utgår från stadens 

centralperspektiv. Detta får till följd att stora områden av vad som idag är stad, så att säga ”saknar” 

bebyggelsehistoria före själva stadsblivelsen, trots att t.ex. den äldre fastighetsindelningen spelar stor roll 

för stadsdelens utformning. 

Under den tidsperiod som kartmaterialet över Lundby täcker, har både verkligheten och kartorna 

förändrats. Trycket på jordbruksmarken var redan tidigt stort i Lundby. Dess strategiska läge i ett ofta 

krigsdrabbat gränsland, 4 och närheten till en större stad och dess avsalumarknad, 5 präglade tidigt 

markägoförhållanden och produktionsinriktning. Det var ingen slump att Lundby var den största byn i 

hela Bohuslän. 

Bild 3: Lundby 1722. Geometrisk avmätning. Falk. Lantmäteriverket. 

4 Från 1200-talet då Sävedals härad och Lundby och Tuve socknar blev svenska, t.o.m. 1658 (freden i Roskilde) då hela 

västkusten definitivt blev svenskt. 

5 Framför allt Nya Lödöse från 1473 och Göteborg från 1623. 


På den geometriska avmätningen från 1722 kan man se hur den äldre jordbruksbyn låg samlad på 

moränryggen väster om Ramberget, med de samhägnade inägorna runtomkring. Åkertegarna låg 

närmast byn och som en slags årsringar skönjer man lager av nyodlingar, som pga befolkningsökning 

och hemmansklyvningar kluvits efterhand. 6 Ängen sträckte sig mot Kvillebäcken i öster och Göta Älv i 

söder och mot nordväst bredde utmarken ut sig mot omgivande byar. 

Längst i öster vid Quillebäckens färjeläge, där den då ännu segelbara ån rann ut i älven, sammanstrålade 

vägarna från Lundby, Tuve, Backa och Göteborg. Vassarna sträckte sig längs hela älven och var av stor 

betydelse, bl. a som byggnadsmaterial. 

Det äldre jordbrukslandskapet luckrades under 1700- och 1800-talen upp, och en ny rationell 

markanvändning infördes. 1768 genomfördes storskifte, vilket i grunden inte ändrade markägostrukturen, 

men däremot kom att förenkla markköp. Laga skiftet som i Lundby fastställdes 1838, 

innebar däremot ett nytt sätt att organisera landskapsrummet. Genom uppdelningen av jorden i mätbara 

och ekonomiskt effektiva enheter, förbereddes marken för den urbana strukturens utbredning. 

Bild 4: Lundby 1829-36. Laga skifteskarta. Schalin. Lantmäteriverket. 

6 Widgren, M. 1985. 


Under trycket av industrins expansionsbehov urbaniserades Lundby mycket snabbt från slutet av 1800- 

talet. Den industriella revolutionen innebar för Lundby med sitt strategiska läge en enorm 

förändringskraft. Vassarna dikades ut, mekaniska verkstäder 7 och andra industrier etablerades på den 

relativt billiga men centralt belägna marken längs älven. Arbetarbostäder byggdes, följt av skolor, 

badhus, apotek, butiker osv. 

Bild 5: Föreslagen stadsplan över vassområdet, upprättad på uppdrag av vassägarna själva. Göteborgs Stadsarkiv. 

Den kraftiga befolkningsökningen och de stigande markvärdena, påkallade noggrannare 

fastighetsreglering och en mer detaljerad planläggning av markanvändningen i staden. Kartorna blev fler, 

mer detaljerade och innehållsligt förändrade. Från att tidigare ha syftat till kartläggning av den 

ekonomiska bärkraften som underlag för beskattning och skiftesverksamhet, tjänade de nu främst som 

underlag för planering av stadens expansion. 8 Denna förändring av kartornas form och innehåll 

sammanfaller i Lundby tydligt med införlivningen i Göteborgs stad 1906, då staden också formellt tog 

över planeringsansvaret. 9 

7 1840 invigdes Lindholmens varv, på 1850-talet Eriksbergs mekaniska verkstad vid Sannegården och 1867 flyttades Keillers 

mekaniska verkstads varvsdel till Lundbyvassen och blev Göteborgs mekaniska verkstad, sedermera Götaverken. 

8 1874 års byggnadsstadga krävde att varje stad eller stadsliknande samhälle upprättade en stadsplan, dvs en fastställd karta 

som visade hur byggnadskvarter, gator och annan allmän mark skulle byggas ut. 

9 Inkorporeringen av Lundby hängde samman med den snabba, och för Göteborgs stad hotande, tillväx ten av en självständig 

konkurrerande industristad på andra sidan älven. Kanske var också den snabba urbaniseringen svår att hantera för en liten 

landskommun som Lundby. 


Felproblematik 

Det kartmaterial som är aktuellt vid bebyggelsehistoriska studier, av i förhållande till stadskärnan 

perifera områden, utgörs alltså av både historiska lantmäterikartor och modernare stadskartor. Den 

centrala frågan är hur man ska få detta kartmaterial jämförbart. För det första redovisar kartorna olika 

slags företeelser med olika grad av prioritering, noggrannhet etc, eftersom syftet med karteringarna 

skiftat. För det andra ligger inte kartorna ”rätt” på varandra, vilket kan göra det svårt att identifiera 

byggnader och landskapsformer och överhuvudtaget jämföra den bebyggelsehistoriska informationen 

över tid. 

Eftersom det är innehållet i kartorna som är intressant, dvs. vad de säger om den verkliga bebyggelsens 

utformning och förändringar, utgör dessa geometriska och innehållsliga variationer ett hinder i den 

jämförande tolkningsprocessen. Frågan är dels hur man identifierar de felaktigheter som skapar 

problem, dels hur de geometriska variationerna och den heterogena informationen i kartorna kan 

bearbetas, så att själva informationsinnehållet i kartorna blir jämförbart. 

Bearbetning av originalkartor har också en källkritisk dimension. Risken är nämligen stor att 

källmaterialet omärkligt tillförs nya felaktigheter vid bearbetningen. Därför bör en gräns för 

bearbetningen formuleras, genom att man frågar sig dels hur mycket kartorna kan bearbetas utan att den 

ursprungliga kartbilden förvanskas, dels hur hög noggrannhet som egentligen behövs för den enskilda 

tillämpningen. 

Bild 6: Kvillestaden (Brämaregården) 1923. I stadsingenjörskontorets karta finns både äldre tomtplan och ny kvartersindelning 

enligt stadsplan redovisade. Stadsbyggnadskontoret. 


Metod och upplägg 

Undersökningens syfte 

Om man ska kunna använda de historiska kartornas potential för den bebyggelsehistoriska forskningen, 

måste syftet på sikt vara inställt på att hitta vägar att göra informationen i kartorna jämförbar över tid 

och rum. 

Syftet med den här uppsatsen är att komma en bit på vägen mot en hållbar rektifierings- och 

tolkningsmetodik, genom att belysa hur kartan förhåller sig till den verklighet den representerar, och att 

spåra de felkällor som vållar problem när kartorna ska jämföras med varandra. 

Tyngdpunkten ligger på den geometriska felbilden i kartorna, men jag berör också de innehållsmässiga 

skillnaderna i informationshanteringen, och den problematik som uppstår vid kartanvändningen då 

motsvarande information ska tolkas. 

Disposition 

Vad som främst skiljer den här framställningen från andra beskrivningar av historiska kartor, är för det 

första ansatsen att behandla problematiken kring användningen av både historiska lantmäterikartor och 

moderna stadskartor, och för det andra inriktningen mot framför allt den bebyggelsehistoriska 

informationen i kartorna. 

För att spåra möjliga felkällor kommer jag att systematiskt gå igenom de faser kartan passerar från 

kartering och kartframställning, via arkiv, reproduktion och bearbetning, mot en förnyad användning i 

form av en historisk karta. På så sätt kan de kritiska moment där fel uppstår identifieras, för att i nästa 

steg relateras till den enskilda kartans totala felbild. 

Jag skiljer därvid på kartframställningsfasen, den inledande fas då kartan som fysisk produkt upprättas i 

enlighet med den ursprungliga intentionen, och kartanvändningsfasen då kartan genomgår en rad 

avsiktliga eller oavsiktliga manipulationer i enlighet med kartanvändningens syften. 

Efter detta inledande avsnitt, kommer i kapitel 2 de faktorer som påverkar själva tillkomsten av kartan, 

dvs. frågor som rör karteringens syfte, kartografens uppdrag, mätteknik, kartprojektioner, 

generaliseringsproblematik osv. att behandlas. I tredje kapitlet behandlas de källproblem som hänger 

samman med arkivering, scanning och bearbetning av kartan, dvs. sådana fel som uppstår efter själva 

kartans tillblivelse. 

Till sist, efter dessa något tekniska avsnitt, kommer jag i kapitel 4 att med utgångspunkt från den 

generella felbilden, föra ett resonemang om kartriktighet och noggrannhet vid användning av kartor som 

stadshistorisk informationskälla. 


2. FRÅN VERKLIGHET TILL KARTA 

Att kartlägga verkligheten 

Kartografens verklighet 

Kartan är en rumslig beskrivning av världen, i form av en tvådimensionell bild av ett samtida landskap. 

Detta flerdimensionella landskap innehåller en mängd kontinuerliga fenomen med en oändlig variation av 

värden, som ska sammanfattas på ett begripligt sätt i kartan. I denna process ingår dels kartering, som 

utgör den mentala tolkningen av verkligheten, dels den konkreta kartframställningen, som är den 

kombination av aktiviteter, i datainsamlings- resp. uppritningsskedet, som sammanfattar verkligheten i 

form av en fysisk karta. 

Kartografen har vid den fysiska kartframställningen två huvudproblem att hantera; å ena sidan den 

geometriska transformationen av jordens dimensioner, via skala och projektion, och de därmed 

förknippade geometriska ställningstaganden som måste göras; å andra sidan den kartografiska 

generaliseringen av landskapsinformationen, varvid innehållet måste gallras, klassificeras och abstraheras 

till en läsbar helhet. 

Varje moment i kartframställningen ingår i en subjektiv process som reflekterar kartografens men också 

den tilltänkta användarens världsbild, varvid skalans, projektionens och generaliseringens effekter har 

mest avgörande inverkan. 

Det förändrade uppdraget 

Under de knappt fyrahundra år som det storskaliga kartmaterialet över Lundby täcker, har detta 

förändrats till både form och innehåll. I takt med industrialiseringen och den snabba befolkningstillväxten 

i städerna har syftet med karteringsverksamheten generellt förskjutits, från kartläggning av 

jordbruksmark som underlag för skattläggning och skiftesverksamhet, till produktion av underlagskartor 

för kommunernas detaljplanering. I Lundby hänger denna förändring av karteringsuppdraget naturligt 

samman med införlivningen i Göteborgs stad 1906. 

Det behov av kartor som den växande staden hade för sin byggnadsreglering var av annan karaktär än 

vad de äldre lantmäterikartorna var ämnade att tillfredsställa. Den förtätade stadsmiljön krävde högre 

detaljeringsnivå och större skala i tomtreglerings- och stadsplaneunderlagen. Vidare medförde de 

stigande markvärdena krav på beständiga mått att bygga efter och inte minst precision och 

samstämmighet mellan karta och verklighet. 

Det enorma karteringsbehoven i de växande städerna utgjorde en ny marknad för lantmätarna som fått 

allt mindre att göra i takt med att laga skiftes förrättningarna avslutades. Men även ingenjörerna vädrade 

morgonluft, och i den maktkamp som utspelades mellan lantmätare och ingenjörer under 1910-talet, 

användes den stadsmässiga skalans krav på högre precision och den nya mätteknikens matematiska 


etoning av stadsingenjörerna, för att hävda lantmäteriförrättningarnas undermålighet till förmån för den 

egna yrkesgruppens vetenskapliga metoder. 10 

Denna strid, som också handlade om städernas mångåriga försök att bryta det statliga lantmäterimonopolet 

och hävda sin självbestämmanderätt, 11 gick stadsplaneingenjörerna till sist segrande ur. Det 

kommunala övertagande av lantmäteriuppgifterna reglerades i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad 

som i sin slutgiltiga formulering föreskrev att förrättningarna skulle verkställas av i kommunens tjänst 

anställd mätningsman. 12 Liksom stadsplanearbetet, blev både uppmätning och kartritning en uppgift för 

den nya tidens ingenjörer. Karteringsverksamheten i staden fick därigenom en direkt koppling till den 

stadsplanering och fastighetsreglering den var avsedd att stödja. 

Med de nya behoven förändrades också bilden av det innehåll som skulle karteras. Nya begrepp och 

kategorier för t ex markanvändning, baserade på industrisamhällets grundläggande funktionsdifferentiering 

infördes på kartorna. Det var så att säga inte bara den fysiska verkligheten som 

förändrades utan också kartografens uppfattning om vad som var viktigt att kartera. Varje generation 

kartor speglar på så sätt både den förändrade fysiska verkligheten och den samtida bilden av den. 

Insamling av geografiska data 

Uppmätning 

När ett område ska kartläggas måste någon form av insamling av geografiska data ske, som i nästa steg 

överförs på kartan. Den äldsta och i städerna fortfarande vanligaste formen av datainsamling är 

geodetiska mätningar på marken. Kunskapen om lägesbestämning med hjälp av avstånd och riktning har 

funnits i flera tusen år, även om metoderna har förfinats med den vetenskapliga teknikutvecklingen, 

särskilt under 1900-talet. 

Från medeltiden och framåt baserades karteringsverksamheten på jordrevningar, dvs. uppmätning av 

geometriska figurer på marken med hjälp av mätstång 13 eller mätsnöre 14 . Detta mätningsförfarande 

resulterade i en plan bild av marken, utan hänsyn tagen till jordens rundning eller terrängens lutning. 15 

Det stora genombrottet för mätningar av stora områden på marken skedde i mitten av 1700-talet då 

geometrins landvinningar utnyttjades för s.k. triangulering. Trigonometriska beräkningar användes som 

genväg för att göra ett stort antal lägesbestämningar med ett begränsat antal observationer. 

Vinkelmätningsinstrument gjorde det lätt att räkna ut de övriga triangelsidornas längd och därmed 

hörnpunkternas lokalisering, om bara längden av triangelns bas var känd. Därmed var det inte längre 

nödvändigt att fysiskt besöka varje plats som skulle lägesbestämmas. 16 

10 ”Kartorna, såväl tomt - som öfversiktskartor, öfver Lundby, som först på senare år inkorporerats med staden, äro i ett 

synnerligen bedröfligt skick, både hvad omfattningen och noggrannheten beträffar”… Lilienberg 1911, s.8ff. 

11 Samuelsson 1995. 

12 Den ursprungliga formuleringen var ”av lantmätare”. Lantmäteriverket 1978, s.166. Se även debatt i svenska 

lantmäteritidskrifter under tidigt 1910-tal. 

13 en slags jättelinjal med handtag på mitten. 

14 senare ersatt av en kedja. 

15 Sporrong 1990. 

16 Tornedalsexpeditionen 1736 kan betraktas som startskottet för triangulering av stora områden. Se bl.a Petersson 1990. 


Bild 7: Principskiss över olika geodetiska mätmetoder: 1: 

mätning av avstånd och vinklar från punkt till punkt. 2: 

siktlinjernas vinklar 3: avståndet mellan mätpunkterna. 

Muehrcke 1978. 

Sen 1940-talet har fotogrammetrin blivit den helt dominerande metoden för datainsamling vid småskalig 

kartering utanför städerna. Med utgångspunkt från stereoövertäckta flygbilder kan position och höjd 

mätas i bilden. Vid stora skalor (från 1:2 000) gör de relativt höga kostnaderna och olägenheten med 

skuggande hus, att detaljmätning på marken ändå är att föredra. 

Två uppfinningar dominerar den geodetiska utvecklingen under 1900-talet. Dels är det utvecklingen av 

det elektroniska längdmätningsinstrument EDS, som gjorde det lättare att istället för vinklar mäta 

avstånd för en noggrannare positionsbestämning 17 . Dels är det den amerikanska militärens utvecklingen 

av GPS, Global Positioning System, i slutet av 80-talet, som gör det möjligt att bestämma latitud, 

longitud och elevation med nära nog exakt noggrannhet. GPS bygger på samma matematiska 

grundprincip som triangulering, med den skillnaden att triangelns bas i det här fallet utgörs av avståndet 

mellan två punkter på marken, medan den tredje punkten är satellitens sensor 

Vilken roll spelar då de mättekniska felen när de historiska kartorna ska jämföras med varandra 

Generellt sett kan man alltså konstatera att de geodetiska mätmetoderna varit i grunden likartade under 

större delen av kartperioden, närmare bestämt från och med laga skifteskartan till dagens digitala kartor. 

Man har använt sig av olika former av triangulering som ger färre vinkelfel och större säkerhet vid 

uppmätning av stora områden, än de äldre mätmetoderna. Man skulle därför kunna förvänta sig att den 

äldsta kartan i undersökningsmaterialet, daterad 1722, innehåller flest vinkelfel, och att mätfelens 

betydelse på de sena 1900-talskartornas totala felbild är marginell för att inte säga obefintlig. 

Stomnät 

Den livliga nybyggnadsverksamheten vid sekelskiftet, krävde bättre överensstämmelse mellan kartans 

mått och de verkliga, än som hittills varit fallet. Det var i Göteborg inte ovanligt med en felmarginal på 

uppemot 10% vilket ibland resulterade i att planerade byggen helt enkelt inte fick plats på tomten! 18 

17 s k triliteration. Se ibid. 

18 Södergren 1910, s.9. 


Svaret blev upprättandet av lokala och rikstäckande stomnät med i marken fast förankrade 

stompunkter. 

Trianguleringsmetoden, som lämpar sig väl för mätning av stora avstånd, användes för att under 1800- 

talet bygga upp det första riksnätet. 1903 påbörjades en ny sådan uppmätning med ett nät av 1:a och 

2:a ordningens kransar som utgångspunkt för detaljerad mätning i städerna. Mätningarna påbörjades i 

Skåne och hade vid 30-talets mitt nått i höjd med Bohuslän - Uppland. Dessa mätningar låg till grund 

för det s k 1938 års koordinatsystem. 19 

I Göteborg började man på 1910-talet att, efter ivrig argumentation av bl. a andre stadsingenjören 

Södergren, genomföra nymätningar över hela staden och att bygga upp ett lokalt triangel- och 

polygonnät med utgångspunkt från stomnätet. Först på prioriteringslistan stod det nyligen inkorporerade 

Lundby, där byggintressena var stora och staden saknade egen kartering. 

Den tredje uppmätningen av Sverige, som gjordes 1967-1982 med hjälp av EDS och resulterade i det 

sk primärnätet. Denna mätning ligger till grund för system RT90 som fr.o.m. 1988 har ersatt system 38 

som referenssystem för rikets allmänna kartproduktion. För att anpassas till primärnätet fick 

koordinaterna till Göteborgs triangelpunkter därmed räknas om. 

Sedan 1989 används GPS regelmässigt vid etablering av stomnät. 1991 startade ett försök med fasta 

referensstationer för GPS, som idag omfattar 21 stycken i det s k SWEPOS-nätet. Diskussioner pågår 

huruvida man ska skrota det gamla stomnätet, vilket är relativt dyrt att underhålla, eller fortsätta använda 

GPS- mätningar som ett komplement. Kommunerna väljer här olika strategier. I Göteborg har man valt 

att ersätta det analoga stomnätet med ett digitalt, med utgångspunkt från fyra lokala GPS-stationer. 20 

Numerisk datalagring 

Upprättandet av lokala och rikstäckande stomnät blev så att säga den fasta länken mellan karta och 

fastighetsredovisning å ena sidan och motsvarande områden på marken å den andra. 21 Men bristen på 

beständiga mått oavhängiga den fysiska kartans krympningar, vilket efterlystes i början av seklet, 

hängde också samman med det traditionella sättet att lagra geografiska grunddata, dvs mätresultatet, 

direkt på kartan. 

Istället för att överföra mätresultaten i fält direkt på mätbordet i grafisk form, övergick man i samband 

med nymätningarna i början av 1900-talet till numerisk datalagring i form av separata tabeller, där de 

uträknade rätvinkliga koordinaterna till de inmätta punkterna fördes in. Dessa kunde sedan visualiseras i 

kartan, medan exakta och varaktiga måttuppgifter för fastighetsbildning m.m. hämtades ur tabellerna. 

Övergång mellan olika koordinatsystem och kartprojektioner görs med hjälp av transformationsformler. 

Dagens digitala datahantering har radikalt förbättrat möjligheten att lagra, bearbeta och analysera stora 

datamängder, men grunderna för geografisk informationsbehandling lades i och med att man började 

skilja på geografiska grunddata och kartografisk representation. Genombrottet för digital 

kartanvändning har visserligen ökat användningen av koordinater och förstärkt betoning på numeriska 

19 Lantmäteriverket 1978, s.224 

20 Kartdagarna 1999. Föredrag av representanter för Jönköpings, Helsingborgs och Göteborgs kommuner. 

21 Ågren 1944, s.185-207. 


värden, men har samtidigt inneburit att kopplingen mellan koordinatvärden och kartrepresentation blivit 

bättre synkroniserad. Varje koordinatpar representeras grafiskt på kartan, och varje objekt på kartan 

har på motsvarande sätt en koordinatsatt lägesangivelse. 

Kartografisk representation 

Kartprojektioner 

Det stycke verklighet som har mätts upp måste, för att kunna representeras på en plan karta, genomgå 

en serie transformationer. Dessa transformationer är matematiska modeller som skapats för att kunna 

hantera jordens komplicerade form via en rad geometriska approximationer. 

Bild 8: Transformationssteg för beräkning av plana koordinater, från 

jordens oregelbundna form till ellipsoidens-, klotets- och planets form. 

Muehrcke 1978. 

För det första är inte jorden klotrund som man kanske kan tro, utan oregelbundet bucklig med en 

tillplattning vid polerna. Beräkningsmodellen för att översätta denna form till en s k referensellipsoid, ser 

olika ut för olika regioner. 22 Ellipsoiden projiceras i sin tur på en sfär, som utgör modellen för det 

geografiska gradnätets koordinater. 

Den stora utmaningen är dock nästa transformationssteg, då den sfäriska jordytan ska projiceras på 

kartans plan. En kartprojektionen kan också formuleras som den modell med vars hjälp man kan 

översätta geografiska koordinater till plana x- och y- koordinater för att ange lokaliseringen på kartan. 

Det rätvinkliga koordinatsystem som därmed skapas kan vara unikt för kartbilden ifråga, eller vara 

inordnat i ett större t ex rikstäckande system. 

Varje kartprojektion innebär en systematisk förvrängning av bilden, genom en rad kompromisser mellan 

olika kartegenskaper såsom avstånd, vinkel, yta och form. Det finns en mängd olika projektioner med 

varierande egenskaper, efter vilka en grov indelning kan göras. Generellt kan sägas att ingen karta på 

samma gång kan vara både vinkelriktig och ytriktig på samma gång. 

22 Den referensellipsoid som används av Lantmäteriverket och som är anpassad till svenska förhållanden kallas Bessels ellipsoid. 

GPS-instrumenten utnyttjar en annan ellipsoid (WGS 84) varför mätvärdena måste transformeras om de ska användas 

tillsammans. Malmström/Wellving 1994, s.110 


En vinkelriktig eller konform projektion, innebär att alla korsande linjer bildar samma vinkel på kartan 

som på jorden, dvs att varje liten del av kartan är formriktig på bekostnad av ytriktigheten. Ju längre 

från kartans ”centrum”, desto mer ytförstorade blir kartobjekten. I en ytriktig 23 projektion kompenseras 

skalfel i ena riktningen med motsvarande skalfel i den andra så att alla ytor på kartan får en riktig 

ytskala. Att objektens relativa storlek stämmer i kartan får till följd att formen istället förvrids ju längre ut 

på kartan man kommer. Längdriktiga 24 projektioner ger kartor som har korrekt skala i en riktning och 

oftast också längs en tvärgående linje. 25 

Bild 9: Jorden avbildad med olika projektioner. T.v. Mercators projektion: vinkelriktig med stora ytfel. T.h. Mollweides projektion: 

ytriktig med stora vinkelfel. Forsström/Olsson 1975. 

Vidare finns det olika sätt att visualisera jordytan på. Projektionen kan göras på sådana rundade ytor 

som kan bredas ut plant, dvs på en cylinder, ett plan 26 eller en kon. Projektionen kallas normal om 

projektionsformens centrum sammanfaller med jordaxeln, transversal om den ligger vinkelrätt emot eller 

snedaxlig vid annat förhållande. Valet av projektion hänger samman med vilken del av jordklotet man 

ska beskriva och vilka egenskaper som ska visualiseras. 

De äldre lantmäterikartorna konstruerades som ortogonalprojektioner, med antagandet att jordens 

rundning var försumbar vid så pass små icke-sammanhängande områden. 27 Under 1900-talet 28 har man i 

Göteborg använt sig av Gauss projektion 29 som också ligger till grund för rikets koordinatsystem. I ett 

långsmalt land som Sverige passar en transversal cylindrisk projektion bra, eftersom den har maximal 

riktighet längs en linje som sammanfaller med den nord-sydliga utbredningen av landet. En sådan 

projektion är dessutom vinkelriktig, vilket är att föredra vid storskalig kartering för att byggnader och 

andra objekt ska få riktiga vinklar och mått på kartan, och därmed bli lättare att jämföra. Behöver man 

istället göra kvantitativa analyser av en viss företeelses utbredning är en ytriktig projektion bättre. 

23 “equivalent” eller “equal-area” 

24 “equi-distant” 

25 T.ex. Dorling/Fairbairn 1997, s.25ff; Forsström/Olsson 1975, s.42ff 

26 en s k azimuthal projektion 

27 Se kapitlet ”Insamling av geografiska data; Uppmätning” 

28 När man vid storskalig kartering generellt övergick till användning av kartprojektioner är för mig fortfarande oklart. I Göteborg 

skedde troligen detta skifte i samband med upprättandet av stadens kartverk som utgavs 1923. 

29 Transversal, cylindrisk och konform. 


Bild 10: Azimuthala, koniska och cylindriska 

projektioner. Forsström/Olsson 

1975. 

Hur stor betydelse har då ev. skillnader i kartprojektioner på ett så pass storskaligt material som 

stadskarteringarna utgör Ju större del av jordytan som ska avbildas desto större betydelse får 

naturligtvis valet av kartprojektion. Omvänt kan fältmätta koordinater för en mycket liten geografisk yta, 

säg en tomt, approximeras till plana x-och y-koordinater, då jordytans rundning är försumbar. 

Men flera faktorer talar för att man inte heller kan ignorera ev. projektionsskillnader i storskaliga kartor. 

Moderna storskaliga kartblad tillhör ofta längre kartserier som täcker större områden och ingår i något 

enhetligt koordinatsystem, varför hänsyn med nödvändighet tagits till projektionen. Vill man lägga in 

kartorna i ett geografiskt informationssystem ökar vidare kraven på noggrann koordinatsättning av allt 

storskaligt material, om man ska nå den generella användbarhet som eftersträvas. 

Det hela är snarast en fråga om noggrannhet och om var man ska sätta gränsen för projektionens 

försumbarhet på den stadsmässiga skalan Projektionen är försumbar så länge man nöjer sig med att 

simultant identifiera objekten i de olika kartskikten mot varandra. Men om man behöver ett noggrant 

koordinatsatt läge för en punkt på kartplanet som underlag för t ex automatisk identifiering av objekten, 

måste projektionsskillnader beaktas och en gräns för feltoleransen sättas. 

Bild 11: Ortogonalprojektion av ett stycke terräng mot ett horisontalplan. Forsström/Olsson 1975. 


Koordinatsystem 

Den uppmätta punktens läge på jordytan bestäms av dess geografiska koordinater, dvs latitud och 

longitud, vilka tillsammans bildar det geografiska gradnätet. Latituder räknas från ekvatorn och 

longituder från nollmeridianen genom Greenwichobservatoriet. 

Bild 12: Jordklotet med dess gradnät. Forsström/Olsson 1975. 

Vad kartprojektionen sen gör är att transformera dessa till ett rätvinkligt rutnät med plana x- och y- 

koordinater. Men eftersom felen i en plan avbildning av jordytan ökar med avståndet till den punkt eller 

linje där planet tangerar klotet, måste olika lokala referensnät som täcker relativt begränsade områden 

skapas. 

På 1930-talet hade stommätningen av Sverige nått så långt att ett för riket gemensamt koordinatsystem 

kunde räknas fram. Detta 1938 års system, som de redan uppmätta kransarna i södra Sverige genom 

skaländring och vridning passades in i, kom att få stor praktisk betydelse i samhällsplaneringen. 30 

RT 90 som är det rikstäckande 

koordinatsystem som Lantmäteriverket 

idag använder som referens, bygger på 

den tredje trianguleringen och en 

utjämning mot nordisk och europeiska 

nät. Mätresultatet har sedan geometriskt 

anpassats till RT 38 nätet, eftersom byte 

av plankoordinatsystem och ellipsoid 

hade medfört stora praktiska svårigheter 

för användarna. 31 Istället beräknades en 

ny uppsättning rikskoordinater, liksom 

regionala koordinater för tolv 

delregioner, RT R01 – RT R12. 

Bild 13: Göteborgs bladindelnings- och koordinatsystem (mindre 

rutor) ligger vridet i förhållande till Lantmäteriverkets (större rutor). 

J. Korhonen 1999. 

30 Lantmäteriverket 1978, s.224 

31 Byte av s.k. geodetiskt datum. Engberg 1998, s.22. 


I Göteborg har man alltsedan nymätningarna genomfördes i början av seklet, använt sig av ett lokalt 

koordinatsystem för en bättre geometrisk överensstämmelse lokalt. Detta lokala nät var när det infördes 

helt anpassat till det dåvarande riksnätet, men i samband med införandet av RT 38 konstaterade man att 

detta var vridet i förhållande till det lokala nätet. Göteborg föredrog dock av praktiska skäl att behålla 

sitt koordinatsystem och istället räkna om triangelnätets koordinater. Med hjälp av en 

transformationsformel kan det lokala systemet, vilket är detsamma som används idag, översättas via det 

geografiska gradnätets koordinater till RT90. 

Skala 

Om man vill avbilda världen eller en bit av den på en begränsad kartyta, vilket ju är själva vitsen med 

kartframställningen, måste den inmätta verkligheten förminskas till en hanterlig skala. Ju större område 

som ska ”få plats” desto mindre kartskala får man ta till, och omvänt täcker en storskalig karta ett mer 

begränsat område men är mer informationstät. Kartskalan mäts i en kvot som beskriver förhållandet 

mellan det verkliga avståndet och avståndet på kartan. 

Valet av kartskala hänger främst samman med syftet med karteringen, eftersom det finns ett direkt 

samband mellan synavståndet och vad man faktiskt ser. Olika skalor placerar betraktaren på olika 

avstånd från den fysiska miljön, varvid andra sammanhang framträder. Stor- respektive småskalighet är 

dock relativa begrepp utan någon absolut gräns för vilka kartor som räknas till det ena eller andra. I 

praktiken brukar man i detta sammanhang räkna kartor på upp till 1:10 000 som storskaliga. 32 

En annan viktig aspekt på användningen av skala är det faktum att den inte är densamma över hela 

kartan. Skalfelen i en plan karta ökar med avståndet till den punkt eller linje där planet tangerar klotet. I 

en transversal cylindrisk projektion, som är den mest använda i Sverige, ökar skalan därför med 

avståndet till medelmeridianen. 

Upplösning 

Begreppet upplösning hänvisar till hur korrekt ett kartobjekts läge och form kan avbildas i en given 

kartskala. Kartdatabasens upplösning är ett mått på informationstätheten och hänger samman med 

kartskalan och systemets tekniska kapacitet. När skalan minskar avtar upplösningen, eftersom 

kartobjekt därvid måste förminskas eller uteslutas. 

Digitala kartor som kan zoomas in och ut på skärmen lider inte av samma strikta skalbegränsning som 

den analoga kartan. Istället för skala änvänds därför i digitala sammanhang hellre det motsvarande 

begreppet upplösning. Kartbildens upplösning är ett mått på informationstätheten och uttrycks i 

pixelstorlek eller minsta polygonstorlek. 

Men också i digitala kartor finns det en gräns för hur mycket information som kan representeras inom 

ett visst skalintervall, om man ska kunna åstadkomma en läsbar, estetisk och slutgiltig produkt. Så fort 

den digitala kartan ska ut ur burken i form av en analog produkt, måste kartskalan beaktas. Man måste 

därför även vid digital karthantering vara väl medveten om vilken information som ska ut i slutänden och 

vid vilken upplösning detta innehåll är läsbart. 

32 Se bl.a. Jansson 1993. 


Generalisering 

Informationstätheten i kartan hänger också samman med valet av generaliseringsnivå vid en given skala. 

Om kartan ska uppfylla kravet på läsbarhet, går det inte att redovisa hur stora informationsvolymer som 

helst, utan att olika företeelser på kartan kommer i konflikt med varandra, s.k. ”information over-load”. 

Varje karta innehåller därför olika grad av generalisering av den kartografiska informationen. 

Detta moment i kartframställningsprocessen innehåller ett stort mått av subjektivitet. Heterogen 

landskapsinformation ska hanteras i homogena kategorier, där ”intressant” information framhävs, medan 

annan måste uteslutas. Det är härvid möjligt att medvetet manipulera informationen i kartan i enlighet 

med karteringens avsikter. Målet med generaliseringen är att skapa en användbar bild av verkligheten, 

vilken samtidigt dock bara är en av flera möjliga världsbilder. 

Vid sidan om valet av skala och projektion, måste kartframställaren ta ställning till vilket område, vilken 

tidpunkt och framför allt vad för innehåll som skall karteras. Eftersom det är långt ifrån allt i landskapet 

som är relevant eller ens möjligt att kartera, måste ett urval göras, beroende av kartskala, syftet med 

karteringen och tillgången på information. 

Behovet av generalisering ökar med minskande 

kartskala. Om kartan ska behålla sin grafiska tydlighet 

och innehållsmässiga precision måste, som 

en konsekvens av skalförminskningen, alltför 

komplex kartinformationen reduceras. Denna 

transformering görs med hjälp av ett antal simultana 

operationer såsom urval, klassificering, förenkling, 

överdrift och symbolisering av objekt. 

Bild 14: Exempel på generaliseringar. Buttenfield/McMaster 1991. 


3. FRÅN KARTA TILL BILD AV VERKLIGHETEN 

Att använda kartor 

Kartanvändarens verklighet 

Med kartanvändning menas den process då den fysiska kartan transkriberas tillbaka till en bild av den 

verklighet kartan gestaltar. Kartan innehåller bara en bråkdel, om än väl avvägd, av den ursprungliga 

landskapsinformationen, och måste utsättas för en subjektiv tolkningsprocess för att ”förlorad” 

information ska kunna rekonstrueras. 

Tolkningsprocessen kan grovt delas in i tre huvudaktiviteter, läsning, analys och tolkning av 

kartinformation, moment som i praktiken motsvarar kartanvändarens ambitionsnivå. 33 I första momentet 

utläses den information som kartframställaren direkt avsåg att förmedla, t.ex. byggnadslägen eller 

fastighetsgränser, medan kartanalysen innebär ett steg vidare genom att även indirekt eller sekundär 

information om t.ex. byggnadsformer eller rumsliga mönster plockas ut. Tillsammans ger dessa moment 

kartanvändaren en föreställning om kartans verklighet, såsom den beskrivs i kartan. 

Genom att sedan tolka kartinformationen utifrån djupare kunskaper om kartans samtid, syfte och 

förutsättningar, kan en mer komplett bild av den bakomliggande verkligheten formuleras, och försök till 

förklaring av den strukturella karaktären i kartans mönster göras. 

Men vid historiska kartstudier räcker det inte med att tolka den enskilda kartan, utan denna måste 

ställas i relation till andra tidsbilder för att säga något om själva förändringsprocessen. De svårigheter 

som uppstår vid den här typen av direkta jämförelser av historiska kartor mot varandra är av både rent 

geometrisk och av innehållslig karaktär. Dels innehåller kartorna dragningar och förskjutningar som gör 

det svårt att lägga dem ovanpå varandra. Dels varierar urval och redovisning av landskapsinformation 

som gör innehållet svårjämförbart. 

För att kartorna ska bli jämförbara tillkommer därför två moment i kartanvändningen, dels korrigering 

av de geometriska felaktigheterna i kartan, dels översättning av kartans ”språk” för att frilägga själva 

budskapet, dvs. modellering av kartinformationen. Först därefter kan kartorna fullt ut jämföras och 

informationen om landskapets förändringsprocesser tolkas. Ju bättre förkunskaper kartanvändaren har 

om den karterade verkligheten, kartografens bakgrund och kartans förutsättningar, desto bättre 

möjligheter att bearbeta, analysera och tolka kartans budskap. 

Kartanvändningens syfte. 

Beslutet att upprätta en karta föranleds av ett visst informationsbehov och en idé om vad den är tänkt att 

användas till. När en karta får förnyad användning såsom historisk karta är det uppenbart att den nya 

användningens syfte inte sammanfaller med karteringens ursprungliga syfte. Eftersom den historiska 

kartan visar ett svunnet landskap, blir kartläsningen mer komplicerad än om den gestaltade verkligheten 

33 Denna indelning hämtad från Muehrcke 1978, s.7ff. 


fortfarande hade funnits kvar som referens. Kartanvändaren saknar därmed personliga referensramar 

till, och kanske också kunskaper om, den verklighet som framträder på kartan. Kartans symbolspråk, 

som bygger på en kulturgemensam kod, är inte hellre längre en självklarhet. 

Men även när en dagsaktuell karta används för historiska kartjämförelser, är det inte säkert eller ens 

troligt, att kartans syfte sammanfaller med det egna. Kommunala storskaliga stadskartor t.ex. 

produceras primärt för att tjäna som planunderlag. En grå industritomt på kartan kan därför mycket väl 

vara en grön gräsmatta i verkligheten, eftersom informationen att tomten rent administrativt ingår i ett 

industriområde är viktigare än hur den faktiskt ser ut eller används. Vidare är kvartersredovisningen på 

stadsplanekartorna prioriterad framför de enskilda byggnadernas utformning osv. 

Varje kartas primära syfte måste därför jämföras med den egna användningens syften, eftersom den 

åsyftade informationen med nödvändighet prioriterats på bekostnad av noggrannheten i den sekundära 

informationen. Detta innebär också att olika informationsskikt i samma karta innehåller olika grader av 

tillförlitlighet i framställningen. Om det primära syftet t.ex. har varit att redovisa var fastighetsgränserna 

går, kan man räkna med att dessa är mer noggrant återgivna till läge, riktning och form än t.ex. 

byggnaderna. 

Kartfångst 

Karttyper 

Bland de tusentals kartor som finns över Lundby, kan man göra ett antal distinktioner. För det första 

skiljer sig materialet åt i fråga om skala och graden av överskådlighet. De småskaliga eller geometriska 

kartorna rör sig från skala 1:10 000 och uppåt. På denna nivå beskriver kartorna landskapets 

grundläggande strukturer, såsom höjder, vattendrag, vägar och övergripande markanvändning. 

Bebyggelsen beskrivs med enskilda hussymboler eller som sammanhängande bebyggelseområde. 

På de storskaliga eller geometriska kartorna redovisas markanvändning och bebyggelse mer detaljerat. I 

4 000-dels skalan, som är vanlig både i skiftesmaterial och stadsplanekartor, beskrivs byggnader och 

andra företeelser som linje- eller ytobjekt med en med en verklighetstrogen form och utbredning. 

För det andra måste man skilja på kartor, som redovisar de faktiska förhållandena på marken, och 

planer som beskriver de förändringar man tänkt sig. På många kartor är dock denna information 

sammanblandad, ibland så till den grad att samma beteckning använts för t.ex. faktisk och planerad 

tomtindelning. 

Kartmaterialet kan för det tredje indelas i generella perioder eller ”kartgenerationer”, som skiljer 

kartorna åt med avseende på i vilket syfte de producerats, vilka generaliseringar som gjorts och i fråga 

om kartografens uppdrag. Dessa kartgenerationer kan grovt sammanföras i lantmäteriförrättningar å ena 

sidan och stadskarteringar å den andra, eftersom dessa skiljer sig på väsentliga punkter. 


Bild 15: I stadsplaner kan en del viktig information finnas, dels i den bakomliggande kartbilden, dels i själva planbilden, som ställd i 

relation till den faktiska bebyggelseutvecklingen kan ge intressanta infallsvinklar. Rönnbäck 1904 samt Lilienberg 1911, Byggnadsnämndens 

arkiv, Göteborgs stadsbyggnadkontor. 

Till lantmäteriförrättningarna hör bl.a. den geometriska avmätningen 1722, laga skifteskartan 1827-36, 

det sena 1800-talets tomtregleringar och de ekonomiska och topografiska kartorna. Till stadskartorna 

kan föras VA-verkets kartverk från ca 1910, stadens kartverk, 1923, med den kompletterande 

kartbladsutgivningen t.o.m. 1970-talet, dagens digitala baskartor och de mängder av avstycknings- och 

tomtkartor i 1:400 som finns över enskilda fastigheter. 

Arkivering och tillgänglighet 

När kartan tjänat sitt ursprungliga syfte har den arkiverats för att man vid behov ska kunna gå tillbaka till 

den. Kartan innehåller ofta juridiskt bindande information om t.ex. fastighetsgränser eller 

planbestämmelser, som kan vara gällande långt efter kartans fastställelse. Den främsta orsaken till att de 

historiska kartorna är så välbevarade är de förordningar om arkivbildning, som redan 1633 föreskrev 

lantmätarna att skicka in kartor och beskrivningar till generallantmäterikontoret i Stockholm. 34 

De viktigaste arkiven där relevant stadshistoriskt kartmaterial finns är, med utgångspunkt från Lundby: 

• Lantmäteriverkets forskningsarkiv i Gävle. Här finns större delen av Sveriges historiska 

lantmäterimaterial samlat. Det finns en hel del originalkartor, men flertalet kartor är renovationer, dvs. av 

lantmätaren renritade kopior av kartorna jämte beskrivningar. 

• Länsstyrelsens lantmäterienhet. Ca 1700 förordnades bildandet av regionala lantmäterikontor dit 

lantmätarnas fältkartor i original och fullständiga skiftesprotokollen inlämnades in. I Göteborg har 

förvaltningen av allt arkiverat kartmaterial från samtliga inkorporerade socknar överlåtits på kommunens 

arkiv. Grovt indelat finns 1900-talsmaterialet på Stadsbyggnadskontoret medan det äldre ligger på 

Göteborgs stadsarkiv, men denna gräns är långt ifrån skarp. 

• Byggnadsnämndens arkiv på stadsbyggnadskontoret. Här finns framför allt hela 1900-talets 

kommunala kartproduktion arkiverad; stadens kartbladsutgivning, översiktskartor, detaljplaner, 

registerkartor, turistkartor, översiktsplaner osv. Dessutom finns lantmäterimaterial från sekelskiftet, t.ex. 

Rönnbäcks uppmätningar av vassen, men också konceptkartan från laga skiftet 1930. 

• Göteborgs stadsarkiv. Alla äldre lantmäterikartor, i första hand originalkoncepten jämte förrättningsakter, 

finns samlade här, men också kartmaterial från bolagiserade verk t.ex. VA-verket. 

34 Sporrong 1990, s.136. Örback 1997, s.4. 


• Göteborgs universitetsbibliotek. Här finns huvudsakligen pliktexemplar av t.ex. tryckta turistkartor, 

men också en del originalkartor av intresse. 

• Andra lokala och statliga arkiv, t.ex. Lundby hembygdsförenings arkiv, Göteborgs stadsmuseums 

arkiv, Landsarkivet, Kungliga biblioteket och Riksarkivet. 

Generellt sätt är tillgängligheten till arkiverade kartor god såtillvida att man kan titta på dem, liksom 

beställa någon form av pappersreproduktion av enskilda kartor. Reglerna för vad som tillåts av 

traditionell bearbetning i form av kalkering och fotostatkopiering skiljer sig från arkiv till arkiv. På 

Göteborgs stadsarkiv går det t.ex bra att fotostatkopiera men däremot inte kalkera, medan man på 

Lantmäteriverket resonerar tvärtom. 

Tillgången på digitaliserat kartmaterial är däremot hårt begränsat i de flesta lokala arkiv. Att få loss 

kartor för scanning är närmast omöjligt, eftersom de i princip inte får lämna arkivet, samtidigt som rutiner 

ännu inte byggts upp för vare sig högupplöst avfotografering eller scanning. När det gäller aktuella 

stadsplanekartor, finns dessa redan i digital form i kommunernas databaser. Dessa är ofta ännu mer 

svårtillgängliga, men undantag finns. Ett samarbete mellan Chalmers och Göteborgs kommun, ger t.ex. 

full tillgång till kommunens kartdatabas för forskningsändamål. 

Bild 16: Försök att analysera papperskrympning digitalt (PhotoShop). Utgångspunkten är två ursprungligen identiska kopior av en 

Eksjökarta 1877. Den i det analoga materialet uppenbara krympningen visade sig vara svår att illustrera på skärmen, eftersom 

olika variabler vid fotoscanningen gör det svårt att fixera den ursprungliga storleken. 


Papperskrympning och slitage 

Den enskilda mest påfallande förändring av kartans geometri som sker vid arkivering är papperskartans 

oavsiktliga krympning. Alla underlagsmaterial är benägna att röra sig när förvaringsklimatet skiftar, men 

kartpapprets krympningsbenägenhet i den torra arkivluften är väldokumenterad. 35 Papprets dimensioner 

kan tvärs fiberriktningen minska så mycket som ett par procent. 

Arkivkartorna har genom åren också utsatts för stort slitage pga. den flitiga användningen. Värst är det 

nog på de regionala lantmäterikontoren där kartorna varit lättillgängliga och skyddsrutinerna varierat. 

T.ex. är det original av 1722 års geometriska avmätning av Lundby socken som idag finns på 

Göteborgs stadsarkiv, så hårt slitet att det trots restaurering i vissa delar är helt oläsligt. Även ljuset i en 

xeroxkopiator tär på såväl kartans papper som färger. 

För att rädda kartmaterialet från det allt intensivare slitaget och samtidigt möta behovet av förbättrad 

tillgänglighet, jobbar man på Lantmäteriverket i Gävle med att hitta hållbara alternativ till 

originalhanteringen, bl.a. att i samarbete med Riksantikvarieämbetet försöka hitta en godtagbar 

kvalitetsstandard för systematisk kartscanning i stor skala. Man kan på Lantmäteriverket redan idag 

beställa fotoreproduktioner av enskilda kartor i form av negativ eller stordia av mycket hög kvalitet som 

lämpar sig väl för scanning. 

Överföring till digitalt format 

Hanteringen av kartor i digitalt format har, vid sidan om ökad tillgänglighet och minskat slitage på de 

arkiverade kartorna, den fördelen att de kan zoomas upp till en upplösning med bättre läsbarhet än 

pappersoriginalet! Dessutom är det när kartan väl är scannad, lättare att kopiera, bearbeta och skicka 

en datafil än en analog karta. 

Digitaliseringen kan genomförs manuellt genom direktvektorisering, eller automatiskt i form av 

rasterscanning, beroende på hur stor del av kartans information man vill få med. Vill man ha med 

kartbildens hela informationsinnehåll obearbetat måste kartan scannas. Vektorisering kan sedan göras i 

bearbetningsfasen med utgångspunkt från det urval av information som då formuleras. 

Vid scanningen registreras papperets svärtning eller eventuella färger i ett tätt raster, som beroende på 

upplösning, färginnehåll och kartans storlek skapar relativt stora datafiler. En svart-vit bild som kräver 

utrymme på en bit per pixel, s.k. 1-bitsdata, tar förstås mindre plats än en 256 färgers bild där varje 

pixel kräver ett utrymme på 8 bitar. På samma sätt åstadkommer ett större raster eller mindre storlek på 

pixlarna en ökning av utrymmesbehovet. 

Scanningsmetoder 

De metoder som finns att tillgå för scanning av kartor är någon form av flatbädds- eller trumscanning där 

originalet fixeras i scannern och avläses med en optiskelektronisk sensor, eller fotoscanning där kartan 

registreras via linsen på en digital kamera. 

Fixeringen av kartoriginalet i flatbädds- eller trumskannern har den fördelen att avståndet mellan kartan 

och sensorn är konstant och vinkelrätt, något som minimerar felvariablerna och ger en maximal kvalitet. 

Det största problemet med dessa metoder är istället tillgången på tillräckligt stora scannrar som klarar 

35 Möller 1954, s.19. Petterson 1944, s.304f. 


de stora kartoriginal det oftast är frågan om. Eftersom scannrarnas konstruktion inte tillåter det, är det 

inte möjligt att scanna kartbilden i delar utan att förstöra originalet. Låsningen av originalet med tryck 

från en glasskiva passar historiska kartor dåligt, eftersom dessa ofta är vikta, inbundna eller 

överhuvudtaget ömtåliga. 

Fotoscanning ger större friheter och ställer inte samma krav på ett strömlinjeformat kartmaterial. I 

gengäld ger den fler osäkerhetsvariabler, såsom objektivvridning, vinkelfel (mellan kartobjekt och 

avbildning), avståndsvariationer osv, vilket gör det svårare att utföra och rekonstruera scanningen efter 

ett enhetligt mönster. 

Scanningsproblematik 

Att scanna kartor är visserligen en relativt snabb och smidig digitaliseringsmetod, men också förenad 

med vissa svårigheter av teknisk art som påverkar den digitaliserade kartans geometriska kvalitet. Till 

den övergripande problematiken hör bristen på kvalitetsnormer för kartscanning och scanningsrutiner i 

de enskilda arkiven, vilket redan nämnts. Ett annat tekniskt problem är tillgången på tillräckligt stora 

scannrar, vilket gör att man för framför allt historiskt material måste välja alternativet fotoscanning. 

Kartornas allmänna kondition begränsar också möjligheterna att använda ”fixerande” scanningsmetoder. 

Fotoscanning möjliggör visserligen digital avbildning av stora, ojämna eller ömtåliga original, men innebär 

egentligen bara att samma begränsningar överförs till den digitala bilden. Noggrannheten i resultatet kan 

inte bli högre än vad förlagan tillåter. En vikt, inbunden eller bucklig karta, behåller motsvarande 

ojämnheter i form av osystematiska fel i den digitala kartbilden. Olägenheten med stora kartor kvarstår i 

och med att de för att erhålla tillräckligt hög upplösning måste fotograferas i delar och sedan fogas 

samman. 

En annan geometrisk felkälla vid fotoscanning är det faktum att bilden projiceras genom ett objektiv 

vilket skapar små, men vid skarvning synliga vridningar i den digitala kartans ytterkanter. Dessa 

systematiska vridningar är dock möjliga att rätta till med punkttransformering i samband med 

efterbearbetningen av bilden. 

Bearbetning av kartans geometri 

Rektifiering 

För att kunna göra detaljerade jämförelser mellan olika kartor, måste kartorna läggas rätt och korrigeras 

i förhållande till varandra med avseende på de systematiska och osystematiska fel som uppstått under 

resans gång. Avsikten med rektifiering är att i möjligaste mån eliminera de geometriska skillnaderna i 

bilderna så att kartorna innehållsmässigt blir maximalt jämförbara. Dessutom behöver kartbilderna 

koordinatsättas för att relatera till den verklighet de representerar. 

Rektifiering utförs traditionellt genom att flytta runt en excerpt av den historiska kartan på en 

underliggande modern karta, och att jämföra dessa med avseende på över tiden kända former, i en 

visuell tolkningsprocess. På ett genomskinligt kartöverlägg ritas den tolkade historiska bilden in ”rätt” i 

förhållande till dagens verklighet. Vid traditionell framställning av historiska kartöverlägg rättas alltså 

kartans geometri till samtidigt som innehållet tolkas. 


Vid datorstödd rektifieringen tänjs istället själva den historiska kartbilden så att den, pixel för pixel 

stämmer med den moderna kartbilden. Rektifieringen sker alltså inte på ett överlägg, utan direkt på den 

historiska kartan vilken därigenom förändras. Fördelen är att den rektifierade kartbilden ger en 

innehållsligt mer komplett, dvs. oklassificerad, information än kartöverlägget. Men samtidigt blir 

geometrin i originalkartan permanent förändrad, något som ställer höga krav på rektifieringens kvalitet 

för att kartan ska behålla sitt källvärde. 

All rektifiering kräver kunskaper om de historiska kartornas informationsinnehåll, och om de 

geometriska felens ursprung och proportionalitet i den enskilda kartan. Det förstnämnda för att kunna 

skilja på geometriska och innehållsmässiga fel i kartbilden, det senare för att kunna avgöra vilka metoder 

eller parametrar som är mest lämpade för respektive feltyp. 

Bildbehandlingsmetoder 

Det finns olika, delvis kompletterande, digitala metoder att rektifiera kartor. Vilken metod man väljer 

hänger samman med kartmaterialets karaktär och felbild å ena sidan och vad det ska användas till å den 

andra. Val av rektifieringsmetod bör därför föregås dels av en analys av de enskilda kartornas felbild, 

dels av en kravspecifikation kopplat till projektets tillämpningsmål, där krav på noggrannhet, upplösning, 

kontrollbehov, mätbarhet osv. preciseras. 

Två huvudtyper av digitala rektifieringsmetoder kan urskiljas. Den ena, som omfattar warping- och 

mosaikteknikerna, bygger på visuell behandling av kartorna som överlagrade bilder där varje del av 

bilden bearbetas individuellt, med utgångspunkt från identifiering av olika landskapsformer i kartorna. 36 

Dessa bildbehandlingsmetoder ligger nära det analoga förfaringssättet och ger samma flexibilitet och 

kontroll i rektifieringsprocessen, men är i gengäld tidskrävande och ger inget felvärde, RMS Error, 37 för 

transformationen. 

Mosaiktekniken innebär att olika delar av bilden lägesjusteras i sin helhet gentemot jämförelsekartan. De 

förändringar av bilden som görs hamnar således mellan kartavsnitten, vilka därmed förblir oförvanskade. 

Metoden passar kartor där överensstämmelsen är stor inom delområdena, men där dessa är förskjutna i 

förhållande till varandra, t ex 1700-talskartor där detaljinmätningen är god men vinkelfelen vid stora 

avstånd är påtagliga. 

Warping innebär att ett fixerat hjälprutnät läggs över rasterbilden. Genom att dra i rutnätet kan bilden 

tänjas i stort sett hur som helst. Bilden är, liksom vid mosaiktekniken, 38 genomsiktlig och överlagrad 

jämförelsekartan. Denna teknik ger maximal frihet att förändra geometrin i den överlagrade kartan så att 

den i varje del stämmer med den underliggande referenskartan, och passar i stort sett alla slags kartor. 

Punkttransformering 

Den andra huvudtypen, punkttransformering, bygger på behandling av kartbilden som helhet, med 

utgångspunkt från generella matematiska transformationer av identifierade koordinater. Denna högre 

grad av ”automatik” innebär att transformationen fördelas över hela bilden och att kontrollen över de 

36 Wästfelt m.fl. i Riksantikvarieämbetet 1996, del 3:7 ff, Rentzhog/Wästfelt 1995, bil 1:11ff. 

37 RMS (Root Mean Square) är ett mått på hur mycket varje ID-punkt i originalkartan skiljer sig från motsvarande läge i den 

rektifierade bilden. 

38 vid användning av Alias Eclipse 


enskilda delarna i kartan minskar, varför metoden är mest lämpad för korrigering av systematiska kartfel 

som är jämnt fördelade över bilden. 

Punkttransformering är egentligen en metod för att transformera en kartas projektionssystem. Vid denna 

s.k. registrering, anpassas den ena bildens rasterstruktur i sin helhet till den andra bildens. Om kartans 

projektion är känd kan transformationen ske automatiskt genom att önskad projektion anges. Är det 

istället fråga om t.ex. en äldre karta utan känd projektion, transformeras denna genom att kända punkter 

identifieras mot en karta med känd projektion. Kartans koordinatsystem är därvid inte nödvändigtvis 

inblandad. 

Poängen i detta sammanhang är att dessa registreringsverktyg också kan användas för att korrigera 

andra symmetriska fel i bilden. Med utgångspunkt från de kontrollpunkter (GCP) som identifieras mot 

en intilliggande referenskarta med godtagbar geometri, räknar programmet ut hur det nya rastret ska se 

ut med hjälp av en angiven transformationsmodell. Eftersom pixlarna i det nya rastret inte stämmer med 

originalrastrets pixlar, måste dessa omfördelas och bilden ”ritas” om. ”Resampling” kallas den process 

då det nya rastrets pixelvärden extrapoleras ur ursprungspixlarnas värden. 

Bild 17: Resampling (eg. fördelning). 1: Originalkarta med kontrollpunkter. 2: Referenskarta med motsvarande kontrollpunkter. 

3: För att jämföra de två rasterbilderna, läggs originalkartan över referenskartan (åtminstone teoretiskt sett), så att bådas kontrollpunkter 

sammanfaller. 4: Med hjälp av vald resampling-metod anpassas originalkartans pixelvärden till referenskartans. En ny 

rekrifierad karta har skapats. Erdas International 1997. 

De geometriska beräkningsmodeller som ligger till grund för beräkningarna är exponentialfunktioner, där 

exponenten anger transformationsgraden. Med hjälp av en 1:a gradens eller linjär transformation kan 

man korrigera lokalisering, skala, vridning och rotation linjärt i x- och/eller y-led. Detta är användbart 

för att konvertera en projektion till en annan, korrigera dragningar och vridningar i en karta och 

överhuvudtaget för rektifiering av små bildytor. 

Med hjälp av olika grader av ickelinjära transformationer, s.k. rubber sheeting, kan ickelinjära kartfel 

orsakade av t.ex. kameraobjektivets vridningar åtgärdas. Ju större deformation i bilden desto högre 

transformationsgrad kan man ta till, men detta kräver samtidigt att fler kända punkter identifieras vilket 

gör beräkningarna avsevärt mycket tyngre. Risken är också att en alltför kraftfull transformation av 

bilden skapar oönskade deformationer av kartan i övrigt, t.ex. rundade byggnadskroppar, och frågan är 

hur långt driven perfektion som egentligen är möjlig eller ens nödvändig. 

Punkttransformering är ett snabbt och effektivt sätt att korrigera systematiska fel i kartbilden. Metoden 

har också den fördelen att man erhåller ett felvärde för transformationen, så att man snabbt kan bilda sig 

en uppfattning om hur stora felen är i varje enskild kontrollpunkt och i kartan som helhet. 


Bild 18: Effekter av linjära respektive icke-linjära transformationer. Erdas International 1997. 

En nackdel är att fördelningen av den rektifierade kartans pixlar sker helt frikopplat från dess 

bildinnehåll. Felen sprids ut jämnt över hela bilden varför kontrollen över vad som händer i kartans 

enskilda delar brister. Detta skapar bland annat inpassningsproblem när en beskuren eller 

kartbladsindelad karta ska fogas samman. Till nackdelarna hör också den matematiska framtoningen 

som förmedlar bilden att en nollprecision överhuvudtaget är möjlig att uppnå. 

Geokodning 

Rektifiering omfattar vid sidan om geometrisk korrigering av bildens rasterstruktur, också rätt 

inplacering av kartan i ett känt koordinatsystem, vilket gör kartan mer generellt användbar för t.ex. GISändamål. 

Geokodning 39 kallas den process då bilddata tilldelas kartkoordinater, och innebär tekniskt 

sett bara en förändring av kartans koordinatinformation i bildfilen och ingen förändring av bildens 

raster. 40 Vid efterbearbetning av en rektifierad bild i t.ex. ett bildbehandlingsprogram, försvinner 

visserligen denna information men är relativt enkel att återskapa. 

I de bildbehandlingsprogram som kan användas för rektifiering sker ingen automatisk geokodning, utan 

denna måste läggas till i efterhand. Vid punkttransformering geokodas kartan i och med 

transformeringen av projektionssystemet. Om man däremot enbart korrigerar en kartas rasterstruktur 

med hjälp av punkttransformeringsverktyget, geokodas denna om referenskartan redan ligger i ett känt 

koordinatsystem. 

Rektifieringsproblematik 

De digitala rektifieringsmetoderna innebär stora fördelar jämfört med de traditionella, genom de 

möjligheter de ger till kraftfull och effektiv bearbetning av kartans geometri utan att själva kartinnehållet 

behöver tolkas och förändras samtidigt. Nackdelen med denna effektivitet är att rektifieringen lätt kan 

drivas för långt, så att andra, icke-rektifierbara skillnader i kartan överkompenseras och nya 

geometriska felaktigheter uppstår. 

39 eng: ”georeferencing” 

40 Den koordinatinformation som behövs för att geografiskt koda kartan, är kopplad till bildens övre vänstra pixel, och består av en 

enkel angivelse av x- respektive y-koordinater för pixelns mittpunkt, samt en uppgift om dess storlek i x - resp. y-led. 


Denna uppenbara risk får till följd att den rektifierade kartans källvärde kan ifrågasättas. Rektifieringsproblematiken 

handlar därför mycket om att hitta en balans mellan å ena sidan de krav på 

geometrisk noggrannhet den aktuella tillämpningen ställer på kartmaterialet, och de kvalitetskrav som 

formuleras för den färdigbearbetade kartan å den andra. 

Den övre gränsen för vilken noggrannheten som är möjlig att uppnå i den rektifierade kartan, hänger 

samman med tillämpningsskalan, val av rektifieringsmetod, ingångskartans felbild och inte minst 

noggrannheten i den referenskarta man väljer att rektifiera emot. En central frågan i det här 

sammanhanget är hur man egentligen ska definiera referenskartans geometriska noggrannhet. 

Frågan om vilken referenskarta som ska väljas, försvåras vid historiska kartstudier, av långa tidsserier 

då den karterade verkligheten i den äldsta kartan så genomgripande förändrats att den omöjligen går att 

rektifiera mot den modernaste. Den beprövade modellen i det fallet är att hitta bra ”översättningskartor” 

och via dem rektifiera stegvis bakåt i tiden, med den risken är att de geometriska avvikelserna förstärks 

i varje rektifieringssteg. 

Valet av rektifieringsmetod kompliceras av att de enskilda felen i kartorna oftast är så sammanvävda att 

de kan vara svåra att entydigt identifiera. Med hjälp av fördjupade kunskaper om olika feltypers 

karaktär och proportionalitet, skulle det vara möjligt att rätta till dem ”baklänges”. 

Bearbetning av kartinformation 

Kartinformation 

Målet med rektifiering av historiska kartor är att åstadkomma en så hög geometrisk överensstämmelse 

mellan kartorna att kartinformationen blir maximalt tillgänglig. Men för att den heterogena informationen i 

olika kartor ska bli jämförbar, måste också de innehållsmässiga felkällorna som uppstått i kartorna 

spåras och informationen klassificeras i homogena och jämförbara kategorier. 

Vid framställningen av kartan gjordes en gång ett antal generaliseringar i relation till den verklighet som 

skulle sammanfattas i kartan, vilket innebär att varje karta eller kartgeneration skiljer sig från varandra. 

Det faktum att generaliseringen kräver att en viss typ av landskapsinformation prioriteras framför annan, 

i förhållande till kartans primära syfte, mindre viktig information, innebär att olika informationsskikt i 

samma karta innehåller olika grader av tillförlitlighet i framställningen. 

Eftersom den kartspecifika informationen just är unik för den enskilda kartan, går den inte att 

generalisera, men kan ändå ha ett högt informationsvärde i det enskilda fallet. Den information som 

återkommer i samtliga eller hela generationer av kartor är däremot möjlig att definiera i generellt 

jämförbara termer. 

De generella företeelser som förekommer i olika former på i stort sett samtliga kartor är 

• Topografi och hydrografi (höjder, kanaler, sjöar..) 

• Markanvändning (åkermark, utmark, industrimark, tomtmark…) 

• Administrativ och ägorättslig indelning (fastighet, samfällighet, socken, kommun…) 

• Bebyggelse (byggnad, byggnadsdel) 


• Infrastruktur (vägar, el, VA…) 

Klassificering 

Genom att bearbeta och klassificera den information som varje karta visar, med utgångspunkt från 

tillämpningens syfte, kan man skapa en modell, en s.k. verksamhets- eller begreppsmodell, som visar 

hur skillnader i olika kartors informationsredovisning ska hanteras. Modellering innebär att 

kartanvändaren formulerar vilka företeelser på kartan som är av intresse för tillämpningen, vilka 

egenskaper som kan knytas till objektet, och hur objekten relaterar till varandra. 

Bild 19: Exempel på en begreppsmodell. Här preciseras och struktureras den information som ska ingå i GIS:et 


I begreppsmodellen finns också möjlighet att formulera hur den generationsbundna informationen i 

kartorna förhåller sig till helheten, något som är särskilt användbart när kartmaterialet spänner från 

jordbrukssamhällets till industrisamhällets kartor, dvs där kartornas begrepp varierar betydligt. 

Till varje kartobjekt kan man i nästa steg koppla en geografisk identitet i form av en koordinatangivelse, 

och egenskaper som för ett byggnadsobjekt kan vara namn, byggnadsår, byggnadstyp, 

konstruktionsmaterial, adress, funktion, fastighetstillhörighet osv. 

Vid klassificering och modellering av informationen, måste man alltså ha klart för sig både vilken slags 

information som finns representerad i kartmaterialet, och vilken information som den egna tillämpningen 

syftar till att plocka fram. 

Tolkning 

De bilder av verkligheten kartograferna en gång sammanfattade ska vid kartanvändningen transkriberas 

tillbaka till en fördjupad bild av den fysiska verkligheten bakom kartan. Målet med rektifiering och 

klassificering är att åstadkomma en så hög överensstämmelse mellan kartorna så att kartinformationen 

fullt ut kan tolkas och jämföras. 

Som utgångspunkt för tolkning av kulturlandskapets förändringar kan man använda metoden med 

historiska kartöverlägg, vilken innebär att en generaliserad avbildning av t.ex. markanvändning eller 

bebyggelse i den historiska kartan, läggs ovanpå och jämförs med motsvarande moderna karta. 

I ett historiskt GIS kan man lägga flera bearbetade kartskikt ovanpå varandra, koppla relevant 

information från andra källor till varje objekt på kartan, och på så sätt friare kombinera och analysera 

informationen i kartorna. 

Eftersom det är kartanvändaren som definierar och klassificerar objekten som sen analyseras, är den 

bild som framträder av landskapets förändringar, en av flera möjliga bilder. Precis som det verkliga 

landskapets informationsflöde vid kartframställningen filtrerades av kartografen, filtreras 

kartinformationen vid kartanvändningen i ytterligare ett steg via, i detta fall, kartanvändarens syften och 

förkunskaper. Vid historiska kartstudier sammanfaller som regel inte heller kartans förnyade användning 

med den ursprungliga kartanvändningen. 

Ju större det kulturella avståndet är mellan den egna verkligheten och kartans, desto mer krävande blir 

tolkningsprocessen, eftersom det ursprungliga symbolspråket inte längre är lika självklart och 

kunskaperna om den bakomliggande verkligheten brister. Kartan används inte längre för att visualisera 

den egna världsbilden utan för att begripa sig på en främmande sådan. Samtidigt ligger ju själva poängen 

där; att skaffa sig kunskaper om ett svunnet bebyggelselandskap och ställa det i relation till det egna. 


Bild 20: Genom att kombinera information från olika kartor, kan man t.ex. studera hur bebyggelsen förändrats över tiden i relation 

till planverktygen. 1: 1904 års bebyggelse följer den äldre tomtindelningen. 2: 1919 fastställs en stadsplan för området som i stort 

sett tar hänsyn till den befintliga bebyggelsen, men skär den äldre kvartersindelningen i enlighet med nya stadsplaneideal. 3: Dagens 

bebyggelse (1990) följer fortfarande planen från 1919. 4: Om man inverterar bilden framträder vägnätets paralella 

förändring. 


4. SLUTDISKUSSION 

Sammandrag 

Historiska kartor 

En historisk karta väcker vid en första läsning stor nyfikenhet om det historiska landskap som den 

avbildar. Den förmedlar komplex visuell information om de företeelser som avbildas i kartan. Dock är 

kartan ingen exakt avbildning av den samtida verkligheten, utan en abstraktion som kanske döljer mer 

än den visar. 41 

För att kunna genomföra en mer systematisk tolkning av bebyggelselandskapets förändringar över tid, 

och i relation till utvecklingen på andra platser, krävs jämförande analyser med hjälp av 

överläggsmetoder där kartorna passas in ovanpå varandra och informationen friläggs. 

Om kartorna ska bli jämförbara måste skillnader i dess geometriska och innehållsliga form bearbetas, så 

att de verkliga förändringarna i kartornas landskap kan tolkas. Vad som intresserar oss är inte själva 

den ”språkliga” skillnaden i kartorna, utan den information de förmedlar om de meningsbärande 

fenomenen i det samtida landskapet och sambanden mellan dem. 

Felkällor 

Skillnader och felaktigheter i kartorna kan inte rättas till utan kunskap om vari de består. Kartans felbild 

är sammansatt av en rad olika ”delfel”, vilka uppstått under framställning, förvaring och reproduktion av 

kartan. Felbilden kan skilja sig mellan kartgenerationer, mellan enskilda kartor och oftast också mellan 

olika informationsskikt i den enskilda kartan. 

För att i möjligaste mån kunna rätta till felaktigheterna, måste varje kartas enskilda fel identifieras och 

sättas i relation till helheten. Jag har i detta arbete gjort ett första försök att greppa felbildens 

beståndsdelar genom att spalta upp möjliga felkällor i den kartografiska processen. 

De geometriska fel som kan urskiljas är mätfel, projektionsfel och skalfel, som uppstått i samband med 

kartframställningen, papperskrympning i samband med arkiveringen, samt dragningar och 

objektivvridningar i samband med kopiering, avfotografering och scanning. Till de innehållsliga 

skillnaderna hör de urval, klassificeringar och generaliseringar kartografen måste göra för att få plats 

med verklighetens företeelser på kartan. Även val av skala och projektion tillhör de subjektiva 

komponenter som skapar skillnader i informationsförmedlingen. 

I vilken utsträckning man behöver ta hänsyn till felaktigheter i kartorna och vilka krav på noggrannhet 

man ska ställa vid kartbearbetningen, hänger samman med vad kartanvändningen syftar till och hur långt 

man driver tolkningsprocessen. 

41 Se resonemang i: Sven Widmalm. 1990, s.4. 


Kartbearbetning 

Stadslandskapets detaljeringsnivå kräver storskaligare och informationstätare kartor, varför de 

geometriska skillnaderna mellan kartorna blir påtagligare än vid jämförande studier av agrarlandskapets 

kartor. Detta ställer i sin tur höga krav på den rektifierade kartans kvalitet. 

Olika typer av geometriska fel kräver olika rektifieringsmetoder. Punkttransformering är bäst lämpad för 

bearbetning av systematiska fel som uppstått på grund av t.ex. papperskrympning, avfotografering eller 

scanning. Historiska kartor som innehåller fler osystematiska fel måste i högre utsträckning bearbetas 

med andra, mer simultana metoder. 

Det finns dock en övre gräns för vilken noggrannhet som är möjlig att uppnå. Med effektiva datorstödda 

metoder är det lätt att driva rektifieringen för långt, så att nya felaktigheter skapas i bilden. 

Rektifieringsarbetet kräver därför fördjupade kunskaper om felbilden i olika kartor för att höja 

bearbetningskvaliteten, jämte måttliga förväntningar på geometrisk precision. 

Kartanvändning och riktighet 

Den effektiva kartbilden 

Kartan är per definition en modifierad bild av verkligheten. Att vid kartframställningen avbilda jordens 

rundning och terrängens lutning korrekt är i sig en omöjlighet, liksom att generalisera landskapets 

komplexa information ”rätt”. 

På samma sätt är det inte heller vid kartanvändningen möjligt att korrigera kartans geometri perfekt, eller 

att klassificera innehållet i allmängiltiga eller objektiva modeller. Däremot kan geometrin bli tillräckligt 

noggrann och informationsmodellen tillräckligt preciserad för att fungera i den aktuella tillämpningen. 

Det finns på GIS-området en tendens att överdriva kvantifieringsmöjligheterna vid kartanvändningen. 

Varken rektifiering eller klassificering av kartinformation kan fullt ut automatiseras, 

Bild 21: Försök att automatisera kartgeneralisering i samband med uppdatering av grunddata. Överst t.v. uppdaterade storskaliga 

grunddata (GSD-Grunddata 10), överst t.h. original småskaligare karta (GSD Gröna kartan), nederst t.v. Gröna kartan uppdaterad 

av prototypsystemet, och nederst t.h, av kartograf. Davidsson/Harrie/Hellström 1999. 


eftersom den geografiska informationen i slutändan måste bearbetas i relation till syftet och visualiseras 

på ett läsbart sätt. Däremot kan vissa delar av bearbetningen effektiviseras och kvaliteten i det arbetet 

höjas, så att man närmar sig en gräns för maximal jämförbarhet. 

Relativ noggrannhet 

Kvalitetsarbetet handlar därmed inte om att uppnå fullständig precision, utan om att definiera de 

bearbetade kartornas relativa noggrannhet, dvs. hur hög noggrannhet som behövs, i relation till vilken 

noggrannhet som är möjlig att uppnå. Målet måste vara att kartorna ska vara jämförbara, inte perfekta. 

För att höja kvaliteten på rektifieringsarbetet måste därför dels användningens detaljeringsnivå 

preciseras, dels kunskapen om originalkartornas felbild fördjupas ytterligare ett steg. Generella 

kvalitetsnormer för rektifiering behöver definieras, och på samma sätt bör också klassificeringsproblematiken 

kunna analyseras och preciseras kopplat till det specifika tillämpningsområdet, här 

stadens bebyggelsehistoriska utveckling. 42 

Ytterst handlar kartanvändningens kvalitet om att acceptera kartornas relativa riktighet och öppet 

redovisa de subjektiva inslagen. Ett sätt att hantera källproblematiken kan t.ex. vara märkning direkt på 

den rektifierade kartan med uppgifter om hur den är rektifierad, vilken ursprungskarta som använts, när 

och av vem den blivit rektifierad, koordinatsystem, felvärden osv, för att på så sätt precisera 

förutsättningarna för den rektifierade kartans tillkomst. 

Kartan som bild 

Kartografi är ingen kvantitativ vetenskap, utan snarare en slags bildkonst som kräver en rad subjektiva 

ställningstaganden vid informationshanteringen. I kartan visualiseras komplexa geografiska fenomen i 

bildens form, vilket gör den till ett överlägset redskap för att hantera rumslig information. Information om 

de enskilda objekten i kartan är så att säga intressant endast i förhållande till den rumsliga kontexten. 

Själva poängen med att använda en karta, framför en geografisk databas är just visualiseringen av den 

rumsliga informationen i bild. 

Denna kartans kvalitativa dimension framgår tydligt vid skalförminskning, då kartinnehållet måste 

förenklas genom urval, sammanslagning, undanhållning eller symbolisering av kartobjekt. Ett exempel på 

prioriteringar som måste göras för att den kartografiska helheten ska fungera är undanhållning, som 

innebär att två objekt för att fortfarande kunna urskiljas som enskilda objekt, måste flyttas eller 

deformeras, på bekostnad av objektets geometri och position. 

Bild 22: Exempel på generalisering vid skalförminskning. T.v. sammanslagning av ytobjekt, t.h. undanhållning. 

Davidsson/Harrie(Hellström 1999. 

42 Se även Wästfelts kvalitetsdiskussion i Riksantikvarieämbetet 1996, del 3:5. 


Kartan och verkligheten 

Som informationsbärare av kvalitativ landskapsinformation, kan kartor med framgång användas för 

analys och tolkning av bebyggelselandskapets förändringar, och som underlag i geografiska 

informationssystem, vilket ger möjligheter att kombinera och använda informationen på ett nytt och 

värdefullt sätt. Men försöker man driva noggrannhetskraven för långt, hamnar man i en återvändsgränd. 

I jakten på teknisk perfektion riskerar man att skapa nya källmässigt sett besvärligare felaktigheter, 

genom att försöka återskapa något som aldrig funnits. 

Det största problemet med användningen av kartor som informationskälla är inte att det finns 

felaktigheter i dem, utan att vi tror att det inte ska finnas några. Hur gärna vi än skulle vilja det, är och 

kan inte kartan vara en exakt avbildning av verkligheten. Som norm för den bearbetade kartans riktighet 

väljs en referenskarta, utifrån användarens uppfattning av vad som är en riktig karta. Frågan om vad 

som är en riktig karta handlar i slutändan om vilken bild av verkligheten vi föredrar. 

Bild 23: Karta över Tenochtitlan 1521, strax före dess ödeläggelse. På platsen grundades Mexico City. 


REFERENSER 

Ahlberg, N. 1996. Stadens mönster. De historiska kartorna berättar. Diskussionsunderlag. Stencil. Lund. 

Améen, L. 1964. Stadsbebyggelse och domänstruktur. Lund. 

Améen, L. 1981. Stadslandskapets förändringsrisker. Sv. Geografisk Årsbok 1981. 

Améen, L. 1984. Stadsplaner som källa. Bebyggelsehistorisk tidskrift 7: 44-56. 

Borna Ahlkvist, H. & Tollin, C. 1994. Kring Stång. En kulturgeografisk utvärdering byggd på äldre lantmäteriakter och 

historiska kartöverlägg. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar 7. 

Bratt, E. 1958. En krönika om kartor över Sverige. Stockholm. 

Brunfelter, U. 1984. Svensk planlagstiftning i historiskt perspektiv. Rättsliga metoder i markpolitiken. Statens råd för 

byggnadsforskning: R37:1984. 

Buttenfield, B. & McMaster, R. 1991. Map Generalization: Making rules for knowledge representation. Harlow. 

Davidsson, F, Harrie, L & Hellström, AK. 1999. Kartografisk generalisering ur ett produktions - och forskningsperspektiv. 

Kartbladet 1:1999. Kartografiska sällskapet. 

Dorling, D. & Fairbairn, D. 1997. Mapping: Ways of representing the world. Harlow. 

Ehrensvärd, U. 1986. Fortifikations officeren som kartograf. Fortifikationen 350 år 1635-1985. Stockholm. 

Erdas International. 1990 (1997). ERDAS Field Guide. Atlanta. 

Ekman, M. 1989. Geodesins historia i Sverige: en liten översikt. Gävle. 

Ekström.1990. Kommunala kartor. Sveriges Kartor, Sveriges Nationalatlas 1: 84-87. Stockholm. 

Elg, M. 1985. Svenska kartor. Känn ditt land 1. Svenska turistföreningen. Helsingborg. 

Engberg, L.E. 1998. Geodetisk verksamhet. Sveriges kartläggning. Tillägg 1988-1997. Kartografiska sällskapet. Stockholm 

Eriksson, F. 1994. Lundby på Hisingen. Göteborg. 

Forsström, Å & Olsson, R. 1975. Geografisk informationsbehandling. En introduktion i kartografiska och korologiska 

metoder . Göteborg. 

Göteborgs museer. 1982. Lundby. Från bondby till industristadsdel. Göteborg. 

Hall, O. 1996. De storskaliga kartorna. Klassificeringsproblematik. Landskapsprojektet. Riksantikvarieämbetet. Stencil. 

Helmfrid, S. 1959. De geometriska jordeböckerna – ”skattläggningskartor” Ymer: 1959:3. 

Hägerstrand, T. 1994. Människan och landskapet. Kulturlandskapet och bebyggelsen. Sveriges Nationalatlas 5: 6-9. Stockholm. 

Jansson, U. 1993. Ekonomiska kartor 1800-1934. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Jerkbrant, C. & Särnbratt, L. 1992. Kulturhistoriska utvecklingskartor. Vad äldre kartor och flygfoton kan berätta för 

arkitekter och planerare. Byggforskningsrådet R15:1992. 

Josephsson, R. 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början. Internationella 

stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923. 

Kartografiska sällskapet. 1922. Sveriges kartläggning, en översikt. Stockholm 

Keates, J.S. 1982 (1986). Understanding Maps. Harlow. 

Koster, E. 1998. Urban Morphology and computers. Urban Morphology 1998 Vol 2: 1: 3. 


Lantmäteriverket. 1978. Lantmäteriet och kartväsendet i samhällsbyggandet 1928-1978. Gävle. 

Lantmäteriverket. 1994. HMK Digitalisering. Handbok till mätningskungörelsen. Gävle. 

Lantmäteriverket. 1997. HMK Databaser. Handbok till mätningskungörelsen. Gävle. 

Lilienberg, A. 1911. Göteborgs stads nymätning. Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar 1911: 31. 

Lilienberg, A. 1923. Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde. Göteborgs jubileumspublikationer VII. 

Göteborg. 

Linn, B. 1998. Arkitektur som kunskap. Byggforskningsrådet T10:1998. 

Lundby hembygdsförening 1998. Kvillebäcken. Lundby hembygdsförenings skriftserie: 5. 

Lundby kommunalförening. 1937. Lundby kommunalförening 1907-1937. Minnesskrift. Göteborg. 

Malmström, B. & Wellving, A. 1995. Introduktion till GIS. Utvecklingsrådet för landskapsinformation. Gävle. 

Muehrcke, Ph. 1978 (1986). Map Use. Reading, Analysis, Interpretation. Madison, USA. 

Möller, S. 1954. Kartpapperstekniska frågor inom lantmäteriet. Stockholm. 

Nasr, J. 1997. The Overlay and Its Uses: Reconsidering Streets, Lots and Buildings. Paper submitted for the ”Fourth 

International Seminar on Urban Form”, University of Birmingham, UK, 18-21 July 1997. 

Ottosson, L. 1996. Digitalisering av äldre kartmaterial. Stencil. Lantmäteriverket. Stockholm. 

Pauli, U. 1990. Mark blir karta. Kartan som källa till lokalhistorisk och släkthistorisk forskning. Lund. 

Petersson, I. 1990. Geodesi. Sveriges Kartor. Sveriges Nationalatlas 1: 48-53. Stockholm. 

Pettersson, J.E. 1944. Kartering och karteringsmetoder. Föredrag och diskussioner vid Svenska kommunaltekniska 

föreningens stadsbyggnadsvecka III i Stockholm den 20-26 april 1944. Stockholm. 

Prawitz, G. 1948. Tomter och stadsägor. Om fastighetsindelningen i Sveriges städer. Ort 

Rentzhog, S. & Wästfelt, A. 1995. Projektplan för agrarhistorisk uppbyggnad. Landskapsprojektet. Riksantikvarieämbetet. 

Stencil. 

Riksantikvarieämbetet. 1996. Landskapsinventeringen. Handbok. Landskapsprojektet. Riksantikvarieämbetet. Remissupplaga. 

Samuelsson, G. 1995. Lantmäteriet och staden.. Föredrag som hölls vid Stockholms Universitet i anslutning till de 

stadshistoriska dagarna 1995. Stencil. 

Silén, G. 1930. Förortsbildningen kring vissa större svenska städer. Stockholm. 

Sporrong, U. 1990. Lantmäterikartorna som historisk källa. Sveriges Kartor. Sveriges Nationalatlas 1: 136-145 Stockholm. 

Skogsstyrelsen. 1994. Historiska kartor. Underlag för natur- och kulturmiljövård i skogen. Runborg, Dahlén, Nitare, Rosén, 

Wadstein. 1994:5. 

Sporrong, U. 1984. Bebyggelsehistoria genom kartstudier. Bebyggelsehistorisk tidskrift 7: 6-24. 

Sporrong, U. 1995. Landskapsanalysens källor. Svenska landskap.: 34-43. Stockholm. 

Sveriges Nationalatlas. 1990. Sveriges kartor. Temared. Sporrong, U och Wennström, H.F. Stockholm. 

Svenska kommunaltekniska föreningen. 1939. Råd och anvisningar angående stadskartor. 

Sällskapet för utgivandet av lantmäteriets historia. 1928. Svenska Lantmäteriet 1628-1928 I-III. Stockholm. 

Södergren, A. 1910. Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar 1911: 31. 


Tollin, C. 1991. Ättebackar och ödegärden. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Tordeman, B. 1923. Svensk kartografi under det sista halvseklet. Bildreproduktionen i Sverige i början av nittonde århundradet. 

Studier tillägnade Axel Lagreus på 60-årsdagen. Stockholm. 

Törnqvist, G. 1997. Kartan som tidsspegel. Sverige i världen. Sveriges Nationalatlas 10: 6-17. 

Wernstedt, M. 1983. Fastighetsrättens historia. Stockholm. 

Wetterberg, O. 1995. Stadsmiljöns förändringar i planering och forskning. Äldre stadskartors användning i geografiska 

informationssystem. Programskrift. Stadsbyggnad Chalmers Göteborg. 

Widmalm, S. 1990. Mellan kartan och verkligheten. Geodesi och kartläggning 1695-1860. Uppsala. 

Ågren, T. 1944. Mätningsväs endet som kommunal fövaltningsuppgift. Föredrag och diskussioner vid Svenska 

Kommunaltekniska föreningens stadsbyggnadsvecka III i Sthlm den 20-26 april 1944. 

Åhrén, U. 1937. Generalplaneutredning för Lundby. Göteborg. 

Örback, A. 1978. En återblick genom seklerna. Lantmäteriverkets Information 6: 2-5. 

Örback, A. 1984a. Inte bara karta. Ymer 1984: 122-134. 

Örback, A. 1984b. Kartor med råge. Bebyggelsehistorisk tidskrift 7: 25-36. 

Örback, A. 1987. Besök våra fäder - En tidsresa i kartan. Släkt och Hävd 1987. Hft 3-4: 428-454.

STADSHISTORISKA KARTBILDER - arkitektur - Chalmers tekniska ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

STADSHISTORISKA KARTBILDER - arkitektur - Chalmers tekniska ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?