3 - ATL

Skampåle utan vägledning
Något har gått fel när det gäller avverkningar
och miljöhänsyn. Enligt Skogsstyrelsen
blir det bara sämre och sämre.
Men är det verkligen så illa Eller är det som i
historien om ordergivning i det militära:
”När inte kartan och terrängen stämmer överens
då gäller kartan!”
HELT SLUMPVIS och i hemlighet kollar Skogsstyrelsen
avverkningar innan skogen huggs ner.
De återvänder (fortfarande i hemlighet) och
kontrollerar hur det gick med miljöhänsynen efter
avverkningen.
När alla resultat vägs samman finns två alternativ:
Godkänt eller underkänt.
Hela 37 procent får underkänt.
Den enkla, rubrikmässiga, slutsatsen är att över
en tredjedel av skogsägarna inte klarar miljöhänsynen!
Det är lika nyanserat som påståendet att endast
elever med femmor i betyg klarar skolan.
Hygget kan vara helt okej till 95 procent, men
falla på en detalj.
Och frågan är om det över huvud taget är
underkänt i lagens mening.
För att en skogsägare ska dömas måste myndigheten
göra ett föreläggande innan avverkningen
(som kan överklagas i domstol). Det görs nästan
aldrig. Att ingen straffas är inte så farligt. Mer
betänkligt är att ingen vet var lagens gränser går
eftersom den inte prövas i domstol.
Bestraffningen är mer lik den medeltida skampålen.
Att med breda penslar sätta hela skogsbruket
i skamvrån.
DET UTESLUTER förstås inte att något är fel
med miljöhänsynen och att mycket kan bli bättre.
Ett problem är att myndigheten och skogsbruket
gör olika bedömning av vad som är bra miljöhänsyn.
Alla skogsägare som kämpar med certifiering
och gröna planer blir både bedrövade och förvånade
när hänsynen, enligt myndigheten, tvärtom
blir sämre och sämre.
Det är rimligt att tänka sig miljöhänsynen som
en pyramid. I basen finns lagens krav och på
toppen certifiering, som grädde
på moset.
Alla hyggen som klarar
certifieringen bör
också klara lagens krav. Så är det inte nu.
En skiljelinje är att det i myndighetens värld
inte går att skapa nya miljövärden genom högstubbar
och unga träd som får växa i ”evighet”.
Vem som har rätt och vem som har fel är inte
givet. Rimligen krävs ett givande och ett tagande
från alla inblandade för att man ska se skogen
med samma ögon.
OM EN LAG ska fungera måste den vara
begriplig. Dels för att veta var gränsen går. Dels
för att kunna rätta till det som blivit fel.
Och för att lagen ska efterlevas och hålla på sikt
behövs en bred samsyn om vad som är rätt.
I dagsläget klarar knappast miljöparagrafen
(§ 30) något av de här grundläggande kraven.
Budskapet till skogsbruket är att något (väldigt
mycket) är fel, men den inspektor eller förvaltare
som vill veta vad som är fel i hans eller hennes
distrikt får inget svar.
Allt som finns är övergripande resultat för hela
landet. I skuggan av skampålen, nere på backen, i
verkligheten, ges dålig vägledning av vad som är
rätt eller fel.
Den goda nyheten är att fröet finns till att hitta
en gemensam grund att stå på genom
något som kallas ”Kunskapsplattformen”,
som regeringen beställt.
Den dåliga nyheten är att
Skogsstyrelsen redan har ett
halvbakat förslag om en
förändring av paragraf 30.
Det rimliga är att vänta
med paragrafen och börja med
plattformen. Att släppa
all prestige, både från
myndigheten och
skogsbruket, och
börja bygga en ny
plattform, där
utgångspunkten är
terrängen, inte
kartan. Då blir det
betydligt lättare att
hitta rätt.
Pär Fornling, Chefredaktör
LEDAREN
VI SKOGSÄGARE 3/11