läsa tidningen här - GilleScouterna

SCOUTING – en inkörsport
till föreningsliv och ledarskap Del 4
Jan Waldner (1923–2010) var med och startade Vällingby Scoutkår
och var medlem i S:t Georgs Scoutgille Vinga i Göteborg. Hans ingående
och intressanta berättelse om sin scouttid fortsätter här med
fjärde delen.
Nästa gång det är dags för läger
har jag fyllt 12 och blivit scout.
Årtalet är 1935. Tjugosju grabbar
befinner sig en tidig julimorgon på
flaket till åkare Selanders lastbil. Vi är
på väg till årets stora äventyr på banankungen
Mathiesens ägor, Stensunds
gård, fyra kilometer från Trosa. I dagens
hårt säkerhetsfixerade samhälle skulle
väl aldrig en sådan resa ha kunnat nå
sitt mål vid världens ände – utan att ha
stoppats av nitiska trafikpoliser. Men då
kunde sådant gå an, utan att något allvarligt
hände.
Det allmänna risktagandet var större
då. Det fanns ju inte pengar att bygga
upp de skyddsnät vi i dag omger oss
med. Antingen är riskerna större nu eller
vi mindre benägna att chansa än då!
Satsar vi våra pengar på fel sätt Jag
ställer frågan men anser mig inte kunna
svara.
Vad jag minns var vi inte rädda. Äventyr
har alltid legat i ungdomar smak.
Och mer spännande skulle bli!
Kåren har sedan några år ett väl sammansvetsat
vandrarscoutlag med medlemmar
mellan 16 och 20 år. Tio av
dessa ställer upp som lägerfunktionärer
och reser ner några dagar i förväg för att
förbereda mottagandet. Och det lägger
de ner omsorg på!
Alla tält står på plats. Flaggan är hissad
på en nyrest stång. Över en brinnande
eld i en kokgrop står en gryta
med kokande vatten. Men fast vi inte
är precis ljudlösa när vi hoppar av bilen
och släntrar ner genom den vackra
beteshagen med patrullflaggorna i hand
och ryggsäckarna på ryggen möts vi av
en förvånansvärt stor tystnad. Var är ledarna
Platsen är alldeles tom. Vi hör bara
oväsendet från några måsar i den intilliggande
viken. Vad skränar de för
Vi slänger ryggsäckar och flaggor,
Gillescouten 3–2013
hostar upp modet som sjunkit ner under
mellangärdet och börjar smyga ner mot
vattnet. Efter att ha passerat ett tätt albusksnår
får vi syn på det som kommer
att bli en av lägrets två signaturmelodier.
Hela ledargänget står till knäna och
drygt det ute i vattnet med hemgjorda
metspön. Djupt engagerade i uppgiften
att försöka skaffa middagsmat till oss
reströtta och hungriga grabbar.
Några abborrar och en gädda ligger
redan på stranden. Ytterligare ett tjog
metspön väntar på att vi nytillkommande
skall fortsätta fisket och försöka
skaffa råvaror till den väntande middagen.
Detta är upptakten till lägrets ena signaturmelodi.
Vi skall under lägret i så
stor utsträckning som möjligt lära oss
att leva av naturens egna produkter, lära
oss anrätta dem och helst även samla in
dem. De flesta naturprodukterna måste
vi naturligtvis köpa. Vi kunde ju inte ge
oss ut och stjäla. Och så finns ju scoutings
favoritföda falukorven alltid i bakfickan.
Apropå bakfickan ja! Den fattas ju!
Det är något vi plötsligt upptäcker.
Titta på metspöbärarnas klädsel! Flera
av oss viftar nog med ögonen mer än en
gång. Somliga av blygsel, de flesta av
förvåning och några liksom jag med ett
igenkännande. För vad är det vi spanar
in
Vår i förväg nedresta förtrupp har lagt
av all civiliserad klädsel, bortsett från
de solskyddande scouthattarna. Detta är
den andra signaturmelodiupptakten. På
det här lägret skall vi enligt deras id‚ bedriva
friluftsliv i sann almkvistsanda.
Det finns väl inte så många nuförtiden
som kommer ihåg den gamle medicinprofessorn
Johan Almkvist, 30-talets
store hälsoapostel vid sidan av Are
Waerland. Han som tillsammans med
Elise Ottesen-Jensen propagerade för
nakenhet som det enda saliggörande receptet
både för själen och kroppen, och
som på den här tiden lyckades värva
många proselyter för sina idéer, men
enligt uppgift aldrig sin egen fru. (Se
avsnittet: "En öppen livsstil – ett sätt att
leva.")
Här finns nu ett gäng grabbar som,
utan några föräldrar, syskon eller grannar,
skall prova på de Almkvistska idéerna;
att kläder är något sunda människor
sommartid bara behöver använda på
kvällar och när regnet faller. I sol och i
vatten kan man leva som i paradiset.
En för oss scouter viktig etisk grundsats
får förstärka motivet för vårt 'almkvisteri'.
Scoutlagens 10e punkt löd på
den tiden: "En scout är ren i tanke, ord
och gärning!".
Enligt lägerledningen syftar denna
punkt inte bara på att vi med tvål och
vatten skall hålla våra kroppar rena. Inklusive
öron och naglar som inspekteras
varje morgon. Nej, här gäller det också
själens renhet. Och detta betyder bl a
'silat snack'. Varken svordomar, lögner
eller hårda ord får förekomma.
Men 'renheten' skall också innebära
att de för grabbar i de lägre tonåren så
vanliga sexuella fantasierna skall hållas
kort. Och på den tiden är det mycket
som kallas 'orent'. Men görs avkläddheten
till något vardagligt och naturligt
kommer – troddes det – fantasierna att
minska väsentligt i omfattning.
Lyckades våra ledare i sina uppsåt
Vad vet jag Jag kan bara döma utifrån
mina egna erfarenheter. Fortfarande hör
jag stensundslägrets bägge livsbejakande
signaturmelodier klinga i mitt inre.
Fortfarande tror jag på dessa. Och fortfarande
styr de på ett positivt sätt mina
aktuella värderingar.
forts nästa sida
11