Riskhantering vid skydd mot olyckor

heten. Utifrån renodlade effektivitetsaspekter kan vi kräva att resurserna
fördelas så att kostnaden på marginalen mellan olika riskreducerande
aktiviteter är lika stor per räddat liv eller minskat skadefall.
(Vi skall senare i avsnitt 7 modifiera detta påstående.) Kostar det 30
miljoner kronor att minska antalet troliga dödsfall med ett inom vägtrafiken,
medan det inom arbetslivet endast kostar 5 miljoner kronor,
kan vi troligen öka effektiviteten genom att flytta resurser från vägtrafiken
till arbetslivet.
Med samhällsekonomisk effektivitet (enligt det så kallade Hicks-
Kaldor-kriteriet) menas ett läge där man inte kan ge någon eller några
mer fördelar än de kostnader, som den aktuella ändringen medför.
Ett sätt att avgöra detta är att göra cost-benefit-analyser för olika
tänkbara åtgärder. Grundidén bakom dessa beräkningar är enkel.Vi
har redan i kapitel 7 använt metaforen ”den samhällsekonomiska
vågen”. Alla fördelar läggs i en vågskål och alla kostnader i den
andra, oavsett om effekterna påverkar företag, stat, hushåll etc.Väger
fördelarna över vinner samhället på åtgärden. Är kostnadsvågskålen
tyngst bör man avstå från åtgärden, då den gällande ordningen är
bättre än den tänkta förändringen.Värdet av ökad säkerhet kan vara
en komponent i fördelsvågskålen. Med samhälle avses vanligen alla
individer i en nation. Alla fördelar och kostnader skall i princip
mätas med hjälp av individernas betalningsvilja. Samhällsekonomisk
effektivitet bygger således på att individerna, och inte regeringen,
kommunalrådet eller Vägverkets generaldirektör, bedömer värdet
av åtgärderna.
3.Några viktiga begrepp
Vad vi nu tar upp kunde lika väl gälla skadefallen som dödsfallen.
Den risk som vi här diskuterar gäller sannolikheten att råka ut för en
olycka. 21 Antag att sannolikheten att dö i vägtrafiken i en kommun
med 100.000 invånare är 0,00010 per år. Genom någon åtgärd – till
exempel att bygga en gångtunnel i centrum – antar vi att denna sannolikhet
kan minskas till 0,00009 per år. Det förväntade antalet döda
i vägtrafiken i denna kommun har därmed minskat från 10 till 9 per
år. Detta ”räddade liv” brukar kallas för ett statistiskt liv. Det är sådana
statistiska liv, eller ”statistiska svårt eller lindrigt skadade”, som vi
i fortsättningen avser när vi diskuterar värderingsfrågor. Frågan gäller
således hur mycket man inom kommunen skall satsa för att få
denna effekt, det vill säga för att vinna ett statistiskt liv. (Vi förutsätter
nu att andra effekter, till exempel materiella skador, inte finns eller
att vi räknat bort dem.) Vårt problem avser alltså värdering av en
förändrad sannolikhet för en ganska anonym grupp personer, där vi
kanske vet ålders- och könsfördelningen. Det handlar således inte
om hur mycket Lisa Svensson, Kalle Johansson, du eller jag är värda.
234