2010:11 - SAU

Påljungshage 

– kremerat, paketerat och respekterat 

Ett gravfält från yngre bronsålder-äldre förromersk järnålder 

Förundersökning och särskild undersökning 

Helgona 220, Stenbro 1:8, Helgona socken, 

Nyköpings kommun, Södermanland 

SAU rapport 2010:11 

Susanna Eklund, Ann Lindkvist & Jonas Wikborg

SAU rapport 2010:11 

ISSN 1652-9448 

ISBN 979-91-979889-3-3 

© SAU 2012 

Utgivning och distribution 

Societas Archaeologica Upsaliensis 

Thunbergsvägen 5B, 752 38 Uppsala 

post@sau.se 

www.sau.se 

Tekniska och administrativa uppgifter 

Länsstyrelsens diarienr: 431-11087-2007 

Datum för tillstånd: 2007-07-20 

SAU projekt nr: 3090 

Uppdragsgivare: 

Nyköpings kommun 

Belägenhet 

fastighet: Stenbro 1:8 

socken: 

Helgona 

kommun: 

Nyköping 

län: 

Södermanlands 

landskap: 

Södermanland 

fornlämning: RAÄ 220 

ekonomiskt kartblad: 9H3e Sjösa 

koordinater: 

X 6517 416 Y 1570 424 (SV hörnet) 

höjd: 

32–45 meter över havet 

Undersökningen 

typ av undersökning: 

Särskild arkeologisk 

undersökning 

utförandetid i fält: 20070807- 20071015 

undersökt yta: 4 500 m 2 

koordinatsystem: RT 90 2,5 gon V 

höjdsystem: RH 70 

inmätningsystem: digitalt 

Tekniska och administrativa uppgifter 

Länsstyrelsens diarienr: 431-8247-2007 

Datum för tillstånd: 2007-06-13, 

tilläggsbeslut 2007-07-04 

SAU projekt nr: 2051, 2053 

Uppdragsgivare: 

Nyköpings kommun 

Belägenhet 

fastighet: Stenbro 1:8 

socken: 

Helgona 

kommun: 

Nyköping 

län: 

Södermanlands 

landskap: 

Södermanland 

fornlämning: RAÄ 220 

ekonomiskt kartblad: 9H3e Sjösa 

koordinater: 

X 6517 406 Y 1570 418 (SV hörnet) 

höjd: 

32–45 meter över havet 

Undersökningen 

typ av undersökning: 

Arkeologisk förundersökning 

utförandetid i fält: 070614-070710 

undersökt yta: 818 m 2 

koordinatsystem: RT 90 2,5 gon V 

höjdsystem: RH 70 

inmätningsystem: Digitalt 

Personal 

projektledare: 

biträdande projektledare: 

övrig personal: 

Arkivhandlingar: 

Fynd och arkivmaterial: 

Allmänt kartmaterial: 

Faktagranskning: 

Språkgranskning: 

Redaktionellt arbete: 

Digtital bearbetning: 

Omslagsbild: 

Layout: 

Tryck: 

Jonas Wikborg 

Susanna Eklund & Ann Lindkvist 

Peter Berg, Ylva Bäckström, Ulf 

Celin, Tony Engström, Jan-Henrik 

Fallgren, Camilla Forsman, Lars 

Holmblad, Kristin Ilves, Peter 

Lindgren, John Ljungkvist, 

Kristina Martinelle, Elisabeth 

Pettersson, Emma Sjöling, Lisa 

Skanser. 

Dokumentationsmaterial 

bestående av foton, 

fältplaner, fältprofiler, 

digitala inmätningsfiler och 

anläggningsbeskrivningar på 

SAU och ATA. 

Förvaras i SAU: s lokaler i väntan 

på beslut om fyndfördelning. 

©Lantmäteriverket Gävle. 

Medgivande MS2007/04080 

Kent Andersson 

Malin Hedlund 

Jonas Wikborg 

Ann Lindkvist, Susanna Eklund 

Foto Ann Lindkvist 

ord &form, Gudbrand Klæstad 

KPH Trycksakbolaget AB, Uppsala 

Personal 

projektledare: 

biträdande projektledare: 

övrig personal: 

Arkivhandlingar: 

Fynd och arkivmaterial: 

Allmänt kartmaterial: 

Susanna Eklund 

Ann Lindkvist 

Kim Darmark, Marcus Eriksson, 

Helena Hulth, Anna Onsten- 

Molander 

Dokumentationsmaterial 

bestående av foton, 

fältplaner, fältprofiler, 

digitala inmätningsfiler och 

anläggningsbeskrivningar på 

SAU och ATA. 

Förvaras i SAU: s lokaler i väntan 

på beslut om fyndfördelning. 

©Lantmäteriverket Gävle. 

Medgivande MS2007/04080

Innehållsförteckning 

Inledning 4 

Undersökningen och deltagarna 4 

Antikvarisk bakgrund 7 

Topografi och naturmiljö 7 

Kulturhistorisk bakgrund 8 

Fornlämningsmiljö 8 

Förundersökningen 11 

Målsättning 11 

Metod 12 

Genomförande 12 

Resultat 15 

Särskild arkeologisk undersökning 17 

Målsättning för den särskilda 

undersökningen 17 

Metod 17 

Avtorvning 17 

Dokumentation 18 

Undersökning av anläggningar 20 

Förmedling av undersökningen och resultaten 22 

Gravbegrepp och gravdefinition 24 

Naturvetenskapliga analyser 26 

Områdesbeskrivningar 27 

Undersökningsresultat 30 

Anläggningar 30 

Fynd 56 

Dateringar 77 

Analyser 83 

EDS- och kiselfossilanalyser av malstenar 84 

Utvärdering och diskussion 88 

Yttre och inre gravskick på gravfältet 

(Jonas Wikborg) 88 

Kronologi (Susanna Eklund, 

Ann Lindkvist och Jonas Wikborg) 90 

Rumslig struktur och social status på gravfältet 

(Susanna Eklund och Jonas Wikborg) 91 

Vilken populationsstorlek/sammansättning/ 

bebyggelsestruktur avspeglar gravfältet? 

(Jonas Wikborg) 97 

Rituella aktiviteter på och i anslutning till 

gravfältet (Susanna Eklund) 98 

Landskapet kring gravfältet och 

gravfältets läge (Ann Lindkvist) 105 

Jämförelser med andra gravfält (Jonas Wikborg) 118 

Måluppfyllelse 124 

Sammanfattning 127 

English summary 127 

Referenser 128 

Bilagor 132 

1. Anläggningslista 

2. Fyndlista 

3. Rutlista 

4. Osteologisk analys 

5. Osteologitabell 1 

6. Ostelogitabell 2 

7. Godsanalys av keramik (Torbjörn Brorsson, 

Kontoret för Keramiska Studier) 

8. EDS- och kiselfossilanalyser av malstenar 

(Jan Risberg, Institutionen för Naturgeografi och 

Kvartärgeologi, Stockholms universitet & 

Susanna Eklund, SAU) 

9. Geologisk fältanalys (Jan Risberg, Institutionen 

för Naturgeografi och Kvartärgeologi, 

Stockholms universitet) 

10. Metallografisk analys och provurval för 

14 

C- datering av järn (Anna-Lena Grandin, RAÄ, 

UV-GAL) 

11. Analys av flintmaterialet (Helena Knutsson, 

Stoneslab) 

12. Svepelektronmikroskopanalys av brons fragment 

(Malgorzata Wojnar-Johansson, Arkeologiska 

forskningslaboratoriet, Stockholms universitet) 

13. Vedartsanalys (Ulf Strucke, RAÄ UV-Mitt) 

14. 14 C-analys (Göran Possnert & Maud Söderman, 

Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet) 

Anläggningar 240

Inledning 

Undersökningen och deltagarna 

I början av sommaren 2007 förundersökte SAU en ensamliggande 

stensättning (Helgona 220) på fastigheten Stenbro 

1:8 i Helgona socken i Södermanland (fig 2). Anledningen 

till undersökningen var att Nyköpings kommun 

hade planerat för ett nytt köpcentrum på platsen (fig 1). 

Uppdraget utfördes efter beslut av Länsstyrelsen i Södermanlands 

län (dnr 431-11087-2007). Förundersökningen 

visade att stensättningen var en grav innehållande brända 

människoben, samt att den låg på ett sedan tidigare okänt 

gravfält. Förundersökningen leddes av Susanna Eklund. 

Biträdande projektledare var Ann Lindkvist. Övriga deltagande 

arkeologer var Kim Darmark, Marcus Eriksson, Helena 

Hulth och Anna Onsten-Molander. 

Upptäckten att det fanns ett helt gravfält på platsen för 

den sedan tidigare registrerade stensättningen kom som 

en överraskning i ett relativt sent skede av exploateringsföretagets 

planering. Den tillmötesgående exploatören 

ändrade sina ursprungliga planer och senarelade exploateringen 

av berörda ytor för att ge tid för de arkeologiska 

undersökningarna. 

Det nyupptäckta gravfältet kom att undersökas i sin 

helhet under en hektisk period från augusti till oktober 

2007. Parallellt med undersökningarna pågick sprängning 

av berg på intilliggande ytor samt bortforsling av sprängsten, 

vilket medförde speciella arbetsförhållanden (fig 3). 

Undersökningarna leddes av Jonas Wikborg. Biträdande 

projektledare var Susanna Eklund och Ann Lindkvist. 

Övriga deltagande arkeologer var Peter Berg, Ylva Bäckström, 

Ulf Celin, Tony Engström, Jan-Henrik Fallgren, Camilla 

Forsman, Lars Holmblad, Kristin Ilves, Peter Lindgren, 

John Ljungkvist, Kristina Martinelle, Elisabeth 

Pettersson, Emma Sjöling och Lisa Skanser. 

I föreliggande rapport presenteras resultaten från både 

förundersökningen och den efterföljande särskilda undersökningen. 

Texterna har i huvudsak utformats av Susanna 

Eklund, Ann Lindkvist och Jonas Wikborg. Under 

rapportarbetet har även Camilla Forsman, Elisabet Pettersson 

och Emma Sjöling deltagit i arbetet med registrering 

och digitalisering. En terrängmodell har framställts 

av Kicki Martinelle. Ett antal personer har utfört och avrapporterat 

olika typer av analyser inom ramen för projektet 

(se nedan). 

Figur 1. Översiktsfoto av undersökningsområdet efter att vegetationen avverkats. Foto: Ann Lindkvist, SAU. 

4 sau rapport 2010:11

0 1 2km 

Figur 2. Platsen för undersökningsområdet är markerat med cirkel i kartbildens mitt. Utsnitt ur terrängkartan. Skala1:50 000. 

Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 

sau rapport 2010:11 5

Fig. 3. De arkeologiska undersökningarna genomfördes parallellt med exploateringen av intilliggande ytor. Foto: Emma Sjöling. 

Figur 4 & 5. Gruppfoton av deltagarna 

i den särskilda arkeologiska undersökningen. 

Foto: SAU. 


Antikvarisk bakgrund 

Gravfältet var inte känt innan planeringen av köpcentrumet 

sattes igång. Endast en stensättning i krönläge var registrerad 

(Helgona 220). Vid den utredning av planområdet 

som utfördes våren 2007 framkom bl a ytterligare 

enstaka gravar, boplatslokaler med stenåldersdatering, 

skålgropar, röjningsrösen och gränsmärken (Nordin 

2007). Stensättningen Helgona 220 och en av stenåldersboplatserna, 

RAÄ 331 (Eriksson & Wikell 2010), förundersöktes 

under försommaren 2007. Vid förundersökningen 

av Helgona 220 konstaterades att det fanns flera intilliggande 

stensättningar och en utökad förundersökning av 

det som visade sig vara ett gravfält genomfördes. Resultatet 

av förundersökningen redovisas i denna rapport då 

slutundersökningen p g a brådskan med arbetet sattes 

igång endast fyra veckor efter att den utökade förundersökningen 

avslutats. Omkring 300 m NO om Helgona 220 

undersöktes samtidigt ett grav- och boplatsområde (Helgona 

352, 353 & 369) av UV-Mitt (Vinberg 2009a). 

Topografi och naturmiljö 

Undersökningsområdet (UO) var beläget i sprickdalsterräng 

där topografin var relativt varierad med skogklädda, 

ofta höga, höjder och öppna dalgångar. Den genomförda 

exploateringen har avsevärt förändrat området där köpcentret 

nu ligger. Undersökningsytan var belägen på en 

höjd som sträckte sig ett hundratal meter i nordöstligsydvästlig 

riktning samt något ned i en slänt mot sydöst 

(fig 6). Den högsta punkten var belägen 44 m ö h, och området 

sträckte sig ned till 33 m ö h. Krönet bestod delvis av 

kalt berg och i övrigt utgjordes området av kalhuggen, tidigare 

tät barrskog med tät undervegetation. Den täta undervegetationen 

täckte hela gravfältet Helgona 220, där 

endast stensättningen i krönläge var synlig före avtorvningen. 

Nedanför höjden fanns i sydöst en mindre åker 

som låg i träda. Denna var belägen strax under 25 m ö h. 

Åkern skars i nord-sydlig riktning av en kraftledning och 

av E4. Bortom E4 tar Nyköpings stadsbebyggelse vid (fig 

7). I övriga väderstreck kring undersökningsområdet 

(UO) fanns skog eller kalhuggen skog, och i öster och norr 

stupade terrängen brant nedåt. Mot nordväst finns en 

mindre uppodlad dalgång där de lägsta partierna ligger 

strax under 15 m ö h. Denna dal mynnar vid Nyköpingsån, 

vilken ligger en dryg kilometer åt väster. Den underliggande 

jordarten i den högre belägna skogklädda terrängen 

utgörs huvudsakligen av morän med partier av berg i 

dagen. I dalgången norr om UO, vilken är belägen kring 

15–20 m ö h, finns postglacial lera medan dalgången mot 

söder, som ligger 20–25 m ö h, täcks av glacial varvig lera. 

Strax sydöst om vägmotet över E4 finns ett mindre område 

med marmor i berget (jordartskarta Ae nr 11). 

Figur 6. Höjdsträckningen med gravfältet Helgona 220 från sydost. Den sedan tidigare kända stensättningen på krönet var 

belägen bland tallarna strax till vänster om bildens mitt. De övriga stensättningarna påträffades sedermera höger härom. 

I förgrunden skymtar E4. Foto: Susanna Eklund, SAU. 


Figur 7. Strax söder om gravfältet Helgona 220 ligger E4. På andra sidan vägen ligger ett affärsområde i utkanten av Nyköping. 

Foto: Jonas Wikborg, SAU. 

Kulturhistorisk bakgrund 

Det skogsområde som gravfältet låg i har under historisk 

tid inte hört till det egentliga Påljungshage. Detta ligger ett 

litet stycke mot nordöst. Skogen har varit utmark till Stenbro 

prästgård, som haft sin bytomt och åkermarker i dalgången 

nordväst om UO. Skogen betecknas på ett par kartor 

(1773, 1819) som jaktpark, precis som Påljungshage 

(Aktnr: 04-HEO-46, 04-HEO-68). Det fanns under 1600- 

och 1700-talen flera jaktparker i trakten vilka låg under 

Nyköpings hus. 

Namnet Påljungshage finns belagt i skrift i flera äldre 

dokument och kartor. Det förekommer i många olika 

skrivningar som Paul Ljungs hage, Pål ljungs hage, Pauljungshage 

m fl. Det rör sig om en av Nyköpings rikaste 

handelsmän vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet 

som ägde en betesmark i området (Torensjö muntl) 

Fornlämningsmiljö 

Topografin i närområdet visar att bosättning kan ha varit 

möjlig från omkring 5 000 f Kr. Havet hade då dragit sig 

tillbaka så mycket att området började friläggas och ett 

skärgårdslandskap bildades. De äldsta kända lämningarna 

i närområdet är från tidig neolitikum och består av en 

boplats (Helgona 331) som undersöktes samtidigt som 

gravfältet (fig 8). På lokalen framkom för övrigt även en 

skärvstensanläggning med möjlig datering till yngre 

bronsålder (Eriksson & Wikell 2010). 

Flera boplatser från äldre stenålder har påträffats i samband 

med utredningar kring Tallkärrsberget några kilometer 

norr om Påljungshage samt vid Hagnesta strax 

nordost härom (Bondesson 2005, 2007). 

I dalgången nordväst om UO finns två skärvstenshögar 

(Helgona 15:3, 16:1), vilka torde vara från yngre bronsålder 

eller eventuellt tidig äldre järnålder. I anslutning till dem 

har också vissa boplatslämningar undersökts (se nedan). 

I övrigt är inga boplatslämningar från brons- eller järnålder 

kända i området. 

Däremot finns många gravar kring UO. Karaktäristiskt 

är de många ensamliggande stensättningarna vilka ofta 

ligger på mindre höjder i skogsmark (bl a Helgona 348, 213, 

320, 354, 369, 62:2, 58:1, 59:1, 60:1–3, 61:1–4, 94:1–2, 63:1–2, 

15:2, 3:1–2, Nyköping 275:1). En anläggning registrerad 

som hög skulle möjligen kunna vara ett röse (Helgona 


1 

Helgona 247 

Helgona 261 

Helgona 249 

Helgona 61:1-4 

Helgona 63:2 


Helgona 63:1 

Helgona 59:1 

Helgona 58:1 

Helgona 264 

Helgona 60:3 

Helgona 62:1 


Helgona 13:1 

Helgona 213, 327 

Helgona 15:2-3 Helgona 16:1 Helgona 92:1 

Helgona 373 


Helgona 110:1 

Helgona 98:1 

Helgona 62:2, 354 

Helgona 353 

Helgona 378 

Helgona 369 

Helgona 370 

Helgona 14:1 

Helgona 352 

Helgona 374 

Helgona 376, 377 Helgona 326 

Helgona 357 

Helgona 328 

Helgona 348 

Helgona 15:1 

Helgona 349 Helgona 320, 325 


Helgona 258 

Helgona 324 332, 372 

Helgona 375 

Helgona 220 Helgona 350 Helgona 323, 371 Helgona 368 

Helgona 321 

65:1 

Helgona 351 

Nyköping 567:2 





Nyköping 3:1-2 


ö 

0 100 200 300 400 500 m 

Figur 8. Fornlämningarna i området kring UO (markerat med blått). Det nya köpcentrumet är markerat på kartan. 

Skala 1:10 000. Fastighetskartan. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

62:1). Gravfälten i närområdet är samtliga belägna på den 

norra och västra sidan av dalgången i nordväst (Helgona 

13, 14, 15). Gravfälten innehåller upp till 50 kända gravar, 

huvudsakligen stensättningar, men också en del högar. 

Ett av gravfälten har undersökts. Helgona 15 är förundersökt 

och visade sig bestå av ett grav- och boplatsområde 

med elva stensättningar, en skärvstenshög samt några 

vanliga boplatsanläggningar. Ett fynd av en fibula som 

sannolikt härrör från en grav dateras till folkvandringstid, 

och boplatslämningarna dateras till spannet yngre bronsålder 

– romersk järnålder (Svensson 2011:03). 

Även några skålgropslokaler ligger mot sydöst (Helgona 

319, 332, 368) och i dalgången i nordväst och nordost 

(Helgona 92:1, 373, 376–378). 

I skogspartiet nordöst om Helgona 220 finns en undersökt 

grav- och ev. boplatslokal (Helgona 352, 353 och 369). 

Det rör sig om fyra gravar i form av stensättningar, ett 

skärvstenslager samt boplatsrelaterade anläggningar såsom 

stolphål, härdar och gropar. Det är dock oklart om 

det rör sig om en egentlig boplats, utan hela lokalen kan 

vara av mer rituell karaktär. 14 C-dateringar har gjorts till 

perioden yngre bronsålder-äldre järnålder (Vinberg 

2009a). 

Även berget öster om Helgona 220 har undersökts arkeologiskt. 

Vid en förundersökning 2008 kunde det bl a 

konstateras att det fanns boplatslämningar och agrara 

lämningar i området – dock huvudsakligen med okänd 

datering. Vid boplatslämningen Helgona 383 påträffades 


dock rabbig keramik, vilket antyder en datering till yngre 

bronsålder. En av lokalerna (Helgona 350) visade sig utgöra 

en gravgrupp om minst fyra stensättningar (Vinberg 

2009b). 

Det finns många lämningar från historisk tid i området, 

bl a två platser med bebyggelselämningar i form av sentida 

husgrunder i dalgången i nordväst (Helgona 258, 98). Söder 

om UO och E4 finns många lämningar efter gruvbrytning 

från 1700- och 1800-talet (t ex Helgona 559:1, 566:1). 

Brandkärrs gamla gårdstomt är också registrerad som 

fornlämning (Helgona 254:1–2). 

Närområdet uppvisar således en rik fornlämningsbild. 

De äldsta spåren efter mänsklig närvaro utgörs av några 

boplatslämningar från yngre stenålder. Ännu äldre boplatser, 

från äldre stenålder, har hittats vid Tallkärrsberget 

och Hagnesta, norr respektive nordost om UO. Också 

bronsåldern finns representerad i fornlämningsbeståndet 

kring Nyköping, även om det inte tycks vara den allra 

mest intensivt utnyttjade delen av landskapet (jfr Wigren 

1987:5). Under perioden har tre större vattensystem haft 

sina mynningar vid dagens Nyköping. Ett flertal rösen, 

Fig 9. Hällristningarna vid Släbro. Foto: Emma Sjöling, SAU. 

skärvstenshögar och skålgropslokaler vilka generellt dateras 

till bronsåldern finns i området. En knapp kilometer 

väster om UO ligger den märkliga hällristningslokalen vid 

Släbro invid Nyköpingsån. Där finns mycket ovanliga 

geometriska figurer (fig 9). Gravfälten i området vittnar 

om att området varit befolkat också under järnåldern. 


Förundersökningen 

Målsättning 

Förundersökningen (FU) genomfördes under försommaren 

2007 (2007-06-14–2007-07-10) (Länsstyrelsens beslut 

2007-06-13, dnr 431-8247-2007). Uppdraget bestod i att 

undersöka en ensamliggande stensättning i krönläge 

(Helgona 220) och fastställa anläggningens konstruktion, 

ålder och eventuella karaktärsdrag samt att utröna om det 

fanns ytterligare anläggningar intill denna. Länsstyrelsen 

önskade att stensättningen skulle undersökas och dokumenteras 

i sin helhet inom ramen för förundersökningen. 

Om ytterligare lämningar framkom i anslutning till denna 

skulle dessa bedömas till sin omfattning och karaktär inför 

ett eventuellt borttagande i samband med en särskild 

undersökning. 

De primära målsättningarna för undersökningen var att: 

• Fastställa stensättningens konstruktion och karaktär. 

• Fastställa lämningens ålder med hjälp av daterande föremål 

och/eller 14 C-analys. 

• Fastställa de/den eventuellt gravlagdas kön och ålder 

genom osteologisk analys. 

• Undersöka om det fanns ytterligare anläggningar intill 

den kända stensättningen. 

I kravspecifikationen fanns också krav på att förundersökningen 

av stensättningen skulle göras på ett sådant sätt 

att det var möjligt att rekonstruera den till sin yttre form. 

Då det vid förundersökningen visade sig att ytterligare 

ett stort antal gravar framkom i anslutning till den kända 

Figur 10. Exploateringen av ytan var redan i full gång när vi kom ut på plats, och marken hade röjts från skog – man hade 

endast sparat en liten ”ö” av skog kring bergkrönet där graven fanns. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

sau rapport 2010:11 11

Figur 11. Den sedan tidigare kända stensättningen före avtorvningen. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

graven tog Länsstyrelsen efter samråd i fält (070628) med 

representanter för beställare, exploatör och kommun ett 

tilläggsbeslut om att utöka förundersökningen (2007-07- 

04, dnr 431-8247-2007). 

De tillagda målsättningarna var att: 

• Avgränsa fornlämningen. 

• Grundligt utvärdera gravfältets innehåll, d v s antalet 

gravar och andra anläggningar, förekomst av fynd samt 

anläggningarnas karaktär och allmänna datering. 

Metod 

Stensättningen på krönet och en anslutande stenfylld 

klippskreva (FU A390, A100001, SU A6094, A4655) torvades 

av för hand och rensades från sly och mindre träd varefter 

stensättningen dokumenterades med planritning. 

En korsprofil upprättades och anläggningen grävdes ut i 

kvadranter (fig 12). En del av fyllningen sållades med 4 

mm såll. I övrigt grävdes graven ut för hand med skärslev 

och fynden samlades in. Gravens omkrets samt kantkedje 

stenar och fynd mättes in med totalstation. Fyllning 

kring benkoncentrationerna togs in som preparat och 

vattensållades i efterhand inne på kontoret. 

Terrängen på och nordöst om bergkrönet besiktigades, 

och vid handrensning och sökschaktning med en mindre 

grävmaskin kunde flera stensättningar konstateras i området. 

De nyfunna stensättningarna grovrensades med 

fyllhammare. Vid den utökade förundersökningen grävdes 

ytterligare sökschakt som också handrensades. Stensättningar 

kunde även konstateras vid inventering, provstick 

och punktvis rensning med fyllhammare. Samtliga 

schakt, stensättningar och övriga anläggningar mättes in 

med totalstation och beskrevs i text. Fynd och fyndområden 

mättes in eller relaterades till anläggningar. Framtagna 

anläggningar, schakt och arbetets fortskridande dokumenterades 

med digitalfoto. 

De fynd och anläggningar som framkom vid förundersökningen 

har infogats i dokumentationen för slutundersökningen 

och redovisas i rapportens huvuddel. Några av 

de anläggningar som dokumenterades vid förundersökningen 

kom senare att utgå. 

Genomförande 

När FU inleddes var skogen omkring bergkrönet avverkad 

i alla riktningar utom mot nordväst. Man hade också 

börjat ta bort jordtäcket med grävmaskin för att förbereda 

för sprängning av berg i ett område nordnordväst om 

bergkrönet (fig 13). Kring själva bergkrönet fanns dock en 

gles tall- och granskog. 


Figur 12. Undersökning av stensättningen på krönet. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

Figur 13. När de förundersökningen inleddes hade jorden redan avlägsnats från ett område NNV om den sedan tidigare kända 

stensättningen. Foto: Susanna Eklund, SAU. 


Förundersökningen började med undersökningen av 

de två anläggningarna på bergkrönet. Då träd fanns kvar 

på ytan och i stensättningen fanns det inte möjlighet att 

lodfotografera stensättningen, men en planritning upprättades. 

Kantkedjestenarna mättes in och märktes upp 

och de olika kvadranternas fyllning lades separat för att 

möjliggöra en eventuell rekonstruktion med originalmaterialet. 

Den stenfyllda klippskrevan undersöktes inte vid 

detta tillfälle. Vid rekognosering, sökschaktning och 

handrensning upptäcktes, strax nordväst om bergkrönet, 

ytterligare åtta stensättningar, flera med tydliga kantkedjor 

(fig 14). Det visade sig också finnas flera stensättningar 

på den höjdrygg som sträckte sig mot nordöst (fig 15). 

Nära den nordöstra änden av höjdryggen fanns ett mindre 

område med skador från arbetsmaskiner som kört 

över ytan. Några större stenblock hade också flyttats och 

lagts i en hög. Vid denna tidpunkt gjorde Länsstyrelsen ett 

besök i fält och en utvidgning av förundersökningen kom 

till stånd. 

Inom ramen för den utökade förundersökningen grävdes 

ytterligare schakt av varierande storlek på höjdsträckningen 

mot nordöst och i den stora slänten mot sydöst. 

Figur 14. Med hjälp av en mindre grävmaskin kunde ett stort 

antal stensättningar konstateras i anslutning till den sedan 

tidigare kända graven. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

Figur 15. När mossan och torven avlägsnats framträdde flacka stensättningar som hade varit helt omöjliga att upptäcka i 

samband med inventeringen. Foto: Susanna Eklund, SAU. 


För hela förundersökningen blev det totalt 25 schakt varav 

19 inte innehöll någon indikation på fornlämning. Kring 

höjden med den tidigare kända stensättningen (FU A390/ 

SU A6094)lades också schakt ut i samtliga väderstreck. 

Sammanlagt 13 stensättningar eller möjliga stensättningar 

framkom i schakten. Genom avtorvning med fyllhammare 

och provstick med geosond framkom indikationer på 

förekomst av ytterligare stensättningar inom området. 

I slänten mot sydöst framkom keramik och bränd flinta 

som lösfynd, och i samma område påträffades också några 

anläggningar som inte var av gravkaraktär. Det fanns 

inget som direkt tydde på att stensättningar skulle ha skadats 

av de maskiningrepp som gjorts i området i samband 

med borttagandet av jordtäcket innan förundersökningen 

kom till stånd. 

Resultat 

Vid förundersökningens påträffades sammanlagt 40 anläggningar 

varav 35 bedömdes vara stensättningar (fig 16). 

Förutom den initialt kända stensättningen (FU A390) på 

krönet i sydväst låg merparten av stensättningarna sprid- 

S23 

S25 

S24 

S22 

S13 

A439 

A433 

S12 

A380 

A100001 

S21 

A208 

S3 

A609 

S1 

A232 

A238 

A204 

S2 

A242 

A226 

S4 

A266 A261 

S11 

S6 

S10 A296 

A429 

A301 

S5 

A423 A341 

A272 

A347 

A399 A417 A335 A307 

A411 

A329 

A594 

A323 A317 

S7 

A395 


S8 A540 

A513 

A390 

S9 

A534 

S15 

S16 

S14 

S20 

S18 

A553 

S17 

Keramik 

A557 

A528 

Bränd lera & 

bränd flinta 

A561 

A567 

S19 

6517400 6517500 

Stensättning 

Övrig anläggning 

Fynd 

Fyndområde 

0 10 20 30m 

Schakt 

Fornlämning 

1570300 1570400 

Figur 16. Plan över förundersökningsytan. Anläggnings- och schaktnumren är de som användes vid förundersökningen. 

Skala 1:1000. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


da och i olika grupperingar uppe på höjdsträckningen, 

men fyra var belägna nere i slänten mot sydöst. Där framkom 

också bränd flinta och lite keramik samt bränd lera 

utspridd inom ett ca 20 x 7 m stort område (N-S). Inom 

samma yta fanns också en stenrad (FU A553, SU A1438), en 

ränna (FU557, SU A1451), ett stolphål (FU A561, SU A1466) 

och en härd (FU A567, SU A1477). Keramiken utgjordes av 

ett par skärvor av förhistorisk karaktär. Flintmaterialet, ett 

tiotal bitar, bedömdes bestå helt och hållet av obearbetad, 

bränd flinta. 

Vid undersökningen av graven på krönet (FU A390, 

A100001, SU A6094, A4655) hittades två tydliga koncentrationer 

av brända ben. Dessutom fanns enstaka spridda 

ben. Utöver benen framkom också bränd flinta (SU F199, 

200, 203), en slipsten (SU F202) och ett obestämbart järnföremål 

(SU F204) som uppvisade vissa likheter med en 

lansspets. Järnföremålet låg relativt ytligt i utkanten av anläggningen. 

Föremålet var sekundärt deponerat i stensättningens 

utkant och har 14 C-dateras till historisk tid. Ben 

från graven daterades till övergången mellan yngre bronsålder 

och förromersk järnålder. 

Vid avtorvningen av en stensättning (FU A395, SU 

A1122) nära graven på krönet påträffades en yxa av järn 

(SU F205) direkt under torven. Den var inte särskilt starkt 

korroderad och av en typ som förekommit från yngre 

järnålder och långt fram i historisk tid. Den bedömdes 

inte höra till graven utan antas ha hamnat där under historisk 

tid. 

Området med gravar och andra anläggningar kunde avgränsas 

med hjälp av schakt och inventering. Givetvis går 

det inte att utesluta att någon del av fornlämningen varit 

belägen inom den yta i nordnordöst där jordtäcket redan 

tagits bort. Efter förundersökningen bedömdes fornlämningen 

bestå av ett mer samlat gravfält i krönläge som dominerades 

av runda stensättningar med kantkedja. Det 

förväntades att det på höjdsträckningen skulle kunna 

komma fram ytterligare ett antal stensättningar. Dessutom 

fanns i slänten sydöst om höjden några mer spridda 

stensättningar som inte var lika vällagda och som saknade 

kantkedjor. I slänten påträffades också fynd och anläggningar 

som bedömdes kunna utgöra spår av såväl bosättning 

som någon kultisk aktivitet. Bedömningen var i detta 

skede att det rörde sig om ett gravfält från yngre bronsålder 

eller äldre järnålder. För mer detaljer kring förundersökningens 

anläggningar och fynd hänvisas till 

rapporteringen av den särskilda undersökningen. 


Särskild arkeologisk undersökning 

Målsättning för den särskilda 

undersökningen 

Frågeställningar och vetenskaplig målsättning 

Syftet med den särskilda undersökningen var att dokumentera 

de stensättningar och övriga lämningarna som 

hade påvisats vid FU. Inför den särskilda arkeologiska undersökningen 

uppställdes en rad frågor som undersökningen 

skulle försöka besvara. I ett försök att strukturera 

dem delades de upp i grundläggande respektive övergripande 

frågeställningar. De grundläggande frågeställningarna 

var av mera teknisk art, medan de mera övergripande 

frågeställningarna skulle behandla gravarnas och gravfältets 

relation till den dåtida bebyggelsen och landskapet, 

Grundläggande frågeställningar 

De grundläggande frågeställningarna var: 

• När hade gravarna anlagts? 

• Var gravarna och lämningarna i slänten samtida? 

• Fanns det variationer vad gällde gravarnas form, konstruktion 

och inre gravskick? Om så var fallet, hade detta 

kronologiska orsaker? 

• Avspeglade ben- och fyndmaterialet de gravlagdas 

kön, ålder och sociala status? 

• Hur var platsen placerad i landskapet? 

Övergripande frågeställningar 

När frågor av grundläggande karaktär hade besvarats ville 

vi fördjupa förståelsen av fornlämningen och diskutera 

hur många som begravts, vilka i populationen som fått 

tydligt utformade gravkonstruktioner och begravningar, 

om begravningsritualen och gravkonstruktionen generellt 

hade tydliga kopplingar till kön, ålder eller social position 

samt vad detta kunde betyda. 

Gravfältets storlek väckte flera frågor. Hade det utnyttjats 

av flera hushåll/familjer, eller fanns det sociala skillnader 

mellan olika urskiljbara gravgrupper, t ex en spridning 

av vissa ålders- eller könsgrupper? 

Fornlämningens monumentala placering ledde till frågor 

kring varför ett utpräglat krönläge valts, vilken betydelse 

detta haft, och hur närliggande gravar och gravfält 

skulle relateras till det nu aktuella objektet. Vi avsåg att 

diskutera flera alternativ rörande gravarnas funktion i 

förhållande till läget i landskapet, bl a: 

• Gravfält som gräns- och/eller revirmarkering för en 

bebyggelse eller en markäga. 

• Gravfältets relation till vägar/kommunikationsleder. 

• Den rituella betydelsen av en monumental placering av 

gravar i landskapet. 

• Gravarnas roll efter det att gravläggningar på platsen 

upphört. Hur förhöll sig olika gravfält och andra fornlämningar 

i närområdet tidsmässigt till varandra? 

Kompletterande frågeställningar 

Under och efter undersökningens genomförande formulerades 

ytterligare några frågor som ansågs kunna besvaras 

utifrån resultaten: 

• Hade man malt brända människoben på de mal/slipstenar 

som påträffades? 

• Fanns det skillnader i datering vid korsdateringar av 

brända ben och harts? 

• Vilka rituella lämningar kunde spåras på och i anslutning 

till gravfältet? 

Långsiktig kunskapsuppbyggnad 

Undersökningen bedömdes som viktig ur ett regionalt 

perspektiv eftersom den kom att bli en av de största i Nyköpingstrakten, 

där jämförelsevis få gravar har undersökts 

tidigare. Gravfältet bedömdes kunna bli ett viktigt 

jämförelseobjekt inför framtida gravundersökningar i 

trakten och skulle kunna bilda underlag för jämförelser 

med gravritualer i områden kring Mälaren och i Östergötland. 

En sammanställning av undersökta bronsåldersgravfält 

i Södermanland som gjorts av David Damell 

(1985), samt en avhandling om gravskick i Södermanland 

under bronsålder och äldre järnålder (Feldt 2005) bedömdes 

som viktiga att relatera resultaten till. 

Planerat utnyttjande av undersökningsresultaten 

Resultaten har kontinuerligt förmedlats i olika sammanhang 

såsom planerats (se förmedling ovan). 

Om gravar med daterbart material från sen romersk 

järnålder till tidig vendeltid hade påträffats skulle de ha 

ingått i en kronologidatabas för den aktuella perioden. 

Arbetet skulle ha utförts av fil. dr John Ljungkvist (som 

deltog vid utgrävningen) inom ramarna för projektet 

”Dödens ombonade kammare” vid Institutionen för arkeologi 

och antik historia, Uppsala universitet. Undersökningarna 

visade dock att gravfältet enbart hade använts 

under yngre bronsålder och äldre förromersk 

järnålder, varför detta aldrig kom att bli aktuellt. 

Metod 

Avtorvning 

Slutundersökningen inleddes med att stensättningarna 

varsamt torvades av för hand medan ytorna mellan dem 

torvades av med hjälp av en mindre, larvbandsburen 


Figur 17. Ytorna mellan de lokaliserade stensättningarna torvades av med grävmaskin. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

grävmaskin. Att använda sig av en liten maskin var viktigt 

för att minimera vikten och därmed undvika eventuella 

skador på gravarna. Eftersom gravfältet låg i före detta 

skogsmark med riklig förekomst av stubbar och rötter var 

avtorvningen och rensningen mycket arbetskrävande. 

Minst två personer gick efter maskinen och rensade. Vid 

behov kunde upp till fyra personer hjälpa till att rensa i de 

mest anläggningstäta områdena. Efter en första grovresning 

finrensades ytan, speciellt i anslutning till stensättningarna. 

En större yta nere i slänten där flinta och 

keramik hade påträffats vid förundersökningen maskinavtorvades 

också. 

Dokumentation 

Samtliga schakt, anläggningar, inre konstruktioner och 

prover mättes in digitalt i plan med hjälp av geodimeter 

och har sedan bearbetats i Intrasis och ArcView/ ArcMAp. 

Vissa topografiska objekt, såsom berg i dagen och större 

stenar samt lösfynd och vissa utmärkande fynd som påträffades 

i anläggningar har mätts in. I övrigt har fynden 

relaterats till de olika anläggningarnas lager och inre konstruktioner. 

Figur 18. Inmätningar av anläggningar, fynd och liknande 

gjordes med geodimeter. Foto: Susanna Eklund, SAU. 


Figur 19. Stensättningarna lodfotograferades med hjälp av ett så kallat fototorn som kunde resas av tre personer. 

Foto: Susanna Eklund, SAU. 

Figur 20 & 21. I en liten ”bur” eller ”korg” hissades kameran upp i tornet med hjälp av ett rep. Därefter togs bilderna med en 

trådansluten fjärrutlösare: Foto: Susanna Eklund, SAU. 

Alla stensättningar lodfotograferades innan utgrävningen 

påbörjades med hjälp av ett trebent fototorn som 

kunde hissas sex meter upp i luften. Fyra vita plastkryss 

som mättes in med totalstation lades ut kring varje stensättning 

så att de var väl synliga på bilden. Med hjälp av 

dessa koordinatsatta kryss kunde bilderna sedan rektifie- 

ras i efterhand och presenteras på såväl översiktsplaner 

som detaljplaner över enskilda stensättningar. Lodfotograferingen 

var också en arbetsbesparande åtgärd och 

kom att ersätta den traditionella tidskrävande planritningen. 


Figur 22. Profilritning av en anläggning. Foto: Susanna Eklund, SAU. 

Undersökning av anläggningar 

När stensättningarna fotograferats upprättades en profil. 

Denna ritades för hand i skala 1:20 eller 1:40. Vid undersökningen 

av de större gravarna användes en kryssprofil 

så att anläggningen grävdes ut i kvadranter. De mindre 

gravarna grävdes ut i två halvor med en mittprofil (fig 23). 

Anläggningarna undersöktes med skärslev. 

Tre av stensättningarna undersöktes och dokumenterades 

för att möjliggöra en rekonstruktion. Kantkedjestenarna 

märktes och sparades separat i så kallade big bags. 

De olika fyllningarna urskildes också och sparades separat. 

Gravarna som valdes ut för eventuell rekonstruktion 

var A 200, A 792, A 634. 

Enligt den ursprungliga undersökningsplanen skulle 

endast bengömmorna sållas, vilket skedde med torr- eller 

vattensåll. Redan efter den första veckans grävning visade 

det sig att flera av stensättningarna faktiskt inte innehöll 

några tydliga bengömmor. Då beslöts att all fyllning skulle 

torrsållas i 4 millimeters såll. Orsaken till detta var att 

fastställa att de tomma stensättningarna verkligen var 

tomma. Sållar man inte fyllningen riskerar man att missa 

små fragment. Det visade sig att sållningen av stensättningarnas 

fyllning i vissa fall resulterade i att mindre 

mängder brända ben påträffades. 

I de fall då separata lager kunde urskiljas i anläggningarna 

grävdes dessa ut kontextuellt. Väl inne på kontoret 

digitaliserades alla ritningar för att kunna presenteras i 

rapporten. Alla fynd från anläggningarna samlades in, 

och en första genomgång av fynden gjordes redan under 

fältfasen för att man på bästa sätt skulle kunna förvara 

eventuella ömtåliga föremål osv. 

Eftersom osteologer deltog i fält kunde en första bestämning 

av benen göras redan under fältfasen. Lämpliga 

benfragment (hårt brända och med en vikt av mer än 0,6 

gram) valdes också ut för 14 C analys och skickades in för 

datering på ett tidigt stadium. 

Rutgrävning 

I slänten nedanför gravfältet framkom rikligt med bränd 

flinta inom ett begränsat område, och på ett annat ställe 

påträffades rikligt med keramik. Inga urskiljbara lager var 

synliga, men för att försöka funktionsbestämma och avgränsa 

ytorna grävdes 26 stycken kvadratmeterstora rutor. 

Materialet från provrutorna torrsållades i 4 millimeters 

såll. Vid slutavbaningen påträffades fragment av en 

dräktnål från bronsåldern i slänten och ytterligare rutor 

grävdes. Även då sållades jordmassorna. 


Figur 23. Undersökning av två stensättningar med grusmantel. Foto: JonasWikborg, SAU. 

Provrutor grävdes också i ett kulturlager (A5742) som 

påträffades i anslutning till en av stensättningarna (A200). 

Rutorna lades så att en profil kunde dokumenteras mellan 

stensättningen och kulturlagret för att om möjligt utreda 

den stratigrafiska relationen mellan dem. 

En skärvstensanläggning (A5451) undersöktes genom 

att meterstora rutor handgrävdes i stick längs med en 

korsprofil varefter profilerna ritades. Allt material torrsållades 

i 4 millimeters såll. Syftet med metodvalet var att 

fånga upp fynd från olika nivåer och samtidigt få en bild 

av anläggningens uppbyggnad. 

Tre kvadratmeterstora provrutor grävdes också i ett 

område utan anläggningar mellan stensättningarna på 

gravfältets sydvästra och centrala del. Detta gjordes för att 

fånga upp eventuell fyndförekomst likande den som gjorts 

nere i slänten. Dessa rutor resulterade dock ej i några fynd. 

Figur 24. Sållning av fyllningen från en av gravarna. 


3D-modell 

Som ett led i dokumentationen av fornlämningarna skapades 

tre 3D- modeller av landskapet kring UO. 3D-modellerna 

fungerar som visuella rekonstruktioner av ett 

landskap och ansågs viktiga med tanke på att berget som 

gravfältet låg på sprängts bort i samband med byggandet 

av köpcentrumet. Den första modellen bygger på höjd- 


data från Nyköpings kommun och ger en övergripande 

bild av landskapet utan vegetation. För att närmare komma 

åt topografin på platsen och få en bättre upplösning av 

höjdförändringarna har SAU tagit egna höjdmått på de 

båda utgrävningsområdena med hjälp av totalstation. 

Med GIS-programvaror (GIS = geografiskt informationssystem) 

kan man utföra olika rumsliga analyser, exempelvis 

siktfältsanalys. Hur långt bort var stensättningen på 

krönet synlig? Vilken vy hade de dåtida besökarna när de 

stod uppe på gravfältet? 

Det som skiljer modellerna åt är det som kallas upplösning, 

det vill säga avståndet mellan de mätpunkter som 

modellen baseras på. Principen är densamma som när 

man talar om upplösning på digitala bilder eller skärmar. 

Modellen skapad utifrån kommunens höjddata har en 

större utbredning men en lägre upplösning jämfört med 

de två modeller vi mätt in själva som har inte så stor utbredning, 

men högre upplösning. Den cirka 7 000 m 2 stora 

modellen av gravfältet bygger på 925 inmätta punkter; i 

kommunens höjddata representeras samma yta av enbart 

41 punkter. Oavsett hur man samlat in punkterna till sin 

höjdmodell, via totalstation, laserskanning eller direkt 

från kända kartor, så är resultatet enbart en yta. För att 

skapa liv i denna yta krävs att man lägger till tolkningar. 

Rekonstruktionen av gravfältet förstärktes genom att de 

inmätta gravarna markerades med en liten höjning över 

ytan för att synas bättre, samt att berghällen får ett ytskikt 

som skiljer sig från övrig mark. 

Figur 25. Löpsedel från torsdagen 6 september 2007. 

Förmedling av undersökningen och 

resultaten 

För att informera om det arkeologiska arbetet och undersökningsresultaten 

genomfördes flera olika typer av informationsinsatser, 

dels under fältarbetets gång, dels under 

det efterföljande rapportarbetet. 

Media 

Undersökningsområdet var beläget i utkanten av Nyköping, 

alldeles invid E4. Platsen var således väl synlig för 

förbipasserande vars nyfikenhet väcktes. I undersökningens 

inledningsskede kontaktades såväl lokalpress som television. 

Södermanlands Nyheter skrev en längre artikel 

och gjorde god reklam för undersökningen genom sin 

löpsedel (fig 25). Ett längre tv-inslag visades dessutom i 

det lokala nyhetsprogrammet på Sveriges Television. 

Guidade visningar 

Som ett led i förmedlingen gentemot allmänheten anordnades 

guidade visningar av undersökningen en kväll i 

veckan. Dessa evenemang var mycket uppskattade och 

välbesökta med uppemot 80 personer/visning (fig 26). 

Visningarna annonserades i lokalpress samt på kommunens 

och SAU:s hemsidor. På dessa kvällsvisningar berättade 

några av de deltagande arkeologerna kort om resultaten 

och de arkeologiska metoderna. Vid några tillfällen 

arrangerades även lunchvisningar för allmänheten. Besökarna 

gavs vid visningstillfällena möjlighet att ställa frågor. 

De mest frekventa frågorna har bildat utgångspunkt 

för några artiklar som skall publiceras i en populärvetenskaplig 

bok om arkeologin vid Påljungshage (se nedan). 

Skolvisningar 

Förutom de allmänna visningarna gavs kommunens skolor 

möjlighet att boka visningar på dagtid. Skolklasserna 

guidades av Lars Holmblad från SAU. Han har tidigare bl a 

arbetat i ca 20 år med arkeologisk förmedling till skolklasser 

på Statens historiska museum i Stockholm. Bokningarna 

av dessa visningar sköttes via Nyköpings hembygdsförening. 

Flera skolklasser kom på besök, men det visade 

sig att de fanns vissa problem med att finansiera busstransporter 

ut till grävplatsen. De flesta skolklasser som besökte 

grävplatsen cyklade dit från närbelägna skolor (fig 27). 

SAU:s hemsida 

På SAU:s egen hemsida (www.sau.se) har kontinuerligt 

nya rön presenterats under projektets gång. Där kommer 

även en nedladdningsbar rapport i pdf-format att vara 

tillgänglig. 


Figur 26. Visning av gravfältet för en grupp besökare. Foto: Ann Lindkvist, SAU. 

Bloggare 

På en av de första allmänna visningarna deltog Nyköpings 

bon Sara Zhovnartshuk. Hon återkom sedan på 

flera av de andra visningarna och visade sig ha en egen 

blogg där hon entusiastiskt skrev både mycket och väl om 

undersökningarna (http://scrolliz.blogg.se/category/paljungshage.html). 

Föredrag 

På våren 2008 hölls ett föredrag om gravfältsundersökningarna 

i Nyköping. Föredraget hölls av två arkeologer 

som deltagit vid undersökningen och arrangerades av 

Nyköpings hembygdsförening. 

Figur 27. En skolklass guidas runt på UO. Foto: Emma Sjöling, 

SAU. 

Populärvetenskaplig bok samt artikel 

Genom samarbetet med hembygdsföreningen beträffande 

skolvisningarna väcktes tanken att skriva en artikel till 

föreningens årsbok. Tanken utvecklades så småningom 

till planerna på en separat bok om arkeologin vid Påljungshage. 

Det har också skrivits en kortfattad artikel om undersökningen 

i Sörmlandsbygden 2010 (Wikborg & Wikell 

2009). 


Figur 28. På parkeringen framför köpcentrumet har några av de undersökta gravarna rekonstruerats. 


Andra förmedlingsinsatser 

Under fältarbetsfasen ställde allmänheten ofta frågor 

kring vad som skulle hända med gravarna och fynden efter 

undersökningen och om det skulle finnas kvar någonting 

på platsen för undersökningarna efter att de avslutats. 

Då väcktes tanken om att anlägga ett minnesmärke över 

de undersökta fornlämningarna. Nyköpings kommun utlyste 

en tävling till vilken tre lokala konstnärer bjöds in. Ett 

förslag från den lokala konstnärinnan Elisabeth Englund 

utsågs till vinnande, och minnesmärket kom att uppföras 

på parkeringsplatsen framför det nyuppförda köpcentrumet. 

Bland annat rekonstruerades några av de undersökta 

stensättningarna där (fig 28). På platsen finns också kortfattade 

texter med information om undersökningarna. 

Gravbegrepp och gravdefinition 

Jonas Wikborg 

Den undersökta fornlämningen Helgona 220 klassificeras 

som ett gravfält, och flera av de undersökta anläggningarna, 

dock inte alla, har tolkats som gravar. För detaljer 

kring de enskilda gravarna se anläggningskapitel samt anläggningsbeskrivningar. 

Men vad är en grav och vilka kriterier bör vara uppfyllda 

för att använda denna term? Problematiken har tidigare 

behandlats, bl a i samband med avrapportering och 

fördjupningsstudier av andra gravlokaler som undersökts 

av SAU (Engström & Pettersson 2005; Engström & Wikborg 

2006, Engström 2007). Slår man upp ordet ”grav” i 

Nationalencyklopedin (1994) finner man det beskrivet 

som en ”plats där avlidens stoft eller aska får sitt sista vilorum” 

och enligt Svenska Akademiens Ordlista (SAOL 

1986) avser ordet en ”plats där avliden jordats”. Dessa definitioner 

ryms sannolikt inom det gravbegrepp som de 

flesta arkeologer till vardags kan acceptera. Beaktar man 

den stora variationsrikedom som framträder i förhistoriska 

material och som finns etnografiskt belagd (se t ex 

Huntington & Metcalf 1979) när det gäller slutförvaringen 

av döda människors kvarlevor uppstår emellertid en rad 

gränsfall och problem. Om man ordagrant följer SAOL:s 

och NE:s definitioner talas det där enbart om ”kvarlevor”. 

Detta innebär att gravar även kan anläggas för andra än 

människor. 

Termen grav är väl inarbetad men sällan definierad, inte 

minst inom arkeologin där antalet enskilda gravar traditionellt 

har räknats för att t ex visa omfattningen av gravplatser 

samt beräkna populationsstorlekar. Även den arkeologiska 

grunddokumentationen bygger i hög grad på 

att de undersökta anläggningarna ska kunna klassificeras 

och räknas. 

En mer ingående begreppsdiskussion låter sig inte göras 

inom ramen för denna rapport, och att lägga fram en 

heltäckande definition som fungerar för alla tidsperioder, 


alla kulturer och på alla platser är givetvis inte okomplicerat, 

om ens möjligt. Vår ambition har varit att slå fast en 

definition som är användbar för Påljungshage och det aktuella 

materialet samt att redovisa vilka kriterier vi använt 

vid klassificeringen av dem. 

En grundläggande utgångspunkt har varit att en grav 

bör uppvisa tecken på att vara avsiktligt konstruerad, antingen 

i bemärkelsen grävd, byggd eller på annat sätt avgränsad, 

alternativt att den anlagts i ett redan befintligt 

avgränsat utrymme med avsikten att där deponera kvarlevor 

efter en avliden. Detta synsätt har inte inneburit något 

större problem vid den aktuella undersökningen, som 

berörde stensättningar belägna i oplöjd impedimentsmark. 

Endast i ett fall påträffades en omarkerad begravning, 

bestående av en koncentration av brända människoben 

och hartstätningsrester. 

En annan utgångspunkt har varit att en grav bör innehålla 

människoben, alternativt om människa inte har 

kunnat artbestämmas bland benen, uppvisa tydliga tecken 

på att vara anlagd som just en deponeringsplats för 

kvarlevor efter en avliden. Alla anläggningar med brända 

ben bör därför inte per automatik klassificeras som gravar, 

och en stenkonstruktion eller stensättning utan benmaterial 

är inte en grav bara för att den ligger på ett gravfält. 

Flera av de undersökta stensättningarna sakande helt och 

hållet osteologiskt material. 

Den gravdefinition vi haft som grund vid behandling av 

Påljungshagematerialet kan formuleras så här: 

En grav är ett medvetet konstruerat eller avgränsat utrymme, en 

förvaringsplats avsedd för, och innehållande kvarlevor efter en avliden. 

Anläggningen ska innehålla artbestämda människoben. I 

särskilda fall kan anläggningen innehålla brända ben vilka ej artbestämts 

som människa, men måste då till form, innehåll och placering 

uppvisa stora likheter med andra gravar på gravfältet eller 

andra kända gravskick. 

Förekomsten av människoben har således varit en viktig 

bedömningsgrund, och samtliga anläggningar med osteologiskt 

bestämda människoben har klassificerats som 

gravar. Dessutom har ytterligare två anläggningar bedömts 

som gravar. Dessa utgörs av en stenpackning i anslutning 

till ett större stenblock med fynd av keramik och 

ett oidentifierat ben (A323) samt en stensättning (A218) 

med fynd av keramik, ett långt rörben från djur samt ett 

eventuellt kraniefragment från människa. Under en kantkedjesten 

till stensättningen A1050 hittades ett oidentifierat 

bränt ben. Sistnämnda anläggning har ej tolkats som 

grav. Direkt söder om stensättningen A485 fanns en ansamling 

stenar (A100825) som tolkats som en utbyggnad 

till den nyss nämnda stensättningen. I stenansamlingen 

hittades ett litet bränt ben av människa. Benfyndet har 

inte tolkats som en separat begravning. 

De undersökta gravarna har klassificerats och kategoriserats 

vad gäller yttre respektive inre gravskick. Det yttre 

gravskicket är den ovan mark synliga konstruktionen eller 

markeringen som själva begravningen gjorts i eller under. 

Det inre gravskicket avser hur kvarlevorna har behandlats 

och deponerats i graven. De två huvudkategorierna av 

inre gravskick är skelett- respektive brandgravskick. Vid 

den aktuella undersökningen påträffades endast skilda 

former av brandgravar (se ”Inre gravskick” nedan). För en 

diskussion kring tolkningen av de stensättningar som inte 

hyste någon begravning se kap Utvärdering & diskussion. 

Yttre gravskick 

Det yttre gravskicket i Mellansverige under brons- och 

järnålder utgörs framför allt av stensättningar, men det förekommer 

även rösen, högar och resta stenar, ensamma 

eller i olika formationer. Det finns också exempel på så 

kallade flatmarksgravar vilka saknar synlig gravöverbyggnad. 

Det betyder nödvändigtvis inte att det inte har funnits 

en sådan ursprungligen. Senare tiders aktiviteter, inte 

minst jordbruk, har utplånat många gravöverbyggnader. 

Ett röse skall enligt Riksantikvarieämbetes terminologi 

för fornminnesinventeringen (Selinge 1969) vara en jordfri 

stenanläggning med välvd eller hög profil (höjden minst 

1/10 av diametern). Emellertid har det i vissa fall tagits 

hänsyn till andra parametrar än de rent morfologiska då 

gravkonstruktioner har bedömts som rösen. Det kan gälla 

deras topografiska placering på krön och höjdlägen. Det 

kan också gälla anläggningarnas läge i typiska ”bronsåldersmiljöer” 

eller det solitära läget. Som en följd av detta 

har flacka stensättningar många gånger benämnts som rösen, 

röseliknande stensättningar eller stensättningar av 

rösekaraktär. Vi har valt att använda oss av termen stensättningar 

då inga av de undersökta konstruktionerna 

uppfyllde de ovan nämnda kriterierna för röse. 

Inre gravskick 

Vid klassificeringen av det inre gravskicket har tämligen 

vedertagna definitioner, så som de beskrivs i t ex Ambrosiani 

(1964), Bennett (1987) och Kaliff (1992), använts. Vissa 

förbehåll har emellertid gjort för begreppen ”urnegrav” 

och ”enstaka brända ben”. Vid bedömningen av de aktuella 

gravarna har följande benämningar och kriterier använts: 

Gravar där fyllningen är fri från sot och kol (enstaka 

kolbitar kan förekomma, men det finns inga sammanhängande 

sotiga, kolbemängda lager eller fyllningar). 

• Benlager. Brända ben, spridda över en större yta utan 

spår av behållare. 

• Bengrop. Brända ben utan benbehållare, nedlagda i en 

grop. 

• Urnegrop. Samlade brända ben vilka antas ha legat i en 

behållare av keramik eller organiskt material. 


Gravar med sot och/eller kol i fyllningen. 

• Brandgrop. Nedgrävning fylld med sot- och kolblandad 

jord och brända ben utan någon markant avgränsad 

koncentration av benen. 

• Brandgrop med omgivande brandlager. Sot, kol och brända 

ben förekommer spritt i ytskiktet runt brandgropen. 

• Brandlager. Sot och/eller kolblandat lager med brända 

ben, ej nedgrävt i underliggande skikt. 

• Urnebrandgrop (urnegrav i brandgrop). Brandgrop med 

en koncentration av brända ben, vilka antas ha legat i en 

behållare av keramik eller organiskt material. 

• Urnegrav i brandlager. Koncentration av brända ben, vilka 

antas ha legat i en behållare av keramik eller organiskt 

material i, eller nedgrävt under brandlagret. 

De ovan nämnda gravtyperna definieras utifrån förekomst 

eller avsaknad av benbehållare eller sot och kol i 

fyllningen. Definitionen bygger inte på huruvida de brända 

benen i anläggningen var sotiga eller ej. Detta ses istället 

som en del av ritualen. Vi förutsätter att benen blir sotiga 

vid en kremering, men i vissa fall har de rengjorts 

innan de deponerades i graven. I de fall då de brända benen 

bedöms ha legat i en behållare i en grop utan sot och 

kol i fyllningen har, som syns ovan, begreppet ”urnegrop” 

använts i föreliggande rapport, oavsett om benen i sig var 

sotiga eller ej (jfr t ex Bennetts (1987) urnegrav). Beträffande 

det inre gravskicket kan även tilläggas att termer 

med förleden ”urne-” har förbehållits anläggningar där 

spår av benbehållare verkligen återfunnits (t ex hartstätning, 

keramikurna eller en större mängd keramikfragment) 

eller i fall då det betraktas som sannolikt att någon 

form av organisk benbehållare funnits, på grund av t ex en 

skarpt avgränsad benkoncentration. Enbart det faktum att 

benen legat inom en viss radie har alltså inte ansetts vara 

skäl nog att anta att det funnits en benbehållare (jfr t ex 

definition i Ambrosiani 1964:20 och Bennett 1987:198). 

Inte heller enstaka keramikskärvor eller mindre mängder 

hartstätningsfragment har betraktats som tecken på benbehållare. 

Vidare har vi för inre gravskick på gravfältet undvikit de 

ofta använda beteckningarna ”enstaka brända ben” och 

”spridda brända ben”, även i de fall då endast små benmängder 

återfunnits i anläggningarna. Benmängden har 

alltså inte tagits i särskilt beaktande vid klassificeringen av 

det inre gravskicket. Istället har hänsyn tagits till benens 

läge och placering samt eventuell förekomst av sot och/ 

eller kol. 

Naturvetenskapliga analyser 

De naturvetenskapliga analyser som utförts är 14 C-analys, 

vedartsanalys, osteologisk analys, EDS- och kiselfossilanalyser 

av malstenar, slipspårsanalys på flinta, godsanalys 

av keramik, geologisk kartering av platsen, svepelektronmikroskopanalys 

av två bronsfragment samt 

metallo grafisk analys av ett järnföremål. 

I undersökningsplanen fanns endast budgeterat för 

14 

C-analys, vedartsanalys och osteologisk analys. Eftersom 

det visade sig att många av 14 C-proverna hamnade 

inom den svårdaterade perioden yngsta bronsålder/äldsta 

järnålder valde vi, i samråd med Länsstyrelsen, att göra 

en omfördelning av analyspengarna och kunde således 

utföra även andra analyser i enlighet med de nya behov 

som uppstått efter att undersökningen hade slutförts. 

14 

C-analys 

14 

C-prover analyserades med syfte att ta reda på gravfältets 

användningstid. Prover skickades i första hand från 

benmaterial eller harts, eftersom dessa ansågs komma 

från en säker gravkontext. Kolprover samlades således endast 

in i de fall där benmaterial eller harts saknades. De 

brända benen bedömdes preliminärt redan i fält för att få 

ett lämpligt urval att skicka till datering. 14 C-analysen utfördes 

av Ångströmlaboratoriet i Uppsala. De träkolsprover 

som skulle dateras skickades först till vedartsanalys. 

Denna utfördes av Ulf Strucke, RAÄ, UV-Mitt. Syftet med 

denna var dels att ta reda på vilka trädslag som använts för 

olika aktiviteter, dels att få en uppfattning om provernas 

egenålder. 

Osteologisk analys 

En osteologisk analys utfördes av Ylva Bäckström och 

Emma Sjöling, SAU. Båda deltog i fält, och redan under 

fältfasen kunde de göra en översiktlig osteologisk genomgång. 

Syftet med analysen var att i största möjliga 

mån belysa individantal, de avlidnas ålder och kön, förekomsten 

av djur i gravarna samt patologiska förändringar. 

Geologisk analys 

En fältstudie av berggrundsmorfologi och jordlager gjordes 

på plats eftersom det var svårt att avgöra om vissa 

stenansamlingar i slänten var anlagda av människohand 

eller om de var naturliga.EDS- och kiselfossilanalyser av 

malstenar 

Kiselfossilanalys på malstenar/slipstenar gjordes för att se 

om de faktiskt använts som malstenar. Grundämnesanalys 

med EDAX gjordes på ett urval av malstenar/slipstenar 

för att se om det gick att spåra kalcium eller fosfor på 

stenarna, som således kanske använts till att mala människoben. 

Såväl den geologiska fältstudien, fytolitanalysen 

samt grundämnesanalysen utfördes av geolog Jan 

Risberg vid Stockholms universitet. Vid grundämnesanalysen 

deltog också Susanna Eklund 

Godsanalys av keramik 

En tunnslipsanalys av keramik utfördes av Torbjörn 

Brorsson vid Kontoret för Keramiska Studier (KKS). Tunn- 


slipsanalysen gjordes i syfte att jämföra materialet med 

den intilliggande stenåldersboplatsens keramik i ett långtidsperspektiv 

med frågeställning kring lerans proveniens 

(jfr Eriksson & Wikell 2010). I flera av gravarna samt i ett 

område i slänten nedanför gravfältet hittades keramik. 

Keramiken i två av gravarna avvek från det övriga keramikmaterialet 

både vad gäller gods och kärlform. Det ansågs 

därför vara av intresse att jämföra gravfältskeramiken 

inbördes samt med området i slänten. 

A6094 för att se om det innehöll tillräckliga mängder insmitt 

kol för en datering. Då föremålet skulle kunna vara 

medvetet deponerat i stensättningen skulle det vara av intresse 

att datera det. Det finns exempel på andra kontexter 

där föremål deponerats i forntida gravar under historisk 

tid. 

Resultaten presenteras och kommenteras kortfattat i 

relevanta stycken av rapporttexten. Analysresultaten presenteras 

i sin helhet i form av bilagor sist i rapporten. 

Slitspårsanalys av flinta 

En slitspårsanalys av flintan utfördes av Helena Knutsson, 

Stoneslab, med syfte att se vad de avslag som hittades i 

gravarna kan ha använts till. Knutsson gjorde också en 

jämförelse av flintan som hittades i gravarna och den 

brända flintan som påträffades i slänten. 

Materialanalys av två bronsfragment 

I två intilliggande samtida gravar påträffades bronsfragment 

som skulle kunna vara från en och samma halsring. 

Fragmenten analyserades i svepelektronmikroskop av 

Malgorzata Wojnar-Johansson på Arkeologiska forskningslaboratoriet, 

Stockholms universitet. 

Metallografisk analys 

Lena Grandin, RAÄ, UV-GAL, utförde en metallografisk 

analys av ett järnföremål som hittades i stensättningen 

Områdesbeskrivningar 

UO utgjordes av en höjdsträckning i sydvästlig-nordostlig 

riktning samt delar av slänten nedanför höjdsträckningens 

sydöstra sida. 

Merparten av de undersökta stensättningarna var belägna 

uppe på höjdsträckningens rygg, som varierade i 

höjd och innehöll flera partier med berg i dagen. Längst 

mot söder, och avskild från de övriga stensättningarna, 

låg den stensättning som initialt skulle förundersökas, 

A6094. Den var belägen på områdets absoluta krön på en 

bergklack som stack upp markant och var cirka 3 meter 

högre än omgivningen. Inom resten av höjdsträckningen 

var variationerna i höjd endast omkring 1–2 meter (fig 29). 

Stensättningarna låg i olika grupperingar uppe på höjdryggen. 

En av frågeställningarna var om det fanns några 

skillnader mellan de gravlagda i dessa. Vid bearbetningen 

Figur 29. På gravfältet låg stensättningarna i olika koncentrationer. De allra flesta låg i SV delen. På gravfältets mellersta och 

NO del var det betydligt glesare med stensättningar. Vy från SV. Foto: Lars Holmblad, SAU. 


Nordöstra delen 

C 

Centrala delen 

A 

Sydvästra delen 

B 

Slänten 

Figur 30. Översiktsplan med delområden och gravgruppsbeteckningar. Skala: 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

av gravfältet har detta därför delats in i tre geografiska delar 

– de sydvästra, centrala och nordöstra delarna. Inom 

dessa delområden fanns flera ytor med koncentrationer 

av stensättningar. Dessa har benämnts grupp A, B och C 

(fig 30). Genom sitt läge utgör stensättningen på krönet 

(A6094) en egen analysenhet, liksom slänten på gravfältets 

sydöstra sida. 

De flesta stensättningarna påträffades inom den sydvästra 

delen av gravfältet. Precis nedanför bergshöjden 

där A6094 var belägen fanns ett stort antal välbyggda stensättningar 

(bl a grupp B) tätt inpå berget och tätt tillsammans. 

Samtliga hade kantkedjor, många hade inre konstruktioner 

och flera hade ett ytskikt av grus. Samtliga 

hade relativt regelbundna, rundade former. Här fanns 

också en grav utan överbyggnad (A5988), en urnegrop. 

Grupp A skiljde ut sig något genom att det utgjordes av ett 

sammanhängande komplex av stenar i olika storlekar där 

de enskilda gravarna inte var helt enkla att urskilja. 

På den centrala delen av höjdryggen fanns två större 

stensättningar (A485, A336) med annan karaktär. De var 

relativt stora och hade kantkedjor men var framförallt högre 

(0,25 respektive 0,50 m) än de övriga, och båda hade 

utbyggnader i form av oregelbundna stenkonstruktioner i 

söder. Kring dem fanns även några mindre stensättningar. 

En härd (A6043) och ett stolphål (A5568) påträffades också 

inom denna del. 

Inom den nordöstra delen av krönet fanns ett antal 

stensättningar av varierad karaktär, ett kulturlager samt en 

skärvstenshög. Den sistnämnda (A5451) var uppbyggd 

kring ett större stenblock. Kulturlagret (A5742) innehöll bl 

a mindre mängder bränd lera, harts, keramik och skärvsten. 

De fem stensättningarna i grupp C låg direkt intill 


Figur 31. Översiktsbild från fototornet över gravfältet från sydväst. Stensättningen i krönläge låg strax utanför bildens nedre 

högra hörn. I förgrunden ligger stensättningsgrupp A i gravfältets sydvästra del. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 

Figur 32. Gravfältets sydvästra del sett från nordost. Stensättningen i krönläge anas strax till vänster om bildens mitt. Foto: 

John Ljungkvist. 


varandra och i huvudsak direkt på berghäll. Längst bort 

mot nordöst fanns en grav som anlagts som en rektangulär 

stensättning med ett flertal mindre resta stenar i kantkedjan 

(A200). En annan grav med avvikande karaktär var 

en stensättning (A323) som var anlagd intill ett stenblock. 

Slänten mot sydöst utgjordes av en förhållandevis plan 

men brant sluttning. Här påträffades ett flertal stensättningsliknande 

bildningar av vilka fyra (A3569, A1523, 

A1439, A3515) efter undersökning bedömdes utgöra stensättningar 

utan vare sig begravningar eller fynd. Inom ett 

större område framkom spridda fynd samt några anläggningar. 

Det rörde sig om en härd (A1477), ett stolphål 

(A1466) samt två rännor (A1451, A1438). Anläggningarna 

kunde inte knytas till någon konstruktion. I området kring 

och norr om anläggningarna framkom stora mängder keramik 

och bränd flinta samt en skivhuvudnål i brons (F72, 

F73). 

Anläggningar 

Totalt registrerades 123 anläggningar (se fig 33). Av dessa 

utgick 15 efter närmare undersökning då de visade sig vara 

naturliga stenansamlingar som avsatts i samband med isavsmältningen. 

Den mest framträdande anläggningskategorin 

var stensättningar. Sammanlagt undersöktes 57 sådana, 

varav drygt hälften innehöll brända ben. Ett stort 

antal registrerade anläggningar utgör olika typer av inre 

konstruktioner såsom lockstenar, nedgrävningar, och 

stenkonstruktioner i stensättningarna. Dessutom undersöktes 

en blockgrav, en flatmarksgrav, en skärvstensanläggning 

samt enstaka härdar, stolphål etc. 

De undersökta anläggningarna presenteras nedan kategorivis. 

För samtliga stensättningar, blockgraven och 

den omarkerade graven finns dessutom en separat anläggningsbeskrivning 

med profilritning och lodfotografi i 

plan (se anläggningsbeskrivningar). 

Undersökningsresultat 

Undersökningsområdet var beläget på en nordost-svdvästgående 

moränrygg, 31–45 m ö h strax nordväst om E4. 

Gravfältet bedöms vara undersökt i sin helhet. Ett nästan 

100 meter långt sammanhängande område torvades av på 

höjdryggen varvid ett stort antal stensättningar frilades. 

Under många av dem hittades begravningar från yngre 

bronsålder och övergången till förromersk järnålder. En 

större yta samt några kompletterande mindre schakt banades 

också av i den sydöstra sluttningen ned mot motorvägen. 

I sluttningen påträffades enstaka stensättningar, 

dock inga med begravningar, samt ett område med lösfynd 

i form av keramik, flinta samt en dräktnål (se nedan). 

Sammanlagt omfattade den avbanade ytan omkring 4 500 

m 2 . 

Anläggningstyp 

Antal 

Blockgrav 1 

Omarkerad grav 1 

Härd 2 

Inre konstruktion 37 

K-lager 1 

Ränna 2 

Skärvstenshög 1 

Sotfläck 1 

Stenkonstruktion 3 

Stensättningar med begravning 33 

Stensättningar utan begravning 24 

Stolphål 2 

Utgår 15 

Summa 123 

Figur 33. Tabell över de olika anläggningskategorier 

som undersöktes. 


28 

32 

40 

36 

6517450 6517550 

44 

40 

Stensättning med begravning 

Kulturlager 

Stensättning utan begravning 

Omarkerad grav 

Blockgrav 

Lösfynd 

Fyndområde 

Utgår 

36 

32 

28 

Härd 

Recent störning 

Sotfläck 

Ruta 1 x 1 m 

Stolphål 

Schakt 

Ränna 

Berg i dagen 

Skärvstenshög 

Stenkonstruktion 

Höjdkurva 

0 10 20 30m 

1570350 1570450 

Figur 34. Översiktsplan över gravfältet. Skala 1:1000. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 


6517440 6517470 

A1083 

A5282 

R4728 

A430 

A4273 

A4613 

A1021 

A1050 

A100864 

A1144 


A100831 

A5360 


A1209 

A5330 

A939 

A5496 

A996 

A4629 A1109 

A5505 

A100865 A100848 

A4599 

A916 

R4726 

A865 

A896 

A839 

A4531 

A5971 

A100998 A100009 

A962 A4547 A5988 

A1275 

R5711 

A1574 

A1653 

1258 

A100866 

A1391 

A3503 

A1233 

A882 

A100830 

A100826 

A100827 

A815 

A100829 

A5521 

A792 

A662 

A2314 

A774 

A5297 

A100828 

A1295 

A757 

A5703 

A5124 

A583 

A5113 

A546 

A4581 

A634 

A4734 

A4940 

R4730 

A736 

A718 

A688 

A5403 

A5690 

A5317 

A5568 

R4732 

A614 

A5620 

A596 

A5424 

A5223 A5443 

A567 

A6043 

A485 

A100825 

A4655 

A6094 



Stolphål 

Ränna 

Inre konstruktion 

Utgår 


Ruta 1 x 1 m 

Blockgrav 

Schakt 




Sten 

Kulturlager 

Berg i dagen 

Härd 

Höjdkurva 

0 5 10 m 

Sotfläck 

1570330 1570360 

A4 

Figur 35. Plan över gravfältets sydvästra del. Skala: 1:300. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 


6517480 6517500 

R5738 

A3466 

A4489 

A294 


4511 

A261 

R5736 

R5730 

A200 A5306 

R5734 

R5732 

R5642 

A218 

R5644 A5742 

A239 

A250 

A323 

R5494 

A3492 A336 

A1553 

A383 

R5491 

R5765 

R6037 

R6015 

R6063 

A5451 R5913 

R6035 


R6033 

R5909 

R6013 

R5763 

R5915 

A5380 


R5917 

R5919 

4 


R4728 




Blockgrav 

A882 

A916 

A3503 Stenkonstruktion 

A100830 

26 Skärvstenshög A865 

A839 

A896 

A4531 Kulturlager 

A5971 

A100998 A100009 

Härd 

A4547 A5988 

A1275 

Sotfläck R5711 

A1653 

1258 

A815 

A792 

A2314 

A774 

A5297 

A100828 

A757 

A4581 

Stolphål 

Ränna 

Utgår 

A5317 

Ruta R4730 1 x 1 m 

A5568 

Schakt 


R4732 

Sten 

Berg i dagen 

A736 

Höjdkurva 

A718 

A688 

A6043 

A485 

A100825 

A430 

A5282 

A457 

1570360 1570380 1570400 

A404 

0 5 10 m 

A232 

A3168 

A3216 

Figur 36. Plan över gravfältets nordöstra del. Skala: 1:300. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 


A3168 

A4223 

A3228 


A1698 

A3216 

A3569 

A3588 

R5656 R4231 

R4755 

R5664 

R5662 

A1523 

R5646 

R4317 

R4428 

R4753 

R5650 

R5648 R4157 

A1438 R6022 R4138 

R6024 

R6020 

R6026 

R4155 

R4159 

R3154 

R6039 

R6028 

R6041 R6030 

R4142 

R4229 

R4140 A1466 

A1451 

6517440 6517470 

R4144 

A1477 

R5813 





Blockgrav 



Kulturlager 

Härd 

Sotfläck 

Stolphål 

Ränna 

Utgår 

Ruta 1 x 1 m 

Schakt 


Sten 

Berg i dagen 

Höjdkurva 

A1493 

0 5 10 m 

A3515 

1570390 1570420 

Figur 37. Plan över Slänten (södra delen av UO). Skala: 1:300. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 

Stensättningar 

Jonas Wikborg 

Sammanlagt påträffades 57 stensättningar av varierande storlek. De låg framförallt 

uppe på krönet, men några påträffades nere i slänten öster om krönet (fig 38–41). 


0 10 20 30 40 50m 

Figur 38. lodfotoplan över stensättningar inom UO, översikt. Digital bildbearbetning, 

Susanna Eklund, SAU. 


0 10 20 30 m 

Figur 39. lodfotoplan över stensättningar inom UO, detaljutsnitt 1. Digital bildbearbetning, Susanna Eklund, SAU. 


0 10 20 30 m 



0 10 20 30 m 



De flesta stensättningarna var runda eller rundade och 

varierade i storlek mellan 2 och 7 meter. Flertalet var dock 

mellan 2 och 3,5 meter stora i diameter. Två av de största, 

A336 (6,5 x 6,5 m) och A485 (5,0 x 5,3 m), var belägna på 

gravfältets centrala del. En annan större stensättning, 

A261 (5,6 x 5,6 m) låg i den nordöstra delen av gravfältet. 

Materialet i stensättningarna utgjordes av rundade stenar 

– en mindre andel skärvig sten påträffades i en handfull 

av dem. Merparten av stensättningarna var försedda med 

kantkedja (fig 42, fig 43) bestående av större, rundade stenar 

vilka oftast mätte mellan 0,3 och 0,5 meter i diameter. 

Några stensättningar täcktes också av en tunn grusmantel 

(fig 44, fig 45). En av de mindre runda stensättningarna 

(A688) hade rundade hörn men relativt raka långsidor. 

Förmodligen var den lätt rektangulära formen ett resultat 

av att den anlagts mellan några äldre, runda stensättningar. 

I många stensättningar fanns olika typer av inre konstruktionselement. 

Vanligt förekommande var en mindre 

nedgrävning under stensättningens centrala del (fig 46). 

I några fanns också en stenpackning eller en fylld eller 

ofylld stenkrets i centrum. I flera fall fanns en locksten 

över benbehållaren eller en täcksten över de brända benen. 

I något fall låg de brända benen placerade på en underliggande 

flat sten (fig 47). I en av de runda stensättningarna 

(A815) hade ett antal något större stenar lagts i ett 

spiralformat mönster (se fig 134). Tre av stensättningarna 

(A383, A100825 och A100827) har tolkats som små ut- eller 

tillbyggnader till större stensättningar. 

Figur 42. Stensättning A774 med kantkedja av större stenar. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


6517450 6517500 

Grav med kantkedja 

Stensättning med kantkedja 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 43. Spridningskarta över förekomsten av kantkedja i stensättningarna. Skala 1:600. 

Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


Figur 44. Stensättning A546 med grusmantel som avlägsnats i ena halvan. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


6517450 6517500 

Grusmantel 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 45. Spridningskarta över förekomsten av grusmantel i stensättningarna. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, 

SAU. 


Figur 46. Urgrävd bengömma i nedgrävning innanför kantkedjan till den undersökta stensättningen A634. Foto: John 

Ljungkvist, SAU. 


6517450 6517500 

Locksten 

Täcksten 

Underliggande sten 

Stenspiral 

Stenpackning 

Nedgrävning 

Stenkrets 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 47. Spridningskarta över olika typer av inre konstruktionselement. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

I ett område i gravfältets sydvästra del fanns ett antal tätt 

liggande runda stensättningar med kantkedja (grupp B) (fig 

48). I gravfältets sydligaste del fanns en grupp (A) med stenpackningar 

(A1109, A112, A1144; A1109, A1275) med delvis 

gemensamma kantkedjor vilka placerats tätt tillsammans i 

en tarandliknande konstruktion (fig 49). Ordet ”tarand” 

kommer från estniskan och betyder stenhägnad. Tarandgravar 

återfinns framförallt i Estland och Lettland men det 

finns också flera exempel från östra Mellansverige. Gravtypen 

har daterats till bronsålder och äldsta järnålder. De 

egentliga tarandgravarna utgörs av flera rektangulära stenramar 

med gemensamma sidor vilka ligger på rad. Den aktuella 

gravgrupperingen är således inte att betrakta som en 

äkta tarandgrav, men de kan vara inspirerade av dem eller 

bakomliggande tankar, idéer och föreställningar. 

I gravfältets norra utkant fanns en rektangulär stensättning 

(A200) med små, avlånga stenar i hörnen och på 

långsidorna (fig. 50). Dessa stenar antas ursprungligen ha 

varit resta. Den rektangulära stensättningen mätte ca 3,90 

x 2,50 meter. 

Under 33 av stensättningarna uppe på gravfältet påträffades 

spår efter begravningar i form av brända människoben, 

ibland tillsammans med djurben. Under en av stensättningarna 

(A6094) fanns två separata begravningar (se 

begravningar nedan). I ytterligare två av dem återfanns 

mindre mängder bränt ben som dock inte med säkerhet 

Figur 49. Lodfoto över stensättningsgrupp A på gravfältets 

sydvästra del. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


Figur 48. Lodfoto över stensättningsgrupp B på gravfältets sydvästra del. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


Figur 50. Stensättningen A200 hade haft mindre, resta stenar i hörnen samt mitt på långsidorna. Vid undersökningstillfället 

låg de omkullfallna. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 

har kunnat bedömas som människa. Det rör sig om djurben 

och ett eventuellt kraniefragment av människa i stensättning 

A218, samt ett oidentifierat bränt ben, eventuellt 

av människa, i blockgraven A323. I båda anläggningarna 

hittades även keramik. Också dessa båda anläggningar har 

tolkats som gravar (fig 51). Samtliga begravningar har daterats 

till yngre bronsålder och äldre förromersk järnålder. 

Under en av kantkedjestenarna till stensättningen A1050 

hittades ett ej benslagsbestämt bränt djurben, och i en 

stenkonstruktion på södra sidan av stensättningen A485 

hittades 0,15 g bränt ben av människa. Ingen av dessa båda 

har tolkats som begravning – den förstnämnda eftersom 

det rörde sig om djurben och den andra eftersom stenkonstruktionen 

bedömts som en del av stensättningen 

A485, vilken hyste en begravning. 

I 19 av stensättningarna uppe på gravfältet påträffades 

inget benmaterial överhuvudtaget (fig 50). Dessa anläggningar 

låg spridda någorlunda jämnt över hela gravfältet, 


sida vid sida med stensättningarna med begravning. Av de 

19 stensättningarna på gravfältet utan människoben var 

inte mindre än 14 försedda med kantkedja. Fyra av dem 

hade också en övre grusmantel. I några av dem påträffades 

fynd i form av flinta (2 st), keramik (2 st), harts (6 st), 

bränd lera (2 st) och fragment av en bronstråd (1 st). I några 

av dem påträffades också mindre mängder träkol. Harts 

och träkol från sex av dessa stensättningar har 14 C-daterats. 

Dateringarna ligger väl samlade kring 2500–2400 BP 

(yngsta bronsålder) och är alla samtida med flertalet av 

begravningarna på gravfältet. 

I slänten nedanför gravfältet fanns ett antal stenansamlingar. 

Flera bedömdes som naturbildningar. Fem konstruktioner 

tolkades dock som anlagda stensättningar (fig 

53). Ingen av dessa hade kantkedja. De var, så när som på 

ett kvartsavslag, helt fyndtomma. Mindre mängder träkol 

hittades även i dessa. Den ena av dem har 14 C-daterats till 

övergången vikingatid/medeltid, den andra till medeltid. 

Flera av de undersökta stensättningarna saknade således 

spår av begravning. Detta gäller såväl de som låg på 

själva gravfältet uppe på krönet som de som låg i slänten 

nedanför. Det fanns dock en tydlig skillnad mellan stensättningarna 

utan begravning i slänten och de som var belägna 

uppe på gravfältet: de som låg på gravfältet uppvisade 

i många fall stora yttre likheter med de stensättningar 

som hyste begravningar. Framför allt kan den nästan regelmässiga 

förekomsten av kantkedja uppe på gravfältet 

nämnas. I slänten fanns inga sådana. Därtill kan även läggas 

skillnaden vad gäller förekomsten av fynd. Sådana var 

betydligt vanligare uppe på gravfältet. Slutligen kan skill- 

Anl nr Kantkedja Grusmantel Locksten Täcksten Underliggare Ben Harts Keramik Flinta Metall 

200 X X X 

218 X X X 

261 X X X X 

404 X X 

430 X X 

485 X X X 

567 X X X 

583 X X X 

596 X X X 

614 X X X 

634 X X X X X X 

662 X X X X X X X 

688 X X 

736 X X X X X 

757 X X X X X 

792 X X X X X X X 

815 X X X 

839 X X X X 

865 X X 

882 X X X 

896 X X X X 

916 X X X 

939 X X X X X 

996 X X X X X 

1109 X X X X X 

1122 X X X X 

1144 X X X X 

1175 X X X 

1209 X X 

1233 X X X 

4581 X X X X X X 

5505 X X X 

6094 X X X 

Figur 51. Tabell över stensättningar med begravning. 


Anl nr Kantkedja Grusmantel Locksten Täcksten Underliggare Ben Harts Keramik Flinta Brons 

239 X 

250 X X X X 

294 X 

311 X 

336 X 

546 X X X X 

718 X X 

774 X X 

1021 X 

1050 X X* 

1258 X 

1275 X X X X 

1295 X X X X X 

1391 X 

1553 X 

3466 X 

4489 

4511 X 

4599 X 

* = 1 br djurben under kantkedjesten 

Figur 52. Tabell över stensättningar utan begravning på gravfältet. 

Anl nr Kantkedja Grusmantel Locksten Täcksten Underliggare Ben Harts Keramik Flinta Brons 

1493 

1523 

3216 

3515 

3569 

Figur 53. Tabell över stensättningar i slänten. 

naden i datering framhållas. Stensättningarna i slänten 

fick betydligt yngre dateringar än de på det egentliga gravfältet. 

Begravningar 

Totalt har 36 anläggningar på gravfältet tolkats som gravar. 

Samtliga var brandgravar. Med två undantag hittades begravningarna 

i eller under stensättningar. Undantagen var 

en omarkerad grav samt en blockgrav. I ett fall hittades två 

separata begravningar under en och samma stensättning 

(A6094). I flera fall hade de brända benen deponerats i urskiljbara 

gropar under stensättningarna, oftast i konstruktionernas 

centrala del. Det var dock inte alla gånger som 

själva nedgrävningen var synlig. I en del (t ex A916, A939, 

A996 och A1109) hittades de brända benen ett gott stycke 

ner i marken. Detta skulle kunna bero på att groparna 

återfyllts med samma material efter att benen placerats i 

gropen. Det fanns också exempel på stensättningar där de 

brända benen hittades under kantkedjestenar eller utspridda 

i stenpackningen. 

En av stensättningarna med begravning var rektangulär, 

övriga var runda eller rundade. En av begravningarna 

hade anlagts i anslutning till en mindre stenansamling 

(A323) invid ett större markfast stenblock. En av begravningarna 

(A5988) saknade gravöverbyggnad. Denna låg i 

ett förhållandevis anläggningsfritt område på en i övrigt 

intensivt utnyttjad del av gravfältet med tätt liggande 

stensättningar (se fig 35). Detaljutsnitt över gravfältets 

södra del i inledningen till kapitel ”anläggningar”). Graven 

framträdde vid en andra avbaning som en 0,20 meter 

stor koncentration av brända ben med hartstätningsfragment 

och keramikskärvor. Den inramades av fem runda 

stensättningar. Avståndet till de intilliggande stensättningarna 

varierade mellan 1,80 och 2,60 meter. Utrymmet 

skulle rent hypotetiskt kunna ha rymt en stensättning 

med drygt 3 meter i diameter. Några tydliga spår efter en 

sådan har dock inte kunnat iakttagas vid undersökningen. 

Möjligen skulle några större stenar kunna antas vara rester 

efter en stensättning. Den aktuella bengömman har en 

av de absolut äldsta 14 C-dateringarna på hela gravfältet. 


Skulle stenarna från en hypotetisk stensättning kunna ha 

återanvänts vid anläggandet av någon senare stensättning 

på gravfältet? 

Benmängderna i begravningarna varierade från några 

enstaka gram till drygt 1,5 kilo (se fig 133). I materialet har 

såväl barn som vuxna kunnat urskiljas. I ungefär hälften 

av gravarna fanns, förutom människoben, även brända 

djurben (får/get). Samtliga undersökta gravar innehöll de 

kremerade resterna efter en person per grav. I en av dem, 

stensättningen A6094 uppe på krönet, fanns två olika deponeringar 

med människoben med inbördes olika datering. 

Dessa båda har tolkats som två olika begravningar. 

Också i stensättningen A596 hittades två benkoncentrationer, 

men i det fallet har den osteologiska analysen inte 

kunnat påvisa mer än en individ. I stensättningen A662 

påträffades flera mindre benkoncentrationer kring en 

centralt belägen urnegrop. Inte heller i detta fall har mer 

än en individ kunnat identifieras. Från stensättningen 

A1109 fanns ben efter både ett barn och en vuxen. Barnbenen 

är hittade i själva stensättningen, medan benen efter 

en vuxen (endast 0,8 gram) tillvaratogs utanför den 

egentliga stensättningen. Gravarna med vuxna individer 

innehöll omkring 500 gram ben, vilket är mindre än en 

tredjedel av den mängd som återstår efter kremering. 

Kvarlevorna i begravningarna representerar således inte 

kompletta individer. 


I vissa fall hade de brända benen samlats i keramikkärl (fig 

54), och i några fall återfanns benen tillsammans med rester 

efter hartstätade svepkärl (urnegropar och urnebrandgrop) 

(fig 55, fig 56). 

Figur 55. Diagram över inre gravskick på gravfältet. 

Figur 54. Frampreparering av ett keramikkärl med brända ben i stensättningen A792. Kärlets mynning sticker upp innanför en 

krets av större stenar. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


6517450 6517500 

0 5 10 15 20 m 

Urnegrop 

Benlager 

Bengrop 

Urnebrandgrop 

Brandgrop 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

1570350 1570400 

Figur 56. Karta över de olika inre gravskickens fördelning. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

I åtta av gravarna fanns benbehållare av keramik (fig 57). 

Keramik påträffades i ytterligare 15 gravar, men då i så pass 

små mängder att det inte kan representera mer eller mindre 

hela kärl. I en av dem (A5505) fanns visserligen drygt 

250 g keramik, men fyndomständigheterna visar att kärlet 

inte kan ha deponerats som ett intakt kärl då bottenbitar 

återfanns högt upp i fyllningen. 

I två av gravarna har vi bedömt att de brända benen har 

legat i ett hartstätat svepkärl (fig 57). Tolkningarna baseras 

på hartsfragmentens mängd och karaktär samt fyndomständigheter. 

Mindre mängder hartsfragment hittades i 

ytterligare några gravar, men har där inte tolkats som spår 

efter benbehållare. I andra fall låg benen samlade i en 

mindre nedgrävning (bengrop) eller utspridda över en 

större yta (benlager). 

Det fanns inga tecken på att själva kremeringarna utförts 

på platsen för de enskilda gravarna. I så fall borde 

ansenliga mängder sot och kol finnas kvar. Endast under 

stensättningen A6094 uppe på krönet påträffades en mindre 

sotfläck. Kremeringarna måste ha skett någon annanstans. 

Därefter har man samlat ihop benresterna från 

gravbålet och fört dessa till gravfältet. I samband med 

denna hantering har man rensat benen från sot och kol. 

Endast i en av de undersökta gravarna fanns en kraftig förekomst 

av sot och kol bland de brända benen. Det var 

gravgömman i den rektangulära stensättningen A200. Då 


6517450 6517500 

Benbehållare av keramik 

Benbehållare av harts 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 57. Karta över förekomsten av benbehållare av harts och keramik. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

de brända benen låg i en halvmeterstor och närmare 0,30 

meter djup grop med svart, fet, sotig fyllning har den bedömts 

som en brandgrop. I begravningen under A896 

fanns inslag av kol och sot, varför det inre gravskicket där 

har karaktäriseras som urnebrandgrop. I övriga gravgömmor 

var de brända benen rena och fria från sot och kol. 

Även fyllningen kring dem var helt eller relativt sot- och 

kolfria. 

I några gravar fanns inre konstruktioner, såsom flata 

underliggande stenar eller överliggande lockstenar (fig 58). 

I stensättningen A662 fanns ett keramikkärl med brända 

människoben. Inne i kärlet samt omedelbart utanför detta 

hittades hartstätningsfragment vilka har tolkats som rester 

efter ett svepkärl som legat som ett lock över benbehållaren 

av keramik. 

Det fanns också exempel på stensättningar med inre 

konstruktioner som förutom avsaknaden av brända ben 

uppvisade stora likheter med begravningar. Exempel på 

detta är stensättningen A1275 i vilken ett stort antal hartstätningsfragment 

påträffades liggande på en flat sten i anläggningens 

mitt. I andra stensättningar (A546 och A1295) 

återfanns tydliga hartstätningsfragment under en flat sten 

som låg som ett lock över de förmodade kärlresterna. Det 

hittades också keramik i stensättningar utan brända ben, 

exempelvis A4599. 


Figur 58. Under stensättningen A792 fanns en benbehållare av keramik under en locksten med flat undersida. 



Kulturlager 

Ett kulturlager (A5742), påträffades omedelbart sydost om 

stensättningen A200 på gravfältets nordöstra del (se fig 

36). Ett antal provrutor grävdes i lagret för att undersöka 

dess karaktär och fyndinnehåll. En profil upprättades i 

anslutning till A200 för att om möjligt få en uppfattning 

om den stratigrafiska relationen mellan graven och lagret 

(se profilritning i anl beskr för A200). Det stratigrafiska 

förhållandet var något oklart. Det föreföll troligt att graven 

var yngre än lagret då bl a den södra hörnstenen (se 

nedan) hade grävts ned i lagret och några större stenar i 

sydvästra utkanten överlagrade det. Stensättningen skulle 

således vara stratigrafiskt yngre än lagret. Bränt ben från 

begravningen i stensättningen har 14 C-daterats till förromersk 

järnålder (2200 BP) medan harts från kulturlagret 

har 14 C-daterats till övergången bronsålder/förromersk 

järnålder (2445 BP). Lagret förefaller således vara samtida 

med flera av gravarna samt även med den intilliggande 

skärvstensanläggningen A5451, belägen endast omkring 

10 meter söderut. 

Kulturlagret var mellan 0,05–0,2 meter tjockt och 

sträckte sig över en 27,5 m 2 stor yta. Lagret varierade från 

svart humös silt till gulbrun siltig sand. Det hade inslag av 

skärvig sten. I kulturlagret påträffades bränd lera, harts, 

keramik (fig 60), en malstenslöpare (F177), en malstensunderliggare 

(F181) samt ytterligare ett fragment bearbetad 

bergart (F157). Det är svårt att säga något om hur lagret avsatts, 

men det är rimligt att anta att det bildats i samband 

med aktiviteter i anslutning till anläggandet av de andra 

gravarna i området. 

Skärvstensanläggning 

En skärvstensansamling (A5451) var belägen i utkanten av 

den planare yta som gravfältet till största delen var beläget 

på. Den kan beskrivas som en flack hög kring ett större 

markfast stenblock. I den påträffades några enstaka fynd. 

I övrigt påträffades mycket små mängder eldpåverkad 

sten på gravfältet. Förutom i skärvstenanläggningen förekom 

det endast i kulturlagret (A5742), samt i mindre 

mängd i en handfull av stensättningarna. 

Anläggningens form var oregelbundet rundad och 

mätte 7,40 x 5,80 meter i plan. Fyllningen var som djupast 

kring det markfasta stenblocket, 0,50 m, och tunnade successivt 

ut mot kanterna. Stenblocket var ca 2 x 2 meter 

stort (samt minst 1 meter djupt) och låg i den sydvästra 

delen av anläggningen. Det fanns en del variationer i fyllningen, 

men huvudsakligen utgjordes den av brun morän 

med ett rikligt till relativt rikligt inslag av skärviga och 

skörbrända stenar (dominerande stenstorlek: 0,05–0,15 

meter). Cirka en meter ut från stenblocket, på dess västra, 

norra och östra sida, innehöll fyllningen som mest skärvstenar 

(lager 3). Denna fyllning avgränsades i nordöst av 

tre större stenar. Under och innanför stenarna fanns några 

små sotiga fläckar med bitar av kol på 0,30–0,35 meters 

djup. De tre stenarna måste ha placerats i fyllningen, till 

skillnad från andra större stenar som var naturliga. Fynden 

framkom utspritt i anläggningen, både ytligt och relativt 

djupt ner, men främst i den centrala delen. Flinta 

framkom i form av en kärna (F161) och ett avslag (F154). I 

anläggningen hittades 65,7 gram keramik fördelat på 49 

skärvor (F153, F165, F166, F167, F172, F198). Keramiken 

härrör från minst tre olika kärl. Vidare framkom enstaka 

små brända djurben (F418-424), på spridda ställen och varierande 

djup. Benen har artbestämts som får/get. På anläggningens 

södra sida fanns en markskada med bl a flyttade 

och upplagda stenblock som dock inte tycktes ha 

skadat skärvstenlagret annat än ytterst marginellt. 

Två 14 C-dateringar av träkol från de ovan nämnda mindre 

koncentrationerna har gjorts. De visar samstämmigt på 

att anläggningen varit i bruk vid övergången mellan yngre 

bronsålder och förromersk järnålder (Ua-35363 760–680 

(28,7%) BC, 670–410 (66,7 %) BC; Ua-35368, 780–520 

Fyndområde Bergart Brända ben Bränd lera Harts Keramik 

R5642 F181 – – – F162, F163 

R5644 F177 – – – – 

R5730 – – – – F156 

R5732 – – – – – 

R5734 – – F158, F160 – F159 

R5736 F157 – – – – 

rensfynd – – F175, F176 F6 – 

Figur 60. Tabell över fynd från kulturlagret A5742. 

Figur 59. Lockstenen över benbehållaren i stensättningen 

A792 lyfts efter att ha legat över kärlet i mer än 2 500 år. 



Figur 61. Del av skärvstensanläggningen A5451 från söder med blocket i förgrunden och de tre större stenarna bakom. 


NÖ 

SV 

1 

1 3 

2 

3 

4 

6 

Figur 62. Skärvstenshögen A5451 i profil, från nordväst. Skala 1:40. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 

Lagerbeskrivning: 

1 Brun tät packning av skärvstenar med ett mycket litet inslag av morän. 

2 Gulbrun morän med relativt rikligt med skärvstenar. Mot botten av lagret inslag av något större rundade 

moränstenar. 

3 Gulbrunt lager med en tät packning av skärviga stenar. Under 0,3 m djup ett flertal fläckar med sot och kol. 

4 Ljust gulbrun morän. 

5 Svartbrun morän med ett litet inslag av skärvstenar samt enstaka rundade stenar (upp till 0,3 m stora). 

6 Morän. 

0 0,5 m 

1:40 


(95,4 %) BC (2σ). Anläggningen är således samtida med flera 

av gravarna samt med kulturlagret A5742, beläget endast 

omkring 10 meter norrut. 

Härdar 

Två härdar (A1477 och A6043) (fig 63, fig 64) påträffades 

inom undersökningsområdet. Härden A1477 låg långt ner 

i slänten i närheten av den stora koncentrationen av bränd 

flinta. Härden A 6043 låg i anslutning till stensättningarna 

A485 och A100825 på gravfältet uppe på krönet. 

Härden A1477 hade en diffus avgränsning mot den underliggande 

moränen, förmodligen beroende på att den 

lakats ur. Fyllningen bestod av mörkbrun sotig sand med 

visst inslag av kol. Härden har med 14 C-analys av träkol 

daterats till medeltiden (1300-1400-tal e Kr). 

Härden på gravfältet (A6043) hade en i ytan diffus avgränsning 

bestående av en mörkbrun till svart fyllning 

med mycket träkol. Anläggningen innehöll rikligt med 

upp till 0,20 meter stora stenar, varav ett par var skörbrända. 

I botten fanns ett ca 0,03 meter tjockt lager med mycket 

träkol samt på detta ett lager av småsten. Träkol från 

härden har 14 C-analyserats och fått en datering till intervallet 

800–400 f Kr, d v s övergången mellan bronsålder 

och förromersk järnålder. Härden hade en diffus avgränsning 

i plan, men var mycket distinkt i profil. Den framkom 

vid slutavbaning invid stensättningen A485. Det framgår 

tydligt att härden låg under graven och har således anlagts 

före denna. Eftersom härdens datering sammanfaller med 

flertalet av stensättningarnas är det dock troligt att härden 

anlagts i samband med uppförandet av stensättningen 

A485 eller någon annan närliggande grav som ett första 

steg i begravningsritualen. 

Härdar har fyllt flera primära funktioner. De har givit 

ljus och värme samtidigt som de var nödvändiga för tillredning 

av mat. Härdar har också använts inom en rad 

olika typer av hantverk, såsom keramiktillverkning och 

skinnbearbetning. Elden har också haft ett symboliskt 

värde i sig självt, och vi vet att eldstäder även använts för 

rituella ändamål. Härdar är relativt vanligt förekommande 

på gravfält där de förmodas ha fyllt just den funktionen 

(Eriksson 1998; Björk 1998; Thörn 1996;Eklund 2001). 

Övriga anläggningar 

Rännor 

I slänten öster om gravfältet påträffades två rännor som 

låg vinkelrätt mot varandra (fig 65). 

Den ena rännan, A1438, var 1,9 x 0,9 meter stor och 0,25 

meter djup. Den löpte i nordost-sydvästlig riktning. Rännan 

utgjordes av en avlång nedgrävning med ett kompakt 

lager av grå lera i botten. Ovanför leran låg tre lager med 

stenar i storleken 0,2–0,4 meter. 

Den andra rännan, A1451, var 3,45 x 0,45 meter och 0,3 

meter djup. Den löpte vinkelrätt mot A1438, d v s i sydost 

– nordvästlig riktning. Rännan utgjordes av en avlång 

stenfylld nedgrävning av rödbrungrusig silt. I ytan fanns 

ett mörkare, något sotigt lager. 

Anläggningarna gick inte att knyta till någon konstruktion, 

men det är ändå anmärkningsvärt hur rännorna tillsammans 

med det ensamliggande stolphålet A1466 ligger 

i anslutning till den stora fyndkoncentrationen med 

bränd flinta samt skivhuvudnålen. Rännorna ligger dessutom 

vinkelrätt mot varandra och tycks inringa den stora 

fyndkoncentrationen. 

Stenkonstruktioner 

Tre anläggningar (A383, A100825 och A100827) har registrerats 

som stenkonstruktioner. Dessa låg i direkt anslutning 

till varsin stensättning. I det ena fallet antas det röra 

sig om några rubbade stenar från en kantkedja till en stensättning 

(A1275). Övriga två har tolkats som någon form av 

sekundär tillbyggnad till stensättningar (A336 och A485). 

Värt att notera är att dessa båda ligger orienterade på samma 

sätt i förhållande till den intilliggande stensättningen, 

nämligen på dess syd-sydvästra sida. 

Stolphål 

Ett möjligt stolphål (A1466) undersöktes också i slänten. 

Anläggningen var 0,33 meter i diameter och 0,2 meter 

djup. Fyllningen bestod av grå grusig morän med enstaka 

större stenar. 

Ytterligare ett möjligt stolphål (A5568) undersöktes i en 

av stensättningarna (A485). Anläggningen mätte 0,2 meter 

i diameter och hade ett djup på 0,38 meter. Fyllningen bestod 

av svartbrun grusig morän. En viss osäkerhet kring 

SV 

NÖ 

V 

Ö 

1 2 

3 1 

4 

1 

2 

3 

0 0,5 m 

1:40 

Figur 63. Härden A1477 i profil, från nordväst. Skala 1:40. 


0 0,5 m 

1:40 

Figur 64. Härden A6043 i profil, från söder. Skala 1:40. 



14 

6517440 

1451 

1466 

L sfynd flinta 

tol l 

yndomr d m d flinta 

Brons 

nna 

t n 

0 5 m 

ta 1 1 m 

1570420 

Fig 65. Detaljplan över del av slänten med de båda rännorna samt ett intilliggande stolphål. Notera anläggningarnas 

förhållande till lösfynden. Digital bearbetning: Susanna Eklund, SAU. 

tolkningen rådde vid undersökningstillfället. Det fanns 

misstankar att det kunde röra sig om rester efter en rot och 

med tanke på avsaknaden av andra stolphål i närheten är 

detta möjligt. 

Sotfläck 

En sotfläck påträffades nere i slänten, drygt fem meter 

från en av stensättningarna. Sotfläcken var 1,4 x 0,97 meter 

och 0,05 meter djup. Förmodligen är den en rest efter att 

någon eldat på platsen en enstaka gång. 

Fynd 

I samband med undersökningarna tillvaratogs ett fyndmaterial 

som till största delen utgörs av brända ben och 

keramik. Därtill kommer en mindre mängd flinta och 

harts samt några föremål och fragment av järn, brons och 

bergart. Fynden tillvaratogs huvudsakligen i de undersökta 

stensättningarna, och begravningarna och har relaterats 

till dessa. En mindre andel av fynden har mätts in 

som lösfynd. Totalt föreligger 316 registrerade fyndposter. 

Fynden presenteras materialvis nedan. De finns också redovisade 

i en fyndlista (se bilaga 2 fyndlista). 

Metallföremål 

Ett flertal fynd av järn- och bronsföremål gjordes vid undersökningen. 

De flesta framkom i gravar men några utgjordes 

av lösfynd i slänten (fig 66). Sammanlagt rör det 

sig om 18 fyndposter från 17 olika föremål. Bland dessa 

återfinns bl a en skivhuvudnål, en pincett, en krumkniv 

samt två halsringsfragment. De sistnämnda skulle kunna 

härröra från samma ring, även om de hittades i två separata 

gravar. 


Brons 

Skivhuvudnål, F72, F73. 

Vid schaktning och rutgrävning (R6022) i slänten, i ett 

område där det framkom en del bränd flinta, påträffades 

huvudet till en skivhuvudnål (F73) samt ett fragment av 

den tillhörande nålen (F72) (fig 67). Huvudet är 29,6 mm i 

diameter, 2,5 mm tjockt och väger 7,6 gram. Det var något 

skadat, men samtliga bitar tillvaratogs och har fogats samman 

i samband med konserveringen. Framsidan är plan 

och har reliefornamentik i form av koncentriska cirklar. 

En yttre cirkel och en av de inre cirklarna är något kraftigare 

(c:a 2 mm höga), och i mitten finns en upphöjd knopp. 

På baksidan finns ett fäste för en nål. Den lösa nålbiten 

(F72) är slät och svagt böjd i ena änden. Den är 14 mm lång, 

Metallfynd 

SAKORD 

Bältering 

Dräktnål 

Föremål 

Halsring 

Järnten 

Krumkniv 

Nål 

Odefinierat 

Pincett 

Smälta 

Tråd 

Yxa 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

6517450 6517500 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 66. Spridningskarta över förekomsten av metallföremål. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


Figur 67. Fram- (t v) och baksida (t h) av fragment av skivhuvudnål, F72-73. Foto: Markus Andersson, SAU. 

Figur 68. Teckning av skivhuvudnålar. Ur Montelius 1969. 

och det runda tvärsnittet är 2,5 mm. Det finns ingen passning 

mellan de båda nåländarna, men de är så pass starkt 

korroderade att en eventuell passning kan ha försvunnit. 

Skivhuvudnålen har med största sannolikhet haft en 

rätvinklig, nedåtböjd rak nål. Typen benämns av Baudou 

som typ B2b. Genom fyndkombinationer i gravar kan typen 

dateras till period V och i någon utsträckning även 

period VI. Längden på skivhuvudnålarna av typ B2b är 

10–14 cm (Baudou 1960:79, taf. XVI). Även Montelius redovisar 

exempel på liknande nålar (fig 68) vilka han daterar 

till period V (Montelius 1969:88, 58). Han menar att de 

senare formerna vanligen är större. En av de skivhuvudnålar 

som ingår i depåfyndet från Härnevi i Uppland, daterat 

till period V, liknar den framkomna nålen (SHM 

11635:7). Även två nålar från det samtida Åsbygravfältet i 

Södermanland är snarlika (Damell 1985:43f). Närmast 

identisk ornamentik finns på en skivhuvudnål med dubbelt 

så stor skiva som påträffats i vad som tycks vara ett 

depåfynd vid Havdhem på Gotland (SHM 3382). 

Halsringsfragment, F59, F60. 

Två mycket snarlika bronsfragment (fig 69) framkom i två 

intilliggande gravar på gravfältets sydvästra del. I stensättningen 

A792 påträffades ett keramikkärl som bl a innehöll 

vad som tolkas som en del av en halsring (F59). Fragmentet 

är 6,6 mm brett, 23,9 mm långt, 1,1 mm tjockt och svagt 

böjt. Vikten är 0,7 gram. En 1,4 mm bred längsgående ås 

löper mitt på den i övrigt plana ytan. Den ena änden har 

en korroderad brottyta. Den andra änden är avrundad 

och förefaller intakt. Ett keramikkärl med brända ben i en 

stensättning strax intill, A662, innehöll också vad som tolkas 

som ett fragment av en halsring i brons (F60). Detta är 

80 mm långt, 6 mm brett, 1,6 mm tjockt samt svagt böjt och 

något krokigt. Den ena änden smalnar av till vad som 

tycks vara en något uträtad krok vilken antas vara själva 

låset till en halsring. I den andra änden finns en korroderad 

brottyta. Vikten är 3,4 gram. Även detta fragment har 

en längsgående ås, men den ligger något förskjuten i förhållande 

till mitten. De båda bitarna är mycket lika till 

form och yta, men det finns ingen passning mellan dem. 

En utförd analys visar att de båda fragmenten sannolikt är 

tillverkade av samma kopparlegering, dvs. tennbrons (bilaga 

12). Med andra ord bör de vara delar av samma föremål. 

Det har inte gått att hitta några paralleller till de båda 

fragmenten, och det är förstås osäkert hur föremålet sett 

ut i sin helhet. Änden med den böjda kroken påminner 

dock lite om halsringar från yngre bronsålder. Det finns 

dock inga exempel där en ås löper fram till haken. De båda 


Figur 69. Förmodade halsringsfragment, F59 (till vänster) och F60 (till höger). Foto: Markus Andersson, SAU. 

Figur 70. Teckning av halsring. Ur Montelius 1969. 

fragmenten liknar mer spiralarmringar, men tycks vanligen 

vara bredare och har ett högre och mer distinkt profilsnitt. 

Halsringar av andra typer har hittats, både hela och 

som fragment, i gravar från yngre bronsålder och förromersk 

järnålder i Mellansverige i t ex Gärtuna Östertälje 

och Alby i Botkyrka socken (Bennet 1975) samt Herresta i 

Järfälla socken (Lindblom & Spijkerman 2008:103f). 

Ringar, F56, F57. 

Två mycket snarlika bronsringar (F56, F57) framkom i två 

angränsande gravar på gravfältets sydvästra del (fig 71). 

Ringarna är i det närmaste runda. Den något mindre, F56 

från stensättningen A614, är 18 x 17 mm. Tenen har ett runt 

tvärsnitt och är 3,2–3,8 mm tjock. Ett par rester efter fogar 

finns motstående varandra på ringens utsida och dessa 

bär spår av att ha blivit kapade. Ringen har en något porig 

yta. Den framkom under stenpackningen nära kantkedjan 

i nordöst. Den något större ringen, F57 från stensättningen 

A634, är 20 x 19 mm och har ett runt tvärsnitt på 4 

mm. Ringen har rester efter en fog som bär spår av att ha 

blivit kapad. Den hittades i en nedgrävning med brända 

ben under stensättningen. Ringarna skiljer sig åt vad gäller 

storlek, tenens tjocklek samt fogarnas karaktär. Ingen av 

dem bär spår av slitage. De påminner om ringar som ingår 

som funktionella eller dekorativa element på olika typer 

av föremål. Ett exempel är de ringar som finns på ett bett 

som är del av ett depåfynd från Eskelhem på Gotland 

(SHM 7994, Montelius 1993). Ett annat är så kallade knochenringe 

(Baudou 1960 typ XXVI D 5a-c) vilka består av 

enkla ringar som är sammanfogade i sidan som dubbla eller 

tredubbla. Deras funktion är oklar. De är endast kända 

från danska kontexter vilka i några fall kunnat dateras till 

period IV och V (Baudou 1960:92f, taf. XVIII, XXI). 

Pincett, F63. 

En pincett i brons framkom i kanten av en inre stenkrets i 

stensättningen A596 på gravfältets sydvästra del (fig 72). 

Pincetten är 48,5 mm lång och som bredast 6,1 mm. Vikten 

är 1,7 gram. Den övre delen utgörs av en rund tråd som 

mot änden successivt blir plattare och bredare. Mitt på 

bladen finns en böj. 

Pincetten skiljer sig från de ofta ornamenterade pincetter 

med breda läppar som är typiska för bronsåldern. Det 

har inte gått att hitta några paralleller. Formen är mycket 

Figur 71. Ringar, F56 (till vänster) och F57 (till höger). Foto: Markus Andersson, SAU. 


fanns en svagt böjd 11 mm lång och 1,2 mm tjock tråd med 

brutna ändar (F58). Vikten är 0,1 g. I benbehållaren i graven 

A792 framkom fyra små fragment (F62). Samtliga är 

mer eller mindre böjda och 5, 11,4, 15,5, 16,5 respektive 17,1 

mm långa. Tjockleken varierar mellan 1,8 och 2,4 mm. Det 

går inte att fastställa huruvida de suttit ihop eftersom de är 

kraftigt korroderade. Trådarna är rullade och kan vara 

fragment från en hyska eller en kedja. 

Figur 72. Pincett, F63. Foto: Markus Andersson, SAU. 

ovanlig, dels genom att den övre delen utgörs av en rund 

tråd, dels genom de extra bågformerna på mitten. 

Nål, F70. 

I en av stensättningarna, A1109, på gravfältets sydvästra 

del påträffades i den centrala bengömman ett fragment av 

en nål (fig 73). Den är 24 mm lång och har ett närmast fyrkantigt 

tvärsnitt (1,9 mm) i ena änden. Den andra änden är 

tillplattad (3,8 mm bred). Vikten är 1,7 gram. Båda ändar 

har ojämna, korroderade brottytor. 

Trådar, F58, F62. 

Små, korta fragment av rundad bronstråd (F58, F62) påträffades 

i två anläggningar på gravfältets sydvästra del 

(fig 74). I den inre konstruktionen i stensättningen A1295 

Smälta, F66. 

En liten smälta av CU-legering (F66) påträffades i fyllningen 

till stensättningen A939 (fig 75). Den väger 0,7 

gram. Sekundärbrända bronsföremål i gravar är generellt 

sett ovanliga, men det skulle t ex kunna röra sig om något 

mindre föremål eller dräktdetalj som varit med på bålet 

vid kremeringen. 

Övrigt, F61, F71. 

Tillsammans med de brända benen i stensättningen A4581 

på gravfältets sydvästra del framkom ett litet, odefinierat 

fragment av brons (F61). Det är 14 x 6 mm och 1,5 mm i 

diameter samt väger 0,3 gram. Det kan röra sig om en bit 

av en avbruten kant av något större föremål. Vid rutgrävning 

i slänten (R6022) framkom ett litet cylinderformat 

bronsföremål (F71). Det är 11,4 mm långt, 1,5 mm i diameter 

och väger 1 gram. Kanske rör det sig om ett fragment 

från skivhuvudnålen (F72, F73) eller ett fragment av en 

annan typ av dräktnål? Varken föremålstyp eller dateringar 

kan bedömas. 

Figur 73. Nålfragment, F70. Foto: Markus Andersson, SAU. 

Figur 75. Smälta av kopparlegering, F66. Foto: Markus 

Andersson, SAU. 

Figur 74. Bronstrådsfragment F58 (till vänster), F62 (till höger). Foto: Markus Andersson, SAU. 


Järn 

Krumkniv, F65 

Intill benbehållaren i grav A939 påträffades fragment av 

en krumkniv (F65) tillsammans med brända ben (fig 76). 

Både benen och kniven bör ursprungligen ha legat högt 

upp i kärlet. Kniven mäter drygt 75 mm på längden, har en 

största bredd på drygt 25 mm och en egg på den utsvängda 

långsidan. Kniven är inte intakt, och skaft eller en tånge 

saknas helt. Den liknar dock närmast den variant med s- 

form som Hagberg kallar typ 2 (Hagberg 1967:115f). Utifrån 

den 14 C-datering som benen givit torde den kunna 

dateras till yngre bronsålder eller övergången till förromersk 

järnålder. Denna datering är dock betydligt äldre 

än de dateringar som återfinns i Hagbergs sammanställning. 

Krumknivar förekommer i skandinaviskt material under 

sen förromersk järnålder och är vanligast under romersk 

järnålder, även om föremålstypen funnits både tidigare 

och senare och i andra kulturer. En sammanställning 

över krumknivarnas förekomst i Sverige gjord på 1960-talet 

(Hagberg 1967) visar att de var vanliga på Öland (86 st), 

i Östergötland (70 st) och i Västergötland (45 st). Från Södermanland 

fanns endast två kända exemplar vid tiden 

för Hagbergs sammanställning. Det användningsområde 

som flera författare pekat ut för denna kniv är skinn- och 

läderhantverk (Hagberg 1967:115f). Experimentella studier 

har dock visat att de olika typerna av krumknivar inte har 

samma funktion. Den s-formade passar bra till att flå men 

är inte särskilt funktionell för andra moment (Räf 

2001:26ff). Hagberg menar att krumknivarna visar på 

öländsk export av lädervaror och att de är ett kvinnligt 

attribut (Hagberg 1967:116ff). Det har dock givits goda argument 

för att en export inte kan sägas vara belagd. Att 

knivarna använts för läderhantverk kan stämma, men det 

behöver inte ha varit någon särskilt stor skala på verksamheten. 

Det entydiga sambandet med vad som tolkats som 

kvinnogravar gäller dessutom bara för Öland – på fastlandet 

förekommer knivarna även i mansgravar (Räf 2001: 24 

och där anförd litt; 31f). 

Figur 77. Järnfragment, F69. Foto: Markus Andersson, SAU. 

Den påträffade krumkniven är en av få kända från Södermanland 

och har genom sin kontext en ovanligt tidig 

datering. 

Järnfragment, F69 

Under stensättningen A1144 hittades ett mindre bleckformat 

järnfragment (fig 77) i en nedgrävning tillsammans 

med brända ben. Fragmentet mäter 25 x 15 mm och är 

mycket tunt, endast 1–2 mm tjockt. 

Ten, F68 

Direkt under torven ovanpå stensättningen A1144 på 

gravfältets sydvästra del påträffades en böjd ten (F68) (fig 

78). Den är 25 mm lång, 5 mm i diameter och har en vikt på 

2,4 gram. Det kan vara en liten ten eller möjligen en del av 

en spik, och dess ålder är oviss. 

Järnföremål, F204. 

I utkanten av stensättningen A6094 påträffades vad som 

liknade en rombisk lansspets med tånge (F204) (fig 79). 

Den är 115 x 27 mm och 5 mm på tjockaste stället. Vikten är 

65 gram. Formen är grov och egg saknas, vilket gör att det 

kan röra sig om ett råämne. Resultaten från den metallurgiska 

analysen med tillhörande datering som utförts har 

Figur 76. Krumkniv, F65. Foto: Markus Andersson, SAU. 

Figur 78. Järnten, F68. Foto: Markus Andersson, SAU. 


eggen är rak med en största bredd på 125 mm. Nacken är 

25 mm tjock. Yxan väger 915,1 gram. Skafthålet är koniskt, 

och i nederkanten finns skaftflikar på båda långsidorna. 

Ytan är endast lätt korroderad. Yxtypen finns från vikingatid 

och fram genom historisk tid. Fyndplatsen och det 

faktum att den endast är lite korroderad pekar på att den 

glömts kvar någon gång under historisk tid. Fynd av ett 

kaminrör samt några patronhylsor på gravfältets södra 

del visar på aktiviteter i området under historisk tid. 

Keramik 

Jonas Wikborg 

Keramikmaterialet består av 9 682 gram fördelat på drygt 

4 000 fragment från 85 fyndposter/kontexter (fig 81). Merparten 

av keramiken, 9 478g, framkom i sammanlagt 23 

skilda gravgömmor (fig 82). Keramikmängden i dessa varierade 

från enstaka skärvor till hundratals med totalvikter 

på uppemot tre kilo. Omkring 8,5 kilo av gravkeramiken 

hittades i sex av gravarna. Det resterande kilot 

fördelades på 17 andra gravar. Dessutom framkom några 

skärvor också i två stensättningar utan andra spår av begravning 

(A250 och A4599), i en skärvstensanläggning 

(A5451) samt spritt inom ett mindre område i slänten nedanför 

gravfältet. 

Figur 79. Järnföremål, F204. Teckning: Jonas Wikborg, SAU. 

inte givit någon entydig indikation på vad det är för slags 

föremål (Grandin 2009, bilaga X). Dateringen visar att föremålet 

tillverkats någon gång efter år 1680, och materialet 

utgörs av ej helt utsmitt men härdat stål av god kvalitet. 

Det har inte gått att finna några formmässiga paralleller till 

föremålet. 

Yxa, F205. 

Alldeles under torven som täckte stensättningen A1122 på 

gravfältets sydvästra del påträffades en järnyxa (F205) (fig 

80) vid förundersökningen. Bladet är 162 mm långt och 

Figur 80. Yxa, F205. Foto: Markus Andersson, SAU. 

Figur 81. Det relativt välbevarade kärlet F192 från stensättningen 

A792 var ett av dem som kunde lyftas upp och 

undersökas närmare inomhus. Foto: Jonas Wikborg, SAU. 


6517450 6517500 

Keramik 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 82. Spridningskarta över förekomsten av keramik. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

Keramiken har grundregistrerats i Intrasis och försök 

till kärlrekonstruktioner har gjorts. Dessutom har tunnslipsanalys 

utförts på fem av skärvorna (se bilaga 7, Brorsson, 

tunnslipsanalysrapport). 


Figur 83. Diagram över mängden keramik i gravarna. 

Gods 

Keramikmaterialet är magrat med en magringsandel kring 

10–20 %. Storleken på magringskornen uppgår till mellan 

1 och 3 mm. Godset är genomgående bränt i en oxiderad 

miljö. En skärva (F198) antas vara sekundärbränd. Godstjockleken 

varierar mellan 5 och 12 mm, merparten ligger 

dock inom intervallet 7–9 mm. 

Ytbehandling och dekor 

Ytorna har i de flesta fall bedömts som obehandlade. Kärl 

med rabbning har påträffats i A662 (F186) och A662 (F194). 

Slammad yta har identifierats på skärvor i A996 (F109 och 

F111). Delar av materialet var spjälkat och alltför vittrat för 

att ytbehandlingen skulle kunna bedömas. 

Dekor 

Förekomsten av dekor var sparsam. 

På några skärvor (F188 och F196) i A662 finns dekor som 

närmast liknar någon form av snörstämpelornamentik 

med ca 15 mm långa stämplar (fig 84). På en mynningsskärva 

(F91) finns vad som antas vara nagelintryck på undersidan 

av mynningskanten (se fig 93). Till detta kommer 

vulstdekor på några skärvor. Det rör sig dels om en skärva 

(F103) från A896 och dels om en skärva (F165) från skärvstensanläggningen 

A5451 (fig 85). 

Figur 84. Skärva från F196 med snörornamentik. Foto: 

Susanna Eklund, SAU. 

Kärlberäkning 

Mängden keramik från de olika anläggningarna varierade 

(se ovan). I två, eller möjligen tre, gravar fanns skärvor från 

två olika kärl. I de resterande gravarna med keramik fanns 

skärvor från ett kärl. Totalt kan således 25 eller möjligen 26 

olika kärl urskiljas i gravmaterialet. I en av stensättningarna 

utan begravning (A250) hittades två mindre skärvor. 

En mindre mängd keramik hittades även i stensättningen 

Figur 85. Skärva F165 med vulst från provrutan R5765 i 

skärvstensanläggningen 5451. Teckning: Jonas Wikborg, SAU. 


A4599. I skärvstensanläggningen A4551 fanns skärvor efter 

minst 4 olika kärl. I slänten öster om gravfältet hittades 

mindre mängder keramik som tillvaratogs, dels som lösfynd 

i samband med rensning, dels i samband med rutgrävning. 

Materialet från slänten är så litet och fragmenterat 

att några kärlrekonstruktioner inte har varit möjliga 

att göra. Keramiken hittades inom ett relativt begränsat 

område och skulle kunna härröra från ett och samma 

kärl. I de fall godstjockleken har kunnat mätas uppgår 

denna till 11–12 mm. 

Kärltyper och kärlformer 

Ett mindre antal kärl har varit möjliga att rekonstruera 

och presenteras nedan, sorterade i fyndnummerordning. 

I 12 fall har det varit möjligt att rekonstruera ett eller flera 

mått på kärl, d v s. mynningsdiameter, bottendiameter 

och/eller kärlets höjd (se nedan). I ytterligare åtta fall återfanns 

mynnings- och/eller bukbitar som ger information 

om kärlens form, men där materialet var otillräckligt för 

att möjliggöra rekonstruktion av deras ursprungliga storlek. 

F30. I stensättningen A200 påträffades en bukbit (F30) 

från vad som förefaller vara ett situlaformat kärl (fig 86). 

F74, F76 och F77, I stensättningen A757 fanns skärvor 

från två olika kärl. I materialet från anläggningen finns en 

bukbit (fig 89) från ett dubbelkoniskt kärl (F77) samt två 

mynningsbitar (fig 90–91) med förtjockad (F74) respektive 

rundad mynningskant (F76). 

Figur 89, Keramik F77 från A757. Teckning: J. Wikborg, SAU. 

Skala 1:2. 

Figur 90, Keramik F74 från stensättningen A757. 

Teckning: J. Wikborg, SAU. Skala 1:2. 

Figur 91, Keramik F76 från från stensättningen A757. 


F81. Bland keramikmaterialet från stensättningen A1109 

kunde bukskärvor (F81) från ett dubbelkoniskt kärl urskiljas 

(fig 92). 


Skala 1:2. 

F34. I stensättningen A250 fanns en mynningsbit (F34) 

med utåtböjd mynning och rundad mynningskant från 

ett tunnväggigt och förmodligen relativt litet kärl (fig 87). 


Skala 1:2. 

F41. I blockgraven A323 hittades en mynningsbit (F41) 

från ett dubbelkoniskt kärl med rakt avslutad mynningskant 

(fig 88). 

Figur 92, Keramik F81 från A1109. Teckning: J. Wikborg, SAU. 

Skala 1:2. 


Skala 1:2. 


F91. I A1122 hittades en mynningsskärva (F91) som härrör 

från ett mindre kärl med en mynningsdiameter kring 100 

mm (fig 93). 

Figur 93, Keramik F91 från A1122. Teckning: J. Wikborg, SAU. 

Skala 1:2. 

F101. I graven A5988 fanns några mindre keramikfragment, 

varav ett (F101) konstaterades vara en mynningsbit 

med rakt avslutad mynningskant (fig 94). 

F111. I A996 fanns även bottenbitar från ett kärl med 

kraftigt avsatt fotparti och en bottendiameter kring 200 

mm. Eventuellt tillhör skärvorna ett och samma kärl (se 

nedan) (fig 97). 

F112-114. I A1233 fanns keramikskärvor från ett kärl med 

en bottendiameter på ca 120 mm och en mynningsdiameter 

på ca 130 mm. Kärlet har varit tunnformat med svagt 

avsatt fotparti och relativt raka väggar och bör ha varit 

minst 120 mm högt (fig 98). 


Skala 1:2. 

F103-104. I A896 fanns skärvor (F103, F104) från ett förmodat 

bikoniskt kärl med rak mynning och en mynningsdiameter 

kring 120 mm. En skärva har utstickande vulstgrepp, 

vilket antas ha haft en praktisk funktion då man 

höll i kärlet (fig 95). 

Figur 98, Keramik F112-114 från A1233. Teckning: J. Wikborg, 

SAU. Skala 1:2. 

F118-119. Kärlet i A5505 hade en bottendiameter på ca 

120 mm och var tunnformat med avtunnande, svagt inåtböjd 

mynning och rundad mynningsläpp (fig 99). 

Figur 95, Keramik F103+104 från A896. Teckning: J. 

Wikborg, SAU. Skala 1:2. 

F110. I A996 fanns en mynningsskärva från ett kärl vars 

mynningsdiameter kan uppskattas till mellan 160 och 200 

mm (fig 96). 

Figur 96, Keramik F110 från A996. Teckning: J. Wikborg, SAU. 

Skala 1:2. 

Figur 99. Keramik F118-119 från A5505. Teckning: J. Wikborg, 

SAU. Skala 1:2. 

Figur 97. Keramik F111 från A996. Teckning: J. Wikborg, SAU. Skala 1:2. 


F192. I A792 fanns ett i det närmaste intakt kärl under en 

locksten. Kärlet var det bäst bevarade från undersökningen 

och det enda som i sin helhet har kunnat rekonstrueras 

till storlek och form. Det rör sig om ett kärl med relativt 

låg underdel, kraftigt markerad skuldra och en lång, utdragen 

hals som avslutas i en lätt utåtböjd mynning med 

plan, något förtjockad mynningsläpp. Kärlets höjd kan rekonstrueras 

till 175 mm, dess bottendiameter till 105 mm 

och mynningsdiametern till 120 mm (fig 100–102). 

Figur 101. Hank på skärva från kärlet F192. Foto: Markus 

Andersson, SAU. 


Skala 1:1. 

Figur 102. Kärlet F192 in 

situ under stensättningen 

A792. Foto: Camilla 

Forsman, SAU. 


F193. I A939 fanns skärvor efter ett tvåledat kärl med kort 

rak hals och plan mynningsläpp. Bottendiameter har uppgått 

till omkring 110 mm och mynningsdiametern uppskattas 

till ca 125 mm. Höjden är osäker men torde ha uppgått 

till minst 130 mm (fig 103). 

I A939 fanns också skärvor efter ett större, tunnformat 

kärl (fig 104). Kärlets bottendiameter har uppskattats till 

cirka 180 mm. Vid utgrävningstillfället var kärlet bevarat 

upp till 180 mm:s höjd, men har förmodligen varit något 

högre. 

Figur 103. Keramik F193 från A939. Teckning: J. Wikborg, SAU. 

Skala 1:2. 

Figur 104. Keramik F194 från A939. 



F186. I A662 fanns skärvor från ett större, tunnformat 

kärl (F186). Bottendiametern har rekonstruerats till ca 200 

mm och mynningsdiametern ca 220 mm. Kärlets nedre 

del var relativt välbevarat upp till 90 mm:s höjd. Kärlets 

ursprungliga höjd uppskattas till ca 190 mm. Några spjälkade 

mynningsskärvor (F197) hittades inne i det stora kärlet. 

Till en början antogs detta vara en mynning från ett 

annat kärl, men det är sannolikt ett stycke av det stora kärlets 

mynning som spjälkats av. Diametermåtten stämmer 

väl överens. Mynningen kan ha gjorts lite ”överhängande” 

varefter den rabbade ytan har strukits av uppåt mot mynningskanten 

(fig 105). 

Figur 105. Keramik F186 från A662. Teckning: J. Wikborg, SAU. Skala 1:2. 

F196. I samma anläggning fanns också skärvor efter en 

skål (F187-189, F195, F196) med utåtböjd mynning och en 

mynningsdiameter på ca 190 mm. Kärlet har varit försett 

med en greppvulst. Skärvorna låg i tre olika koncentrationer 

men tillhör ett och samma kärl (fig 106). 

Figur 106. Keramik F196 från A662. Teckning: J. Wikborg, SAU. Skala 1:2. 


Keramik i skärvstensanläggningen A5451 

I skärvstensanläggningen A5451 tillvaratogs 65,7 gram keramik 

fördelat på 49 skärvor. Keramiken representerar flera 

olika kärl. Det finns tre sinsemellan olika mynningsbitar. 

Detta visar att keramiken från anläggningen kommer 

från åtminstone tre olika kärl. Den ena mynningsskärvan 

(F166) härrör från ett situlaformat kärl av tunt fint gods (fig 

107). Den andra (F198) härrör från ett kärl av tunt, fint gods 

med utkragad mynning F198 (fig 108). Den tredje skärvans 

profilvinkel visar att den härrör från ett fat eller en låg skål 

med en mynningsdiameter på ca 180 mm (fig 109). Vidare 

finns en bukskärva med vulst (F165) samt några skärvor 

(F172) av betydligt grövre gods än de övriga. 


Skala 1:2. 


Skala 1:2. 


Skala 1:2. 

Keramik i kulturlagret A5742 

I direkt anslutning till graven A200 låg ett mindre kulturlager, 

A5742. I lagret tillvaratogs 44 gram keramik (F156, 

F159, F162 och F163) fördelat på tolv skärvor. En buk- och 

en mynningsbit gick att identifiera i materialet (fig 110). 

Figur 110. Mynningsskärva F156 från kulturlagret A5742. 

Teckning: Jonas Wikborg, SAU. Skala 1:2. 

Datering 

De påträffade kärlformerna har delvis vid datering. Tunnformade 

lerkärl finns under i stort sett hela den förhistoriska 

perioden. Situlaformen finns belagd från bronsålderns 

period II och framåt. Koppar finns från 

sen neolitikum och in i järnålder, men framförallt under 

bronsålder. Skålarna kan däremot dateras till yngre bronsålder 

(Eriksson 2009:77ff). På några skärvor finns ytbehandling 

i form av rabbning. Rabbningen har länge ansetts 

vara signifikativ för den yngre bronsåldern, men på 

senare tid har rabbad keramik kunnat dateras också till 

äldre bronsålder (Eriksson 2009:115ff). De 14 C-analyser 

som gjorts från anläggningarna på gravfältet har givit dateringar 

till yngre bronsålder och tidig förromersk järnålder. 

Det finns således inget i keramikmaterialet som talar 

emot dessa dateringsramar. 

Funktion 

Keramik i grav- och gravfältskontext behöver inte nödvändigtvis 

utgöra spår efter behållare till kremerade 

mänskliga kvarlevor eller mat och dryck som den avlidne 

fått med sig i graven. En nyligen genomförd studie av Mälardalens 

keramikmaterial (framför allt från Uppland och 

Västmanland), från bronsålder och äldre järnålder visar 

att andelen mycket fragmentariska kärl överväger. I 

många fall är keramikmängderna så små att de tolkas som 

enstaka skärvor som lagts ned. Ibland kan det vara skärvor 

från flera olika kärl. Genom jämförelser med historiska 

källor från andra kulturområden tolkas de som symboliska 

offer eller rester efter regelrätta måltider efter 

gravsättningarna (Eriksson 2009:199ff). 

Keramikskärvorna från gravfältet vid Påljungshage har 

en tjocklek som oftast mäter mellan 7 och 9 mm. Dessa 

mått ligger inom det intervall som har kunnat konstateras 

för mellanstora kärl (7–11 mm) vilka antas ha använts till 

förvaring och beredning. Keramiken som återfinns i Mälardalens 

gravar förefaller vara ett urval av den hushållskeramik 

som återfinns på de samtida boplatserna, dock 

med undantag för de större förvaringskärlen. Under 

bronsåldern har man valt ut medelstora brukskärl samt 

tunnväggiga skålar till gravarna. Den sistnämnda kategorin 

återfinns även i rituella sammanhang (Eriksson 

2009:227f). Skärvor efter tunnväggiga skålar har påträffats 

i några av de undersökta gravarna, men också i skärvstensanläggningen 

A5451. I denna hittades även brända 

benen efter får/get. Tillsammans med keramiken skulle de 

kunna vara spår efter rituella måltider med tillhörande 

dryck. 

Keramik påträffades i 23 av de undersökta gravarna. 

Mängden varierar stort (se fig 83). I de flesta fallen är den 

alltför liten för att kunna representera hela kärl. I fyra fall 

rör det sig om en enda skärva. I 14 fall understiger mängden 

100 gram, därefter finns två gravar med omkring 250 

gram keramik vardera. Därpå följer två med omkring 600 


gram keramik samt två med dryga kilot. Slutligen finns två 

gravar med drygt 2 kilo keramik. Denna fördelning, d v s 

små keramikmängder i många gravar och stora i mängder 

i få, överensstämmer väl med den bild som återfinns på 

andra gravfält i Mellansverige (jfr Eriksson 2009:26ff). I 

två eller tre gravar har det kunnat konstateras att keramiken 

kommer från mer än ett kärl. 

Vilken funktion har då keramiken haft i de aktuella gravarna? 

I några fall är det helt uppenbart att det rör sig om 

benbehållare där brända ben återfunnits i mer eller mindre 

kompletta kärl (fig 111). Exempel på detta är A662, A792, 

A896, A939, A996 och A1233, de gravar som innehöll mest 

keramik. 

I några fall fanns det dock skärvor från andra kärl utöver 

benbehållaren. I A662 fanns dels ett större tunnformat 

kärl (F186) täckt av en locksten. Detta kärl tolkas som benbehållare. 

Men i anläggningen fanns också skärvor efter 

en skål (F187-189, F195, F196). Kanske härrör de sistnämnda 

från en dryckesskål som krossats i samband med gravsättningsritualerna? 

Under en locksten i graven A939 hittades ett delvis bevarat 

tunnformat keramikkärl (F194) med en bottendiameter 

kring 180 mm. Inne i det delvis bevarade kärlet 

fanns stora mängder brända människoben, varför kärlet 

tveklöst tolkas som benbehållare. I anläggningen hittades 

dessutom ett antal tunnare skärvor (F193) från ett betydligt 

smäckrare kärl med kraftigt utsvängd buk. Bottendiametern 

hos detta kärl har bara uppgått till ca 110 mm. De 

sistnämnda skärvorna låg koncentrerade i en avgränsad 

del av anläggningen. Då det andra kärlets diameter vida 

understiger benbehållarens kan det inte tolkas som ett 

lock. Kanske rör det sig istället om ett bikärl som innehållit 

någon form av mat eller dryck? 

I A996 hittades bottendelar (F111) av ett keramikkärl med 

en bottendiameter av ca 200 mm grovslammad utsida. Materialet 

var starkt spjälkat, men i de fall skärvornas ursprungliga 

tjocklek kunde mätas uppgick den till ca 10 mm. 

Tillsammans med skärvorna av grövre gods fanns även 

några tunnare, omkring 6 mm tjocka mynningskärvor 

(F110) med närmast glättad yta. De skulle kunna härröra 

Figur 111. Frampreparering av brända ben i keramikkärl som påträffades under stensättningen A662. 



från ett annat kärl. Mynningsdiametern uppskattas till 

160–200 mm. Tjockleken och ytstrukturen skiljer sig således, 

men leran och magringen förefaller vara desamma. 

Frånvaron av mynningsbitar till det grövre kärlet skulle 

kunna bero på att kärlet varit skadat vid deponeringen i 

graven. Keramiken var spjälkad och kraftigt fragmenterad. 

Kanske har samtliga mynningsbitar spjälkats efter att kärlet 

placerades i graven. Då inga mynningsbitar av det 

grövre slammade godset påträffades i anläggningen skulle 

skärvorna kunna härröra från ett och samma kärl med 

slammad utsida upp till några centimeter under mynningskanten 

där godset istället har varit glättat. Det finns 

exempel på rabbade kärl från yngre bronsålder där mynningen 

och partiet strax under har varit glättade eller polerade. 

Det är därför inte möjligt att tvärsäkert uttala sig 

om huruvida skärvorna i anläggningen kommer från ett 

eller två kärl. 

I A896 hittades skärvor (F103-107) från ett krossat kärl 

tillsammans med brända ben under en locksten. Bland 

skärvorna finns alla kärlets delar representerade. Det antas 

att kärlet varit helt då det sattes ned som benbehållare 

i graven. Under tyngden från den överliggande lockstenen 

och stenpackningen har kärlet sedan spruckit sönder. 

I A1233 fanns en bevarad bottendel innehållande brända 

ben. Graven var anlagd direkt på den underliggande 

berghällen. I anläggningen återfanns inga mynningsskärvor. 

Kanske har kärlet varit trasigt redan då det deponerades 

som benbehållare i graven? 

Tre begravningar innehöll 173–257 gram keramik vardera 

(A1109, A4581 och A5505). I två av dem (A1109 och 

A4581) antas det röra sig om benbehållare. I den tredje 

(A5505) låg keramiken spridd i anläggningen, och det noterades 

att bottenbitar återfanns högt upp i fyllningen. 

Det förefaller därför inte som att keramiken deponerats 

som ett intakt kärl. Utifrån dessa iakttagelser tolkas keramiken 

i denna grav inte som någon benbehållare. I anläggningen 

fanns även ett hartstätningsfragment. Kan keramiken 

istället ha lagts med botten upp som ett lock över 

en benbehållare av organiskt material? 

I de övriga 14 gravarna med keramik fanns bara mindre 

kvantiteter vilka omöjligen kan representera hela kärl. 

Ben 

Material 

Sammanlagt tillvaratogs drygt 13 kilo ben från 39 olika anläggningar, 

varav 36 har tolkats som gravar (se bilaga, 4 osteologisk 

analys). Merparten av benmaterialet är bränt. 

Människoben har identifierats i 35 av anläggningarna (i 34 

av begravningarna samt 0,15 gram bränt ben i stenkonstruktionen 

A100825). I 18 av dessa fanns även brända 

djurben. Brända djurben hittades även i en skärvstenshög 

(A5451) och i ett kulturlager (A5742). De enda obrända benen 

i materialet är tandfragment, huvudsakligen från får/ 

get. 

Tre brända fragment av en bennål (F206) påträffades 

tillsammans med brända ben i en nedgrävning (A5690) i 

graven A634 (fig 112). De tre bitarna utgörs av en del av huvudet 

(12 mm) och övriga (20 respektive 11 mm) från själva 

nålen (dock inte själva spetsen). Tjockleken varierar mellan 

3 och 4,2 mm. Huvudet är dekorerat med tre utskurna 

skåror som löper parallellt runt nålen. 

Det torde röra sig om en dräkt- eller hårnål. Vilket av 

dem går inte att säkert avgöra, eftersom som det rör sig om 

en brandgrav där det inte gick att bedöma var nålen varit 

placerad på den dödes kropp. 

Harts 

Jonas Wikborg 

I 17 av de undersökta stensättningarna samt i en omarkerad 

grav hittades hartsfragment (fig 113) ofta i direkt anslutning 

till de brända benen, men ibland också spridda i 

Fig 112. Bennål F206. 



6517450 6517500 

Harts 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 113. Spridningskarta över fynden av harts. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 

fyllningen. En del av de tillvaratagna fragmenten uppvisar 

ett triangulärt tvärsnitt samt avtryck efter näver och/eller 

sömmar, vilket är karaktäristiskt för hartstätningsringar 

(fig 114). Dessa antas ha tätat övergången mellan botten 

och kärlvägg på svepaskar och är vanligt förekommande i 

mellansvenska gravar framför allt under den äldre järnåldern. 

Mängderna hartstätningsfragment varierade från 0,1 till 

13,8 gram, men mängderna var genomgående relativt små. 

I de flesta fall rörde sig om vikter under 2,0 gram. I endast 

sju fall översteg vikten 2,0 gram. I några fall hittades större 

mängder (F18 i A1209 och F23 i A5988, F143, 144 i A792 

samt F21 och F99 i A4581) vilka antas representera hela eller 

större delar av så kallade hartstätningsringar. Dessa 

tolkas som spår efter hartstätade svepkärl eller svepaskar. 

I de två första fallen har de tolkats som benbehållare. I 

A792 påträffades en större mängd hartstätningsfragment 

liggande över de brända benen i en välbevarad benbehållare 

av keramik i graven A792. I detta fall har hartsen tolkats 

som tillhörande en svepask som använts som lock 

över keramikkärlet. Samma tolkning har gjorts för hartsfragmenten 

i A662, vilka också delvis påträffades i en benbehållare 

av keramik. 

Hartstätningsfragment hittades i ytterligare ett antal 

gravar, men i betydligt mindre mängd. I de flesta finns 

fragment med triangulärt tvärsnitt och näveravtryck. De 

kommer således från hartstätade svepaskar. De ringa 

mängderna samt fyndomständigheterna har dock inte 

föranlett någon tolkning av dem som benbehållare. 


F nr Kontext Vikt 

(g) 

antal 

Triangulärt 

tvärsnitt 

Näveravtryck 

Sömavtryck 

1 Lösfynd 0,5 1 - - - - 

övrigt 

2 Stensättning A250 1,1 4 X X - Anl utan begravning 

3 Stensättning A1295 0,1 1 - X - Under sten i inre kantkedja i anl utan 

begravning 

4 Stensättning A1295 2,9 5 X X X Under locksten i anl utan begravning 

5 Stensättning A718 0,1 3 - - - I centrala delen av anl utan begravning 

6 K-lager 5742 0,9 2 - - - - 

7 Stensättning A250 0,3 1 - - - I anl utan begravning 

8 Stensättning A250 0,2 2 - - - I anl utan begravning 

9 Stensättning A546 0,5 5 X X - Centralt i anl utan begravning 

10 Stensättning A1275 4,9 42 X X - På större flat sten centralt i anl utan 

begravning 

11 Stensättning A250 0,6 4 - X - Anl utan begravning 

13 Stensättning A662 4,9 39 X X - Lock till benbehållare av keramik i grav 

14 Stensättning A736 0,2 5 - X - Grav, under sten i Kantkedjans SV del 

16 Stensättning A996 1,27 9 X X - I centrala delen av grav tillsammans med 

stora mängder keramik 

17 Stensättning A1122 2,3 7 - X - Tillsammans med keramik i grav 

18 Stensättning A1209 11,8 62 X X - Tillsammans med br ben i grav 

19 Stensättning A1295 1,3 9 X X - Centralt i anl S del i anl utan begravning 

20 Stensättning A3466 0,9 1 - - - Anl utan begravning 

21 Stensättning A4581 0,4 4 X X - Tillsammans med br ben och 1 keramikskärva 

under locksten i grav 

22 Stensättning A5505 0,2 1 - - - Tillsammans med br ben och keramik i grav 

23 Stensättning A5988 13,8 52 - X - Delvis sammanhängande ring i kanten av 

benkoncentration i grav 

24 Stensättning A1144 0,4 2 X - - Tillsammans med br ben i grav 

36 Stensättning A250 0,7 2 - - - Anl utan begravning 

82 Stensättning A1109 0,9 13 X X - Tillsammans med br ben och keramik i grav 

96 Stensättning A662 0,8 7 X X - Lock till benbehållare av keramik i grav 

99 Stensättning A4581 1,1 11 - X - Tillsammans med br ben och 1 keramikskärva 

under locksten i grav 

143 Stensättning A792 3,6 28 X X - Kring benbehållare av keramik i grav i inre 

konstruktion 

144 Stensättning A792 0,9 12 - X - I benbehållare av keramik i grav i inre 

konstruktion 

185 Stensättning A261 1,9 1 - - - Centralt i anl tillsammans med keramik 

och br ben i grav 

Figur 114. Tabell över fynd av harts. 

Hartstätningsfragment hittades även i några av de stensättningar 

som saknade spår av begravningar. I ett fall 

(A1275) rör det sig om en relativt ansenlig mängd. I en annan 

(A1295) hittades hartstätningsfragment under en flat 

locksten i stensättningens centrala del. 

Hartsfragment hittades även i en provruta i kulturlagret 

A5742, beläget i anslutning till den rektangulära stensättningen 

A200, samt som lösfynd (F1) i slänten nedanför 

gravfältet. De två sistnämnda fynden styrker antagandet 

att kulturlagret och aktiviteterna i slänten är samtida med 

gravarna och kan relateras till aktiviteter i anslutning till 

dessa. 

Bergart 

Sammanlagt påträffades fem malstenslöpare, en malstensunderliggare, 

två slipstenar samt ett avslag i kvarts 

och ett i bergart vid undersökningen. 

De två stenarna som bedömts vara slipstenar (F43 och 

F202) är funna i gravar. Fytoliter, d v s den minerogena 

komponenten i växter, förekommer på bägge stenarna, 


vilket kan indikera att stenarna åtminstone vid några tillfällen 

använts för malning av vegetabiliskt material. En alternativ 

tolkning är att man applicerat sötvatten i samband 

med att man slipade verktygen. Förhöjda halter av 

fosfor förekommer också på stenarnas ovansida (se bilaga 

8). 

En malsten (F31) påträffades direkt i gravfyllningen. Ytterligare 

två malstenslöpare (F122 och F177) och en malstensunderliggare 

(F181) har hittats i nära anslutning till 

gravar. De övriga två malstenarna hittades som lösfynd i 

slänten. Malstenar är vanligt förekommande i gravsammanhang 

och intar därför en särställning. Anders Kaliff 

har framfört en teori om att man efter att stenarna tagits 

ur bruk som sedvanliga malstenar använt dem till att krossa 

och ”mala” de brända benen (Kaliff 1997:88fff). 

Försöket med EDS (Energy Diesperive X-ray Spectroscopi) 

visar att förhöjda halter av fosfor fanns på ovansidan 

av fem av de stenar som analyserats (F 31, F43, F202, F177 

och F1408). Detta indikerar att stenarna sekundärt kan ha 

använts för att mala ben (se bilaga 8). 

Flinta 

Sammanlagt hittades 424 flintbitar vid undersökningen. 

Dessa hade en sammanlagd vikt på 1 294,4 gram fördelat 

på 35 fyndposter. Bearbetad flinta i form av avslag och en 

skrapa påträffades i två stensättningar utan begravning 

(A250 och A4511) och i tre stensättningar med begravning 

(A323, A634 och A6094) (fig 116). Flinta påträffades också i 

skärvstensanläggning A5451. Bland annat påträffades en 

kärna (F161), och ett avslag (F154) av obränd flinta. Dessutom 

hittades några mindre obearbetade brända flintfragment 

(F168) i skärvstensanläggningen. Analysresultat 

från slitspårsanalys visar att fem av de undersökta redskapen 

hade slitage från användning. 

Flintan som framkom i gravarna och stensättningarna 

var obränd och skiljde sig därmed starkt från den stora 

mängden bränd och obearbetad flinta som påträffades 

nere i slänten. På några av de flintbitar som påträffades i 

slänten fanns t o m delar av cortex d v s krustan, kvar. Flintan 

i slänten förekommer inom ett ganska begränsat område 

med en yta av ca 10 x 10 meter (se fig 117). Flintan 

kunde inte knytas kontextuellt till någon anläggning och 

är därför svår att tidsfästa. Frågan är huruvida flintan är 

samtida med gravarna och på något sätt bör ses som ett 

rituellt beteende kopplat till gravarna, eller om den härstammar 

från något helt annat tillfälle. En närliggande 

härd har daterats till medeltid, men den intilliggande keramiken 

som påträffas i slänten är av förhistorisk karaktär. 

Fig 115. Malsten in situ i grav A 200. Fotograf Jan-Henrik Fallgren, SAU. 


6517450 6517500 

Flinta 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 116. Plan som visar gravar med flinta. Skala 1: xxx. Digital bearbetning Susanna Eklund 

En keramikskärva som analyserats med tunnslip visade 

sig vara hämtad från samma lertäkt som en skärva som 

påträffades i en av gravarna och har förmodligen deponerats 

samtidigt (se bilaga 7, Brorsson keramikanalys). En 

skivhuvudnål i brons som framkom i nära anslutning till 

flintan kan typologiskt dateras till yngre bronsålder, period 

V, och är alltså samtida med gravfältet. Om vi tar hänsyn 

till de närliggande fyndens datering skulle flintan 

rimligen också kunna vara samtida med gravarna. 

Bränd lera 

Mindre mängder bränd lera påträffades både i och mellan 

anläggningar på höjdsträckningen och i sluttningen, totalt 

150,3 gram fördelade på 71 fragment. Mestadels rör det sig 

om smulor och små bitar av varierad karaktär. Merparten 

är sammansmälta, och några bitar är även förglasade. På 

ett fåtal bitar (F49, F155 och F158) finns smala, linjära avtryck, 

förmodligen efter tunna pinnar. Inom den nordöstra 

delen av höjdsträckningen fanns ett område där bränd 

lera påträffades i flera anläggningar (A200 – F25, A404 – 

F49, A383 – F48, A1553 – F89), mellan anläggningar (F155) 

samt i kulturlagret (A5742) (F158, F160, F175, F176). Det går 

dock inte att tolka leran som tillhörig några tydliga kontexter 

eller aktiviteter. 


Flinta efter vikt 

0,8000 - 3,3000 

3,3001 - 8,0000 

8,0001 - 13,4000 

13,4001 - 47,9000 

47,9001 - 534,5000 


0 2 4 6 8 10 12 m 

1:200 

Figur 117. Plan. Flinta i slänten – lösfynd och rutfynd. Spridningsbild efter vikt. Skala 1:200 Digital bearbetning: Susanna 

Eklund 

Dateringar 

Susanna Eklund, Ann Lindkvist & Jonas Wikborg 

En av de grundläggande frågeställningarna inför undersökningen 

rörde när gravarna hade anlagts. Den stensättning 

(A6094) på krönet som undersöktes inom ramen för 

förundersökningen 14 C-daterades till övergången mellan 

yngre bronsålder och förromersk järnålder. Denna stensättning 

var sedan tidigare registrerad som en ensamliggande 

grav. De stensättningar som sedan påträffades nedanför 

krönet tolkades inledningsvis som betydligt yngre. 

Flera av dem hade tydliga kantkedjor och många täcktes 

dessutom av en grusmantel. Utifrån det yttre gravskicket 

bedömdes att gravarna kunde ha anlagts så sent som i 


yngre romersk järnålder eller folkvandringstid. Vi tänkte 

oss ett förlopp där gravfältet hade vuxit norrut från den 

högst liggande stensättningen på krönet. När vi strax därefter 

började undersöka stensättningarna visade det sig 

att det fanns väldigt få föremål i dem. Den totala avsaknaden 

av glaspärlor, fibulor och kamfragment antydde att de 

förmodligen inte var yngre än förromersk järnålder. Det 

kunde också konstateras att de brända benen var relativt 

fria från sot och kol, vilket skulle kunna antyda att de var 

anlagda under den förromerska järnålderns äldre del eller 

tidigare. I två av de sist undersökta gravarna (A662 och 

A792) påträffades relativt välbevarade keramikkärl vilka 

togs in som preparat. När dessa undersöktes inomhus efter 

fältarbetet konstaterade vi att de två kärlen typologiskt 

kunde dateras till yngre bronsålder. En liknande datering 

fick också en fragmentarisk skivhuvudnål som hittades i 

slänten strax nedanför gravfältet. Det föreföll således som 

om gravfältet hade börjat anläggas redan under slutet av 

bronsåldern. Under rapportarbetets gång, och som resultat 

av att allt fler analysresultat erhållits, har gravfältets 

kronologiska tyngdpunkt sedan förskjutits alltmer mot 

den yngre bronsåldern. 

14 

C-dateringar 

14 

C-analysen visade att gravfältet kunde dateras till den 

yngre bronsåldern och den äldre förromerska järnåldern. 

Sammanlagt gjordes 52 14 C-dateringar (fig 118). Av dessa 

härrör 38 från 35 olika begravningar – två av dessa återfanns 

under samma stensättning. Vid 14 C-dateringen av 

gravarna analyserades bränt ben. I tre fall gjordes dateringar 

av både harts och bränt ben från samma begravning 

i syfte att se om det blev några skillnader i resultaten (se 

korsdatering av harts och bränt ben nedan). Av de övriga 

dateringarna gjordes åtta på träkol och harts från stensättningar 

utan begravning. Två dateringar gjordes på träkol 

från härdar, två på träkol från ett skärvstenslager, en 

på harts från ett kulturlager samt en på extraherat kol från 

ett järnföremål (bilaga 14 14C). 

Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] 

Ua-35351 520±25BP 

Ua-35360 620±25BP 

Ua-35342 970±25BP 

Ua-35324 2200±40BP 

Ua-35326 2410±45BP 

Ua-35367 2430±25BP 

Ua-35331 2445±40BP 

Ua-35365 2445±40BP 

Ua-35363 2460±25BP 

Ua-35352 2470±40BP 

Ua-35353 2485±45BP 

Ua-35358 2485±40BP 

Ua-35359 2485±40BP 

Ua-35361 2485±40BP 

Ua-35339 2490±40BP 

Ua-35368 2500±25BP 

Ua-35354 2510±40BP 

Ua-35335 2515±35BP 

Ua-35336 2515±35BP 

Ua-35347 2530±35BP 

Ua-35357 2555±45BP 

Ua-35355 2380±40BP 

Ua-35338 2400±40BP 

Ua-35332 2415±40BP 

Ua-35341 2440±40BP 

Ua-35364 2440±40BP 

Ua-35333 2450±40BP 

Ua-35346 2455±40BP 

Ua-35328 2465±65BP 

Ua-35344 2465±40BP 

Ua-35348 2475±40BP 

Ua-35356 2475±40BP 

Ua-35329 2485±40BP 

Ua-35334 2490±30BP 

Ua-35330 2505±40BP 

Ua-35349 2530±65BP 

Ua-35345 2535±40BP 

Ua-35340 2535±65BP 

Ua-35350 2545±40BP 

Ua-35325 2555±30BP 

Ua-35327 2560±40BP 

Ua-35362 2580±60BP 

Ua-35366 2605±35BP 

Ua-35337 2650±35BP 

Ua-35343 2655±65BP 

2000CalBC 1000CalBC CalBC/CalAD 1000CalAD 

Calibrated date 

Figur 118. Grafisk sammanställning över 

samtliga 14 C-dateringar. Från undersökningen, 

utförda av Ångströmlaboratoriet, Uppsala 

Universitet. Kalibreringar är gjorda med Oxcal 

v 3.5. 


DATERING 

1100-900 f Kr 

900-800 f Kr 

800-400 f Kr 

400-200 f Kr 

Odaterade stensättningar 

Figur 119. Plan med de olika 14 C-dateringarna. Digital bearbetning: Susanna Eklund. 

Vid urvalet till dateringarna prioriterades brända ben 

på grund av deras relativt låga egenålder, samt det faktum 

att de kommer från en säker kontext. Den äldsta 14 C-dateringen 

kommer från en av de båda begravningar som återfanns 

under stensättningen på krönet (A6094). Bränt ben 

från anläggningen daterades till 2830BP, vilket innebär 

ungefär 1100- 900 f Kr, d v s bronsålderns period IV (fig 

119). Denna datering kompletterades med ytterligare en 

datering från stensättningens andra begravning, som visade 

sig vara yngre och daterades till 2440 BP. De äldsta 

gravarna, näst efter den centrala begravningen i stensättningen 

på krönet, var begravningarna under stensättningarna 

A4581, A662, A792 och A5988. Dessa var belägna intill 

varandra i gravfältets södra del strax nedanför stensättningen 

på krönet och har daterats till 2655, 2605, 2580 respektive 

2570 BP. Kalibrerat innebär detta en datering om- 


kring 800–900 f Kr. Den allra yngsta dateringen kommer 

från en begravning under den rektangulära stensättningen 

A200. Bränt ben från anläggningen har daterats till 

2200 BP, vilket kalibrerat innebär 400–200 f Kr. Mellan 

denna och de ovan nämnda äldre dateringarna ligger 42 

dateringar inom intervallet 2400 och 2545 BP. I denna 

grupp återfinns ett stort antal brandgravar, men även sex 

stensättningar utan fynd av brända ben vilka har daterats 

utifrån analys av träkol och harts. Till denna grupp sällar 

sig också den sekundärgrav i stensättningen på krönet 

som undersöktes vid förundersökningen (2440 BP). Då 

dessa dateringar kalibreras hamnar de inom intervallet 

800–400 f Kr. Till denna period har även en härd (A6043), 

ett skärvstenslager (A5451) samt ett kulturlager (A5742) 

kring stensättningen A200 daterats. 14 C-dateringarna visade 

sig överensstämma med vår ursprungliga tanke så 

tillvida att kröngraven verkar vara den först anlagda och 

att A200 var den sista graven på platsen. Generellt var 

dock gravarna något äldre än vad vi från början trodde, 

och tyngdpunkten försköts mot yngsta bronsålder istället 

för äldre järnålder. 

Användandet av 14 C -metoden är problematisk vad gäller 

prov från yngsta bronsålder/äldsta järnålder eftersom 

kalibreringskurvan består av flera plana intervaller som 

resulterar i en platåeffekt åtskild av tvära kast vid 800–400 

f Kr. Detta leder till dateringssvårigheter i bronsålderns 

period V och VI samt den tidigaste delen av förromersk 

järnålder eftersom de kalibrerade tidsintervallen blir 

långa (Stuvier & Reimer 1989). Majoriteten av dateringarna 

från undersökningen hamnar på just denna platå. Statistisk 

expertis menar att det i princip är omöjligt att skilja 

gravarna inom detta intervall åt om vi inte låter varje anläggning 

dateras med minst tre dateringar (Eklund muntligen). 

Något sådant ekonomiskt utrymme fanns inte och 

skulle förmodligen inte heller riktigt gå att motivera eftersom 

det hursomhelst skulle vara mycket problematiskt. 

Fyra dateringar är betydligt yngre än de övriga och antas 

avspegla aktiviteter som inte kan knytas till det forntida 

gravfältet. Det rör sig om en härd (A1477) i den östra slänten 

vilken har daterats till medeltid. Träkol från två stensättningar 

(A774 och A1021) utan spår av begravningar har 

daterats till övergången vikingatid/medeltid respektive 

medeltid. De två stensättningarna låg i anslutning till 

stensättningar med brända människoben och var konstruerade 

på samma sätt som dessa. Den allra yngsta dateringen 

kommer från ett järnföremål (F204) som hittades 

i utkanten av stensättningen uppe på krönet. Föremålet 

har daterats till historisk tid och är bara något hundratal år 

gammalt. 

Typologiska dateringar 

Fyndmaterialet som påträffades i och i anslutning till gravarna 

utgörs framförallt av brända ben och keramik, mindre 

mängder harts samt några metallföremål och metallfragment. 

Bara ett föremål har varit möjligt att datera 

närmare, en fragmentarisk dräktnål från bronsålderns period 

V-VI. Därutöver finns ett antal fynd vilka kan hänföras 

till bronsålderns yngre del (se nedan). 

Period I 

Period II 

Period III 

Period IV 

Period V 

Period VI 

1700–1500 f.Kr. 

1500–1300 f.Kr. 

1300–1100 f.Kr. 

1100–900 f.Kr. 

900–600 f.Kr. 

600–500 f.Kr. 

Figur 120. Bronsålderns periodindelning enligt Montelius. 

Keramik 

Kärlformerna består av tunnformade och situlaformade 

kärl samt koppar och skålar. De påträffade kärlformerna 

har delvis vid datering. Tunnformade kärl finns under i 

stort sett hela den förhistoriska perioden. Situlaformen 

finns belagd från bronsålderns period II och framåt. Kärlen 

från stensättningarna A662 och 792 är exempel på tunt 

fint gods med ”hankar” som typologiskt kan dateras till 

yngre bronsålder. Koppar finns från senneolitikum och in 

i järnålder, men framför allt under bronsålder. Skålarna 

kan dateras till yngre bronsålder (Eriksson 2009:77ff). På 

några skärvor finns ytbehandling i form av rabbning. 

Rabbningen har länge ansetts vara signifikativ för den 

yngre bronsåldern, men på senare tid har rabbad keramik 

också kunnat dateras till äldre bronsålder (Eriksson 

2009:115ff). 

Harts 

Merparten av hartsen tolkas som rester efter hartstätade 

svepaskar. Dessa har en lång användningstid under förhistorien, 

men är i gravsammanhang allra vanligast under 

den äldre järnåldern. Föremålstypen är dock känd också 

under bronsålder. 


Metallföremål, framförallt av brons, men även några av 

järn, påträffades vid undersökningen (fig 121). 

Skivhuvudnålen F73 som påträffades nere i slänten öster 

om gravfältet kan dateras till bronsålderns period V 

eller VI. 

Pincetter förekommer under såväl bronssom järnåldern. 

Pincetten F63 saknar dock direkta paralleller och 

har inte kunnat dateras närmare. 

Krumkniven F65 är av en typ som är vanlig under förromersk 

järnålder, men förekommer redan under yngre 

bronsålder. 

De två bronsringarna F56 och F57 uppvisar några likheter 

med ringar som återfinns på vissa föremål från yngre 

bronsålder, men ringarna i sig kan inte dateras på typologiska 

grunder. 


Fyndnummer Föremålskategori Kontext Typologisk datering 

56 Bronsring gravfynd ? 

57 Bronsring gravfynd ? 

58 Bronstråd gravfynd ? 

59 Halsringsfragment, brons gravfynd Yngre brå- äldre förromersk järnålder 

60 Halsringsfragment, brons gravfynd Yngre brå- äldre förromersk järnålder 

61 Bronsfragment gravfynd 

62 Bronstråd gravfynd ? 

63 Pincett av brons gravfynd ? 

65 Krumkniv av järn gravfynd Yngre brå-Förromersk järnålder 

66 Bronsfragment gravfynd ? 

68 Järnten gravfynd ? 

69 Järnfragment gravfynd ? 

70 Nål av brons gravfynd ? 

71 Bronscylinder lösfynd ? 

72–73 Skivhuvudnål av brons lösfynd Bronsålder per. V-VI 

204 Lansformat järnföremål gravfynd ? 

205 Yxa av järn rensfynd Efterreformatorisk 

Figur 121. Tabell över de påträffade metallföremålens typologiska dateringar. 

I två intilliggande stensättningar hittades bronsfragmenten 

F59 och F60, vilka utifrån en analys av legeringen 

kan antas härröra från ett och samma föremål. Det ena 

fragmentets böjda avslutning kan tolkas som låset på en 

halsring. Halsringar förekommer i gravar och rituella deponeringar 

under yngre bronsålder och förromersk järnålder. 

Någon parallell till Påljungshagefyndet har dock 

inte kunnat hittas. 

En stor andel utgörs av obestämbara fragment. Hit 

räknas bronsfragmenten F58, F61, F62, F66 och F71 samt 

järnfragmenten F68 och F204. De återstående har kunnat 

typ- eller funktionsbestämmas, men har varierande 

krono logisk signifikans. Synålen F70 kan sägas ha en tidlös 

design och mycket vid datering. Detsamma gäller den 

yxa (F205) som tillvaratogs i anslutning till den ena av de 

undersökta gravarna. Utifrån fyndomständigheter och 

bevarandegrad antas den vara från historisk tid. 

Morfologiska dateringar 

Gravarnas morfologi, d v s yttre form, har ingen kronologisk 

signifikans. Majoriteten av de undersökta anläggningarna 

utgjordes av runda stensättningar vilka har en 

kronologisk spännvidd från yngre bronsålder till yngre 

järnålder. En del av stensättningarna hade konstruktionsdetaljer 

såsom kantkedja och grusmantel. Innan stensättningarna 

hade undersökts fanns misstankar om att en del 

av dem skulle kunna vara från yngre romersk järnålder 

och folkvandringstid, eftersom runda, grusmantlade 

stensättningar från denna tid har undersökts vid bl a 

Holmsmalma i Västmanland (Johnsen-Welinder 1973) och 

i Sorunda (Bennet 1987:63f). En av de undersökta stensättningarna 

skiljde sig från de övriga genom sin rektangulära 

form (A200). I hörnen samt mittför båda långsidorna 

fanns dessutom små resta stenar (fig 122). Rektangulära 

stensättningar är vanliga på den äldre järnålderns varierade 

gravfält, men också på vikingatida gravfält (Bennet 

1987:67 ff). En av de undersökta gravarna har bedömts 

som en blockgrav, en gravtyp som förekommer under 

yngre bronsålder och äldre järnålder. 


Det inre gravskicket utgjordes av olika typer av brandgravar. 

Förekomsten av kol och sot var ringa och saknades 

helt i flertalet gravar. Endast i två fall har det inre gravskicket 

bedömts som sotigt och kolbemängt. De sot- och 

kolfria gravskicken är vanligt förekommande under den 

yngre bronsåldern och den äldre förromerska järnåldern 

och dominerar det södermanländska gravmaterialet från 

dessa perioder (Damell 1985). 

I de undersökta gravarna fanns inre konstruktionsdetaljer 

såsom lockstenar, täckstenar och större flata stenar 

på vilka de brända benen eller kärlen hade placerats. De 

olika inre konstruktionsdetaljernas kronologiska hemvist 

är inte systematiskt studerad i området. Från det angränsande 

Östergötland har seden att placera de brända benen 

på en flat sten kunnat dateras framför allt till bronsålderns 

period III, medan lockstenarna föreföll vara vanligast under 

förromersk järnålder (Korsfeldt 1992). 


Figur 122. Rekonstruktion av den undersökta stensättningen A200. Foto: Jan-Henrik Fallgren, SAU. 

Stratigrafiska dateringar 

Endast i ett fåtal fall har vertikala stratigrafiska relationer 

kunnat beläggas mellan olika anläggningar. Stratigrafin 

kan därför inte tillföra så mycket vad gäller den relativa 

dateringen av de enskilda gravkonstruktionerna. Många 

stensättningar låg tätt tillsammans och hade i vissa fall 

kantkedjor som tangerade varandra. Stensättningarna 

A596 och A614 förefaller till och med ha haft delvis gemensam 

kantkedja, liksom A1144 och A1175 i gravgrupp A. 

Gravar med delad kantkedja har vi tolkat som att de anlagts 

relativt nära varandra i tid, alternativt att man hållit 

gravfältet relativt fritt från vegetation så att kantkedjorna 

varit synliga hela tiden. Man måste i vilket fall som helst 

ha haft en tydlig uppfattning om var den tidigare gravens 

exakta gräns låg. Endast i några få fall fanns något som vi 

tolkade som verkliga överlagringar. 

Stensättningen A200 omgavs på sydvästra sidan av ett 

kulturlager (A5742). De stratigrafiska förhållandena har 

tolkats som att stensättningen delvis hade grävts ned genom 

kulturlagret. Brandgraven under stensättningen har 

14 

C-daterats till 2200 ± 40 BP. Kulturlagret har 14 C-daterats 

till 2445 ± 40 BP och är således något äldre. Dateringen 

bekräftar de båda anläggningarnas stratigrafiska relation. 

Vid slutavbaningen framkom en härd (A6043) strax under 

en mindre stensättning (A100825) som låg i direkt anslutning 

till den stora stensättningen A485. Stratigrafisk 

var härden således äldre än den mindre stensättningen, 

vilken har tolkats som en sekundär utbyggnad av den stora 

stensättningen A485. Härden har 14 C-daterats till 2430 ± 

25. Brandgraven i stensättningen A485 har fått en något 

äldre datering, 2505 ± 40 BP. Utifrån de stratigrafiska förhållandena 

och de erhållna 14 C-dateringarna antas de tre 

anläggningarna ha tillkommit i följande ordning: först 

den stora stensättningen (A485), sedan härden (A6043) 

och sist den mindre stensättningen (A1000825). 

En stratigrafisk iakttagelse beträffande stensättningen 

uppe på krönet (A6094) var att det under stenpackningens 

nordöstra del återfanns en mindre yta med sot och kol 

som visade att man eldat på plats innan graven anlagts. 

För att ytterligare visa på svårigheten att belägga sekundära 

ingrepp i en stensättning kan nämnas de två bengömmorna 

i stensättningen på krönet (A6094). Den ena 

var belägen precis i mitten och den andra strax sydväst 

om mitten. Den centralt belägna bengömman har 14 C-daterats 

till 2830 ± 80 BP. Den andra har fått en datering till 

2440 ± 35 BP och är således betydligt yngre. Båda dateringarna 

har gjorts på bränt ben, varför provernas egenålder 

inte kan ha några större variationer. Den yngsta graven 

har således anlagts sekundärt i stensättningen flera 

hundra år i efterhand utan att det kunde beläggas rent arkeologiskt. 

Svårigheten att spåra senare ingrepp i stenpackningar 

illustreras även av det järnföremål, F205, som 


hittades i konstruktionens utkant och som har kunnat dateras 

till efterreformatorisk tid (120 ± 35) BP. 

Kanske tyder avsaknaden av stratigrafiska överlagringar 

på att man under gravfältets huvudsakliga användningstid 

haft god kontroll på var alla gravar låg och därmed respekterat 

dem. 

Sammanfattning 

Sammantaget kan samtliga undersökta gravar samt aktiviteterna 

i slänten nedanför dateras till yngre bronsålder 

och tidig förromersk järnålder. 

Analyser 

Ett antal analyser av olika slag gjordes inom ramen för 

projektet. Resultaten av dessa redovisas kortfattat nedan. 

För detaljer, se respektive analysrapport (bilaga 1–14). 

Korsdateringar av harts och bränt ben 

Jonas Wikborg 

Anl. nr 

Daterat 

material 

Datering BP 

Kalibrerat 2σ 

A662 Br ben 2650 ± 35 900–780 (95,4%) BC 

A662 Harts 2475 ± 25 770–480 (91,2%) BC, 

470–410 (4;2%) BC 

A792 Br ben 2655 ± 65 980–740 (90,0 %) BC, 

690–660(2,4 %) BC, 

650–590 (3,0 %) BC 

A792 Harts 2570 ± 30 810–740 (70,9 %) BC, 

690–660 (12,8 %) BC, 

650–590 (10,1 %) BC, 

580–560 (1,5 %) BC 

A5988 Br ben 2605 ± 35 840–750 (89,7 %) BC, 

690–660 (4,4 %) BC, 

620–590 (1,2 %) BC 

A5988 Harts 2535 ± 35 800–710 (34,4 %) BC, 

700–530 (61,0 %) BC 

Figur 123. Tabell över 14 C-resultaten från de utförda korsdateringarna 

av gravar från Påljungshage. 

I görligaste mån valdes brända ben för dateringar på gravfältet. 

Detta eftersom deras kontext kan bedömas som säker 

samt att de bör ha en relativt låg egenålder. Från tre av 

de undersökta gravarna har också korsdateringar gjorts. 

Vi har låtit analysera två prover från vardera graven varvid 

olika material har använts – brända ben respektive harts. 

Detta förfarande återknyter till en diskussion som förts 

sedan 1960-talet om hartsdateringarnas tillförlitlighet. 

Flera forskare har uppmärksammat skillnader mellan 

14 

C-dateringar från harts jämfört med 14 C-dateringar från 

träkol i järnåldersgravar. Detsamma gäller jämförelser 

mellan hartsdateringar och konventionella föremålsdateringar 

(Ambrosiani 1964, Ferenius 1971, Lamm 1973, Johnsen-Welinder 

1979, Kyhlberg 1982, Bennet 1987). Oftast 

har hartsanalyser givit dateringar som varit äldre än träkolsdateringarna, 

ibland uppemot 150 års skillnad. Det 

finns dock enstaka exempel på att harts givit yngre dateringar 

än träkol, varför tendensen i materialet inte är helt 

entydigt (Bennet 1987:176). 

En relativt ny möjlighet är att 14 C-datera av brända ben. 

Vid undersökningen av Påljungshage ville vi jämföra 14 C- 

dateringar av brända ben med 14 C-dateringar av harts för 

att se om samma typ av skillnader föreligger. Harts från de 

tre gravar som fått de äldsta 14 C-dateringarna utförda på 

brända ben valdes ut för att vi ville undvika den ”tröskel” i 

kalibreringskurvan mellan ca 800 och 400 f Kr som de övriga 

gravarna ligger på. Till skillnad från de tre bendateringarna 

som låg före den nyss nämnda ”tröskeln” hamnade 

alla de tre hartsdateringarna på ”tröskeln”. Även om 

det statistiska materialet är litet visar alla tre exemplen på 

yngre dateringar för hartsen än för de brända benen. Här är 

alltså fallet det omvända jämfört med de flesta andra korsdateringar 

som utförts på träkol och harts (se ovan). När vi 

nu har daterat brända ben borde det källkritiska problemet 

kring provmaterialets egenålder ha minskat något 

jämfört med träkol, då ett träd kan bli betydligt äldre än en 

människa. Skillnaderna mellan dateringarna på bränt ben 

och harts i de tre exemplen uppgår till 70, 85 respektive 175 

år. Den ovan nämnda diskussionen kring hartsdateringarnas 

tillförlitlighet uppstod då 14 C-dateringar av harts föreföll 

stämma sämre i förhållande till de konventionella 

föremålsdateringarna i järnålderns gravar. Det behöver 

inte nödvändigtvis betyda att det är hartsdateringarna 

som är fel. Att föremålsdateringarna stämde bättre med 

träkolsdateringarna behöver inte betyda att träkol ger säkrare 

datering och att de absoluta kronologierna skulle 

vara eviga sanningar. Genom dessa tre exempel på korsdateringar 

har vi ingen ambition att omkullkasta rådande 

kronologier, men faktum är att de gav ett samstämmigt 

resultat. 

Svepelektronmikroskopanalys av bronsfragment 

Två bronsfragment (F59, F60) som antas härröra från en 

halsring påträffades i två olika gravar (A792 respektive 

A662). De uppvisade yttre likheter, men brottytorna saknade 

passning. Det fanns anledning att tro att de tillhört 

en och samma halsring. För att få säkrare belägg för detta 

har en analys av metallegeringen utförts. En elementanalys 

utfördes med hjälp av ett svepelektronmikroskop av 

Malgorzata Wojnar-Johansson vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, 

Stockholms universitet (Bil 12 Wojnar- 

Johansson). Det visade sig att båda bitarna var tillverkade 

av en legering med en mycket hög kopparhalt, mellan 82 

och 83 %, och övrigt innehåll utgjordes av 15 % tenn samt 

2–3% bly. Slutsatsen är att det fanns en mycket hög sannolikhet 

för att båda fragmenten är gjorda av samma kopparlegering, 

vilket i sin tur pekar på att de ursprungligen 

har tillhört samma föremål. 


Metallografisk analys och provurval för 

14 

C-datering av järn 

I utkanten av stensättningen A6094 påträffades ett järnföremål 

som närmast liknade ett ämne till en lansspets försedd 

med tånge (F204). Föremålet saknade eggar. Det 

tycktes inte kunna knytas till den ursprungliga gravkontexten 

på grund av sin utformning och sitt läge, utan tolkades 

som att den placerats där sekundärt. Den kunde 

inte dateras typologiskt och sändes därför till UV Gal för 

en metallografisk analys med följande 14 C-datering som 

utfördes vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet 

(Bilaga 10, Grandin 2009). 

Dateringen gjordes av det kol som var i kemisk förening 

med järnet. Denna visar att föremålet tillverkats någon 

gång under perioden 1670–1780 (34,1%), 1790–1940 (61,3%) 

AD (2σ) (Ua 29023). Föremålet befanns vara tillverkat i homogent 

härdat stål. Halten av slagginneslutningar är tämligen 

låg och formen på dessa visar på ett omfattande smidesarbete. 

Kvaliteten är god, men föremålet är sprött och 

uppvisar flera tecken på sprickbildning. Analysresultaten 

samt dateringen ger något motstridiga indikationer på hur 

föremålet skall tolkas. Formmässigt förefaller det inte var 

färdigsmitt eftersom det saknar egg, och det är heller inte 

fullständigt bearbetat så att sprickbildning kunnat förhindras. 

Däremot har det härdats, vilket görs efter att ett föremål 

är färdigsmitt. Man kan fråga sig varför smeden har 

härdat ett föremål som inte var färdigsmitt. Föremålet var 

uppenbarligen betydligt yngre än gravfältet, vilket dock 

inte nödvändigtvis behöver utesluta möjligheten att det 

deponerats medvetet på platsen. Stål har ansetts ha magiska 

egenskaper. Kanske någon form av sentida folktro 

kan vara förklaringen till att ett stycke stål utan någon 

praktisk funktion har härdats och deponerats i stensättningen 

uppe på krönet? Materialets sammansättning är av 

en typ som förekommer under den period till vilken föremålet 

daterats men finns även, i mindre utsträckning, från 

äldre järnålder och senare. Slagginneslutningarna ger en 

fingervisning om ett enklare eller mindre specialiserat 

smide men sådana är också vanliga i äldre järn- och stålföremål. 

I rapporten presenteras tolkningen att föremålet 

kanske kommer från gårdssmide som skett under historisk 

tid (Grandin 2009). 

EDS- och kiselfossilanalyser av malstenar 

Vissa forskare har framfört teorier om att de brända benen 

i brandgravar skulle ha malts efter kremeringen. Eftersom 

mal/knackstenar ofta hittas i gravöverbyggnadernas 

stenpackningar har man antagit att de kan ha använts 

i detta syfte (jfr Kaliff 1997). Dock har denna hypotes aldrig 

testats vetenskapligt. Vi fick därför idén att låta analysera 

de mal/knack/slipstenar som framkom på gravfältet i 

syfte att undersöka om de verkligen kan ha använts för att 

mala brända människoben. Förvånansvärt lite forskning 

har egentligen gjorts generellt på mal- och slipstenar (Er- 

iksson 2007; Lidström Holmgren muntligen). Efter diskussion 

med Jan Risberg (Stockholms universitet) kom vi 

fram till att grundämnesanalys med EDS (Energy Dispersive 

X-ray Spectroscopi) var den lämpligaste metoden för 

att fastställa huruvida ben malts på stenarna eller inte. Vår 

hypotes var att om ben malts på stenen bör rester av kalcium 

(Ca) och fosfor (P) finnas kvar som ytterligt små partiklar 

på ytan. För att försäkra oss om att det inte var en del 

av stenens naturliga sammansättning togs också prov från 

en ovittrad del av stenen. 

Det första försöket med EDS gav gott resultat och vi insåg 

att metoden borde kunna användas i större skala. En 

nackdel är att stenen måste slås sönder för att kunna passa 

in i kammaren till utrustningen. Vi beslöt att utveckla analysen 

något för att försöka leta efter partiklar. Vid detta 

andra tillfälle hade en mer noggrann EDAX-detektor 

monterats på elektronmikroskopet. Minst tio ytor på respektive 

sten undersöktes med avseende på sammansättningen 

av grundämnen. Där förhöjda värden av både P 

och Ca noterades utfördes en kartering, s k mapping, med 

avseende på dessa element. Det var endast på två stenar, 

F31 och F 43, som förhöjda värden av P och Ca sammanföll. 

Där gjordes punktanalyser. Som jämförelsematerial 

analyserades även brända människoben från A200 (fig 

124). Två partiklar på F31 hade värden som väl översstämde 

med värdena från den brända benbiten. 

Mätresultaten indikerar att det kan röra sig om fynd av 

en benpartikel. Tolkningen blir alltså att ben kan ha malts 

med överliggaren F31. Det kan dock inte uteslutas att partikeln 

har fastnat på stenen vid ett senare tillfälle. Malstenen 

påträffades i anslutning till A 202. 

Eftersom analysmetoden fortfarande är under utveckling 

finns en rad källkritiska aspekter som man vis av erfarenheten 

kan undvika nästa gång. I den ursprungliga projektplanen 

ingick ingen analys av detta slag, vilket var en 

nackdel med tanke på att stenarna vid framtagandet och 

Grundämne Partikel 1 

(vikt%) 

Partikel 2 

(vikt%) 

Na K 0,00 1,33 0,60 

Mg K 3.46 0.85 1,00 

Al K 6.59 8.96 7,80 

Bränt ben 

(vikt%) 

Si K 11.71 6.98 15,60 

P K 11.51 14.30 5,40 

Cl K 0.50 0,00 0,00 

K K 0.71 1,29 3,90 

Ca K 14.86 19.17 8,00 

Fe K 5.75 2.66 3,60 

O 44,90 44,47 51,30 

Figur 124. Mätresultat från kartering och punktmätningar av 

två identifierade partiklar på F31 samt medelvärde av tre 

mätningar på tre brända benbitar från Påljungshage. 


Figur 125. Bild på den eventuella benpartikeln, 100 U förstoring. Foto Susanna Eklund 

omedelbart efteråt inte behandlades på rätt sätt. Eftersom 

vi inte visste att de skulle analyseras så tvättades de. Har 

man för avsikt att även göra fytolitanalys på samma sten 

bör den dessutom göras efter EDS med tanke på att man 

vid fytolitanalysen använder sig av saltsyra, som kan påverka 

resultatet. Vi beslöt även att utföra fytolitanalys, 

dvs. studier av mikrokiselfossil, på stenarna för att utröna 

huruvida de också använts som vanliga malstenar för att 

mala säd. Fytoliter är förkislade delar av växter och finns i 

exempelvis gräs eller fräken. Växtkislet har en hård uppbyggnad 

och är mycket motsåndskraftigt och återfinns 

därför ofta i jord eller på stenar lång efter det att växten 

multnat bort. Problemet är bara att avgöra när väktkislet 

fastnat på stenen – i samband med malning eller under 

årtusenden av kontaminering. Fördelningen av fytolittyper 

beror mycket på hur stenen legat efter att man slutat 

att använda den. Har den blivit överväxt och/eller legat 

helt täckt av jord kan yngre vegetation bidra med en okänd 

mäng/typ av fytoliter. Dessutom är behandling efter tillvaratagande 

viktig. Alltför kraftig rengöring kan avlägsna 

dessa partiklar rent mekaniskt. 

Fytoliter påvisades på de tre stenar som analyserades. 

Detta kan indikera att stenarna åtminstone vid några tillfällen 

används för malning av vegetabiliskt material. En 

alternativ tolkning är att stenarna legat i vatten en tid vilket 

kan möjliggöra påväxt av diatoméer (se Bilaga 8 Risbergs 

EDS+fytolit). 

Slitspårsanalys och flintanalys 

All flinta som påträffades analyserades av Stoneslab. Det 

huvudsakliga syftet var att jämföra flintan i gravarna med 

flintan i slänten för att se om de var av samma ursprung. 

Slitspårsanalys gjordes på redskapen som nedlagts i gravarna 

och stensättningarna för att om möjligt se vad de 


Figur 126. Foto på malstenen in situ i grav A202. Foto Susanna Eklund 

använts till. Den brända flintan analyserades i syfte att 

undersöka bränningsgraden och för att bestämma härkomsten 

av flintan. 

Slitspårsanalysen visade att fem av de undersökta redskapen 

hade slitage från användning. Ett avslag hade använts 

som stickel, ett som skrapa, ett som stickel eller ristverktyg 

och ett för skära i kött och ben (se bilaga 11 

Stoneslab). 

Beträffande den brända flintan kunde det konstateras 

att bränningen varit ganska ojämn. Somliga fragment var 

helt genombrända, benvita och krackelerade och andra 

fragment har förändringar som i princip lika gärna skulle 

ha kunnat uppkomma genom frostsprängning som genom 

eld. Man kan således sluta sig till att bränningen varit 

ojämn. Sammanlagt 82 fragment hade krustarester och 

alla utom två små fragment kom från rundade strandnoduler 

med spår av svallning. Av den sammanlagda vikten 

kan man dra slutsatsen att man till platsen släpat mellan 

5–10 noduler av strandflinta någonstans från södra Skandinavien 

(förmodligen Skåne). Flera av de analyserade 

redskapen var av typen senonflinta och härstammar således 

också från södra Skandinavien. 

Godsanalys av keramik 

En tunnslipsanalys av fem keramikskärvor utfördes av 

Torbjörn Brorsson vid Kontoret för Keramiska Studier 

(KKS). Tre av skärvorna kommer från undersökta gravar 

med datering till yngre bronsålder, varav två avvek från 

det övriga materialet både vad gäller form och gods. De 

andra skärvorna kommer från en skärvstensanläggning 

på gravfältet samt ett fyndområde i slänten nedanför detta. 

Tunnslipsanalysen gjordes i syfte att jämföra gravfältskeramiken 

inbördes samt med området i slänten. Dessutom 

skulle materialet jämföras med den intilliggande 

stenåldersboplatsens keramik i ett långtidsperspektiv 

med frågeställning kring lerans proveniens. 

De analyserade keramikskärvorna uppvisar ett homogent 

resultat och är i vissa fall sannolikt tillverkade av leror 

från samma täkt. Leran i samtliga skärvor hade magrats 

med krossad granit. Det gick inte att se några skillnader i 

godset hos de fem analyserade skärvorna från olika kontexter. 

Likheterna med materialet från den intilliggande 

stenåldersboplatsen är stora. Det homogena keramikhantverket 

visar att kärlen framställts lokalt i närområdet 

(bilaga 7). 

Osteologisk analys 

Osteologiskt material tillvaratogs från 39 av de undersökta 

anläggningarna. Materialet består av drygt 13 kilo ben, 

huvudsakligen bränt. De enda obrända benen i materialet 

är tandfragment från huvudsakligen får/get. 

Vid analysen (se bilaga 4–6 osteologi analys) har de 

brända benfragmentens färg, storlek och sotighet bedömts. 

Vidare har de ben som varit möjliga att bestämma 

till art och benslag räknats, vägts och separerats från obe- 


Fyndnummer Verktyg Råmaterial Användning Bränd/eroderad kommentar 

1 F37 A 250 avslag flinta senon från Falster? använd stickelegg 

2 F 38 A 323 avslag flinta senon ev utsida av äldre verktyg möjligen svagt 

eroderad 

3 F 51 A 634 avslag flinta senon från Falster? använd, flera eggar skrapande 

och täljande rörelse 

4 F 97 A 4511 avslag flinta senon mycket 

finkornig 

5 F 140 ingen 

fyndkontext 

6 F 142 ingen 

fyndkontext 

använd till skärning av kött 

och ben 

stycke flinta jämförelse observation bränt 

stycke flinta bränt på krustan trådlika 

vidhäftade 

lämningar 

7 F 161 A 5763 avslag flinta senon, finkornig använd som stickel eller 

ritsverktyg på den mejsellika 

eggen 

8 F190 A 3569 avslag kvartsit ej använd 

9 F 199 A 6094 avslag flinta ev använd, rest av knacksten ev eroderad eller 

brandpåverkad 

10 F 200 A 6094 stycke flinta ev använd, 

rest av knacksten 

Figur 127. Tabell över de analyserade fynden av flinta. 

ev eroderad eller 

brandpåverkad 

krossmärken, ser 

ut som avslagen 

enpolig kärnbas 

avslag från F 200 

stämt benmaterial. I analysen ingår även en bedömning av 

kön, ålder och minsta individantal (MIND). 

Av de 39 anläggningarna med fynd av brända ben har 36 

tolkats som gravar, 34 av dessa innehöll människoben, ibland 

tillsammans med djurben. De resterande två gravarna 

innehöll ett oidentifierat ben (A323), samt ett långt rörben 

från djur och ett eventuellt kraniefragment från 

människa (A218). 

Under en av kantkedjestenarna i en stensättning hittades 

ett ej benslagsbedömt djurben (A1050), och i en stenkonstruktion 

på södra sidan av stensättningen A485 hittades 

0,15 g bränt människoben. 

Brända ben från får/get samt några oidentifierade djurben 

hittades i en skärvstenshög (A5451). Dessutom hittades 

oidentifierat djurben i ett kulturlager (A5742). 

Brända ben från två anläggningar bedömdes som sotiga 

vid den osteologiska analysen. Det rör sig om brandgropen 

A5306 i stensättningen A200 samt de brända benen i 

en benbehållare av keramik i stensättningen A792. De 

brända ben som återfanns utanför brandgropen respektive 

krukan var dock fria från sot och kol. 

Bland de gravlagda återfinns såväl vuxna som barn. Sex 

av individerna har bedömts som kvinnor och åtta som 

män. Det har bara kunnat konstateras en individ i varje 

begravning. Inga dubbelbegravningar har kunnat identifieras 

vid den osteologiska analysen. 

Av de 18 gravar som innehöll djurben hittades ben från 

får/get i åtta stycken (Tabell 5). I sex av gravarna fanns ben 

från ett mellanstort däggdjur, vilka sannolikt även i de 

flesta fall är ben från får och/eller get. Inga andra djurarter 

har påträffats i gravarna. 

Vedartsanalys 

Sammanlagt sju prover skickades för vedartsbestämning 

till Ulf Strucke (bilaga 13, Strucke) vid RAÄ, UV-Mitt i 

Stockholm. Tall, gran och björk var helt dominerande med 

ett mindre inslag av hassel och videarter (Salix sp). På stora 

delar av markerna vid Påljungshage finns idag granplanteringar. 

Höjdlägena var dock bevuxna med tall och 

björk. Växtplatsen för asken i skärvstenslagret bör däremot 

som närmast sökas ute på de friska, siltiga partierna 

nedanför gravfältet. 

Egenåldern på det undersökta materialet skiljer sig 

kraftigt. Tallen förefaller komma från äldre stamved med 

en ålder som överstiger 30 år. Övrig träkol härrör från något 

yngre material, och björken i A1477 kommer från en 

ung stam eller gren med en ålder som understiger 15 år. 

Geologisk fältanalys 

Gravfältet befanns ligga på en mer eller mindre horisontell 

platå bestående av glacialslipade hällar (bilaga 9 Geo). 

Hällarna var tydligt slipade på stötsidan och plockade på 

läsidan i isrörelseriktningen. Svansar av block hade avsatts 

nedströms hällarna. Graden av stora, väl rundade block 

var påtaglig. Även de mindre partiklarna uppvisade en 

tydlig rundning. Den ursprungligen avsatta isälvsavlagringen 

antas ha svallats under Litorinahavets fas I för ca 

7 000–8 000 år sedan, då strandlinjen stod vid ungefär 

samma nivå under ca 1 000 år. Svallningsprocesserna har 

medfört ytterligare en sortering samt en sekundär rundning 

av framför allt de lite mindre partiklarna. Såväl de 

rundade stenarna som gruset har sedan använts vid uppförandet 

av stensättningarna. 


Utvärdering och diskussion 

Yttre och inre gravskick på gravfältet 

Jonas Wikborg 


Det yttre gravskicket var tämligen enhetligt på gravfältet. 

Totalt undersöktes 57 stensättningar varav drygt hälften, 

33 stycken, innehöll begravningar. Under en av dem 

(A6094) fanns två begravningar. Gravöverbyggnaderna 

utgjordes av flacka stensättningar, varav några hade delvis 

gemensamma kantkedjor. Stensättningarna var runda eller 

rundade och en av dem var rektangulär. Många av de 

runda stensättningarna var försedda med en kantkedja av 

större stenar. Flera av stensättningarna täcktes av en grusmantel. 

Sådana har tidigare uppmärksammas på gravfält i 

Holmsmalma i Västmanland och Sorunda i Södermanland. 

Gravarna på dessa båda gravfält har dock betydligt 

yngre dateringar än de här aktuella. 

Vidare fanns en gravgömma som hade anlagts invid ett 

markfast stenblock och en annan som saknade markering 

ovan mark. Det fanns några enstaka större stenar invid 

sistnämnda gravgömma, som dessutom låg på relativt 

stort avstånd från intilliggande stensättningar. Detta skulle 

kunna indikera att även denna ursprungligen varit markerad 

av en stensättning. 

Stensättningar utan begravning 

Som nämnts ovan var det inte alla stensättningar som 

innehöll begravningar. Under 24 av dem fanns inga spår 

alls av begravningar. Dessa uppvisade dock stora likheter 

med stensättningarna med begravning och låg delvis jämsides 

med dem. Hur skall då alla stensättningar utan begravning 

tolkas? De som var belägna uppe på gravfältet 

uppvisar i många fall tydliga likheter med de stensättningar 

som tolkats som gravar. Det finns ett antal 14 C-dateringar 

som styrker samtidigheten med begravningarna. Alla 

stensättningar utan begravning har inte kunnat dateras, 

men utifrån konstruktionernas likheter och geografiska 

närhet tolkar vi samtliga som samtida med gravfältet, det 

vill säga yngre bronsålder/övergången till förromersk 

järnålder. 

Varför har man då anlagt stensättningar som saknar 

spår av begravningar? Skälen kan vara många, men orsakerna 

kan bara vara två. Antingen har de aldrig hyst någon 

begravning, eller också har de ursprungligen innehållit 

mänskliga kvarlevor som av någon anledning inte fanns 

kvar vid undersökningstillfället. En möjlighet är att det 

osteologiska materialet helt enkelt inte har bevarats utan 

brutits ned under århundradenas gång. Gravarna har varit 

utsatta för en viss mekanisk nednötning på platsen där 

vatten sköljt genom gruslagren, och framför allt ben efter 

barn bevaras betydligt sämre genom sin lägre kalkhalt. 

Inte minst gäller detta obränt material. Skulle det kunna 

ha funnits skelettgravar på platsen vars skelett inte bevarats? 

Om så varit fallet borde det ha varit möjligt att observera 

avlånga nedgrävningar som gjorts för de obrända 

kropparna. Några sådana iakttagelser har dock inte gjorts. 

Några av stensättningarna utan begravningar var dessutom 

belägna direkt på berghällar, vilket innebär att det inte 

varit möjligt att gräva ned några kroppar. Även om skelett 

ibland kan vara i det närmaste helt nedbrutna brukar tändernas 

betydligt hårdare emalj ha bevarats. Dock har inte 

heller några spår av tänder hittats. Att de brända benen 

efter barn skulle ha lösts upp helt och hållet verkar heller 

inte troligt, då ben efter små barn har kunnat identifieras i 

andra stensättningar på gravfältet. Skelettgravar är mycket 

ovanliga i regionen under yngre bronsålder och begränsas 

i princip till några tarandgravar (Damell 1985). En hypotetisk 

möjlighet skulle också vara att brända ben medvetet 

avlägsnats från vissa av stensättningarna en tid efter gravläggningen. 

Det har dock inte gjorts några iakttagelser vid 

undersökningen som kan tolkas som spår efter tömda 

nedgrävningar under stensättningarna eller sekundära 

störningar av stensättningarna. Vi får inte låsa oss alltför 

mycket vid våra egna föreställningar om en grav som ett 

slutgiltigt och evigt förvaringsutrymme. Det har förmodligen 

funnits helt andra föreställningar under bronsåldern. 

I de fall människoben har återfunnits i stensättningar 

uppe på gravfältet är benmängderna alltför små för att de 

skall kunna representera kompletta individer. Om man i 

vissa fall bara har deponerat ett urval av de mänskliga 

kvarlevorna i en stensättning efter en kremering har man 

redan tagit ett steg i riktning mot att inte deponera något 

alls. Vi kan ju inte vara säkra på att stensättningarnas enda 

syfte var att hysa de fysiska lämningarna efter avlidna 

människor. Har man under bronsåldern haft någon form 

av föreställning om en mänsklig själ? Det vet vi inte, men i 

så fall kan man tänka sig stensättningarna som konstruktioner 

där de avlidnas själar skulle finnas kvar, oavsett om 

de fysiska kvarlevorna fanns där eller inte. I många fall var 

stensättningar med begravningar konstruerade på exakt 

samma sätt som de utan. Varför har man överhuvudtaget 

anlagt stensättningar utan att begrava i dem? Och varför 

har man dessutom vinnlagt sig om att förse dem med 

kantkedja och i vissa fall grusmantel? Detta talar för att 

stensättningarnas primära syfte inte alltid var att hysa de 

fysiska kvarlevorna av de avlidna. Med undantag av stensättningen 

uppe på krönet med sina två begravningar har 

det inte kunnat fastställas mer än en individ/grav. Detta 

skulle kunna tas som intäkt för att också stensättningarna 


Figur 128. Stensättningarna utan brandgravar var tillräckligt stora för att rymma skelettbegravningar, men inga skelettrester 

eller avlånga nedgrävningar påträffades under dem. Foto: John Ljungkvist, SAU. 

utan spår efter begravningar har uppförts över enskilda 

individer. 


Samtliga undersökta gravar var brandgravar med ett relativt 

enhetligt inre gravskick. De brända benen och fyllningarna 

har bedömts som fria från sot och kol, sånär som 

på enstaka kolbitar. Undantagen var A200 och A896, vilka 

har bedömts innehålla mer sot och kol och har klassificerats 

som brandgrop respektive urnebrandgrop. De övriga 

har bedömts som bengropar, benlager och urnegropar. De 

spår av benbehållare som påträffades utgjordes av keramik 

eller hartstätningsfragment. Mängden brända ben i 

de enskilda gravgömmorna varierade från något enstaka 

gram till drygt 2 kilo. Den totala mängden brända ben efter 

en vuxen individ brukar uppskattas till omkring 3 kg 

(McCinley 1989:66). Då inga gravar uppvisade spår efter 

störningar kan senare tiders aktiviteter inte vara förklaringen 

till de skiftande benmängderna. Inte heller kan 

markens bevaringsförhållande ha påverkat den. Benrika 

gravar låg sida vid sida med benfattiga. Istället antas en 

varierande andel av de brända benen ha omhändertagits 

på något annat sätt än genom deponering på gravfältet. 

Utöver människoben har djurben konstaterats i flera 

anläggningar. Det rör sig uteslutande om får/get. Dessutom 

finns några mellanstora däggdjur, vilka också skulle 

kunna härstamma från får/get. Vad representerar då djurbenen? 

Skall djuren betraktas som gravgåvor, offer eller 

gravlagda? I de fall djurben har kunnat konstateras i en 

anläggning rör det sig om blygsamma benmängder. Det är 

aldrig tal om att de skulle kunna representera en hel individ, 

men det kriteriet har å andra sidan inte heller ställts 

för människoben i begravningarna. Enligt Gejvall 

(1961:158ff) är delar av lamm och unga får/getter den oftast 

förekommande djurarten i bronsålderns gravar. Han tolkar 

dem som lammoffer och anser att detta är mycket typiskt 

för bronsåldern. Damell (1985:65ff) anser att det södermanländska 

materialet stöder detta uttalande, och att 

seden att offra djur vid begravningar upphörde under den 

senare delen av den förromerska järnåldern. Gejvall drar 

paralleller till Irland och Karthago, där lammbenen under 

forntiden kopplas till en fertilitetskult som hölls om våren, 

och där får eller getter aldrig deponerades som hela 

kroppar, utan enbart som delar därav(Gejvall 1961:158ff). 

Definitionerna av olika brandgravskick är ett återkommande 

diskussionsämne i samband med gravundersökningar 

(se t ex Ambrosiani 1964, Bennet 1987, Kaliff 1992). 

Även om de definitioner som har gjorts uppvisar en del 

gemensamma drag är det inte helt lätt att applicera dem 

på ett gravmaterial som det vid Påljungshage. Var går t ex 


gränsen mellan benlager och bengrop? Om brända ben 

hittas utbredda i fyllningen till en stor och grund grop, 

räknas denna då som ett benlager eller en bengrop? Hur 

stor får en bengrop vara? Räknas ett gravskick som sotigt 

och kolbemängt om det hittas ett enda träkolsfragment i 

fyllningen, eller är det de brända benens sotighet som 

skall vara vägledande? Var går gränsen mellan enstaka 

brända ben och benlager, det vill säga hur glest får ett benlager 

vara innan det kallas för spridda brända ben eller 

enstaka brända ben? Det borde inte vara mängden ben 

som avgör vilket gravskick som graven skall tillskrivas. I 

rapporten över gravundersökningarna vid Skärgårdsstad 

för Äijä (1994) en diskussion kring de ”bentomma gravarna” 

och anläggningar med mycket små benmängder. Hon 

ansluter sig till Bennets (1987:81) antagande att de bentomma 

gravarna i vissa fall kan vara ett uttryck för ett symboliskt 

gravskick och att man inte som Ambrosiani (1973:125) 

generellt kan anta att det rör sig om barngravar där benen 

inte bevarats. Bevaringsförhållandena har visserligen varit 

relativt dåliga i Skärgårdsstad, inte minst i de anläggningar 

som anlagts direkt på berget. Äijä håller öppet för möjligheten 

att de bentomma gravarna skulle kunna vara ett uttryck 

för en symbolisk handling och att brända ben aldrig 

deponerats i dessa anläggningar. Hon anser vidare att den 

gamla beteckningen ”enstaka brända ben” inte betecknar 

en typ av gravskick utan snarare rester efter ett sådant och 

därmed är obestämbart. Vi delar denna syn och har inte 

använt oss av begreppet ”enstaka brända ben” vid klassificeringen 

av Påljungshagematerialet, utan om möjligt försökt 

att tolka dem som rester efter andra gravskick. Om 

detta ej varit möjligt har gravskicket istället betecknats 

som obestämbart. Vad gäller så kallade bentomma gravar 

har vi dock valt att istället använda oss av beteckningen 

stensättningar utan begravning, då ett av våra viktigaste 

gravkriterier har varit förekomsten av benmaterial. 

Man kan förmodligen inte alltid utgå från att spridda 

ben i en anläggning med benbehållare har fallit ut ur behållaren, 

men i vårt material finns inget som tyder på att 

det finns mer än en person representerad i varje grav. Undantaget 

är kröngraven med en yngre sekundärgrav. 

Kronologi 

Susanna Eklund, Ann Lindkvist och Jonas Wikborg 

En av de grundläggande frågeställningarna inför undersökningen 

av gravfältet gällde tidpunkten när gravarna 

hade anlagts. Den stensättning (A6094) uppe på krönet 

som undersöktes inom ramen för förundersökningen 

14 

C-daterades till övergången mellan yngre bronsålder 

och förromersk järnålder. Denna stensättning var sedan 

tidigare registrerad som en ensamliggande grav. Nedanför 

krönet påträffades därefter ett stort antal runda stensättningar 

vilka är vanligt förekommande under såväl bronssom 

järnålder. Inledningsvis tolkades de som betydligt 

yngre än graven uppe på krönet. Flera av dem hade tydliga 

kantkedjor och många täcktes dessutom av en grusmantel. 

Utifrån det yttre gravskicket bedömde vi att gravarna 

kunde ha anlagts så sent som i yngre romersk järnålder eller 

under folkvandringstid. Vi tänkte oss ett förlopp där 

gravfältet hade vuxit norrut från den högst liggande stensättningen 

på krönet. När vi strax därefter började undersöka 

stensättningarna visade det sig att det fanns väldigt få 

föremål i dem. Den totala avsaknaden av glaspärlor, fibulor 

och kamfragment antydde att de förmodligen inte var 

yngre än förromersk järnålder. Det kunde också konstateras 

att de brända benen i brandgravarna var relativt fria 

från sot och kol, vilket skulle kunna antyda att de kanske 

vara anlagda under den förromerska järnålderns äldre 

del. I två av de absolut sist undersökta gravarna (A662 och 

A792) påträffades relativt välbevarade keramikkärl som 

togs in som preparat. När de undersöktes inomhus efter 

fältarbetet konstaterades det att kärlen typologiskt kunde 

dateras till yngre bronsålder. En liknande datering hade 

också en fragmentarisk skivhuvudnål som hittades i slänten 

strax nedanför gravfältet. Det föreföll således som om 

gravfältet hade börjat anläggas redan under slutet av 

bronsåldern. Det visade sig också att den gravgömma under 

stensättningen uppe på krönet vilken 14 C-daterats vid 

förundersökningen var en yngre sekundärgrav. En andra 

gravgömma i samma stensättning 14 C-daterades senare till 

övergången mellan äldre och yngre bronsålder. Under 

rapportarbetets gång har gravfältets kronologiska tyngdpunkt 

sedan förskjutits alltmer mot den yngre bronsåldern. 

De dateringar som nu föreligger baseras framförallt 

på 14 C-analys av brända ben, samt i några fall av träkol eller 

harts. Den äldre begravningen i stensättningen uppe 

på krönet tolkas som den äldsta på gravfältet. Den har anlagts 

inom intervallet 1260–820 f Kr. Därnäst följer en 

grupp något yngre stensättningar strax nedanför krönet. 

Dessa har dateringar som ligger ca 900–800 f Kr. Det stora 

flertalet begravningar har 14 C-daterats inom intervallet 

800–400 f Kr, dvs yngre bronsålder eller tidig förromersk 

järnålder. Yngst var stensättningen A200 som daterats till 

390–170 f Kr, vilket motsvarar den förromerska järnålderns 

mellersta del. 


Ett skärvstenslager och en härd har 14 C-daterats till 

yngre bronsålder och var således samtida med gravfältet. 

En annan härd har daterats till medeltid, alltså betydligt 

senare än gravarna. I slänten på gravfältets östra sida 

framkom bränd flinta och keramik. Inom samma område 

hittades även fragment av en skivhuvudnål som typologiskt 

kan dateras till bronsålderns slutskede. Det finns således 

flera exempel på samtida aktiviteter på och i anslutning 

till gravfältet. 

Rumslig struktur och social status på 

gravfältet 

Susanna Eklund & Jonas Wikborg 

En studie av gravfältets rumsliga struktur och de gravlagdas 

sociala status har gjorts. Yttre och inre konstruktionselement, 

fynd och osteologiska bedömningar samt kombinationer 

mellan dessa har studerats i syfte att urskilja 

olika mönster. 

Grupperingar 

UO har delats in olika analysområden. Indelningen har 

gjorts utifrån områdets topografi samt anläggningarnas 

geografiska fördelning. Gravfältet har delats in i tre områden: 

den centrala, sydvästra och nordöstra delen. Inom det 

sydvästra delområdet har två grupper urskilts (grupp A och 

B). En liknande grupp har definierats inom gravfältets 

nordöstra del (grupp C). Grupperna består av tätt liggande 

stensättningar (se fig 30). Genom sitt läge utgör stensättningen 

på krönet (A6094) en egen analysenhet, och slänten 

på gravfältets östra sida en annan. Stensättningarna i slänten 

saknar yttre och inre konstruktionselement. Med undantag 

av ett kvartsavslag innehöll de heller inga fynd. Därför 

kommer detta delområde ej att behandlas ytterligare. 

Gravskickens relation till de geografiska 

grupperingarna 

Gravöverbyggnader 

Stensättningar med eller utan spår av begravning förekom 

inom alla de tre delområdena uppe på gravfältet. Undersökningens 

enda blockgrav återfanns i det nordöstra delområdet, 

och den omarkerade i det sydöstra (se fig 34). De 

flesta stensättningarna mätte 1,5–3 meter i diameter. Stensättningarna 

A6094, A336, A261 och A485 var avsevärt 

större än de övriga med diametermått mellan 5 och 6,6 

meter. De låg utmed en halvcirkelformad sydvästlignordostlig 

axel som inringade större delen av gravfältet. 

Feldt (2005) har i sin genomgång av södermanländska 

gravfält från yngre bronsålder-förromersk järnålder uppmärksammat 

att en anläggning på gravfälten ofta avviker 

från de övriga på ett sådant sätt att man kan misstänka att 

de avsiktligt konstruerats för att särskiljas från omgivningen. 

De avvikande anläggningarna har ofta en placering 

i utkanten av gravfältet eller på områdets högsta 

punkt. De utmärker sig inte sällan genom att vara större än 

övriga anläggningar samt genom att de vanligtvis har en 

inre stenkonstruktion. Ett annat utmärkande drag är att de 

ofta innehåller en större mängd brända ben än de övriga. 

I Påljungshage fanns några gravar som utmärkte sig. 

Dels fanns den ovan nämnda blockgraven A323 i det 

nordöstra delområdet. Gravgömman låg vid ett större 

markfast stenblock med en intilliggande gles stenansamling. 

Denna begravning hade alltså inte den annars så 

vanliga överbyggnaden i form av en rund stensättning. 


En annan avvikande typ av gravöverbyggnad var den 

rektangulära stensättning (A200) med resta stenar i hörnen 

och på långsidorna som återfanns i den nordöstra 

änden av gravfältet. Förutom stensättningens form var 

även det inre gravskicket, en brandgrop, avvikande. Den 

hade dessutom den yngsta dateringen av alla gravarna. 

En annan mycket speciell grav var den stensättning 

(A6094) som låg uppe på ett bergskrön i gravfältets södra 

utkant. Förutom placeringen på områdets högsta punkt 

skiljde stensättningen ut sig genom sin storlek och höjd, 

samt att den till skillnad från alla de andra stensättningarna 

innehöll två bengömmor. Den ena begravningen 

som påträffades under stensättningen hade en datering 

som var äldre än alla de andra på gravfältet. Redan under 

utgrävningsskedet fick vi intrycket att hela gravfältet 

strukturerats utifrån denna grav, vilket också verkar ha varit 

fallet. 

Konstruktionsdetaljer 

Grusmantel fanns i 10 av de undersökta stensättningarna; 

samtliga var belägna i grupp B i gravfältets sydvästra del 

(se fig 45). Likaså förekom en inre stenkrets (se fig 47,) endast 

i grupp B. Kantkedja fanns på 41 av stensättningarna, 

spridda inom alla tre delområdena (se fig 43). 

Relationen mellan gravskick och de gravlagdas 

kön och ålder 


I sju av de nio stensättningar vars storlek understeg 2 meter 

i diameter var de gravlagda barn. Endast tre barn låg i 

gravar som var över två meter i diameter. Dessa tre var infans 

II, d v s i åldern 7–14 år. Det förefaller således finnas 

en viss korrelation mellan de gravlagdas ålder och gravöverbyggnadens 

storlek; barnen har alltså gravlagts under 

stensättningar med mindre diametermått än de vuxnas. 


De vanligaste gravskicken benlager, bengrop och urnegrop 

förekommer i begravningar med såväl vuxna män 

och kvinnor som barn. Konstruktionsdetaljer som inre 

stenkrets och locksten tycks däremot ha varit vara förbehållet 

män, och benbehållare av keramik förekom endast 

hos män och barn. 

Benmängd 

Fyra av de undersökta gravarna hade en benmängd som 

översteg ett kilo (A662 ,939, 996 och 1175). I tre av dessa 

kunde äldre individer (Maturus alt., Adultus/Maturus) 

identifieras. Ett samband har således kunnat påvisas mellan 

hög ålder och större benmängder i begravningen. 

Benbehållare 

I elva av de undersökta gravarna antas benen ha legat i en 

benbehållare (se fig 57). I tre fall har denna bestått av ett 

hartstätat svepkärl, i de övriga av keramik. Benbehållare 

återfanns i gravar med individer ur alla olika åldersgrupper 

och av båda könen. Bland gravarna med benbehållare 

av keramik har dock inga kvinnor kunnat identifieras, 

utan endast män (2) och barn (4). Benbehållarna återfinns 

uteslutande i gravfältets sydvästra del. 

Fyndens relation till de geografiska 

anläggningsgrupperingarna 


I nio av de 57 undersökta stensättningarna (15 %) påträffades 

föremål eller fragment av metall (se fig 66). I åtta av 

dessa fanns brända människoben, medan sådana saknades 

i den nionde. Således hittades metallföremål i 22 % av 

begravningarna. Samtliga anläggningar med metall var 

belägna på gravfältets sydvästra del, sex av dem i grupp B. 

Metallföremål påträffades varken i gravarna på de centrala 

och nordöstra delområdena eller i stensättningen 

uppe på krönet. 

Flinta 

Flinta påträffades i fem anläggningar (se fig 116). Tre av 

dem återfinns på gravfältets nordöstra del och en i den 

sydvästra. Den femte utgörs av stensättningen på krönet. 

Flinta påträffades inte i någon av anläggningarna på gravfältets 

centrala del. 

Keramik 

Keramik hittades i 25 av stensättningarna. Fem av dessa låg 

i den nordöstra och övriga i den sydvästra delen av gravfältet 

(se fig 82). Stensättningarna på den centrala delen av 

gravfältet samt den på krönet (A6094) innehöll ingen keramik. 

Harts 

Harts påträffades i 17 av de undersökta stensättningarna 

samt i den omarkerade graven. Dessa återfinns i gravfältets 

alla tre delområden, men inte i stensättningen på krönet 

(se fig 113). 

Förekomsten av djurben 

Brända djurben hittades i samtliga tre delområden på 

gravfältet samt i stensättningen på krönet (fig 129). Brända 

djurben påträffades i 15 av de undersökta stensättningarna. 

I sju av dem kunde djurbenen artbestämmas till får/ 

get. Dessutom hittades obrända tänder av får och get i en 

16:e stensättning. I fyra stensättningar kunde de brända 

djurbenen inte bestämmas närmare än till mellanstora 

däggdjur, men förmodligen rör det sig även här om får/ 

get. I de resterande fyra fallen kunde benen inte bestämmas 

närmare än till djurben. Det finns således inget som 

tyder på att ben av något annat djur än får/get har deponerats 

i stensättningarna. 


6517450 6517500 

Djurben 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 m 

1570350 1570400 

Figur 129. Spridningskarta över förekomst av brända djurben. Skala 1:600. Digital bearbetning: Ann Lindkvist. 

Fyndens relation till de gravlagdas kön och ålder 

Förekomsten av metallföremål i relation till de 

gravlagdas kön och ålder 

De gravlagda i gravarna med föremål eller fragment av 

metall har bedömts som Infans I (2), Infans II (1), Juvenilis/ 

adultus (2), Adult (1), Senilis (1). Således tycks individer av 

alla åldrar kunnat föräras ett metallföremål. Två av de 

gravlagda i denna grupp har könsbedömts, båda till trolig 

man (M?). 

Förekomsten av flinta i relation till de gravlagdas 


I två fall har flinta påträffats i gravar med identifierade 

människoben. I båda fallen rör det sig om vuxna individer. 

Båda har könsbedömts som trolig man (M?). 

Förekomsten av keramik i relation till de gravlagdas 


Keramik hittades i gravar med såväl vuxna som barn. Av 

de vuxna har två bedömts som eventuell man (M?), de övriga 

har ej varit möjliga att könsbedömma. 

Förekomsten av harts i relation till de gravlagdas 


Hartstätningsfragment hittades i gravar med barn samt 

vuxna av båda könen. 

Djurbenens relation till de gravlagdas kön och ålder 

De gravlagda människorna i stensättningarna med djurben 

tillhör grupperna Infans I (1), Juvenilis/adultus (3), 

Adultus (3), Adultus/matutus (1), Senilis (2) och obestäm- 


Könsfördelning 

Man? 

Kvinna? 

Stensättning 

Grav 

0 10 20 30 40m 

Figur 130. Könsbedömda individer på gravfältet. Digital bearbetning: Susanna Eklund. 

bar åldersgrupp (1). I två av stensättningarna med djurben 

fanns inga människoben. Förekomsten av djurben i gravarna 

är således vanligt förekommande. Djurben verkar 

förekomma i alla åldersgrupper hos gravlagda av båda könen. 

Vanligast var det i vuxengravar. Endast i en av barngravarna 

har djurben kunnat identifieras. 

De gravlagdas relation till de geografiska 

anläggningsgrupperingarna 

De gravlagds kön- först en man, sist en kvinna 

Inom samtliga tre delområden på gravfältet finns såväl 

män som kvinnor i alla olika åldersgrupper (se fig 130). 

I stensättningen på krönet har en av de gravlagda bedömts 

som trolig man (M?). Poängteras bör att endast drygt 40 % 

av benen har kunnat könsbedömas, och att det dessutom 


Åldersgrupper 

Okänd ålder 

Barn 

Ungdom 

Ungdom/Vuxen 

Vuxen 

Medelålders vuxen 

Äldre vuxen 


0 10 20 30 40m 

Figur 131. Fördelningen av olika åldersgrupper på gravfältet. Digital bearbetning Susanna Eklund. 

i många fall är med ett visst frågetecken efter. Intressant att 

notera är att i den först anlagda graven ligger en man och 

i den sista en kvinna! 

De gravlagdas ålder 

Åldersfördelningen på gravfältet visar att vuxna individer 

gravlagts på alla tre delområdena. 

Det fanns inga barngravar varken i gravfältets centrala 

eller nordöstra delar, eller i stensättningen uppe på krönet 

(se fig 131). Brända ben från barn förekom i 10 gravar, 

(vara v 3 infans I och 4 infans II samt 1 Infant och 2 infant/ 

Infans). Barnen återfanns på den sydvästra delen av gravfältet 

i grupp A och B samt i två gravar mellan dessa. 



I samband med den rumsliga analysen har UO delats in i 

fem olika delområden: stensättningen på krönet, gravfältets 

sydvästra, centrala respektive nordöstra delar samt 

slänten nedanför det egentliga gravfältet. Inom delområdena 

har dessutom 3 sammanhållna grupper urskiljts 

(grupp A, B i det SV delområdet och C i det NV delområdet). 

Indelningen har gjorts utifrån områdets topografi 

samt anläggningarnas geografiska fördelning. 

Stensättningarna i slänten nedanför gravfältet har få gemensamma 

drag med de som låg uppe på gravfältet. Stensättningarna 

i slänten saknade yttre och inre konstruktionselement. 

Med undantag av ett kvartsavslag innehöll 

de heller inga fynd. 

Förekomsten av mänskliga kvarlevor i form av brända 

ben var förskjuten mot gravfältets sydvästra del. På gravfältets 

centrala del fanns människoben endast i två anläggningar, 

A430 och A485. 

På gravfältets nordöstra del fanns det heller inte människoben 

i mer än två anläggningar. Den ena av dessa 

(A261) innehöll 3,11 gram brända ben. Den andra innehöll 

närmare ett kilo ben och utgörs av den stensättning (A200) 

som anlagts sist på hela gravfältet. Under denna återfanns 

också gravfältets enda brandgrop. I det nordöstra delområdet 

fanns även en stensättning (A218) med 2,2 gram 

brända ben som eventuellt skulle kunna härröra från en 

människa, samt en (A323) med 0,19 gram obestämbara 

brända ben. I övrigt var stensättningarna på gravfältets 

centrala och nordöstra delar utan brända människoben. 

På gravfältets nordöstra del fanns en skärvstensanläggning 

(A5451) samt ett kulturlager (A5742) vilka antas vara 

spår efter rituella aktiviteter. 

Stensättningarna med brända människoben låg, som 

nämnts ovan, framför allt på gravfältets sydvästra del. Det 

var också enbart där som det förekom benbehållare och 

lockstenar. Några urnegropar eller urnebrandgropar återfanns 

således inte utanför gravfältets sydvästra del. Förekomsten 

av metallföremål var också begränsad till denna 

del av gravfältet. Grupp B utgjorde en framträdande 

grupp inom det sydvästra delområdet. Gruppen utgjordes 

av ett stort antal tätt liggande stensättningar. Grusmantel 

var förbehållet denna grupp, liksom det inre konstruktionselementet 

”inre stenkrets”. Grupp B framstår 

således som en grupp av mer omsorgsfullt anlagda och 

utrustade stensättningar än de som låg på resten av gravfältet. 

I de fall då de gravlagdas kön och/eller ålder har kunnat 

bedömas, visade det sig att inga köns- och åldersgrupper 

var begränsade till något delområde eller någon grupp. 

När det gäller samband mellan de gravlagda och gravgåvor 

kunde vissa mönster skönjas. Metallföremål, keramik, 

harts och djurben hittades såväl i barngravar som 

begravningar med vuxna män och kvinnor. Djurbenen 

var dock betydligt vanligare i vuxengravar. Endast i en 

barngrav fanns det djurben. Flinta har bara påträffats i 

mansgravar. 

Hur ska olika grupperingar på ett gravfält egentligen 

förstås? Ibland har de beskrivits som uttryck för mindre 

sociala enheter av gårdens/hushållets storlek. I vissa har 

genetiska särdrag kunnat identifieras vid osteologiska 

analyser. Vid t ex Åbygravfältet (Äijä 1993:67) har man 

med hjälp av den osteologiska analysen kunnat identifiera 

ett genetiskt särdrag (suturalben) hos tolv individer 

som troligen har varit släkt. Detta antyder att den sociala 

identiteten kan ha varit viktig också efter döden. På vissa 

gravfält har man tolkat det som att flera grupper av gravar 

har existerat samtidigt, sida vid sida. Och det ligger nära 

till hands att anta att de representerar olika gårdar eller familjer. 

Det finns inga tecken på kronologiska skillnader 

mellan de tre delområdena på gravfältet vid Påljungshage. 

De förefaller vara samtida och har utnyttjats under den 

yngre bronsåldern. De enda undantagen är den äldsta 

graven uppe på krönet och den yngsta graven i den rektangulära 

stensättningen i den nordöstra delen. Däremot 

finns funktionella och strukturella skillnader. De flesta 

begravningarna återfanns i det sydvästra delområdet. Det 

är också där de större benmängderna och de flesta gravgåvorna 

hittades. Gravgåvor av metall förekom endast i det 

sydvästra delområdet. Det var också där som olika typer 

av inre konstruktionselement såsom lockstenar och inre 

stenkonstruktioner förekom mest frekvent. Grusmantlade 

stensättningar förekom endast i det sydvästra delområdet. 

Anläggningarna på den centrala delen av gravfältet 

framstår som i princip fyndtomma; endast mindre mängder 

brända ben samt bränd lera påträffades i stensättningarna 

där. Framträdande inslag i det nordöstra delområdet 

var en större skärvstensanläggning och ett intilliggande 

kulturlager vilka skulle kunna vara spår efter rituella aktiviteter. 

De tre delområdena ger således helt olika intryck. I det 

nordöstra fanns spår efter rituella aktiviteter samt ett fåtal 

begravningar med ytterst små benmängder. I det centrala 

fanns några begravningar helt utan gravgåvor eller fynd, 

men däremot några av gravfältets största stensättningar. 

I det sydvästra delområdet fanns ett stort antal begravningar, 

de flesta under omsorgsfullt utformade stensättningar, 

ofta med inre konstruktionselement och ett jämförelsevis 

rikt ben- och fyndmaterial. De flesta av dessa 

ingick i den väl sammanhållna grupp B. 


Vilken populationsstorlek/sammansättning/ 

bebyggelsestruktur avspeglar gravfältet? 

Jonas Wikborg 

De flacka övertorvade stensättningarna av den typ som 

påträffats vid Påljungshage är mycket svåra att upptäcka 

vid inventeringar. Fornlämningstypen är relativt lite utforskad, 

men redan 1984 pekade Petré på att de kan utgöra 

en dold populationsfaktor under yngre bronsålder och 

äldre järnålder (Petré 1984:170). 

Brända människoben konstaterades i 34 av de 36 anläggningar 

som bedömts som begravningar. I tre fall kunde 

varken ålder eller kön bedömas. Av de 14 individer som 

könsbedömts är sex kvinnor och åtta män. Inte mindre än 

31 % av individerna har åldersbedömts som barn. Andelen 

barngravar är en anmärkningsvärt hög siffra som har få 

samtida paralleller. Bara på brandgropsgravfält från yngre 

förromersk järnålder har man tidigare uppmärksammat 

en så hög andel barnbegravningar. Huruvida detta avspeglar 

den faktiska barnadödligheten är ovisst. Då såväl 

kvinnor som män och relativt många barn kunde konstateras 

i gravarna skulle detta mycket väl kunna representera 

en population från en forntida bosättning. Med tanke 

på gravfältets relativt långa användningsperiod representerar 

antalet gravlagda individer dock inte någon större 

befolkning. I de modeller som har använts för att göra förhistoriska 

populationsberäkningar har man ansett det 

vara rimligt att räkna med en mortalitet på mellan 35 och 

50 promille, vilket innebär medellivslängder på 20–30 år 

(Acsádi & Nemeskéri 1970, Siven 1981). Om vi räknar bort 

den förromerska graven med en individ och antar att 

gravfältet används under hela perioden yngre bronsålder 

(1100–500 f. Kr) skulle detta innebära att 33 individer 

gravlagts under en 600 år lång period. Med en medellivslängd 

på 25 år representerar detta en levande befolkning 

som motsvarar 1,4 personer. Även om vi skulle snäva in 

användningsperioden till endast 200 år erhålls en låg populationssiffra 

motsvarande fyra personer. Härav framgår 

att de gravlagda på gravfältet inte kan sägas representera 

någon större population och sannolikt inte heller någon 

verklig totalpopulation. De gravlagda antas endast utgöra 

ett urval av de avlidna inom en population. Några slutsatser 

kring populationsstorlek och bebyggelsestruktur låter 

sig således inte göras utifrån undersökningsresultaten. 

Också i samband med tidigare försök har gravmaterialen 

dock bedömts som otillräckliga för att göra säkra populationsberäkningar. 

Som exempel kan nämnas Åsby 

gravfält utanför Eskilstuna där man konstaterade cirka två 

begravningar per generation (Damell 1985:69). Uppkomsten 

av gravfälten under den yngre bronsåldern skulle 

kunna ses som ett tecken på att man övergått från en mera 

extensiv boskapsskötsel och jordbruk till ett mera intensivt 

med en fastare bebyggelsestruktur, kanske framtvingad 

av ett ökat befolkningstryck på landskapet, så att varje 

bebyggelseenhet har tvingats utnyttja ett mer begränsat 

markområde än tidigare (Damell 1985:68). Det är troligt att 

de gravlagda på Påljungshagegravfältet tillhörde en bofast 

befolkning som var bosatt i närheten. 


Rituella aktiviteter på och i anslutning till 

gravfältet 

Susanna Eklund 

Vad är det egentligen som kan räknas som ritual, och vilka 

spår är synliga i det arkeologiska materialet efter sådana 

ritualer? Hur vi ska identifiera och skilja en rituell handling 

från en funktionell i det arkeologiska materialet är en 

svår fråga som arkeologer länge brottats med. 

Mycket av forskningen kring den förhistoriska människans 

tro och föreställningsvärld har utgått från just gravforskningen. 

Gravar kan förstås utifrån minst två förklaringsmodeller 

där den ena innefattar själva monumentet 

och den andra behandlingen av den döda. De arkeologiska 

lämningarna efter forntidens begravningar kan antyda 

att den förhistoriska människan har gjort en tydligare 

uppdelning av kropp och själ, och mycket tyder på att 

man betraktat döden som en flerstegsraket (Victor 2007). 

Artelius delar in begravningsritualen i samband med 

brandgravskick i tre huvudsakliga faser; kremering, efterbehandling 

av benen samt gravläggning och offer. Ritualen kretsar 

dels kring de döda, dels kring de efterlevande (Artelius 

2000: 224ff). 

I Påljungshagematerialet är det främst den sista fasen, 

själva gravläggningen och offret, som går att spåra. Gravöverbyggnaderna 

vänder sig kanske främst till de efterlevande 

och de har en starkt kommunikativ aspekt. Vi kan 

också i viss mån diskutera efterbehandling av benen. 

När det gäller det förhistoriska brandgravskicket så har 

just kremeringen lyfts fram som det huvudsakliga transformativa 

momentet, det vill säga den del av ritualen som 

går ut på att frigöra själen från kroppen (Engström 2007: 

311). Hur man sedan behandlat den dödas kropp kan säga 

mycket om relationen mellan individen och kollektivet. Vi 

vet att människans attityder till den döda ofta är ambivalenta 

– tillbedjan har kombinerats med rädsla. Att de döda 

inom många kulturer uppfattats som potentiellt farliga 

har inneburit att man vidtagit speciella åtgärder för att de 

inte ska kunna återvända. Kremeringen och kanske framför 

allt krossningen av benen kan ur detta perspektiv betraktas 

som ett medel att neutralisera den döda och göra 

honom eller henne mindre farlig. (Notelid 2007:507). 

Kremering 

En allmänt rådande uppfattning är att kremeringen har 

med själens frigörelse att göra. Ett vanligt problem är dock 

att man sällan identifierar själva kremeringsplatserna, något 

som även gäller för Påljungshage. 

Vad vi dock vet från andra håll i världen är att man i 

vissa områden bemödar sig med att plocka upp varenda 

benbit från kremeringsplatsen. En iakttagelse från en modern 

kremeringsplats i Paithan i sydöstra Indien visar hur 

noggrant man där tagit till vara på askan från bålet och 

samtidigt sopat marken helt ren från sot och kol. Det enda 

som lämnas kvar på platsen för bålet är de brända stenarna 

och små kärl med matoffer (Eklund 2001). Ett sådant 

förfarande lämnar inga spår åt framtida arkeologer av själva 

kremeringen (fig 132). En allmän uppfattning inom arkeologin 

är att man under övergången mellan brons/järnålder 

i högre grad separerade de brända benen från sot 

och kol, och då blir det förstås svårare att identifiera en 

kremeringsplats (Bennet 1987:184, Kaliff 1997: 81). Benen 

från Påljungshage var generellt påfallande fria från sot och 

kol, med två undantag (A200 och A792). På vissa gravfält 

har det antagits att skärvstenspackningar skulle kunna 

vara spår efter kremeringar (Kaliff1997). Det fanns en större 

skärvstenspackning i Påljungshagegravfältets nordöstra 

del. Den rikliga mängden skärvsten härrör från en omfattande 

eldningsverksamhet. Det har dock inte påträffats ett 

enda människoben i skärvstensanläggningen, trots att 

större delen av fyllningen grävdes rutvis och sållades. 

Under den äldsta stensättningen på krönet (A6094) 

fanns spår efter att man eldat på plats innan själva graven 

anlades. En teori var att det var rester efter själva bålplatsen, 

men inga ben hittades i det sotiga lagret som sållades 

noggrant. Att man eldar i anslutning till graven kan också 

vara en form av invigning. Svedjandet av marken på den 

plats där graven skulle anläggas kan ha utgjort det första 

momentet i gravens uppförande. Samtidigt som eldandet 

hade rent praktisk funktion är det troligt att handlingen 

även hade en religiös betydelse. Under förkristen tid användes 

eld för att helga obruten mark. Antingen genom 

att eldar bars runt det aktuella området, eller tändes på 

den mark som skulle invigas (Nordberg 2008). 

Efterbehandling av benen – Malning av benen? 

Malstenar är vanligt förekommande i gravsammanhang 

och intar därför en särställning bland fynden. Det verkar 

orimligt att dessa föremål hamnat i gravarna av en slump 

med tanke på att allt annat förknippat med begravningsritualen 

är så noggrant iscensatt. 

Kanske har malstenar haft såväl praktisk som symbolisk 

betydelse i gravritualen. En möjlig tolkning av knack-/ 

malstenar i gravar är att de använts vid krossningen av de 

brända benen. Detta motsäger inte att samma redskap tidigare 

använts till att mala säd, krossa nötter etc. Efter en 

eventuell benkrossning kan de ha fått en helt ny symbolisk 

innebörd och blivit nedlagda i graven. Den förmodade 

krossningen skulle rimligen ha företagits utifrån samma 

föreställningar som kremeringen – man bryter ned 

den döda kroppen för att frigöra livskraften (jfr Kaliff 

1997:88ff). I många kulturer är också malningen i sig förknippad 

med magiska egenskaper, och det är därför inte 

otroligt att stenarna ansetts besitta en särskild kraft. Malningen 

står för omvandling, en process där kornen blir till 

mjöl och säden transformeras från ett vilt till ett domesticerat 

tillstånd (Fendin 1994:22). Anders Kaliff har framfört 

en teori om att man när stenarna tagits ur bruk som sed- 


Figur 132. Nutida kremeringsplats i Paithan, Indien, före och efter städningen efter en kremering. 

Foto: L. Lloyd-Smith. Ur: Eklund 2001. 

vanliga malstenar använt dem till att krossa och ”mala” de 

brända benen (Kaliff 1997:88fff). Grundämnesanalyser av 

malstenar från Påljungshage har kunnat visa på enstaka 

partiklar vars grundämnessammansättning väl sammanfaller 

med den från brända människoben. Hur benpartikeln 

hamnat där kan man visserligen fråga sig. Även om 

det är svårt att bevisa att stenen F31 som påträffades i graven 

A202 verkligen använts till att mala ben, så talar analysen 

starkt för det (jfr bilaga 8, EDS-analys). 

Gravläggningen – Var är alla benen? 

Under drygt hälften av alla stensättningar hittades brända 

människoben. Mängden varierade från enstaka fragment 

till stora ansamlingar. Viktmässigt varierade de från 

0,18 gram till drygt 2 000 gram. Gravarna med vuxna individer 

innehöll i medelvikt 540 gram ben per individ. 

Barngravarna innehöll i medelvikt 88 gram ben/individ. 

Ungefär hälften av alla gravarna innehöll mindre än 

100 gram ben. Detta har knappast utgjort resterna efter en 

hel individ. 


Att man hittar mindre än den förväntade benmängden 

i gravar från yngre bronsålder och äldre järnålder är ett generellt 

drag. Benmängden efter en vuxen individ som 

bränns enligt modern kremering uppgår till mellan 1 600 

och 3 600 gram (Mckinley 1989). Ben som blir ofullständigt 

förbrända har sämre bevaringsmöjligheter. Även om 

förbränningstemperaturerna i moderna ugnar är betydligt 

högre än vid de förhistoriska kremeringsbålen så kan 

det inte på tillfredställande sätt förklara varför den benmängd 

man hittar ofta är så liten. Merparten av benen i 

gravarna från Påljungshage är starkt fragmenterade och 

gulvita till färgen, vilket visar att de blivit utsatta för höga 

temperaturer vid bränningen (se bilaga 4, osteologisk analys). 

Det är därför inte troligt att den kemiska nedbrytningen 

varit särskilt stor (Sjöling 2007). En möjlig förklaring 

är istället att man med avsikt deponerat endast en del 

av benmängden i graven efter kremeringen. 

Ungefär hälften av stensättningarna vid Påljungshage 

saknade helt människoben. Tomma gravar eller ”gravar 

utan begravning” är ett återkommande fenomen som förekommer 

under alla förhistoriens perioder. Olika förklaringsmodeller 

har presenterats. 

Man har diskuterat huruvida de tomma gravarna är att 

betrakta som kenotafer – det vill säga minnesmonument 

för en person som avlidit långt från hemmet, eller om de 

utgjort barngravar med ben som är mindre resistenta och 

därmed inte bevarats (jfr Björkhager 1992). I en artikel från 

1995 försöker Eriksson och Runcis frångå den äldre synen 

utifrån förutsättningen att den faktiska frånvaron har en 

bestämd mening i sig. Man betonar gravens kommunikativa 

aspekt och framhäver behovet av att flytta fokus från 

den döde till de efterlevande som utför begravningsritualen. 

Eriksson och Runcis menar att man i gravar med inga 

eller bara enstaka fragment av ben, har lyckats utplåna individen. 

”Dessa utgör ett extremfall av brandgravskickets 

logik, som inte bara leder till en omvandling av individen 

utan en fullständig utradering av henne” (Eriksson & 

Runcis 1995). 

Om man istället accepterar de fyndtomma stenkonstruktionerna 

som ett faktum, men inte nödvändigtvis 

som gravar, så återstår möjligheten att de konstruerats i 

samband med dödsritualen. De kan haft anknytning till 

de döda utan att någon individ är begravd i dem. De kan 

ha använts som offeraltare i samband med dödsceremonin 

eller fyllt en funktion som kommunikationsport mellan 

levande och döda. En annan möjlighet är att de fungerat 

som tillfälliga markeringar i landskapet, t ex för att 

visa att någon återbördats till naturen. Möjligheterna är 

många. 

Gravöverbyggnaderna – Monumentet 

Spiralen 

I några av gravanläggningarna noterades att stenarna var 

lagda i ett spiralmönster. Spiralen är en urgammal symbol. 

Den figurerar inristad på klipphällar världen över och 

verkar ha varit universell. Spiralen är också vanligt förekommande 

i gravsammanhang. Vad den exakt symboliserar 

är kanske svårt att säga, men det förefaller rimligt att 

den kan ha kopplats till solen och det eviga kretsloppet. 

Den keltiska triskelen, en form av spiral, har placerats på 

platser där solen första strålar faller vid solståndet, som 

exempelvis i Newgrange på Irland. 

Stenarna i de båda spiralerna från Påljungshage överlagrar 

varandra på ett sådant sätt att de måste vara utlagda 

från vänster mot höger, dvs motsols (fig 134). Att stenar 

Figur 133. Diagram visande bemängden i gravarna. 


Figur 134. Stenar lagda i spiral i stensättningen A815. Foto: Camilla Forsman, SAU. 

läggs ut i denna riktning i gravar har noterats på andra 

håll, bland annat på gravfältet vid lilla Sylta i Fresta socken, 

där man i inte mindre än åtta gravar har kunnat påvisa 

att stenar lagts ut i motsols riktning. Att stenpackning 

skulle ha lagts ut medsols gick däremot inte att se i någon 

grav (Nordberg 2008). Det verkar också som om spiralen 

har lagts ut utifrån och in mot centrum – kanske lite förvånande 

då det enklaste borde vara att lägga en spiral inifrån 

och ut. 

I själva verket kan riktningen motsols ha haft en stark 

religiös betydelse och anknutit till vissa gamla föreställningar 

om döden. Enligt gammal folktro från olika delar 

av världen skedde det som hade med döden eller dödskulten 

att göra alltid baklänges, motsols eller upp och ner. 

Världen på den andra sidan var omvänd och avig. Där gick 

man baklänges, hade kläder bak och fram och ut och in, 

använde vänster hand istället för höger, solen gick upp i 

väster etc (fig 135). Detta skulle kunna förklara otaliga 

exempel på hur man vid begravningsritualer går baklänges 

motsols runt graven (Holmberg 1925). 

I en av stensättningarna (A 1050) lade vi särskilt märke 

till hur kantkedjestenarna var av olika färg och form. Man 

skulle alltså medvetet kunna ha valt ut speciella stenar till 

kantkedjan (fig 136). Vad detta kan ha inneburit rent sym- 

Fig 135. Bildstenen från Tängelgårda, Lärbro socken på 

Gotland. Odens häst Sleipner bär de döda till dödsriket. 

Bakom hästen går en begravningsprocession med fyra krigare 

som bär sina svärd upp och ned. Om männen går åt samma 

håll som hästen så måste de rimligen gå baklänges. Foto: xxx 


Figur 136. Montage av olika stenar från kantkedjan på stensättningen A1050. Foto: Elisabet Petterson, SAU. 

Digital bildbehandling: Susanna Eklund, SAU. 

boliskt är svårt att sia om, men det visar hur noga man kan 

ha varit vid själva anläggandet av stensättningen och att 

varje val varit betydelsefullt. 

Porten 

Graven sågs i den fornnordiska diktningen som de dödas 

dörr, dödsrikets grind. Därtill kunde en portliknande 

konstruktion uppföras i anslutning till graven. Denna betydelse 

hade graven inte bara vid själva begravningstillfället, 

utan även långt senare. Vi har åtminstone två exempel 

(A363 och A485) från Påljungshage med en portliknande 

konstruktion i form av en stenpackning i anslutning till 

själva stensättningen, placerade sydöst om själva graven. 

Liknande exempel från Mälardalen finns att hitta på yngre 

gravfält, företrädesvis vikingatida, där mindre stenkistor 

placerats i gravens södra eller sydvästra kant (Gräslund 

2001). Ett liknande fenomen har uppmärksammats 

på Gotland av Erik Nylén (1993). Där är det vanligt förekommande 

med speciellt utvalda stenar av granit eller 

kalksten i södra eller sydsydvästra kanten av stensättningar 

från yngre bronsålder och äldre järnålder. 

Spår efter rituella aktiviteter utanför själva 

gravarna och gravfältet 

Vilka övriga lämningar kan utgöra spår efter rituella aktiviteter? 

I slänten nedanför gravarna hittades stora mängder 

bränd flinta inom en begränsad yta. Flintan var inte bearbetad, 

men hårt bränd. Rituell bränning av flinta är känt 

sedan tidigneolitikum, och under mellanneolitikum var 

brännoffer vanligt förekommande; exempelvis förekommer 

brända flintredskap ofta utanför megalitgravarna 

(Karsten 1994). Att slänga flinta i elden har en direkt transformerande 

effekt: den förut så mörka flintan, svart eller 

grå, blir först röd och slutligen vit. (Larsson 2000) Den 

krackelerar också och får ett rutmönster, inte olikt det 

som uppkommer vid rakubränning av keramik. Den förut 

så starka flintan blir skör. 

Kanske elden använts i en sorts rite de passage, där flintavfallet 

övergår från en kategori till en annan (Guinard 

1998). Frågan är då om vi kan koppla flintan till begravningsritualen. 

Vi har dessvärre inget som direkt daterar 

händelsen, men det är ändå lockande att tro att flintan har 

med begravningarna att göra eftersom bränd flinta hittades 

i flera av stensättningarna på gravfältet. Intressant att 

notera i sammanhanget är att en skivhuvudnål i brons 

hittades inom samma område som flintan. Nålen dateras 

till bronsålderns period V och är således samtida med flera 

av begravningarna uppe på gravfältet. En keramikskärva 

som påträffades i närheten av flintan visade sig vara 

tillverkad av lera hämtad från samma lertäkt som en skärva 

som påträffades i en av gravarna. Detta skulle kunna 

innebära att de båda skärvorna har deponerats samtidigt. 

Det troliga är därför att flintan också bör sättas i samband 

med gravfältet. 

På den nordöstra delen av gravfältet är det väldigt få 

stensättningar som rymmer begravningar. Dessutom 

fanns här ett kulturlager och en skärvstenshög. Det är 

möjligt att ytan har varit en viktig plats för rituella utövanden. 

Diskussionen kring hur skärvstenshögar har uppkommit 

har pågått under många decennier, och anläggningstypen 

har tilldelats vitt skilda men ofta mycket 

specifika funktioner, såsom gravbål, offerröse, lämningar 

efter storslakt på boskap, trankokningstationer, hyddbottnar, 

kokstenshögar, spår efter bronshantverk, svetthyddor 

etc. Listan kan göras lång, och för en mer ingående 

forskningshistorik hänvisas till Widholm (1998:24 ff) och 

Runcis (1999). Det dominerande synsättet var dock länge 

att betrakta skärvstenshögarna som boplatsindikerande 

avfallshögar. En genomgång av de undersökta skärvstenshögarna 

i Möre i sydöstra Småland har tydligt visat att de 

uppträder i många olika kontexter. De finns i rena boplatssammanhang 

där den miljöarkeologiska analysen 

har visat att anläggningen innehåller avfall från den omgivande 

boplatsen. De förekommer också i tydliga gravsammanhang 

direkt på mindre gravfält samt i en rad mer 

oklara sammanhang. Det är därför förmodligen en rad 

olika aktiviteter som kan ha avsatt skärvstenshögarna, 

och att enbart betrakta dem som boplatsindikerande är att 

göra en grov förenkling (Eklund 2001). 


A336 

A338 

Utbyggnad 



0 5 10 m 


Berg i dagen 

Figur 137: Plan över stensättningen A336 med utbyggnad A383. Digital bearbetning. Susanna Eklund, SAU. 

Hur förhåller det sig då med skärvsten i direkta gravsammanhang? 

Vad är det som genererat all skarpkantad sten? 

Flera forskare ser en koppling mellan brandgravskicket och 

skärvstensbruket, och det är inte heller ovanligt att skärvstenshögarna 

innehåller kremerade människoben eller 

uppvisar stora likheter i sin uppbyggnad och konstruktion 

med gravar (Kaliff 1997, Runcis 1999, Victor 2007). Förekomst 

av skärvsten i stensättningarna vid Påljungshage var 

dock inte särskilt stor, utan noterades bara i fem stensättningar 

varav två innehöll begravningar (fig 138). 

Offer 

Måltidsrester 

Kan vi hitta några spår efter offermåltider i materialet från 

Påljungshage? Endast en av keramikskärvorna (F42) hade 

organisk beläggning, d v s matskorpa. I två eller möjligen 

tre gravar fanns skärvor från två olika kärl, vilket skulle 

kunna tyda på att det ena kärlet är en gravurna och det 

andra ett bikärl med mat eller dryck. I skärvstenshögen 

fanns skärvor från minst fyra kärl. Kärlen var av typen 

tunnväggiga skålar och har förmodligen använts som 

dryckesskålar. Denna typ av skålar återfinns ofta i rituella 

sammanhang (Eriksson 2009:227f). I skärvstenshögen 

hittades även brända ben efter får/get. Tillsammans med 

keramiken skulle de kunna vara spår efter rituella måltider 

med tillhörande dryck. 

Återbruk och återvändande 

En lansspets hittades i utkanten av graven uppe på krönet. 

Spetsen, som inte var färdigsmidd men ändå härdad, har 

daterats till tiden efter år 1680 och är således drygt 2 500 år 


Skärvstensförekomst 




Blockgrav 



Berg i dagen 

Höjdkurva 

0 5 10 15 20 25 30 m 

6517400 6517450 6517500 

1570300 1570350 1570400 

Figur 138. Plan över gravar och stensättningar innehållande skärvsten. Digital bearbetning: Susanna Eklund, SAU. 

yngre än begravningarna under stensättningen. Det faktum 

att föremålet föreföll vara medvetet deponerat under 

stenarna i den mest iögonenfallande stensättningen 

(A6094) samt att föremålet var härdat, trots att det inte var 

färdigsmitt, kan tolkas som att man utfört någon form av 

rituell aktivitet på platsen i sen tid. 

Att gamla gravplatser på sådant sätt återanvänts är känt 

från flera håll och tyder på att vissa ”heliga platser” bevarats 

i folks medvetande och utgjort en viktig del i samhällets 

myter och ritualer (jfr Artelius & Lindqvist 2002). Järn 

och framför allt stål har under lång tid ansetts ha magiska 

skyddsegenskaper. Den eller de som i sen tid deponerade 

föremålet i stensättningen har uppenbarligen haft en uppfattning 

om att stensättningen inte var någon naturformation. 

Har man kanske till och med varit medveten om att 

det rörde sig om en grav? Ville man kanske ”binda” den 

gravlagde till graven med hjälp av ett stycke stål. 

Den yngsta graven, A200, visar också på hur man återvänt 

till platsen och faktiskt återanvänt den efter något eller 

några århundraden. Det är intressant att den yngsta 

graven verkar ha varit ensam. Den har avslutat gravfältet, 

såväl kronologiskt som geografiskt. Den ligger så långt 

bort från den första graven som möjligt i den östra delen 

av åsryggen, bara några meter från ett brant stup. 


Landskapet kring gravfältet och 

gravfältets läge 

Av Ann Lindkvist 

Gravfältet Helgona 220 är beläget nära kusten i närheten 

av Nyköpingsåns mynning. Landskapet i området är 

mycket kuperat med höjder upp mot 60 m ö h. Den med 

gravfältet samtida bosättningen bör ha haft ett gynnsamt 

läge, skyddat men ändå havsnära. Exakt var boplatserna i 

området varit belägna är dock oklart, och gravfältets läge 

ger ingen tydlig indikation. Inte heller finns det något lätt 

urskiljbart resursområde. Det finns med andra ord flera 

frågor som behöver svar. 

Den primära frågeställningen i detta avsnitt är att avgöra 

mot vilket håll gravfältet varit orienterat. Dessutom 

skall en diskussion föras om var en tillhörande boplats 

kan ha varit belägen, samt utsträckningen av det territorium 

som kan ha nyttjats för odling, bete, fångst och insamling 

av råmaterial. Läget för olika typer av kommunikationsleder 

kommer också att beröras. Vidare kommer 

gravfältets läge jämfört med andra gravtyper att kommenteras. 

Tillvägagångssättet blir en tvådelad analys av det 

omgivande landskapet. Den första delen kommer att utgöras 

av en genomgång av de grundläggande förutsättningarna 

såsom fornlämningar, topografi och strandläge, 

kvartärgeologiska förhållanden samt historiskt markutnyttjande. 

Den andra delen består av en GIS-analys av 

landskap och fornlämningar. GIS-analysen utgår från hur 

den forntida människan upplevt landskapet, och utifrån 

detta bör rumsliga tolkningar av forntida landskapsutnyttjande 

kunna göras. För den s k visibilitetsanalysen används 

programmet ArcMap med funktionerna Spatial 

Analyst samt även Hillshade. Metoder presenteras senare 

i texten i samband med att de aktuella resultaten redovisas. 

Den period som behandlas har satts till ca 1100–200 

f Kr utifrån dateringen av aktiviteterna på det undersökta 

gravfältet (yngre bronsålder-äldre förromersk järnålder). 

I undersökningsplanen angavs att visibilitetsanalysen 

skulle utföras enligt den icke-GIS-baserade modell som 

redovisas i Gansum m fl (1997). Då en motsvarande analys 

numera kan göras med GIS-program har detta valts istället. 

Det grundläggande metodologiska angreppssättet och 

analysterminologin baseras dock på nämnda skrift. 

Något om felkällor 

Det material som kommer att användas för att studera det 

forna landskapet är behäftat med en rad begränsningar 

och felkällor. Redan i avgränsningen av studieområdet 

kan problem uppstå. Syftet är här i första hand att göra en 

relativt lokal analys, d v s. att använda en låg skalnivå. 

Området som har valts är knappt 3 x 3 km och bör kunna 

rymma en del siktlinjer för en person stående på de lägre 

marknivåerna samt kanske också innefatta ett territorium 

som nyttjats. Givetvis kan det valda analysområdet vara 

väl litet för att kunna avläsa sammanhang som finns på en 

större skala i landskapet. Höjden där gravfältet ligger (40– 

45 m ö h) är dock långt från den högsta i området och den 

torde därför inte kunna spela en huvudroll på en alltför 

hög skalnivå. Vad gäller det historiska kartmaterialet kan 

det framförallt ge några få ögonblicksbilder av viss vegetation 

och eventuella hydrologiska förhållanden från en 

period som är relativt avlägsen den studerade. Beräkningar 

av strandlinjens läge innehåller en hel del osäkerhet, i 

synnerhet på den detaljerade nivå som här är aktuell, eftersom 

de baseras på beräknade modeller för hur vattnets 

och markens nivå skall ha förändrats (Risberg 2007:119ff). 

Den nu berörda delen av Södermanland har inte specialstuderats 

med avseende på strandförskjutning. De bedömningar 

som har gjorts pekar på att havet under den 

senare delen av neolitikum och under bronsålderns slut 

Figur 139. Terrängmodell med gravfältet sett från sydöst. Digital bearbetning: Kristina Martinelle. 


stod 20–25 meter och vid Kristi födelse 10–15 meter över 

dagens havsnivå (Gustafsson 2004:16f och där anf litt). 

Här har antagits att 15 m ö h något så när torde kan avspegla 

förhållandena omkring 500 f Kr, och denna nivå 

har därför valts till kartmaterialet. 

Att använda ej undersökta fornlämningar i analyser 

rymmer en rad felkällor. Bedömningar är svåra att göra 

både vad gäller frekvens och tidsbestämning. I området 

kring Påljungshage bör fornlämningsbeståndet ha reducerats 

en hel del, främst eftersom området ligger i utkanten 

av Nyköping och därmed har påverkats av stadens expansion. 

Denna har innefattat bl a gruvbrytning från 

1600-talet och framåt samt under 1960- och 1970-talen 

byggandet av bostadsområden och köpcentrum samt E4, 

vilka alla uppförts utan några antikvariska kontroller. I 

området mellan stadens centrum och gravfältet finns de 

facto långt färre förhistoriska lämningar. I övrigt har relativt 

få fornlämningar undersökts i området, och i synnerhet 

finns inga större kända samtida boplatser. Även antalet 

undersökta gravar är få. 

Från gruppen fornlämningar som bedöms som förhistoriska 

har ett antal objekt, baserat på olika fornlämningars 

generella dateringar samt i några fall faktiska eller sannolika 

dateringar, inkluderats i analysen och bedömts 

kunna ha ett kontextuellt samband med gravfältet. För 

övrigt visade sig samtliga av dessa vara belägna gott och 

väl högre än 15 m ö h. En lämningstyp som kunde ha inkluderats 

är hällristningar, som finns inom området i 

form av skålgropar. Dessa är huvudsakligen belägna i de 

mindre områden som varit föremål för riktade inventeringsinsatser, 

och därmed är spridningsbilden sannolikt 

inte representativ. Dessutom är den generella dateringen 

av lämningstypen mycket vid. 

Fornlämningarna 

Bland de undersökta lämningarna i området finns tre daterade 

ytor av boplatskaraktär. I dalgången mot nordöst 

ligger Helgona 15:1 som utgörs av en delvis undersökt 

plats (förundersökning) med boplatsanläggningar samt 

även 11 stensättningar, Helgona 15:2, som daterats till 

bronsålder-romersk järnålder. Dessutom finns där även 

två skärvstenshögar (ej undersökta), Helgona 15:3 och 16:1 

(fig 140) (Svensson 2011). De båda skärvstenshögarna är 

belägna mellan 20 och 25 m ö h, varför en datering till 

yngre bronsålder är mest trolig. Helgona 353 är belägen 

något nordöst om gravfältet och utgörs av en delvis undersökt 

yta med ett antal stensättningar, men också andra 

lämningar som t ex skärvstenslager, härdar och stolphål. 

Tolkningen som egentlig boplats är inte helt entydig och 

eventuellt rör det sig om en yta för rituella aktiviteter. 

Platsen har varit i bruk under sen bronsålder och förromersk 

järnålder (Vinberg 2009a:17). Vid undersökningen 

av den tidig- och mellanneolitiska boplatsen Helgona 331, 

belägen på den södra kanten av den höjd där gravfältet 

ligger, framkom skärvstenskoncentrationer som bl a gav 

en datering till yngre bronsålder (Stenbäck et al 2012). 

Detta visar på aktiviteter på platsen som är samtida med 

gravfältet. På berget öster om gravfältet finns även tre 

mindre undersökta ytor med odaterade men möjligen 

samtida boplatslämningar (Helgona 380, 381, 383) (Vinberg 

2009b). De två nämnda skärvstenshögarna (Helgona 15:3 

och 16:1) samt Helgona 353 är de lämningar som mest 

sanno likt indikerar boplatser och som kan vara samtida 

med gravfältet. Det går förstås inte att utesluta att skärvstenshögarna 

också helt eller delvis utgör gravkontexter. 

I gravmaterialet har rösen inkluderats, i praktiken endast 

två (Helgona 57:1, 64:1), belägna i analysområdets 

nordöstra och östra kanter. Det finns något varierande 

meningar om den generella dateringen av rösen i Södermanland. 

Vissa har hävdat att de härrör från hela bronsåldern 

men att traditionen överges successivt under periodens 

gång (Feldt 2005:95). Andra har hävdat att de finns 

från period III och in i äldre järnålder men med en övervikt 

för yngre bronsålder (Thedéen 2004:196). Stensättningarna 

i materialet är nästan uteslutande runda eller 

ovala och belägna på mindre höjder eller ett stycke nedanför 

krönet av mindre höjder. De ligger i många fall i par, 

men det finns även mer ensamliggande samt något större 

kluster. I sydväst och sydöst saknas stensättningar och orsaken 

till detta torde vara att det till stor del rör sig om idag 

bebyggda områden. Vad gäller anläggningarnas datering 

har fyra (ingår i Helgona 353) undersökts och bedömts 

vara från förromersk järnålder (Vinberg 2009a:36). De har 

därför inkluderats i materialet. En undersökt grav från 

samma plats kunde uteslutas p g a en senare datering. Dateringen 

av denna typ av mer eller mindre ensamliggande 

och relativt spridda, här mestadels rundade, stensättningar 

är omdiskuterad. Många författare har betonat vikten 

av att använda sig av regionala kronologier (bl a Hyenstrand 

1984:87). Möjligen kan en stor del av de aktuella 

stensättningarna ha tillkommit under yngre bronsålder 

och förromersk järnålder (Svensson 2004 och där anförd 

litteratur). I det här aktuella fallet finns åtminstone ett 

visst stöd för sådana dateringar i form av de just nämnda 

undersökta stensättningarna. Endast ett gravfält inom 

området har en möjlig samtida datering med Helgona 

220. Det gäller gravfältet Helgona 21:1, beläget i den nordvästra 

delen av analysområdet strax nordöst om ett höjdkrön 

(ca 50 m ö h). Det innehåller elva runda stensättningar 

och en kvadratisk. På samma höjd finns dessutom 

ytterligare två stensättningar, Helgona 18:1 och 19:1. Gravfältet 

ger intrycket av att vara relativt likt Påljungshagegravfältet 

både vad gäller anläggningstyper och läge. De 

skulle därför kunna vara samtida. 


Helgona 68:1 

Helgona 69:1 

Helgona 64:1 

Helgona 82:2 

Helgona 82:1 

Helgona 21:1 

Helgona 19:1 

Helgona 18:1 

Helgona 15:2 

Helgona 15:3 

Helgona 24:3 

Helgona 16:1 

Helgona 15:1 

Helgona 15:2 


Helgona 63:2 

Helgona 63:1 Helgona 59:1 Helgona 94:1-2 

Helgona 58:1 

Helgona 60:3 


Helgona 354 

Helgona 62:2 

Helgona 353 Helgona 369 

Helgona 353 

Helgona 380 Helgona 381 

Helgona 213 

Helgona 348 

Helgona 383 

Helgona 320 

Helgona 350 

Helgona 57:1 

Helgona 331 







0 500 1 000 m 

Stensättning 

Gravfalt, ev samtida 

Gravfältet 

Fornlämning 


Boplatslämning, daterad 

Fornlämning 

15 m ö h 

Röse 

Boplatslämning, ej daterad 

Fornlämning 

Utsnitt för analys 

Gravgrupp, ev samtida 

Figur 140. De för analysen utvalda fornlämningarna (baserat på FMIS) mot bakgrund av Fastighetskartan. Skala 1:18 000. 



0 1 000 m 

Vypunkt söder 


Gravfält, ev samtida 

Helgona 220 

Vypunkt norr 

Röse 


Havsnivå 15 m ö h 

Stensättning 




Figur 141. De utvalda fornlämningarna i analysområdet samt två tänkta vypunkter mot bakgrund av en s k Hillshade-karta. 

Simulerad solbelysning från nordväst. Den aktuella strandlinjen i form av kurvan för 15 m ö h samt Nyköpingsåns lopp är 

markerade med ljusare blått. Skala: 1:40 000. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


Topografi, strandläge och 

kommunikationsleder 

I dalgången norr om gravfältet har en grund havsvik varit 

förbunden med dagens Nyköpingså och ett system av 

sjö- och vattenleder in i Södermanlands inre (fig 141). Det 

bör ha rört sig om en viktig kommunikationsled. Strandlinjen 

drog sig tillbaka omkring 10 m mellan 1000 f Kr och 

år 0, från ca 20–25 till 10–15 m ö h. Detta bör dock inte ha 

inneburit att den grundläggande strukturen i landskapet 

förändrats mycket. Havsviken har legat skyddad men 

ändå havsnära. Landytorna har inledningsvis varit något 

mer uppsplittrade med några fler öar i utkanterna. En förändring 

av större betydelse för markutnyttjande och landskapsuppfattning 

har sannolikt bestått i att områden med 

postglacial lera successivt har kommit i dagen, framförallt 

i dalgångarna norr om gravfältet. Av de utvalda fornlämningarna 

ligger i det närmaste samtliga gravar i höjdlägen, 

vilket bör ha gjort dem betydligt synligare på långt håll 

jämfört med idag. Behovet av kommunikationer till lands 

bör endast ha varit lokalt, d v s till utkanten av resursområdena. 

Värt att notera är att det finns gravar (Helgona 350) 

som kantar ett ”pass” beläget strax nordöst om gravfältet. 

Detta skulle kunna indikera att området mot sydöst, där 

det inte finns några fornlämningar, trots allt ingått i ett resursområde. 

Kvartärgeologi 

Samtliga gravar i fornlämningsurvalet ligger på eller i anslutning 

till mark med delvis exponerad berghäll (ljusrött) 

(fig 142). Värt att notera är att boplatsindikationerna finns 

på moränmark (ljusblått) och i anslutning till glaciallera 

(mörkgult) men inte på postglacial lera (ljusgult). Detta 

kan troligen förklaras med att ytorna med postglacial lera 

varit för fuktiga för bosättning och/eller att de utnyttjats 

för bete. 

Historiska förhållanden 

Situationen i området som den tedde sig kring sekelskiftet 

år 1900 visar att de lägre partierna med glacial- och postglacial 

lera nyttjats som åker och äng, medan nästan samtliga 

fornlämningar i urvalet är belägna i dåtida skogsmark 

(Lantmäteriakt: Häradskarta, 1897–1901, J112-56-5) (fig 

143). Det går heller inte att urskilja något rumsligt samband 

mellan den historiska bebyggelsen och fornlämningarna. 

Den kartbild som framträder på häradskartan 

avspeglar relativt väl den fördelning mellan öppen och 

skogbeklädd mark som rått under efterreformatorisk tid. 

En skillnad är dock att ängsmarken tidigare varit mycket 

mer omfattande, framför allt i området söder om gravfältet 

(Lantmäteriakt: Brandkärr, gränsbestämning, 1815/22, 

04-HEO-64). 

Visibilitetsanalys i GIS 

Den andra delen av undersökningen av landskapet kring 

gravfältet utgörs av en GIS-analys. Denna utgår från en 

modell som inkluderar en rad analytiska begrepp som inledningsvis 

ges en kort presentation. Utifrån en rad visibilitetsanalyser 

för olika arkeologiska objekt och hypotetiska 

sådana kommer därefter ett antal antaganden om 

rumsliga sammanhang att diskuteras. 


Vypunkt norr 

Stensättning 


Röse 


0 1 000 m 




Helgona 220 



Figur 142. Jordartskarta med de utvalda fornlämningarna i 

analysområdet samt två tänkta observatörspunkter. Berg – 

ljusrött, moränmark – ljusblått, glaciallera – mörkgult, 

postglacial lera – ljusgult. Skala 1:40 000. Källa: © Sveriges 

geologiska undersökning. Digital bearbetning: Ann 

Lindkvist, SAU. 

Modellen för landskapsanalys med visuell metod 

Modellen tar sin utgångspunkt i att det som människan 

varseblir med ögat i landskapet bildar utgångspunkt för 

hennes förmåga att orientera sig och att organisera sin 

miljö. Landskapet kan på så sätt bilda meningsfulla rum 

och strukturer. Detta innebär att olika element noteras, 

tolkas och sannolikt också inkorporeras i kulturella föreställningar. 

Dessutom kan människorna själva tillföra objekt 

i landskapet som t ex gravanläggningar eller vägar. Utifrån 

detta har en metod för att analysera och förstå 

förhistoriska landskap utvecklats (Gansum et al 1997). 

Vilka platser och objekt som är synliga för betraktaren 

bestäms av personens höjd och placering i förhållande till 

de aktuella platserna och objekten. Platser uppfattas med 


Stensättning 






0 500 m 

Röse 



Helgona 220 

Figur 143. Häradskarta med de utvalda fornlämningarna i analysområdet. (Lantmäteriakt: Häradskarta, 1897–1901, J112-56-5). 

Skala 1:20 000. 

andra ord utifrån betraktarens placering, och förflyttningar 

innebär att siktområdet förändras. Det område 

som betraktaren kan se kan uppfattas som ett rum. Plan 

mark utgör golv och höjdsidor väggar. Avgränsningar och 

kanter finns i form av höjder, utstickande näs, nivåförändringar 

och även vegetation. Rörelselinjer som t ex åar, dalar 

och stigar utgör också siktfält som binder ihop och länkar 

samman. Särskilda och avvikande objekt som t ex 

stenar eller höjder kan forma landmärken. I ett storskaligt 

landskap finns större skillnader mellan högt och lågt samt 

storleken på ytor. I ett småskaligt landskap är nyanserna 

mindre. Ett landskap kan bestå av ett flertal olika rum vilka 

också kan vara ordnade som hierarkier. T ex kan ett 

bergsområde utgöra ett övergripande rum, såsom en bygd 

där de enskilda dalgångarna utgör underordnade rum 

med exempelvis enskilda bebyggelseenheter (Gansum et 

al 1997:13ff). 

De arkeologiska lämningarna kan ses som inredningen 

i landskapsrummet. Fornlämningarna kan vara synligt 

placerade och kan ses på olika sätt vilket har betydelse för 

vilket rum de kan ingå i och därmed vilka människor som 

inkluderas eller exkluderas. Vilka lämningar som är relevanta 

i ett rum bestäms av funktionella och kronologiska 

samband. Det rör sig alltså om ett rum som förändras över 

tid. Sammanhangen kan också vara svåra att tolka på 

grund av påverkan av geologiska processer, markingrepp, 

110 sau rapport 2010:11

förändring av vegetationen eller borttagande av fornlämningar 

(Gansum et al 1997:23f). 

Området kring Påljungshage skulle, om ovanstående 

modell applicerades, kunna ges följande beskrivning: den 

halvö där gravfältet är beläget utgör ett avgränsat rum där 

vatten, men i söder även av höjder, utgör kanter respektive 

väggar (fig 141). Med tanke på storleken bör det röra sig om 

ett överordnat rum som i sig rymmer andra, mindre, 

rumsliga enheter. Dessa utgörs av dalgångar och höjder 

vilka fungerar som golv, linjer och väggar och bildar underliggande 

rum. Viken som funnits norr om gravfältet 

kan ses som en rörelselinje, men också som en yta. Den 

smala vik som har sin fortsättning mot väst och norr i den 

senare Nyköpingsån bör betraktas som en rörelselinje, 

möjligen främst med koppling till ett övergripande rum. 

De gravar och gravfält som finns i analysområdet kan ses 

som element eller markörer som infogats i dessa olika 

över- och/eller underordnade rum. 

Metoden för visibilitetsanalys 

Visibilitetsanalys kan utföras i många olika datorprogram. 

Här har vi använt programmet ArcMap med funktionen 

Spatial Analyst där s k Viewsheds har upprättats 

(fig 144–150). En karta som illustrerar höjdförhållandena, 

en s k Hillshade, har också tagits fram i samma syfte (fig 

141). 

Någon fullständig beskrivning av den teori och metod 

som används för att göra en visibilitetsanalys i GIS skall 

inte göras här, men den finns tillgänglig i exempelvis Conolly 

& Lake (2008:225–233). Den grundläggande principen 

är att en beräkning utförs av visibiliteten mellan två 

punkter baserat på rastrerat höjddata. Resultatet visar vad 

som är synligt från observationspunkten. En rad generella 

och för den aktuella analysen specifika inskränkningar 

finns. Bland de problem som är aktuella här har vi, som 

redan nämnts, den begränsning som består i att storleken 

på analysområdet är relativt litet. Kopplat till detta finns 

problemet med att de rasterdata med höjdvärden som används 

baseras på 50 x 50 m stora rutor, vilket gör att mindre 

höjdskillnader inte kan ge utslag. Vad som däremot 

knappast utgör ett problem är att visibiliteten inte är ömsesidig 

på grund av att avståndet är för stort eller att jordens 

krökning reducerar avståndet med öppen sikt. Den 

viktigaste restriktionen när man utför visibilitetsanalys är 

att vegetationen inte kan tas med i beräkningen då den är 

en okänd faktor. I det här fallet får vi dock räkna med att 

de högre partierna av landskapet varit öppnare än i dag 

eftersom det där finns berg i dagen som för drygt 2000 år 

sedan torde ha varit exponerade för vindarna från det 

öppna havet. Vegetationen i dalgångarna är svårare att bedöma. 

Möjligen har det rört sig om en betad och i någon 

utsträckning odlad miljö, och därmed skulle en inte alltför 

hög och kompakt skog kunna ha förekommit. Med tanke 

på att man kan anta att gravfältet legat på och i anslutning 

till kalt berg samt i krönläge bör det ha varit väl urskiljbart 

även på längre håll. Själva datorprogrammet har också 

medfört en mindre brist i analysen. För visibilitetsanalysen 

måste storleken på den mänskliga gestalten vara utgångspunkten. 

Programmet medgav dock inte möjligheten 

att ange en höjd annat än i hela meterintervall för 

observatörspunkterna. Den hypotetiska människohöjden 

för observatörspunkterna har därför satts till två meter. 

Rösen 

De båda rösena i analysområdet ligger i krönlägen, drygt 

50 m ö h, centralt på halvön och utgör de högst belägna 

fornlämningarna i urvalet. Hypotesen är att de, med tanke 

på områdets storlek, kan ses som uttryck för att halvön 

utgjort ett överordnat rum. Visibilitetsanalysen visar att 

de tillsammans är synliga från lägre partier över stora delar 

av halvön, och ännu längre bort (fig 144). Värt att notera 

är att rösena varit synliga från land men endast i liten 

utsträckning från havet eller landområdet längst mot sydöst. 

Detta hänger till stor del samman med att det sydöstliga 

området utgörs av högre höjder och att det är mycket 

kuperat. Möjligen har det inte varit särskilt lämpat för bosättning 

eller resursutnyttjande. Från den vattenväg som 

blivit den nutida Nyköpingsån har det endast funnits 

mycket begränsade siktlinjer mot rösena. Detta skulle 

kunna tolkas som att vattenvägen inte haft någon särskild 

betydelse för fjärrtransport eller att rösena endast varit 

viktiga markörer i förhållande till de människor som bott 

på halvön. Rummet kring rösena bedöms vara cirka 3 x 3 

km. Den generella dateringen av rösen placerar det aktuella 

rummet till någon del av bronsåldern. Merparten av 

de utvalda fornlämningarna finns inom siktområdet men 

inte den boplatslämning (Helgona 353, 369) med gravar 

och skärvstenshögar som är belägen i dalen nordväst om 

gravfältet. 

Gravfältets äldsta grav 

För att närma oss gravfältet skall vi nu se på visibilitetsanalysen 

för dess äldsta begravning och hur rummet 

kring denna ter sig jämfört med rösena. Siktkartan för den 

äldsta och högst belägna graven på gravfältet (ca 45 m ö h), 

A6094, skiljer sig ganska mycket från den för rösena, och 

det är uppenbart att det här rör sig om ett mindre landskapsrum 

(fig 145). Det aktuella området innefattar dalgången 

i norr, de relativt flacka ytorna i söder samt även 

vissa partier mot norr och nordöst. Det finns siktlinjer 

från nästan samtliga fornlämningar inom urvalet, men det 

är påfallande få fornlämningar i sydöst. De i figuren ljusgröna 

ytorna kan eventuellt spegla ett resursområde som 

i så fall mäter cirka 2,8 x 2 km. Den äldsta begravningen i 

A6094 dateras till 1220–820 f Kr, och detta skulle kunna 

vara en tidpunkt då den bosättning vars landskapsrum vi 

kan skönja etableras. 

sau rapport 2010:11 111




Helgona 220 

Vypunkt norr 

Stensättning 

Röse 






Figur 144. Visibilitetsanalys med rösen. Ljusgröna partier finns inom siktområdet. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 



Vypunkt norr 

Stensättning 


Röse 





Helgona 220 



Figur 145. Visibilitetsanalys med gravfältets äldsta och högst belägna grav. Ljusgröna partier finns inom siktområdet. 


Granngravfältet i nordväst 

Mot nordväst på ett höjdkrön (ca 50 m ö h) ligger gravfältet 

Helgona 21:1, tillsammans med stensättningarna 

Helgona 18:1 och 19:1, som i genomgången av fornlämningarna 

noterades ha flera likheter med Påljungshagegravfältet. 

Visibilitetsanalysen visar att Helgona 21:1 är 

orienterat mot norr och nordväst och omfattar ett område 

som är ca 2 x 2,5 km (fig 146). Trots att detta ligger utanför 

det egentliga analysområdet går det att dra slutsatsen att 

gravfälten troligen representerar två samtida bosättningsoch 

resursområden. 

Gravfältets äldsta och yngsta gravar 

Det går att fördjupa bilden av gravfältets landskapsrum. 

Gravfältets äldsta grav, som behandlades ovan, skall nu 

analyseras tillsammans med den yngsta graven på gravfältet, 

A200, som är daterad till 390–160 f Kr. Gravarna är 

belägna i var sin ände av höjdryggen (cirka 41 m ö h). Om 

visibilitetsanalyser för de båda gravarna visas tillsammans 

får man en översikt över gravfältet som helhet samt en illustration 

av ett tidsförlopp på 800–600 år (fig 147). Skillnaderna 

mellan tidpunkterna är små vad gäller siktområde. 

Det är tydligt att gravfältet varit orienterat mot båda 

sidor av höjden. Landskapet bör dock ha förändrats relativt 

mycket under den tid då gravfältet varit i bruk, eftersom 

vattenspegeln i dalen mot norr krympt avsevärt eller 

till och med helt försvunnit under perioden. Samtidigt 

kan vegetationen ha förändrats genom att t ex ha kommit 

att omfatta allt fler träd, eller så kan ett långvarigt betestryck 

samt odling ha gjort att det varit allt mer öppet. 

Observatörspunkter i söder och norr 

Det finns inga tydliga indikationer på var i området det 

funnits boplatser. De kända och daterade boplatserna 

finns nordöst respektive nordväst om gravfältet, och en 

indikation på någon typ av boplatsaktiviteter finns mot 

sydväst i form av ett skärvstenslager. Andra tänkbara ytor 

för boplatser finns i dalgången mot norr och på de mer 

plana ytorna söder om gravfältet. Försöksvis har därför 

två visibilitetsanalyser gjorts för att illustrera vad en person 

stående på dessa ytor skulle ha i sitt siktområde. Det 

visar sig att gravfältet skulle vara väl synligt från båda platser 

och det kan därmed vara tänkbart att boplatser har 

funnits både i norr och i söder (fig 148–149). Möjligen in- 




Gravfält, ev samtida (Helgona 21:1) 

Helgona 220 

Vypunkt norr 

Stensättning 

Röse 






Figur 146. Visibilitetsanalys för granngravfältet Helgona 21:2. Ljusgröna partier finns inom siktområdet. 



Figur 147. Visibilitetsanalyser 

med gravfältets äldsta och 

yngsta grav. I de ljusgröna 

partierna sammanfaller 

siktområdena helt. Digital 

bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


Vypunkt norr 

Stensättning 


Röse 





Helgona 220 






Helgona 220 

Vypunkt norr 

Stensättning 

Röse 






Figur 148 och 149. Visibilitetsanalyser med observatörspunkter i norr (till höger) respektive söder (till vänster). Ljusgröna 

partier finns inom siktområdet. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


dikerar dock bristen på stensättningar och andra fornlämningar 

i sydöst att inga boplatser funnits där. Figurerna 

illustrerar också hur pass begränsat landskapsrummet 

kan ha tett sig utifrån perspektivet för en individ eller från 

en boplats. Om ett resursområde funnits både norr och 

söder om gravfältet har dess placering varit det som länkat 

samman de båda mer underordnade landskapsrummen. 

Noterbart är att rösena inte finns inom siktområdet 

från dessa platser. 

Kombination av visibilitetsanalyser 

Om analyserna för den äldsta och den yngsta graven samt 

de båda observatörspunkterna visas tillsammans finner 

man att siktområdena till mycket stora delar sammanfaller 

(fig 150). Inom det gemensamma siktområdet ryms de 

daterade boplatsindikationerna, ett par odaterade boplatsindikationer 

samt de båda gravgrupperna. Ensamliggande 

stensättningar och även rösena finns i huvudsak i 

utkanterna av siktområdet. En gravgrupp (Helgona 350) 




Helgona 220 

Vypunkt norr 

Stensättning 

Röse 






Figur 150. Visibilitetsanalys med äldsta och yngsta grav samt observatörspunkter i norr och söder. I de ljusgröna partierna 

sammanfaller siktområdena helt. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


och en stensättning (Helgona 348) ligger i anslutning till 

det pass som finns mellan den höjd där gravfältet är beläget 

och nästa höjd mot nordöst (jfr fig 141). Gravarnas väl 

synliga placering vid passet kan vara en indikation på att 

det använts som en lokal kommunikationsled mellan dalgången 

i norr och det plana partiet söder om gravfältet. 

Värt att notera är att det knappt finns någon siktlinje mot 

den senare Nyköpingsån. 

Slutsatser kring ett möjligt boplats- och 

resursområde 

Trots de begränsningar som finns både i källmaterialet 

och i det relativt småskaliga analysområdet går det att 

göra flera tolkningar av landskapet. Rösena vänder sig mot 

ett större område och representerar ett överordnat landskapsrum 

som utgörs av hela halvön. Påljungshagegravfältet 

och Helgona 21:1 i norr representerar mer underordnade 

landskapsrum sammansatta av ett eller flera ännu 

mer underordnade rum. Sannolikt har de båda gravfälten 

varit markörer i två skilda boplats- och resursområden. 

Analysen visar att Påljungshagegravfältet har varit 

orienterat både mot norr och söder (jfr fig 150). Detta motsäger 

en mer intuitiv tolkning som många som varit på 

platsen gjort och som haft sin utgångspunkt i gravarnas 

placering på bergets krön och sydsidan av höjdryggen. 

Gravfältets placering visar att det, tillsammans med passet 

i nordöst, bör ha länkat samman två annars avskiljda 

landskapsrum. De mest troliga placeringarna för boplatser 

i området finns i dalgången mot norr, men det går inte 

att utesluta placeringar på det plana området i söder. Passet 

bör ha utgjort en intern kommunikationsled. De aktuella 

områdena norr och söder om gravfältet har inte haft 

någon rumslig anknytning till vad som kan antas vara en 

större fjärrkommunikationsled på den senare Nyköpingsån. 

Det går genom visibilitetsanalysen att ana ett resursområde 

kring gravfältet. Ett möjligt sådant utgörs av dalgången 

i nordväst samt eventuellt vissa områden vidare 

mot norr och nordöst samt de mer plana områdena i söder. 

Daterade och odaterade boplatsindikationer samt 

gravar finns i området. De ensamliggande stensättningarna 

kan antingen ses som markeringar av områdets utkanter 

eller som spridda markörer över större ytor som då 

skulle ha ingått i ett resursområde. Området storlek kan 

ha varit ca 2 x 1,5–2 km. Det eventuella resursområdet bör 

ha erbjudit en varierad resursbas med tillgång till hav, 

strand, olika markslag och därmed också en rad olika vegetationstyper. 

Givetvis innehåller den bild som analysen ger ett stort 

tidsdjup. Fornlämningar har tillkommit under tidens gång 

och strukturerna har förändrats. Vad gäller rösena kan deras 

betydelse t o m redan ha tonat ut under gravfältets tid. 

Tydligt är dock att gravfältet visar på att en viss struktur, 

som bör representera kontinuitet i besittning, gravritual 

och föreställningsvärld, ägt bestånd under en period av 

600–800 år. 

Gravfältets läge – typiskt eller avvikande? 

Det har länge funnits en förhärskande bild av hur bronsålderns 

gravar varit placerade i landskapet. Enligt denna 

har under den senare delen av bronsåldern en äldre tradition 

med rösen i krönlägen ersatts av gravfält i anslutning 

till bebyggelsen på lägre mark. Sannolikt har inte utvecklingen 

varit så entydig, något som Påljungshagegravfältet 

också väl illustrerar. Susanne Thedéen har i en sammanställning 

av södermanländskt gravmaterial visat att det 

sannolikt funnits flera parallella begravningstraditioner 

under bronsåldern. Rösen har anlagts från cirka 1300 f Kr 

och in i romersk järnålder. Omkring 900 f Kr har man 

även börjat anlägga gravfält i kombination med rösen 

samt gravar tillsammans med skärvstenshögar. Båda 

dessa traditioner har också fortsatt att användas in i romersk 

järnålder. Thedéens genomgång visar att gravfälten 

generellt sett inte är placerade i de markerade höjdlägen 

(över 60 m ö h) där rösen ofta återfinns. Dock finner hon 

att gravfälten i de flesta fall är belägna mellan 30 och 40 

m ö h, och då vanligen på lägre liggande moränhöjder, 

längs åssträckningar och på åkerimpediment. Inte heller 

skall placeringar på hälleberg vara särskilt vanliga för 

gravfält (Thedéen 2004:170f). Påljungshagegravfältet uppvisar 

både typiska och mer ovanliga drag. Höjden på ca 40 

m ö h är inte ovanlig och heller inte kombinationen med 

gravfält och skärvstenshög. Däremot är placeringen, till 

delar på kalt berg, avvikande. Dessutom kan platsen 

knappast beskrivas som en lägre liggande moränhöjd 

utan snarare som ett i förhållande till området utpräglat 

krönläge. 


Jämförelser med andra gravfält 

Jonas Wikborg 

Det undersökta gravfältet dateras huvudsakligen till yngre 

bronsålder. Den absolut yngsta graven har anlagts under 

äldre förromersk järnålder. Antalet undersökta gravfält 

i östra Mellansverige från denna tid är relativt få. Det 

är under den efterföljande äldre järnåldern som anläggandet 

av större gravfält förefaller vara mer allmänt förekommande 

i regionen. Det finns dock exempel på ett antal 

undersökta gravfält från yngre bronsålder, ibland med 

kontinuitet in i förromersk järnålder. Inom ramen för föreliggande 

rapport har jämförelser gjorts med några av 

dessa. Inledningsvis relateras det undersökta gravfältet 

till det södermanländska materialet. Gravfältet vid Påljungshage 

är ett av få i de södra delarna av landskapet. 

Därefter görs utblickar mot det östgötska materialet, 

framförallt gravfältet vid Ringeby samt en uppländsk lokal 

vid Skärgårdsstad (fig 151). 

Gravar och gravfält från bronsålder och 

äldsta järnålder i Södermanland 

Bronsålderns och den äldsta järnålderns gravar i Södermanland 

har sammanställts vid två skilda tillfällen. Den 

första sammanställningen publicerades i mitten av 

1980-talet (Damell 1985). Den andra gjordes 20 år senare 

(Feldt 2005). 

Damells material omfattar 70 undersökta lokaler med 

cirka 350 gravar undersökta fram till och med 1978. Dessa 

fördelade sig på tio gravfält med fem eller flera gravar 

samt ett 60-tal platser med enstaka gravar eller gravgrupper 

om upp till fyra gravar. Spridningen inom landskapet 

speglar framförallt 1960- och 1970-talens exploateringar. 

De flesta lokalerna låg i landskapets norra del kring Eskilstuna 

samt i området kring Södertälje och Botkyrka. I 

landskapets södra och centrala delar var undersökningarna 

betydligt färre. 

Köping 

Hallstahammar Västerås 

Kungsör 

Arboga 

Folkesta 

Eskilstuna St Eskils kyrkogård 

Eskilstuna 

Hyndevad 

Strängnäs 

Håbo Upplands VäsbyVallentuna 

Enköping Upplands-Bro 

SollentunaTäby 

Järfälla 

DanderydVaxholm 

SundbybergSolna 

Lidingö 

Ekerö 

Stockholm 

Stockholm 

Nacka 

Nykvarn 

Södertälje 

Salem 

Gärtuna 

Botkyrka 

Hallunda 

Älvesta 

Gerstaberg-Berga 

Huddinge 

Vingåker 

Katrineholm 

Flen 

Gnesta 

Södertälje 

Älby 

Haninge 

Nynäshamn 

Finspång 

Nyköping 

Nyköping 

Påljungshage 

Rogsta 

Trosa 

Nynäshamn 

Norrköping 

Oxelösund 

0 5 10 20 

km 

Figur 151. De i texten omnämnda Södermanländska bronsåldersgravfälten från Damells (1985) sammanställning samt 

gravfältet vid Påljungshage. Skala 1:800 000. © Lantmäteriet. Digital bearbetning: Ann Lindkvist, SAU. 


Rösen 

En stor andel av de undersökta lokalerna utgjordes av rösen 

i markerade höjdlägen, ofta uppe på ett berg. I många 

fall låg de i anslutning till en eller flera stensättningar. Ett 

röse skall enligt Riksantikvarieämbetes terminologi för 

fornminnesinventeringen (Selinge 1969) vara en jordfri 

stenanläggning med välvd eller hög profil (höjden minst 

1/10 av diametern). Emellertid har det i vissa fall tagits 

hänsyn till andra parametrar än de rent morfologiska då 

gravkonstruktioner har bedömts som rösen. Det kan gälla 

deras topografiska placering på krön och höjdlägen. Det 

kan också gälla anläggningarnas läge i typiska ”bronsåldersmiljöer”. 

Det kan också gälla anläggningars solitära 

läge. Som en följd av detta har flacka stensättningar ibland 

betecknats med termen rösen, röseliknande stensättningar 

eller stensättningar av rösekaraktär. 

De sammanställda gravarna har daterats framförallt utifrån 

föremålsfynd och då främst keramik. Av de 55 undersökta 

rösena finns fem som daterades till den äldre 

bronsåldern. Tre har föremålsdateringar från period II 

och en från period II-III, den femte har en 14 C-datering på 

brända ben till 3390+–75 BP (1860–1530 BC). Skelettgravskicket 

anses ha varit förhärskande i regionen under 

bronsålderns två första perioder. Därefter verkar brandgravskicket 

ha varit i det närmaste allenarådande under 

den resterande delen av bronsåldern samt den äldsta 

järnåldern. Inte mindre än 33 rösen har daterats till yngre 

bronsålder-äldsta järnålder; de resterande elva har inte 

daterats närmare än till ”bronsålder”. Omkring hälften av 

rösena (26) hade sekundärgravar (Feldt 2005:58ff). De flesta 

undersökta rösen har innehållit brandgravar. Ingen av 

de avrapporterade röseundersökningarna innehåller 

uppgifter om någon form av benbehållare, även om enstaka 

keramikskärvor kan förekomma. I flera fall har sekundärgravar 

påträffats i de undersökta rösena och de 

stensättningar som undersökts i anslutning till dem. 

Dessa sekundärgravar har företrädesvis varit placerade i 

de södra delarna av stenkonstruktionerna. 

Damell (1985:15) har i sin sammanställning konstaterat 

att fynden från bronsålderns äldre och mellersta delar har 

påträffats i ensamliggande gravanläggningar eller i små 

grupper av anläggningar som inte kan betecknas som 

egentliga gravfält. 

Gravfält 

Under bronsålderns slutskede, möjligen från och med period 

V, har regelrätta gravfält börjat anläggas, ofta på grusåsar 

och blockrika moränkullar. Gravfälten har använts 

under bronsålderns slut och ibland ett stycke in i den förromerska 

järnåldern (fig 152). 

Gravarna på dessa gravfält bestod framförallt av runda 

stensättningar, ofta vällagda med kantkedjor och mittblock, 

men också ordinära stensättningar utan speciella 

karaktäristika förekom. I enstaka fall fanns exempel på 

Lokal Fornlämning nr Socken 

Hallunda 13+69 Botkyrka 

Älvesta 119 Botkyrka 

S:t Eskils kyrkogård 11 Fors 

Åsby 13+14 Fors 

Hyndevad 104+127 Gillberga 

Folkesta 7:1 Torshälla 

Rogsta 78 Tystberga 

Gerstaberg-Berga 38 Ytterjärna 

Gärtuna 4 Östertälje 

Älby 65 Ösmo 

Figur 152. Tabell över gravfält från yngre bronsålder och 

äldsta järnålder i Södermanland i Dammells (1985) sammanställning. 

resta stenar och tarandgravar. På flera gravfält låg anläggningarna 

samlade i mindre grupper. Det inre gravskicket 

utgjordes av brandgravar, framförallt benlager, alltså utspridda 

brända ben, men det förekom även brandgravar 

med hartstätade benbehållare eller i vissa fall behållare av 

keramik. De brända benen var oftast rensade från sot och 

kol. Det finns exempel på gravöverbyggnader med mer än 

en begravning, men oftast återfinns endast en. I begravningarna 

finns i regel brända ben från en individ. Det 

finns dock enstaka undantag, som till exempel en av gravarna 

från Åsby i Forsa socken där en vuxen kvinna och 

tre barn har identifierats i en och samma gravgömma 

(Damell 1985:42). I många fall har ben efter får/get identifierats 

bland de brända benen. Enstaka skelettgravar har 

påträffats i tarandgravar. Det finns också ett antal anläggningar 

utan spår av begravningar. Som exempel kan nämnas 

33 undersökta anläggningar på Hallunda RAÄ13 i Botkyrka 

socken, varav endast 19 innehöll brända ben. I 17 av 

dess kunde människoben konstateras (Jaanuson & Vahlne 

1975). Gravgåvor av metall var fåtaliga. Vanligast var olika 

typer av nålar. Det fanns också exempel på rakknivar, pincetter 

samt hals- och armringar (Damell 1985:62). Damell 

bedömde gravmaterialen som otillräckliga för att säkra 

populationsberäkningar skulle vara möjliga. Som exempel 

tog han upp ett undersökt Åsbygravfält utanför Eskilstuna 

där han konstaterade cirka två begravningar per generation 

(Damell 1985:69). 

Uppkomsten av gravfälten under den yngre bronsåldern 

skulle kunna ses som ett tecken på att man övergått 

från en mera extensiv boskapsskötsel och jordbruk till ett 

mer intensivt med en fastare bebyggelsestruktur, kanske 

framtvingad av ett ökat befolkningstryck på landskapet så 

att varje bebyggelseenhet har tvingats utnyttja ett mer begränsat 

markområde än tidigare (Damell 1985:68). 


”Avvikare på gravfälten” 

Tjugo år efter Damells sammanställning gjorde Björn 

Feldt (2005) en genomgång av undersökta gravar från Södermanland 

med datering till yngre bronsålder och förromersk 

järnålder. Studien omfattar 781 gravar, varav 616 

kommer från 18 olika gravfält. En stor andel av materialets 

ökning jämfört med Damells sammanställning utgörs av 

Åbygravfältet i Västerhaninge och Jordbrogravfältet i Österhaninge. 

Totalt ingår 399 gravar från dessa båda gravfält 

i hans material. De båda gravfälten kan huvudsakligen 

dateras till förromersk och romersk järnålder. Från Feldts 

sammanställning finns uppgifter om fynd av mänskliga 

kvarlevor i 531 av de 781 undersökta gravarna. Inte mindre 

än 31 % av de undersökta anläggningarna har således bedömts 

som gravar, trots avsaknad av mänskliga kvarlevor. 

I sin sammanställning har Feldt uppmärksammat förekomsten 

av enstaka avvikande gravöverbyggnader på de i 

övrigt relativt homogena gravfälten (Feldt 2005:120f). Den 

dominerande formen under den yngre bronsåldern är 

rund eller rundad. Först under yngre förromersk järnålder 

blir gravformerna varierade med den stora formrikedom 

som kännetecknar den äldre järnåldern i regionen. 

På den yngre bronsålderns gravfält finns dock ofta enstaka 

gravar som till sin form avviker från de övriga. Dessa 

avvikande gravar har vissa gemensamma drag. 

1) Storlek – stensättningarna är vanligen under 5 m i diameter, 

men avvikarna är större, ofta kring 10 meter, 

ibland mer. 

2) Placering – avvikarna är ofta centralt placerade, men 

kan också vara placerade på gravfältets högsta höjd, 

där läget ger intryck av satt gravfältet successivt vuxit 

fram utifrån avvikaren och att denna således skulle 

vara den äldsta på platsen. 

3) Konstruktion – avvikarna har ofta en inre stenkonstruktion 

såsom inre kantkedja, inre stenkrets eller inre 

stencirkel. 

4) Innehåll – avvikarna skiljer sig från övriga vad gäller 

benmängd (större) och förekomst av gravgods (vanligare). 

Generellt återfinns metallföremål i endast av 

16 % av gravarna från yngre bronsålder, medan 75 % av 

avvikarna innehåller gravgods av metall. 

Påljungshage – ett typiskt södermanländskt 

gravfält från yngre bronsålder-äldsta 

järnålder 

Det undersökta gravfältet vid Påljungshage faller väl in i 

det mönster som Damell (1985) kunde urskilja vid sin genomgång 

av södermanländska gravfält. I likhet med dessa 

var gravfältet beläget uppe på en höjd. Gravarna bestod 

också framför allt av runda stensättningar både med och 

utan kantkedjor. I Damells material fanns exempel på enstaka 

resta stenar och tarandgravar. I den rektangulära 

stensättningen A200 på Påljungshagegravfältet fanns resta 

stenar i konstruktionens ytterbegränsning, och i södra 

delen av gravfältet fanns en tarandgravsliknande konstruktion. 

Det inre gravskicket anger Damell som brandgravar. 

Bland dessa fanns exempel med spridda brända 

ben (benlager) och samlade brända ben med hartstätade 

benbehållare eller benbehållare av keramik. Detta stämmer 

väl överens med det inre gravskicket på Påljungshage. 

Liksom i Damells material finns det också vid Påljungshage 

exempel på åtskilliga stensättningar utan spår av begravningar. 

I Feldts (2005) sammanställning är det inte 

mindre än 31 % av de undersökta anläggningarna som 

saknade mänskliga kvarlevor. Motsvarande siffra för Påljungshage 

är ännu högre, ca 40 %. Damell anger att gravfälten 

börjat anläggas under yngre bronsålder från och 

med period V, vilket stämmer väl överens med dateringarna 

från Påljungshage. I Damells material var gravgåvor 

relativt ovanliga och utgjordes av nålar, rakknivar, pincetter 

samt hals- och armringar. Också på Påljungshagegravfältet 

var gravgåvor relativt sällsynta, men de få som hittades 

stämmer väl in i bilden; pincett och fragment av en 

halsring påträffades i gravarna. I slänten nedanför gravfältet 

påträffades en dräktnål. I Feldts sammanställning 

innehåller 16 % av de undersökta gravarna gravgods av 

metall. I Påljungshage var motsvarande siffra 22 % (15 % av 

stensättningarna). I sin bearbetning av det södermanländska 

gravfältsmaterialet har Feldt noterat att det ofta 

fanns en avvikande gravkonstruktion på de i övrigt homogena 

gravfälten. I likhet med Feldts ”avvikare” fanns 

en stensättning på Påljungshage som låg högre än de övriga 

(A6094). Denna anläggning visade sig också vara den 

äldsta på platsen. Denna stensättning saknade dock inre 

konstruktioner i form av inre kantkedjor och liknande 

som ofta återfanns bland Feldts ”avvikare”. Inte heller 

kunde någon större benmängd eller rikligare förekomst av 

gravgods konstateras i den högst belägna Påljungshagegraven. 

Gravfältet vid Ringeby, Kvillinge socken 

i Östergötland 

I Södermanlands södra grannlandskap, Östergötland, har 

ett stort antal gravar från äldre järnålder undersökts. Undersökningar 

av gravar från perioden har en lång tradition 

i landskapet. Bl a väckte de många vapengravarna från 

äldre järnålder stor uppmärksamhet redan under 1900-talets 

första hälft. I början av 1950-talet undersöktes den 

klassiska gravlokalen vid Fiskeby (Lundström 1965;1970). 

Omkring 500 gravar från brons- och järnålder påträffades 

och undersöktes här. Undersökningen var den första i regionen 

där hela UO avtorvades. Detta innebar att även 

mer oansenliga anläggningar påträffades. Därefter har ytterligare 

ett stort antal gravar och gravlokaler undersökts 

i samband med de senare decenniernas exploateringar i 

landskapet. Vi vet nu att de mindre iögonenfallande gravarna, 

liksom vid Påljungshage, ofta dateras till bronsål- 


der och tidig järnålder. Som exempel kan nämnas att det 

vid gravundersökningarna vid Ringeby (se nedan) påträffades 

minst 62 gravar på en plats där det före undersökningen 

fanns registrerat ett röse i krönläge samt en skålgropslokal. 

Motsvarande förhållanden för det östgötska 

Klingagravfältet var två kända gravar som vid undersökningen 

ökade till 104, och vid Skälv i samma landskap undersöktes 

63 gravar på en plats där det tidigare inte fanns 

några synliga gravar alls(Kaliff 1997:26). Liknande förhållanden 

finns också i Uppland. Som exempel kan nämnas 

gravfältet vid Kättsta som undersöktes inför anläggandet 

av den nya E4 norr om Uppsala. På ett gravfält med sju registrerade 

gravar påträffades inte mindre än 198 begravningar 

från yngre bronsålder och äldre järnålder (Gustafsson 

et al 2006). 

De ovan nämnda gravarna vid Ringeby undersöktes på 

1990-talet och utgjorde grundmaterialet i Kaliffs avhandling 

kring eskatologiska föreställningar under yngre 

brons- och äldre järnålder i Östergötland (Kaliff 1997). 

Platsen är belägen i närheten av den stora hällristningslokalen 

vid Himmelstalund och undersöktes inför en planerad 

markexploatering. I närheten har också omfattande 

boplatslämingar från bronsåldern undersökts (Borna- 

Ahlkvist 2002). Under bronsåldern låg gravfältet på en ö 

inne i en havsvik och har passerats av de som färdades vattenvägen 

till Himmelstalund. 


Gravöverbyggnaderna på Ringebygravfältet utgjordes av 

stensättningar. Dessutom påträffades ett antal omarkerade 

gravgömmor samt några som påträffades i två större 

sammanhängande ”stenmattor”. Begravningar påträffades 

även i en skärvstenshög. På gravfältet fanns även ett 

mindre antal stensättningar utan spår av begravning. Merparten 

av gravarna låg samlade i sju olika geografiska 

gravgrupper inom ett knappt 200 x 200 meter stort område. 

På gravfältet fanns också vad som benämns som ett 

centralröse beläget på gravfältets högsta punkt. Röset 

hade en diameter av 5–6 meter och var relativt flackt, endast 

0,5 m högt. I röset fanns flera begravningar. Under 

röset fanns ett sotlager med skärvig sten. Berghällen var 

kraftigt eldskadad i anslutning till sotlagret, vilket gör att 

den kan tolkas som en kremeringsplats. 


Totalt undersöktes 62 konstruktioner innehållande brända 

ben. Mestadels rensade ben i grop, utspridda eller i 

urna, men även sotigt innehåll förekom. Av dessa var det 

44 som innehöll identifierade människoben. De 18 som 

endast innehöll oidentifierade ben har bedömts som gravar 

på arkeologiska grunder. Dessutom fanns brända ben 

från ytterligare 37 fyndposter från platsen. 

Fyndmaterial 

Av de knappa sju kilo brända ben som tillvaratogs kunde 

945 gram (13,5 %) artbestämmas. Totalt kom 823 gram 

(12 %) av dessa från människa och resterande (1,5 %) från 

djur. Det tillvaratogs således i snitt endast ca 20 gram konstaterade 

människoben per gravgömma. Förekomsten av 

gravgåvor var sparsam. Metall hittades endast i två av gravarna, 

ett järnbleck samt ett oidentifierat järnföremål. I 

övrigt bestod fyndmaterialet av keramik samt mer än 50 

knackstenar/malstenslöpare (Kaliff 1997:47ff). Bränd flinta 

påträffades framför allt i gravgrupp 3 (Kaliff 1997:66) 

Dateringar 

Gravarna har 14 C-daterats till 1000–350 f Kr (Kaliff 

1997:47ff). Gravfältets datering överensstämmer således 

väl med Påljungshagegravfältet. Några kronologiska skillnader 

mellan de olika gravgrupperna har inte kunnat beläggas 

vid Ringeby, utan de tycks ha använts parallellt. 

Detta har tolkats som att platsen varit en gravplats som 

utnyttjats av flera olika gårdsenheter och att varje gravgrupp 

representerar en bebyggelseenhet (Kaliff 1997:54). 

Anledningen till att aktiviteterna upphör omkring 350 f Kr 

vid Ringeby anses främst bero på naturgeografiska förhållanden 

då den forna havsviken grundas upp och förvandlas 

till ett träsk (Kaliff 1997:24). 

Spår av rituella aktiviteter 

Vid Ringeby påträffades även lämningar av boplatskaraktär. 

Äldst var en härd som anlagts några hundra år före de 

äldsta gravarna. Det antas att platsen då varit en säsongsmässigt 

utnyttjad jakt- och fiskestation. I anslutning till 

Ringebygravarna fanns också stolphål, rännor och kulturlager 

som var samtida med gravarna. Några av stolphålen 

har tolkats som spår efter en mindre byggnad som använts 

för rituella aktiviteter – ett såkallat kulthus (Kaliff 

1997:54ff). Centralt i den förmodade byggnaden fanns en 

grop fylld med skärvsten med ett intilliggande stenfundament 

vilket har tolkats som någon form av altare. Inom 

UO vid Ringeby fanns också fyra skärvstenshögar samt 

några mindre skärvstensansamlingar. Några hade inre 

konstruktioner i form av stenkretsar samt i ett fall en större 

flat sten. Fyndmaterialet i skärvstenshögarna bestod av 

keramik. Omedelbart öster om två av skärvstenshögarna 

fanns ett större stenblock vars sidor var starkt eldpåverkade. 

Blocket överlagrade ett omkringliggande mindre 

kulturlager som innehöll keramik och små fragment av 

bränt ben. Kaliff har tolkat komplexet med skärvstenshögar, 

stenblock, härdar och keramikdepåer som en plats för 

offer och olika rituella aktiviteter (Kaliff 1997:57ff). 

Gravundersökningarna vid Skärgårdsstad, 

Översätra, Österåker socken, Uppland 

Inför en planerad villabebyggelse vid Skärgårdsstad undersöktes 

ett antal fornlämningar på platsen under åren 


1986–1989 (Äijä 1994). Fornlämningarna utgjordes av boplatser, 

gravar och gravfält. Flera av dem har daterats till 

bronsålder. Gravundersökningarna berörde fornlämningarna 

Österåker 266 och 274 samt Österåker 473 och 

474. De två sistnämnda kan tolkas som delar av ett och 

samma gravfält. Ett mindre antal röseliknande stensättningar 

belägna på fast berg i höjd- och krönlägen var kända 

sedan tidigare. I samband med avtorvning och rensning 

påträffades ett stort antal stensättningar i 

moränsluttningarna i anslutning till tidigare kända gravar. 

Sammanlagt undersöktes 114 gravar. Av de fyra gravlokalerna 

är det endast Österåker 473 som totalundersökts. 

Flest gravar, cirka 100, undersöktes på Österåker 474 som 

antas ha hyst cirka 200 gravar. Man undersökte även en 

förmodad offerhäll samt en skärvstenspackning. 


Stensättningarna låg tätt, delvis kant i kant och uppvisar 

härvid stora likheter med undersökningarna vid Påljungshage. 

Stensättningarna vid Skärgårdsstad var genomgående 

vällagda och välavgränsade men saknade ofta kantkedja. 

Förtätningar i form av tätt anlagda gravar, ibland på 

rad, antas av Äijä avspegla någon form av sociala enheter, 

exempelvis familjetillhörighet. 

Gravtyperna varierade till såväl form som storlek. Även 

om gravtyperna varierade kunde de inte jämföras med de 

så kallade varierade gravfälten från äldre järnålder. Gravfältet 

Österåker 474 antas vara en gravfältstyp som föregår 

den äldre järnålderns varierade gravfält. 

Vanligast var runda stensättningar. Därefter följde ovala, 

oregelbundna och rektangulära stensättningar. På Österåker 

474 fanns även två skeppsformiga stensättningar 

samt en tarandgrav med fyra celler. På Österåker 473 

fanns en tarandliknande anläggning. Dessutom undersöktes 

ett röse, några röseliknande stensättningar, halvcirkelformade 

stensättningar i anslutning till större stenblock, 

en eventuell blockgrav samt några mycket osäkra 

högar. Under utgrävningens gång uteslöts flera stensättningsliknande 

lämningar som tolkades som naturbildningar. 

Ett antal bentomma anläggningar har dock tolkats 

som gravar med anledning av att man kunnat konstatera 

spår av mänsklig påverkan i form av packningar, färgningar, 

omrörda och luckra fyllningar. 


Vanligtvis innehöll de undersökta gravarna endast en begravning. 

Ett undantag var dock ett röse med sju separata 

begravningar på gravfältet Österåker 474. I undersökningsrapporten 

tolkas de inre gravskicken som spridda 

brända ben, bengropar, urnegropar, brandgropar och 

brandlager. Enstaka brända ben påträffades i ett antal gravar. 

I dessa gravar har det inre gravskicket inte gått att bestämma. 

I inte mindre än 56 av de 114 undersökta gravarna 

saknades fynd av benmaterial helt och hållet. Några fyndtomma 

rektangulära stenkistkonstruktioner kan tyda på 

att de förekommit skelettgravar. I enstaka fall har keramikkärl 

tolkats som benbehållare i brandgravarna, men 

det fanns även exempel på gravar där de brända benen låg 

väl samlade utan synliga spår efter benbehållare. I dessa 

fall antas de brända benen ha lagts ned i en behållare av 

förgängligt material. 

Fyndmaterial 

Fyndfrekvensen i de undersökta gravarna var låg. Fyndmaterialet 

bestod huvudsakligen av brända ben och keramik. 

Keramiken har i en del fall tolkats som benbehållare, 

men i flera fall antas det rör sig om rester efter bikärl. Totalt 

kunde 12 % av benmaterialet artbestämmas. I benmaterialet 

identifierades framför allt människoben, men i två 

av gravarna fanns även brända ben av får/get. I en av gravarna 

fanns brända hundben och i en annan påträffades 

en falang, det vill säga den yttersta fingerleden från en 

björn. Björnfalanger i brandgravar är främst kända från 

järnåldersgravar där de brukar tolkas som rester efter fällar 

som de avlidna legat på vid kremeringen. Endast två 

metallföremål påträffades. Det rör sig om en bronskniv, 

daterad till bronsålderns period V eller VI samt en fragmentarisk 

rakkniv av brons som inte har varit möjlig att 

datera närmare än till bronsåldern. Bland fyndmaterialet 

återfinns även ett sandstensbryne, en knacksten, 

flintavslag, bearbetad kvarts samt två sländtrissor av ben. 

Det föreligger således bara två typologiska dateringar av 

föremål från de undersökta gravarna. 

Dateringar 

14 

C-dateringar gjordes på träkol från 14 av de undersökta 

anläggningarna. Av dessa låg tolv på de ovan nämnda gravlokalerna. 

Dateringarna spänner från neolitikum till efterreformatorisk 

tid. Fynd av gropkeramik i området visar på 

mänskliga aktiviteter i området under neolitikum. Den 

neolitiska datering som erhölls från en av de undersökta 

gravarna tolkas därför i undersökningsrapporten som en 

effekt av att äldre kol har tillförts graven då den återfylldes 

vid begravningstillfället. En datering till folkvandringstidvendeltid 

förefaller enligt undersökaren vara resultat av 

kontaminering. En efterreformatorisk datering samt tre 

dateringar till vikingatid-medeltid antas vara spår av 

mänskliga aktiviteter knutna till bytomten belägen strax 

söder om de aktuella gravundersökningarna. Kolet i de 

återstående fem anläggningarna har daterats till mellersta 

och yngsta bronsålder. Fyra av dessa är gravar och den 

femte är ett stolphål från en aktivitetsyta i anslutning till 

gravfältet Österåker 473. Således var det bara en mindre 

andel av de utförda dateringarna som antas vara tillförlitliga. 

Härav framgår vikten av ett källkritiskt urval av provmaterial. 

Trots att man i Skärgårdsstad valde träkol som 

påträffades tillsammans med brända ben erhöll man i flera 

fall helt osannolika dateringar. Genom möjligheten att da- 


tera brända ben, såsom gjorts med Påljungshagegravarna, 

minskar de källkritiska problemen drastiskt. Tyvärr förelåg 

inte denna dateringsmöjlighet vid tidpunkten för de utförda 

dateringarna av Skärgårdsstadsmaterialet, men det tillvaratagna 

osteologiska materialet finns kvar och skulle 

kunna användas för framtida dateringar. 

Spår av rituella aktiviteter 

I anslutning till gravarna på Österåker 473vid Skärgårdsstad 

undersöktes ett drygt 50 m 2 stort plant stenröjt område 

(Österåker 473:B). Där påträffades enstaka anläggningar 

av boplatskaraktär samt en stor mängd keramik 

(cirka 15,5 kilo) som kunde dateras till yngre bronsålder 

och därigenom var samtida med de intilliggande begravningarna. 

På platsen påträffades även kvartsavslag, flinta 

och en knacksten. Ytan skulle kunna ha ett samband med 

de intilliggande gravarna. 

Påljungshage, Ringeby och Skärgårdsstad 

Vid en jämförelse med gravfälten Skärgårdsstad i Uppland 

och Ringeby i Östergötland uppvisar Påljungshage 

stora likheter med dessa. 

I alla tre fallen var gravöverbyggnaderna relativt flacka 

och svårupptäckta. I Påljungshage och Ringeby fanns bara 

en registrerad stensättning innan undersökningarna genomfördes 

och påvisade förekomsten av ett helt gravfält. 

Vid Skärgårdsstad fanns ett tiotal registrerade rösen och 

stensättningar. Vid den efterföljande undersökningen 

ökade antalet och sammanlagt undersöktes 114 gravar. På 

grund av tidsnöd kunde inte hela det förmodade gravfältet 

undersökas, vilket innebar att en yta med uppskattningsvis 

ytterligare 100 gravar aldrig hann grävas fram. De 

runda och ovala stensättningarna förefaller ha varit den 

vanligaste typen av gravöverbyggnad. Vid Skärgårdsstad 

fanns också exempel på rösen och skeppsformiga och 

rektangulära stensättningar samt en tarandgrav. På Påljungshagegravfältet 

fanns en tarandliknande konstruktion 

bestående av flera stensättningar med kantkedjor 

som bildade gemensamma sidor med varandra. Stensättningar 

utan begravningar fanns vid både Ringeby och 

Skärgårdsstad, även om andelen var betydligt större i 

Skärgårdsstad, där nästan hälften av stensättningarna 

sakande dylika. På Ringebygravfältet fanns ett centralröse 

på gravfältets högsta punkt. I röset fanns flera begravningar. 

Under röset fanns ett sotlager med skärvig sten. 

Berghällen var kraftigt eldskadad i anslutning till sotlagret, 

vilket tolkas som en kremeringsplats. Detta påminner 

om stensättningen i krönläge på Påljungshage som var 

gravfältets enda gravöverbyggnad med mer än en begravning. 

Liksom i Ringeby fanns ett sotlager under anläggningen. 

På alla tre gravfälten låg anläggningarna samlade i 

geografiska grupperingar. 

Gravarna utgjordes uteslutande av brandgravar på alla 

tre gravfälten. Benmängderna i gravarna var generellt alltför 

små för att representera hela individer. De osteologiska 

materialen är hårt fragmenterade. Merparten av de bestämbara 

materialen har artbestämts till människa. 

Därutöver finns ett mindre inslag av djurben, framförallt 

från får. Från Ringeby finns också exempel på häst, nöt, 

gris, fågel och fisk. Från Skärgårdsstad finns även ett exempel 

på hundben samt en falang från björn. 

På alla tre gravfälten utgjordes fyndmaterialet framförallt 

av brända ben och keramik. Metallföremål var relativt 

ovanliga i gravarna på alla tre gravfälten. Ringeby- och 

Skärgårdsstadgravfälten hade två metallfynd vardera. Här 

framstår Påljungshage jämförelsevis som något rikare. 

Bränd flinta påträffades i gravkontexter vid både Ringeby 

och Påljungshage. Alla tre gravfälten har en likartad användningsperiod 

som sträcker sig från bronsålderns mellersta 

del och in i äldsta järnålder. 

På alla tre gravfälten har man hittat spår efter vad som 

tolkats som kultiska aktiviteter. Vid Påljungshage fanns 

skärvstensanläggning med keramik och brända djurben 

samt ett område med keramik, bränd flinta samt en dräktnål 

av brons i anslutning till två vinkelställda rännor. 

Vid Ringeby fanns fyra skärvstensanläggningar med 

keramik, keramikdepåer samt stolphål efter ett förmodat 

kulthus. Också vid Skärgårdsstad fanns en keramikdepå i 

anslutning till gravarna. Där hittades också vad som tolkats 

som en offerhäll. 


Måluppfyllelse 

Susanna Eklund, Ann Lindkvist & Jonas Wikborg 

I den undersökningsplan som upprättades inför den aktuella 

undersökningen formulerades ett antal frågor som 

om möjligt skulle kunna besvaras. Dessa var: 

1. Gravarnas ålder och kronologiska relation till övriga 

lämningar. 

2. Kronologiska perspektiv på gravöverbyggnader och 

inre gravskick. 

3. Antal gravlagda individer och förhållandet till den dåtida 

populationen 

4. De gravlagdas kön, ålder och sociala status speglad i 

ben- och fyndmaterialet. 

5. Gravkonstruktionernas och begravningsritualernas 

relation till de gravlagdas kön, ålder och social position 

6. Sociala skillnader samt ålders- och könsfördelning 

inom och mellan urskiljbara gravgrupper 

7. Jämförelser med gravskick i Östergötland och Mälarområdet 

8. Gravfältets placering i landskapet och relationen till 

andra fornlämningar i närområdet. 

9. Gravfältets betydelse efter dess användningstid 

Under och efter undersökningens genomförande formulerades 

ytterligare några frågor: 

10. Har man malt brända människoben på mal/slipstenar 

som påträffats? 

11. Skillnader i datering vid korsdateringar av brända ben 

och harts? 

12. Vilka rituella lämningar kan spåras på och i anslutning 

till gravfältet? 

1. Gravarnas ålder och kronologiska relation 

till övriga lämningar 

Utifrån 14 C-analys, till största delen utförd på benmaterial, 

kan gravarna dateras till yngre bronsålder och tidig förromersk 

järnålder. Kalibreringskurvan ger tyvärr relativt 

vida dateringar under denna period. Den äldsta graven 

var stensättningen A6094, belägen i krönläge. Den innehöll 

två begravningar. Den äldsta av dem har daterats till 

1260–820 f Kr. Därefter har några av de intilliggande gravarna 

strax nedanför krönet anlagts. Det stora flertalet 

gravar ligger inom intervallet 800–400 f Kr. Yngst var 

stensättningen A200, som daterats till 390–170 f Kr. På 

gravfältet undersöktes även andra anläggningar och aktivitetsytor, 

såsom ett skärvstenslager kring ett större 

markfast stenblock samt två härdar. Lagret och den ena 

härden har 14 C-daterats till yngre bronsålder och var således 

samtida med gravfältet. Den andra härden har daterats 

till medeltid och var alltså betydligt yngre än gravarna. 

I slänten på gravfältets östra sida framkom bränd 

flinta och keramik. Inom samma område hittades även 

fragment av en skivhuvudnål som typologiskt kan dateras 

till bronsålderns slutskede. Det finns således flera exempel 

på samtida aktiviteter på och i anslutning till gravfältet. 

Många av dem är förknippade med eld. 

Några av de undersökta anläggningarna har fått betydligt 

senare dateringar. Detta gäller den ovan nämnda 

medeltida härden samt två stensättningar utan begravning 

vilka också har daterats till medeltid. 

2. Kronologiska perspektiv på 

gravöverbyggnader och inre gravskick 

Med ett undantag när var alla de undersökta gravarna 

markerade med stensättningar, de flesta runda. De allra 

flesta var försedda med kantkedja och några med en täckande 

grusmantel. Utifrån 14 C-analys och fynd i gravarna 

har de kunnat dateras till yngre bronsålder-äldre förromersk 

järnålder. En rektangulär stensättning med resta 

stenar (A200) perifert på gravfältet har daterats till äldre 

förromersk järnålder och är därmed den yngsta på gravfältet. 

En av de undersökta gravarna (A5988) saknade markering 

ovan mark. Några större stenar som påträffades i 

anslutning till graven skulle kunna vara rester efter en 

störd stensättning som ursprungligen markerat begravningen. 

Vad gäller det inre gravskicket rörde det sig endast 

om brandgravar. De företrädda gravskicken är urnegrop, 

bengrop, benlager samt brandgrop och urnebrandgrop. I 

många fall hade de brända benen deponerats i en behållare 

av keramik eller harts. I enstaka fall var de brända benen 

delvis sotiga, i övrigt var de fria från sot och kol. Enstaka 

träkolsfragment återfanns i vissa stensättningar, 

men sammanhängande svarta lager av sot och kol återfanns 

bara i två av de undersökta gravarna varav den ena 

var den yngsta graven (brandgrop i A200). 

3. Antal gravlagda individer och förhållandet 

till den dåtida populationen 

Brända människoben konstaterades i 34 av de 39 anläggningar 

som innehöll brända ben. Av dessa har 36 bedömts 

som begravningar. Utifrån beräkningsmodeller för populationsstorlekar 

representerar antalet gravlagda individer 

ett befolkningsunderlag på ca 1,5 person. De gravlagda 

antas därför inte representera någon total population. De 

förefaller istället vara ett urval av den egentliga populationen. 


4. De gravlagdas kön, ålder och sociala status 

speglad i ben- och fyndmaterialet 

21 av de gravlagda individerna har bedömts som vuxna varav 

fem yngre (Juvenilis, Juvenilis/adultus), medelålders 

(Adultus, Adultus/Maturus, Maturus) och tre äldre (Senilis). 

I tre anläggningar med människoben kunde varken ålder 

eller kön bedömas. Av de 14 individer som könsbedömts 

är sex kvinnor och åtta män. De sex kvinnorna har 

alla bedömts som medelålders (Adultus). Bland de vuxna 

männen återfinns tre individer som uppnått en betydligt 

högre ålder (Senilis). Detta antyder att männen inom den 

del av populationen som gravlagts på platsen generellt har 

uppnått en högre ålder än kvinnorna. Kanske beror detta 

på olika levnadsbetingelser/levnadsförhållanden, vilket 

skulle kunna vara kopplat till olika social status. Skillnaden 

kan också vara en effekt av barnsängsdöd som kanske varit 

lika vanlig som under historisk tid. Inte mindre än 31 % av 

individerna har åldersbedömts som barn. I åtta anläggningar 

med brända människoben hittades föremål eller 

fragment av brons- eller järn. Metall återfanns i mans- och 

barngravar, men inte i någon av de gravar som bedömts 

som kvinnogravar. I tretton anläggningar hittades brända 

djurben tillsammans med människoben. Dessa anläggningar 

förekom inom gravfältets alla tre delområden. 

Bland dessa fanns endast en barngrav. Förekomsten av 

djurben föreföll istället vara förbehållet de vuxna individerna, 

såväl män som kvinnor, på gravfältet. 

5. Gravkonstruktionernas och 

begravningsritualernas relation till de 

gravlagdas kön, ålder och sociala position 

Grusmantel över stensättningen har bara kunnat konstateras 

i gravar med män och barn, men inte i kvinnogravar. 

I övrigt har några tydliga mönster inte kunnat skönjas vad 

gäller gravkonstruktionernas relation till de olika könsoch 

åldersgrupperna. Om social position bedöms utifrån 

förekomsten av metall i gravarna kan det konstateras att 

dessa inte är knutna till något specifikt gravskick eller 

stensättningar med några särskilda konstruktionsdetaljer. 

6. Sociala skillnader samt ålders- och 

könsfördelning inom och mellan urskiljbara 

gravgrupper 

De identifierade männen låg alla i gravfältets sydvästra 

del samt uppe på krönet. Kvinnor återfanns inom gravfältets 

alla tre delområden. Barngravarna låg alla i gravfältets 

sydvästra del. En källkritisk aspekt är dock att majoriteten 

av de undersökta gravarna låg i den sydvästra delen och 

att gravarna i de centrala och nordöstra delarna innehöll 

relativt små mängder brända ben. Förekomsten av metallföremål 

var koncentrerad till gravarna i det sydvästra delområdet, 

framförallt till gravgrupp B. 

7. Jämförelser med gravskick i Östergötland 

och Mälarområdet 

Det undersökta gravfältet vid Påljungshage faller väl in i 

det mönster som Damell (1985) kunde urskilja vid sin genomgång 

av södermanländska gravfält. Det finns också 

stora likheter med två gravfält från Uppland respektive 

Östergötland. Detta gäller såväl gravfältets läge som det 

yttre och inre gravskicket. Gravfälten har varit högt belägna. 

Ofta finns en äldre grav på gravfältets högsta punkt. 

Gravöverbyggnaderna är relativt flacka och svårupptäckta 

vid en inventering. Antalet gravar brukar mångdubblas 

vid en undersökning. I många fall har gravfälten före undersökning 

varit registrerade som ensamliggande stensättningar. 

Gravöverbyggnaderna bestod framför allt av 

runda stensättningar, både med och utan kantkedjor. Det 

finns också exempel på ovala och rektangulära stensättningar 

samt enstaka resta stenar och tarandgravar och 

större sammanhängande mattor av ”stenpackning”. Stensättningar 

utan spår av begravningar är vanligt förekommande. 

I Feldts sammanställning saknar inte mindre än 

31 % av de undersökta anläggningarna mänskliga kvarlevor. 

Motsvarande siffra för Påljungshage är ännu högre, ca 

40 %. Det inre gravskicket bestod av olika typer av brandgravar. 

Bland dessa fanns såväl exempel med spridda 

brända ben (benlager) som samlade brända ben med hartstätade 

benbehållare eller benbehållare av keramik. De 

brända benen var oftast rensade från sot och kol, men 

några undantag finns. De största fyndkategorierna utgjordes 

av brända ben och keramik. Benmängderna i gravarna 

var generellt alltför små för att representera hela individer. 

De osteologiska materialen var också hårt 

fragmenterade. Merparten av de bestämbara materialen 

har artbestämts till människa. Därutöver fanns ett mindre 

inslag av djurben, framförallt får. Förekomsten av gravgåvor 

av metall är relativt sällsynt i såväl Påljungshage som 

det övriga materialet. I Feldts sammanställning innehåller 

16 % av de undersökta gravarna gravgods av metall. I Påljungshage 

var motsvarande siffra 22 % (15 % av stensättningarna). 

Även gravfältens användningstid är densamma. 

De har använts under yngre bronsålder och ett stycke 

in i äldre förromersk järnålder. På flera av gravfälten har 

man hittat spår efter vad som tolkats som kultiska aktiviteter. 

Vid Påljungshage fanns en skärvstensanläggning 

med keramik och brända djurben samt ett område med 

keramik, bränd flinta samt en dräktnål av brons i anslutning 

till två vinkelställda rännor. Vid Ringeby fanns fyra 

skärvstensanläggningar med keramik, keramikdepåer 

samt stolphål efter ett förmodat kulthus. Också vid Skärgårdsstad 

fanns en keramikdepå i anslutning till gravarna. 

Där hittades också vad som tolkats som en offerhäll. 


8. Gravfältets placering i landskapet och 

relationen till andra fornlämningar 

i närområdet 

Gravfältet har kunnat sättas in i en kontext utgörs av omgivande 

landskap samt samtida fornlämningar och en s k 

visbilitetsanalys har utförts. Man kan dock anta att en del 

lämningar saknas i fornlämningsbilden, vilket bl a beror 

på närheten till Nyköping. Säkra belägg för samtida bosättning 

finns i dalgången mot nordväst i form av Helgona 

15:1 samt mot nordöst i form av Helgona 353, som utgörs 

av en boplats eller eventuellt en rituell lokal. Övriga fornlämningar 

i området som kan antas vara samtida med 

gravfältet är ett stort antal ensamliggande stensättningar, 

två skärvstenshögar, ett gravfält och ett par rösen i krönläge. 

Gravfältet har varit beläget på en större halvö i ett 

skyddat läge vid en mindre dalgång där en grund havsvik 

funnits. Stranden har legat omkring 15 m ö h. Där dagens 

Nyköpingså rinner fram har det under den aktuella perioden 

funnits havsvikar och som lett vidare in i ett omfattande 

sjösystem. Det bör med andra ord vara fråga om en 

viktig led för fjärrkommunikation. Genom visibilitetsanalysen 

har ett möjligt resursområde identifierats vilket utgörs 

av partier både norr och söder om gravfältet. Gravfältet 

binder genom sin placering samman området, som 

är uppdelat i flera visuellt avskilda landskapsrum. Ytterligare 

ett möjligt resursområde från samma tid kan finnas 

kring granngravfältet i nordväst, Helgona 21:1. Sannolikt 

representerar rösena i krönläge en äldre samhällsstruktur, 

och gravfältet representerar en senare fas då mindre enheter 

bildats. 

9. Gravfältets betydelse efter dess 

användningstid 

Den yngsta graven (A200) har anlagts under äldre förromersk 

järnålder. Men vid undersökningen påträffades 

även sentida fynd som visar på mänskliga aktiviteter under 

medeltid och historisk tid. Det mest intressanta av 

dessa sentida fynd var ett härdat förarbete till ett järnföremål 

som påträffades i stensättningen A6094. Det var möjligt 

att göra en 14 C-analys av föremålets kolinnehåll. Analysen 

visade på en efterreformatorisk datering. Det 

kalibrerade värdet får en vid datering till perioden 1670 

och fram till nutid. Det faktum att föremålet föreföll vara 

medvetet deponerat under stenarna i den mest iögonenfallande 

stensättningen samt att föremålet var härdat trots 

att det inte var färdigsmitt kan tolkas som att man utfört 

någon form av rituell aktivitet på platsen i sen tid. Järn och 

framför allt stål har under lång tid ansetts äga magiska 

skyddsegenskaper. Den eller de som i sen tid deponerade 

föremålet i stensättningen har uppenbarligen haft uppfattningen 

att stensättningen inte var någon naturformation. 

Har man kanske till och med varit medveten om att 

det rörde sig om en grav? Ville man kanske ”binda” den 

gravlagde till graven med hjälp av ett stycke stål? Delar av 

ett kaminrör av järn antyder att en enklare byggnad kan 

ha stått på gravfältet under 1800- eller 1900-talet. Till denna 

period kan sannolikt även en lösfunnen yxa av järn 

dateras. Några sentida patronhylsor av mässing kan visa 

på jaktverksamhet i området under 1900-talet. 

10. Har man malt brända människoben på 

mal/slipstenar som påträffats? 

Analyser av malstenar har visat att de inte enbart har använts 

för att mala och krossa vegetabilier. Förekomsten av 

kalcium och fosfor visar att även benmaterial kan ha 

malts. Om det rör sig om människoben eller djurben går 

inte att avgöra. 

11. Skillnader i datering vid korsdateringar av 

brända ben och harts? 

Vid tidigare gravundersökningar har det uppmärksammats 

att 14 C-dateringar av harts har givit äldre dateringar 

än de analyser som gjorts på träkol från samma kontext. 

Egenåldern på harts är svårbedömd. Egenåldern hos träkol 

kan vara mycket hög. Egenåldern på brända ben är 

däremot jämförelsevis begränsad. Genom att jämföra 

hartsdateringarna med bendateringar borde man således 

erhålla ett jämförelsematerial vars möjliga egenålder generellt 

är lägre än träkolets. Från tre av de undersökta gravarna 

har det gjorts två 14 C-analyser vardera. Dateringarna 

har gjorts dels på brända ben, dels på harts. I alla tre 

exemplen gav hartsen yngre datering än de brända benen. 

Här är alltså fallet det omvända jämfört med de flesta andra 

korsdateringar som utförts på träkol och harts. 

12. Vilka rituella lämningar kan spåras på och 

i anslutning till gravfältet? 

I skärvstensanläggningen (A5451) på gravfältet påträffades 

brända ben från får samt keramikskärvor från flera dryckeskärl 

från yngre bronsålder. Dessa kan tolkas som spår 

efter rituella måltider. Ett mindre kulturlager (5742) beläget 

omkring 10 meter från skärvstensanläggningen har ett 

delvis liknande fyndinnehåll, bl a skärvsten. Båda anläggningarna 

har också samtida 14 C-dateringar. Lagret antas 

därför ha samband med de aktiviteter som bedrivits i anslutning 

till skärvstensanläggningen. I ett område i slänten 

strax nedanför gravfältet hittades keramik, bränd flinta 

samt en fragmentarisk dräktnål av brons från yngre 

bronsålder. Flinta hittades även i några av gravarna, och 

det antas finnas ett samband mellan fyndområdet och de 

intilliggande gravarna. 



English summary 

Robin Lucas 

Under sommaren och hösten 2007 genomförde SAU en 

förundersökning samt en särskild arkeologisk undersökning 

av fornlämningen 220 i Helgona socken i Södermanland. 

Undersökningen föranleddes av kommunens planer 

på att anlägga ett köpcentrum i området. UO var beläget 

strax utanför Nyköping. Fornlämningen var sedan tidigare 

registrerad som en ensamliggande stensättning i krönläge. 

Den inledande förundersökningen påvisade förekomst 

av brandgravar från yngre bronsålder i den registrerade 

stensättningen. Förundersökningen visade också att det 

fanns ett stort antal stensättningar i anslutning till denna. 

De undersökta anläggningarna utgjordes av 57 stensättningar, 

en blockgrav och en omarkerad grav. Sammanlagt 

påträffades 36 begravningar, uteslutande brandgravar. 

Dessa har genom 14 C-analys samt typologiska 

dateringar av föremål kunnat dateras till yngre bronsålder 

och äldre förromersk järnålder. Fyndmaterialet utgörs av 

brända ben, keramik, harts samt ett mindre antal fragment 

och föremål av brons och järn. Dessutom undersöktes ett 

kulturlager, en skärvstenspackning och en härd på gravfältet. 

I den sydöstra sluttningen nedanför det egentliga gravfältet 

påträffades en dräktnål från yngre bronsålder samt 

keramik och bränd flinta inom ett mindre, begränsat område 

som i två riktningar avgränsades av grunda rännor. 

Detta område antas ha ett samband med gravfältet. I slänten 

påträffades även en härd samt två stolphål. 

During the summer and autumn of 2007 Societas Archaeologica 

Upsaliensis (SAU) conducted an archaeological 

evaluation and an archaeological investigation of the monument 

Helgona 220, in Helgona parish, Södermanland. 

The investigation was necessitated by Nyköping Municipal 

Council’s plans to build a shopping centre on the site. 

The investigated site was located just outside Nyköping. 

Prior to the evaluation, a solitary stone setting on a natural 

rise in the terrain was known on the site. 

The evaluation showed that there were late Bronze Age 

cremations in the stone setting, as well as a large number 

of other stone settings adjacent to it. 

The excavated features consisted of 57 stone settings, 1 

boulder grave, and 1 unmarked grave. In total, 36 burials 

were found, all of them cremations. Using radiocarbon 

and artefacts, the graves have been dated between the Late 

Bronze Age and the Early Pre-roman Iron Age. Finds consisted 

of burnt bones, ceramics and resin, as well a small 

number of bronze and iron artefacts. Also, the burial 

ground contained a cultural layer, a heap of fire cracked 

stone and a hearth. 

In the southeast slope below the actual burial ground, a 

Late Bronze Age clasp was found, as well as ceramics and 

burnt flint, all within a confined space, limited by shallow 

ditches. This area is presumably linked to the burial 

ground. The slope also harboured a hearth and two postholes. 


Referenser 

Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Uppsala. 

Ambrosianai, B. 1973. Gravbegreppet i grävningsstatistiken. 

Tor 1972–1973. 

Artelius, T. 2000. Bortglömda föreställningar: begravningsritual 

och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Stockholm. 

Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, 

skrifter 36. GOTARC. Series B, Gothenburg Archaeological 

Theses 15. 

Artelius, T. & Lindqvist, M. 2002. Gravstolpar och 

långtida meningssammanhang – Begravningsplatsen i 

Vittene. In Situ – Västsvensk Arkeologisk Tidskrift: 49–60 

Acsádi G. & Nemeskéri, J. 1970. History of Human Life Span 

and Mortality. Budapest. 

Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische Einteilung 

der jüngeren Bronzezeit im Nordischen Kreis. Acta Universitatis 

Stockholmiensis, Studies in North-European 

Archaeology 1. Stockholm. 

Bennet, A. 1975. Nyupptäckta svenska tarandgravar. 

Fornvännen 70: 59–67 

Bennet, A. 1987. Graven – religiös och social symbol: strukturer 

i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Theses and 

Papers in North –European Archaeology 18. Stockholms 

Universitet. 

Björk, T. 1998. Härdar på rad. Om spåren efter en 

kultplats från bronsåldern. Fornvännen 1998 /2: 73–79 

Björkhager, V. 1992. Kenotafer – finns de? CD-uppsats i 

arkeologi. Uppsala Universitet 

Blom, A & Matsson, Ö. 2007. Alla gravar, hela gravfältet. 

I: Notelid, M. (red) Att nå den andra sidan. Om begravning 

och ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier, 

Volym 2. RAÄ. Stockholm: 101–122 

Bondesson, W. 2005. Hagnesta bergtäkt. Södermanland, 

Helgona och Svärta socknar, Hagnesta 1:2 och Sjösa 

1:3. Arkeologisk utredning. Rapport Riksantikvarieämbetet 

UV Mitt 2005:8. Stockholm. 

Bondesson, W. 2007. Tallkärrsberget i Helgona. Södermanland, 

Helgona socken, Helgona-Ekeby 1:1, RAÄ 248 m. 

fl., Dnr 421-3630-2006. Arkeologisk utredning. 

Riksantikvarieämbetet UV. Rapport, 2007:15. Stockholm 

Borna-Ahlkvist, H. 2002. Hällristarnas hem. Gårdsbebyggelse 

och struktur i Pryssgården under bronsålder. Riksantikvarieämbetet 

Arkeologiska undersökningar. Skrifter 42. 

Stockholm. 

Conolly, J. & Lake, M. 2006. Geographical Information 

Systems in Archaeology. Cambridge University Press. 

Cambridge Manuals in Archaeology. 

Damell, D. & Påhlson, I. 1982. Kulturlandskapsutvecklingen i 

Borsöknaområdet. Eskilstuna. Riksantikvarieämbetet 

och Statens Historiska Museum. Rapport RAÄ 1982:4. 

Stockholm. 

Damell, D. 1985. Bronsålder i Södermanland. Undersökta 

gravar och gravfält från Södermanlands bronsålder och 

tidigaste järnålder. En kortfattad översikt. Södermanlands 

museum. Rapport 7. Nyköping. 

Eklund, S. 2001. Eldsprängd sten i grop och i hög. I: 

Magnus son, G. (red). Möre historien om ett småland. 

Kalmar. 

Engström, T. & Pettersson, E. 2005. Karby/Smedsstugan. En 

gravplats från yngre bronsålder och äldsta järnålder. 

Norrorts leden, Uppland, Täby socken, Karby 2:1, RAÄ 

414. Dnr 423-1780-2003. UV Mitt, DAFF 2005:18. Stockholm. 

Engström, T. & Wikborg, J. 2006. Kyrsta. Del 1. Gravar från 

järnålder och medeltid. Undersökningar för E4. RAÄ 328 

& 329. Ärentuna socken. Uppland. SAU skrifter 16. 

Uppsala. 

Engström, T. 2007. Gravspråk och verklighetsbild. En 

diskussion om gravars och dödsritualers kommunikativa 

aspekt. I: Notelid, M. (red) Att nå den andra sidan. 

Om begravning och ritual i Uppland. Volym 2 Arkeologi E4 

Uppland studier. SAU: 311–331 

Eriksson, A. & Runcis, J. 1995. Teoretiska perspektiv på 

gravundersökningar i Södermanland. Riksantikvarieämbetet 

Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 8. 

Eriksson, T. 1995. Hus och gravar i Görla. Uppland, Frötuna 

socken, RAÄ 23. Arkeologisk undersökning, UV 

Stockholm. Rapport 1995:29. Stockholm 

Eriksson, T. 1998. Egen härd guld värd – härdar från äldre 

järnålder i sydvästra Uppland. I: Andersson, K. (red). 

Suionum hinc civitates. Nya undersökningar kring norra 

Mälardalens äldre järnålder. OPIA 19: s211–237 

Eriksson, M. 2007. Senmesolitiska cirkelnötta slipstenar. 

I: Stenbäck, N. (red). Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi 

och eftertanke. Volym 1, Arkeologi E4 Uppland 

studier. SAU, Uppsala: 289–304 

Eriksson, T. 2009. Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen 

1500 BC-400 AD. Aun 41, Institutionen för 

arkeologi och antik historia, Uppsala. 

Feldt, B. 2005. Synliga och osynliga gränser. Förändringar i 

gravritualen under yngre bronsålder – förromersk järnålder i 

Södermanland. Stockholm studies in archaeology, 37. 

Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms 

universitet. 

Fendin, T 1994. Att vara närvarande i bilden – malning och 

identitet. D-uppsats. Arkeologiska institutionen vid 

Lunds universitet. 


Ferenius, J. 1971. Vårby och Vårberg. En studie i järnålderns 

bebyggelsehistoria. Studies in North-European Archaeology 

1. Institutionen för arkeologi, Stockholms 

universitet. 

Gansum, T., Jerpåsen, G: B. & Keller, C. 1997. Arkeologisk 

landskapsanalyse med visuelle metoder. Arkeologisk 

museum i Stavanger. AmS-Varia 28. Stavanger. 

Gejvall, N-G. 1961. Anthropological and Osteological 

Analysis of the Skeletal Material and Cremated Bones 

from Simris 2 3 , Simris Parish. I: Stjernquist, B. (red.). 

Simris 2. Bronze age problems in the light of the Simris 

excavation. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4o, 

5. Lund. 

Grandin, L. 2009. Ett förarbete till ett järnföremål. Metallografisk 

analys och provurval för 14 C-datering av järn. 

Södermanland, Helgona socken, Påljungshage, Stenbro 1:3, 

fornlämning 220. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala 

rapport 2009:11, Geoarkeologisk undersökning. 

Gräslund, A-S. 2001. Living with the dead. Reflections on 

Food Offerings on Graves. I: Sundqvist, O: & Stansberg, 

M. (red.). Koniunitätem und Bruche in der Religionsgeschichte. 

Festschrift fur Anders Hultgård zu seinem 65 

Geburtsdagam 23.12.2001. Berlin 

Guinard, M. 1998. Boplatsstruktur och ritual. En studie av det 

tidigneolitiska TRB-samhället i Mellansverige. D-uppsats 

Uppsala Universitet. 

Gustafsson, P. 2004. Naturgeografiska förutsättningar. I. 

Norberg, L. (red.). Vetenskapligt program Södermanlands 

län. Arkeologiska meddelanden 2004:02. Sörmlands 

museum. Nyköping. 

Gustafsson, M., Dutra-Leivas, I., Mattsson, Ö. & Olsson 

R. 2006. Kättsta – boplatser och gravar under 2000 år. 

Undersökningar för E4, Ärentuna socken, Uppland. 

Upplandsmuseet, avdelningen för arkeologiska 

undersökningar, Rapport 2007:7. Uppsala. 

Hagberg, U. E. 1967. The archaeology of Skedemosse II. The 

votive deposits in the Skedemosse fen and their relation to the 

Iron-Age settlement on Öland, Sweden. Kungl. Vitterhets-, 

historie- och antikvitetsakademien, Monografier 46. 

Stockholm 

Holmberg, U. 1925. ”Vänster hand och motsols”. Rig 8: 

23–26 

Huntington, R. & Metcalf, P. 1979. Celebrations of Death. 

The anthropology of mortuary ritual. Cambridge University 

Press. Cambridge. 

Hyenstrand, Å. 1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska 

regioner. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska 

Museer. Rapport RAÄ 1984:7. Stockholm. 

Jaanuson, H. & Vahlne, G. 1975. Arkeologisk undersökning 

1969–1971, Hallunda, Botkyrka socken, Södermanland. 

Fornlämning 13, gravfält. Riksantikvarieämbetet. 

Rapport 1975 B23. Stockholm. 

Johnsen-Welinder, B. 1973. Gravfält vid Holmsmalma i 

Malma sn. Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 

LI. Västerås. 

Johnsen-Welinder, B. & Welinder, S. 1979. En granskning 

av Holmsmalma. Fornvännen 74:89–94 

Kaliff, A. 1992. Brandgravskick och föreställningsvärld: en 

religionsarkeologisk diskussion. OPIA 4, Institutionen för 

arkeologi, Uppsala universitet. Uppsala. 

Kaliff, A. 1997. Grav och kultplats: eskatologiska föreställningar 

under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. 

Aun 24. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. 

Uppsala. 

Karsten, P. 1994. Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell 

tradition och förändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. 

Acta Archaeologica Lundensia No 23. Lund. 

Korsfeldt, K. 1992. Östgötskt gravskick. Yngre bronsålder och 

äldre järnålder. CD-uppsats i arkeologi, Uppsala universitet. 

Kyhlberg, O. 1982. Chronological and topographical analysis of 

the cemeteries and settlements. Excavations at Helgö VIII. 

KVHAA. Stockholm. 

Lamm, J. P. 1973. Fornfynd och fornlämningar på Lovö. 

Arkeologiska studier kring en uppländsk järnåldersbygd. 

Theses and Papers in North-European Archaeology 3. 

Institutionen för arkeologi, Stockholms universitet. 

Larsson, L. 1989. Brännoffer. En tidigneolitisk fyndplats 

med brända flintyxor från södra Skåne. I Larsson, L. & 

Wyszormiska, B. (red) Arkeologi och Religion. Rapport från 

arkeologidagarna 16–18 januari 1989. s 87–97. Arkeologiska 

institutionen, Lunds universitet. 

Larsson, L. 1999. Fyrverkeri i eld och flinta. Populär 

arkeologi 1999, nr 1: 3–7 

Larsson. L. 2000. Axes and fire – connections with the 

Gods. I: Olausson, D. & Vankilde, H. (red.). Form, 

Function & Context. Material culture studies in Scandinavian 

archaeology. Arkeologiska institutionen, Lunds universitet. 

Lindblom, C. & Spijkerman, I. 2008. Herresta. Gravar från 

yngre bronsålder till vikingatid och en gård från vikingatid till 

dess avhysning år 1681. RAÄ 114 och 239 Järfälla sn, 

Uppland. Särskild arkeologisk undersökning. Rapporter 

från Arkeologikonsult 2008:2047. Upplands-Väsby. 

Lundström, P. 1965. Gravfälten vid Fiskeby i Norrköping. 

2, Fornlämningar och fynd. Kungl. Vitterhets-, 

historie- och antikvitetsakademien, Monografier 44. 

Stockholm. 

Lundström, P. 1970. Gravfälten vid Fiskeby i Norrköping. 

1, Studier kring ett totalundersökt komplex. Kungl. 

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, 

Monografier 44. Stockholm. 

McKinley. J. 1989. Spong Hill, Anglo-Saxon Cremation 

Cemetry. Burial Archaeology. Current Research, Methods 

and Development. BAR British series 211. Oxford. 


Montelius, O. 1969. Minnen från vår forntid. Ny upplaga. 

Institutionerna för nordisk fornkunskap vid universiteten 

i Stockholm och Uppsala. 

Montelius, O. 1993. Bronsåldersfyndet från Eskelhem. 

Stockholm. 

Nationalencyklopedin 1994. Höganäs. 

Nordberg, A. 2008. Döden ett kosmiskt drama. Religiös 

symbolik i gravarkitekturen på gravfältet i Sylta. I: 

Olausson, M. (red.). Hem till Jarlabanke. Jord makt och 

evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och medeltid. 

Riga: 250–274 

Notelid, M. 2007. Diskussion. I: Notelid, M. (red.). Att nå 

den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. 

Volym 2 Arkeologi E4 Uppland studier. SAU, Uppsala: 

497–509 

Nordin, M. 2007. Egentliga Påljungshage. Påljungshage 1:22, 

Helgona socken, Nyköpings kommun, Södermanlands län. 

Särskild utredning. Arkeologiska meddelanden. 

Sörmlands museum, rapport 2007:8. Nyköping. 

Nylén, E. 1993. The stones in the south. Tor 25:119–128 

Petré, B. 1984. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 3. 

Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm. 

Plinius, d. ä. 2000. Om människan. Antikens världsrekordbok 

= Naturalis historia VII / Gaius Plinius Secundus. 

Översättning med inledning och kommentarer av Alf 

Önnerfors. Klassiker 14. Åström, Jonsered. 

Risberg, J. 2007. Strandförskjutningen i Centrala/Norra 

Uppland i relation till omlandet. I: Hjärtner-Holdar, E., 

Ranheden, H. & A. Seiler (red.). Land och samhälle i 

förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Volym 

4. Arkeologi E4 Uppland – studier. Uppsala: 119–126 

Runcis, J. 1999. Den mytiska geografin – Reflektioner 

kring skärvstenshögar, mytologi och landskapsrum i 

Södermanland under bronsålder. I: Olausson. M. 

(red.). Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. 

RAÄ, Stockholm: 127–155 

Räf. E. 2001. Krumknivar, kvinnor och kreatur. Aspekter på 

kvinnligt genus under äldre järnålder på Öland. Vad spelar 

djuren för roll? Om djur i öländska gravar från äldre 

järnålder. University of Lund, Institute of Archaeology, 

Report series 79/80. Lund. 

Selinge, C-G. 1969. Inventering av fasta fornlämningar. 

Småskrifter och särtryck. Riksantikvarieämbetet, 14. 

Stockholm. 

Siven. C-H. 1981. Metoder för beräkning av förhistoriska 

populationer. Uppsats i arkeologi. Institutionen för 

arkeologi, Stockholms universitet. 

Sjöling, E. 2008. Bränt begravt och nedbrutet. I: Notelid, 

M. (red.). Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i 

Uppland. Volym 2 Arkeologi E4 Uppland studier. RAÄ, 

Stockholm: 123–142 

Stenbäck, N., Eriksson, M., Guinard, M. & Wikell, R. 

2012. Stenålder vid Påljungshage. En sörmländsk lokal med 

nedslag från tidig- och mellanneolitikum. Förundersökning 

och särskild arkeologisk undersökning samt arkeologisk 

utredning. Helgona 331, Stenbro 1:8, Helgona sn, 

Nyköpings kommun, Södermanland. SAU Rapport 

2010:8. Uppsala. 

Stuvier, M. & P. Reimer. 1989. Users’ guide to the programs 

CALIB and DISPLAY rev. 2.1. Seattle (WA): Quaternary 

Isotope Lab, University of Washington. 

Sundberg, K. 2008. Här är barnen. En grav för de allra 

minsta. I: Olausson, M. (red.). Hem till Jarlabanke. Jord 

makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och 

medel tid. Riga: 275–285 

Svenska Akademiens Ordlista (SAOL 1986). 

Svensson, I. 2011. Arkeologisk förundersökning. Gravar och 

boplats. Bronsålder och järnålder. Fornlämning Helgona 

15:1–3 och 16:1, Stenbro 1:8, Helgona socken, Nyköpings 

kommun, Södermanlands län. Sörmlands 

museum. Arkeologiska meddelanden 2011:03. 

Thedéen, S. 2004. Gränser i livet – gränser i landskapet. 

Gränsrelationer och rituella praktiker i södermanländska 

bronsålderslandskap. Stockholm Studies in Archaeology 

33. Stockholms universitet. 

Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava och 

konvexa spår efter ritualer i nord- och centraleuropeiska 

brons – och järnålderskulturer. I: Engdahl, 

K. & Kaliff, A. (red.). Arkeologi från stenålder till medeltid. 

Artiklar baserade på religionsarkeologiska nätverksgruppens 

konferens på Lövstadsbruk den 1–3 december 1995. 

Riksantikvarieämbetet, arkeologiska undersökningar, 

skrifter nr 19:135–148. Linköping. 

Victor, H. 2002. Med graven som granne. Om bronsålderns 

kulthus. Aun 30. Institutionen för arkeologi och antik 

historia. Uppsala universitet. 

Victor, H. 2007. Skärvstensbruk och skärvstenskult – ett 

uttryck för regionalitet och kosmologi. I: Notelid, M. 

(red) Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i 

Uppland. Volym 2 Arkeologi E4 Uppland studier. RAÄ, 

Stockholm: 235–254 

Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta Archaeologica 

Lundensia. Series Prima in 4 Nr 23. Lund. 

Wigren, S. 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie av 

tidiga centrumbildningar daterade med termoluminiscens. 

Theses and papers in North-European archaeology 16. 

Institutionen för arkeologi, Stockholms universitet. 

Wikborg, J. & Wikell, R. 2009. Skynda att fynda! Arkeologiska 

undersökningar vid Påljungshage. Sörmlandsbygden 

2010 (78): 111–124 

Vinberg, A. 2009a. Gravar, ritualer och boplatslämningar i 

Påljungshage. Lämningar från bronsålder och äldre järnålder. 

Södermanland, Helgona socken, Stenbro 1:8, RAÄ 351, 

RAÄ 352, RAÄ 353 och RAÄ369. Arkeologiska förundersökningar 

och undersökningar. Riksantikvarieämbetet. 

UV Mitt, rapport 2009:14. Stockholm. 


Vinberg, A. 2009b. Östra berget i Påljungshage. Gravar, 

boplatslämningar, skålgropar och agrarar lämningar. 

Södermanland, Helgona socken, Stenbro 1:8, Svansta 

1:2, RAÄ 213, RAÄ 319, RAÄ 320, RAÄ 326, RAÄ 332, 

RAÄ 348, RAÄ 349, RAÄ 350 och RAÄ 357. Arkeologisk 

förundersökning etapp 1. Riksantikvarieämbetet. UV 

Mitt, rapport 2009:10. Stockholm. 

Äijä, K. 1994. Arkeologiska undersökningar. Skärgårdsstad. 

Uppland, Österåker socken, Översätra 1:5, RAÄ 76, 77, 

266, 274, 296, 473, 473:B, 474, 481, 482:B. UV Stockholm, 

Rapport 1994:35. 

Äijä, K. 1993. Åbygravfältet. Riksantikvarieämbetet och 

Statens Historiska museer. Rapport UV 1987:11. 


Bilagor 

1. Anläggningslista 

2. Fyndlista 

3. Rutlista 

4. Osteologisk analys 

5. Osteologitabell 1 

6. Ostelogitabell 2 

7. Godsanalys av keramik 

(Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier) 

8. EDS- och kiselfossilanalyser av malstenar 

(Jan Risberg, Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi, Stockholms universitet & 

Susanna Eklund, SAU) 

9. Geologisk fältanalys 

(Jan Risberg, Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi, Stockholms universitet) 

10. Metallografisk analys och provurval för 14 C- datering av järn 

(Anna-Lena Grandin, RAÄ, UV-GAL) 

11. Analys av flintmaterialet 

(Helena Knutsson, Stoneslab) 

12. Svepelektronmikroskopanalys av brons fragment 

(Malgorzata Wojnar-Johansson, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet) 

13. Vedartsanalys 

(Ulf Strucke, RAÄ UV-Mitt) 

14. 14 C-analys 

(Göran Possnert & Maud Söderman, Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet) 


Anläggningslista 

Bilaga 1 

Anl.nr Anläggningstyp Längd (m) Bredd (m) Djup (m) Relaterad anläggning 

200 Stensättning med begravning 3,90 2,60 0,25 


239 Stensättning 2,40 2,30 0,24 

250 Stensättning 3,40 2,55 0,30 


294 Stensättning 2,75 2,40 0,30 

311 Stensättning 2,20 2,00 0,16 

323 Blockgrav 3,40 1,60 0,20 

336 Stensättning 6,50 6,50 0,70 

383 Stenkonstruktion 3,10 2,00 0,10 




546 Stensättning 3,20 3,10 0,20 








718 Stensättning 2,38 2,15 0,18 



774 Stensättning 2,55 2,45 0,12 










1021 Stensättning 3,90 3,40 0,20 

1050 Stensättning 4,00 3,25 0,15 

1109 Stensättning med begravning 1,50 1,35 0,30 








1258 Stensättning 2,30 2,10 0,20 

1275 Stensättning 2,35 2,35 0,20 

1295 Stensättning 2,90 2,60 0,18 

1391 Stensättning 1,90 1,40 0,05 

1438 Ränna 1,90 0,80 0,25 

1451 Ränna 3,50 0,65 0,00 

1466 Stolphål 0,35 0,35 0,00 

1477 Härd 1,20 0,50 0,16 

1493 Stensättning 4,27 3,29 0,05 

1523 Stensättning 4,25 4,00 0,05 

1553 Stensättning 2,10 1,90 0,05 

1698 Sotfläck 1,40 0,90 0,00 

2314 Inre konstruktionselement 1,45 0,85 0,30 815 

3216 Stensättning 2,50 2,34 0,20 

3466 Stensättning 1,50 1,50 0,42 



3515 Stensättning 3,38 2,24 0,10 

3569 Stensättning 5,50 4,90 0,15 

4489 Stensättning 2,30 2,10 0,30 

4511 Stensättning 2,90 1,60 0,40 

4531 Inre konstruktionselement 0,67 0,41 – 896 



4599 Stensättning 1,50 1,00 0,10 



5113 Inre konstruktionselement 0,70 0,70 0,20 546 








5360 Inre konstruktionselement 2,30 1,10 – 1175 





5451 Skärvstenshög 7,40 5,80 0,50 




5568 Stolphål 0,20 0,20 0,38 485 






5742 Kulturlager 9,50 3,20 0,20 


5988 Omarkerad begravning 0,20 0,20 0,10 

6043 Härd 0,80 0,80 0,16 



100825 Stenkonstruktion 3,10 2,60 0,10 


100827 Stenkonstruktion 1,85 0,60 – 1275 











Fyndlista 

Bilaga 2 

Fyndnr Sakord Material Antal * Vikt 

(g) 

Relaterad 

anläggning 

Relaterad 

ruta 

X Y Gallrat 

1 Harts Harts 1 0,5 6517435,02 1570415,68 

2 Harts Harts 4 1,1 250 








10 Harts Harts 42 4,9 1275 

11 Harts Harts 4 0,6 250 

13 Hartsring Harts 39 4,9 5521 6517459,07 1570361,11 

14 Hartsring Harts 5 0,2 736 


17 Hartsring Harts 7 2,3 1122 6517458,30 1570333,72 

18 Hartsring Harts 62 11,8 1209 6517457,76 1570335,91 


20 Harts Harts 1 0,9 3466 


22 Harts Harts 1 0,2 5505 


24 Hartsring Harts 2 0,4 100864 6517462,44 1570333,13 

25 Bränd lera Bränd lera 20 117,7 200 

30 Skärva Keramik 2 10,2 200 

31 Malstenslöpare Bergart 1 1741,2 200 





37 Avslag Flinta 1 0,7 250 


39 Fragment Keramik 7 5,3 323 




43 Slipsten Bergart 1 238,2 323 




48 Bränd lera Bränd lera 1 0,9 383 



51 Skrapa Flinta 1 22,7 634 




(g) 

Relaterad 

anläggning 

Relaterad 

ruta 

X Y Gallrat 

53 Fragment Keramik 36 9,1 736 X 



56 Ring Brons 1 3,1 614 6517457,36 1570367,07 

57 Ring Brons 1 4,2 5690 

58 Tråd CU-leg 1 0,1 4734 

59 Halsring Brons 1 0,7 5971 

60 Halsring Brons 1 3,4 100829 

61 Odefinierat Brons 1 0,3 4581 

62 Tråd CU-leg 4 0,7 5971 

63 Pincett Brons 1 1,7 5424 

65 Krumkniv Järn 2 40,0 100831 

66 Smälta Brons 1 0,7 939 

68 Järnten Järn 1 2,4 1144 

69 Föremål Järn 2 1,8 6517462,47 1570333,00 

70 Nål Brons 1 0,4 100865 6517457,22 1570333,19 

71 Odefinierat Brons 1 1,0 6517438,76 1570424,99 

72 Nål Brons 1 0,4 6517438,73 1570424,87 

73 Dräktnål Brons 1 7,6 6517438,78 1570425,39 


75 Skärva Keramik 11 20,3 757 



78 Fragment Keramik 95 38,8 1109 

79 Skärva Keramik 6 13,2 1109 



82 Hartsring Harts 13 0,9 100865 6517457,22 1570333,19 

83 Fragment Keramik 642 289,8 6517465,16 1570348,65 X 

84 Skärva Keramik 2 15,7 6517465,16 1570348,65 

85 Skärva Keramik 3 11,4 





90 Fragment Keramik 1 0,8 1175 

91 Skärva Keramik 4 6,6 1122 6517458,30 1570333,72 

92 Fragment Keramik 22 15,2 1122 6517458,30 1570333,72 


94 Fragment Keramik 13 8,3 1122 6517458,01 1570334,13 


96 Hartsring Harts 7 0,8 5521 6517459,07 1570361,11 

97 Avslag Flinta – 41,2 4511 


99 Hartsring Harts 11 1,1 4581 






(g) 

Relaterad 

anläggning 

Relaterad 

ruta 

X Y Gallrat 


104 Skärva Keramik 3 11,3 6517465,16 1570348,65 

105 Skärva Keramik 13 38,6 





110 Skärva Keramik 9 52,9 100866 


112 Kärl Keramik 4 198,8 1233 



115 Fragment Keramik 154 72,6 1233 X 

116 Fragment Keramik 90 41,9 5505 






122 Malstenslöpare Bergart 1 1072,5 6517450,01 1570365,30 


124 Bränd lera Bränd lera 4 0,6 6517433,75 1570426,23 X 


127 Fragment Keramik 2 2,6 6517448,63 1570415,99 

128 Bränd lera Bränd lera 2 0,1 6517440,52 1570391,88 X 



131 Övrigt/Avfall Flinta 36 292,2 6517438,32 1570424,88 










141 Övrigt/Avfall Flinta 1 1,1 4159 




145 Övrigt/Avfall Flinta 212 509,0 3154 6517438,68 1570423,02 

146 Övrigt/Avfall Flinta 31 25,5 3154 6517438,68 1570423,02 








(g) 

Relaterad 

anläggning 

Relaterad 

ruta 




X Y Gallrat 

155 Bränd lera Bränd lera 1 1,6 5494 X 


157 Bearbetad Bergart 1 26,4 5736 




161 Kärna Flinta 1 6,6 5763 
















177 Malstenslöpare Bergart 1 941,7 5644 

181 Malstensliggare Bergart 1 – 5642 6517502,33 1570389,62 



185 Harts Harts 1 1,9 261 

186 Kärl Keramik 218 2556,0 5521 6517459,07 1570361,11 

187 Fragment Keramik 11 6,7 5521 6517458,85 1570360,80 

188 Skärva Keramik 13 49,7 5521 6517458,85 1570360,80 

189 Skärva Keramik 5 35,6 5521 6517458,85 1570360,80 

190 Avslag Kvarts 1 0,5 3569 


192 Kärl Keramik 72 1030,0 5971 


194 Kärl Keramik 918 2176,0 100831 


196 Skål Keramik 12 80,8 6517458,68 1570361,22 


198 Skärva oornerad Keramik 16 29,2 5763 

199 Avslag Flinta 2 5,5 6094 6517447,14 1570337,99 

200 Avslag Flinta 1 27,5 6094 6517447,25 1570337,76 


202 Slipsten Bergart 1 – 6094 6517445,39 1570336,17 

203 Övrigt/Avfall Flinta 15 87,1 



(g) 

Relaterad 

anläggning 

Relaterad 

ruta 

X Y Gallrat 

204 Föremål Järn 1 65,0 6094 6517447,12 1570337,66 

205 Yxa Järn 1 915,0 1122 6517458,85 1570332,11 

206 Nål Ben 3 0,7 5690 

300 Människa Bränt ben 604 460,0 100864 

301 Oidentifierat Bränt ben – 72,2 100864 

302 Får/Get Bränt ben 2 0,9 100864 

303 Mellanstor däggdjursart Bränt ben 9 1,8 100864 

304 Människa Bränt ben 1671 1052,9 

305 Oidentifierat Bränt ben – 340,5 

306 Får/Get? Bränt ben 1 0,1 

307 Mellanstor däggdjursart Bränt ben 18 4,5 



310 Människa Bränt ben 13 4,3 1175 

311 Oidentifierat Bränt ben – 1,5 1175 


313 Oidentifierat Bränt ben – 118,7 






319 Människa Bränt ben 953 711,9 5988 







326 Mellanstor däggdjursart? Bränt ben 1 0,5 939 


328 Mellanstor däggdjursart? Bränt ben 3 0,3 100866 


330 Människa Bränt ben 11 9,4 996 





335 Oidentifierat Bränt ben – 111,5 2314 







342 Djur Bränt ben 6 1,1 200 





(g) 

Relaterad 

anläggning 

345 Djur och Människa? Bränt ben 2 2,4 218 

346 Får/Get Obränt ben 10 1,3 261 

347 Får/Get eller nötboskap Obränt ben 2 0,5 261 

348 Djur och Människa Bränt ben 10 1,2 261 

349 Oidentifierat, ben? Bränt ben – 0,2 323 

350 Får/Get och Människa Bränt ben 4 0,9 404 








358 Djur Bränt ben 1 0,1 100825 


360 Djur Bränt ben 14 1,5 








368 Djur? Bränt ben 2 0,1 1122 













381 Får/Get Bränt ben 8 3,1 








389 Människa Bränt ben 596 118,1 5443 

390 Mellanstort däggdjur 

(Får/Get?) 

Bränt ben 13 1,5 5443 

Relaterad 

ruta 

X Y Gallrat 



(g) 

Relaterad 

anläggning 


392 Djur, mellanstort djur, 

Får/Get 

Bränt ben 18 2,2 5403 











403 Får/Get Bränt ben 4 0,5 


405 Djur? Bränt ben 1 0,1 






411 Människa Bränt ben 105 58,0 




415 Djur Bränt ben 16 1,2 5521 


417 Djur Bränt ben 43 3,0 5521 

418 Mellanstor däggdjursart, 

Får/Get? 


Får/Get? 


Får/Get 


Får/Get 


Får/Get? 


Får/Get? 

Relaterad 

ruta 

Bränt ben 25 3,2 5763 

Bränt ben 5 1,2 5765 

Bränt ben 24 2,5 5909 

Bränt ben 1 1,0 5911 

Bränt ben – 0,3 6013 

Bränt ben 15 3,2 6015 

424 Mellanstor däggdjursart Bränt ben – 0,4 6035 

X Y Gallrat 

* För ben anges endast antal för poster där arten (sakord) kunnat bestämmas. 


Rutlista 

Bilaga 3 

Rutnr Storlek Antal stick Relaterat fynd 

3154 Ruta 1x1 3 146 

4138 Ruta 1x1 2 147 

4140 Ruta 1x1 3 148 

4142 Ruta 1x1 2 

4144 Ruta 1x1 1 

4155 Ruta 1x1 2 

4157 Ruta 1x1 2 149 

4159 Ruta 1x1 2 141 

4229 Ruta 1x1 2 

4231 Ruta 1x1 1 150 

4317 Ruta 1x1 1 

4428 Ruta 1x1 3 151 

4726 Ruta 1x1 1 

4728 Ruta 1x1 1 

4730 Ruta 1x1 1 

4732 Ruta 1x1 1 

4753 Ruta 1x1 1 

4755 Ruta 1x1 1 

5491 Ruta 1x1 1 154 

5494 Ruta 1x1 1 155 

5642 Ruta 1x1 2 162 

5644 Ruta 1x1 1 177 

5646 Ruta 1x1 1 

5648 Ruta 1x1 2 

5650 Ruta 1x1 2 164 

5652 Ruta 1x1 2 

5654 Ruta 1x1 1 

5656 Ruta 1x1 2 

5730 Ruta 1x1 2 156 

5732 Ruta 1x1 2 

Rutnr Storlek Antal stick Relaterat fynd 

5734 Ruta 1x1 2 160 

5736 Ruta 1x1 2 157 

5738 Ruta 1x1 1 

5763 Ruta 1x1 1 198 

5765 Ruta 1x1 1 419 

5811 Ruta 1x1 1 

5813 Ruta 1x1 1 

5909 Ruta 1x1 1 166 

5911 Ruta 1x1 1 421 

5913 Ruta 1x1 1 

5915 Ruta 1x1 1 

5917 Ruta 1x1 1 

5919 Ruta 1x1 1 

6011 Ruta 1x1 1 

6013 Ruta 1x1 1 422 

6015 Ruta 1x1 1 423 

6020 Ruta 1x1 1 168 

6022 Ruta 1x1 2 169 

6024 Ruta 1x1 2 170 

6026 Ruta 1x1 2 171 

6028 Ruta 1x1 2 183 

6030 Ruta 1x1 2 184 

6033 Ruta 1x1 1 172 

6035 Ruta 1x1 1 424 

6037 Ruta 1x1 1 

6039 Ruta 1x1 2 173 

6041 Ruta 1x1 2 174 

6063 Ruta 1x1 1 


Bilaga 4 

OSTEOLOGISK ANALYS 

Brandgravar 

Påljungshage, Stenbro 1:8, fornlämning nr 220, Helgona socken, Nyköpings kommun, 

Södermanlands län, Södermanland. 

Ylva Bäckström med bidrag av Emma Sjöling 

SAU Rapport 2009:13 O 


Inledning 

Sommaren 2007 gjorde SAU en förundersökning av en 

ensamliggande stensättning (fornlämning 220) på fastigheten 

Stenbro 1:8 i Helgona socken i Nyköpings kommun. 

Förundersökningen visade att stensättningen var en grav 

innehållande brända människoben och att den låg på ett 

sedan tidigare okänt gravfält. Det nyupptäckta gravfältet 

kom att undersökas i sin helhet under perioden augusti 

till oktober 2007. 14 C-analysen visade att hela gravfältet 

hade tillkommit under yngre bronsålder och äldre förromersk 

järnålder. 

De undersökta stensättningarna vid Påljungshage uppvisade 

ett relativt enhetligt inre gravskick. Samtliga var 

brandgravar. Flertalet gravar bestod av fint lagda runda 

stensättningar med eller utan yttre kantkedja. Därtill fanns 

några mer rektangulära storblockiga gravar, varav en hade 

resta stenar i de fyra hörnen, en rest sten mitt på vardera 

långsidan samt en rest sten centralt i gravens mitt. Sistnämnda 

grav innehöll den enda brandgropen på gravfältet, 

och har också visat sig vara den yngst daterade. 

Material 

Sammanlagt har drygt 13 kg ben analyserats från 39 anläggningar, 

varav 37 tolkats som gravar. Merparten av benen 

i gravarna är brända (tabell 1). Brända ben hittades 

även i en skärvstenshög (A5451) och i ett kulturlager 

(A5742). De enda obrända benen i materialet är tandfragment 

från huvudsakligen får/get. 

37 anläggningar tolkades i fält som gravar. 34 av dessa 

innehöll människoben, och resterande tre ett oidentifierat 

ben (A323), ett ej benslagsbedömt djurben (A1050), ett 

långt rörben från djur och ett eventuellt kraniefragment 

från människa (A218). Övriga benfragment i A218 verkar 

enbart härröra från djur (drygt 2 gram). 

16 gravar innehöll enbart människoben, 18 innehöll ben 

från både människa och djur. 

Merparten av benen i gravarna är gulvita till färgen och 

har således blivit utsatta för höga temperaturer vid bränningen. 

Ett fåtal fragment har även blå (i A485, A583, A688, 

A5451, A1175) och bruna nyanser (i A323, A404, A430, A596, 

A614). För att uppnå konsekvens i bedömningen av förbrännings- 

och fragmenteringsgrad har Wahls gruppindelning 

använts (1982) (figur 1 och 2). Flertalet ben kan enligt 

denna placeras i förbränningsgrad 3–4, medelhög–hög 

förbränning (figur 1), och i fragmenteringsgrad 1 och 2 (figur 

2), d v s fragmenten är mindre än 15 mm respektive 

mindre än 25 mm. De största benfragmenten (maxfragmenten) 

är mellan 30–134 mm stora och hittas i de gravar 

som innehåller benfragment med en genomsnittlig storlek 

mellan 16–25 mm (fragmenteringsgrad 2). 

Endast två av gravarna (A200 och A792) innehöll sotiga 

brända ben. Benen i brandgropen A5306, invid och under 

den centrala resta stenen i grav A200, var sotiga, däremot 

inte de spridda ben som hittades i anläggningen. Benen 

från krukan i A792 (fyndenhet 5985) innehöll sotiga ben, 

däremot var benen utanför fria från sot. 

Figur 1. Indelning i färg och förbränningsgrad 

(Malinowski u. Porawski från 1969 i Wahl 1982). 

1. Ofullständig förbränning (endast delar av 

skelettet är förbränt). 

2. Dålig förbränning (benen är endast litet spruckna 

och förvridna). 

3. Medelhög förbränning (benen är i större 

omfattning spruckna och förvridna; gulgrå färg, 

tidvis svart eller mörkblå). 

4. Hög förbränning (benen är mycket spruckna och 

förvridna; nästa kritvita till färgen). 

5. Mycket hög förbränning (benen är mycket 

bräckliga, spruckna och deformerade; den 

organiska substansen är fullständigt förbränd, 

kritvit färg) (Wahl 1982:28f). 

Figur 2. Fragmenteringsschema 

(modifikation efter Chochol 1961, Wahl 1982). 

1. Mycket små fragment. Fragment mindre än 

15 mm genomsnittlig lineär storlek. 

2. Små fragment. Fragment mellan 16–25 mm i 

genomsnittlig lineär storlek. 

3. Medelstora fragment. Fragment mellan 

26–35 mm i genomsnittlig lineär storlek. 

4. Stora fragment. Fragment mellan 36–45 mm i 

genomsnittlig lineär storlek. 

5. Mycket stora fragment. Fragment större än 

45 mm i genomsnittlig lineär storlek. 

Tabell 1. Brända och obrända ben. Totalvikt, obestämd vikt, bestämd vikt och antal bestämda fragment. 

Status Totalvikt (g) Obestämd vikt (g) Bestämd vikt (g) Antal bestämda fragment 

brända och sotiga ben 1 051,48 225,53 825,95 1 974 

brända ben 12 015,76 4 635,24 7 380,82 18 562 

obrända ben 1,87 1,87 12 

13 069,11 4 860,77 8 208,64 20 548 


Metod 

Benmaterialet har tvättats och grovsorterats i olika bengrupper. 

Förutom en bedömning av de brända benfragmentens 

färg, storlek och sotighet, har de ben som varit 

möjliga att bestämma till art och benslag, räknats, vägts 

och separerats från obestämt benmaterial. Även bestämningar 

av bendel och sida har gjorts. Det obestämda materialet 

i gravarna har enbart vägts. I analysen ingår även 

en bedömning av kön, ålder, och minsta individantal 

(MIND). Dessutom har sjukliga, genetiska eller andra förändringar 

på benen noterats. Samtliga data har registrerats 

i en databas. 

Könsbestämningen grundas främst på en morfologisk 

bedömning (form och storlek) av specifika skelettdelar, 

främst bäckenet och kraniet. Fragmenteringen av brandgravsmaterial 

gör dock att höftbenen sällan går att använda 

vid bedömningen, och så är även fallet i detta material. 

På kraniet förekommer generellt sett en skillnad mellan 

män och kvinnor, både beträffande kraniets form och att 

dess muskelfästen är mer eller mindre uttalade. De delarna 

av kraniet man främst undersöker är ögonhålorna, 

örat, nacken, underkäken samt storleken på tänderna 

(Wahl 1982 s 12ff, Acsadi och Nemeskeri 1970 s 90, Krogman 

1986). Att bedöma kön så exakt som möjligt är i hög 

grad beroende av skelettets helhet och ålder. Ett fullständigt 

obränt skelett från en vuxen individ bör ge en 100 % 

könsbedömning (Acsadi och Nemeskeri 1970 s 74, Krogman 

1986 s 149). När det gäller brända skelettmaterial saknas 

helheten och därigenom är en bedömning av kön 

mycket svår. 

Det är alltid den dödes biologiska ålder och inte den 

kronologiska åldern som bedöms vid en osteologisk analys. 

Vägledande vid bedömningen är framförallt tanduppsättningen 

och hur långt sammanväxningen av ledändar 

med benskaft har kommit. Efter 25 års ålder är de flesta av 

skelettets delar fullt utvecklade. En indelning av vuxna i 

snävare åldersintervall är därmed av förklarliga skäl svår. 

Olika metoder för att bedöma ålder på vuxna har utarbetats 

och utvärderats av ett flertal forskare. De flesta metoder 

omfattar morfologiska förändringar av leder, däribland 

kraniets sutursammanväxning, morfologiska 

förändringar av symfysfogen på blygdbenet, revbenens 

artikulation mot bröstbenet, samt höftbenets led mot 

korsbenet. Samtliga av dessa metoder har i hög grad blivit 

ifrågasatta (Cox & Mays 2000 s 64 ff). Dessutom kan nötningsgraden 

på tänderna användas som ett komplement 

till individens ålder (Wahl 1982 s 16f). Nötningen på tänder 

är i hög grad påverkad av bland annat dieten och bör 

därför inte vara det enda ålderskriterium man använder 

sig av(Brothwell 1981 s 71 f). Dessutom påträffas hela tandkronor 

sällan i brända material. 

Bedömningen av kön och ålder följer generellt de riktlinjer 

som anges i ”Standards for data collection from human 

skeletal remains” (Buikstra & Ubelaker 1994). Men flertalet 

Tabell 2. Åldersgrupper (gruppindelningar enligt Arcini 

1999:52 och Buikstra & Ubelaker 1994:36). 

Åldersgrupp 

Fetus 

Infant 

Infans I 

Infans II 

Juvenilis 

Yngre adult 

Medelålders adult 

Ålder 

0–9 månader i uterus 

0–1 år 

1–6 år 

7–14 år 

15–19 år 

20–34 år 

35–49 år 

Äldre adult 50 år + 

Adult 20 år + 

av de kriterier som anges i detta verk, går inte att undersöka 

i ett bränt material p g a dess fragmentering. Därför 

har kriterier för bedömningen av ålder kompletterats med 

bl a riktlinjer som anges av Gejvall (1948), ex tjocklek på 

den kompakta benvävnaden på skalltaksfragment (tabulae), 

tjockleken på det mellanliggande spongiösa skiktet 

på skalltaksfragment (diploë) och andelen uppspjälkade 

skalltaksfragment. Dessutom har förekomst av sjukliga 

förändringar, förekomst av lösa epifyser/metafysytor, andelen 

skallfragment med suturer, förekomst av sutursammanväxningar, 

utseendet på skalltaksfragmentens yta (tabulae) 

och tandrotens utveckling noterats. 

Vid bedömningen av de gravlagda individernas ålder 

har en indelning i åtta åldersgrupper efter Arcini (1999) 

och Buikstra & Ubelaker (1994) använts. Vuxna individer 

som inte har kunnat placeras i någon specifik åldersgrupp 

har samlats under gruppen adult (> 20 år). 

Resultat 

Ålders- och könsfördelning 

Gravarna innehöll 16 vuxna (fynd av en vuxen individ utanför 

grav A1109 är inräknad bland dessa), 5 ungdom/ 

vuxna, 1 ungdom och 10 barn (tabell 3, figur 3). Nästan 1/3 

av de gravlagda individerna är barn (se figur 4). 

Skelettresterna av människa i tre av gravarna kunde 

varken bestämmas till ålder eller kön. 14 av de vuxna individerna 

har könsbedömts, men inga säkra bedömningar 

har kunnat göras. Sex av individerna har bedömts till ev 

kvinna och åtta till ev män. 

Se även bilaga 1, del I och II, för benslagsbestämningar, 

bedömningsgrunder för ålder och kön m m och figur 8 

och 9 längst bak i rapporten för förklaring av latinska beteckningar 

och förkortningar på ben och tänder. 


Tabell 3. Ålder- och könsfördelning. 

A nr 

Barn, Ungdom, 

Vuxen 

Ålder 

Kön 

200 Vuxen Yngre adult Kvinna? 

261 

404 

430 Ungdom Juvenilis 


567 Barn Infant/infans I 


596 Vuxen Adult Man? 

614 Ungdom/Vuxen Juvenilis/yngre adult 

634 Vuxen Yngre adult/ 

Medelålders adult 

662 Ungdom/Vuxen Juvenilis/yngre adult 

Man? 

Minsta individantal 

Inga dubbelbegravningar har kunnat konstateras vid benanalysen. 

Däremot visar de olika 14 C-dateringarna av ben 

från bengömma 1 och 2 i den grav som undersöktes vid 

förundersökningen (A6094) att två individer har begravts 

här. Benen i gravgömma 2, centralt placerade i graven, har 

daterats till 1220–820 f Kr, medan benen i gravgömma 1 

tillkommit senare under 6–400 f Kr (tabell 4). Däremot 

kan man tänka sig att en och samma individ finns begravd 

i flera ”gravar”, något som vi tyvärr inte har kunnat undersöka 

vidare i denna analys. Materialet hade lämpat sig 

mycket väl för denna typ av studie. Att undersöka passningar 

mellan individer i olika gravar är tyvärr inget som 

görs rutinmässigt vid benanalyser, men som borde ingå 

mer kontinuerligt för att undersöka ”synen på kroppen”, 

och hur denna ev förändras över tid. 


736 Barn Infans II 

757 Barn Infans I 


815 Vuxen Yngre adult Man? 

839 Vuxen Äldre adult Man? 




916 Vuxen Adult Kvinna? 



1109 Barn Infant/infans I 

utanför grav 

1109 

Vuxen Adult 

1122 Ungdom/Vuxen Juvenilis/yngre adult 

1144 Ungdom/Vuxen Juvenilis/yngre adult 

1175 Vuxen Medelålders adult 


1233 Vuxen Adult 


5505 Barn Infant 

5988 Vuxen Medelålders adult Man? 

6094 

bengömma 

1 

6094 

bengömma 

2 

100825 

Ungdom/Vuxen 

Juvenilis/adultus 

Ungdom/Vuxen Juvenilis/adultus Man? 


Figur 3. Spridningskarta över 

gravarna och de gravlagdas kön 

och ålder. 

Figur 4. Åldersfördelning på<br

2010:11 - SAU

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles