Läs rapporten (245 kB) - Skolverket

SKOLVERKET RAPPORT 1 (48) 

Utbildningsjuridiska avdelningen 2002-11-29 Dnr 2002:2046 

”Det kommunala 

uppföljningsansvaret” 

- finns det? 

Redovisning av ett regeringsuppdrag i regleringsbrevet för 

2002 om ungdomar i åldern 16-20 år som inte går i 

gymnasieskolan

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

2 

Dnr 2002:2046 

Innehåll 

FÖRORD....................................................................................... 4 

SAMMANFATTNING .................................................................... 5 

UPPDRAGET................................................................................ 7 

UPPDRAGET................................................................................ 7 

UPPDRAGETS INNEHÅLL OCH AVGRÄNSNING...................... 8 

Ungdomars sysselsättning..................................................................... 8 

Kommunernas erbjudanden om gymnasieutbildning............................ 8 

Andra aspekter av intresse..................................................................... 9 

METODER .................................................................................. 10 

Enkät.................................................................................................... 10 

Kommunbesök .................................................................................... 11 

DISPOSITION ............................................................................. 13 

1 REGLERING AV DET KOMMUNALA UPPDRAGET ......... 14 

1.1 Bestämmelser i skollagstiftningen............................................ 14 

Bestämmelser före den 1 juli 1992...................................................... 14 

Nuvarande bestämmelser .................................................................... 15 

Förarbeten till nu gällande lagstiftning ............................................... 15 

1.2 Bestämmelser om kommunala ungdomsprogram (KUP) ..... 18 

1.3 Sammanfattande kommentar .................................................. 22 

2 DET KOMMUNALA UPPDRAGET I PRAKTIKEN.............. 24 

2.1 Kommunernas tolkning av bestämmelserna .......................... 24 

2.2 Ansvarsfördelning och organisation........................................ 25 

2.3 Sammanfattande kommentar .................................................. 27 

3 KOMMUNERNAS ERBJUDANDEN OM UTBILDNING...... 29 

3.1 Övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan.......... 29 

3.2 Erbjudanden i samband med studieuppehåll och 

studieavbrott.......................................................................................... 30

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

3 

Dnr 2002:2046 

3.3 Kommunernas system för uppföljning och dokumentation.. 32 

3.4 Sammanfattande kommentarer............................................... 36 

4 UNGDOMARS SYSSELSÄTTNING.................................... 38 

4.1 Sysselsättning direkt efter grundskolan.................................. 38 

4.2 Sysselsättning vid studieuppehåll eller efter avbrott från 

gymnasieskolan...................................................................................... 40 

4.3 Statistikproblem ........................................................................ 42 

4.4 Sammanfattande kommentarer............................................... 43 

5 AVSLUTANDE DISKUSSION ............................................. 46 

Det statliga ansvaret ............................................................................ 46 

Det kommunala ansvaret..................................................................... 47 

Behovet av samverkan ........................................................................ 48 

Bilaga 

Enkät

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

4 

Dnr 2002:2046 

Förord 

Föreliggande rapport utgör redovisning av ett regeringsuppdrag som 

lämnats till Skolverket i regleringsbrevet för 2002. Uppdraget avser 

ungdomar i åldern 16-20 år som inte går i gymnasieskolan. Arbetet har 

huvudsakligen bedrivits inom avdelningen för utbildningsjuridik. 

Inom ramen för uppdraget har Skolverket dels genomfört en 

enkätundersökning i samtliga kommuner, dels gjort kommunbesök i åtta 

kommuner. I arbetet med enkätundersökningen har projektledaren Sonja 

Tiderman och administratören Marianne Dahl medverkat. I 

kommunbesöken har förutom undertecknad undervisningsråden Birgitta 

Gladh-Carlsson och Jan-Erik Östmar samt studie- och yrkesvägledarna 

Annika Helin och Kajsa Sparreman deltagit. Vid framtagningen av de 

statistiska uppgifterna har undervisningsrådet Sven Sundin medverkat. 

Avdelningschefen Per Bergdahl har haft det övergripande ansvaret för 

uppdragets genomförande. 

Skolverket vill också tacka alla de personer som i kommunerna lagt ner 

ett stort arbete med att besvara den utsända enkäten. Ett särskilt tack går 

till alla de som i samband med våra kommunbesök, trots att de skedde i 

samband med valrörelsens slutskede, på ett positivt sätt ställde upp på 

intervjuer och diskussioner. 

Skolverket i november 2002 

Claes-Göran Aggebo 

Projektledare

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

5 

Dnr 2002:2046 

Sammanfattning 

Skolverket har i regleringsbrev för 2002 erhållit ett uppdrag från 

regeringen som avser ungdomar i åldern 16-20 år som inte går i 

gymnasieskolan. Uppdraget är formulerat på följande sätt: 

”Enligt 5 kap. 5 och 13 §§ skollagen (1985:1100) skall varje kommun 

erbjuda sina ungdomar, som avslutar årskurs nio i grundskolan eller 

motsvarande, utbildning i gymnasieskolan. Skolverket skall undersöka 

vad de ungdomar gör som tackar nej till sådant erbjudande eller som 

avbryter studierna och inte längre går i gymnasieskolan. 

Undersökningen bör också spegla övriga aspekter av intresse i 

sammanhanget och visa vilka åtgärder kommunerna vidtagit för att 

ungdomarna skall gå i gymnasieskolan.” 

Skolverket har för att besvara uppdraget tagit fram uppgifter ur det 

nationella uppföljningssystemet. Vidare har en enkät ställts till samtliga 

kommuner och besök genomförts i åtta kommuner. 

I vilken utsträckning och i vilka former kommunerna erbjuder 

gymnasieutbildning till de ungdomar som står utanför gymnasieskolan 

beror till stor del på hur kommunerna uppfattar sitt ansvar för dessa 

ungdomar, dvs. hur de tolkat gällande lagstiftning. Skolverkets 

undersökning visar att det finns ett antal kommuner som inte har 

analyserat gällande lagstiftning. De kommuner som har gjort en tolkning 

av bestämmelserna har kommit till olika slutsatser. En del kommuner har 

gjort en tolkning av bestämmelserna som innebär att de i princip har 

samma ansvar som i tidigare lagstiftning. Andra kommuner har tolkat 

dem så att de innebär en begränsning av de tidigare gällande kraven på 

kommunerna. 

Skolverket har gått tillbaka till de förarbeten som låg till grund för de 

författningsändringar som genomfördes i början av 1990-talet. De 

tidigare bestämmelserna om ett kommunalt uppföljningsansvar ersattes 

då av regleringen av den ”nya gymnasieskolan”. De bestämmelser som 

idag reglerar kommunens ansvar för de ungdomar som inte söker till eller 

som av andra skäl hamnar utanför gymnasieskolan är otydliga. Även om 

Skolverket utgått från att lagstiftaren inte avsett att minska kommunernas 

ansvar i samband med gymnasiereformen i början på 1990-talet framgår 

detta inte entydigt av de olika förarbetena till nuvarande lagstiftning. 

Därför är det inte förvånande att kommunerna gjort olika uttolkningar av 

bestämmelserna och därmed vilket ansvar de har. 

Enligt Skolverkets uppfattning är detta en olycklig situation. Ungdomar 

behandlas olika beroende på vilken uttolkning av bestämmelserna som 

deras hemkommun gjort. Detta kan framför allt drabba ungdomar som på 

olika sätt har behov av stöd för att påbörja och genomföra en 

gymnasieutbildning. 

Det måste tydligt framgå vilka skyldigheter kommunerna har för de 

ungdomar som är folkbokförda i kommunen. Hur detta ansvar ska 

utformas kommer till stor del att påverkas av vad som blir följden av de

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

6 

Dnr 2002:2046 

förslag som inom kort läggs av gymnasiekommittén, skollagskommittén 

och den särskilda PRIV-gruppen. Skolverket avstår därför från att i detta 

sammanhang ge förslag till hur bestämmelserna bör utformas. Det är 

dock angeläget att bestämmelserna i dessa delar kan förtydligas inom en 

snar framtid och att det samtidigt sker en översyn av bestämmelserna för 

de kommunala ungdomsprogrammen. 

Undersökningen visar också på att det finns stora brister i 

ansvarsfördelningen inom kommunerna. Även om detta till del kan 

förklaras av oklarheterna i bestämmelserna är det alltför många 

kommuner som inte klargjort vem som har ansvar för vad inom här 

aktuellt område. 

Det finns i många kommuner fungerande rutiner för övergången mellan 

kommunens egna grundskolor och gymnasieskolan. Många 

gymnasieskolor vidtar också en rad åtgärder för att undvika att ungdomar 

avbryter sina studier. I många fall är dock arbetet helt beroende av 

ambitiösa och engagerade personers arbete och egna initiativ eftersom 

det ofta saknas en genomtänkt policy och gemensamt utarbetade 

riktlinjer. 

Trots de goda exempel som framkommit i studien finns det 

ungdomsgrupper som i många kommuner riskerar att hamna ”mellan 

stolarna”, bl.a. beroende på att det saknas en samlad bild i kommunen av 

deras ungdomar och vilken sysselsättning de har men också pga. brister i 

samverkan mellan olika delar av kommunen. Det handlar främst om 

ungdomar med ”trasslig bakgrund” men också om ungdomar som 

studerar på fristående grundskolor eller som avbryter studier vid 

gymnasieskolor som drivs av andra huvudmän än hemkommunen. 

Kommunerna har således haft svårt att redovisa en samlad bild av vilken 

sysselsättning ungdomar i åldern 16-20 år, som inte går i 

gymnasieskolan, har. Av de uppgifter som kommunerna lämnat framgår 

beträffande de ungdomar som inte direkt gått in i gymnasieskolan efter 

slutförd grundskola att sex av tio antingen studerar på annan utbildning 

eller har ett arbete. Jämfört med en av SCB gjord studie är det i 

Skolverkets undersökning en relativt hög andel (15 %) av ungdomarna 

som återfinns i någon form av sociala åtgärder. Skolverkets undersökning 

visar också på en betydligt högre andel som är arbetslösa. 

När det gäller de ungdomar som avbrutit eller gjort uppehåll från en 

påbörjad gymnasieutbildning visar Skolverkets undersökning på att en 

mycket stor andel av ungdomarna återfinns i annan utbildning eller 

förvärvsarbete. Andelen varierar från drygt 60 procent till 70 procent 

beroende på vilken årskurs i gymnasieskolan som ungdomarna senast 

gick i. För den grupp som genomgått den tredje årskursen men inte fått 

ett slutbetyg var andelen ännu högre.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

7 

Dnr 2002:2046 

Uppdraget 

Skolverket erhöll i regleringsbrevet för 2001 ett uppdrag som avsåg 

ungdomar i åldern 16-20 år som inte går i gymnasieskolan. Uppdraget 

skulle avrapporteras till regeringen senast den 31 december 2001. Av 

olika skäl fullgjordes inte uppdraget under den aktuella tidsperioden utan 

tiden för avrapportering förlängdes. 

Uppdraget formulerades på nytt i regleringsbrevet för budgetåret 2002 

avsnitt 1.3.3 Inte slutredovisade uppdrag ur tidigare regleringsbrev, p. 6. 

”Enligt 5 kap. 5 och 13 §§ skollagen (1985:1100) skall varje kommun 

erbjuda sina ungdomar, som avslutar årskurs nio i grundskolan eller 

motsvarande, utbildning i gymnasieskolan. Skolverket skall undersöka 

vad de ungdomar gör som tackar nej till sådant erbjudande eller som 

avbryter studierna och inte längre går i gymnasieskolan. 

Undersökningen bör också spegla övriga aspekter av intresse i 

sammanhanget och visa vilka åtgärder kommunerna vidtagit för att 

ungdomarna skall gå i gymnasieskolan. Uppdraget skall redovisas senast 

den 31 oktober 2002.” 

Skolverket har därefter erhållit förlängd tid till den 3 december 2002.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

8 

Dnr 2002:2046 

Uppdragets innehåll och avgränsning 

Uppdraget kan delas upp i tre huvuddelar: 

1. Skolverket ska redovisa vilken sysselsättning som ungdomar i 

gymnasieåldern som inte går i gymnasieskolan har. 

2. Undersökningen ska visa vilka åtgärder som kommunerna vidtagit för 

att ungdomarna under punkt 1 skall gå i gymnasieskolan. 

3. Skolverket ska också spegla andra aspekter av intresse i detta 

sammanhang. 

Ungdomars sysselsättning 

Den första delen av uppdraget avser två kategorier ungdomar dels de som 

inte påbörjar en gymnasieutbildning direkt efter grundskolan, dels de 

som påbörjat en utbildning i gymnasieskolan men sedan avbryter eller 

gör uppehåll i sina studier. Den konkreta frågan som skall besvaras är 

vad dessa ungdomar gör istället för att gå i gymnasieskolan. 

Rapporten innehåller en kortfattad redovisning av omfattningen av de 

aktuella ungdomsgrupperna. Detta är uppgifter som finns i det nationella 

uppföljningssystemet. Däremot studeras inte elevströmmarna till och från 

gymnasieskolan. Sådana studier har redan genomförts och redovisats 

bl.a. inom ramen för tidigare regeringsuppdrag. 

När det gäller ungdomars sysselsättning har Skolverket inte tidigare haft 

anledning att göra någon sådan studie. I Skolverkets rapport nr 85 

Studieavbrott och mindre studiekurs i gymnasieskolan ges dock en 

redovisning för vad de 30 ungdomar som ingått i intervjustudien gjort 

efter studieavbrott från gymnasieskolan. Studien gjordes 1995. 

Däremot gör Statistiska centralbyrån (SCB) kontinuerligt 

urvalsundersökningar via enkäter bland ungdomar som lämnar 

grundskolan. Den senaste undersökningen är gjord bland dem som 

lämnade grundskolan läsåret 1996/97. Vidare har SCB våren 1999 gjort 

en studie bland ungdomar födda år 1978. Dessa studier redovisas 

närmare under avsnitt 4. 

Kommunernas erbjudanden om gymnasieutbildning 

Den andra delen av uppdraget handlar om vilka åtgärder kommunerna 

vidtagit för att de ovan beskrivna ungdomarna skall gå i gymnasieskolan. 

Rapporteringen skall enligt regeringsuppdraget avse de ungdomar i 

åldern 16-20 år som lämnat grundskolan men inte finns inom 

gymnasieskolan. Uppdraget handlar således inte explicit om 

kommunernas åtgärder i samband med övergången mellan grundskolan 

och gymnasieskolan eller för de ungdomar som finns på det individuella 

programmet (IV). Det kan dock finnas anledning att även kort beröra 

kommunernas erbjudanden i dessa avseenden även om Skolverket

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

9 

Dnr 2002:2046 

beskrivit och redovisat detta i andra sammanhang, t.ex. inom ramen för 

andra regeringsuppdrag. 

Andra aspekter av intresse 

Hur kommunerna väljer att ge erbjudande om gymnasieutbildning till de 

ungdomar som står utanför gymnasieskolan beror sannolikt till stor del 

på hur kommunerna idag uppfattar sitt ansvar för dessa ungdomar, dvs. 

hur detta förhåller sig till det tidigare i författningarna formulerade 

”kommunala uppföljningsansvaret”. 

I Skolverkets rapport 190 Nationella kvalitetsgranskningar 2000 

konstateras att det finns tydliga kopplingar mellan kommunens ansvar för 

”helheten” och övergångar och skolbyten. Det handlar till del om en 

fungerande ansvarsfördelning och utvecklade rutiner. 

Har kommunerna en tydlig ansvarsfördelning för de uppgifter som 

uppdraget gäller? Finns det tydliga rutiner för de olika situationer där ett 

erbjudande av gymnasieutbildning är aktuellt? 

För att kunna ge erbjudande om utbildning krävs att kommunerna på 

något sätt har kunskap om vilka dessa ungdomar är. Finns sådan kunskap 

i kommunerna och hur skaffar man sig denna, dvs. finns det någon form 

av dokumentation över ungdomarna i kommunen?

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

10 

Dnr 2002:2046 

Metoder 

Enkät 

Skolverket har valt att i en webbaserad enkät till samtliga kommuner 

ställa frågor som behandlar hela regeringsuppdraget. På detta sätt erhålls 

samtidigt en bild av vilken samlad kunskap som kommunerna har 

beträffande ”sina” ungdomar. 

Enkäten behandlar såväl hur kommunerna uppfattar sitt ansvar och hur 

de valt att organisera verksamheten som vilken kunskap kommunerna har 

om hur många ungdomar i de aktuella åldersgrupperna som står utanför 

gymnasieskolan, varför de gör det och vad de har för sysselsättning. 

Kommunen har härvid genomgående fått svara på uppgifter som rör 

ungdomar folkbokförda i deras kommun. 

För att säkerställa en hög svarsfrekvens och att enkäten ställdes till ”rätt” 

instans i kommunen skickade Skolverket i mitten av maj 2002 ett brev 

till samtliga kommunstyrelser med en information om den kommande 

enkäten och en begäran att få en kontaktperson i kommunen. Efter 

påminnelser per brev och telefon inkom namn på en kontaktperson från 

ca 96 procent av kommunerna. 

Enkäten skickades sedan till de av kommunerna utsedda 

kontaktpersonerna, samt till kommunerna centralt där det inte utsetts 

någon kontaktperson, tillsammans med uppgifter ur det nationella 

uppföjningssystemet avseende de aktuella ungdomsgrupperna. Vid den 

tidpunkt då enkäten skulle besvaras hade ca 35 procent av kommunerna 

lämnat ett svar. Efter påminnelser har svar inkommit från 267 kommuner 

eller 92,4 procent. 

Det kan konstateras att kommuner som bildat kommunalförbund för att 

driva gymnasieutbildning är kraftigt överrepresenterade bland de 

kommuner som inte besvarat enkäten. Bland dessa kommuner är det 31 

procent som inte besvarat enkäten. Det bör också noteras att samtliga 

kommuner med en befolkning som överstiger 50 000 invånare har 

besvarat enkäten. 

I samband med begäran om kontaktperson och vid påminnelserna om 

besvarande av enkäten har Skolverket haft kontakt med ett stort antal 

kommuner. Det har i dessa kontakter framförts i huvudsak tre skäl till att 

kommunerna haft svårt att i tid besvara både förfrågan om kontaktperson 

och sedan själva enkäten. 

Ett skäl som angivits har varit den oklara ansvarsfördelningen inom 

kommunen. Skolverkets brev har skickats mellan olika delar av 

kommunen utan att någon känt ett ansvar för de frågor som enkäten 

behandlar. Detta har även förekommit efter det att enkäten skickats ut, 

dvs. det har visat sig att den av kommunen utsedda kontaktpersonen inte 

har ansett sig kunna besvara enkäten och därför skickat den vidare.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

11 

Dnr 2002:2046 

Ett annat skäl som redovisats har varit att kommunen helt enkelt inte haft 

kunskap om de förhållanden som enkäten avser. I en del fall har man från 

kommunen angett att uppgifterna sannolikt finns men inte samlade och 

att det därför skulle krävas ett omfattande utredningsarbete för att få fram 

uppgifterna. En del kommuner har trots detta beslutat att avsätta tid och 

resurser för att ta fram uppgifterna eftersom de bedömt det som värdefullt 

även för kommunen att få en samlad bild. Några kommuner har också 

informerat om att de fr.o.m. innevarande läsår förändrat sin 

dokumentation så att det kommer att vara möjligt att framdeles ta fram de 

efterfrågade uppgifterna. 

Det tredje skälet är att enkäten skickats ut vid en olämplig tid. I många 

fall är det studie- och yrkesvägledare (SYV) som tagit fram uppgifterna 

och de har med tanke på läsårsavslutning, semester och läsårsstart haft 

svårigheter att avsätta tillräckligt med tid. Bl.a. av detta skäl sköt 

Skolverket upp svarstidpunkten för enkäten. 

Skolverket har senare kontaktat hälften av de kommuner som inte 

inkommit med enkätsvar för att klargöra skälen till detta. Skolverket har 

valt att enbart kontakta kommuner som inte överlämnat åt 

kommunalförbund att driva gymnasieskolan. För kommuner med 

kommunalförbund fanns redan tydliga indikationer på att orsaken var 

brister i ansvarsfördelningen. 

De orsaker som de kontaktade kommunerna angav var främst att man 

inte vetat vem som skulle besvara enkäten. Den hade skickats runt i 

kommunen och ingen hade kontrollerat att den till sist besvarats. I några 

fall hade det helt enkelt berott på att den enskilda handläggaren ”glömt 

bort” eller efter eget beslut valt att prioritera bort uppgiften. 

I enkäten ombads kommunerna att skicka in eventuell fastställd policy 

för de frågor som behandlades i enkäten, eventuella fastställda rutiner för 

arbetet med de aktuella ungdomsgrupperna, eventuella uppföljningar/ 

utvärderingar av kommunens arbete samt annan dokumentation som 

kommunen bedömde vara av värde för Skolverkets arbete med regeringsuppdraget. 

Material har skickats in från ca 10 procent av kommunerna. 

Kommunbesök 

Förutom den rikstäckande enkäten har Skolverket genomfört besök i åtta 

kommuner för att få en fördjupad bild av hur kommunerna arbetar med 

de aktuella ungdomsgrupperna. Vid besöken har ansvariga politiker och 

tjänstemän på förvaltningsnivå intervjuats liksom rektorer och SYV i 

grundskolan och gymnasieskolan, ansvariga för gymnasieintagningen 

samt ett antal ungdomar som står eller stått utanför gymnasieskolan. 

Härutöver har samtal också förts med kommunens handläggare för 

kommunala ungdomsprogram (KUP). 

Kommunerna har valts för att de representerar olika kommuntyper (större 

städer, glesbygd etc.) och befolkningsstorlek samt ger en god geografisk 

spridning. De är också valda med hänsyn tagen till andelen ungdomar 

som enligt det nationella uppföljningssystemet står utanför

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

12 

Dnr 2002:2046 

gymnasieskolan. Inom respektive grupp har kommunerna dock valts 

slumpvis. Kommunerna kan beskrivas på följande sätt. 

Kommun 

nr 

Kommuntyp Befolkning Andel ungdomar 

16-20 år utanför 

gymnasieskolan 

1 Glesbygd < 5 000 Låg 

2 Landsbygd 5 000 – 10 000 Hög 

3 Större övrig kommun 10 000 – 20 000 Medel 

4 Medelstor stad 20 000 – 30 000 Medel 

5 Industrikommun 30 000 – 40 000 Låg 

6 Större stad 40 000 – 60 000 Medel 

7 Förortskommun 60 000 – 100 000 Hög 

8 Större stad > 100 000 Medel 

Låg = Bland de 25 kommuner med lägst andel ungdomar 16 – 20 år som står utanför gymnasieskolan 

Hög = Bland de 25 kommuner med högst andel ungdomar 16 – 20 år som står utanför gymnasieskolan 

Medel = Bland övriga kommuner

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

13 

Dnr 2002:2046 

Disposition 

Rapporten är uppdelad i fem kapitel. I kapitel 1 redovisas de 

bestämmelser som ger den rättsliga ramen för kommunernas ansvar 

avseende ungdomar i åldern 16-20 år. Redovisningen avser såväl 

skollagstiftningen som annan relevant lagstiftning. I kapitel 2 ges en 

beskrivning av hur kommunerna tolkat sitt uppdrag samt vilken 

ansvarsfördelning och organisation som valts för detta. Kapitel 3 

behandlar kommunernas åtgärder för att erbjuda ungdomarna 

gymnasieutbildning. I kapitel 4 redovisas antalet ungdomar som står 

utanför gymnasieskolan och vilken sysselsättning dessa har. I det sista 

kapitlet förs en sammanfattande diskussion om resultaten.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

14 

Dnr 2002:2046 

1 Reglering av det kommunala uppdraget 

1.1 Bestämmelser i skollagstiftningen 

De nuvarande bestämmelserna kom i huvudsak till i början på 1990-talet. 

Den 1 juli 1992 ändrades skollagen så att de tidigare bestämmelserna om 

ett kommunalt uppföljningsansvar ersattes av en reglering som är likartad 

den som fortfarande gäller. 

Nedan redogörs för den reglering som tidigare gällde för det s.k. 

kommunala uppföljningsansvaret, de bestämmelser i skollagen som idag 

reglerar kommunernas ansvar i detta avseende samt de förarbeten som 

ligger till grund för denna lagstiftning. Avslutningsvis ges en kortfattad 

redogörelse för de bestämmelser som gäller för de kommunala 

ungdomsprogrammen. 

Bestämmelser före den 1 juli 1992 

I 3 kap. 18 § skollagen fanns före den 1 juli 1992 bestämmelser om 

kommunens uppföljningsansvar. 

Hemkommunen har skyldigheter enligt andra stycket 

(uppföljningsansvar) i fråga om ungdomar som har lämnat 

grundskolan eller motsvarande utbildning men som ännu inte har 

fyllt 18 år. Ansvaret omfattar dock inte ungdomar som avses i 19 §. 

Genom skolstyrelsen skall hemkommunen hålla sig underrättad om 

hur ungdomarna är sysselsatta. Har de inte stadigvarande 

sysselsättning genom studier i gymnasieskolan eller fast 

anställning eller på annat sätt, skall hemkommunen själv eller 

genom andra erbjuda dem personlig studie- och yrkesvägledning 

samt kurser, praktik eller annan liknande verksamhet. 

I förordningen (1983:583) om statsbidrag till uppföljningsinsatser för 

ungdomar under 18 år fanns vissa kompletterande bestämmelser om 

kommunernas arbete med uppföljningsansvaret. Där fanns bl.a. 

bestämmelser om individuella planer som skulle upprättas i syfte att 

hjälpa ungdomarna att så snart som möjligt övergå till reguljär utbildning 

eller stadigvarande arbete. Den individuella planen skulle omfatta hela 

den tid mellan grundskolan och 18-årsdagen under vilken insatserna 

gjordes. En omprövning av insatserna skulle göras minst var tionde 

vecka. 

Ett uppföljningsprogram innehållande bl.a. studie- och yrkesvägledning 

skulle ingå i alla planer. Dessutom borde enligt förordningen anställning 

på ungdomsplats eller annan arbetslivspraktik växla med utbildning inom 

gymnasieskolan eller kommunal vuxenutbildning.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

15 

Dnr 2002:2046 

Nuvarande bestämmelser 

De bestämmelser som idag reglerar kommunernas ansvar i de avseenden 

som regeringsuppdraget behandlar är i första hand 5 kap. 1, 5 och 13 §§ 

skollagen. 

1 § I detta kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det 

offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd att 

påbörjas av ungdomar efter avslutad grundskoleutbildning eller 

motsvarande fram till och med det första kalenderhalvåret det år 

de fyller tjugo år. Denna utbildning bildar gymnasieskolan. 

… 

5 § Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella 

program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § 

första stycket förutsatt att de 

1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och 

har godkända betyg i svenska alternativt svenska som andraspråk, 

engelska och matematik eller på annat sätt förvärvat likvärdiga 

kunskaper, samt 

2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt 

program i gymnasieskolan eller en i förhållande därtill likvärdig 

utbildning eller avlagt International Baccalaureate (IB). 

… 

13 § Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i 

form av specialutformade program eller individuella program för 

de ungdomar i kommunen som avses i 1 § och som inte har tagits in 

på något nationellt program i gymnasieskolan eller likvärdig 

utbildning eller har avlagt International Baccalaureate (IB). 

Detsamma gäller den som tagits emot på ett nationellt program i 

gymnasieskolan eller till en likvärdig utbildning men som har 

avbrutit utbildningen där. … 

… 

Den enda viktigare förändring som gjorts i dessa bestämmelser sedan de 

trädde i kraft den 1 juli 1992 är det tillägg i 13 § som gjordes fr.o.m. den 

1 juli 1993 i form av den sista mening som citerats ovan. Det innebar ett 

förtydligande av vilken skyldighet som kommunen har när en elev 

avbrutit studierna på ett nationellt program eller en likvärdig utbildning. 

Kommunen är då skyldig att erbjuda gymnasieutbildning inte bara i form 

av ett nationellt program utan även i form av specialutformade och 

individuella program. 

Förarbeten till nu gällande lagstiftning 

Förslagen om en förändring av gymnasieskolans utformning och i 

anslutning härtill ändrade bestämmelser avseende det kommunala 

uppföljningsansvaret las fram i regeringens proposition 1990/91:85 

Växa med kunskaper. Regeringen aviserade dock förslagen om nya

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

16 

Dnr 2002:2046 

bestämmelser redan i prop. 1990/91:18 om ansvaret för skolan. Där las 

förslag om ett ändrat statsbidrag för åtgärderna inom ramen för det 

kommunala uppföljningsansvaret i avvaktan på den kommande 

propositionen om en förändrad gymnasieskola. 

När det gäller bestämmelserna i 5 kap. 5 § skollagen angavs i prop. 

1990/91:85 bl.a. följande i den allmänna motiveringen. 

För varje kommun bör gälla en skyldighet att erbjuda utbildning på 

de nationella programmen för alla ungdomar i kommunen som har 

gått ut grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det 

första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och förutsatt att de 

inte redan har genomgått en sådan eller likvärdig utbildning. De 

nationella programmen är ett utflöde av principen att 

statsmakterna i ett målstyrt system ändå måste ge eleverna vissa 

garantier för kvalitet och likvärdighet över landet. Det är därmed 

följdriktigt att det är denna utbildningsform som kommunerna blir 

skyldiga att dimensionera för alla och erbjuda till alla. 

I specialmotiveringen gjordes några korta kompletterande kommentarer 

bl.a. avseende dubbelutbildningar. 

Ungdomarna är vidare inte berättigade till två fullständiga 

utbildningar på ett nationellt program eller motsvarande. Med 

likvärdig utbildning avses t.ex. att någon har genomgått ett 

individuellt program som när det gäller ämnen och studietid etc. 

kan likställas med ett nationellt program. Den som har avbrutit ett 

nationellt program kan dock ha rätt att få börja på nytt på något 

sådant program. 

Beträffande bestämmelserna i 5 kap. 13 § skollagen angavs i den 

allmänna motiveringen i propositionen bl.a. följande. 

En huvudlinje i mitt förslag till en ny gymnasieskola är att denna 

skolform skall erbjuda utbildning för alla de ungdomar som har 

lämnat grundskolan fram till och med det första kalenderhalvåret 

det år de fyller 20 år. Därav följer att kommunernas skyldighet inte 

kan stanna vid att erbjuda utbildning på nationella program. 

Gymnasieskolan måste innefatta också en rätt till utbildning för 

dem som av någon anledning inte har sökt eller tagits in på något 

nationellt program eller som avbrutit sin utbildning där. 

I specialmotiveringen angavs följande beträffande paragrafens första 

stycke. 

Av första stycket framgår att hemkommunen är skyldig att erbjuda 

de ungdomar i kommunen som av någon anledning inte går på ett 

nationellt program en annan utbildning. De ungdomar som har 

lämnat grundskolan men som av någon anledning inte har slutfört 

sista årskursen omfattas av denna bestämmelse. Dessa ungdomar 

kan inom ett individuellt program uppnå den kompetens som krävs 

för att börja på ett nationellt program.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

17 

Dnr 2002:2046 

Utbildningsutskottet hade i sitt betänkande 1990/91:UbU16 inget att 

erinra mot propositionens förslag i dessa delar. Riksdagen beslutade 

också i enlighet med förslagen (rskr. 356). 

Redan innan bestämmelserna hann träda i kraft den 1 juli 1992 gjordes 

vissa förändringar. I regeringens proposition 1991/92:157 om vissa 

gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m. föreslogs en uppdelning 

av det individuella programmet i specialutformade program och 

individuella program, vilket bl.a. medförde ett behov av en förändring i 5 

kap. 13 § skollagen. I propositionen framhölls bl.a. följande i den 

allmänna motiveringen. 

Det individuella programmet inrymmer flera olika verksamheter i 

den nuvarande gymnasieskolan t.ex. uppföljningsansvaret, 

yrkesutbildning för små och udda yrken, gymnasial 

lärlingsutbildning, andra udda studieönskemål, introduktionskurser 

för invandrarungdom. 

Individuella program utgår således från flera motiv: 

-kompensatoriska (elever som saknar tillräckliga kunskaper), 

-motivationsskapande, vägledande (elever som är 

studieomotiverade eller osäkra i sitt studieval), 

-stödjande (elever som inte kommit in på sitt val eller avbrutit sin 

gymnasieutbildning), 

-individuell utbildningsinriktning utanför de nationella 

programmen 

… 

Om jag återgår till den först nämnda huvudvarianten av 

individuella program, den med utbildningsinsatser och andra 

åtgärder för studieomotiverade och studieobestämda, så rymmer 

den flera olika möjligheter till insatser, bl.a. introduktionskurser 

för invandrarungdom och uppföljningsinsatser. Det individuella 

programmet bör i dessa fall syfta till att eleven sedan går en 

utbildning inom ett nationellt program eller ett specialutformat 

program eller en lärlingsutbildning kombinerad med studier i 

gymnasieskolan. 

I specialmotiveringen tydliggörs vad som avses med 13 § tredje stycket 

(nuvarande 5 kap. 4 b §). 

Av tredje stycket framgår vilka typer av utbildningar som kan 

rymmas inom det individuella programmet. Det kan vara fråga om 

en utbildning som syftar till att stimulera eleverna att senare gå 

över på ett nationellt program eller ett specialutformat program. 

Exempel på sådana utbildningar är invandrarkurser och olika 

kurser för att komplettera för de elever som t.ex. inte har slutfört 

sista årskursen i grundskolan. Ett individuellt program kan också 

göra det möjligt för ungdomar att förena en anställning som syftar 

till yrkesutbildning med studier av vissa ämnen i gymnasieskolan.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

18 

Dnr 2002:2046 

De ämnen som avses är alla eller vissa av de s.k. kärnämnena. Det 

individuella programmet kan även omfatta utbildningar för de 

ungdomar som vill utbilda sig till ett ovanligt yrke. Inom det 

individuella programmet kan även speciella kombinationer av 

utbildningsinsatser och uppföljningsinsatser, dvs. moment av 

vägledning, utbildning och arbete (ungdomsplats), finnas. 

I regeringens proposition 1992/93:230 Valfrihet i skolan lades förslag 

om den förändring av 5 kap. 13 § skollagen som redovisats ovan. I 

specialmotiveringen till ändringsförslaget angavs följande. 

Vidare har ett förtydligande gjorts som innebär att om en elev har 

tagits emot på en utbildning men därefter avbrutit utbildningen är 

kommunen, i likhet med vad som gäller för de nationella 

programmen, skyldig att erbjuda eleven ytterligare utbildning. 

Skyldigheten gäller dock, vilket framgår av 5 kap. 1 §, endast fram 

till och med det första kalenderhalvåret det år eleven fyller 20 år. 

Under andra hälften av 90-talet behandlades framför allt det individuella 

programmet i flera propositioner och andra publikationer. En del av dessa 

resulterade i förändringar av skollagen bl.a. i de paragrafer som 

redovisats ovan. Förändringarna har dock antingen gällt andra aspekter 

än de som primärt är intressanta för detta regeringsuppdrag eller 

förändringar av mer redaktionell karaktär. Bl.a. har det individuella 

programmet behandlats i prop. 1995/96:206 Vissa skolfrågor m.m., i 

Utvecklingsplanen för förskola, skola och vuxenutbildning – kvalitet och 

likvärdighet (Skr. 1996/97:112) och prop.1997/98:169 Gymnasieskola i 

utveckling – kvalitet och likvärdighet. 

I den sistnämnda propositionen framhålls följande under rubriken 

Utveckling av det individuella programmet. 

Inte minst mot bakgrund av de nya behörighetsbestämmelserna är 

det angeläget att det individuella programmet utvecklas kvalitativt 

för att ge bättre förutsättningar för alla elever att gå vidare till och 

fullfölja ett nationellt eller specialutformat program. Regeringen 

anser att elever som saknar behörighet eller har särskilda skäl bör 

erbjudas sökbara, programinriktade studievägar inom det 

individuella programmet, vilket är möjligt redan med dagens 

bestämmelser. Regeringen ser det individuella programmet som en 

nödvändig möjlighet till flexibilitet för att så småningom leda till 

gymnasial utbildning på ett nationellt eller specialutformat 

program. Regeringen anser att det är viktigt att alla elever får 

möjlighet att fullfölja sina gymnasiestudier, även om det tar längre 

tid. 

1.2 Bestämmelser om kommunala 

ungdomsprogram (KUP) 

Den 1 oktober 1995 fick kommunerna möjlighet att, efter avtal med 

respektive länsarbetsnämnd, ta det samlade ansvaret för arbetslösa

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

19 

Dnr 2002:2046 

ungdomar upp till 20 år som inte genomgår gymnasieskola eller liknande 

utbildning. Kommunerna är således inte skyldiga att ta detta samlade 

ansvar. Kommuner som vill ta detta ansvar ordnar sysselsättning som 

underlättar ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden. Sysselsättningen 

skall vara på heltid och staten ersätter kommunerna för verksamheten. 

Kommunala ungdomsprogram skall innehålla kommunala 

individinriktade insatser med möjlighet till praktik på en arbetsplats 

kombinerat med utbildningsinslag. Syftet är att ge utbildnings- eller 

yrkeserfarenhet som kan motivera till fortsatta studier. 

I prop. 1994/95:218 En effektivare arbetsmarknad m.m. angav 

regeringen följande beträffande syftet med modellen: 

För närvarande har varje kommun ansvar för att erbjuda alla 

ungdomar bosatta i kommunen en treårig gymnasieutbildning som 

påbörjas senast det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. 

Ungdomarna har dock rätt att också vända sig till 

arbetsmarknadsmyndigheterna. Ungdomar som deltagit i 

arbetsmarknadspolitiska åtgärder har varit ekonomiskt gynnade i 

förhållande till dem som i stället valt utbildning. Stat och kommun 

har på så sätt sänt motsatta signaler till ungdomarna. Med ett 

samlat ansvar för ungdomarna under de år de skall välja 

levnadsbana får kommunerna större möjligheter att tillsammans 

med ungdomarna utforma åtgärder som skall leda till arbete på 

den reguljära arbetsmarknaden eller en lämplig vidareutbildning. 

En utgångspunkt för att föra över ansvaret för 

arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar från staten till 

kommunerna är det tydliga ansvar som kommunerna tar för att ge 

de ungdomar som saknar en treårig gymnasieutbildning en sådan 

utbildning… Regeringen föreslår därför att kommunerna i lag 

ges möjlighet att genom överenskommelser med staten ta ett samlat 

ansvar för arbetslösa ungdomar fram till den 30 juni det år de 

fyller 20 år. 

När det gäller innehållet i verksamheten angavs i propositionen följande: 

Kommunerna skall ha stor frihet när de utformar verksamheten 

förutsatt att den syftar till att förbereda ungdomarna för inträde på 

den reguljära arbetsmarknaden eller till en plats i reguljär 

utbildning. Det bör alltså inte finnas hinder för utbildningsinslag i 

verksamheten om kommunen finner att detta är vad en arbetslös 

person behöver för att kunna komma in på arbetsmarknaden eller i 

en reguljär utbildning. Åtgärden skall dock inte ersätta normalt 

deltagande i utbildning. Kommunerna bör kunna anpassa 

verksamheten till lokala förhållanden och bör samarbeta med det 

lokala näringslivet. 

Propositionen resulterade i lagen (1995:706) om kommuners ansvar för 

ungdomar. Denna lag upphävdes den 1 augusti 2000 och ersattes av 

lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program. Denna ersatte

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

20 

Dnr 2002:2046 

även två andra lagar. Någon förändring i sak innebar dock inte den nya 

lagen. 

I 2 § första stycket lagen om arbetsmarknadspolitiska program ges 

grunden för de kommunala ungdomsprogrammen: 

En kommun får anordna praktik eller annan verksamhet på heltid 

för arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller 

liknande utbildning till dess de fyller 20 år. 

Arbetsmarknadsstyrelsen redovisar i sin årsrapport för 2001 en del 

uppgifter avseende de kommunala ungdomsprogrammen. Där framgår 

bl.a. att under budgetåret 2001 påbörjade 11 380 ungdomar, i princip lika 

många män som kvinnor, det kommunala ungdomsprogrammet, vilket 

var en minskning med 1 708 personer jämfört med året innan. I oktober 

kvarstod ca 5 000 personer i KUP. Under 2001 hade 69 procent av 

männen och 76 procent av kvinnorna som fanns i ungdomsprogrammen 

en gymnasial utbildning. Andelen med gymnasial utbildning har minskat 

kraftigt sedan 1995. 

Regeringen gav den 19 oktober 2000 Statskontoret i uppdrag att 

utvärdera bl.a. huruvida det kommunala ungdomsprogrammet är 

ändamålsenligt med tanke på den förbättrade arbetsmarknadssituationen. 

Statskontoret redovisade uppdraget genom rapporten ”Särskilda 

ungdomsåtgärder? – om kommunala ungdomsprogrammet och 

utvecklingsgarantin” (2001:4) den 15 februari 2001. 

Bl.a. konstateras att verksamheten i KUP till stor del utgörs av praktik 

och i mindre utsträckning (15 procent) av utbildning. Vidare 

framkommer att ett stort antal av de kommuner som besvarat enkäten 

anser att samarbetet mellan ”utbildningsförvaltningen och 

ungdomsprogrammen” fungerar Mycket bra eller Bra. I 20 procent av 

kommunerna förekommer dock inget samarbete. 

I sin sammanfattande analys konstaterar Statskontoret att det finns vissa 

problem med de kommunala ungdomsprogrammen bl.a.: 

• Skalfördelar, dvs. det blir höga ”styckkostnader” t.ex. i små 

kommuner. Detta innebär en risk att kommunen anstränger sig att få 

så många i åtgärd som möjligt även om personerna inte hade behövt 

delta. Detta är enligt Statskontoret särskilt problematiskt eftersom 

kommunen samtidigt inte har några ekonomiska incitament att istället 

låta ungdomarna delta i det individuella programmet. 

• Konkurrens, dvs. vissa kommuner ger deltagare i KUP som saknar 

gymnasieutbildning en ersättning som är högre än vad 

gymnasieungdomar är berättigade till, vilket ger ungdomarna ett 

ekonomiskt incitament att hoppa av gymnasieskolan och börja på 

KUP. 

• Friheten för kommunen, dvs. åtgärderna är frivilliga för kommunen 

vilket kan innebära att alla arbetslösa ungdomar i landet inte är 

garanterade åtgärd.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

21 

Dnr 2002:2046 

• Stora lokala variationer, dvs. beträffande omfattning, inriktning och 

kvalitet. Detta beror på olika ambitionsnivå och kommunens 

förutsättningar i olika avseenden. 

Vidare tar Statskontoret upp vissa problem med ersättningssystemet samt 

beträffande ”styrning, uppföljning och kontroll”. 

Mot denna bakgrund lämnar Statskontoret vissa förslag till förändringar i 

systemet med KUP: 

• KUP behålls för arbetslösa ungdomar under 20 år utan slutbetyg från 

gymnasieskolan. Skälet till detta är att kommunens ansvar för att 

tillhandahålla treårig gymnasieutbildning för alla upp till 20 år inte 

skall överlappas av statens ansvar för att erbjuda 

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetslösa under 20 år utan 

gymnasieutbildning skall i första hand erbjudas plats på nationellt 

eller individuellt program i gymnasieskolan. För de som inte vill eller 

kan gå i gymnasieskolan skall samma huvudman som ansvarar för 

skolan, dvs. kommunen, svara för den alternativa verksamhet som 

erbjuds ungdomarna. 

• Kommunen åläggs ett ansvar för arbetslösa under 20 år som saknar 

fullständig gymnasieutbildning. 

• Deltagarna i KUP får en ersättning som motsvarar studiebidraget för 

de som går i gymnasieskolan. Detta undanröjer individens incitament 

att hoppa av gymnasieskolan och påbörja KUP. 

• Kommunen bör kompenseras för åtgärden genom det generella 

statsbidraget. Härigenom undanröjs kommunernas incitament att öka 

deltagandet i KUP på bekostnad av gymnasieskolan. 

Genom dessa förslag blir ett av resultaten enligt Statskontoret att man 

jämställer det individuella programmet och KUP. Arbetslösa ungdomar 

under 20 år med en fullständig treårig gymnasieutbildning föreslås få 

tillgång till samma stöd från arbetsförmedlingen som andra arbetslösa. 

I budgetpropositionen för 2002 behandlas Statskontorets förslag i den del 

som avsåg ersättningsnivån till ungdomar i KUP. Där konstateras bl.a.: 

Ett av huvudsyftena med de kommunala ungdomsprogrammen är 

att stärka de arbetslösa ungdomarnas studiemotivation. 

Deltagande i kommunala ungdomsprogram bör därför inte 

medföra högre ersättning än vid studier på gymnasieskolan. 

Ersättningen bör bestämmas till en enhetlig nivå för hela riket som 

motsvarar det studiebidrag som lämnas till den som studerar i 


Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag och ändringen 

gäller fr.o.m. den 1 januari 2002.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

22 

Dnr 2002:2046 

1.3 Sammanfattande kommentar 

De nuvarande bestämmelserna om kommunernas ansvar för ungdomar 

som inte går i gymnasieskolan skiljer sig från de bestämmelser som 

gällde fram till den 1 juli 1992 i några avseenden: 

• Kommunens ansvar för att erbjuda utbildning inom gymnasieskolan 

sträcker sig nu fram t.o.m. det första kalenderhalvåret det år 

ungdomarna fyller 20 år istället för det tidigare kommunala 

uppföljningsansvaret som gällde fram till den dag ungdomarna fyllde 

18 år. 

• Tidigare angavs i bestämmelserna ett antal åtgärder som kommunen 

var skyldig att erbjuda de ungdomar som inte hade fast anställning 

eller studerade i gymnasieskolan. Nuvarande bestämmelser innebär 

att kommunen har en skyldighet att erbjuda olika former av 

gymnasieutbildning där det individuella programmet till stora delar 

täcker in de tidigare angivna åtgärderna, dvs. åtgärderna skall nu ske 

inom ramen för gymnasieskolan. 

• I de tidigare bestämmelserna fanns explicit uttryckt att 

hemkommunen skulle hålla sig underrättad om hur ungdomarna är 

sysselsatta. En sådan bestämmelse saknas i nuvarande reglering. 

Härutöver finns således de kommunala ungdomsprogrammen som 

alltmer har kommit att omfatta samma ungdomsgrupper som det 

individuella programmet. Det innebär att en ungdom som har t.ex. 

praktik med vissa utbildningsinslag i det ena fallet kan finnas inom 

ramen för det individuella programmet i gymnasieskolan medan 

ungdomen i ett annat fall kan finnas inom KUP. Detta kan variera mellan 

kommunerna men också inom en kommun bl.a. beroende på vilken grad 

av samverkan som förekommer. Även Statskontorets granskning visar att 

det varierar mellan kommunerna vilken grad av samverkan som finns 

mellan de som ansvarar för KUP och utbildningsansvariga i kommunen. 

Nu gällande bestämmelser i skollagen om kommunernas ansvar är enligt 

Skolverket inte tillräckligt tydligt formulerat. Vilket ansvar har 

kommunerna idag avseende de ungdomar som inte finns i 

gymnasieskolan? Har de en skyldighet att återkommande erbjuda dessa 

ungdomar utbildning inom gymnasieskolan? Har de en skyldighet att 

veta vilken sysselsättning ungdomar under 20 år, som inte slutfört en 

gymnasieutbildning, har? Utifrån de förarbeten som ligger till grund för 

bestämmelserna går det inte med säkerhet att uttala sig om vilken form 

av ”uppföljningsansvar” i syfte att få ett underlag för erbjudandet om 

gymnasieutbildning som åvilar kommunen. Det finns i de aktuella 

propositionerna inte explicit angivet om förändringarna i bestämmelserna 

innebär att det tidigare kommunala ansvaret för att ”hålla sig underrättad 

om hur ungdomarna är sysselsatta” har upphört eller fortfarande gäller. 

En möjlig bedömning, och enligt Skolverket den mest rimliga 

bedömningen, är att lagstiftaren inte avsett att minska ”det kommunala

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

23 

Dnr 2002:2046 

uppföljningsansvaret” även om detta inte explicit framgår av 

bestämmelserna eller förarbetena till dessa. Avsikten med den förändrade 

lagstiftningen skulle då snarast ha varit att få en närmare samverkan 

mellan de insatser som görs för ungdomar som inte går en reguljär 

gymnasieutbildning och gymnasieskolan i övrigt för att på detta sätt få så 

många som möjligt att till sist genomgå en fullständig 

gymnasieutbildning. Den risk som finns med utformningen av 

bestämmelserna är att de ungdomar som står utanför gymnasieskolan 

tappas bort. De erbjuds en gymnasieutbildning när de lämnar 

grundskolan, men om de då inte påbörjar ett nationellt eller 

specialutformat program eller går in på det individuella programmet är 

risken stor att kommunen inte aktivt erbjuder gymnasieutbildning vid 

ytterligare tillfällen.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

24 

Dnr 2002:2046 

2 Det kommunala uppdraget i praktiken 

2.1 Kommunernas tolkning av bestämmelserna 

Generellt finns det en mycket låg medvetenhet i kommuner och skolor 

om hur skollagens bestämmelser i här aktuella avseenden är utformade 

och de förarbeten som ligger till grund för dessa. Det framgår dels av de 

kontakter som Skolverket haft per telefon under arbetets gång, dels av 

intervjuerna vid de åtta kommunbesöken. Mycket få av de intervjuade 

personerna har dessutom varit medvetna om de förändringar som ägt rum 

i lagstiftningen under 90-talet. Endast i en av de besökta kommunerna 

hade det innan Skolverkets brev i maj 2002 förts en diskussion om 

innebörden av skollagens bestämmelser. 

I en annan av de besökta kommunerna hade det ”informellt” förts en 

diskussion om de statliga kraven på kommunerna. I den kommunen var 

man inte överens om tolkningen av bestämmelserna. En centralt placerad 

tjänsteman ansåg att de förändrade bestämmelserna i början av 90-talet 

innebar sänkta krav på kommunerna medan rektorn för det individuella 

programmet gjorde en helt annan tolkning, dvs. att kommunen i princip 

har kvar samma uppföljningsansvar som före den 1 juli 1992. Den 

förstnämnda uttolkningen var den som präglat kommunens arbete och 

även vilka resurser som berörda verksamheter tilldelats. 

Dessa båda tolkningar förekommer också bland de kommuner som gjort 

en tolkning av skollagens bestämmelser. I Skolverkets enkät ställs frågan 

om kommunens uppföljning omfattar alla ungdomar från det de lämnar 

grundskolan till dess de fyllt 20 år eller tagit ut slutbetyg från 

gymnasieskolan. Ca 20 procent av kommunerna besvarar denna fråga 

med nej medan drygt 75 procent svarar ja på frågan. Som kommer att 

framgå av främst avsnitt 3 innebär dock denna uppföljning olika saker i 

olika kommuner. 

I en annan av de besökta kommunerna hade det i anslutning till de nya 

bestämmelserna om kommunala ungdomsprogram 1995 förts en 

diskussion om ansvarsfördelningen mellan gymnasieskolan och den 

organisation i kommunen som i samarbete med arbetsförmedlingen 

skulle arbeta med arbetslösa ungdomar. Även om detta resulterade i ett 

politiskt beslut så framgick det inte att man i kommunen också skulle ha 

diskuterat om var gränserna för det kommunala ansvaret för ungdomar i 

16-20 år går. 

I ytterligare en av kommunerna hade det i anslutning till den utsända 

enkäten förts en diskussion mellan berörda tjänstemän om hur man skulle 

tolka uppdraget och vilka rutiner som framöver ska gälla för arbetet med 

dessa ungdomsgrupper. Vid besöket i en annan av kommunerna framkom 

att en motsvarande diskussion skulle föras dagen efter i presidiet för det 

kommunalförbund som bedriver gymnasieskolan för denna kommun och 

ytterligare tre kommuner.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

25 

Dnr 2002:2046 

I flera av de besökta kommunerna pågick en diskussion om den framtida 

SYV-organisationen. I samtalen framkom att man med anledning av 

Skolverkets besök nu skulle ta upp även frågor om kommunens ansvar 

för uppföljning av ungdomar som står utanför gymnasieskolan och hur 

dessa ska kunna erbjudas utbildning i dessa sammanhang. 

Det har vidare framkommit i de många kontakter som Skolverket har haft 

att det utskickade brevet med begäran om kontaktperson och själva 

enkäten fått till följd att man i ett stort antal kommuner nu kommer att ta 

upp en intern diskussion om vilket ansvar kommunen har och hur detta 

ska lösas. 

2.2 Ansvarsfördelning och organisation 

Som framgått av avsnittet Metoder ovan har det i många kommuner 

funnits en oklar ansvarsfördelning för de frågor som behandlats i 

enkäten. En förklaring till detta är självfallet att många kommuner inte 

uppfattar sig ha ett ”uppföljningsansvar” och därför inte heller ansett sig 

ha anledning att fullt ut tydliggöra ansvarsfördelningen. 

I enkäten har Skolverket frågat om vilken funktion som i kommunen har 

huvudansvaret för uppföljningen av de ungdomar som inte går direkt från 

grundskolan till gymnasieskolan. Av de kommuner som besvarat enkäten 

anger 38 procent att det är gymnasieskolan som har detta ansvar medan 

36 procent anger att det är en särskild organisation, t.ex. för det 

individuella programmet. I 5 procent av kommunerna ligger ansvaret på 

grundskolan och 12 procent av kommunerna anger svarsalternativet 

”Annan”. Det är då främst på förvaltningsnivå som ansvaret ligger, oftast 

utbildningsförvaltningen men ibland den förvaltning/enhet som hanterar 

arbetsmarknadsfrågor eller sociala frågor. Knappt var tionde kommun 

anger att det inte finns någon i kommunen med ett sådant ansvar. 

Det finns inga systematiska skillnader utifrån kommuntyp eller storlek på 

kommun. 

I enkäten efterfrågas också vilken funktion i kommunen som har 

huvudansvaret för uppföljningen av de ungdomar som avbryter sina 

gymnasiestudier. Av de kommuner som besvarat enkäten anger 37 

procent att det är gymnasieskolan som har detta ansvar medan 36 procent 

anger att det är en särskild organisation, t.ex. för det individuella 

programmet. I 18 procent av kommunerna anges svarsalternativet 

”Annan”. Även här handlar det främst om förvaltningsnivån såväl för 

utbildning som för arbetsmarknad eller de sociala frågorna. Några 

kommuner anger också att det är den kommun där ungdomen har gått i 

gymnasieskolan som har detta ansvar. I 6 procent av kommunerna anges 

svarsalternativet ”Ingen”. 

Inte heller här kan man se några systematiska skillnader utifrån 

kommuntyp eller storlek på kommun annat än i ett avseende. Av 

kommuner som inte har någon gymnasieskola eller endast anordnar det 

individuella programmet anger 56 procent att det är en särskild

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

26 

Dnr 2002:2046 

organisation, t.ex. för det individuella programmet, medan 31 procent 

anger svarsalternativet ”Annan”. 

Skolverket har också frågat om motsvarande gäller avseende ungdomar 

som gått i fristående grundskolor respektive fristående gymnasieskolor. 

Det är 92 respektive 84 procent som anger att så är fallet. Flertalet av de 

som anger svarsalternativet ”Annan” eller inte alls besvarat frågan 

uppger att det inte varit aktuellt att ta ställning eftersom det inte finns 

några fristående skolor i kommunen eller i dess närhet. 

Som framgått ovan är det mycket få kommuner som utifrån Skolverkets 

begäran skickat in dokumentation om de frågor som enkäten avser. I flera 

fall har det varit dokument som gäller skolverksamheten generellt i 

kommunen eller dokument som riktats till Skolverket och som skrivits 

med anledning av enkäten. I ytterst få fall har det varit någon form av 

fastställda dokument som anger en policy eller målsättning i kommunen 

avseende de frågor som enkäten behandlar. Motsvarande gäller i de 

kommuner som Skolverket besökt. 

Endast i en av de besökta kommunerna fanns det någon form av 

nedskriven policy. Dels fanns det en ansvarsfördelning mellan 

gymnasieskolan och kommunens organisation för arbetslösa ungdomar, 

dels också en i augusti 2002 fastställd policy för övergången mellan 

grundskolan och gymnasieskolan. 

Även om det i stor utsträckning saknas en nedskriven policy i här 

aktuella frågor finns det i samtliga besökta kommuner relativt väl 

fungerande rutiner för övergången mellan grundskola och 

gymnasieskola. Motsvarande iakttagelse redovisas i rapporten 

”PROGRAMINRIKTAT INDIVIDUELLT PROGRAM – 17 skolors sätt 

att organisera PRIV” som lämnas till regeringen i början av december 

2002. 

Inte i någon av de besökta kommunerna fanns det någon eller några som 

hade ett helhetsansvar eller ett kontinuerligt ansvar för att följa upp och 

erbjuda gymnasieutbildning till alla ungdomar fram till dess de fyller 20 

år. Kommunerna och de berörda arbetsförmedlingarna hade olika 

definitioner av och rutiner för de kommunala ungdomsprogrammen 

vilket också indirekt påverkat vilket ansvar gymnasieskolan och då 

framför allt personal på det individuella programmet tagit i de olika 

kommunerna. Det handlade dels om ålderskrav, dels krav på minimitid i 

gymnasieskolan. Som exempel kan nämnas att det i en kommun krävdes 

90 dagars ”väntetid” på arbetsförmedlingen innan de kommunala 

ungdomsprogrammen blev aktuella medan det i en annan kommun kunde 

ordnas samma dag som ungdomarna kom till arbetsförmedlingen. 

Endast i ett fall verkade den valda nämnd- och 

förvaltningsorganisationen ha haft betydelse när det gäller 

ansvarstagandet för de aktuella ungdomsgrupperna. I den kommun som 

bildat kommunalförbund för att driva gymnasieskolan hade samverkan 

mellan skolformerna försvårats genom splittringen på olika huvudmän. 

Detta förhållande har också tydligt framkommit vid de kontakter som

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

27 

Dnr 2002:2046 

Skolverket haft per telefon med företrädare för kommunerna. Frågan om 

eventuell uppföljning av ungdomar i åldern 16-20 år har oftast ”glömts 

bort” när ansvarsfördelningen mellan kommunalförbundet och 

”ägarkommunerna” har fastställts. 

I den av de besökta kommunerna som har en beställar-utförarorganisation 

med skild nämnds- och förvaltningsorganisation hade 

organisationsformen inneburit en rad problem som gjort att kommunen 

beslutat om en förändrad organisation fr.o.m. den 1 januari 2003. Där 

pekade dock politiker och tjänstemän på ett annat förhållande som hade 

försvårat uppföljningen i det fall kommunen skulle beslutat om en sådan. 

Kommunen har nämligen ett långt gående ”kundvalssystem” som bl.a. 

innebär att ungdomarna fritt söker gymnasieutbildning oavsett om 

utbildningen finns i hemkommunen. Detta försvårade enligt kommunen 

möjligheterna att ha en fungerande uppföljning, men det var ett medvetet 

val. Den enskilde eleven fick en större frihet men samtidigt ett större eget 

ansvar att själv söka upp kommunens organisation om man ville ha hjälp 

med sin gymnasieutbildning. 

Det uttrycktes också i flertalet av kommunerna en önskan om ett bättre 

samarbete inom kommunen med tydligare ansvarsfördelning mellan olika 

instanser. I många fall uttrycktes också en önskan om en bättre 

dokumentation av ansvarsfördelning och gällande rutiner för att undvika 

det starka personberoendet. 

2.3 Sammanfattande kommentar 

De kontakter som Skolverket haft med kommuner inför utskicket av 

enkäten tyder på att kommunerna uppfattar sitt ansvar på olika sätt. En 

del kommuner anser att de i princip har samma ansvar som i tidigare 

lagstiftning med den skillnaden att en del av åtgärderna nu ska ske inom 

ramen för gymnasieskolan. Andra kommuner anser att staten sänkte 

kraven på kommunerna i samband med införandet av den nya 

gymnasieskolan. De verkar istället uppfatta sitt ansvar som en skyldighet 

att erbjuda alla som lämnar grundskolan en gymnasieutbildning och i 

övrigt att ta hand om de ungdomar som finns på det individuella 

programmet på bästa sätt samt motverka avbrott i gymnasieskolan. 

Flera kommuner har framfört att de önskar en tydligare skrivning i 

författningarna så att det klargörs vilket uppdrag som kommunerna har. 

Samtidigt kan konstateras att det i många kommuner inte förekommit 

några egentliga analyser av nuvarande lagstiftning. 

Det är enligt Skolverkets uppfattning olyckligt att gällande bestämmelser 

är så otydliga. De olika tolkningarna som kommunerna gjort beträffande 

sitt ansvar har bl.a. inneburit att ungdomar ges olika stöd i sitt val av 

gymnasieutbildning när de väl hamnat utanför gymnasieskolan beroende 

på i vilken kommun de är folkbokförda. Oavsett vilken tolkning som 

motsvarar den rättsliga regleringen och/eller lagstiftarens intentioner 

behöver bestämmelserna förtydligas. En sådan större tydlighet måste

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

28 

Dnr 2002:2046 

eftersträvas vid kommande omarbetningar av lagstiftningen utifrån 

förslag från bl.a. skollagskommittén och gymnasiekommittén. 

Det finns stora brister i ansvarsfördelningen inom kommunerna vilket i 

vissa fall varit en följd av oklarheter i bestämmelserna. Alltför många 

kommuner vet helt enkelt inte vem eller vilka som i kommunen har 

ansvar för vad inom detta område. 

Kommuner som har gått ihop och bildat kommunalförbund för att 

bedriva gymnasieutbildning verkar ha extra stora brister i 

ansvarsfördelningen.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

29 

Dnr 2002:2046 

3 Kommunernas erbjudanden om utbildning 

3.1 Övergången mellan grundskolan och 

gymnasieskolan 

I alla de besökta kommunerna förekommer olika informationsinsatser 

både muntligt och skriftligt riktade till elever i kommunens grundskolor 

och deras vårdnadshavare. Detta framgår också av material som skickats 

in från ett antal kommuner. De muntliga insatserna handlar bl.a. om 

kollektiv och individuell studievägledning, öppet hus m.m. Däremot är 

dessa informationsinsatser inte alltid riktade till fristående grundskolor i 

kommunen. 

Även om det i alla de besökta kommunerna finns rutiner, oftast inte 

dokumenterade, för övergången mellan grundskola och gymnasieskola 

sker det inte på ett enhetligt sätt vare sig i en jämförelse mellan 

kommunerna eller inom en kommun. Mycket av hanteringen bygger på 

enskilda individers, främst SYV, initiativ. Formerna för och framför allt 

omfattningen av insatserna påverkas också av de olika rektorernas 

kunskap om och intresse för SYV-arbetet. 

Alla kommuner hade en uppföljning av eleverna i kommunens år 9- 

skolor normalt genom att SYV (alternativt läraren där SYV saknades) på 

det individuella programmet kontaktade alla elever som sökt ett eller 

flera nationella program men inte kommit in, de som sökt till det 

individuella programmet samt de som inte sökt alls till gymnasieskolan. I 

vissa fall hade intagningskansliet ansvar för kontakten med de ungdomar 

som inte sökt. Däremot fanns det inte i alla kommuner fungerande rutiner 

för de ungdomar som går år 9 i fristående grundskolor, i andra 

kommuners grundskolor eller finns på behandlingshem. 

Den vanligaste modellen för överlämnandet var att SYV, berörda 

klasslärare, skoledare och elevvårdspersonal möter motsvarande 

personalgrupper på gymnasieskolorna för att gå igenom de elever där 

information av betydelse för elevens fortsatta skolgång behöver föras 

vidare. I några fall skedde dock det muntliga överlämnandet enbart 

avseende elever som skulle påbörja det individuella programmet. 

I alla kommunerna fanns det mer eller mindre en medvetenhet om att ett 

genomtänkt studievägsval och att eleven tas in på sitt förstahandsval 

medför färre avbrott, vilket i sin tur ställer mindre krav på insatser inom 

ramen för det individuella programmet och i förlängningen på 

uppföljningsinsatser. I flertalet av kommunerna sökte nästan alla en 

gymnasieutbildning. Det förekom t.o.m. i en kommun att man på en 

grundskola ”tvingade” de elever som inte tänkt söka till gymnasieskolan 

att kryssa för det individuella programmet.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

30 

Dnr 2002:2046 

3.2 Erbjudanden i samband med studieuppehåll 

och studieavbrott 

Alla de besökta kommunerna arbetade intensivt med olika insatser för att 

förhindra att de ungdomar som påbörjat en gymnasieutbildning skulle 

hoppa av. I en kommun gick det så långt att man i princip ”tvingade” 

eleverna att finnas kvar i tre år eftersom de annars inte skulle få någon 

hjälp inom ramen för de kommunala ungdomsprogrammen eller 

åtminstone få en lägre ersättning därifrån. Det framkom dock också att 

frånvarokontrollen behövde förbättras på flera av skolorna för att på så 

sätt i tid upptäcka och hantera problem i utbildningen för vissa elever. 

Många gymnasieskolor i de besökta kommunerna var också frikostiga 

med att erbjuda s.k. studieuppehåll när eleverna meddelade sin avsikt att 

avbryta sina studier. Flertalet skolor kontaktade dessa ungdomar under 

våren med en förfrågan om de avsåg att återuppta sina studier. En av 

gymnasieskolorna hade som rutin att alltid kontakta arbetsgivare och 

hemmet när elever avsåg att avbryta sina studier för att istället börja 

arbeta. De flesta nöjde sig dock med en kontakt med vårdnadshavarna. 

Om dessa ”accepterade” studieavbrottet vidtogs inga ytterligare åtgärder. 

Det fanns dock exempel på enskilda SYV som på eget initiativ följde upp 

vissa ungdomar efter avbrottet. 

I alla de besökta kommunerna fanns ambitionen att erbjuda ett väl 

fungerande individuellt program med olika alternativa lösningar för att 

möjliggöra individuellt anpassade studiegångar. Förutom olika PRIVutbildningar 

förekom särskilda alternativ för nyinvandrade, för dem som 

först behöver skaffa sig en behörighet, för ungdomar som är tveksamma 

till fortsatta studier och för ungdomar med stora sociala problem. För 

genomförandet av utbildningsinsatser fanns samverkan främst med 

komvux men även med folkhögskolor. I vissa fall fick ungdomarna all 

sin utbildning i andra utbildningsanordnares regi oftast kombinerat med 

praktikplatser. I flera fall förekom femdagarspraktik för ungdomar som 

inte accepterade utbildningsinslag ens under en dag per vecka. Det var i 

dessa fall oklart om det fanns en individuell plan som syftade till 

gymnasiestudier. I ett par av kommunerna erbjöds dock kommunala 

praktikplatser, som då inte var en del av det individuella programmet, för 

ungdomar som inte ville ha några utbildningsinslag. 

I några av de besökta kommunerna fanns en ansvarig, oftast rektor, för 

hela kommunens individuella program medan det i två av kommunerna 

(med fler än en gymnasieskola) var ett delat ansvar mellan flera skolor. I 

de sistnämnda kommunerna fördelades eleverna utifrån sitt 

förstahandsval och utifrån bostadsadress. I en av kommunerna fanns det 

konkurrens till flera av PRIV-utbildningarna. Intagningen skedde då 

utifrån om man var obehörig, därefter fri kvot och till sist utifrån betyg 

från grundskolan. 

I de kommuner som hade fler än en gymnasieskola framkom att 

samverkan i de här aktuella avseendena var outvecklad. Även här byggde 

det till stora delar på personliga kontakter mellan enskilda

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

31 

Dnr 2002:2046 

befattningshavare trots att det förekom rektorskonferenser och träffar 

mellan SYV. 

I flertalet kommuner poängterades vikten av en fungerande samverkan 

inom kommunen och med andra huvudmän. Det avsåg samverkan såväl 

mellan olika skolor som mellan utbildningssidan och andra 

förvaltningsområden i kommunen. Samtidigt verkade sådan samverkan i 

många fall fungera mindre väl. 

I flera av de besökta kommunerna efterlystes en feed-back till 

grundskolan om hur det gått för eleverna under gymnasietiden. Flera 

SYV och rektorer på grundskolan ansåg sig sakna ett bra underlag för att 

ta ställning till eventuella behov av förbättringar i sin studie- och 

yrkesvägledning och i överlämnandet till gymnasieskolan. Det fanns 

dock exempel på gymnasieskolor som systematiskt lämnade sådan 

information till respektive grundskola och det förekom också att SYV 

från grundskolan fick möjlighet att träffa ”sina” elever efter en tid på 


I flera kommuner efterlystes också en bättre samverkan mellan grundoch 

gymnasieskolan beträffande kunskaps- och inlärningssyn samt vilka 

kunskapsmål som grundskolan egentligen har. I ett par kommuner hade 

ett sådant utvecklingsarbete påbörjats. Ett syfte var att på detta sätt 

förhindra att ungdomar hoppade av gymnasieskolan på grund av den 

stora kulturskillnaden jämfört med grundskolan. 

I flera kommuner förekom en samverkan mellan det individuella 

programmet och den enhet i kommunen som arbetade med de 

kommunala ungdomsprogrammen. Som framgått ovan fanns det dock 

olika former av restriktioner som i praktiken innebar att ungdomar under 

18 år inte kom i fråga för denna form av insatser. I några kommuner var 

dock samverkan mindre utvecklad. I en kommun visste man inte ens 

inom utbildningsorganisationen vem som i kommunen var ansvarig för 

dessa insatser. Av enkätsvaren framgår att ungdomar i vissa kommuner 

haft möjlighet till åtgärder inom KUP redan fr.o.m. 16 år. 

Även samverkan mellan skolan och de sociala myndigheterna fungerade 

mycket olika i de besökta kommunerna. I flera kommuner ansåg man att 

samarbetet avseende ungdomar med skolplikt var bristfällig vilket ibland 

fick till följd att ungdomar kunde hamna ”mellan stolarna” vid 

övergången till gymnasieskolan. I flera kommuner framhölls dock ett väl 

fungerande samarbete mellan det individuella programmet och de sociala 

myndigheterna för ungdomar ”i riskzonen”. Även i många av de 

kommuner som Skolverket haft muntlig kontakt med konstateras att 

brister i samverkan med de sociala myndigheterna kan medföra att 

ungdomar ”tappas bort”. 

Med ett enstaka undantag fanns det generellt inte några dokumenterade 

rutiner för samverkan mellan olika instanser inom kommunen. De 

personliga kontakterna betydde mycket för hur utvecklat samarbetet var. 

Det kunde t.o.m. variera inom en gymnasieskola med flera SYV eller 

mellan en gymnasieskola och olika grundskolor.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

32 

Dnr 2002:2046 

Samverkan med andra kommuner och huvudmän för fristående 

gymnasieskolor avseende ungdomar som får sin gymnasieutbildning 

utanför hemkommunens egna gymnasieskolor fungerade mycket olika. I 

en kommun skrevs avtal med mottagande skola om att denna skall 

kontakta det individuella programmet i hemkommunen vid studieavbrott. 

I ytterligare två kommuner fanns en muntlig överenskommelse med 

närliggande kommuner om motsvarande. I övriga kommuner skedde 

sådan kontakt mer slumpmässigt och man var där beroende av ett 

samspel med den funktion i kommunen som handlägger frågor om 

interkommunal ersättning. I flera av kommuner skedde dock ingen sådan 

samverkan. Denna bild bekräftas i stor utsträckning av de muntliga 

kontakter Skolverket haft med andra kommuner och av enkätsvaren. 

Sammanfattningsvis kan således konstateras att de flesta insatser för de 

ungdomar som påbörjar en gymnasieutbildning görs inom 

gymnasieskolans ram. Det bekräftas också av ett stort antal kommuner 

som Skolverket haft kontakt med per telefon. Genom att erbjuda ett brett 

utbud av studievägar, försöka att anpassa organisationen efter elevernas 

förstahandsval och att bedriva ett väl fungerande individuellt program 

med så många olika inriktningar som möjligt försöker man få 

ungdomarna att stanna kvar inom gymnasieskolan. Samtidigt som man 

betonar vikten av att också ha ett fungerande samarbete inom kommunen 

och med andra huvudmän fungerar detta i många fall mindre bra. 

Om ungdomarna ändå slutar sin gymnasieutbildning får de informationen 

om att de är ”välkomna åter”, om de har studieuppehåll kontaktas de i 

vissa fall inför nästa läsår men i övrigt sker i flertalet kommuner inga 

åtgärder för att erbjuda den enskilde eleven gymnasieutbildning. Däremot 

förekommer i många kommuner en kollektiv information i form av t.ex. 

annonser i tidningarna. 

Vidare finns i många kommuner bristande rutiner vad avser studieavbrott 

för elever i andra kommuners gymnasieskolor. Detta gäller både 

kommuner med egen gymnasieskola och kommuner som inte i egen regi 

bedriver nationella eller specialutformade program. 

3.3 Kommunernas system för uppföljning och 

dokumentation 

Ingen av de besökta kommunerna hade något gemensamt 

elevregistreringssystem för grundoch gymnasieskolan. I samband med 

ansökan till gymnasieskolan skedde dock en överföring av elevdata från 

grundskolan till intagningskansliet. Ett skäl som anfördes för att ha olika 

elevregister mellan skolformerna var sekretessbestämmelserna. 

Inte i någon av kommunerna gjordes en samkörning med det kommunala 

individregistret (KIR) för att se att alla aktuella elever fanns med i 

hanteringen. I flera av kommunerna fanns det inom gymnasieskolan ett 

elevregister där t.ex. betyg, studievägsbyten, avbrott (endast i någon 

skola) och avflyttning bokfördes. Däremot var det mycket ovanligt att 

annan information dokumenterades i registren t.ex. skäl till avbrott och

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

33 

Dnr 2002:2046 

vart eleven tagit vägen vid ett avbrott. På flertalet skolor registrerades 

studieavbrotten på särskilda avbrottsblanketter som sedan förvarades i 

pärmar. Det fanns dock exempel på skolor/delar av skolor där inte heller 

detta gjordes. 

Inte i någon kommun samkördes elevregistren i gymnasieskolan med 

KIR för att få information om in- och utflyttning från kommunen. 

I samtliga besökta kommuner presenterades sökande- och 

intagningssiffror för politikerna. Även betygssiffror från gymnasieskolan 

presenterades. På i princip alla skolor gjordes det upp statistik över 

studievägsbyten och studieavbrott. I ca hälften av kommunerna 

presenterades även sådan statistik för politikerna. Syftet var dock oftare 

att ge ett underlag för budgetdiskussionerna än ett underlag för en 

bedömning av i vilken utsträckning som gymnasieskolan lyckats med sitt 

uppdrag eller som grund för eventuella åtgärder för att höja kvalitén i 

verksamheten. Inte i någon av kommunerna presenterades något underlag 

avseende hur många ungdomar i åldern 16-20 år som står utanför 

gymnasieskolan eller vad dessa har för alternativ sysselsättning. Någon 

sådan information hade heller inte efterfrågats. 

Ingen av de besökta kommunerna hade genomfört någon form av 

utvärdering av arbetet med uppföljning av ungdomarna. Däremot pågick 

en utvärdering av det individuella programmet i några kommuner. I 

enkäten ombads kommunerna att skicka in eventuella uppföljningar och 

utvärderingar till Skolverket. Sådana har inkommit endast från ett fåtal 

kommuner. 

I flertalet besökta kommuner hade ett stort ansvar lagts på den enskilde 

ungdomen och dennes vårdnadshavare att själva vara aktiva i att söka 

utbildning. I flera fall var detta följden av ett medvetet ställningstagande: 

”det är viktigare att den enskilde individen har en stor valfrihet”, ”det är 

tveksamt om stat-kommun ska hålla koll på var ungdomar befinner sig, 

det äventyrar den personliga integriteten”, ”det är ju en frivillig 

utbildning, risken är att det snarare blir fråga om förföljelse inte 

uppföljning”. 

En av kommunerna angav i enkäten följande som svar på frågan om vem 

som i kommunen har huvudansvaret för uppföljningen av de ungdomar 

som inte går direkt från grundskolan till gymnasieskolan: ”Jag undrar 

över frågeformuleringen; t.ex. om en ungdom skaffar sig ett arbete, vad 

har skolan med den saken att göra?” 

Flera pekade på 18-årsgränsen som en ”kritisk” åldersgräns. Det 

handlade dels om de spärrar som i vissa kommuner satts upp för de 

kommunala ungdomsprogrammen, dels att ungdomarna då blir myndiga 

vilket innebär att möjligheterna att påverka ungdomarna genom deras 

föräldrar minskar. 

I flera kommuner konstaterades att det delvis är en resursfråga vilken 

uppföljning man skall ha. Samtidigt var man medveten om att det 

långsiktigt sannolikt är bättre ekonomi att följa upp de ungdomar som

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

34 

Dnr 2002:2046 

saknar gymnasieutbildning och försöka få dessa tillbaka in i reguljära 

studier. I annat fall skulle kommunen åsamkas kostnader inom t.ex. 

socialbudgeten. 

Inte i någon av de besökta kommunerna kunde vi i intervjuerna urskilja 

olika uppfattningar i här aktuella avseenden mellan olika politiska 

partier. 

Det finns också kommuner som skickat in beskrivningar av hur de 

försöker bedriva en uppföljning av samtliga ungdomar i kommunen i 

åldern 16-20 år som inte går i gymnasieskolan. Nedan ges några 

exempel. I citaten har kommunernas respektive gymnasieskolornas namn 

tagits bort. 

Kommun 1 (ca 60 000 invånare) 

”Gymnasieskolan får varje höst information från intagningskansliet om 

vilka elever som gått ut grundskolan i kommunen men ej kommit in på 

nationella program. 

Dessa elever kallas till IV:s upprop. De som inte kommer till uppropet 

och inte hör av sig till skolan under den första skolveckan får ett 

telefonsamtal med erbjudande om att börja studera på IV eller boka en 

tid för studievägledning. I de fall vi saknar telefonnummer skickar vi ett 

brev. Denna rutin medför att vi inom loppet av ett par veckor har 

information om vad dessa ungdomar gör. 

Vi registrerar om elever som ej börjar IV går på andra skolor eller 

arbetar så att vi kan återkomma till dem som arbetar med erbjudande om 

studievägledning minst en gång per år, t.o.m. det år de fyller 20. 

Från skatteförvaltningen får vi löpande information om vilka ungdomar 

som under året flyttar till/från kommunen och till dessa sänder vi ett 

informationsbrev om IV samt erbjuder studievägledning. 

En del elever avbryter sina studier på IV och om de då arbetar eller vi 

saknar uppgift om vad de gör sänder vi ett brev med erbjudande om 

studievägledning minst en gång per år fram t.o.m. våren det år de fyller 

20.” 

Kommun 2 (ca 30 000 invånare) 

”De ungdomar som går i gymnasieskola utanför kommunen följs upp 

genom att BoU-förvaltningen begär in betyg/samlat betygsdokument alt. 

individuell studieplan två gånger per år från varje extern 

utbildningsanordnare som har elever folkbokförda i kommunen. 

Med gymnasieskolorna i XX kommun har vi utarbetat en policy när 

elever på något sätt inte följer sin studieplan. Det kan vara stor frånvaro, 

svaga studieresultat, eller avhopp. Respektive studie- och yrkesvägledare 

alternativt programrektor tar kontakt med samordnaren på BoUförvaltningen 

i kommunen. 

Elever som avviker från sin studieplan på kommunens egen 

gymnasieskola följs upp av studie- och yrkesvägledare och vid eventuellt

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

35 

Dnr 2002:2046 

avhopp flyttas eleven över till IV-organisationen som planerar vidare 

tillsammans med eleven. 

Elever från åk 9 överlämnas från respektive grundskola till gymnasiet vid 

konferens under vårterminen. 

Obehöriga elever eller elever som ej valt gymnasiet kontaktas av IVorganisationen 

under vårterminen, för planeringssamtal inför hösten.” 

I särskild bilaga lämnades kommunens fastställda rutiner för 

överlämnandet grundskola – gymnasieskola. 

Kommun 3 (> 70 000 invånare) 

”För att XX Gymnasium skall kunna ha ett korrekt underlag för 

uppföljningen åligger det gymnasieskolorna i kommunen att markera s k 

elevhändelser (t.ex. studieavbrott, byte av skola, intagen men ej börjat) i 

det skoladministrativa datasystem som används i kommunen. 

Om en elev slutar på ett nationellt program skall studie- och 

yrkesvägledare på den avlämnande gymnasieskolan kontakta XX 

Gymnasium. Även intagna elever som inte börjat på ett nationellt 

program ska av respektive gymnasieskola rapporteras till XX 

Gymnasium. 

Elever som har beviljats studieuppehåll på gymnasieskolan kontaktas av 

respektive gymnasieskola före 1 februari för att eleven ska beredas 

möjlighet till fortsatta studier. Intagningskansliet skall efter 

reservintagningen (oktober-november) varje år ta fram en s k 

”matchningslista”. Denna lista är en förteckning med ej intagna elever 

respektive hösttermin i kommunen. 

Intagningskansliet tar fram en förteckning över folkbokförda ungdomar 

(per årskull) ur befolkningsregistret KIR. Listan med intagna elever i och 

utanför kommunen fås ur systemet PC-Elev. Även så kallade externa 

elever finns upplagda i PC-Elev. 

Matchningslistan kommer att visa ett visst antal elever som ej går i 

gymnasieskolan. Dessa elever ska av XX Gymnasiet kontaktas och 

erbjudas vägledning inför ett eventuellt val till gymnasieskolan 

(november-december). 

Intagningskansliet lämnar XX Gymnasium uppgifter om elever intagna, 

respektive ej intagna på Individuellt program. Dessutom får XX 

Gymnasium kontinuerligt en s k personnummerlista, innehållande 

samtliga sökandes status. 

Uppföljningsarbetet gäller även elever som slutar på XX Gymnasium och 

som är mellan 16-20 år. Vägledning erbjuds av XX Gymnasium. 

XX Gymnasium skall etablera ett nära samarbete med berörda enheter 

inom Socialförvaltningen, dels för ett kontinuerligt informationsutbyte, 

dels för att ungdomarna inte skall ”falla mellan stolarna”. 

Förvaltningarna kommer också att ha en gemensam referensgrupp på 

central nivå för att underlätta arbetet.”

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

36 

Dnr 2002:2046 

3.4 Sammanfattande kommentarer 

Erbjudande om gymnasieutbildning ges generellt till alla elever i 

kommunernas grundskolor. Ibland saknas rutiner för de elever som får 

sin utbildning t.ex. i anslutning till ett behandlingshem eller vid 

fristående grundskolor. Det finns grund för att konstatera att flertalet 

elever som lämnar grundskolan ändå får ett erbjudande om 

gymnasieutbildning. Det borde dock vara möjligt att för kommunerna att 

se till att samtliga ungdomar som är folkbokförda i kommunen ges detta 

erbjudande när de går ut grundskolan. Framför allt krävs det att 

kommunerna har kunskap om vilka ungdomar det handlar om genom att 

komplettera sina elevregister med dem som inte går i kommunens egna 

grundskolor. Vidare krävs bättre samverkan med de sociala 

myndigheterna för att undvika att ungdomar hamnar mellan stolarna. 

Erbjudande om gymnasieutbildning till de ungdomar som hoppar av 

gymnasieskolan ges generellt i samband med att eleven avbryter sina 

studier inom den egna gymnasieskolan. För elever som avbryter 

studierna vid gymnasieskolor i andra kommuner än hemkommunen kan 

det dock variera. I vissa kommuner har man antingen via avtal eller 

muntliga överenskommelser försäkrat sig om att få information om 

avbrottet. I en del kommuner är det helt beroende på den aktuella 

gymnasieskolan och ungdomen själv och dennes vårdnadshavare om 

kontakten skapas. 

Det är enligt Skolverket förvånande att inte fler kommuner skapat rutiner 

för att informera sig om förekomsten av studieavbrott hos de av 

kommunens ungdomar som går i andra huvudmäns gymnasieskolor. 

Förutom vetskapen om att ungdomar som är folkbokförda i kommunen 

riskerar att hamna utanför gymnasieskolan, kan det också ge signaler om 

problem vid studier i en viss kommun eller gymnasieskola som man 

eventuellt har ett samverkansavtal med. Det kan således förorsaka 

problem för den enskilde ungdomen men också ökade kostnader för 

kommunen. 

De finns stora skillnader mellan kommunerna huruvida de väljer att 

kontinuerligt ge ett erbjudande om gymnasieutbildning eller endast i 

samband med övergången från grundskolan och vid avbrott i 

gymnasieskolan. Det beror bl.a. på vilken tolkning som kommunerna gör 

av gällande regelsystem. 

För att kunna göra uppföljningen på ett bra sätt och med en hög 

ambitionsnivå ”krävs” det, åtminstone i lite större kommuner, ett 

datoriserat individregister. Det har i kommunerna uppfattats på olika sätt 

om det är möjligt att ha denna typ av register utifrån personuppgiftslagen 

(PUL). Ett förtydligande av lagstiftningen enligt ovan skulle kunna lösa 

även denna problematik. 

Som framgår av redovisningen ovan saknar många kommuner 

tillförlitliga uppgifter om alla de ungdomar i åldern 16-20 år som är 

folkbokförda i kommunen. Det gäller dels hur många de är, dels om de 

befinner sig i en gymnasieutbildning eller om de har en annan

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

37 

Dnr 2002:2046 

sysselsättning och i så fall vilken. Det finns flera olika förklaringar till 

detta. Vissa kommuner uppfattar sitt uppdrag som att de inte har behov 

av en samlad bild över sina ungdomar och har därför inte byggt upp ett 

sådant informationssystem. I andra kommuner beror det snarare på att 

ansvaret för att tillhandahålla sådan information inte har tydliggjorts. 

Många kommuner utnyttjar inte heller sådan information som redan finns 

på olika håll i kommunen för att ge denna samlade bild.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

38 

Dnr 2002:2046 

4 Ungdomars sysselsättning 

4.1 Sysselsättning direkt efter grundskolan 

Andelen elever som tackar nej till gymnasieutbildning direkt efter år 9 i 

grundskolan har varit stabil under de senaste fem åren. Nedan anges den 

andel av eleverna som lämnar grundskolan på våren men som inte 

återfinns i gymnasieskolan i oktober, inte ens på det individuella 

programmet. 

År Andel som inte går direkt från år 9 till gymnasieskolan 

97 2,2 % 

98 2,8 % 

99 2,4 % 

00 2,5 % 

01 2,5 % 

Andelen varierar väsentligt mellan olika kommuner. För både 2000 och 

2001 varierar andelen mellan 0 och ca 10 procent. En stor andel av dessa 

ungdomar (ca 61 procent) har dock sökt ett nationellt eller 

specialutformat program i februari i år 9. Ytterligare ca 11 procent har 

valt det individuella programmet. Drygt hälften av hela gruppen år 2000 

var behörig. 

Ca 50 procent av gruppen ovan väljer att påbörja gymnasiestudierna ett 

år senare. Efter ytterligare ett eller flera år påbörjar ytterligare ett antal 

sina gymnasiestudier. 

Enligt SCB:s rapport Vad händer efter grundskolan? (U 48 SM 9901) 

som studerade de ungdomar som lämnade grundskolan 1994 var det ca 5 

procent av årskullen som inte gick över direkt. Ca två procentenheter (40 

procent) gick över efter ett år och ytterligare en procentenhet (20 procent) 

gick över två eller fler år efter avslutad grundskola. 

I SCB:s studie redovisas orsaken till att ungdomarna inte gick över direkt 

efter grundskolan både för de som senare påbörjade gymnasiestudier och 

för den grupp som inte gjorde det under den studerade perioden. Vidare 

redovisas vad den förstnämnda gruppen gjorde innan de påbörjade 

gymnasiestudierna. 

Nedan redovisas vilken huvudsaklig verksamhet de hade:

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

39 

Dnr 2002:2046 

Huvudsaklig verksamhet Andel (%) 

Studier i Sverige 35 

Arbete i Sverige 29 

Kommunala uppföljningsåtgärder 12 

Studier utomlands 9 

Arbetslös 7 

Arbete utomlands 2 

Annan 6 

Motsvarande uppgifter redovisas inte för den grupp som inte återvände 

till studier under perioden. 

Skolverket har valt att basera sin studie på de elever som lämnade 

grundskolan våren 2001. Skälet till detta är att 2001 är det senaste år då 

det varit möjligt att ta fram uppgifter ur det nationella 

uppföljningssystemet. Som framgått ovan har kommunerna som en 

bilaga till den utsända enkäten erhållit dessa uppgifter från den offentliga 

statistiken. Syftet med detta var att kommunen härigenom skulle få en 

möjlighet att också kontrollera sina egna framtagna siffror. 

Antalet ungdomar som lämnade grundskolan våren 2001 och som i 

oktober samma år inte studerade i gymnasieskolan vare sig på nationellt, 

specialutformat eller individuellt program någonstans i landet var enligt 

den nationella statistiken 2 775. De siffror som kommunerna lämnat 

avviker radikalt från detta. Ett stort antal kommuner anger att de helt 

enkelt inte vet hur många det är; 17 procent har inte svarat på frågan, 38 

procent har angett det antal som fanns bilagt enkäten ofta med en 

kommentar att man inte vet om detta är korrekt, 42 procent anger ett 

lägre antal än det i bilagan och 17 procent ett högre antal. I avsnitt 4.3 

kommenteras avvikelserna närmare. 

I enkäten ställs frågan om vad dessa ungdomar hade för huvudsaklig 

verksamhet under hösten 2001. I flera fall anger kommunen att 

ungdomarna funnits på det individuella programmet. Detta förklaras med 

att det sker en stor omsättning av elever inom programmet. En ungdom 

kan finnas på programmet endast delar av terminen. 

Mot bakgrund av de tveksamheter som finns i anslutning till enkätsvaren 

har dock svaret ”det individuella programmet” inte medräknats. Det har 

helt enkelt inte varit möjligt att utifrån enkätsvaren utläsa om svaret 

istället beror på att kommunen inte inkluderat det individuella 

programmet i gymnasieskolan. Mot denna bakgrund baseras 

nedanstående sammanställning på uppgifter avseende 659 ungdomar.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

40 

Dnr 2002:2046 

Huvudsaklig verksamhet Andel (%) 

Studerade på annan utbildning i Sverige 26 

Studerade utomlands 8 

Arbetade i Sverige eller utomlands 24* 

Var arbetslösa 17 

Fanns på behandlingshem, kriminalvårdsanstalt 

eller på annat sätt omhändertagna 15 

Föräldralediga 3 

Sjuka 2 

Övrigt 5 

* Nästan enbart arbete i Sverige 

4.2 Sysselsättning vid studieuppehåll eller efter 

avbrott från gymnasieskolan 

I SCB:s rapport Fyra år efter grundskolan (UF 55 SM 0101) redovisas 

vad de elever som lämnade grundskolan våren 1997 gjorde i vecka 12 år 

2001, dvs. fyra år efter att de lämnade grundskolan. Som en undergrupp 

redovisas ”Avbruten/ej påbörjad gymnasieutbildning”. I denna grupp 

ingår 

• de som avbrutit före årskurs 3 (A), 

• de som avbrutit under årskurs 3 (B) och 

• de som aldrig påbörjade studierna (C). 

Nedan anges den huvudsakliga sysselsättningen för dessa tre kategorier: 

Huvudsaklig verksamhet A B C 

andel (%) andel (%) andel (%) 

Förvärvsarbete 42 55 46 

Arbetslös 18 11 6 

Övrig utbildning 20 7 33 

Militärtjänst 2 17 3 

Ungdomsslussen/Af 6 4 2 

Högskola 3 1 2 

Det framgår däremot inte vad de gjort under perioden fram till dess.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

41 

Dnr 2002:2046 

Skolverket har baserat sin studie på de ungdomar som i oktober 2000 

studerade i gymnasieskolan i år 1 respektive 2 på nationellt, 

specialutformat eller individuellt program men som inte studerade i 

gymnasieskolan alls i oktober 2001. Vidare frågas i enkäten om de 

ungdomar som studerade i gymnasieskolan i år 3 i oktober 2000 men 

som inte tagit ut slutbetyg under detta läsår och inte heller studerade i 

gymnasieskolan i oktober 2001. 

Antalet ungdomar i dessa tre grupper var enligt den nationella statistiken 

9 682, 4 781 respektive 15 410. Även för dessa tre grupper har 

kommunerna lämnat uppgifter som kraftigt avviker från vad som 

bifogades enkäten för respektive kommun. Bilden är här densamma som 

den som redovisades under avsnitt 4.1. Ett stort antal kommuner har inte 

angett något antal eller valt det som bilagts enkäten med kommentaren att 

man inte haft underlag för en annan bedömning. Av de som angivit ett 

avvikande antal har flertalet angett ett lägre antal än i bilagan till enkäten. 

I enkäten ställs frågan om vad dessa ungdomar hade för huvudsaklig 

verksamhet under hösten 2001. För år 3 gjordes en uppdelning i de som 

avslutade studierna före den 1 maj 2001 och de som avslutade studierna 

under maj-juni 2001. Den sistnämnda kategorin angavs vara mer än 

dubbelt så stor som den förstnämnda i de kommuner som besvarat 

frågan. 

Nedanstående sammanställning omfattar således fyra grupper: 

• de som fanns i gymnasieskolans år 1 i oktober 2000 men inte alls 

i gymnasieskolan i oktober 2001 (”Avbrott” år 1), 

• de som fanns i gymnasieskolans år 2 i oktober 2000 men inte alls 

i gymnasieskolan i oktober 2001 (”Avbrott” år 2), 

• de som fanns i år 3 i oktober 2000, inte fick ut slutbetyg våren 

2001 samt slutade studierna före den 1 maj 2001 (”Avbrott” år 3) 

och 

• de som fanns i år 3 i oktober 2000 och inte fick ut slutbetyg våren 

2001 samt slutade studierna i maj-juni 2001 (”Ej slutbetyg” år 3). 

Med de begränsningar beträffande svaret ”det individuella programmet” 

som redovisades i avsnitt 4.1 omfattar sammanställningen 1 547, 798, 

588 respektive 330 ungdomar. Kommunerna har särskilt poängterat att 

kunskapen om de två sistnämnda kategorierna är mycket dålig inte minst 

för de ungdomar som får sin gymnasieutbildning i annan kommun.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

42 

Dnr 2002:2046 

Huvudsaklig ”Avbrott” ”Avbrott” ”Avbrott” ”Ej slutbetyg” 

verksamhet år 1 år 2 år 3 år 3 

andel (%) andel (%) andel (%) andel(%) 

Studerade på annan 

utbildning i Sverige 25 22 19 35 

Studerade utomlands 9 12 2 0 

Arbetade i Sverige 

eller utomlands* 29 36 54 49 

Var arbetslösa 19 12 9 9 

Praktik, KUP m.m. 7 8 9 1 

Fanns på behandlingshem, 

inom kriminalvården eller på 

annat sätt omhändertagna 6 4 2 0 

Föräldralediga 4 4 3 1 

Övrigt 2 2 2 5 

* Nästan enbart arbete i Sverige 

4.3 Statistikproblem 

Ett antal kommuner har i kontakter med Skolverket hävdat att de 

statistikuppgifter som bifogats Skolverkets enkät måste vara felaktiga. 

Detta hävdas trots att uppgifterna bygger på vad som rapporterats från 

kommuner och skolor. I flertalet fall anser kommunerna att siffrorna är 

för höga. Vid dessa kontakter har det dock i många fall visat sig att 

kommunerna inte följt de definitioner av de olika statistikgrupperna som 

fanns i bilagan. I andra fall har kommunen egentligen inte haft något 

system som säkerställt att de uppgifter som kommunen tagit fram varit 

korrekta. 

Skolverket har efter det att enkäterna bearbetats tagit kontakt med ca 30 

kommuner där kommunens angivna siffror kraftigt avviker från de 

uppgifter som bifogats enkäten. Ca två tredjedelar av dessa kommuner är 

tveksamma till kvalitén på sina egna siffror. Även om de i flera fall 

ställer sig frågande till de uppgifter som Skolverket presenterat har de 

egentligen ingen grund för att hävda att uppgifterna är felaktiga. I många 

fall har kommunerna helt enkelt lämnat uppgifter på de elever de känt till 

utifrån den egna gymnasieskolan eller utifrån ett ofullständigt 

uppföljningssystem. 

Den återstående tredjedelen av dessa kommuner anser sig ha ett bra 

system för sin uppföljning åtminstone i sådan utsträckning att de tycker 

sig kunna ifrågasätta de uppgifter som Skolverket presenterat. Det har i 

kontakterna framkommit ett antal tänkbara förklaringar till skillnaderna i 

uppgifterna.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

43 

Dnr 2002:2046 

En vanligt förekommande förklaring till skillnaderna är elever som i 

oktober hade haft så stor frånvaro att de gick miste om studiebidraget 

men samtidigt fortfarande var registrerade som elever på skolan ingick i 

siffrorna. Detta kan enligt kommunerna vara särskilt frekvent inom det 

individuella programmet. En annan förklaring är att en del elever från år 

9 på grundskolan gick om denna årskurs eller gick in på 

gymnasiesärskolan och av dessa skäl inte återfanns i gymnasieskolan. 

Det senare förhållandet har tidigare uppmärksammats av Skolverket i 

rapporten Hur särskild får man vara? (Dnr 2000:2037). 

En annan förklaring som framförts är att kommunerna inte alltid gör sina 

avstämningar vid samma tidpunkt och eftersom situationen framför allt 

på det individuella programmet är turbulent under höstterminen kan 

uppgifterna därför skilja sig väsentligt mellan olika tidpunkter. 

Det har också framkommit att man i ett antal kommuner har räknat 

ungdomar, som enbart haft studie- och yrkesvägledningssamtal med 

företrädare för det individuella programmet, som elever i 

gymnasieskolan. De har dock i flertalet fall inte rapporterats som elever 

vid rapporteringen till CSN. 

Skolverket har tagit dessa synpunkter på stort allvar och utifrån dessa 

kontakter valt att genomföra en fördjupad kontroll på individnivå i sex 

kommuner som dels redovisat kraftigt avvikande siffror, dels varit 

intresserade av att medverka i en sådan uppföljning och dessutom ansett 

sig ha tillräckligt väl uppbyggda system för att kunna göra en sådan 

kontroll. Denna fördjupade kontroll bekräftar i stort den bild som 

redovisats ovan. Avvikelserna i statistiken avser dels de ungdomar som 

efter genomgången grundskola påbörjat studier i gymnasiesärskolan, dels 

ungdomar som av gymnasieskolorna räknats som elever men som under 

den aktuella perioden haft så stor frånvaro att de gått miste om 

studiebidraget. 

Dessa orsaker avser dock en mindre del av de aktuella ungdomarna. I 

flertalet fall handlar det om ungdomar som av olika skäl gjort uppehåll i 

eller avbrutit sina studier men där kommunen i sitt enkätsvar helt enkelt 

inte fått med dem i sina sammanställningar. Förklaringen till detta är 

främst att kommunerna inte haft en fullständig bild av sina ungdomar. I 

några fall har det sannolikt också funnits felaktigheter i rapporteringen 

till CSN. 

4.4 Sammanfattande kommentarer 

Skolverkets undersökning bygger på kommunernas kunskap om de 

ungdomar som är folkbokförda i kommunen. Som framgått av 

redovisningen finns stora brister i det underlag som kommunerna kunnat 

lämna, framför allt när det gäller vilken sysselsättning som ungdomarna 

haft när de inte funnits i gymnasieskolan.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

44 

Dnr 2002:2046 

De uppgifter om ungdomarnas sysselsättning som kommunerna ändå 

lämnat stämmer dock relativt väl överens med de uppgifter som 

framkommit i SCB:s studier. Då bör noteras att SCB:s undersökning inte 

fullt ut går att jämföra med av Skolverket framtagna uppgifter. Bl.a. har 

SCB vänt sig direkt till de ungdomar som studien avser medan 

Skolverkets undersökning bygger på kommunernas uppgifter. 

När det gäller de ungdomar som inte direkt gått in i gymnasieskolan efter 

slutförd grundskola uppger kommunerna att sex av tio antingen studerar 

på annan utbildning eller har ett arbete. För denna grupp ungdomar 

skiljer sig siffrorna åt mellan de båda studierna på framför allt två 

punkter. I Skolverkets undersökning är det en relativt hög andel (15 %) 

av de ungdomar som står utanför gymnasieskolan som återfinns i någon 

form av sociala åtgärder. Motsvarande uppgifter återfinns inte i SCB:s 

studie. Skolverkets undersökning visar också på en betydligt högre andel 

som är arbetslösa. En förklaring till dessa skillnader skulle kunna vara att 

SCB:s uppgifter endast avser de ungdomar som återvände till 

gymnasiestudier under perioden. En annan förklaring skulle kunna vara 

att de ungdomar som här avses sannolikt i större utsträckning än andra 

ungdomar avstår från att besvara utsända enkäter. 

När det gäller de ungdomar som avbrutit eller gjort uppehåll från en 

påbörjad gymnasieutbildning visar Skolverkets undersökning att en 

mycket stor andel av ungdomarna återfinns i annan utbildning eller 

förvärvsarbete. Andelen varierar från drygt 60 procent till 70 procent. För 

den grupp som genomgått den tredje årskursen men inte fått ett slutbetyg 

var andelen ännu högre, 84 procent. 

Även här finns svårigheter med att göra jämförelser med SCB:s studier. 

Det beror bl.a. på att SCB:s uppgifter avser situationen fyra år efter 

grundskolan medan Skolverkets undersökning för en stor del av 

ungdomarna avser situationen ett till två år efter avslutad grundskola. 

Med denna begränsning i jämförbarheten kan man ändå konstatera att 

den största skillnaden mellan undersökningarna är att det i Skolverkets 

undersökning är en högre andel som återfinns i annan utbildning. 

De kontroller som Skolverket genomfört med anledning av 

kommunernas uppgifter om tveksamheter i den offentliga statistiken 

visar framför allt på två förhållanden. För det första finns det stora brister 

i kommunernas egna dokumentationssystem vilket också framgår av 

avsnitt 3. 

För det andra finns det framför allt två grupper av ungdomar som i den 

offentliga statistiken hamnar under rubriken ej övergång från grundskola 

till gymnasieskola respektive studieuppehåll/studieavbrott fastän de finns 

kvar utbildningssystemet. Det finns ett mindre antal elever som efter 

genomgången grundskola går in i gymnasiesärskolan och eftersom 

statistiken över elever i gymnasiesärskolan inte utgår från en 

individrapportering ger det på marginalen en underskattning av 

övergången från grundskolan till den gymnasiala nivån. Det finns också 

ungdomar som har så stor frånvaro att de inte erhåller studiebidrag.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

45 

Dnr 2002:2046 

Eftersom statistiken bygger på rapporteringen till CSN stämmer den inte 

med gymnasieskolornas elevuppgifter. Av tidigare kontroller som 

Skolverket genomfört framgår emellertid att det finns en stor rörlighet 

bland eleverna under det första gymnasieåret och därför finns denna 

osäkerhet oavsett när avstämningen görs.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

46 

Dnr 2002:2046 

5 Avslutande diskussion 

Det statliga ansvaret 

Under senare år har styrningen av den svenska skolan förändrats från 

regel- och resurstyrning till att alltmer präglas av mål- och 

resultatstyrning. Den statliga detaljregleringen har minskat och ansvaret 

har i stor utsträckning decentraliserats. De bestämmelser i form av mål 

och riktlinjer som ska finnas kvar måste vara tydliga och i den mån de 

reglerar hur verksamheten ska utformas ska de begränsas till vad som 

krävs utifrån statens ansvar för kvalitet, nationell likvärdighet och den 

enskildes rättssäkerhet. 

Även om vi har en frivillig gymnasieskola i Sverige är det en mycket hög 

andel av dem som lämnar grundskolan som vill studera där. I praktiken 

ställer också dagens arbetsmarknad i stor utsträckning krav på minst 

gymnasiekompetens. Rätten för ungdomar att få möjlighet att studera i 

gymnasieskolan och de bestämmelser som reglerar kommunernas 

skyldigheter att tillhandahålla sådan utbildning är mot denna bakgrund av 

stor vikt. Det får inte råda några tveksamheter vad som gäller härvidlag. 

De bestämmelser som idag reglerar kommunens ansvar för de ungdomar 

som inte söker till eller som av andra skäl hamnar utanför 

gymnasieskolan är som framgår av denna rapport mycket otydliga. Även 

om Skolverket utgått från att lagstiftaren inte avsett att minska 

kommunernas ansvar i samband med gymnasiereformen i början på 

1990-talet framgår detta inte entydigt av de olika förarbetena till 

nuvarande lagstiftning. Därför är det inte förvånande att kommunerna 

gjort olika uttolkningar av bestämmelserna och därmed vilket ansvar de 

har. 

Detta får mycket små konsekvenser för de ungdomar som vet vilket 

program de vill gå på och som också har förutsättningar att slutföra de 

påbörjade studierna. För de ungdomar som inte är behöriga till 

gymnasiestudier, de som i övrigt har stora kunskapsluckor, de som varit 

föremål för olika sociala insatser, de som inte har så stark egen drivkraft 

att skaffa sig en utbildning, dvs. de som på olika sätt har behov av stöd 

för att påbörja och sedan slutföra en utbildning, har det stor betydelse hur 

kommunen uppfattat och tagit sitt ansvar. 

Enligt Skolverkets uppfattning måste det tydligt framgå vilka 

skyldigheter kommunerna har för de ungdomar som är folkbokförda i 

kommunen. Hur detta ansvar ska utformas kommer till stor del att 

påverkas av vad som blir följden av de förslag som inom kort läggs av 

gymnasiekommittén, skollagskommittén och den särskilda PRIVgruppen. 

Skolverket avstår därför från att i detta sammanhang ge förslag 

till hur bestämmelserna bör utformas. Det är dock angeläget att 

bestämmelserna i dessa delar kan förtydligas inom en snar framtid och att 

det samtidigt sker en översyn av bestämmelserna för de kommunala 

ungdomsprogrammen.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

47 

Dnr 2002:2046 

Det kommunala ansvaret 

I kommunernas ansvar ligger bl.a. att sätta sig in i de bestämmelser som 

riksdag och regering utfärdat och att välja den organisation, de metoder 

samt arbetssätt och arbetsformer som leder till en verksamhet med hög 

kvalitet. 

Det har i arbetet med detta regeringsuppdrag framkommit att det finns 

stora brister i kommunernas ansvarstagande som inte kan förklaras av de 

otydligheter i bestämmelserna som redovisats ovan. I ett antal kommuner 

har det inte förts några egentliga diskussioner om vilket ansvar som 

kommunerna egentligen har för de ungdomar i åldern 16-20 år som inte 

finns i gymnasieskolan. I flera kommuner har man inte ens varit 

medvetna om de bestämmelser som finns och vilka förändringar som 

eventuellt skett de senaste åren. 

I ett stort antal kommuner har det funnits oklarheter i den interna 

ansvarsfördelningen. De här aktuella frågorna har i flera fall hamnat 

mellan stolarna. Det har varit oklart om någon har ett ansvar för dessa 

frågor och i så fall hur man avser att hantera dem. I ytterst få fall finns 

ansvaret dokumenterat. 

Bristen på dokumentation gäller också beträffande vilka rutiner som olika 

förvaltningar, skolor och enskilda befattningshavare ska följa i samband 

med övergången från grundskola till gymnasieskola, vid avbrott från 

gymnasieskolan, vid gymnasiestudier hos andra huvudmän etc. I flera 

avseenden verkar det att ändå fungera bra i många kommuner. T.ex. 

fungerar övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan i 

kommunen eller samverkansområdet i huvudsak väl. Det gäller även de 

ungdomar i kommunens grundskolor som inte sökt till gymnasieskolan. 

Likaså vidtas en rad åtgärder för att undvika att elever avbryter sina 

gymnasiestudier, bl.a. försöker man att ha ett individuellt program som 

håller så hög kvalitet och är så flexibelt att det kan bli ett alternativ för så 

många som möjligt. 

Dessa goda exempel är dock snarare resultatet av ambitiösa och 

engagerade personers arbete än följden av en genomtänkt policy och 

gemensamt utarbetade riktlinjer för arbetet. Detta innebär en risk 

eftersom man i stor utsträckning är beroende av enskilda personer. När 

personen försvinner från organisationen riskerar också de upparbetade 

rutinerna att falla i glömska. 

Det är glädjande att så många kommuner tydliggjort att den av 

Skolverket utskickade enkäten och de kontakter som förevarit muntligt 

har fått till följd att man blivit uppmärksammade på de problem som 

funnits beträffande t.ex. ansvarsfördelningen inom kommunen och 

avsaknaden av en samlad bild avseende kommunens ungdomar. Det har 

också givits exempel på att man redan under processens gång tagit 

initiativ till diskussioner om behovet av förändringar i kommunens sätt 

att hantera dessa frågor.

SKOLVERKET 

RAPPORT 

2002-11-29 

48 

Dnr 2002:2046 

Behovet av samverkan 

Oavsett hur kommunen har tolkat sitt uppdrag och oavsett hur man valt 

att organisera sin verksamhet finns ett behov av samverkan inom och 

utom kommunen. Förutom den samverkan som krävs mellan olika 

skolformer och olika utbildningsanordnare gäller det kontakter med t.ex. 

de sociala myndigheterna och arbetsförmedlingen. Som framgått av 

redovisningen i tidigare avsnitt i rapporten leder brister i denna 

samverkan ibland till att ungdomar ”faller mellan stolarna” eller 

åtminstone inte får den hjälp och det stöd som avsetts. 

Även om övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan i 

huvudsak synes fungera väl saknas det rutiner och tillförlitligt datorstöd 

för att se till att inte vissa ungdomar kommer i kläm. Det handlar om 

ungdomar med ”trasslig bakgrund”, dvs. ungdomar på behandlingshem i 

eller utanför kommunen, ungdomar vars föräldrar har delad vårdnad och 

där ungdomarna bor på två platser, ibland i två kommuner, samt 

ungdomar som hamnat i kriminalitet oavsett om de finns omhändertagna 

inom kriminalvården eller inte. I alltför många fall saknas skoldelen vid 

diskussioner om lämpliga åtgärder för sådana ungdomar. 

Förutsättningarna för ett bra samarbete borde annars vara goda eftersom 

det i flertalet fall handlar om frågor som tydligt berör olika delar av 

kommunen. Det har också i Skolverkets kontakter med kommunerna 

givits flera exempel på att man med anledning av den utskickade enkäten 

nu kommer att kalla ihop representanter för skolan, de sociala 

myndigheterna och arbetsförmedlingen för att hitta former för ett bättre 

samarbete. 

Det har även funnits indikationer på brister i samverkan mellan 

kommunens skolväsende och fristående grundoch gymnasieskolor. 

Oavsett vilken samverkan som i övrigt finns mellan kommunens 

skolväsende och fristående skolor är det angeläget att det finns ett 

samarbete i samband med övergången mellan grundskolan och 

gymnasieskolan. Det gäller såväl studie- och yrkesvägledningen i den 

fristående grundskolan som intagningen till den kommunala och 

fristående gymnasieskolan oavsett om intagningsarbetet sker gemensamt 

eller inte. Exempelvis kan ju det individuella programmet endast 

bedrivas med kommunen som huvudman. Den konkurrens som kan 

finnas mellan kommunala och fristående alternativ får inte leda till 

negativa konsekvenser för de elever som riskerar att hamna utanför 


Även på denna punkt har det framkommit exempel på att man kunnat 

överbrygga tidigare motsättningar och istället hitta former för en 

samverkan runt intagningsprocessen för ungdomarnas bästa.

Läs rapporten (245 kB) - Skolverket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?