o_19l1khltjuhc1dtu2a01b0cvh1a.pdf

panorama.lupef.se
5

LEDARE
INNEHÅLL
Runt år 600 myntade påven Gregorius I de sju dödssynderna.
Inspirationen kom ursprungligen från bibeln och tidigare munkars
teoretiska verk. De sju dödssynderna är ett samlingsnamn för de negativa
egenskaper vi ogärna bör bära, och är något vi vill röra oss bort ifrån.
Katoliker som fortfarande, till skillnad från protestanter, använder
synderna menar att de är en utmärkt kartläggning av människans
moraliskt förkastliga sidor. Synderna tar helt enkelt fasta på det
problematiska med människans roll i gemenskapen. De sju
dödssynderna fungerar jämte de sju dygderna som ett rättesnöre för hur
människan ska leva. Genom den djupa förankringen i katolicismen och
konsten under medeltiden har det klatschiga namnet rotat sig fast i vårt
medvetande. Dödssynderna är fenomen som kan observeras i flera
dimensioner och plan. I samhället, i ditt umgänge och, kanske mest
svårbeskådat, även hos dig själv.
Vi på Panorama vill i detta nummer ge exempel
på hur dödssynderna kan användas som ett
analysverktyg för att beskåda olika aspekter av
dagens samhälle. De sju dödssynderna kan
drabba oss som alltifrån ett personligt
irritationsmoment till att vara ett djupt
samhälleligt problem. Alltifrån att vi kan störa
oss på den giriga i bekantskapskretsen till att
världsekonomin riskerar att kollapsa.
Ordföranden har ordet
Erik Hellqvist
CHEfrEdaktör
Vi är redan halvvägs igenom denna hösttermin och jag blir alltid lika
förvånad över hur fort tiden här i Lund faktiskt går. Den första
tentaperioden är i full gång men samtidigt har arbetet i föreningen precis
tagit fart med ett nytt gäng aktiva novischer och nyvalda
styrelsemedlemmar tillsammans med de som
varit aktiva sedan tidigare. Vi har ett otroligt
händelserikt år framför oss som kommer att
innebära allt ifrån firandet av LUPEF:s 20-
årsjubileum till den temporära flytten upp till
Kemicentrum!
Karin Mohlin
Ordförande, Lunds Universitets Politiska och Ekonomiska Förening
Ansvarig utgivare
4. De sju dödssynderna
6. HÖGMOD...
...föregår fall - så även för länder
7. GIRIGHET
– på din bekostnad
8. VÄLLUST
– fortfarande en skam
11. AVUND
– det gröna monstret
13. FROSSERI
– lockelsen att teknofixa en social
välfärdssjukdom
17. VREDE
– datorspel: i vredens, våldets och
massmördarnas värld... eller?
19. LÄTTJA
– dödssynd eller framstegsmotor?
21. Läs, lär och briljera...
...om 7 historiska dödssyndare
27. Om Panorama
Ansvarig utgivare: Karin Mohlin, Ordf. LUPEF
Kontakt: tidningen@lupef.se
Lunds Universitets Politiska och Ekonomiska Förening
Paradisgatan 5:S 223 50 Lund
3

De sju dödssynderna
De sju dödssynderna har länge varit inspiration i konstvärlden och inom litteraturen. Numera
används synderna mer som utgångspunkt i diskussioner än som vägledning i livet. Hur uppstod dessa
från början och vilken inverkan hade, och fortfarande har, de sju dödssynderna på människor?
Födelsen av de sju dödssynderna sträcker sig långt bak i tiden;
i slutet av 300-talet utvecklade och rangordnade en grekisk
munk åtta synder. Denna lista kom dock senare att kortas ner
till sju synder (och tillhörande motsatser i form av dygder).
Inom katolicismen har de tio budorden och de sju dödssynderna
varit livsviktiga riktlinjer inom etik och moral för att leda
människan till sin framtida frälsning. Ett brytande mot eller
negligerande av synderna innebar en enkelbiljett till helvetet.
Senare kom Dante att sprida idén om dödssynderna med sin
”Den gudomliga komedin” i början på 1300-talet, vilken
genererade nästintill hysteri. Konstverk efter konstverk
skapades med synderna som inspiration och människor, som
alltid, lockades av tanken av det förbjudna. I den analfabetiska
världen som då rådde, spreds de sju dödssynderna även genom
att symboliseras av djur och färger. På så sätt kunde kyrkan
sprida sina budskap till den stora allmänheten.
Den första, och då även den värsta, synden enligt den katolska
kyrkan är Högmod, som symboliseras av den stolta påfågeln
och färgen violett. Att nedvärdera medmänniskor anses hota det
gemensamma samhället, eftersom vi är kollektiva varelser som
är beroende av varandra för vår överlevnad. Genom att
framställa högmod som den värsta synden, minskas även risken
för att människor skulle säga emot kyrkan. Vilken människa
utan kolossalt mycket högmod kan motsäga sig Guds förlängda
arm? Girighet var även den en mycket stigmatiserad dödssynd.
På liknande sätt som resonemanget bakom högmod, kan detta
dras till vårt kollektiva samhälle: individers habegär sätter
käppar i hjulet för vidare samhällelig utveckling. Denna synd
fick porträtteras av grodor och färgen gul.
Den sista av de tre mest stigmatiserade synderna är den blåa
Vällusten, med kor alternativt tjurar som symbol. Tjuren
kopplas även nu för tiden ihop med sex. Den katolska kyrkan
började tidigt proklamera för avhållsamhet innan äktenskap, så
det är ingen chock att vällust befinner sig så högt upp på listan.
Dessutom ansågs att den människa som låter lusten avgöra
beslutstaganden, istället för hjärnan eller hjärtat, kommer skada
andra människor, både kroppsligt och känslomässigt. Vidare
anses Avund orsaka splittringar mellan människor som kan
uttryckas i olika slags kränkningar. Detta i sin tur skapar en
obalans i gemenskapen, vilket så klart inte passar in i det
kollektiva samhället. Kyrkan symboliserade detta genom
hundar eller getter och med färgen grön.
4

Frosseri har en koppling till avund. Denna kan ta sig uttryck i
form av frosseri i mat, men även frosseri i överflödiga
produkter. Den som kan unna sig att frossa blir i andras ögon
ett objekt för avund. Grisen gav uttryck för denna synd och
uttrycket ”du äter som en gris” känns passande; en som vräker
i sig mat kan tolkas som frossare.
Att Vrede hamnar så pass långt ner på listan (6:e plats) kan
överraska, eftersom det är vreden som tar sig uttryck i våld och
därmed skapar det fysiska kaoset i ett samhälle. Vad som
däremot inte överraskar är att tjuren och den röda färgen fick
agera metaforer. Tjurfäktningen använder just detta
(symboliskt) aggressiva djur som retas upp av det röda skynket.
Den sista av de sju dödssynderna är Lättja. Alla måste jobba för
att samhället ska fungera, men även för att den enskilda
individen ska överleva. När synderna uppstod fanns inte mycket
till bidrag, så den som inte jobbade för sitt levebröd kom att ha
det riktigt svårt. Som symboler valdes åsnan och ljusblått.
Som tidigare nämnts använde sig den katolska kyrkan av de sju
dödssynderna förutom för att befästa sin egen makt även för att
guida den vilsna människan till bättre livsval och framtida
frälsning. Detta gällde främst den katolska kyrkan, så hur ställde
sig den protestantiska kyrkan till synderna? Studentprästen Jan
Kjellström i Lunds Domkyrka svarar att i och med Martin
Luthers protestantiska reformering av kyrkan under första
halvan av 1500-talet rensades de sju dödssynderna bort. Luther
menade att en gradering av synderna inte var möjlig, eftersom
Jesus uttryckligen hade tagit avstånd från det. Alla människor
har brister och gör misstag, men ingen är bättre än den andre;
Luther ville med reformeringen betona att alla människor är på
samma plan. Han menade att alla är beroende av Guds
frälsning. Istället för att slaviskt följa de sju dödssynderna skulle
de kunna fungera som hjälpmedel, men Luther påstod samtidigt
att användandet av de sju dödssynderna som riktlinjer i livet är
överflödigt eftersom de tio budorden i Luthers lilla katekes
räcker för vägledning.
Kan de sju dödssynderna appliceras idag i vardagen?
– Även om de inte finns i de flesta människors vardagsliv finns
det poänger i synderna. Exempelvis frosseri borde vi tänka mer
på i vår värld. Som protestantiskt kristen kan man då absolut
använda sig av de sju dödssynderna som rättesnöre även om det
förmodligen är sällsynt. Protestanter, och även jag som präst,
får nog läsa på om innebörden av synderna och där har nog
katolikerna en större medvetenhet. Men klart att man kan se de
sju dödssynderna som rättesnöre, där vissa känns mer relevanta
i dagens samhälle än andra .
Vad tror du är orsaken till att katolska kyrkan valt att
behålla dödssynderna?
– Det är svårt för mig att uttala mig och dessutom väldigt svårt
att generalisera den katolska kyrkan; det finns liberala och
strängt konservativa katoliker. Men genom att peka ut folk som
syndare har den katolska kyrkan tidigare lyckats hålla folk i
schack. Kyrkan lägger följaktligen ett moraliskt tryck på
människor.
Tidigare gav dödssynderna vägledning för människor, men det
fanns även en praktisk poäng med dem: de skulle hjälpa till att
skapa balans i samhället. Som Kjellström belyser hade kyrkan
en väldigt stark ställning och ett brett inflytande i individers
vardag, vilket gav dem möjlighet att påverka livsval och då
även samhället i bred mening. De sju dödssynderna uppkom
således för att skapa balans i det kollektiva samhället. Om
människor inte skulle följa dem, skulle en typ av laglöshet
kunna bryta ut. Samhället bygger på ett gemensamt tänkande
där egoism inte är önskvärd. Genom att ha en tydlig lista med
rankning av synder minskade kyrkan frågetecknen bland
människor om vad som sågs vara accepterande handlingar och
vad som fördömdes totalt av kyrkan. Med andra ord kan
kyrkans dödssynder ses som ett försök till att bevara ordning
och reda i samhället, vilket än idag känns aktuellt trots att
Sverige numera är sekulariserat.
Louisa Rabaeus
5

1HöGMOd föregår fall
så även för länder
”Människans högmod går före fall, ödmjukhet föregår ära” är ett ofta citerat bibelcitat. Till viss
utsträckning kan detta citat även utökas till att gälla länder och då parafraseras som ”Landets högmod
gick före fall, ödmjukhet föregick ära.”
De historiska exemplen är många: romarrikets uppgång
och fall 753 f.Kr till år 476, Persiska riket mellan 540
och 350 f.Kr, kolonialmakternas inflytande i Afrika
under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, kanske främst
symboliserat genom Storbritanniens öde: från världsmakt i
slutet av 1800-talet till betydligt minskat inflytande efter andra
världskriget. Andra exempel är Sovjetunionens inflytande efter
andra världskriget fram till dess fall 1990 samt till viss del
USA:s utrikespolitiska inflytande efter kalla krigets slut fram
till finanskrisen 2009.
Högmodet anses ofta vara den mest grundläggande av alla
dödssynder och därför även den mest destruktiva. På latin blir
högmod superbia, det som är stort och magnifikt. Högmodet
visar sig oftast genom överlägsenhet, självcentrering och en
föraktfull inställning gentemot andra. En vanlig reaktion när
högmod visar sig hos andra är avsky. Samtidigt har vi
förvånansvärt svårt att upptäcka högmodet hos oss själva. Det
menar många hör till syndens karaktär. Den högmodige saknar
ofta självinsikt och ser sig alltid som viktigare än andra.
Det nationella högmodet visar sig tydligt i upprörda utfall mot
andra länders vägval, som att raljera över Greklands skuldkris,
religiösa makthavares inflytande i Iran och korruption i många
afrikanska länder för att nämna några exempel. I delar av det
sekulariserade Europa finns en nästintill gränslös tro på
människans förmåga att bygga ett överstatligt paradis.
På ett individuellt plan verkar nycklarna till den sanna lyckan
ligga i att skaka av sig andliga och statliga auktoriteter. Varken
äkta hälft, barn eller någon annan ska stå i vägen för vår
ambition att frigöra och förverkliga oss själva. På det
kontinentala planet har EU:s makthavare sedan EU:s bildande
verkat för ett mer sammanhängande och standardiserat Europa.
Någonstans däremellan hittar vi ländernas makthavare som
måste verka för individernas bästa och kompromissa för
Europas framtid.
I en värld där ingen annan än vi själva bygger våra liv, blir det
än mer avgörande att bygga vårt eget varumärke och status som
framgångsrik och oberoende. Detta gäller i hög grad individer
såväl som nationer. De sociala medierna har blivit ett utmärkt
medel för att planera vårt personliga/nationella skyltfönster. Det
gäller att hålla skenet uppe, fasaden får inte rämna. Oberoendet
ställer dock tunga krav på varje individ och nation. Det vi
innerst inne längtar efter är ju inte att vara oberoende – utan att
bli älskade. Att få leva i relation och gemenskap. Det vi vill se
hos andra, och egentligen själva önskar växa i, är ödmjukhet.
Ödmjukhet ses som motsatsen till högmod. Ödmjukhet är
befriande, för det tar fokus bort ifrån oss själva. Den ödmjuke
är mjuk och formbar. Vi behöver odla en livsstil där vi är
beroende av och finns till för varandra, och där andra
människors längtan, sorger och glädjeämnen blir viktiga för oss.
Den ödmjuke kan glädja sig över andras framgångar. Den som
sagt nej till högmodet upplever inte sin nästa som en konkurrent
utan som en medmänniska.
När allt kommer omkring äger ju ingen människa eller nation
full kontroll över sitt eget öde. Alla tvingas vi låta någon eller
något bli vår herre. Vissa saker binder oss, andra gör oss fria.
Högmodet är förrädiskt, för det inbillar oss att vi är klarsynta,
när det egentligen handlar om en raffinerad form av dålig syn.
I högmodet hänger vi oss åt önskedrömmar om vår egen
överlägsenhet, och risken är därmed ganska stor att vi med
sådana glasögon aldrig kommer att lära känna vare sig oss
själva eller andra.
Martin Pehrsson
6

GIrIGHEt på din bekostnad
2Världen är i gungning. Sedan 2008 när finanskrisen slog till med full styrka har både banker och
nationer hunnit vackla på ruinens brant. En ofta angiven orsak till detta kaotiska tillstånd världen
befinner sig i påstås vara girighet, eller kanske snarare det politiska paradigmskifte som gett ett fåtal
möjligheten att kunna berika sig som aldrig förr. Sedan närmare 40 år har staten backat till förmån
för näringslivet, med nya ägar- och organisationsstrukturer som förändrat hur vi uppfattar samhället.
År 2008 sprack en bostadsbubbla i USA orsakad av att
övervärderade hus köpts för lånade pengar av låntagare
som sedan inte kunde betala tillbaka. Huspriserna hade
under lång tid skjutit i höjden och lån hade blivit frikostigt
utdelade utan noggrann kontroll. I samma veva hade bankerna
kommit på ett smart sätt att snabbt tjäna stora pengar:
skuldsedlarna hade paketerats och bedömts med ett visst värde
och sedan sålts vidare till andra banker och andra finansinstitut.
När bubblan plötsligt en dag i september sprack satt världens
alla placerare inne på skuldsedlar inte värda ett dugg och med
byxorna vid knävecket. Finanskrisen var ett faktum.
Ungefär samtidigt dök ordet girighet upp på allas läppar. Såväl
Obama som Anders Borg pratade om den ökande girigheten.
Det var girigheten som låg bakom den största ekonomiska
krisen sedan 1930-talet. Gordon Gekkos berömda citat ”Greed
is good” i filmen Wall Street , som påståtts ha inspirerat en hel
generation börsmäklare, dammades av. Det var genom den
alltmer utbredda girigheten vi skulle förstå vad det var som hade
gått snett. Men den liberala debattören Johan Norberg som 2009
kom ut med boken En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och
du och jag sänkte världsekonomin hade en aningen annorlunda
uppfattning: girigheten som fenomen har knappast ökat utan är
något konstant, men däremot har möjligheterna att tillskansa
sig större rikedomar ökat. Vad ligger då bakom dessa
möjligheter?
Svaret rymmer flera orsaker. När Bretton Woods-avtalet, vilket
garanterade fasta växelkurser mot den amerikanska dollarn,
kollapsade i början av 1970-talet efter att president Nixon
tvingats överge guldstandarden fick pengar en förmåga att
lättare kunna röra sig över nationsgränserna. Samtidigt började
finansmarknaderna att avregleras, med möjlighet att lättare
kunna göra större vinster, pådrivet av nyliberalismen som
ideologi. Nu ändrades de tidigare ägarstrukturerna till förmån
för investmentbolag. Exempelvis köptes banker i London som
skapats under imperietiden upp av amerikanska, tyska och
japanska banker. Denna ändrade ägarstruktur ändrade också
företagens agerande. Företag köptes upp av investerare med
lånade pengar. Men dessa investerare var till skillnad från den
gamla skolan av aktieägare aktiva bedömare och förväntade sig
snabba vinster. Det blev till regel snarare än undantag att
företagen började göra nedskärningar för att effektivisera sin
produktion. Det är denna process som professorn i
samhällsgeografi Bennet Harrison kommit att kalla ”det otåliga
kapitalet.” Liknande tankegångar går även att se i nytappningen
av den offentliga sektorn, new public management, där
individer förvandlas till kunder snarare än medborgare.
I takt med denna utveckling har dessutom de allra högsta
chefernas bonusar stigit i höjden. Sverige är inget undantag.
1980 var en genomsnittlig vd-lön ungefär lika stor som nio
industriarbetares. 2007 var en vd-lön lika mycket som 51
industriarbetarlöner. Sedan 1985 har Sveriges BNP stigit med
70 % medan reallönerna har stigit med 43 %. Under de senaste
20 åren har enligt SCB inkomstfördelningen blivit mer ojämlik:
de rikaste 10 % av Sveriges befolkning har ökat sin
förmögenhet med 63 % medan den fattigaste decilens
förmögenhet endast har ökat med 1,7 %. I USA har
inkomstskillnaderna blivit ännu tydligare. 1980 hade den rikaste
procenten av befolkningen i genomsnitt en halv miljon dollar i
inkomst före skatt. 25 år senare är siffran uppe i närmare 2
miljoner. För nästkommande 19 % har ökningen varit
marginell, medan det knappt går att utläsa någon
storleksskillnad för resterande 80 %.
7

Men så plötsligt hände något på vägen.
Svenska Dagbladets Andreas Cervenka beskriver i sin bok Vad
är pengar? ett talande scenario. På det årliga ekonomiska
toppmötet i Davos samlas världens främsta investerare och
finanshajar på stadens finaste lyxhotell, men sedan finanskrisen
har deras budskap till världens olika regeringar ändrats. Från
att ha påtalat hur lite de behöver den klåfingriga statens
inblandning, till att nu böna och be på sina bara knän för att
kunna få ytterligare lite mer i nödlån. Och stater och
centralbanker världen över har ställt upp. Sedan finanskrisen
2008 har räddningspaket för närmare 25 % av världens samlade
BNP sjösatts. Bankerna har blivit så pass viktiga aktörer i
ekonomin att de inte kan tillåtas gå under, vilket gjort att banker
i sitt riskkalkylerande har vågat satsa högt i syfte att öka sina
egna inkomster.
Men utgivningen av dessa stödpaket har inte skett utan krav på
motprestation. Banker världen över har mer eller mindre
tvingats köpa statsobligationer. Länge ansågs stater vara en
absolut säker investering, eftersom en stat inte kan gå i konkurs.
Men för några år sedan visade det sig att så inte nödvändigtvis
är fallet. Banker innehar nu tillgångar i länder som knappt inte
kan betala löner och räntor på lån, samtidigt som centralbanker
skapar digitala pengar för att bankerna inte ska gå under. Staten
och kapitalet sitter onekligen i samma båt.
mellan arbetsuppgifter och arbetsplatser gör att dagens unga
människor snarare planerar strategiskt än att utveckla en
hantverksskicklighet. Att göra något man är bra på och som
man själv är nöjd över har minskat i betydelse och ersatts av
vad det flexibla företaget efterfrågar. Dessutom har mycket av
företagens produktionssätt effektiviserats och automatiserats
för att öka vinsterna åt aktieägarna. Detta har lett till att
människor riskerar att inte längre behövas, och känslan av
meningslöshet breder ut sig hos stora grupper i populationen.
Det system som fött girigheten har fått sig en törn och lever just
nu med hjälp av konstgjord andning. Och det är på din och min
bekostnad. Andreas Cervenka kanske är den som sammanfattar
det hela bäst: ”Vad har då hänt sedan denna gigantiska bubbla
börjat spricka? Jo, alla de åtgärder som statsmakterna har satt
in har syftat till att rädda det system som blåst upp den. Banker
hålls under armarna och centralbanker trycker nya pengar i en
takt som världen aldrig tidigare skådat. Börserna rusar igen. För
att inte det kreditimpregnerade bygget ska rasa samman har allt
mer av skulderna samtidigt flyttats över från det privata till det
offentliga. Pressade regeringar tvingas till drastiska
nedskärningar som drabbar… Ja, ni gissade rätt. Inte precis den
översta procenten.”
Erik Hellqvist
De ökade klyftorna har inte gått obemärkta förbi. Statistiken
över inkomstutvecklingen i USA de senaste åren var något som
Occupy Wall Street tog fasta på och deras slagord ”we are the
99 %” sammanfattar problematiken bra. Men även från oväntat
håll har man insett att den stora inkomstskillnaden kan ha
förödande inneboende effekter. 2011 gick IMF ut med
budskapet att de ökande klyftorna i samhället utgjorde en stor
och reell risk för kommande finanskriser.
Men de nya ägar- och produktionsstrukturerna har fått effekter
för den enskilde. Richard Sennet, professor i sociologi vid
London School of Economics menar att transformationen från
vad han betecknar som statskapitalism till den nya kapitalismen
har haft stor påverkan på människors agerande och
uppfattningar på en rad olika sätt. Människor är idag jämfört
med 1970-talet mer oroliga. Det nya organisationssättet hos
företag ter sig oförutsägbart och svårtolkat. Inom ramen för den
nya organisationen går allt mycket snabbare. De tvära kasten
8

3
VÄLLUSt
fortfarande en skam
Det personliga är politiskt. Tur för mig, då, som har fått i uppgift att skriva om vällust i en politisk
studenttidning. Vem vi knullar, vem vi inte knullar, och hur vi annars väljer att förvalta vårt mänskliga
behov av njutning är både djupt personligt och en het politisk diskussion.
Se bara på den nyss avslutade valrörelsen i USA. Där var
sex ett centralt och självklart tema. Vem man väljer att
förlusta sig med är inte det minsta privat eller personligt
i den amerikanska politiken. För det första var Romney och
Obama i princip förpliktade till att rulla ut en precis lagom sexig
maka för offentlighetens godkännande varje gång de uttalade
sig. Och de uttalade sig gärna och ofta om det sexualpolitiska;
allt från abort till preventivmedel till homosexualitet och den
ökända "abstinence only"-pedagogiken som ska säkra att
dagens ungdomar inte kommer i
närkontakt med varandra.
Det är inte bara i det djupt
värdekonservativa republikanska
partiet som det finns en klar bild av
vad som kan anses vara ett bra
respektive dåligt samlag. Debatten
summeras kortfattat så här: Sex
mellan olikkönade makar är bra.
Allra bäst självklart om de lyckas
befrukta ett ägg eller två under tiden.
Allt annat är i bästa fall tveksamt.
Samtidigt vältrar sig de amerikanska medierna i en buffé av
avslöjanden om den ena eller andra politikerns sexuella äventyr.
Men amerikaner är ju knäppa, tänker du nu, och vi i Sverige är
internationellt kända för vår avslappnade och pragmatiska
sexualmoral. Kanske är det så, men det är både lätt och farligt
att tro sig vara fri utan att först ägna sig åt ett ärligt
självgranskande.
Vem vi
knullar,
vem vi inte
knullar...
9
När begreppet "det personliga är politiskt" myntades av
feministen Carol Hanisch 1968 syftade hon på att kvinnor
kunde uppnå ett politiskt medvetande genom att dela sina
personliga historier och spegla sig i varandras erfarenheter.
Varje berättelse bildade en del av sanningen om det strukturella
förtrycket som patriarkatet utövade (och utövar) mot kvinnor.
Genom att berätta kunde de frigöra sig. Idag saknar vi varken
speglande eller berättande, också när det gäller djupt personliga
saker. Vi bloggar, twittrar, facebookar och delar foton på det
mesta som händer i våra liv.
Problemet är bara att vi samtidigt
sanerar och censurerar alla dessa
(skenbart) autentiska uttryck för
våra personliga tankar, känslor och
åtaganden.
”
”
Vi tittar ständigt in i andra
människors berättelser om
skitlyckliga samboskap, skrattande
bebisar, myskvällar, romantiska
weekendsemestrar. Men jag
kommer inte undan tanken på att vi
speglar oss i mirager och att vi, genom detta, håller på att bli
mer kontrollerade, förtryckta och fängslade i en konservativ
normvärld än vår föräldrageneration. Denna
inredningsreportagevardag som vi verkar eftersträva är steril,
stiliserad och, inte minst, rensad på lust och njutning. När man
aktar sig för åskådaren är det svårt att släppa in det kaotiska,
oförutsägbara sinnliga begäret.

Nu är det så att jag håller på att planera ett bröllop. Mitt eget.
Av den anledningen har jag blivit kastad in i
bröllopsbloggosfären, som ett får till vargarna. Här har jag lärt
följande: När man gifter sig ska man gärna stifta en brinnande
kärlek till färgen rosa och klä sig som en Disneyprinsessa, och
man måste i alla fall tycka att just ens egen man är världens
bästa på alla tänkbara sätt och mena att just ens eget äktenskap
ska hålla ihop för alltid. Någonstans där fick jag fullständig
panik. ALLTID. Det är jävligt länge. Speciellt om människan
man gifter sig med ska vara älskare, kompis och största kärlek,
hela tiden, i all tid. Är det ens möjligt?
Hur ofta, egentligen, har dessa tre delar av livets venndiagram
överlappat? Ibland. Oftast inte. Oftast finns det en nära vän som
man älskar, eller en älskare man blir kär i eller en älskare man
verkligen ogillar som människa men bara vill ligga med, riktigt
ofta. Ibland tänker man att "denna människa vill jag alltid ha i
mitt liv" utan att känna särskilt mycket lust, just där och då.
Vi lever i ett samhälle som säger att vi måste välja en. Endast
en människa som ska vara allt detta. Det är numera inte så
farligt att byta ut denna några gångar under livets lopp men
träffar man en ny är det alldeles ofint att inte skrota den förra.
Det är klart det finns människor som, på något sätt, lyckas
frigöra sig från detta och lever ut sina liv precis som de själva
vill. Utan partner, med tre partners, eller, som mina föräldrar, i
ett kärleksfullt heterosexuellt äktenskap där den ena parten är
homosexuell och man inte ses så himla ofta. Men dessa
människor är fortfarande ovanliga, de bryter ju med den
sexualmoral vi tror oss vara så frigjorda ifrån.
Äktenskapets tvåsamhet är ingen naturlag, det är ett politiskt
beslut. De allra flesta upplever någon gång i sitt liv hur lust,
kärlek och partnerskap faktiskt skiljer sig åt, utan att detta
speglas i det register av samlivsformer som vi tillåts att leva
inom. Lusten och vällusten är fortfarande förknippade med
synd och med skam. Avhållsamheten och kyskheten hålls
fortfarande fram som överlägsna värden. Det är jobbigt att vi
inte har kommit längre än detta.
Agnes Bridge Walton

4
det
aVUNd
gröna monstret
Färgad grön och gestaltad som både hund och get finner vi avund som dödssynd nummer fyra. Efter
en resa från ett av katolicismen nyttjat verktyg i sökandet efter dygd och moral till att bli en
konsekvens av statusuppdateringar och hemlagad barnmat i lekparken ligger avundsjukan och bara
väntar på nästa anledning att droppa sitt sura slem över dig, mig och världen.
”Får man inte vara avundsjuk, det är jag jätteofta!” Citatet
kommer från en av de mellanstadielever som skrev brev
till Lisa Bjärbo och Elin Lindell under deras förarbete till
Stora Syndboken. Barn kallas ofta sanningssägare då de ännu
inte lärt sig att brutal uppriktighet sällan uppskattas i den
ängsliga vuxenvärlden. Nog ligger det också någonting tänkvärt
i detta, att något som säkert många skulle kunna erkänna att de
upplever både varje dag och i alla möjliga sorters situationer,
enligt den gamla skolan skulle straffas med ett iskallt bad i
helvetet. Att det är vore fantastiskt obehaglig upplevelse vet nog
alla som någonsin doppat sig i en svensk insjö.
Så vad är det som är så syndigt med avund? Vi hittar även i de
tio budorden förmaningar som talar emot människors till synes
medfödda förmåga att snegla på vad andra personer äger, äter,
köper, dricker, ligger med och läser. Även om bibeln tuggade
på om att man icke ska känna begär efter sin nästas hustru, slav
eller slavinna så är det fånigt lättväckta behovet av att jämföra
sina egna tillgångar med andras ganska enkelt att spåra upp i
vår tids instagrammade tillvaro. Något vi också kan fråga oss
är huruvida synden vi påstås begå när det gröna monstret börjar
krafsa inifrån magen egentligen syftar till att du skadar dig själv,
människor du hänger med eller för den delen jordklotet du
föddes att leva ditt liv på?
Du kan börja med att be vilken gymnasiekurator som helst att
berätta om vad unga människor brottas med inuti sina egna
huvuden, nämligen det destruktiva i att hela dagen varje dag gå
omkring och mäta sig med vad andra har och som de själva i
sin tur saknar. Må så vara om det är bröst, mobiltelefon,
flickvän, gympaskor eller magmuskler, det kan göra lika ont
oavsett hur till synes egalt, eller enormt föremålet för
avundsjukan är. Här borde vi alltså kunna tala om avund som
något som påverkar den egna personen direkt negativt. Att
avund sedan ofta liknas vid en best som, när den väcks till liv,
tenderar att besinningslöst och med vässade näbbar och klor ge
sig på sitt utsedda offer, talar för att den utlösande faktorn med
stor sannolikhet blir ett slags medoffer för den som blivit offer
för avundsjukan.
De sju dödssynderna kan, i sina ursprungliga termer, te sig
gammalmodiga och inaktuella. För att kunna hävda det motsatta
vad gäller avundsjuka kan vi som i föregående stycke applicera
det på samhället som vi alla tvingas vara en del av idag. När så
kallade kunniga personer pratar om avundsjuka som ett modernt
fenomen kopplas det inte sällan ihop med status. Status i sin tur
brukar ofta cirkulera i samma samhälleliga sfärer som sina två
bästa kompisar, nämligen prylar och pengar. Här kan vi börja
peta lite i hur avundsjuka faktiskt kan komma att påverka, om
ni ursäktar högmodet, hela jordklotet och till och med
atmosfären.
11

I boken Avund och Konkurrens talar Marta Cullberg Weston om
den hårfina skillnaden mellan konkurrens, som i mångt och
mycket betraktas som något positivt och hälsosamt
framåtdrivande, och avundsjuka som snarare är dess bittra och
missunnsamma kusin. Framförallt verkar konkurrens ofta spilla
över i avundsjuka som flammar upp när vissa människor vinner
större karriärmässiga och då ofta ekonomiska framgångar än
andra. Den logiska konsekvensen av detta är att de som med
kapitalistiska mått mätt klarat sig bättre har
råd att unna sig en liten hemmabio eller
kanske städhjälp ett par gånger i
månaden. Då vi i exempelvis Lund
lever i ett samhällsklimat där det
finns ett stort behov av att veta vad
andra gör, när de gör det och i vilka
kvantiteter (ni är säkert bekanta med
sociala medier) kommer detta
naturligtvis att kännas i magen på de
som inte kan placera sig i samma
toppskikt. Säg den söndag ni loggat
in på Facebook och någon avlägsen
mellanstadiekompis inte laddat upp
en bild på en brunchtallrik i
romantiskt motljus medan ni ligger
bakis med halväten nattamat under
sängen.
Hur fungerar då detta ständiga
jämförande människor emellan i ett
samhälle där konsumtion är den nya
religionen? För att dra det till sin
spets frågar sig Weston om det nästan
går att hävda att de forna
dödssynderna, i en miljö där evig tillväxt
är den tillbedda guden, gått och blivit någon
form av dygder. Att lyckas, göra karriär,
konkurrera och gärna visa upp sina förvärv, sin åtråvärda livsstil
för andra, har blivit någon slags norm som gjort att vi sugits in
i en spiral där vi handlar, bröstar upp oss, möter motstånd och
tvingas prestera ännu högre, hävda oss ännu mer för att sedan
stöta på samma motstånd igen. Girighet, avund, högmod och
frosseri.
Avundsjukan hittar vi naturligtvis inte heller bara på
individnivå. Även stora aktörer, stater, kontinenter, halvklot till
och med, vill inte höra talas om att någon annan skulle få njuta
av någonting som de själva inte kan få. Det brukar i media och
politik kallas för den dubbla utmaningen och förklaras nog
enklast som så att vi inför det enorma annalkande kaos som
stavas klimatförändringarna möter ytterligare problematik i det
faktum att de ännu inte utvecklade länderna inte kan, om vi
fortfarande fåfängt hoppas kunna rädda planeten, gå samma
klassiskt koldioxidspyende tillväxtväg som andra stater gjort
tidigare. Här uppstår då en avundsjuka när utsläppen måste
minska och tillväxten avta och detta till priset
av att utveckling genom den enkla och
beprövade vägen inte är ett alternativ. De
ekonomiskt och socialt växande
länderna ser bittert på de av oljan och
kolet framburna vinnarna. Samtidigt
sneglar vi surt på de som vill hävda sin
rätt till det svärtade välståndet medan vi
måste lära oss läxan och kliva tillbaka,
dela med oss, och så är den avundsjuka
cirkeln sluten.
Så till den oundvikliga frågan. Hur
tacklar man denna pestsmittade
avundsjuka? Ett enkelt sätt att avskriva
avundsjukan dess syndiga titel vore
såklart att hävda att vi, i alla fall här i
Sverige, numer lever i ett så pass
sekulariserat samhälle att det tidigare
nämnda helvetesbadet inte är något vi
behöver oroa oss för. Faktum är dock
att vi, på samma sätt som vi fortsätter
att ge varandra julklappar och tigga
påskgodis, för att återkoppla till
statushetsen, än idag lever med
grundläggande sociala värderingar som
belyser avundsjuka på ett osmickrande sätt.
Att avundsjukans negativa konsekvenser som
överkonsumtion och fortsatt exploatering av jordens resurser
dessutom tenderar att sprida ringar på vattnet, ringar som
kommer att bilda tsunamis som hotar att ödelägga hela vår
planet, borde i den bästa av världar vara skäl nog för oss att ge
oss själva en kalldusch. Idag kanske det iskalla badet inte sker
i helvetet utan faktiskt här på jorden i form av en avsomnad
Golfström, översvämningar i Pakistan eller en dödlig bakterie
i egyptiska groddar.
Gubb Marit Stigson
12

5
Lockelsen
frOSSErI
att teknofixa en
social välfärdssjukdom
Efter våra taffliga försök att minska våra utsläpp, men även för att forskningen snabbt gått framåt,
har debatten om geoingenjörskonst gått från att enbart diskuteras i klimatforskningens bakrum till
att föras öppet och seriöst, och då inte bara bland icke-akademiska status quo-ivrare. Men bör vi
verkligen satsa på att stoppa frosseriets symptom snarare än frosseriet i sig, den
masskonsumtionsdrivna sjukdomen?
Geoingenjörskonst, geoengineering på engelska, innebär
att medvetet, tekniskt och storskaligt manipulera
klimatet för att motverka global uppvärmning. Det
finns ett stort antal förslag på geoingenjörstekniker, allt från
science fiction-liknande, högteknologiska rymdförslag till
synbart banala men enormt storskaliga idéer om att tynga ner
polarisarna för att hindra avsmältningen. Alla har de en teoretisk
möjlighet att fungera. Innan de oftast diskuterade teknikerna
presenteras passar det emellertid bra att formulera ett eventuellt
tillämpande av sådana tekniker som en parallell:
Frosseri leder till problem. Överdrivet energiintag resulterar i
fetma och andra hälsoproblem (klimatförändringar). Till detta
finns två huvudsakliga lösningar: minska (det fossila)
energiintaget och motionera mera (konsumera mindre), eller
bekämpa konsekvenserna därav. Många föredrar det senare och
använder bantningspreparat (anpassning snarare än mitigering)
eller, mer drastiskt, magsäcksoperationer (geoingenjörskonst).
Även om detta val går att ifrågasätta finns det nästan ingen som
inte tycker att dessa teknologiska lösningar (medicin, kirurgi;
storskaligt mixtrande med klimatsystemet) är bra – för
individen, för gruppen överviktiga (de mest klimatkänsliga
människorna), för världen (och dess traditionella väg till
utveckling). Frosseriets konsekvenser åtgärdas snabbt, enkelt
och billigt genom en teknisk lösning, en teknofix.Som i vårt fall
dock riskerar att bli vår bokstavliga dödssynd.
De främst förespråkade geoingenjörsteknikerna, uppräknade
i ett försök att spegla forskarvärldens rangordning av
deras respektive trovärdighet, är:
Att sprida ut aerosoler (oerhört små partiklar) i atmosfären
för att reflektera bort mer av det inkommande solljuset och
därigenom motverka temperaturhöjningen. Den mest
förespråkade aerosolen är svaveldioxid. VÄLDIGT BILLIGT
Att ”gödsla” haven med järn för att uppnå algblomningar
som suger i sig koldioxid (och sen sjunker till botten och
under väldigt många år hindrar koldioxiden från att delta i
kretsloppet). RELATIVT BILLIGT
Att skicka ut speglar i rymden på ett eller annat sätt
(miljontals små eller ett fåtal otroligt stora) för att reflektera
bort solljus. VÄLDIGT DYRT
Att genom en sorts havsfarkoster kontinuerligt spraya små,
små vattendroppar en liten bit upp i atmosfären för att där
stimulera molnbildning och på så sätt reflektera tillbaka
mer av det inkommande solljuset. RELATIVT BILLIGT
13

Förutom rymdspeglarna har alla dessa tekniker med varierande
resultat testats på olika sätt och undersöks fortlöpande, dock
med alldeles för lokala skalor och korta tidsrymder för att vara
särskilt upplysande. Aerosolapproachen har dessutom bevisat
sin rimlighet i stor skala bl.a. genom den filippinskan vulkanen
Pinatubos enorma utbrott 1991 då svavelpartiklar spred sig över
hela världen och mycket riktigt ledde till lägre temperaturer
under ett par år, bland annat.
Bland annat. Det är det där ”bland annat” som är problemet.
Oväntade bieffekter är nämligen, per definition, omöjliga att
förutspå och storleken på väntade bieffekter kan nästan aldrig
uppskattas med precision. Risken förknippad med detta blir
ännu större ju mindre vi vet om området i fråga.
Geoingenjörsteknikerna handlar
antingen om att reflektera solljus
tillbaka till rymden innan det når
”
jordens yta eller om att minska
koldioxidhalten i atmosfären. För
den senare gruppen handlar den
största faran om att vi inte vet alls
lika mycket om kolets kretslopp
som vi ibland ger sken av.
Vad gäller de ljusreflekterande
teknikerna är den största
potentiella källan till katastrofala
bieffekter aerosolerna, den del av
atmosfären vi vet allra minst av.
Bara det att svaveldioxidmetodens
upphovsman var
Edvard Teller, vätebombens far, tyder
på att bieffekterna kan bli enorma. Å
andra sidan förespråkas metoden starkt av Paul Crützen, som
fick nobelpriset i kemi för sin förklaring av hur CFC-gaser m.fl.
förstör ozonlagret. Fast paradoxalt nog medger Crützen att
svavelpartiklarna som en bieffekt exempelvis skulle kunna
skada just ozonlagret.
Vi vet inte, och i dessa två mycket stora kunskapshål ligger de
största direkta, naturvetenskapliga farorna. Men även om full
förståelse ges för att alla bieffekter aldrig kan förutspås är det
fortfarande omöjligt att bortse från geoingenjörsteknikernas
Det är
det där
‘bland annat’ som
är problemet
massiva potential. Riskerna med klimatförändringarna är helt
enkelt oerhört stora, särskilt om vi medger att inte ens våra bästa
modeller kan förutspå klimatkänsligheten fullt ut eftersom
klimatet verkar kännetecknas av s.k. tipping points som när de
väl passeras leder till enorma och snabba förändringar.
Självklart gäller klimatförnekarnas nemesis försiktighetsprincipen
– tanken om att desto mer osäker forskningen är,
desto mer försiktiga bör vi vara – även för geoingenjörskonst,
men precis som fetma inte bara beror på livsstilsval utan även
på abstinensbesvär och genetiska faktorer har vi ett samhälle
som inte ser ut att snabbt nog kunna skaka av sig sitt nästintill
hårdprogrammerade fossilberoende.
Den naturvetenskapliga sidan av frågan är enligt min åsikt
därför omöjlig att avgöra i dagens
forskningsläge. Sociala faktorer
utöver vår oförmåga att
gemensamt minska utsläppen
behöver därför också vägas in, inte
minst för att klimatförändringarna
i grunden är ett socialt problem
som vi nu tänker avhjälpa med en
teknologisk, inte social, lösning.
De indirekta, sociala farorna som
geoingenjörsteknikerna ger upphov
till är kanske lättare att greppa
än de naturvetenskapliga, men det
betyder inte att de är mindre. En av
dessa är ifall ensidigt positiva
utsagor om geoingenjörskonsterna
reducerar incitamenten till att minska
våra utsläpp. Två scenarier är tänkbara:
antingen ser vi geoingenjörsteknikerna som en kompletterande
metod eller som en licens för fortsatt frosseri. Om tillämpade
tekniker inte visar sig fungera eller får alltför stora bieffekter
vore det förödande om vi satsat en stor del av vårt klimatarbete
på geoingenjörspillret – men mycket värre blir det om vi satsat
allt på ett icke fungerande kirurgiskt ingrepp och samtidigt
fortsatt öka våra utsläpp. För att undvika sådana katastrofer bör
vi främst se teknikerna som en backup-plan.
14

En ytterligare parallell mellan hälsa och geoingenjörskonst är
att högt blodtryck och åderförkalkning återfinns bland de
faktorer som kan leda till njursvikt. Dessas orsaker kan i sin tur
härledas till dålig diet. Njursvikt är en allvarlig sjukdom som
ofta innebär att patienten sätts på regelbunden dialys för att rena
blodet och bibehålla kroppens vatten- och saltbalans. Relaterat
till detta är en annan stor social risk som talar emot att sätta för
stort hopp till geoingenjörskonsterna: politisk instabilitet.
Närmare bestämt vore det oerhört olyckligt om vi påbörjar en
tillämpning för att motverka fortsatt stigande utsläpp, och sen
av någon (geo)politisk anledning slutar. Det vore som att koppla
ifrån dialysmaskinen: hela allmäntillståndet skulle snabbt
försämras och bli livshotande. Frosseriet skulle bestraffas hårt
genom en kraftig planetär feber. Risken för att hamna här är
stor med tanke på att ett eventuellt
tillämpningsbeslut inte nödvändigtvis kommer
vara (världs)demokratiskt förankrat.
En stor social risk
relaterad till
detta är
i f a l l
någon nation på egen hand börjar förändra atmosfären. Eller
något företag – vissa av teknikerna är faktiskt så enkla och
billiga att stora privata intressen eller t.o.m. enskilda
privatpersoner skulle kunna tillämpa dem för sina egna
agendors räkning, ungefär på samma sätt som en anhörigs
destruktiva beteende kan påverka en hel släkts levnadsvillkor
negativt, eller en kändisförebild en hel generation. Kanske
skulle parallellen därför inte vara bantningsmedel utan bulimi?
Frosseri och sen avstötning för att undvika konsekvenserna. På
kort sikt uppnår denna superstjärnemodell sitt syfte, men i
längden är det inte hälsosamt för någon. Till sist krävs en
intervention, vilken inte sällan präglas av djup konflikt.
Trots allt detta anser jag att inget definitivt utdömande av
geoingenjörsteknikerna är försvarbart, givet alla de olika
faktorer som behöver tas hänsyn till. Dagens begränsade costbenefit-analys
medger inget tillräckligt informerat val.
Samtidigt ser ingen fram emot beslutet att välja mellan att avstå
eller att koppla planeten till en teknofix i form av någon slags
piller, svåråterkallelig operation eller sur uppstötning. Därför
behöver vi göra allt i vår makt för att förhindra att
geoingenjörskonst blir mer än en backup-lösning – men vi
behöver också på allvar utforska dessa plan B-alternativ (även
för att förstå deras potential som geopolitiska krigsmedel). Ett
led i detta är att våga föra en rak diskussion och hindra denna
från att leda till förminskat ”äkta” klimatarbete. Vi måste sluta
frossa, men bara för att detta mantra är en uppenbar
sanning får vi inte sluta utveckla
viktminskningsmetoder, för sanningen är inte
alltid vad vi följer.
Tim Isaksson
15

VrEdE
6datorspel – i vredens, våldets
och massmördarnas värld
...eller?
Debatten kring datorspelens våldspåverkan hos unga har nu pågått i flera år, och blivit alltmer
infekterad. Flera forskningsresultat som har publicerats i media på senare tid hävdar att datorspel
kan göra oss aggressivare. Dessutom har antalet anmälda misshandelsfall ökat i takt med att allt fler
spelar. Trots att media till största del har fokuserat på den negativa rapporteringen är
forskningsvärlden delad då det också finns flera forskningsresultat som pekar på positiva effekter.
Jag är född på 90-talet och har spelat datorspel under hela
min uppväxt. På senare tid har jag även spelat våldsammare
multiplayerspel där jag skjuter zombies och utomjordingar
tillsammans med min pojkvän och hans vänner. Gör det då mig
till en aggressivare medborgare som inte längre reagerar på
våld? I december 2010 publicerades en artikel i DN där fyra
forskare från Karolinska Institutet sammanställt över hundra
olika forskningsresultat och kommit fram till att det finns en
koppling mellan datorspelande och ökad generell aggressivitet.
De påvisar att det finns kartläggningar av mekanismer i hjärnan
som stödjer teorin att det finns ett samband. Svaret lät inte vänta
på sig och redan i januari 2011 publicerade Statens Medieråd
ett inlägg på sin hemsida där de starkt kritiserade de tidigare
nämnda forskarnas sammanställning. Kritiken grundar sig i att
forskarna sammanställt undersökningar som skiljer sig i allt
från vilka frågor som ställts, vilka testgruppen bestått av och
undersökningarnas omfattning. De slår fast att resultatet inte
går att lita på och i december samma år släppte Medierådet en
egen rapport där de än en gång dementerade påståendet att det
skulle finnas ett samband mellan datorspelande och ökad
aggressivitet.
Debatten aktualiserades än en gång under rättegången mot
Anders Behring Breivik där massmördarens datorspelande
hamnade i fokus under en utfrågning. Breivik vägrade att svara
på frågorna kring sitt datorspelande eftersom han själv inte
tyckte att det fanns någon koppling. Medierna ansåg däremot
att det var relevant eftersom han spenderat timmar på att träna
sig på att skjuta människor och provat sikten när han spelat. I
en artikel från Sydsvenska Dagbladet den 26 juli 2011, fyra
dagar efter attentatet, omnämndes Breiviks datorspelande:
”Anders Behring Breivik tycks under senare år ha fört ett
sorglöst ungkarlsliv, till stor del framför datorskärmen. Han
roade sig med dataspel och var engagerad i onlinespelet World
of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i
praktisk handling”. Artikeln har senare modifierats och den
senare delen av citatet har tagits bort.
Intressant är dock att det var datorspelet World of Warcraft
(WoW) som lyftes fram i relation till dödskjutningarna och inte
det faktum att Breivik ägde tre pistoler och var medlem i Oslos
pistolklubb. För dem som har spelat eller någon gång sett någo
spela WoW blir kopplingen en aning absurd då spelet är ett
fantasyspel som inte innehåller någon form av moderna
skjutvapen. Alla som spelat ett datorspel där man använder sig
av vapen och även skjutit ett vapen i verkligheten kan nog hålla
med om att det är en rätt stor skillnad mellan att trycka på en
musknapp och en avtryckare. Så oavsett hur datorspelandet
påverkade exempelvis Breiviks verklighetsuppfattning, kan han
inte ha provat sina vapen medan han spelade, framför allt inte
WoW. Både på DN:s hemsida och i Aftonbladet har det
publicerats missvisade information kring datorspels koppling
till Breiviks dåd, vilket visar på att det finns en stor okunskap
bland medierna.
17

Det är inte bara i Sverige som debatten om datorspelens
påverkan väcker vrede. Jack Thompson, en advokat från
Florida, gjorde det till sin livsuppgift att bekämpa bland annat
våldsamma dator- och videospel. Thompson ansåg att
ungdomar använde våldsamma spel som mordsimulatorer för
att öva sig inför planerade attentat i verkligheten. Efter en
skolskjutning i West Paducah lämnade han in en
stämningsansökan mot de spelföretag som producerat spelen
som förövaren ska ha spelat. Ansökan gick inte igenom men
Thompson gav inte upp utan fortsatte energiskt stämma
spelbolag på liknande grunder. Hans korståg mot spelvåldet
gjorde till sist att han blev portad från advokatyrket och han har
sedan dess inte figurerat mer i media.
Debatten tar inte bara upp massmord som en effekt av
datorspelande, utan också den ökade generella aggressiviteten.
Är dagens ungdom mer aggressiv än vår föräldrageneration och
beror det i så fall på datorspelen? Mellan
2002 och 2011 ökade antalet anmälda
misshandelsfall i Sverige från ca
60 000 till runt 90 000 per år.
Samtidigt säger statistiken att vi
sitter mer och mer framför datorn.
I 85 procent av de anmälda fallen
är det män som är misstänkta och
det är idag fler män och pojkar
som spelar datorspel än kvinnor.
Under 2009 började 800 000 fler
svenskar att ägna sin tid åt att spela datorspel. Dock visar en
undersökning gjord av Sifo att det är unga kvinnor som står för
den största delen av ökningen. I undersökningen kring
misshandel som publicerades av Brå, skriver man även att man
tror att anledningen till att misshandelsanmälningarna har ökat
så drastiskt är att fler har börjat anmäla. Så trots att både
misshandeln och datorspelandet båda har ökat bland den
svenska befolkningen är det svårt att påvisa ett samband.
Åsikterna i debatten skapar också ofta en stark skiljelinje mellan
generationerna. Unga generationer som vuxit upp med datorer
sällar sig ofta till Medierådets ställningstagande medan äldre
känner en oro när det kommer till datorspelens inverkan. Det
moraliska förfallet som många anser att datorspelen
representerar har även förekommit i tidigare debatter. På 60-
Är dagens ungdom
mer aggressiv än vår
?
föräldrageneration –
och beror det i så fall
på datorspelen
talet var det musiken som stod i fokus och på 80-/90-talet var
det filmen.
För att avsluta artikeln vill jag återgå till mig själv och mitt eget
spelande. Blir jag aggressivare av att spela datorspel? Jag kan
konstatera att jag sover sämre efter några timmar framför datorn
och kanske blir jag en aning mer irritabel. Om jag själv ska
bidra till debatten kan jag hålla med om att datorspel kan väcka
mycket vrede i stunden det spelas men detta fenomen vill jag
hävda även finns i exempelvis sporter. Ett misslyckat skott på
öppet mål har nog en och annan fotbollsspelare svurit över. Och
trots vreden som debatten ofta väcker bör man komma ihåg att
även om åsikterna är splittrade kring huruvida datorspelandet
gör oss aggressivare eller ej, finns det en hel del forskning som
visar på datorspelens positiva sidor. Redan 2005 gav Svenska
Folkhälsoinstitutet ut en rapport där man använde sig av
resultatet från 30 studier. Deras resultat visade tydligt att
datorspelandet ökade den spatiala
förmågan och förbättrade reaktionsförmågan.
Det var bara studierna
som inte uppnådde institutets
kriterier som påvisade en ökad
aggressivitet. Datorspel som
spelas online har också en social
sida där man lär känna människor
i hela världen och då språket som
ofta används i datorspelen är
engelska får även de som spelar
datorspel ökade språkkunskaper.
Att debatten ofta väcker stor vrede är inte konstigt då många
ungdomar känner sig frustrerade över de äldre generationernas
okunskap. De båda gruppernas ställningstaganden är inte så
konstiga, då de unga oftast har spelat själva medan de äldre
läser tidningar och tar del av mediernas vinklande rapportering.
Självklart finns det även negativa aspekter av datorspelandet,
men för debattens skull bör en mer nyanserad och realistisk bild
presenteras. För okunskap väcker rädsla, rädsla väcker vrede
och vi vill inte fastna i dödssyndernas träsk.
Elin Sennström
18

LÄttJa
7dödssynd eller framstegsmotor?
Tänk över ditt liv. Hur aktiv och ambitiös du än känner dig finns alltid de där små sakerna du aldrig
tar itu med. Den spännande boken du aldrig läser, gymkortet du inte använder, extrajobbet du inte
orkar med, resan du aldrig gör. Saker som hade kunnat förändra ditt liv. Om du bara inte varit för
lat.
Både i dagens samhälle och ur ett historiskt perspektiv är
lättja och likgiltighet, två olika översättningar av
dödssynden acedia, föraktade egenskaper. Allt från
övervikt till dåliga betyg och arbetslöshet skylls på lättja. Och
visst är det lätt att tänka att bara man inte varit så lat i skolan
hade man kanske kommit in på sin drömutbildning, fått det där
toppjobbet, och hamnat mitt i en värld full av möjligheter. Är
man inte hundraprocentigt engagerad i varje liten hemuppgift i
skolan och lägger all energi man har på varje arbetsuppgift på
jobbet kommer det påverka ens liv negativt. Det är en så
grundläggande självklarhet att den nästan aldrig ifrågasätts.
Egentligen är lättja ett väldigt komplicerat begrepp. Det går inte
att detaljstudera någons liv och peka ut resultaten av likgiltighet
och lättja. Exempelvis kan orsaken till arbetslöshet vara att folk
är för lata för att arbeta, men det kan lika gärna bero på att
arbetsgivarna har orimliga krav på utbildning och erfarenhet,
eller på ett system där skatten är så hög att man i vissa
situationer knappt vinner något alls på att jobba jämfört med att
gå på bidrag.
Och vidgar vi vyerna och försöker spåra lättjan i samhället blir
det ännu svårare. Det är nämligen sällan lättja leder till
uppenbara händelser, som krig eller fred. Istället påverkar den
processer i det dolda: bromsar förändringar, bibehåller mönster,
hindrar visioner från att bli verklighet.
Finanskrisen, till exempel. Långt innan västvärldens ekonomi
mer eller mindre kollapsade hade toppolitikerna och
ekonomiproffsen länge vetat om att lånen varit alldeles för
billiga, både för privatpersoner och länder. Åtminstone för dem
var det ingen hemlighet att den framgångsrika ekonomin var
ett luftslott. Och de hade kunnat göra något – ställa krav, sätta
gränser, balansera. Men det var så mycket enklare att fortsätta
låna och fortsätta lägga pengarna på gigantiska
infrastrukturprojekt och lockande reformer, än att låta dem gå
till reparationer av det ekonomiska systemet. Vilket var ungefär
lika logiskt som att satsa allt på en nyputsad, blank fasad när
grunden är möglig och väggarna på väg att rasa in.
Ett annat exempel är miljön. Kanske kommer den faktiskt
försämras drastiskt i framtiden, och vi kommer sitta där mitt i
en ny istid och se tillbaka på vårt agerande idag med ilska över
hur lata och likgiltiga vi var – regeringar som satsade för lite
på att minska utsläppen, flygföretag som inte
klimatkompenserade och alla privatpersoner som källsorterade
för lite.
19

Helt enkelt kommer lättja förr eller senare leda till fördärv – för
västvärldens ekonomi, för den lata ungen i din
mellanstadieklass, för Skånetrafiken, för världen, för dig. Det
är inget vi ens ifrågasätter. Vilket kan vara väldigt dumt av oss.
Det finns nämligen en helt annan sida av myntet. Bara för att
nämna några exempel: Bill Gates hoppade av Harvard och blev
Amerikas rikaste man, Walt Disney hoppade av high school och
blev ett av filmvärldens största namn, Albert Einstein lärde sig
inte läsa förrän vid sju års ålder och presterade dåligt i skolan,
men är idag en av historiens mest berömda forskare. De
uppfyllde alla kriterier för att dömas ut som lata, oengagerade
ungdomar som kastade bort sina chanser med en axelryckning
– klassiska hopplösa fall. Men som den amerikanske science
fiction-författaren Robert Heinlein uttryckte det: ”Progress isn’t
made by early risers – it’s made by lazy men trying to find
easier ways of doing something”.
Vem säger att det
inte kan komma
något positivt ur
finanskrisen?
Det är inte mönstereleverna och månadens anställda som
kommer längst och gör de största framstegen. Ofta lyckas de i
livet, men de mest ambitiösa, de omutliga energiknippen som
griper varje chans att ta sig framåt, är inte de som når allra
längst. De flesta uppfinningar, idéer och företag bottnar på
något vis i lättja: det uppstår en åsikt att något är för jobbigt,
besvärligt eller tidskrävande, och någon svarar mot efterfrågan.
Och visserligen var det likgiltighet och lättja som till stor del
orsakade finanskrisen. Men vem säger att det inte kan komma
något positivt ur den? Idéhistorikern och författaren Johan
Norberg menar till exempel att Europas ekonomiska situation
visserligen ser mörk ut just nu, men på lång sikt kan
eurokraschen komma att tvinga fram radikala förändringar i
somliga länders ekonomiska strukturer, förändringar som kan
göra att de i slutändan går stärkta ur krisen.
Det intressanta är att lättjans positiva effekter inte är särskilt
svåra att se. Den kan leda till uppfinningar, utveckling och
framgång, både på ett personligt och ett samhälleligt plan. Ändå
bestämde sig kyrkan redan på medeltiden för att stämpla denna
egenskap, som kanske är mer mänsklig än någon annan, som
en dödssynd. Frågan är varför?
På medeltiden hade kyrkan extremt stor makt över samhället.
Och på den tiden handlade religion snarare om rädsla för att
hamna i helvetet än om kärlek till gud. Med andra ord: sade
kyrkan att något var en dödssynd, skrämdes folk till att låta bli
det. Att dödssyndstämpla acedia, som både stod för
handlingsmässig och ”andlig” lättja, var helt enkelt en smart
strategi för att skrämma folk till religiös aktivitet.
Sen dess har kyrkan i stor utsträckning tappat sitt järngrepp om
samhället, men begreppet lättja är fortfarande lika starkt som
någonsin, och värderingarna sitter kvar. Att vara lat är
fortfarande negativt, dåligt och föraktat.
Och visst är det möjligt att lättja är orsaken till att vi sopsorterar
för lite, Sydeuropa håller på att gå i konkurs och pandorna är
utrotningshotade. Men den kan lika gärna vara anledningen till
att vi använder elektricitet istället för stearinljus, bilar istället
för hästvagnar och tvättmaskiner istället för en brygga vid
närmaste bäck.
Kanske är det dags att börja se lättja för vad det egentligen är:
ännu en mänsklig egenskap, som finns hos varje person i större
eller mindre mått, och som beroende av person, omständigheter
och slumpen lika gärna kan vara positiv som negativ.
Blanche Jarn
20

Läs, lär och briljera...
...om 7 historiska dödssyndare
Genom historiens lopp finns det många som fått se sig besegrade av dödssyndernas kraft. Många är
de som har upplevt framgångens sötma bara för att sedan drabbas av vedergällning från synderna
som är så nära kopplade till helvetets eldar. Detta är artikeln där ni får läsa om några av dessa öden.
Högmod
Det finns många exempel på de som drabbats av högmodet att
ta sig an den mäktiga ryska björnen. Napoleon och Hitler är två
kända exempel, Karl XII ett annat.
Karl XII anses vara den svenska stormaktstidens sista kung.
Efter flertalet framgångsrika krig mot såväl Danmark som
Polen valde kungen att 1707 bege sig ut på ett fälttåg mot
Ryssland. Det kom inte att bli särskilt många duster
inledningsvis då ryssarna använde sig av den så kallade brända
jordens taktik, att retirera samtidigt som man bränner allt på sin
väg för att beröva motståndaren på tak, mat och andra
förnödenheter. Det första regelrätta slaget inträffade i juli 1708
vid Holowczyn i dagens Vitryssland, då svenskarna, anförda av
kungen själv, tog en mäktig seger med 12 500 man emot
39 000. Karl tog det sen lite lugnare då truppförstärkning från
de svenska förläggningarna i Estland inväntades. Medan Karl
och hans mannar drog sig söderut för att finna en bättre
anfallsväg anföll den ryske tsar Peter förstärkningstruppen och
lyckades försvagade den och förstöra förnödenheterna tänkta
till huvudtrupperna.
Vintern 1708-1709 var ovanligt kall och tärde ytterligare på
svenskarna. Trots detta återupptogs fälttåget på våren och ledde
till avancemang, dock till priset av stora förluster. I maj befäste
svenskarna Poltava. Detta förargade ryssarna och tsar Peter
ryckte in med en 50 000 man stor armé. Då Karl vid ett tidigare
slag allvarligt skadats i foten kunde den kunnige taktikern för
en gångs skull inte leda slaget, vilket gav Peter modet att våga
sig på ett öppet fältslag. Slaget kom att bli ett stort svenskt
nederlag med över 8 000 döda svenskar och över 3 000
tillfångatagna svenska soldater. Detta blev början på slutet för
Sveriges stormaktstid och Karl XII:s tid som en av Europas
mäktigaste ledare. Efter en sex år lång bosättning i staden
Bender i det Osmanska riket återvände han till Sverige för att
genast ryckas med av högmodet igen och leda ett fälttåg mot
Norge, där en egen officer till slut fick nog på regentens
överambition och tog saken i egna händer och enligt myten sköt
Karl XII i huvudet med en knapp.
Girighet
Driven av sin girighet efter pengar, makt och framgång går
Scarface-protagonisten Tony Montana på rekordtid från ynklig
kubansk immigrant till mäktig gangsterboss, för att sedan
brutalt dödas av konkurrenter. Den klassiska filmen är löst
baserad på en verklig person som faktiskt kallades Scarface –
världens kanske allra mest kända maffiaboss genom tiden, New
York-bon Al Capone, som gick från småtjuveri och lätt
kriminalitet som rån och misshandel till att vilja ha allt.
21

Tagna av
dödssynderna
22

Det var när Capone arbetade som gangsteranställd ordningsvakt
som han fick sina så omtalade ärr på sin vänstra kind. Capone
kom att förödmjuka en ung tjej, varpå dennes bror överföll
Capone efter att ha förvägrats en ursäkt.
Al Capone rekryterades så småningom av Five Points Gang till
Chicago. Där skapade sig Capone ett namn och blev en viktig
kugge i den olagliga handeln med alkohol under förbudstiden,
som blev extra lukrativ tack vare läget vid Lake Michigan. Efter
att ha genom mord bidragit till ett maktövertagande inom det
kriminella nätverket fick Capones karriär en stor skjuts uppåt.
Stadsdelen Cicero kom att bli Capones hemvist och
maktcentrum. Härifrån lyckades han bl.a. rigga borgmästarvalet
1924.
Rivaliteten med den stora konkurrenten North Side Gang tog
Capone till den yttersta toppen efter att bossen Johnny Torrio
skadades i ett inflammerat gangsterkrig gängen emellan och
flyttade hem till Scilien. Under Capones ledning kom
organisationen att byta namn till The Chicago Outfits och med
en extrem våldsapperatur drastiskt öka sin omsättning,
framförallt genom ökad alkoholförsäljning, dobbleri och
prostitution. I sin maktiver slog Capone ut sina motståndare,
men samma driv skulle snart bli hans fall. För att inte bli av
med några pengar alls gjorde han allt i sin makt för att undvika
att betala skatt. Detta uppdagades till slut och 1931 tog
gudfadern Capones gangsterepok slut.
Vällust
Frans I av Frankrike, född 1494 i kungaätten Valoise, var långt
ifrån en konungaaspirant då den sittande kungen Charles VIII
och den nästa i turordningen bägge var unga. Charles VIII dog
dock av krigsskador bara 28 år gammal och plötsligt var den
då fyraåriga Frans bara Ludvig XII, den nytillträdda kungen,
ifrån kungatronen. Frans låga ålder och den nya regenten
savsaknad av egna söner gjorde ättens framtid osäker. Därför
trolovades den treåriga prinsessan Claude till Frans och
giftermålet gick till slut av stapeln 1514. Strategin visade sig
väl genomtänkt då Ludvig XII avled strax därpå, och således
kröntes Frans till kung.
Tidigt i sin regenttid odlade Frans bilden av sig själv som en
humanistiskt kung och lät sitt land inspireras av den
konstnärliga och kulturella utveckling som skedde i Italien
under denna tid, vilket katalyserade den kulturella och
konstnärliga expansion som sedan ägde rum i Frankrike (i
efterhand har Frans I kommit att kallas för Frankrikes första
renässanskung). Förutom hans stora inköpande av italiensk
konst och beblandande med Rafael, Michelangelo, da Vinci och
del Sotro, gjorde sig Frans känd som den som klargjorde att
franskan och inte latin var landets officiella språk.
Fascinationen för livets sköna var alltså Frans gebit, men den
som gapar efter mycket mister ofta hela stycket; det som kom
att bli regentens fall och sedermera död anses av många vara
hans stora vällust. Likt många andra regenter på denna tid hade
kungen ett sort antal älskarinnor, eller mätresser som det också
kallades. Den kanske allra mest kända var Hertiginnan av
Étampes. Det sägs att kungen genom någon av sina kvinnor
tilldrog sig syfilis, vilket blev hans död den 31 mars 1547 på
kronprinsens, hans förstfödde sons, 28:e födelsedag.
Avund
Den välkände svenske kungen Gustav Vasa blev far till elva
barn, varav tre sen blev svenska kungar: Erik XIV, Johan III
och Karl IX. Erik var den äldste av alla Vasas söner och döttrar
och kom följaktligen att bli konung när Vasa dog den 29
september 1560.
När Erik tillträdde började han genast att stärka sin makt,
framförallt för att fadern i sitt efterlämnade arv av stora
hertigdömen till alla sina söner inte hade definierat
hertigdömenas maktposition i förhållande till kungen. Detta
skapade såväl osämja mellan sönerna som en problematisk sits
för den nytillträdde kungen. Erik kom av detta att bli avundsjuk
på hertigarna, som ofta var någon av hans bröder, då de
begränsande hans makt som kung. Därför stiftade han 1561
Arboga artiklar, ett drag som berövade alla landets hertigar
deras makt och gav dem en position som enkla undersåtar till
kungen.
23

År 1561 erövrade Erik XIV Estland. Detta gick stick i stäv med
Hertigen av Finland, Johans, planer på att erövra land i nära
anslutning till sitt hertigdöme. Johans revansch var att gifta sig
med den polske kungen Sigmund den I:s dotter Katarina
Jagellonica, varigenom han erhöll sju befästningar i Livland
(som idag ligger på gränsen mellan Estland och Lettland).
Som svar riktade Erik sina vapen mot brodern och fick honom
dömd till döden i sin frånvaro för högförräderi. Straffet
verkställdes dock aldrig utan efter att ha överlämnat sig själv
spärrades Johan in på Gripsholms slott. Under en av Eriks
många perioder av psykisk ohälsa kom han dock snabbt att
frisläppas, då Erik var övertygad om att han själv var avsatt och
Johan var kung.
Brödrakampen, så präglad av avund, blev slutligen Eriks fall
efter att Karl slöt sig samman med Johan för att störta kungen.
Den 12 juli 1568 erkände Erik sig besegrad och satt han
fängslades fram till sin död 26 februari 1977. Det mesta tyder
på att han dog av förgiftning på order från sin efterträdare tillika
avundsjuka broder Johan III.
Frosseri
Året är 1956 och en stjärna utan dess like håller just på att födas.
Vi befinner oss i en av tv-bolaget NBC:s studios i New York.
Det är inspelning av The Steve Allen Show, ett välkänt
musikprogram där artister i avslappnad miljö framför sin musik.
På scenen står en blott 21 år gammal rockabilly-artist från
Tupelo, Mississippi. Musiken sätts igång och på scenen börjar
den unge sydstatsbon sjunga. ”You ain't nothin but a hound dog.
Cryin all the time. You ain't nothin but a hound dog. Cryin all
the time. Well, you ain’t never caught a rabbit. And you ain't no
friend of mine.” Elvis Presley är i början av sin karriär.
Elvis hade nyligen skapat stor mediestorm efter ett
framträdande på the Milton Berle Show. Mediestormen var i
huvudsak en stor våg av kritik över Elvis sexuella juckrörelser
på scen. Den store Ed Sullivan, tv:s då allra största
programledare, ansåg inte att Elvis var lämpad för familje-tv.
Det sägs ju dock att all uppmärksamhet är god uppmärksamhet,
och så även i detta fall: mediestormen ledde till spelningen på
The Steve Allen Show. Själva framförandet kom att vara ganska
annorlunda då Steve Allen ville utnyttja Elvis för att skapa lite
komik – Elvis framförde låten iklädd frack sjungandes till en
hund i hatt. Framförandet blev megasuccé och Allens rival
Sullivan bokade därför Elvis för hela tre shower, varav den
första kom att ses av 82,6 procent av alla tv-tittare i USA!
Intressant med dessa spelningar är att Elvis bara filmades från
midjan och upp. Sullivan och hans producenter förklarade detta
med att Elvis hade ”some kind of device hanging down below
the crotch of his pants – so when he moves his legs back and
forth you can see the outline of his cock. ... I think it's a Coke
bottle. ... We just can't have this on a Sunday night. This is a
family show!"
Elvis storhet bara växte under 50-talet, med en lång rad stora
hits så som Mystery Train och Heartbreak Hotel och flera
hollywoodfilmer. Under 60-talet skiftade han balansen och
började huvudsakligen lägga fokus på filmerna, vilket fick hans
stjärnglans att minska. Musikkarriären gick i stå och Elvis kom
sakta men säkert att glömmas bort.
1968 påbörjades vägen tillbaka. Elvis skulle göra en
livespelning på tv för första gången på åtta år. Elvis kom upp
på scen iklädd svart läderjacka och svarta läderbyxor och rev
av en show ingen skulle glömma. Succén var given. Elvis
spelande snart in en ny skiva, med låtar som Suspicious Minds
och In the Ghetto, vilket inledde den ”andra delen” av hans
karriär (innehållande den långa raden av klassiska spelningar i
Las Vegas och på Hawaii).
Elvis hade likt många andra musiker genom årens lopp frossat
i mängder av droger. I kombination med sina onyttiga matvanor
tog detta frosseri till slut Elvis liv. Under 70-talet hade inte bara
karriären gått uppåt utan även han själv. I samma takt
försämrades hälsan. Lägg därtill ett långvarigt frossande i
receptbelagda piller så får vi med största sannolikhet
anledningen till det hjärtfel som fick The King of Rock att
somna in den 16 augusti 1977.
24

Vrede
Saloth Sar föddes den 19 maj 1925 i den lilla staden Prek Sbov
i centrala Kambodja. Den unge Saloth föddes i en
medelklassfamilj där han hade en svår skolgång. Trots detta fick
han mottaga ett stipendium för att studera radioteknik i Paris.
Det var i Paris Saloth kom att utveckla sina kommunistiska och
antikolonialistiska åsikter. När han 1953 reste hem anslöt han
sig inledningsvis till Viet Minh, som framför allt slogs för
vietnamesisk frihet från Frankrike, och sedermera till
Kambodjas kommunistiska parti, eller Röda Khmererna som
de är mer kända som.
1953, efter fransmännens reträtt från Indokina valdes kung
Norodam Sihanouk till premiärminister i Kambodja. Under de
följande åren växte Saloths position och makt inom Röda
Kmererna, 1963 kom han att väljas till ledare för partiet. Men
kungens roll i landet gjorde det svårt för Saloth att få uttryck
för sina extremt radikala och vredesfulla idéer om
kommunismen.
Efter en statskupp i mars 1970 tog Lon Nol makten och krävde
att såväl nordvietnamesiska trupper som Viet Cong skulle
lämna landet, vilket fick till följd att såväl Kina som
Nordvietnam ökade sin militära inblandning i landet och anslöt
sig, tillsammans med exilledaren, bakom Saloth och Röda
Khmererna. Detta fick inbördeskriget, som pågått sedan 1968
att eskalera drastiskt. Den 17 april 1975 äntrade Röda Kmererna
huvudstaden Phnom Penh och kriget var vunnet.
Under sitt soldatnamn Pol Pot, styrde Soloth nu Kambodja med
vredens järnhand. Hela samhället omorganiserades radikalt på
extremt kort tid. Landet skulle bli en totalt agrar nation helt
utan, städer, klasser, pengar, avancerad teknik och yttre
inblandning. Alla skolor och sjukhus tvingades stänga och alla
minoritetsspråk förbjöds. En lång rad fruktansvärda folkmord
genomfördes som efterlämnat sig väl synliga bevis, bland annat
stora pyramider av människohuvuden. Under de tre åren som
Pol Pot och de Röda Kmerernas regim styrde befaras 800 000
till tre miljoner människor ha dödats, detta i en nation med bara
sju miljoner invånare.
25

1978 gick vietnamesiska trupper in i Kambodja, vilket ledde
till det sino-vietnamesiska kriget året därpå. Pol Pot förlorade
makten och ersattes av en ny kommunistregim ledd av en
avhoppad röd khmer. Den nya regimen var lojal mot såväl
Vietnam som Sovjetunionen. Men stödet för Pol Pot och hans
kumpaner var fortfarande starkt utifrån, framförallt från Kina
som såg Kambodja som en möjlig motvikt mot det sovjetlojala
Vietnam. I detta läge kunde Pol Pot fortsätta sin kamp, nu i form
av ett gerillakrig. 1989 förhandlades det fram att Vietnam skulle
dra tillbaka sina trupper men då Pol Pot inte var nöjd med
villkoren slogs han vidare ända fram till 1996, då spelplanen
åter skulle förändras när ungefär hälften av hans trupper, 4 000
soldater, deserterade.
När Pol Pot sommaren därpå i en vredesaktion lät sin närmaste
man Son Sen och dennes familj avrättas var slutet nära. Han
kom då att gripas och dömas till livstids husarrest under
övervakning av en av hans allra närmaste män. Den 14 april
1998 underrättades Pol Pot genom radio att han skulle utlämnas
till landets regering. Dagen därpå avled han i vad som tros ha
varit en genuin hjärtattack. Sedermera brändes hans kropp på
en bål av bildäck, ett straff som inte kom nära rättmätighet för
mannen vars vrede orsakat så ofattbart mycket lidande och som
livet igenom tolkat ordet dödssynd i dess allra värsta form.
Lättja
framträdande roll. Stalins ställning inom partiet kom att växa
under ryska revolutionen och i synnerhet under den så kallade
oktoberrevolutionen 1917, då han var medlem i partiets
exekutivkommitté och dessutom en framstående medarbetare
på partiets tidning Pravda. Efter oktoberrevolutionen utnämndes
den första sovjetregeringen. Där blev Stalin ansvarig över
frågor rörande nationalitet. Många menar att det var under
denna period som Stalins totalitära idéer utvecklades.
Stalins ställning inom partiet kom under de efterföljande åren
att växa och 1919 blev han invald i det verkställande utskottet,
partiets politbyrå. 1922 fick han den viktiga administrativa
posten som generalsekreterare i detta utskott. Detta trots att
partiets högste ledare, den nu sjukdomsdrabbade Lenin, varnade
partikamraterna för Stalin. Under de kommande två åren fram
till Lenins död 1924 kunde Stalin i lugn och ro tillskansa sig
allt mer makt. Detta gagnade honom sen starkt under den fem
år långa maktkampen mot Lev Trotskij, som sägs ha mördats
med en ishacka i Mexico City på beordran av Stalin.
När han till sist tagit makten började Stalin industrialisera landet
genom femårsplaner. Även jordbruket omorganiserades kraftigt
genom kollektivisering. Men det som Stalin, utöver andra
världskriget, kanske är allra mest känd för är skapandet av den
extrema totalitära terrorn inom Sovjetunionen, som bland annat
innebar att all opposition inom partiet rensades ut och dödades
och att arbetsläger i Sibirien, kallade gulags, upprättades och
bragde miljontals människor om livet.
Den 18 december 1878 föddes Ioseb Besarionis dze
Dzjughasjvili, mannen som sedermera kom att ta sig namnet
Joseph Stalin, som det enda överlevande barnet i en
skomakarfamilj där fadern var gravt alkoholiserad och ofta slog
sin son och hustru. Stalin gick ut från kyrkoskolan i hemstaden
Gori med goda betyg. Därefter blev han antagen till prästskolan
i Tbilisi. Dock blev han relegerad från skolan efter att det
uppdagats att den unge Stalin var medlem i en förbjuden
socialdemokratisk sammanslutning. Nu började den tsaristiska
hemliga polisen att hålla ett öga på honom. Trots detta lyckades
Stalin anordna såväl bankrån som strejker och demonstrationer.
Han åkte ofta fast och sändes sju gånger till Sibirien, varifrån
han lyckades fly vid sex tillfällen.
Det var under denna tid i sitt liv som han upptäckte Lenins
texter och bestämde sig för att bli en marxistisk revolutionär.
År 1903 anslöt sig Stalin till Lenins förbjudna parti
bolsjevikerna där han kom att bli ledamot och få en
26
Stalin hyste ett långtgående ogillade mot att väckas ur sin sömn.
Denna hans lättja blev vid flertalet tillfällen kostsamma och
ledde i hög grad till hans död. Till exempel missade han många
timmars chanser till viktigt strategiskt handlande när Hitler
började sin offensiv mot Ryssland eftersom hans tjänare var
strängt förbjudna att väcka honom. Men det var nästan två
decennier senare som lättjan till sist skulle fälla diktatorn. Långt
in på småtimmarna 1 mars 1953 kom sovjetledaren hem efter
en middagsbjudning. När han flera timmar senare ännu inte
vaknat vågade inga av hans tjänare att gå in och kolla läget trots
att han för länge sedan förväntades vara uppe. Klockan tio på
kvällen tog Peter Lozgachev, vice befälhavare på Stalins
residens Kutsevo, modet till sig och gick in. Vad han fann var
en man i pyjamas kollapsad på golvet efter vad som fastslogs
vara ett strokeanfall. Stalin dog fyra dagar senare. Hans liv hade
troligen kunnat räddas om han blivit funnen i tid.
Fredrik Sundqvist

Panorama...
...är den breda studenttidningen. Vi vill ge en röst åt alla möjliga åsikter oavsett
politisk läggning, och vi räds inget ämne inom politik, ekonomi eller studentliv.
Fokus i tidningarna är någorlunda förskjutet mot inrikespolitik medan det på
webben är helt öppet. Vår målsättning är att leverera en högklassig tidning två
gånger per termin parallellt med artikelpubliceringar på webben varannan vecka.
Våra medarbetare ska få skriva om det de är intresserade av och få utvecklas oavsett
vilket intresseområde de har: journalistiskt arbete, textförfattande, redigering, layout
eller foto. Vi är också en informationskanal till LUPEF:s medlemmar genom att
rapportera från föreningens aktiviteter, och vi samarbetar nära med föreningens
övriga utskott.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden tidning och alla åsikter är
skribenternas egna.
LUPEF...
Läs även vår webbtidning:
panorama.lupef.se
Redaktionen:
Fredrik Sundqvist
Tim Isaksson
Erik Hellqvist
Martin Pehrsson
Agnes Bridge Walton
Blanche Jarn
Hampus Tarras-Wahlberg
Gubb Marit Stigson
Louisa Rabeaus
Elin Sennström
Daniel Kindstrand
Benjamin Sjögren
Kristina Olausson
Layout:
Fredrik Sundqvist
Blanche Jarn
Tim Isaksson
...är Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening, en politiskt och religiöst
obunden förening. LUPEF är ideell och riktar sig till alla studenter med ett intresse
av politik, ekonomi och samhällsdebatt. Föreningen agerar som ett kontaktnät för
studenter vid Pol. Kand.-programmet såväl som till de som studerar exempelvis
statsvetenskap och nationalekonomi. Föreningens syfte är att bevaka studenternas
intressen samt att stimulera till politisk och ekonomisk debatt vid Lunds universitet.
Korrekturläsning:
Blanche Jarn
Tim Isaksson
Isabelle Ekvall
Illustratörer:
Erik Hellqvist
Carl Ålenius
27