En telefonares minnen

ii.iter 45 års arbctc vid Tclcr.crket, och 9 års
pensirrnering 1r dct på tiden att te ftiheten i
pkt sitnrt nedskriva några minnen och fiirda anteckningar,
onr nin tid vi

S$fiedBesms'res?s s*&EErsEE"Btr E EBåfä
GE gamumatäosn

3
**6.-*4* **&&&*&4* *,*
ffiEru Smffi e$@ffi ffis€@s gmEgru6"e*F?
loel Larsrcn, Falan
Jag tittade mot vår bostad, diir stod far
och vinkade med hatten, jag svarsvinkade
med ena åran. då såg jag att far krräppte
sina händcr, vad han sade hörde jag ej, men
jag vet att han uttalade ett tack till den
Högste där ovan som bestämmer över liv
och död. Då jag kommit något nlirmare
land, såg jag mig om, dct röktc så hemtrevligt
ur skorstenen. Om en stund blir det
varmt vatten eller surrogatkaffc, det är det
enda som huset förmår åstadkomma i nådens
eller nödåret 1917. Detta hände en
måndag, fredagen veckan därpå var vi helt
utan mat. Far reste till Hofors för att göra
ett försök att med påbrödskortens hjälp
ordna något för magen. lvlen det lyckades
ej vi voro ej bokförda i dcnna komlnun, och
arbete därstädes var ej tillräckligt för mattilldelning.
Lördagsmorgon reste far hem för
att i hemkommuncn göra ett försök om
mattilldelning, han lovade återkomma på
söndag. Ja där satt jag ensam i villande
skog, utan mat, det cnda jag hade var ca.
ett t/, kg salt, ej en brödbit så stor som
tumnageln, och in.3en mat för övrigt. Jag
gjorde som min far inrått mig till, forsök
få upp någon abborrc, att steka på glöden.
Jag agnade mctkrokar, med vad jag ansåg
fin mask, rnen den smakade ej abborrarna,
jag såg dem, de tittade bara på masken och
backade sedan undan, de var ej på tag för
att hugga masken, det verkade allt mera dystert,
hungern rev i mina inälvor. Lördag
kväl1 lade jag rrig helt utsvulten, inte minsta
mat på ett dy'gn. Söndag morgon, hungern
rev värre än någonsin, abborrarna lika
ovilliga, att nappa, jag kokade litct vatten,
saltade det och drack ett par koppar, satte
ut ett par agnade krokar till abborrarna.
gick in igen, nu började jag bli despcrar.
Ilästen hade mat men icke jag, går det att
koka havre i vattcn så det blir ätbart, jag
gick ut i stallet, frågade hästen om jag fick
ett par kaffekoppar havre, han nickade instämmande,
jag tog havren med mig in i
baracken, och si där stod kaffekvarnen. Jag
lade ihop järnen så mycket det gich för
sig, det blev ej rnjöl det som kom fram,
mest liknade det kli. Det blev kokt i stekparuun,
i ca 5 nrinuter, saltades rikligt. Nu
skulls koket avsmakas, det var Gudagott,
endast den som varit hungrig förstår, att
ingen kalasmat går upp mot det jag gav
min mage, hurra saken är klar, abborrarna
behöver ej nappa. Apropå det jag har ju 5
revar utsatta, skojigt sc hur det är, men nu
är det ej så noga, nu är jag havat, jag har
ju havre, salt och vatten i min mage, kan
gott vänta en stund. Jag går till stallet mcd
stekpannan, hästen skall fä smaka på det
lilla som är kvar, den gillade gröten, troligen
fiir saltets skull, jag lovade även att
vara snäll mot hästen, för att jag fick havre
av den. Nu till metrevarna, och si på 4 av
de 5 var det fina och rAtt så stora abborrar.
jag tog av dem, och satte på ny mask.
Nu fyr i den öppna spisen, och medan det
blev glöd ränsade jag abborrarna, saltade
dem invändigt, samt stekte dem sedan på
glöden, min mage fick alla f1'ra, livet var
betydligt ljusare. På middagen kollade jag
åter revarna, då satt det abborrar på alla
krokarna, dessa fiskar stekte jag lacie dcrn
på en tallrik, de sparades till min fader,
han gillade fisk som mat i hiig grad. Jag
blickade ut mot sjön på cftermicidagen,
och där ute kom en roddare. om jag såg
rätt var dct far som redan kom åter. Jo då
om en stund landade han mellan stenarna,
en naturlig hamn, han frågade hur jag hade
det, jag sade att nu var det bra, mitt själstillstånd
på morgonen bcrättade jag ej om.
Far hade på svirvel fångat en stor gädda,
och med maten hemifrån borde vi klara oss
tills arbctct var färdigt. Det gick som bcräknat,
även virrtcrns timmerawerkning arlöpte
bättre än beräknat. Det var cn av de
bästa timmerkörningar som de iildre i laget
varit med om, och det var rätt så gamla
skogskarlar med i arbctet. I sluret av mars
månad 1918 var vi färdiga vid Gässlingen.
och sedan började mitt arbete vid Televerket,
som hädancftcr kommer att behandlas,
det som hittills sagts får betraktas som
bakgrund.
Tele
Mitt första arbete vid Televerket bestod i
byggandet av en abonnentledning från
Sundborn till Stcnsarvets by Hosjö kapcllförsamling.
På denna rätt så stora jordbmks
och industribygd var dct då, våren 1918 endast
5 telefoner, nu är det cn 300 nrs. aut.
landsväxel som ombesörjer tcletrafiken.
Bas för mitt första arbcte var linjearbetarc
Malkusson, det är troligt att han på grund
av problcm med spriten blcv förflyttad från
centralorten Gävle hit upp till skogsbygderna
i Dalarna. Det var nog någon mera
som var här uppc av saruna orsak. Jag
skall något senare återkomma till fallet l\{aikusson,
hösten 1918 inträffade något, där
sprit var mcd, ocir som blev en tragedi för
en del familjer.
l\{en åter till vårt arbetc, stolparna som vi
behövde för arbetet, kon på järnväg till
Hosjö lastkaj. Därifrån tiil Backa såg var
det ett ca 3 km långt smalspårigt industrispår.
Där vid Backa såg lånadc vi en av
i
{
t
I
{
)
(
,
I
(
(
deras vagnar, för transpcrt av stolparna,
på 4 omgiLnger var slolplrrna vid Backa
såg. Ir{ed våra ben och r.rntrrs kraft för'
flyttadc vi vagncn fram oclt irtcr, sågverkcts
ånglok var fulit upptagct nred bolagets
transportor. Från sågvcrkct och ut tiil abn.
ledningen skedde transportcrna med häst,
öwig matcrial kom medeist hrist direkt från
förråCct i Falun. Det var för mig hclt n1'tt
detf a. att medelst spett och skopa ta sig
rakt ned i fostcrjorden, dikning och prlantcring
har jag fömt prol'at. llär var det
ävarr hårdlrrbetad mark, pinnrno och sten
i olika format och storlek. Som tur var fick
jag börja med hård mark, stcr blev Cärför
tillfredsstälieisen då jag scnere kom tiil liisarbetad
jord. Ävcn detta att kunna gå i
stolpar med stolpskor var högeligen intressant,
kroppstyngden bör vila på hälen för'
att få ordentligt fäste. Jag crhöll rådet att
använda bakremrnarna till att bör;a nrcd, då
vanan blivit större kapadcs Cessa refiuuar
bort. Jag har åkt ned från stolpc endast cn
gång, då användc vi nyhuggna och isiga
stolpar, dir jag tog mark siog jag insidan :rv
mitt högra knä rnot stclpcn, om det är
någon ncrvsamling där vct jag ej, men jag
var oförmögcn att gå på ca 5 nrinuter. Sedan
var allt väl "nästan", Då mitt första
arbete vid 'l-elevcrket närmade sig slutet,
blev vi hjudne på kaffc av de 3 al:onncnterna,
de voro nämligen A, B och C vi
ielemän stod då i fokr.rs, iör bygdcns innevånare.
Abonnenterna ringdc till va:andra.
och utåt, det var sensati(-)n mcd tele och elström
på dcn tiden. Elström kom till denna
bygd hösten 1918, min fadcr var härtill en
drivande kraft han ordnade så a1-t alla
Annor fick elljus på namlsdagen, min mor
hette Anna. Efter en del småarbeten, biev
nästa större arbete utbyggnad av 500 rneters
frikrets i Runnvika, platsen var bra med
avseende på maten, det var iirmu kristid.
Att det hctte frikrets beroddc på att Televerket
byggde och underhöll alla telei.:dningar
inom en cirkel runt telestationen,
För att ortcns telefonlörening erhöll denna
förmån erfordrades 35 sedermera 50 abonnenter.
En dcl snä telefonföreningar betalade
så kalladc blindabonnemang för att få
fördelcn av frikrcts. Bas för arbetet här i
Runnvika var E.V, Larsson kallad "Telegramlasse"
vi var 5 man i laget. Arbetet på
ett frikretsbygge var om\'äxlande, nära nog
allt utorrrhusarbete förekom, hiir var dct
lätt att setta stolpar, sandjord av l,pperlig
konsistens, clen rasade ej, flöt ej igen av
fukt. Kabeidragning var ävcn något n5'tt.
Jag hade förmårrcn att några dagar få hjälpa,
dcn crpert sorn kom fö': att utför'a det
komplicerade ;urbetst med skarvning av
kablarna. Dcnne expert hr.de visst ingen
annan uppeift iin att åka lunt till arbctslagen,
och utlöre skarvning, sant även l:igning
av fclaktiga kablar. I)*t var ctå för
tiden endasi 3 a 4 sådanar e:iperfer i Dalarna,
de kcm som kungar till oss vanliga
jobbare.
Forle, I näsla nr.
15

,1
i mst €enffi @f;-er;.'rrffis*wffi cgaBn'.4rruffiffi
{
I ,or,
I '---
Larssort, Falrtn
l{
;* *+*&***e*e&&'&**e*
Med tiden trlcr'

I t'.': q. *",, \
,.:."
li.:.wH E lirl;"+"-u'';nn'E
j
,.. ./
" ..i ;' gmBe'emmg"
ffHsn tien$m€@ffiffiäees
Forts. fr. förcg. nr
Det var nog mecl detta, då basen
ringcle till Falun för att crhålla tratrspotI
av Kallc. onttalade dcn n1'c f

i-- - '-': :::a;..-
t.f
i (
Forts. från Iöreg. nr
*-f
lr ffier fierfim$mre,l?s$e@$s i
fftr*6HTå'.Jff*6 ts
I cel Larston, Falan
Bas för arbctet var l.injeförnran A. Larsson
kallad "baslassc'en skojig man från
Niirke, han kom för miinga år sedan. tlirckt
från örcbro regenrentc. och var nu g;rrnnr:rl
i gemct. och därför med rutin. Med i laget
var ävcn de ypperliga bröderna Knapp. så
jag hade i varje fall 2 bekantingar.
Dct var knepigt med vår bas, han gillade
ej gamla män i laget, men vi unga hade
han inget emot. Dst hade nog sina orsaker,
i lagct var det några degraderadc linjcfurmän
och rcparatörer, de var här på grund
av sprit och i synncrhet ölproblem, men
vår bas höll dem i llcrrans tukt och förmaning.
BRA! Vi låg i järnvägens väntsalar,
i kojor eller andra lediga boningar,
först mot våren då vi kom till Orsa, kundc
något så när mänskliga bostäder ordnas.
Jag försökle så långt görligt var att få bo
med de båda Knapprnännen. de var mästare
i att laga mat, på det ringa som kunclc
anska[fas.
Banvaktens son i Gråtbäck var en viildig
ninrrod, skogens vilt decimerades av hans
gevär, vi köpte harar, rådjur, tjädrar och
orrar, allt kunds Knapparna tillreda. I ett
logi var det vägglöss, jag skaffade en
strumpsticka, som jag filadc vass, med dcn
stack jag igenom en och annan väggius. Då
jag om en vecka flyttade stack jag fast
strunrgxtickan i fönstcrbrädan, andra till
varnagel. I Emådaien låg jag i ett stort degtråg,
placerat i vattentornet. men trots att
det var stort hängde mina ben utanför från
mina knän räknat.
Handlanden i Emådalen var som besatt på
kortspel, femkort eller sista stick I'ar hans
hobby, vi spelade om strumpor som han
hade i lager. 6 man var med, handlaren
satsade ett par svenskulls stnrmpor, vi
övriga 5, -50 öre var. 2 vinstspcl erfordrades
för vinst av strumporna. En kväll hade jag
god tur jag vann elva par strumpor, nu var
strumpproblemet löst.
Kvällarna förflöt med, matlagning, tvätt
av underkläder, och kortspel, våra blåställ
tvättarle vi ej förrän någon bäck eller sjö
var isfri. Här uppe i ödenarken erhöli jag
ett brev som sade att jag var fast anställd
vid Televerket, läkarinlyg var avklarat vid
jultiden, då jag var i Felun. l{ed anlednine
härav, frågedc jag för'manncn onr jag sonr
inkilning fick bjuda arbctslaget på cn back
ö1, jag sade att han borde vara med så att
atlt gick bra till. Vi blir nio man sade jag.
Förmannen använde cndast tilltalsordet
"han" aldrig Du cllcr Ni, hnn sade jo dct
får han och jag blir mcd. Jag ordnade mcd
banvakten orn anskaffning av en back ö1.
det var: -50 si på den tiden, om han ordnade
det fick iivcn han vara mcd på min inkilning,
jag sadc det blir endast glödstekt sill
med mandclpotatis, smiir, bröd och ost.
Banvaktcn sade jag kommcr. Till honom
sade jag lika som till de övriga, dr.r måste
ta rned clig lallrik, kniv och gaffel. Lördag
var jag och inköpte förstlirkning till mitt
nu alltför knappa matförråd. 3 kg sil1, 10
kg mandelpotatis, 1 kg smör, 2 kg ost, 2 kg
hårt bröd, 2 limpor, 4 stearinljus. Lördag
kväll, sillen i blöt. Söndag morgon glödstekte
jag sillen. kokade potatis, och dukade
kl. 10 hade värden bestämt att ätandet och
drickandc borde börja, drickandct var direkt
ur pavan. Kl. l0 salt vi 9 ntan vid barackens
långbord, en munter eld utgiorde
stockvedstrrasan som brann i den öppna
spisen, de 4 ljusen var placerade på lika
rånga små brädlappar 4"-4" i fyrkant.
Gästerna verkade att trivas. varför då inte
värden, för rnig verkade allt gem-ltligt, efter
ca 2 timmars ätande. kom banvaktens fru.
då hon k-om in slog hol ihop sina händer
och sade, men vad trevligt och trirnamt detta
är. Hon fick en sill, på sin makes tallrik,
sedan försåg hon sig sjiilv med trröd. smör,
ost samt ö1. hon neg och tackade älskvärt
då hon gick. Så gick några flera mannar,
kvar blev basen Knapparna och en man
till, nu blev det kortspel, vi hade ingen
psalmbok därför upphöjdes kortleken till
söndagsliisning, för att förlänga högmässan.
Framemot eftermiddagen var det vi tre,
Knapparna och jag kvar i vår bostad. nu
var det härligt med sömn, cftcr avftutad
inkilning. Nu hade arbetet fortskridit så att
vi passerat Gråtbäck, (Svenska järnvägsnä'
tets högsta punkt) även Emådalen var vi
förbi, dri ett grannt panorama visade sig.
Till höger om järnvägen, varifrån vi kom,
hade Emån grävt sig en Grand Canjon, och
långt där nere ilöt älven fram. ännu var det
ingen islossning, men det började rinna
vatten ovanpå isen i Helvetesfallet som ravinen
kailades. l.iederst var det stora Storstupct.
d:ir järnvägen konacle Emån. Här
nåstc 4 hjulstralian bära ör'er den höjdrädde
Andcrs Knapp. och dct var nog flera
som velat så, qv det var clr 30 å 35 meter
från rälscn och ned till det skummande vattnet,
sidorna är lodräta. Så passerades Tallhed
och sjön Gäsen, nu var vi fri knopskarvarna,
ingetl bortskjutning av lera erfordradcs,
här låg jiirnvligsbankcn på snrd. Vi
fortsattc strar fiire Orsa tillsti)ttc trådnlitct
från Ilolln?is och liurudal, dct triev flera
tr:idar, därmed kncpigarc att komnra fram.
Vi måste resa 4 st 15 meters slolpar, och
fl1'tta upp hola nätct, för att bcrcda plats
Iör r'år 4 skruv. NIen allt detta tar bara
skoj, nu lackadc det mot vår, för första
gången i vintcr såg vi staketcn efter järn-
\'ägen, förut hade de varit ör'ersnöade, det
är lika med ca I neters snödjup, i den
hadc vi pulsat hela vintern så vår kondition
var fin. Dii I'i fortsatte mot tr{ora försvann
snön allt mer, nu s)'lttcs snöfria
backar litct här och var.
I)å vi befann oss ca I km söder om Orsa,
vill jag inom parentes nämna vad som
hände en kollega och mig precis på den
platsen. Det var högsommartid och vi voro
lånade till Flottningsft)reningen för att
skarva om dcras telekabel mellan dcras
r.äxel och flottningstclefoncrna. här vid
järnvägen hade vi en skarvgrop. Under arbetet
tiitade jag upp och se, en firggrann
papegoja satt diir på staketet, varsarnt
gjorde jag min kollega uppmärksam på det
säregna sammanträ.ffandet. Jag sade. nu ser
du att vi ej äro i Orsa utan i tropikerna,
troligen i llawaij, kollegan svaradc det var
som fanen, nej sade jag, det är en papegoja.
Om en stund kom några pojkar
springande för bad i Orsasjön, papcgojan
var deras lekkamrat! Slut på parentesen.
Då vi kom fram till Mora med våra koppartrådar,
var tlet verkligen vår, ingen snö
syntes till, endast på en bergtopp mot
Älvdalen lyste det vitt.
I början av juni månad gick vi mot Vansbro
med en 4 skruv 3 mm järntråd, den
kapades på några sällen, för den måste in
på mellanliggande stationer på grund av
detta var det en del förberedande arbeten.
En kollega och jag beordrades till det arbetct,
ibland var vi långt före arhetslaget,
ibland var de nära nog ifatt oss. Ett rätt så
skojigt minne finnes därifrån, då vi 2 som
- gingo före kom till Vansjön, var det 3 ä 4
stolpar som var vattenomflutna, vi såg oss
om e{ter någon farkost, men fann ingen.
Inga långa haranger, vi klädde av oss helt
nakna, och gick upp i stolparna, då såg jag
något som kom långt bort i rakstriickan,
jag ropade till min kompis, skynda dig ned,
dct kommer någon. Vi hann lagom ned så
att näsan var över vattnet då bnvakten kom
med sin fru på 3-hjulingen, de försvann och
vi gjorde vårt arbete färdigt. Då vi var en
bit längre bort, kom chefen "Baslasse" soln
vi bekantat oss mcd hela vintern, och fått
allt större förtrocnde för, nu hade han brådis,
det.s],ntes. IIan frågade var vi gömt
ekan, jag svarade, vi har cj använt någon
eka, vi klädde av oss nakna. så utst-vrda gick
vi upp i stolparna. Ilaslasse skrattaile hi)g-
Ijutt, sägande, då skall mina gamla apostlar
och ölgubbar upp likadant. N{in kollega
Forls. på sld. 13
11

-/
G "F
ffigöl.E

f
l- .. i':: 'r'rr;:-1-l..-,-- '*+!
t i \ [*]6,*" d..*.1r,-"r.;^* I
I '. ,3 ffi*.*x €e..*flr:f#gruf*l;*f;3s i;sir t
Ei E 6:;*=
l
'
tu 'ril;diffi
^
I
i. $TftHffifttrB{*å$ i
lr"
l
) | ri !\'\"'6'JJv"' roe I Lartson, Falun 1""'t'
i
I,L,^.. . -i
Forts. lrån töreg. nummer
Men vid nrilnadsskifte t ok tobcr-,novenrber
blev de t mobiliscringl. r,i bcordradcs till
Västkusten fi)r att biträda virl avl-rjälpan

fi":-*":
Forts. från föreg. nummer
ffipru SeEeåmsn&Pffis
mFffiBt@gft
loel Larston, Falun
Jag svaraclc rir dct så mystiskt i dctta
gäng, då blir jag ej här länge, nu går vi till
dc smedsr sonr finnes här, det är ej många,
där frågar vi om bascn beställt något järn.
vi ser nog av formen var tlet skall vara.
Vi gjorde en rond till smederna. jag gick
in till den första. inget napp, Viktor gick
in till nästa, och se. han korn med ett iitct
järn i näven. Nu började mera httvudbry,
var kan dct passa. ca. 2 dnl. längd, och en
klämma i vardera änden. Vi rcsonerade att
clet möjligen var avsett att hålla isär ett par
kablar, nu var nog saken klar. Vi hade
dragit upp en kabcl till ett Iörutvarande
takfästc fijr en kabclutgrening, vi satte upp
järnet där. Sedan gick vi till fijrråclet. om
en stund kom basen, han sade. det blev ju
bra med jrirnet, Viktor svarade . ja visst.
Det gällde att hela tiden se upp, för Viktor
hade många små ofog för sig. Till saken
hör att Viktor hadc den obetydliga lasten
att bruka snus. det var en av hans stora
ängslan om någon märkie det. i synnerhet
om det var av kvinnligt kön. l)etta befästes
en nlorgon då Viktor och jag gick ut från
vårt logi, till arbetet. Jag såg tidigare att
Viktors ena mungipa hade läckt, det var
ett fult märke på kuddvaret. cfter snus. Jag
sade inget, den vackra flickan i gården,
visste vilka sängar som användes a\r vem.
På gården vände Viktor. han påstod att han
glömt sin portmonnä, redan då anade jag
argan list, så jag sade, ta rned min tång på
samma gång, jag hade tången på mig. Viktor
kom visslande, sade att han ej hittat
min tång. då går jag själv. som ämnat var,
jag sade till Viktor, du kan gå sakta nedåt
gatan så kornmer jag strax efter, Då jag
kom upp på rummet. besannadcs mina
aningar, Viktor hadc bytt kuddc mcd mig.
Jag böt tillbaka, och nere på gatan hann jag
ifatt Viktor, jag sade nu har jag tången.
Det blev ing,et mera sagt om detta förrän
vid frukostrasten. då skrattadc Viktor, samt
sade, vad tror du att vår flicka säger då du
har snus på din kudde. Jag sva.rade det är
ingen fara du vct jag var upp sist, och då
böt jag tillbala. Jag ansåg det för-rnånligast
att ta skydd. ty Viktor svor en lång ramsa.
E,n vecka förc jul beordrades jag till min
stationeringsort Ijalun för avhjälpande av
fel efter snöras. Jag lämnadc detta arbetslag
utan större saknad. I Falun bestod arbetet
av lagning av bronstrådslcdningar, det
var färdigt till trcttondagsheigcn.
Efter dct arbctct blev det definitivt slut
för mig mcd det egentliga linjcarbetct. Jag
blev övcrförd tilt Falu tele.undersöknins.
Arbetet där var faschinerande. nu fick jag
sc anhopning av lcclningar, och att dc 4
trådalna vi drogo frarn ej cnbart blcv 2 Iörbindelser.
utan mcd transformatorers hiälp
blevo flera. FIörtclefoner och miklofoncr.
viixelströms- och likströmsklockor studeradcs.
även onrkastare och transfornratorn
"mi krof onrullen".
Då för tiden var det ej enbart fellagning
vi sysslade mcd, vi utförde även abonrlentsanliiggningar.
N4ånga äventyrlighcter blev frirknippade
med detta i överkant omr'äxlande jobb. Jag
tagcr mig friheten att här draga några.
På F-alu tele.undersökning, var på dcn
tiden, för transporters ordnande placcrad I
pakctbil Citroen och cn 1200 ccrn. llarlcy
Davidsson motorcl,'ke1 med sidr.'alrn. cli:t 1r
om derr senares hårdhänla behandling. följande
handlar. Reparatör E.C. Pettersson
kallad Sörmlandspcllc. var företrädesvis
förare ar. denna motorcykel, så även nu då
han med mig och lrterligare 2 man samt
ca. 200 kg. matcriel, var på väg till Runnvika
fiir abn. anläggning. I ca. 1 drn. nysnii
startadc vi, efier 8--9 km. blev dct stopp.
vi erbjöd oss att hjälpa Pelle att laga felct.
men han sade. jag känner maskinen, den är
för hct så den drar ej. vi väntar en stund,
så kommer vi någon kilometcr till nästa
stopp. S:i skedde också men frarrr kom vi.
Denne reparatör Pettersson hade vissa
hållplatser, inom sitt vidsträckta distrikt,
där han bmkade gå in för att !äska sin torra
stru pe.
På en av hans semestrar, blet'som vikarie
uttlrgen en n-tan som avskydde jästa och
destillerade drycker. Vikarien erhöll av
Pellc besked atl han måste ta emot dc't
bjudna. du får ej förs1öra mitt distrikt.
Av de kvinnor jag mött är det några sonr
beretts plats vid vår llerres sida en bland
dem är fru Öman, telefonist i Vintjärn. Jag
kom en eftermiddag från Svartnäs, hcit
gcnomvåt från mina knän och nedåt, b-vxor,
skor och stnrmpor var fyllda av snö och isvatteD,
efter snöpulsning på grund av eti
blötsnöväder. trådarna måste slås rcna från
snö. Då jag kom il på Vintjiirns telefonstation,
för att ringa min chcf, sade fru
önian. så däf fär du ej gå nu. gå in i
kammaren, där är cn brasa i kakelugncn.
klä av dig och tcrka dirra klädcr och även
dig. hon fortsatte du behöver cj blygas för
mig. nog r.et jag hur en karl ser ut innanför
kläderna. Ta en liit om dig så du blir varnr.
Om en slund kom hon in med eu varm kåltallrik.
samt en ostsmörgås. Heder ocir tackl
Från Vintjärn tåg till Linghcd, dririfrån
till Falun nrcd bcnägct bistånd av cn-lastbilsfiiratc,
till Fa'lun scnt på Lr'iillen.
2 av rtrina kompi.sar Kallc och Gustar', tarr
på arbctc istatlen irtiirhcten av Sr:lma
l-agcrliis villa. då tlc åtcrkom var det
klagonr:il på dem för r.le t tel de fördc i
stolpcn. Pratet var r'nl. klagan