Ãstra Begravningsplatsen, Kristianstad. Dokumentation 2006 ...

2006:76 

Östra Begravningsplatsen, 

Kristianstad 

Dokumentation, 2006 

Lotta Eriksson, Åsa Jakobsson & Cissela Olsson

Rapport 2006:76 

Östra Begravningsplatsen, 


Dokumentation, 2006 

Kristianstad stad 

Kristianstad kommun 

Skåne län 

Lotta Eriksson, Åsa Jakobsson & Cissela Olsson

Regionmuseet Kristianstad 

Landsantikvarien i Skåne 


Box 134, Stora Torg 

291 22 Kristianstad 

Tel 044 – 13 58 00 vx, Fax 044 – 21 49 02 

Lund 

Box 153, St Larsomr. Byggnad 10 

221 00 Lund 

Tel 046 – 15 97 80 vx, Fax 046 – 15 80 39 

www.regionmuseet.m.se 

© 2006 Regionmuseet Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne 

Rapport 2006:76 

ISSN 1651-0933 

Omslagsfoto: Platsen för det rivna kapellet, idag med vattendamm och omgivande planteringar. 

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, Gävle. Dnr 507-99-502.

ÖSTRA BEGRAVNINGSPLATSEN, KRISTIANSTAD 

Innehåll 

Inledning...........................................................................................................................5 

Östra begravningsplatsen ...............................................................................................6 

Kristianstad 1614-1920...............................................................................................6 

Äldre begravningsplatser............................................................................................7 

Heliga Trefaldighetskyrkans kyrkogård................................................................7 

Gamla Begravningsplatsen.....................................................................................8 

Östra begravningsplatsen: historik..............................................................................10 

Beskrivning av Östra begravningsplatsen ..................................................................16 

Omgärdning och grindar..........................................................................................16 

Kvarter och gångar....................................................................................................17 

Kvarter 1-16...........................................................................................................18 

Kvarter 17-22.........................................................................................................19 

Kvarter 23-25.........................................................................................................20 

Kvarter 26-33.........................................................................................................20 

Urnlund kv U1-U10..................................................................................................22 

Skogsparti kv 45-46 ..............................................................................................24 

Vegetation...................................................................................................................25 

Kv 1-16 samt ytterlinjerna ...................................................................................25 

Kvarter 17-22.........................................................................................................26 

Kvarter 23-25.........................................................................................................27 

Kvarter 26-33.........................................................................................................27 

Urnlund kv. 1-10 ...................................................................................................27 

Skogsparti kv 45-46 ..............................................................................................28 

Gravplatser.................................................................................................................29 

Gravvårdar .................................................................................................................32 

Titlar............................................................................................................................36 

Militär......................................................................................................................36 

Hovrätt ...................................................................................................................37 

Järnväg ....................................................................................................................37 

Hantverk, industri och handel.............................................................................38 

Kyrka och skola.....................................................................................................39 

Sjukhus ...................................................................................................................40 

Tjänstemän.............................................................................................................41 

Övrigt......................................................................................................................41 

Byggnader...................................................................................................................42 

Krematoriet............................................................................................................42 

Klockstapel ............................................................................................................43 

Ekonomibyggnad..................................................................................................43 

Konstnärlig utsmyckning .....................................................................................43 

Växt- och djurliv........................................................................................................44

Kulturhistorisk och biologisk värdering.....................................................................47 

Kulturhistoriskt perspektiv ......................................................................................47 

Grundmotiv dokumentvärde ..............................................................................47 

Grundmotiv upplevelsevärde..............................................................................48 

Förstärkande värden .............................................................................................50 

Biologiskt perspektiv ................................................................................................53 

Förslag till åtgärder........................................................................................................55 

Kulturhistoriskt perspektiv ......................................................................................55 

Vegetation...................................................................................................................56 

Biologiskt perspektiv ................................................................................................57 

Kriterier för bevarande av gravvårdar och gravplatser.............................................58 

Kulturminnesskydd och biologisk mångfald.............................................................58 

Underhåll av gravvårdar ...............................................................................................60 

Lagning och ytbearbetning av gravvårdar och omgärdningar av sten ...............60 

Lagning och ytbehandling av gravvårdar och omgärdningar av järn .................62 

Litteratur och andra källor ...........................................................................................62 

Litteraturtips ..................................................................................................................62 

Arkiv ...........................................................................................................................63 

Bilagor.............................................................................................................................64

Skånekartan med Kristianstad kommun markerad. 

Fastighetskartan, blad 3D2j, visandes Kristianstad med Östra begravningsplatsen markerad.

Östra begravningsplatsen, Kristianstad 

Inledning 

Dokumentationen av Östra begravningsplatsen är utförd av Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien 

i Skåne på uppdrag av kyrkogårdsförvaltningen i Heliga 

Trefaldighets församling, Kristianstad. Fältarbetet gjordes under sommaren 

2006 och rapportskrivningen under hösten samma år. Arbetet omfattar en 

genomgång av begravningsplatsen som helhet med inriktning på gravstruktur, 

vegetation och djurliv. Dokumentationen har som syfte att lyfta fram begravningsplatsens 

kulturhistoriska och biologiska värden. Tillämpat källmaterial i 

form av historiska källor, kartor och arkivmaterial har hämtats från församlingens 

arkiv, Landsarkivet i Lund samt Lantmäteriet. En annan källa i detta arbete har 

utgjorts av Martin Krooks artiklar i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 

1965-66. Litteraturen om Kristianstad är riklig och ett flertal verk har konsulterats 

i arbetet med dokumentationen. Nämnas bör ett par verk göras däribland Thorsten 

Andersson & Gunnar Lindbloms Boken om Kristianstad (1976), Karl Enghoffs 

Kristianstads historia 1614-1948 (1949) samt jubileumsboken Staden vid Helgeå 

(1964). För beskrivningen av Kristianstads militära historia samt information om 

gravlagda personer med militär anknytning har verket Kungl. Wendes artilleriregementes 

historia 1794-1994 från 1993 använts. 

Regionmuseet har i sin genomgång endast detaljinventerat utvalda gravplatser 

av särskild betydelse för begravningsplatsen. 

Utöver de enskilda gravplatserna och gravkvarterens strukturer finns en rad 

andra viktiga komponenter i begravningsplatsens miljö såsom växtlighet, trädkrans, 

murar, grindar, beläggning, etc. För bevarandet av Östra begravningsplatsens 

kulturhistoriska och biologiska värden föreslår Regionmuseet avslutningsvis 

en rad åtgärder. 

5


Östra begravningsplatsen 

Kristianstad 1614-1920 

Den 8 februari 1612 bränns och plundras staden Vä av svenska trupper och behovet 

av en stark fästning i nordöstra Skåne, då utpost i det danska riket, framstod 

än tydligare än tidigare. I slutet av samma år förbjuds borgarna i den brända 

staden att återuppföra sina förstörda hus på det gamla området då kungen har för 

avsikt att flytta staden till en mer bekväm och lämplig plats. Läget för den nya 

staden föll på Allön i Helgeå och förberedelserna för flytten påbörjas i september 

1613. Den nya staden skulle inte bara ersätta Vä som köpstad utan än viktigare 

var som sagt att den skulle bli en stark och väl skyddad fästning. Fästningsplanen 

utstakades den 19 maj 1614 och den 22 maj samma år utfärdade kungen det s k 

fundationsbrevet. Staden var vid denna tidpunkt odöpt och det var först i en 

kunglig förordning den 5 juni 1615 som namnet Christianstad stadfästes. Planen 

för den nya staden visar ett långsträckt stadsområde som mäter cirka 700x240 

meter och omfattar 190 tomter i ett strikt regelmässigt gatunät inneslutet av en 

bastionsförsedd fästningsvall. De sanka grundförhållandena har styrt placeringen 

av stadens främsta monumentalbyggnad, Trefaldighetskyrkan, vilket gör att denna 

inte fått den centrala placering som den strikta renässansplanen egentligen kräver. 

Trefaldighetskyrkan påbörjades hösten 1617 och stod till det yttre färdig 

1628. Den är utförd i den stil som brukar kallas Christian IV:s renässans. Murarna 

är av rött tegel med riklig dekor av sandsten. 

Fram till och med 1847 hindrades stadens utveckling och expansion av befästningsvallarna, 

men detta år kom det kungliga beslut som innebar att fästningsvallarna 

skulle raseras. Detta beslut påskyndades av en våldsam brand i stadens 

sydvästra kvarter samma år som gjorde ett stort antal personer husvilla. Då 

vallarna revs fylldes gravar och kanaler igen vilket i sin tur innebar att dräneringen 

av staden försämrades och den kom att omges av sumpmarker av stillastående 

stinkande vatten. På 1860-talet genomfördes stora invallningsföretag under ledning 

av den engelske ingenjören John Nun Milner genom vilka bl a den östligaste 

viken av Hammarsjön (den s k Nosabysjön) torrlades och nya expansionsvägar 

österut skapades för staden. Under 1800-talets sista decennier och början av 

1900-talet tog stadsdelarna Söder och Östermalm form och i norr inkorporerades 

förstaden Näsby från Nosaby kommun. 

6


Äldre begravningsplatser 

Nedanstående beskrivning av Kristianstads äldre kyrkogårdar och begravningsplatser 

grundas på trädgårdsarkitekt FST Martin Krooks beskrivning i Föreningen 

Gamla Christianstads årsskrift år 1965-66 om inget annat anges. 

Heliga Trefaldighetskyrkans kyrkogård 

Efter Kristianstad grundläggande och Heliga Trefaldighetskyrkans invigning den 

8 juni 1628 saknades fortfarande begravningsplats för staden. Många av de döda 

begravdes i Vä, varifrån flertalet av stadens första borgare flyttat. Även Nosaby 

och Åhus nämns som gravplatser för stadens avlidna invånare. I ett brev daterat 

den 6 mars 1622 från kung Christian IV till sin länsman i staden, Otto Marsvin, 

står att eftersom att ingen begravningsplats ännu blivit anvisad invånarna i Christianstad, 

skulle en lämplig sådan anvisas dem. Kungen ansåg det lämpligt att förlägga 

denna utanför staden och fästningsverken, men Otto Marsvin svarar att 

ingen lämplig plats för detta ändamål stod till buds på de sanka markerna kring 

staden. Kungen återkommer dock i ett brev året därpå med en befallning att trots 

detta utse en plats utanför staden och att beordra borgerskapet att låta fylla upp 

denna för att undgå översvämningar. Hade borgarna kunnat lägga ned sådant 

arbete för att få några trädgårdar utanför staden, kunde de också skaffa sig en 

begravningsplats, som kungen ansåg mera nödvändigt. 

Den äldsta begravningsplatsen kom dock att ligga innanför vallarna då en 

kunglig förordning utfärdad den 21 januari 1624 fastställer avgifterna för gravplatser 

dels inne i kyrkan och dels på kyrkogården kring denna. Den sista gravsättningen 

inne i kyrkan lär ha skett på 1830-talet. 

Kyrkogården kring kyrkan avgränsades av en mur i öster och söder och 

denna ingick delvis som ett led i de befästa vallarna. I norr och väster utgjordes 

avgränsningen av ett plank som under krigsåren 1676-79 revs ner för att täcka de 

danska soldaternas brist på bränsle. 1843 såldes kyrkogårdsmuren och revs ner. 

Portarna fick stå kvar till 1851 då även de såldes. I samband med murens nedrivande 

hade kyrkogårdens planerats och besåtts med gräs. Planeringen av kyrkogården 

knyter an till den engelska parken med slingrande grusgångar, blomsterrabatter 

och buskväxter. Ny omgärdning blev i form av ett grönmålat plank och 

därinnanför en krans av lind- eller almträd sammanbundna av en häck. 

Under åren 1935-36 utfördes ett par förslag till omändring av kyrkogården, 

två av dessa är utförda av Rudolf Abelin. Förslagen gick bland annat ut på att 

beskära och ta ner träd kring kyrkan samt igenläggning av planteringar. Kyrkogården 

tillhör sedan 1930-talets senare del stadsträdgårdsmästarens domäner. 

Av alla de gravar som finns på kyrkogården minner dock en enda gravvård 

idag, den Kjellanderska gravvården strax sydost om kyrkan. 

7


Ovan t. v. Heliga Trefaldighetskyrkan omkring 1860 innan tornspiran tillkommit. Ovan t.h. Kyrkan år 1920. 

Nedan t. v. Kyrkans interiör mot öster med gravstenar i golvet före 1895. Nedan t. h. Handelsman Balthasar Wedumars 

gravsten, idag uppsatt på kyrkans södra sida. 

Gamla Begravningsplatsen 

År 1831 började förhandlingen med Kronan om förvärv av Widellska Lyckan på 

söder för användande som begravningsplats. 1833 medgav kungligt majt. till detta 

om staden gav fästningen annan jord istället. Detta kom aldrig till stånd och 1847 

upphörde Kristianstad att vara fästning. Ett par år senare, 1850, överlät kronan 

den mark som tagits i bruk som begravningsplats till Kristianstads stadsförsamling. 

50 år senare var denna begravningsplats för liten och utvidgning gick inte att 

utföra då resterande mark på Widellska lyckan tagits i anspråk då läroverket uppfördes 

1874-75. Dock hade församlingen utvunnit ett stycke mark söder om 

Skottenborg och södra värnet och detta utplanerades 1843 efter ritningar av kapten 

Göran af Klercker. Det nya området lämnades över till stadsförsamlingen i 

april 1853 och strax därpå skedde de första gravsättningarna. 

8


Ovan: Uppmätningsritning av Gamla begravningsplatsen från 1937 av Gust. Rud. Persson. 

T.v. Ljungbergska graven på Gamla begravningsplatsen. 

Ovan: Vy över Gamla begravningsplatsen, äldre fotografi från 

1970-tal i Regionmuseets arkiv. 

1857 drabbades Kristianstad av en koleraepidemi, troligen orsakad av det stillastående 

vattnet i de gamla vallgravarna sedan man börjat rasera fästningsverken, 

och 1112 personer insjuknade och nära 600 avled. Förslag lades fram att anlägga 

en särskild kolerakyrkogård men detta avvisades av den allmänna rådstugan. I 

sydöstra hörnet av den Gamla begravningsplatsen finns en gemensamhetsgrav 

där många av de som avled under epidemin vilar. 

9


Östra begravningsplatsen: historik 

Vid kyrkostämma i november 1869 framlade kyrkorådet ett förslag om anskaffande 

av ny begravningsplats då den dåvarande började bli fullbelagd. Kyrkorådet 

ansåg sig bara kunna förorda två platser som lämpliga för en ny begravningsplats, 

det var förra utanverket nr 4 och den s k Widellska lyckan, eller snarare det som 

återstod av den. Den återstående delen av Widellska lyckan var dock föreslagen 

som byggnadsplats för nybyggnad åt Elementärläroverket varvid stämman beslöt 

att kyrkorådet skulle ingå med en förfrågan till stadsfullmäktige om upplåtelse av 

mark på förra utanverket nr 4. Förslaget övergavs dock relativt snart och frågan 

togs inte upp igen förrän 1877. Denna gång var det området öster om vägen till 

Artilleri Regementets Laboratorium som föreslogs som lämplig för anläggande av 

ny begravningsplats. Stadsdelen Östermalm hade genom Nosabysjöns torrläggning 

på 1860-talet kommit i närmare förbindelse med Lasarettsområdet och nya 

områden lämpliga för bebyggelse hade tillkommit. 1880 beslutade stadsfullmäktige 

att anvisa nämnda område till ny begravningsplats och låta inlösa eller expropriera 

bryggarens Lundebäcks jordlott om 26 600 m 2 . Uppdraget att upprätta 

ritningar för områdets disposition tilldelades dåvarande stadsingenjören Ludvig 

Hammar. Hammar hade dock att följa bestämmelserna om gränsdragning, utdikning, 

schaktning m m antagna i ett protokoll daterat 2 oktober 1882. I bestämmelserna 

anges också att begravningsplatsen skall omges av en häck bestående av 

hagtorn planterad vid inre dikeskanten. Träd skulle planteras i häckens mitt. I 

gränslinjen för gångarna skulle 2 fots breda ligusterhäckar planteras och träden 

som skulle omge de fyra huvudkvarteren skulle planteras nära dessa häckar. Portar 

till begravningsplatsen skulle placeras mitt på västra sidan och i huvudgångarnas 

korsmitt skulle en plats för ett kapell rymmande omkring 50 personer utmärkas 

på kartan. Kapellet donerades till församlingen av Otto Ericsson. 

1884 antar kyrkorådet stadsingenjörs Hammars ritning att ligga till grund 

för begravningsplatsens anläggande med trädkrans av lindar kring begravningsplatsen 

och ligusterinramade kvarter och gravplatser. Hammar fick ytterligare i 

uppdrag att upprätta ritning samt kostnadsförslag till ovan nämnda gravkapell. 

Det fanns ett direkt uttalat önskemål att kapellet skulle ansluta till den stil i vilken 

Heliga Trefaldighetskyrkan är uppförd. Vid samma sammanträde anmodas drätselkammaren 

att snarast möjligt låta verkställa arbetet samt att låta anlägga väg till 

begravningsplatsen i rak linje med Södra Kaserngatan och med bro över östra 

kanalen. 

10


Ovan t. v. Ritning till kapellet på begravningsplatsen av arkitekt A. Johansson efter L. Hammars original. Ovan t. h. 

Äldre fotografi visandes huvudgången med kapellet i fonden. 

I början av följande år, den 20 januari 1885, presenterades förutom Hammars 

förslag ytterligare ett upprättat av Svante Svensson, byggmästare i Karlshamn. 

Svenssons förslag visade en rektangulär byggnad kostnadsberäknad till 6 000 kr 

medan Hammar ritat ett korsformigt kapell beräknat till 5 863, 90 kr. Båda förslagen 

anknöt i stil till Trefaldighetskyrkan. Efter granskning beslöt kyrkorådet att 

godkänna Hammars förslag och den 28 maj samma år tecknades kontrakt med 

byggmästare P Petrén som entreprenör för uppförande av kapellet mot en summa 

av 5 495 kr. Kapellet kom att bli en byggnad av mörkt tegel med cementdekor. 

1908 erhöll den kyrkliga kommunen en 12 m bred remsa utmed östra gränsen 

av begravningsplatsen och 1914 erhölls ytterligare 33 000 m 2 mark söder om 

den dåvarande begravningsplatsen. I december sistnämnda år begärde man att 

drätselkammaren skulle låta vidta nödvändiga dränerings- och utdikningsarbeten 

samt fylla upp och planera för utvidgningen i söder. Eventuellt utarbetades en 

plan för utvidgningens utläggning 1914 av länsträdgårdsmästare C Ekenstam. Det 

som talar för detta är ett protokollsutdrag från 1917 där kyrkorådet uppdrar åt 

Hr. Odén (arrendator av rödaledsområdet) att efter samråd med Landssekreterare 

W Ehrenborg ombesörja plantering av det nya området med Ekenstams plan 

som underlag. Inget av detta verkar dock bli utfört då stadsingenjör E Nordendahl 

i september samma år förordar att kyrkorådet ska låta en särskild expert på 

trädgårdsområdet uppgöra ett förslag för den tilltänkta utvidgningen. Kyrkorådet 

beslutar att låta Nordendahl själv tillsammans med sakkunnigt biträde utarbeta en 

sådan plan. Vid samma tillfälle fick landssekreterare Ehrenborg i uppdrag att ta 

bort vartannat träd i alléraderna på den äldre delen av begravningsplatsen. 

11


Arkitekt E. W. Asplunds förslag till utvidgning av begravningsplatsen 1917. Förslaget kom aldrig till genomförande. 

I november 1917 föreligger en ritning uppgjord av arkitekt E W Asplund och 

kontrasignerad av stadsingenjör Einar Nordendahl. Det är ett utvidgningsförslag 

omfattande hela sydöstra delen med undantag av Laboratorietomten. Planen är 

uppdelad i tre utbyggnadsstadier. I februari följande år uppdrogs åt kyrkorådets 

ordförande att hos drätselkammaren anhålla om återupptagande av arbetet med 

utvidgningen av östra begravningsplatsen så att den kunde vara färdig till plantering 

och grässådd i april samma år. Beslut togs även om anskaffande av plantor till 

alléträd och häckar, varvid man framför allt tänkte sig häck av tuja. Dock verkar 

kyrkorådet ha intagit en annan ståndpunkt till Asplunds och Nordendahls förslag 

i slutet av februari 1918 då man ansåg ritningarna i föreliggande gestalt olämpliga 

för utvidgningen då planen ”förutsatte för vinnande av helhetsintryck, att hela 

det sanka sydliga området söder om laboratoriet skulle intagas till begravningsplats, 

vilket icke kan behöva ifrågakomma under närvarande årtionde. Så länge 

icke nivån i Hammarsjöns avdikningssystem är sänkt, torde detta område vara 

mindre lämpligt.”. I stället beslöt kyrkorådet att uppdra åt arkitekt Algot Johansson 

att utarbeta en plan i närmast överensstämmande med den befintlig äldre 

delen, med planering för begravningsändamål endast på av kyrkostämman beslutad 

terräng, d v s efter en linje i söder som går i fortsättningen av laboratorietomtens 

södra gräns. Huvudgångarna skulle göras 4,5 m breda, tvärgångarna 3 m och 

smågångarna 1 m med gravplatser i samma anordning och storlek som de befintliga. 

Alléträden skulle bestå av oxel ytterst och inne på begravningsplatsen av lind, 

häckar av thuja och liguster. 

12


Arkitekt H. Wadsjös förslag till utvidgning av begravningsplatsen upprättat 1940. 

I april 1918 var Algot Johanssons ritningar färdiga och kyrkorådet godkände dessa 

med mindre ändringar gällande det södra mellankvarteret. Arbetet med utvidgningen 

började omgående under ledning av trädgårdsmästare Odén. 

1922 beslöt kyrkofullmäktige om ytterligare utvidgning av begravningsplatsen, 

främst för att möta den rådande arbetslösheten genom beredskapsarbete. 

1935 överlämnade Kungl. Wendes artilleriregemente den s k laboratorietomten 

omfattande 6 490 m 2 till staden. Byggnaderna på tomten beslöts rivas och frågan 

om att uppföra ett krematorium med jordfästningskapell väcktes. Länsarkitekt 

Nils A. Blanck la i januari 1936 fram ett förslag beräknat till 95 500 kr. Protester 

mot att förlägga ett krematorium på den f d laboratorietomten väcktes och i september 

året därpå är förslaget på förläggning av krematoriet istället begravningsplatsens 

sydöstra del. 

I maj 1938 fattas beslut om tävling mellan tre arkitekter att inkomma med 

förslag på krematoriebyggnaden och laboratorietomtens anordnande som urnlund. 

De tre arkitekter som inbjöds att delta i tävlingen var länsarkitekt N. A. 

Blanck, Malmö, arkitekt B. Bergström, Stockholm och arkitekt H. Kockum, 

Stockholm. Tävlingsförslagen skulle bedömas av Byggnadsrådet Ragnar Hjort. I 

december granskas förslagen med beteckningar enligt följande: 

”Do ut des” kostnadsberäknat till 

”Urna” kostnadsberäknat till 

”Ps. 102” kostnadsberäknat till 

180 000 kr 

185 101,01 kr 

162 576,76 kr 

13


Förslag ”Ps. 102” upprättat av arkitekt Herbert Kockum förordades av byggnadsråd 

Hjort. De slutgiltiga ritningarna till jordfästningskapell och krematorium är 

daterade dem 20 juli 1939 och godkända av Kungl. Byggnadsstyrelsen i december 

samma år. I kostnadsberäkningarna i samband med de slutgiltiga ritningarnas 

upprättande dyker ett nytt namn upp, arkitekt H. Wadensjö. Wadensjö hade bidragit 

med ett skisserat vägschema för laboratorietomten. Utifrån detta gav kyrkorådet 

Wadensjö i uppdrag att utarbeta en plan för begravningsplatsens iordningställande. 

Planen är färdig i december 1940 och omfattar krematoriets placering 

samt områdena väster och söder därom. Wadensjö tänkte sig en häck utmed 

begravningsplatsens gräns mot f d Österlånggatan (numera Sjöcronas gata) med 

infarten mot krematoriet markerad av en mur. Denna mur kom dock aldrig till 

utförande, vilket inte heller den mur som stadsarkitekt Nils Bemer lägger fram ett 

förslag till i juni 1943 gör. 

Muren av ljus västgötakalksten som finns vid infarten idag uppfördes efter ritningar 

av trädgårdsarkitekt FST Martin Krook. Murmaterialet valdes för att utgöra 

en kontrast, men samtidigt anknyta till den ljusa krematoriebyggnaden. Ett par 

år efter krematoriebyggnadens invigning hängs en klocka upp i kapellet. Klockan 

kom sedermera att flyttas till en fristående klockstapel uppförd 1961. 

I maj 1946 anmärker Lektor Elmgren att kapellet på den äldsta delen av begravningsplatsen 

är i dåligt skick och bör rivas. Det dröjer dock ett par år, till 

1952, innan en syn av platsen utfördes varvid följande blev noterat om de omgivande 

träden och häckarna: 

a. Lindträden å Ö. Sidoremsan. Från nya ekonomibyggnaden till Östra 

Utfartsvägen skulle vart annat träd nedhuggas samt kvarstående träd beskäras 

å enstaka grenar. 

b. Lindträden å norra sidan av kvarteren XVII och XX. Samtliga dessa träd, 

utom två stycken i varje kvarter skulle nedhuggas. I övrigt skulle samtliga lindträd 

å kvarteren XVII-XXII å nya avdelningen beskäras pyramidformigt efter 

en s k mall, vilken förevisades på platsen. 

c. Urnlunden. Samtliga almträd å urnlundens norra sida skulle nedhuggas. 

Almträden å urnlundens östra sida: Vart annat träd nedhugges, övriga beskäras 

på enstaka grenar. 

d. Diskuterades plantering av nya bokhäckar. 

14


Trädgårdsarkitekt FST Martin Krooks förslag för omläggning av platsen för 

det gamla kapellet på begravningsplatsen upprättat 1953. 

Året efter syneförrättningen fick trädgårdsarkitekt FST Martin Krook i uppdrag 

att utföra ett förslag för kapellplatsens ordnande sedan kapellet rivits. Det gamla 

kapellets korsformade grund behölls som inramning till en springbrunn med planetringar 

av annuella örter runt omkring och kalkstensbelagda gångar. Förslaget 

godkändes och kom till utförande liksom de i syneförrättningen föreslagna åtgärderna. 

1977 anordnades en särskild minneslund för anonym gravsättning av askurnor. 

I anslutning till minneslunden har en skulptur kallad Minnesstenen av den i 

Kristianstad födde konstnären Folke Truedsson ställts upp. 

15


Beskrivning av Östra begravningsplatsen 

Omgärdning och grindar 

Längs den västra sidan omgärdas kyrkogården av mur mot den lägre belägna 

Sjöcronas gata. Nivåskillnaden utjämnas mot söder där begravningsplatsen inte 

fyllts ut lika mycket som i norr. Den norra, äldsta mursträckningen är murad av 

tuktade granitblock ovanför vilken en hagtornshäck samt trädkrans planterats. I 

söder, utmed den senaste utvidgningen, utgörs muren av en kalkstensmur med 

låga skift och något utskjutande överliggare. 

Huvudgrinden till begravningsplatsen är belägen på västra sidan i axel med 

det f d kapellet. Upp till trappan leder en konkavt svängd granittrappa med gjutjärnsräcken. 

Grindpartiet i gjutjärn är fyrdelat med en högre pargrind i mitten och 

två enkla grindar på var sida. Grindstolparna är profilerade och de två som håller 

pargrindens båda halvor kröns av kors. Grindarna har stående ribbor avslutande i 

gotiserande spetsbågar. 

I norra häcken mot Södra kaserngatan finns en grindförsedd öppning. 

Grindstolparna är av huggen sten med markerad, avfasad sockel och huvformade 

avslutningar. Pargrinden av smidesjärn har svängt överstycke och stående ribbor 

avslutade med franska liljor. Mellan ribborna dekorationer i form av lövverk. 

Liksom huvudgrindspartiet är svängt är också ingången i linje med krematoriet 

längst ner i sydväst svängt. I kalkstensmuren är ett tredelat grindparti med 

murade stolpar av kalksten, de två yttre kröns av latinska kors av koppar. Mittpartiet 

saknar grindar medan de flankerade ingångarna har enkla smidesgrindar med 

stående ribbor. En liknande enkelgrind finns även en bit norr ut i muren, där granitblocksmuren 

möter kalkstensmuren. Grinden vid uppgången till urnlunden har 

ribbor i ett spetsbågemönster. 

Övriga sidor av begravningsplatsen omgärdas av stängsel, typ Gunnebo, 

med innanför växande hagtornshäck eller klängväxter. 

Ovan t. v: Huvudgrinden i nordväst med konkav svängd granittrappa. T.h. Grindpartiet mitt för krematoriet i sydväst. 

16


Kvarter och gångar 

Östra begravningsplatsen har i ett par olika omgångar utvidgats vilket mycket 

tydligt kan avläsas i dess struktur. De äldsta kvarteren ligger på begravningsplatsens 

norra del och har en utpräglad symmetrisk plan med 4x4 kvarter utlagda 

kring den cirkulära platsen för det f d kapellet, idag markerad av en vattendamm. 

Utvidgning nr 1 skedde direkt öster om de äldsta kvarteren och utgörs av linjerna 

utmed gången från grinden i nordöstra hörnet. Gestaltningsmässigt hör de samman 

med de äldsta gravkvarteren. Nästa utvidgningsetapp innefattar kvarteren 

17-22 och har en likartad struktur och karaktär som den ursprungliga delen med 

kvadratiska/rektangulära kvarter med breda, trädkantade grusgångar. Den tredje 

utvidgningsetappen innefattar den s k laboratorietomten där kvarteren är betydligt 

mindre än på begravningsplatsen i övrigt. Kvarter U2-U6 samt U7 i den högre 

belägna delen av detta område innehåller betydligt fler och mindre gravplatser 

än andra kvarter. Kvarter 23-25 har en för begravningsplatsen i helhet mer traditionell 

utformning även om kvarteren är mycket små medan U1 och U7 har en 

mycket originell utformning där de gamla laboratoriebyggnadernas källargrunder 

utnyttjats i gestaltningssyfte. De övriga två urnlundskvarteren, U9-U10, är mer 

fritt utlagda med slingrande gångar kring grönytor med träd- och buskplanteringar. 

Kvarter 26-33 är ett exempel på de klassiserande kyrkogårdar/begravningsplatser 

som började anläggas under mellankrigstiden där monumentaliteten 

var påtaglig. De enskilda gravplatserna skulle underordna sig kyrkogårdens/begravningsplatsens 

helhet. Enkelhet och helhet var honnörsord. 

Gångarna som går i ett rutnätssystem i nord-sydlig och öst-västlig riktning 

har sin utgångspunkt i den äldsta delen av begravningsplatsen där centreringspunkten 

är den cirkulära platsen för det f d kapellet. Den nord-sydliga gångaxeln 

i detta ursprungliga gångsystem har dragits ut åt söder ända ned till huvudgången, 

i öst-västlig riktning, till krematoriet. Längs den östra sidan av den äldsta delen 

leder ytterligare en huvudgång från grinden i nordöstra hörnet i förlängning ned 

till krematorieplatsen i begravningsplatsens sydöstra hörn. Samtliga dessa gångar 

inklusive huvudgången till krematoriet är belagda med asfalt. 

Kvarter 45 som även kallas skogspartiet är ett exempel på den kyrkogårdsgestaltning 

som blivit allt vanligare från 1960-talet och framåt som en vidareutveckling 

av den något tidigare skogskyrkogården. Här har två halvovala sluttande 

gräsytor omgivits och delats av en asfalterad gång. 

17


Ovan t.v. Huvudgången i väster med f d kapellplatsen i fonden. Foto mot väster. Ovan t.h. Foto mot norr, huvudgång i 

nord-sydlig riktning. Nedan t. v. Huvudgången i öster i axel med krematoriet. Foto mot väster. Nedan t.h. Gången 

utmed kv. 9 och 13. 

18 

Kvarter 1-16 

Kvarter 1-16 utlades i samband med begravningsplatsens anordnande på 1880- 

talet. Det är 16 kvadratiska kvarter med fem dubbla rader gravplatser i respektive 

kvarter ordnade symmetriskt kring platsen för det f d kapellet. De kvarter som 

gränsar mot platsen vid huvudgringen i väster samt den runda kapellplatsen i mitten 

är rundade i kanterna mot dessa. Gravplatserna är ordnade i nord-sydligt löpande 

rader med huvudändarna mot varandra. På linjernas kortsidor är gravplatserna 

i de flesta fall vridna ett kvartsvarv i öst-västlig riktning. Kvarteren är ordnade 

i fyra block om fyra kvarter vardera skilda åt av de två asfalterade huvudgångarna 

kantade av lindalléer. Förutom lindalléerna är det endast häckarna av 

häckoxbär kring kapellplatsen samt planteringen på denna som är gemensam för 

kvarteren.


Ovan t.v. Vy över kv. 14. Foto taget från sydost. Ovan t.h. Vy över kv. 2. Foto taget från sydväst. 

Kvarteren har den varierande karaktär som en äldre begravningsplats får med 

tiden där de singeltäckta buxboms- eller stenomgärdade gravplatserna successivt 

gräsbesås och utglesas men grundstrukturen och gestaltningen är fortfarande 

välbevarade. Gravplatsernas omgärdning och ytbeläggning varierar liksom gravvårdarnas 

storlek och utformning. Relativt många återlämnade/tomma gravplatser 

finns, i vissa fall med omgärdning och planteringar bevarade. 

Utmed samtliga sidor förutom den västra på begravningsplatsens äldsta del finns 

enkla rader, i söder en dubbel samt en enkel, av gravplatser utlagda. Dessas utformning 

anknyter till de inre kvarterens utformning och är utlagda samtidigt 

eller strax efter begravningsplatsens anläggande. 

Kvarter 17-22 

Kvarter 17-22 utlades i samband med utvidgningen 1914. Det är tre kvadratiska 

och tre rektangulära kvarter ordnade i två rader. Kvarter 17-19 som är de mindre 

kvadratiska kvarteren har fem dubbla rader gravplatser medan kvarter 20-22 som 

är något större har sex dubbla rader gravplatser. Gravplatserna är ordnade i östvästlig 

riktning med huvudändarna mot varandra. På linjernas kortsidor är gravplatserna 

i de flesta fall vridna ett kvarts varv i nord-sydlig riktning. Kvarteren 

skiljs åt av grusade gångar kantade av lindalléer. Liksom i de äldsta kvarteren, d v 

s kvarter 1-16, har kvarteren sinsemellan varierande karaktär vad gäller gravplatsernas 

omgärdning och ytbeläggning, gravvårdarnas utformning och vegetation 

som är karakteristisk för en äldre begravningsplats. Antalet återlämnade/tomma 

gravplatser liksom de gräsbesådda gravplatserna är något lägre här än på den 

äldsta delen av begravningsplatsen. 

19


T.v. Gången vid norra sidan nya, foto mot öster. 

Ovan: Vy över kvarter 25, foto mot norr. 

Kvarter 23-25 

Kvarter 23-25 är tre långsmala kvarter utlagda nedanför och utmed den gräsbesådda 

slänten och häcken mot urn- och minneslunden. 

Kvarteren har endast en grusad huvudgång som löper på den östra sidan av 

kvarteren, övriga gångar går in mellan gravplatslinjerna som återvändsgångar. 

Gravplatserna är utlagda i linjer om 3-4 gravplatser i bredd. Majoriteten av 

gravplatserna är omgärdade av buxbomshäckar och belagda med singel, ett litet 

fåtal är gräsbelagda. Gravvårdarna utgörs huvudsakligen av låga, stående stenar, 

de gravplatser som hyser mer än en vård har ofta en mindre liggande eller lutande 

vård framför den stående stenen. Växtligheten är relativt låg hållen med städsegröna 

växter, rosor, pioner och perenner. På ett par gravplatser har de städsegröna 

växterna fått växa sig stora vilket ger ett mycket dominerande intryck. 

Kvarter 26-33 

Kvarter 26-33 utlades efter ritningar av arkitekt Harald Wadensjö i början av 

1940-talet i samband med uppförandet av krematoriebyggnaden. 

Kvarteren är ordnade på var sida om den asfalterade uppfartsvägen till krematoriet. 

Vägen kantas av manshöga, klippta bokhäckar. I hörnen mellan kvarteren 

är häckarna högre och klippta i pyramidform med kvadratisk genomskärning. 

Utmed uppfartsvägen finns belysningsstolpar med runda glaskupor. De träd som 

finns i kvarteren utgörs av björk planterade i kvarterens inre. 

20


Överst t. v: Vy över kv 28 med rygghäckar av brudspirea och stående gravvårdar i linjerna. Överst t. h: Kv 28 med 

rosplantering innanför muren i väster och liggande gravvårdar. Ovan t. v: Vy över kv 31 med rygghäckar av idegran och 

liggande/lutande gravvårdar i linjerna. Ovan t. h: Norra delen av kv 30 med buxbomsomgärdade gravplatser. 

Varje kvarter är i sig en sluten arkitektonisk helhet omgärdad av de klippta bokhäckarna. 

Kvarteren påminner i sin struktur mycket om varandra men detaljutformningen 

skiljer dem åt. Gemensamt är att de alla har gravplatser dels längs 

kvarterets kanter, i flera av kvarteren är dessa gravplatser större och mer markerade 

än övriga gravplatser, och dels i linjer skilda åt av rygghäckar i kvarterens 

inre. I samtliga kvarter finns ett mindre antal återlämnade/tomma gravplatser, 

såväl längs kanterna som i linjerna. 

Kvarter 28 och 29, på var sida om uppfartsvägen, är de två västligaste kvarteren, 

belägna direkt innanför kalkstensmuren. I dessa kvarter är samtliga gravplatsen 

gräsbelagda och saknar gravplatsavgränsningar. I kvarterens inre linjer 

ligger gravplatserna huvudända mot huvudända skilda åt av rygghäckar av häckspirea. 

Samtliga gravvårdar förutom de i västra kanterna utmed kalkstensmuren 

där de är lutande/liggande, är stående vårdar. 

Kvarter 26 och 27 på norra sidan av uppfartsvägen har huvudsakligen singelbelagda 

gravplatser avgränsade av låga buxbomshäckar utmed kanterna medan 

gravplatserna i linjerna är gräsbelagda utan avgränsning. Gångarna mellan kantplatserna 

och linjerna är belagda med singel medan det i linjerna ligger markplat- 

21


tor av röd kalksten. Linjerna i kvarterets inre skiljs åt av låga, klippta rygghäckar 

av idegran. Gravvårdarna är huvudsakligen stående vårdar på platserna utmed 

kanterna medan de i linjerna är lutande eller liggande vårdar. 

Kvarter 30 och 32 är helt gräsbelagda med markstensbelagda gångar av röd 

kalksten. Gravplatserna utmed kanterna i kvarter 30 har avgränsningar i form av 

rundklippta idegranar, övriga platser saknar avgränsningar. Rygghäckarna i gravkvarterets 

inre linjer är låga, klippta idegranshäckar. Gravvårdarna utmed kanterna 

är huvudsakligen stående medan de i linjerna är lutande vårdar. 

Kvarter 31 och 33 har singelbelagda, buxbomsavgränsade gravplatser utmed kanterna 

samt i de häckavgränsade gångar som ligger längs med norra sidan av kvarter 

31 och längs den södra sidan av kvarter 33. Linjerna i mitten av kvarteren är 

gräsbelagda utan gravplatsavgränsningar med låga klippta rygghäckar av idegran 

och kalkstensbelagda gångar. Huvudsakligen stående vårdar på de singelbelagda 

gravplatserna och lutande vårdar i linjerna. 

Urnlund kv U1-U10 

Urnlundens kvarter är belägna på den gamla laboratorietomten och man har i 

gestaltningen av ett par av kvarteren utnyttjat de rivna byggnadernas grunder. 

Gestaltningsmässigt finns en tydlig gräns mellan de relativt enhetligt utformade 

kvarteren U1-U8 och de söder därom belägna kvarter U9-U10. De förstnämnda 

kvarteren präglas av en öppenhet och överskådlighet liknande den i kvarter 23-25 

medan de två sistnämnda kvarteren har en tydligare slutenhet och karakteriseras 

av flera små ”rum”. 

Kvarter U1 och U7 är nedsänkta kvarter skapade med de två rivna laboratoriebyggnadernas 

grunder som stomme. Kvarter U1:s nedsänkta yta har sluttande 

gräsbevuxna kanter med synliga stora stenar och där ovan en låg hagtornshäck. 

På två sidor av den försänkta ytan finns små buxbomshäcksomgärdade gravplatser 

med främst stående gravvårdar. Ner till den försänkta ytan leder en trappa av 

markstensplattor och handledare av svartmålat järn. Den försänkta ytan är gräsbesådd 

med en gång av röd kalksten runtomkring. Samtliga gravvårdar på den 

försänkta ytan är små lutande eller liggande vårdar av granit. Kvarter U7:s nedsänkta 

yta avgränsas av de gjutna murarna till en av de rivna laboratoriebyggnadernas 

källare. Murkrönen är belagda med hällar av röd kalksten och utanför den 

en plantering med lågväxande perenner avgränsad av en kant av kullersten. Ner 

till den försänkta ytan leder en trappa markstensplattor med handledare av svartmålat 

järn. Gravplatserna på den försänkta ytan består av små buxbomsomgärdade 

planteringsytor framför de i muren infällda gravvårdarna i form av plattor av 

granit eller marmor. I mitten av den försänkta ytan är en gemensam plantering 

omgärdad av buxbomshäckar. Till kvarteret hör även två rader med buxbomshäcksomgärdade 

gravplatser direkt söder om den försänkta ytan. Samtliga gravplatser 

i dessa rader har stående vårdar i mindre format. 

22


Överst t. v: Vy över urnlunden med kvarter U 2 i förgrunden. 

Överst t. h: Kvarter U 7 med nedsänkt yta i ett av de 

f d laboratoriebyggnadernas källare. 

Ovan t. v: Vy över kv U9. Ovan t. h: Del av kv U9 med 

gravplatser utlagda kring en gemensam plantering. 

T .v: Minneslundens meditationsplats med Folke Truedssons 

skulptur Minnesstenen. 

Kvarter U2-U6 samt U8 är kvadratiska kvarter med buxbomshäcksomgärdade 

gravplatser i ytterkanten och i det inre rader utmed kanterna samt i det inre. I 

kvarterens mittaxlar finns gemensamma planteringar och kalkstensbelagda gångar. 

Planteringarna skiljer sig åt från kvarter till kvarter, i ett par är det låga häckar 

och i andra rosor och mindre stamträd. Gravvårdarna i kvarteren är antingen stående 

vårdar i mindre format, eller liggande/lutande vårdar, i stor sett samtliga är 

utförda i granit. 

23


Ovan t. v: Vy över kv 46 med Folke Truedssons skulptur korset i mitten. Ovan t. h: Vy över kv 45 med den björkkantande 

västra gången i bakgrunden. 

Avvikande till sin karaktär är de två sydligaste kvarteren i urnlunden, kvarter U9- 

U10. De avgränsas mot de övriga urnkvarteren genom en ca 150 cm hög idegranshäck. 

Kvarteren karakteriseras av slingrande gångar belagda med röda kalkstensplattor 

kring organiskt formade gräsbesådda ytor med gravplatser utan yttre 

avgränsning samt artrika planteringar med dominerande inslag av formklippta 

städsegröna växter. Gravvårdarna är såväl stående vårdar i mindre format som 

liggande/lutande vårdar, i stor sett samtliga av granit. I kvarter U10:s södra del är 

minneslunden placerad. Den består av en oval medititationsplats avgränsad av 

idegranshäckar. Innanför häcken löper en kalkstensbelagd gång och i mitten är en 

planterad yta, och i dess mitt en skulptur av konstnären Folke Truedsson. Själva 

jordningsytan för minneslunden är i den tallbeväxta vallen söder om meditationsplatsen. 

Skogsparti kv 45-46 

Det parti som kallas skogspartiet eller kvarter 45-46 är beläget öster om den äldsta 

delen av begravningsplatsen. Det är ett område som sluttar ner i en sänka från 

båda hållen och avgränsas mot Snapphanevägen av en hagtornshäck med innanförliggande 

trädridå. De två gräsbesådda ytorna avgränsas mot varandra samt 

omgärdas av asfalterade gångar. Gravplatserna utan avgränsning är utlagda i rader 

grupperade i mindre grupper. Centrum för de två kvarteren är den i brons gjutna 

skulpturen Korset av konstnären Folke Truedsson. Skulpturen är uppställd intill 

den gång som skiljer de två gräsytorna från varandra och omgärdas av en buskplantering 

med bl a rhododendron. Samtliga gravvårdar är lutande/liggande vårdar 

av granit. 

24


Städsegröna buskar som ursprungligen planterats på gravplatser, utgör idag ett framträdande inslag på begravningsplatsens 

äldsta del. 

Vegetation 

Kv 1-16 samt ytterlinjerna 

En trädkrans av likåldriga lindar omgärdar tillsammans med klippta häckar av 

hagtorn denna del av begravningsplatsen. Träden är jämnt placerade längs samtliga 

ytterkanter, dock något glesare längs den nyare, östra sidan. Från kvarterets 

mitt utgår fyra huvudgångar kantade av lindar, ursprungligen planterade i zickzack 

även om luckor finns idag. Enstaka lindar finns både längs den västra och 

den östra innerkanten, vilka troligen är rester av en äldre dubbel allé. Lindarna 

planterades i samband med begravningsplatsens anläggande på 1880-talet. 

Rundeln på platsen för det gamla kapellet ramas in av lindar och en hög 

klippt häck av häckoxbär, som följer den cirkulära formen. I rundelns mitt finns 

en kvadratisk damm med rabatter på alla sidor så att en korsformig plan bildas, 

vilken bygger på det äldre kapellets grund. Den symmetriska planteringen har en 

stomme av perenna växter kompletterad med annueller. Rabatternas yttre hörn 

markeras med låga buxbomsklot och de inre av hosta. Högre perenner såsom 

rosablommande rhododendron, jättedaggkåpa, astilbe och kärleksört kombineras 

med låga marktäckande sorter såsom ormöga och gullgröna. 

Flertalet av lindarna i denna äldsta del av begravningsplatsen är skogslind 

(Tilia cordata). Trädens lite kandelaberformade kronor tyder på att de ursprungligen 

varit beskurna, dock långt tillbaka i tiden. 

De sexton kvarteren har sinsemellan en likartad karaktär där lindarna längs 

huvudgångarna utgör en strikt grundstruktur. Städsegröna buskar och träd, flertalet 

ursprungligen planterade parvis på gravplatserna, har vuxit till ansenlig storlek 

vilka idag bildar kvarterens gröna stomme. Olika sorters tuja och idegran är 

vanligast, men cypress, sockertoppsgran, en och ädelgran förekommer likaså. Buskarnas 

karaktär skiftar från krypande eller friväxande till strikt formklippta klot 

eller kuber. Som kontrast till barrväxterna förekommer exempelvis ölandstok, 

forsythia, lagerhägg och syrén både på gravplatser och solitärt placerade. 

25


Blommande träd och buskar berikar begravningsplatsen på olika sätt. Ovan t.v: en knotig syrén i kvarter 10. Ovan t.h: 

Oxelalléns grågröna lövverk kontrasterar mot den övriga dominansen av lind. 

Låga klippta buxbomshäckar omger en stor del av gravplatserna och är ett framträdande 

inslag, även om det ställvis finns stora luckor insådda med gräs. 

De flesta gravplatser har förhållandevis sparsamt utformade rabatter. Vid 

sidan av de städsegröna buskarna och de ettåriga växterna är främst röda eller 

mörkrosa rosor mest förekommande. Likaså återkommer höstkärleksört på ett 

stort antal gravplatser. I övrigt förekommer perenner som exempelvis murgröna, 

träjon, pion och hortensia. 

26 

Kvarter 17-22 

Gångarna mellan kvarteren är kantade av likåldriga lindar ursprungligen planterade 

i zickzack, men idag med spridda luckor i raderna. En rad lindar tillsammans 

med klippta häckar av tuja och hagtorn avgränsar mot servicebyggnaderna i öster. 

Såväl skogslind som andra former av lind, troligen parklind, förekommer i denna 

del av begravningsplatsen, dock utan ett tydligt mönster. Längs huvudgången i 

söder finns en oxelallé, vars kronor bildar ett grönt tak. 

Det städsegröna inslaget är liksom i den äldsta delen påtagligt. Högväxta tujor, 

idegranar och cypresser är tillsammans med alléträden starkt rumsskapande 

där det även förekommer ett mindre antal sorgeträd i form av hängbjörk och 

hängbok. Buxbomshäckar kring gravplatserna utgör ett framträdande grönt inslag 

tillsammans med ett stort antal städsegröna barrbuskar. På några gravplatser finns


klätterväxter såsom murgröna, klematis och rådhusvin. I övrigt förekommer 

främst olika sorters rosor liksom höstkärleksört och träjon, men även t ex mahonia 

och lavendel. 

Kvarter 23-25 

Kvarteren ger ett öppet intryck där en klippt hagtornshäck avgränsar i väster. 

Flertalet av gravplatserna är kringgärdade av låga klippta buxbomshäckar och 

många av rabatterna har parvis planterade kärleksört, buxbomsklot, idegranar, 

rosor eller tujor. Växtligheten har med ett fåtal undantag en låg karaktär. 

Kvarter 26-33 

Kvarteren är omgärdade av höga klippta avenbokhäckar vars hörn har pyramidformade 

avslut längs huvudgången mot krematoriet. Innerraderna har låga klippta 

rygghäckar av idegran. 

I kvarteren 26, 27 och 31 är gravplatserna längs ytterkanterna kringgärdade 

av klippta buxbomshäckar, medan de i 30 och 32 avgränsas av stora formklippta 

idegransklot. I kvarteren närmast huvudgången finns på ömse sidor symmetriskt 

placerade björkar med vackert vita stammar. 

I kvarter 28 och 29 kontrasterar de friväxande rygghäckarna av brudspirea 

till de omgivande strikta avenbokhäckarna. Planteringarna på gravplatserna håller 

med något undantag generellt en låg nivå. Längs den västra kyrkogårdsmuren 

finns i norr en rosenrabatt som söder om entrén avlöses av idegran. 

Urnlund kv. 1-10 

Kvarteren avgränsas mot väster av högresta almar tillsammans med solitärt placerade 

tuktade buskar av bl a doftschersmin, bukettspirea, rosentry, häckoxbär samt 

ett par mindre träd av gullregn. Längs den östra sidan återkommer trädslaget alm, 

men i en helt annan tappning i form av låga träd. En dunge med ett knappt tiotal 

almar återfinns även i söder på den gamla laboratorietomten. 

I kvarteren 2-6, samt 8 utgörs trädskiktet av fyra symmetriskt placerade kastanjer. 

I övrigt håller vegetationen en låg nivå med inramande klippta rygghäckar 

av måbär. I anslutning till de liggande gravvårdarna i kvarterens mitt finns rabatter 

med låga planteringar av t ex vintergröna, spirea, revsuga och kärleksört, men 

även några mindre stamträd av t ex oxbär förekommer. 

27


Ovan t.v: De rundade, strikt klippta idegransformationerna bildar tillsammans med högresta kastanjerna ett intimt rum. 

Ovan t.h: I urnlunden märks en större variation bland gravvårdarnas planteringar där bl a hasselört och lungört förekommer. 

Kvarter 7 är kringgärdad av en kullerstenskantad rabatt med lågväxande perenner 

såsom oxbär, jättedaggkåpa, ormöga, hjärtbergenia och hosta. Kvarterets hörn, 

liksom trappan är markerade med tujor som bryter den låga karaktären. I mitten 

av kvarteret finns två rektangulära rabatter med ett par idegransklot i vardera, 

liksom lågväxande tuja och kärleksört. De båda rabatterna liksom kvarterets 

gravvårdar är kringgärdade av låga buxbomshäckar. Kvarter 1 är nedsänkt och 

omgärdat av en låg, klippt hagtornshäck. I den till stora delar glesa släntplanteringen 

finns ölandstok, prästkrage och vintergäck. 

Kvarter 9 och 10 är omgärdade av relativt breda och höga, klippta idegranshäckar 

som tillsammans med de formade idegransrundlarna är starkt rumsbildande. 

Flera stora kastanjer bildar ett lövtak. Gravplatserna är dels ordnade 

längs häckarna, dels placerade i rundlar kring rabatter med mindre städsegröna 

buskar och perenner såsom t ex mahonia, krypen, idegran, och träjon. Här förekommer 

även mindre träd såsom hängkaragan och oxbär på stam. I centrum står 

ett glanskörsbär omgivet av en matta av lågväxande hasselört. 

28 

Skogsparti kv 45-46 

Kvarteren skärmas av mot den bullriga miljön vid vägen med friväxande buskar 

av olika slag, t ex rhododendron, idegran, kornell, snöbär, oxbär, spirea, cypress, 

järnek och azalea. Mot norr finns en trädridå bestående av ädelgran, rödek, ask 

och bok. Mot väster och den äldre delen utgör en klippt hagtornshäck avgränsning. 

Kvarteren har till skillnad mot begravningsplatsens äldre delar en mer naturligt, 

friare form där man nyttjat befintliga träd kombinerat med öppna gräsytor. I 

kvarterens centrala delar utgör flera rejäla ekar tillsammans med en enstaka lind 

och alm ett framträdande inslag. I den norra delen är olikåldrig björk dominerande. 

Gränsande mot söder står en lind och en platan, båda relativt unga träd. Ett 

antal planteringar av rhododendron mjukar upp och bryter av den annars öppna 

och enhetliga gräsytan.


Ovan t. v: Gravplats kv 16_064 utan omgärdning och ytbelaggning gräs. Ovan t. h: Gravplats kv 6_027 med buxbomsomgärdning 

och ytbeläggning av marksten. 

Gravplatser 

På den gravkarta som används idag är respektive kvarter indelat i löpande nyckelnummer 

och gravplatsnummer. Nyckelnumret är det nummer som i realiteten 

motsvarar en synlig, fysisk gravplats i kvarteren medan gravplatsnumret står för 

kist-/urnplatserna på respektive gravplats. Varje nyckelnummer motsvaras av 

mellan 1-5 gravplatsnummer, vanligast är dock 1-3 gravplatsnummer per nyckelnummer. 

Antalet gravplatser i kvarteren varierar då dessa är mycket olika stora. 

Det totala antalet fördelade gravplatser enligt den lista församlingen tillhandahållit 

är 5022 stycken, denna siffra har dock inte kontrollerats. 

Gravplatserna kan delas in i fyra huvudkategorier efter typ av omgärdning; 

gravplatser utan omgärdning, omgärdning av stenram, omgärdning av buxbomshäck 

eller omgärdning av staket/kedjor. Gravplatserna utan omgärdning är oftast 

gräsbesådda och dessa är relativt vanligt förekommande. De finns företrädda i så 

gott som samtliga kvarter, vissa av dom är vakanta men ett stort antal är fortfarande 

i bruk och försedda med gravvårdar. I de övriga kategorierna är den vanligaste 

ytbeläggningen singel men gräs förekommer även där. Andra förekommande 

typer av ytbeläggning är marksten, antingen heltäckande eller bara som en 

smal gång samt marktäckande vegetation t ex murgröna. 

29


Ovan t. v: Gravplats kv 9_020 med en enkel stenram av polerad svart granit. Även planteringsytan i gravplatsens bakre 

del avgränsas av en polerad stenram. Ovan t. h: Gravplats kv 12_142 med rikt utformad och förhöjd stenram i jugenstil. 

Här har omgärdning, planteringsytornas avgränsningar samt gravvården samkomponerats och bevarats. 

Stenram är den överlägset vanligaste omgärdningen på begravningsplatsen. Denna 

grupp av gravplatser är dock inte homogen då stenramens utformning vad 

gäller huggning och ytbehandling, höjd och eventuell förekomst av grindparti 

samt inte minst gravplasternas storlek varierar mycket. Den vanligaste stenramen 

är dock en låg ram av fyra kantstenar av huggen eller hyvlad granit. Hörnen kan 

ibland vara försedda med pollare, ofta något högre än kantstenarna, och ibland 

finns även pollare markerande ett ingångspart/grindparti i den främre kantens 

mitt. På ett 15-tal gravplatser är detta grindparti försett med en smidd järngrind. 

En mer påkostad och exklusiv variant av stenram är den med förhöjda och ibland 

svängda kantstenar där gravvården ofta är en integrerad del av den bakre kanten. 

Dessa stenramar förekommer liksom de enklare med huggen eller hyvlad yta i 

granit men även de med polerad yta förekommer. I ett par fall är de förhöjda mer 

exklusiva stenramarna kompletterade med järnstaket runt delar eller hela gravplatsen. 

Efter stenramen kommer buxbomshäckarna som vanligast förekommande 

omgärdning. De är i samtliga fall låga, ca 20-30 cm höga häckar. I många fall är 

inte samtliga fyra sidorna av gravplatsen försedda med häck utan bara den främsta 

och ibland även de på sidorna. Ett par gravplatser med häck av annat växtmaterial 

förekommer på begravningsplatsen. I dessa fall rör det sig om högre häckar 

av tuja. 

Relativt vanligt förekommande är gravplatser försedda med omgärdningar 

av järn. Denna grupp av omgärdningar varierar från smides- och gjutjärnsstaket, 

järnkedjor och staket av raka järnstänger. Smidesjärnsstaketen utgör ojämförligen 

den vanligaste typen i denna grupp. Gestaltningsmässigt skiljer de sig dock mycket 

från varandra då de kan vara mycket enkla med endast rak överliggare och raka 

ribbor eller ha en rik utformning med dekorationer i form av bladverk, ribbor 

avslutade med franska liljor eller blomliknande former. Ibland utgörs hörnstolparna 

till dessa staket av granitpollare. Gjutjärnsstaket förekommer endast på ett 

30


Överst t.v: Gravplats kv 12_139 omgärdad av smidesjärnsstaket. 

Överst t. h: Gravplats kv 10_133 omgärdad 

av gjutjärnsstaket. T.v: Detalj av smidesjärnsstaket på 

gravplats kv innerlinjen gamla 35035. Ovan t.h: Detalj av 

gjutjärnsstaket på gravplats innerlinjen gamla 35007. 

par gravplatser och har då oftast nygotiska former med spetsbågemotiv eller dylikt. 

Omgärdningar av järnkedjor eller –stänger mellan granitpollare finns på ett 

15-tal gravplatser på begravningsplatsen. I de allra flesta fall är staketen med stolpar 

och pollare placerade på en i marken nedfälld stenram av huggen granit. Staket 

av andra material, företrädesvis koppar förekommer i ett par exemplar. 

Annan utsmyckning än omgärdningen, gravvården och vegetationen på 

gravplatsen är mycket ovanlig. På ett par enstaka gravplatser finns utsmyckning i 

form av sittbänkar av sten eller järn och trä. Andra förekommande utsmyckningar 

är planteringsramar av betong eller sten. Vanligare under senare år har även 

dekorationer i form av till exempel hjärtformade stenar, permanent placerade 

ljuslyktor och leksaker blivit. 

Storleken på gravplatserna i kvarter 1-16 och 17-22 inklusive inner- och ytterlinjer 

respektive södra sidan gamla och norra sidan nya varierar en hel del. Men 

spridningen mellan de små respektive stora gravplatserna är relativt jämn över 

kvarteren. Generellt kan man säga att gravplatserna i gravkvartens ytterlinjer och 

31


de yttersta gravplatserna i respektive rad (vridna ett kvarts varv gentemot övriga 

gravplatser i raderna) är större än de andra. 

Gravplatserna i kvarter 23-25 är i huvudsak omgärdade av buxbomshäckar 

och betydligt mindre än de i kvarter 1-22. De rymmer oftast bara en gravvård, i 

de flesta fall en stående granitvård, men ibland är en mindre lutande eller liggande 

gravvård placerad framför denna. 

Gravplatserna i linjerna i kvarter 26-33 följer ett strikt småskaligt mönster 

med lutande gravvårdar och ingen eller anpassad låg växtlighet. 

I urnlunden är de flesta gravplatser utan omgärdning och med mindre planteringar 

eller helt utan. 

Skogspartiets gravplatser saknar omgärdning, däremot är de lutande/liggande 

gravvårdarna placerade i en i marken nedfälld stenram med avgränsad 

planteringsyta ovanför. 

Gravvårdar 

Variationen av gravvårdar är stor, från stora vårdar av polerad granit samkomponerade 

med den omgivande stenramen eller staketet till små lutande rektangulära 

vårdar utan någon som helst dekor. I materialet framträder dock sju huvudgrupper 

av gravvårdar med specifika karaktärsdrag. 

De första två grupperna är också de största, det är dels låga stående vårdar 

av granit och dels liggande eller lutande vårdar av granit. Båda grupperna hör 

främst hemma i de yngre kvarteren, framförallt med urngravar, på begravningsplatsen. 

Dessa typer av gravvårdar blev allt vanligare under tiden efter världskrigen 

och depressionen som kom att drabba stenindustrin hårt. Förutom att uppträdda 

som solitära gravvårdar på enskilda gravplatser så förekommer de liggande 

eller lutande vårdarna ofta som gravvård nr 2 eller 3 på gravplatser, ofta familjegravar, 

där redan en äldre stående gravvård finns. De vanligaste färgerna är svart 

och röd även om olika grå nyanser också förekommer. Vårdarna är oftast placerade 

på en låg sockel av granit i samma färg som vården, livet är rakt och krönet 

rakt, svängt eller vinklat, en grupp har utkragat rakt eller vinklat krön. Framsidan 

är ofta polerad medan övriga sidor är finslipade eller krysshuggna. Ett par av vårdarna 

i dessa grupper har rikare utformning med urnor av koppar eller granit, 

krönkors av koppar eller flankerande kolonner uppbärandes krönpartiet. Många 

av vårdarna har ingen dekor alls men variationerna är många. Vanligast är kors, 

såväl latinska som S:t Georg kors, och stjärnor med eller utan strålknippen. Bland 

dekoren förekommer också sekulariserade motiv i stor utsträckning, såväl företags- 

och föreningssymboler som vegetativa och antikiserande motiv. 

32


Exempel på gravvårdar ur grupp 1 och 2. Överst t .v: Lutande gravvård i skogspartiet. Överst t. h: Stående gravvård i 

kvarter 23. Ovan t. v: Stående gravvård med infogad IOGT-medalj i kvarter 21 och ovan t. h: Stående gravvård med 

kopparurna och kors i kvarter U4. 

En annan stor grupp är de något äldre svarta granitvårdarna med polerad framsida, 

rakt eller uppåt avsmalnande liv och rakt, rundat eller vinklat krön. Höjden på 

dessa kan variera påtagligt, ca 1-3 m. Vårdarna kan ha en låg sockel av svart eller 

grå granit, vara placerade på ett postament, ibland flera, eller stå direkt på marken. 

Dekoren är oftast sparsmakad i form av ett kors ovanför inskriptionen om 

den inte saknas helt. 

Den fjärde gruppen gravvårdar hör nära samman med de tre förstnämnda 

då de till utformningen liknar dessa, skillnaden är bara att dessa är samkomponerade 

med gravplatsens omgärdning oftast i form av en stenram. 

Som på de flesta äldre begravningsplatser och kyrkogårdar så återfinns också 

det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets monumentala gravvårdar på Östra 

begravningsplatsen. De är oftast utförda i granit, svart eller grå, i antikiserande, 

nationalromantiska eller jugendformer. Bland de antikiserande formerna förekommer 

obeliskerna i ett par exemplar medan de avbrutna kolonnerna som är 

relativt vanligt förekommande under denna period saknas helt. De nationalromantiskt 

utformade gravvårdarna är ofta mycket enkla med grovhuggna ytor, 

raka eller uppåt avsmalnande liv och raka lite oregelbundna krön. Dekor saknas 

33


Exempel på gravvårdar ur grupp 3 och 4. Överst t. v: Gravvård integrerad med stenram på gravplats kv 18 yttre 71-74. 

Överst t. h: Gravvård integrerad med originellt utformad stenram i kv 19. Ovan t. v: Svart granitvård med uppåt avsmalnande 

liv, polerad framsida och grovhuggna sidor i kvarter 2. Ovan t. h: Gravvård i svart granit på sockel samt postament 

i kvarter södra sidan gamla. 

ofta med på en handfull gravvårdar förekommer porträttmedaljonger i koppar 

och slipad dekor i form av drakslingor. Ett par av begravningsplatsens förnämsta 

och mest bearbetade gravvårdar/gravplatser är utförda i jugendstil, en stil som 

var på modet under den period som stadsdelen Östermalm fick stora delar av sin 

bebyggelse. 

I granit är också de flesta gravvårdarna i den sjätte gruppen, några är dock 

av sandsten. Det är gravvårdar som ansluter i stil till en äldre grupp Skånska 

gravvårdar från 1600-, 1700- och tidigt 1800-tal. 

Den sjunde gruppen av gravvårdar är egentligen flera olika grupper då det 

rör sig om gravvårdar utförda av annat material än sten. De olika underkategorierna 

är gravvårdar av trä, gravvårdar av järn, gravvårdar av annan metall och 

gravvårdar av betong. I den första kategorin finns endast tre gravvårdar placerade 

34


Exempel på gravvårdar ur grupp 5 och 7. Överst t. v En monumental 

gravvård i nationalromantisk stil med rundstensslinga i 

kvarter innerlinjen gamla. Överst t. h: En gravvård med drag från 

äldre karakteristiskt skånska gravvårdar. Ovan: Gravvård i form 

av en kopparplatta nedkörd i marken med en pinne i kvarter 13. 

T. h: Gravvård av gjutjärn förekommande i en handfull exemplar 

på begravningsplatsen, denna på gravplats kv 19 ytter 35-36. 

på gravplats södra sidan nya 40050. Gravvårdarna är utformade som stående latinska 

kors av obehandlat trä och i korsmitten inskriptionsplattor av metall. 

Gravvårdar av järn finns framförallt i två olika utföranden. Den ena är de mer 

traditionella järnkorsen i form av latinska kors, ofta med de övre korsarmarna 

täckta av ett ”tak” och i korsmitten en inskriptionsplatta. Ett av dessa bevarade 

kors har hängande kläppar och rikare utformning än de övriga. Det andra utförandet 

är en för författarna tidigare okänd form som ansluter till korsets form, 

men här stiliserad till en massiv uppåt pekande pil, med gjuten dekor i form av ett 

träd. Gravvårdar av annan metall är framförallt utförda av koppar och utförda 

35


som inskriptionsplattor fästade antingen på ett staket eller på en pinne nedstucken 

i marken. En av dessa vårdar/plattor har ett porträtt i basrelief av den gravlagde. 

Den sista underkategorin är vårdar av betong, vilka borde ha varit rikligt 

företrädda på begravningsplatsen då det var mycket vanlig decennierna kring sekelskiftet 

1900. Så är dock inte fallet utan endast en sådan gravvård har kunnat 

identifieras och det är vården i form av en avhuggen trädstam på gravplats kv 

15_128. 

Titlar 

Östra begravningsplatsen är allmänt känd som en av de titeltätaste i Sverige. I 

boken Minnets stigar skriver författarna: ”Kyrkogården speglar i rik mängd denna betoning 

på klasser, uppdrag, sysslor. Så många yrkesbenämningar har vi aldrig sett.”. 

Staden var länge en strikt indelad officers- och ämbetsmannastad och förblev 

så intill första världskrigets utbrott. Förutom det dominerande skiktet av 

jurister och militärer fanns en ej obetydlig börds- och börsaristokrati där en del av 

stadens större handlanden bildade en övergång till en medelklass som därunder i 

ett antal trappsteg sänkte sig ner till arbetarklassen. 

I samband med den nu genomförda dokumentationen registrerades gravvårdarnas 

titlar, dock vill denna registrering ej göra anspråk på att vara fullständig, 

och antalet förekommande titlar var då över 320 stycken. Då har dock ett flertal 

titlar med prefixen över-, förste- o s v slagits samman med huvudtiteln i en post. 

De registrerade titlarna kan delas upp i ett antal huvudkategorier enligt följande: 

1. Militär 

2. Hovrätt 

3. Järnväg 

4. Hantverk, industri och handel 

5. Kyrka och skola 

6. Sjukhus 

7. Tjänstemän 

8. Övrigt 

Militär 

Kristianstad anlades redan från början som en befäst stad med vallsystem. I den 

ursprungliga garnisonen utgjorde det skånska regementet det största förbandet 

men även en fast trupp av artillerister ingick i denna. 

Det regemente som framförallt präglat Kristianstad har varit Kungl. Wendes 

artilleriregemnte tillkommet 23 juni 1794 genom ett kungligt brev. I och med 

försvarsbeslutet den 3 juni 1992 så regementet flyttas till Skånska dragonregementets 

kasernområde i Hässleholm före den 1 juli 1994 vilket också skedde. I 

staden disponerade regementet kasernerna i norr och söder och 1841 fick de sin 

36


chefsexpedition med kansli i Stora Kronohuset som de delade med Hovrätten. 

Från 1800-talets mitt utbyggdes kasernanläggningen i söder och 1904-06 uppfördes 

dessutom Östra kasern för deras räkning. 1946 tillkom en helt ny förläggning 

i Norra Åsum. 

Förutom Wendes artilleriregemente så har även Norra skånska infanteriregementet 

haft sin bas i staden under 1800- och 1900-talen. Det sattes upp 1811 

under ledning av G C von Döbeln. Regementet var under perioder, framförallt 

under sommarmånaderna, från och med 1831 förlagda till Ljungbyhed där man 

vapenövade men 1923 flyttade de in i de nya kasernerna på Näsby 1963 ombildades 

regementet till ett pansarregemente med namnet Norra skånska regementet, 

som bestod till 1994 då det lades ner. 

Betydelsen som militärstad förstärktes ytterligare 1939 då Sydsveriges försvar 

– numera Södra Militärområdesstaben - flyttades till staden från Helsingborg. 

Antalet titlar, och antalet vårdar som titlarna förekommer på, knutna till 

denna kategori är frånsett kategorierna hantverkare och övrigt överlägset störst, 

ca 25 titlar har identifierats. Förutom de rent officersmässiga titlarna såsom major, 

överste, styckjunkare och löjtnant så förekommer titlar som tygförvaltare, 

tyghantverkare, fältskär och regementsskräddarmästare. Av dessa var en del civilanställda 

inom militären. Fältskär bör dock noteras kunna höra till kategorin sjukhus 

då det inte är en rent militär yrkestitel. 

Hovrätt 

1821 invigdes den nya Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge med sessionssal i 

Fortifikationshuset vid Västra Storgatan. Denna lokal var ett provisorium som 

kom att bestå fram till 1842 då Stora Kronohuset vid Stora Torg stod färdigt och 

hovrätten tillsammans med garnisonen kunde flytta in under devisen Legibus et 

armis – åt lagar och vapen - en devis som var signifikativ för 1800-talets Kristianstad 

då den i stor utsträckning präglades av jurister och militärer. 1917 flyttades hovrätten 

från Kristianstad till Malmö. 

I denna kategori har ett tiotal titlar kunnat identifieras. Exempel är häradshövding, 

hovrättspresident, hovrättsråd, hovrättsnotarie och hovrättsvaktmästare. 

Järnväg 

Sommaren 1865 anknöts Kristianstad via en bibana till Södra stambanan med 

anknytning i Hässleholm och därmed hade staden fått sin första järnvägsförbindelse. 

Under 1800-talets senare hälft byggdes detta nät ut med bl a linjer till Sölvesborg 

(1874), Tollarp och Hörby (1886) och Immeln (1885). Åren 1901-02 

öppnades nya bansträckor till Tollarp och Brösarp från Långebro station, som 

därmed blev slutstation för Östra Skånes Järnvägar för en lång tid framöver. 1919 

37


stod en järnvägsbro över Helgeå färdig och spåren drogs fram till Kristianstad 

station från vilken det därefter utgick sju järnvägslinjer, samtliga privatägda. Från 

och med 1960-talets början satte den stora ”järnvägsdöden” in och Kristianstad 

förlorade den ena bandelen efter den andra. Numera sker endast persontrafik på 

linjen Kristianstad-Hässleholm. 

Till järnvägen kan ett 20-tal titlar knytas. De kan delas upp i undergrupper, 

dels de som körde, arbetade på tågen eller stod för underhållet av dem, de som 

arbetade på stationerna och de som skötte banorna. Exempel på titlar i de olika 

grupperna är: 

1. Lokomotivförare, konduktör, kupémästare, lokeldare och lokputsare 

2. Stationsföreståndare, stationsskrivare och stationskarl 

3. Linjeförman, banmästare, banvakt 

Förutom titlarna finns ett antal symboler på gravvårdarna som går att knyta till 

järnvägens representation i staden. På ett par gravvårdar finns symboler för de 

olika järnvägsbolagen, det bevingade hjulet för Statens Järnvägar (SJ) och det bevingade 

timglaset för något av de privata bolagen. På linjeförmannens gravvård 

finns en symbol med hänsyftning till elektricitet och högspänning. 

38 

Hantverk, industri och handel 

Alltifrån medeltiden och fram till 1800-talets mitt var det förbjudet att bedriva 

handel och hantverk, de s k borgerliga näringarna, utanför städerna och hantverket 

reglerades genom skråväsendet. I Kristianstad precis som så många andra 

städer var köpmännen och hantverkarna ett dominerande inslag i stadsbefolkningen 

och hade därmed också den politiska makten i staden. Som handels- och 

hantverkscentrum övertog Kristianstad arvet från sina båda föregångare, Vä och 

Åhus. I en förteckning från Vä år 1613 finns 25 hantverksyrken upptagna. Bland 

de yrken som redan tidigt haft en framträdande roll i stadens historia finns silver- 

/guldsmidet med arv från Vä, garverier och kopparslagare. 

Skråväsendet upphörde 1846 genom förordningen om näringsfrihet och de 

gamla ämbetena skulle ersättas av hantverksföreningar. Året därpå grundades en 

sådan förening gemensam för handel, hantverk och industri i Kristianstad under 

namnet Hantverks- och Fabriksföreningen i Kristianstad. Ett par årtionden senare omorganiserades 

föreningen och kallades Handels- och Industriföreningen och handelns 

intressen kom att spela den största rollen i denna förening vilket gjorde att hantverkarna 

år 1900 grundade en egen förening med namnet Fabriks- och hantverksföreningen 

för Kristianstad med omnejd. Under konsul Carl Fredrik Ljunggrens tid som 

föreningens ordförande, 1901-17, blev Kristianstad det svenska hantverkets cent-


rum med stora möten och konferenser, bl a en stor nordisk hantverkskonferens 

1912. 

Industrialismens genombrott vid 1800-talets mitt satte också sina spår i 

Kristianstad även om staden aldrig blev en typisk industristad. Den första verkliga 

industrin fick staden 1861 med C. J. F. Ljunggrens grundande av ett gjuteri med 

mekanisk verkstad, Ljunggrens verkstad, sedermera nedlagt 1925. Andra större industrier 

i stadens historia är Hvilans mekaniska verkstad, Skånska Yllefabriken och 

Mårten Pehrsons Valsqvarn. 

Från och med 1800-talets mitt skedde ett kraftigt uppsving för handeln i 

staden framförallt genom den omfattande brännerirörelsen. Från 1862 då antalet 

affärsmän var 42 ökade antalet till cirka 200 vid början av 1910-talet, men då 

hade också stadens befolkning fördubblats sedan 1800-talets mitt. 

Ett 50-tal titlar knutna till denna kategori är identifierade. De flesta kan 

knutas till undergruppen hantverk. Exempel på titlar knutna till de tre undergrupper 

är: 

1. Urmakaremästare, silversmed, muraremästare, sadelmakaremästare, 

sömmerska, kopparslagare, kakelugnsmakare och glasmästare. 

2. Fabrikör, kvarnarbetare, gjutmästare, likkistefabrikör och verkstadsarbetare 

3. Köpman, handlanden (i olika varor t ex fisk, frukt, kärl, musik och 

järn), handelsföreståndare, handelsbiträde, handelsidkerska, exportör 

och lagerföreståndare 

Uppmärksammas bör att i denna kategori förekommer ett par av de få uttalat 

kvinnliga yrkestitlarna som finns representerade på begravningsplatsen. 

Kyrka och skola 

Kristianstad Heliga Trefaldighetskyrka brukar framhållas som en av Nordens 

främsta renässansbyggander och en av den protestantiska kyrkans främsta arkitektoniska 

skapelser. Den uppfördes under åren 1617-28 men var vid invigningen 

den 8 juli sistnämnda år inte helt färdigställd, tornet var ofullbordat och i det inre 

saknades en del inredning bland annat orgel, altaruppsats och predikstol. Brist på 

pengar genom århundradena gjorde att den ursprungligen planerade tornspiran 

aldrig kom till utförande och först 1866 fick kyrkan en spira efter ritningar av 

arkitekt J A Hawerman. 

Trefaldighetskyrkan var stadens enda kyrka inom Svenska kyrkan fram till 

och med 1937 då Näsby kyrka invigdes. Ett par årtionden därefter tillkom också 

Österängskyrkan 1975. 

39


Förutom kyrkobyggnaderna inom Svenska kyrkan har ett par frikyrkor funnits i 

staden, bland annat baptisernas Betel numera i den moderna Östermalmskyrkan, 

Kristianstads evangelisk lutherska missionsförening med missionshus på Östra 

Boulevarden och Kristianstads missionsförsamling med predikolokaler på två håll 

i staden. 

De kyrkorelaterade titlarna är bland annat kyrkoherde, kontraktsprost, predikant, 

regementspastor, kyrkorungare, kyrkogårdsvaktmästare, församlingssyster 

och diakonissa. 

Redan i fundationsbrevet skriver Christian IV att en skola ska inrättas i den 

nya staden. Skolhuset flyttades från Åhus och uppfördes på tomten norr om kyrkan. 

Det ersattes 1686 med ett något större hus som sedan tjänstgjorde som undervisningslokal 

för Kristianstads trivialskola ända in på 1830-talet. Enligt 1820 

års skolstadga skulle trivialskolorna i fortsättningen kallas lärdomsskolor och under 

rektor Böklins tid uppfördes ett nytt skolhus som även inrymde en barnskola 

d v s folkskola. Genom nådigt beslut den 20 mars 1858 befordrades lärdomsskolan 

till fullständigt högre elementarläroverk och 1875 stod den nya läroverksbygganden 

klar, idag kallad Söderportskolan. 

1840 fick staden en apologistskola , motsvarighet till senare tiders realskola, 

genom en donation från köpmannen J H Dahl. Även en flickskola grundades 

med medel donerade av J H Dahl, den s k Dahlska flickskolan. 

Titlarna inom denna kategori är många av några ska nämnas här rektor, 

folskolelärare, slöjdlärarinna, läroverksadjunkt, lektor och musiklärarinna. 

Uppmärksammas bör att det är inom denna kategori som flest kvinnliga yrkestitlar 

förekommer. 

Sjukhus 

Christianstads Läns lasarett instiftades 1776 som det tionde lasarettet i landet. 

Det var inhyrt i två rum hos Tracteuren Löfström som åtagit sig patienternas 

spisning och uppassning. 1806 bytte man upp sig till större lokaler i en fastighet 

med dagens adress Östra Boulevarden 20 där man fick plats med 15 patienter och 

kunde inreda en särskild badavdelning som allmänheten hade tillträde till mot 

betalning – Kristianstads första offentliga badinrättning. Under 1830-talet förvärvade 

lasarettsdirektionen den s k Hospitalsgården efter det att Kristianstads stads 

hospital slagits igen, och här huserade man till det att det nya lasarettet på Östermalm 

stod färdigt 1864. Lasarettet bestod av en huvudbyggnad i tre våningar, 

inrymmande de egentliga sjukhusavdelningarna, och fyra fristående flyglar för 

kök, kurhusavdelning, ett par rum för sinnessjuka, kontor, bostäder för läkare och 

syssloman samt tvättstuga och isoleringspaviljong för smittsamt sjuka. Lasarettet 

tillbyggdes i ett par omgångar under 1900-talet men 1973 togs det ur bruk då det 

nya CSK stod färdigt ett par hundra meter öster om det gamla. 

40


Titlarna representerade på gravvårdar på Östra begravningsplatsen knutna till 

denna kategori sprider sig från läkare (med olika prefix över-, stads- och provinsial-) 

och barnmorska till lasarettsvaktmästare och lasarettssyssloman. De två senare 

visar på den status det var att arbeta vid det för sin tid mycket moderna lasarettet 

på Östermalm. En vård som är intressant i denna kategori är den över Astrid 

Nilsson på gravplats kv 16_156 där hennes insats som anställd på lasarettet 

nämns och hedras utan angivande av hennes titel. På vården står: I kampen mot sp. 

Sjukan som gärd av tacksamhet mot sin trogna arbetskamrat restes vården af doktor Friden 

Sandberg. 

Tjänstemän 

Detta är en ganska disparat kategori som mycket väl kan delas upp i ett antal undergrupp, 

de största skulle vara: 

1. Residensstaden med titlar som landshövding, landskanslist, 

landskamrer och landsfogde 

2. Bankväsende och post med titlar som bankdirektör, bankkamrer, 

postexpeditör, överpostiljon och postmästare 

3. Polis, fängelse och brandkår med titlar som konstapel, polismästare, 

stadsfiskal, fängelsedirektör och brandmästare 

4. Kommunal verksamhet med titlar som drätseldirektör, stadskamrer, 

stadsfogde, stadsförman och gatuchef. 

Övrigt 

I denna kategori finns allt från titlar refererande till yrke, civilstånd och utbildning. 

Hit kan också de gravvårdar med symboler för bland annat ordenssällskap 

och föreningar föras. 

41


Överst t. v: Krematoriekapellets västra fasad med skulptural tavla av Anders Olsson. Överst t. h: Klockstapeln uppställd på 

gräsmattan sydväst om minneslunden. Ovan t. v: Krematoriekapellets södra fasad. Ovan t. h: Folke Trudessons skulpteur 

Korset placerad i skogspartiet. 

Byggnader 

Krematoriet 

Krematoriebyggnaden med kapell är förlagd till begravningsplatsens sydöstra 

hörn och uppförd 1940 efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum, Stockholm. 

Byggnaden är uppförd i klassicistisk stil med huvudfasaden åt väster. Fasaderna är 

slätputsade och avfärgade i ljust gul och taket är ett flackt sadeltak täckt av rödmålad 

plåt. Portalen mitt på västra fasaden är inpassad i en kvadratisk nisch med 

rundade hörn och därovan en skulptural tavla föreställande fridens ängel av 

konstnären Anders Olsson. På den södra fasaden är ett högt placerat ljusinsläpp 

med en framskjuten loggia framför. På norra sidan av huvudbyggnaden finns en 

lägre byggnadskropp med flackt tak. På taket av huvudbyggnaden står en klock- 

42


bock i form av en hög pelare med genombrutna fasader och krönt av ett latinskt 

kors. 

Klockstapel 

Begravningsplatsens klockstapel är belägen på den gräsbesådda ytan direkt väster 

om gravkvarter 25 invid minneslunden. Klockstapeln uppfördes 1961 och i den 

hänger sedan dess krematoriets tidigare klocka. Stapeln är en öppen klockbock av 

gult tegel i modernistisk utformning. 

Ekonomibyggnad 

En modern ekonomibyggnad uppförd under 2000-talet finns väster om kvarter 

20-22. Framför ekonomibygganden är en asfalterad plan med bland annat återvinnings- 

och upplagsplatser. Den är avskärmad från begravningsplatsens offentliga 

delar genom stängsel och vegetation och behandlas inte vidare här. 

Konstnärlig utsmyckning 

På begravningsplatsen finns två skulpturer uppställda, en i minneslunden och en i 

skogspartiet, båda är utförda av konstnären Folke Truedsson. 

Skulpturen i minneslunden är gjuten i betong i form av ljudvågor och uppställd 

på en sockel av grovhuggen grå granit. På sockeln är texten STILLA OCK 

MITT STOFT MÅ GÖMMAS I DEN TYSTA JORDENS FAMN. Skulpturen 

heter Minnesstenen och är utförd 1977. 

Skulpturen i skogspartiet är gjuten i brons 1972 och har namnet Korset. 

43


Östra begravningsplatsen är en fin fågelmiljö bland annat beroende på god bostadstillgång och ett rikt insektsliv 

Växt- och djurliv 

En kyrkogård eller en begravningsplats är inte bara en plats för mänsklig vila, den 

är också en fristad för växter och djur. Många arter är knutna till, och beroende 

av, människan och hennes skötsel av marken. De kan sägas höra till det biologiska 

kulturarvet, det vill säga en flora och fauna anpassad till mänsklig aktivitet under 

lång tid. 

Östra begravningsplatsen i Kristianstad är placerad nära stadens centrum 

där grönområden kan ses som en bristvara. Då i stort sett hela ytan, på cirka 8 ha, 

är planterad med långa rader av träd bildar den ett magnifikt grönt rum i tätorten. 

I det gröna rummet finns livsrum för en mängd levande organismer. Träd, häckar 

och buskage kombinerat med grässlänter och öppna ytor är några exempel på 

komponenter som gör begravningsplatsen till en intressant livsmiljö. 

Både häckar och träd har ingått som viktiga beståndsdelar i området ända 

sedan begravningsplatsens tillkomst. Lind, hagtorn och liguster är arter som funnits 

med från början. Förmodligen har även alm planterats på ett tidigt stadium. 

Oxel och tuja tillkom därefter medan björk, bok och kastanj har planterats betydligt 

senare. Samtliga erbjuder föda, skydd och boplatsmöjligheter för mindre djur, 

fåglar och insekter i området. 

Det livliga fågelkvittret som möter besökare under stora delar av året är ett 

tydligt resultat av platsens vegetationsrikedom. En grupp motionärer som kallar 

sig ”Livat i holken” med ursprung i projektet ”Kom så går vi” har under året observerat 

fågellivet på begravningsplatsen. Våren 2006 inräknades 16 olika fågelarter 

varav järnsparv och stenknäck var de mest överraskande. Gruppen har ombesörjt 

uppsättning av 14 nya holkar och planerar att sätta upp ännu fler under den 

kommande vintern, bland annat någon holk för starar eftersom det saknas. Ett 

starpar har häckat i klockstapeln under året. Mårten Björnsson, en av initiativtagarna 

till holkuppsättningen, har dessutom sett dvärgfladdermöss använda en 

holk som dagviloplats. 

44


En trollslända lapar sol i begravningsplatsens sten- och värmelandskap. På gravvårdarna lever lavar, här en vägglav. 

Personalen som arbetar på Östra begravningsplatsen gläds också åt fåglarna och 

har tidigare satt upp fågelholkar, bland annat en knipholk som varit bebodd vissa 

år. På ett par ställen har fågelbad ställts ut, ibland på grund av förfrågningar från 

besökande. Dessa, tillsammans med dammen i områdets norra del, utgör omistliga 

element för många arter och har en central betydelse för begravningsplatsens 

värde som livsmiljö. 

Den gamla laboratorietomten, som fanns redan före begravningsplatsens 

tillkomst, är en annan intressant del av grönytan eftersom den till största delen är 

grästäckt och inte används för jordfästningar. Dess backliknande utformning bildar 

två grässlänter, som är nästintill omöjliga att klippa och gräset får växa fritt. 

Oklippta gräsytor i stadsmiljö är sällsynta miljöer med betydelse för bland 

annat insekter. Här finns det till exempel en chans för fjärilslarver att utvecklas 

och för blomväxter att hinna blomma och fungera som pollen och nektarkällor. I 

anslutning till kvarter 23 finns även en mindre, men långsträckt, grässlänt som 

sluttar mot öster. 

Vid ett besök på begravningsplatsen en solig dag kan man studera det myller 

av småkryp som lever här. Spindlar, dagfjärilar, skalbaggar, skinnbaggar och 

humlor är några befintliga insektsgrupper som är lätta att upptäcka för den uppmärksamme 

besökaren. 

En grupp som verkar trivas förvånansvärt bra på begravningsplatsen är 

trollsländorna, med tanke på att de är helt bundna till vatten och brukar ses som 

indikatorer på värdefulla vattenmiljöer. Sländorna kan dock inte leva stationärt på 

begravningsplatsen utan kommer troligen flygande från Helgeån och den närliggande 

kanalen utmed Kanalgatan för att jaga mindre insekter och vila i solen på 

gravvårdarna av sten. 

45


Ur en insekts ögon finns det växter på Östra begravningsplatsen som är mer betydelsefulla än andra. Här ser vi humlor som 

samlar pollen och nektar på kärleksört samt en nässelfjäril på en nektarrik mynta av något slag. 

Vid fuktig väderlek visar sig en annan stor organismgrupp, bestående av sniglar 

och snäckor. De kan kallas begravningsplatsens minsta ”städare” och syns på 

gravstenar samt omgärdningar där de skrapar loss alger till föda. 

En betydelsefull del av Östra begravningsplatsens grönska, som man kanske 

inte tänker på i första hand, finns utanför murar och inhägnader. Trädridåer och 

annan vegetation i anslutning till området utmed Snapphanevägen i öster och 

Blekingevägen i söder bidrar till att rama in och ge skydd. Det dämpar larmet från 

vägar och gator samt fungerar som länkar till andra grönområden i närheten. 

På två sidor om begravningsplatsen finns det dessutom parkmark, varav den 

som ligger öster om Snapphanevägen är en rest av en skogsdunge som låg intill 

det koloniområde som fanns före Centralsjukhusets tillkomst i början av 1970- 

talet. Den återstående parkremsan utmed vägen är full av spännande trädslag och 

är en fin förlängning på Östra begravningsplatsens grönska. Den andra parken 

gränsar mot det sydvästra hörnet och sträcker sig utmed Blekingevägen. 

Smådjur i området förflyttar sig mellan begravningsplatsen och intilliggande 

parker samt villaträdgårdar, framförallt ekorrar och fåglar men också fladdermöss 

på insektsjakt i skymningen. 

46


Kulturhistorisk och biologisk värdering 

Kulturhistoriskt perspektiv 

Östra begravningsplatsen i Kristianstad är en stämningsfull stadsbegravningsplats 

med stora kulturhistoriska värden. Begravningsplatsens äldsta del är en god representant 

för det sena 1800-talets stadsbegravningsplatser men där även senare 

decenniers gestaltningsmässiga ideal finns företrädda i de senare utvidgningarna. 

Kulturhistorisk värdering har en lång tradition i svensk kulturmiljövård. Dessa 

värderingar skiftar över tiden och rymmer också en hel del subjektiva inslag präglade 

av den involverade antikvariernas bakgrund. 

I arbetet med Östra begravningsplatsen har Riksantikvarieämbetets system 

för kulturhistorisk värdering av bebyggelse tillämpats i den mån det varit möjligt. 

Grundtanken med det systemet är att de kulturhistoriska motiven ska definieras 

tydligt för att det ska vara möjligt att bevara, skydda, dokumentera och vårda en 

byggnad eller en bebyggelsemiljö på ett ändamålsenligt sätt. Systemet går i korthet 

ut på att: 

• definiera och beskriva olika bevarandemotiv samt 

att göra en sammanvägd bedömning av de olika kriterierna 

• välja ambitionsnivå för bevarande 

• koppla motivering och ambitionsnivå till lämpliga uppföljningsåtgärder 

De viktigaste kriterierna är sorterade i två grupper: dokumentvärde och upplevelsevärde. 

Dokumentvärdet är huvudsakligen traditionella, huvudsakligen objektiva 

historiska egenskaper såsom kulturhistoriskt värde, konsthistoriskt värde och personhistoriskt 

värde medan upplevelsevärdet mer är subjektiva estetiska, upplevelsemässiga 

och socialt engagerande egenskaper. Till dessa grundmotiv kan läggas 

förstärkande och övergripande motiv såsom kvalitet, autenticitet, pedagogiskt 

värde, sällsynthet och representativitet. 

Grundmotiv dokumentvärde 

Kyrkogårdshistoriskt värde 

Östra begravningsplatsen anlades som en symmetrisk anläggning med stora kvarter 

och raka gång- och vägnät. Här finns det sena 1800-talets och tidiga 1900- 

talets massproducerade gravvårdar och staket av såväl järn som sten, framförallt 

granit. Speciell omsorg har ägnats trädplanteringarna, såväl runt om begravningsplatsen 

som längs huvudgångarna. De senare utvidgningarna har anpassats till 

denna grundstruktur men är ändock tydligt avläsbara årsringar där den accelererande 

massproduktionen av gravvårdar, de strängare utformningsbestämmelserna 

gällande bl a måtten på vårdarna minskar variationsrikedomen. Även vegetationen 

47


och planteringarna har getts en enklare utformning med gräsbesådda ytor och 

olika häckplanteringar, bl a i form av rygghäckar i gravkvarteren. I takt med att 

eldbegängelsen blev allt vanligare under 1900-talets första decennier så minskar 

också de enskilda gravplatsernas storlek och de lutande eller liggande gravvårdarna 

blir allt vanligare. I takt med att eldbegängelsegravskicket blev allt vanligare 

fanns även behov av ett krematorium. I och med krematoriet med tillhörande 

kapell uppförande blev den äldre kapellbyggnaden överflödig och revs varvid en 

vattendamm anordnades. 

Samhälls- och socialhistoriskt värde 

Kristianstad som residens-, hovrätts- och garnisonsstad var ännu en bit in på 

1900-talet ett starkt markerat klassindelat samhälle. På Östra Begravningsplatsen 

kan spår av detta ses, men inte alls i den utsträckning som förväntats. De största 

och mest påkostade gravplatserna ligger utmed huvudgångarna på de äldre delarna 

av begravningsplatsen, men i gravkvarterens rader är de sociala klasserna 

blandade med varandra. Generellt kan man ändå säga att de framförallt är de 

större, mer påkostade gravvårdarna/platserna som är bevarade från begravningsplatsens 

äldsta period medan de små, kanske ibland av trä utförda gravmonumenten 

försvunnit. På de nyare delarna är denna sociala differentiering inte lika påtaglig 

men återfinns dock ännu i de på 1940-talet utlagda kvarteren kring krematoriet. 

Förekomsten av titlar är däremot relativt väl spridd över samhällsklasserna, 

med såväl hantverks-, militär och ämbetsmannatitlar förekommande. Tydlig är 

dock skillnaden mellan män och kvinnor, där endast en handfull kvinnliga yrkestitlar 

förekommer. Kvinnor nämns oftast endast vid namn eller som hustru/maka. 

Osedvanligt ofta förekommer dock kvinnans flicknamn på gravvårdarna 

vilket kan vara en social markering i ett samhälle där börd var viktig. 

Personhistoriskt värd 

En handfull gravplatser/gravvårdar har valts ut p g a sitt personhistoriska intresse. 

I de allra flesta fall är det personer vars livsgärningar haft betydelse för staden 

Kristianstad men i ett par fall är det personer med vidare personhistoriskt intresse, 

då främst inom litteraturen och konsten. 

Grundmotiv upplevelsevärde 

Arkitektoniskt värde 

Östra begravningsplatsen har ett påtagligt arkitektoniskt upplevelsevärde dels i sin 

omgivning men också i sig själv. Begravningsplatsen korrelerar väl med den omgivande 

bebyggelsen där de äldsta delarna i väster motsvaras av bebyggelsen uppförd 

i sekelskiftets blandstilar kvarteren Åsen. De yngre delarna av kyrkogården 

med krematoriekapellet och kalkstensmur i mer nyklassicism samspelar väl med 

48


storgårdskvarterens bebyggelse i kvarteret Harven och Vasagatans på 1930-talets 

begynnande villabebyggelse. Sjöcronas gata har en väl bibehållen äldre gatumiljö 

trots den omfattande bilparkeringen längs med gatan. 

Inpasseringen till begravningsplatsen är arkitektoniskt påtaglig oavsett om 

denna sker genom den artikulerade huvudentrén i sydväst, entrén i nordöstra 

hörnet eller entrén mittför kapellet. Vid inpassering på den äldre delen av begravningsplatsen 

är det järngrindarna med rik utformning och de trädbeskuggade 

gångarna som är mest påtagliga medan det vid inpassering på den yngre delen är 

rumsligheten mellan de manshöga avenbokshäckarna som präglar upplevelsen. 

Såväl kvarterens indelning och omgärdande grönska som krematoriekapellets 

utformning och de på begravningsplatsen utplacerade konstverken genomsyras 

av en genomtänkt arkitektonisk tanke och kvalitetskänsla. 

Miljöskapande värde 

Östra begravningsplatsen har ett högt miljöskapande värde dels som del i staden 

Kristianstad och stadsdelen Östermalm/Vasastan. Begravningsplatsen utgör en 

viktig del av Kristianstads stads gröna miljö, då den ligger insprängd mellan bostadskvarter 

och vägar. Platsen skänker ro och stillhet där framför allt de äldre 

träden är viktiga beståndsdelar. 

Identitetsvärde 

Östra begravningsplatsen som en länk mellan det förflutna och nuet är ovärderlig 

då den för stadens invånare ger trygghet, samhörighet och identifikation med 

stadens, och dess invånares, historia. Alla förändringar, i betydelsen borttaganden 

och utplånande, påverkar begravningsplatsens identitetsvärden negativt liksom 

nytillskott påverkar detta positivt då nya årsringar tillkommer. 

Kontinuitetsvärde 

Kontinuitetsvärdet kan stå i motsatsförhållande till identitetsvärdet då det ständigt 

pågående brukandet av begravningsplatsen innebär förändringar och borttaganden 

av äldre anläggningar p g a utrymmesskäl. Kontinuitet i brukandet är dock en 

förutsättning för att även framtida generationer skall känna samhörighet med 

Östra begravningsplatsen varför detta värde på så sätt väger tyngre. Östra begravningsplatsen 

speglar i ett kontinuitetsperspektiv hur Kristianstad utvecklats 

och förändrats sedan det sena 1800-talet fram till idag. 

Symbolvärde 

Östra begravningsplatsen förmedlar budskapet om den expansion och framåtskridande 

som Kristianstad upplevde under framförallt det sena 1800-talet och 

1900-talets första hälft. 

49


Förstärkande värden 

Kvalitet 

Östra begravningsplatsen präglas av en stark kvalitetskänsla i såväl utformning, 

material som förvaltning. 

Autenticitet 

Autenticiteten på Östra begravningsplatsen är påtaglig genom att olika tiders stiluttryck 

och värderingar fått och får existera parallellt med varandra. 

Pedagogiskt värde 

I och med att olika tiders stiluttryck och värderingar existerar parallellt med varandra 

är Östra begravningsplatsens tydlighet och pedagogiska värde mycket högt. 

Som pedagogisk verktyg i förmedlingen av stadens historia är Östra begravningsplatsen 

oersättlig. 

Sällsynthet - representativitet 

Östra begravningsplatsen är i en sällsynt god bevarandestatus trots att mindre 

genomtänkta åtgärder vidtagits över tiden. Den representerar en relativt vanlig 

typ av svensk stadsbegravningsplats förlagd i den dåtida, 1800-tals, stadens utkanter. 

Nedan följer en rad värdebärare som är värdefulla för helhetsupplevelsen av Östra 

begravningsplatsen: 

Murar och inramande växtlighet 

Omgärdningen i form av dels murar med två olika utformning och dels häckpartier 

är viktiga både som rumsskapare och avskiljande element mot omgivningen. 

De olika typerna av omgärdning ger också uttryck för begravningsplatsens olika 

utvidgningsetapper. 

Liksom de omgivande murarna är den omgärdande trädkransen på begravningsplatsens 

äldsta del en vikt rumsbildande faktor som också utgör stommen i 

denna dels vegetativa struktur. Lindarna i den äldsta delen utgör dessutom den 

ursprungliga stommen från begravningsplatsens tillkomst på 1880-talet. 

Häckar och alléer 

Alléerna på den äldsta delen samt den första utvidgningsetappen utgör liksom 

den omgärdande trädkransen en grundstomme i begravningsplatsens vegetativa 

struktur. Lindarna i den äldsta delen utgör dessutom den ursprungliga stommen 

från begravningsplatsens tillkomst på 1880-talet. 

50


Häckarna i urnkvarteren är viktiga komponenter i de olika kvarterens inbördes 

förhållanden och de enskilda kvarterens rumslighet. 

I kvarteren 26-33 bildar avenbokhäckarna tillsammans med den klippta 

buxbomen och idegranen en rumsbildande och strikt struktur med drag av en 

viss storskalighet väl anpassad till krematoriets arkitektur. Innanför häckarna regerar 

den låga nivån där gravvårdar och vegetationen bildar en harmonisk och 

tidstypisk helhet. 

Kvartersindelning, grusgångar och inramningar 

Begravningsplatsens äldsta del i norr samt den första utvidgningsetappen söder 

därom uppvisar båda tidstypiska drag för begravningsplatser/kyrkogårdar anlagda 

under 1800-talets andra hälft. Den kvarvarande kvartersindelningen vittnar om 

enhetligt anlagda kvarter med jämnstora gravplatser. Större gravplatser anlagda i 

kvarterens ytterkanter och längs med huvudgångarna. Gångarna, de flesta grusbelagda, 

regelbundna nätverk förenar kyrkogårdens olika delar och tidsperioder. 

Urnlundens kvarter är relativt oenhetliga i utformningen då två av dessa utformats 

utifrån lämningar av på platsen tidigare befintliga byggnader och andra har 

en friare gestaltning med slingrande gångar och höga häckar. I den yngsta delen 

av begravningsplatsen är kvarteren mer enhetligt utlagda med i huvudsak små 

gravplatser utan särskild avgränsning utlagda i linjer med rygghäckar. Skogspartiet 

i begravningsplatsens nordöstra hörn har återigen en friare utformning med ovala 

kvarter där de små gravplatserna lagts ut i mindre grupper eller linjer. 

Samtliga bevarade grusgångar och gravplatsomgärdningar i form av stenramar, 

buxbomshäckar och staket/kedjor av järn eller koppar har stor betydelse 

för bibehållandet av begravningsplatsens sammanhållna helhetskaraktär. 

Gravplatser och gravvårdar 

314 gravplatser med närmare 500 gravvårdar har utvalts som särskilt värdefulla 

att bevara. Värdet kan ligga i att gravvården är tidstypisk, karaktärsbärande, personhistoriskt 

intressant eller betydelsefull i ett större samhällshistoriskt sammanhang. 

Gravplatserna har valts ut om de betraktats ha en kulturhistorisk värdefull 

vegetation eller omgärdning. Den vanligaste gravplatsomgärdningen är stenramen. 

Den har många olika utformningar, allt från den enkla, släthuggna granitramen 

till förhöjda ramar av polerad granit med smidesgrindar och pollare. Samtliga 

dessa är viktiga komponenter i gravkvarterens struktur. På begravningsplatsen 

finns också förhållandevis många järnstaket, främst av smidesjärn men även 

av gjutjärn. 

Gravvårdarnas utformning spänner från magnifika vårdar i jugend- eller nationalromantisk 

stil till små, enhetligt relativt anonyma vårdar av framför allt granit. 

Andra förekommande material är järn och trä. 

51


Gravplatsernas vegetation 

Många av gravplatserna har ingen eller mycket artfattig vegetation. Mest framträdande, 

efter omgärdningarna av buxbom, är de städsegröna växterna, ofta parställda 

på var sida om gravvården eller i gravplatsens hörn. Dominerande till antalet 

i denna grupp är idegranen, följd av tuja, en och cypress. De städsegröna växterna 

förekommer i flera former, dels de högväxta sorterna och dels formklippta 

och krypande sorter. 

52


De arter som lever på begravningsplatsen har anpassat sig till de förhållanden som människan skapat, för att överleva. En 

spindelväv har vävts in i ett järnstaket och idegranens bär har satts fast i en grenklyka hos en ädelgran för att bli föda 

Biologiskt perspektiv 

Kyrkogårdar och begravningsplatser i Sverige är betydelsefulla grönytor för överlevnaden 

av många arter. För besökande, vilka ofta är sörjande människor, kan en 

plats som sjuder av fågelsång, lummig grönska, surrande insekter och vackra 

blommor ha en läkande inverkan. Att mötas av liv, mitt i sorgen, kan ge ro och 

skänka tröst. 

Östra Begravningsplatsen i Kristianstad tätort är en grön oas för både människor 

och det vilda. Framförallt beror det på att det finns så gott om häckar, 

buskar och träd av olika sorter. Området utgör även en bullerdämpare i tätortslarmet. 

Dess gröna vegetationsskikt filtrerar och renar luften, samtidigt som det 

förbrukar en del av den koldioxid som släpps ut med trafiken. 

För småkryp och fåglar ger häckarna skydd och möjligheter till boplats. 

Häckar med inslag av hagtorn och liguster bjuder även på pollen och nektar vid 

blomningstid samt bär på hösten. Idegranens bär är också en bra födokälla för 

fåglar och vissa fäster dem i grenklykor för att lättare komma åt fruktköttet kring 

kärnan. Även tuja och cypress är födoresurser när deras frukter har mognat.. 

Träden som har beskurits genom åren, har blivit ihåliga och innehåller både 

rum och värme. I dessa håligheter konkurrerar eller samsas insekter, fåglar och 

ekorrar om utrymmet. Oxel, lind, kastanj, ek och bok utvecklar dessutom frukter, 

bär och nötter, vilket är eftertraktat på hösten då det gäller att fylla på matförråd 

och fettreserver. 

På bark och stammar lever lavar och mossor, framförallt på ek och alm, 

dock inte särskilt många eftersom stadens luftföroreningar är direkt skadliga för 

känsliga arter. Generellt så gäller ändå att ju äldre träd desto grövre stam och 

53


skrovligare bark, desto fler arter kan man hitta. Lavar används ofta som indikatorer 

på mängden föroreningar i tätbebyggda områden och kan ge signaler om förändringar 

i luftens kvalité. Lavar och mossor fungerar som skydd, föda eller bomaterial 

åt andra organismer på eller i begravningsplatsens närhet. 

Den djurgrupp som är mest angelägen att vara rädd om och ta hänsyn till 

på Östra begravningsplatsen är fladdermössen. Minst två arter finns på begravningsplatsen 

(muntligen Gösta Peper, Högskolan Kristianstad) och det är dvärgfladdermus 

(Pipistrellus pipistrellus) och nordisk fladdermus (Eptesicus nilssonii). 

Fladdermössen är fridlysta och nästan helt beroende av de äldre träden. Trädkronorna 

nyttjas som fångstarmar där mängder av småkryp fastnar vid blåst. Lövverken 

kan också användas som skyddade flygleder vid insektsjakt. Ihåliga stammar 

brukas för vila under dagens ljusa timmar och även som yngelplats. 

Insektslivet på Östra begravningsplatsen är rikt, mycket beroende på den 

varierade grönska som finns, vilken skapar vindskyddade miljöer, men också på 

grund av all den värme som gravvårdar och grusgångar drar till sig. Det stora 

antalet lindar är också insektsdragare, framförallt i juli då de blommar och erbjuder 

rikligt med nektar för att locka till sig pollinerare. 

De insekter som behöver proteiner och energi resterande delar av växtsäsongen 

hittas vid växter som har gott om sådant. Kärleksört och kryddväxter 

som lavendel och olika myntor är bra exempel som finns på Östra begravningsplatsen, 

om än i liten mängd. Söder om krematoriebyggnaden finns även en rejäl 

pil som blommar i maj och har stor betydelse som födoresurs för tidiga insekter. 

Fågelrikedomen i området är delvis ett resultat av de många insekterna och 

delvis ett resultat av en hög andel träd och buskar. Ekorrar kan dock vara ett bekymmer 

för fåglarna på våren då de tar sig in i holkar och stjäl fågelägg. Öppningar 

som är för små gnager de snabbt upp vilket är fallet hos många holkar på 

begravningsplatsen, framförallt de äldsta. 

Liksom privata ”fågelväktare” är de som arbetar med begravningsplatsens 

skötsel och vård nyckelpersoner för den biologiska mångfalden. Om gräsmattorna 

gödslas med konstgödning och om kemiska bekämpningsmedel mot ogräs 

används har en avgörande betydelse för många organismer. Om löv städas bort 

på hösten eller våren och var samt hur kompostmaterial tas om hand är andra 

viktiga frågor som också spelar roll för djurlivet. Man bör dock ha i minnet att 

alla växter och djur inte är önskvärda. Jordgetingar som gärna bygger bo i låga 

häckar kan bli ett allvarligt problem för personalen. Alltför många kajor, skator 

och kråkor är inte heller välkomna då de för liv och smutsar ner. Andra exempel 

på ”problemarter” är rådjur, pingborrelarver och allehanda ogräs. Om så miljövänliga 

metoder som möjligt används för att bli av med dessa så riskerar man inte 

att skada de växter och djur som inte utgör något bekymmer. 

54


All ogräsrensning på Östra begravningsplatsen sker genom lukning eller harvning 

med en mindre traktor vilket är bra metoder ur natursynpunkt eftersom inga kemiska 

ämnen sprids ut. Den tidigare användningen av ogräsmedel har upphört. 

En livgivande vattenspegel på en kyrkogård eller begravningsplats är till stor 

nytta och glädje både för besökande och områdets djurliv. Dammen på kapellplatsen 

och de utsatta fågelbaden är exempel på sådana. Om man i framtiden planerar 

för ännu en vattenmiljö i området är det lämpligt att göra den mer naturlik. 

En sådan damm har sluttande kanter och en mindre mängd vattenväxter som 

bidrar till att hålla vattnets ekosystem i balans. 

Den gamla laboratorietomten är en fristad för smådjur och insekter i området 

såsom till exempel gräshoppor och jordlöpare. Kaninerna gräver dessutom 

hålor i kullen, vilket blottlägger bar jord och gynnar vissa insektsarter. Intill den 

östra slänten ser det ut att läggas löv och kompostmaterial på hög. Om det tillåts 

vara kvar över vintern och fram till maj månad kan det bli en värdefull övervintringsplats 

för igelkottar. 

Förslag till åtgärder 

Kulturhistoriskt perspektiv 

Gångsystemets utbredning och ytbeläggning av singel bibehålles generellt. Vid ev. 

framtida hårdgöring av ytterligare gångar än de som redan asfalterats bör andra 

material, exempelvis marksten, övervägas. 

Omgärdningar kring gravplatserna i form av stenramar och järnstaket bevaras 

och repareras där så är nödvändigt. Ytbeläggning av singel bibehålles, gräsbesådda 

inramningar bör återställas med singel. 

Omgärdning av buxbomshäck bevaras och kompletteras med plantor av samma 

art. Klippning av häckarna bör ske gemensamt för att få en enhetlig höjd och 

bredd av dessa. 

Återlämnade gravanordningar bevaras helst på ursprunglig plats och vårdas för 

framtiden. Detta gäller såväl gravvård som omgärdning, annan dekoration och 

vegetation. 

Gravvårdar av högt kulturhistoriskt värde, dokumenterade av Regionmuseet, bevaras 

på befintlig plats och vårdas kontinuerligt så att gravvårdens värden upprätthålls. 

55


Vegetation 

Träd i dålig kondition bör generellt ersättas med träd av samma trädslag och variant. 

Dessutom bör man i första hand utgå från de trädslag som redan finns på 

begravningsplatsen. Särskilt viktigt är att bibehålla skogslindens dominans i den 

äldre delen. I övriga delar finns en viss variation bland lindarna varför en större 

frihet kan tillåtas här. Dock bör man välja lindar med liknande egenskaper och 

karaktär som de befintliga för att i så hög grad som möjligt bevara helhetsintrycket. 

Att upprätta en trädvårdsplan kan vara ett lämpligt redskap ur såväl kulturhistoriskt, 

som biologiskt och ekonomiskt perspektiv, då det ifråga om träd är viktigt 

att arbeta utifrån ett långsiktigt tänkande. Denna plan bör även omfatta skötselåtgärder, 

t ex nödvändiga beskärningar, för de enskilda träden. 

Begravningsplatsens häckar bör bibehållas och vid behov ersättas med liknande 

växtmaterial. 

Planteringarna bör generellt anpassas till varje områdes karaktär. Högre växter 

kan tillåtas i de äldsta kvarteren, medan det är viktigt att bibehålla den låga nivån 

där denna är uttalad. Detta är särskilt viktigt i kvarter 23-25 och 28-29, där t ex 

höga tujor och liknande bör undvikas. Istället bör de enskilda gravvårdarnas vegetation 

underordna sig helheten. 

Det städsegröna inslaget bör bevaras och återplanteras med artlik växtlighet där 

så är nödvändigt. Gravplatser som är återlämnade eller sköts av förvaltningen kan 

i högre grad än idag planteras med perenner, gärna med inslag av marktäckande 

sorter för att minska andelen öppen jord och därmed ogräsrensning. En lämplig 

kombination av fleråriga växter ger ett lugnt helhetsintryck. Uppmuntra även 

gärna gravvårdsinnehavarna att plantera perenner på gravplatserna. 

I kvarteren U 2-6 samt U8 kan de låga måbärshäckarna tillåtas gå upp till gravvårdarnas 

höjd för att åstadkomma ett mer harmoniskt helhetsintryck. 

Släntplanteringen i kvarter U1 bör ses över och kompletteras med mer lämpligt 

växtmaterial. 

Det är viktigt att noga ge akt på varje liten förändring, t ex borttagning av buxbomshäckar, 

som när de upprepas till slut har förändrat helhetskaraktären. 

56


Biologiskt perspektiv 

Vid förvaltning av en så värdefull trädmiljö som Östra begravningsplatsen, är det 

av avgörande betydelse för varje enskilt träds livslängd, liksom de arter som är 

beroende av dem, att skötseln sker på rätt sätt. Därför bör beskärning av träd 

utföras av person med dokumenterad kunskap i trädvård. Om sådan inte finns 

inom förvaltningen, bör en arborist anlitas. Med hänsyn till fåglar och fladdermöss 

bör trädåtgärder endast utföras under september till och med november 

månad. 

De flesta av träden på Östra begravningsplatsen har beskurits ett antal gånger 

under sin livstid. Man bör komma ihåg att träd som en gång beskurits måste fortsätta 

att beskäras med jämna mellanrum. Annars finns det en stor risk för en kollaps 

i kronan och stora fläkningsskador, som med all sannolikhet blir slutet för 

trädet. 

Behåll de äldsta träden så länge som möjligt. En regel bör vara att i första hand 

beskära ”problemträd” för att behålla dem och i allra sista hand fundera på borttagning. 

Om det finns risk för att ett äldre träd ska ge upp under en tung krona 

bör man försiktigt reducera kronan utifrån grentopparna, en bit i taget under flera 

år, för att säkra trädets överlevnad. 

Se till att även ha unga träd på kyrkogården, allra helst bör där finnas träd i alla 

åldersklasser för att garantera att känsliga arter av insekter, lavar och fladdermöss 

skall ha chans till fortlevnad på lång sikt. 

Sätt gärna upp holkar och glöm inte holkar för fladdermöss. När äldre träd inte 

längre kan behållas blir en god holktillgång av avgörande betydelse för de hålberoende 

arterna. Se dock till att säkra fågelholkarna mot äggtjuvar genom att sätta 

en järnring i ingångsöppningen eller en krans av spikar runt hålet. 

Var rädd om befintliga grässlänter på laboratorietomten och de vilda arter som 

växer där. Ytan behöver inte klippas men om det ändå ska göras så bör det ske 

med klippande eller skärande redskap. Anlägg gärna en rabatt i ett soligt läge, 

speciellt för insekter och fjärilar, på gräsmattan där klockstapeln står. Fortsätt att 

använda miljövänliga metoder vid ogräsborttagning. 

Vid val av växter för plantering i rabatter bör man välja sorter som innehåller 

nektar och pollen för att gynna insekter. Blåstjärna, buxbom, gul fetknopp, trädgårdshyacint, 

kaukasisk förgätmigej, klockljung, ljung, krokus, liljekonvalj, pärlhyacint 

och kärleksört är bra exempel. De flesta kryddväxter är också rika på nektar 

liksom vårblommorna vintergäck och lungört. 

57


Kriterier för bevarande av gravvårdar och gravplatser 

Följande kriterier har legat till grund för den kulturhistoriska bedömningen av 

gravvårdar och gravplatser på begravningsplatsen. En gravvård eller gravplats kan 

vara kulturhistoriskt värdefull enligt flera kriterier. I dokumentationen anges vilka 

kulturhistoriska värden som gäller för respektive gravvård och gravplats enligt 

följande numrering: 

1. Gravvårdar som uppvisar tidstypiska drag 

2. Gravvårdar som har lokal prägel 

3. Gravvårdar som är unika 

4. Gravvårdar över personer som haft en speciell anknytning till 

socknen 

5. Gravvårdar över personer med ett yrke specifikt för bygden 

6. Gravplatser med kulturhistoriskt värdefull vegetation eller omgärdning 

Kulturminnesskydd och biologisk mångfald 

Östra begravningsplatsen, Kristianstad är anlagd före 1940 och faller därmed under 

Kulturminneslagen, KML 4 kap. 13 § (SFS 1988:950). Det innebär att länsstyrelsens 

tillstånd krävs för att: 

- Utvidga eller på annt sätt väsentligt ändra begravningsplatsen 

- Uppföra ny byggnad eller fast anordning 

- Riva eller väsentligt förändra byggnad eller fast anordning 

Utöver detta gäller generellt för samtliga begravningsplatser att: I vården av en begravningsplats 

skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna 

skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minsas eller förvanskas 

(KML 4 kap. 11§). Det kan vara svårt att bedöma vad som kan klassas som väsentlig 

förändring av en begravningsplats. Det kan till exempel vara: 

- Större förändring av kvartersindelning, hägnader och gångsystem 

- Borttagning eller omläggning av kyrkogårdsmur 

- Ändring av vegetationens arkitektoniska eller rumsskapande 

karaktär 

58


Det kan även vara mindre förändringar som inte i sig själv kan klassas som väsentliga, 

men som har en stor betydelse för helhetsverkan om de upprepas gång 

på gång. Sådana förändringar kan vara: 

- Borttagande av grustäckta gravplatser och igensåning med gräs 

- Borttagande av järnstaket och stenramar 

- Övergivna och återtagna gravvårdars utplånande 

- Fällning av träd 

Ifall man är tveksam om en ändring eller ett tillskott är tillståndspliktig eller ej, så 

bör man kontakta länsstyrelsen och vidtala en handläggare för kyrkogårdsfrågor 

då länsstyrelsen har tolkningsföreträde i frågan. Vill man veta mer om tillståndsprövning 

så har Länsstyrelsen i Skåne tagit fram en skrift med titeln Kyrkliga kulturminnen 

– vägledning för tillståndsprövning. Denna skrift har skickats ut till samtliga 

församlingar i länet och ytterligare exemplar kan beställas från länsstyrelsen. 

Länsstyrelsen brukar snabbt kunna svara på frågor och kan även komma med 

förslag om hur förändringar kan göras för att anpassas till den befintliga begravningsplatsen. 

Regelbunden kontakt med länsstyrelsen kan också förkorta handläggningstiden 

vid tillståndsprövning och i vissa fall kan underhandsbesked lämnas 

vilket underlättar arkitektens eller landskapsarkitektens arbete vid större förändringar. 

När det gäller den biologiska mångfalden på kyrkogården finns det några 

skrivelser man bör känna till. Det första är ett Åtgärdsprogram för särskilt 

skyddsvärda träd i kulturlandskapet som gäller i hela landet från och med den 

20 maj 2004. Det har upprättats av Naturvårdsverket och skall pågå fram till och 

med 2008, för att sedan omprövas. En av fem prioriterade trädmiljöer i programmet 

är kyrkogårdar och parker. En motivering till detta är att de utgör två av 

de viktigaste miljöerna för rödlistade arter i södra Sveriges trädbärande marker. 

Syftet med åtgärdsprogrammet är att antalet särskilt skyddsvärda träd inom parker, 

kyrkogårdar, gårdsmiljöer och tätorter inte minskar så att natur- och kulturvärden eller upplevelsevärden 

avsevärt försämras. Mer precist ska antalet särskilt skyddsvärda träd på 

kyrkogårdarna i landet inte minska med mer än 15 % fram till 2014. Ansvarig för 

att programmet efterlevs och att målet för kyrkogårdar uppnås är Svenska kyrkan 

tillsammans med kommunerna, naturvårdsverket, riksantikvarieämbetet, statens 

fastighetsverk och andra berörda aktörer. En av Svenska kyrkans viktigaste uppgifter 

i detta sammanhang är att upprätta vårdprogram och eller trädvårdsplaner 

för kyrkogårdar som har uppenbara höga natur och eller kulturhistoriska värden. 

Dessa vårdplaner ska innehålla natur- och kulturvärdesbedömningar av de aktuella 

kyrkogårdarna. 

Nästa handling, formulerad av riksdagen, är ett av Sveriges 16 nationella 

miljökvalitetsmål om God Bebyggd Miljö från 1999. Miljömålet innebär bland 

59


annat att ”natur- och kulturvärden i städer, tätorter och annan bebyggd miljö skall tas tillvara 

och att den biologiska mångfalden skall bevaras och utvecklas”. Detta gäller även för kyrkogårdens 

specifika miljö som tillsammans med parker räknas som grönområden 

inom tätbebyggda områden. Ett delmål är att det senast 2010 skall finnas strategier 

för ”hur grön- och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden skall bevaras, vårdas 

och utvecklas för såväl natur- och kulturmiljö- som friluftsändamål, samt hur andelen hårdgjord 

yta i dessa miljöer fortsatt begränsas”. 

Sist men inte minst viktigt att känna till är Svenska kyrkans miljödiplomering 

(KMD) för en hållbar utveckling. Detta är ett redskap som utarbetades 

till församlingarna år 2005 och som bidrar till en utveckling för kyrkogården som 

är hållbar både ekologiskt, ekonomiskt och socialt. Miljödiplomeringen är hittills 

valfri att genomföra. För att ta del av det material som behövs för miljödiplomering 

vänder sig församlingarna till Lunds stift. Mer information om Svenska kyrkans 

miljöarbete finns även i Gröna postillan från 1995 och Nådegåvan Kyrka miljö 

2000 – En studiehandbok för miljödiplomering och reflektion från 1998. En ny skrift med 

titeln Kyrkogården – Noaks ark för djur och växter är under framtagande 2006. Den 

beskriver kyrkogårdens biologiska värden och är en del av ett samarbetsprojekt 

mellan Svenska kyrkan, Naturvårdsverket och Naturcentrum AB. 

Underhåll av gravvårdar 

Lagning och ytbearbetning av gravvårdar och omgärdningar av sten 

De flesta gravvårdar blir med tidens gång en växtplats för alger, lavar och mossor. 

Deras sporer sprids med vind och vatten och finns överallt. Alger och vissa arter 

av lavar och mossor trivs särskilt i fuktiga miljöer varför dessa påträffas på norrsidan 

av gravstenar och på gravvårdar där det är mycket skugga. Andra arter av 

lavar och mossor växer istället på gravvårdar, med sten uppbyggd av särskilda 

mineral, oavsett hur mycket skugga eller solljus platsen har. Stenar som är skrovliga 

har ofta mer påväxt av lavar och mossor eftersom de är lättare att få fäste på. 

Generellt sett är inte påväxten någon fara för gravvårdar som är gjorda av 

silikatsten som gnejs och granit. Till viss del kan påväxt av lavar och alger på 

gravvårdar utgöra ett skydd mot luftföroreningar. Varken alger, lavar eller mossor 

har rötter som kan tränga in i sten för att söka efter näringsämnen. De tar upp 

vatten och näring från omgivningen direkt genom cellerna. Lavar och mossor har 

dock en slags fästorgan, så kallade rhizoider, som fäster lättare på ojämna ytor 

och där stenen är skadad än på helt släta ytor. Påväxten kan binda fukt och om 

stenen har sprickor där vatten kan tränga in finns det risk för frostsprängning. 

Detta sker framförallt om stenen redan är skadad, lutar eller har fallit omkull. 

Risken för frostskador ökar om gravvården är av kalk eller sandsten eftersom 

detta material kan suga åt sig fukt från mossan och därefter skadas vid frost. När 

60


det gäller gravvårdar eller andra stendetaljer i kalksten finns det lavar som skulle 

kunna göra skada på stenen. Men dessa arter är sällsynta och trivs inte i den miljö 

som en kyrkogård/begravningsplats kan erbjuda. 

På många kyrkogårdar/begravningsplatser har man tvättat gravvårdar för 

att få bort lavar, alger och mossa. Beroende på underlag och hur rengörningen 

går till samt vilka preparat som används kan stenen ta skada av detta. Helst ska 

man därför undvika att tvätta gravvårdar helt och hållet. I förebyggande syfte kan 

man försöka ha gravvårdarna på skuggfria platser och hålla dem rena från jord, 

sav, nedfallna löv och annat skräp. Om rengörning ändå måste genomföras skall 

det endast göras där inskriptionen riskerar att bli oläsbar på grund av alger, laveller 

mosspåväxt. Rengöring ska utföras skonsamt med varmt vatten, mjuk borste 

och vanlig såpa eller möjligen någon procent ammoniak. Rengöring bör undvikas 

på vintern. Högtryckstvätt bör inte användas då målade inskriptioner och porös 

sten kan förstöras. 

Andra skador gravvårdar kan utsättas för är gipskrusta, stearin, sot, klotter 

samt missfärgningar av järn och koppar. Vid höga svavelhalter ombildas kalkhaltig 

sten till gips som enbart bör rengöras av konservator. Likaså bör konservatorer 

anlitas vid rengöring av rost- och kopparmissfärgningar. Genom att underhålla 

och rostskydda järndetaljer kan skador förebyggas. Stearin kan avlägsnas med 

läskpapper samt något av följande medel: mjukt verktyg av trä eller plast, kemiskt 

ren bensin, eller varmluftspistol. Sot tas bort med torr rengöringsmetod. 

Syror, lut, ogräsmedel och rengöringsmedel skall aldrig användas på gravvårdar. 

Kommersiella rengöringsmedel innehåller kaliumhydroxid och är liksom 

lut starkt basiskt, frätande och dessutom saltbildande. Saltet som trängt in i stenen 

kristalliseras och sväller vid torkning varvid stenen sprängs sönder. Basiska 

medel bidrar till upplösning av vissa mineral. Även metoden är viktig. Hårda 

borstar av stål eller dylikt bör undvikas och sköljning bör ske kontinuerligt under 

tvättningen så att eventuella gruskorn inte repar stenen. 

Kalkhaltiga stenar som marmor, kalksten, skiffer och sandsten är mindre 

motståndskraftiga, såväl mot kemiska föroreningar som mekanisk åverkan, än 

hårdare stensorter som gnejs, granit och diabas. Skadorna uppkommer som 

sprickor, stenbortfall, avflagningar, bompartier, deformationer och pulverisering. 

Rostade dubbar och järnfästen bidrar till skador liksom ovarsam hantering och 

sättningar i marken. 

Avslagna bitar bör tas till vara, och rostiga dubbar ersättas med rostfria. 

Enklare lagningar kan göras utan konservatorshjälp. Allvarligt skadade stenar som 

uppvisar sprickor, bompartier, pulverisering eller sandning bör däremot alltid lagas 

i samråd med en stenkonservator. Före omfattande lagningar av gravvårdar 

bör stenkonservator anlitas. Lagning med cement eller andra starka limningsmetoder 

skall absolut undvikas i dessa sammanhang. 

61


Lagning och ytbehandling av gravvårdar och omgärdningar av järn 

Vid alla lagningar gäller att man skall eftersträva att använda metall som är så lik 

ursprungsmaterialet som möjligt. Staket, kors och dekorationer av järn skall efter 

rengöring med borste som är mjukare än underlaget ytbehandlas med linoljebränning. 

Behandlingen skyddar järnet från rostangrepp. På järnet penslas omsorgsfullt, 

kokt linolja som kryper in och fyller alla porer, innan bränningen tar 

vid. Behandlingen bör upprepas ett par gånger innan fullgott resultat uppnås. 

För rådgivning i dessa frågor vänder man sig lämpligen till Riksantikvarieämbetets 

konservatorsavdelning eller Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien 

i Skåne. 

Litteratur och andra källor 

Litteraturtips 

Birkedal, L och Sahlén, G. Trollsländor längs nedre Helgeån i Kristianstads Vattenrike. 

2002. 

Bringéus, Nils-Arvid, Skånsk kyrkogårdsvandring, artikel i Skånska kyrkor, Skånes 

hembygdsförbunds årsbok 1997, s. 185-212. 

Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992. 

Göteborgs Stadsmuseum. Svenska kyrkan i Göteborg Kyrkogårdsförvaltningen, 

Den levande kyrkogården – Dokumentation från seminarium. 2003. 

Klintborg, Åsa, Den skånska kyrkogårdsträdgården, Ale – Historiskt tidskrift för 

Skåneland nr 1/1993, s. 1-19. 

Kulturmiljövård nr 6/1998. 

Kyrkogårdens form och miljö. Planering och vård av begravningsplatser och deras byggander. 

Boverket, Riksantikvarieämbetet, Svenska kyrkans kyrkogårdsdelegation, Borås 

1991. 

Miljödepartementet 2001: Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier. Regeringens 

proposition 2000/01:130. 

Naturvårdsverket. Åtgärdsprogram för särskilt skyddsvärda träd i kulturlandskapet. 

62


Rapport 5411, oktober 2004. 

Wadsjö, Harald (red.), Gravkonst. Utgiven av samfundet för hembygdsvård. Lund 

1930. 

Wadsjö, Harald (red.). Kykrogårdskonst. Avbildningar av äldre svenska kyrkogårdar. 

Stockholm 1919. 

Vård av gravstenar. Riksantikvarieämbetet, 2002. 

Wästberg, Per (m fl). Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar, Stockholm 

2001. 

Arkiv 

Kristianstad Heliga Trefaldighets församlingsarkiv 

Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne 

Kristianstad 2006-11-17 

Lotta Eriksson, Åsa Jakobsson, Cissela Olsson 

63

Bilagor 

Bearbetad ritning över Östra begravningsplatsen med vid dokumentationsperioden befintlig vegetation i form av träd och 

buskar. 

64

Regionmuseets rapportserie 2006 

Kulturmiljö 

1. Folkestorps Bränneri , Folkestorp 6:5, Maglehem sn, AK, Mattias Burman, 2005 

2. Vallfartskyrkan i Fru Alstad, Fru Alstad, FU, Lars Salminen, 2005 

3. Röstånga kyrkogård, Röstånga sn, DK, Åsa Jakobsson och Cecilia Pantzar, Cissela Olsson, 2005 

4. Hovdala slott, larm och markarbeten, Brönnestad sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2005 

5. Ask kyrkogård, Ask sn,DK, Åsa Jacobsson, Klara Johansson, Mia Jungskär, Cissela Olsson, 2005 

6. Hustoftagård, Väsby sn, AK, Anna Ligoura, 2005 

7. Äsphult kyrka, Äsphult sn, MD, Magnus Lindhagen och Jimmy Juhlin Alftberg, 1996 

8. Himmelstorpsgården, Brunnby sn, AK, Anna Ligoura, 2004 

9. Jöns Jonsgården, Kattarps sn, AK, Anna Ligoura, 2005 

10. Rutsbo, Sankt Ibb sn, A.K, Anna Ligoura, 2005 

11. Jordberga kostall, Källstorps sn, AK, Anna Ligoura, 2004 

12. Norra Grönby mölla, Anderslövs sn, AK, Klara Johansson och Mia Jungskär, 2006 

13. Ekonomibyggnad på Skarhult slott, Skarhult sn, AK, Cecilia pantzar, 2005 

14. Klostergården, KA, Lund, Paul Hansson och Anna Rabow, 2005 

15. Hannas kyrka – alla tiders kyrka, Hannas sn, MD, Petter Jansson, 2004 

16. Häglinge kyrka – ”…ljusare, skönare, rymligare”, Häglinge sn, AK, Magnus Lindhagen och Lotta Eriksson, 1999-2006 

17. Hannas kyrka ut- och invändig restaurering, Hannas sn, AK, Petter Jansson/Lotta Eriksson, 2004-2005 

18. Norra Mellby skol- och fattighus, Norra mellby sn, KA, Anna Rabow, 2005 

19. Historiska museet i Lund – en värdebeskrivning, Lunds sn, DK, Henrik Borg, 2006 

20. Fornstugan i Kristianstad, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 

21. Hovdala slott- svampsanering, Brönnestad sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 

22. Bosjökloster – nunnornas botkapell, Bosjökloster sn, AK, Cecilia Pantzar, 2003 

23. Sankt Olofs kyrka, Sankt Olofs sn, AK, Cecilia Pantzar, 2005-2006 

24. Västra Broby kyrka. Västra Broby sn, AK, Cecilia Pantzar,2005-2006 

25. Hassle Bösarps kyrka – invändig renovering, Hassle Bösarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 

26. Svalövs kyrka, Svalövs sn, AK, Anna Ligoura och Lotta Eriksson, 2005-2006 

27. Näsums 12:2, Näsums sn, FU, UN, Elisabeth Höst, 2006 

28. Perstorps baptistkapell, svampsanering, Oppmanna sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2004 

29. Hassle Bösarps kyrka, Hassle Bösarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 

30. Konga kyrkogård, Konga sn, DK, Åsa Jakobsson, Mattias Burman, Mia Jungskär, Cissela Olsson och Emelie Petersson, 

2005-2006 

31. Bondegård-utvändig restaurering, Stoby sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 

32. Fornlämningar utmed Sigridslundsvägen, Vä sn, FU, Helene Wihelmson, 2003 

33. Horna 3:12, Åhus sn, AU, Adam Bolander, 2006 

34. Horna 3:12, Åhus sn, FU, Adam Bolander, 2006 

35. Uppåkra 8:9, Uppåkra sn, FU, Helene Wihelmson, 2004 

36. Östra Broby kyrka – utvändig restaurering, Ö Broby sn, AK, Lotta Eriksson och Helena Nilsson, 2005 

37. Norra Mellby klockstapel – restaurering, N Mellby sn, AK, , Jimmy Juhlin Alftberg, 2006 

38. Vattenmöllan – kvarnbyggnad Krapperup 19:2, Brunnby sn, AK, Mattias Burman, 2006 

39. Wallåkra stenkärlsfabrik, Vallåkra, Kvistofa sn, AK, Mattias Burman, 2006 

40. Kommendanten 5 och 6, Dokumentation vid varsam ombyggnad, BD, Erika Wass och Magnus Lindhagen, 1997-1998 

41. Omläggning av tak - Kvihusa 1:2, Ekjaröds sn, AK, Emelie Petersson, 2006 

42. Saltus Sanctæ Mariæ, Bäckaskogs kloster – arkeologiska undersökningar under ett halvt sekel, Kiaby sn, Jan Kockum, 

2006 

43. Fjärrvärme i Örkelljunga kyrka. FU/SU, Helene Wihelmson, 2006 

44. Nosaby kyrka – förändring i bänkkvarter, Nosaby sn, AK, Helena Nilsson, 2006 

45. Nämndemansgården, St Ibbs sn, AK, Anna Rabow, 2006 

46. Vårdplan – Sporrakulla, Glimåkra sn, VP, Jimmy Juhlin Alftberg, Helena Nilsson, Kalle Melin, 2006 

47. Magasinet på Spannarps säteri, Åusås sn, AK, Anna Rabow, 2006 

48. Järnugnar vid Skräbeå, Bromölla 12:19, Ivetofta sn, UN, Tony Björk, 2006 

49. Kv Lyckan 42 i Åhus, Åhus sn, FU, Elisabeth Höst, 1991 

50. Hustoftagårdens boningshus, Väsby sn, AK, Anna Rabow, 2005 

Förkortningar: 

AF-antikvarisk förundersökning FU- arkelogisk förundersökning PJ- projektrapport 

AK- antikvarisk kontroll KA- kulturhistorisk analys UN- arkeologisk undersökning 

AU-arkeologisk utredning MD-murverksdokumentation BD- byggnadsdokumentation 

DK- dokumentation, övrigt OU- osteologisk undersökning BAD-byggn-ark-dokumentation

51. Tingsgården i Vä. Boplats och grav från yngre bronsålder/förromersk järnålder, Vä sn, AU, UN och FU, Tony Björk, 

Adam Bolander och Happy Hök, 1993-1994 och 1996 

52. Fjälastorps småskola, Brunnby sn, BMU, Henrik Borg, 2006 

53. Som kungen själv stakade ut – Kvarteret Göken i Ängelholm, FU, Lars Salminen, 1991 

54. Balsby 12:40 -järnåldersbebyggelse vid Råbelövssjön, Nosaby sn, FU/SU, Adam Bolander, 2006 

55. Åhus 14:108 – Härdar, flinta och metallhantverk i Transval, Åhus sn, FU, Helene Wihelmson, 2006 

56. Härlöv 50:27-I utkanten av byn, Kristianstad sn, FU, Helene Wihelmson, 2006 

57. Barsebäcks kärnkraftverk, Barsebäcks sn, DK, Henrik Borg och Helen Sannerstedt, 2006 

58. Jöns Jonsgårdens tak, Kattarps sn, AK, Anna Rabow, 2005 

59. Boplatserna på näset, Näsby 35:2, 35:28 m fl, Kristianstads sn, FU+UN, Helene Wihelmson, 2006 

60. Gravarna vid Bäckaskogs kloster, Kiaby sn, FU, Jan Kockum och Helene Wihelmson, 2005-2006 

61. Svenstoprs mölla – arbeten på gång, Stora Köpinge sn, AK, Emelie Petersson, 2006 

62. Träskolängan, restaurering av stomme, Brunnby sn, AK, Emelie Petersson, 2006 

63. Stehags kyrka – utvändig renovering, Stehag sn, AK, Lotta Eriksson, 2006 

64. Träne kyrka – konservering av inventarier, Träne sn, AK, Lotta Eriksson, 2006 

65. Godsmagasinet i Brösarp, Brösarps sn, AK, Emelie Petersson, 2006 

66. Krukmarkeriavfall från kv Vakteln i Ängelholm, UN, Lars Salminen, 1983 

67. Får man grilla här? – Kulturell mångfald möter biologisk mångfald. Anna Hadders och Anne Rosengren, 2006 

68. Vård- och underhållsplan, Glimmebodagården, VP, Emelie Petersson och Helena Nilsson, 2006 

69. Kyrkängen i Ivetofta – hus och gårdar under järnålder, Ivetofta sn, FU, UN, Elisabeth Höst och Helene Wilhelmson, 

1990 

70. Vård- och underhåpllsplan, Torsebro krutbruk, Färlövs sn, BD, Mattias Burman, 2006 

71. ”Sporrakulla gård etapp 2”, Glimåkra sn, AK, Jimmy Juhlin Alftberg och Helena Nilsson, 2006 

72. Sagabion i Höganäs –yttre måleri 2006, AK, Henrik Borg ,2006 

73. Linbastu i Björkarp, Riseberga sn, AK, Mattias Burman, 2006 

74. Slogstoprs mölla, Hammarlunda sn, AK, Henrik Borg, 2006 

75. Uthusbyggnad vid Pyringatorpet, Röke sn, AK, Mattias Burman, 2006 

76. Östra begravningsplatsen, Kristianstad, DK, Lotta Eriksson, Åsa Jakobsson, Cissela Olsson, 2006

Ãstra Begravningsplatsen, Kristianstad. Dokumentation 2006 ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?

Ãstra Begravningsplatsen, Kristianstad. Dokumentation 2006 ...