Länk till publikation i fulltext - Trafikverket

för motion har synpunkter som mer liknar övriga grupper. Det gäller både ”vackra platser” ochlugna gator (positivt) och rörig trafiksituation (negativt). För de socialt inriktade unga i Västeråsär tillgång till sittplatser i centrala lägen viktig. Västeråsflickorna som brukar gå och samtalasöker också en avskild miljö. Miljöer som stödjer möten – med andra unga – är viktigt, menockså att kunna umgås med någon och samtidigt promenera. Det går inte att se något i miljöneller i de ungas situation som med någon säkerhet skulle få dem att gå mer. De går så mycketsom de vill, bara lättjan påpekas som ett hinder av en deltagare.Vi har noterat att de unga visar på färre och kortare vägar än till exempel de förvärvsarbetande.Eftersom de har rekryterats utifrån ett ganska stort urval (i skola respektive fritidsgård) kan vimisstänka att våra deltagare snarare (med ett undantag) tillhör de som är mer aktiva somgående än sina kompisar. Det skulle därför vara intressant att veta mer om omfattningen ochkaraktären när det gäller ungas resande till fots och om det i en större studie går att finna fleregenskaper i miljön eller i övrigt som möjligen kan stimulera unga till att gå mer.FörvärvsarbetandeDe vuxna, förvärvsarbetande i såväl Luleå som Älmhult, uppger att de går av många olikaanledningar: till jobb, service och andra mål och i mycket hög utsträckning för motion ochrekreation. Behovet av att motionera för hälsans skull betonas. Både löpning och promenaderförs fram liksom att medvetet välja att gå till nyttomål för att få motion. Man går inte för attstorhandla, och den som har mer än ca en kilometer till jobbet verkar oftast välja andra färdsätt,men en del går ibland. Avstånd och behovet att transportera saker är alltså ett hinder för att gåför vardagsändamål. Däremot går eller springer många i den här gruppen långa sträckor förmotion och rekreation. Halka på vintern och upplevd otrygghet, särskilt kvällar är hinder för attgå, men som man delvis har strategier (alternativa vägar) för att lösa. I båda städerna finnsmånga attraktiva miljöer för rekreativa promenader som beskrivs med entusiasm av deltagarna.Det är framförallt gröna miljöer men också delar av stadskärnan och lugna villagator. Men, närman tränar eller allmänt vill ta sig snabbt fram uttrycker några att effektiviteten är viktigare änomgivningen. Det kan tolkas som att direkta hinder, till exempel vägkorsningar och besvärligtunderlag är särskilt negativt då. Klagomål på dåliga, dvs. ojämna och dåligt underhållna gångytorär tydliga när det gäller centrum i Älmhult och gångtunnlar vintertid i Luleå. Det finns, naturligtnog, en förväntan om att det ska vara bekvämt för alla att gå i centrum. Den uppvärmda gågatani Luleå uppskattas. För rekreativa promenader uppskattas också grusade, mjukare ytor. Positivt itrafikmiljön är tillgången till gågator och GC‐vägar. Negativt är den ibland dåliga kontinuiteten igångvägnätet, felplacerade gångtunnlar och behovet att korsa intensiv – och i Älmhult rörig –trafik i stadscentrum och vid några skolor. I Luleå verkar okynneskörning med moped vara ettproblem.Vuxna är en grupp som kan förväntas vara kompetenta gångtrafikanter, och det stämmer förvåra forskningspersoner. Men hinder i form av korsande vägar och dålig eller halkig beläggningär ändå ett uttalat problem. Kommentarer om vikten av effektivitet och närhet samt intressetför kombinerade motions‐ och nyttopromenader antyder att vuxnas upplevda tidspress kan varaen faktor att särskilt beakta i planeringen, för att förbättra deras möjligheter att färdas mer tillfots till vardags. Ett ökat intresse för hälsa kommer också fram som en fråga värd att undersökavidare som en potentiellt allt viktigare drivkraft för att gå eller springa i framförallt bostadens42