11.07.2015 Views

Om skådespelarens praktiska kunskap

Om skådespelarens praktiska kunskap

Om skådespelarens praktiska kunskap

SHOW MORE
SHOW LESS
  • No tags were found...

Do you know the secret to free website traffic?

Use this trick to increase the number of new potential customers.

TORE NORDENSTAMOM SKÅDESPELARENS PRAKTISKA KUNSKAPKampen har varit att kunna, och våga, betrakta dennaavhandling som något öppet, icke finit, som en övning. Ettexamensarbete.Så skriver Maria Johansson mot slutet av sindoktorsavhandling Skådespelarens praktiska kunskap (PhDi studier av profesjonspraksis, nr. 6, Universitetet iNordland, 2012). Citatet är från s. 161.Det finns gott om motföreställningar mot en sådan syn påvad en doktorsavhandling skall vara —doktorsavhandlingen som den finpolerade sista versionenav ett slutgiltigt avslutat verk vars tillkomsttid kan sträckasig över många många år och där vartenda stavfelbetraktas som demeriterande. I min ungdom brukadedoktorsdisputationerna börja med en genomgång av detryckfel som doktoranden uppmärksammat föredisputationen.Maria Johansson använder ordet kamp. Det tyder på attmotföreställningarna varit starka. Det handlar omtraditioner som går ganska långt tillbaka, närmare


estämt till mitten av 1800-talet, då den medeltidadoktorsgradsordningen genomgick stora förändringar.Doktorsavhandlingen skulle hädanefter vara resultatet avdoktorandens självständiga forskningsarbete, och detöppnades möjligheter för de filosofiska fakulteterna attutdela doktorsgraden som dittills varit förbehållen dehögre fakulteterna, teologi, medicin och juridik. Under desenaste 150 åren har det vuxit fram seglivadeföreställningar om hur ett sådant självständigtforskningsarbete skall utföras och presenteras. Det finnsmurar av etablerade regler och förväntningar som måsteforceras av den som vill göra något annat än det vanliga.För ett par år sedan var jag opponent på en annan mycketintressant avhandling, om konstnären Egon Schieles verk irelation till filosofen Ludwig Wittgensteins syn på etik.(Mer om det här: http://www.torenordenstam.se/jahrbuch/jahrbuch.pdf) Författaren, Carla CarmonaEscalera, som är både filosof och konstnär, skrev så härmot slutet av sin avhandling: Det har inte heller varit lättatt förena det som förväntas av en doktorsavhandling medden intuitiva och dynamiska karaktär som kännetecknar vårundersökning. Sådana ord använder också MariaJohansson när hon jämför sina erfarenheter frånforskningens värld och teaterns värld. Jag upplevdeseminarieverksamheten som mycket mer statisk ochintolerant. … I forskarmiljön var tiden utdragen ocheftertänksam, inte impulsstyrd eller intuitiv som den till stordel är i teatervärlden. Citatet är från s.161. Jfr s. 145 omforskningsmetoder och regler.Carla började sin avhandling med ett oemotståndligt citatfrån Thomas Bernhards roman Korrektur. Det handlar om


problemen med att anpassa sig till de regler som råder ihuset som huvudpersonen i romanen bebor. Citatet somjag inte kan motstå består av en enda mening med en såsärpräglad syntax att jag måste ta det på originalspråketförst:Diese Tatsache, daß ich jetzt zu denken habe in derhöllerschen Dachkammer, wie in der höllerschenDachkammer zu denken ist, war mir sofort bewußt gewesen,wie ich mich in der höllerschen Dachkammer umgeschauthabe, daß es gar keine andere Möglichkeit zu denken gibtin der höllerschen Dachkammer, als das Denken derhöllerschen Dachkammer, habe ich gedacht, während ichden Entschluß gefaßt habe, mich nach und nach mit denhier herrschenden Denkvorschriften vertraut zu machen, siezu studieren, um in diesen Denkvorschriften denken zukönnen, daß es nicht einfach sei für einen unmittelbar undohne die geringste Vorbereitung auf diese Umstellung hierin die höllersche Dachkammer Hereingekommenen, sichdiesen Vorschriften anzuvertrauen und zu unterwerfen undvorwärtszukommen in diesen Denkvorschriften.(Thomas Bernhard, Korrektur, Suhrkamp Verlag,Frankfurt am Main 1975, s. 24.)Detta faktum att jag nu måste tänka i den höllerskavindskammaren, så som man skall tänka i den höllerskavindskammaren, blev jag strax medveten om, när jag hadesett mig om i den höllerska vindskammaren, att det inte allsfinns någon annan möjlighet att tänka i den höllerskavindskammaren än den höllerska vindskammarenstänkande, tänkte jag, medan jag fattade beslutet att efterhand göra mig förtrogen med de här rådande tankereglerna,att studera dem för att kunna tänka med dessa tankeregler,


att det inte var enkelt för en som omedelbart och utanminsta förberedelse på en sådan omställning kommit in iden höllerska vindskammaren att överlämna sig till dessaregler och att underkasta sig dem och att komma vidare idessa tankeregler.Som ni har förstått vid det här laget är jag positivt inställdtill försök att vidareutveckla den traditionellaavhandlingsformen. Marias bidrag till förändring börjarredan i början av avhandlingen, pangöppningen på s. 7:När jag var tio år klädde skådespelaren Per Oscarsson av sigi direktsändning i Hylands Hörna. Det är lysande. Bättrefinns inte. Men det är inte så doktorsavhandlingar brukarbörja. De brukar inte börja in medias res; de brukar börjaab ovo, som det heter i traditionell retorik, alltså med mereller mindre vidlyftiga utläggningar av förhistorian ochbakgrunden till det som det egentligen handlar om.Det blir då ett problem var man skall placera teori- ochmetodavsnitten. Maria har valt att lägga dem sist iavhandlingen, vilket är ett intressant experiment. Med denplaceringen blir teori- och metodavsnitten onekligen merspännande än de brukar vara, med den placeringen bidrarde till att avslutningsvis sätta hennes egna undersökningarin i ett större sammanhang. Det är en spännande lösning,men kapitlen förefaller mig inte riktigt mogna ännu för sinuppgift som avslutning på hela verket. Med en delbearbetning kan kapitel 6 och 7 bli en bra avslutandekritisk reflektion omkring de föregående kapitlen i ljusetav den existerande litteraturen på skådespelarområdet. Enjämförelse mellan teatervetenskapens bidrag tillutforskandet av skådespelarkonsten och hennes egnastudier skulle t ex kunna bidra till att tydliggöra


skillnaden mellan utifrån- och inifrånperspektiven. Menen del korta förklaringar behövs också på vägen genomavhandlingen. Ett exempel: när referensgruppen avskådespelare nämns första gången, på s. 31 iavhandlingen, kunde det passa bra med en kortpresentation av gruppen.Marias korta sammanfattning (s. 2) är föredömligt klar.Den avslutas med följande mening: Huvudtesen iavhandlingen är att skådespelarens kunskap är kroppsligoch situationsbunden. Det låter tamt och okontroversiellt,men så är det ju med praktisk kunskap. Det går inte att fåfram vad det gäller i generella vändningar. Det som måstetill är reflektion omkring exempel, berättelser, anekdoter.Varför det är så förklarar hon mycket fint på s. 146:Aristoteles betonade, i sin kunskapssyn, det enskilda fallet.Som konkretisering kan man studera hans eget exempel omföreteelsen kärlek. En kärlek vi erfarit till ett särskilt barn äraldrig likadan som kärleken till ett annat barn, en partnereller en vän. Varje kärlek är unik för att varje föremål förkärleken är unikt. Varje relation blir därför unik, och denkunskap man fått av kärlek går inte att upprepa, utan måsteanpassas efter nya relationer. Detta gör vi utifrån vårerfarenhet. Genom att se på företeelser inom skådespelarensarbete, som t ex intuition, genom våra erfarenheter av detta ienskilda fall, får man fram, inte en generell kunskap omintuition, utan olika beskrivningar av företeelsen.Därigenom får man en mångfasetterad bild av företeelsenintuition.Uttrycket mångfasetterad bild träffar mitt i prick. Det ärmångfasetterade bilder det handlar om när man arbetarmed exempelbaserade områden som konst, teater, dans


osv.Som redskap för att få fram sådana mångfasetteradebilder av skådespelarens praktiska kunskap använderMaria sig av grepp och begrepp som är hämtade frånolika håll. Hans Larsssons arbete om intuition är en avvägvisarna, Gadamer om tolkning och aktualisering enannan, och Aristoteles dyker upp många gånger. Hela dettredje kapitlet, Mod, är starkt influerat av Dennichomakiska etiken.Jag har läst både det Larssoninspirerade kapitlet omintuition och det Gadamerinspirerade kapitlet omskapande med stor behållning. Båda kapitlen tillför nykunskap, och som i resten av avhandlingen kryllar det avgoda iakttagelser och formuleringar. Det samma gällerkapitlet om anekdoter som med skådespelaryrket somutgångspunkt växer ut till att bli en originell analys avexemplens roll i arbetslivet. Jag skall inte säga mer omdetta än att det är mycket bra. I det följande skall jagkoncentrera mig på den ene av avhandlingens tvåteoretiska huvudfigurer, nämligen Aristoteles. Den andrateoretiska huvudfiguren, Rudolf Penka, kommer jag baraatt snudda vid.Varför just Aristoteles och det han gör i Den nichomakiskaetiken? På s. 84 skriver Maria att Aristoteles tänkte dessakaraktärsdygder som förhållningssätt för en antikgentleman och slavägare, som inte behövde arbeta för sittuppehälle. Men om det hade varit sant, så hade Aristotelesetik inte haft något större intresse för oss i våra dagar. Detsom gör Aristoteles nichomakiska etik till ett av de


grundläggande bidragen till etikområdet är att han går såsystematiskt fram och att han faktiskt lyckades att slå nedpå helt basala aspekter på all etik. Han sätter fingret pådet som skiljer människan från andra levande väsen, ochhan gör ett försök att urskilja aspekter på människolivetsom är universella i betydelsen kännetecknande för allamänniskors liv i alla kulturer i alla tider. I allamänniskoliv ingår det faror, till exempel. Vad är det rättasättet att förhålla sig till faror av olika slag? Aristotelessäger det som sägas kan om detta på ett generellt plan,nämligen att det beror på flera faktorer. För att kunnasägas handla modigt måste det man gör vara vid rätttidpunkt, i de rätta omgivningarna, riktat mot de rättaindividerna, med rätt motiv, och handlingen måste utföraspå det rätta sättet. Vad detta innebär närmare bestämtkan bara förklaras med hjälp av exempel. För att kunnahandla riktigt i farofyllda situationer måste man varaförtrogen med en repertoar av relevanta exempel.Maria skriver en hel del om de fem V:na i Penkametodensom var det centrala inslaget i skådespelarutbildningensom hon genomgick i sin ungdom: Vem är jag? Var är jag?Varför är jag där? Vilken tid är det? Vad vill jag? Ianalogi med detta skulle man kunna tala om de fem R:enahos Aristoteles: rätt tidpunkt, rätt motiv, rätt sätt osv.Skillnaden är att hos Aristoteles handlar det inte om enmetod utan om en analys av nödvändiga inslag i all etik.Hur som helst så leder idén att reflektera omskådespelarens praktiska kunskap med utgångspunkt iAristoteles lista över goda karaktärsegenskaper till ett gottsamtal med hennes sex utvalda kollegor, när det gällermod, och till en liten essä med välvalda citat frånskådespelarlitteraturen, när det gäller de andra dygderna.


Det framgår inte av den föreliggande texten om hon gjortnågra försök att samtala med referensgruppen om deandra aristoteliska dygderna. Kapitlet om mod är ettmodigt försök att tackla ett så svårgripbart område somskådespelaryrkets yrkesetik som borde kunna inspireratill flera undersökningar också på andra yrkesområden.Med Aristoteles som utgångspunkt kan man tänka vidareomkring de egenskaper som måste till för att utövaskådespelaryrket, till exempel, eller helt generellt för attleva ett gott liv. Det är ju inte så att Aristoteles fick medallt som är relevant i sammanhanget, men han visade enväg att gå. Och det är den vägen Maria har gått i sinaPhD-studier. Det finns många fina formuleringar iavhandlingen som kunde citeras för att illustrera detta.Här är ett exempel, hämtat från s. 31:Allt det här min berättelse innehåller; nyfikenheten, hurmänniskor handlar, berättelser, rädsla för att misslyckas,precisionen, kollektivet, beredskapen, föränderligheten, atttillhöra, bli en annan, värderingar, myter, tankarna, tiden vilevde i, inga intellektuella förväntningar, hierarkier,traditioner, rätt och fel, regivisioner, konventioner,anekdoter … ingår i mitt yrkeskunnande.Till det som Maria tar fasta på hör inte minst lyhördhetoch tillit, som tillhör det som inte kommer i förgrunden iAristoteles pionjärarbete men som med nödvändighetspelar en central roll i allt socialt liv, inklusive detkollektiva arbetet i teaterns värld.Lyhördhet och tillit är också det som hennesavhandlingsarbete bygger på. Utan tillit från deltagarna ihennes samtalsgrupp hade det inte gått att genomföra den


delen av undersökningen, och utan den lyhördhet som hontagit med sig från skådespelaryrket in i forskningen hadedet inte kunnat bli en avhandling på en så hög nivå.Det är en avhandling på hög nivå, ett album medmångfacetterade bilder som tillsammans bidrar till atttydliggöra många aspekter på den komplexa kompetenssom skådespelarens praktiska kunskap utgör.I gamla dagar, på 1900-talet, var det så att man försttryckte en bok och så disputerade på den. Numera är dettvärtom, vilket onekligen är en förbättring. Det kan, somMaria framhåller i kapitel 5, alltid bli bättre. Det behövsenligt min mening inga stora förändringar när det gällerden här föreliggande texten. Jag har i det föregåendekommit med några antydningar om vad som borde görasnär det gäller de två avslutande kapitlen, som gärna kanslås samman till ett. Jag vill också passa på att föreslå ettlitet tillägg: skriv något mer om hur referensgruppenvaldes ut, om hur de utvalda skådespelarna orienteradesom uppgiften, om sådant som anonymisering ochsamtycke och om deltagarna har fått ta del av av några avsamtalsutskrifterna eller delar av avhandlingstexten ellerom det finns planer på något sådant innan den slutligaversionen, boken, går i trycket.Jag vill avsluta med ett förslag till. Ett kort förord som geren orientering om vad det hela handlar om skulle kunnavara bra, och det som behövs finns redan med iavhandlingen, nämligen de två första avsnitten i kapitletTeori och metod.Jag ser fram till den kommande boken.

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!