TRYGG STAD - Chalmers tekniska högskola

fot.se
  • No tags were found...

TRYGG STAD - Chalmers tekniska högskola

KAPITEL 1InledningMany women and much feminist writing have beenhostile to the city, and recent feminist contributions to thediscussion of urban problems have tended to restrictthemselves narrowly to issues of safety, welfare andprotection. This is a mistake, since it re-creates thetraditional paternalism of most town planning. Women’sexperience of urban life is even more ambiguous thanthat of men, and safety is a crucial issue. Yet it isnecessary also to emphasise the other side of city life andto insist on women’s right to the carnival, intensity andeven the risks of the city. Surely it is possible to be bothpro-cities and pro-women, to hold in balance anawareness of both the pleasures and the dangers that thecity offers women, and to judge that in the end, urbanlife, however fraught with difficulty, has emancipatedwomen more than rural life or suburban domesticity(Wilson 1992:10).Den stora staden är laddad med mystik, förväntningar ochdrömmar; utopiska eller dystopiska. Den är spännande ochskrämmande på samma gång. Staden har en dubbel natur.Den skyddar oss, men inne i staden kan också hotfulla scenerutspela sig i och mellan husen. Den offentliga miljön skiftarkaraktär under dygnet – mörker och ljus påverkar våra intryckav platser och grupper av människor rör sig på olikaplatser vid skiftande tider. Många av stadens rum blir ödsliganär verksamheterna stängs för dagen.Otrygghet och rädsla har under slutet av 1990-talet fått ettstort utrymme i diskussioner om stadsmiljöer. Hot om överfall,rån, misshandel, våldtäkt och väskryckningar kopplas tillen urban offentlig miljö. Det är kanske främst media somlyfter fram den här bilden (Pollack 2001), men även politiker,planerare och forskare bidrar till att skapa en negativ bild avurbant liv. En motbild till den farliga staden, med en liknande3


Studerade deldiskurseri trygghetsdiskursen:Policy, politik ochprogramförklaringarIdeologiskautgångspunkter förtrygghetsarbetet i statligamyndigheter, kommuneroch stadsdelarVetenskapFeministisk-,urbanteoretisk-,arkitekturteoretiskforskning om rädslaoch trygghetTRYGG STADLokala projektInstitutionalisering,fysiska förändringar istadsmiljön ochimplementering avåtgärderR e l a t i o n e r m e l l a n d i s k u r s e rUnder forskningsarbetets gång har jag noterat att det finnsdiskrepanser och brister i översättningen mellan teori ochpraktik, och mellan olika delar av trygghetsdiskursen. Därförhar jag velat fördjupa analysen av relationerna mellan dessadeldiskurser genom att jämföra dem och se hur de förhållersig gentemot varandra och ställt frågan om hur relationernaser ut mellan olika aktörer, diskurser, teorier och praktiker.Forskning om trygghet och rädsla har använt sig av olikaempiriska metoder (kvantitativa, kvalitativa och diskursivametoder) för att studera omfattning och konsekvenser avrädsla för brott. Det finns också en metateoretisk inriktning ivilken mer generella frågor om stadsutveckling ställs och där6


kunna undvika just den kontroll och övervakning av rummetsom kritikerna förutspått.Otydligheten som ibland finns i problemdefinitioner och iåtgärdsplaner kan dock dölja ett privatiserande av det offentligastadsrummet, men denna process behöver inte nödvändigtvisvara medveten eller ens avsikten med projekten. För attsynliggöra omedvetna eller dolda förgivettaganden finns detett behov av att belysa vilka idéer som cirkulerar inom dettrygghets- och brottsförebyggande arbetet och vilka förändringari stadsmiljöer som de kan komma att innebära.Den övergripande frågan i avhandlingen behandlar föreställningarom kvinnors rädsla. Ett viktigt steg i analysen avhur kvinnors rädsla framställs inom trygghetsdiskursen harvarit att studera själva trygghetsprojekten, närmare bestämthur de har initierats och vilka som är de drivande aktörerna.Vad skapar trygghet/otrygghet enligt ansvariga för trygghetsprojekt?Hur översätts idéer till en praktik? Vilka konkretaåtgärder föreslås? Trygghetsprojektens utformande har studeratsgenom en fallstudie i Göteborg. Medborgarnas uppfattningom trygghetsskapande projekt ingår inte i det jag harstuderat. Denna avhandling bygger alltså inte på intervjuermed enskilda kvinnor om deras upplevelse av rädsla i offentligamiljöer. Andra forskares studier om kvinnors rädsla utgördäremot material till att undersöka föreställningar kringrädsla.K v i n n o r s r ä d s l aDet är rädsla för brott som är i fokus för avhandlingen. Merspecifikt handlar det om rädsla för våldsbrott, och inomdenna grupp av brott är det hot om sexuellt våld och våldtäktsom utgör huvudfrågan. Annan forskning och samtal medkvinnor visar genomgående att våldtäkt upplevs som detstörsta hotet. Många kvinnor befarar våldtäkt mest av allabrott (se kap 3).Rädsla för brott kom under slutet av 1960-talet att systematisktundersökas runt om i västvärlden i statistiska enkätundersökningar.Undersökningarna visade en stor oro förbrottslighet och utgjorde en grund för brottspreventiva satsningar.I dessa undersökningar framkommer att kvinnor ärmer rädda än män men mindre utsatta för brott än vad män är.Feministiska kriminologer, sociologer och geografer har pekatpå brister i den traditionella kriminologiska framställningenoch har genom egna empiriska undersökningar visat8


att kvinnor utsätts för andra brott än män och att endast degrövsta brotten anmäls. Många upplevda hot kommer aldrigpolisen till del. Genom sådana undersökningar har problemställningenkompletterats och komplicerats. Den feministiskaforskningen har också bidragit till att utforma konkreta åtgärdsprogramför hur stadsmiljöer ska kunna förbättras ochbli tryggare för kvinnor.Men bilden av den farliga staden är komplex därför att denbåde handlar om föreställningar och om en reell verklighet. Åena sidan, visar brottsstatistik att brottsligheten generellt inteökar och att de flesta våldsbrott sker i hemmiljö och mellanmänniskor som känner varandra. 2 Trots det, framställs detoffentliga stadsrummet som den farligaste platsen. Å andrasidan, så säger denna statistik inte så mycket om hur människorfaktiskt upplever hot och rädsla i sitt vardagsliv. Mångahändelser som skapar obehagliga upplevelser och otrygghetrapporteras sällan till polisen. Det är tyvärr också så att det ärjust den specifika typ av brottslighet (våldsbrott) som människorupplever som hotfull, som faktiskt ökar i antaletanmälningar trots generella minskningar i brottsligheten. 3I denna avhandling besvaras inte frågan om rädslan är befogadeller om rädslan överhuvudtaget är ett stort problem idet svenska samhället. Jag utgår ifrån att de indikatorer somvisar att rädslan är ett problem stämmer, både individuellt ochför samhället i stort. 42 Framförallt när det gäller våld mot kvinnor (Olsson 1996).3 Enligt statistiska rapporter har antalet anmälda brott ökat i allakategorier sedan 1950, men sedan början av 1990-talet har de anmäldabrotten varit konstant. Årligen polisanmäls cirka 1,1 - 1,2 miljoner brott.En minskning har skett under den senare delen av 1990-talet när detgäller antalet polisanmälda stöldinbrott. Antalet anmälda våldsbrott(mord, misshandel, våldtäkt, rån och våld mot tjänstemän) har ökat med39 procent sedan 1990. En orsak till denna ökning anses vara attanmälningsbenägenheten har ökat för dessa brott, framförallt när detgäller misshandel, våldtäkt i hemmen och barnmisshandel, menökningen förklaras också med att framförallt krogrelaterat våld har blivitvanligare. (Se BRÅs hemsida för allmän information om brottstatistikwww.bra.se. Där läggs brottsstatistik ut. Se specifiktwww.bra.se/extra/press/?id=48 för en sammanfattning av brottsutvecklingenunder 1990-talet.)4 Enligt en DN/Temomätning våren 2002 är brottsligheten en av de allraviktigaste frågorna inför valet hösten 2002 (Dagens Nyheter 2002).9


K a m p e n o m d e t o f f e n t l i g a r u m m e tStadslivet är inte bara hotfullt, utan också lockande, ochmånga människor övervinner sin rädsla för våldsbrott för attkunna delta aktivt i vad staden erbjuder. En del upplever aldrigrädsla som ett problem. Men för en del kvinnor är rädslanför att förflytta sig i stadens rum en begränsning av derasfrihet. Kvinnorörelsen har på olika sätt behandlat frågor omkvinnors rätt till offentligheten; till rösträtt, universitetsutbildningoch yrkesliv, men även rätten till stadens offentliga rum.I Sverige har feministisk forskning och en allmän debatt under1990-talet lyft fram denna fråga. Samtidigt med uppmärksammandetav kvinnors rädsla har brottsförebyggande ochtrygghetsskapande program utvecklats med fokus på det lokala.Dessa trygghetsprojekt har dock en annan bakgrund änvad kvinnorörelsen har. Den har växt fram ur en kriminologiskbrottsprevention och har således också andra politiskautgångspunkter.Inom urbansociologin har forskare pekat på baksidor avskapandet av tryggare städer, till exempel att sanering ochuppsnyggning av stadsrum kan innebära att vissa grupper avmänniskor eller företeelser inte längre ges utrymme, och atttrygghetsskapande åtgärder på så vis kan leda till en viss gradav social exkludering. Diskussioner om gentrifiering, gatedcommunities, cappuccinokulturer är exempel på kritik mot enprivatisering av stadsrummet (Davis 1990, Zukin 1995, Ellin(red) 1997). Det finns en oro för att det sker en upplösning avdet offentliga rummet och att den demokratiska arenan privatiserasdå trygghetsinsatserna gör det offentliga rummet alltmerotillgängligt för stora grupper i samhället. Kvinnorskamp för att skapa ett tryggare stadsrum riskerar att bli en delav denna stadssanering.Sammanförandet av feministisk urbanteori med ett bejakandeav det spännande, oförutsägbara storstadslivet –”pro-cities and pro-women” – har visat sig vara svårt. I detinledande citatet kritiserar Elizabeth Wilson stadsplanerareför att reproducera stereotypa könsroller, samtidigt som hongår till angrepp mot en del av den feministiska forskningen. Isitt ställningstagande för staden, men mot ett patriarkaltstadsbyggande finner hon inte automatiskt stöd i den befintligafeministiska forskningen och debatten. Wilson pekar påen blind fläck, där vi saknar begrepp och tankar om hur vikan tala om sårbarhet och utsatthet utan att för den skullsamtidigt tala om beskydd och kontroll där den positivabilden av staden försvinner.10


genomgång av forskningsämnen för feministiska urbanforskarei allmänhet, och den svenska feministiska forskningsfronteni stadsbyggnadsfrågor i synnerhet. En sammanlänkandesyn på kropp och plats presenteras också via idénom ”kroppen som situation”. Denna tankemodell avser attväcka tankar om kropp och plats på ett sätt som kan utvecklatrygghetsarbetet. Förutom feministisk teori bygger den teoretiskabasen i avhandlingen på diskursteori. Utifrån filosofMichel Foucaults diskursteoretiska angreppssätt diskuterasmaktbegreppet och diskursanalysen som metod. Diskursanalyseninnebär att jag också har formulerat eller konstrueratden diskurs som studeras i avhandlingen, även det diskuterashär. Avslutningsvis i kapitel 2 redogörs för genomförande,urval och frågeställningar för fallstudien av svenskttrygghetsarbete som genomförts i Göteborg.Del II består av kapitel 3, 4 och 5. Här presenteras ochanalyseras den trygghetsdiskurs som jag har studerat. Ikapitel 3 behandlas föreställningar kring rädsla och i kapitel 4tas åtgärdssidan upp – trygghetsskapande metoder, policysoch ideologier. Det vetenskapliga arbetet inkluderar bådetillämpbara teorier och undersökningar, liksom en mer övergripandeanalytisk nivå (metanivå). I det efterföljande kapitel5 beskrivs det svenska programskapandet för ökad trygghetoch minskad brottslighet. Inledningsvis återges statligamyndigheters policy och därefter hur dessa riktlinjer formas ien kommunal verksamhet (Göteborg) och i två stadsdelar(Bergsjön och Tynnered). Avsikten med dessa tre kapitel ärdels att analytiskt omfatta det diskursiva fält som berör frågorom ökad trygghet i samhället, dels att följa och jämföravetenskapliga idéer och politiska ambitioner fram till detkonkreta lokala utformandet.Del III inleds med kapitel 6 där jag vänder på angreppssättetoch analyserar diskursen utifrån teman som är relevantaför avhandlingens syfte; synen på kön, synen på offentligtrum och relationerna mellan de olika delarna av trygghetsdiskursen.Inom dessa teman diskuteras olika frågor som hardykt upp under arbetets gång och som jag uppfattar somviktiga aspekter av trygghetsarbetet.I kapitel 7 avslutas analysen med en diskussion om relevantaslutsatser och om framtida alternativa angreppssätt. Härbehandlar jag också frågan om huruvida en annan platsförståelseskulle kunna få konsekvenser för trygghetsarbetet.12


KAPITEL 2Teoretiska utgångspunkter ochmetodiska angreppssättTeoretiska utgångspunkter för denna avhandling är feministiskteori och diskursteori som integreras med de metodiskaangreppssätten. Detta kapitel inleds med ett avsnitt som introducerarvad det feministiska perspektivet innebär för avhandlingen.Avsnittet kan också ses som en introduktion tillavhandlingens övergripande tema om kvinnors relation tillstaden. Avhandlingens metodiska grepp är diskursanalytisktinspirerat i kombination med en fallstudie. Den diskursanalytisktinspirerade metoden innebär ett förhållningssätt och etttillvägagångssätt som jag därefter diskuterar separat. Slutligenpresenteras fallstudiens metod och innehåll.Fallstudien bygger på ett tjugotal semistrukturerade intervjuermed tjänstemän/kvinnor, planerare, arkitekter och polisersom arbetar inom Göteborgs kommun, samt i två utvaldastadsdelar: Bergsjön och Tynnered. Fallstudien av trygghetsarbeteti Göteborg kan inte representera trygghetsarbeten generellt.Med fallstudien har jag främst velat att konkretiseraoch tydliggöra problemställningarna, samt jämföra de teoretisktunderbyggda resonemangen med lokala förhållandenoch erfarenheter.Under arbetets gång har jag pendlat mellan att samlamaterial och bearbeta det genom teoriutveckling. Detta tillvägagångssättkan benämnas som att forska genom abduktion,vilket skiljer sig från ett induktivt och deduktivtarbetssätt på så vis att det även inbegriper en förståelsenivå.Därtill kan sägas att abduktion i praktiken är mer realistisksom metod än induktion och deduktion. I en induktiv ansatsutgår forskaren från en mängd enskilda fall och hävdar att ettgenerellt giltigt samband kan observeras. Vid deduktion utgårforskaren från en motsatt princip, att utifrån en generell regelförklara enskilda fall. Abduktion däremot innebär att teori13


och empiri berikar förståelsen av fenomenet under forskningensgång och att forskaren pendlar mellan att insamlamaterial, och bearbeta och analysera det (Alvesson & Sköldberg1994:42). Angreppssättet kan sammanfattas på följandevis:Abduktion leder till en slutledning genom att tidigarekända mönster som omger det fenomen som undersöksses på ett nytt sätt, ur ett nytt perspektiv. Abduktion är attnotera det oväntade, det som avviker från ett väntatmönster, det främmande i ett sammanhang och låta detoväntade ligga till grund för en slutledning som sedanmåste prövas praktiskt (Lantz 1993:43).Det empiriska materialet för diskursanalysen är hämtatfrån olika områden och verksamheter. Empiriskt material tillden första deldiskursen, forskning, utgörs av tidigare forskningi monografi-, artikel- och rapportform. Materialetanvänds alltså både som en forskningsgenomgång och somforskningsmaterial för att studera kunskapsproduktionenkring rädsla och trygghet. Till analysen av den andra deldiskursen– policyskapandet och programskrivandet, har materialetfrämst utgjorts av källor som trygghetsprogram,idéskrifter, informationsblad och hemsidor utlagda på internetsamt intervjuer. Material till den tredje delen, de lokalaprojekten, liknar källorna till deldiskurs två.Feministisk forskning om kvinnan ochdet offentliga rummetUtöver diskursteorin är feministisk 6 teoribildning utgångspunktför denna studie av trygghetsprojekt, bland annat för attsvara på frågan om hur kvinnors rädsla hanteras inom trygghetsprojekten.Det är inte möjligt att tala om en feministiskteori, mångfalden av teoretiska inriktningar och ideologiska6 Flera begrepp används parallellt. Feministisk teori är det begrepp jaggenerellt använder eftersom jag vill betona könsrelationerna och inteendast kategorin kvinnor (även om kvinnor är i fokus för min studie)samt betona den emancipatoriska aspekten. Kvinnoforskning har docktraditionellt varit det mest vedertagna begreppet då man har velatsynliggöra kvinnor som grupp. Genusforskning och jämställdhetsforskninganvänds också för att peka på att båda könen är inbegripna,men könsmaktsanalyser är inte en självklar del av genusforskningen. Imin förståelse av feminism inkluderas även klass- och etnicitetsaspekter.14


utgångspunkter är stor. Inom ramen för denna avhandling harjag inte själv utvecklat någon teoribildning utan bygger vidarepå tidigare feministiskt tänkande. Inledningsvis i dettaavsnitt skisseras vilka frågor feministisk urbanteori generellthar behandlat och därifrån tar jag min utgångspunkt, däreftersammanfattas hur den svenska feministiska forskningen ochkvinnorörelsen har diskuterat det offentliga rummet kringbostads- och planeringsfrågor. Avslutningsvis introducerarjag ett tänkande kring ”kroppen som situation” som har variten inspirationskälla till förståelsen av kön och rum.F o r s k n i n g s f r å g o r i n o m f e m i n i s t i s k u r b a n t e o r iBåde kriminologi och planering bygger på forskningstraditionersom inte har givit könsaspekter något större utrymme.Kvinnors och mäns lika rättigheter, skyldigheter och möjligheterär något som de flesta idag stödjer, men trots att vi haren officiell jämställdhet råder fortfarande en situation därkvinnors och mäns livsvillkor ser olika ut. 7 Den feministiskaurbanteorin och arkitekturteorin har lyft fram maktförhållandenmellan könen i relation till rummet och kritiserat planeringenför att vara patriarkal. Samhällets organisering avspeglasi stadsplaneringen. Stadsplanering är en politisk verksamheteftersom det handlar om att fördela samhällets resurser.Feministiska forskare (t.ex. Little et.al. 1988, Greed1994, McDowell 1999) har pekat på hur de ”manliga” normernahar styrt planeringen och hur kvinnor har arbetat för attfå inflytande över de sfärer som påverkar stadens utformning.Patriarkatbegreppet 8 åsyftar ett samhällssystem som uppbärsav manliga överhuvuden och som i allmän betydelse7 Jämställdhet är idag formulerat på följande sätt, enligt Näringsdepartementet:1) en jämn fördelning av makt och inflytande, 2) sammamöjligheter till ekonomiskt oberoende, 3) lika villkor och förutsättningari fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheteri arbetet, 4) lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling avpersonliga ambitioner, intressen och talanger, 5) delat ansvar för hemoch barn, 6) frihet från könsrelaterat våld.(Hemsida: www.naring.regeringen.se/fragor/jamstalldhet/).8 Patriarkat betyder fadersvälde eller faderslag, där makten går från fadertill son. Feminismens analyser av patriarkala strukturer kan sättas i relationtill marxismens klassanalyser (även om patriarkala kulturerantagligen har funnits längre än ett kapitalistiskt klassystem). Liberal-,marxist- och radikalfeminister använder patriarkatbegreppet på olikasätt. För vidare läsning om olika feministiska inriktningar se till exempel15


innebär att män som grupp är överordnade kvinnor somgrupp. Mäns överordning berör enligt den feministiska teoretikernSusan Walby hushållsarbete, lönearbete, statliga organisationer,våld, sexualitet och kulturella institutioner(McDowell 1999:16). Det finns många tolkningar av hurpatriarkala strukturer är uppbyggda. Flera av patriarkatteoriernahar kritiserats för att vara universalistiska, etnocentriskaoch allt för allomfattande, vilket gör att relationer mellankvinnor och män beskrivs på ett ensidigt sätt där plats, ellerolika specifika situationer, uteblir i analyserna. Patriarkatteoriernahar vidareutvecklats i till exempel genussystemteorin(Hirdman 1989) och teorin om hegemoniska könsrelationer(Connell) 9 . Könsbundna normer kan verka hämmandeför både kvinnor och män, men ett gränsöverskridandesker ständigt som förändrar innebörden i vad det innebär attvara kvinna och man. Dylika teorier ska alltså inte förståssom en slutgiltig definition av hur samhället är organiserat,däremot kan de vara ett hjälpmedel till att förstå kopplingarmellan olika former av förtryck och underordning, mellanindividens handlingsmöjligheter och strukturernas låsningar.Kvinnorörelsens tidiga kamp, kallad den första vågensfeminism, handlade om rösträtten och rätten till kunskap, detvill säga universiteten. Kampen handlade också om rätten tillett yrke som gav en ekonomisk självständighet och därmeden valfrihet i förhållande till äktenskap. Den andra vågensfeminism som utvecklades på sextiotalet handlade mer omsynliggörandet av det privata och de reproducerande delarnaav samhället än om rätten till det offentliga. Denna kampförde fram situationer eller relationer från den privata sfärenut till offentligheten, till exempel genom att belysa kvinnorsobetalda hemarbete eller våld i hemmen. Sexuella övergrepp,incest och trakasserier på arbetsplatser är andra exempel påviktiga frågor som kvinnorörelsen började att debattera underdenna tid. Kvinnorörelsens senare kamp har också handlatom att synliggöra kvinnors erfarenheter i och upplevelse avden offentliga sfären. Rädslans geografi, det vill säga kvinnorsrädsla för övergrepp i stadens offentliga rum, är ett exempelpå en sådan fråga. Kvinnor har i detta sammanhangvelat bekämpa manligt (sexuellt) våld, men frågan om rädsla iHolmberg & Lindholm 1989, samt ur ett stadsbyggnadsperspektiv Boothet.al. 1996, McDowell 1999.9 I Robert Connells hegemonianalys urskiljs tre strukturer; relationer avmakt, (strukturellt-samhällsorganisatoriskt), produktion (hushålls- ochlönearbete) och cathexis (emotionella band) (McDowell 1999:18f).16


stadsmiljöer har också inneburit en kritik mot den stadsutformningoch den sociala miljö som bidrar till att skapaobehagliga platser i staden. Kvinnor har börjat att kräva åtgärderför ökad trygghet, då rädsla för överfall kan utgöra etthinder för att röra sig fritt – en del kvinnor upplever dennarädsla så stark att det leder till att de väljer bort aktiviteterunder kvällstid för att slippa behöva ta sig hem i miljöer somde upplever som otrygga. Den feministiska urbanteorin, sombland annat diskuterat rädsla, tar upp frågor som berör om,och hur, rum könstruktureras genom användning, dels genomvilka kön som intar olika rum, dels vilka kön som associerastill olika typer av rum – kort sagt, om hur rum intas, användsoch förändras genom vardagens handlingar.Den tredje vågens feminism som har växt fram underåttiotalet har varit inspirerad av poststrukturalistiska och postkolonialateorier, där kvinnors olikheter har givits ett störreutrymme efter kritik av tidigare feministiska rörelser. Inomurbanforskningen har den tredje vågens feminism inneburitett skifte ifrån vardagens praktik till mer abstrakta frågeställningar,som till exempel rumsliga representationer ochrumsliga metaforer ur ett könsperspektiv. Hur människordefinierar sin egen plats är en identitetsskapande process ochhär har marginaliserade perspektiv (inom feminismen)kommit att belysas. Frågor om ”kroppen” har också blivit enforskningsfråga i detta sammanhang. Semiotiska och psykoanalytiskatolkningar har haft ett stort inflytande över densena feminismen. Inom konst-, film- och litteraturvetenskaphar feminister diskuterat könsskillnader i förhållande till attse och bli sedd – "the female spectacle and the male gaze".Visuell representation handlar om hur kön definieras utifrånplatser, koder och kontextuella ideologier (Rendell et.al2000). Dessa kulturstudier har också inspirerat urbanforskningen.Kvinnors relation till staden har ofta beskrivits i negativatermer där staden betraktats som en manlig egendom (fysisktmateriellt och socialt). Stadens utformning har också betraktassom motarbetande kvinnors behov och vardagsliv. Denandra vågens feminister utgick från en radikalfeministiskteoribildning i synliggörandet av fysiskt rumsliga problem förkvinnor i en "man-made environment". De menade att i denfysiska miljön framträder en patriarkalt präglad rumslig utformningoch organisation. Män har stått för rumsproduktionenmedan kvinnor har varit brukare och kvinnorserfarenheter har inte uppmärksammats av manliga planerare17


och arkitekter, vilket många kvinnor upptäckt när de tillexempel har försökt ta sig genom staden med barnvagn.Likaså är bilen ofta prioriterad före kollektivtrafik, fotgängareoch cyklister, något som drabbar kvinnor mer eftersom deoftare än män använder andra fortskaffningsmedel än bil.Den funktionsuppdelade staden anses också vara ett resultatav ett rationellt tänkande som inte tagit hänsyn till hurkvinnor lever sina liv (Weisman 1994, Booth et.al. 1996:88).I förhållande till arkitekturens praktik har frågor lyfts framom huruvida kvinnor tänker och skapar en annan slags arkitekturän män. När det gäller praktiserande kvinnliga arkitekterfinns både de som vill vara könsneutrala och främsteftersträva (jäm)likhet mellan könen, och de som vill hävdakvinnlig särart och lyfta fram en specifik ”kvinnlig” arkitekturmed ett specifikt kvinnligt formspråk. Vad sombedöms som stora arkitektoniska verk har också visat sig varamanligt definierat. Där har feministiska forskare velat breddaurvalet av både verken och arkitekterna i historieskrivningen.Det finns även en inriktning mot att finna nya arbetsformerdär kooperativen har varit en väg till att genomföra detta. Denengelska kooperationen MATRIX utvecklade i början av åttiotaleten ny arbetsmodell, bland annat ville man uppmuntraunga kvinnor, gärna från etniska minoritetsgrupper, att arbetamed arkitektur och byggprocesser. Alla anställda erhöllsamma lön och man ville finna nya vägar inom byggbranschenoch designprocesser som byggde på jämlikhet ochdelaktighet. En annan, mer abstrakt strategi framväxt ur dentredje vågens feminism, har varit att använda sig av tabubelagdabegrepp till den sterila arkitekturdiskursen som bröst,mjölk, blod etcetera, för att bryta mot patriarkala normer ochverka gränsöverskridande. På så vis görs den könsneutralaarkitektens könstillhörighet synlig (Rendell et.al. 2000:225ff).Trots att den tredje vågens feminism ofta har handlat omdiskurser kring, och representationer av kön, så är feminismengenerellt en konkret forskningsinriktning på så sätt attsyftet är att synliggöra könsrelaterade orättvisor och problemi vardagslivet. En inomfeministisk diskussion har pekat pårisken för att en avpolitisering av kvinnorörelsen ska kommaatt ske i och med inflytandet från poststrukturalismen. Menden nya inriktningen har också medfört att fler relevantakategorier än bara kön har synliggjorts i forskningen och påså vis har feminismen utvecklats i en fruktbar riktning sominbegriper fler sidor av livets komplexitet.18


P r i v a t o c h o f f e n t l i g t r u mI diskussionen om trygghet och brottsprevention finns enunderliggande distinktion mellan privata och offentliga rum.Brottspreventionen inriktas oftast på att beskydda det privatagenom att arbeta med inbrottsskydd och skalskydd. Det är iden privata sfären tryggheten förväntas finnas. I offentligheteneftersträvas en gemensam ordning, vilken ordning sområder i det privata håller samhället sig i de flesta fall utanför.Feministiska forskare och aktivister har pekat på att dennauppdelning bör uppluckras, därför att en stor del av våldetsker i hemmen, men också för att strävan att ständigt skyddadet privata kan verka begränsande i sitt idealiserande avkärnfamiljen. Att komma ut i offentligheten, i alla former, harvarit en viktigt kamp för kvinnorörelsen och andra marginaliseradegrupper.Begreppen privat och offentligt har använts i stor omfattning,under lång tid och i många olika kontexter, vilketgör dem svåra att greppa. Uppdelning har ifrågasatts frånmånga håll, men är svår att undvika och ersätta med ett annattänkande. Staden är en rumslig utformning samtidigt som detär en juridisk enhet, en politisk arena och en kulturell arena. Istaden existerar olika former av privata och offentliga definitionersida vid sida: de juridiska; rumsliga; ekonomiska;kulturella; sociala, och de är på flera sätt relaterade till könsochklassrelationer. Att tala i termer av privat och offentligtmedför svårigheter eftersom de definieras olika beroende pådisciplinernas intresseområden. Ett fysiskt avgränsat rum kansignalera att det är privat emedan det juridiskt inte behövervara definierat så. De sociala relationerna kommer dåantagligen att anpassa sig efter den rumsliga utformningensnarare än den juridiska. En offentlig organisation kan befinnasig i en lokal som av de flesta upplevs som privat.Likaså kan arbete (en offentlig företeelse?) utföras i detprivata, till exempel vid hemvård. Handlingar som vi vanligtvisbetraktar som privata behöver inte ske i ett privat rum ochen offentlighet innebär inte alltid en allmän tillgänglighet.Begreppet offentlig kommer från tyskans öffentlich sombetyder öppen och tillgänglig, men kom redan under 1700-talet att innefatta betydelser av det allmänna och det gemensamma.Denna dubbla betydelse bär begreppet med sig änidag. Enligt arkitekt Mats Lieberg har denna dubbelhet givitoss åtminstone två olika tolkningar:19


Den ena utgörs av den politiskt/ideologiska betydelsenoch omfattar den sociala medborgarrätten med offentlighetensom bindande norm. Denna offentlighet är idag ihög grad professionaliserad och institutionaliserad (Lieberg1992:97).Den andra utvecklingen som har givit den andra tongivandebetydelsen:…består i utbredningen av sfären av offentliga kontakteröverhuvudtaget, dels genom personliga möten dels genommoderna kommunikationsmedel, d v s offentlighetensutsträckning som faktum. En viktig del av dennaoffentlighet utgöres av gatans offentlighet (Lieberg 1992:98).I sin studie av ungdomars användande av det offentligarummet preciserar Lieberg stadens offentlighet till offentligaplatser respektive offentliga lokaler och anläggningar samttalar om en social sfär eller ett socialt sammanhang somsyftar till de aktiviteter och socialt liv som omger sådanaplatser. Men hur gaturum och lokaler används och upplevs iett vardagligt perspektiv är mer komplicerat än vad en begreppsliguppdelning kan omfatta. Användningen av plats,den sociala sfären som Lieberg talar om, förändrar sig överdygnet och med vem som intar rummet. Staden, som enöppen arena för alla, stämmer inte alltid överens med denupplevda verkligheten. Den möjliga interaktion, tillfälligamöten av olika karaktär som kan ske i det offentliga rummet,beskärs av de olika sociala relationer vi ingår i. De är kanskei princip möjliga men inte på lika villkor för alla individer.Diskussionen om privatisering av stadsrummet handlarfrämst om att grupper stängs ute från vissa arenor på grund avatt de inte anses attraktiva ur ett marknadshänseende, eller föratt de på andra sätt avviker från normen. Ett utökande av detprivata kan ske genom att portlås och grindar avvisar besökandesom inte blivit inbjudna. Men grupper kan också utestängasdärför att de aldrig har ”erövrat” det offentligarummet. Kvinnor betraktade som ”privata” och män som”offentliga” är en föreställning vi har tampats med under flerasekler trots att kvinnor har fått rösträtt och allt mer intagit detoffentliga rummet och män har tagit större ansvar för det somsker i den privata sfären. Det har pågått en begreppslig kampom dessa begrepp och de är politiskt laddade, vilket också får20


konsekvenser för människors vardagsliv. Feministiska forskarehar kritiserat den dikotomiska konstruktionen av privatoch offentligt, då det ofta har inneburit att den privata sidan(dvs. frågor som berört reproduktion och familjesituationer)har ignorerats. De vill därmed hävda att det privata kan innehållapolitiska frågor som bör ventileras i offentliga sammanhang.Istället för ett dikotomiskt förhållningssätt har deargumenterat för att se det offentliga i relation till det privataoch det privata i relation till det offentliga (Staeheli 1996:604). Relationen mellan det privata och det offentliga kan beskrivassom ett kontinuum – en glidande skala – där det enaövergår in i det andra. Enligt statsvetare Lynn Staeheli tillåterdetta angreppssätt oss att ”…identify spaces, interests, andactions that are more or less public without implying they areeither absolutely or ideally public” (1996:605). Det öppnarockså upp för förändringar över tid och gör att allmänna antagandeom privata kvinnor och offentliga män blir ogiltiga.Den ideologiska uppdelning med kvinnor hänvisade tillden privata sfären och män till den offentliga är av flerahistoriker relaterad till framväxten av det moderna samhället(Bondi och Domosh 1998:275). Den politiska och ekonomiskastruktureringen – med en offentlig kommersiell och beslutsfattandesfär – behövde också en reproducerande enhetanpassad efter de nya samhällsbehoven. Det borgerliga samhälletsekonomiska ideologi var tätt sammanflätad med synenpå könen som komplementära och essentiellt olika; kvinnorsom omvårdande och passiva och männen som aktiva ochutåtriktade. Arbetsdelningen, med medföljande skillnader iekonomiska och politiska rättigheter, legitimerades av påståddamedfödda olikheter mellan kvinnor och män (Bondioch Domosh 1998:277).Feministiska historiker har pekat på att kvinnor kanskeinte alltid har levt så strikt begränsat till den privata sfärenoch att de som brutit mot normerna har uteslutits ur historieskrivningen.Framförallt konst- och litteraturhistoriker harpekat på detta. Kvinnor som brutit mot normerna har haftsvårt att bli accepterade, de har riskerat att fördömas ochsocialt exkluderas. Men även om uppdelningen av det privataoch det offentliga är en ideologisk konstruktion som inte harvarit fullt så utbredd i praktiken, i alla fall inte för allasamhällsgrupper, så har ideologin likväl influerat mångamänniskors upplevelse av stadens offentlighet och möjlighetertill att delta i det offentliga livet.21


I sin artikel ”Invisible Flâneuse” beskriver kulturforskarenJanet Wolff (1994) skillnaden mellan den manliga och denkvinnliga flanören som den har beskrivits i den modernalitteraturen. Att ströva omkring i staden och iaktta händelseroch slå sig i slang med människor om man så vill, menarWolff, har inte varit möjlig för kvinnor eftersom detbeteendet per se skulle innebära att de var ”lösaktiga” ellertas för att vara prostituerade. Kvinnors (sexuella) moral harifrågasatts då hon befinner sig i ett offentligt rum utansällskap eller utan direkt handlingsmål. En offentlig kvinnahar historiskt varit synonymt med att vara prostituerad. Enensam kvinna som står och väntar utsätts även idag oftare förkommentarer än vad en man gör i samma situation. Ensammakvinnor på restauranger blir idag förhoppningsvis väl bemötta,men det är inte många decennier sedan det betraktadessom ett tvivelaktigt beteende för en kvinna. 10 Slutledningen iWolffs resonemang är att den moderna historieskrivningenhar uteslutit kvinnors upplevelse av och förhållande till detoffentliga rummet och att ett begrepp som ”flanören” är starktkönsorienterat – om än outtalat. Även inom konsten hardenna uppdelning fått konkreta konsekvenser. De motivkvinnor var hänvisade till att avbilda utgjorde främst hemmiljöereller landskapsbilder eftersom det hade varit enomöjlighet för många kvinnor att röra sig i de offentliga urbanamiljöer som de manliga konstnärerna befann sig i(Pollock 1988).Risken med den här typen av diskussion är att den reproduceraren ordning som inte längre är helt relevant, tillexempel har Elizabeth Wilson (1992) kritiserat Wolff, ochmenar att det visst finns en kvinnlig form av flanör, men attden kanske ser lite annorlunda ut, och att kvinnor alltid harbrutit mot normerna och intagit staden bit för bit. Wilson villistället peka på staden som en frigörande arena för kvinnor.Konsekvenserna av uppdelningen mellan privat och offentligtrum behöver studeras inom trygghetsprojekt ochbrottsprevention, dels för att inte förstärka rådande könsstrukturerdär kvinnan anses vara en främling eller en anomalii stadsmiljön, dels för att inte öka uteslutningen av andra”problemgrupper” i samhället. I den västerländska brottspreventionsdiskursenklumpas ”problemgrupper” ofta ihop:prostituerade, ensamma mödrar, missbrukare, hemlösa och10 Det finns naturligtvis också platser där män inte anses höra hemma, såhar till exempel män som dagispersonal ifrågasatts. Diskussionen här ärdock avgränsad till kvinnors relation till det offentliga rummet.22


ungdomar. De grupperna utgör ofta oönskade former av socialtliv, bland annat för att de använder det offentliga rummetpå ett sådant sätt som inte betraktas som lämpligt. Föreställningarom kön är starkt kopplat till denna diskussion omoffentligt och privat och rädslan kan också förstås utifrån attkvinnor inte har samma historiska relation till den offentligastadsmiljön som män har.Offentligt rum diskuteras i denna avhandling som denallmänna, gemensamt delade arena i staden (i linje medLieberg), men med fokus på den ambivalenta relation somspecifikt utgör kvinnors relation till staden. Denna ambivalentarelation gör det inte bara relevant att diskutera platsersom offentliga eller privata, utan även att förstå de socialarelationer som utspelar sig där och de föreställningar som ärkopplade till olika offentliga rum. Offentligheten på ett merallmänt plan kan förstås som den demokratiska arenan förvårt samhälle, där frågor debatteras och kamper förs.D e t o f f e n t l i g a r u m m e t i s v e n s k f e m i n i s t i s k f o r s k n i n gI Sverige har kvinnorna sedan början av trettiotalet haft ettvisst inflytande över bostadsutformningen och då specielltkökets interiör. Efter kampen om rösträtt kom kvinnorörelsensfrågor att handla om att kvinnor skulle kunna förenaäktenskap, moderskap och förvärvsarbete för att kunna delta idet offentliga livet. En rationalisering av hemarbetet komdärför att hamna i fokus. Det var främst de organiseradeyrkeskvinnorna, husmorsförbundet och socialdemokratiskakvinnoförbundet som drev frågan. Ett exempel på en sådankvinnligt iscensatt studie var den stora hemundersökningensom genomfördes i slutet av trettiotalet i Stockholm. 11 Köksstudieroch bostadsutredningar kom sedan under fyrtiotalet attutvecklas inom Hemmens Forskningsinstitut som så småningominkluderades i svensk standard för köksinredning11 Projektet iscensattes utifrån en kritik mot Stockholmsutställningen dären kvinnlig arkitekt hävdade att utställningen bara gav uttryck för mänserfarenheter och den visade deras okunskap om hur ett hem fungerade ipraktiken. För att få en direktkontakt med vardagsproblemen i sambandmed bostadsbyggande studerade därför en kvinnlig studiegrupp, i samarbetemed en arkitekt, en sociolog och en statistiker, 214 familjer ismålägenheter. Husmödrarna skrev protokoll över familjemedlemmarnassysselsättning under en vecka. Undersökningen visade framförallt påtrångboddhetens problem och hur mycket tid husmödrarna la ner påhushållsarbete (Boalt & Lindegren 1987).23


1950 (Boalt & Lindegren 1987). En samtida kamp underförsta hälften av 1900-talet fördes för etablerandet av kollektivhus,vilka skulle kunna bidra till att avlasta kvinnornasarbetsbörda och dubbelarbete, och möjliggöra för kvinnor attyrkesarbeta. I kollektivhusen skulle personal anställas för attsköta hushållsarbetet så att (medelklass)-kvinnorna skullekunna delta i yrkeslivet på lika villkor som män (Boverket1996, del II:11f). Kvinnorna tillskansade sig under denna tidstegvis en position inom politiken när det gällde hushålls- ochfamiljefrågor, vilket var centrala frågor, men också inomramen för vad kvinnor ansågs ha erfarenhet av. Enligt historikerYvonne Hirdman så var kvinnornas inflytande på detstora samhällsbyggandet och folkhemsidealet begränsat.Hemmet och Huset var en kärna i samhällsutvecklingen, menfrämst som en inordnad del i ett större och mer långsiktigtsamhällsbyggande där ramarna redan var satta (Hirdman1989). För kvinnorörelsen var relationen mellan det privataoch det offentliga en väsentlig fråga.Under femtiotalet var kvinnorörelsen svagare och ett särartstänkandepräglade samhället med ett hemmafruideal.Inom planeringen 12 så var könstillhörigheten ofta synliggjordoch intresset för befolkningens könsfördelning var stort, mendet var fortfarande tydligt att kvinnor förväntades ha ansvarför hushållsarbete och barn, medan män förekom i planskrifternasom arbetskraft och fastighetsägare. I senare planer,från slutet av femtiotalet och sextiotalet, nämns kvinnoroch män allt mer sällan, istället sorteras människor in i andrakategorier som konsumenter, kunder, sysselsatta, boende ochtrafikanter. Det överensstämmer med tidens framväxandejämlikhetsvision, men samtidigt döljs frågor som skullekunna vara relevanta utifrån kön, till exempel domineradessextiotalets planering av trafikfrågor, vilka senare har kommitatt kritiseras just för att vara könsblinda. I slutet av sjuttiotaletoch första delen av åttiotalet börjar frågor om kön åter attdiskuteras i relation till planering, framförallt i samband medatt man önskar få en mer gränsöverskridande arbetsmarknad,där kvinnor och män frångår traditionellt könsstyrda yrkesval.Visionen om jämlikhet visade sig alltså inte ha förverkligatsså som man hade förväntat sig (Folkesdotter 1997).12 Begreppet planering inkluderar här både offentlig fysisk planering(markanvändning och den fysiska gestaltningen) och den offentligasamhällsplaneringen som t.ex. inbegriper barnomsorgsplaner,äldreomsorg och miljöplaner osv.24


Kvinnorörelsens intresse för bostadsfrågor och planeringhade varit ganska vilande under femtio- och sextiotal och detär först i slutet av sjuttiotalet som dessa frågor åter ges någonstörre roll i kvinnoforskningen och kvinnorörelsen. Precissom på trettiotalet var det kollektivhusen som hamnade ifokus. Grupp 8-rörelsen, men kanske mer specifikt BiGgruppen(Bo i Gemenskap), drev kollektivhusfrågan och uppmärksammadebristen på kollektivhus och nedläggningshotenför de existerande kollektiven. Idéerna om kollektivhusensutformning från sjuttio- och åttiotalet skiljer sig frånde tidiga formerna av kollektivhus, främst genom att manistället för att anställa personal som arbetade åt de yrkesverksammakvinnorna ville (med ett medvetet klassperspektiv)arbeta med arbetsgemenskap som grund i ett samarbeteöver hushållsgränserna. Ett nytt syfte som inte framträddeunder trettiotalet var att synliggöra hushållssysslornagenom att lyfta ut dem från familjen och på så vis mjuka uppkönsrollerna. Sjuttiotalets kvinnorörelse var också präglad avdet nya ekologiska tänkandet och inbegrep ofta en kritik mottekniksamhällets framväxt (Boverket 1996, del II:15). Kollektivhusrörelsenutgjorde också en kritik mot kärnfamiljsidealetoch det isolerade förortslivet som byggde på idealetmed en hemarbetande fru och en yrkesarbetande bilburenman.Under åttiotalet bildades Kvinnors Byggforum för att samlakvinnor som på något sätt var aktiva inom planering,byggande, förvaltning och boende, för att tillsammans studerabyggande och boende – även här med fokus på vardagslivoch bostadsmiljöer (Boverket 1996). 13 Under slutet av åttiotaletoch början av nittiotalet kom intresset för den fysiskamiljön att väckas och i mitten av nittiotalet fick Boverket iuppdrag att studera markanvändning, bebyggelse och rumsligutveckling ur ett jämställdhetsperspektiv. I samarbete medgenusforskare sammanställdes två delrapporter, kallade Helasamhället (Boverket 1996), som undersökte vad ett jämställdhetsperspektivpå samhällsplanering och fysisk planering13 Ett exempel på ett resultat ifrån detta arbete är ”Athena-projektet” somdeltog i Bo-92 i Örebro. I bostadsprojektet var alla inblandade kvinnor.Det som gjorde projektet berömt var främst placeringen av tvättstugorna.De placerades ljust med utsikt över gården och lekplatserna, på bästaplats i huset där man kan få ut mest av ytpriset. Ur ett traditionelltperspektiv var detta mycket oekonomiskt, men de menade att frågan varcentral eftersom så många kvinnor upplever obehag av att gå ner i enmörk källare för att tvätta (Boverket 1996).25


skulle kunna innebära. Rapporten tar upp frågor om skolan,arbetsliv, omsorg, fritid, resmönster, trygghet, utbildning,vardagsliv, barn och ungdomar. I en inventering av jämställdhetsarbeteti Sveriges kommuner framkom att endast ettfåtal (ca 3 stycken) hade inkluderat denna aspekt i sin verksamhet.Projektet har därefter inte följts upp från Boverketsida även om det var avsikten från början, men intresset förfrågan har ändå spridits, framförallt tack vare engageradeenskilda planerare runt om i landet. Kommunförbundet harockså tagit tag i frågan om jämställdhet och utarbetat enmetod, kallad 3R-metoden, 14 för att på ett konkret sätt införlivajämställdhet i kommunernas olika verksamheter.Kvinnoforskningen tillsammans med kvinnorörelsen harsynliggjort att vardagslivet för många kvinnor är ett organisatorisktproblem. Det gäller att få tiden att räcka till för allaarbetsuppgifter – hushåll, barn och yrkesliv. Men problemetär inte bara en fråga om tid, utan också om den bristanderumsliga samordningen av bostäder, arbetsplatser, daghem,inköpsställen och andra nödvändiga målpunkter (Friberg1990, Krantz 1991). I utvecklandet av visionen för det nyavardagslivet i början av nittiotalet, pekade arkitekten BirgitKrantz på vikten av att utveckla mellannivån. Mellannivån ärett handlingsfält där sociala relationer växer fram och blir enjordmån för ”…ett delaktigt och ett resurshushållande förhållningssätt”.Krantz menar att kvinnor har det största intressetav en förändring och att den förändringen måste skenerifrån och lokalt. Det nya vardagslivet är också beroende avatt 6-timmars arbetsdag införs, på så vis skulle ett mer könsneutraltvardagsliv kunna utvecklas. Kollektivhus och ekobyaransåg Krantz var formen för denna mellannivå, somockså kan synliggöra det reproduktiva arbetet (Krantz 1991:44, jfr Falkheden 1999:95).I sin avhandling om kvinnors vardag studerade kulturgeografenTora Friberg (1990) utifrån livsformsanalyserkvinnors splittrade vardagsliv och deras anpassningsstrategierför att få yrkesliv och hemarbete att tids- och rumsmässigt gåihop. I Fribergs arbete framkommer det att trots kvinnorsolikhet i val av livsform och strategier, så finns det gemen-14 3R-metoden är ett redskap för att systematiskt inventera, analyseraoch diskutera jämställdhet. Det första R:et står för Representation (enkvantitativ undersökning av situationen), det andra R:et står för Resurser– hur fördelas tid, rum och pengar (även det kvantitativt) och det tredjeR:et står för Realia – om villkoren i verksamheten, och det avser att varaen mer kvalitativ analys (Kommunförbundet 2000:7).26


samma ”organisatoriska stötestenar” i vardagen. En mer jämställdarbetsmarknad och fördelning av det reproduktivaarbetet skulle krävas för att förändra denna tidsrumsligastress. Båda dessa exempel pekar på samma typ av problemsom behandlades av trettiotalets kvinnorörelse, det vill sägaatt vardagens organisation inte fungerar utifrån ett kvinnoperspektivoch att det kan lösas dels genom att yrkes- ochfamiljestrukturerna ändras, dels genom en fysisk planeringsom underlättar samordningen av familjeliv och yrkesliv.Vardagslivet är både ett studieobjekt och ett vetenskapligtperspektiv. Kulturgeografen Ann-Cathrine Åquist har låtit siginspireras av bland andra filosof Henri Lefebvre och sociologDorothy Smith när hon definierar vad hon menar med ettvardagslivsperspektiv. Enligt Åquist tar det sin utgångspunkti människors vardagliga rutiner och aktiviteter, betraktat irelation till den sociala och materiella omgivningen, vilketäven inkluderar den fysiska miljön: ”Vardagslivsperspektivetomfattar både individens aktiviteter, präglade av sitt socialasammanhang, och den tids- och rumsspecifika kontexten”(2001:260). Intresset för vardagslivet har varit ett av kvinnoforskningensbidrag till arkitektur- och stadsbyggnadsforskningen.Man kan anta att människors åsikter i hög gradpräglas av deras verksamheter i vardagen. I flera studier avkvinnliga och manliga planerares intressen så visar det sig attmän och kvinnor fokuserar olika sidor av samhället. Dettycks överskrida klassgränser, vilket gör kön till en relevantkategori att utgå ifrån. Kvinnor och män förefaller att ha olikaerfarenheter från vardagslivet och kanske därför även till endel olika uppfattningar och intressen (Boverket 1996, Folkesdotter1997, Friberg & Larsson 2002). I studier av rädsla ochtrygghet så finns vardagslivsperspektivet underliggande ävenom det inte alltid är specifikt uttalat. Kritik kan riktats motvardagslivsforskning för att den kan riskera att utgå fråntraditionella bilder av kvinnor och män, där kvinnor per definitionär intresserade av hem och hushåll och att man utgårfrån att det är dem som har huvudansvaret för familje- ochvardagslivsfrågor. Familjen är ofta satt i fokus och könsdefinitionerdiskuteras mindre djupt. Frågan är om man inteinom denna typ av forskning riskerar att befästa traditionellakönsroller. Det positiva med vardagslivsforskningen är attden är handlingsorienterad och verklighetsanknuten, och somsagt, att diskutera rädsla och trygghet utan ett vardagslivsperspektivförfaller omöjligt.27


I en aktuell studie av genusaspekter i översiktsplaneringeni svenska kommuner visade det sig att ganska få kommunerhar integrerat ett genusperspektiv i sitt arbete. Däremot ansågen majoritet (77 procent av de kvinnliga planerarna, 65 procentav de manliga) att det vore meningsfullt att diskuterajämställdhet i fysisk planering. Tora Friberg och arkitektenAnita Larsson som genomfört studien menar att planerarnainte har beaktat frågan om jämställdhet eftersom det 1) inteingår i deras uppdrag från politikerna, 2) inte finner frågansärskilt angelägen i förhållande till andra frågor, 3) saknarkunskaper – jämställdhet/genuskunskap ingår inte i utbildningen,4) saknar verktyg för att konkretisera jämställdheten irelation till den fysiska planeringen, 5) de är ovana att föradialog med kvinnor som grupp om de är organiserade utanförde etablerade partierna (Friberg & Larsson 2002:98). Kön blirofta en variabel som döljs under andra diskussioner. Det blirbesvärligt att tala om att kvinnor och män inte är jämställda,eftersom de förväntas vara det, eller bör vara det. Innebärfunna ojämlikheter i så fall att man ska planera för ett jämlikteller ett ojämlikt samhälle? För många planerare är detkänsligt att tala om kvinnor och män som kategorier, mengenom att tala om att alla röster ska kunna göra sig hördagenom ”medborgarinflytande” eller i samtal om ”det godasamhället” inkluderas kvinnor som grupp utan att könsrelationerbehöver diskuteras specifikt. I diskussioner om det godasamhället kommer ofta frågan om trygghet och säkerhet upp,men det är främst kvinnor som lyfter fram detta eller somanses vara berörda av det (Friberg & Larsson 2002).Det finns dock undantag. I Göteborg har man sedanåttiotalet arbetat med jämställdhetsfrågor inom planering,men från början var endast ett fåtal engagerade i arbetet. Idaghar jämställdhetsaspekterna blivit så pass etablerade att de iöversiktsplanen (ÖP99) har fått en egen rubrik. I planeringsarbetethar de etablerat kontakter med lokala grupper, därbland annat kvinnogrupper i en del fall har fått vara med ochbedöma projekt. Vidare har de en jämställdhetsplan som bådeberör den egna arbetsplatsen och deras verksamhet utåt. Dehar utbildats i 3R-metoden som de sedan har vidareutvecklat inågot de kallar BKT (blandning, kontinuitet och tillgänglighet)15 samt arbetat specifikt med trygghetsfrågorna ur ettjämställdhetsperspektiv. Att Göteborg har utmärkt sig på15 BKT är mer att betrakta som ett synsätt på stadsplanering än som enchecklista med punkter att pricka av. För mer detaljerad beskrivning seFriberg & Larsson 2002:148f.28


detta sätt bland de svenska kommunerna beror främst på individuellakvinnliga planerares intresse. Möten med olika intressegruppersker ofta på kvällstid och kräver en hel del övertidsarbete,något de inte alltid har fått ekonomisk ersättningför. Enligt Friberg och Larssons analys av Göteborgs jämställdhetsarbeteså har det:…varken skett friktionsfritt eller utan motstånd. Det hardärför präglats av ifrågasättande av rådande praxis ochnormer och sökande efter nya angreppssätt. Den könsneutralaplaneringen, ojämna maktförhållanden, detallmänna intressets endimensionella karaktär liksom dentraditionella planerarrollen ifrågasätts. Genom att utvecklametoder kring ett medborgarinflytande där medborgarnasjälva bestämmer dagordningen får brukarna enroll som innebär möjligheter till påverkan, inte bara sommottagare av information. En bild av kvinnor, liksomövriga medborgare, som handlande subjekt i planeringenlyfts fram i de olika resonemangen. Att synliggörakvinnorna som handlande subjekt i samhället tillhörgenusforskningens viktigaste bidrag (Friberg & Larsson2002:159).Kvinnorna har synliggjorts genom att man försökt attarbeta ickehierarkiskt kring detaljplanefrågor och översiktsplanefrågor;med inifrånperspektiv istället för med ett fågelperspektiv;låtit vardagslivets erfarenheter utgöra utgångspunkterför planeringens stora strukturer; hämtat kunskaperfrån dem som planeringen berör samt att planerarna har försöktatt använda medborgarnas ”språk” i kommunikation meddem (Friberg & Larsson 2002).Det storstilade kontra vardagslivsperspektivet återkommerockså i diskussionen om arkitekternas praktik. Inom arkitekturforskningså har intresset för feministisk teori vuxitfram under de senaste decennierna, men när det gällerarkitekternas praktik är frågan mer obearbetad. I ett temanummerav arkitekten (1998), Arkitektförbundets tidning,diskuteras hur det kan komma sig att de kvinnliga arkitekternasyns mindre och mindre fastän de blir fler och fler. Trotsatt nästan hälften av arkitektkåren är kvinnor syns nästan baramän i arkitekturpress. Det förklaras till en del med att kvinnorär anställda i offentliga verksamheter, medan män oftare ägereller arbetar på privata arkitektfirmor. Kvinnors och mänsolika intressen nämns också som en orsak, då de kvinnligaarkitekterna har visat mer intresse för att rita bostäder, skolor,29


daghem och bostäder för äldre, medan ”monumentalarkitekturen”nästan alltid ritas av män. 16 Liksom inom planeringenproblematiseras könens olika intresseinriktningarsällan mer än så.Planering ska ske för det ”allmännas intresse” eller somdet är uttryckt i fallstudien – för ”göteborgarna”. Det allmännasintresse, liksom sextiotalets jämlikhetsideologi döljerofta olika gruppers problem i relation till den offentliga miljön.Ett första steg för att synliggöra kön i planeringen är attsynliggöra människor. Det blir till exempel problematiskt omman talar i termer av trafikanter, men bara har bilister iåtanke och inte inkluderar alla dem som måste röra sig runtde stora bilvägssystemen, i gångtunnlar och övergångssystem.Att synliggöra kön är dock inte en helt okomplicerad sak.För att införliva ett jämställdhetsperspektiv i den fysiskaplaneringen måste människors olikheter lyftas fram, mensynliggörandet kan komma till ett pris av ett förstärkande avkategoriseringar. Att introducera ett jämställdhetstänkandehar dock generellt sett visat sig vara en trög process och ärännu ganska svagt utvecklat inom planeringspraktiken trotsatt många planerare (kvinnor och män) inte säger sig varaemot det. Idag har dock en medvetenhet börjat att växa framom att man måste ta hänsyn till olika gruppers behov; pensionärer,ungdomar, invandrargrupper, handikappade och såvidare. Att tala om kvinnors intressen speciellt, eller att organiseramöten med bara kvinnor som man har gjort påGöteborgs stadsbyggnadskontor, väcker ibland irritation dåmännen känner sig förbigångna. Kvinnornas intressen uppfattassom prioriterade. Parallella manliga och kvinnligagrupper skulle kunna visa på skillnader mellan manliga ochkvinnliga intressen, men ett argumentet för att hålla speciellakvinnomöten är att mäns intressen utgör normen och på så visalltid finns med (Friberg & Larsson 2002:152f).En annan svårighet med att använda jämställdhetsbegreppetinom planerarpraktiken är att det är en politiskt formuleradidé som inte är tillräckligt utvecklad inom planerarpraktikeneller forskningen. Friberg och Larsson efterlyser ettmöte mellan feministisk teori och planeringsteori (Friberg &Larsson 2002:165). Detta tror jag är en central fråga. Kun-16 Frågan har också diskuterats på arkitektskolorna, där det framkommeratt många kvinnliga studenter upplever att de har få kvinnliga förebilder.Även om många studenter är kvinnor, så är lärarna vanligtvis män. (Denförsta kvinnliga arkitekten i Sverige examinerades 1919, Anna LousMohr, och hon var då den enda kvinnan bland 500 manliga studenter.)30


skaper om könsrelationer behöver bli djupare än vad detpolitiska jämställdhetstänkandet förmedlar. Det räcker intemed att räkna huvuden, utan det handlar om att lyssna likamycket på kvinnor som på män och att tänka mer genomgripandekring de här frågorna. Ofta framställs jämställdhetsarbetetsom något som vi alla ”bara ska kunna” utan attbehöva lära oss något nytt. Om så är fallet kan man ju undravarför det inte har hänt tidigare. Det svenska statliga jämställdhetsarbetet,den svenska kvinnorörelsen och den feministiskaforskningen har ofta samarbetat strategiskt och pragmatiskt,men det finns också en risk för att förenkla analyser föratt göra dem politiskt gångbara och man kan således riskeraatt fastna i reproducerande könsmönster. Argument för kvinnorsinflytande i planeringen har främst pekat på kvinnorsannorlunda kunskap (med utgångspunkt i vardagslivets erfarenheter)och att planeringen bör bygga vidare på de boendesupplevelser och erfarenheter av olika miljöer, och därmedminska uppifrånperspektivet. En förändrad syn på människankan innebära att individen tillåts bli en medskapare tillsin miljö. Denna nya inriktning kräver en förändrad planeringsstiloch planerarroll, med nytt kunskapsunderlag, och alltsåinte bara fler kvinnliga planerare.Trygghet, diskuterat med ett kvinnoperspektiv, är dock enfråga som idag har vunnit gehör hos många planerare, till endel beror det säkert på att trygghet uppfattas som en relativtofarlig fråga att diskutera. Kvinnor blir beskyddade och mängör en god sak i att ta problemet på allvar. I flera kommunerhar trygghet lagts in på agendan, till exempel i Uppsala somgenom sin ”Checka listan” tog upp frågan inom ramen förfysisk planering. Frågan restes (för första gången?) i börjanav åttiotalet av den svenska kvinnorörelsen i samband med atträdsla hade börjat att diskuteras i den anglosaxiska världen(Levin 1983, Johansson 1983), men det följdes inte då uppmed forskning eller konkreta handlingar.I de ovan givna exemplen har tyngdpunkten legat på attsynliggöra kvinnors vardag samt underlätta för kvinnor attyrkesarbeta och delta i ett offentligt liv. Men den nya historieskrivningenär dubbelsidig därför att den både belyser vadsom berövats kvinnorna, det vill säga brister på möjligheteroch resurser att röra sig fritt i staden, och vad kvinnornafaktiskt har erövrat genom att utveckla strategier och handlingsvägar.De här två inriktningarna hamnar ofta i konfliktmed varandra då den ena riskerar att stigmatisera kvinnorsom offer och den andra inriktningen riskerar att försumma31


existerande problem. I den här avhandlingen avser jag, somdet inledande citatet av Elizabeth Wilson pekade på, attförsöka föra fram en argumentation för att kombinera denpositiva bilden av staden, samtidigt som rädsla tas på allvaroch eftersträvas att minimeras bland annat genom planeringsåtgärder.Enligt min mening kan det inte ske på bekostnadav att kvinnor framställs som, eller skapas till, offerinom trygghetsdiskursens praktik. Jag tar alltså utgångspunkti en kombination av de två olika inriktningarna.Min avsikt med avsnittet om svensk kvinnoforskning ochkvinnorörelse är att med ett nutidshistoriskt perspektiv problematiseratänkandet kring offentligt rum och planeringsverksamheter,men avsnittet kan också betraktas som enintroduktion till fallstudien och den diskussion om kön ochtrygghet som förs där. Innan de metodiska angreppssättenmed diskursanalys och fallstudien presenteras, följer ett kortavsnitt om ”kroppen som situation” vilket är ett teoretisktangreppssätt som har inspirerat avhandlingen i min ambitionatt försöka omfatta de fysiska, de sociala och de mentalaaspekterna av rädslan.S i t u a t i o n s b e g r e p p e tBegreppet ”situationell” i betydelsen ”situationell brottsprevention”åsyftar konkreta omständigheter för individen somkan inbjuda till brott; frestelser att begå brott eller socialfriktion som kan utlösa våldshandlingar, alltså något somligger utanför subjektet. Situationell brottsprevention har idaggivits ett stort utrymme inom brottspreventions- och trygghetsdiskursen,speciellt i relation till stadsplanering och arkitektureftersom det behandlar fysiskt konkreta åtgärder. Att setill situationen kan dock ha andra betydelser, ett tänkandesom jag vill introducera här men som också återkommer i denavslutande diskussionen.”Kroppen som situation” kan betraktas som ett utvidgatplatsbegrepp genom att fysiskt rum, sociala relationer ochmentala föreställningar inkluderas. Detta tänkande bygger härpå litteraturteoretikern Toril Mois (1997) tolkning av filosofenSimone de Beauvoir som menar att människans klass,etnicitet, plats, nationalitet, kropp, förflutna, position ochförhållande till andra utgör olika situationer. Kroppen både ären situation och är placerad inom andra situationer. Dennaförståelse av begreppet strider inte mot betydelsen av situationellprevention, men helt andra aspekter är satta i fokus.32


Den situationella preventionen ser endast till den fysiskamiljön och det inblandade subjektet är neutralt framställt –som en rationellt tänkande människa utan specifika karaktärsdrag.Kroppen bör inte betraktas som ett ting eller en art, menarBeauvoir, utan som en historisk idé och som en situation; vårtgrepp om världen. 17 Situationen finns inte utanför jaget. Moiskriver:Vi befinner oss alltid i en situation men situationen äralltid en del av oss./.../För Beauvoir är vår frihet inteabsolut utan situerad. Andras situationer kommer attpåverka våra projekt, som i sin tur kommer att formavåra erfarenheter av våra kroppar. Således är varjekvinnas erfarenhet av sin kropp förbunden med hennesprojekt i världen. Det finns oräkneliga olika sätt att levamed sin egen specifika kroppspotential som kvinna. Jagkan hänge mig åt bergsbestigning, bli balettdansös,modell, sjuksköterska eller nunna. Jag kan ha ett flertalsexuella relationer eller inga alls, fem barn eller inga,eller så kanske jag upptäcker att sådana val inte är upptill mig att bestämma (Moi 1997:110).Kroppen som en situation i sig själv, placerar sig i mångaandra situationer. Kroppen är inte endast bärare av ett kön,utan den bär även många andra kroppsliga situationer, somtill exempel ålder, hudfärg och storlek. Kroppen bär bådeobjektiva och subjektiva egenskaper och kroppen kan beskrivasutifrån ”objektiva” kategorier, den kan mätas ochvägas. Men dessa yttre objektiva egenskaper bestämmer inteden subjektiva erfarenheten. Det går inte heller att generaliserade yttre identifierbara egenskaperna till inre egenskaper,det vore att objektifiera människan. 18 Enligt Beauvoirär kroppen:17 Simone de Beauvoir utgår här från en fenomenologisk förståelse (viaMerleau-Ponty) av subjektet och den levda erfarenheten. Hon användersig också av existentialismen och Sartres idé om att alla människor ärsituerade.18 Beauvoir förkastar biologisk determinism genom fyra påståenden,menar Moi: 1) kön är inte genomträngande, dvs. man är inte bara sittkön, 2) den biologiska vetenskapen kan inte utgöra en grund för socialanormer, 3) sociala normer är inte uttryck för biologisk fakta, 4) en socialhierarki kan aldrig förklaras eller rättfärdigas av biologin (Moi 1997:112ff).33


…involverad i en dialektisk interaktion med sin omgivning.Det sätt på vilket vi lever våra kroppar skapas avdenna interaktion. Kroppen är en historisk sedimenteringav vårt sätt att leva i världen och av världens sätt att levamed oss (Moi 1997:112).Beauvoir förnekar inte vår biologi och att vår kroppsligakonstitution får vissa konsekvenser för kulturen, men hon serinte att biologin skulle kunna förklara vår kultur. Det är medutgångspunkt i en förståelse av kroppen som situation, placeradi andra situationer, som relationen mellan subjekt ochobjekt ska ses. Enligt Beauvoir är det den Andre som tilldelarmig mitt kön. Moi skriver,…vi kan inte bestämma någons kön oberoende av densituation denna människa befinner sig i. Om jag levde ifullständig isolering från alla andra mänskliga varelser,skulle jag aldrig ens veta vilket kön jag tillhörde (Moi1997:132).Synen på kön är något vi internaliserar, som när mannengör något som definierats som manligt bekräftar det hansuppfattning om sig själv som man. Beauvoir menar att män ialla tider har beskrivit kvinnan som annorlunda. Med den rättatt definiera människan som män har haft, har kvinnan blivitden Andre;For him she is sex – absolute sex, no less. She is definedand differentiated with reference to man and not withreference to her; she is the incidental, the inessential asopposite to the essential. He is the Subject, he is the Absolute– she is the Other (Beauvior 1968 [1949]:16).Beauvoir menar att den Andre är en ursprunglig kategori.Uttryck för dualiteten mellan ”jag själv och den Andre” finnsäven i de mest ”primitiva” kulturer, men denna dualitet varinte från början knuten till uppdelningen mellan könen. 19Kvinnornas situation är speciell på flera sätt. Den skiljer sigfrån till exempel proletariatets, då det har funnits en tid när deinte existerade som kategori, emedan det alltid har funnits19 Hon fastslår att; ”Otherness is a fundamental category of humanthought. Thus it is that no group ever sets itself up as the One without atonce setting up the Other over against itself” (Beauvoir (1968[1949]:16). Hon utgår här från Hegels herre-slav-dialektik.34


kvinnor. Kvinnorna hamnade inte i situationen av den Andregenom en plötslig händelse. Därför ser sig inte heller kvinnorsom en solidarisk grupp som talar om sig själv i vi-form, utande är solidariska med män ur sin egen klass. Att uppfatta sigsjälv som den Andre är något som lärs in och som man bärmed sig historiskt. Kvinnan, menar Beauvoir, betraktas intesom ett subjekt av mannen, utan som ett objekt, samtidigtsom hon har sin egen subjektivitet. Hon uppfattar sig på engång både som sig själv och som den andre; ”Women, likeman, is her body; but her body is something other than herself”(Beauvior 1968 [1949]:57).Som jag tolkar subjekt-objektrelationer är de inte statiska,men seglivade. Relationerna uppstår i en situation på grundav en maktobalans. De kan variera över tid, och man kan antaatt det inom ett samhälle kan finnas flera olika kulturer samtidigt,där vem som utgör subjekt/objekt ser olika ut. Blickenhar en viss betydelse i bestämmandet av vem som objektifierarvem. Genom att göra någon till objekt för blicken – attbli till beskådande – sker ett distanserande och ett förtingligandeav det andra subjektet. Upplevelse av kroppslig sårbarhetåterkommer som en viktig aspekt när det handlar omkvinnors rädsla i det offentliga rummet. Objektifieringen göratt många kvinnor känner sig hotade även om de inte varitutsatta för övergrepp eller konkreta hot.Kroppen betraktad som en situation, istället för ett ting,bidrar till att ge en förklaring till hur den upplevda rädslanoch den rädslodiskurs vi befinner oss i kan påverka vår egenkroppsuppfattning. Kroppen är en del av diskursen. Vi intebara reagerar, utan också interagerar. Uppfattar man sig självsom sårbar blir man räddare, än om man ser sig själv somstark. Rädslan kvinnor upplever beror på att de är medvetnaom att kvinnokroppen i vår kultur är situationerad som sårbaroch underordnad det manliga våldet. Kvinnor världen överhör om övergrepp begångna mot andra kvinnor, det är densituation som våra kroppar är placerade i. Våld förstås i vårkultur som en manlig handling. Rädslan kan tolkas både somett kulturellt inlärt beteende och som en reaktion på en faktiskhotbild. Att rädslan är relaterad till kroppen och individernassexualitet gör att frågan lätt blir tabubelagd och svårdiskuterad.Trots att sexuellt våld mot kvinnor idag behandlasi utredningar, forskning, politik och medierna, är det inte ensjälvklar fråga att ta upp i praktiken som till exempel i stadsochsamhällsplaneringssammanhang. Ett öppnande av diskussionernaom ”kroppen” och för det föränderliga i ”situat-35


ionerna” kan leda till ett mer flexibelt förhållningssätt inomtrygghetsarbetet och brottspreventionen.Jag ser detta tänkande som ett intressant komplement tillde maktrelationer Foucault diskuterar, därför att det inkluderardet kännande och tänkande subjektet samtidigt som dendiskursiva kontexten för upplevelserna uppmärksammas.Enligt Foucault disciplinerar diskurser subjekten. Synen påkvinnor inom trygghetsprojekten, framförallt inom rädslodiskursen,bidrar till att konstituera vår syn på kön i allmänhetoch är därför en viktig fråga att diskutera om vi vill arbeta förett mer jämställt samhälle.DiskursanalysJag har inledningsvis vid ett flertal tillfällen använt mig avbegreppet diskurs. Det finns många tolkningar av och bakgrundertill detta begrepp (Mills 1997, Winther Jørgensen &Phillips 1999), men jag ska här redogöra för hur jag har använtmig av ett diskursanalytiskt angreppssätt i mitt arbete.Först beskriver jag hur diskursanalysen innebär en specifikvärldssyn, och är beroende av forskarens världsuppfattning,därefter kommer jag in på diskursanalysens metodiska möjligheteroch svårigheter samt hur jag själv har använt mig avdiskursanalys.Diskursanalysen bygger vidare på filosofen FriedrichNietzsches tänkande, men kopplas kanske främst till MichelFoucaults utveckling av Nietzsches begrepp genealogi 20 .Genealogin härstammar från en filosofi och ett ontologisktperspektiv där forskaren utgår ifrån att verkligheten inteexisterar utan vårt tänkande om den. 21 Tänkandet är baraidéer om verkligheten, ett tänkande som ger oss bilder genombegrepp, språk och symboler. Det som skiljer tänkandet från20 Genealogi kommer från grekiskan – genea, som betyder födelse ellerhärkomst. Genealogi skulle kunna översättas med släktskapsanalys(Beronius 1991:49).21 Verkligheten är ett komplext begrepp, men inom genealogin menarman att verkligheten bara kan förstås genom våra sinnen. Huruvida enverklighet existerar utan våra sinnen – oberoende av oss – blir till enicke-fråga eftersom om verkligheten finns oberoende av om någonobserverar den, så har verkligheten ingen mening förrän någon faktiskttänker på, ser, hör, luktar eller känner ”en verklighet”. Att försökadefiniera vad ”verkligheten” är oberoende av oss är i princip ett hopplöstprojekt – det enda vi kan säga om en ”objektiv verklighet” är att den är,men vad den är, hur den är och varför den är, kräver ett tänkande ochvåra sinnen (Beronius 1991:27).36


det ”reella” är att tankarna måste ske inom vissa ramar ochregler för att bli begripliga, men det ”reella” är aldrig ordnatpå det viset som begreppen ordnar förståelsen. Det kan därförinte finnas någon diskurs som skulle kunna avbilda verklighetenoch nå fram till en sanning om tingens väsen. Vad vidäremot kan leta efter är en diskurs och ett vokabulär somfungerar för våra intressen, syften och problem. Vårt tänkandeär inte fotografiskt utan symboliskt, vore det fotografisktskulle det vara meningslöst och innehållslöst, eftersom viinte skulle vinna någon ny kunskap. Kunskapen korresponderarinte med verkligheten utan vårt tänkande kan baraavbilda verkligheten fragmentariskt och stympat. Kunskapenär enligt Foucault subjektiv, men inte godtycklig, utan nominalistisk,det vill säga att tingen är vad vi kallar dem, och detfinns ingen ahistorisk essens – det finns inga begrepp somkan motsvara en essens. Verkligheten blir istället till genomvåra sinnen och är därför beroende av subjektet, perspektivetoch situationen (Beronius 1991).Diskursen organiserar en berättelse. Representationen ärett fragmentariskt återgivande, det vill säga en fiktion. Frånforskarens perspektiv så väljer vi en händelse eller ett fenomenatt studera utifrån ett visst synsätt. Som forskarearrangerar vi ”fakta” och skapar ett sammanhang genom valtperspektiv och begreppsvärld, och skapar en analys som germening för oss (förhoppningsvis även för andra). Denna meningkan se olika ut i olika historiska epoker. Kunskapen ärberoende av perspektivval, och vårt perspektiv påverkar vårtforskningsobjekt för vi samverkar alltid med den yttre verkligheten(Beronius 1991). Som forskare bör man vara medvetenom att man bidrar till att skapa en verklighet som andraförhåller sig till, det innebär ett etiskt ansvar.Kunskapen som perspektivistisk blir med nödvändighetlokal:Genom att den tidsmässiga, rumsliga, kulturella, socialaoch språkliga situationen påverkar våra erfarenheter, såpåverkar de också raden av möjliga tolkningar. Eftersomdet inte går att träda ut ur sin sociala och kulturellasituation, och eftersom det därmed inte heller går attutplåna de egna erfarenheterna, så går det inte heller attundvika att ens kunskap är perspektivbunden./…/Detfinns ingen privilegierad plats från vilken man skullekunna få grepp om eller syn på en icke perspektivistiskkunskap. Kunskap är lokal. Men vad vi ser och vad vikan säga (kunskap) beror inte bara på den plats vi intar37


eller den lokalisering vi har i rummet, utan också på vilkavi ’är’ som subjekt (Beronius 1991:24/26).Det innebär att kunskapen som vi producerar inte kan hanågon större grad av generaliserbarhet historiskt eller geografiskt.Den kunskap som produceras idag berättar om etttillstånd i samhället just nu, och utgår från en forskares ambitionatt peka på en maktrelation eller uppmärksamma ettsamhällsfenomen.Kunskapens lokala karaktär innebär inte att forskningen ären meningslös eller ointressant verksamhet, men att vi iställetför att sträva efter att ”slå fast sanningar” måste vara medvetnaom att kunskapen ständigt behöver omprövas ochifrågasättas. Forskningen ingår som en del av ett uppbyggandeav diskurser och är därför aldrig oproblematiskt ur ettkritiskt maktperspektiv. Via forskningen legitimeras vad somkan och får sägas under en viss period angående specifikafrågor. Forskare påtvingas det språkspel som ingår i den rådandediskursen, men är också med om att skapa det. Vetenskapenbemästrar och organiserar på så sätt livet. EnligtFoucault reflekterar inte diskurserna något annat som skullekunna äga en djupare sanning, utan diskurserna är verkligheten– allt och alla ingår i diskurserna. Denna syn pådiskurs skiljer Foucault från många andra som använderbegreppet diskurs i sina analyser.Hur kan då forskare studera diskurser om vi själva är endel av dem? Det problemet är svårt att kringgå, men detintressanta med genealogin är att den tillför ett avbrott i vanetänkandetoch erbjuder ett processtänkande som pekar på attdet inte finns några fundament, utan att vi måste lära oss attleva med det osäkra i vårt kunskapsbyggande (Beronius1991). Osäkerheten kan betraktas som något positivt – ettreflekterande över forskningspraktiken och behöver inte uppfattassom ett undergrävande av forskning generellt. Jagväljer att hantera detta problem genom att tydligt klargöramitt perspektivval på föreliggande studie och vilken kunskapjag vill tillföra ”trygghetsdiskursen”. 22Val av teoretiska förebilder och teoretiska begreppsapparaterhar alltså ofta en normativ utgångspunkt. Meddenna avhandling vill jag vara en del av en samhällssträvan22 Jag använder alltså inte diskursbegreppet på det allomfattande sättsom Foucault gör. Den diskurs jag har studerat är ett litet utsnitt avfrågor som berör rädsla, brott och stadsutveckling.38


som syftar till att öka jämställdheten och jämlikheten mellanmänniskor, och kritiskt granska samhällsfenomen som påverkarmänniskors liv genom sin rumsliga utformning. Därföranvänder jag mig av feministisk teori och diskursteori i mittarbete. Feministisk forskning vill synliggöra, problematiseraoch analysera maktstrukturers könsnormer, det innefattarockså en vilja att förändra. Diskursteorin har ifrågasatt kunskapensom maktmedel och gjort kopplingar mellan vetandeoch makt.F o u c a u l t s m a k t b e g r e p pFoucault har haft ett stort inflytande över hur vi förstår maktbegreppet,där makt och kunskap är nära sammanlänkat. FörFoucault har makten ingen kärna, ingen början och inget slut,utan makten är inbegripen i alla våra relationer – den är relationelltill sin karaktär. På så vis är inte heller makt något onteller gott, utan den finns som en del av alla relationer och kanbåde förtrycka och frigöra. Det vi kan undersöka här är skillnaderoch ”…vem som vill en viss kraft och vad vem villmed det” (Beronius 1991:61).En styrka eller kraft kan aldrig existera ensam, den måstealltid finnas i relation till något. Foucaults intresse har riktatsmot vad som händer i sådana relationer, hur det händer ochmed vilka medel och mekanismer det fungerar, det vill sägamaktutövningen. Aktörerna och subjekten är inte i fokus iFoucaults arbete eftersom de i sig är en makteffekt. Subjektetär en måltavla för makt och utövandet av makt. Maktrelationerfinns med olika grader av öppningar och spelrum, entotal underkastelse innebär en stelnad och orörlig maktrelation.I de flesta relationer finns ett förhandlingsutrymme.Det viktiga för Foucault är att dessa maktrelationer aldrig fårtas som självklara utan de bör hela tiden ifrågasättas, specielltom de presenteras som sanna, naturliga och goda.Enligt Foucault innebär en makt alltid att det finns en motmakt(jfr Mills 1997:42, Sahlin 1999). Diskurser konkurrerarom utrymme i samhället. Diskurser kan tystas genom att deexkluderas från dagordningen eller ges minimala resurser.Sociolog Ingrid Sahlin urskiljer med utgångspunkt frånFoucault (åtminstone) fyra diskurstyper:Med motdiskurser avses existerande diskurser som harsina regler och gränser, nyckelbegrepp, förgivettagandenoch argument, men som står i opposition till en hege-39


monisk diskurs, som svarar mot dominerande värden,föreställningar och uttrycksmönster. Motdiskurser formasbland annat av grupper i underordnad ställning som intetillåts delta i det offentliga samtalet. De kan bestå avsamtal utanför offentligheten eller synas i mindre spriddamedia, till exempel en föreningstidning.För det andra kan man skilja mellan offentliga diskurser,som ryms i media, och något som skulle kunna kallaslokala diskurser. Varhelst ett kontinuerligt samtal pågår,uppstår eller vidmakthålls en lokal diskurs, vars utvecklingsförloppär en öppen fråga. Lokala diskurser kan medtiden utvecklas till att bli offentliga, förbli lokala – ellertyna bort (Sahlin1999:86f).Idag råder det en förhandlingssituation inom begreppsutvecklingenkring trygghetsarbete och brottsprevention och detutspelar sig en kamp mellan olika deldiskurser inom områdetför att fylla det med innehåll. Trygghetsdiskursen är därförinte tydligt avgränsad gentemot andra diskurser. Diskursensbeståndsdelar beror på utifrån vems perspektiv man ser ochmåste definieras för att en diskursanalys ska kunna genomföras.Kopplingen mellan vetande och makt är alltså en styrandeaspekt i Foucaults tänkande, det vill säga hur kunskap producerasoch ges suverän legitimitet. Kunskapsbärarna harmakten att normalisera ett fenomen eller ett förhållande. Attkvinnor har varit uteslutna från de kunskapsproducerande enheterna(t.ex. universiteten) har haft en avgörande betydelseför frånvaron av kvinnor på maktpositioner i samhället. Genomsitt ”vetande” kan kunskapsbärarna utöva makt och ”disciplinera”andra individer. Men makten har ingen specifikkälla, utan makt existerar bara när den utövas och kan inte sessom den härskande klassens privilegium, utan som en effektav den strategiska position denna klass intar. Foucault varalltså inte intresserad av att studera enskilda makthavare utanhan undersökte hur människor som underordnats faktisktdrabbas av makten (Foucault 1993[1974]:xiv). 23 Hans forskningsprojektär därför empiriska och konkreta, även om hansmetoder ibland förefaller dunkla.Diskursanalysen är inte strukturalistisk i den mening attden försöker bygga upp ett betydelsebärande system, men detvore förenklat att säga att den därför innebär ett relativistisktsynsätt. Foucault menar att allt är föränderligt, medan en rel-23 Hänvisar till inledningskapitlet författat av Sune Sunesson.40


ativism innebär att man måste se något relativt utifrån någotannat. Om allt är flytande kan det inte vara relativt (Beronius1991:34f). I fokus för hans studier sätts därför inte forskningsobjektetutan praktiken – vad olika aktörer gör. Eftersomforskningsobjekten är föränderliga och relationella, beroendeav sin kontext, är de av mindre intresse än självapraktiken och de praktiker som appliceras på dem. Foucaulthar inte intresserat sig för subjekt som forskningsobjekt, utanobjektifieringen (eller snarare subjektifieringen) av subjekten.”Subjektets död” är ett begrepp kopplat till Foucault sominnebär ett avståndstagande främst ifrån humanismen 24 somenligt Foucault handlar om moral och inte om människor.Foucault var intresserad av människor, men då främst hur degörs till objekt (subjekt). Det är själva praktiken och görandetav objekt som låg i hans intresse (Beronius 1991:80f).Maktutövning bör förstås som bredare än endast ett agerandefrån stat och samhälle, det sker istället i mikro-maktsituationer.Svårigheterna att tydligt definiera specifika maktutövareinnebär dock inte att kampen mot makten är omöjlig.Tvärtom, motmakt kan utövas överallt och omedelbart.Denna koppling mellan vetande och makt, och ifrågasättandeav detsamma, liksom tankarna om den situationellaoch lokala kunskapen, har varit en anledning till att feministerhar funnit Foucault intressant. Men det finns också enutvecklad kritik från feministiskt håll mot Foucaults tänkande(jfr Ramazanoglu 1993). Kvinnors samhällsposition utgörinte någon forskningsfråga för Foucault. Ett feministiskt bidragtill Foucaults filosofi har till exempel varit att inkluderasubjektet och subjektiva positioner (Mills 1997:77ff), för atttillföra ett mer individuellt handlingsorienterat perspektiv.Relationen mellan feminism och Foucault lämnar jag dockhär. Jag finner Foucaults tes om förståelser som perspektivistiskaoch makten som relationell som viktiga hörnstenar itolkandet av samhällsfenomen. De representationer jag harstuderat, det vill säga framställningar av rädsla och trygghet,har betydelse för hur trygghetsprojekten sedan utformaspraktiskt och konkret. Det är genom att förstå representationernasom vi kan gå bakom de myter som vi matas med24 Det åsyftar alltså humanismen som filosofi och inte som i dagligt tal,medmänsklighet. I den humanistiska filosofin sätts individen ochindividens handlingsrum i fokus, något som Foucault kritiserade från ettstrukturalistiskt perspektiv. (Därmed inte sagt att Foucault ärstrukturalist, ibland kallas han för poststrukturalist. Den diskussionenlämnar jag därhän.)41


genom media, forskning och politik. Och genom att semakten som relationell kan vi också komma förbi bilden avkvinnor som passiva offer när de uttrycker sin rädsla för attröra sig i stadens rum – motstrategierna ger dem ett förhandlingsutrymme.En annan anledning till mitt intresse för Foucaults diskursanalyserär att de fokuserar makttekniker och maktutövningari samhället som sällan tidigare utforskats. Det inkluderar ävenvad som i andra sammanhang betraktas som ickediskursivaföreteelser och fysiska ting. Foucault inkluderar också detmateriella i diskurserna. En inkluderande syn på makt ochdiskursanvändande har arkitekten Kim Dovey i sin analys avarkitektur i Framing Places (1999). Arkitektur och stadsplanering,menar Dovey, inramar rum, både bokstavligt ochdiskursivt. Våra handlingar inramas av arkitektur och vårarörelser styrs av de rumsliga avgränsningarna, men olikaplatser har också en mer abstrakt betydelse för oss, dit berättelseroch upplevelser är kopplade. Dovey använder begreppet”frame” för att fånga arkitekturens betydelse i vår vardag:”Used as a verb, to ’frame’ means to ’shape’ things, and alsoto ’enclose’ them in a border – like a mirror or picture. As anoun, a ’frame’ is an established ’order’ and a ’border’.’Framing’ implies both the construction of a world and of away of seeing ourselves in it – at once picture and mirror”(Dovey 1999:1). Den rumsliga utformningen är en kontext viofta tar för givet, samtidigt som den byggda miljön förmedlar,konstruerar och reproducerar maktrelationer. De urbanamaktrelationerna behöver inte vara förtryckande i sig, dekan också verka frigörande enligt Dovey, men ett problem äratt arkitekturen så sällan analyseras som ett maktmedel. Ettdiskursanalytiskt angreppssätt på en studie som behandlarstadsbyggnadsfrågor – människor och rum – behöver alltsåinte betraktas som abstrakt och immateriellt, tvärtom handlardet om något synnerligen konkret och fysiskt.Foucaults diskursteori är således den teoretiska inspirationenför denna avhandling där maktens relationella karaktär,dess effekter och motmakter ingår i forskningsobjektet.Maktuttryck studeras genom analyser av föreställningar,representationer och dess materiella uttryck.Efter inledningen om diskursanalysens ontologiska ochepistemologiska betydelse för avhandlingen följer här en kortintroduktion till ett av Foucaults många arbeten, Övervakningoch straff (1993[1974]). Denna studie av kroppens disciplineringhar haft ett stort inflytande över den urbansociologi42


som skapat en motdiskurs till kontrolltänkandet inom brottspreventionen.I kapitel fyra där trygghetsdiskursen diskuterasfinns ofta Foucault som referens i bakgrunden och det kandärför vara relevant att se vilka idéer som de argumentenbygger på. Men hänvisningen till Foucaults diskursbyggandekring strafftekniker utgör här framförallt en bakgrund till attförklara hur jag i avhandlingen har skapat en trygghetsdiskursatt studera. Som forskare skapar jag själv ett forskningsobjekt,det vill säga en verklighet att studera.Ö v e r v a k n i n g o c h s t r a f f – e n g r u n d d i s k u r sf ö r k r i t i s k a p e r s p e k t i vI Övervakning och straff finns gemensamma teman medFoucaults tidigare arbeten (som t.ex. Vansinnets historia)kring resonemang om hur vetenskapen ordnar världen medkunskapen som maktmedel och hur vetenskapen framläggernormer och sanningar. Den fängelsehistoriska skildringen iÖvervakning och straff skiljer sig dock till en del från detidigare arbetena då fokus i den här studien är hur kroppengörs till objekt för disciplineringen. Här återges ett skifte istraffhistorien där vi går från kroppsliga fysiska bestraffningar(tortyr) till ”själsliga” bestraffningar. Kroppen blir själensfängelse genom att själen disciplineras med kroppen sommellanled. Kroppen avskiljs, isoleras och disciplineras i syfteatt förändra ”själen”, individens personlighet (Foucault 1993:18).Bestraffningen, som tidigare hade varit en offentlig angelägenhetmöjlig att iaktta av alla, blir under 1700-talet enföreteelse undanförd till speciellt avsedda platser. De offentligaavrättningarna kantades ofta av karnevalsliknande stämningardär den dömde inte sällan passade på att avfärda ensista samhällskritik innan han/hon avrättades. Det hände att”folket” sympatiserade med de laglösa. När tendenserna tillupplopp och folkliga protester ökade behövde bestraffningenske mer dolt och fängelset blev lösningen på problemet(Foucault 1993:46/77).Behovet av att isolera bestraffningen sammanföll med atthumanismen som ideologi växte fram. Fängelset som sådantvar ingen ny uppfinning, men i utvecklingen mot en ny straffreformså gavs fängelset ett ny roll – den uppfostrande.Foucault skriver:43


Straffet och den bättring det skall åstadkomma är ettförlopp som utspelas mellan den fångne och dem somövervakar honom. Det är ett förlopp som framtvingar enförvandling av hela individen – hans kropp, hans vanorförändras av det dagliga arbete han tvingas till, hanssinne och hans vilja förändras av den andliga vård han ärföremål för:/…/Den fångnes själ bör bearbetas så oftasom möjligt. Fängelset, som är en administrativ apparat,skall också vara en maskin för att förändra sinnena(Foucault 1993:147).Denna syn på bestraffning skiljer sig markant ifrån denblodiga avrättning från slutet av 1600-talet som inledningsvisbeskrivs i Övervakning och straff. Men det handlar inteendast om ett mildrande av straffen enligt Foucault, utandenna kontroll och förvandling av fångarnas beteenden bidrarockså till ett nytt vetande om individerna. Det är här somFoucaults analys blir intressant och något mer än bara enhistorieskrivning av ett skifte i straffmetod. Syftet med ”reformatoriernas”nya ordning var framförallt att förhindra attbrotten skedde igen och man straffar inte längre för att utplånaen brottsling utan för att förvandla en brottsling. För attkunna genomföra denna förändring av individen behövdes nykunskap och vetenskapen integreras i rättsprocessen (Foucault1993:149).De brottsförebyggande aspekterna finns även tidigare istraffhistorien. Under feodaltiden fungerade det fysiska våldetoch tortyren brottsförebyggande i den meningen att denverkade avskräckande, men under 1700-talet mildras dennainställning och man menade att straffet inte ska vara grövreän vad som behövs för att avskräcka. Rättsväsendet under1700-talet riktar sig också mer mot framtiden än det förflutna.Straffet ska vara något mer än bara en hämnd, det avseristället att forma individen. Det bästa straffet är det som gerdet mest varaktiga intrycket hos individerna; det onda skaöverväga det goda brottslingen erhåller genom att begåbrottet. Tidigare (under feodalsamhället) skulle straffets plågorhelst överensstämma med brottets intensitet – tand förtand, öga för öga. I 1700-talets straffreform var det iställetföreställningarna om straffet som skulle verka brottspreventivt;bara vetskapen om straffets obehaglighet antogs räckaför att överskrida brottets vinst. Föreställningar om straffetbör ha sin mest intensiva inverkan på dem som inte har begåttnågot brott; ”…vore man säker på att brottslingen inte kundebörja om, skulle det, om man driver resonemanget till sin44


spets, räcka om man lät de andra tro att han blivit straffad”(Foucault 1993:113). Det är också viktigt att medborgarnainte ser möjligheter att undslippa straff för brott som begåtts.En viktig konsekvens av detta resonemang blir att utveckla enövervakningsapparat vid sidan om rättsapparaten. I den nyasamhällsstrukturen visade det sig viktigare att vara mervaksam än att vara strängare (Foucault 1993:114).Fängelset utvecklades samtidigt med medicinen och psykiatrinoch disciplineringen som skedde i fängelset betraktadessom en hjälp för individen att inordna sig i samhället.Den moderna disciplineringsformen kom också att användas iskolor och på sjukhus, även i fabrikerna utgjorde disciplineringenen viktig del i utvecklandet av de framväxandeproduktionsformerna. Under senare delen av 1700-talet blevkroppen det objekt på vilket makten kunde inrikta sig. Denborgerliga ekonomiska samhällsstrukturen som efterträddefeodalsamhället skapade också en ny brottslighet (utifrån enannan egendomsstruktur) och den nya samhällsstrukturen behövdegöra upp med den feodala straffstrukturens godtycklighetoch bristande samfällighet i förhållande till brotten, detvill säga en ny förvaltning av makten att straffa och en nyteknologi behövde utarbetas (Foucault 1993:101/107).Människan som maskin var inte bara en illustration utaven ny människosyn utan gjorde också människor till politiskadockor möjliga att till exempel drilla till perfekta soldater(Foucault 1993:160). Den nya foglighetspolitiken därkroppen skulle disciplineras och formas var inte ny därför attden inriktade sig på kroppen. Det nya låg istället i med vilkennoggrannhet och strukturell organisation som den genomfördes.…det innebär ett oavbrutet tvång, en ständig övervakningsom snarare gäller verksamhetens förlopp än dess resultatoch som äger rum enligt en kodifiering där tid, rum ochrörelser är så snävt inrutade som möjligt. Dessa metoder,som möjliggör en minutiös kontroll av kroppens verksamheter,som vidmakthåller en ständig behärskning avdess krafter och påtvingar dem en förening av foglighetoch nytta, utgör vad man skulle kunna kalla ”disciplin”(Foucault 1993:161).Disciplinen skiljer sig från slaveriet då makten inte behöverannektera kropparna, disciplinen behöver inte utövafysisk våld för att framtvinga fogliga kroppar. Discipl-45


ineringen bygger inte på de stora eller våldsamma uttrycken,istället är det en detaljernas politik menar Foucault.Rummet har en central betydelse i utvecklandet av disciplineneftersom disciplinen kräver en fördelning av individernai rummet. Ibland krävs det en sluten miljö, såsom iinternat- och klosterskolor, militäranläggningar och i fängelser.Dessa institutioner kräver sedan i sin tur en individualiseringav rummet – där varje individ har en specifik plats,men platserna behöver också disciplineras i förhållande tillvarierande funktioner. Verkstäderna med sina detaljeradetidsstudier och arbetsuppdelningar utgör ett tydligt exempelpå hur disciplinen organiserar livet. Disciplineringsschematinkluderar också rörelsescheman som beskriver vilka rörelsersom är lämpligast och som ska läras ut. Helst skulle ingen delav kroppen vara sysslolös eller onyttig. Rörelserna kundehandla om allt från handstil, hur man sitter på en stol, till arbetsmomenti verkstäderna. Disciplinen handlade om moral,att inte förspilla den tid som Gud givit oss. Men det nya systemetgör paradoxalt nog också varje individ utbytbar, trotsindividualiseringen.Dessa detaljerade schemana krävde ny teknik och nyafysiska former. ”Panopticon”, en modell utvecklad av denbrittiske 1700-tals filosofen Jeremy Bentham, kom att utgöraden fysiska gestaltningen för den nya disciplineringsdiskursen.Panopticon är en cirkelrund byggnad med ett torn imitten. Den cirkelformade byggnaden är uppdelad i cellermed ett fönster inåt gården/tornet och ett utåt för att infångasolljuset. I motljuset kan övervakaren se alla rörelser i cellerna,vilket gör varje bur till en liten teater som oavbrutet kaniakttas. Principen är alltså motsatt fängelsehålans (beröva ljusoch dölja), istället eftersträvar man fullt ljus och övervakarensblick – synligheten blir en fälla. Det geniala i dennaarkitektoniska form är att makten utövas kontinuerligt genommöjlig konstant övervakning, oavsett om faktisk övervakningsker. Fångarna blir inneslutna i en maktsituation vilken desjälva uppbär. Straffen sköts smidigt och rationellt, utan riskför våldsamma konfrontationer i en struktur där maktutövningengörs allt mer osynlig. Möjligheten att observeragjorde också kategoriseringar av olika individuella karaktärermöjliga att utveckla. Panopticon kunde användas som ett vetenskapligtlaboratorium (för läkemedel och annat), samtidigtsom det var en övervakningsanstalt (Foucault 1993:234f).Observationsteknik utvecklades även på andra sätt, tillexempel med kikare, belysningsteknik, bättre linser och så46


vidare. I militärläger utvecklades övervakningsstrukturen tillsin fulländning enligt Foucault, med överblickbara ytor ochkvadratiska vägsystem, och med en precision i hur tältenplacerades med sina öppningar. Dessa principer överfördessenare till andra institutioner och stadsplaner genom ”…enrumslig disposition av en hierarki av övervakningsområdendär den ena sluter sig om den andra” (Foucault 1993:201).Arkitekturen blir här ett område att utveckla. Det handlar intelängre endast om att skapa praktfulla palats för maktinnehavarna,utan nu blir frågan om hur man skapar en byggnadsom har en inre sammanlänkade och detaljerad kontroll viktigare,ett system som gör att alla som uppehåller sig i byggnadengörs synliga. På ett institutionellt plan handlade det omatt skapa en arkitektur som främjade individernas förvandlingoch som greppade deras beteenden:Stenmurar gör folk fogliga och möjliga att lära känna.Det gamla enkla mönstret som gick ut på att låsa in ochbomma för – tjocka murar, kraftiga portar som gör detomöjligt att ta sig varken in eller ut – börjar nu att ersättasav kalkylerade öppningar, murytor och tomrum,passager och inblickar./…/De disciplinära anstalterna haralstrat ett kontrollmaskineri som har fungerat som ettmikroskop genom vilket man kunde studera mänskligabeteenden; de har förverkligat smala, analytiska uppdelningarsom omslutit människorna med en apparat förobservation, inregistrering och dressyr./…/Den fulländadedisciplinära apparaten skulle vara så beskaffad attdet var möjligt att med en enda blick ständigt se allt. Detskulle finnas en central punkt, som på en gång vore enljuskälla som upplyste allt och en konvergenspunkt ditallt det man behövde veta strömmade samman: ettfulländat öga för vilket ingenting skulle vara fördolt ochmot vilket alla blickar skulle vara riktade (Foucault1993:201/202/203).I mittbyggnaden i den panoptiska modellen skulle deadministrativa, religiösa, ekonomiska och övervakande uppgifternafinnas. Därifrån skulle alla order utgå och alla verksamheterinregistreras, här skulle fel upptäckas och dömas.Panoptismen, som Foucault kallar disciplineringstekniken,innebär att ett nytt sätt att tänka har smugit sig in ochsom efterhand diskvalificerar andra politiska makttekniker.Redan i början av 1800-talet förstod man dess storhet ochomtalade den panoptiska idén som något betydligt mer47


sinnrikt än en arkitektonisk idé – det var ”…en händelse ’iden mänskliga tankens historia’. Skenbart utgör den bara lösningenav ett tekniskt problem men bortom den avtecknar sigen hel samhällstyp” (Foucault 1993:252). I förlängningen varidén om disciplineringen en möjlighet att på en gång ökafogligheten hos systemets alla beståndsdelar och samtidigtöka deras nytta. Historiskt sammanföll denna ideologi med enstor befolkningsökning och med en ökad icke bofast befolkning,och därmed en större grupp människor att organisera ini nya produktionssystem (Foucault 1993:255).Syftet med den fängelsehistoriska analysen i Övervakningoch straff beskriver Foucault som ”…att utarbeta denmoderna själens och den nya domarmaktens samfällda historia”(1993:32). Individen som idé och objekt börjar att blialltmer synligt under denna epok. De disciplinära åtgärderna,där panoptismen ingick, ledde till att normalisera beteendenhos individen. Normaliseringen är den maktteknik som alltmerkommer att förstärkas i slutet av disciplineringseran,fram till idag. Normaliseringen skapar en homogenitet, mensamtidigt en individualisering menar Foucault, eftersom normaliseringengör det möjligt att ”…mäta avvikelserna, bestämmanivåerna, fastslå specialiteterna och dra nytta av olikheternagenom att anpassa dem efter varandra” (Foucault1993:215).Foucaults arbete har bidragit till att kritiskt ifrågasättahuruvida denna straffutveckling endast var positiv och vilkaandra effekter den fick utöver att humanisera bestraffningsmetoderna.Fängelset som uppfostringsanstalt har inte lyckatsatt avskaffa brotten. Enligt Foucault kan man tvärtom faktisktsäga att den har bidragit till att producera kriminalitet.Disciplineringen skapar avvikare och producerar oacceptablabeteenden. Foucault ställer frågan om problemet är att någontill exempel stjäl en bit bröd, eller om problemet är att manbryter mot normen att inte stjäla. Under feodaltiden var makthavarnasförhållande till brottsligheten mer flexibelt, men åandra sidan var godtyckligheten ett problem i sig. De mildastraffen undviker de våldsamma uttrycken, men i det nyasystemet kan de dolda maktteknikerna få verka ostört.Det är inte svårt att se relevansen av Foucaults arbete irelation till dagens brottsprevention. Panoptismen, där relationenmellan att se och vara sedd har brutits, förekommeridag allt oftare i det offentliga rummet. Systemen kan varatekniska som med övervakningskameror eller sociala genomde olika inofficiella övervakningsorganisationer som växt48


fram under senare år. Istället för att göra en bredare analys avvad det är som har skapat brotten så riktas intresset motbrottslingen och dennes omoraliska beteende.Foucaults historieskrivning är intressant för ämnet i dennaavhandling ur flera aspekter, dels pekar hans arbete på viktenav att studera den sociala kontexten som påverkar ett”diskursskifte”, dels visar studien hur föränderlig uppfattningenom olika fenomen är. Foucault pekar på att det kanfinnas andra förklaringsgrunder till historiska skiften än denorsak som vanligen lyfts fram. Den uttalade avsikten medreformarbetet var att mildra straffen och skapa ett mänskligarerättssystem där härskarnas utövande av tortyr och våldblev oacceptabelt. Men en annan berättelse, den som Foucaultberättar, handlar istället om en ny ekonomisk och ideologisksamhällsstruktur som behövde en annan rättsretorik för attkunna utvecklas. Skapandet av individen och disciplineringenav individen var inte endast en process av befrielse.Den sociala acceptansen för uttryck av motstånd och karnevalerminskades. Dagens brottsprevention kan betraktas somen förlängning av denna disciplinering då preventionen verkarförtryckande genom den intolerans för det avvikande somden utvecklar. Den satsning som idag sker på att alla medborgareska engageras i det brottsförebyggande arbetet kanutifrån Foucaults perspektiv betraktas som utvecklandet av ettperfekt självövervakande system, där inte ens polisen behövervara aktiv i kontrollutövningen eftersom disciplineringenredan har integrerats i alla medborgares medvetande.Maktperspektivet i diskursanalysen pekar bland annat påhur kunskap producerar sanningar och sociala normer, hur individualiseringenär relaterad till dessa normer, och om detaljernaspolitik som en grundläggande disciplineringsform iställetför att tvinga individer till underkastelse. I denna maktanalyshar Foucault studerat ett antal olika företeelser och agenter.Angreppssättet är brett och omfattar kroppen, institutioner,arkitektur, planering, vetenskap, myndigheter och olikaprofessioner. De byggstenar, eller beståndsdelar, av diskursensom Foucault innefattat i sin diskurs har varit en inspirationskällaför den diskursanalys som jag har avgränsat fördenna avhandling. Synen på kön (kroppen), lokal praktik(materialiseringen), policy/myndighetsutövning samt den vetenskapligakunskapsproduktionen ingår i studieobjektet. Deutvalda aktörerna är de som tydligast talar om rädsla ochtrygghet, men avgränsningen gentemot andra områden är intehelt tydlig. Folkhälsosamordnare, miljöansvariga, trafikplan-49


erare, kriminologer med flera diskuterar också trygghet. Jaghar försökt att ”karva” ut den diskurs kring trygghet som jagmenar har utvecklats om stadsbyggande under de senasteåren. Den är inte att betrakta som statisk eller exklusiv, andratolkningar av diskursens innehåll är möjlig.D i s k u r s a n a l y s i p r a k t i k e nDiskurs kan betraktas som den samtalsordning som kännetecknarett skrivande och tankeutbyte under en viss period.Själva ordet diskurs har dock flera betydelser och skiftarmening till en del beroende på vilket språk som används:This sense of the general usage of discourse as having todo with conversation and ’holding forth’ on a subject, orgiving a speech, has been partly due to the etymology ofthe word. However, it has also been due to the fact thatthis is the core meaning of the term discours in French,and since the 1960s it is a word which has been associatedwith French philosophical thought, even though theterms discours and discourse do not correspond to oneanother exactly (Mills 1997:2).I Svenska akademins ordlista betyder diskurs samtal, ochligger nära den anglosaxiska betydelsen. I Nationalencyklopedien(1991:21) står att diskurs härstammar från det latinskadiscursus, vilket betyder kringlöpande, men även samtal.Begreppet används idag inom en rad olika discipliner, menhar sin grund inom lingvistik och litteraturkritik innan detkom att användas inom till exempel samhällsvetenskap(Sahlin 1999:84). Diskursanalys är nära kopplad till ideologikritik,men diskurser omfattar mer än ideologier. Diskursanalysenbetraktar all text, oavsett meningsinnehåll som diskurser.Även icke-verbal interaktion och handling kan ingå idiskursen (Sahlin 1999:91). Även kulturforskaren Sara Mills(1997:30ff) menar att diskursanalysen inkluderar fler agenteroch fler dolda uttryck än vad ideologikritiken gör och ideologinär också det Foucault tar avstamp ifrån i sitt utvecklandeav diskurstänkandet (Mills 1997:32). 2525 Jag vill dock lämna öppet för att ideologi-begreppet har tolkats på enmängd olika sätt varav vissa säkerligen har inkluderat mer än vad Sahlinoch Mills tar upp i sina diskussioner. ”Det ideologiska” tolkas i dettasammanhang antagligen snävare än vad det har gjorts i praktiken.50


När man vänder sig till översiktslitteraturen i ämnet diskursanalyspåträffar man ett flertal inriktningar av diskursanalyser.De har alla kopplingar till socialkonstruktivistiskoch poststrukturalistisk språkteori, även om den kopplingenkan se lite olika ut. Kommunikationsforskarna MarianneWinther Jørgensen och Louise Phillips (1999:15) delar in diskursanalyseni tre huvudsakliga inriktningar: 1) diskursteori,2) kritisk diskursanalys och 3) diskurspsykologi. Även Mills(1997:131) gör en liknande indelning: diskursanalys, kritiskalingvister och socialpsykologi. Grupperna kritisk diskursanalys/kritiskalingvister 26 och socialpsykologi/diskurspsykologi27 kategoriserar de på liknande sätt, men i den förstagruppen tillhör diskursanalys (Mills 1997:131f) den textanalytiskagruppen, medan diskursteori (Winther Jørgensen &Phillips 1999:34ff, Mills 1997:48ff) behandlar de filosofiskautgångspunkter som diskuterats ovan och alltså är den inriktningensom jag befinner mig närmast i mitt arbete.I Vetandets Arkeologi (1972 [1969]) analyserar Foucaultsitt tidigare arbete och försöker finna de verktyg med vilkahan arbetat, eller finner behov av att utveckla. 28 Utgångspunktenär att de givna disciplinerna och kategoriseringar vianvänder oss av måste granskas. Projektet är att upphäva detsjälvklara: ”Dessa förutfattade kontinuiteter, alla dessa syntesersom man inte finner något problematiskt hos, utan somman tillerkänner självklar giltighet, måste alltså tillfälligtupphävas” (Foucault 1972:32). Han uppmanar till att ryckabort de skenbara självklarheter vi använder oss av. Diskursanalysenförsöker att:26 Inom gruppen kritisk diskursanalys/kritiska lingvister refererar manofta till Norman Fairclough (t.ex. Fairclough (1998) Discourse andSocial Change). Fairclough, med flera, har utvecklat en politiskanalysform av text där de kombinerar Foucaults diskursanalys med enpolitisk analys av effekterna av texten. Faircloughs vetenskapliga bidragär framförallt att ha utvecklat modeller för hur detta kan gå till (Mills1997:149).27 Till denna grupp hör till exempel Margaret Wetherell & JonathanPotter (1987) Discourse and Social Psychology: Beyond Attitudes andBehaviour. De förhåller sig kritiskt till en kognitivpsykologisk tradition.Inom diskurspsykologin ser man text och språk som konstruktioner avden sociala världen. Även här fokuseras maktrelationer ochförtrycksformer.28 Men Vetandets arkeologi är inte att betrakta som en ”metodbok” ivanlig mening, utan främst är det en teori för metod han försöker attutveckla (metodologi).51


…uppfånga utsagan som den tunna enskilda händelseden utgör; att avgöra villkoren för dess existens, fastslådess gränser så exakt som möjligt, upprätta de korrelationerden kan ha med andra utsagor som kan knytassamman med den och visa vilka andra former av utsagorden utesluter./…/på vad sätt den utesluter alla andra/…/vad är det för särskild existens som ger sig tillkänna idet som sägs – och ingen annanstans? (1972:35).Det systematiska ifrågasättandet av de givna enheterna göralla händelser/utsagor viktiga att ta hänsyn till. Relationernamellan de olika utsagorna och relationerna mellan grupper avetablerade utsagor och händelser (av teknisk, social, politiskoch ekonomisk art) är här av stor vikt att undersöka. Utsagornastuderas genom att man:…analyserar deras samexistens, den ordning i vilken deföljer på varandra, hur de fungerar inbördes, hur de ömsesidigtbestämmer varandra, hur de förvandlas oberoendeav eller i korrelation till varandra” (Foucault 1972:36).Den analysen bör göras stegvis och inkludera följande stegenligt Foucault: A) Vem är det som talar? Vem har rätt atttala, vem innehar ämbetet, vem får sin prestige och särart?Vilken status ges individen? Denna analys leder till ett hierarkiserandeoch differentierande av individer, men det gerockså ett antal särdrag som definierar den roll individer tar påsig när de utövar sitt yrke och fyller sin funktion i hierarkin.(T.ex. kan det medicinska ordet inte uttalas av vem somhelst.) B) Vilka är de institutionella platserna varifrån dessauttalanden sker? För läkaren kan det vara sjukhuset, privatkliniken,laboratoriet eller biblioteket – platser där läkarensuttalanden anses äga giltighet och makt. C) Subjektets rolldefinieras också av den situation som han/hon kan befinna sigi förhållande till olika områden eller grupper av objekt. Enligten viss tablå gör han/hon sina iakttagelser, ställer sina frågoroch antecknar dem enligt en viss ordning, något som sättergränser för vad som är intressant information som avgränsarantalet positioner man kan inta (Foucault 1972:59f). Dessa”knippen” av förhållanden som Foucault pekar ut utgör ettsystem för begreppsformande.För att göra en analys måste bilden frysas och det innebäratt begrepp, teorier och analyser reducerar och fixerar för att52


uppnå kontroll över det studerade. Däri ligger en självmotsägelsei Foucaults tänkande och det kan tyckas finnas ettglapp mellan hans ontologi och praktik. Men utgår man frånhans ontologiska perspektiv om att inget finns utanfördiskursen så finns det inte heller en dualism mellan ”världen”och Foucault, för hans analys av världen är världen – medhjälp av analysen framträder verkligheten. Det intressantamed detta resonemang är att metateorier och empiriska analyserintegreras med fallstudierna som han genomförde. Mendet är tveksamt hur man kan använda sig av Foucaults riktlinjeri en egen analys, då de är så omfattande. Andra uttolkareav hans teori och metod kan därför vara till stor hjälp.Foucaults diskursbegrepp sammanfattas av geografenGillian Rose som:It refers to groups of statements which structure the waya thing is thought, and the way we act on the basis of thatthinking. In other words, discourse is a particular knowledgeabout the world which shapes how the world isunderstood and how things are done in it (Rose2001:136).Diskursen producerar bland annat institutionsorganisationer,institutionsbyggnader, yrken, bilder, texter och andrating. Rose menar att Foucaults arbete har resulterat i två typerav diskursanalytisk metod, där den första inriktningen inriktarsig på diskursens visuella och verbala uttryck istället för pådiskursens praktik. Den andra inriktningen är mer intresseradeav just diskursens praktik i form av institutioner. I densistnämnda blir ofta metoden mer vagt formulerad, medantydligare metoder finns för textanalys och bildanalys (Rose2001:140).Tolkningsstrategier till den första typen av diskursanalysinbegriper enligt Rose till exempel att: se på materialet med”nya” ögon; fördjupa sig i källorna; identifiera nyckelteman imaterialet; utforska dessa temans och begrepps betydelse förhur sanning konstitueras; uppmärksamma komplexiteter ochmotsägelser; söka efter det osynliga, likväl som det synliga,samt att uppmärksamma detaljer (Rose 2001:158).Om fokus ligger på organisationer, institutioner och praktikeristället för bild eller text blir tillvägagångssättet till en delannorlunda och analysen blir mer övergripande till sin karaktär.Det blir då svårare att fånga detaljer, motstridigheter ochparallella diskurser. Grundläggande metodiska problem för53


åda inriktningarna är att veta när man har uppnått någonrelevant (dold) kunskap om maktrelationer och diskursersinnebörd. För att försäkra sig om att man har gjort en analyssom håller bör man eftersträva koherens i den egna analysenoch relatera sin egna analys till tidigare analyser. Man kanockså eftersträva att ha ett material som tydligt visar det maneftersträvar att illustrera (Rose 2001:161).Jag har till stor del använt mig av skriven text som forskningsmaterial,men det innebär alltså inte att jag har genomförten lingvistisk diskursanalys. Jag har inte kodat och behandlattextmaterian på ett sådant vis, istället är arbetet merinspirerat av diskursteorin i sig som en förståelseram för attkunna tolka materialet i enlighet med vad Rose beskriver. Jaghar också valt att relatera den diskursiva institutionella nivåntill en materiell nivå, vilket jag även har tolkat att Foucaultinbegriper i diskursen. Jag har inte för avsikt att göra någon”Foucault-trogen” diskursanalytisk studie (vad det nu skullekunna vara), istället formulerar jag det som en diskursanalytisktinspirerad forskningsprocess. Den diskursanalys jag harinspirerats av är alltså en kombination av de två inriktningarnasom Rose hänvisar till. Diskursanalysen användssom en förståelsebakgrund till min läsning av tidigareforskning, men också till fallstudien där jag studerar hur olikaproblem framställs i olika sammanhang av olika aktörer. Jaganvänder mig av diskursanalys då jag försöker att förstå hurman talar om rädsla och trygghet, med vilka metaforer ochrepresentationer, och hur denna föreställningsvärld sedankommer att påverka stadens utformning och det urbana livet.Både inom teorierna kring rädsla och trygghet och i fallstudienhar jag sökt efter nyckelbegrepp, centrala formuleringaroch ideologiska utgångspunkter. Även avvikande inställningarhar noterats. Att avgränsa en diskurs är i sig attskapa en diskurs. I avhandlingen talar jag övergripande omtrygghetsdiskursen, som i sin tur består av deldiskurser, vilkainspirerar eller konkurerar med varandra i uppbyggandet avtrygghetsarbetet. Andra näraliggande diskurser påverkar ocksåtrygghetsarbetet, såsom folkhälsa och välfärdsfrågor, mende har inte studerats närmare i denna avhandling. Ett viktigtarbete har sedan varit att försöka se relationerna mellan deolika deldiskurserna – ges till exempel begreppen sammainnebörd hos forskare som hos policyutvecklare och praktiker?Arbetet har skett genom abduktion, stegvis och sökande,där pusselbitar efterhand fallit på plats. Som ett led idetta arbete har olika teman inom trygghetsdiskursen utkrist-54


alliserats i ett senare skede av avhandlingsarbetet. De olikadelarna av diskursen har ställts mot varandra för att möjliggörastudier av relationernas karaktär. Alla delar i diskursenhar inte givits samma plats i analysen. Huvudsakligen liggertyngdpunkten på vetenskapen, respektive projektutformningen.Men materialiseringen lokalt är också viktig för att serelationerna mellan föreställningar och idéernas konkretisering.De subjektiva aspekterna, medborgarnas upplevelse,har utelämnats helt, förutom då den representeras av forskningenoch via praktikerna som arbetar med dessa frågor.Som forskare producerar jag kunskap samtidigt som jaganalyserar tidigare kunskapsproduktion (och praktik). Det ären integrerad process där min förståelse utgår från tidigareteoretiska resonemang och empiriska undersökningar som jagsamtidigt använder som forskningsmaterial i min studie och imina analyser. Därför består min empiri både av teoretiskaresonemang och empiriska undersökningar som analyserasutifrån diskursteori och feministisk teori, men utöver dettateoretiska och metodiska angreppssätt är också min empiri(t.ex. teoretiska resonemang om trygghetsdiskursens betydelseför samhällsutvecklingen) även en teoretisk bas för minförståelse. Det låter antagligen mer komplicerat än vad det ipraktiken är, det har fallit sig ganska naturligt att arbeta pådetta sätt då jag har velat eftersträva en bred förståelse avfenomenet och min förståelse har utvecklats under arbetetsgång. Mitt tänkande kring rädsla och trygghet har förändratsefterhand då jag har tagit del av tidigare forskning, men ävendå jag har genomfört intervjuer med personer som arbetarmed dessa frågor.Med den här introduktionen till diskursteori och diskursanalyshar jag velat, förutom att presentera min metod, pekapå vikten av att som forskare medvetandegöra inte bara sigsjälv, utan även läsaren om vad som är det dolda projektetmed ett ämnesval. Forskningsfrågan är inte apolitisk, och intemetoden heller, vilket Foucault tydligt visar.A t t b e g r e p p s l i g g ö r a v e r k l i g h e t e nBegrepp är forskningens verktyg och redskap för att skapa ettanalytiskt och meningsbärande mönster eller struktur, vilkenförhoppningsvis har relevans även utanför det specifikt beforskadeämnesområdet. Men det finns som ovan diskuteratsingen ett-till-ett relation, det vill säga att ett begrepp skullekunna avspegla en verklighet, och här kommer forskningens55


dilemma i tydlig dager – hur talar man om ett problem elleren fråga utan att förstärka rådande ordning som man villarbeta med att uppluckra? Hur kan man till exempel tala omkvinnors rädsla för brott utan att förstärka bilden av kvinnorsom rädda? Är det önskvärt att tala om kvinnor specifikt dåman riskerar att reproducera synen på kvinnor som en ”svag”kategori? Är alternativet att inte specifikt tala om kvinnorbättre (som i en slags mainstreamingsprocess), eller riskerardet i sin tur att dölja en könsrelaterad problematik?Genom våra begrepp skapar vi som forskare en verklighet,och de begrepp vi väljer att använda kan komma att ingå ikampen om rummet – i planerarnas praktik och i politikernasargumentation, och som forskare är vi ofta själva mitt inne iden diskurs vi vill analysera (Winther Jørgensen & Phillips1999:62). Begrepp som otrygghet, fattigdom, segregering,underklass med flera, används oftast i syfte att åtgärda justdessa problem, men som till exempel geografen Guy Baeten isin studie över planeringspolicys i Bryssel har pekat på, kandylika analyser förstärka maktlösheten hos de grupper deavser att hjälpa:Geographers and planners have always used catchymetaphors to turn observed urban changes into words.Quite evidently, but often neglected, this entails theepistemological dangers of oversimplifying the complexityof urban change and of omitting vast parts of theurban process so as to create metaphorical order on ourthinking about the city./…/The central notions of’poverty’, ’exclusion’, ’polarization’ and ’underclass’ arerepeatedly used in an uncritical manner by liberal urbananalysts, who want to ’do good’ for the city, but fail toacknowledge their paralysing effect on the emancipationof the urban disadvantaged. The use of these metaphorshas, consequently, the opposite effect of what they weremeant for. These commonly accepted metaphors forcontemporary urban divisions ultimately lead to thedisempowerment of the ’objects of study’ (i.e. the poor,the excluded, the underclass), who become entangled in apermanent state of dependence on and subordination tocharity, scrutiny and policy. In contrast, the ’knowingsubjects’ (i.e. academics, planners, politicians – mainlywhite, middle class, heterosexual and male), who magnanimouslydirect ’expertise’, ’development plans’ and’budgets’ towards ’deprived’ urban quarters and their inhabitants,are further empowered by them (Baeten2001:56).56


Med snäva begrepp låses positioner fast och planerarnas,forskarnas och politikernas kunskaper och erfarenheter passarinte längre att använda på det urbana mångkulturella och denfragmentariserade staden. Vi behöver därför nya begrepp ochanalyser med större grad av nyansering och högre grad avkomplexitet (jfr Sandercock 2000:30). Begreppsliggörandetspelar en stor roll för kunskapsproduktionen och vilkenförståelse som ska prägla arbetet med trygghet och brottsprevention.I avhandlingen kommer jag att utveckla dennadiskussion kring viktiga begrepp och teman, om hur vikanske kan komma förbi låsta förståelser och hur vi skullekunna gå vidare i arbetet med att skapa en stad tillgänglig föralla.För läsare som är obekanta med företeelser som ”trygghetsprojekt”och ”brottsprevention” kommer här en kort inledandeförklaringsbakgrund till begreppen. ”Projekt” betyderen idé eller utkast för metod att uppnå visst (större) resultat(Norstedts ordbok 1990:762). BRÅ formulerar ett projekt som”…en tidsbegränsad rationell handling för att med vissaangivna medel nå ett visst mål” (1997:11). Projektet är enavgränsad handling, till skillnad från en ”process” som avserett utdraget förlopp vilket innebär att något utvecklas ellerförändras (Norstedts ordbok 1990:760). Projekten kan kritiserasför sin tillfälliga karaktär och risken finns att insatsernabara har en temporal verkan. Projekten är också mycket beroendeav individers engagemang (BRÅ 1997).Både det brottspreventiva- och det trygghetsinriktadearbetet bedrivs ofta i projektform med tillfällig finansieringför att få igång processer i ”rätt riktning”. Begreppen ”brottsprevention”och ”trygghetsprojekt/arbete” ligger nära varandrai betydelse men används i lite olika syfte och inbegripertill en del olika åtgärdsförslag. BRÅ avser med brottsförebyggandearbete ”…åtgärder som syftar till att påverkafaktorer som främjar eller hämmar människors brottsligabeteende” (BRÅ 1999a:8). Vanligtvis indelas brottspreventioni Sverige idag in i sociala och situationella preventiva åtgärder,där de senare handlar om att åtgärda fysiska situationer.Sahlin pekar på att användningen av begreppet brottspreventioni litteraturen har olika indelningsgrunder som inbegriperolika förståelser som kan konkurrera eller överlappavarandra (Sahlin 2000:45). Sahlin menar att:57


…syftet att förebygga brott aldrig är kontroversiellt, menatt det finns politiska och ideologiska ”konjunkturer” förhur det skall gå till, vilket medför att modeller som vid enviss tid inte anses politiskt eller ekonomiskt genomförbarahelt enkelt ”glöms” eller ”tystas”, vilket avspeglasi forskningen (Sahlin 2000:157)Inriktningarna inom preventionen kan variera, de kanhandla om att försöka förändra en situation, men de kan likaväl handla om att bevara samhället och syfta till att motverkaen utveckling och främja en annan. Det är viktigt att noteraatt brottsförebyggande och trygghetsskapande insatser oftasker på planeringsstadiet och kanske därför inte kan urskiljassynligt i stadsmiljön. Åtgärden kan vara att undvika enspeciell situation. Det konkreta uttrycket kan alltså innebäraett undvikande av ett materialiserande och en fysisk gestaltning.Sahlin menar att det idag finns en tendens att avgränsa debrottsförebyggande insatserna geografiskt, med tonvikt på detlokala, istället för att inrikta dem mot vissa grupper av människoreller mot vissa typer av brott:Dagens brottsförebyggande projekt förefaller alltmer inriktaspå att skydda och kontrollera platser: äganderättentill de byggnader och föremål som finns inom derasgränser, och den ordningen som man vill skall prägla detoffentliga rummet (Sahlin 2000: 158).Liksom min fallstudie visar, menar Sahlin, att det brottsförebyggandearbetets inriktning påverkas av dess finansiäreroch centrala aktörer och interna maktbalanser. De som finansierarprojekten kan också till stor del definiera problemenoch välja åtgärdsförslagen.Trygghetsarbete, som idé och metod, kan inte lika lätt sombrottsprevention hänföras till någon myndighet som tillexempel BRÅ. Ur ett brottsförebyggande perspektiv ansestrygghet vara en effekt av brottsförebyggande verksamheter.Trygghet och brottsprevention är i detta sammanhang nästansynonyma begrepp. Men det finns många olika användningarav begreppet trygghet, och konkurrensen om att ge begreppetinnehåll är ännu mer tydligt än när det gäller brottspreventionen.Trygghet handlar inte bara om trygghet från brott –trygghet kan även gälla till exempel folkhälsa, pension, socialvälfärd, skola, men även halkbekämpning med mera.58


Inom stadsplanering är trygghetsbegreppet ofta en frågaom att skapa en miljö som människor trivs i och vill vistas iutan att känna obehag. Denna vida formulering gör att frågornatenderar att handla om många olika saker som tillexempel belysning, uteserveringar och boendeinflytande.Brottsprevention inom stadsbyggnad har ofta handlat om enmer teknisk inriktning och om ”att bygga in”, men även härtangerar trygghet och brottsprevention varandra. Begreppenanvänds ofta parallellt i det praktiska utformandet och begreppenkommer också att användas parallellt i denna text,men med betydelseskiftningen i åtanke.Begreppsdiskussionen i denna avhandling tar till stor delsin utgångspunkt i feministisk teoribildning, där ett ifrågasättandeav rådande meningsbärande begreppsstrukturer ochvardagslivsanalyser har varit ett relevant sätt att peka på hurojämlikheter mellan könen fortgår.Fallstudie GöteborgFallstudien har genomförts, dels för att på ett allmänt plankonkret illustrera hur ett trygghetsprojekt etableras och utformasi en svensk kommun idag, dels för att synliggöra hurkönsaspekter diskuteras, eller inte diskuteras i relation tilltrygghet. Det har också varit av intresse att se hur de olikadelarna av trygghetsdiskursen förhåller sig till varandra. Ikapitel 3 och 4 redovisas vetenskapliga och politiska föreställningarom vilka frågor, policys och problem ett brottsförebyggandearbete behandlar, eller bör handla om, utifrånolika perspektiv. Genom fallstudien framställs hur brottsförebyggandeoch trygghetsskapande arbete formuleras ochpraktiseras i Sverige idag, och övergår därmed från teori tillprojekt i praktiken. Lokala åtgärder i två stadsdelar iGöteborg – Bergsjön och Tynnered – ställs i relation till enkommunal och statlig satsning. Den lokala studien ger bådeen möjlighet att förtydliga och ge en materiell form åt tidigareförda diskussioner, men kan likväl visa på en skillnad mellanhur de förväntas verka utifrån ett vetenskapligt och politisktperspektiv och hur de i praktiken fungerar. Fallstudien presenterasi kapitel 5.Empiriskt material för den lokala studien i Göteborg bestårfrämst av ett tjugotal intervjuer av samtalskaraktär medtjänstemän/kvinnor, planerare, konsulter och andra personerinvolverade i arbetet med att skapa en tryggare stad. Olikatyper av dokument och platsobservationer har också använts i59


direkt anknytning till fallstudien för att bekräfta intervjuerna,fördjupa dem eller fylla i kunskapsluckor. Dokumenten harfrämst varit i form av rapporter, programförklaringar och idéskrifterfrån myndigheter och utgör empiriskt material framföralltnär det gäller representationen från statliga myndigheter,men olika typer av dokument har också funnits kringde lokala studierna av stadsdelarna. Det valda arbetssättet(med en fallstudie i kombination med diskursanalys) haruppkommit då jag har velat betona kontextualiseringen avtrygghetsarbetet och för att förstå fenomenet i ett störresammanhang än vad som är möjligt för praktikerna att göra isamband med utveckling av trygghetspolicys.Göteborg har valts till objekt för en fallstudie av flera skäl.Göteborgs kommunledning har uttalat en tydlig avsikt attarbeta för att skapa en tryggare stad för sina medborgare,vilket också är en del av marknadsföringen av staden somturistvänlig och som en evenemangsstad. Göteborgskalasetlanseras till exempel som det ”trygga kalaset”. Ett lokaltbrottsförebyggande råd har på kommunnivå nyligen etablerats,Rådet för tryggare och mänskligare Göteborg, menlokala brottsförebyggande insatser i stadsdelarna har funnitssedan en längre tid, med bland annat engagerade stadsdelsförvaltningar,planerare, arkitekter, socialarbetare, bostadsföretag,medborgargrupper och närpoliser. Göteborg ärsåledes ett bra val för en fallstudie då staden har en tydligavsikt att skapa trygghet och för att de också har lagt nermycket arbete och pengar på att uppnå det. 29 Göteborg ärockså intressant ur ett feministiskt perspektiv därför att jämförtmed andra kommuner har de kommit relativt långt i sittjämställdhetsarbete i planering (Friberg & Larsson 2002).T i l l v ä g a g å n g s s ä t tFallstudier (case studies) är enligt sociologen Robert K. Yin(1994:4f) en forskningsstrategi eller forskningsansats somframförallt lämpar sig för frågor av karaktären ”hur” eller29 Utöver detta är Göteborg också ett lämpligt studieobjekt eftersom jag bor häroch har kontakter sedan tidigare med människor engagerade i detta arbete. Mittpersonliga involverande i trygghetsarbetet består främst av att ha samarbetatmed Göteborg stadsbyggnadskontor i framställandet av boken Tryggare stad –kan man förändra rädslans platser? (Listerborn & Holm 2000), men jag harockså haft kontakt med kansliet till Rådet för tryggare och mänskligareGöteborg. De flesta av intervjupersonerna i denna fallstudie har dock varit nyakontakter.60


”varför” och när man som forskare har liten kontroll över detsom studeras. Studien kan antingen vara beskrivande, explorativeller förklarande – eller en kombination av dessa olikaansatser och syften. Generaliserbarheten av studien kan beskrivas,enligt Yin, som att exemplet (fallet) är generaliserbarti förhållande till teoretiska förstudier och förförståelser,men däremot inte till populationer eller universellt(1994:10). ”Fallet” visar inte ett urval att generalisera utifrån,istället gör forskaren i en fallstudie en generalisering, det villsäga utifrån tidigare kunskap/antaganden används fallstudiensom ett exempel. Teoretiska utgångspunkter och tolkningsmodellerär således en väsentlig del av fallstudien. 30Huruvida fallstudien i Göteborg är generaliserbar, ellerinte generaliserbar till andra kommuner i Sverige, kan jag intedirekt avgöra då jag inte känner till alla de brottsförebyggandeprojekt som idag initieras runt om i landet. Men omstudien i Göteborg avviker från andra projekt kan resultatetkanske bidra till att inspirera och ge alternativa synsätt påandra projekt. Finns det däremot stora likheter kan dennastudie å andra sidan hjälpa till att belysa befintliga problemsom också kan finnas i andra kommuner. Tillförlitligheten ifallstudien ökar genom att informationen kommer från fleraolika källor, såsom dokument och intervjuer och observationer.Hade möjlighet funnits, skulle en fördjupning avkunskapen om trygghetsprojekten kunnat ske om flera fallstudierhade genomförts och jämförts. Det hade också varitintressant att studera projekten i relation till hur medborgareupplever dem. I denna studie handlar det dock inte om attutvärdera eller att värdera projekten i relation till varandra.Istället är syftet att försöka belysa, förstå, tolka och analyseradessa projekt som står i fokus. Analysens giltighet kan”…sägas vara i vilken mån data och resultat speglar källanoch samtidigt på ett mera allmängiltigt plan ökar förståelsenav det som undersökts” (Lantz 1993:17).Yin (1994:30) talar om skillnaden mellan analytisk generaliseringoch statistisk generalisering som en viktig faktor igenomförandet av en fallstudie. Den statistiska generaliseringenbygger på en kvantitativ undersökningsmetod därurvalet skall vara representativt. Analytisk generalisering,vilket är det använda angreppssättet här, syftar istället till att30 Enligt Yin är den teoretiska förförståelsen en högst relevant ingång tillundersökningen som man planerar att genomföra. Utan teoretisk guidningsöker man i blindo, något han kritiserar t.ex. etnografer för att förespråka(Yin 1994:27f).61


använda den tidigare utvecklade teoretiska förståelsen som enmall att jämföra med det empiriska materialet som framkommeri fallstudien, där teori och empiri tillsammansbygger upp en förståelsegrund. Fallstudien konkretiserar dediskussioner som diskursanalysen lyft fram, men forskningsmetodernahar berikat varandra då jag har pendlatmellan empiriinsamling och teoriutveckling (abduktion).V a l a v s t u d i e o b j e k tEfter inledande samtal med nyckelpersoner för trygghetsarbetetpå kommunal nivå sammanställdes en schematisk inventeringöver vilka brottsförebyggande arbeten som pågår iGöteborg. Inventeringen visade ett omfattande arbete och attmånga projekt har initierats från olika håll. Eftersom flertaletprojekt har initierats och påbörjats innan Rådet för tryggareoch mänskligare Göteborg bildades, valde jag att utgå från delokala projekten i stadsdelarna Bergsjön och Tynnered iställetför att inleda fallstudien med en genomgång av vad som skerpå den centrala kommunala nivån i organisationen. Jag harinte specifikt letat efter trygghetsprojekt med kvinnoperspektivutan utgår från den generella inriktningen i trygghetsarbetet.Då projekt inriktade på kvinnors rädsla och trygghetdykt upp har jag dock tittat närmare på dem.Syftet med det centrala rådet är främst att verka nätverksskapandemellan olika lokala projekt. Rådet har såledesingen egen uppgift förutom att sammanlänka, verka opinionsbildandeoch bidra till ett ökat kunskapsutbyte – att verkautan att synas. Vid sidan om denna organisation deltar ettantal olika myndigheter, institutioner och organisationer aktivtmed brottsbekämpning och trygghetsskapande åtgärder.En överblick av denna struktur presenteras som ett ramverk,men fallstudien och intervjuerna täcker inte helheten eftersomantalet involverade personer är stort. Jag har alltså valt attgöra denna ”top-down” beskrivning relativt kortfattad, för attistället utgå från den lokala nivån i min fallstudie för att på såvis sätta de fysiska åtgärderna i fokus. I de lokala projektenhar en avgränsning varit att främst fokusera på de fysiskaaspekterna, vad som anses konkret möjligt att genomföra iden byggda miljön. Den fysiska miljön innefattar byggnader,vägstrukturer och grönområden. Det har varit av intresse attse hur de sociala och fysiska frågorna kommit att mötas ochdiskuteras, men flertalet av intervjupersonerna har valts med62


utgångspunkten att de i någon form arbetar med de fysiskastrukturerna.Det kan betraktas som en brist i studien att den har genomförtsi ett uppbyggnadsskede av trygghetsarbetet. Framföralltriskerar de faktiskt genomförda åtgärderna att hamna i skymundanoch bli bristfälligt analyserade till förmån för organisatoriskaoch fjärrskådande frågor. Kanske hade studien gettett annat resultat om ett eller fem år. Det är troligen så, menjag menar att studien också kan vara intressant just därför attden fångar ett uppbyggnadsskede där visionerna och idéernaformuleras, där förväntningar och problem kan belysas. På såvis kanske jag lättare kommer åt föreställningar kring trygghetoch rädsla, än om jag hade kommit in i ett senare skede dådessa föreställningar kunde ha modifierats efter hand somprojekten genomförs.Bergsjön och Tynnered är två stadsdelar i Göteborg sombåda utgör ändstationer till 7:ans spårvagn – den bruna linjen.Det är en norrförort och en söderförort med olika geografiskaförutsättningar, Tynnered vid kusten söder om Göteborgsinnerstad och Bergsjön i bergslandskap nordöst om Göteborg.De har även olika socio-ekonomiska situationer. I flera avGöteborgs 21 stadsdelar har ett lokalt brottsförebyggandearbete påbörjats och det finns således många andra intressantastudieobjekt i kommunen, till exempel Hjällbo som vunnitinternationellt pris för sitt brottsförebyggande arbete ellerMajorna som arbetat mycket med ungdomsfrågor, bara för attnämna några. Urvalet Bergsjön och Tynnered har gjortsutifrån deras olikheter i flera avseenden, men också utifrånden likheten att det i båda stadsdelarna har funnits intresse föratt förbättra den fysiska miljön och där insatser redan harpåbörjats.Bergsjöns projekt har pågått under flera år med mångasmå olika initiativ som nu har kommit att samorganiseras ioch med att ett lokalt brottsförebyggande råd har bildats där.Många av Bergsjöns projekt har varit vad man kan kallagräsrotsorienterade utifrån boendes engagemang och krav. ITynnered däremot har det relativt nya trygghetsskapandearbetet initierats av stadsdelsnämnden. Bergsjön ingår också iLokalt Utvecklings Avtal (LUA), Storstadssatsningen, ochkan kanske därmed definieras som ett ”problemområde” ochutflyttningar utgör ett stort problem för bostadsbolagen,medan Tynnered, trots skiftande miljöer (från kustvillor ochtill mindre attraktiva höghusmiljöer) uppfattas av många somett attraktivt bostadsområde med många inflyttningar.63


G e n o m f ö r a n d e t a v f a l l s t u d i e nIntervjuerna genomfördes som entimmeslånga samtalsintervjuermed semistrukturerade frågor, vilket psykologAnnika Lantz (1993:21) benämner som riktat öppna intervjuer.31 Det går inte att bortse ifrån att intervjuerna genomfördesunder period som präglades av våld både globalt ochlokalt. Göteborg hade nyligen genomlevt ett par hektiskadagar med EU-toppmöte och president Bush på besök, följtav demonstrationer och upplopp. Gängkrig med skottlossningoch brutala överfallsvåldtäkter rapporterades i media undersamma period. Och från New York kom bilder av flygplansom styrde in i skyskrapor. Det är inte svårt att få människoratt prata om våld och rädsla i detta sammanhang, men trotsdetta kom inte intervjuerna att präglas av de här händelsernautan frågan om vad man arbetar med lokalt kändes kanskebara än mer angeläget.Intervjuerna har utgjort en stor del av fallstudien och debestår huvudsakligen av tre delmoment som var för siginnebär vissa svårigheter: 1) föreberedelse och planering, 2)genomförande och 3) bearbetning och analys. Jag valde attgenomföra intervjuerna i ett sent skede av mitt avhandlingsarbete,efter licentiatuppsatsens färdigställande, eftersom jagville känna mig klar över vilka frågor jag skulle vilja ställaoch till vem. Genom att ha genomfört en så pass djupgåendestudie innan jag genomförde intervjuerna tror jag att frågornahar kunnat utformas i enlighet med vad jag sökte finna svarpå. Valet av intervjuform (riktade öppna frågor) passadeavhandlingens förförståelse och problemformulering, där fenomenetär avgränsat och kontexten formulerad, men begreppenfortfarande är löst formulerade (Lantz 1993:58ff).Intervjupersonerna ges utrymme att själva definiera vad somförstås med begrepp som rädsla, trygghet och syftet med detbrottsförebyggande arbetet.31 Den riktade öppna intervjun skiljer sig från den helt öppna och denhalvstrukturerade intervjun på så vis att den anger vilka begrepp ochfenomen som ska behandlas, men frågorna lämnar ändå utrymme förindividens egna tolkningar. Intervjuaren arbetar empatiskt (med förmågatill känslomässig inlevelse), till skillnad från formalt, men sätter ändåramar för vad som ska diskuteras, det vill säga intervjuaren sökersammanhangsbestämd kunskap om de kvaliteter som intervjuaren hardefinierat. Intervjuaren arbetar med frågeområden till skillnad från denöppna intervjuns vida frågor eller den formella intervjuns förbestämdafrågor (Lantz 1993:21).64


Varför valde jag då att samla ytterligare material än detsom jag redan insamlat till licentiatuppsatsen och vad förväntadejag mig att ytterligare finna genom intervjuerna? Tillskillnad från dokument och andra skriftliga utsagor bidrar demuntliga utsagorna till en mer praktiskt orienterad förståelseoch tolkning av det brottsförebyggande uppdraget. Intervjuernager också utrymme för flera olika tolkningar, vilket isig kan bidra till att visa relationer mellan olika aspekter aven situation. Den kontext som växer fram kring människorserfarenheter är viktig för förståelsen av fenomenet (jfrSeidman 1991:3ff). Intervjustudien kändes relevant för attförstå hur de teoretiska diskurserna (i forskning och policy)integreras i en konkret praktik i vardagslivet.Intervjupersonerna har valts ut efter verksamhetsområdeför att ge en bredd på representerade myndigheter och organisationer.Intervjupersonerna består främst av tjänstemän/kvinnor från stadskansliet, stadsbyggnadskontoret, trafikkontoret,park och natur, stadsdelsförvaltningarna, fastighetsägare,poliser, projektledare och konsulter med arkitektkompetens.Av dessa var 11 män och 12 kvinnor. Urvalet avgränsadesutifrån nätverk inom kommun och stadsdelar, ochurvalet identifierades efterhand som intervjuerna genomfördes.Det finns många fler personer involverade i det brottsförebyggandearbetet och det hade säkert varit givande attsamtala med fler, men jag valde att avsluta att genomföraintervjuer när jag upplevde att jag dels hade fått grepp omvilka idéer som fanns och vilka projekt som genomförts, delsnär innehållet i intervjuerna tenderade att upprepas.De flesta intervjupersoner var mycket hjälpsamma ochberedvilliga att ställa upp för intervju, svårigheterna vid detpraktiska genomförandet har nästan uteslutande handlat omatt finna tid för intervjun. Intervjuerna har i samtliga fallgenomförts på intervjupersonens arbetsplats och i en avspändoch lugn atmosfär. Samtalen har, i samtliga fall utom ett,bandats.Frågorna berör följande områden: (Specifika frågor visas iappendix.)1. Bakgrund/projektets organisation. Här vill jag få redapå hur den intervjuade har kommit att arbeta med dessafrågor, personens personliga engagemang och intressesamt relation till övrig organisation kring brottsförebyggandearbete.65


2. Relationen mellan dokument (riktlinjer, policys) ochgenomförande. Här följer en diskussion om hur riktlinjer,målsättningar och medel ställs upp. Avsikten ärockså att komma åt skillnaden mellan dokument,policys och genomförande, till exempel vad begränsarderas arbete?3. Lösningen på problemet – föreställningar om att skapatrygghet. I denna del av intervjun vill jag komma åtföreställningar om vilka åtgärder som leder till tryggheti det offentliga rummet och vad de konkret har arbetatmed i åtgärdsförslagen.4. Föreställningar om rädsla och brott. Under dennarubrik diskuteras synen på vad det är som de förväntasåtgärda med sina projekt och program.5. Föreställningar/synen på olikheter: kön, klass, etnicitet,och marginaliserade grupper. Hur föreställer sig deinvolverade aktörerna de personer/grupper av människorsom de förväntas hjälpa med dessa projekt? Hurföreställer sig aktörerna de behov som dessa personerkan tänkas ha?6. Föreställningar om fysiskt och socialt rum. Hur tänkerman kring socialt och fysiskt rum? Delas det upp i tvåolika kategorier eller tänker de kring det som en helhet?7. Oönskade bieffekter. Under denna rubrik diskuterashur de ser på de negativa sidor som eventuellt kankomma ut av dessa projekt.Tidigare erfarenheter, både positiva och negativa, av attgenomföra intervjuer är naturligtvis den viktigaste källan tillatt bli en god intervjuare, men den kunskapen utvecklasknappast om man inte medvetet reflekterar över dessaerfarenheter. Det finns inte ett rätt sätt att genomföra intervjuerpå utan huvudsakligen handlar det om att vara flexibel,lyhörd och självreflekterande. Varje intervjusituation är unik,men som intervjuare har man en tendens att hantera sinosäkerhet på ett rutinartat sätt och detta är något manmedvetet kan arbeta med att förbättra. Inom interpersonellkommunikationsteori betonas just vikten av att som inter-66


vjuare vara medveten om sin egen roll i intervjusituationen,både beträffande (logiska) tankeprocesser och (relationella)känsloprocesser (Banaka 1981). Psykolog William Banaka 32menar att den oerfarne intervjuarens rädsla för att tappagreppet om intervjun kan komma till uttryck till exempel genomatt intervjuaren ställer ledande frågor, avbryter ellerföregriper den intervjuade genom att ta svaret ur munnen påhonom/henne, ställer allt för många frågor på en gång ellerupprepar exakt vad intervjupersonen sagt. Liknande beteendenkan användas som en medveten teknik av en erfarenintervjuare men är oftast uttryck för en osäkerhet, menarBanaka (1981:25).En central poäng i Lantz resonemang är diskussionen omförmågan att kunna skilja mellan empati och sympati, där honskriver att ”…identifiera sig med den andre är inte att ta denandres perspektiv” (1993:124). Lantz talar om vikten av attvara klar över att skilja på sig själv och andra, vilket är enförutsättning för att kunna agera empatiskt. När detta bristerblir mötet ofta fyllt med förutfattade meningar om den andresom man lägger över sina egna förväntningar på. Att reflekteraöver denna allmängiltiga relationella situation är enviktig förutsättning för att kunna genomföra trovärdiga intervjuer,men det är också en fråga om etik. Om sympati, attman känner med intervjupersonen, präglar intervjun kan detbli problematiskt om intervjuarens känslor efterhand ändrarkaraktär, att arbeta empatiskt blir då en slags garanti för attintervjun har genomförts så fördomsfritt som möjligt. 33När intervjuer genomförs med människor i egenskap avderas profession, vilket har varit fallet i denna studie, kan detvara svårt att få intervjupersonerna att tala om sina egnauppfattningar och föreställningar. De hänvisar ofta till att detinte vet något om frågan och inte kan svara på den. I vissa fallgår det att återkomma till frågan i ett senare skede av intervjun,men i andra fall får man låta frågan förbli obesvarad. Endel intervjupersoner talar fritt och utan att särskilja privatliv32 Både Annika Lantz och William Banaka är psykologutbildade, men ide böcker jag refererar till diskuteras även andra former av intervjuer ände som genomförs inom psykologin. För en samhällsvetenskapligsynvinkel använde jag Hilary Arksey & Peter Knight (1999)Interviewing for Social Scientists, och I.E. Seidman (1991) Interviewingas Qualitative Research.33 Det är alltså därför som självreflektionen är så viktig. Ingen kan varaopartisk i en intervjusituation – alla bär med sig fördomar i någon form,men genom att vara så (själv)insiktsfull som möjligt kan konsekvensernaav dessa fördomar minimeras.67


och yrkesroll i någon högre grad, de återger gärna erfarenheterfrån privatlivet, medan andra strikt håller isär sinaroller. Jag har i några intervjusituationer funnit det svårt attinte ställa ledande frågor för att komma åt personens egnauppfattning. Men dynamiken i relationen mellan yrkesrolloch privatperson avspeglas i föreställningar av problemen,vilket är intressant i sig. Det finns ibland också med i bildenatt intervjupersoner vill vara lojala med sina uppdragsgivareoch helst undviker frågor som kan upplevas som konfliktfyllda.En känsla av att inte ha kontroll, eller att inte helt kunnahantera intervjusituationen, är antagligen en erfarenhet sommånga intervjuare delar. En svårighet i intervjusituationensom jag upplevde var i hur hög grad man bör styra samtalet.Min avsikt har varit att fånga föreställningar kring rädsla ochtrygghet, förutom att höra om konkreta projekt som genomförts,och därför har jag till stor del låtit samtalen fått löpafritt men med en summering i slutet av intervjun där jag setttill att alla punkterna har kommit upp. Vid bearbetningen avmaterialet har det ibland upplevts som ett problem att intervjuernainte varit mer styrda. Det brukar ju heta att man fårde svar som man frågar efter och det man inte frågar efter fårman inte veta, då tiden för intervjun är avgränsad uteblir troligenmånga intressanta synpunkter från informanterna. Dettaproblem hade kunnat förminskas om jag till exempel hadegenomfört uppföljningsintervjuer vid ett senare tillfälle, mendet har jag tidsmässigt inte haft möjlighet till.Några av intervjupersonerna har sedan tidigare känt till attjag har arbetat med dessa frågor. På vilket sätt det har påverkatde svar jag har fått är svårt att bedöma. Det förekomvid några tillfällen att mina tidigare texter omnämndes i intervjusituationen.Intervjusituationen är ett komplext samspelmellan intervjuare och intervjuad som bara kan förstås sammanhangsbestämt(jfr Lantz 1993:103). Mitt intryck är atthänvisningarna till mitt tidigare arbete främst handlade om attvisa att vi talade samma språk och talade om samma sak, enslag bekräftelse för gemensam samtalsgrund. Men det har idessa fall känts angeläget att ”bolla” tillbaka expertrollen tillintervjupersonen (jfr Lantz 1993:116f).Samtliga intervjuer har transkriberats. Bearbetningen avmaterialet genomfördes därefter i flera steg, där det förstasteget innebar att jag valde ut ett antal intervjuer som jag lästeparallellt. Inledningsvis bearbetade jag intervjuer som behandladeTynnered lokalt, vilket innebar intervjuer med per-68


soner från stadsdelsförvaltningen, en konsultbyrå, bostadsbolagoch polisen. Intervjuerna lästes utifrån de frågeblockjag genomförde intervjuerna med; vad intervjupersonernasäger om de olika problemområdena; var tyngdpunkten läggs,och så vidare, som en slags sammanfattning. Samtidigt noteradesäven andra intressanta aspekter som uppkommit, mensom jag inte hade förberett frågor om.En liknande bearbetningsfas genomfördes sedan kringBergsjön där jag har genomfört intervjuer med en liknandegrupp personer: konsulter, från bostadsbolagen, stadsdelsförvaltningen,polisen och en pedagog. Därefter gick jag tillbakatill de intervjuer som jag gjort på kommunal nivå ochsom på olika sätt är kopplade till det lokala arbetet men somockså lever ett eget liv under andra förutsättningar än vad destadsdelsprojekten gör. Här ingår intervjuer med tjänstemän/kvinnor på stadsbyggnadskontoret, anställda på kansliet förTryggare och mänskligare Göteborg, trafikplanerare, parkoch natur, tjänstemän/kvinnor på stadskansliet samt från detkommunala Rådet för tryggare och mänskligare Göteborg.En del av dessa personer ingår i flera olika grupper som arbetarmed trygghet och brottsförebyggande arbete.Intervjumaterialet hålls skyddat. I löptexten framgår intevem som har sagt vad, detta för att garantera informanternaanonymitet.Analyserna av intervjuerna genomfördes med hjälp avteori- och metodlitteratur, samt andra texter om brottsförebyggandearbete för att bredda förståelsen av vad som framkommeri samtalen. Lantz beskriver den kvalitativa databearbetningensom en process där ”…giltigheten erhålls genomen analys av och fördjupning i helhetens delar och genomsyntesen där ett meningsfullt mönster på en högreabstraktionsnivå framträder” (Lantz 1993:73). I bearbetningenav materialet pendlar forskaren mellan analys och syntes:I analysen ställs frågor om vad som karaktäriserar deenskilda delarna. I syntesen ställs frågan om den övergripandeprincip som bestämmer delarnas samverkaneller inbördes relationer och som ger det undersöktafenomenet mening” (Lantz 1993:94).I ett slutskede har förhoppningsvis bearbetningen lett framtill att en ny fördjupad förståelse tar form och där denteoretiska modellen har bestämt ”…vad som ska betraktasoch hur” (Lantz 1993:94). Men detta ska inte förstås som att69


jag söker skapa en sammanhållande syntes som kanske inteexisterar – sällan är verkligheten rationell eller logisk ochdärför kan knappast min berättelse om verkligheten vara det.Analysen har skett i en kontext av en teoretisk förförståelse,men den teoretiska förförståelsen har också påverkats av minfallstudie.Övrigt material till fallstudien i stadsdelarna består avolika dokument som främst de intervjuade personerna överlämnat.Dokumenten kan vara i form av riktlinjer för detframtida arbetet, rapporter av utfört arbete eller protokoll frånboendemöten eller sammanträden. Därtill kan läggas lokalatidningar och nyhetsbrev, plandokument och hemsidor påinternet.Efter denna introduktion till den teori och metod somformat avhandlingen kommer nu de följande kapitlen att förstredovisa forskningsdiskurser kring rädsla, det vill sägaproblemet som ska hanteras i trygghetsarbetet, och därefterpolicyskapande diskurser kring trygghetsaspekterna, det villsäga åtgärdsförslagen för att motverka rädsla. Därefter beskrivsde lokala trygghetsprojekten. Dessa tre delar ska tillsammansbeskriva ”trygghetsdiskursen” som den kan se ut iSverige idag.*70


D E L I IT R Y G G H E T S -D I S K U R S E N71


KAPITEL 3Den hotfulla staden –samtida forskningsdiskurserom rädsla och rumI detta kapitel presenteras forskning om rädsla för brott – hurkunskap kring rädsla har producerats och kritiserats inom diskursenoch vilka konskevenser det har fått för förståelsen avproblemet. Parallellt med utvecklingen av brottspreventionoch trygghetsprojekt har kvinnors rädsla för (manligt) våldsynliggjorts, främst av kvinnogrupper och feministiska forskare.Rädslans geografi, det vill säga forskning om (kvinnors)rädsla för övergrepp i stadens offentliga rum, har sin bakgrundi denna diskussion.Trots att rum är ett av huvudbegreppen inom rädslans geografiså är det ett begrepp som sällan definieras. Denna bristpå definition är ett problem eftersom rädsla för brott är ett såvittomfattande begrepp och därmed på olika sätt kan kopplastill rum. Rum och sociala relationer är nära sammanlänkade,vilket är en viktigt aspekt i förhållande till planeringsfrågor.Geografen Doreen Massey definierar socialt rum genom påståendetatt ”…the articulation of social relations/…/necessarilyhave a spatial form in their interactions with oneanother” (1994:120). Platser kan enligt Massey beskrivassom “…particular moments in such intersecting social relations,nets of which have over time been constructed, laiddown, interacted with one another, decayed and renewed”(1994:120). En del av dessa relationer kan vara större –vidare – relationer och processer, som sträcker sig utöver ochutanför sin lokalitet. Identiteter och vardagliga erfarenheter,inklusive rädsla, är genom sina sociala relationer kopplat tilltid, rum och plats. Rädslan upplevs i en speciell situation,men idéer om rädsla bär vi med oss och relaterar till bredare73


förståelser av rum än just den specifika platsen eller situationensom upplevs som obehaglig.Utifrån dessa ståndpunkter är syftet med detta kapitel tvådelat,först beskrivs hur rädsla har diskuterats och begreppsligjortsunder de senaste fyrtio åren och därefter hur feministiskaperspektiv har bidragit till att omdefiniera och utvecklatänkandet kring rädsla. Det har framförallt gjorts genom ettinkluderande av kvinnors erfarenheter. I planering, brottspreventionoch kriminologi, liksom på många andra områden,betraktas kroppen ofta som neutral och olikheter tas sällanupp. Här har den feministiska kritiken varit speciellt relevantför att peka på dessa brister. Det andra syftet med kapitlet äratt peka på vad jag uppfattar som ett problem inom fälteträdslans geografi. Det är frågan om hur rum begreppsliggörsinom diskursen.Kartlagd rädslaRädsla är ett forskningsobjekt i ett flertal discipliner – biologi,psykologi, etnologi, sociologi, kriminologi – men denrädsla som jag kommer att tala om här är den rädsla som ärrelaterad till våld och övergrepp. Känslor är svåra att definierasom vetenskapliga begrepp på grund av deras subjektivaoch situationella karaktär. Oundvikligen känner inte allamänniskor igen sig i beskrivningarna, de kan till och medverka provocerande för en del. Trots det, är känslor en viktiggrund till förståelse av sociala fenomen eftersom känslouttryckenkan bidra till att avtäcka hur maktrelationer uppträderi vardagslivet. Geografen Susan Smith gör en distinktionmellan 1) rädslans psykologi, 2) rädslans sociologi och 3)rädslans geografi (Smith 1987:1f). 34 I de flesta fall betraktas34 Ett rumsperspektiv på rädsla och brott har använts även i andradiscipliner än inom geografiämnet. Etnolog Jochum Stattin (1990) harstuderat hur den svenska rädslouppfattningen har förändrats under drygtett sekel. Han visar hur rädslan i bondesamhället kretsade kringövernaturliga väsen som var kopplade till naturen som vardagsmiljö. Då,liksom nu, kunde rädslor användas i ett gränsbevarande syfte, som ettslags spärrar mellan annars otydlig kategorier; ”…vi skrämmer och blirskrämda också för att markera grupptillhörighet” (1990:95). I och medden ökade individualiseringens anonymitet uppstår en ängslan inför attmöta andra människor, men också en rädsla för att människor ska brytasig loss från samhället och ställa sig utanför, menar Stattin. Och i mångabrottsförebyggande projekt är just gränsskapandet en viktig aspekt. Manönskar skapa gränser som går att bevaka och som inger en känsla av74


ädslan som ett problem, men rädsla kan också förstås som endrivkraft som får människor att agera – ensamma eller i grupp– mot något som är livshotande (Naphy & Roberts (red)1997). Den rädsla som diskuteras här är dock hämmande ochbegränsar vårt livsrum.Rädsla för brott uppmärksammades först i slutet av sextiotaletoch i början av sjuttiotalet i de nationella brottsundersökningarsom genomfördes i USA, senare även i Storbritannienoch andra länder. Rädsla för brott utvecklades som enunderdisciplin till kriminologin (Smith 1987:16) I dessa undersökningarfokuserades vardagsbrottsligheten som till exempelegendomsbrott och brott riktade mot privatpersoner.Huvudfrågan var medborgarnas livskvalitet (Smith 1987:1f).Oron och den uppfattade rädslan relaterades ofta till storstadsmiljöeroch det var framförallt i de större städerna somproblemen ansågs vara som störst. Det diskuterades ocksåtidigt huruvida rädsla för brott var ett problem i sig eller omproblemet främst handlade om att kontrollera brottsligheten(Smith 1989:216).Den kriminologi som utvecklats från mitten av 1800-talethar varit intresserad av stadsmiljöer och kan på så vis sägasha haft en form av rumsligt perspektiv. Ett rumsperspektiv påbrott och rädsla är alltså inget nytt. De kartografiska kriminologerna(cartographic criminologists) länkade sociala ochfysiska aspekter i sina analyser av brottens spridning i stadsmiljöer.Chicagoskolan med sin brottsekologiska kriminologibyggde under 1920-talet vidare på denna tradition. Deras intressevar främst inriktat på ungdomsbrottslighet, var de kriminellabodde samt lokalisering av brottsplatser. Chicagoskolanstuderade sambanden mellan ekonomisk segregering,fysiskt förfall, tät befolkning och kulturell fragmentarisering.Från Chicagoskolan härstammar tesen om social desorganisation,där begreppet ”social kontroll” ges stor betydelse ochsom än idag är en viktig aspekt i brottspreventionen (Johnstonet.al (red) 2000, Smith 1987).Kritiker mot Chicagoskolan menar att de har missat andraviktiga brottsaspekter, såsom bostadsmarknaden och barnssocialisering, det vill säga en kontextualisering. Men ocksåatt de i sina analyser inte inkluderat den fysiska gestaltningenoch arkitekturen. Vidare menar kriminologerna AnthonyBottoms och Paul Wiles att begreppet social desorganiseringär svårt att använda av flera skäl, till exempel för att det förkontroll.Inom kriminologin har man också pekat på gestaltningsfrågorsom är viktiga för rädsla (Tiby 1991).75


utsätter att kriminellt beteende är ett resultat av desorganisation,när kriminaliteten i själva verket kan vara mycket välorganiserad,även om det bygger på ”alternativa” normer ochvärderingar (1992:14f).Under sjuttiotalet kom utvecklingen av de nationella ochlokala brottsundersökningarna att göra det möjligt att kartläggabrottslighetens utbredning och karaktär. Riskanalyserhar utvecklats till följd av detta, till exempel livsstilsanalyseri relation till risk och hur förövare använder rummet. I senareundersökningar används ofta modern datateknik, som till exempelGIS (Geographic Information Systems) för att finnabrottslighetens ”hot spots” (Johnston et.al. (red) 2000, Smith1987).Svenska BRÅs forskning om stadsmiljöns betydelse förbrott har hittills inneburit att man i enlighet med Chicagoskolanfrämst fokuserar sociala sammansättningar före fysiskagestaltningar eller stadsmönster. 35 Ett exempel var detstora ”Stockholmsprojektet” som genomfördes i början avnittiotalet, vars syfte var att analysera relationen mellan stadsstrukturoch brottslighet. Kartlagd brottslighet kopplades till”stadsstrukturdata”. I BRÅs stadsstrukturdata ingick fysiska-,demografiska-, hushålls-, bostads- och socioekonomiska karakteristika.Inledningsvis kategoriserades 125 stadsdelar in igrupper utifrån principerna; att separera innerstad från ytterstad,att skapa så geografiskt sammanhängande grupper avstadsdelar som möjligt och att som ”…huvudsakligt grupperingskriteriumanvända stadsdelarnas faktorpoäng på socialaproblemfaktorn och på den sociala statusfaktorn” (Wikström1988:125). 36 Åtta olika typer av förortsområden valdes sedan35 Kunskap om stads- och bebyggelsestrukturer har de i någrasammanhang hämtat utifrån. Arkitekt John Miller genomförde i mittenav åttiotalet en syntaxanalys över brottsplatsernas läge i Stockholm.Undersökningen (som var en pilotstudie) visade att det fanns ettsamband mellan brott och rumsliga egenskaper. Till exempel var gatormed högt integrationsvärde de mest brottsbelastade, det vill säga pågator i centrum där många människor rör sig sker flest sammandrabbningar(Miller 1988). Till Stockholmsprojektet anlitades arkitektFredrik Wulz, för att studera arkitekturens brottsförebyggandemöjligheter (Naumann 1994:22f). Något skriftligt resultat av detta arbetehar jag dock inte funnit.36 I metoden ”faktoriell social-ekologi” definieras ”…de centraladimensionerna vad beträffar sociala gruppers särboende [vilka] är socialstatus, familjetyp (familism) och etnisk tillhörighet” (Wikström1988:124). Antalet problemhushåll är också en faktor man tar med ianalysen.76


ut och jämfördes. 37 Resultatet från studien visade att bostadsinbrottförekom mest i högstatusområden, medan källarinbrottoch småstölder var mest förekommande i sociala problemområden.Brott mot person på allmänna platser ochvandalism var mest förekommande i innerstadsmiljöer, därcentrala affärsdistrikt var mest drabbade. I denna studie bestodde fysiska analyserna främst av att urskilja höghus frånlåghus och innerstad från ytterstad.Inom kriminologin har den byggda miljön eller stadsgestaltningeninte tillskrivits någon större betydelse. Däremotvisar BRÅ ett stort intresse för de sociala aspekterna avstadslivet, där man framförallt lyfter fram kopplingen mellanurbaniseringsgrad och brottslighet. Med utgångspunkt i attöver hälften av alla brott som årligen polisanmäls sker i de trestorstadsregionerna, argumenterar kriminolog P.O. Wikströmför att urbanisering leder till svagare social kontroll vilketskapar fler motiverade gärningsmän och fler tillfällen tillbrott. Han menar att man kan:…anta att betingelserna för att utöva social kontroll allmäntsett är bättre i mindre och mer homogena områden,än i större och heterogena områden. Om (svagare) socialkontroll är en av två huvudförklaringar till (det positiva)sambandet mellan urbaniseringsgrad och brottsnivå, ärrikligare tillfällen till brott den andra. Ett områdes folkmängd,folktäthet och heterogenitet påverkar mängdenoch variationen av olika objekt som kan stjälas, samtmängden möten mellan personer av skild social bakgrundsom kan komma att utvecklas till konflikter och våld(Wikström 1990:9/10).Typer av aktiviteter och befolkningssammansättningen påverkarmängden av brott som sker på en plats eller en del avstaden menar Wikström. Nöjesområden är starkt brottsligtbelastade därför att en stor mängd främlingar, ofta alkoholpåverkade,med olika bakgrunder sammanförs på en geografisktbegränsad yta. Nöjesområden är dock specifika fall, generelltmenar BRÅ att det är de boendes och grannskapetssociala karakteristika som avgör om ett område blir brottsligtbelastat (Wikström 1990:24). BRÅ har alltså hittills främstsett till de sociala och ekonomiska problemen och ger i sina37 De utvalda förortsområden var Rinkeby, Bredäng, Rågsved,Bagarmossen, Årsta, Larsboda, Herrängen och Höglandet.77


arbeten inte något större utrymme för mer bebyggelseinriktadebrottsförebyggande åtgärder.Kriminologin var länge den disciplin som ensam fördebrottsforskningen framåt, men under åttiotalet växte intressetfrån andra discipliner och inom geografin blev brottslighet enintressant fråga att studera, speciellt i relation till den framväxandepolitiska geografin (Fyfe 1991:249). Influensernafrån geografin till kriminologin bidrog till att utveckla en”environmental criminology”. Den inriktningen skiljer sigfrån det brottsekologiska perspektivet (som användes inomChicagoskolan), då den även uppmärksammar plats och rum.Med detta rumsliga perspektiv har en brottslighetens geografiutvecklats och dokumenterat hur förövare och brott tenderaratt koncentreras geografiskt (Evens et.al. (red) 1992:2), menden har också uppmärksammat att det inte finns någon störreenhetlighet i hur brott rumsligt fördelas. Geografen DavidHerbert utgår från ”environmental” perspektivet när hanskriver att rädsla tveklöst påverkar vissa grupper av individermer än andra, men det är också uppenbart att det finns ”placeproblems”, likväl som det finns ”people problems” (1989:5).Diskussionen visar att brottslighetens rumsliga kopplingar ärmer komplexa än vad som tidigare antytts när vissa typer avbostadsområden eller innerstadsmiljöer utpekas som kriminelltbelastade.I Sverige har ett flertal bostadsområden undersökts därman utgår från statistiska data, länkar dem till enkätundersökningar,och sedan utvecklar undersökningen i samtal medolika nyckelpersoner (jfr Malm 2000). Dessa undersökningarhar i de flesta fall varit på uppdrag av bostadsbolag. En annanomfattande studie, där kvantitativa och kvalitativa metoderhar utprövats utfördes i Stockholm av geografen VaniaCeccato (2001). Med hjälp av statistik, GIS samt mentalakartor har hon analyserat brottsfördelningen i Stockholmsregionen,men även kopplat det till en större global kontext.Ceccato menar att GIS kan som metod vara en bra teknik föratt synliggöra lokala erfarenheter (2001:13).En annan inriktning som också till en del bygger vidare på”environmental criminology” berör vikten av den fysiska gestaltningen.Därigenom har arkitekter och planerare blivitengagerade i brottsförebyggande och trygghetsskapande frågor.De mest namnkunniga är arkitekterna Oscar Newmanoch Alice Coleman som båda diskuterar gestaltningsfrågorför hur tryggare och säkrare bostadsområden ska kunna byggas.De förespråkar att höghusområden ska undvikas och ett78


territorialitetstänkande bör implementeras genom att byggabostäderna kring en övervakningsbar gård där främlingar kanutpekas (Newman 1972, Coleman 1985). Denna inriktninghar kritiserats från flera håll, bland annat från antropologenSally Merry som menar att Newman inte har tagit hänsyn tillkulturella och sociala skillnader (Merry 1981) och vetenskapsteoretikernBill Hillier (1996) som riktar sin kritik motNewmans och Colemans arkitekturdeterminism. Hillier hargenom att koppla brottsdata till syntaxkartor studerat de tesersom Newman och Coleman fört fram. Hillier hävdar, tvärtemotdem, att inbyggda gårdar ofta skapar fler tillfällen förinbrott än vad höghus i ett rutnätskvarter gör. Hillier byggeristället vidare på urbanforskaren Jane Jacobs (1961) idéer omden levande staden, där en informell och en ”naturlig” socialkontroll existerar i en spännande stadsmiljö. Mer om åtgärdsförslagoch inriktningar inom planering och arkitektur kommeri nästa kapitel där åtgärdsinriktningarna inom brottspreventionenkommer att skisseras.I Dictionary of Human Geography definieras brottslighetensgeografi som en “…sub-discipline focused aroundunderstanding the interplay between crime, space and societythrough analyses of offences, offenders and the effects ofcrime” (Johnston et.al. 2000:120). Utifrån denna definitionskulle rädslans geografi kunna sammanfattas som en underdisciplininom kriminologin som fokuserar samspelet mellanrädsla, rum, plats och sociala relationer genom analyser avövergrepp och konsekvenser av verkliga och föreställda brottoch hot.Feministisk kritik – en fråga om metodDen feministiska kritiken mot kriminologins sätt att hanterafrågor om rädsla har till stor del handlat om metodfrågor; omhur kunskapen har producerats. Geografen Hille Koskela gören historiebeskrivning av metoder inom rädslans geografi, därden första traditionen har studerat brott regionalt på makronivåoch utgått från enkätundersökningar och där GIS oftaanvänds. Inom denna tradition finns kartografin och rummetär förstått som en yta – endimensionellt. Den andra traditionenstuderar rädslans platser, där en lokal nivå fokuseras –en utvald avgränsad plats, där man använder sig av djupintervjueri kombination med kvantitativa metoder. Inomdenna tradition inkluderas både fysiska och sociala aspekter. I79


den tredje traditionen utgår perspektivet från hur socialt rumproduceras. Sociala och fysiska aspekter är mer sammanvävdaoch man ser inte rädsla för brott som ett individuelltproblem. Istället intresserar sig forskarna för maktrelationeroch symboliska tolkningar ges ett större utrymme (Koskela1999:1ff).De olika metoderna kan även kopplas till olika geografiskaskalor. Genom användandet av kvantitativa enkätundersökningarnår man en stor grupp av människor över ett omfattandegeografiskt område, vilket når fler individer än vadkvalitativa studier gör där man fokuserar en specifik plats.Den tredje inriktningen brukar också vanligen inbegripa färrepersoner, men frågan placeras i en större social och kulturellkontext. Den inriktningen skiljer sig från den första och andragenom dess grad av komplexitet och i relation till skalan dåden både når ”lokalt” och ”globalt”.De statistiska undersökningarna som genomförts sedansjuttiotalet har konsekvent visat att kvinnor är mer rädda änvad män är, trots att män oftare utsätts för våld. Specielltutsatta är unga män, trots att de är de minst rädda. Och minstutsatta är äldre kvinnor, som trots det är de mest rädda. 38Detta resultat pekar antingen på att det inte uppenbart finnsen koppling mellan rädsla och brott, eller också på att destatistiska redovisningarna av brott inte redovisar allt som ärrelevant för att förstå rädslan.Det dröjde innan feministiska forskare började att intresserasig för vad som dolde sig bakom statistiken. Först uppmärksammadesfrågan av sociologer och kriminologer, senarekom de feministiska geograferna att ge förståelsen avproblemet en ny dimension genom att föra in ett rumsperspektivpå problemet.Geografen Gill Valentine genomförde en av de tidigastestörre undersökningarna av rädslans geografi och begreppetgeography of fear brukar hänföras till hennes arbete. Resultatfrån hennes forskning visade att kvinnor främst är rädda försexuella övergrepp och att denna rädsla begränsar kvinnorsrörelsefrihet. Valentine poängterar också att samhället ochmedierna ofta skyller på offret för att hon har varit ”dum”nog att vistas på vissa platser efter mörkrets inbrott. Kvinnortvingas att utveckla strategier och en mental karta för attminimera risken för överfall, därför att om något händer såkommer skulden till stor del att läggas på dem (Valentine38 Se Warr 1985, Smith 1987, Painter 1992, Tiby 1991, Malm 1997 &1999, Koskela 1999.80


1989:386). På så sätt förde Valentine in ett maktperspektiv pårädslan och omformulerade förståelsen av kvinnors rädsla.Hon pekade också på brister i kvantitativa undersökningar, dåde inte innefattade de vardagliga trakasserierna som kvinnorutsätts för. Konsekvenserna av de statistiska undersökningarnablev att kvinnors rädsla ansågs irrationell och istället föratt vidta åtgärder mot de övergrepp kvinnor utsätts för, lederde resultaten till att föreslå ”bättre” information till kvinnorom att de egentligen inte har något att frukta. Kvinnor ansesöverreagera och överdriva hoten som de upplever, medanmän å andra sidan, framställs som orädda och mer realistiskai sina bedömningar av hot (Painter 1992:172). När män framställssom modiga eller dumdristiga och kvinnor som onödigträddhågade, reproduceras traditionella könsroller. Inom denfeministiska kriminologin däremot, tas kvinnors rädsla förvåld på allvar och betraktas som realistisk. De menar attvåldsbrotten generellt är få, men att kvinnor är drabbade isamma omfattning som män och alltså inte, som de flestatraditionella kriminologer tidigare har hävdat, i mindre omfattningän vad män är. De flesta övergrepp sker i hemmengenerellt, men både kvinnor och män utsätts även för övergreppi det offentliga rummet (Mooney 1997).Geografen Rachel Pain har argumenterat för att kvinnorsrädsla för brott kräver en särskild uppmärksamhet inom geografiämnetdärför att kvinnors rädsla utmärker sig genomdess utbredning, dess karaktär, i sin relation till verkliga risker,i dess konsekvenser och i dess potential för strukturellanalys (1991:415f). Pain hänvisar till tidigare forskning ochdrar slutsatsen att sexuellt våld är mycket mer utbrett än vadbrottstatistiken visar. 39 Det finns också problem med attdefiniera sexuella trakasserier och hot. 40 Den officiella juridiskadefinitionen har förändrats över tid och det gör detmycket svårt att hänvisa till statistiska underlag, men närkvinnor själva definierar vad som är ett övergrepp tenderarantalet fall att öka (Pain 1991:421). De feministiska geografernahar haft ett ambivalent förhållningssätt till statistikensom de väljer att utgå ifrån trots att de misstror och kritiserarden.39 Denna konklusion har även andra kriminologer gjort, även BRÅ såsomnämndes inledningsvis.40 Pain definierar “sexual harassment” som ”…unwanted intrusive actsperpetrated by men against women, including staring, touching, andcomments or actions of a sexual nature” (1991:421).81


Sociologen Kate Painter argumenterar starkt mot de kvantitativaundersökningarna som spridit idén om att det är mänsom är de flesta brottsoffren. Painter har istället byggt sinaundersökningar på intervjuer och kommit fram till slutsatsenatt eftersom män går ut mer, är de sannolikt oftare offer förvåldsbrott. Om kvinnor på kvällstid skulle gå ut i sammaomfattning och på samma sätt som män, till exempel genomatt hänga i gäng på torg och pubar, skulle de troligtvis oftareutsättas för brott (1992:165ff). Enligt Painter har lokala undersökningarstörre trovärdighet och kan synliggöra situationersom försvinner i studier på makronivå. De storskaligaundersökningarna, speciellt de från åttiotalets mitt som visadeatt väldigt få kvinnor var offer för sexuellt våld och trakasserieroch som bedömde kvinnors rädsla som irrationell,uteslut subjektiva erfarenheter. Istället för att uppfatta kvinnorsrädsla som ”felaktig” eller överdriven, menade Painter attdet var undersökningarna som var otillräckliga. Lokala studiervisade på högre brottsoffernivåer och Painter menar att detpekar på tre saker: 1) det är proportionerligt mer sannolikt attkvinnor utsätts för brott än män, det vill säga om de skulleröra sig ute i det offentliga rummet på samma sätt som män,2) kvinnor utsätts för ett bredare spektra av brott och hot änvad män gör – allt från ”vanliga” rån och slagsmål, till våld ihemmen, sexuella trakasserier och våldtäkt och 3) kvinnorutgör offer för specifika brott och hot som nästan uteslutandedrabbar kvinnor, det vill säga de flesta sexuella övergreppriktas mot kvinnor (1992:172).Många av dem som idag utför kvantitativa undersökningarhar uppmärksammat denna kritik och i många nutida enkätundersökningaringår frågeställningar som berör dold brottslighet.I den internationella brottsofferundersökningen, TheInternational Crime Victimisation Survey (ICVS), som är enav de mest omfattande internationella jämförelser av privatpersonersutsatthet för brott, uppger cirka 15% av kvinnornaatt de anmäler sexuellt hotfulla händelser till polisen, 36% avdem som varit utsatta för våld har anmält det. Undersökningenhar genomförts i 17 länder vid fyra tillfällen mellan1989 och 2000. Denna undersökning visar att Sverige har ennågot högre (generell) brottslighet än genomsnittet, men attmänniskor ändå upplever sig tryggare än befolkningarna inästan samtliga länder, särskilt när det gäller rädsla för våld.Studien visar också att antalet sexuella brott ligger relativthögt i Sverige i förhållande till andra länder, vilket har att82


göra med att anmälningsbenägenheten i Sverige ligger övergenomsnittet. 41R ä d s l a s o m s t r u k t u r e l l t m a k t u t t r y c kForskningen om kvinnors rädsla visar en ganska entydig bildav vad det är som skapar otrygghet. Valentines studier visaratt kvinnor är rädda för sexuellt våld och i hennes intervjuermed kvinnor framkommer det att kvinnor upplever att mångamän i offentliga rum beter sig aggressivt, oförutsägbart ochokontrollerbart, något som uppfattas som skrämmande. Pånatten domineras många platser av män som inte sällankommenterar kvinnor som passerar. Oavsett yrke och socialstatus eller ekonomiskt oberoende hindrar rädslan kvinnorfrån att leva ett självständigt liv menar Valentine: “…it robsthem of the confidence” (1989:387ff), och när kvinnor ärberoende av män underbygger det ett patriarkalt samhälle.Rädslan för män innebär att kvinnor upplever stadsrummet påett annat sätt än män, eftersom deras personliga, kroppsliga,rum ständigt kan bli stört eller kränkt (Valentine 1989). ÄvenPainter kommer till samma slutsats, att de intervjuadekvinnorna är rädda för män och inte för brott i allmänhet.Painter menar att denna rädsla är verkligt förankrad och attdenna rädsla begränsar deras rörelsefrihet – var de kan gå; närde kan gå; hur de kan gå och med vem de kan gå. Rädslanförändrar deras rumsuppfattning och deras intryck av denfysiska miljön. Rädslan påminner dem om att män dominerardet offentliga rummet och kontrollerar tillgången till det(Painter 1992:177). Pain, liksom Valentine and Painter,menar att strukturella ojämlikheter i samhället måste sättas ifokus för att fördjupa förståelsen av kvinnors rädsla. Demenar att rädslan är ett uttryck för individers ojämlika statusoch makt (Pain 1991:421).Till en stor del bygger rädslans geografi på tidigare feministiskteori, speciellt radikalfeministisk teori, 42 som fokuserathur kvinnor förtrycks genom sexuellt våld och hot om våld.Ett viktigt verk inom denna inriktning var journalisten SusanBrownmillers Against Our Will. Men, Women and Rape,41 Pressmeddelande från BRÅ 2001-12-13.42 Radikalfeministerna förstår samhället utifrån en analys av patriarkalastrukturer som är baserade på ett sexuellt förtryck av kvinnan, tillskillnad från till exempel marxistfeminism som förklarar samhälletutifrån strukturer byggda på arbetsfördelningen mellan könen. För vidareredogörelse se t.ex. Holmberg, Carin & Margareta Lindholm 1989.83


1975 (Sv. Våldtäkt 1977), som kom att få mycket stort inflytandeöver diskussionen om det strukturella sexuella våldetmot kvinnor. Där beskriver hon gruppvåldtäkter som ett sättför vissa män att manifestera sin manlighet inför andra mänoch att distansera det manliga subjektet ifrån det kvinnligaobjektet. Genom att göra offret till ett ting utövas makt.Brownmiller lyfte med sin bok fram en dold och ibland heltförnekad historia. Konsekvent och osminkat går hon igenomhundratals olika våldtäktsfall i historien. Hon beskriver bordellverksamheteroch systematiska våldtäkter i krig, politiskasymboliska våldtäkter, gruppvåldtäkter och individuella övergrepp.Hon granskar film, musik, litteratur och tidningar. Utifråndenna genomgång fångar hon gemensamma drag och envåldtäktsdiskurs växer fram:En värld utan våldtäktsmän skulle vara en värld därkvinnorna rörde sig fritt utan rädsla för män. Att en delmän våldtar utgör ett tillräckligt hot för att hålla allakvinnor i ett konstant tillstånd av skrämsel, alltid medvetenom att det biologiska instrumentet måste hållas ifruktan emedan det med plötslig snabbhet kan vändas tillvapen i ont uppsåt (1977:191).Brownmiller menar att (den amerikanska) machokulturenär fylld av idealiserande bilder av våldtäktsmän som framställssom rebeller och sexuella erövrare. I konflikterna mellansvarta och vita har våldtäkter varit en politiskt laddathandling, där våldtäkterna har utgjort hämndaktioner mänemellan. 43 För kvinnorna däremot innebär denna machokulturatt de tidigt lär sig se sig själva som potentiella offer.Kvinnor uppfostras till att bli våldtäktsoffer. Bara att lärasig ordet ’våldtäkt’ är att ta emot undervisning i maktrelationernamellan män och kvinnor. Att tala om våldtäkt,även om det är med ett nervöst skratt, är att erkännakvinnans speciella status som offer. Vi hör viskningarnanär vi är små: flickor blir våldtagna. Inte pojkar. Informationenblir tydlig. Våldtäkt har någonting att göra medvårt kön. Våldtäkt är någonting förfärligt som händerkvinnor: det är det mörka däruppe i trappan, den odef-43 Enligt en studie av våldtäktsmän uttryckte en majoritet avvåldtäktsmännen att de kände sig bra, lättade eller ingenting alls om sittbrott. Våldtäkten ledde sällan till att våldtäktsmännen liv försämradeseller att självbilden skadades (Scully & Marolla 1985:260).84


inierbara avgrunden alldeles bakom hörnet och om vi inteser upp var vi går kan det bli vårt öde (1977:289).Det är genom uppfostran och inlärning vi lär oss hur manskall vara som kvinna och man och hur mycket plats man fårta i anspråk. Brownmillers bok var ett väsentligt bidrag tillradikalfeminismens (och allmänt ganska missuppfattade)antagande att alla män är potentiella våldtäktsmän på grundav rådande könsmaktstrukturer. Brownmillers analys är dockinte oemotsagd. Till exempel menar genusforskare LynnSegal (1997) att våldtäkt är mer kulturbundet än vad Brownmillergör klart. Det finns kulturer där våldtäkt är ovanligt.Hon menar att mer studier borde inriktas på att förklaravarför vissa män blir våldtäktsmän, men inte andra. En delfeministers motstånd mot ett sådant angreppssätt, menarSegal, beror på rädslan för att åter hamna på en individnivå,där samhället, och män generellt, inte anser sig behöva läggasig i. Det finns också en risk att åter börja anklaga offret – ombara vissa män våldtar är det kanske så att bara vissa kvinnorblir våldtagna. Med ett sådant resonemang vore man snarttillbaka på ruta ett. Men Segal menar att man måste kunna seatt det finns skillnader mellan, till exempel gängvåldtäkter,där handlingen ingår i en subkultur, och till exempel en våldtäktvid en ”date”. Det betyder inte att det ena är mindre allvarligtän det andra, utan att det handlar om olika sexistiskamanskulturer och om de ska kunna förändras måste de förståsi sitt sammanhang.Till Brownmillers argumentation kan Pains kommentarläggas, att de juridiska systemen kan verka som en andra förövarei sitt sätt att hantera våldtäktsoffer, det vill säga denprocess som kvinnor måste gå igenom för att nå sina juridiskarättigheter (1991:426).I och med en uppluckring av det strukturalistiska tänkandetunder åttiotalet har fler perspektiv och tolkningar av rädslakommit att höras i forskningen. Den radikalfeministiskatolkningen har ibland betraktats som rabiat och ensidig, samtidigthar den avpolitisering och uppluckring av politiskaställningstaganden som skett i den feministiska forskningenunder nittiotalet inte förändrat situationen; kvinnor är fortfaranderädda för våldtäkt.85


E n d i s k u r s a n a l y t i s k i n r i k t n i n gVad implicerar då denna fokusering på kvinnor, och vilkenverklighet bidrar den till att skapa? Ett diskursanalytiskt angreppssättär inte så vanligt förekommande inom fältet rädslansgeografi som främst präglats av kvalitativa intervjuundersökningar.Ett bredare reflexivt perspektiv är mervanligt förekommande i annan typ av feministisk metaforskningoch då ofta i samband med kritiska analyser av empiriskforskning (t.ex. Wilkinson & Kitzinger (red) 1995). Menmånga feministiska forskare har varit kritiska till det sättvarpå kvinnors rädsla har kommit att diskuteras, man hävdaratt denna forskning bidrar till att stigmatisera kvinnor sommaktlösa offer. I själva nedtecknandet av orden ”kvinnorsrädsla” finns inneboende konflikter, för när man talar omkvinnans utsatthet och om våldsproblematiken riskerar manatt reproducera könspositioner genom att benämna problemetmed redan besmittade begrepp; ”…’rape-script’ portrayswomen´s bodies and female sexuality in spatial terms as anempty space waiting to be invaded/taken/formed” (Gibson-Graham 1997:310). Författarparet Gibson-Graham 44 lyfterfram en kritik mot feminister som har arbetat med kvinnorsrädsla och pekat på deras bundenhet till fallologocentrism 45och dess språk, vilket gör att åtgärder som till exempelbemannandet av transporter och bättre belysning, är ett accepterandeav både Phallos and Capital. Deras förslag är att viistället måste fokusera de grundläggande strukturerna och sevariationer av platser och ”kvinnligheter” istället för att låsafast en kvinnoidentitet som offer och stigmatisera platser somfarliga.Att hantera detta problem inom empirisk forskning är intelätt. Pain argumenterar för att rädsla bara kan minskas ommaktrelationerna mellan kvinnor och män förändras (2000:375). Koskela (1999) ägnar en del av sitt arbete åt att studerahur modiga och tuffa kvinnor utmanar rädslan samt vilkabegränsningar det är som åläggs dem genom förväntningar påhur de ska agera på olika platser. Geograferna Anna Mehtaand Liz Bondi (1999) har i sin undersökning av universitetsstudenterserfarenhet av rädsla anlagt ett diskursanalytiskt44 Gemensamt författarnamn för geograferna Julie Gibson och KathyGraham.45 Fallologocentrism är ett begrepp inom den feministiska teoribildningensom åsyftar det manligt grundade/präglade logiska tänkandetsnormering.86


perspektiv. De visar hur studenternas olika strategier för atthantera rädslan utvecklas beroende på kulturell och socialkontext, bland annat genom hur man har lärt sig att hanteraproblemet, vilket fokuserar hur subjektet positionerar sigsjälv inom diskursen kring kön och rädsla. Könsidentiteternaproduceras och reproduceras inom diskursen och sättet atthantera rädsla förstås här som en förhandling om makt överrum. En del studenter övervinner sin rädsla genom att inteuppfatta sig som rädda eller att ofta vistas ute, medan andrautvecklar andra strategier för att hantera sin rädsla.Några forskare, som urbanforskaren Elizabeth Wilson(1992), har argumenterat för att staden alltid har varit enviktig plats för kvinnors emancipering och hon ifrågasätteridén om staden som en farlig plats. Staden som en ”onaturlig”plats för kroppen har också förnekats av arkitekturteoretikernElizabeth Grosz, som skriver “…there is nothingintrinsically alienating or unnatural about the city/…/eachenvironment or context contains its own powers, perils,dangers, and advantages” (1998:48).Kritiken mot stigmatiseringen av kvinnor som offer i denurbana offentligheten är en viktig fråga som vänder intressetmot hur sådana frågor diskuteras och pekar på hur valda begrepp,teorier och metoder används och producerar kunskap.Denna kritik är ett intressant exempel på hur ett ständigtifrågasättande förhållningssätt har tillfört en ny dimensioninom ett forskningsfält.Rädsla och strategierInom kriminologin och brottspreventionen riktas åtgärdsfrågornaoftast mot främlingar, det är på dem som den socialakontrollen ska användas. Ändå finns vetskapen om att de allraflesta våldsbrott, dråp och mord utförs av äkta makar, (ex)-sambos, ”vänner”, bekanta och arbetskamrater. Istället för attfokusera hoten från främlingar menar kriminolog ElizabethStanko att rädsla och hot är något som vi alla hanterar i vårtdagliga liv. Istället för att betrakta våld som ett avbrott på detförväntade lugna livet vi lever, menar hon att våld är en vardagligdel av våra liv:This is not to say that I accept violence as good or evennatural, simply that modern social conditions makedanger a reality. Nor is it to say that most individualsexperience violence on a daily basis. Some do. But the87


majority have learnt to manage violence, some with moresuccess than others. If any of us takes measures to try toguarantee our safety – such as staying alert on the street,resisting arguments with our intimates because their badtempers might lead to a beating, or avoiding certainpublic places that make us feel uneasy – we are automaticallytaking violence into account as a possibleoccurence in our lives./…/Having to negotiate dangerdifferentially also affects us./…/Those who have the leastprivileges, it seems, are also burdened with the additionaltask of worrying about their own security (Stanko1990:5/6).Stanko frågar sig då vad det får för betydelse för individernaatt åtgärdsprogrammen idag främst riktas mot grannskapsprojektoch att den enskildes ansvar och insatser betonas.Innebär det att de som har våld nära inpå riskerar att blimer sårbara än vad de redan är. Genom att dela upp brottsligheten,i privata eller offentliga rum, tenderar kriminologernaatt missa helheten och de underliggande maktrelationernasom ligger bakom brotten. Det perspektiv somStanko förespråkar, ger en annan bild av problemet, då honlyfter fram ett vardagsperspektiv på våld.Hot om våld som en risk kvinnor förhåller sig till, medveteteller omedvetet, skriver även kulturgeografen BirgittaAndersson om i Rädslans rum (2001). I hennes intervjustudievisar det sig att de allra flesta kvinnor har strategier för atthantera vad de uppfattar som en risk för våldtäkt. Många tardet för något självklart och som de egentligen inte reflekteraröver. Det innebär att de tolkar stadsmiljöer utifrån ettrisktänkande. 46 Urskiljandet av vilken form av rädsla eller typav brott som diskuteras är viktigt. Det visar till exempelsociologen Björn Johanssons studie av gatuvåld. Många avgärningsmännen söker sig medvetet till platser där det rör sigmånga människor för att få möjlighet att visa upp sig ellersöka konfrontationer (2001:19). De förövare, det vill sägavåldtäktsmän, som kvinnor i första hand oroar sig för attmöta, antas inte finnas i de miljöerna, istället oroar kvinnorsig för parker, parkeringsgarage, mörka gångtunnlar och likn-46 Det finns en utvecklad så kallad ”riskforskning” som tangerar dettaämnesområde. Jag har dock valt att inte använda mig av det begreppetoch den forskningen, eftersom det skulle innebära en annan typ avproblemformulering. För en översikt av riskforskning medkönsperspektiv, se Per Gustafson (1997) Kön, risk och olyckor. Enforskningsöversikt.88


ande platser. Johansson menar att i motsats till exempelvispersonrån och sexualbrott så tycks misshandel inte vara beroendeav bra flyktvägar, frånvaron av vittnen eller människorsom skulle ingripa. Den grundläggande förutsättningverkade istället vara behovet av att begå dessa handlingar inärvaro av andra människor, gärna i form av större folksamlingarpå välbesökta platser (2001:19).Det kan alltså finnas olika bakgrunder till rädsla och brottsom är viktiga att känna till för att förstå dess koppling tillrum. I den feministiska kritiken av tidigare forskning om rädslaoch brott har just detta lyfts fram. Kritiken har riktas moten så kallad normalforskning där kön är osynligt, vilket i deflesta fall innebär att kvinnors erfarenheter utelämnas. Menman kan också i diskussioner om den farliga staden tala omatt männen demoniseras utifrån sitt kön. Bilden av den farligamannen är en källa till rädsla, men samtidigt sällan någotsom diskuteras i brottspreventiva och trygghetsskapande projekt.Den här ovan förda diskussionen visar att kvinnor oftaframställs som offer i stadens offentliga rum, samtidigt somdet är just det som forskarna avser att motverka med sinforskning. Att synliggöra problemet med rädslan är dock ettförsta steg till att motarbeta problemet. Risken med att kvinnorframställs som offer och män som förövare är just att lösningendå tenderar att bli att kvinnor behöver beskyddas,vilket är den andra sidan av ett patriarkalt tänkande –antingen kvinnan som offer som måste få beskydd, ellerockså anses kvinnan ha sig själv att skylla ifall något händerom hon deltar i det urbana livet på lika villkor.Hur kvinnor och män framställs i relation till staden påverkarupplevelser av miljöer. Därför sympatiserar jag medden kritik som bland annat Gibson-Graham har fört fram,samtidigt som jag ser en pragmatisk poäng med att synliggörabehovet av till exempel bättre belysning och ökad tillgänglighettill staden, samtidigt som fallologocentrismen ifrågasätts.De konkreta insatserna kanske rentav kan vara en vägtill att ifrågasätta den rådande fallologiska ordningen. Omkvinnors strategier för att hantera sin rädsla underlättas kanhär skapas ett förhandlingsutrymme och då kan planering ochstadsbyggande spela en roll. 4789


I n t e b a r a k ö nTrots att kritik har riktats mot radikalfeminismens ensidighethar det feministiska angreppssättet definitivt inneburit ettifrågasättande av tidigare forskning och banat väg för flermöjliga analytiska grepp inom rädslans geografi. Genom attifrågasätta metodiska angreppssätt har de visat hur kunskapenproduceras utifrån olika antaganden. Ytterligare en konsekvensav metodkritiken är att flera nya perspektiv utvecklats, tillexempel forskning om äldre människors rädsla. Den härforskningen visar att äldre människors rädsla är kopplat till enkänsla av fysisk sårbarbet och en, med högre ålder, försämradförmåga att klara sig mot våldsangrepp. Isolering och ensamhetkan också bidra till en ökad känsla av otrygghet, det villsäga aspekter som indikerar en upplevd maktlöshet. Dennabrist på makt kan till en del tolkas som annorlunda från denmaktlöshet som kvinnor uppger att de upplever när de begränsarsin rörelsefrihet, men det finns också likheter. Äldrepersoners rädsla kan relateras till en upplevd svagare kropp,men många otrygga äldre är kvinnor, och rädslan tycksstanna kvar hos kvinnor livet igenom, oavsett socialgrupp.Väskryckning, ett annat brott som många äldre personer befarar,kan få allvarliga konsekvenser för en fysiskt svagperson. Mäns rädsla tycks mer vara kopplad till bostadsområdeoch bakgrund än vad kvinnors rädsla är. Kvinnorsrädsla är mindre relaterad till urbant liv än vad mäns rädsla är(Smith 1987:6f, Warr 1985).Forskningsresultat som visar att många homosexuella ocksåupplever hot, har argumenterat för att det kanske inte såmycket är en fråga om kön som om heterosexism (Pain1991:428). Men det skulle ändå inte kunna förklara de mångaäldre människornas rädsla eller rädsla bland olika etniskagrupper. Det är därför viktigt att alltid ha klart för sig vilkentyp av brott det är som diskuteras och vilka maktrelationersom är i spel.Resultat från forskning kring relationen mellan rädsla, etnicitetoch klass varierar och få tydliga indikationer om kopplingarmellan dem framkommer. I USA är ofta afroamerikanermer rädda än angloamerikaner, men det är inte alltidfallet. Rädsla kan vara en reaktion på en lokal situation, speciellti fattiga områden. Det visar sig också att fattiga personer47 Man skulle också kunna tänka sig att diskutera i termer av ilska förbrott, eftersom en hel del av strategierna utgår från en ilska för att blibeskuren i sin rörelsefrihet.90


är mer utsatta för brott än de mer välbärgade (Smith 1987:8f).Äldre, främst kvinnor och ensamstående, framstår ofta somden mest sårbara kategorin, ganska ofta eftersom de också ärfattiga och bor i de mest kriminellt utsatta områdena. Personeri fattiga områden är dock mindre rädda för inbrott änvad människor som bor i välbärgade områden är (Herbert &Darwood 1992:147, Painter 1992). Denna diskussion visarytterligare på vikten av att vara medveten om vilka kategoriersom används, både avseende kategorisering av människor ochbrott samt var det sker.Samtidigt som empiriska undersökningar har visat attmånga människor i fattiga områden är otrygga, är det vanligtatt betrakta andra bostadsområden än det egna som mer farligt.Det kan bero på medias inflytande över människors rädslaför brott. Smith menar att media dels kan överdriva omfattningenav brott, dels höja människors uppmärksamhet påbrottshändelser rent generellt (1989:197). För media är dettaen svår och känslig fråga (ifall de bryr sig om det). MediaforskarnaKathleen Daly and Amy L. Chasteen (1997) harpekat på att de brott som är mest osannolika att de ska ske ärde som får mest uppmärksamhet i media, och för kvinnor ärrädslan för våldtäkt starkt kopplad till representation i media.Att kvinnor i media ofta framställs som offer visar ävenmediaforskaren Ester Pollacks genomgång av svensk mediaåren 1955, 1975 och 1995. Även om ett jämställdhetsperspektivhar bidragit till att fokusera också kvinnliga brottslingarär fortfarande intresset för kvinnor som utsätts försexualbrott stort (Pollack 2001:158/202/264). Medias inflytandeär en anledning till att använda sig av ett diskursanalytisktangreppssätt för att förstå rädsla.Antagandet, från den kvantitativa forskningen, att det intefanns en tydlig koppling mellan rädsla och brott, kan bådebekräftas och ifrågasättas av den forskningsgenomgång jaghar gjort. Antagandet är ifrågasatt eftersom det har visat sigatt det finns en starkare koppling mellan rädsla och brott änvad de hävdat, på det sätt att det finns en stor mängd doldbrottslighet som framkommer i intervjuer. Antagandet kanbekräftas genom att det inte är en tydlig koppling, kopplingenmellan rädsla och brott är inte entydig. Med denna kunskap ibakgrunden bör man eftersträva en djupare kunskapsnivå änatt studera kopplingen mellan rädsla och rum på en endimensionellytnivå (som t.ex. kartograferna gjort). Iställetbör kampen om rummet och olikartade erfarenheter av platseruppmärksammas och utforskas.91


N y a i n r i k t n i n g a rForskningsgenomgången visar att det är möjligt att tala omrädslans geografi (geography of fear) som ett forskningsfältdär det gemensamma intresset fokuserar rum, plats och rädslaför våld i en offentlig urban miljö. 48 Deras huvudsakligabidrag till förståelsen av rädsla är att inkludera maktrelationersom ger en ny dimension och visar den kulturella, sociala ochpolitiska kontexten för rädslan. Rädsla är då inte bara en relationmellan offer och förövare. Nya definitioner av rädslaöppnar för nya möjliga vägar till förståelse av olika hot ochbrott.Rädsla har allt mer kommit att betraktas som oskiljbartfrån sociala och ekonomiska frågor. Ett tvärvetenskapligt helhetsperspektivsom inkluderar aspekter som bostadssituation,arbetslöshet, fysisk planering och social polarisering utifrånfattigdom, kön och etnicitet anses allt oftare som önskvärtoch blir också vanligare (Pain 2000:365, Smith 1987:16f).Pain hävdar att geograferna har försummat den kunskap somfunnits inom andra discipliner än inom kriminologin, men seren intressant utveckling komma från den forskning som sätterfokus på den lokala nivån, fastän i en kontext av historiskaoch sociala perspektiv, det vill säga det lokala i det globala(2000:369/381).Genom feministisk kritik och poststrukturalistiska influenserhar nya problem och idéer utkristalliserats, till exempelhar ”hatbrotten” riktade mot olika etniska grupper ellerhomosexuella uppmärksammats (Valentine 1998, Tiby 1999).Mäns rädsla har åter givits ett intresse, men nu med ett uttalatkönsperspektiv, istället för att utgöra normalforskningen.Genom djupintervjuer har män uttryckt betydligt mer rädslaän vad de tidigare statistiska undersökningarna visat (Pain2000:375). Den här forskningsinriktningen har potential attvisa hur den sociala konstruktionen av män är i förändring.Det svaga intresset för denna typ av forskning är i sig intressant.Män är sällan könsdefinierade i forskning, de är normenoch blir därför förbigågna i en djupare analys. Det kan ocksåvara så att ingen upplever sig ha intresse av att konstrueramän som sårbara och utsatta.48 Vilket även har uppmärksammats av den finska författarinnan AnjaSnellman som gav sin roman namnet: Rädslans geografi, 2000. Bokenhar även filmatiserats av den finska regissören Auli Mantila.92


Vissa grupper är fortfarande mer eller mindre bortglömdafrån rädslans geografi. Forskning om barns rädsla diskuterassällan. Ålder är över huvudtaget en sällsynt kategori trots attdet har varit en av de tydligaste rädslomarkörerna. Barn varnasofta för att ta kontakt med främlingar och många barn ärrädda för att leka på offentliga lekplatser. Deras rörlighet blirbegränsad på samma sätt som många kvinnor upplever sinvärld beskuren. Andra mer eller mindre bortglömda kategorierär handikappade, etniska grupper och hemlösa (Pain2000:376).Denna bredd på forskningsfrågor visar att det inte finns enlösning på problemet, eftersom det inte finns ett problem.Detta är viktigt att hålla i minnet inför kommande kapitel därbrottsprevention och trygghetsprojekt diskuteras. För vem ärdessa projekt och insatser ämnade? Vem inkluderas och vemexkluderas i trygghetsskapandet?Rumsbegreppet inom rädslans geografiEftersom brott uppenbarligen har en tidsrumslig aspekt menarPainter att frågan inte är om, utan hur, vi bäst ska användabegrepp som plats och rum i analyser av brott och rädsla(1992:165). Även Pain betonar den rumsliga aspekten mensätter här de symboliska associationerna före gestaltningsfrågor:Evidence is increasing, then, that particular features ofthe built environment play a minor role in the constitutionof fear of crime. Rather, fear is expressed inparticular environments, as their social associations maybring existing fears to the surface. Women's fear of menwill not be easily unsettled by correcting environmentalflaws (Pain 2000:372)De är inte kontroversiellt att tala om ett rumsperspektiv,hela denna forskningsgenomgång pekar på att så görs, men deolika metoderna och teorierna visar också att det inte är oftasom rumsdefinitioner görs tydliga. Jag vill här ställa fråganom hur man kan förstå rum i relation till rädsloforskningen.Pain förstår platsen som situationsbunden, medan rumdäremot indikerar sociala och politiska aspekter, men i hennestolkning exkluderar hon den byggda miljöns utformningtill förmån för platsers symboliska konnotationer. Det görhon därför att hon menar att det är platsers mening som gör93


kvinnor rädda och inte den fysiska gestaltningen. Rädsla ärinte begränsat till ett avgränsat område, våld i hemmet ochsexuella trakasserier på arbetet påverkar också graden avupplevd sårbarhet. Pain menar därför att denna dikotomiskauppdelning mellan hur privat och offentligt rum begreppsliggörsär en viktig forskningsfråga för geografiämnet (1991:417). Liksom Stanko poängterar Pain att våldet i det privataoch det offentliga alltför sällan relateras till varandra, trots attdet antagligen interagerar och bygger på likartade könsmaktsrelationer.Allt fler forskare försöker att genomföra lokala undersökningarmed hänsyn till en mer övergripande kontext ochkan därför sägas hamna i en kombination av de tre kategoriersom Koskela föreslagit: 1) i en endimensionell förståelse påmakronivå utifrån enkätundersökningar (GIS och kartografi);2) studier av rädslans platser på en lokal nivå genom djupintervjueri kombination med kvantitativa metoder; 3) socialaoch fysiska aspekter sammanvävda med intresse för maktrelationer(1999:1ff).Men det finns en skiljelinje mellan forskare som argumenterarför att den fysiska miljön har betydelse för denupplevda rädslan (Valentine 1989, Smith 1989, Painter 1992),och de som vill nedtona den betydelsen till förmån för socialaoch politiska maktrelationer (Pain 2000, Koskela 1999). Denbyggda miljön framstår hos de sistnämnda som en symboliskyta istället för något som interagerar, formar eller skaparrummet. Betydelsen av den fysiska miljön sätts åt sidan.Denna skiljelinje är intressant därför att den antagligen indikeraren skillnad i hur rum begreppsliggörs och tolkas.Beroende av forskningsfokus kommer olika metoder ochbegrepp självklart att användas, men det är uppenbarligenmycket svårt att formulera en forskningsfråga som behandlarrumsliga frågor. Få teorier behandlar verkligen både fysiskaoch sociala aspekter. Bill Hillier (1996:40) menar att rum ochrumsliga konfigurationer inte förstås genom tänkandet omrum, utan snarast är rum det som tänkandet sker med. Det kanvara en förklaring till att det är så svårt att ”fånga” vad rumär. Vi både reagerar på och interagerar med den fysiskamiljön som är en påtaglig ram för våra sociala relationer ochvåra personliga erfarenheter. Rädslans rum är kopplad tillrädslans platser, men också till relationer mellan människor.Maktrelationer utspelar sig rumsligt men rummen är ocksåfysiskt utformade utifrån maktrelationer. Det har betydelse attdet alltid finns någon form av rumslig utformning – vi lever94


inte i ett tomt rum. När Pain talar om symboliska associationerå ena sidan, men å andra sidan vill nedtona de fysiskaaspekterna blir de oerhört abstrakta. Hänger det symboliska iluften, blir symbolerna aldrig materialiserade?Pain and Koskela skriver:…we suggest that the built environment has received farmore attention from academics and policy makersconcerned with fear of crime than it warrants, at theexpence of the social causes of fear (2000:2). 49De menar att de sociala tolkningarna har fått stå tillbakaför en mer gestaltningsinriktad diskussion. Och de argumenteraratt detta är problematiskt därför att rädsla inte kan”byggas bort” och att feminister som har argumenterat för attden byggda miljön är en produkt av könsrelationer kan betraktassom “…seemingly naive in comparison” (2000:4).Men deras ståndpunkt är inte helt klar för de fortsätter ändåmed att säga att “…women rarely mention one (physical)without the other (social), and the social often offers the explanationto why some physical places are especiallyfrightening” (2000:10), samtidigt som “…women's routineavoidance of particular places is largely underpinned not byfear of concrete structures but by fear of unknown men”(2000:11). Diskussionen är inte tydlig.Jag sympatiserar med deras vilja att fokusera maktrelationer,men jag är kritisk mot deras syn på arkitekturforskningenoch betydelsen av den fysiska miljön. Den eventuellaarkitekturdeterminismen som de anklagar feministiska forskareför måste förstås i en annan kontext. Dessa forskare 50vände sin kritik till stor del mot manliga arkitekter och planeraresom hade försummat kön som en kategori inom sin kåroch inom forskningen. Dessa feministiska arkitekter ochplanerare har gjort en stor insats i att påpeka att den byggdastrukturen påverkar kvinnor i deras vardagliga aktiviteter ochkan begränsa deras rörelsefrihet.49 I Koskelas avhandling (1999) är artikel No. 3 skriven tillsammansmed Rachel Pain. Artikeln har också publicerats i Geoforum (2000)31:269-80.50 Till exempel: Matrix Collective. Making Space: Women and the Man-Made Environment, 1984 och Women and Geography Study Group ofthe Institute of British Geographers (red) Geography and Gender: AnIntroduction to Feminist Geography, 1984.95


En annan fråga jag vill lyfta fram i denna diskussion ärvad rumsbegreppet ska inbegripa om inte den fysiska miljöninkluderas, var sker i så fall de sociala relationerna? Jagmenar att vi inte kan tala om rum, speciellt inte i relation tillrädsla, om vi inte tar den fysiska utformningen med i analysenav rädsla i offentliga miljöer, till exempel hur bostadsområdeneller parker utformas. Eftersom rädsla och trygghetbehandlas inom fysisk planering är det viktigt att producerakunskap som inkluderar sociala, fysiska och mentala förståelser.Så här långt har diskussionen inom rädslans geografihuvudsakligen kretsat kring huruvida de sociala eller fysiskaaspekterna är de mest centrala. Ett sådant ”antingen eller”tänkande riskerar att resultera i ett arkitekturdeterministiskttänkande om att bygga bort brott, eller riskerar att lämnageografin utanför rädslans geografi.E n t r e d j e v ä g ?Olika rädslor har urskiljts i det här kapitlet. Avslutningsviskommer jag att göra en tolkning av vilka beståndsdelar ettbegreppsliggörande av rädsla i relation till rum skulle kunnainkludera. Det bör vara en förståelse som inbegriper tre aspekterav rädsla: föreställningar (kring både rädslor och rum),sociala relationer och den fysiska miljön.Rädslan kan vara föreställd – det är den rädsla vi bär medoss mentalt, uppbyggd av rykten, tidigare erfarenheter, personligarelationer och idéer om att vissa områden i staden ärfarliga. Det här kan beskrivas som en rädsla för rum, genomden mening vi ger rum; föreställningar av rum, men också enrädsla för de grupper eller individer vi kopplar till dessa rum.Den här rädslan är en subjektiv erfarenhet, men där ocksårådande rädslodiskurser, framförallt från media, påverkar vårupplevelse. Hur dessa föreställningar ser ut skiljer sig beroendepå vem vi är.Rädslan är också beroende av sociala maktrelationer somfinns mellan grupper i samhället. Den föreställda rädslan ärnära länkad till sociala relationer, men på den här nivån villjag också urskilja de faktiska mötena som sker där vi tolkarvarandra utifrån vad vi kroppsligen representerar: vilkenköns- och etnicitetstillhörighet vi har, hur vi klär oss, hur virör oss och på andra sätt agererar i den urbana offentligheten.Det handlar om hur vi tolkar varandra genom klädsel, beteende,kön och så vidare – hur vi tror att andra tolkar oss –kategoriseringar vi gör. Men den här analysnivån handlar96


också om de möten som aldrig sker – de grupper som heltundviker att möta varandra.Den tredje nivån är den materiella – betydelsen av denfysiska miljön då vi upplever rädsla i rummet, vid specifikatidpunkter och på speciella platser. Det är en situationsbundenkänsla av sårbarhet som hänger samman med hur vitolkar miljön. Rädslan hänger också samman med hur platsenär utformad vad det gäller ljus/mörker, siktlinjer, ödslighetoch liknande egenskaper.Efter att ha gjort den här uppdelningen vill jag ändå påståatt vi inte kan tala om en aspekt utan att nämna de andra. Ensubjektiv känsla av rädsla kan fokusera en aspekt, men denrädslan kommer alltid att upplevas någonstans, i en specifiksituation och på en specifik plats. Rädsla i och rädsla för rumär tätt sammanlänkade, där vi föreställer oss rädslans rum gestaltatpå ett visst sätt med någon speciell grupp som intagitplatsen. 51Metaforen där ett barn som leker med en boll, studsar denmot en vägg ger en idé av hur jag föreställer mig denna relationmellan rum och människa. Bollen som rör sig mellanbarnet och den fysiska, byggda miljön, skapar en relation –något som har effekt för både barnet och väggen, och somskapar en osynlig enhet, eller ett rum mellan dem. ElizabethGroszs beskrivning av relationen mellan kroppen och stadenantyder en liknande idé:…there is a two-way linkage which could be defined asan interface, perhaps even a cobuilding. What I am suggestingis a model of the relations between bodies andcities which sees them, not as megalithic total entities,distinct identities, but as assemblages or collections ofparts/…/I am suggesting a fundamentally disunifiedseries of systems and interconnections, a series of disparateflows, energies, events or entities, and spaces,brought together or drawn apart in more or less temporaryalignments (Grosz 1998:47).51 Den här uppdelningen förhåller sig nära till filosof Henri Lefebvres(1991[1974]) tolkning av hur socialt rum produceras, triaden föreställtrum, varseblivet rum, och det levda rummet (conceived/perceived/livedspace) (Lefebvre 1991:38f). Lefebvres begrepp är utvecklade för atttolka relationen mellan rum och sociala relationer (Lefebvre 1991:40).Jag sympatiserar med och är inspirerad av Lefebvres projekt attöverbrygga de olika nivåerna mellan sociala relationer och materielltrum men kopplingen till hans filosofi ska inte tolkas som mer än enhänvisning.97


I den rationella praktik som stadsplaneringen är kan detvara svårt att använda så flytande och svårgripbara definitionersom dessa, speciellt då dessa teorier har uppkommitsom en kritik mot ett strikt rationellt tänkande. De komplicerarverkligheten genom att de pekar på att planerare faktiskthar att göra med irrationella subjekt, alla med olika erfarenheter(oavsett om planerarna är medvetna om detta eller inte).Det skapar en obalans mellan planerarnas praktik och denlevda erfarenheten. Planerare eller brottsförebyggare kan inteföra alla gruppers talan och kanske ska man därför inte eftersträvaatt planera färdiggjorda miljöer, människor måste ävenges möjlighet att forma och producera sina egna rum. Dettaresonemang leder också till ett ifrågasättande av stora övergripandeansatser som inte tar hänsyn till olikheter mellanmänniskor och olikheter mellan platser.Rädsla för våld som fenomen belyser stadens komplexaoch diversifierade vardagsliv. Det är ett känsligt och emotionelltforskningsområde och avhängigt föränderliga maktrelationer.Inledningsvis i detta kapitel beskrevs kriminologiskoch arkitekturteoretisk forskning om brott och stad; brottslighetensgeografi, vilket är den bakgrund mot vilkenrädslans geografi har vuxit fram. Från att på ett mer allmäntplan ha diskuterat rädsla har idag olika typer av rädslor utkristalliserats.Den feministiska forskningens inflytande påforskningsfältet har påverkat synen på rädsla. Kvinnors rädslahar synliggjorts och tas idag alltmer på allvar. Det menar jagär ett viktigt steg i kampen över det offentliga rummet, menman kan inte stanna där, risken är då att en syn på kvinnorsom svaga och i behov av beskydd reproduceras. Iställetbehövs en tydlighet i definitionen av vad som är problemet,och en diskussion kring vad rädslan beror på, det vill säga attden bygger på en ojämn könsmaktsrelation. Hanterandet avkopplingen mellan rädsla och rum har också kritiserats i dettakapitel då jag menar att man idag antingen fokuserar de mentalaaspekterna (rädsla för rum), eller den fysiska utformningen(rädsla i rum). Istället skulle jag vilja se att den kopplingendäremellan gjordes tydligare.Jag tror att rädsla är ett viktigt analytiskt verktyg för diskussionerom hur maktrelationer kommer till uttryck i stadsrummetoch hur subtilt denna makt verkar. Trygghetsprojektkan ur det perspektivet ha en emancipatorisk potential genomatt de bidrar till att öka kvinnors (och alla andras) tillgänglighettill staden. Trygghet är en demokratifråga.98


Åtgärder måste väljas utifrån en medvetenhet om det ärtrygghet eller kontroll som eftersträvas, det innebär nämligeninte nödvändigtvis samma insatser. Kameraövervakning tillexempel kan verka normstärkande genom kontroll, men upplevsinte av alla medborgare som trygghetsskapande ibetydelsen att det ökar tilliten mellan människor. 52 Eftersomfrågan nu har väckts inom planering är det viktigt att diskussionenförs med en medvetenhet om problemets komplexitet.Den allmänna bristen på problemdefinitioner i trygghetsprojektenriskerar att förlora frågans många ansikten. Konkretaåtgärder är kopplade till definitioner av rädsla, impliciteller explicit. När man definierar en specifik relation kringrädsla och rum synliggör det vilka aspekter som har, eller intehar involverats. Åtgärder för att lösa problem kan till exempelvara sociala insatser, bättre belysning, tätare bussturer, övervakningskameror,staket och så vidare, beroende på hurproblemet har begreppsliggjorts och förståtts. Åtgärderna kanvara relevanta för flera grupper i samhället, eller bara för enminoritet. De kan också stå i konflikt med andra grupper.Vissa åtgärder verkar exkluderande för vissa individer,medan de kan uppfattas som önskvärda av andra. Förhoppningsvisska åtgärderna verka för ett öppet och demokratisktsamhälle. Fysiska åtgärder påverkar det sociala rummet ochdet är viktigt att ha i medvetande när man arbetar medrädslans geografi och med brottsprevention och trygghetsprojekt.I nästa kapitel kommer fokus att skifta från problem tillförslag på lösningar och vilka inriktningar som uppkommitinom policyskapandet och vilka tillämpbara teorier somanvänds. Dessa teorier ställs också mot den kritik som finnsfrån flera håll. Min avsikt är att föra samman synsätt som inteofta möts.*52 I en finsk studie visade det sig att många kvinnor upplevde kamerornaantingen som ineffektiva eller som uttryck för en voyeuristisk blick ochdär människan bakom kameran känns anonym, eller till och medopålitlig (Koskela 1999).99


KAPITEL 4Att bygga den tryggaoch säkra stadenFöregående kapitel visade hur diskussionen kring rädsla harutvecklats inom forskningsfältet rädslans geografi. I det härkapitlet kommer fokus att ligga på åtgärderna som föreslåsför den fysiska miljön för att skapa trygghet. Tillämpadforskning och olika perspektiv på trygghet och brottspreventionlyfts fram. Avsikten är att presentera den idéutvecklingsom ligger bakom de åtgärdsförslag som vi ser idag.För att förstå dessa teoriers politiska och ideologiska innebördställs kritiska perspektiv mot dem, främst hämtat frånkriminologi, urbansociologi och feministisk teori. Den förstnämndaifrågasätter teorierna och hypoteserna utifrån att deger en ensidig bild av brottsligheten. Urbansociologerna kritiserardem för dess avsaknad av maktanalyser och att åtgärdernakan bidra till att skapa privatiserade rum och stänga uteolika grupper. Den feministiska kritiken riktas mot att kvinnorserfarenheter tenderar att ignoreras.Inledningsvis presenteras de i Sverige mest förekommandeteoretiska och empiriska referenserna. Dessa är till övervägandedel anglosaxiska. Därefter följer en fördjupad analys avprojektens politiska och sociala betydelse. Slutligen ställsfrågan om feministiska perspektiv kan leda till alternativaangreppssätt. Genomgången av teoretiska och ideologiskaperspektiv utgör också en bakgrund till fallstudien i kapitel 5.101


Stadsbyggnadsperspektiv på trygghetJ a n e J a c o b sVariation, mångfald och trygghet är genomgående teman iJane Jacobs berömda bok The Death and Life of Great AmericanCities (1961) som var ett försök att introducera nyastadsplaneringsprinciper. Hon är starkt kritisk till de rådandestadsplaneringsidéerna på femtio- och sextiotal som domineradesav ett blandat inflytande från stadsplanare som EbenezerHoward, Patrick Geddes, Lewis Mumford och Le Corbusier.Till skillnad från dem ser hon storstaden som ett ideal isig och hon är negativ till deras planerade trädgårdsstädersom upplöste det som hon menar är stadens kvaliteter. Jacobsutgår från ett vardagslivsperspektiv, om hur stadsbon uppleversin stad. Det är där kunskapen finns om vad som fungerareller inte fungerar i en stad menar Jacobs.I shall be writing about how cities work in real life,because this is the only way to learn what principles ofplanning and what practices in rebuilding can promotesocial and economic vitality in cities, and what practicesand principles will deaden these attributes (1961:4).För Jacobs är det främlingarna, variationen och mångfaldensom skapar en storstad. Hon beskriver en stad därgatan aldrig ligger öde, närhelst hon tittar ut ser hon nyaobekanta ansikten. Men det är inte bara ansiktena som ständigtär nya i en storstad, miljöerna som inramar dessa (o)mötenmåste också vara variationsrika. Staden måste vara en spännandeoch omväxlande miljö för att fungera. Jane Jacobs betonaratt det kan finnas trygghet och anonymitet samtidigt.Hon argumenterar för att social kontroll inte behöver byggapå att alla människor vet allt om varandra. Tryggheten liggeri att man vet att det finns människor där ute, inte att man vetvilka de är. Jacobs ställer upp fyra kriterier för ett fungerandestadsliv: 1) en kontinuerlig närvaro av människor, 2) kvarterenmåste vara korta och gatorna många, 3) byggnadernamåste variera i ålder och kondition, 4) en tillräckligt högkoncentration av människor. Alla de fyra premisserna för ettgott stadsliv måsta vara uppfyllda för att staden inte på sikt102


ska komma att utarmas ekonomiskt, socialt, psykologiskt ochestetiskt (Jacobs 1961:34f).Trygghet (safety) är ett återkommande begrepp i Jacobsvokabulär. Socialpsykologen Johan Asplund har tolkat Jacobsstadsideal som att den urbana tryggheten inte behöver hanågon intim prägel. Den är inte baserad på bekantskap ellersamhörighet. Urban trygghet är anonym, den upprätthålls avfrämlingar och sker närmast oavsiktligt, som en biprodukt avett välfungerande stadsliv. Utan att människor medvetet övervakarvarandra så är (stads)livet i sig övervakat. Människorhjälper varandra snarare i en slags (urban) reflex av att upprätthållaen urban ordning än utifrån en moralisk idé. Det somkanske först förefaller vara ett kaosartat socialt liv innehållerfaktiskt en slags ordning. I en utglesad stad finns varkenmänniskor till hands eller en urban ordning att upprätthålla,varför de miljöerna upplevs som mer otrygga (Asplund 1991:57).I denna sociala ordning tilldelar Jacobs gatan och trottoarernaen stor betydelse för huruvida staden kommer att upplevassom trygg eller farlig:Sidewalks, their bordering uses, and their users, are activeparticipants in the drama of civilization versus barbarismin cities. To keep the city safe is a fundamentaltask of a city´s streets and its sidewalks (Jacobs 1961:30).För att en gata ska fungera som trygg måste framförallt trekvaliteter uppfyllas enligt Jacobs. Först ska det vara en tydligmarkering mellan vad som är offentliga och privata sfärer, fördet andra måste det finnas ”eyes upon the street” som ennaturlig övervakning av stadslivet. Byggnaderna ska vändasig mot gatan så att de som befinner sig i husen kan se vadsom sker på gatan. För det tredje måste det finnas ett någorlundafrekvent nyttjande av gatan, både för att antalet ögon pågatan ska vara tillräckligt och för att de som befinner sig ihusen ska vilja titta på gatan. Man tittar sällan ut genomfönstret på en gata där inga människor rör sig. Jacobs menaratt människor dras till platser där andra människor finns.Detta är ett faktum som hon menar att de flesta planerare ocharkitekter har missat.Under senare år har Jane Jacobs premisser för ett gottstadsliv ofta åberopats i debatten om den levande staden.Caféer, småbutiker, folkliv och bostäder i innerstaden ärmodellen för ett intressant och tryggt stadsliv. Man kan anta103


att det nyvunna intresset för hennes bok är en reaktion motden ökade mängden externetablerade köpcentra och upplösningenav den traditionella staden. Hon beskriver en stad sommånga idag saknar. Jacobs kan dock kritiseras för att varanaiv i sin tilltro till att människor faktiskt kommer att ingripavid hotfulla incidenter i staden. Men hennes främsta argumentär inte att människor måste brinna av lust för attingripa, utan att en närvaro av människor i sig skapar trygghetoch förhindrar att brott begås. Mot Jacobs modell för entrygg stad står ett antal skildringar av hur storstadensanonymitet leder till apati och känslokyla.O s c a r N e w m a n o c h A l i c e C o l e m a nÄven om Jane Jacobs idéer ofta representerar stadsidealet ärOscar Newman den som mest influerat brottsförebyggandestadsbyggnad. Oscar Newman anlade idén att dela upp grannskapeti mindre enheter, territorier, som är överblickbara ochmöjliga att kontrollera för att förhindra kriminalitet. Newmanargumenterade i sin bok Defensible Space. Crime Preventionthrough Urban Design, 1972, för att bostadsområden bordebyggas som en zon möjlig att försvara och påverka. Hanmenade att kriminalitet var kopplat till bebyggelsens fysiskaform.Newmans riktlinjer är mer detaljerade och kvantitativt,”vetenskapligt”, underbyggda än Jacobs. I samarbete medkriminologer studerade Newman brottsmönster i relation tillfysiska och sociala faktorer. Hans studier var ett svar på denökning i bostadsinbrott som skedde i slutet av sextio- ochbörjan av sjuttiotalet, och han menade att rättsväsendet inteensamt längre skulle kunna hantera detta problem. Andra insatsermåste komma till.I sin studie kom Newman fram till att små områden medlåghusbebyggelse generellt sett har bättre utvecklad ”defensiblespace”, än stora områden med höghusbebyggelse. I destörre husen finns fler människor, vilket gör det svårare attkänna igen sina grannar och se vilka människor som inte hördit. Avståndet mellan de boende och deras utemiljö är ocksåstörre i dessa områden. Utifrån detta definierade han fyra gestaltningsprincipersom bör gälla för att konceptet ”defensiblespace” ska kunna fungera: 1) Man bör dela upp grannskapeti mindre enheter som är överblickbara och möjliga attkontrollera, försvara och påverka. Newman definierade fyrarumskategorier: privat, halvprivat, halvoffentligt och offentl-104


igt rum, som beskriver graden av ansvarstagande. Ju merprivat ett område är desto tydligare framträder ansvarsfördelningen.2) Fönster bör placeras så att de underlättar ennaturlig övervakning av offentliga områden, både in mot bostadsområdetoch ut mot den offentliga gatumiljön. 3) Byggnadernaska placeras så att den sociala övervakningen ochinflytelsesfären inkluderar gatorna. 4) Byggnadsutformningenska inte vara på ett sådant vis att den utmärker bostadsområdetsom konstigt eller speciellt, vilket gör att områdetoch de boende stigmatiseras. Newman rekommenderade ocksåatt olika boendegrupper skulle integreras. Människor iolika åldrar, med olika livsstilar, bakgrunder, familjestruktureroch inkomster skapar den bäst sammansatta sociala kontrollen.Newman hänvisar i sitt arbete till Jacobs, bland annat närhon talar om att förortsmiljöer ofta har brister i att framställavilka platser som är privata eller offentliga. Oscar Newmanhar tagit fasta på denna idé och utvecklat den i sin modell.Utifrån Asplunds tolkning av Jacobs, (där han ser henne somen förespråkare av Gesellschaft) förefaller det mig som omNewmans utveckling av Jacobs tänkande är en misstolkningav vad Jacobs egentligen avsåg. Om ett rum är tydligt i sinoffentliga karaktär intar människorna sin position som urbanamedborgare och den offentliga anonyma ordningen fungerar.Är området oklart på denna punkt blir även ordningen oklar. Iden privata sfären gäller en annan ordning. Newman tycksvända på detta resonemang och mena att det är den privatasfären som skapar ordning och att den bevakning som sker iden privata sfären ska utökas till att gälla ett större område,det vill säga att det är den privata sfären som kan skapa socialkontroll och trygghet. Att Oscar Newmans och Jane Jacobsidéer skiljer sig åt kan till stor del bero på att de fokuserarolika typer av miljöer. Oscar Newman hade efterkrigstidensbostadsområden i fokus för sina analyser, medan Jane Jacobslevde och verkade i Greenwich Village (New York).En av de kanske mest kända efterföljarna till Oscar Newmanär Alice Coleman, som tillsammans med en forskargruppgenomförde en uppmärksammad studie i Storbritannien,med utgångspunkt från Newmans begrepp. I bokenUtopia on Trial (1985) går hon till hårt angrepp mot efterkrigstidenshöghusbebyggelse. 53 Hennes arbete hjälpte till att53 Boken inleds med följande anklagelse: ”What is wrong with modernhousing estates? Everyone agrees that many of them are in serioustrouble but there is no consensus as to the cause./…/Without a firm105


återväcka intresset för Newman som under en period hadefallit i glömska (Crawford 1998:76).Colemans forskargrupp undersökte mer än 100.000 bostäder,byggda i efterkrigstid, för att klargöra vad det var somgick fel med denna bebyggelse. Coleman menade att det finnsen koppling mellan social misär och efterkrigstidens bostadsform.Problemen de identifierade var: nedskräpning; graffitimålningar;skadegörelse; ”pollution by excrement” och upplöstafamiljer med barn som omhändertagits. Rädsla, oro ochmental labilitet var också problem som fanns i de bostadsområden.Slutsatsen av hennes analys (uppbyggd som enrättegång) är att inga fler lägenheter borde byggas, arkitekterborde frångå den lägenhetsplanering som hade gällt det senastedecenniet och de befintliga lägenheterna skulle befriasfrån de värsta gestaltningsfelen.Coleman ser Newmans arbete som en utveckling av Jacobsbegrepp, men hon menar att den stora skillnaden mellan demär att Jacobs arbetar deskriptivt, medan Newman arbetarkvantitativt. Det finns likheter mellan Newman och Jacobs idet att de båda eftersträvar en social kontroll; Jacobsanvänder begreppet ”eyes on the street”, medan Newmantalar om ”surveillance”. Det kan tyckas vara samma sak, menjag uppfattar det som en väsentlig skillnad i deras förståelseav hur offentligt liv fungerar. De använder sig båda av begreppetanonymitet, men medan Jacobs menar att anonymitetinte är av ondo, snarast tvärtom, menar Newman att anonymitetförsvårar den sociala övervakningsprocessen. Ett exempelpå hur en sådan skillnad kommer till uttryck i denfysiska miljön är tesen som Newman har om alternativa flyktvägar,vilka han menar bör undvikas. Obevakade trapphusoch byggnader med ett flertal ingångar blir lätta flyktvägarför inbrottstjuvar. Den stadsmodell som Jacobs föreskriverinnebar många alternativa vägar, och såtillvida skiljer sighennes åsikter från Newmans, å andra sidan har hon inte inbrottstjuvarnasflyktvägar i fokus för sitt arbete. Trygghet ärför Jacobs en bieffekt av ett välplanerad stad, medanNewman specifikt arbetar med brottsprevention.Både Coleman och Newman har kritiserats för att varaarkitekturdeterministiska och efterföljare som arkitektenBarry Poyner och psykologen Barry Webb (vilka har arbetatnära brittiska Home Office) försöker istället inta en positionfoundation of truth it is all too possible that policies for improvementmay be wrong, and that expensive rehabilitation schemes may proveineffective and a waste of money” (Coleman 1985:1).106


mellan dem som förnekar den fysiska miljöns utformning ochde som menar att den har en stor betydelse. Trots detta äräven deras tilltro till de fysiska åtgärder stor:It would be wrong to think that the return to crime levelsof the early 1950s is some mad pipe dream. There isevery reason to believe, at least as far as housing is concerned,that we can virtually eliminate the problem ofresidential crime. Already there are many examples ofdemolition of housing built since 1970 in the UK andthere are considerable pressures to build new housing notonly on green-field sites but also in urban areas in needof redevelopment (1991:116).Genom att implementera de byggnadsförslag som de harutarbetat kan de nya bostadsområdena undvika att få de problemsom byggnader uppförda under sjuttiotalet hade. 54 Ävenom de förhåller sig kritiskt till Coleman och hennes nostalgiskainställning till bostadsmiljöer så förefaller de följasamma tradition.Having read much of Professor Coleman´s work, wehave not found any direct empirical evidence for herideas based on crime data. What seems to be her mainjustification for these proposals is her belief that the kindof housing built in the 1930s was close to the ideal housingand is believed to be safe from crime and vandalism(1991:105).De kritiserar till exempel Coleman för att inte ha inkluderatbilstölder i sin studie, och att förträdgårdarna enligtColeman måste ha någon form av tydlig avgränsning – somett lågt staket. Det menar Poyner och Webb att det intebehövs för att ha effekt: ”Our views about Coleman´s designfeatures are that we agree with most but not all, and that wehave included others she has not considered” (1991:106).Newman och Coleman tenderar att fortsatt ha stort inflytande54 Huvuddragen i deras åtgärdsprogram utgår ifrån att om planeringen ärgod behövs inga överdrivna låsanordningar. Genom att placera fönster såatt de övervakar gemensamma ytor, höga staket på sidor och baksidor avhus och låsta grindar till bakgårdar, kan de tillgängliga entréerna hållasunder uppsikt. Placering av soptunnor, garage och liknande ska placerasså det kan synas från framsidan av huset. Gångvägar ska anläggas så attde inte kan utgöra flyktvägar på baksidan av husen. Genomfartsvägarska kunna hållas översiktbara (Poyner & Webb 1991).107


över den brottsförebyggande diskursen och även om inbördeskritik finns, så förefaller den vara marginell.S a l l y M e r r y o c h B i l l H i l l i e r –k r i t i k e r t i l l N e w m a n o c h C o l e m a nKritik har riktats mot Newmans principer, bland annat frånantropologen Sally Merry. Merry har i sin forskning intresseratsig för urban social organisation, social kontroll ochkriminalitet. Hon menar att Newman är mycket vag i vad desociala konsekvenserna av hans modell blir. Genom antropologiskadeltagandeobservationer har hon utifrån Newmansrumskategorisering studerat huruvida de sociala resultaten vardesamma som Newman förutspått. Hennes tes var att de socialaprocesserna var mer komplicerade än vad Newman förutsattenär han utvecklade sin teori. Merry menar att en stor delav ”the defensible space is undefended” och hon kritiserarNewman för att inte ha studerat närmare hur den socialaorganisationen fungerar i olika typer av bostadsområden. Idet område Merry studerade fanns flera olika etniska grupperrepresenterade, deras syn på vad som var deras närområdevarierade mycket sinsemellan, vilket påverkade deras benägenhetatt ingripa mot kriminella händelser på gatan eller itrapphuset. Halvprivata miljöer, som trappuppgångar, visadesig också vara mycket lämpliga ställen för vissa kriminellaverksamheter, bättre än helt offentliga miljöer. Hennes slutsatsär:Thus, poor design can create spaces which are widelyperceived as dangerous where intervention does notoccur, but good defensible space design neither guaranteesthat a space will appear safe nor that it willbecome part of a territory which residents defendeffectively (Merry 1981:414).Hon noterade också att de överblickbara gårdar Newmanförordade skapade ett svåröverblickbart vägnät genom bostadsområdet,vilket underlättade för brottslingar att snabbtförsvinna från brottsplatsen. Många människor upplevde detockså som otryggt därför att det var svårt att hitta i sådanaområden. Merry menar att fler faktorer än ett försvarbartområde måste till för att skapa trygghet.Bill Hillier, som introducerat Space syntax theory, harockså kritiserat Newman och Coleman. Hillier menar tvärt-108


emot Newman att det är genom en ökad genomströmning avmänniskor i ett område som antalet inbrott kan minimeras.Det är ödslighet och brist på allmän social kontroll som gertillfälle för brottslingar.Syftet med space syntax theory är att utveckla en metodför att analysera rumsliga relationer och kopplingar, det villsäga den rumsliga konfigurationen. Stadens förmåga attkoppla rum har i studier visat sig påverka stadens förmåga attgenerera människors rörelser och det är i detta sammanhangsom syntaxanalysen har kommit att diskuteras i samband medkriminalitet och upplevd otrygghet. En huvudtes är att det ärdet övergripande systemet som påverkar de lokala miljöerna.I staden är det helheten, det vill säga systemet, som skapar deenskilda platserna och inte de enskilda platserna som skaparstaden menar förespråkarna för denna teori. Om man inteförstår det övergripande systemet är det lätt att tappa helhetssynen.Gatunätet eller vägstrukturen har stor betydelse förstadens liv. Genom att jämföra stadsplaner har forskare visatatt stadsplaner med rutnätsmönster har högre grad av genomströmningav människor och trafik än stadsplaner som har ettträdliknande system. I de många korsningarna som skapas iett rutnätssystem blir det fler tillfällen för möten mellanmänniskor. Bill Hillier menar att:…lowering densities wherever possible, breaking upurban continuity into well-defined and specialised enclaves,reducing spatial scale, separating and restrictingdifferent forms of movement, even restricting the abilityto stop travellers from moving and taking advantage ofthe by-product effect – are fundamentally inimical to thenatural functioning of the city and its movement economy.It is not density that undermines the sense of wellbeingand safety in urban spaces, but sparseness, notlarge spatial scale, but its insensitive reduction, not lackof order but its superficial imposition, not the ’unplannedchaos’ of the deformed grid, but its planned fragmentation(Hillier 1996:179)Bill Hillier argumenterar, med hänvisning till Jacobs, motNewmans ”defensible space”, genom att påstå att andramänniskor, främlingar inkluderade, bidrar till att skapa trygghet.Rädsla är relaterat till graden av tomhet, vilket i sin tur ärkopplat till rumslig struktur/organisation.I artikeln ”Against Enclosure” analyserar Bill Hillier deprinciper som han menar leder till en fragmentarisering av109


staden: inhägnad, repetition och hierarki. Han menar att inhägnadinte är lösningen på den utsatthet för kriminalitet sommänniskor upplever idag. Det är snarast inhägnandet somutgör problemet menar Hillier:I will argue that to rehumanize our urban environmentwe must restrict the use of the enclosure concept to thoseplaces where it is genuinely applicable, and for run-ofthe-millpublic space re-establish the idea of open,outward facing layouts, with intelligibility and integrationgiven priority over exclusion and group territory(Hillier 1988:64).Hillier och hans forskarkollegor har kommit att få alltstörre inflytande över brottsförebyggande planering, menfortfarande framstår drömmen om den brittiska förorten somdet främsta idealet, som Poyner och Webb uttrycker det:The genius of UK suburban housing is that it combinesprivacy with just enough mutual surveillance by neighboursto provide a significant social control over potentialcrime/…/If perimeter security is extended to includethe front of the plot or curtilage, and there is nolooking out to the street, we would lose this loose networkof social control/…/Is it not true that the mediumandhigh-rise developments of public sector housingdesigned in the 1960s and 1970s had much the same destructiveeffect on this network of social control andinformal surveillance?” (Poyner & Webb 1991:120).S v e n s k a f ö r h å l l a n d e nDen här återgivna diskussionen är hämtad från Storbritannienoch USA, men det småskaliga idealet återfinns även i desvenska förslagen. I regeringsprogrammet Allas vårt ansvarär det ”…den vaksamma äldre dam som höll ögonen påAnderssonskans Kalle och hans kamrater men som nu intelängre har något att titta på” (Allas vårt ansvar 1996:32) somfår stå som modell. Den moderna formen av portvakten ärtrapphusvärden, ett system några bostadsområden har prövatoch är ett exempel på att försöka återskapa en social gemenskapsom man upplever gått förlorad.Genomgången av idag aktuella inriktningar och teorier bliroundvikligen en brittisk och nordamerikansk exposé. Det110


anglosaxiska inflytandet är stort över det svenska brottsförebyggandearbetet. Det finns dock inspiratörer även pånärmare håll. I Danmark har man sedan sjuttiotalet arbetatmed trygghet och säkerhet (jfr Listerborn 2000:111f). I dendanska modellen betonas starkt vikten av ett levande stadscentrumför att åstadkomma en trygg stad. Genom att minimerabiltrafiken och underlätta för fotgängarna försöker manskapa en stadsmiljö som ger handeln en god möjlighet attstanna kvar i innerstaden och inte flytta ut till ytterkanternaav staden. Fotgängarna gör stadslivet både mångsidigare ochtryggare och att till exempel placera universitetsområdenutanför staden i campus, anses mycket negativt för stadens livoch trygghet eftersom studenter aktivt bidrar till en levandestadsbild (Boverket 1998:71f).Arkitekten Bo Grönlund, en av de drivande i arbetet, menaratt man måste ta hänsyn till de urbana kvaliteterna i en stadnär man arbetar brottsförebyggande. Dit hör tre villkor: dentrivsamma staden, den trygga staden och den spännandestaden, och det är framförallt den spännande staden som manglömmer att ta hänsyn till menar Grönlund. Tar inte planerarnahänsyn även till den spännande staden kommer spänningendast att skapas utifrån ungdomars villkor befarar Grönlund.I den spännande staden möts olika grupper av människorsom främlingar och det blir en övning i att hantera konflikteri stället för att gömma olikheterna. Urbanitet handlarom gränsöverskridanden och handlingsmöjligheter, ochGrönlund menar att människan har behov av ett visst måttkaos. En helt trygg stad blir en tråkig stad. Det är viktigt attdet finns goda förbindelser mellan olika områden i stadensom gör det tryggt att färdas däremellan. De viktigaste principernaför att skapa trygghet är att det finns tydliga rumsligaansvarsförhållanden, ett befolkat stadscentrum, överskådlighetoch god synlighet. 55Den danska modellen framstår som en kombination avJane Jacobs och Oscar Newman, men med tonvikt på Jacobs.I de rekommendationer som Dansk Standard (1996) har gettut förespråkas tydliga markeringar mellan privat och offentligt,vilket ska främja ansvarskänsla och tillhörighetskänsla,och att allmänna platser ska kunna bidra till att skapa kontaktmellan människor genom synlighet och observerbarhet. Vidaremenar man att vackra och väl underhållna platser bidrar55 Boverket 1998:74 f, samt föreläsning av Bo Grönlund,Stadsbyggnadskontoret, Göteborg, 99-02-25.111


till att skapa trygghet, men i utsatta miljöer kan fysiska barriäreroch formaliserad övervakning vara nödvändig.De teorier och förhållningssätt som diskuterats inledningsvishar alla sin tyngdpunkt på stadsbyggande och arkitektur.Men inom ramen för brottsförebyggande stadsplanering finnsockså en mer kriminologisk tradition, även den är starktpräglat av en anglosaxisk kriminologi. Inspirationen för detkriminologiska angreppssättet kommer främst ifrån Newmanoch Coleman, antagligen för att de är konkreta och utvecklarapplicerbara modeller, men även Jacobs är en självklar referensi de följande åtgärdsinriktningarna.Kriminologiska perspektiv på trygghetC P T E DCrime Prevention Through Environmental Design (CPTED)användes först som samlingsnamn för brottsförebyggande åtgärderi den fysiska miljön, men utvecklades som en modell ibörjan av sjuttiotalet av den amerikanske kriminologenClarence Ray Jeffery genom en stor ekonomisk satsning frånUSAs federala regering. Projektet ansågs dock vara misslyckatoch den amerikanska regeringen undvek därefter längeatt göra nya satsningar på liknande projekt kring fysiskbrottsprevention. En anledning till att det misslyckades varenligt kriminolog Ronald Clarke, att man försökte applicera”defensible space” konceptet utanför bostadsområden påplatser där det territoriella beteendet är svagare (Crawford1998:76). Idag tycks dock intresset för CPTED ha ökat och ären förekommande referens i brottspreventivt arbete. Idéernabygger tydligt vidare på Oscar Newmans riktlinjer.Modellen avser att innebära mer än att bara arbeta med låspå dörrar och fönster, istället syftar CPTED till att genomutformning minska brottsligt beteende och uppmuntra människortill att hålla ögonen öppna på vad som händer i omgivningen.De fyra huvudsakliga principerna är att verka fören ”natural surveillance”, ”territorial reinforcement”, ”naturalaccess control” och ”target hardening”. Dessa principer utvecklassedan vidare i relation till vilken typ av bostadsområde,eller bebyggelse det handlar om. Den naturliga övervakningenska underlätta att avslöja inkräktare genom att ökasynligheten av människor. Genom placering av fönster,belysning, trottoarer och entréer kan platser övervakas kont-112


inuerligt av de som rör sig där. Den andra principen, förstärkningenav territorialitet, kan göras genom att tydligt definieramarkägande och gränser mellan privat och offentligt.Med hjälp av planteringar, utformning av trottoarer, grindaroch småstaket definieras territorier, vilket i sin tur förväntasleda till att människor utvecklar en känsla för att kontrolleragränser. Den tredje principen att öka den naturliga tillträdelseövervakningenkan göras genom att minska antalet möjligaentrévägar och tydligt visa vad som är privata och offentligagångvägar. Och slutligen kan inbrotten försvåras genomatt man förstärker lås på dörrar och fönster. 56CPTED utgör ofta en mötesarena för poliser och planerare,där de tillsammans diskuterar och utvecklar åtgärdsförslag förolika miljöer som uppfattas som problematiska. Genom att dehar utvecklat tydliga checklistor och kommunicerbara metoderär det ett uppskattat hjälpmedel i trygghetsarbetet.L a g a t r a s i g a f ö n s t e rFixing Broken Windows presenterades i början av åttiotaletsom en banbrytande brottspreventiv teori som kunde ge ettförslummat lokalsamhälle en förnyad chans. Idéerna blevframförallt kända genom att utnämnas som en av de viktigasteorsakerna till att utvecklingen i New York vände från attha varit en plats känd som kriminellt tungt belastad till att blien turistattraktion. Under fyra år halverades antalet mord iNew York och antalet mord är idag inte längre anmärkningsvärthögt i New York. Teorin har därför också benämnts som”New York-modellen” eller ”nolltolerans” (zero tolerance).Huvudidén är att ett område förfaller steg för steg, därvandalism, graffiti, störande uppträdande, fylla och tiggeri ärde första etapperna i den nedåtgående spiralen. Om detta fårske okontrollerat kan ett tidigare trevligt område falla omkulloch bli förfallet och ogästvänligt, med ökad oordning, rädslaoch brottslighet som resultat. Kriminologerna James Wilsonoch George Kelling, männen bakom teorin, beskriver en”tipping process” för ett fridsamt område:…stable neighbourhood of families who care for theirhomes, mind each other´s children, and confidentlyfrown on unwanted intruders can change, in a few yearsor even a few months, to an inhospitable jungle. A piece56 Från hemsida: www.cpted-watch.com/introduction.113


of property is abandoned, weeds grow up, a window issmashed. Adults stop scolding rowdy children; thechildren, emboldened, become more rowdy. Familiesmove out, unattached adults move in. Teenagers gather infront of the corner store. The merchant asks them tomove; they refuse. Fights occur. Litter accumulates.People start drinking in front of the grocery; in time, aninebriate slumps to the sidewalk and is allowed to sleep itoff (Wilson och Kelling, citerat ur Crawford 1998:130).Steget är alltså, enligt Wilson och Kelling, inte långtmellan att ogräset växer och att fönster krossas till att berusadepersoner sover på trottoaren – det är en relativt kortorsakskedja. Därför bör samhället så snabbt som möjligt sättain resurser för att bryta denna orsakskedja och omedelbartlaga det trasiga fönstret. De är kritiska mot att polisen inriktarsig på grov brottslighet istället för att koncentrera sig på småbrottoch ordningsstörningar – för det är där den grova kriminalitetenbörjar. En oordnad stadsmiljö gör att även ordentligamedborgare sänker sina normer och börjar slänga skräp.En viktig insats är att poliserna ska synas på gatan och snabbtingripa när de ser något brott ske. Stora satsningar gjordes iNew York mot gratisåkare på tunnelbanan, därför att detvisade sig finnas ett samband mellan de som åkte gratis ochde som bar vapen (Kelling & Coles 1996:108f). Teorin utgören stark kritik mot polisens insatser som inte klarat av atthantera brottslighetens utveckling i USA.C C T VClosed Circuit Television Systems (CCTV) är ett så passetablerat system och fenomen internationellt att det svårligenkan utelämnas i den här genomgången av åtgärdsinriktningar.I Storbritannien etablerades CCTV omfattande under kort tid.Regeringen avsatte en stor fond för att uppmuntra lokala aktöreratt installera kameror. Intentionen var att mellan 1994och 1997 skulle över 10.000 kameror installeras på huvudgatoroch andra platser runt om i landet. Storbritannien äridag en av världens kameratätaste nationer (Crawford 1998:41).CCTV anses vara en kostnadseffektiv metod att hanteraurbana problem och något som kan bidra till att öka ekonomiskkonkurrenskraftighet i stadsdelar genom ökad upplevdtrygghet. Intresset för kameraövervakningen har lett till att114


det också är en snabbt växande sektor i industrin. Kamerornahar idag en sådan avancerad teknik och zomkapacitet attpolisen via kamerorna kan följa en specifik individ genomflera olika städer dag och natt ifrån ett och samma kontrollrum.Detta ger dem en fullständig profil av individen ochvilka kontakter som tagits och aktiviteter som genomförts. Deoffentliga kamerorna fyller ofta de tomrum som skapatsmellan olika privatinstallerade kameror. Dessa finns idagöverallt, på alltifrån banker, pubar, affärer, transportsystemtill kontor, skolor, sjukhus och i bostadsområden. Lokalakrafter är ofta eniga i sin positiva uppfattning till kamerornaoch försäkringsbolag kan ge upp till 30 procent rabatt tilldetaljhandlare som är med på att installera kameror i sinstadsdel. Även kameraimitationer finns uppsatta för dem sominte har råd med den dyrare utrustningen (Graham et.al.1995).CCTV har alltså installerats för att öka tryggheten; minskasnatterier, bilstölder och småbrott; minska vandalism/klotter;minska ordningsstörningar; öka butikers ekonomisk utvecklingsamt för trafikorganisering. Den huvudsakliga kritikenmot kameror är att man bara flyttar på brottsligheten; attkameran är ett hot mot civilrätt och upplösning av ett demokratisktoffentligt stadsrum; att den faktiskt inte har någonreell effekt på brottsligheten och att man genom införandet avkameran glömmer det bredare och långsiktigare arbetet(Graham et.al. 1995). Därtill kan läggas att videoupptagningarnakan vara svåra att använda som bevismaterial då manlätt kan manipulera materialet.En utvärderingsstudie visade att kamerorna har liten effektpå brottsligheten och att de främst används för att ingripa vidstörande uppförande. Kamerans eventuella inverkan påbrottslighet tycktes försvinna efter ett tag när kameran suttituppe. För brott som överfall och rån hade den liten inverkan.För att ha någon effekt är det viktigt att den täcker stora ytor,vilket innebär att har man en gång börjat sätta upp kamerorkan man inte sluta (Brown 1995:62f). Vidare tycks kamerorinte generellt bidra till ökad upplevd trygghet (Koskela1999).Från ett skandinaviskt perspektiv kan det vara svårt attförstå hur okritiskt övervakningskameran implementerades påde brittiska gatorna. Med inställningen att – du har inget attfrukta om du inte har något att dölja – så tycks de flesta brittiskamedborgarna acceptera och till och med uppskattakameraövervakningen. I en studie från 1992 var bara 6 pro-115


cent av de tillfrågade oroade över kamerornas spridning(Brown 1995:1). En studie genomförd 1994 i Glasgow visadeatt 90 procent stödde införandet av CCTV, 66 procent troddeatt det skulle göra en bättre miljö i staden. I Liverpool ärstödet för kamerorna ännu större och fler kameror har därförinstallerats (i Liverpool är kameraövervakning kopplat tilllösningen av ett barnmord). Statistiken behöver dock nyanseras.Unga män är en grupp som känner sig utsatta för negativaeffekter av kamerorna, speciellt unga svarta män kännersig utsatta. Ungdomar generellt känner sig också utpekade.Speciellt i köpcentra har kamerorna bidragit till en utestängningav oönskade ungdomar. Kvinnor har generellt varitmer kritiska än män angående inskränkandet av civila rättigheter.Framförallt unga kvinnor har ifrågasatt kamerornas förmågaatt förhindra fysiska och sexuella trakasserier (Grahamet.al. 1995, Koskela 1999).S i t u a t i o n e l l p r e v e n t i o nAlla de ovan nämnda strategierna och teorierna som vuxitfram, främst under åttiotalet, kan benämnas som situationellabrottspreventiva insatser, även om begreppet situationellprevention har kommit att användas senare än till exempel”defensible space”. Situationell prevention är teoretiskt ochempiriskt framväxt i nära samarbete med det brittiska HomeOffice där kriminolog Ronald Clarke har utvecklat detta begrepp.Statliga myndigheter i till exempel Sverige, Storbritannienoch USA har anammat denna strategi. Situationellprevention syftar till att kontrollera brottsligheten genompraktiska åtgärder, bland annat genom att förändra den fysiskamiljön och öka den informella sociala kontrollen. Det ärbrottet snarare än förövaren som sätts i centrum (Crawford1998:66).Inriktningen har historiskt sitt ursprung i Chicagoskolansuppmärksammande av informell social kontroll och miljönsbetydelse för brott. Men medan Chicagoskolan intresseradesig för kopplingen mellan förövare och miljö, är de situationellabrottsförebyggarna mer intresserade av den fysiskamiljöns ”kriminella” förutsättningar. Chicagoskolan intresseradesig för miljöer där antalet brottslingar var stort, menden situationella skolan är intresserade av platser där mångabrott sker, till exempel köpcentra och bilparkeringar (Crawford1998:66). Newman, Coleman och Jeffery (CPTED)menar att den fysiska miljön faktiskt genererar brott. Den116


situationella skolan har en mer nyanserad bild och menar attden fysiska miljön kan ”husera” brotten, men inte skapa dem(Crawford 1998:80).Brottspreventionen har utvecklas i och med att rättsväsendethar fått allt svårare att upprätthålla ordning och utövakontroll i samhället. Idag domineras brottspreventionen avtvå huvudinriktningar; social prevention och situationell prevention.Utifrån ett socialt brottspreventivt perspektiv grundläggsmänniskans benägenhet att begå brott tidigt i livet ochdet ses som ett resultat av individuella egenskaper och gradenav social integration i samhället. Åtgärderna inom socialbrottsprevention är långsiktiga och syftar till att stärka självkontrollenhos individen och de sociala banden till samhället.Många insatser riktar sig till föräldrar. Men eftersom resultateninte syns omedelbart kan den situationella preventionenvara mer politiskt attraktiv.Situationell brottsprevention riktar främst in sig på att påverkade omständigheter i en specifik situation som gör attindividen begår brott enligt resonemanget att tillfället görtjuven. Den tar sin utgångspunkt i själva brottssituationen, tillskillnad från den sociala brottspreventionen som arbetar medindividens förutsättningar på längre sikt. Situationell preventionsyftar till att minska tillfällen till brott genom att ökapriset och minska vinsten för kriminella val i specifika situationer(Clarke 1998).Situationell brottsprevention utgår från att brottslingen görett rationellt val; att begå eller inte begå brott. Utifrån ett sådantperspektiv på brottslighet har fyra inriktningar i den situationellapreventionen utvecklats: 1) att göra det svårare attbegå brott, 2) att göra det mer riskabelt att begå brott, 3) attminska brottets lönsamhet, 4) att motverka bortförklaringarsom underlättar brott. Till den första gruppen hör fysiskahinder, som att öka tillträdeskontrollen till vissa platser (medlås, portkod o.d.), att skilja vissa grupper åt (t.ex. fotbollssupportrar,ungdomsgäng) och att försvåra tillgången tillvissa saker, som till exempel sprayburkar. Risken för upptäcktkan ökas genom formell social kontroll, det vill sägamed polis, kameror, säkerhetsvakter och butikskontrollanter.Den informella kontrollen kan däremot skötas av lärare, taxichaufförer,konduktörer, sophämtare, brevbärare eller avportvakter. Brottens lönsamheten kan reduceras genommärkning av föremål och sedlar, eller genom till exempel attta bilstereon ur bilen när man parkerar sitt fordon. Sistapunkten, att försvåra bortförklaringar, kan handla om att sam-117


hället tydligt anger vilka beteenden som inte är accepterade isamhället. Man kan sänka toleransnivån av alkoholintag ellerordningsstöranden på offentliga platser genom snabbare ingripanden(Clarke 1998).Åtgärderna i den fysiska miljön riktar sig inte till specifikaindivider utan påverkar alla medborgare, ibland riktas de motpotentiella brottsoffer – de som nyligen varit utsatt för brotteller som riskerar att bli det. Åtgärdsförslagen är utveckladeur en praktisk verksamhet som efterhand har givits en vetenskapligram. De teoretiska hypoteserna som utvecklatsmenar att den fysiska utformningen är möjlig att förändra; attbrottslighet till stor del är opportunistiskt; att människan görett rationellt val att begå eller inte begå brott, och att hotet omatt bli avslöjad verkar avskräckande på förövaren. 57 Dessahypoteser kan ses som en reaktion mot en tidigare diskussioninom kriminologin där många menade att brottsligheten integår att göra något åt. Men inriktningen på den fysiska miljönger snarast en symptombehandling, där djupare sociala probleminte hanteras (Crawford 1998:69).Situationell prevention kan ske både nationellt och lokalt,det viktiga är att det riktas mot en specifik brottstyp. Vemsom är bäst lämpad att leda de lokala insatser har att göramed vad det är insatserna ska inriktas på, det kan till exempelvara en tillfälligt tillsatt ledare, närpolisen eller en rektor(Clarke 1998:9).Clarke är medveten om att en del åtgärder, som grannsamverkaneller kameraövervakning, av många människorbetraktas som ett hot mot den personliga integriteten eller attdet anses kunna leda till att skapa ett befäst samhälle.…den tekniska utvecklingen av till exempel apparater föralkoholtest, nummerpresentatörer för telefoner, smartatelefoner, elektroniska personliga koder för tillgång tillett objekt, kameror som mäter hastighet och övervakningskamerorutlovar att i hög grad öka användningsområdetför situationella åtgärder. Detta kommer dockinte att ske utan motstånd från dem som ser medborgerligafri- och rättigheter hotade (Clarke 1998:16).57 Kriminolog Adam Crawford menar att ’rational choice theory’ utgörsjälva kärnan i denna teori (1998:70). Men det är inte bara förövarensom gör rationella bedömningar, även det potentiella offret ges ansvarför att inte utsätta sig i farliga situationer. Inom situationell preventionförväntas alla medborgare göra sitt för att inte hamna i utsatta situationer– allt ifrån att ta bilstereon ur bilen och ha bra lås på dörrarna, till att intebefinna sig på farliga platser om natten.118


Clarke rekommenderar därför myndigheter som tror pådenna typ av åtgärder att arbeta med att informera allmänhetenom det positiva med åtgärderna, så har man till exempeli Storbritannien satsat på reklamkampanjer för att ökamedborgarnas tilltro till denna typ av brottsprevention. CCTVlanserades med slogans som ”The friendly Eye in the Sky”och ”CCTV: Looking out for you”.Satsningar på en situationell prevention behöver inte uteslutaatt man samtidigt förespråkar en social välfärdsutvecklingi samhället, anser Clarke, däremot ska man inte blandasamman sociala och situationella insatser i de konkreta åtgärdsförslagen.Det riskerar att urvattna de situationella åtgärderna:I den politiska retoriken gör detta lite skada och kanskekan det lugna några av kritikerna. Men social och situationellprevention är i grunden olika verksamheter, sominbegriper mycket mer än olika perspektiv på orsakernatill brott (Clarke 1998:30f).I Sverige har den kriminologisk stadsbyggnadsrelateradepolicyutvecklingen gått från en inriktning präglad av Chicagoskolantill en inriktning som idag framförallt inspireras avClarkes situationella prevention, inklusive ”fixing brokenwindows” teorin. I början av nittiotalet initierade svenskaBRÅ en stor studie av brottsligheten i Stockholm där kriminalitetoch bostadsmiljöer kopplades nära samman (Wikström1990:16f), där boendeformen (bebyggelserätt och besittningsform)ansågs vara en underliggande orsak till vilkafamiljetyper och vilken socio-ekonomiska status (antaletproblemhushåll) som präglade området, vilket i sin tur föranleddebrottsnivån. Idag ligger fokus snarare på problemenmed den fysiska utformningen – vilka låsanordningar ochbelysningsanordningar som används samt vad alla medborgarekan bidra med för att minska antalet brott. Experimentgörs på olika platser med olika modeller, till exempelhar nolltoleransmodellen prövats av polisen i Eskilstuna.Forskning, politik och åtgärdsförslag interagerar här medvarandra. Den forskning som presenterats ovan har en starkkoppling till policyutveckling och bygger i flera fall på ettnära samarbete med statliga myndigheter, som till exempelsvenska BRÅ och brittiska Home Office. En mer kontextualiserandeoch kritisk forskning kommer i det följande att dis-119


kuteras. Den forskningen har inte samma beroenderelation tillmyndigheter och har kanske därför möjlighet till att studerafenomenet med trygghet och rädsla i ett större socialt och politisktperspektiv. Däremot blir konkretionen av deras resonemanginte lika tydlig.Könsaspekterna i de här genomgångna åtgärdsinriktningarnaär i princip obefintliga. Till en stor del har det attgöra med att människor inte diskuteras överhuvudtaget. JaneJacobs och Sally Merry utmärker sig genom att de talar omsociala aspekter och människors olikheter. Människor förväntasannars vara rationella och reagera på likartat vis gentemoten fysisk gestaltning. Foucaults beskrivning av människansom en maskin och Panopticon som gestaltningen avdenna idé ligger inte alltför långt bort. Synen på det offentligarummet är också framställt i rationella termer, där avvikandebeteende skapar oordning och är oönskat.Trygghetsarbetets politiska kontextBrottsprevention och trygghetsprojekt har antagligen aldrigvarit så högt prioriterat på väljarnas intresselista och påpolitikernas agenda som nu, ändå är det presenterat som ettopolitiskt fenomen. Enigheten i frågan är stor över partigränserna,både nationellt och internationellt. 58 Intresset förbrottsprevention kan förstås som att det traditionella brottsbekämpandetmisslyckades och behövde ersättas med nya angreppssätt,och de nya formerna av brottsbekämpning behöverfinna legitimitet och acceptans hos allmänheten. Speciellt dåbrottspreventionen huvudsakligen bygger på att skapa en informellsocial kontroll som fungerar av sig själv utan attständigt ha stöd från polisiär verksamhet (jfr Foucault 1993).Spridningen och utlokaliseringen av de polisiära och brottskontrollerandeinsatserna har upplöst statens och polisensbrottsbekämpande monopol. Säkerheten har förtingligats och58 EU antog 1998 en resolution om att motarbeta brottsligheten ochbrottspreventionen har allteftersom givits mer utrymme i EU. Det är docken relativt ny fråga. Sverige har varit en av de drivande nationerna idenna fråga. Det finns också en enhet inom EU som arbetar specifiktmed stadsbyggnadsfrågor. På FN-nivå har Kofi Annan uppmanat allamedlemsstater att arbeta för att skapa en tryggare värld: ”Cities that aresafe for all people will, in turn, make the whole world a safer place, forfear of crime and violence imprisons people in their homes and makesthe realization of all other human rights more difficult to achieve. Crimeprevention is everyone´s responsibility” (Annan (1998:1).120


marknadsförts som en vara bland andra. 59 Medborgarnaskulle nu kunna ha ett annat inflytande över hur dessa åtgärderska utformas, men frågan om trygghet och säkerhet ärkanske inte så rationell och logisk som den ofta framställs,istället är den djupt rotad i individuella och kollektiva känslorav osäkerhet, oro och rädsla (Crawford 1998:245, Bauman1999). Föreställningar om oordning, faror och myter om deturbana livet präglar dessa projekt. Det är därför viktigt attförsöka avtäcka vad åtgärderna står för och vad det döljer förpolitiska ambitioner.Kriminologen Adam Crawford (1998:248) beskriver frånen brittisk kontext hur det privata näringslivet har kommit attspela en allt större roll för brottspreventivt arbete. Utvecklatinom en nyliberal politisk ideologi, har regeringen steg försteg överlåtit funktioner till den privata sektorn och enprivatisering av brottspreventionen har växt fram. Det förstasteget tas när den offentliga sektorn skärs ner och tjänsterkontrakteras ut på en privat marknad, såsom vaktbolagen idagersätter poliser. En annan form av privatisering sker närstaten förlitar sig på frivilligkrafter och icke-vinstgivande aktörer.Uppgifter som tidigare sköttes av den offentliga sektornåligger nu istället medborgaren själv att sörja för. Ett sådantexempel är organiserandet av nattvandrare. Vidare talarCrawford om ”civilianisation of public services” där myndigheterna(i det här fallet Home Office) lagt fram förslag påuppgifter som är lämpliga för medborgarna att själva ta tag i,därefter genomförs satsningar för att få medborgarna engageradeoch aktiva. Det kan ske genom kampanjer och upprättandetav nätverk och organisationer. Vid sidan av dettaexpanderar den privata säkerhetsindustrin som producerarstaket, låsanordningar, kameror med mera (jfr Listerborn2000:148f). Säkerhetsindustrin producerar också tjänster ochi USA har antalet privata säkerhetsvakter kommit att överstigaantalet anställda poliser. Man bedömer att det finns ungefärtvå miljoner privata säkerhetsvakter och cirka 650.000 polistjänstemän.Privatiseringen tar sig också rumsliga uttryck,och som säkerhetsindustrin understödjer, i vad Crawfordkallar ”mass private property” (1998:249), vilket syftar på destora inbyggda köpcentra, nöjespalats och fritidsanläggningarsom är privatägda lokaler men som riktar sig mot allmän-59 Fortfarande är dock utgifterna för den traditionella brottsbekämpningen,med fängelser och polisverksamhet betydligt större änför brottspreventiv verksamhet. Det är alltså inte tal om någon heltomställd kriminalpolitik utan snarast ett skifte i fokus (Crawford 1998).121


heten. De använder sig i mycket stor utsträckning av privatavaktbolag och organiserar ofta sin egen brottsbekämpning.De är också ett tydligt exempel på hur det privata och detoffentliga uppluckras allt mer.De nya formerna av privata initiativ skapar också nyaformer av ”privatiserade regimer”. Även om privatiseringenav det offentliga inte är ett nytt fenomen (Newburn 2001:830), utan har växt fram kontinuerligt, så står samhället antagligeninför nya problem i och med denna utveckling.Framförallt riskerar förtingligandet av säkerheten att förstärkaredan existerande materiella och sociala polariseringar därsäkerhet och trygghet endast erbjuds dem som kan betala fördet. Men det finns också ett problem med organiserandet ochreglerandet av denna säkerhetsindustri; vad kan den statligapolisiära organisationen ansvara för i en pluralistisk utvecklingav säkerhetsindustrin? Det behövs diskuteras hur denökade rädslan och generella osäkerhet som många uppleverhanteras eller exploateras politiskt (Newburn 2001:844).Adam Crawford sammanfattar brottspreventionens politiskasituation i Storbritannien:The installation of governments committed to a neoliberalideology – emphasising the free market, a minimalstate and individual free choice and responsibility –dovetailed with and promoted criminological ideas whichshared the same basic presuppositions. As a consequence,the spread of situational crime prevention needs tobe understood as connected to the political programmeswith which it is aligned/…/It represents less the discoveryof a ’good idea’ than the coming together of aconstellation of ideological, political and social forces(Crawford 1998:65).Sverige har till stor del genomgått en liknande politisk utvecklingsom Storbritannien har gjort, med en ökad privatiseringav tidigare offentliga sektorer i syfte att öka konkurrenskrafteroch minska monopolstyret. Brottspreventioneningår som en del i denna privatisering och staten har via BRÅbjudit in för samtal eller på andra sätt uppmuntrat olika aktöreratt delta i samarbetet för att minska brottsligheten ochöka tryggheten. I denna uppluckring av polisiär verksamhetfinns det också utrymme för nya aktörer att inta arenan, menupplösningen kan också exkludera grupper som tidigare harkunnat göra sig hörda i en mer demokratisk ordning. Ettsådant exempel är exkluderandet av kvinnoorganisationer i122


Toronto i samband med en mer nyliberal politisk inriktning(se nedan).Den hittills presenterade genomgången av teorier och åtgärdsförslagvisar en mycket likartad inriktning med en starkprivatisering, men jag menar att det rimligtvis måste finnasfler vägar att gå för att skapa trygghet, än att endast följa deovan nämnda riktlinjerna. I det följande kommer en fördjupningav vilken innebörd de brottsförebyggande angreppssättenhar för synen på stadsliv.O m f r ä m l i n g a rTeorier om brottsförebyggande stadsplanering och trygghetsskapandeinsatser kan alltså schematiskt delas in i två kategorier– de som förespråkar rumslig öppenhet med hänvisningtill Jane Jacobs 60 och Bill Hillier, och de som förespråkarslutenhet, hänvisande till Oscar Newman och Alice Coleman.Slutenhet och öppenhet kan också beskrivas i termer av vilkeninställning som finns gentemot främlingar. Främlingenkan i de olika brottsförebyggande/trygghetsskapande åtgärdsförslagenutgöra ett hot, eller vara en källa till trygghet. Detär å ena sidan tanken på att utesluta eventuella inkräktare,eller att å andra sidan känna tillit till främlingen som en möjlighjälpande hand. I linje med Jane Jacobs hävdar urbansociologenLyn Lofland att stadslivet innebär, bland mycketannat, att leva omgiven av ett stort antal människor som maninte känner. Att erfara staden är att uppleva anonymitet, ochatt klara av att leva i staden, är bland annat att klara av attleva bland främlingar (Lofland 1973:vii).Tanken på att vi i staden omger oss av främlingar gör denbåde till skrämmande och spännande menar Lofland; ”It is amagnet – a place of ambition and hope. It is a repellent – aplace of inconvenience and fear” (1973:3). Lofland definierarfrämlingar väldigt tydligt ”…a stranger is anyone personallyunknown to the actor of reference, but visually available tohim” (1973:18). Men mellan det att vara känd inför någon, tillatt vara en främling, placerar Lofland in vad hon kallar ”categoricknowing” som bygger på hur vi bedömer människorefter roll eller status, alltså hur vi sorterar in människor60 Det är intressant att se att Jane Jacobs används både som argument förden mer slutna inriktningen och den öppna – hon har hamnat på bäggesidor i diskussionen. Men jag tolkar henne som en förespråkare föröppenhet.123


utifrån det vi ser: kön, ålder, klädsel och så vidare. Bara genomatt se de ytliga karaktärsdragen definierar människor varandrasom till exempel att kvinnor som möter män på mörkabakgator iakttar större försiktighet än om det hade varit enannan kvinna hon mötte. Det är en slags fördomar eller förförståelseom varandra som vi bär med oss.Stadslivet innebär att vi dagligen måste hantera dessafrämmande situationer med okända människor. UrbansociologenRichard Sennett menar att många människor befinnersig i en slags omogen ungdomsfas när det gäller att hanteradet främmande i staden. Staden är anarkistisk till sin karaktäroch det krävs ett moget förhållningssätt för att hantera denibland smärtsamma insikten om att staden inte är ordnad ochvälorganiserad – den välordnade staden är en overklig bild,en önskan som aldrig går att uppnå menar Sennett. Attdäremot förhålla sig moget till verkligheten är att acceptera”…a life with other people in which men learn to toleratepainful ambiguity and uncertainty” (1996[1970]: 108).Både Sennett och Lofland ser främlingskapet som en delav stadslivet och som något vi bör se som en resurs och enmöjlighet. Som motpol till denna syn på främlingen ochstadens spännande oreda, kan vi ställa Kellings och Colesmer bekymrade inställning till ”disorder”:What is disorder? In its broadest social sense, disorder isincivility, boorish and threatening behaviour that disturbslife, especially urban life./…/It is the myriad of mundanestreet observances and rituals through which peoplecommunicate their reliability and predictibility: limitingeye contact, respecting personal space, modulatingvoices, walking to one side of the street – the list isvirtually endless. Few of these practices are codified;most are imprinted in citizens as they mature./…/Inpluralistic cosmopolitan areas where interaction withstrangers is frequent and commonplace, we cannot beadvised about those we meet by personal knowledge,history, or perhaps even reputation. Instead, we take ourcues from activities observed on the street and shape ourpublic behavior accordingly if we are the strangers (Kellingand Coles 1996:14/15).Slutsatsen för Kelling och Coles är att om ordningen inteupprätthålls så kommer människor att uppleva rädsla, ochrisken för en ökad kriminalitet finns i samband med denökade oordningen. Deras framställning av stadsmiljön är fylld124


av metaforer och dystopiska visioner av en smutsig ochskräpig stad. De har en mycket klar bild över vad ”disorder”innebär – att alla inte är överens om denna definition förbigårde oproblematiserat. Men än viktigare är kanske frågan omtrovärdigheten i deras kausalkedja och vilken typ av brottslighetde fokuserar – krossade fönster och skräp har antagligeninte så stor betydelse för ekonomisk brottslighet,andra typer av inbrott eller våldtäkter. Deras teori handlarsnarare om en avsaknad av ett försvunnet samhälle ochmoraliska värderingar än om brottslighet. Att människor inteska behöva leva i en slum handlar om större sociala frågor änatt styra upp ett oordnat beteende. Ansvaret läggs påindividen med detta ”hårdare tag” tänkande och andra socialainsatser hamnar i skymundan.Båda dessa sätt att förstå begreppet främlingar och socialordning förefaller mig vara ett ganska okomplicerade förhållningssätt.Möten mellan de olika individerna och kategoriernainkluderar maktrelationer, något som inte närmareberörs i endera förhållningssättet. Till en viss grad är vi allalika mycket främlingar inför varandra och anpassar vårtbeteende i en urban social ordning, men samtidigt görs vissagrupper eller individer till mer främmande än andra, utifrånvem och vad som är normen i det specifika samhället ellergrannskapet, det vill säga att vara fel man eller kvinna på felplats vid fel tidpunkt. Det här är dock inga statiska maktrelationer.Vad som utgör främlingskap växlar och tar sigolika uttryck i och med migration och mångfaldiga livsformer.Och det är inte bara främlingar som har oklara identiteteri det postmoderna samhället, många människor levermed ett eget olöst identitetsproblem menar sociologen ZygmuntBauman. Främlingen kan till och med vara välkommensom ett spännande exotiskt inslag. Det som enligt Baumangör vissa människor till främlingar och därför till besvärligaeller osympatiska ur andra människors perspektiv är ”…derastendens att dölja eller sudda ut gränslinjer som borde varaklart synliga” (1999:40). Vad som utgör en gränslinje skiftaröver tid och samhälle, men:De gränslinjer som i vår postmoderna tid är på en ochsamma gång mest eftertraktade och mest saknade är/…/de som skapar en rättmätig och trygg position isamhället, ett rum som obestridligen är ens eget, där mankan planera sitt liv med ett minimum av störningarutifrån, spela sin roll i ett spel där reglerna inte förändras125


över en natt och utan förvarning, handlar förnuftigt ochhoppas på det bästa (Bauman 1999:40).Främlingen gör vardagen svårare. Möten mellan människorinbegriper maktrelationer och ett möte med en maktlösfrämling kan vara besvärande eftersom främlingen är i beroendeställning.Bauman hänvisar här till filosof Jean PaulSartres analys av det ”klibbiga” och antropologen MaryDouglas beskrivning av främlingen som det orena – både detorena och klibbiga bryter mot de ordnade gränsdragningarna.Klibbigheten skapar en rädsla hos subjektet för att förlora sinfrihet – något hängs på en, förföljer en och man kan inteskaka av sig det. Det gör främlingen så obehaglig. Det komplexai den här situationen är att ”…främlingskapets intensitetoch styrkan hos den avsky man känner för främlingar växermed den relativa maktlösheten och minskar med ökad relativfrihet” (Bauman 1999: 43). Alltså, ju mindre kontroll man haröver sitt eget liv, desto mer upplevs främlingar som klibbigaoch desto mer kommer människor att försöka lösgöra sigifrån dem. För individer med god kontroll och stora ekonomiskaresurser behöver inte främlingen vara så farlig för deväljer när och hur de ska mötas, eller som Bauman skriver:I den postmoderna staden betyder främlingar en sak förmänniskor för vilka ’förbjudet område’ (’skummakvarter’) betyder ’jag vill inte gå in’ och en annan förmänniskor för vilka ’förbjudet’ betyder ’jag kan inte gåut’ (1999:43).Det är alltså inte helt oproblematiskt att tala i termer av attmöta främlingar, eller om rädslan för främlingar. Vem som ären främling i dagens samhälle är heller inte så enkelt urskiljbart,få människor lever under en sådan social kontroll att allaansikten i närområdet är kända vid namn. Den viktigaste intentioneni de brottspreventiva inriktningar som idag har inflytandeöver lokalsamhällets utveckling utgår just från attöka den sociala kontrollen och kanske därmed tydliggöra vemsom är främling eller ej. På så sätt kan en målsättning medtrygghetsprojekten vara att ”skapa” främlingar.När BRÅ hävdar den starka kopplingen mellan urbaniseringsgradoch brottslighet gör de det med en utgångspunkt i attansamlingen av människor som är främlingar för varandrautgör ett problem och en direkt orsak till att brott uppstår.Urbanisering leder till svagare social kontroll vilket skapar126


fler motiverade gärningsmän och fler tillfällen till brott menarBRÅ, och hänvisar till att över hälften av alla brott somårligen polisanmäls sker i de tre storstadsregionerna (Wikström1990). Boverket bygger vidare på denna hypotes. Destörre städerna anses lida brist på social kontroll vilket skaparanonymitet mellan människor. Skalan i storstaden bidrar tillatt minska överblickbarheten som i sin tur leder till vilsenhetoch främlingskap. Det råder även brist på identitetskänsla hosinvånarna i de större städerna, menar man, och utvecklingskraftenanses vara svag främst i miljonprogramsområdena.Detta skiljer storstäderna från landsorten där invånarna får”…ett ökat självförtroende genom att gå samman i gemensammaangelägenheter” (Boverket 1998:16).BRÅs antaganden om kopplingen mellan urbaniseringsgradoch kriminalitet, företrädesvis våldet, har bland annatanalyserats av urbansociologen Mats Franzén som menar att iBRÅs förenklade förståelse av staden blir slutsatserna ocksåoproblematiserade. Franzén hävdar att BRÅ har mycket svårtatt acceptera att ”…det urbana, eller främlingarnas ordning,är öppen och ambivalent, det vill säga besitter liminalatendenser samtidigt som den kontrollerar sig själv” (Franzén1997:47). Detta menar han har att göra med att BRÅ tar sinutgångspunkt i mer eller mindre officiella problemdefinitioner,och hävdar därför att kärnfrågan när det gällervåldet och staden, kriminologin och urbansociologin är attacceptera modernitetens och stadens ambivalenser (Franzén1997:47). Liksom Jacobs och Lofland menar Franzén att denurbana ordningen också kan utgå från en främlingarnas gemenskap.Stadslivet fungerar generellt smidigt och utanproblem. Hot mot denna ordning kan komma från två håll,menar Franzén, dels från en alltför strikt reglementeringgenom disciplinära makttekniker (polis, stadsplanering), delsuppstå genom olika gruppers exproprierande av gaturummetgenom hot om våld.Båda dessa maktteknikerna som enligt Franzén hotarfrämlingarnas gemenskap har, menar jag, av tradition varitmanligt normerade. Polisiär verksamhet, liksom stadsplaneringhar till sent datum exkluderat kvinnor. Båda yrkeskårernahar inte bara varit svårtillgängliga yrken för kvinnor,de har också i hög grad varit omedvetna om könsprägladerelationer och kvinnors annorlunda erfarenheter av brottslighet,respektive vardagsliv i staden. Den andra aspekten, exproprierandeav gaturum, har också traditionellt varit manligtpräglat och till exempel kvinnors rädsla för överfall är en127


aspekt av detta. En konsekvens av denna exkludering är attkvinnors perspektiv fortfarande tenderar att utelämnas.R ä d s l a s o m m o r a l i s k p a n i kRädsla för brott betraktas av många urbansociologiska forskaresom ett problem i sig, framförallt därför att rädslan hotardet urbana livets viktigaste egenskaper – ”celebration ofdifference” (Bannister & Fyfe 2001:807). Rädslan för brottriskerar att leda till en sanering av staden från allt som hotarden önskade ordningen. Problemet, som diskuterades ovan, äratt främlingar eller människor som avviker från normen intehar samma tillgänglighet till staden som vad normbärarnahar, det vill säga den vita medelklassen. Rädslan för ”denAndre” har lett till en ”defensive urbanism” (Ellin 2001:869).Dagens stadsbyggande präglas ofta av en nostalgi och eneskapism, där den extremaste formen av självvald exkluderingär ”gated communities”. 61Den befästa staden, inmurade stadsdelar avskärmade frånvarandra, är en hotbild mot staden som allt oftare lyfts fram,speciellt från USA, men även i Europa (jfr Boverket 1998).När urbansociologen Mike Davis beskriver tillståndet i LosAngeles skräder han inte orden: ”...we live in ’fortress cities’brutally divided between ’fortified cells’ of affluent societyand ’places of terror’ where the police battle the criminalizedpoor” (Davis 1990:224) och han menar vidare att: ”Thisobsession with physical security systems, and, collaterally,with the architectural policing of social boundaries, has becomea zeitgeist of urban restructuring, a master narrative inthe emerging built environment of the 1990s” (Davis 1990:223). Det urbana landskap som idag växer fram i och kringLos Angeles, menar Davis, är ett resultat av fattigdom ochsocial polarisering. Säkerhetsindustrin som livnär sig påmänniskors rädsla har skapat en paranoid situation, där:’Security’ becomes a positional good defined by incomeaccess to private ’protective services’ and membership insome hardened residential enclave or restricted suburb.As a prestige symbol – and sometimes as the decisiveborderline between the merely well-off and the ’trulyrich’ – ’security’ has less to do with personal safety than61 ”Gated communities” är bostadsområden med begränsad tillgänglighetsom skapas genom att det som vanligtvis brukar vara offentliga ytor harprivatiserats. Se Nan Ellin (red) 1997.128


with the degree of personal insulation, in residential,work, consumption and travel environments, from’unsavory’ groups and individuals, even crowds ingeneral (Davis 1999:224).Rädslan blir självgenererande och den drivs på av den vitamedel- och överklassen tillsammans med en sensationslystenmedia anser Davis, medan det verkliga våldet som finns pågatorna i Los Angeles till största delen sker innanför andramindre privilegierade klasser och etniska grupper.Moreover, the neo-military syntax of contemporaryarchitecture insinuates violence and conjures imaginarydangers. In many instances the semiotics of so-called’defensible space’ are just about as subtle as a swaggeringwhite cop. Today’s upscale, pseudo-public spaces –sumptuary malls, office centres, culture acropolises, andso on – are full of invisible signs warning off theunderclass ’Other’. Although architectural critics areusually oblivious to how the built environment contributesto segregation, pariah groups – whether poor Latinofamilies, young Black men, or elderly homeless whitefemales – read the meaning immediately (Davis1990:226).Säkerhetsivern reducerar på olika sätt det offentliga rummetsoffentlighet. Ett av de mer diskreta sätten att avhysamänniskor sker till exempel genom de rundade ”bum-proof”-parkbänkarna som försvårar för människor att ligga ner ochvila på dem eller sprinklersystem i parker så att ingen skaligga där och sova. Sådana tekniker kallar Davis för ”sadisticstreet environments” (1990:232).Sanerade och isolerade enklaver – oavsett om det ärbostadsområden, nöjescentra eller stadskärnor – måste aktivtsöka avhysa de avvikande personerna för att upprätthålla sinskapade ordning och konformitet. Den här processen handlar,enligt geografen David Sibley, om att de inkluderade eftersträvaratt upprätthålla en viss moralisk nivå inom sin grupp.Moralisk panik och skapandet av syndabockar 62 är:62 Sibley hänvisar till Stanley Cohens klassiker från 1972, Folk Devilsand Moral Panics: ”…a condition, episode, person or group of persons[which] emerges to become defined as a threat to societal values andinterests: its nature is presented in a stylized and stereotypical fashion bythe mass media…” (Sibley 1995:39).129


…manifestations of deep antagonisms within the society,for example, between adults and teenagers, blacks andwhites, heterosexuals and homosexuals. The alteritypersonified in the folk devil is not any kind of differencebut the kind of difference which has a long-standingassociations with oppression – racism, homophobia, andso on. The moral panic will be accompanied by demandsfor more control of the threatening minority, for the stateto provide stronger defences for, say, white, heterosexualvalues (Sibley 1995:41).Som ett exempel på detta pekar Sibley på hur vissa områdenstigmatiseras av media som farliga och kriminellt tungtbelastade, speciellt utpekas de förorter där en stor andel avinvånarna har invandrarbakgrund. Ett annat exempel är hurvakter i en del köpcentra har inriktat sitt intresse specifikt påatt få bort ungdomar som bara står och ”hänger” utan att haför avsikt att konsumera. Både Davis och Sibley menar attden här uteslutningen sker stegvis och ofta har ganska subtilauttryck vilket gör att den kan vara svår att se, men att det ilängden kan orsaka svårläkta sår i stadsmiljön – både socialtoch fysiskt. Rädslan både uppstår genom segregering ochfattigdom och används som medel för att skapa segregeradestäder. Svenska urbansociologer har pekat på samma tendenseri Sverige (t.ex. Molina 1997, Ristilammi 1997, Nylund2000).Detta är en mycket relevant iakttagelse och samhällskritik,men jag menar att det finns risker med att stanna härvid ochinte försöka att förstå problemet med rädsla och trygghetännu mer nyanserat. Rädsla existerar de facto för mångamänniskor och kan inte avfärdas som ett medelklassproblem.Gör man det riskerar problemet att förvärras. Istället måste vihitta nya vägar för att hantera problemen.Föreställningarna om den trygga och säkra staden somdiskuterats här bidrar till att skapa en nästintill romantisk idéom den otrygga staden, som till exempel när sociologen JohnHannigan skriver om förändringarna av New York: ”For betteror worse, what´s likely to disappear is a sense of urbandanger, deviance or desire, all of which were present in generousportions in the 1960s when I was first there” (Hannigan1998:71). Och arkitekten Nan Ellin önskar att se en framtiddär; ”…rather than ignore or eradicate our urban fears, werespect them as part of what makes life exciting and joyful. Inorder to prevent the darkness from overtaking the light, weintegrate the urban shadow” (Ellin 2001:881). Deras kritik130


mot stadssaneringen och uteslutningstendenserna är en viktigfråga, men den ensidiga förståelsen av begreppet trygghet ibetydelsen säkerhet leder dem till att nästan själva skapa detde kritiserar andra för – nostalgi och eskapism, för hur spännandeoch ”joyful” är det att varje morgon klockan fem gå tillsin arbetsplats med hjärtat i halsgropen varje gång man ser enskugga av en människa. De syftar till att lyfta fram en klasspolarisering,men glömmer kön, och frågan är om deras bildav den spännande staden inte främst handlar om ett akademisktperspektiv på stadsliv.Det här resonemanget utgår främst ifrån en amerikanskverklighet. Skillnaden mellan den svenska segregerade bostadsmarknadenoch de amerikanska exklusiva bostadsenklavernai form av ”gated communities” ligger främst i denomgivande samhällsstrukturen. I grunden för det svenskasamhället ligger fortfarande ett välfärdsideal med delade utgifterför samhällets gemensamma kostnader.Trygghet som det har diskuterats här visar olika synsätt. Påen övergripande nivå, den som diskuteras av urbanteoretikeroch kriminologer, handlar trygghet främst om ett säkerhetstänkandei form av övervakning- och kontrollinriktade åtgärder,vilket anses vara ett uttryck för att människor är räddaför att hantera konflikter eller möta främlingar. På denpolicyinriktade nivån, som inledningsvis presenterades i dettakapitel, är otrygghet ett resultat av den konkreta brottssituationenoch den anonymitet och brist på social kontrollsom finns i de större städerna. Men som ett alternativ till denhär diskussionen som pekar ut trygghetsprojekten och brottspreventionsom överdrivna och uppbyggda kring idén ommoralisk panik, och inriktningen på ”defensible space”, finnsden forskning som utvecklats inom rädslans geografi och somsynliggjort kvinnors otrygghet. Kvinnors behov av trygghethandlar mer om en platsbunden situation, där otrygghet ärnågot som upplevs i vardagslivet. Den idén vill jag utvecklahär, att otrygghet inte behöver diskuteras i termer av moraliskpanik eller som exkludering av olika personer – inte om mantar utgångspunkten från dem som verkligen har behov av attkänna större trygghet i samhället, vilka inte nödvändigtvis ärdesamma som vanligtvis har utgjort kärnan i brottspreventionen.131


Feministiska perspektiv på trygghetI det föregående kapitlet, diskuterades strategier för att hanterarädsla. Strategier eller förhållningssätt gentemot en uppfattadrisk behöver inte betraktas som ett uttryck för undergivenheteller svaghet – det kan också skapa ett handlingsutrymme.Strategier ger oss tid och rum där vi kan skapa ossutrymme för att omdirigera oönskade situationer. De individuellastrategierna behöver dock synliggöras och lyftas framför att kunna ha en politisk frigörande potential (jfr Sandercock2000), annars riskerar strategierna att bara reproduceraproblemen. Kriminolog Elizabeth Stanko hänvisar till genusforskarenLiz Kelly i en diskussion om strategier:Kelly suggests that women's coping strategies are active,positive challenges to men´s private power./…/Survivalstrategies represent a process of progressive awarenessabout confronting the daily damage caused by theexistence of rampant sexual violence./…/Resistencebecomes politicised when individually experiencedindignities come to be understood as collective degradation.As people identify the processes in survivingviolence, they can begin to understand the context withinwhich their abuse is encouraged (Stanko 1990:139).Det handlar om att synliggöra de faktiska hot som människorupplever i sin vardag, men genom att synliggöra strategieroch urskilja olika beteendemönster, kan strategiernaplaceras i en större kontext och därmed ge utrymme för attsöka efter lösningar eller förbättringar på upplevda svårigheter.Trygghetsprojekten kan på så sätt vara ett försök till attunderlätta att överskrida de barriärer som upplevs i vardagen.Ett sådant angreppssätt, med utgångspunkt i kunskap omkvinnors otrygghet, utvecklades under åttiotalet i Toronto,Kanada. Från att ha fokuserat interpersonella relationer somorsak till brott började strukturella tolkningsmodeller att växafram och kvinnorörelsen var aktiv i att bidra till att öka förståelsenav hur våld mot kvinnor kan förstås som ett strukturelltsamhällsproblem. En specifik händelse blev betydelsefulli detta arbete. År 1989 blev fjorton kvinnliga ingenjörsstudenternedskjutna i sitt klassrum i Montreal. Beskjutningenföranledde en diskussion om ”kriget mot kvinnorna”, somkom att lyfta frågan om kvinnors utsatthet till en nationellnivå. Den brottsprevention som hade funnits sedan tidigare iKanada kritiserades allt hårdare av kvinnogrupper som men-132


ade att i de brottsförebyggande projekten var det inte specificeratvilken typ av brott som skulle bekämpas. Sexuellaövergrepp, vilket är det som kvinnor är mest rädda för, försvanni ett könsneutralt angreppssätt (Whitzman 1992:169ff).För kvinnorörelsen betydde denna händelse att de fick meruppmärksamhet än tidigare och lobbygrupper som A TaskForce on Public Violence against Women and Children ofMetropolitan Toronto (METRO) som funnits sedan 1982, ochden mer aktionsorienterade gruppen the Metro Action Committeeon Public Violence against Women and Children(METRAC), vann plötsligt gehör för sina frågor. I slutet avåttiotalet antog Torontos kommunfullmäktige enhälligt MET-RACs rapport, The Safe City Report: Municipal Strategies forPreventing Public Violence Against Women. CarolynWhitzman, som arbetat inom projektet, menar att dokumentetantagligen fick ett så stort genomslag då ett kommunalval varnära förestående. METRAC hade en tid innan ordnat ett uppmärksammatantivåldtäktsforum i Torontos stadshus därWomen Plan Toronto genomförde utfrågningar av politikernaom hur de tänkte kring frågor som trygghet och kollektivtrafik.Fokus på frågan gjorde politikerna medvetna om attderas inställning till kvinnors säkerhet betydelse för valetsutgång (Whitzman 1992:169).Efter att rapporten antagits bildades The Safe CityCommittee (SCC) som ett organ för att samordna politiker ochrepresentanter från lokala intressegrupper i arbetet med attimplementera rapportens rekommendationer. Deras uppgiftvar framförallt att förhindra våld mot kvinnor i hemmet, pågatorna och på arbetsplatserna. Förutom fyra personer frånkommunfullmäktige, fanns ett femtontal samhällsorganisationerrepresenterade på de möten som hölls en gång imånaden. Kommittén blev på så sätt ett forum där kommunenalltid hade kontakt med gräsrotsnivån.I The Safe City Report framlades 37 rekommendationersom innehöll konkreta råd om hur våld mot kvinnor skullekunna motarbetas. Åtgärdsförslagen grundades inte främst påkvantitativa undersökningar utan istället vände man sig tillbrukarna för att få idéer och tips om förslag på förändringar.En vanligt förekommande metod för att nå ut till sina invånarevar trygghetsvandringar där personer med lokal kännedomanalyserar sitt närområde utifrån ett antal olika punkter.METRAC använde sig också av platsanalyser där övergrepphade skett för att försöka se på platserna utifrån ett förövarperspektiv.Den samlade kunskapen och erfarenheten från133


genomförda åtgärder publiserades sedan i en större planeringsguide.Den upplagan har sedan följts upp med revideradeoch vidareutvecklade utgåvor. 63 Dessa rapporter harfått stor spridning internationellt och påverkat trygghetsskapandearbete både innanför och utanför Kanadas gränser.Det som framstår som originellt i Torontoprojektet är ettbrett angreppssätt. De sårbara i samhället, till vilka manräknar kvinnorna, sätts i fokus och de får själva vara med attformulera både problemet och lösningarna. Kvinnorörelsensarbete har varit strategiskt utfört. Bredden på engageradeaktörer spänner från kommun, näringsliv och universitet, tillmedborgaraktivister. Många av de aktiva deltagarna iTorontomodellen har sin bas i lokala organisationer som tillexempel kvinnorättsgrupper, nätverk för mansgrupper, organisationersom arbetar med barn och tonåringar, intresseorganisationerför homosexuella, handikappade eller olikaetniska grupper samt frivilligorganisationer för att hjälpahemlösa och brottsoffer. Som grundorsaker till våld i samhälletser man misshandel inom familjen (1/4 av alla misshandladebarn misshandlar i sin tur sina egna barn), ett glorifierandeav våld, ekonomisk ojämlikhet, könsojämlikhet,kulturell disintegration och drogmissbruk. 64 Syftet med trygghetsarbetetär en rättvis fördelning av stadens rum och resurser,vilket innebär att man måste involvera medborgarna,lyssna till de sårbara och att definiera problemet utifrån deutsattas perspektiv.Större bostadsbolag, kollektivtrafiken och det privata näringslivethar också engagerat sig i denna fråga. Kollektivtrafiken,The Toronto Transit Commission (TTC), har utvecklatåtgärder som till exempel ”Request Stop”, vilket innebäratt man under kvällstid får gå av bussen var man vill baragenom att säga till chauffören. På tunnelbanestationerna finnsen speciellt utformad plats med telefon och kamera som är idirektkontakt med biljettförsäljaren vid ingången till stationen.I detta sammanhang syftar kameran inte till att övervakautan används som ett kommunikationsmedel. Hissarnaär utformade med glasdörrar för att öka överblickbarhetenoch för att undvika mörka dolda prång. En vagn per tåg ärbemannade med tågvärdar och i övriga vagnar finns en list att63 År 1995 kom Safe Cities. Guidelines for Planning, Design, andManagement och 1997 Toronto Safer City Guidelines, båda författade avGerda Wekerle och Carolyn Whitzman.64 Se ”City of Toronto. My city. Safe city.” Hemsida:www.city.toronto.on.ca/safety/sftyrprt.htm.134


trycka på ifall man upplever en hotfull situation. Signalen nårdå en tågvärd. Kvinnogrupper och handikappade har fått varamed och kontrollera utformningen av nya hållplatser. Likaviktigt som de fysiska åtgärderna är en medvetandehöjningbland personalen som har fått utbildning i att förstå problemenmed otrygghet i en större samhällelig kontext (Catallo& Whitzman 1994, The Safe City Committee 1993:8).Näringslivets önskan om att medverka för att skapa enlivskraftig stadskärna resulterade bland annat i utvecklandetav ett diskussionsforum. Affärsverksamheter bidrar till attskapa samlingsplatser, arbetstillfällen och kan vara en värdefullresurs för stadsutveckling menade initiativtagarna. Affärsägarnahar dock uttryckt oro för våld i sin närmiljö, delsför sin personliga säkerhet, dels för företagets fortsatta existens.Ett åtgärdsexempel från affärsidkarna var skapandet avett arbetsförmedlande ungdomscenter, vars avsikt var att tillgodoseungdomarnas behov av snabba lösningar på finansiellaproblem. Initiativtagarna menade att det finns en storpress på ungdomar att de ska ha många saker men samtidigtfinns inga meningsfulla sätt att kunna skaffa dem. Ungdomsprojektetvar avsett att bygga upp ungdomarnas självkänsla,samtidigt som det förväntas att förebygga brott (Woudstra &Whitzman 1993).Frågan om trygghet avgränsas alltså inte till en enkeltformulerad arbetsuppgift. Arbetet måste spänna över olikaansvarsområden och kräver ett stort engagemang från medborgarna;The Committee´s work is accomplished at very littlecost, due largely to the contribution of its able volunteermembers, and the Committee´s strategy of coalitionbuildingwith like-minded groups” (The Safe CityCommittee 1993:1).På det sättet liknar de andra lokala brottsförebyggande ochtrygghetsskapande projekt, men medan de lokala brottsförebygganderåden bildas på initiativ från kommun och polis såhar den här satsningen främst kommit från andra organisationer.De olika infallsvinklarna har lett till en bred problemdefinieringenoch man arbetar mot alla former av ”racism,sexism, anti-semitism, classism, sizism and homophobia”(Catallo & Whitzman 1994:51).Torontomodellens initiativtagare är också medvetna omvikten av att göra sig själva till historieskrivare. Urban-135


forskaren Gerda Wekerle som varit en av de drivande iTorontomodellen menar att:How a problem is framed often involves a discursivestruggle over who has the power to define it, whatresources will be allocated and what stratgies are put inplace to implement programs (Wekerle 1994:3).När media introducerar nya begrepp för att beskriva olikatyper av kriminella handlingar som ”carjacking”, ”drive-byshooting”, ”wilding” och ”swarming” så växer en bild framav den farliga staden. Det är en bild som inte helt överensstämmermed verkligheten, men som kan komma att bli enverklighet om vi inte uppmärksammar problemet menarWekerle och Whitzman (1995). Begreppen sprids ochkommer så småningom till uttryck i kulturen, i film ochmusik. Genom berättelser om ”Success Stories” skapar desjälva sin verklighet – en verklighet där deras handlingar gesbetydelse för samhällsutvecklingen. Toronto har kommit attmarknadsföras som den trygga staden och ser sig själva somen positiv motbild till USA, där allt fler ”gated communities”växer upp och tilltron till att fler poliser kan ge ökad säkerhetär stor. Förespråkarna för Torontomodellen menar att maninte vill ha det så i Kanada. Ett exempel på detta är en artikeli Globe and Mail:’Broadway is losing millions of dollars a year toToronto´s booming theatre business over fear of NewYork crime as well as the U.S City´s higher ticketprices.’ As one marketing director puts it:’The big thingthat draws people to Toronto theatre, besides comparablequality and price, is that people feel they can walk downthe street without looking behind their backs.’ KeepingToronto safe is one of the most important ways that theCity of Toronto can attract tourists, keep its businessesviable, and generate revenue. 65Trygghet framställs som ett vinnande koncept, både ekonomisktoch socialt. 66När Torontos nya kommunstyrelse tillträdde i slutet avnittiotalet klargjorde även de att brottsprevention var en högtprioriterad fråga och inledde sitt arbete med att bilda en Task65 Artikel från 93-10-21 Citat efter The Safe City Committee 1993:5.66 För vidare läsning om Torontoprojektet, se kap 4 Listerborn (2000).136


Force on Community Safety för att sammanställa en rapportöver kunskapsläget idag. 67 Men i samtal med kvinnor påMETRAC 68 , så framkom det att en helt ny situation hadeuppstått i samband med den nya kommunstyrelsens politik(vars tillträde också hade sammanfallit med en större omorganiseringav regionalpolitiken i Ontario). Kvinnogruppernasekonomiska stöd hade till stor del dragits in och de nyasatsningarna inriktades på utbildning av planerare och polis iCPTEDs linje. 69 Trygghet fortsätter att vara Torontos kännemärkemen den ideologiska kopplingen till Torontomodellensgrundpelare: feministiska analysmodeller; deltagarplaneringoch brukarinflytande samt ett brett samhällsutvecklingsperspektiv,har placerats i bakgrunden för en mer hårdförbrottspreventiv modell. Besvikelsen hos de initiativtagaresom jag samtalade med gick inte att ta miste på och GerdaWekerle menade att femton år av hårt arbete för att byggaupp en modell som byggde på tillit och trygghet hade ersattsmed en förenklad samhällsförståelse och polisiära insatser.Torontofallet är kanske det tydligaste exemplet på skillnadenmellan fokus på trygghet och fokus på brottsprevention somuttryck för ideologiskt olika inriktningar.A n d r a t r y g g h e t s p r o j e k t m e d f o k u s p å k v i n n o rDe kanadensiska feministiska planerarnas och kvinnogruppernasinitiativ och projekt utvecklades inte i ett vakuum.Deras inspiration kom främst från europeiska projekt; holländskaoch brittiska, men idag inspireras många europeiskagrupper av det trygghetsarbete som utvecklades i Torontounder åttiotalet. Det ger en bild av hur idéer och projekt cirkuleraroch plockas upp av olika aktörer. Den största likhetenmellan de kvinnoinriktade projekten är att de i sina underlagför åtgärdsprogrammen använder sig av öppna frågor och67 Se ”City of Toronto. My city. Safe city.” Hemsida:www.city.toronto.on.ca/safety/sftyrprt.htm68 I samband med studieresa som jag genomförde till Toronto i Maj2000.69 I Toronto deltog jag på en utbildningsdag i CPTED tillsammans medplanerare och poliser. Avståndet mellan kvinnogruppernas arbete ochkollektivtrafikens satsningar å en sidan, och CPTED å andra sidan,föreföll vara ganska stor. Föreläsarna på CPTED kursen kände bara tillnamnet till METRAC och på METRAC var man föga imponerad avCPTED.137


erättelser istället för att utgå från statistiska brottsofferundersökningar.Torontomodellen inspirerades bland annat av det holländskaarbetet där man genom påtryckningar från kommunalakvinnokommittéer och feministiska gräsrotsgrupperhade börjat att uppmärksamma att rädsla och otrygghet inte ärkönsneutrala frågor. Det holländska departementet för planeringoch byggnadsfrågor genomförde undersökningar ifrågan och utvecklade därefter riktlinjer med utgångspunktfrån kvinnors erfarenheter, vilket resulterade i att man satsadepå självförsvarskurser för flickor och kvinnor och att man imöjligaste mån har försökt att undvika att bygga gångtunnlaroch parkeringsgarage (Whitzman 1992:171, Wekerle &Whitzman 1995:7/62/84).I Storbritannien genomfördes mellan åren 1988 och 1995en stor satsning på att rusta upp förslummade stadskärnorgenom ”the Safer Cities Programme”. I samband med dettautvecklades åtgärdsförslag för att skapa en tryggare miljö förkvinnor i ett samarbete mellan Nottinghams universitet ochHome Office. I åtgärdsförslagen rekommenderade de attöppna upp stadskärnorna genom en ökad funktionsblandningoch med fler bostäder i centrum. Väl upplysta och väl frekventeradestråk med olika aktiviteter rekommenderades. Demenade, liksom i Holland, att gångtunnlar bör tas bort och attman istället kan bygga korsningar på gatunivå, med trafikljus,om det behövs. Hållplatser ska placeras nära platser där detfinns någon aktivitet som kan bidra med social kontroll.Busstrafiken ska uppmuntra att ha ”hail-and-ride”-serviceunder kvällstid. De förslog vidare att kvinnor ska erbjudasparkering i bottenvåningen på stora parkeringshus, där godövervakning kan skapas. De hävdade också att övervakningskamerorinte ger någon trygghet (Trench, et.al. 1992:296). 70Även härifrån syns flera likheter med det kanadensiskaarbetet.I Tyskland har många kommuner en avdelning somspecifikt handhar kvinnofrågor (Frauenbüro). Där har frågorkring kvinnors otrygghet sedan början av åttiotalet kommitupp på dagordningen och flera kommuner har sammanställtriktlinjer i handboksform för hur man ska åstadkomma trygg-70 Detta skrevs alltså innan den stora satsningen på övervakningskamerorgenomfördes i Storbritannien.138


are miljöer. 71 Dortmund är ett exempel på en kommun somhar utvecklat ett åtgärdsprogram utifrån att kvinnor har uttalaträdsla. Frauenbüro Dortmund initierade en undersökning påtemat kvinnor och stadsplanering. De var kritiska motplaneringen som de ansåg utfördes könsneutralt. FrauenbüroDortmund frågade sig om det inte fanns några skillnadermellan kvinnliga och manliga invånare eller om det var så attman inte tog hänsyn till skillnaderna? Därför genomfördesintervjuer med kvinnor i Dortmund och fackfolk, inom ochutom stadsförvaltningen. Resultaten sammanställdes i ett parrapporter; Frauen in der Stadt. Stadt für Frauen (Frauenbüroin der Stadt Dortmund 1992). Undersökningen visade attstaden inte är anpassad efter kvinnors liv och att stadens utformningförsvårar livet för kvinnorna. På temat rädsla hadede redan året innan, 1991, givit ut en broschyr som kalladesAngsträume in Dortmund (Bartholomä 1991) där metoder föratt identifiera ”rädslorum” utvecklades. Där manar de ocksåtill diskussion om våld mot kvinnor och om kvinnors upplevdarädsla i stadsrummet. Deltagandeplanering rekommenderassom en metod att införliva kvinnors erfarenheter iplanering.Även i Wien, Österrike, har trygghetsprojekt utvecklatsmed fokus på kvinnor, projektet har haft nära samarbete medbland annat Dortmund, men har även presenterats i nordiskasammanhang. Det var på initiativ av Wiens socialdemokratiskakvinnoförbund, 1991, som kvinnors situation i samhälletlyftes fram. De ville att Wien skulle profilera sig somen kvinnovänlig stad, och de socialdemokratiska kvinnornabetonade vikten av att kvinnors kunskap och erfarenhet ocksåkommer med i planeringen.I inledningen till Richtlinien für eine sichere Stadt!(Tillner & KoseLicka 1995) framställs Wien som en av desäkraste städerna i Europa. Ändå menar man att det i Wienfinns områden där en del av befolkningen, särskilt kvinnorna,känner oro och otrygghet. Säkerhetsåtgärder har tidigareuteslutande varit av teknisk karaktär, men med det arbete somWiener Frauenbüro initierat hoppas de på att istället fokuseramänniskors upplevelse av staden. Wiener Frauenbüro villlyfta frågan om kvinnors rädsla från en individuell problemnivåtill ett samhälleligt plan. Vidare menar de att det finns ettsamband mellan rumslig planering och våld riktat mot71 Vilket inflytande kommunernas kvinnoavdelningar har haft på denallmänna brottsförebyggande och trygghetskapande policyn har jag intekunnat avgöra.139


kvinnor. Genom dåligt belysta gator och torg, illa placeradehållplatser för kollektivtrafiken, dolda vinklar till bostadsentréer,tunnlar och underjordiska garage framkallas enkänsla av otrygghet och rädsla. Om dessa oöverskådligamiljöer undanröjs, menar de att åtminstone de spontanabrotten kan minskas (Tillner & KoseLicka 1995). De betonaratt känslan av otrygghet måste tas på allvar även om brottslighetenär låg, åtgärder är befogade ändå. Ungefär 70 procentav kvinnorna, i åldersgruppen 20-30 år, svarade i en undersökningatt de upplevde rädsla när de var ute ensamma sentpå kvällen (Kail & Kleedorfer 1991:97). 72I kommunens arbete ville man inrikta sig på att skapa enbebyggelse och en stadsplanering som orienterades motkvinnors och barns vardagliga behov, däri inkluderas serviceoch infrastruktur, trygghet och medbestämmande. Hösten1992 initierade Frauenbüro projektet ”Frauen-Werk-Stadt”,som ett led i att ge kvinnor mer inflytande över planering ochbyggande. Projektet innebar att planera ett nytt bostadsområde.Till nya planeringsprojekt i Wien brukar arkitekter,planerare och andra experter bjudas in. Fram till 1993 var inteen enda kvinna inbjuden till dessa aktiviteter och antaletöppna arkitekttävlingar har varit mycket få. Men syftet med”Frauen-Werk-Stadt” var inte endast att anlita kvinnliga arkitekteroch planerare utan också att uppmuntra kvinnor generellttill att intressera sig för bostadsmiljön och till attpåverka utformningen med sina erfarenheter. Mellan 1995och 1997 byggdes således ett bostadsområde med cirka 400bostäder.Trygghetsprojekten för kvinnor har i Wien, liksom iToronto, fått det svårare att överleva efter ett regeringsskifte.Projekten kan tyckas allmängiltiga och inte speciellt kontroversiellamen är ändå sårbara inför ideologiska skiftningar.Trygghetsprojekten med kvinnoperspektiv växte fram underåttiotalet som en kritik eller vidareutveckling av det brottspreventivaarbetet. Men i slutet av nittiotalet tycks de ha detsvårare att överleva. De ingår inte i den nya privatiseringstrenden.Projektet i Toronto urskiljer sig som jag uppfattar det, påså vis att det hade en djupare förankring hos gräsrotsgrupperoch var mindre expertdominerat än de tyska eller brittiska72 Även om brottsligheten omtalas som låg så har ungefär 80 procent avalla arbetande kvinnor drabbats av sexuella trakasserier på jobbet och varfemte kvinna har erfarenhet av mansvåld i sin relation(Kail & Kleedorfer 1991:97).140


exemplena, vilket också gav Torontoprojektet en bredare ansats.De andra projekten tycktes mer agera som avgränsadeenklaver för att addera ett kvinnoperspektiv på redan existerandebrottspreventiva projekt, medan Torontomodellendäremot avsåg att på ett djupare plan ”infiltrera” och omformarådande värderingar. 73F e m i n i s t i s k a p r o j e k t s o m d e m o k r a t i u t v e c k l a n d eDe analyser av rädsla och otrygghet som inte kopplas tillmänniskors verkliga erfarenheter riskerar att förenkla problematiken.Avsaknaden av maktanalyser är ett annat problem.Det är lätt att se otryggheten som ett uttryck för moraliskpanik, men då har man glömt bort att människor också utsättsför andra människors maktutövning. De feministiska projektenbeskrivna här försöker att ta rädslan på allvar, men utanatt förstärka rådande maktrelationer så att andra grupper ställsutanför och främmandegörs. Trygghet och brottspreventionbehöver inte innebära privatisering av stadsrum och verksamheter,det kan lika väl utgå från helt andra principer ochvärderingar. Det finns heller inga bevis för att angreppssättmot social oordning, som bland annat framförts av Wilsonoch Kelling, faktiskt minskar rädslan (Stanko 1990:147). Detkan till och med vara tvärtom. De sociala problemen flyttasendast omkring eller riskerar att förstärks i områden somredan är utsatta, eller alternativt sopas under mattan.I de feministiska projekten, framförallt i Torontoprojektet,försökte de att utgå från hur rädslan upplevs, vilka platser denär kopplad till och vilka relationer mellan människor somfinns i bakgrunden för att bidra till att skapa denna rädsla. Detlångsiktiga projektet är att förändra maktrelationer, men detkortsiktiga projektet är att förändra platsupplevelser och föreställningarom rädsla. Fysiska och sociala aspekter vävs på såsätt samman i förståelsen av problemet och de placeras ocksåin i ett större geografiskt sammanhang genom att manstuderar rörelsemönster och vardagens användande av staden.För att finna de lämpligaste åtgärderna väljer de att lyssna påbrukarna och vara flexibla i sina lösningar – det finns ingenmodell att utgå ifrån, istället får den lokala situationen utgöragrunden för val av angreppssätt.73 För mer information se respektive hemsida. Frauenbüro Wien:www.magwien.gv.at/ma57/ och Frauenbüro Dortmund:www.dortmund.de/frauenbuero.141


Frihet eller trygghet, eller både och…Det här kapitlet har handlat om en balansakt mellan frihet –för vem, och om trygghet – för vem, och att begreppen inteensidigt kan betraktas som positiva eller negativa. Vilkenbetydelse de ges beror på vem som utövar makten och vadsom är syftet med trygghetsprojekten. Frihet och trygghetsom parallella, men till viss del motstridiga begrepp diskuterarZygmunt Bauman i Vi vantrivs i det postmoderna. Baumanmenar att i det moderna samhället härrör vantrivseln frånövermåttet på ordning och bristen på frihet:För skydd mot det trefaldiga hot som döljer sig i denbräckliga kroppen, den okuvade världen och de aggressivagrannarna krävdes att friheten offrades; först ochfrämst individens frihet att söka njutning. Inom ramen fören civilisation med trygghet i sinnet betydde mer frihetmindre vantrivsel. Inom ramen för en civilisation somvalt att begränsa friheten i trygghetens namn betydde merordning mer vantrivsel (Bauman 1999:9).I den tid vi lever idag, i det avreglerade postmodernasamhället, är istället individens frihet allenarådande menarBauman. Även om samma ideal, sökandet efter njutning,kvarstår från det moderna samhället så förväntas de idagerövras ”…genom individuell spontanitet, vilja och ansträngning”(1999:9) och ”[v]antrivseln i postmodernitetenhärrör från ett slags frihet i jakten på njutning som tolereraralltför liten individuell trygghet” (Bauman 1999:10). Trygghetframstår som något tråkigt och vardagligt, till skillnadmot tillfredställelsen av njutningar som bryter av mot detvardagliga. Men Bauman menar (med hänvisning till Freud)att njutningen som fenomen alltid upplevs plötsligt ochkortsiktigt, som en intensiv kontrast till den gråa tillvaron,och det finns ingen garanti för att friheten garanterar merlycka och njutning än vad trygghet gör: ”En omdisponeringenav de mänskliga förhållandena är inte nödvändigtvis ett stegframåt på vägen mot större lycka – det verkar bara så förögonblicket” (Bauman 1999:10). Frihet förstådd på detta sättriskerar att skapa många förlorare i samhället; de som inte harresurserna (ekonomiska, sociala och fysiska resurser) till attvara fria och njutningssökande. Vi kan alltså samtidigt se ennedskärning av frihet för många grupper i dagens samhälledär friheten samtidigt är ledordet. Frihet på arbetsmarknaden142


till exempel innebär arbetslöshet och utestängning för många,med fattigdom till följd.Denna diskussion är inte en plädering för ett tryggt enahandasamhälle utan plats för individuella uttryck och olikheter,utan som en hänvisning till att ett samhälle inte kan betraktassom fritt endast genom att motarbeta trygghet. Ettvälfärdssamhälle bygger på trygghet där invånarna garanterasen grundläggande levnadsstandard. Det är inte så enkeltsom att endast kritisera trygghetsprojekt genom att hävdatrygghet som förlamande, exkluderande och tråkigt. Däremotbör frågor resas om varför trygghet idag läggs utanpå välfärdssamhälletsom en extra service vi kan köpa från vaktbolagoch återförsäljare av alarm, lås och galler. Vi bör frågaoss varför trygghet idag diskuteras som ett fenomen utanförramarna av välfärdssamhället.I de sist ovan beskrivna trygghetsprojekten var det dockfrihet som eftersträvades genom skapandet av trygghet. Härär det återigen relevant att göra en skillnad mellan trygghetoch säkerhet. De olika inriktningarna har fört fram diskussionerom trygghet på individuellt plan, till exempel genom deaspekter som de feministiska projekten har lyft fram med sittvardagslivsperspektiv. Vi har också trygghet på ett samhälleligtorganisatorisk plan, där arbetsmarknad, framtidstrooch social välfärd diskuteras, som till exempel Baumansdiskussion, men även inom Torontoprojektet diskuteradesdetta. Säkerhetstänkandet diskuteras av dem som vill garanteraatt inbrott försvåras, genom en förbättrad teknisk utrustningeller utformningen av bostadsområden (t.ex. CPTED,”defensible space”), men säkerhet diskuteras också av deurbanteoretiker som kritiserar denna utveckling (Davis 1990,Ellin 2001).En säker stad som skyddar oss mot all form av hot skulle,såsom Sennett (1996[1970]) argumenterar, antagligen krävaen genomtänkt och ordnad planering för alla eventualiteter –och skulle antagligen skapa en ”omogen” människa utan möjlighetatt hantera konflikter. Den ordningssträvan kan relaterastill den förlamande och låsta trygghet som Baumanmenar präglade det modernistiska samhället. Men oordningoch kaos innebär inte samma sak för personer med olikaresurser. Människor med den mest privilegierade livssituationen,må det vara utifrån kön, hudfärg, ekonomi, utbildningeller ålder, kan känna sig tryggast och friast. Som planerareeller forskare är det lätt att göra ytliga bedömningar avotrygghet vid besök av bostadsområden i dagsljus och dessa143


ilder av platser och situationer reproduceras sedan inomdiskursen. Trygghetsvandringarna som framförallt de kvinnoinriktadeprojekten har initierat pekar just på vikten av att nåden vardagliga erfarenheten.Denna genomgång av olika synsätt inom trygghetsdiskursenvisar att från feministisk forskning har två aspekterlyfts fram: att synliggöra kvinnors utsatthet i det offentligarummet som en faktisk verklighet utifrån det faktum attkvinnor upplever ett latent hot från män generellt (om än intealltid); eller att hänvisa till staden som en arena för att levadet liv man själv valt utan att begränsas av övervakandepatriarkala normer. Därtill har urban- och stadsbyggnadsforskningenbidragit med ytterligare ett par synsätt sompåverkar diskussionen, där den ena är en eftersträvan attskapa en fungerande stadsmiljö genom att öka den socialakontrollen, bland annat genom skapandet av ”defensiblespace”, men också genom andra mer tekniska övervakningsformersom CCTV. Det andra perspektivet är mer kritiskt ochmenar att behovet av den sociala kontrollen kan leda till att viskapar socialt och ekonomiskt segregerade städer.De olika synsätten har olika utgångspunkter och målgrupperför sina argument, men de behandlar samma samhälle.Trygghet och frihet är ett ambivalent fenomen förfrågan är vems frihet och vems trygghet vi talar om.Om vardagen, den lokala kontexten och förväntningar påtrygghetsprojekt och brottsprevention handlar nästa kapitel.Göteborgsmodellen som beskrivs där följer inte en tydligriktlinje utan försöker att med ”sunt förnuft” arbeta sig framtill en modell. Det ger ett flexibelt angreppssätt. Lokalt råderde dock inte över de större problemen som fattigdom, allmännaprivatiseringstrender, medias monopoliserande av rädslanoch processer av förtinglingande av säkerheten som viockså ser växa fram.*144


145


KAPITEL 5Trygghetsarbete i praktiken –riktlinjer i lokal utformningFöregående kapitel har redovisat hur forskning och policyriktlinjerhar utvecklats kring rädsla och trygghet. De diskussionernafinns i bakgrunden till det program som utvecklats avden svenska regeringen och BRÅ. Framförallt har BRÅ tagitfasta på idéerna om situationell prevention.I detta kapitel är det konkreta trygghetsarbetet i fokus meden fallstudie från Göteborg. Avsikten är att visa hur ett lokalttrygghetsarbete initieras och utformas. Aktörer, idéer och åtgärdsförslagpresenteras genom en närmare studie av stadsdelarnaTynnered och Bergsjön för att där ur kunna dra slutsatserkring hur trygghetsdiskursen formas lokalt och för attse hur kvinnors rädsla hanteras inom olika typer av projekt;hur relationen ser ut mellan föreställningsnivåer och det konkretautformandet. Kapitel 5 kan betraktas som analysen avfallstudien, där trygghetsarbetets övergripande organisationoch struktur presenteras. I det efterföljande kapitlet kommeren syntes av fallstudien att göras genom att specifika temanutvecklas.Inledningsvis i detta kapitel presenteras de övergripandepolicyriktlinjer som regeringen och BRÅ har utarbetat, därefterges ett exempel på hur ett sådant brottsförebyggandearbete har verkställts i Göteborg, med fokus på stadsdelsnivå.Källorna till fallstudien utgörs av intervjuer och dokument.Text inom citattecken är från intervjuer om ingen annan källaanges. För att inte utelämna intervjupersonerna framkommerinte vem som sagt vad i löptexten.147


Lokala brottsförebyggande råd i SverigeAllas vårt ansvar – ett nationellt brottsförebyggande programantogs av regeringen år 1996 och utgör huvudtexten förriktlinjerna i det nationella brottsförebyggande arbetet. Satsningarpå brottsförebyggande arbete görs, enligt BRÅ, därföratt: alla har rätt till trygghet; alla är i någon mening offer förbrottsligheten; brott drabbar de svaga grupperna hårdast;brottslighet är kostsamt; brottslighet kan göra ett områdemindre attraktivt; brottslighet kan förebyggas; brottsförebyggandekan vara kostnadseffektivt och brottsförebyggandekräver gemensamma ansträngningar (BRÅ 1999a:42). Programmet omfattar åtgärder på central, regional ochlokal nivå, men tyngdpunkten i programmet ligger på attstödja och främja ett lokalt brottsförebyggande arbete. Detlokala ges högsta prioritet:Den avgörande förutsättningen för ett effektivt brottsförebyggandearbete är att det finns ett lokalt engagemangoch en lokal vilja att agera/…/Ett lokalt brottsförebygganderåd skulle här kunna spela en viktig rolloch utgöra en naturlig hemvist och kontaktpunkt för deenskilda, företag, föreningar och organisationer som villgöra en insats (Allas vårt ansvar 1996:56/57).I rapporten betonas att brottsligheten ska angripas utifrånen bred kriminalpolitisk ansats och regeringen vill öka medvetenhetenom förebyggande insatser på alla samhällsområden.Kriminalpolitiska åtgärder omfattar mycket mer än bararättsväsendet. Bostadspolitik, skola och fritidsverksamhet börpå olika sätt involveras i det brottsförebyggande arbetet ochde medborgerliga initiativen ska existera sida vid sida meddet offentliga ansvaret. Genom att ta tillvara det engagemangsom finns bland enskilda medborgare och i organisationerkan en effektivisering av det brottsförebyggande arbetet ske.Till huvudpunkterna i programmet hör också att uppmärksammahur samhällsutvecklingen i stort påverkar brottsligheten,det vill säga vilka konsekvenser olika politiska beslutfår ur ett brottsperspektiv.Efter att regeringen hade presenterat Allas vårt ansvar år1996 tillkallade Justitiedepartementets chef en kommitté medåtta ledamöter för att genomföra programmet. Kommittén förbrottsförebyggande arbete (KBA), som gruppen benämndes,148


var verksam mellan hösten 1996 och årsskiftet 1998/99.Kommitténs uppgift var att ta tillvara medborgarnas intresseför brottsförebyggande arbete genom att stödja bildandet avlokala brottsförebyggande råd. De lokala brottsförebygganderåden förväntas verka genom att anta brottsförebyggandeprogram och upprätta handlingsplaner i social- och situationellbrottsprevention. Vidare ska de ansvara för samordningoch snabbt förmedla information samt följa upp och utvärderaåtgärderna. KBAs uppgift i detta sammanhang var att”...inspirera, stödja och följa upp det brottsförebyggandearbetet på lokal nivå” (KBA 1998a:3). Inledningsvis genomfördeKBA rådslag med 22 kommuner för att kartlägga detredan existerande brottsförebyggande arbetet i Sverige. Införuppdraget genomförde KBA också studieresor till Storbritannienoch Holland.Genom rådslagen med kommunerna framkom att missbruksrelateradbrottslighet bland ungdomar ansågs vara detdominerande problemet. Kommunerna ville därför prioriterasatsningar på föräldrautbildning, barnomsorg och skola. Deönskade också mer resurser till polisen. Tonvikten i kommunernasarbete hade hittills främst legat på sociala insatser. KBAville påverka dem att göra större satsningar på situationellbrottsprevention som de menar kan verka i kombination medsociala projekt och utgöra ett bredare angreppssätt. Under1997 sändes informations- och kunskapsmaterial ut till landetskommuner och närpolisdistrikt för att vägleda det praktiskaarbetet lokalt. I utsändelsen fanns exempel från detholländska arbetet, en skrift från BRÅ om situationell brottsprevention(författad av Ronald Clarke) och handböcker omlokalt brottsförebyggande arbete. En universitetskurs i ämnetlokal brottsprevention startades på Kriminologiska institutionenvid Stockholms universitet. Läromedel till grundskola,gymnasiet och andra organisationer har också utformats.Kommuner som velat starta lokala brottsförebyggande rådhar efter bedömning kunnat få ekonomiskt stöd för det. BRÅövertog 1999 uppgiften att stödja det lokala arbetet inomramen för Enheten för lokalt brottsförebyggande arbete.KBAs arbete har kontinuerligt dokumenterats och någrapublikationer har givits ut i samband med deras arbete (KBA1998a, 1998b, 1999). I slutrapporten (1999) redovisas en ökningi antalet lokala brottsförebyggande råd från ett 30-tal tillmer än 120 stycken. Sedan dess har ytterligare råd tillkommit.KBAs slutanalys är att i det lokala arbetet bör medborgarnasengagemang och delaktighet vara vägledande och149


åtgärder skall bestämmas utifrån lokala problem- och resursinventeringar.Polisen och kommunen, genom ett nära samarbete,föreslås vara de drivande parterna. KBA rekommenderarockså kommunerna att i större omfattning än hittillsbeakta brottsförebyggande aspekter i stads- och bebyggelseplaneringen.För att öka kunskapen om de situationella (fysiska)åtgärderna fick Boverket i uppdrag att göra en kunskapsöversiktav brottsprevention med ett bebyggelseperspektiv, vilketresulterade i rapporten Brott, bebyggelse och planering (Boverket1998). Rapporten redovisar tidigare forskning samtnågra samtida projekt. Förebilderna kommer främst frånDanmark, Holland och Storbritannien. KBA önskade att utvecklauppdraget och föreslog att Boverket skulle få fortsättasin informations- och kunskapsspridning för att stimulerakommunerna i detta arbete (KBA 1999:7). 74Behovet av grundläggande utbildning betonas också iKBA-rapporten. I samband med att det nationella brottsförebyggandeprogrammet fastslogs utvecklade BRÅ en serie idéskriftersom vägledning för de personer och organisationersom ska bygga upp de lokala programmen. Denna idéskriftserieär en del i en sådan kunskapsutveckling hos de lokalabrottsförebyggarna.Syftet med det lokala brottsförebyggande arbetet är alltsåatt ta tillvara de lokala resurserna och anpassa arbetet efter delokala förutsättningarna, såsom det specifika problemet, områdetsstorlek och lokala aktörer. BRÅ poängterar att detlokala brottsförebyggande arbetet ”…ska ta till vara såmycket som möjligt av alla medborgares behov, vilja och resurser.Resultatet av en gemensam problem- och resursinventering,och en därpå följande analys, bör ligga till grundför ett brottsförebyggande program” (BRÅ 1999a:34).De lokala råden kan byggas upp kring redan befintligaengagerade grupper, eller också bildas de spontant i sambandmed någon våldshändelse som gör människor engagerade.Det förekommer också att det brottsförebyggande arbetetkopplas samman med ett bredare folkhälsoråd, där frågor omsocialt arbete, narkotika- och alkoholfrågor inkluderas (BRÅ1999a:12f, KBA 1998a). De brottsförebyggande råden förväntastillföra de tidigare lokala projekten ett systematiserandeav det pågående arbetet genom en tydligare målsättning,planering och dokumentation, samt en utökad sam-74 Vad jag vet så har detta arbete inte fortsatt från Boverkets sida.150


verkan mellan olika aktörer och intressenter. De lokala brottsförebygganderåden är inte avsedda att själva genomföra dekonkreta åtgärderna, istället ska de organisera, initiera, planera,stödja och följa upp det förebyggande arbetet. Aktörerengagerade i rådet eller i arbetsgrupper kan dock ansvara förgenomföranden. Rådet ska också vara en remissinstans förolika frågor, till exempel om fysiska översiktsplaner ochserveringstillstånd. För att rådet ska vara effektivt är detönskvärt att det har en bred representation och förankringhögt upp i kommunen hos personer som har mandat att fattabeslut. Genom kommunledningens engagemang kopplasarbetet till de olika förvaltningarna. Förutom representantfrån kommunstyrelsen, föreslår BRÅ, att närpolischefen,chefer för skolförvaltningen, socialtjänsten, kultur- och fritidsförvaltningen,kriminalvårdens frivårdsverksamhet, primärvårdenoch bostadsbolagen ska ingå, tillsammans medrepresentanter från företagarföreningen, försäkringsbolag ochföreningslivet (BRÅ 1999a:15). 75Den kunskap som behövs för att genomföra ett lokaltbrottsförebyggande arbete inhämtas från en inledande kartläggningoch problemdefiniering. Kunskapen kan kommafrån flera håll, till exempel de inblandade aktörernas tidigareerfarenheter och lokala undersökningar. Genom kartläggningenoch problemdefinieringen skapas en gemensam utgångspunktoch utifrån det en möjlighet att formulera en målsättningför verksamheten. Resurserna kan sedan sättas in därde behövs bäst. För att kunna återkoppla och utvärdera åtgärdenseffektivitet behövs en kontinuerlig dokumentationoch uppföljning av verksamheten.I de verkställande arbetsgrupperna organiseras arbetet därefterutifrån problemområden, brottstyper eller geografi. Iarbetsgruppen utformas, planeras och förankras åtgärderna.Handlingsplanen är ett praktiskt styrdokument vari det angesvem som när, var och hur ska utföra olika arbetsuppgifter.Kommunen och polisen utgör grunden för uppbyggandet avett brottsförebyggande arbete. Via de olika kommunalaförvaltningarnas verksamheter når man ut till en stor del avbefolkningen (socialtjänst, skola, barnsomsorg, fritidsverksamheterosv.). Park-, trafik och gatuförvaltning har ocksåengagerats i brottsförebyggande frågor då de ansvarar förviktiga frågor som belysning och grönområden. En integr-75 BRÅ uppmuntrar också till att bilda brottsförebyggande råd påregional nivå, länsnivå, vilka t.ex. kan organisera utbildning och verkanätverksskapande (BRÅ 1999a:19).151


ering av olika förebyggande arbeten eftersträvas i utformningenav en lokal handlingsplan. Det är också viktigt att dennår ut till alla kommuninnevånare: ”På detta sätt görsbefolkningen delaktig, vilket kan leda dels till större förståelse,dels till större aktivitet i det praktiska arbetet” (BRÅ1999a:41).Från statens sida har man inte uppfattat det som en framkomligväg att lagstifta om en skyldighet att instifta lokalabrottsförebyggande råd, det skulle även innebära de gickutanför det kommunala självstyret. Däremot vill man skapalämpliga samarbetsformer som ger klara strukturer. Dessastrukturer är också i enlighet med andra västeuropeiska länder(KBA 1999:12).P r o j e k t e n s m å lMot en idébakgrund att vi idag lever mer rörligt, har mindreuppsikt över våra tillgångar, mindre informell kontroll och ettintensifierat nöjesliv menar BRÅ att det i dagens samhälleskapas många nya situationer som kan leda till frestelser attbegå förmögenhetsbrott, eller situationer som kan leda tillvåld. Inom kriminologin omtalas detta som en tillfällesbrottslighet,där själva situationen i sig stimulerar till brott(BRÅ 1999a:22).En annan vedertagen kriminologisk kunskap är att en stordel av brotten begås av en mindre grupp återfallande kriminella.En konsekvens av detta är att inrikta insatser på att motverkanyrekrytering av kriminella individer och att minskaåterfallen. Nyrekryteringen anses kunna motverkas delsgenom tidiga sociala åtgärder, dels genom att minska tillfällentill brott. Återfallen förhindras bäst genom att förberedaindivider för frigivning och uppmärksamma deras boendeochsysselsättningsbehov när de ska återanpassas till ett livutanför fängelset (BRÅ 1999a:23).Brottspreventionen i Sverige utgår till stor del från begreppsparetsocial- och situationell prevention som syftar tillatt motverka tillfällesbrottsligheten, respektive återfallen ochnyrekryteringen av brottslingar. Social prevention syftar tillatt påverka människors benägenhet att begå brott och inriktasfrämst på barn och ungdomar (men även på vuxna återfallsbrottslingar).Genom social prevention vill man stärka denegna självkontrollen och banden till det konventionella samhället.Personer med dålig självkontroll beskrivs som ”häroch-nu-orienterade”och lockas av kortsiktiga vinster. In-152


satser för stärkt självkontroll inriktas främst på unga individer,till exempel genom barnomsorgen, skolan och fritidssektorn,men kan även involvera föräldrar genom familjestödeller föräldrautbildning (BRÅ 1999a:24). Banden till detkonventionella samhället handlar om stärkandet av de”…normer, värderingar och allmänt accepterade aktivitetersom vardagslivet är uppbyggt kring” (BRÅ 1999a:25). Ävenandra mer allmänna välfärdsreformer kan ha långsiktigabrottsförebyggande effekter, men de drivs oberoende avbrottsförebyggande prioriteringar. Socialt arbete med vissagrupper av individer (t.ex. skinheads) kan dock formulerassom brottsförebyggande arbete även lokalt (BRÅ 1999a:25).Social prevention är långsiktig och därför svår att utvärderaeffekterna av. Situationell prevention däremot inriktar sigpå konkreta omständigheter för individen då man fokuserarpå situationer som inbjuder till brott – frestelser att begå brotteller social friktion som kan utlösa våldshandlingar. Inomsituationell prevention anses individen väga ”…den potentiellavinsten av en brottslig handling mot svårigheterna ochriskerna. Brott antas alltså till en viss del vara resultatet avrationellt beslutsfattande, inte minst ifråga om stöld” (BRÅ1999a:28).För situationell prevention används följande metoder:försvåra genomförandet av brott; öka upptäcktsrisken; minskavinsten av brott; försvåra bortförklaringar; minska den socialafriktionen (BRÅ 1999a:28). I sin extremaste form kan detinnebära galler för att försvåra genomförandet, övervakningskamerorför öka upptäcktsrisken och försvåra bortförklaringar,och minimera möten mellan människor för att undvikasocial friktion. Andra mindre drastiska åtgärder kaninnebära klottersanering, informell kontroll, papperskorgaroch motverka trängsel i krogköer. Val av åtgärd görs i varjespecifikt fall. Situationella åtgärder riktar sig inte till specifikagrupper av individer utan mot specifika risksituationeroch anses således beröra alla som kommer i kontakt meddem. Den situationella preventionen berör också oftast baraett problem i taget, men om åtgärden lyckas så ger den ettsynligt resultat omedelbart, vilket är uppskattat inte minstbland politiker och beslutsfattare. I relation till denna typ avåtgärd diskuteras dock dess varaktighet och dess omfördelningav brottsligheten, det vill säga om brottsligheten baraflyttas geografiskt men inte minskar i omfattning (BRÅ1999a:30).153


G e n o m f ö r a n d e o c h u t v ä r d e r i n gEnligt BRÅ är brottslighet och upplevelse av otrygghet ingaslumpmässiga fenomen och kartläggningsarbetet går blandannat ut på att identifiera koncentrationer och mönster. I kartläggningsarbetetingår också att uppmärksamma vilka aktörersom har möjlighet att påverka situationen. Lokala enkätundersökningaroch intervjuer med nyckelpersoner i kombinationmed statistik från BRÅ är rekommenderade metoder(BRÅ 1999b). Vilka uppgifter som är intressanta för en brottsoffer-eller trygghetsundersökning beskriver också BRÅ i sinaidéskrifter. Förstudier har visat att det finns mest behov avbrottsförebyggande insatser i kommunala bostadsbestånd,därför genomförs också flest studier i den typen av områden,vilket dock kan riskera att ge en förstärkt syn på dessa områdensom problemtyngda.I sin idéskrift om brottsförebyggande åtgärder i praktiken(BRÅ 2000a) presenterar de förslag på åtgärder i bostadsområden,centrumkärnor, skolor, mot bilinbrott, cykelstöldersamt skadegörelse i allmänhet. Konkret genomförda exempelbeskrivs och diskuteras. Problemen i bostadsområden handlarofta om skadegörelse, störande grannar och inbrott. Ett exempelpå åtgärdsförslag i bostadsområden är bovärdar varsfunktion påminner om gamla tiders portvakter. Bovärdarnahar utbildats av polisen i frågor om situationell och socialprevention, droger, kriminella livsstilar med mera. Utvärderingenav bovärdsprojektet gav positiva resultat även om denockså visade att bovärdarna ibland upplevdes som minipoliseri bostadsområdena och att de boende emellanåt varmisstänksamma mot dem. Bovärdarna gavs stöd i sitt arbeteav polisen, men i utvärderingen konstaterar de att samarbetetmed de boende – att få dem engagerade – var viktigt attutveckla.I centrumkärnorna är problemen mest fokuserade kring dealkoholrelaterade våldsbrotten. Åtgärdsförslag i centrum ärdå framförallt ordningsvakter, värdar i tunnelbanan, restriktivarealkoholregler och förbättrad gatubelysning. Åtgärder iskolan inriktar sig på att skapa sysselsättning för ungdomarnaäven utanför skoltid, till exempel genom datasalar. För attminska mobbning, våld och rasism utvecklas kursprogramoch diskussionsunderlag för lärarna (BRÅ 2000a).Bilrelaterad brottslighet är ett av de vanligaste brotten isamhället. För att motverka denna föreslås att bilar ska låsasin i burar i garagen, eftersom billåsen är så lätta att bryta upp.Andra åtgärder är att ändra parkeringsplatsernas utformning,154


anställa parkeringsvakter, installera övervakningskameroreller förbättra belysningen så att det blir svårare att ostörtgenomföra inbrotten. För cykelstölderna föreslås liknande åtgärderäven om de är av mindre kostsamt slag (BRÅ 2000a).Skadegörelse, klotter och graffiti är ett annat stort problemför polisen. De insatser som görs för att motverka skadegörelseligger i linje med ”fixing broken windows” teorinsom menar att ifall förfall och nedsmutsning tillåts så sätts ensvårkontrollerad förstörelseprocess igång som leder till ökadskadegörelse och därefter till grövre kriminalitet. När detgäller graffiti är det en omdebatterad fråga och BRÅ skriver:Graffiti är en speciell form av skadegörelse. Jämfört medannan åverkan är det i vissa fall fråga om mer övervägdaoch välplanerade handlingar. Utövarna ser sig ibland somett mellanting mellan rebeller och konstnärer. De kanägna mycket tid till förberedelserna och själva målandet,och är ofta noga med att fotodokumentera sina verk. Likvälär det fråga om skadegörelse som orsakar de drabbadestora kostnader. Folk i allmänhet ogillar vanligtvisgraffiti och tycker att det förfular miljön. Från utprägladgraffiti finns det en fallande skala ner till helt spontantklotter, till exempel av det slag som i alla tider har kunnatbeskådas på allmänna toaletter. Någonstans i mitten påskalan finns det politiskt agiterande klottret. Det konstnärligainslaget är underordnat, och syftet är i stället attmanifestera ett politiskt ställningstagande (BRÅ 2000a:88).Det är intressant att se hur man från kriminologiskt hålldiskuterar graffitins ambivalens, dess egenvärde och samtidigtdefinierar den som kriminell. För att förstärka det kriminellainslaget hävdar man att graffitin också ofta medför enkriminell livsstil, där man till exempel stjäl sprayburkar. Åtgärdernamot graffitin är att snabbt klottersanera för att delsmotverka de nedbrytande sociala processerna som klotter kanbidra till, dels för att neka klottrarna den belöning som ettorört stycke graffiti innebär (BRÅ 2000a:89). Uppmaningenfrån brottsförebyggarnas sida att snabbt åtgärda klottret utgårfrån en god kunskap om ”graffitikulturen”. Som ett alternativtangreppssätt för att motverka klotter rekommenderas att geungdomarna specifikt avsedda platser att måla på, till exempelen gångtunnel eller något liknande.BRÅ uppmanar de lokala brottsförebyggande projekten attutvärdera och dokumentera sina insatser. Även om BRÅ men-155


ar att det kan vara svårt för lokala råd att leva upp till högtställda vetenskaplig mål, så måste dock en kvalitetssäkringgenomföras som garanterar att de goda och välgenomfördaåtgärderna stöds och sprids (BRÅ 2000b).BRÅ har själva uppmärksammat att utvärderingar är svåraatt genomföra så att det ger relevant kunskap om projektensmåluppfyllelse. Svårigheterna ligger dels i att enskilda projektinte så lätt kan avgränsas, andra faktorer (t.ex. ekonomiskaförändringar i samhället generellt eller att målgruppenkan utgöra objekt för flera olika projekt samtidigt), dels finnsdet en dold förväntan hos många att projektet ska ha varitframgångsrikt och till och med en extern utvärderare kan hasvårt att bortse från detta ”krav”. Utvärderingen kan på så visriskera att bli en del av projektet och legitimera istället för attkritisera. Det har också visat sig att trots att utvärderingsresultatethar varit negativt så har projekten fortsatt attexistera, liksom framgångsrika projekt har lagts ner. Utvärderingenska därför inte endast förstås som en rationell verksamhetför objektiv utvärdering. Kampanjer mot våld ochdroger har till exempel i flera undersökningar inte visat sig hanågon effekt och ändå är de vanligt förekommande. Nya projektinleds också innan utvärderingar har gjorts, vilket kantolkas som att det finns ”dolda projektplaner” som har ettvisst inflytande. Därtill bör man diskutera andra aspekter änendast projektets effekt, till exempel ifall de är etiska, demokratiskaoch vilka konsekvenser de kan komma att få på långsikt för samhället (BRÅ 1997).De här diskussionerna om problemen med utvärderingarförs alltså inom BRÅ. Bland BRÅs utredare finns flera etableradeforskare. Ibland riktas kritik mot BRÅ för att de är alltförakademiska. Den kritiken kommer framförallt från lokaltverksamma poliser som inte kan se någon konkret nytta medde undersökningar BRÅ producerar. Ofta visar resultaten påsaker som poliserna redan tycker sig veta. En annan, nästanmotsatt kritik, riktar sig mot BRÅs akademiska trovärdighet.Kan en kriminalpolitisk styrd myndighet ha en självständigforskningsenhet? Är deras koppling till regeringen för nära?Till sitt försvar hävdar de ofta sin vetenskaplighet (”referee”-granskning, vetenskapliga metoder, kvalitetsgranskningar,källhänvisningar) (jfr Apropå 2002:2). Liksom ovan nämndesså hävdar de att utvärderingar måste genomföras med vetenskapligametoder. Vetenskapligheten i dessa sammanhangvisar sig ofta vara kvantitativt och statistiskt grundade,156


framförallt i de tidiga rapporterna ägnades en stor del avmetoddiskussionerna åt att klargöra statistiska metoder.Under senare år har även mer kvalitativa aspekter på projektenkommit att belysas, men de diskussionerna blir naturligtvissvårare att hantera för en myndighet som ändå har tilluppgift att utföra regeringens uppdrag. Det finns gränser förhur mycket BRÅ kan kritisera kriminalpolitiken och debrottsförebyggande verksamheterna utan att undergräva sinegen verksamhet. Att låta kritiska forskare delta i vissa utredningarkan knappast förändra de djupliggande diskurserna,men kanske kan det vidga angreppssätten och öka förståelsenför frågorna inom ramen för kriminalpolitiken. En mer negativtolkning, i enlighet med Foucaults tänkande, är att BRÅgenom att anlita etablerade forskare ännu mer legitimerar sinpolitiska verksamhet.Brottsförebyggande arbete i Göteborg StadBRÅs riktlinjer är till en stor del inspirerade av konkretaredan genomförda projekt så det är inte en ensidig uppifrånkommunikationsom förs. Deras fokus ligger dock på brottsprevention.För kommunerna och stadsdelarna däremot är detinte konstruktivt att diskutera brott och otrygghet så separat.Kontexten ges därför ofta ett betydligt större utrymme i detlokala genomförandet.I Göteborg har en mängd olika initiativ tagits för att arbetamed brottsprevention och för att skapa en tryggare stad. Intressetför frågan har kommit från flera olika håll och vuxitfram sida vid sida. För att samordna alla dessa olika projektbeslöt kommunen i slutet av nittiotalet att formalisera arbeteti enlighet med vad BRÅ rekommenderar. Organisationen avbrottsförebyggande råd visade sig dock inte vara anpassadeför storstäderna, där varje stadsdel utgör en stad i sig. Därförorganiserades arbetet i Göteborg på ett annorlunda sätt än vadsom är vanligt på mindre orter där det kanske räcker med ettcentralt råd och inga fler. Inom ramen för det brottsförebyggandearbetet har också till exempel fritidsverksamhet,kulturverksamhet, folkhälsa och upprustning av nedslitnamiljöer kommit att inkluderats. Den brottsförebyggande verksamheteni Göteborg omfattar därför ett stort antalet aktörernär det definieras så brett. För att ge en bild över verksamhetenstillblivelse kommer en kort historik och bakgrund attges här.157


F o r m a l i s e r i n g e n a v t r y g g h e t s a r b e t e tI december 1998 fastslog kommunordföranden och länspolismästarenunder en konferens initierad av Kommittén förbrottsförebyggande arbete (KBA) att ett brottsförebygganderåd skulle bildas i Göteborg. Intresset hade tidigare väcktsinom kommunen (kommunstyrelsen) genom att ett par motionerom trygghet hade kommit upp på dagordningen. Ärendetgick till kommunstyrelsen och en ansökan sändes så småningomtill BRÅ i Stockholm. BRÅ tilldelade Göteborg ettstartbidrag på 100.000:- och en projektledare anställdes.Projektledaren blev anställd på tre månader för att göra eninventering av intresse och behov i stadsdelarna samt vilkaprojekt som redan pågick. Inventeringen visade tydligt församtliga partier att detta var en angelägen fråga och de beslötatt tillsätta en arbetsgrupp. I april 2000 tillsatte kommunstyrelsenen parlamentarisk arbetsgrupp som skulle hanterade brottsförebyggande frågorna. Arbetsgruppen skulle ta framen organisationsplan och en finansiering. Kommunstyrelsenbildade alltså själva en arbetsgrupp som redovisade sitt resultatinför övrig kommunstyrelse med hjälp av den projektanställdasamordnaren som inför varje möte presenterade ettdiskussionsunderlag till politikerna. På de sammanträden somföljde under den hösten fasthöll alla partier frågans vikt. Satsningenfrån politikernas sida gav frågan en stor tyngd ochlegitimitet inom kommunen. Kommunstyrelsen återtog pådetta sätt frågan om vilket mål, metod och vilken ekonomisom skulle utgöra planen, och de ville medvetet ge frågan enstark politisk förankring. 76 Den 20 februari 2001 bildades såRådet för trygg och säker stad 77 , som hösten 2001 bytte namntill Rådet för tryggare och mänskligare Göteborg. Vid sidanom rådet finns också ett kansli med syfte att stödja och informerarådet.Till rådet utsågs åtta personer som bestod av två representanterfrån kommunen 78 , länspolismästaren, kriminalvårdsdirektören,chefen för mångfaldsenheten, en utsedd representantfrån bostadsbolagen 79 , en representant för forskningen76 Från dessa möten finns inga protokoll eller anteckningar att tillgå.77 Andra förslag på namn till rådet var Centralt brottsförebyggande rådoch Rådet för ”Göteborg – Trygg och Säker.”78 De representerar här hela den kommunala verksamheten och är alltsåinte deltagande i gruppen utifrån vilken position de har i kommunen.Kommunordförande ingår i gruppen.79 Representanten är utsedd av Framtiden AB, HSB, Riksbyggen ochSvenska Fastighetsägarna.158


och en representant från Barnens Rätt i Samhället (BRIS).BRIS blev tillfrågade då det inte finns någon övergripandeenhet på kommunen som ansvarar för skolor och ungdomar.Ansvaret för skolorna är uppdelade på stadsdelsnämndernaoch det finns 21 stadsdelsnämnder i Göteborg vilket försvårademöjligheten att utse en person. Ett viktigt startskottför rådet utåt sett var den tvådagarskonferens, Att förebyggabrott och rädsla – perspektiv, problem, politik, som genomfördesi December 2001 genom ett samarbete mellan GöteborgsUniversitet, Chalmers och kommunen. 80Rådet är till sin karaktär ett experiment och har till syfteatt ge stöd till initiativ och presentera goda exempel på brottsförebyggandearbete. Arbete med trygghetsfrågor och säkerhetsker idag inom många olika sammanhang och rådet vill gesitt stöd till strategiska arbeten och konkreta insatser. Manvill ge frågan tyngd och handlingsutrymme, men samtidigtvill de verka utan att synas. Huvudidén är att ha ett litet rådmed tunga namn (en symbolgrupp) och till det är kanslietknutet som stöd och motor. Kansliet ska stödja rådet medpraktiskt arbete och genomföra de beslut som de fattar. Rådetska också verka opinionsbildande och synliggöra det somredan görs för att sprida goda exempel och underlätta för deredan intresserade att hitta varandra. Syftet är alltså inte iförsta hand att finna nya åtgärder. Målsättningen har formuleratspå följande vis:*Alla göteborgare skall känna sig trygga att röra sig närman vill och vart man vill i staden.*Göteborgare samverkar för gemensamma trygghets- ochsäkerhetsmål.*Ökad tillit och förtroende är det viktigaste för trivsel ochtrygghet.*Det är allas ansvar och det kräver en snabb reaktion ochstöd vid problem.Rådet vill särskilt lyfta fram några aspekter. Hög prioritetges den fysiska miljön, där rådet vill peka på att stadens fysiskamiljö bör visa omsorg och trygghet. Den ska vara renoch vacker och trivsam, och kollektivtrafiken ska fungera föralla. De utgår ifrån situationell prevention och arbetar mot att80 För mer information se: www.alba.nu/trygg/trygg1.html. Rådetsarbete presenteras också via nättidningen www.alba.nu. En presentationav rådet gjordes på en halvsida i Göteborgs Posten 2001-12-05 och rådethar en hemsida www.tryggaremanskligare.goteborg.se.159


”ge tjuven tillfället” i enlighet med KBAs riktlinjer. En annanviktiga paroll är att börja i tid, det vill säga att ta tillvaraungdomars skaparglädje och undvika att de hamnar i enriskzon att bli kriminella. Kvinnofrid, att säkerhet för kvinnorär säkerhet för alla, lyfts också fram, liksom äldres erfarenheter.Vidare vill rådet genomskåda myter och istället spridafakta om brottslighet. De uppmuntrar till samarbete mellanforskning och praktik som kan lära av varandra om trygghetoch säkerhet. Minskat bruk av alkohol och droger, krafttagmot ekonomisk brottslighet och arbeta mot återfall i brott ärandra viktiga frågor samt att ge snabb hjälp och stöd tillbrottsoffer.Rådet träffas cirka fem gånger per år och rapporterar kontinuerligttill kommunstyrelsen. De kan knyta till sig arbetsgrupperoch nätverk utifrån specifika målsättningar ochfrågeställningar som kan variera över tid (från olika samhällsintressenoch funktioner). Samordnaren från kansliet är föredragandei rådet.Kansliet består av en grupp på sju personer (sex heltidstjänster)Kansliet, liksom rådet, har definierats som ett treårigtprojekt. De arbetar nätverksbyggande med främsta syfteatt skapa nya relationer, utgöra en mötesplats, ge inspirationoch verka samordnande. Kansliet är organisatoriskt placeratdirekt under kommunstyrelsen och består av en projektledare,en mediasamordnare, en forskningssamordnare (halvtid), enfysisk planerare (halvid), en kultursamordnare, en informationssekreteraresamt en barn- och ungdomssamordnare.Kansliet ansvarar för att övergripande mål bryts ner i mätbaradelmål som kan genomföras i form av olika aktiviteter. 81En prioriterad fråga är kopplingen mellan forskning ochpraktik. Tidigt tog rådet kontakt med Göteborgs Universitetoch Chalmers för att utse en forskningsrepresentant som i sintur fick i uppdrag att bilda en grupp med representanter förforskning. Även här är syftet att verka kontaktknytande. Detvetenskapliga rådets projektledare har inlett sitt arbete med eninventering av pågående forskning på universiteten. Syftet ärockså att initiera ny forskning och identifiera nya forskningsfrågor.Uppdraget har lett till initierandet av Forum förforskning kring trygg och säker stad som utgör en plattformför forskningen inom området, till exempel för bebyggelsefrågor,brottsförebyggande verksamhet, mediapåverkan, för-81 Kansliet kommer också att arbeta med informationsspridning genomutbildningar, presentationer, öppna debatter, minimässor, stimulera tillkulturella aktiviteter, skapa ett nyhetsblad och ansvara för en hemsida.160


ortskulturer, etnicitet, skolfrågor och kulturstudier. Forumetär organiserat som ett arbetande akademiskt seminarium därforskare deltar med sina forskningsresultat och engagerar sigi diskussioner för vidare kunskapsutveckling. Seminarier,symposier och forskarkurser kommer att vara ett led i dennakunskapsutveckling. Kansliet ska på så vis stimulera forskninginom området och följa utvecklingen för att kunna drivaförslag om förändringar och förbättringar och ge en realistiskbild av brottsligheten genom att nyansera problembilden.T r y g g e t s r å d e t s k o p p l i n g t i l l a n d r a g r u p p e rEn av anledningar till att Rådet för tryggare och mänskligareGöteborg bildades var att kommunen kom att inse hur mångaolika projekt och initiativ som redan hade tagits av myndigheteroch organisationer. En sådan grupp, eller samverkansorganisation,som redan fanns sedan ett par år tillbaka varRen och vacker stad, bestående av chefsrepresentanter frånförvaltningarna, park och natur, trafikkontoret, miljökontoret,stadsbyggnadskontoret, Framtiden AB (kommunalt bostadsbolag),stadskansliet och Göteborg & Co (evenemangsgruppeninom kommunen). När sedan kommunen bildade sittråd var denna förvaltningsgrupp snabb med att visa sitt intresseför samarbete och inbjöd kansliet till att ha en representanti rådet. I samband med denna utveckling bytte deockså namn från Ren och vacker stad till Trygg och vackerstad. Gruppen behandlar främst frågor om belysning ochunderhåll av staden och de har fått ekonomiskt bidrag frånkommunen för att upprusta och fräscha upp Göteborg. Det ärden verksamhetsgrupp som har mest ekonomiska medel föratt genomföra olika projekt. De finansierar också en tjänst påstadsbyggnadskontoret med inriktning på belysningspolicyoch enhetliga detaljutformningar i Göteborg, till exempel förpapperskorgar. Med informationskampanjer och aktiviteterhoppas de också få göteborgarna delaktiga i arbetet. Satsningenpå upprustningen av staden ingick som en del av detså kallade Göteborgsåret som påbörjades vid millenniumskiftetoch sträckte sig fram till EU-toppmötet i juni 2001.Gruppen kommer dock att leva vidare efter det. 82Inför olika projekt kan samarbetskonstellationerna variera.I belysningsprojektet för Vasaparken samarbetade park ochnatur, Stadsmissionen, Göteborg & Co, Göteborgs Energi,82 Information finns på hemsida: www.goteborg.com/2000161


Skandia, Göteborgs Posten och Göteborgs Lucia, som tillsammansi en annonskampanj under vintern 2001 uppmanadeallmänheten att ge ett ekonomiskt bidrag till projektet. 83På stadsbyggnadskontoret har intresset kanske funnitslängst inom kommunen för att arbeta med trygghet, men dethar varit enskilda tjänste(manna)kvinnor som intresserat sigför frågan ur ett kvinnoperspektiv. Insikten om att otrygghetvar ett problem för medborgarna synliggjordes av stadsbyggnadskontoretsjämställdhetsgrupp (jfr kap 2). Redan ibörjan av nittiotalet initierades aktiviteter kring dessa frågor,bland annat genomfördes en studieresa till Köln, Tyskland, 84där problemet med kvinnors rädsla för att röra sig ute kvällstidhade börjat att bearbetas. Frågan har i och med bildandetav Rådet för tryggare och mänskligare Göteborg getts högreprioritet på stadsbyggnadskontoret (med en tillsatt halvtidstjänst)och inkorporeras långsamt in i planeringsprocessen.Idag är avsikten att trygghet ska integreras i alla lokalaprogram. Lokala brottsförebyggande råd har bildats i flerastadsdelar men också på distriktsnivå. De 21 stadsdelarna ärindelade i tre distrikt, väster, norr och centrum. I januari 2001bildades ett lokalt brottsförebyggande råd i västra Göteborg, 85Lokala brottsförebyggande rådet i väster. I råden betonaslokala kunskaper, liksom tvärsektoriella kopplingar. Det Lokalabrottsförebyggande rådet i väster kommer att fungerasom en paraplyorganisation för det lokala tvärsektoriellaarbetet som redan pågår. Genom förvaltningarnas folkhälsorådoch områdesarbete finns etablerade kanaler till kyrkan,köpcentra, gymnasium, föreningsliv och medborgarna. Somtemaområden för rådets arbete anges ökad säkerhet i parkochgrönområden (skötsel/belysning), arbete mot klotter/vandalisering samt motarbeta skadegörelse av främst belysningoch kollektivtrafiken. De kommer också att samarbetamed näringslivet, till exempel angående ölförsäljning tillminderåriga. Utöver det är ett tema ungdomssatsningar, somtill exempel polisens verksamhet ute i skolorna.De lokala brottsförebyggande råden i de olika stadsdelarnakan sedan fungera som en länk mellan vardagsfrågorna och83 ”I skydd av mörkret begås många brott. Därför har vi dragit igång ettprojekt för att lysa upp Vasaparken. Hur ljust det blir kan du också varamed att bestämma. Ring…” (Göteborgs Posten 2001-11-23).84 Studieresan arrangerades i samband med en kurs påKvinnofolkhögskolan i Göteborg.85 Distrikt Väster består av sex stadsdelar; Styrsö, Högsbo, Frölunda,Askim, Älvsborg och Tynnered.162


det Lokala brottsförebyggande rådet i väster. Stadsdelsråden,tillsammans med bostadsföretagen och hyresgästföreningen,kan till exempel anordna vandringar i stadsdelen för att fåreda på vilka platser som upplevs som obehagliga. Stadsdelsförvaltningenoch polisen kan informera handlarna om vilkaregler som gäller för folkölsförsäljning och så vidare. Oftasköts detta arbete, såsom till exempel i Tynnered, inom ramenför ett folkhälsoarbete. Stadsdelsrådens sammansättningarser olika ut efter de behov som man anser finns på platsen,vanligtvis innebär det personer från bostadsbolag, hyresgästföreningar,detaljhandlare, trafikkontor, park och natur,skolor, stadsdelsförvaltningen, socialkontor och fritidsverksamheter(ungdomar).Bostadsbolagen, både de kommunala och de privata, ärviktiga aktörer inom det brottsförebyggande arbetet. Iblandbjuds de in som samarbetspartner i de lokala råden, men detär inte heller ovanligt, såsom i Bergsjön och Hjällbo, attbostadsbolagen själva tar initiativ till trygghetsundersökningaroch upprustningsprojekt (Malm 1997, 1999). För demär det en viktig ekonomisk fråga att få människor att trivasoch inte flytta därifrån, men det handlar också om att höjafastighetsvärdet. Men det var först under sent nittiotal sombostadsbolagen började att inse sin roll i det lokala utvecklingsarbetet– till detta återkommer jag senare i kapitlet.Vid sidan av dessa väletablerade samverkansorgan ochmyndigheter så finns ett antal nätverk och frivilligorganisationer.Alliansen det trygga Göteborg är ett nätverk somutgörs av politiskt obundna organisationer som vill vara:…en medkraft för människors rättigheter, en trygg miljöoch ett tryggt Göteborg och en motkraft mot våld, droger,rasism och mobbning. De vill verka för en stad där manoavsett ålder, kön, religion, ras eller åsikter trivs ochrespekterar varandra. 86Dit vill de nå genom att lyfta fram positiva exempel, stödjameningsfulla aktiviteter och visa vanlig medmänsklighet.Idrottsidoler är engagerade i alliansen för att prata i skolor omvåld i realiteten som motvikt till en idealiserad våldsuppfattning.Bakom detta arbete står Västsvenska Idrottsförbundet/Landslagetmot våld, Feel Good, IOGT-NTO*UNF,Föräldraföreningen Mot Narkotika, Sveriges Pensionärs-86 Enligt hemsida:www.goteborg.se/vartgoteborg/arkiv/0300/025sjarnor.html163


förbund, Stadsmissionen, Quadriceps, Göteborgs FrivilligaSamhällsarbetare (GFS) och Stiftelsen Nordiskt Centrum.För att lyfta fram detaljhandlarnas problem med brottslighetoch sviktande inkomster på grund av otrygga miljöer såanordnande intresseorganisationen Svensk Handel i Göteborg1999 en konferens i Göteborg där man bland annat diskuteradeatt bilda ett Business Improvement District (BID) 87 efterNew York-modellen (Svensk Handel 1999:25). För att ökahandeln vill näringslivet på detta sätt ta initiativ till brottsförebyggandeinsatser.Om man därtill lägger andra intresseorganisationer, privatasäkerhetsaktörer, byggföretag och medborgargrupper som pånågot sätt intresserar sig för frågan eller som blivit tillfrågadeatt intressera sig för detta genom att inbjudas till möten ellerfått utgöra remissinstans (jfr SOU 1994), så framträder en bildav att i stort sett alla medborgare på något sätt är involveradei ett brottsförebyggande arbete. Allas vårt ansvar, såsom detformulerats av regeringen, har således realiserats i praktiken.Med denna framgångsbild i ryggen kan man fråga sig om detöverhuvudtaget finns utrymme för brottslighet i samhälletoch vem är kvar att utföra dåden och varför medborgarnafortfarande upplever rädsla? För att se hur alla dessa dokument,organisationsplaner och strategier realiseras i lokalsamhällethar en närmare studie av två stadsdelar genomförts.De exempel som presenteras från Tynnered och Bergsjönär ett urval av aktiviteter och projekt för att visa hurtrygghetsarbetet konkret kan se ut. Urvalet har gjorts medtanke på att få en bredd av aktörer, angreppssätt och föreslagnaidéer.87 Business Improvement Districts (BID) växte fram som enstadsutvecklingsmodell under åttiotalet, vilket innebär att företagare ochfastighetsägare går samman och betalar en extra skatt för att rusta uppsin stadsdel. De privata initiativen har kommit till då kommunen tvingatsskära ned på offentliga utgifter. Det innebär att det privata näringslivetkan ställa egna krav och villkor för stadsutvecklingen i en stadsdel och jurikare området är desto fler insatser kan de genomföra. Åtgärdernabrukar innebära att områden städas upp, att barriärer för trafikgenomströmningskapas, att privata vakter anställs (ibland med speciellauniformer) och att rummet organiseras med möbler och trafikhinder såatt man kan styra människors rörelser (Zukin 1995:33f).164


Tynnered – vid 7:ans södra ändhållplatsTynnered ligger sydväst om centrala Göteborg utmed kustenoch har drygt 27.000 invånare. Invånarna i stadsdelen har generelltsett en hög medelinkomst, hög förvärvsfrekvens ochbra hälsa. Befolkningen är ung (35 procent är yngre än 25 år)och det finns cirka hundra föreningar i stadsdelen, främst medinriktning på barn och ungdom. Men inom området finns enstor social, ekonomisk och geografisk segregation – de olikadelområdena inom Tynnered ligger skilt i förhållande till varandra.Det finns inom Tynnered områden med höghus ochandra områden med villor och radhus. Delområdet Näset kanbetraktas som det mest attraktiva, med småbåtshamn och badplatser.Befolkningen i delområdena Ängås och Grevegårdenhar de högsta ohälsotalen 88 i stadsdelen, vilka är i nivå meddom högsta i Göteborg generellt. Det är också de mest invandrartätaområdena i Tynnered med 40 språkgrupper representerade(Stadsbyggnadskontoret 2000). 89 Inflyttningentill Tynnered består främst av barnfamiljer som flyttar in ochungdomar som vill bo kvar nära sina föräldrar. Stadsdelenpresenteras som ett område med ett rikt natur- och fågelliv,med närhet till salta bad, men man karaktäriserar sig ocksåsom den barn- och ungdomstätaste stadsdelen i Göteborg. 90I det lokala programmet för Tynnered, framtaget i ett samarbetemellan stadsdelsförvaltningen och stadsbyggnadskontoretinom ramen för översiktsplanen -99 har man identifieratett antal viktiga frågor att arbeta med. Det innebär att man villutveckla stadsdelen till en ekologiskt och socialt bärkraftigstadsdel och stimulera den kommersiella servicen för envälfungerande närmiljö. Vidare vill man främja trygghetenoch hälsan, motverka segregationen och utveckla former för88 ”Ohälsotal är en indikation på hur sjuka människor är inom ettspecifikt mätområde. Talet är en uträknad kvot där täljaren är ersattasjukpenningsdagar och ersatta dagar för förtidspension eller sjukbidrag.Nämnaren är sjukpenningsförsäkrade personer och personer som uppbärförtidspension eller sjukbidrag” (Malm & Klingener 2000:13).89 Det finns en del olika uppfattningar om vad som inbegrips i”Tynnered”. Stadsdelen Tynnered omfattar 6 delområden och är detövergripande namnet på området, men i folkmun så är området Ängåsofta det som är synonymt med Tynnered och fastighetsägarna där kallardet också Tynnered i rapporter. För att vara konsekvent använder jagstadsdelsindelningens namn generellt och talar sedan om Ängås när detspecifikt handlar om det området.90 Se Tynnereds hemsida: www.tynnered.goteborg.se. För just dennabeskrivning se www.fritidsvaneundersokningen.goteborg.se/fritid/stadsdel=Tynnered165


ett aktivt medborgarinflytande samt säkra och utvecklafritids- och kulturaktiviteterna (Stadsbyggnadskontoret 2000).Brottsligheten i området är uppskattat till cirka 12.000anmälda brott per år, 91 vilket inte är speciellt högt utan liggerpå jämn nivå med övriga delar av Göteborg. När det gällerfrågor om trygghet, rädsla och brottsprevention vill man enligtdet lokala programmet satsa på klottersanering och upprustningav vissa platser som upplevs som obehagliga pågrund av dålig belysning och förvuxna buskage. Man villockså göra något åt att Tynnered upplevs så isolerat från Frölundapå grund av de långa och mörka gångtunnlarna underVästerleden som håller isär de två stadsdelarna. För att motverkasegregationen föreslår man en sysselsättningsstimulansriktad till långtidsarbetslösa samt att ge boende inflytande ochmöjlighet till att påverka sin närmiljö för att öka kvarboendetoch stabiliteten i området. Satsningar på skola, fritidssysselsättningar,föreningsliv för att öka kontakten mellanolika befolkningsgrupper och stödjandet av nyetableringarräknas också som trygghetsskapande åtgärder (Stadsbyggnadskontoret2000).Uppfattningen att Tynnered är segregerat betonas starkt.Anställda tjänstemän/kvinnor på stadsdelsförvaltningen geruttryck för detta: ”Jag kan ju känna när jag åker ner till Näsetoch ser de enorma murarna som man bygger runt sina husdär, att det fattas snart bara glaset ovanpå.” Likaså är föräldrarfrån Näset tveksamma om deras barn ska gå i Tynneredsskolan,ofta går de i låg- och mellanstadiet i Näset för attsedan välja en friskola eller någon annat alternativ. Den socialaoch geografiska segregationen gör att ”…frågar du Tynneredsborså är det många som inte fattar att de är Tynneredsbor.Näsetborna skulle aldrig säga att de är Tynneredsbor,och Önneredsbor är Önneredsbor.” En representant frånfastighetsägarna säger om Ängåsområdet att ”…det är väldigtlite avflyttning från området och då skrockar en del och sägeratt många inte kan flytta härifrån för att de har betalningsanmälningar,men det har vi inte kollat.” Stadsdelsförvaltningenvill gärna satsa på att upprusta miljön då de menaratt det är en:91 I Västra Götaland skedde 1999 totalt 13.316 brott/100.000 invånare.De 12.000 anmälda brotten avser polisdistriktet Tynnered/Frölunda somhar cirka 100.000 invånare totalt. Statistiken säger dock inte så mycketom brottsligheten i sig. Många brott anmäls till polisen för att kunna fåut försäkringar, medan andra brott inte anmäls. Info om brottsstatistikfinns på BRÅs hemsida www.bra.se.166


…skam, en skamfläck att man låter hållplatser ochmiljöer se ut som de gör för dem som bor härute, viskulle aldrig tillåta att det såg ut så ifall det låg vidGustav Adolfs Torg, och då ger man signaler till demänniskorna att man förhåller sig på ett visst sätt tilldem.Tynnereds segregering är inte bara social, utan ävengeografisk; ”…i Ängåsområdet lever man på en ö, både svårtatt ta sig från och till, för du får passera gångtunnlar, gångvägargenom parkmiljö och spårvagnshållplatsen i Frölundaär inte speciellt trevlig.” Den geografisk segregationen ochbristen på service och aktiviteter leder till ett ganska ödsligtkvälls- och nattliv, en anställd hos det kommunala bostadsbolagetbeskriver miljön så här: ”…det är tomt i området,man ser ingen, kanske någon hundägare/…/de flesta vill haett mål, som att om man har glömt något och måste gå tillservicebutiken. Man går inte ut och flanerar i mörkret.”Den bild som framträder av Tynnered är att det är en brokigstadsdel utan inbördes koherens och man talar ofta omdelområdena istället för stadsdelen som helhet. Trots dettauppfattas Tynnered av de flesta som en stadsdel med ett gottrykte och att det generellt är bra att bo där. Närheten till Frölundatorg präglar området och till exempel så åker ungdomarnai mindre omfattning in till Göteborgs centrum änvad ungdomar i andra stadsdelar gör, antagligen just beroendepå denna närhet. Frölunda är dragplåster även för vuxna,eftersom där finns ett kulturhus och ett regionsbiblioteketsom utnyttjas av många Tynneredsbor. Detta riskerar dock attutarma det egna centrumet Opaltorget, vilket är ett problemför de som inte är bilburna utan har behov av de lokala torget.T r y g g h e t o c h f o l k h ä l s a i s t a d s d e l e n T y n n e r e dPå stadsdelskontoret i Tynnered ingår trygghetsfrågorna ifolkhälsoarbetet. Där har de alltså inte för avsikt att bilda ettlokalt brottsförebyggande råd. Istället ser man trygghet ur ettfolkhälsoperspektiv. På stadsdelsförvaltningen menar man atthälsa är en klass- och könsfråga och att god folkhälsa är ettövergripande mål:Folkhälsa och miljö kan man se som ett stort paraply därman lokalt då får se en mängd olika frågor som kan fallain under detta. Det kan handla om trygghet och säkerhet,167


det kan handla om astma och allergi som en riskfråga förbarn och ungdom och så vidare.Trygghet är en viktig aspekt av folkhälsan och på så sätt harde brottsförebyggande frågorna en naturlig koppling till folkhälsoarbetet.Ur folkhälsoperspektivet har också frågor omkön uppkommit. De skriver i sitt budgetförslag:Framförallt kvinnor kan på olika sätt uppleva sig otryggai utemiljön. Denna känsla kan uppstå av många skildaorsaker som t ex dålig belysning, hala gångbanor, rädslaför personer med missbruk mm. Förvaltningen ska inventerautemiljön utifrån orsakerna för just kvinnorskänslor av otrygghet. Inventeringen ska nyttjas i förvaltningarnasarbete att, med både åtgärder inom det egnaansvarsområdet och genom att påverka verksamheterutanför detta område, aktivt verka för att minska orsakernatill denna otrygghet. 92Under stadsdelens folkhälsoråd finns en arbetsgrupp sedanår 2000 som kallas Trygg och säker. De träffas ett par gångerper termin. I den arbetsgruppen ingår fastighetsägare (ellerföreträdare för bolagen), representanter från individ och familjeomsorgen,park och natur och miljöförvaltningen. Gruppenär nystartad och har inte hunnit så långt i sitt arbete menkom att engagera sig en del i ett arbete kring Opaltorget ochde har också börjat med trygghetsvandringar i Tynnered. Föratt komma igång och få hjälp med upplägget inbjöd de personerfrån Tryggare och mänskligare Göteborg. En inventeringav den fysiska tillgängligheten planeras även utifrånfunktionshindrades perspektiv och det ”direkta brukarinflytandet”ska utvecklas med bland annat öppna förmöten därmedborgarna kan komma och lämna synpunkter innannämnden fattar beslut i någon fråga.Under hösten 2000 bestämde Tynnered att de skulle samverkamed övriga stadsdelsnämnder i väster, samt närpolisen,för inrättandet av ett lokalt brottsförebyggande råd, detLokala brottsförebyggande rådet i väster. Det konkreta arbetetgenomförs i stadsdelen, men det centrala rådet i västerfungerar som en idébank för att sprida arbetssätt som fungeratpå andra platser. Göteborgs kommun har inte givit någraspecifika riktlinjer för hur arbetet ska utföras lokalt utan val92 Ur Socialdemokraternas och Vänsterpartiets budgetförslag 2001. Sehemsida: www.tynnered.goteborg.se.168


av organisationsform har varit fritt och överlåtits på stadsdelsnämnderna.Rådet i väster har ingen egen ekonomi. Dekan bara föreslå idéer och verka nätverksskapande.Polisen, vid sidan av kommun och stadsdelsförvaltning,förväntas vara en drivkraft i uppbyggandet av de lokalabrottsförebyggande råden. En kärna i det Lokala brottsförebygganderådet i väster är närpolisen i Västra Frölunda ochTynnered. Polisens arbete är ju alltid brottsförebyggande iden bemärkelsen att deras arbete ska förebygga och minskabrottsligheten, som en polisman uttrycker det: ”Bara vi bäruniform så är det brottsförebyggande, finns vi i skolorna ochundervisar så är det brottsförebyggande.” En viktig uppgiftsom polisen har är att utbilda dem som är med i den brottsförebyggandegruppen. Politiker och tjänstemän är i de flestafall helt nya inför uppgiften. Med hjälp av Tryggare ochmänskligare Göteborg har man haft en utbildningsdag ochfått litteratur att studera om brottsförebyggande arbete (BRÅsidéskrifter). Alla som deltar tycks vara positiva till bildandetav rådet, men man uttrycker också en skepsis mot att detverkligen ska åstadkomma något konkret. Det beror till stordel på om det finns några engagerade personer med i arbetet,annars kan det riskera att bli ett bland andra forum försammanträden.Den tydligaste brottsförebyggande insatsen för polisen hartidigare varit kvarterspolisen, senare kallad närpolis. På grundav omorganiseringar och nedskärningar har den reformen intekommit att utvecklas som det var tänkt. I Frölunda/Tynneredhar man satsat specifikt på sex stycken ungdomspoliser somhar kontakt med skolorna och det sociala arbetet i stadsdelen.De arbetar i princip på samma sätt som var avsikten mednärpolisen.Ett konkret arbete där stadsdelsförvaltningen har varit dendrivande parten är upprustningen av Opaltorget. Opaltorget ärdefinierat som en av Tynnereds offentliga mötesplatser ochhar under år 2000 utgjort objekt för ett upprustningsprojekt.Opaltorget ligger i anknytning till 7:ans och 8:ans ändhållplats,busstation samt taxistation, och utgör den plats därolika butiker och social service skulle kunna förläggas och tillviss del gör det. Barnavårdscentralen, vårdcentralen, apotek,ett litet kulturhus, socialkontoret, en öppen förskola och ettpar kyrkor finns redan här tillsammans med butiker och enpizzeria. Stadsdelsförvaltningen anser att satsningen på Opaltorgetär viktig eftersom det är ”…en av Tynnereds mötesplatser,ett av de offentliga rummen i stadsdelen./…/Ett torg169


ska kunna berätta något om stadsdelen” (Vårt Tynnered2001). För människor som inte har tillgång till bil skulle detkunna vara ett attraktivt lokalt centrum. Men bilden somframkommit av torget är inte helt ljus. Det är bilden av ettutdöende torg med nedläggning av post och butiker, och attdet är slitet och intaget av ungdomsgäng på kvällarna. Torgetsaknar attraktiva verksamheter som kan locka besökare(GPNära Väster 2001). Den fysiska miljön har också försämratsunder senare år på grund av sättningsskador ochojämnheter i marken, något som handikapprådet har påpekat.Gängbildningen har också inneburit vandalisering och mångaupplever miljön som ogästvänlig. Gängbildningen på torgethar funnits länge. Kring torget finns inga bostadshus ochplatsen kan uppfattas som en ödslig passage man måste ta sigförbi för att komma från spårvagnshållplatsen till sitt bostadsområde.Behovet av upprustning av Opaltorget initierades avstadsdelsförvaltningen 1997. Inbjudna till upprustningsprojektetvar fastighetsägare, Göteborgs Energi Nät och trafikkontoret(Gatubolaget), då de utgör markägarna av området.Tillsammans arbetade de fram en handlingsplan och diskuteradeåtgärder, de undersökte också vem som ansvarade förområden som tidigare framstått som ”ingenmansland”. Arbetetavstannade under en period då den förste initiativtagarenavgick i pension, men fortsatte med nya möten under 1998 dåen annan tjänsteman från stadsdelsförvaltningen övertog uppdraget.Ytterligare en anledning till att projektet tog fart varatt en forskargrupp kom till stadsdelsförvaltningen och berättadeom sin studie av torget som visade på problemen medplatsen.Upprustningen planerades i två etapper där den förstaetappen skulle innebära åtgärder som att klottersanera, ta borten myntkiosk, ta bort en fristående reklamskylt och en ”rödkur” som är en utrymningsväg från ett garage som liggerunder torget. Vidare ville man ta fram en skyltsymbol förtorget, måla transformatorstationen enhetligt med omkringliggandeverksamheter, begränsa grönsakstorgshandeln somspred ut sig över torget samt arrangera återvinningsbehållarnatill en återvinningsstation så att de inte ocksåupplevdes som så utspridda. I nästa etapp skulle man arbetavidare med rabatter, trappor och trottoarer. Man skulle byta utbänkar och belysning på liknande sätt som man tidigare gjortvid en upprustning av en angränsade allé (Kastanjeallén),utjämna sättningsskador och iordningställa gångbanor. Sam-170


åd och information om arbetet gick ut i Tynnereds stadsdelstidningoch genom öppna förmöten och särskilda mötenmed pensionärsrådet och handikapprådet. En arkitektbyråanlitades för att utforma upprustningen och de utveckladeprojektet ytterligare. Alla var intresserade av att genomföraupprustningen och kostnaderna beräknades till 2,7 miljonersom skulle fördelas efter markägoförhållanden och intresse iprojektet.Här tog dock den gemensamma entusiasmen slut och detuppstod problem med genomförandet. Kostnadsfördelningenaccepterades inte av fastighetsbolagen och efter en del diskussionerstod till slut trafiknämnden och stadsdelsförvaltningenensamma, och därmed endast med en budget på775.000:-. De kunde då bara göra något åt det som är allmänplatsmark och som nämnden ansvarade för. Trafikkontoretplanerade en upprustning för sitt ansvarsområde, det vill sägakring spårvagnshållplats och bussangörning. Projektet ladesut på ett annat konsultföretag än det som inledningsvis hadeengagerats och arbetet slutfördes under 2000 med betydligtmindre och färre förändringar än vad som hade planerats.Från fastighetsägarnas sida uttrycktes en viss missnöje:…tråkigt nog började trafikkontoret rita på ett egetförslag/…/plötsligt hade de pengar till det, men bryddesig inte om andra tankegångar som fanns för detta/…/ja,man kan ju säga att efter det att trafikkontoret har lagt ner1,5 miljoner här så är det lika risigt efteråt. 93Det första förslaget, som alltså aldrig genomfördes, hadeinneburit större förändringar av platsen. De två huvudbyggnaderna,eller längorna som inramar torget och där butikernaligger, vänder sin rygg mot bussangörningsplatsen. På dennabaksida ligger en lastkaj med nedsänkta angörningsplatser.Den här miljön möter dem som kommer med buss och denville man förändra genom att höja upp nedsänkningarna somändå inte längre användes och göra det hela till en större ytadär bussarna kunde gå i en cirkelformad vägbana. Sedanplanerade man att placera parkeringsplatser i mitten av dennacirkel samt göra en upplyst och trevlig gångbana genomtrafikplatsen. I nästa led ville man sedan arbeta med att knyta93 Jag vill här bara påpeka att de nämnda summorna mer ska ses somriktlinjer än faktiska siffror. Intervjupersonerna gav olika prisuppgiftervilket antagligen har att göra med vad man lägger in i kostnaderna ochfrån vems perspektiv man ser.171


samman busshållplatsen med spårvagnshållplatsen som liggerpå andra sidan köplängorna. Syftet var att göra torget till enhelare plats och med mer logiska stråk genom den. Konsultbyrånmenade att de:…jobbade mycket med axlarna, att man skulle få syn rättigenom åt olika håll och stråken markerades med markbeläggning./…/Idénvar också att markera med någotstort mitt i som man kan orientera sig efter – något fräckt.Alla parter var överens om att detta skulle vara en bralösning. Enligt konsultbyrån var alla överens:Ja, alla var överens, men det var pengarna som gjorde attdet inte blev av/…/Det [förslaget] handlar ju om tillgänglighetoch säkerhet, att man blandas lite med kollektivtrafiken,bussen kör hit och så går man i mitten borttill bostadsområdet/…/Det var synd för det hade kunnatbli så bra och [en fastighetsägare] var ju inne på attbekosta den här delen med upphöjningen som är enganska dyr grej eftersom marken måste bestå av rättmaterial för belastning.Om vems fel det var att projektet inte genomfördes råderdet delade meningar om. Från fastighetsägarnas sida så menarman att:Trafikkontoret var den största boven i dramat där/…/eftersom de inte kunde tänka sig att samordna detta/…/det är ju korkat att göra det på det här sättet för då togman ju bara sin lilla bit och sen var det bra med det ochdå tänkte man inte på vad ska hända. De [fastighetsägaren]ville ju ha ett helhetsgrepp om alltihop/…/detviktigaste är ju att man försöker att samordna det.Stadsdelsförvaltningen å andra sidan menar att fastighetsägarnavar den svaga länken:Det var lätt att få dem med tills vi skulle börja prata omvad det skulle kosta. Då började svårigheterna. Vi kundeenas om ett gestaltningsförslag men sedan när vi skullegöra en kostnadsfördelning av detta, då hoppade [fastighetsägarna]av. De kom inte överens, eller vi kom inteöverens/…/De hade nog en förväntan att kommunenskulle stå för det mesta i det här fallet./…/Det betydde att172


förslaget föll och vi fick backa tillbaka från den helhetslösningen.De upplevde inte att engagemanget var lika stort från alladeltagare:…jag menar, att [ett fastighetsbolags] VD fanns ju intemed, de hade en fastighetsansvarig med som inte hadenågra befogenheter att fatta beslut, som jag uppfattadedet, utan hade bara fått sin VDs uppdrag att säga nej, vilägger inte ut några pengar.Diskussionen visar att det fanns enighet om att någotbehövde göras – man var till och med enig om vad som skullegöras – men däremot var det mer oklart om vem som skulleansvara för kostnaden av arbetet. Det fanns alltså en dialogfram till att den ekonomiska fördelningen skulle göras. Besvikelsenatt man inte lyckades enas kring den ekonomiskafrågan kommer från alla håll. Från fastighetsägarehåll menarman:Jag tyckte vi var så långt framme den gången och så dogalltihop, det var lite sorgligt för oss också….det varmånga möten och man lägger ner rätt mycket arbete ochsen visar man ett förslag som förändras under tiden/…/man lägger ner sin själ och vi var överens och sen så dördet bara för att en del inte vill.Stadsdelsförvaltningen har egentligen inga egna resurserför att göra fysiska förändringar utan är beroende av park ochnatur och trafikkontoret och andra markägare, men de hardäremot ett medborgaransvar och ett nätverk till dem som äransvariga för de olika delarna: ”Är det en massa bråk påOpaltorget så hamnar ju frågan tillbaka hos oss och då får juvi ta initiativ att kalla de parter som kan vara berörda av det.”De kan alltså lyfta fram medborgarsynpunkter när det gällerden fysiska miljön och i det här fallet så var deras uppgift attinitiera projektet och få igång samarbetet: ”Mitt uppdrag varväldigt tydligt att få fart på den här frågan, den hade liksomlegat och valsat här och jag skulle se till att det hände nåt.”Förutom trafikkontorets upprustning av busshållplats ochspårvagnshållplats som inte blev så omfattande som detovannämnda förslag, så ”snyggades” också torgsidan uppmed en del blomplanteringar och några parkbänkar. Men173


torget har inte kännbart livats upp och många butiksägare harfortfarande svårt att få sina verksamheter att gå runt efter detatt posten lagt ner och därefter lades också livsmedelshandelnner. För de boende runt omkring finns det allt färre anledningaratt utföra sina ärenden på Opaltorget. Det finns ocksåen del hinder för att byta ut verksamheter i den här typen avlokaler av flera ekonomiska skäl. Från att en matkedja harlämnat lokalen kan det ta tid innan deras kontrakt löper ut (ettårs uppsägningstid), och eftersom matkedjor konkurrerar medvarandra så kan den ena kedjan vara ovillig att upplåta lokalenför en annan. I praktiken kan en sådan situation leda till atten lokal står tom i ett par år innan lokalen blir tillgänglig föruthyrning igen, vilket gör förändringsprocesser segdragna. 94Samverkan var ledordet för upprustningen av Opaltorgetmen samverkan kan vara svårt att genomföra i praktiken. Ibästa fall kan samarbetet leda till att kostnaderna för projektetblir mindre och resultatet bättre, i sämsta fall kan det handlaom att deltagarna önskar att någon annan ska betala och attprojektet faller med det.B o s t a d s b o l a g e n s i n s a t s e rUnder senare delen av nittiotalet har det varit vanligt attbostadsbolagen själva har tagit initiativ till kartläggningar ochåtgärder mot brottslighet och rädsla. I Ängås, 95 Tynneredssydöstra del nära Västra Frölunda men avskilt genom denstora Västerleden, genomfördes en offer- och trygghetsutredningi enkätform under 1999 och våren 2000. Områdetär ägt av kommunala bostadsbolag och uppdraget kom frånSABO 96 inom ramen för deras programområde Levande stad-94 I det här fallet har det dock redan från 2002 etablerats en ny matkedjapå platsen.95 Området består av 1053 lägenheter med 2863 personer, antalet barnunder 15 år i området är 25 procent och 1212 personer (42 procent) harutländsk bakgrund. 35 procent av områdets hushåll är barnfamiljer.Antalet äldre över 65 år är bara 8 procent. Det finns idag inga outhyrdalägenheter i området. Ohälsotalen visar att människor i detta område ärsjukare mer än den genomsnittlige göteborgaren och att medelinkomstenligger under genomsnittet i Göteborg. 27 procent av hushållen ärberoende av socialbidrag och cirka 66procent av de boende har endastgrundskola eller 2-årig gymnasieutbildning (Malm & Klingener 2000).96 SABO är en intresse- och branschorganisation för de allmännyttigabostadsföretagen i Sverige. SABO har 305 medlemsföretag som finns inästan alla landets kommuner och tillsammans har företagen ca 900.000lägenheter och ett stort antal lokaler. Nästan 1,5 miljoner människor bor174


delar, framtaget för att ”…säkerställa medlemsföretagensförmåga att konkurrera på marknaden och fullgöra samhällsuppgifter”(Malm & Klingener 2000:6). I pilotstudien ingickfem områden i Sverige, varav Ängås var ett, och syftet medstudien var främst att öka kunskapen om trygghetsarbetet hosde kommunala företagen och de behov som kan finnas samtatt utveckla metoder att undersöka trygghet. Fokus på trygghethar uppkommit genom att flera undersökningar har visatatt det är den mest centrala frågan för många hyresgäster hosSABO-företag (Malm 2000).I kartläggningen från Ängås framkom att under 1999 anmäldes306 brott i området och det rörde sig mest om tillgreppsbrottoch stöldbrott av olika slag (131 st), därutöverskedde 64 skadegörelsebrott, 30 misshandelsbrott, 24 olagahot, 1 rån och 12 ofredanden. Brottsligheten har under en treårsperiodminskat, förutom antalet fall av skadegörelse. Denanmälda brottsligheten är lägre här än i Göteborg igenomsnitt,förutom att det anmäldes fler misshandelsbrott, olagahot och ofredanden i området än i Göteborg generellt. När detgäller tryggheten i området så gav enkätundersökningen ettresultat som pekade på att 42 procent av alla invånarna i områdetkände sig otrygga om de gick ut ensamma sent på kvällenoch 22 procent svarade att de inte alls går ut. 97 Skillnadenmellan kvinnor och män visade sig också vara stor, endast 20procent av kvinnorna kände sig trygga att gå ut ensamma sentpå kvällen, jämfört med 52 procent av männen (Malm &Klingener 2000:27/38f).Genom enkätsvaren och ett antal intervjuer framkom detatt vissa platser upplevs som obehagliga. Det rör sig främstom gångvägar genom bostadsområdena, gångtunnlarna, platserintill skolorna, spårvagnshållplatserna och ett större öppetgårdsområde. Man uppger att man är rädd för överfall, väskryckningarav mopedburna ungdomar, aggressiva kamphundar,ungdomar som vandaliserar, ungdomar som kör trimmademopeder genom området, missbrukare som kommer över frånFrölunda till vänner i Ängås samt en blottare som visat sigutanför fönstrena på första våningen vid ett bostadshus.Därutöver nämns olåsta källare och tvättstugor, och stölder ihos ett SABO-företag. SABO företagen karaktäriseras av att; de hyr utsina lägenheter; de förvaltar sina bostäder utan vinstsyfte; de ägs avkommunerna och har en styrelse som utses av kommunerna. Hemsida:www.sabo.se, ”Visioner och mål”.97 Av dessa hade 66 procent svarat att de inte gick ut på grund av rädslaför brott (Malm & Klingener 2000:38).175


parkeringsgaragen som problem. Svarande på enkäten varproportionerligt fler svenskfödda än invandrade personer.Konflikter mellan svenskar och invandrare omnämndes ocksåsom problem, främst av svenskarna. Hyresgästerna gav i sinasvar uttryck för att de önskade ökad kontroll, övervakningoch insatser mot störande hyresgäster och okynneskörninginom området (Malm & Klingener 2000).De föreslagna åtgärderna från boende och fastighetsägareför att förbättra livsmiljön i området handlar till stor del omatt fastighetsägarna ska ställa krav på sina boende och attfastighetsägarna, socialsekreterarna och polisen ska samarbetamera. Missbruk anses ofta vara orsak till störningaroch man föreslår ökad kontroll genom närvaro av kvarterspolis.Det andra problemet är ungdomarnas okynneskörning,för att minska det föreslår man bommar till området. Utöverdet vill man försöka minska stölder genom bättre lås, säkraredörrar och skärpt nyckelhantering, vilket innebär i de flestafall att man inför ett kortsystem istället för nycklar (Malm &Klingener 2000).Problembilden är fokuserad på ungdomar och missbrukare,detta var också klart redan i frågeformuläret som justhade specifika frågor kring detta. Olika hypotetiska situationerframställdes där hyresgästerna tillfrågades huruvida deskulle ingripa om de såg två pojkar, eller unga män utföravåld eller skadegörelse. Insatser riktade mot ungdomar finnsredan genom närpolisen, skolorna, fritidsgården och stadsdelsförvaltningensfamiljeomsorg. Andra redan genomfördaåtgärder är framförallt inriktade på parkeringshusen där manbyggt ”bilburar”, infört kortläsarsystem istället för nycklar,men också renoverat parkeringslokalerna för att göra demmindre otrivsamma. Kortläsarsystemet har den fördelen, förutomatt man kan se vem som, och när någon, har gått in iparkeringshuset, att när en hyresgäst flyttar så kommer inganycklar att cirkulera i omlopp. I området har man ocksåarbetat med att hålla efter vildvuxna buskage, sanera efterklotter och förbättra belysningen (Malm & Klingener 2000).Just belysningen har givits en prioriterad ställning genomatt man under vintern 2000 genomförde en stor kartläggningav problemen med belysningen i området och föreslog nyalösningar. Det här mer kreativa förhållningssättet till belysninghar blivit vanligt förekommande runt om i staden. Medhjälp av olika typer av belysning och med ”innovativa”placeringar försöker man att skapa en annan upplevelse av176


ummet än vad den mer traditionella belysningen har lyckatsgöra (Wänström 2001).Den här modellen av studier av bostadsområden har genomförtspå flera håll runt om i landet och i flera av Göteborgsstadsdelar (till exempel i Bergsjön, Hjällbo och iGamlestan). Den är kvantitativ till sin utformning och har föravsikt att bara ”rapportera läget” för att kunna utgöra underlagför framtida åtgärdsplaner. På så vis bygger den mycketpå det arbetssätt som BRÅ har föreslagit i sina idéskrifter omlokalt brottsförebyggande arbete. Studien ges en stor trovärdighetgenom sitt neutrala förhållningssätt, men frågornasinnehåll och de valda kategorierna kan avspegla de föreställningarsom cirkulerar om det utvalda området eller om brottsligheti allmänhet.Utöver den studie som SABO initierat så bygger riktlinjernaför det arbete som kommunala bostadsbolag gör till stordel på en årlig kundundersökning som når ut till cirka 40procent av deras hyresgäster i hela Göteborgsregionen. 98Även detta är en omfattande kartläggning där de berör frågorom hur hyresgästerna upplever sitt boende och bostadsområde.Kundundersökningen har genomförts sedan 1996,men intensiteten i undersökningsfrekvensen gör att bolagenhar kommit att inse att man måste vara försiktig så att maninte frågar samma personer varje år – ”…för nu börjar vi fålite samtal om att vi måste sluta med våra enkäter för debörjar att tröttna på det.” Enkäten har dock visat att Ängåsinte ligger så högt upp på listan över uppskattat boende, påflera områden som kundvård, boendeinflytande och rent ochsnyggt har de fått en hel del kritik. Bostadsbolagen har käntsig manade att göra något åt missnöjet i bostadsområdet.Kartläggningen av Ängås, initierad av SABO, hade fokuspå brott och otrygghet, men för de kommunala företagen ärtrygghetsskapandet bara en del i ett större projekt att görasina områden mer attraktiva och marknadskraftiga. Frågor omboendeinflytande och förtroende mellan hyresgäst och fastighetsägarehamnar då ofta i förgrunden. Kartläggningen avproblemen måste resultera i konkreta åtgärder annars är detsvårt att skapa ett förtroende för fastighetsägaren, vilketfastighetsägarna idag är medvetna om. I en självkritik så tillståren fastighetsförvaltare att de kanske har varit duktiga påtekniska lösningar som säkerhetsdörrar och låssystem, mensämre på kontakten med hyresgästerna. Idag däremot menar98 Svarsfrekvensen är ungefär 70 procent, ca 63.000 personer.177


man att kontakten med kunderna är det allra viktigaste och attman måste bygga upp förtroendet mellan fastighetsägare ochhyresgäst. Enligt en fastighetsförvaltare så har de gått igenomen utveckling där man tidigare talade om sina hyresgäster,sedan lärde man sig att tala till dem, medan man nu talar meddem.Kontakt med boende har varit en fråga man vill utveckla,bland annat genom att genomföra intervjuer för att på så sättfå igång en dialog. Ett stort missnöje i Ängås har handlat ombolagets bemötande och åtgärdandet av fel. Bolaget har märktatt de inte har fått reda på att det har funnits problem pågårdarna: ”…värdarna har sagt att det är bra – inga problem –jag vet inte om de har skämts för att be om hjälp.” Som ettled i att avhjälpa dessa brister i relationen har möten arrangerats,men ett problem med mötena är att det är få somkommer och att det i stort sett alltid är samma människor somkommer oavsett vad mötet skulle behandla.För att bryta detta mönster bestämde man att iställetarrangera möten för ett hus i taget och prata om det som rördedem som bodde i just det huset och deras utemiljö. På de härtillställningarna kom betydligt fler hyresgäster och de kundetala om en mer detaljerad nivå vilket var mer intressant ävenför fastighetsägarna. Människor vågade prata om sånt som deinte velat ta upp i en större församling. Efter en modell i enannan stadsdel införde man också ”tältmöten”, vilket innebäratt de i flera dagar låter ett tält vara uppställt på gården så attmänniskor kan komma in och prata om vilka problem de hareller vad de skulle vilja ha förbättrat. Tältmötena har förbättratkundkontaken, därför att som en fastighetsförvaltareuttrycker det: ”…det är lättare att få kontakt, för det är intealla som kan komma ner och sitta på ett möte i två timmaroch sen göra sin röst hörd, utan man vill smyga runt hörnetoch ställa en fråga och sen gå.”Via de här olika formerna av möten har främst tre huvudfrågoroch intressen utkristalliserats och det är 1) trygghetoch säkerhet, 2) utemiljön och närmiljön, och 3) områdetshistoria. För att fånga intresset kring historien arrangeradesett samtal där Frölunda hembygdsförening och stadsmuseetmedverkade. Utemiljön uppmärksammades genom att enstudiecirkel bildades som bostadsbolaget har stöttat med material,till exempel blommor och lökar. Det arbetet har lett tillatt man har anlagt ett par bersåer. Trygghet och säkerhetsfrågaringår till stor del i satsningen på utemiljön. Framtidaplaner för att ytterligare förstärka dialogen med hyresgästerna178


ska ske genom fler tältmöten, mer intervjuer, införande av ettnyhetsblad och genom kompetensutveckling av personal somhar kontakt med de boende. En boendeutvecklare ska ocksåanställas på halvtid.Samtal pågår inte bara mellan fastighetsägare och hyresgäster.Distriktscheferna från de tre största allmännyttigabostadsbolagen har också ett väl utvecklat samarbete ochträffas regelbundet för att utbyta idéer och erfarenheter. Ävenstadsdelsförvaltningen arrangerar fastighetsägarträffar förinformationsutbyte. En fastighetsägare sitter också med i detLokala brottsförebyggande rådet i väster.I sina relationer till andra förvaltningar upplever bostadsbolagenibland en väldig tröghet i beslutsfattandet och att dettar tid innan något kan hända. För fastighetsägarna är detviktigt att det går fort för hyresgästerna vill se förändringomedelbart. Genom det Lokala brottförebyggande rådet iväster har en grupp gått runt i delar av Tynnered och tittat påbelysning och vegetation. Park och naturförvaltningen deltogockså, men den hjälp som bostadsbolagen är beroende av haren längre arbetsgång än vad som är önskvärt från fastighetsägarnassida:…jag tycker fortfarande att det tar för lång tid – jag villatt det ska ske snabbt, men man ska ju helst inte göranågra misstag heller utan det måste vara genomtänkt, förom man lägger ner stora summor som sedan blir fel….Det kan ta upp till två år innan något problem åtgärdas.Dialogen mellan de olika förvaltningarna förbättras hela tidenoch man arbetar mer över gränserna än tidigare även om detkan vara svårt att finna tid för möten ibland.De olika nätverken som nu har vuxit fram bidrar till att fleraktörer har kommit att visa sitt intresse och vill vara med attpåverka. Otrygghet är en fråga som måste bearbetas översektorsgränser, för de boende spelar det ingen roll om ettstråk från bostaden till spårvagnshållplatsen förvaltas avtrafikkontoret, park och natur, stadsdelsförvaltningen eller ettbostadsbolag. Kommunala bostadsbolag har därför ett stortintresse av att denna samverkan ska fungera och ge resultat.Den starka betoningen på dialog och samverkan som framkommithär är kärnan i deras trygghetsarbete.Trygghet i Tynnereds åstadkoms alltså genom dialog, samverkanoch attraktiva utemiljöer. Det är en trygghet som inteenbart skapas genom brottspreventiva insatser utan främst179


genom ett välfärdsbyggande. Missnöjet i Tynnered handlarom ett utdöende torgliv, nedslitna miljöer och om bostadsområdensom ligger isolerade och otillgängliga i förhållandetill kollektivtrafiken och Frölunda torg. När det gäller de fysiskaproblemen är ödslighet, mörker och slitage de mest omnämndaaspekterna. Det sociala problemen domineras av hotfrån ungdomsgäng och missbrukare, men brottsligheten ansesav polis och stadsdelsförvaltningen inte vara ett stort problemi Tynnered. Enligt polisen är brottsligheten i Tynnered nästanidentisk i sin storlek med brottsligheten i Göteborg i övrigt.Mest rädda, som det framkommer i enkätundersökningar ochgenom intervjuer, tycks kvinnor och äldre personer vara.Funktionshindrade har problem med tillgängligheten, menomnämns inte som en ”rädd” grupp annars.Bergsjön – i norra änden av 7:ans linjeBergsjön framställer sig, liksom Tynnered, som en naturskönbygd där ett ekologiskt perspektiv ska prägla det lokalaarbetet, men de presenterar sig också som en mångkulturellstadsdel. Fastän Bergsjöns bebyggelse kan framstå som merhomogen än Tynnereds finns här också radhus-, villa- ochhöghusområden. Stadsdelen omgärdas av en ringled, vilket påkartan ger Bergsjön en tydlig avgränsning. Innanför ringledenavskiljs dock Bergsjön i två delar genom en dal – i en västligdel, där Galileis Gata utgör ett centrum, och i en östlig del därRymdtorget är centrum. Vid Rymdtorget finns också stadsdelsförvaltningenskontor, ett bibliotek, ett medborgarkontormed mera. Detta torg kallas även Bergsjön Centrum. Idag borcirka 13.000 människor i stadsdelen, 60 procent har utländskbakgrund och representerar mer än 100 nationaliteter. Medelinkomsteni Bergsjön är lägre än i någon annan del av Göteborgoch färre än 40 procent av invånarna (i åldern 20-64 år)förvärvsarbetar. Mer än hälften av befolkningen rapporterasleva, helt eller delvis, på socialbidrag. Andelen unga istadsdelen är högre än i Göteborg generellt. Det anmäls färrebrott i Bergsjön än i Göteborg som helhet i förhållande tillfolkmängden. Mest handlar det om inbrott, bilinbrott/stölder,skadegörelse och misshandel (Storstadssatsningen i Bergsjön2000, Bergsjöns Framtid 1999a).Bergsjöns bebyggelse präglas av park- och skogsområdenoch bostadsområdena ligger i många fall avskiljda ifrånvarandra. Platser som var tänkta att fungera som torg är svåraatt orientera sig mot. Problemen med Bergsjöns fysiska180


struktur har diskuterats i många olika sammanhang och mestkritik har riktas mot att området är geografiskt splittrat utanlänkar mellan de olika delarna och att det finns för fånaturliga mötesplatser.Bergsjön tillhör de förorter som i media ofta förknippasmed problem i form av våld och arbetslöshet. Frustrationenöver att bli presenterade på detta sätt framkom i nästan samtligaintervjuer som genomfördes i Bergsjön. De är övertygadeom att brottshändelser i Bergsjön får mer utrymme imedia än vad händelser i andra delar av Göteborg får. Mångatror inte att media är intresserade av positiva händelser iBergsjön. Det är betydligt svårare att få ut journalister tillförorten för glada nyheter och ifall de kommer söker de i allafall en negativ vinkel. Ett exempel på detta framkommer nären stadsdelsanställd berättar om ett möte arrangerat av stadsdelsförvaltningenom ungdomsfrågor dit journalister var inbjudna:Vi hade aldrig sett det som ett ungdomsmöte även om dethandlade om ungdomsfrågor, vi hade sett det som ettmöte för alla i stadsdelen – angelägenheter för föreningsliv– så vi hade bjudit in föreningar som jobbar medungdomar/…/lokalen var packad med folk/.../det sitter 60eller 70 människor i lokalen, så jag som har jobbat meddetta tyckte att det var jätteframgångsrikt/…/ men när jagsen hörde det på radio säger journalisten ”ja, det är bara12 ungdomar här, så det är ett misslyckande”…De som arbetar i Bergsjön har svårt att se vem dettanegativa angreppsätt är avsett att gynna:…jag vet inte om det är aningslöshet eller egoism/…/jagvet inte om de fattar vad de gör. Jag tror ibland att de troratt de ställer sig på de svagas sida/…/eller också är detför att sälja fler nummer.Ett annat exempel är en löpsedel för en kvällstidning sommed en rubrik basunerade ut: ”Vem som helst kan bli mördadi Bergsjön”. Påverkan av en sådan löpsedel leder till ökadrädsla för de som bor där. En tjänsteman på stadsdelsförvaltningenmenar:…tro sjutton att det skapar en ångest och rädsla som intestår i proportion till hur verkligheten ser ut. Det är intesamma sak som att nonchalera den upplevelsen, för visst181


händer det saker i Bergsjön, men det händer saker påandra platser också….Oron över hur media representerar Bergsjön gäller mestungdomarna som bor där. Vuxna är oroliga över att ungdomarnaska identifiera sig med den negativa bilden ochkänna uppgivenhet inför framtiden.Frågan är så viktig att man i sin kartläggning av Bergsjönägnade en speciell studie åt att se hur media (från Maj –September 1998) skildrade Bergsjön i tidningar, tv och radio.Under perioden skedde ett rånmord i Bergsjön vilket påverkaderesultatet, men undersökningen ger ändå en ganska tydligbild av att kombinationen ”förort”, ”invandrarungdom” och”våld” ger högt mediavärde. Enligt undersökningen varframställningen generellt slarvig, ytlig och negativt vinklad(Isaksson 1998).Framförallt statistiska resultat ges en framträdande plats imedia, men statistik har en tendens att visa det man vill attden ska visa och både polis, stadsdelsförvaltning och andramenar att man måste vara försiktig i sina uttalanden kringsådana resultat. Statistiken måste alltid läsas i relation tillnågot, men när den hamnar hos media så uteblir ofta dennakontextualisering. En oreflekterad användning av statistiskaunderlag i vardagsbruk bidrar kanske fler än media till. Enstadsdelsanställd frågar sig vad det till exempel vad betydernär man får uppgifter om hur många socialbidragstagarestadsdelen har:…vad är en socialbidragstagare? Är det en som harsocialbidrag under en vecka under sommaren? Ja, då ärdet kanske 50 procent här, men vad har det för värde –det bor ju många studenter här/…/det säger väl inget omtillståndet i stadsdelen egentligen...Trots att de flesta är överens om att en kvantifiering avproblem och tillstånd i en stadsdel inte är nog så är det svårtatt göra en kartläggning som inleds på annat vis. Siffrorna geren grund att diskutera vidare från även om man kanske måstevara försiktig med att säga vad de reellt betyder.Mediaforskningen har pekat på den kulturella påverkan avhur media representerar brottshändelser och hur olika samhällsgrupperframställs (Pollack 2001:50f/81f) och även omde flesta delar av en stad är förknippade med olika fördomarså är intensiteten av den stigmatisering som förorter likt182


Bergsjön utsätts för synnerligen destruktiv och boende iBergsjön upplever vanmakt över att inte kunna vara med attpåverka den bilden. Bergsjön har även utgjort exempel imånga forskningsprojekt och jag var därför osäker på omBergsjön var ett bra studieobjekt. Samtidigt har också mångabrottsförebyggande projekt genomförts här och därför valdejag ändå att ta med Bergsjön som exempel, men lämpligheteni detta val kan diskuteras.L o k a l t u t v e c k l i n g s a r b e t e i B e r g s j ö nBergsjön har under sin relativt korta historia varit objekt förmånga olika satsningar med inriktning på att förbättra livsmiljöni stadsdelen. Insatserna har gått in i och överlappatvarandra. Till exempel finns sedan ett tid tillbaka (1995) ettlokalt hälsoråd i Bergsjön. 99 År 1997 döptes det till Folkhälsorådeti Bergsjön och deras uppgift är att:…stärka och förbättra hälsan för invånarna i Bergsjönmed delaktighet och delansvar från de boende ochverksamma i stadsdelen. All kommunal verksamhet skallgenomsyras av folkhälsoaspekter och integreras i budgetarbetet.100En ”trygg och säker stad för alla” ingår som en del i dettaarbete, liksom miljöfrågorna. Det finns också, sedan 1992, ettlivaktigt Agenda 21-arbete som arbetar för en ekologiskstadsdel. Att människor ska må bra ingår även i detta arbete.För stadsdelsförvaltningen har det inte alltid varit lätt attsamordna alla dessa olika insatser:… vad är skillnaden mellan det [agenda 21] ochfolkhälsa…folkhälsa är ju allting, så för mig är det ettväldigt förvirrande begrepp när man börjar prata om det ikommunen och nu håller vi på med en översyn av helaorganisationsstrukturen i stadsdelen för vi märker ju attvi har grupper som sitter och diskuterar folkhälsa och senhar vi grupper som sitter och diskuterar Agenda 21, och”trygghet och trivsel” och vi märker ju ibland att det är99 Där ingick deltagare från apoteket, arbetsmarknadsinstitutet,fastighetsägarna, företagarföreningen, försäkringskassan, föreningsrådet,föreningen Galaxen, kyrkan, primärvården, Stadsmissionen,stadsdelsförvaltningen och stadsdelsnämnden.100 Hemsida: www.goteborg.se/bergsjon/folkh.htm)183


samma människor från olika organisationer som sitter vidolika tillfällen och diskuterar samma sak…Från stadsdelsförvaltningens sida har det därför varitviktigt att samordna och strukturera de olika insatserna:….framförallt små organisationer och små privatafastighetsägare orkar inte vara med överallt och sitta ochdiskutera samma sak,… och vi ska nu i den här översynenförsöka att närma folkhälsa och Agenda 21 när viser att det är samma sak, sen får vi väl hitta ett käcktnamn på det, men det är inte det viktigaste…Målsättningen med Agenda 21-arbetet var att sättaBergsjön på kartan som en ekologisk stadsdel där man utgickifrån naturrikedomen i stadsdelen. Det har således under olikaperioder funnits varierande fokus i utvecklingsarbetet. I börjanav nittiotalet påbörjades en diskussion om att man ville dralärdom av tidigare insatser och strukturera arbetet och på såsätt tydligare fånga vad som egentligen är problemen istadsdelen. För att åstadkomma detta drog stadsdelsnämndeni Bergsjön och Göteborgs allmännyttiga paraplyorganisationFörvaltnings AB Framtiden, hösten 1997 igång ett utredningsarbetetsom kom att kallas Bergsjöns Framtid. Ensatsning där man anlitade ett tiotal forskare från olika disciplineratt tillsammans med aktörerna i stadsdelen arbetadefram en utredning. Bergsjöns Framtid vill stimulera enutveckling som leder till att:…de boende i så hög utsträckning som möjligt kanutveckla sin egen välfärd; att stadsdelen Bergsjön i vidmening kan utvecklas till ett väl fungerande lokalsamhälle,samt att fastighetsmarknaden långsiktigt får engynnsam utveckling (Bergsjöns Framtid 1999b:3).Den här lokala utredningen bygger på samtal med deboende, boendeenkäter och diskussioner med olika aktörer.Slutrapporten från 1999 är det dokument med beskrivningaroch åtgärdsförslag som ligger till grund för det fortsatta arbetetsom fortgår idag. Utredningen har varit på remiss hos fleraorganisationer och inblandade aktörer, vilket har lett till attman nu kan tala om att det finns en samsyn i stadsdelen kringhur arbetet ska gå vidare. Syftet med utredningen var inte iförsta hand att få igång projekt utan det viktigaste var att184


skapa en gemensam beskrivning av Bergsjön som alla kundekänna igen sig i och som därefter skulle kunna utgöra kunskapsmaterialför aktörerna i stadsdelen: ”Därmed kan mångamyter avlivas, rykten avfärdas och behagliga såväl somobehagliga beskrivningar och redovisningar accepteras”(Bergsjöns Framtid 1999b:3). Utredningen kan också betraktassom en motreaktion mot medias övertag som imageskapareav Bergsjön.Tio punkter framstod som centrala när kartläggningen avBergsjöns tillstånd hade genomförts. Däri ingick att utvecklaoch förnya näringslivet, skolan, fastighetsmarknaden, arbetsmarknaden,kollektivtrafiken och torgen i stadsdelen. Demokratifrågornagavs hög prioritet, liksom trygghet och brottsförebyggandeåtgärder. Ledordet för utvecklingen är samverkanoch samordning (Bergsjöns Framtid 1999a).En separat rapport från utredningen berörde specifiktkriminalitet och trygghet i Bergsjön. Rapporten innehåller enkartläggning (via enkäter och strukturerade intervjuer) omanmäld brottslighet, en offer- och trygghetsundersökning,kommentarer från personer som arbetar i området och kommentarerfrån de boende. Brottsligheten i Bergsjön är, somtidigare nämndes, inte anmärkningsvärd hög, antalet misshandlsfallär dock fler än genomsnittet i Göteborg.Frågan måste dock (som alltid) resas om all brottslighetrapporteras till polisen, speciellt med tanke på den höga gradav otrygghet som upplevs i området. I enkäten svarade 51procent att de ser brottsligheten som ett stort problem, 89procent att det var ett problem. När det gäller otrygghet svarade39 procent att de kände sig otrygga när de gick ut och 33procent går inte ut på kvällen, endast 28 procent svarade attde var trygga. Kvinnorna var betydligt mer otrygga än männen,endast 14 procent av kvinnorna kände sig trygga när degick ut, jämfört med 46 procent av männen som kände sigtrygga. Otrygghetskänslan ökade med åldern. De mestotrygga platserna var de fyra spårvagnshållplatserna, busshållplatserna,torgen, gångtunnlarna, skolgårdarna och badplatsen(Malm 1999).Arbetet med utredningen Bergsjöns Framtid skedde parallelltmed att regeringen la fram storstadspropositionen, somledde till Storstadssatsningen. Stadsdelsförvaltningen i Bergsjönlåg därmed lite före i tid när storstadssatsningen drogsigång och man visste ganska väl vad man ville arbeta med.Det var frågor som låg i linje med Storstadssatsningen: 1)demokrati och delaktighet, 2) arbete och utbildning, 3) språk185


och skola och 4) trygghet och trivsel (Storstadssatsningen iBergsjön 2000). För stadsdelsförvaltningen hänger dessafrågor samman:…man kan inte som tidigare jobba med enskilda sakerför sig utan man måste jobba med allt samtidigt och manmåste jobba alla tillsammans och det måste pågå underlång tid – där har man tre framgångsfaktorer – alltsamtidigt, alla tillsammans under lång tid/…/jag kännerinte att jag primärt arbetar med trygghetsfrågor/…/framförallt jobbar jag med ett helhetsperspektiv där alltgår in i varandra/…/detta är omöjligt utan tillsammansmed de som bor här och deras förutsättningar, det andraär sysselsättningsfrågorna/…/många tusen finns inte ensanmälda hos arbetsförmedlingen, de existerar inte och degör att inte ens om vi hade arbetena skulle de ens kunnata dem/…/det handlar om en massa förberedandeåtgärder för att kunna ta ett arbete…Det framgår tydligt att det är en komplex problembild ochatt en samordning av de olika initiativ som har funnits underde senaste decennierna är nödvändig. Trygghetsarbetet iBergsjön formuleras på följande sätt inom ramen för storstadssatsningen:För att trivas i en stadsdel måste man känna sig trygg ochtycka att det man ser är vackert. Det skall finnas enoffentlig och kommersiell service som låter vardagenfungera. Man skall vara stolt över sin stadsdel. Genom atttorg, öppna ytor och kommunikationer rustas upp skallBergsjön bli tryggare, trivsammare och attraktivare att booch arbeta i (Storstadssatsningen i Bergsjön 2000).Kartläggningen av problemen i stadsdelen ledde till att ettbrottsförebyggande program utarbetades och fastställdes avBergsjöns Brottsförebyggande råd 101 vintern 1999. Programskrivningenbygger vidare på regeringsprogrammet Allas vårtansvar och man utgår från begreppen situationell och social101 I ett pressmeddelande från Oktober 1998 framkommer att en radallvarliga händelser under den senaste tiden har påskyndat tillkomsten avrådet. Det handlar om åtgärder på kort och lång sikt och ett samarbetemellan olika parter: polisen, skolan, socialtjänsten och fastighetsägarna.Polisen i distrikt norr är samordningsansvarig. Utredningen BergsjönsFramtid skedde i samarbete med detta råd. Hemsida:”Brottsförebyggande råd bildas i Bergsjön”. www.goteborg.se/bergsjon186


prevention i enlighet med BRÅs policy. Rådet består av eninitiativgrupp, en ledningsgrupp och tre arbetsgrupper somarbetar med 1) bostads- och fastighetsfrågor, 2) handels-,näringsliv- och kommunikationsfrågor och 3) en grupp somarbetar med sociala frågor. De flesta situationella åtgärdersker inom bostads- och fastighetsgruppen, men kollektivtrafikfrågorhamnar under grupp två. Syftet med rådet är attskapa en tryggare och bättre livsmiljö i Bergsjön och attfånga upp pågående brottsförebyggande arbete samt att organiserafler parter i samarbetet (Brottsförebyggande Programför Bergsjön 1999).Den fysiska miljön ges ett relativt stort utrymme i dettaarbete. Man talar om stadsplaneringens betydelse, om skalskydd(t.ex. lås och bilburar), skötsel och underhåll av fastigheter,åtgärder för spårvagnshållplatserna, upprustning avparkmiljöerna och man har för avsikt att åtgärda skadegörelseoch klotter snabbt. Kameraövervakning menar manmåste vara förankrat hos lokalbefolkningen om det ska implementeras.Utvecklingen ska kontinuerligt följas upp genomenkätundersökningar och man har satt upp tydliga mål isiffror om önskvärd utvecklingstendens. I programmet skriverrådet:Om kriminaliteten minskar och tryggheten ökar kraftigt iBergsjön blir Bergsjöns bostadsområden i förlängningenmer attraktiva. Detta leder till att färre socialt etableradepersoner flyttar från Bergsjön, att fler göteborgare flyttartill Bergsjön och att boende i större utsträckning vågar gåut på kvällarna, vilket resulterar i en ökad integration.Det brottsförebyggande arbetet kan på sikt även skapamånga nya arbetstillfällen för Bergsjöbor i Bergsjöninom området säkerhet och trygghet (BrottsförebyggandeProgram för Bergsjön 1999:8).Här tas trygghet och säkerhet upp som en källa till arbetstillfällen,ökad integrationen mellan svenskar och invandradeoch som en källa till att göra de oattraktiva bostäderna mermarknadsmässigt intressanta. Det är ett vinnande konceptsom de flesta kan gå med på att stödja. Men vad som utgördet huvudsakliga problemet i området råder det olika meningarom. I det brottsförebyggande programmet beskrivsparkeringshusen som ett stort problem på grund av alla bilstölderoch stölder ur bilar. Förbättrade lås och andra tekniskalösningar blir också viktiga om stölderna sätta i fokus. På187


stadsdelsförvaltningen ser man till helheten och poängteraristället utemiljöerna och bristen på naturliga mötesplatser.Inledningsvis rustade trafikkontoret upp spårvagnshållplatsernaeftersom det hade framkommit att många människorupplevde dem som mycket otrygga och otrivsamma.Vidare har stadsdelsförvaltningen fokuserat arbetet på att användaoutnyttjade grönytor för aktiviteter och skapa mötesplatser,till exempel genom att göra lekplatser, boulebanoroch en örtgård som drivs av Örtagårdsföreningen. Enstadsdelstidning som når alla ska också bidra till att öka kontaktenmellan de boende och stadsdelsförvaltningen. Linjedragningenför buss 58 har förlängts på begäran av deboende. Till de sociala åtgärderna hör ett ungdomsteam påBergsjöskolan, streetbasket, grannsamverkan och nattvandringar.En projektidé som finns är att skapa en internationellskola och ha olika aktiviteter kring den. Fastighetsträffargenomförs kontinuerligt med alla fastighetsägare, ävenbostadsrättsföreningar och egnahemsföreningar ingår i dessaträffar. Fastighetsägarna har även börjat att göra sina fastighetermer konkurrenskraftiga genom att någon till exempelhar installerat bredband och en annan har sänkt hyrorna medtio procent. Betongslöjd i skolan har varit ett annat uppskattatprojekt, där barnen har fått lära sig allt ifrån om hur betongproduceras, hur arkitekterna tänkt om sina hus, till att självafå skapa i betong:Både Bergsjöskolan och Bergbackaskolan vet allt ombetong/…/i ett projekt där man hade barn som skulle lärakänna sin hemmiljö, att man skulle uppskatta det och intebara tycka att allt är fult bara för att andra säger det.Resultat av betongslöjden finns att se på Rymdtorgetsspårvagnshållplats och utgör en viktig del av upprustningsarbetetav hållplatsen.I Bergsjön har man alltså till skillnad från Tynnered intevalt att strukturera arbetet genom folkhälsan utan istället harman bildat ett lokalt brottsförebyggande råd i Bergsjön ochinom ramen för det lokala utvecklingsarbetet anställdes underhösten 2001 en brottsförebyggare som ska vara sekreterare idet brottsförebyggande rådet och arbeta för att öka samarbetetmellan medborgare, fastighetsägarna, socialförvaltningen,polisen och stadsdelsförvaltningen. Arbetet är definierat somprocessledarskap och personen ska arbeta nära ihop medarkitekter, socialarbetare, skolor och fritidsverksamheten för188


att nå konkreta resultat som syns utåt. De Lokala brottsförebygganderådet i Bergsjön har till skillnad från det Lokalabrottsförebyggande rådet i väster inte haft som främstauppgift att sätta igång trygghetsskapande processer i stadsdelen,utan snarare att försöka samordna dem som redanfinns och förhindra att dubbelt arbete görs. Genom samordningkan insatserna också bli mer kostnadseffektiva. Varfokus ska ligga i arbetet har skiftat i diskussionerna. En stadsdelsanställdmenar:..när man pratar om brottsförebyggare så får man ettfokus på kriminalitet men jag menar…för att få ett bättrearbete med trygghet och trivsel så är det mycket bredareän så…det handlar om fysiska miljöer och människorsvälbefinnande och att det ser snyggt ut och så. I denbemärkelsen tror jag att rådet i stan ligger före i att vadman kallar det…Det är en rörig men kreativ bild som växer fram av Bergsjönoch där trygghetsarbetet visserligen är definierat i brottsförebyggandetermer men ändå ingår i vidare ambitioner änatt endast minska brottsligheten.Det satsas mycket på att öka förtroendet mellan dem somarbetar i stadsdelen och de boende i Bergsjön, men det serinte lika ljust ut när det gäller förtroendet mellan andra nivåer– till kommun och stat. Nyckfullheten från högre ort är svåratt hantera för stadsdelsanställda:…jag har ett uppdrag av vår nämnd sedan vårt senastemöte att konsekvensbeskriva utifrån en taskig ekonomien stängning av medborgarkontoret och biblioteket, ochdet kan jag säga, att det kan inte ens vi professionella,som jobbar med detta, få ihop logiken i, att vi ska föra instatliga resurser för att vända utvecklingen i stadsdelenoch sen ska jag med min andra hand berätta vad detinnebär att stänga medborgarkontor och bibliotek. Det äroerhört olyckligt och om inte ens vi kan förstå det… Senså vet vi att en av nyckelfrågorna för att vi ska lyckasmed storstadssatsningen är att vi har förtroendekapital,och det rasar ju fullkomligt ihop av sådana här saker… 102102 Senare har jag dock hört att bibliotek och medborgarkontor ska blikvar i Bergsjön.189


Stadsdelen görs sårbar genom vad de uppfattar somgodtyckliga beslut uppifrån, de är beroende av långsiktighetför att kunna bygga upp något bestående. Det finns såledessvårigheter, men inblandade aktörer är generellt positiva tillutvecklingsprojekten och tycker att samverkan och samordningenfungerar bra. Det centrala rådet i kommunen ger stadsdelenstöd för att satsa på trygghetsfrågorna, men det är lokalthos sina invånare som man vill förankra besluten:Vi har ju väldigt mycket kontakt med kvinnonätverk istadsdelen och har ju varit ett bra exempel på vad det härmed underifrån perspektivet är, parallellt med den att denhär utredningen pågår har vi forskare som kartläggermiljön om hur belysningen ser ut, så går kvinnor från denlokala kvinnofolkhögskolan här själva ut och dokumenterarfarliga platser/…/och när vi på Agenda 21kontoret ser det så sammanför vi den här kartläggningenom vad som behöver göras med kvinnornas egna upplevelser/../näruppifrån och nerifrån möts så blir detriktigt bra…Ambitionen är att nivåerna och de olika aktörerna skamötas och arbeta tillsammans, att samla de goda krafterna. Ioch med storstadssatsningen har det varit lättare att få andrainstanser, till exempel bostadsbolag, att bidra ekonomiskt förolika projekt. De ekonomiska medlen räcker naturligtvis intetill alla åtgärder, men bristen på pengar tycks vara ett störreproblem för arbetet i Tynnered än vad det är här. I Bergsjönhar problemen mer handlat om samordning och vem som skadriva vilket projekt och i vilken riktning. För att arbetet skakunna fungera i framtiden krävs möjligheter att arbeta långsiktigtutan drastiska nedskärningar som bryter detta förtroendesom måste komma till mellan medborgarna och stadsdelsledningen.B o s t a d s b o l a g o c h G ä r d s å s t o r gI västra Bergsjön har den kommunala och kommersiella servicenlegat längs utmed Galileis Gata, nära en spårvagnshållplats.I de flesta människors ögon betraktas nog dennatorggata som en dyster plats – sliten, tråkig och otrygg. Närnågra av bostadsbolagen i Bergsjön började att arbeta för ettförbättrat boende i området insåg de snart att man ävenbehövde inkludera hållplatsen och den lokala servicen i det190


arbetet. Utredningen Bergsjöns Framtid låg bakom att frågornakom att diskuteras bland fastighetsägare, men ävenstorstadssatsningen var en förutsättning för att man skullevåga initiera ett sådant stort projekt. Ett långsiktigt samarbetemåste finnas som bas. Fastighetsägarna menar:…man kan inte få till stånd den här typen av satsning omman inte har en bredare bas för satsningen, jag menar attvi måste veta att vi har polisen med oss, vi måste veta attvi har stadsdelsnämnden med oss, vi måste veta att vi hartrafikkontoret med oss när det gäller kommunikationen,vi måste veta att vi har park och natur att sköta grönområdena,även om vi är sju stycken fastighetsägare igruppen – så som sådan är man ganska stark – men gårman utanför sina områden så är man väldigt svag ochområden präglas ju inte bara av vad som är innanförområdet, det präglas också av det som är utanför.Bergsjön skiljer sig från de andra stadsdelarna på så vis attdet här finns ett stort antal privata fastighetsägare vid sidan avde kommunala. Ett viktigt arbete har därför varit att få allaintresserade av ett gemensamt projekt och av att arbeta åtsamma håll. Idag är nästan alla fastighetsägare engagerade idet utvecklingsarbete som resulterade i bildandet av GärdsåsTorgbolag AB. 103 Den största uppgiften de har tagit på sig äratt driva förnyelsearbetet kring torget Galileis Gata. Det nyatorget har man döpt om till Gärdsås Torg 104 och det är enstorsatsning som förutom att förbättra miljön generellt, skabidra till att förbättra ryktet kring torget i sig och Bergsjön istort.Gärdsås Torgbolagsstyrelse har anställt en projektledareför att driva arbetet. Projektledaren arbetar nära förvaltargruppensom består av representanter för de olika fastighetsägarna.Under ledningen finns fem grupper som jobbar medolika frågor: torgutformning; trygghet och trivsel; områdesmiljöoch boendeservice och kommunikationer. För att fåreda på vad Bergsjöborna hade för önskemål inbjöd torgbolagetdels till ett stormöte, dels utformades en enkät där103 Gärdsås Torgbolag AB som bildades 2001, har kompletterats medGärdsås Utvecklings AB som ska förvärva, förvalta, utveckla ochförsälja fast egendom i området Gärdsås, samt utveckla gemensamservice och gemensamma anläggningar. Intressenterna är desamma somi Torgbolaget.104 Namnet Gärdsås är det namn som den första egnahemsbebyggelsen iområdet hade. En återkoppling till en annan tid.191


land annat frågor ställdes om upplevelse av otrygghet ochvilka verksamheter man önskade få dit i framtiden. Av de 133svarande framkom att många upplevde torget som otryggt,tråkigt, slitet, smutsigt och fult. Många (94 st) kände sigotrygga att gå där efter att de hade blivit mörkt och några (13st) kände sig otrygga på platsen vid alla tider. Otrygghetensades bero på att det var dåligt upplyst, att ungdomsgäng och”skumt folk” vistades där, att det fanns många döda vinklar,vrår och skrymslen och att det fanns mycket droger i omlopp.De svarande var rädda för överfall, misshandel och rån. Deviktigaste verksamheterna de boende önskade att få dit varlivsmedelshandel, bank/post, apotek, café och tobaks/tidningskiosk.Vidare ville man att torget skulle präglas av lätttillgänglighet (kommunikationerna), trygghet, trivsamhet, ettattraktivt utbud och ha en miljöprofil. 105På mötet som hölls inför torgförändringen framkom flerakonkreta förslag på vad som skulle behöva åtgärdas. Förutomtrivselskapande åtgärder lades ordningsrelaterade förslagfram, som till exempel installation av övervakningskameror,bevakning, borttagandet av prång och ett skärmtak som fungeratsom ”tillhåll”. Öppna synvinklar och god belysning återkomhär liksom tidigare i enkäten. Behovet av öppenhet ochbelysning bör sättas i relation till de stora grönytorna iBergsjön som gör att området ger ett mycket mörkt och svåröverskådligtintryck under kvälls- och nattid. Önskemålen omhårda övervakningsåtgärder måste förstås i relation till vilkenprägel platsen har idag, till exempel med gängbildning ochdroghandel. Många av de boende är irriterade på att detta fårfortgå ostört.De boendes synpunkter blev underlag till projekteringenav den nya torgbyggnaden. Ledorden för ombyggnaden blevdärför trygghet, trivsel, tillgänglighet, öppenhet, sammanhållningoch mötesplats. Torgbolaget fick in förslag från fyraarkitektkontor och man valde det förslag man ansåg bästlevde upp till bolagets och de boendes önskemål. Innan projektetkan påbörjas (under andra kvartalet 2002) så måste docken detaljplaneändring ske, men det förväntas inte vara någotstörre hinder förutom att det tar oönskat lång tid. Fastighetsägarna,alla utom en runt Galileis Gata, har tillsammans satsatfem miljoner i projektet och Bergsjöns stadsdelsförvaltninglägger en miljon kronor (av storstadspengarna) under en tvåårsperiod.En del fastighetsägare uppfattar det som en miss i105 Källa: Gärdsås Torg, Nordplan AB, Maj 2001, Sammanställning avenkät.192


stadsplaneringen att de överhuvudtaget skulle behöva satsa såmycket pengar på att förändra centrum utöver deras uppdragatt sköta boendemiljön.Fastighetsägarna i Bergsjön har under en längre tid haftsvårigheter att få sina lägenheter uthyrda. En nedåtgåendespiral kom att skapas där fastighetsägare försummade skötseloch underhåll av sina fastigheter. Idag är fastighetsägarna bekymradeöver att de skötsamma hyresgästerna kommit i klämpå grund av att fastighetsägarna under en lång period barabrydde sig om att få in hyran och struntade i vem man hyrdeut till. Genom att stödja de ”skötsamma” hyresgästerna trorman nu att det går att förändra ryktet kring området och pålång sikt öka fastighetsvärdet: ”...vilket väljer man – att deskötsamma flyttar eller väljer man att försöka få bort demsom inte är skötsamma – där har du nyckeln till att lyckas...”För att försöka skapa en bättre situation i området har fastighetsägarnagått samman och utvecklat en gemensam policygentemot hyresgästerna som de hoppas ska leda till en ömsesidigrespekt för varandra. Genom att få bort de stökigastehyresgästerna så tror de att många andra kommer att skärpasig och att man därför inte kommer att behöva vräka såmånga personer, utan folk kommer att förstå att det ställskrav för att få bo kvar:…det är naturliga krav som ’spela inte musik helanatten’, ’slå inte din fru’, ’mörda inte din närmstagranne’/…/’sköt dig och ha det rent och snyggt omkringdig’, ’sköt tvättstugan och din bostad och dina barn’.De tydliggör dock att det inte handlar om att bara perfektamänniskor ska få bo där: ”…vi har ett samhällsansvarockså/…/så jag menar att det kan finnas några i ett sånt härområde, vi måste ju ta vår del av ansvaret men vi behöverinte ha alla…” Det här är en komplicerad fråga de har atthantera. Ingen vill ha stökiga grannar, samtidigt som maninser att det inte heller löser några problem att bara stöta bortpersoner som stör. Så länge inte samhället kan lösa problemetpå ett djupare plan kommer antagligen dessa individer attflyttas runt mellan de kommunala bostadsföretagen eller ivärsta fall bli hemlösa.Det var i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet somfastighetsägarna insåg att det går att vända den ökande trendenmed utflyttning och tomma lägenheter, det är en utvecklingsprocesssom många kommunala företag idag är inne på193


(precis som i Tynneredsexemplet). En fastighetsägare uttryckersina tankar kring torgprojektet så här:När man börjar att rota i det så inser man att bygga hus ärenkelt, det är att ändra det som finns runt – kulturen,ändra växtligheten, få folk att gå hit igen… De har ju gåtthärifrån för att det har varit otryggt. Nu ska vi få demtillbaka genom att öka intresset….så det blir ju en väldigtmassa följdaktiviteter – det handlar inte bara om attbygga huset [torgbyggnaden] och sen åka härifrån, då harman ett nytt problem, och det är inte det vi vill, utan vivill sikta långsiktigt och då måste vi ha med oss helaområdet…Det projekt som Gärdsås Torg är ett exempel på visar attdet finns en samlad vilja, men det innebär inte att samordningenär okomplicerad. Det återkommer i samband medliknande satsningar från bostadsbolagens sida en oklarhetöver vad deras ansvar egentligen är. Stadsdelsförvaltningarnaanser ofta att skötsel och upprustningsprojekt ligger i bostadsbolagensegenintresse, medan de å sin sida tycker att de förväntassköta ett socialt arbete som inte ingår i fastighetsägarnasuppdrag. Ett uttryck för denna brist på överensstämmelsei synen på kommunala uppdrag är att det ofta uppstårtvister kring ekonomin. Precis som i Tynnered är fördelningenav kostnaden för projektet inte okontroversiell. Enfastighetsrepresentant menar:Bergsjön får idag 105 miljoner för att förbättra miljön,torgområdet här får en miljon så att vi tar hand om 30procent av området och vi får 5 procent av pengarna/…/vi drar ett stort lass här och vi har fått saker och ting atthända.Samarbetet är uppskattat men från fastighetsägarnas sidahar det gått trögt att intressera stadsdelsförvaltningen för vadman gör. ”Vi har ju lämnat dem information om att vi finnshär och sen har inte så mycket hänt, men nu rör de på sig…”Det finns också en oro att storstadssatsningens pengar skaslukas upp av administration och andra svarta hål i ekonomin.Det finns även ett missnöje från fastighetsägarnas sidagentemot polisens insatser i Bergsjön som de menar har lystmed sin frånvaro när det har behövts på plats. Den kritikenriktas mot den politiska inkonsekvensen i beslut som fattaskring området:194


Man kan inte säga att alla är överens, men man kan sägaatt den politiska högsta viljan finns – staten satsar pengarpå det här nu, vi har med kommunen….men samtidigtsom man satsar på detta så tar ju politikerna i VästraGötaland och kommunstyrelsen beslutet om att satsa 22polistjänster ute i Angered som betyder att man tar bortpolistjänster från Bergsjön – så man kan säga att denhögra handen inte vet vad den vänstra gör/…/det kännsinte som om det är klara direktiv rakt igenom…I brist på poliser har flera olika aktörer nu gått sammanoch anlitat vaktbolaget Securitas som snabbt ska rycka ut närlarmet går. Men denna tjänst kostar pengar och fastighetsägarnaär upprörda över denna extra utgift:…framförallt polisens insats tycker vi är katastrofal.Varför ska vi betala 90.000 kronor i månaden för någotsom alla andra områden får gratis om polisen sköter det?Det kan man fråga sig om det är rim och reson det?Trots detta menar fastighetsägarna att de har en bra relationtill den lokala polisen och de menar att polisen ärekonomiskt bakbundna och inte lokalt kan göra så mycket åtdet problemet som fastighetsägarna pekar på.Polisen är representerade i arbetsgruppen kring GärdsåsTorg och har där bidragit med tips och råd om brottsförebyggandefysiska åtgärder. Från polisens håll finns andraperspektiv på vad som är relevanta brottsförebyggande åtgärderän vad man kanske tänkt på från boendemiljöhåll. Ettexempel på vad olika syn på trygghet kan innebära framkomvid upprustningen av själva Galileis Gata (som inte allafastighetsägare i området stod för), där man hade försökt attskapa en trivsammare atmosfär genom att göra planteringar iden annars så påvra miljön. Gatan är en raksträcka mellanrader av höghus och för att bryta upp den raka vägenordnades lite slingrande vägbanor runt blomsterarrangemangen.Från polisens sida menade man att dessa jordhögar bordeha haft en betongsockel, vilket de inte hade, eftersom jordhögarnanu istället bara kommit att bli gupp i den mopedbanasom ungdomarna använde gatan till, och den slingradegångbanan blev en trafikfara för gångtrafikanter somhindrades i sikten och som inte hann väja undan för moped-195


isterna som i hög fart utövade terrängkörning. Polisenkritiserar de som planerat anläggningen för att inte se detutifrån ungdomarnas perspektiv och för att inte förstå hurmopedisterna skulle använda området. Polisen menar attplanerna skulle ha inspekterats av polisen först som med sinerfarenhet lätt hade kunnat förutse denna användning avblomsterarrangemangen, eller också menar polisen, ska planerarnalära sig ett brottsförebyggande tänkande. Enligt dem ärarkitektbyråerna en eftersatt grupp när det gäller brottsprevention,vilket kan förstås med tanke på att arkitekternainte är intresserade av att få ytterligare en aspekt att ta hänsyntill som dessutom kommer att bli en ökad kostnad förprojektet. Men från polisens sida önskar man att planerarnaoch arkitekterna ska lära sig polisens kunskap eftersompolisen själva kan uppleva det som tidsödande och svårt attläsa planer och ritningar. Polisens kommentar kan kanskebetraktas som ett exempel på brist på fruktbara möten mellanyrkeskårer.K v i n n o p r o j e k t f ö r b e l y s n i n g - e t t g r ä s r o t s i n i t i a t i vKvinnors upplevda otrygghet i Bergsjöns utemiljö har kommitupp som fråga i olika sammanhang. I början av nittiotaletgjorde stadsbyggnadskontoret utifrån sitt jämställdhetsarbeteen rapport inom ramen för arbetet med områdesprogrammetför Bergsjön (Stadsbyggnadskontoret 1992) och i kartläggningenav Bergsjön, som nämndes ovan, kom också fråganupp genom att endast 14 procent av kvinnorna i Bergsjönuppgav att de kände sig trygga att gå ut ensamma på kvällen(Malm 1999). Men det har också tagits initiativ till förändringfrån kvinnor som själva bor i Bergsjön.På Kvinnofolkhögskolan i Bergsjön 106 påbörjades 1999 ettprojekt för att förbättra belysningen i Bergsjön. Med en in-106 Kvinnofolkhögskolan har funnits sedan 1985 och håller allmännagrundkurser och kurser med speciella teman. Undervisning sker genomkvällskurser, distanskurser, sommarkurser, seminarier och öppnaföreläsningar, av kvinnor och för kvinnor. Kvinnofolkhögskolan är en delav den internationella kvinnorörelsen och i alla kurser ingår ettkönsperspektiv. Deltagarnas egna erfarenheter utgör ofta basen iundervisningen och lärare och elever arbetar tillsammans med uppläggav undervisningen. Mer än hälften av deltagarna kommer från andraländer än Sverige. Kvinnofolkhögskolan har också en filial i Bergsjön därgrundkurser ges, men även en specialinriktad kurs med inriktning påBergsjöns närmiljö och kvinnors hälsa. (Hemsida: www.kvinno.fhsk.se).196


ventering av den befintliga belysningen och en insamling avnästan 400 namn i ryggen uppvaktade ett fyrtiotal kvinnorAgenda 21-kontoret i Bergsjön. Mottagandet var positivteftersom det sammanföll i tid och innehåll med det arbetesom stadsdelsförvaltningen själva ville få igång (DagensNyheter 2000-01-17).Arbetet genomfördes av elever på Kvinnofolkhögskolanmed hjälp av deras lärare. Idén att arbeta med belysningenkom från eleverna själva, men stöd och råd för att genomförainventeringen gav läraren. Från skolans sida var syftet medprojektet en kombination av att lära ut svenska språket, hurBergsjön fungerar som stadsdel och att bidra till att förändranågot man upplevt som problematiskt i stadsdelen. Frågorsom arbetslöshet och ungdomsproblem kom före i prioriteringenav problem, men det skulle vara svårare att bidra tillförändring inom de områdena på den avgränsade tid somderas utbildning varade, därför valde man att ta en fråga sombåde kändes relevant och realistisk att arbeta med.Kvinnofolkhögskolan arbetar medvetet med ett feministisktperspektiv på all sin undervisning och de har ett biblioteksom huvudsakligen består av böcker med kvinnliga författareeller med kvinnor i fokus. Det finns ett pedagogiskt tänkandebakom att ha enkönad undervisning. Kvinnorna ska kunnakänna att de klarar av alla moment (även de ”tekniska”) påegen hand, men det handlar också om att det ges utrymmeoch tid att tala, att uppmuntras att våga tala i en tillåtandemiljö där de inte behöver skyddas eller skämmas för det devill berätta. Det handlar om att få göra saker på sitt sätt ochkanske få lite nya perspektiv på sin tillvaro men också om attmedvetandegöra kvinnor om maktrelationer som kan verkabegränsande för dem. Många av de kvinnor som kommer tillKvinnofolkhögskolan har lite studievana från tidigare och attfinna nya undervisningsformer som passar deras olika bakgrunderär en stor del av det pedagogiska arbetet som byggerpå problembaserat lärande.Inventeringen av problemets omfattning (att människorupplevde bristen på belysning stor) och problemets karaktär(var lampor fanns/inte fanns och var man upplevde sigotrygg), kombinerades med undervisning (om t.ex. rädsla ochstadsplanering) och studiebesök. När inventeringen vargenomförd inbjöds media för att ta del av deras arbete, osäkerheteninför att ta den kontakten måste dock först brytas:197


…vi hittade en form där en person funderade ut vad honville säga och en stod som reserv och [läraren] som tredjeoch alla andra stod och lyssnade, det var väldigt komiskt.Och så ringde vi och försökte förklara, men den personensom tog emot kunde inte förstå exakt vad hon sa så honlämnade till den andra som blev nervös och till slutförsökte [läraren] komplettera allt vad de sagt och till slutkom de och gjorde en intervju med oss…Inventeringen, och önskan att stadsdelsförvaltningenskulle göra något åt problemet, lämnades in till Agenda 21-kontoret:Vi gick till Agenda 21 och det var väldigt intressant. Tiodagar innan vi gick dit hade de börjat att diskutera att detfanns problem med belysningen i Bergsjön och där komvi med allt vårt material som vi hade bearbetat…det varprecis som en stor famn, de tog emot oss – ’whow – 40kvinnor som har jobbat med detta, de visste inget omdetta/…/Nu kan vi gå vidare, vi kan parallelljobba ochdet var bra det vi gjort, för de sitter med pengarna, menmänniskor som bor där hade själva börjat att formuleravad det är för behov/…/uppifrån och nerifrån – de mötshär någonstans.Projektet hade från Kvinnofolkhögskolans perspektiv bådeett långsiktigt och ett kortsiktigt mål. Det ena var att förbättralivsmiljön för sina invånare genom bättre belysning, men detandra målet var att visa kvinnorna hur lokala demokratiskaprocesser kan gå till och att det är möjligt att ha inflytandeöver sin närmiljö och sin livssituation. Den kursansvarigemenar:…trygghetsfrågan har blivit djupare på grund av att deblivit aktiva – ’att jag kan’/…/trygghet är inte baralampor, det kan vara en självkänsla som de saknat/…/attdet finns människor som lyssnar till dem. Det är en annansort av trygghet…Detta har i vissa fall sedan lett till vidare engagemang försin stadsdel:…många av dem är eldsjälar i Bergsjön och jobbaraktivt. Så har de påverkat sina barn också/…/de har blivitförebilder för sina flickor eftersom de har en mamma198


som inte kan tala bra svenska men som kan göra någotoch som folk lyssnar på – det var en bra grej…Även om initiativet var uppskattat kom det att ta nästan tvåår innan några lampor kom på plats. Eftersom ansvaret förpark och naturområden i Göteborg stad sedan 1999 ligger påpark och naturförvaltningen och deras åtgärder har en vissbeslutsgång tog det längre tid än önskat. En del påtryckningarhar gjorts av inblandade för att påskynda processen eftersomdet kändes angeläget både utifrån behovet av bättre belysningoch från förtroendesynpunkt.Kvinnofolkhögskolans projekt är det projekt som mestavviker från de övriga insatserna, dels för att de talar specifiktom rädsla och inte generellt om stadsdelsutveckling, delsdärför att de sätter in rädslan i ett större perspektiv om maktrelationeroch att trygghetsprojektet verkar emanciperande påflera sätt – de fick bättre belysning, de fick ett lokalt nätverk,de fick självförtroende och lärde sig tillvägagångssätt att fålokalt inflytande.Könaspekter på det lokala trygghetsarbetetEtt flertal beskrivningar har nu tillsammans framställt en bildav vad brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbetekonkret kan innebära. Det har handlat om nya samarbetsformersom har initierats, men också om konflikter som varitsvåra att lösa. I den tidigare nämnda urbansociologiskaforskningen beskrivs trygghet och säkerhet som en av destarkaste nya trenderna som omskapar vår stadsmiljö, men ide lokala närstudierna blir bilden mer nyanserad. Projektenhar generellt inte inneburit så stora fysiska omdaningar.Utvecklingen går snarast stegvis och långsamt fram, trots attden fysiska miljön har fått mycket uppmärksamhet i de olikaprojekten och i programmen. ”Göteborgsmodellen” kan sägasvara en kombination av de olika inriktningarna: från dekritiska perspektiven, till ”defensible space”, då man försökeratt ta hänsyn till många olika aspekter samtidigt.Rent generellt är kvinnorörelsens arbete inte integrerat idet brottspreventiva arbetet trots att till exempel kvinnojourernalänge har arbetat med frågan. BRÅ talar förvissoaktivt om kvinnofrid, framförallt i relation till våld i hemmen,men det tycks finnas en allmän osäkerhet i att öppet tala itermer av kön. Endast ett fåtal personer har intresserat sig för199


ett könsperspektiv och att kvinnor och män kan upplevasituationer olika.Hur ser då kopplingen ut mellan anmälda våldtäkter ochkvinnors upplevda rädsla? I Göteborg anmäldes år 1999, 43våldtäkter utomhus (145 totalt) och av dem skedde åtta avövergreppen i parker, en i gångtunnel, fyra på torg och tvåvid hållplatser. 107 Av de nämnda brottsplatserna finns 16 iinnerstadsmiljö och 27 i förortsområden. Denna typ avrapportering är, som tidigare nämnts, inte speciellt pålitligeftersom endast ett fåtal av sexualbrotten anmäls.En slutledning som man kan dra från den här informationenär att kvinnors rädsla är realistisk när det gäller typ avplatser. I de flesta trygghetsundersökningar uttrycker kvinnorobehag för att röra sig i parker, på ödsliga torg, vid hållplatseroch i gångtunnlar. De uttrycker oftare rädsla för att röra sig iödsliga och tomma miljöer, än vad de gör för att röra sig påplatser i staden där det är mer troligt att även andra människorrör sig ute kvällstid. Dylikt material säger dock ingetom huruvida antalet överfall skulle ha varit fler om kvinnorgenerellt rörde sig ute mer, eller utan alla strategier. Atträdslan har fler dimensioner än endast en koppling till direktahot är också tydligt om man ser till den stora grad avotrygghet som framkommer i trygghetsenkäter och samtalsintervjuer.Media och rykten spelar antagligen en stor roll förrädslan samt de större strukturella mönster som gör attkvinnor befarar att det finns män som vill utföra övergrepp.Kvinnor omnämns oftare utifrån sin könstillhörighet änvad män gör. Våldtäktsmännen, som kvinnorna antas vararädda för, omnämns sällan som personer – de framstår mersom ett fenomen. Ett exempel på könsneutraliseringen avrädslan är äldre kvinnors rädsla för väskryckningar. De ser dåframför sig mopedåkande tonårspojkar, men det tydliggörsinte inom brottsprevention. Ungdomar som klottrar är detstörsta problemet för många som arbetar med kollektivtrafikoch på bostadsbolagen. På torg händer det att ungdomarsamlas och umgås, vilket ofta upplevs av andra som att de tarmakten över rummet. Det är framförallt en ”killkultur”, ävenom tjejer inte är obefintliga i dessa sammanhang (jfrAndersson 2002:205ff).Även om en medvetenhet om betydelsen av kön finns medhos flera av de som idag arbetar med trygghet och brottsprevention,så är mitt generella intryck att kvinnors rädsla107 Polisen Göteborg, 1999. Lista över brottsplatser.200


endast läggs till de övriga problemen, det vill säga klotter,nedskräpning, inbrott och fylleri. Att kvinnors rädsla harkommit att diskuteras behöver alltså inte betyda att man anläggerett könsperspektiv på rädsla och brott. Ett sådant könsperspektivskulle i så fall innebära att man även diskuteradeandra konsekvenser av könsmaktsrelationer och könsrelateradebeteenden. I den uttalade avsikt som många hade i fallstudien,att arbeta för ett bättre samhälle och en mer spännandestadsmiljö, så borde ett könsperspektiv vara intressantatt inkludera redan från början. Skillnaden mellan att adderaen fråga, i detta fall kvinnors rädsla, och att integrera ettkönstänkande ligger bland annat i att både kvinnors och mänserfarenheter ska utgöra en grund för de åtgärder som implementeras.Det handlar om ett rättviseperspektiv, men också omatt ta hänsyn till specifika upplevelser av rädsla som kvinnoroch män har på grund av att vi lever i ett samhälle medmaktobalans mellan könen. Det innebär att skapa ett samhällesom bättre representerar och företräder sina medborgare,vilket är viktigt i ett långsiktigt samhällsutvecklingsperspektiv.I följande kapitel kommer fokus fortfarande att ligga pådet lokala projekten, men ställas i relation till övriga deldiskurser– forskning om rädsla och policyutveckling förtryggare städer. Projekten analyseras genom tre teman somvuxit fram efter arbetets gång.*201


KARTA ÖVERGÖTEBORGBERGSJÖNTYNNEREDGALILEIS GATARYMDTORGETBERGSJÖN


Bild I & II:Opaltorget, TynneredEfter upprustningsprojektet


BILD III & IV: Spårvagnshållplatsen Smaragdgatan, Tynnnered


BILD V: Galileis gata, BergsjönBILD VI: Förslag på ny byggnad, Galileis Gata


BIILD VII & VIII: Spårvagnshållplats Rymdtorget, BergsjönInnan ombyggnad


BILD IX & X: Spårvagnshållplats Rymdtorget, BergsjönEfter ombyggnad


BILD XI: Graffiti centrala Göteborg


D E L I I IA N A L Y S O C HD I S K U S S I O N


KAPITEL 6Mötet mellan forskning,policy och lokal praktik –en tematisk analysTrygghetsdiskursen har så här långt beskrivits utifrån tre deldiskurser:forskning om rädsla, policy- och programutvecklingför trygghetsåtgärder och lokal praktik. I verkligheteninteragerar dessa diskurser med varandra och påverkar gemensamtutvecklingen av trygghetsarbetet. Uppdelningen ären konstruktion för att tydliggöra distinktioner och relationermellan olika verksamheter, aktörer och idéer.Fallstudien är fortfarande i fokus för detta kapitel. Avsiktenär att se hur forskning och policy återverkar på denlokala praktiken. Vilken betydelse har forskning och policyutvecklingför det lokala arbetet? Hur förhåller sig den vardagligalokala praktiken till de politiska och vetenskapligadiskurserna?Utgångspunkten för denna syntes av studien är tre temansom vuxit fram under arbetets gång. Temana kan också återfinnasi avhandlingens syfte och metodiska ram; om kön,offentligt rum och relationer mellan deldiskurserna.Föreställningar om kvinnors rädslaKvinnors rädsla för sexuellt våld är ingången till avhandlingensstudie av trygghetsarbetet. Synliggörandet av dennarädsla är en del av ett jämställdhetsarbete, men detta synliggörandeär inte helt oproblematiskt. Om de olika förhåll-205


ningssätten till kvinnors rädsla och kön handlar det förstaavsnittet.F ö r e s t ä l l n i n g a r o m r ä d s l a o c h b r o t tDet finns olika idéer om vad som utgör orsaken till otrygghet.Bland dem som arbetar lokalt med frågan menar en del att detär en verklig utveckling mot ett hårdare samhälle som liggerbakom det stora intresset för trygghet och brottsprevention,medan andra menar att media har skrämt upp oss utan att detegentligen finns någon anledning till att känna oro.Denna diskussion liknar de forskningsdiskurser som presenteradestidigare i avhandlingen, det vill säga synen på rädslansom ett verkligt hot eller rädsla som uttryck för en negativframställning av urbant liv. Å ena sidan framträder en bildav ett samhälle med ungdomar som har blivit uppkäftigare,utan respekt för äldre, och med tillgång till skjutvapen. Enarkitekt menar: ”…vi går mot en ursnabb utveckling mot enallt högre brottslighet och allt mer gängmentalitet som vi harsett och maffialiknande metoder.” Det skapar bilder avungdomar som stjäl mobiltelefoner från varandra, föräldrarsom inte längre orkar med sina barn, bilstölder som ökar iomfattning och klotter som syns överallt. Å andra sidan målasen bild upp av att media skrämmer medborgarna till att stannainne och att de inte vågar gå ut. Medias intresse för våld ochbrott går ju knappast att ta miste på. Det är ett spännandeämne och det är lätt att skriva om. Polisen vill gärna tona nedrädslan, de ser brottsligheten ur ett längre tidsperspektiv ochmenar att för allmänheten är det inte farligare nu än förr. Enpolisanställd menade att människor också behöver något attoroa sig för – har man inget att oroa sig för så hittar man pånågot.Föreställningen att kvinnor är räddare än män och att detär rädslan för våldtäkt som utgör orsaken till rädslan framkomofta i fallstudien. Flera intervjupersoner hänvisade tillstatistiken: att kvinnor är mest rädda men minst utsatta och attmän är mer utsatta, men mindre rädda. Denna ”vetenskapliga”bild återkommer i media och har fått ett stort genomslag.Det diskuteras sällan konkret varifrån hoten kommer,vilket leder till att kvinnors rädsla framstår som överdrivenoch onyanserad. I könsordningen, som utgör bakgrunden förkvinnors rädsla, synliggörs bara kvinnan, medan männenförblir osynliga. Kön är tydligt, men samtidigt osynliggjort –det är bara ena halvan av målgruppen för projekten som harformulerats. Projekten inriktar sig på att minska kvinnors206


känsla av otrygghet genom att förbättra belysning och ta bortbuskage, men de egentliga problemen anses ungdomarna ochmissbrukarna vara. Den mer kritiska feministiska kriminologin,som pekar på vikten av ett maktperspektiv på rädslan,har endast nått dem som redan från början varit intresserad avjämställdhetsaspekter på trygghet.Äldre kvinnors stora rädsla framställs nästan som om denvore lite komisk – de går ju så sällan ut så vad vet de egentligenom farorna. En arkitekt som har arbetat mycket medintervjuer i bostadsområden menar dock att äldre kvinnorsrädsla specifikt riktas mot väskryckningar och att konsekvensernaav dessa brott kanske inte bara innebär ett chocktillståndutan också brutna ben som tar lång tid att läka – omalls. Konsekvenserna av ett överfall vore alltså ödesdigert ochatt dessa äldre personer sätter trygghet före spänning verkarrimligt.Det går alltså inte att säga att det finns en allenarådandeföreställning i det lokala arbetet om vad som utgör problemenbakom rädslan. Många har tagit del av den diskussion somifrågasätter en alltför negativ bild av stadslivet, speciellt kritiserasde som ensidigt inriktar sig på att få bort störandegrupper från gatan. Folkhälsosamordnarna, som också arbetarmed trygghet, vill bidra med ett nyanserat angreppssätt, vilketde menar att folkhälsofrågorna representerar. Ett exempel pådetta visar denna berättelse, återberättad av en folkhälsosamordnare:Ett gäng missbrukare hade plötsligt börja hänga vidtorget och lekplatsen, vilket gjorde att föräldrar ochaffärsinnehavarna kände otrygghet och började klaga. Iden diskussionen så var den enklaste lösningen ’kör bortmissbrukarna’, in med vakter…..men när vi fick fråganpå vårt bord inom folkhälsoarbetet så sa vi ’stopp ochbelägg’ – varför har de kommit dit? Varför har de intevarit där tidigare? Det visade sig då att Länkarnas gård,eller någon liknande mötesplats som de hade haft tidigarehade brunnit/…/Vi fick då olika organisationer att gåsamman och försöka ordna en ny mötesplats för de härmissbrukarna där de kunde känna trygghet/…/så de bjödfaktiskt in missbrukarna på en sopplunch för att diskuteraderas behov – alltså, man kan ju prata med dem, de ärdialogbara…Även om detta inte är en långsiktig lösning på missbruksproblemenså är det i alla fall ett försök till att starta en dial-207


og. Dialogtänkandet är något som har spridits sig och återkommeri flera intervjuer. På Tryggare och mänskligareGöteborg har man också funderat över detta:…det är alltid samma grejer, det kommer alltid till alkisarnapå parkbänken och systembolaget som drar till sigalkisarna – ska man ha det kvar eller flytta det – äralkisarna farliga? Ska man bygga om Vårväderstorget föratt det brukar sitta tjugo alkisar där? Då har de ju enenorm makt på det sättet….men jag menar att om manbara pratar med varandra så är det här ingen dramatiskgrej/…/snarare bör man göra torgen mer tillgängliga, merparkbänkar och mer skäl att vara där – ju mindre farligtdet är desto mindre syns alkisarna på något sätt, man skagå helt motsatt väg tror jag….För många är poängen just att inte ställa svaga gruppermot varandra. En annan trygghetsarbetande kvinna ger uttryckför detta tänkande:…det är de svaga grupperna som behöver torgen mest –det är de gamla, de ensamma mammorna, men det äräven missbrukarna som är utanför i alla andra sammanhang,men här kan de få vara med i ett sammanhang….Den här inställningen har mest framkommit hos kommunal-och stadsdelsanställda, medan de privata aktörerna oftaär hårdare i sin jargong: ”…vi jobbar med att få bort A-lageteftersom de förstör så oerhört mycket för de vanliga människornanär de sätter sig ner och tar kommandot.” Men det ärinte bara A-laget som pekas ut, oftast är det ungdomar somanses vara det största problemet: ”…smågangsters – de ärmycket värre, de är rörligare, mer vapen, de andra har ju baraflaskor.” Ungdomar är absolut den mest frekvent omdiskuteradeproblemgruppen både i policydokument och lokalpraktik. Ungdomar och ungdomsgäng upplevs ha tagit övervissa platser, oftast spårvagnshållplatser och torg. I intervjuernaåterkommer detta som ett problem, som till exempelen man anställd av ett lokalt bostadsbolag för att skapatrygghet, berättar:…jag satt och pratade med pizzaägaren om situationen iområdet när tre killar kom in och satte sig vid vårt bord,fastän alla andra bord var tomma. De bara satt och stirradepå mig och slutkommentaren var: ”vill du att din bil208


ska fungera när du kör härifrån.” Det var allt! Det varförsta gången jag träffade några som det inte går att pratamed – de var som stenansikten. Tidigare har jag varit däroch pratat med gängen och frågat vad de vill ha – ungdomsgårdaroch ett café/…/Pizzaägaren räddade miggenom att säga att jag skulle komma in bakom disken.De bara spelade ut mig…De lokala fastighetsägarna uppfattas av en del ungdomarsom poliser som kommer och snokar och ska kontrollera democh i detta fall upplevdes en dialog som omöjlig. De upprustningsprojektoch initiativ som tagits av kommun, fastighetsägareoch stadsdelsförvaltningar är alltså inte självklartuppskattat av alla, även om de flesta som arbetar med demvill inkludera ungdomar och marginaliserade grupper i sittarbete – i alla fall i visionen av trygghetsarbetet. En underliggandeorsak till att ungdomar och alkoholister anses varaen källa till brott och rädsla kan vara att de är grupper som ärsvåra att kommunicera med. De bryter mot samhällsnormeroch de är inte ens alltid intresserade av att vara en del av detetablerade samhället, de uppfattas som främlingar.Det specifika problemet med kvinnors rädsla för att rörasig i stadens offentliga rum har synliggjorts av kvinnor påolika positioner i samhället, dels genom en allmän debatt,dels genom vetenskapliga undersökningar och kritik mottidigare forskning. Forskning om rädslans geografi har ennära koppling till vardagslivsfrågor och bygger framförallt pådjupintervjuer med kvinnor. Denna forskning är dock inteokontroversiell. Många kvinnor och kvinnliga forskare uppleversig bli stigmatiserade som svaga och underordnade mäni denna diskussion. Dessa undersökningar av rädsla har därförnyanserats under de tjugotal år de har funnits, samtidigt somdet också har vuxit fram en inomkritisk feministisk debatt därforskare pekar på att rädslan aldrig har hindrat kvinnor frånatt använda staden som en frigörande arena och att stadensnarare har motverkat patriarkala normer än verkat förtryckandepå kvinnor. Rädslans geografi har trots det kommitatt influera annan kriminologisk forskning genom att belysatidigare dolda erfarenheter och kan i den meningen betraktassom frigörande för kvinnor och andra grupper inom ”normalforskningens”diskurser om rädsla. Rädsla är visserligen uppmärksammatsom ett problem av BRÅ, men inbrott ochskadegörelse är de problem som prioriteras, sannolikt därföratt de är så uppenbart kostsamma för samhället.209


I fallstudien framkom att det är främst kvinnor som harfunderat över vad trygghet betyder för dem personligen innandet har kommit att diskuteras inom ramen för deras arbete.Av de 23 personer jag intervjuade (12 kvinnor och 11 män)svarade nio av kvinnorna att de länge hade tänkt på rädslaoch trygghet privat. 108 Flera av de intervjuade kvinnornakunde återge långa berättelser om hotfulla situationer de upplevt,platser de upplevde som farliga eller strategier de utvecklat.Däremot svarade inga män att de hade tänkt på frågantidigare i sitt privatliv innan den kom upp som en frågagenom arbetet. I ett fall omnämndes att hustrun påpekatproblemet tidigare, samma person var också orolig för sin sonnär han var ute sent om kvällarna.De intervjuade kvinnorna som arbetade lokalt tycktes inteuppfatta det som något svårt att tala om rädsla, frågan togsnästan som självklar. Genom att ha arbetat med rädsla professionelltkan också en bredare förståelse av problemet växafram, vilket en intervjuperson upptäckt:Jag är ju rädd – en rädd person, om jag har varit på stanså går jag inte genom Chalmers, utan på bilvägen hem,men det hindrar ju inte mitt liv, för jag går ju ut och taren öl på stan därför att jag klarar mig hem på något sättoch jag kan till och med ta en taxi om det skulle vara så…men de kvinnor i Bergsjön som jag har träffat – devågar inte gå på kurs i stan. Fastän de skulle älska att gåpå keramikkurs så gör de inte det därför att de vågar intekomma hem till hållplatsen och gå till Tycho Brahegatan– det tycker jag är gräsligt – men jag vill se det på ettstörre sätt, jag vill se det här med trygghet och säkerhetsom en del av det goda livet där alla mår bra – det skaingå.Denna kvinna tycker frågan är viktig för egen del, mengenom sitt arbete har vidden av problemet uppenbarats förhenne. Motivationen för att arbeta med trygghet kommerbåde av den egna erfarenheten, och genom den vardagligayrkespraktiken. För andra personer kan det vara svårare attkombinera sin ”könsroll” med sin yrkesroll. Från polisenssida till exempel, är man noggrann med att inte överdriva deupplevda hoten och rädslorna, samtidigt som den inställ-108 Endast en kvinna svarade att hon inte var rädd. I två intervjuer medkvinnor framgår det inte tydligt vad som är deras personliga uppfattning.210


ningen inte riktigt stämmer överens med den personliga upplevelsen– som kvinna:…våld är inte det som oroar människor, utan när man görtrygghetsmätningar så visar det sig att trafiken – deolyckor som inträffar i trafiken är det som oroar människor,sen kommer nästa orosmoln och det är att människorreagerar på nedskräpning, klotter – när det blirsjabbigt i samhället om vi säger så. Långt ner kommerrädslan för våld/…/Men sen vill jag gärna vända på detoch gå tillbaka till mig själv – jag menar jag skulle aldrigåka tunnelbana efter klockan 9!/…/Jag skulle aldrig gåigenom en mörk park eller jag tänker alltid igenom ’skajag gå genom stan nu eller ska jag åka bil?’/…/Jag hålleralltid handväskan under kontroll när jag går i täta folksamlingar,det gör jag – men jag känner mig inte rädd –jag är inte rädd i samhället, absolut inte, men jag tänkermig för.Vi fortsätter att prata om miljöer i staden och om en gångbrosom den polisanställde kvinnan upplever som obehaglig –…jag tycker den är för lång – då reagerar jag inte sompolis, utan då reagerar jag som kvinna. Jag skulle intevilja gå igenom den för att den är för lång och för att därär för lite folk, jag känner mig helt ensam om någotskulle hända. Så tänker jag och så tror jag att mångatänker.För den här personen tycks inte yrkesrollen och den personligaerfarenheten passa ihop. Kunskapen om brottsligheteni samhället bygger på de kvantitativa undersökningar somkriminologer har gjort, vilka till exempel visar att den typ avbrott som kvinnor är rädda för inte är speciellt vanliga. Honbygger sin kunskap på ”fixing broken windows”-teorin om attdet är skräp och klotter som skapar social oro. Men den”kunskapen” räcker inte för att förklara de egna erfarenheterna,istället väljer hon att förklara sitt agerande utifrån”sunt förnuft” – att inte utsätta sig för risker och på så sättundvika att ”något ska hända”. Många kvinnor tänker medvetetpå att en del av skulden kommer att läggas på dem ifall”något skulle hända” när de är ute sent, i fel miljö. Det är enaspekt som forskningen har synliggjort (jfr Valentine 1989).Att vara en kompetent yrkesperson och samtidigt sårbar i211


andra situationer skapar en komplicerad personlig situationför många kvinnor.Föreställningar om att rädslan inte är ett problem att diskuterakan ibland bero på det förhållningssätt till platser somtill exempel Bauman (1999:43) lyft fram, det vill säga dettotala undvikandet av de typer av miljöer som man uppfattarsom otrygga. Finns det möjligheter att åka bil, ta en taxi ellerbli hämtad så kan man lättare behålla sin självbild som orädd.Det är ett förhållningssätt förunnat mer privilegierade grupperi samhället. En kvinnlig planerare som definierade sig somtrygg fick dock genom sitt arbete erfara att det fanns platsersom gjorde henne osäker :Jag tillhör dom som inte har sett detta med rädslor somett problem, eller att det över huvudtaget är något attdiskutera. Jag tillhör dem som sällan är rädd ….men närjag åkte ut till Bergsjön för första gången och skulle uppfrån spårvagnshållplatsen så satt ett gäng ungdomar itrappan upp och hissen var trasig, och jag hade alltså baraen väg upp och det var trappan, eller också att springatillbaka in i tunneln igen och ta mig tillbaka på spåren tillGöteborg/ …/Efter detta såg jag Bergsjön med andraögon än vad jag hade gjort om jag inte hade kommit ditpå det sättet [om hon hade kommit med bil].Det här exemplet visar också att hennes föreställningar omBergsjön bidrog till att skapa rädslan på platsen. Personersom känner sig hemma i området upplever kanske intesamma ungdomsgäng som hotfulla.Trygghetsdiskussionens provokativa sidor framkommerinte bara inom forskningen, utan även i de lokala projekten.Det kan vara svårt för dem som arbetar med trygghet att förafrågan vidare till sina kollegor. En planerare erfor att mångakvinnliga kollegor blev arga när frågan lyfts fram därför attde utpekas som det svagare könet, men hon menar att mångaplanerare är ”födda på en räkmacka” och tar bilen ut till förortenoch ser inte det här problemet eftersom de inte behöverröra sig i de miljöer som de upplever som otrygga. Honmenar att det dels är en klassfråga, dels att det handlar om attha en ”manlig” erfarenhetsvärld:…de kanske inte vill känna till att det är så många sombehöver kånka med kärror på spårvagnen, det har de välaldrig behövt….därför blir man nog lite arg när manpratar om det här. Många säger ’men jag är ju jämställd’,212


men sen när man börjar peta lite i det så flagnar det litehär och där och man är inte jämställd/…/Jag själv ärmycket medveten om att jag inte är jämställd, det får jagganska stora bevis på – inte varje dag – men åtminstoneen gång i månaden när lönen kommer/…/Men jag tror attdet är den här känslan av att man vill vara ungefär somen karl, man tror att man är det och det har ju varit så, attom man vill konkurrera med män så måste man bli somen man.Den negativa inställningen hos en del kvinnor kan säkertbero på att dessa aspekter inte inryms i den yrkesroll de har.Att uttrycka rädsla eller ge uttryck för ojämlikhet betraktassom en svaghet då vi förväntas leva i ett jämställt samhälle.Både inom forskning och lokal praktik anser många kvinnoratt rädslan är ett reellt problem. De utgår från den egnaerfarenheten, vilket också leder till att många har ett personligtengagemang i frågan. Andra kvinnor pekar på statistikenoch menar att rädslan är överdriven. Ytterligare en gruppuppfattar hela problemställningen som passiviserande ochoffergörande. För män däremot är frågan inte lika provocerande,antingen tar man den på allvar och visar sin solidaritetmed kvinnor, eller så uppfattar man den som ointressant.Generella skillnader i trygghetsarbetet mellan hur kvinnoroch män problematiserar rädsla och brott kan skönjas. Förkvinnor handlar trygghet om den personliga tryggheten, medanmän talar om skadegörelse, stölder och inbrott. En tolkningav detta är att kvinnor har lättare för att se sig själva somsårbara (de kanske också är mer sårbara i det offentligarummet), medan män överför problemet med rädsla till beskyddandetav ting eller beskyddandet av kvinnor – kanskeför att inte de inte vill tala om sig själva som rädda eller sårbara.J ä m s t ä l l d h e t s a r b e t e t s b e t y d e l s ef ö r t r y g g h e t s p r o j e k t e nDen genomgång av kriminologisk- och stadsbyggnadsforskningsom jag har gjort kan inte generellt sägas ha integreratkönsaspekter även om en feministisk forskning finns. Denfeministiska forskningen har kommit att belysa frågor somtidigare inte synliggjorts och som allt oftare tas med i undersökningarnaoch analyserna av rädsla och trygghet, men213


denna forskning lever till största del sitt liv vid sidan omannan forskning.Den studie av genusaspekter i översiktlig planering somnämndes i kapitel 2 redovisade slutsatsen att jämställdhetriskerar att bli obemärkt därför att 1) det inte ingår i uppdragfrån politikerna, 2) inte upplevs som så angeläget, 3) kunskapersaknas, 4) verktyg saknas, och 5) därför att tjänstemän/kvinnorär ovana vid att föra dialog med kvinnor somgrupp (Friberg och Larsson 2002:98). Dessa slutsatserstämmer väl överens med min analys av hur policyarbetet serut. Om inte regeringen eller annan auktoritär myndighet intekonkret ger i uppdrag att implementera genusaspekter i sinverksamhet så kommer det inte heller att ske och det finnssällan något utrymme för tjänstemän/kvinnor att söka dendjupare kunskap som behövs, istället adderas kvinnor somgrupp till tidigare frågeställningar.Ett jämställdhetstänkande framkommer i flera fall i detlokala arbetet, men det är fortfarande inte självklart att jämställdhetär en aspekt av trygghetsarbetet. På kansliet tillTryggare och mänskligare Göteborg är de anställda medvetnaom att trygghet och jämställdhet kan gå hand i handäven om de inte jobbar specifikt med ett könsperspektiv:…vi har allihop med oss att vi vet att samhället inte ärrättvist. Det är inte rättvist mellan kvinnor och män. Detär sånt vi har som ett axiom eller vad jag ska säga, att detär inte rättvist och alltså får vi lyfta fram de frågornamer…De intervjuade männen var i de flesta fall inte ointresseradeeller omedvetna om problemet med kvinnors rädsla,men de betraktar det som ett ”kvinnoproblem”. De uppleverinte att problemet med rädsla berör dem för egen del. Mångamän menar dock att man måste ta hänsyn till kvinnors rädsla iarbetet med brottsprevention och trygghet. En man på parkoch naturförvaltningen menade att i sitt trygghetsarbete påförvaltningen tänker de inte specifikt på kvinnor, utan riktarsig generellt mot ”göteborgarna”, men att det nog ändå”…ligger underförstått att det är kvinnorna som känner sigotrygga och det jobbet som gjordes i Kungsparken var ju efteratt ett antal våldtäkter hade anmälts där…”.De kvinnliga planerarna och trygghetsarbetarna menar attmän inte upplever rädsla och deras okunskap om problemetkan bero på att ”…män rör sig mer i bilar och mer i grupper,214


kvinnor är mer fotgängare och är mer ute med barn och harsvårare att komma undan…”. De har inte behövt tänka påproblemet för egen del. Har de tänkt på rädsla, så har de i allafall inte diskuterat det öppet. Ett par av de intervjuadekvinnorna tror att frågan om rädsla har kommit upp pådagordningen därför att kvinnor har börjat att tala öppet omövergrepp och rädsla för manligt våld:…jag tror att man har synliggjort det mer. Det är flerstarka kvinnor som har fått mer gehör för de här tankegångarna/…/ettantal våldtäkter och ett antal rån somuppmärksammas i media gör ju att frågan blir ett problemför maktinnehavarna och inte bara den enskildakvinnan som ska gå hem på kvällen till sitt. Sen tror jagatt kvinnor är så vana vid att vara så begränsade i sitt livatt man inte tänker på det här, att det går att göra något åtdet, man tar det för givet…..det är helt förfärligt/…/men,ja, inte är det männen som har synliggjort det i alla fall…Allt fler kvinnor har under de senaste decennierna kommitatt arbeta med planeringsfrågor. Detta skulle kunna innebäraatt ett jämställdhetsperspektiv förstärks inom planering ochstadsbyggande, men det är ingen garanti. Till exempel menaren kvinna anställd på stadsbyggnadskontoret att det inte baraär en fördel att så många nya kvinnor anställs:…det är hemskt många tjejer som är arkitekter och somdu och jag sitter och diskuterar och tycker att det här ärintressant – men vi får inte tappa den tekniska utvecklingenför den måste vi ha med oss på något vis också/…/jag tror att vi ska ha både män och kvinnor i planeringenför att hitta det ideala, så att man inte bara blirluddig.Kvinnor förväntas här stå för de mjuka icke-tekniska frågorna,och det finns då en risk för ensidighet, befarar hon, närså många nya tjänster tillsätts av kvinnor. Resonemangetvisar att det finns tydliga föreställningar om vad kvinnor ochmän representerar på arbetsplatsen. Planering diskuterassällan i termer av kön, men under ytan lever gamla föreställningarkvar.För dem som länge har varit intresserade av ett jämställdhetsperspektivpå trygghet i Göteborg innebär kommunensnya stora intresse för trygghet och brottsprevention också enrisk för att trygghetsfrågan ska tas över av en mer brotts-215


inriktad satsning och att könsperspektivet kommer i skymundan(jfr Torontoexemplet). En alternativ tolkning avkommunens intresse för trygghet skulle kunna vara att detleder till ett integrerande av jämställdhetsfrågan även påandra myndigheter och institutioner, i en slags mainstreaming-process.Dessa två strategier för jämställdhet, mainstreamingeller särskilda jämställdhetssatsningar, står ibland ikonflikt med varandra. Med mainstreaming ska jämställdhetennormaliseras och integreras i övriga samhällsfrågor,men den riskerar då ofta att tillintetgöras och upplösas. Detsker sällan någon tillspetsning av formuleringarna i normaliseringsprocessen.En tillspetsning kan däremot ske om jämställdhetdiskuteras som en separat fråga, men då finns åandra sidan risken för att problemen diskuteras för sig ochinte fångas upp av andra än de som redan är invigda i problemställningarna.Antagligen behövs båda strategiernasamtidigt – mainstreaming måste dock innebära att människorutbildas i jämställdhet och inte bara förväntas kunnafrågan utifrån ett slags allmänt förnuftstänkande. En planeraresom länge har arbetat med trygghet ur ett jämställdhetsperspektivmenar att idag är det:…ingen som skrattar eller ironiserar eller så…Det är jumånga som pratar om det i grupperna som finns omkringdet här nu, men sen när det redovisas så står det ju aldrig– då suddar man ut det här med könsperspektivet. Detblir lätt könlöst.Det finns en risk för att det varken blir mainstreaming elleren separat diskussion kring jämställdhet, planering ochtrygghet. Det finns ett motstånd mot att diskutera dessa frågor,kanske för att man anser det provocerande eller ointressant.S a m m a n f a t t a n d e k o m m e n t a r o m r ä d s l a o c h k ö nVerkligheten begreppsliggörs och förstås olika utifrån ideologiskaoch politiska ståndpunkter, från forskningsnivå, viapolicy till lokal praktik. Studier och enkätundersökningar användsolika, med skiftande resultat, beroende på vad man villlyfta fram. Beroende på var aktören agerar produceras olikakunskap om verkligheten, ibland kan egna iakttagelser förstärkasav andra aktörers kunskap, andra gånger väljer manatt bortse ifrån den kunskap som inte passar in på de egna216


iakttagelserna. Kvinnors rädsla framställs på olika sätt beroendepå vems föreställning som fokuseras. Räckvidden avforskarnas föreställningar/undersökningar är stor. Framföralltom den överensstämmer med rådande allmänna uppfattningarom könens egenskaper. De kvantitativa forskningsresultatsom visar att kvinnor är mer rädda än män, men mindre utsatta,har fått en stor spridning. Det stämmer överens meduppfattningen att kvinnor är det svagare könet – det avvikandeoch annorlunda. Även om rädslan betraktas somöverdriven lyssnar många till behovet av ökad trygghet, samtidigtsom de vill tona ned riskerna. Motdiskursen, som pekarpå kvinnors faktiska och specifika utsatthet, har en betydligtkortare räckvidd. Denna motdiskurs lyfts dock upp av personermed samma perspektiv, som till exempel i specifikakvinnoprojekt. De feministiska forskare som menar att stadenär frigörande för kvinnor och som ser problemet med rädslansgeografi som ett förstärkande av könsroller, verkar i en inomakademiskvärld och har inte vunnit gehör i någon större omfattningi det lokala arbetet.Då trygghet har kommit att bli en viktig fråga för att skapaen attraktiv stadsmiljö har också olika typer av rädsla ochbrott uppmärksammats. I programförklaringar och allmännariktlinjer lyfts främst olika inbrottsskydd fram. Inbrott ärkostsamma. Det är också de brott som idag tenderar attminska i omfattning och brottsprevention kan därför betraktassom framgångsrik i detta sammanhang. När det gäller rädsladiskuteras det ofta i samband med ordningsstörningar, somtill exempel ungdomar som hänger i grupper på torg eller körmoped genom bostadsområden. Fokus tenderar att hamna påvad som traditionellt varit det vanliga – ”ungdomar och alkoholister”.I det lokala arbetet däremot tenderar man att varamer uppmärksam på vardagslivserfarenheterna och inser attproblemen kan handla om mörka passager, ensliga hållplatser,isolerade parkeringsplatser och så vidare. Även ungdomsfrågornaär viktiga i det lokala arbetet, men ofta diskuterasde mer nyanserat då närheten till ungdomarna är större idet lokala arbetet än för de som utvecklar modeller för trygghetoch brottsprevention.Idag uppmuntrar myndigheter programskrivare att tahänsyn till jämställdhetsaspekterna, men de som lokalt verkligenvill konkretisera jämställdhetsarbetet finner det oftasvårt att få gehör för sina idéer. Det är en paradoxal situation,å en sidan uppmuntras och omtalas jämställdhet, men å andrasidan eftersträvas inga förändringar. Många män och kvinnor217


uppfattar sig som jämställda även om de samtidigt kan konstateraatt de inte är det när de talar om saker som till exempelrädsla, brottslighet, och planering. Utifrån egna erfarenheteroch från forskningsresultat antar de flesta lokalaaktörer att kvinnor befarar överfall mer än vad män gör,samtidigt vill ingen riktigt ta tag i frågan om varför kvinnorär rädda för män. Problemet riktas in på kvinnorna, trots attderas rädsla endast är ett symptom på de rådande könsrelationerna.Dessa föreställningar om rädsla påverkar vilka åtgärdersom kommer att genomföras i den fysiska miljön. I de mångabrottspreventiva riktlinjer och programförklaringar är åtgärdernaformulerade på ett sådant vis att de inriktas på inbrottoch skadegörelse. Denna inriktning ger mer repressiva fysiskainsatser. I mer uttalade trygghetsprojekt är det iställeträdsla som fokuseras, vilket kan innebära ett kvinnoperspektiv,eftersom man uppfattar kvinnor som räddare än män.I några få projekt, som har en medveten feministisk inriktning,försöker man att kontextualisera denna rädsla i termer avmaktrelationer. Kvinnofolkhögskolans belysningsprojekt iBergsjön är ett sådant exempel, liksom det arbete som genomfördesi Toronto. Där valde man att försöka fördjupaförståelsen genom att teoretisera problemen. Symptomen åtgärdades,till exempel med bättre belysning, men tanken varaldrig att skapa en överdriven övervakning utan istället attskapa tillit och respekt för alla individer. I Kvinnofolkhögskolanstrygghetsprojekt samtalade man lika mycket om samhälletsorganisation och strukturer och elevernas personligarelationer, som att förbättra belysningen. Man pekade på vadde som medborgare kunde göra för att öka sitt inflytande översitt liv och samhället i stort. En lampa kan betraktas som baraen lampa oavsett i vilken ideologisk anda den installeras.Men genom att se de materiella tingens sociala kontext blirett ting en sak i en situation, men något annat i en annankontext. En kamera som installerats så den inte syns och somriktas mot en plats i ett köpcentra där ungdomar brukar träffasär en annan kamera än den kamera som placeras lågt, tydligtriktad mot en mikrofon där man direkt kan komma i kontaktmed den som sitter framför bildskärmen. Och en lampauppsatt inom ett projekt där kvinnor har utökat sitt livsutrymmepå fler sätt än att endast få bättre siktlinjer är någotannat än en lampa som satts upp för att avslöja inkräktare.218


Offentligt rum – om trygghet och demokratiBRÅ som är den starkaste aktören på policynivå i Sverige ochsom de lokala projekten tar sin officiella utgångspunkt ifrån,arbetar med brottsprevention därför att: alla har rätt tilltrygghet; alla är i någon mening offer för brottsligheten; brottdrabbar de svagaste grupperna hårdast; brottslighet ärkostsamt; brottslighet kan göra ett område mindre attraktivt,samt att det är kostnadseffektivt att förebygga brottsligheten(BRÅ 1999a:42). I denna formulering finns en strävan efteratt skapa ett jämlikt och demokratisk samhälle där alla harsamma möjligheter och rättigheter. Denna formulering överensstämmermed den globala satsningen på ökad trygghet. Isydamerikanska och afrikanska storstäder påverkar våldet ochrädslan för våldet, vilka möjligheter människor har till försörjningoch individuell rörlighet. I fattiga områden, kringstora städer, kan våldet få allvarliga ekonomiska och socialakonsekvenser. För kvinnor är detta speciellt tydligt då debeskärs i sina möjligheter att försörja sig själva och sinafamiljer. Reaktioner mot våldet kan också leda till attmänniskor tar ”lagen i egna händer” och att en våldscirkeletableras. Därför har till exempel FN-Habitat sedan 1996arbetat med att utveckla ett Safer Cities Programme, medinriktning på afrikanska storstäder i syfte att motverka dedestruktiva tendenserna som hindrar människor i deras dagligaliv. 109 Våld och rädsla är ett hot mot en demokratisk samhällsutveckling.Det är också i denna anda som de feministiskaforskarna som pekat på rädslans geografi verkar. De harockså nyanserat diskussionen och tydliggjort vilken typ avbrott som diskuteras. De menar att kvinnors rädsla måste gesen annan tolkningsram än vad som tidigare har gjorts.Det finns gemensamma intressen och utgångspunktermellan en del forskning och policyutveckling. Policyn byggertill stor del på forskning, men då främst den tillämpbara delenav brottsforskning. Den mer kritiska eller abstrakta diskussionenhar svårt att få fäste i en programutveckling, men detförekommer i svepande drag, till exempel när Boverket(1998) diskuterar huruvida vi är på väg mot ett segregeratsamhälle med ”gated communities” enligt amerikansk modell.Privatisering, segregering och exkludering är aspekter avtrygghetstänkandet som har lett till ett ifrågasättande av detensidigt positiva med dessa åtgärder.109 Se hemsida: www.unhabitat.org/safercities/approach.htm219


P r i v a t i s e r i n g a v t r y g g h e tKritiken mot trygghetsarbetet som den kritiska forskningenlyft fram handlar alltså om huruvida trygghet och säkerhetleder till ett privatiserande av det offentliga rummet. Ett flertalbranscher kopplade till säkerhetsindustrin har idag enblomstrande marknad och det är inte sällan de själva tar kontaktmed potentiella köpare, något en stadsdelsförvaltare bekräftar:…när trygghetsfrågor har belysts i stadsdelen så dröjerdet till dagen efter så ringer det från firmor som vill säljaolika typer av okrossbart glas. Jag var intervjuad avlokalradion för ett tag sen, det var om spårvagnshållplatsenoch det handlade om belysning. Dagen efterringde de om olika typer av lampor…..men vi är ju rättstyrda av upphandlingsreglementen och sånt...Tekniska åtgärder som kameror, stängsel, jalusier och låsär oönskat av de flesta som arbetar med trygghet i lokalaprojekt, men det finns samtidigt inte mycket att sätta emot närproblemen är akuta och någon kräver dylika åtgärder. Enkvinna på stadskansliet menar:…det är ju jättetråkigt att man ska behöva låsa in alltingoch sätta dubbla lås och ha larm och allt sånt där, det ärju jättetrist att behöva ha det, men det är ändå bättre trorjag än att man ska göra det lätt för tjuven.Förstärkta lås löser de akuta problemen, men samtidigt kandet strida mot de önskade långsiktiga lösningarna. Ett upptrappandeav tekniska lösningar riskerar också att skapa ettbehov av dem. En arkitekt funderar kring frågan på följandevis:Ju skarpare gränsen är, ju mer den förstärks med övervakningskameroroch apparater, lås och allt sånt – destomer otryggt blir det utanför. Det är ju inte bra, även omman kan se fördelarna kortsiktigt.Bostadsbolagen som drabbas hårt ekonomiskt av inbrottentenderar att vara mer positiva till den typen av lösningar än desom arbetar på en mer generell övergripande nivå. När detgäller de kommersiella påtryckningarna att införskaffa teknisksäkerhetsutrustning i de lokala projekten så är policy-220


iktlinjer och forskning inget stöd. De tekniska lösningarnalöser ett ”här och nu”-problem och det kan lokalt vara svårtatt argumentera emot implementerandet av sådana åtgärder,men man ser det inte som en önskvärd utveckling.Precis som i fallet med teknisk säkerhetsutrustning ärmånga i det lokala arbetet tveksamma till om det är riktigt attanställa privata vakter. Men ibland finns inga andra alternativ.På stadsdelsförvaltningen i Tynnered menar enkvinna:Det här med vaktbolag är ju en svår fråga. De behövsockså, men vad vi har gjort är att försöka samordna dehär vaktbolagen som arbetar i bostadsområden och så harde som ”fältar” [fritidsassistenterna] på helgerna möjlighetatt ha kontakt med dem/…/Den här kontakten mellandet privata och det offentliga är viktig, men sen kan jagju känna mig frågande till de mer repressiva insatsernamed medborgargarden och liknande – man får nogfundera över var gränserna går och vilket samhälle vi villleva i…I Rådet för tryggare och mänskligare Göteborg är manmedveten om denna problematik och har diskuterat trygghetmed utgångspunkt i att det nu finns så:…starka kommersiella krafter som lurar i vassen, folktjänar pengar på folks rädsla…och eftersom de krafternaändå är så starka så får man lägga krutet på den andrasidan, alltså stärka den sidan som har med upprinnelsebiten,den humanitära och sånt att göra.Trygghetsarbetet betraktas alltså som en motkraft motprivatiseringen, istället vill man ta tillfället i akt att arbetamed trygghet ur ett större perspektiv. Där tar trygghetsrådetlite avstånd från BRÅs starka betoning på brottsfrågorna,istället vill rådet diskutera samhällsutveckling i stort ochmänskliga relationer. Istället för att föra en sakfråga vill manse hela arbetet som en utveckling mot ett mänskligare samhälle.Här kan man alltså säga att det finns en störrekontaktyta mellan kritisk forskning och lokal praktik, än vaddet gör mellan lokal praktik och policyriktlinjer. Idealet förTryggare och mänskligare Göteborg är det öppna fria samhälletsom sätter ungdomar och barn i fokus. En kanslianställdmenar till exempel att…221


…det som hände här i Göteborg [kravallerna under EUtoppmötet]visar ju att det finns enormt mycket samhällsengagemanghos ungdomar och som ju är jätteviktigt,och är det något som samhället behöver så är det välsamhällsengagerade ungdomar – så jag tror att samhälletska organisera sig så att man skapar nischer för oväntademöten – att ge möjligheter till bildligt och bokstavligt tillhålrum i samhället, jag tror på mer smuts – höll jag på attsäga, ….men att det finns luckor någonstans där det gåratt göra något som inte är uträknat av någon samhällsinstans.Rådet har tagit tag i frågan och lösgjort den från rådanderiktlinjer och förhåller sig fritt till policydiskurser och forskning.Men här skiljer sig kansliets arbete och rådets ledningsgrupplite grann åt. Det fanns inledningsvis från kansliets sidaen misstänksamhet mot den politiska satsningen på trygghet,för att det bara skulle var ett spel för gallerierna. Men samtidigtsåg de som sedan tidigare var intresserade av trygghetoch samhällsfrågor, ett tillfälle att ta makten över frågornaoch driva dem åt de håll som man anser vara mest positivt församhället.F y s i s k a o c h s o c i a l a a s p e k t e r p å t r y g g h e tEn viktig fråga inom trygghetsarbetet idag är vilken roll denfysiska miljön spelar och vilken betydelse den ska tilldelas iåtgärdsprogrammen. Forskningen representerar skilda perspektiv– från att ensidigt hävda sociala aspekter till att mena attdet går att bygga bort brott. I policy och politik betonas idagvikten av den fysiska miljön (situationella åtgärder), eftersomman menar att det är ett kostnadseffektivt sätt att förhindrabrott och det ger ett omedelbart synligt resultat.I det lokala projekten tenderade man dock att värja sig moten alltför stark inriktning på de fysiska åtgärderna. Fler personerbetonade att otrygghet inte grundar sig i den fysiska gestaltningenoch avfärdade därmed en arkitekturdeterminism.Ojämnt fördelade sociala och ekonomiska förutsättningarbland medborgarna anser istället många som arbetar medfrågorna lokalt vara den underliggande orsaken till brott ochotrygghet. En kommunanställd kvinna förklarar: ”Det handlarju egentligen om fattigdom och skillnader/…/det är ju oerhörtsvårbrutet, men där ligger ju nyckeln – det är ju klasskillnadersom jag ser det – det är segregation, det är fattigdom.”222


Orsaken till otrygghet anses handla om skeva maktrelationeroch oprivilegierade positioner i samhället, en stadsdelsanställdkvinna vidareutvecklar resonemanget om varför trygghethar ett klass- och könsperspektiv:…de här herrarna som sitter som höga tjänstemän – deåker aldrig kommunalt, de försätter sig aldrig i den situationenatt behöva stå och vänta vid en av våra hållplatser imörkret en kväll….jag gör ju det varje dag till exempeloch andra med mig, och jag har intervjuat kvinnor somsäger att de går inte ut. De vågar inte!Trygghet i den lokala kontexten blir en rättvisefråga, enarkitekt säger:…jag tror att det här med trygghet har något slags klassperspektiv,för bor man i Hovås och har stor villa och tvåbilar så behöver man inte gå hem och man har råd att tataxi, det är de andra som måste gå hem, som måste tavagnen.Men trygghet beskrivs också som en maktfråga ur perspektivetatt ha makt över sitt liv, att känna självkänsla ochtillit. En kvinna anställd i Tynnered betonar vikten av attkänna tillit: ”…då vågar man också ta itu med saker ochifrågasätta saker, man kanske vågar ifrågasätta den miljö manlever i, vågar engagera sig politiskt”. Det är också i sammaanda som Kvinnofolkhögskolan har drivit det projekt sompresenterades i föregående kapitlet.Den stora betoningen på fysiska aspekter och situationellprevention från myndighetsnivå mottas således lokalt med enviss skepsis. Det finns en generell oro för att skapa ett instängslatsamhälle, eller en tråkig stad där alla spännandemiljöer försvinner. Ingen önskar sig parker utan träd ochstrålkastare som lyser upp varje hörn. Däremot påtalar samtligavikten av en god belysning, att det idag är för mörkt påmånga platser och att det leder till otrygghet. Belysning är detmest frekventa trygghetsskapande åtgärdsförslaget. Ett annatproblem som återkommande tas upp är att det finns för litemänniskor ute som på ett naturligt sätt rör sig i staden. Tankenbakom detta är att det saknas en naturlig social kontroll,men också att staden blir ointressant. En tjänste(manna)kvinna på stadsbyggnadskontoret har funderat över varför detinte känns lika tryggt i Bergsjön som i centrala stan eller i ett223


småhusområde som Näset i Tynnered. Hennes analys kanhärledas både till Jane Jacobs (1961) och Oscar Newman(1972):Bergsjön har storleken som om det vore centrala staden,men byggt som om det vore på landet. I staden är det tättmellan fasaderna och du går i ett upplyst rum och du harfull kontroll över rummet du går i, och om du går över ettstort torg så ser du i alla fall att det är belyst och du harinte en massa höga träd och en massa buskage. Ute påNäset där har du den sociala kontrollen, du kännergrannarna. Du vet vem som bor i huset bredvid och dukan springa in till dem ifall du skulle bli antastad. I dencentrala staden har du den fysiska tryggheten att du seralltihop även om du inte känner någon, men ute på landethar du den psykiska tryggheten och den sociala tryggheteni och med att du vet vilka som rör sig där. Men iBergsjön har du den stora staden på den lilla stadensvillkor, det vill säga du har de höga husen där du inte harden sociala kontrollen och så har du naturen där du inteheller har den fysiska kontrollen, alltså har du ingenkontroll alls…Särskiljandet mellan fysiska och sociala åtgärder är enligtde flesta ett felaktigt sätt att tänka, istället eftersträvas helhet.För de som har arbetat med olika kommunala- och stadsdelsprojektunder de senaste tjugo åren har stött på liknanderesonemang förut och man förhåller sig därför skeptiskt tillde nya direktiven. En arkitekt berättar:…på åttiotalet så talade man om ’turn around’, om allasociala problem och allt missbruk i förorten som vi måstegöra något åt och så byggde man om för så vansinnigtmycket pengar/…/och det gick ju inte, alltså, vissa områdenblev ju bättre därför att man fick iväg en del problemfamiljer,men det hjälper ju inte att bygga om hus…och lite samma sak känner jag nu – att det kommer attkosta en väldigt massa pengar och det kommer att förstörabland annat parkerna om man resonerar så här överallt– så håll huvudet kallt känner jag…En annan stadsplanerare uttrycker liknande åsikter:…på åttiotalet då gjorde man ju en massa av sådana häruppfräschningar av miljonprogramsområdena som baravar rena rama plåstren på husen, man gjorde pergolor,224


man gjorde om entréerna – men det är bara kosmetika omman inte också gör andra saker som får folk att känna sigdelaktiga…Det är inte husen eller parkerna som egentligen utgörproblemet, ”…det handlar ju lika mycket om en god skolmiljö,att vi får en bra utbildning och såna saker”, menar enannan stadsdelsanställd kvinna. Den föresats som kommituppifrån, via BRÅ och Boverket, att fokusera de situationellaaspekterna har alltså uppmärksammats lokalt, men samtidigtifrågasatts med kritik mot ensidigheten. De lokalt involveradeaktörerna är medvetna om att de fysiska åtgärderna bara kanvara en del av lösningen. Det är viktigare att satsa på detlångsiktiga arbetet menar flera intervjupersoner.I och med att det finns en sådan bredd på representeradeyrkeskårer i trygghetsprojekten så eftersträvas i allmänhet enhelhet, där sociala och fysiska aspekter integreras och balanseras.Beroende på problem och situation så kan de socialaeller de fysiska frågorna komma i fokus. I Bergsjön är det tillexempel lätt hänt att man glömmer de fysiska aspekternaeftersom det finns så mycket sociala problem, medan man påandra platser mer intresserar sig för estetiska åtgärder. Harman höga utgifter för till exempel ungdomar med socialaproblem kan det vara svårt att göra så stora omdaningar i denfysiska miljön som man kanske skulle önska.Klotter och skadegörelse, speciellt på hållplatser och spårvagnar,är ett annat problem. Övervakningskameror diskuterasnästan uteslutande i samband med kollektivtrafiken ochman har installerat kameror på ett antal spårvagnar och någrahållplatser. 110 Andra åtgärder riktade mot den byggda miljönär uppfräschningar av torg. Det kan vara en trygghetsskapandeåtgärd, men i första hand handlar det om underhållav utemiljöer. På stadsdelsförvaltningen i Tynnered villeman:110 Länsstyrelsen är den instans som beviljar tillstånd för att installerakameror. Det har inte varit speciellt svårt för kollektivtrafiken att fåtillstånd, eftersom problemen på spårvagn och tåg har varit såomfattande. Kamerorna avslöjar inte personers ansiktsdrag, iställetfungerar kamerorna så att man ska kunna se ifall sabotage pågår och i defall det behövs sänds personal till platsen. Trafikkontoret har också påeget bevåg satt upp skyltar om övervakning i avskräckande syfte utan attha kameror på plats. Klottersanering är en stor utgift för förvaltningarnaoch därför handlar många samarbeten om hur man ska komma tillrättamed detta.225


…rusta upp Opaltorget huvudsakligen för att det varsättningsskador och sånt, det var grunden i det. Ochogästvänligt, slitna parkbänkar och högväxtlighet och tillviss del att det var otryggt. Det fanns en bild av Opaltorgetsom ett ungdomstillhåll till viss del.En annan aspekt av trygghetsarbetet är att många åtgärderaldrig syns i någon materiell form – åtgärden kan istället varaett undvikande av en viss situation, eller förhindrandet av ettvisst utformande, till exempel att man inte bygger gångtunnlar.Återkommande problem är sextiotalets trafiksepareringaroch funktionsindelningar, där trafiksäkerhet kolliderarmed människors upplevelse av trygghet. Sådana problem ärnaturligtvis kostsamma och svåra att åtgärda idag. De åtgärdersom kan genomföras tenderar att vara i mindre omfattningi form av upprustning av nedslitna platser.P o l i s e n s r o l lPolisen har en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet ochden egna organisationen verkar både på policynivå och i denlokala praktiken. Polisens arbete är brottsförebyggande i sig,dels genom att de med sin blotta närvaro förhindrar brott, delsgenom att, som en polisman uttrycker saken: ”…det ingår såatt säga i polisuppgiften att man inte vill åka två gånger tillsamma ställe”. Redan under åttiotalet hade vissa poliser i sinatjänster en så kallad BF-uppgift (brottsförebyggande), mennär regeringsprogrammet Allas vårt ansvar (1996) komvisade det en klar politisk vilja som förstärkte denna inriktning.Polisen har nu tilldelats uppgiften att vara den drivandekraften för att engagera grupper i de lokala brottsförebygganderåden.Polisens repressiva verksamhet anses också vara en viktigaspekt när det handlar om att höja tryggheten. När människorhör att brottslingar blir tillfångatagna ökar trygghet i sig,menar man från polisens sida. En polisman ansåg att självaryktesspridningen som polisen själv bidrar till, att de inte harnågra resurser och inte kan rycka ut när larm går, bidrar tillatt skapa otrygghet i samhället. Människor ska kunna lita påatt polisen dyker upp ifall de behöver dem. Erfarenhet fråntidigare arbete har visat att om polisen bara informerar omvar de kan nås och var de finns så tenderar människor att blilugnare och mindre otrygga.226


Polisen är väl medveten om detta och tanken med närpolisreformenvar just att återinföra kvarterspolisen. Olyckligtvisinföll denna reform med en stor ekonomisk kris hospolisen och samhället i övrigt. En lösning lokalt har därförvarit att anställa säkerhetsvakter som både privata och kommunalaaktörer bidrar till att betala. I Bergsjön kommer pengartill dessa ordningsvakter delvis från staten genom storstadssatsningen.Dessa pengar menar polisen kunde lika välha tillkommit dem, speciellt som vakterna ändå måste utbildasoch rapportera händelser till polisen. Samtidigt tillstår manfrån polisens sida att den dåliga ekonomin riskerar att slukaupp dylika mindre summor om de skulle komma in i polisensorganisation.Från polisledningen anser man idag att en privatisering avbevakningen är oundviklig:…rättsväsendet är idag konkurrensutsatt betydligt mer änvad det har varit någonsin. Det är en ny sak, men detbörjade redan på sextio och sjuttiotalet när man bildadeett statligt bevakningsföretag som hette ABAB som komtill för att ta hand om enklare bevakningsuppgifter vilkaförut hade skötts av polisen. I början satt överdirektörenfrån rikspolisstyrelsen som styrelseledamot i ABAB.Därefter har vi sett en lavinartad utveckling utav säkerhetsbranschenmed Securitas som absolut största bolagoch ABAB har blivit Parthena som har blivit Falcks.Som jag ser det är det omöjligt att vrida tillbaka klockantill en tidpunkt då det enbart var polisen som hadeansvaret för trygghet och säkerhet/…/den lilla stadensom har en egen polis, och en egen polismästare, en egenkriminalchef, egna radiobilar och så vidare, är ointressantidag.Polisens omorganiseringar för att anpassa verksamhetentill de nya privatiseringstrenderna kommer antagligen att fortsätta.Polisens organisation anses idag för oflexibel och föropålitlig. Kommun och privata aktörer köper hellre en tjänstsom man vet ger det man söker.Brottsförebyggandet har kommit att bli en kriminalpolitiskstrategi i en tid då polisväsendet står inför en gradvis upplösning.Brottsförebyggande har, enligt en polisanställd,under de:…senaste trettio åren blivit ett begrepp – man talade inteför trettio år sen om att förebygga brott, men det har ju227


alltid varit polisens uppgift. Det står i polislagen som denförsta punkten av de punkter som är våra uppgifter.Brottsprevention är inget nytt fenomen (jfr kap 2), menidag har man gjort det till en strategi och en politik på så visatt man formulerar en idé om hur samhället ska kunna arbetamed frågan. Genom regeringsprogrammet Allas vårt ansvarhar staten gjort klart att det inte är polisen ensam, som skaupprätthålla lag och ordning. Polisledningen förklarar:I vår myndighet begås det ungefär 200.000 brott på ett år,om vi räknar med trafikbrotten, och av dessa är ungefär180.000 vad vi kallar brottsbalksbrott – brott mot andrastrafflagar än narkotikastrafflagar och så vidare, och avde brotten är 70 procent eller mer, tillgreppsbrott, nämligenatt någon tar något från någon annan. Alltså, såmycket är klart att polisen inte kan hålla reda på folksägodelar. Människor måste själva hålla reda på sina sakeroch det är en stor brottsförebyggande insats från samhället.Du måste hålla i handväskan när du går igenomtäta folkmassor eller inte ställa ifrån dig resväskan påcentralen – det är ju självklara saker….vem som helstkan räkna ut att man inte kan få hjälp av polisen att hållareda på sin handväska.Från polisens sida handlar det om att medborgarna måsteta ansvar för sig själva och att de inte kan räkna med att polisenska kunna skydda dem i alla lägen. För andra myndigheterinnebär den brottspreventiva satsningen att ta på sig nyauppgifter. För polisen handlar det kanske inte om en avlastning,men om omprioriteringar av resurser. Det kan också uttryckassom en polis säger: ”…att det nya kommunala brottsförebygganderådet har det som alla andra saknar i det härsammanhanget – nämligen pengar”.En förstärkt roll för polisen i det nya samarbetet kringbrottsprevention är att stå för statistiska underlag. Men denlokala polisen, som har en god överblick över det egna polisdistriktet,menar att statistiken snarast leder till att skapaotrygghet. Rädslan går i perioder menar en polisman:För några år sedan så var människor rädda för raggaresom drog runt på stan, ett tag var det nazistdemonstrationer.På öarna har de varit rädda för midsommarhelger….påsjuttiotalet fanns det en allvarligt grovbrottslighet – det går i vågor.228


Statistiska kurvor som går upp eller ner spelar inte så storroll, det viktiga är vad man ska göra åt det. Där behövs ingakriminologer eller specialister utan människor med lokalkännedom, slår han fast. De tycker att BRÅ är alldeles förakademiska och inriktade på statistik, och att de forskningsresultatde producerar är av marginellt intresse för dem. Somett exempel tar han kvinnomisshandel:En kvinna som blir slagen i sitt hem, har de räknat framhar 5 procent eller 105 procent chans att bli slagen igen,än vad en kvinna som inte har blivit slagen har. Då kanman börja fundera på vad ger den kunskapen för någotsom vi inte redan har.Den lokalt producerade kunskapen väger i den vardagligapraktiken tyngre än det material som den egna organisationenproducerar.S a m m a n f a t t a n d e k o m m e n t a r o md e t o f f e n t l i g a r u m m e tTill följd av politiska beslut har vi idag generella privatiseringstendenseri samhället, vilka ger synbarliga konsekvenseräven för trygghetsarbetet. Den nya inriktningen av brottspreventionär också ett uttryck för det. Privatiseringen harbidragit till att förändra den ekonomiska situationen för blandannat polismyndigheten, kommuner och stadsdelar. Denoffentliga sektorn har fått mindre resurser och privata företag,organisationer och medborgares individuella insatser gesstörre politisk betydelse. Inom hela trygghetsdiskursen seridag aktörer från det privata näringslivet en expanderandemarknad inom fältet.När det gäller en privatisering av stadens offentliga rum ärbilden mer oklar. Till en del riskerar trygghetsprojekt ochbrottsprevention att leda till att vissa grupper utesluts genomatt platser ”fräschas upp”, men de mer drastiska åtgärder somMike Davis (1990) beskriver från Los Angeles om ”bumproof benches” och liknande installationer har inte fått någotstörre genomslag, i varje fall har det inte framkommit ifallstudien i Göteborg. Det händer att parkbänkar tas bort, attstrålkastare installeras och att köpcentra eller torg byggs in –alla åtgärder kan mycket väl betraktas som stadssanering och229


de riktas i allmänhet, medvetet eller omedvetet, mot vissaoönskade grupper.Kontrollinriktade åtgärder implementeras i form avövervakningskameror på spårvagnar. I bostadsområden anställsvaktbolag för att kompensera polisens frånvaro, och alltstriktare brottsskydd installeras för att minimera kostnadernaför butiks- och bostadsinbrott, vilket ibland dessutom är ettkrav ifrån försäkringsbolagen. Men denna bild av vad somsker är inte den enda, för samtidigt kan trygghetsprojekt innebäraatt bortglömda och nedslitna förortstorg och spårvagnshållplatserfår en ny utformning anpassade efter boendesbehov. Bortglömda delar av staden kan ge möjligheter förolika grupper i samhället att utveckla sina verksamheter (jfrOlshammar 2002) men ett förfallet förortstorg som de boendemed obehag passerar under kvällstid, kan knappast betraktassom något annat än ett uttryck för ett oprivilegierat bostadsområde,vilket också många stadsdelsanställda har pekat på iintervjuerna.Den typ av privatisering av trygghet och boende, i form av”gated communites” som nämnts tidigare, har ännu inte utvecklatsi Sverige. Men behovet av trygghet har uppmärksammatsav byggföretag och de ser en möjligt att exploateradet ekonomiskt. Privatisering av bevakning har dock etableratsi flera bostadsområden. Det är attraktivt att ha en vaktsom befinner sig lokalt i stadsdelen eller i bostadsområdet fördå kan man, som en stadsdelsanställd uttrycker det:…dramatiskt kapa inställelsetiden när de kommer tillplatsen, jag menar på 20 minuter så hinner inbrottstjuvarnagöra mycket, plocka med sig grejor, men är dettre minuter så är det en viss skillnadGrannsamverkan och nattvandringar är en annan form avprivatisering av bevakning, även om den är obetald. Dethandlar istället om att engagera medborgarna till att själva tainitiativ och avlasta polisen från småbrottsligheten.De fysiska konkretionerna av trygghet har kommit att gesett allt större utrymme i trygghetsdebatten, vilket gör stadenoch stadsutvecklingen intressant att bearbeta. I samband medstadsutvecklingen i Göteborg skriver kommunledningen att:Stadsutvecklingen handlar om att utveckla det goda istaden, dess karaktär och identitet. Det handlar om attutveckla dess karaktär som den öppna och trygga staden230


och att utveckla dess profil som evenemangs-, kunskapsochmiljöstad (Göteborg stad 2001:46).Man avser att upprusta staden genom en standardhöjningav torg och hållplatser (dit problemen som lokaliseras). Ibudgeten summerar man också upp det pågående arbetet genomatt peka på att: ”Trygghet och säkerhet är en tillgänglighetsfrågaoch en jämställdhetsfråga och är den faktor somboende värdesätter högst” (Göteborg stad 2001:48). Trygghetblir här en orsak till att underhåll av fysiska miljöer prioriteras,men också ett sätt att profilera sig. De planerare ochandra som har arbetat med ett jämställdhetsperspektiv påtrygghet och stadsplanering får ett erkännande i och med attderas arbete synliggörs och uppmärksammas.Mötet mellan deldiskursernaFallstudien i Göteborg visar att innehållet i forskning, policyoch praktik inte direkt följer varandra. Andra faktorer harbetydelse för respektive deldiskurs och ibland uppstår ävenkonflikter mellan dem. Hur dessa relationer kommer tilluttryck i fallstudien beskrivs i det följande avsnittet.R e l a t i o n e r i n o m t r y g g h e t s d i s k u r s e nDen statliga satsningen via BRÅ och KBA har utgjort ett startskottoch betonat en inriktning på fysiska frågor i det brottsförebyggandearbetet. Detta är något som välkomnats av endel, men blivit överdrivet enligt andra. Genom att arrangerakonferenser och bjuda in viktiga personer har man runt om ilandet uppmärksammat frågan – och den har fått gehör. BRÅhar också fungerat som informationsspridare genom att i nyhetsbladberätta vad som pågår i andra kommuner. De harockså arbetat med att upprätta nätverk inom landet. Påkommunal nivå kan man säga att Tryggare och mänskligareGöteborg har en liknande roll – att ge legitimitet och skjutsapå i starten.I fallstudien visade det sig att de policy- och programskapandeenheterna, framförallt BRÅ, delvis rör sig inom enannan diskurs än de lokala praktikerna som inte alltid serBRÅs material och riktlinjer som användbara för den verklighetsom de verkar i. Lokalt känner de sig heller inte tvingadeatt använda det. De flesta förhåller sig i praktiken fritt till231


policydokumenten, man använder sig hellre av egna erfarenheter.Detta angreppssätt kan dock hamna i konflikt medBRÅs direktiv om att allt arbete ska dokumenteras och utvärderas,då man arbetar mer fritt och intuitivt utan någotsystematiskt angreppssätt. Rådet för Tryggare och mänskligareGöteborg spelar här en roll som inventerare och dokumenterare.Det finns olika anledningar till att tillgängligt kunskapsmaterialinte används. Några tar del av forskning, men deidéskrifter som till exempel BRÅ skickat ut verkar inte riktigtnå fram. De riktlinjer som utvecklas centralt är svåra attöversätta till det lokala arbetet. På park och naturförvaltningenhar man medvetet inte tagit del av BRÅs idéskrifter föratt man inte vill bli ”…den kommunal myndighet som ska setill att folk inte är rädda”. Andra anser att det befintligamaterialet inte passar de behov som finns. En arkitekt somhar arbetat mycket med trygghetsvandringar säger: ”...jag lahelt upp min egen metod och det var ingen som sa vad jagskulle göra alls”. Anledningen var att hon inte hittade någotmaterial som hjälpte henne med de problem hon stod inför.Hon utvecklade därför en egen metod. Genom improviseradeintervjuer, samtal och promenader med människor i ettområde har hon samlat deras upplevelser. Efter att ha genomförtett antal intervjuer och vandringar växte så småningomen metod fram som hon senare fick ekonomiskt stöd av BRÅför att utveckla.Men det är inte bara i samtal med brukarna som åtgärdernautformas. Samtalen inom verksamheten är också viktigt – attprata med andra praktiker för att se vilka exempel som fungeratbra. Därför är de besök som Tryggare och mänskligareGöteborg har gjort ute i stadsdelarna uppskattade. Det är idiskussionsforum som erfarenheter utbyts och nya förslagväxer fram, och det är där lokala program utvecklas. Detfinns också en ekonomisk aspekt av policyriktlinjerna, förytterst är det ofta budgeten som avgör vilken typ av linje manska följa och vilka typer av insatser som kommer till stånd.Intresset för kvinnors rädsla är större i de lokala trygghetsprojektenän på policynivå. Det kan vara en konsekvensav att man där, till skillnad från de policyskapande instanserna,hellre talar om trygghet istället för brott. Könsperspektivetblir mer synligt lokalt där kontakten med brukarna ärstörre, och i kontakten med brukarna nyanseras bilden av vadsom är problemet. Inom brottspreventionens program ska bilinbrotttill exempel minskas genom installerandet av bilburar,232


men arbetar man lokalt med närmiljöer kan sådana åtgärderfå en motsatt effekt och bidra till att skapa rädsla. Denestetiska sidan och upplevelseaspekterna kommer bättre frami konkretionen av trygghetsåtgärderna än i programskrivningarna.Många av dem som arbetar med trygghet försöker attbredda de rådande synsätten och på Tryggare och mänskligareGöteborg finns även funderingar om att utvidga degivna perspektiven (socialt och fysiskt) med ett tredje:BRÅ bara fnös åt mig från början när jag överhuvudtagetandades om frågor som hade med kultur att göra….attman med kulturen kan återerövra farliga platser ellersvarta hål i staden, fylla dem med annan mening, som tillexempel med de här grässkulpturerna som blivit så populära/…/dethandlar om vilket samhälle vi vill ha ochBRÅ pratar om social och situationell prevention, menjag tror att den tredje dimensionen är den andliga ochpoetiska delen i det hela och att den är lika viktig eftersomden är utifrån vad en god livssituation är – vad ettgott liv är.Återkommande i det lokala arbetet är intresset för det godalivet och att det inkluderar mer än bara brottsbekämpande åtgärder.Det måste inkludera trivsel, spänning och ett socialtliv. Denna diskussion blir lätt abstrakt och kan vara svår attförmedla i programformuleringar. Det handlar snarare om ettförhållningssätt och en attityd.Tryggare och mänskligare Göteborg är en uppskattadetablering från stadsdelshåll och som förväntas ge det redanpågående arbetet större dignitet med den symboliska kraft detkommunala rådet har. Stadsdelarna Tynnered och Bergsjönskiljer sig dock lite i sina relationer till rådet. För Tynneredfyller rådet en stor funktion när det gäller kunskapsspridningoch konkreta tips om hur organisationen kan byggas upp dåde befinner sig i ett uppbyggnadsskede. I Bergsjön har brottsförebyggandeprojekt funnits under en längre tid och destadsdelsanställda agerar ibland som en kunskapskälla för detkommunala rådet. De redan existerande satsningarna är iBergsjön delvis ett resultat av storstadssatsningen.Kritiska röster har dock höjts lokalt i stadsdelarna då manifrågasätter rådets stora budget i relation till vad de kan åstadkommakonkret. Arbetar man i en stadsdel där det finns storabehov av kostsamma investeringar och upprustningar kan denadministrativa och den ”akademiska” prägel som det komm-233


unala rådet har verka som en felaktig satsning. Det finnsockså en maktkamp mellan innerstad och förort, där stadsdelarnaofta ser sig förfördelade av att kommunen satsarmycket pengar på evenemang och underhåll av de centraladelarna av Göteborg, medan förortsmiljöerna får förfalla.Innerstaden visas upp för turister, medan förorterna kan försummas.Mitt övergripande intryck är att de tjänstemän/kvinnorsom arbetar med trygghet och brottsprevention upplever attdet brottsförebyggande arbetet är för snävt definierat och attman hellre vill se problemen ur ett större perspektiv. I denmeningen kan man säga att de omformulerar och anpassar degivna riktlinjerna uppifrån till att passa den lokala kontextenoch de problem som behöver lösas där. De nya satsningarnasätter fingret på ett problem, men tidigare beprövade angreppssättoch en anpassning till de mest akuta problemenlokalt omformar direktiven. Bristen på ekonomiska resurseroch personal gör också att antalet möjliga åtgärder begränsas.Finns det lokalt engagerade medborgare eller ett bostadsbolagsom driver ett projekt kommer den sannolikt att ha störrechans att genomföras, än de förslag som finns nedskrivnasom önskvärda åtgärder i ett dokument från BRÅ.R e l a t i o n e r m e l l a n n ä r a l i g g a n d e d i s k u r s e ri d e n l o k a l a p r a k t i k e nDen politiska enigheten är stor om att trygghetsfrågan ärviktig. I Göteborg har trygghetsfrågan givits tyngd och prioritetgenom bildandet av en symboliskt viktig grupp, medkommunordförande i toppen som tar sig tid att delta på konferenser,möten och prata med media för att uppmuntra medborgarnaatt aktivera sig. Även i kommunens budgetförslagges trygghetsfrågan hög prioritet. Styrkan i satsningen berorpå att den utgår från ett regeringsbeslut. Ett resultat av dennasatsning är att nätverk har bildats lokalt och samverkansgrupperoch allianser har initierats med ekonomiskt stöd frånkommun och stat. Det stora politiska intresset för frågan kanbero på att trygghetstänkandet befinner sig i en tillblivelsefasoch oavsett partitillhörighet kan ämnet fyllas med partiintressen.I den lokala praktiken ter sig satsningen mer osäker än påmyndighetsnivå. Det finns oro och misstankar om att intressetför trygghet är en kortvarig politisk nyck. I stadsdelarna kräverdet ytterligare arbetsinsatser och en omfördelning av res-234


urser utan att egentligen mer resurser tillförs. I praktiken kansatsningen innebära att de får pengar till trygghetsarbete meninte till att utveckla de verksamheter som redan etablerats.Lokalt finns det fler aspekter att ta hänsyn till än vad policydirektivenom trygghet och brottsprevention pekat ut. Tillexempel på trafikkontoret beskriver en tjänsteman hur nämndensom tidigare har haft fokus på trafikfrågor, bland annatframkomlighetsproblem, plötsligt fått en ny agenda:…helt plötsligt förra året så säger de att nu ska vårdriftbudget på 20 miljoner gå till trygg och vacker stad/…/för oss som inte har pengar att driva det andrasamtidigt så känns det inte rätt prioriterat, men vi måsteändå vara lyhörda för det de nu har sagt/…/vi har enannan prioriteringsgrund än vad de har, deras är politisktbetingat, och så blir något annat lidande.Tjänstemannen anser att de långsiktiga satsningarna blirlidande och det planerade arbetet får ge vika för en ny inriktning.Trygghet är bara en av många olika intressefrågorsom ska beaktas i det lokala arbetet.En stadsdelstjänsteman menar att man med tiden kanurskilja ett mönster i satsningarna:Historien är fylld av att det poppar upp ett behov somkommunen ska satsa pengar på, just då, utan att det finnsnågon helhet i det…det är det ena eller det andra, det ärfolkhälsa eller integration eller allt vad det har hetat, ochdet tror jag är en av förklaringarna till att man kan upplevai sitt arbete att man tar ett steg framåt och två stegbakåt, även om det har varit bra enskilda insatser underåren…De som har arbetat med lokal utveckling under en längretid får ibland därför en ganska avspänd inställning till dethela. En kvinna på Tryggare och mänskligare Göteborgreflekterar över fenomenet:…folkhälsofrågor var väldigt inne på åttiotalet ellernittiotalets första del och nu är det brottsförebyggandesom är inne, så att man får akta sig för att tro att allthandlar om det, men å andra sidan tänker jag som jobbarmed det att man får väl hänga med så länge, och tatillvara på det om man tycker att det handlar om någotsom man själv tycker är viktigt – kan man vidga det till235


att man i samhället får igång en diskussion och samtalom vilket samhälle vi vill ha, så är det väl bra…Hon väljer att göra det bästa av situationen. Just nu finnsekonomiskt stöd för den här typen av satsningar och dåformar man sin politiska eller samhällsideologiska ambitionefter det. För andra personer är trygghet en fråga som delänge har velat driva och därför ser de den stora satsningensom Göteborgs kommun nu gör som att de äntligen får stödför de problem de velat lyfta fram.I det lokala arbetet är det inte bara en fråga om att implementeraen ny planeringsdoktrin. Det finns redan existerandeaspekter som har sin plats i det lokala arbetet och somtrygghetsfrågan måste konkurrera med. Folkhälsa, 111 miljöfrågoroch brottsprevention går på många sätt hand i hand,men det har också funnits en kamp mellan dem om vem somska driva trygghetsfrågorna – ingår trygghet i folkhälsa, ellerär trygghet en fråga om hållbar utveckling som bäst drivsinom Agenda 21 arbetet, eller är det en så pass viktig fråga attden förtjänar en egen institutionalisering? Likheten mellanfolkhälsa och brottsförebyggande arbete är slående. Bådaverksamheterna vill engagera medborgarna för att skapa ett”bättre” samhälle. Trygghetsfrågan har efterhand institut-111 Folkhälsoarbetet utgår från den definition Världshälsorganisationenantog 1947 – ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt, fysiskt, psykiskt ochsocialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom ellerskröplighet”. Från 1977 definieras folkhälsa i termer av att allamänniskor ska leva socialt och ekonomiskt meningsfulla liv, vilketkräver ett samspel mellan individen och samhället. Vid världshälsokonferensen1997 i Jakarta fokuserade man arbetet med att mobiliseradet civila samhället för en bättre hälsa.(Hemsida: www.goteborg.se/bergsjon/folkh.htm)Göteborg ingår i ett europeiskt samverkansprojekt Hälsocity sedan 1988,som drivs av Världshälsoorganisationens europakontor. Projektetgenomförs i femårsperioder och varje femårsperiod har ett specifiktfokus. Folkhälsosamordnare arbetar främst med livsstilsfrågor genominformation gentemot andra institutioner och myndigheter och byggerdärför till stor del på samverkan. Från ett folkhälsoperspektiv är tryggheten grundläggande fråga. Tidigare var folkhälsoarbetet koncentretat tillsjukdomsprevention, men idag inkluderas alla frågor som har medvälbefinnande att göra: trygg och säker; arbetssituation; utbildningsfrågor;ekonomiska förutsättningar, m.m. Folkhälsoperspektivets bredaangreppssätt innebär att trygghet ska integreras som en del avvälfärdsfrågorna. Göteborg har sedan tidigare haft ett folkhälsosekretariatmed 25 personer anställda. Ursprungstanken var att varjekommun skulle ha en folkhälsosamordnare, men det har inte realiseratsöverallt i Sverige.236


ionaliserats i egen form, men det har inte skett konfliktfritt.Tillkomsten av de nya brottsförebyggande råden växte framutan ett initialt samarbete med folkhälsosamordnarna. Detproblemet uppmärksammades av Tryggare och mänskligareGöteborg och man försöker nu överbrygga de underliggandekonflikterna genom att initiera samarbeten över gränserna…det här tycker jag kanske är en miss från BRÅ/…/BRÅhade egentligen inte en aning om vad som fanns och dåhar BRÅ lite grann medverkat till att det har dykt uppparallella organisationer och Bergsjön är ett sånt exempeldär det fanns ett fungerande folkhälsoråd och sen så viaBRÅ och bostadsbolagen [bildades ett brottsförebygganderåd]/…/ja, det var väl inte fel, men det var ju baradet att man inte fattade att man redan hade en organisationsom hade de här frågorna. Så tycker man ju nuute då att det är bedrövligt att man har lagt nerfolkhälsosekretariatet och knappt någon samordning kvarpå stadskansliet och så pang bom så tillsätts sex personerpå heltid och så är det bara brottsförebyggande somgäller…För att förhindra en problematisk samarbetssituation hardet beslutats att personalen på kansliet för Tryggare ochmänskligare Göteborg ska gå en kurs i folkhälsoarbete. Istadsdelarna har man också försökt att uppmuntra ett samarbete,såsom i Tynneredsexemplet. Både folkhälsa ochtrygghetsarbetet är i grund och botten ett välfärdstänkandeoch på så sätt ligger de nära varandra, men trygghetsarbetet –som det har vuxit fram idag – kommer från en mer kriminologiskskola och har därifrån en tydligare inriktning på brottsbekämpning.Grundtanken i folkhälsoarbetet är människorslika värde och att de som har det sämst ska stödjas mest ochutifrån de aspekterna så skiljer sig kanske folkhälsoarbetettrots allt från det brottsförebyggande arbetet, i alla fall i ensnäv tolkning av brottsförebyggande arbete. Frågor om tillexempel klass, kön, segregation och social utslagning är förfolkhälsosamordnarna en del av problematiken. Folkhälsoarbetetär därför långsiktigt och det tar ofta lång tid att seresultatet av deras arbete. Det är en anledning till att de intestår så politiskt högt i kurs. Utvärderingssvårigheter gör ocksåatt man hellre stödjer projekt som konkret kan sägas hainneburit en förbättring.Från både brottsförebyggande håll och folkhälsoarbetetförsöker man nu informera varandra om konferenser och237


seminarier och på så vis integrera perspektiven. Från folkhälsoperspektivetser man dock ett problem med hur tjänstertillsätts och arbetsuppgifter fördelas, en folkhälsosamordnarebeskriver arbetssituationen ute i stadsdelarna så här:Jag kan väl tycka att – det där hade folkhälsoberedningenkunnat arbeta med också, och det har vi redan gjort…..Vi får knoppa av en del av det vi redan gjort och låtaTryggare och mänskligare Göteborg ta hand om det såatt vi inte trampar varandra på tårna för det är intemeningen, vi har tillräckligt med andra områden att jobbamed, så på den sidan kan det vara skönt att någon annantar vid/…/Däremot så är jag mycket bekymrad översituationen i stadsdelarna för det är dom som ska görajobbet och det är dom som ska förväntas stå upp emot detsom kommer centralt ifrån, och folkhälsoarbetet och ävendet brottsförebyggande arbetet tillhör det som inte ärobligatoriskt enligt lag och det som får stå tillbaka ibesparingstider/…/Där de här frågorna hamnar i sammapersons knä och det inte finns lokala resurser, där skapasytterligare press på personalen som bara blir frustrerad.Vi har många folkhälsosamordnare som går på knäna ochdet är det jag vänder mig emot/…/det går ett tag medentusiaster och eldsjälar med de bränner ofta upp sig ibägge ändarna…Folkhälsoarbetet sker ofta nära Agenda 21, som till exempeli Bergsjön, medan trygghet och brottsprevention däremotmer sällan samarbetar med representanter för ekologiskainriktningar och hållbar utveckling, vilket man kanskekunde ha väntat sig. Men det finns en del uppenbara konfliktpunktermellan miljö- och trygghetsfrågor. Under sjuttiotalet,när miljöfrågorna var viktiga, skulle träd och buskar till varjepris bevaras. Nu ska de istället huggas ned när det handlar ombrottsprevention. En tjänsteman på park och naturförvaltningenkonstaterar att det är:…ingen objektiv vetenskap vi håller på med, utan det ärett tyckande/…/om man tittar i våra gamla arkiv så finnsdet massor med utredningar som talar om hur många trädoch buskar som behövs per kubikmeter luft för att kunnarena luften.Folkhälso-, trygghets- och miljöarbete är alla ganska löstformulerade när det kommer till konkreta handlingar, även238


om de har egna specifika begreppsapparater. Detta är antagligenen anledning till att de så lätt går in på varandras revireller överlappar varandra. Samordning är ledordet för attlokalt förhindra extra arbete, till exempel när det gäller enkätundersökningarsom både folkhälsoråden och de brottsförebyggandeaktörerna arbetar med. Samordnandet har bidragittill att de olika aktörerna har fått ökad förståelse för andraperspektiv än sina egna. Det brottsförebyggande arbete somfanns innan den satsningen påbörjades i slutet av nittiotalet,låg utspritt på diverse olika avdelningar: sociala ärenden försig, teknisk säkerhet på en annan avdelning, belysning påpark och natur och så vidare. En kommunanställd beskriverproblemet:…vi har en jättedålig samverkan på en rad olika områdenoch när man lyfter upp en fråga och det blir fokus på den,då går det ju att se att den här frågan är till sin karaktärtvärsektoriell och frågan måste utgå från en helhet.Samarbete över sektorsgränser är i sig ingen ny sak, olikainstanser har givit remissvar på olika frågor, men den nyaorganisationen leder till att möten verkligen kommer tillstånd. En poliskvinna menar att den nya möteskulturen somvuxit fram är ett resultat av att man idag inte har tid att mötaspå ett mer informellt sätt, utan de planerade mötena kommerde inte till stånd. Ibland förefaller samarbete och samordningvara mer väsentligt än själva trygghetsfrågan.De flesta anser att samarbetet idag fungerar smidigt.En del problem uppstår dock när det gäller finansiering ellervem som ansvarar för vad, något som resultatet från fallstudienpekade på. Ett annat problem i det lokala arbetet är atttrots de riktlinjer som till exempel BRÅ gett ut, saknas iblandkonkreta idéer om hur tryggheten ska öka. På trafikkontoretupplever man att:…nu pratar man mycket om trygghet, men vi uppleverockså att det är många stora ord – ’åh, vad det är hemsktpå den här platsen, åh vad det är mörkt’/…/men frågan ärliksom vad ska man göra – det är inte så lätt…och deluttrade, de säger bara ’jaja, att nu är det inne med trygghet– nu ska alla prata om trygghet men om några år ärdet kanske något annat’. När man sitter med en konkretplaneringsuppgift så är det så många saker och intressensom man ska ta hänsyn till…239


På trafikkontoret är man van att arbeta med konkretariktlinjer, något trygghetsfrågorna sällan har. Det kanske ären anledning till att trafikansvariga återkommer som en”syndabock” i trygghetssammanhang. På stadsbyggnadskontoretmenar en kvinna: ”Det är problem överhuvudtagetmed trafiknämnden, om det är deras organisation eller vad detär, men de lever fortfarande sitt eget liv och fortfarande sågör de sina egna lösningar.” Men även om det finns intressekonflikteroch samarbetssvårigheter som dyker upp emellanåtså uppfattar jag att engagemanget för frågorna är genomgåendeoch slående stort – från myndigheter till stadsdelar.S a m m a n f a t t a n d e k o m m e n t a r o mb e t y d e l s e s k i f t n i n g a r i t r y g g h e t s b e g r e p p e tBrottsprevention och trygghetsprojekt är inga för alltid fastslagnabegrepp med givna angreppssätt. De är politiskt ochideologiskt mottagliga och förändras över tid. De är på så visockså öppna att förändra. Idag avser politikerna att etableraett lokalt och personligt engagemang för frågorna för att på såvis avlasta polisen från vardagsbrottsligheten. I det lokalaarbetet talar man allt oftare enbart om trygghet istället förbrottsprevention eftersom trygghet anses inkludera fler aspekterän endast brottslighet, miljöerna betraktas ur ett helhetsperspektiv.Även från regeringsnivå kan en tendensskönjas till att hellre tala om trygghet än brottsprevention.Under Justitiedepartementet genomfördes i mitten av nittiotaleten trygghetsutredning kallad Trygghet mot brott i lokalsamhället(SOU 1994) och slutbetänkandet Trygghet motbrott. Rollfördelning och samverkan (SOU 1995). I de härutredningar diskuteras polisens, kommunens och den enskildesansvar för att minska brottsligheten för att på så sätt ökatryggheten i samhället. Utredningsarbetet kallades ”trygghetsutredningen”och rubrikerna antyder att det handlar om trygghet,men uppdraget är tydligt formulerat i termer av brottsprevention:Utredningen har haft i uppdrag att se över rollfördelningenmellan polisen, kommunerna och de enskildanär det gäller att skapa trygghet mot brott, särskiltvardagsbrottslighet, och ordningsstörningar (SOU 1995:17).240


Utredningen representerar en brytpunkt, från att kriminalpolitikenhar betonat vikten av att samhället ska stå förbrottspreventionen, till att öppna upp för aktörer från flerahåll:Tiden är nu enligt utredningen mogen för att överge detsynsättet. Man kan inte räkna med att samhällets brottsbekämpandeorgan ens på längre sikt kan, utan hjälp avenskilda och andra, svara för det arbete som behöverutföras för att förebygga och förhindra brott. De enskildaorganens insatser på detta område måste accepteras ochuppmuntras från det allmännas sida. Det allmänna harprincipiellt sett inte anledning att ställa upp andra begränsningarän sådana som kan vara påkallade av hänsyntill rättssäkerheten eller – i viss fall – risken att insatsernautformas så att de motverkar sitt syfte (SOU 1995:17).I och med denna utveckling har allt fler organisationer ochförvaltningar kommit att engagera sig i frågan och i sambandmed detta utvecklade BRÅ de idéskrifter som skulle inspireraoch lära upp de lokala brottsförebyggande instanserna. Fråganär om denna skiftning mellan begrepp bär med sig enförändrad syn på problemet eller om det snarare handlar omatt anpassa sin vokabulär efter rådande trender, med bibehålletinnehåll. Den något krångliga formuleringen ”trygghetmot brott” representerar bilden av att brottsbekämpning är ettdelat ansvar mellan myndigheter och medborgare, medanbrottsprevention signalerar ett tydligare myndighetsutövande,vilket man idag vill frångå. Det har skett en skiftningi betydelsen av innehållet även om det i praktiken kanske inteframkommer så tydligt. Ytterligare en konsekvens av detta äratt nya professioner (och medborgarna i allmänhet) tilldelasmer ansvar.Under trygghetsarbetets framväxt har de olika samarbetsgruppernaoch tjänsterna bytt namn ett flertal gånger. Det harvarit svårt att finna lämpliga namn på de nybildade råden ochgrupperna. Det kan vara resultat av en diskursiv kamp och enosäkerhet om var tyngdpunkten i arbetet ska ligga. Det handlari de flesta fall om att finna begrepp och titlar som intekonnoterar övervakning och kontroll, utan som framställerarbetet som inriktat på medborgarinflytande och demokratiskafrågor. Det finns många synpunkter på detta sompekar på en viss ambivalens inför frågan. På kansliet tillTryggare och mänskligare Göteborg har ett par kvinnor funderatpå detta:241


…brottsförebyggande är lite snävt, för det handlar ju intebara om att förebygga brott utan det handlar också om attman ska leva ett bra liv/…/någonstans får man väl göraen avgränsning för det handlar ju om demokratifrågor,medborgarfrågor och det kan ju bli hur stort som helst,men jag tycker att frågan är lite större än som BRÅ hardefinierat den om man säger så – de har ett rätt kriminologisktperspektiv/…/tilliten är också en viktig fråga,empati och tillit i de brottsförebyggande frågorna är juoerhört centralt/…/sen finns en lurig grej att ju mer manpratar om säkerhet och trygghet att ju mer man pratar omrädsla, desto räddare kan man bli/…/samtidigt tycker jaginte att man ska väja ifrån problemen – men det liggernågot svårt i detta.…de här begreppen trygghet och säkerhet – de ältar jagjättemycket, men jag kommer inte fram till så mycket fördet är naturligtvis lätt att när man är ute och jobbar påstadsdelsnivå och pratar med en människa som berättaratt så här har jag det – min bil blir pajad i parkeringsdäcket,jag är rädd när jag går i trapphuset. Då är det lättatt säga att det klart att vi ska ha några ordentliga lås ochkanske mer än så.Innan trygghetsbegreppet kom att dominera i Göteborg, såvar frågan om ”vacker stad” i fokus. När sedan de lokalabrottsförebyggande råden etablerades blev namn som innehöllbegreppen ”trygghet och säkerhet” istället vanligare.Idag tycks det finnas en strävan att inte benämna arbetet itermer av säkerhet, utan istället som ett utvecklingsarbete fören öppen och tillgänglig stad. Ingen vill framställa sig som ensäkerhetsivrare för tekniska lösningar. Användandet av begreppettrygghet, istället för brottsprevention och säkerhet,har bidragit till att minska de negativa konnotationerna.”Trygghet” är inte längre någon myndighets egendom, iställetgörs det till en allmän fråga som inte upplevs som ettmyndighetsutövande.I det efterföljande kapitlet, som också avslutar avhandlingenkommer resultaten av studien att sammanfattas. Jagkommer också att göra några reflektioner över vad som kanvara viktigt att tänka på inför fortsatt trygghetsarbete.*242


KAPITEL 7Avslutande diskussion– en reflektion övertrygghetsdiskursenI föregående kapitel har jag studerat den aktuella diskussionenom hur ökad trygghet i staden kan uppnås. Jag harkallat detta för trygghetsdiskursen. Inom trygghetsdiskursenutvecklas olika deldiskurser, vilka representerar skildasammanhang där kunskap utvecklas. Forskarna för sina diskussionerframförallt inom universitetets ram. För att förståverkligheten strävar forskarna efter att utveckla teorier, vilketdock inte utesluter att dessa kommer till nytta i praktiken.Policyutvecklingen sker genom politiska överläggningar imyndigheters och förvaltningars dagliga verksamheter.Avsikten är att finna lösningar på problem och konkretiserade teorier som forskarna har utvecklat. I de lokala projektenförs samtal bland dem som arbetar på ”fältet”. De som arbetarlokalt har en omedelbar närhet till de problem som finns där.Deras lokala förankring och kontakt med medborgarna harstor betydelse för vilka åtgärder som föreslås.Mellan dessa deldiskurser finns inget ett-till-ett förhållande.Andra näraliggande diskussioner påverkar och omskapardem. De olika verksamheterna har egna begreppsvärldar.Forskning präglas till exempel av samtida vetenskapligatrender och forskningspolitik, policyutveckling påverkas avpolitiska dagordningar och de lokala projekten formas av attmer än en policy och en verksamhet ska hanteras samtidigtsom de ekonomiska ramarna för satsningarna kan vara begränsade.I denna avslutande diskussion vill jag lyfta fram vad jaganser vara de mest intressanta resultaten av min forskning.Först redovisas de fyra synsätt, det vill säga olika inriktningaroch tankesätt som framkommit i avhandlingen och som jag243


uppfattar dominerar inom trygghetsdiskursen. Därför lyfterjag här fram trygghetsarbetets betydelse för den sociala ochfysiska miljön. Diskurser om kvinnors rädsla följer sedan ochslutligen ställer jag frågan om det är samhällets eller individensansvar att skapa trygghet.Olika synsätt inom trygghetsdiskursenTrygghetsdiskursens komplexitet har inringats i denna avhandlinggenom att gränserna för dess existens studerats – ettblottläggande av de yttre ramarna och villkoren – som visarvad som kan och får sägas inom diskursen. Samtalen omtrygghet och utformandet av åtgärderna följer inga givnaregler och de förs i flera olika riktningar. Detta faktum kanverka förvirrande och gör det svårt att se vad som egentligenär resultatet av en diskursanalys. Men enligt Foucault är detjust genom att gå runt, bakom och kring diskursen som dessmakt kan ifrågasättas och brytas, vilket kan skapa en möjlighettill att finna en alternativ maktordning.Åtgärdsförslagen för ökad trygghet bygger på skilda synsättom vad det är som orsakar rädsla. Bakom dessa synsättfinns ideologiska argument, vilka ibland framkommer tydligtuttalat, ibland mer dolt. Argumenten är lättast att finna iforskningen, medan de framkommer mer implicit i de lokalaprojekten. Policyriktlinjerna hänvisar ofta till skrivna källor,men en grundläggande ideologi presenteras sällan. En deldiskussioner stannar inom vetenskapen och når sällan andrapersoner än forskare inom den egna disciplinen. Synsättenhar således olika räckvidd och influerar i varierande hög gradsamtalsutvecklingen inom trygghetsdiskursen. De olika argumentationernautgör gränserna för diskursen på så sätt att detänjer trygghetsfrågan i skilda riktningar. De skapar skildaförväntningar, lyfter fram olika frågor och svar. Synsättenkan sammanfattas under följande rubriker:1. Den utsatta kvinnan2. Den frigörande staden3. Det goda grannskapet4. Den exkluderande stadenD e n u t s a t t a k v i n n a nEn utgångspunkt för trygghetsdiskussionen är kvinnors vardagsliv,där feministiska forskare har pekat på kvinnors räd-244


sla för att röra sig i staden. Forskningen inom rädslans geografihar synliggjort rädslan och uppenbarat att det finnsunderliggande maktrelationer mellan könen som påverkarupplevelsen av stadsrummet. På policynivå har feministiskaplanerare uppmärksammat kvinnors utsatthet och utvecklattankegångar som specifikt lyfter fram kvinnors behov avtrygghet. I de lokala projekten avspeglas dessa när planerareeller tjänstemän/kvinnor medvetet väljer att arbeta förkvinnors trygghet. Ofta väcks intresset för trygghetsfrågorna ide lokala projekten när otryggheten har börjat att upplevassom ett problem i vardagen och i närmiljön.Kritik har förts fram mot idén om den utsatta kvinnan,främst av andra feministiska forskare och urbanforskare, menockså i en mer allmän debatt. Forskningen kring rädslansgeografi har utvecklat och nyanserat det kriminologiskatänkandet kring brottslighetens konsekvenser. Men dentenderar att alltför ensidigt peka på kvinnors utsatthet, vilketriskerar att leda till ett förstärkande och ett reproducera avföreställningen om kvinnor som svaga och offer i den urbanaoffentligheten.D e n f r i g ö r a n d e s t a d e nDen frigörande staden är det andra synsättet och här lyfts denpositiva sidan av staden fram. Feminister har pekat på attstaden skapar möjligheter för kvinnor, homosexuella ochandra som inte finner sig tillrätta i mindre samhällen där densociala kontrollen är stor. I staden får människor vara som desjälva vill vara och de kan utvecklas utan hämmande socialanormer. Staden är den demokratiska arenan där politiskakamper förs och kulturer utvecklas som bara kan finnas i enurban anonym kontext. Kvinnor betraktas i detta sammanhanginte som offer för ett patriarkalt stadsbyggande ochförespråkarna för denna inriktning vill argumentera mot ennegativ syn på staden. Inom den feministiska forskningen hardenna diskussion utvecklas som en reaktion på den så kalladeeländesforskningen som främst omtalar kvinnors tillkortakommanden.Förespråkarna för det här synsättet menar att viistället kan förändra samhället genom att peka på möjligheterna.Genom att skriva om historien, där kvinnor ges enplats i staden, kan andra föreställningar om kvinnor ochstäder skapas. Inom policyutvecklingen är den här diskussionsällan representerad vilket kan bero på att policys främst ärproblemorienterade. På lokal nivå ingår ibland detta synsätt i245


vardagslivsperspektivet, om hur kvinnor använder staden ochvilka behov de har av ett fungerande stadsliv.En svaghet med denna diskussion är att problemet medotrygghet riskerar att förringas, att eländesforskning byts utmot ett förnekande av problemen. Risken finns också attforskare och andra som representerar detta synsätt ignorerardet faktum att till exempel ekonomiskt svaga grupper inte harsamma möjligheter till resande och rörlighet som en bättreställd medelklass har. För dem som har dåliga ekonomiskaresurser eller svaga nätverk är det svårt att utnyttja stadensmöjligheter och det är lätt att hamna i social misär eller slåsut.D e t g o d a g r a n n s k a p e tDetta synsätt eller inriktning 112 lyfter fram arkitekturens ochstadsplaneringens möjligheter till att skapa en tryggare stadmed utgångspunkt i närmiljön och grannskapet. I diskussionenom det goda grannskapet väljer man att lyfta framden trygghet som social kontroll bidrar till att skapa. Inbrott,skadegörelse och ordningsstörningar kan motverkas genomatt människor tillsammans försöker att hålla uppsikt ochkontroll över sitt närområde. Den sociala kontrollen antaskunna underlättas eller skapas genom den fysiska utformningen;beroende på hur bostadsområdena byggs, fönsterplaceras och gångvägar anläggs. Förespråkarna för dettasynsätt inom forskningen ger konkreta råd och producerarhandböcker om hur problemen ska åtgärdas och därför ärderas inflytande stort över trygghetsdiskursen. I forskningenfinns arkitekter representerade, men även kriminologer ochingenjörer. Att dessa discipliner är mer problemlösningsorienteradeän analyserande kan vara en orsak till att forskningenoch policyutvecklingen ofta går hand i hand när detgäller framställandet av det goda grannskapet. På lokal nivåhar synsättet också fått stort gehör.Ett problem med denna inriktning är att bakomliggandeideologier sällan framträder, utan åtgärderna framställs somvetenskapligt neutrala, allmängiltiga och möjliga att utvärdera.Förespråkarna för synsättet riskerar också att bli arkitekturdeterministiska,då en del argumenterar för att brottslig-112 Jag använder generellt begreppet synsätt i detta kapitel, men isamband med det goda grannskapet förefaller inriktning vara merrättvisande då det handlar om en mer praktisk verksamhet.246


heten går att bygga bort. Men avsaknaden av tydliga problemdefinitioner,bristen på nyanserade analyser och en alltförstor tilltro till ordning och disciplinerande lösningar göratt aspekter som kön, klass och kulturella olikheter inteberörs. De ställer inte frågan om för vem den sociala kontrollenär önskvärd eller möjlig.D e n e x k l u d e r a n d e s t a d e nDetta synsätt vill belysa att vi idag ser en växande segregeringi samhället; globalt och lokalt. En nyfattigdom breder utsig och många av dessa insatser mot ordningsstörningar ochbrott riktas gentemot de svagaste grupperna i samhället.Medelklassen väljer att isolera sig och skyr kontakten meddem som avviker från deras normer. De ekonomiskt välbeställdakan flytta till olika former av ”gated communities”där de garanteras trygghet. Denna stadsutveckling är olyckligmenar kritikerna, inte bara för att den leder till en ökadekonomisk segregation, utan för att städerna också utarmasnär sociala och fysiska barriärer byggs upp. Olikheterna, konflikternaoch det röriga stadslivet kan istället betraktas som enresurs och som något vi måste lära oss att leva med och uppskatta.Förespråkarna för detta synsätt menar att vi, istället föratt låsa in oss, måste lära oss att leva med en viss grad avosäkerhet, otrygghet och konflikter. På så vis ligger dettasynsätt nära idén om den frigörande staden. Kritiken riktasofta mot idéerna om det goda grannskapet och den utsattakvinnan.Detta är framförallt en diskussion som förs inom urbanforskningenoch som får liten återverkan på policyutvecklingen.Åtgärder för att motverka segregationen i samhälletlyfts fram av Tryggare och mänskligare Göteborg och istadsdelsarbetet, men på mer övergripande nivåer formulerastrygghetsarbete och brottsprevention sällan i sådana termer.Kritik mot denna argumentation berör inte i första handanalysen av vad som utgör problemet, utan snarare derasförslag till lösning. Rädslan kan inte bara förstås som ettuttryck för en ovilja att möta andra människor, den kan ocksåvara grundad i verkligt upplevda hot. Detta synsätt tenderaratt representeras av en vit (manlig) akademisk medelklasssom upplever otryggheten som spännande, eftersom de kanvälja om de vill uppleva den eller inte. Otryggheten utgör integrundvalen för deras vardagsliv. Dessa forskare tenderar attnegligera att rädslan faktiskt kan utgöra ett problem i männ-247


iskors liv. Problemet är att de maktrelationer som analyserashär tenderar att exkludera könsmaktsrelationer.Beroende av vilka professioner som arbetar på olika nivåerlyfts olika synsätt och problemlösningar fram. Svensk policyutveckling(via BRÅ) bygger vidare på den kriminologiskatraditionen där tillämpbara teorier som CPTED, ”defensiblespace”, ”nolltolerans” och situationell prevention har stort inflytande.Forskningen om kvinnors rädsla och rädslan förfrämlingar har ett inflytande på det lokala arbetet. Dessaskillnader kan ha att göra med att det är olika professionersom arbetar på olika nivåer. De som arbetar lokalt har ofta enbakgrund som socialarbetare, ungdoms- eller fritidsledare,medan de policyskapande aktörerna har en juridisk ellerkriminologisk bakgrund.De två första synsätten utgår från en feministisk diskussion,medan det goda grannskapet och den exkluderandestaden kommer ifrån arkitektur/kriminologi, respektive kritiskurbanteori. Deras fokus och syfte skiljer sig därmed åt,men de tangerar ibland varandras synpunkter. Den kritik jaghar fört fram mot dessa fyra synsätt pekar på att de, visserligenpå olika sätt, framställer trygghet med ett outvecklatmaktperspektiv eller för ensidiga resonemang. Jag menar atttrygghetsarbetet kan hämta inspiration och kunskap från alladessa synsätt och att ett mångfasetterat maktperspektiv behöverinkluderas. För att få till stånd en nyanserad diskussioninom trygghetsdiskursen, som kan leda till bästa åtgärdsförslagför ökad trygghet, menar jag att det är viktigt att sevarifrån argumenten kommer. På så sätt skapas möjlighetertill reflektioner över vad det är man vill åstadkomma. Kopplingenmellan ideologi och praktik kan på så sätt bli tydligare.Om rädslan i samhället bemöts med övervakningsåtgärder såriskerar den snarast att förvärras genom den bristande vanasom människor då utvecklar för att möta det oväntade och detannorlunda. Men om rädslan bemöts med ett ignorerande avfrågan, med hänvisning till att den snarast är hysterisk, såkommer rädslan ändå inte att försvinna. Om målet istället äratt se staden som en frigörande arena måste problemet medrädslan lösas med en tredje väg, där människor som upplevermaktlöshet och de socialt oprivilegierade ges större utrymme.Det saknas tillfällen att föra berikande diskussioner mellande olika synsätten. Detta blir speciellt tydligt inom forskningen.När de olika synsätten istället ställs mot varandra blirderas olika fördelar och brister mer synliga.248


Skapandet av främlingarEtt återkommande tema i brottspreventionen, vilket jag diskuteradei kapitel 4, handlar om att kunna urskilja främlingar.Detta urskiljande av främlingar kräver fysiska förändringar iden byggda miljön.Det finns ingen entydig väg mot ett tryggare samhälle –trygghet är inte en neutral fråga som kan ha en enkel åtgärdsplan.Sociala och ekonomiska omständigheter avgör vilkamöjligheter som finns för olika individer att uppleva trygghet.Trygghet är en individuell fråga, samtidigt som den också harsamhällsövergripande konsekvenser. Alla former av individuellatrygghetsåtgärder (t.ex. vapen i hemmen eller inbyggdabostadsområden) är kanske inte önskvärda för samhället istort. Det finns mönster och strukturer som måste uppmärksammas.Hit hör till exempel kvinnors rädsla för mäns våld,marginalisering av vissa grupper (t.ex. ungdomar) och enökad tilltro till disciplineringsåtgärder.Vilka insatser som görs lokalt har till stor del att göra medvilken diskussion som för tillfället förs i samhälle: inom vetenskap,policy, media eller lokalt på platsen. I de mer övergripandediskussionerna tolkas rädsla inte som ett ”här ochnu” problem, utan handlar även om framtidstro, tillit ochindividers ekonomiska förutsättningar i samhället. När detgäller kvinnors rädsla diskuteras frågan istället med ettkropps- och vardagslivsperspektiv.T r y g g h e t s o m s t a d s b y g g n a d s f r å g aDet är relevant att diskutera trygghet som en stadsbyggnadsfrågaeftersom den fysiska miljön är en viktig aspekt av hurdiskursen kommer till uttryck för medborgarna. Dessa maktmedelkan vara mycket subtila, kanske är de till och med sommest effektiva om de är riktiga svåra att urskilja. Foucaultnämner ”Panopticon” som en genial lösning på övervakningsproblemet,och Davis tar som exempel de så kallade ”bumproof”-bänkarnai Los Angeles parker, som på ett nästanosynligt sätt avhyser uteliggare.Det har varit överraskande att se hur fritt den lokalapraktiken i kommun och stadsdelar förhåller sig till policyoch forskning. Lokalt överskrids diskursen och där är maninte låst vid till exempel BRÅs begreppsapparat. Upprättandeav brottsförebyggande råd runt om i landet är ett resultat avregeringens satsning, men det lokala råd som jag har studerat249


följer till ganska liten del de riktlinjer som satts upp. Manväljer en annan terminologi och talar hellre om trygghet ochtrivsel än om brottsförebyggande.Det finns flera orsaker till att man lokalt inte närmareföljer de uppställda programmen. En anledning är att specifikasatsningar på en fråga i taget kommer från regeringsnivåmed jämna mellanrum. Klok av erfarenhet försöker manistället integrera det nya perspektivet med redan existeradesatsningar. Knappt har en folkhälsosamordnare tillsatts förränvarje stadsdel ska ha ett Agenda 21 kontor och nu dessutomen brottsförebyggare. Resurser och personal räcker inte till,istället integreras satsningarna till att passa de problem och deresurser som finns på plats. En nyansering av direktiven skerockså antagligen därför att man lokalt har ett bredare nätverk,med kontakter inom bland annat socialtjänst, fritidssektornoch stadsplanering samt direktkontakt med medborgarna. Detär lättare att lokalt se problemen från flera håll samtidigt. Detnya som trygghetssatsningen främst har bidragit med är attöppna upp för nya samarbeten och fler mötesplatser för samtalom stadsutveckling.De fysiska aspekterna av trygghet har lyfts fram inomforskningen, framförallt i diskussionen om den utsatta kvinnanoch det goda grannskapet. Från synsätten om den exkluderandestaden pekar man istället snarast på problemen meddessa trygghetsinsatser. Men trots att tonvikt har lagts på detfysiska i dagens riktlinjer så är antalet engagerade planerareeller arkitekter fortfarande ganska få både i forskning och påpolicynivån. I de lokala projekten anställs dock idag flerarkitekter och planerare för att på sätt inkludera de fysiskaaspekterna i arbetet. Men i Tryggare och mänskligareGöteborg vill man inte att intresset för den byggda miljön skaöverskugga de sociala och kulturella insatser man ocksåbehöver.D e n d o l d a p r i v a t i s e r i n g e n a v t r y g g h e tJag hade förväntat mig större fysiska förändringar i de studeradestadsdelarna än vad jag har funnit. Trygghetsarbetet ärganska nytt som stadsbyggnadsfråga i Sverige, vilket kanvara en förklaring till detta. En annan orsak till frånvaron avåtgärder i den byggda miljön kan vara att man i de lokalaprojekten är mer försiktiga med att tillskriva den fysiskamiljön lika stor betydelse som man gör inom (viss) forskningoch policyutveckling. Mestadels har de fysiska förändr-250


ingarna jag funnit inneburit slyröjning, förbättrad belysningoch förtydligande av stråk genom bostadsområden och parker.Men vid en närmare betraktelse av vad som händer runtom i Göteborg (och antagligen även på andra platser iSverige) är denna bild inte helt sanningsenlig. Letar man efterde stora förändringarna i stadsbilden lyser de kanske med sinfrånvaro, men börjar man däremot se till detaljerna så blirbilden en annan. Förstärkta lås, kameror, kortläsare ochliknande tekniska lösningar installeras allt mer frekvent. Deflesta bostadshus i innerstäderna har portlås med koder somgör husen låsta även dagtid, vilket är en relativt sentidaföreteelse. Det är troligt att det kommer att bli fler sådanatekniska installationer i framtiden, då satsningen på situationellprevention fortsätter och polisen uppmuntrar medborgarnatill att ha inbrottssäkra skydd för bostaden och bilen.Även byggföretagen har allt mer uppmärksammat boendesintresse för trygghet. Bostadsområden som byggs idaghar ofta med ett trygghetstänkandet från början. Det kan tasig lite olika uttryck, men ett exempel är de avgränsade lyxvillaområdensom idag lanseras med dessa argument. Imindre exklusiva bostadsområden försöker de kommunalabostadsbolagen att förbättra sina närmiljöer för att få deboende att stanna kvar. I samband med det görs satsningar påupprustningar av torg och närliggande servicecentrum. Bostadsbolagensinflytande är stort över stadsdelarna. På stadsdelsförvaltningarnaär man inte positiv till utvecklingen motallt mer tekniska säkerhetslösningar, men de har svårt att ståemot denna utveckling eftersom förvaltningarna själva intehar några pengar.Dessa små förändringar och tekniska installationer fårkonsekvenser för hela stadsbilden – gårdar stängs av,barriärer skapas i stadsmiljön. De många små ingreppen skeroch det kanske är dem som vi borde vara uppmärksamma på.Stegvis förändras stadsmiljön till den kontrollerande ochotillgängliga miljö som så många av oss ser som ickeönskvärd.Det är på denna nivå främlingar skapas i Sverigeidag.Det finns starka ekonomiska intressen i trygghetsdiskursen.Stadsdelsförvaltningarnas små ekonomiska resurserkommer till uttryck i dåligt underhållna miljöer, indragenpolisbevakning och nedläggningar av lokal service. Denkommersiella trygghets- och säkerhetsbranschen är svår attstå emot när människor upplever oro och otrygghet. Bostads-251


olagen drabbas av stora kostnader för inbrott och av attmänniskor flyttar ifrån områden med dåliga rykten. Bostadsföretagenförsöker att vända den negativa trenden genom attöka boendeinflytandet, ofta sker det i kombination medförbättrade säkerhetsanordningar utifrån både de boendes ochbostadsföretagens önskningar. Ett ”bättre” kundklientel ärvad som eftersträvas eftersom det kan höja marknadsvärdetpå bostadshusen. Bostadsbolagen har därför intresse av attfölja polisens eller BRÅs råd om till exempel bättre låsanordningaroch minskad genomfart i områden. Till följd avdetta växer säkerhetsindustrin i snabb takt; med bolag somsäljer vakttjänster, teknisk utrustning eller information.Diskurser om kvinnors rädslaI diskursen om kvinnors rädsla framträder en paradox och ettsvårlöst problem: diskussionen och arbetet för att skapa entryggare stad för kvinnor kan verka både frigörande ochinskränkande. Trygghetsarbetet kan leda till en ökad rörlighetför dem, men kan också innebära en ökad stigmatisering avkvinnor som offer. Det är en balansakt att arbeta för att motverkarädsla, mellan att lyfta fram ett problem och att riskeraatt samtidigt stigmatisera grupper i samhället som farliga(män) och rädda (kvinnor).Att vara kvinna är att vara bärare av rädsla. Kvinnorsrädsla menar de flesta handlar om en rädsla för våldtäkt, menmedan handlingen (våldtäkt som fenomen) ofta diskuteras,ställs sällan frågor om vilken socialt skapad manlighet det ärsom leder till dessa övergrepp: problemet våldtäktsmannendiskuteras i betydligt mindre omfattning än kvinnors rädsla.Det finns här en ensidighet i diskussionen.Det är också sällan uttalat att det mestadels är de ungamännen, som hänger på torgen och åker moped genombostadsområdena, som många uppfattar som hotfulla pågrund av deras utåtagerande beteende. Problembilden präglasistället av ett könsneutralt ungdomsgäng som klottrar, skräparner eller stör på andra sätt. 113 Att kön har betydelse för rädslaoch trygghet är delvis accepterat, men hur och varförutforskas sällan närmare. Det övergripande intrycket är attkvinnors rädsla endast adderas till det som uppfattas vara den113 Det finns dock ungdomssatsningar som specifikt jobbar medungdomars könsroller på Tryggare och mänskligare Göteborg.252


normala brottsligheten och otryggheten, det vill säga klotter,nedskräpning, inbrott och fylleri.Genom att addera kvinnor som enskild intressegrupp itrygghetsdiskursen förstärks synen på kvinnor som svaga ochoffer. En effekt av detta angreppssätt är att en del kvinnorreagerar mot diskussionen och inte vill ”erkänna” problemeneftersom de kvinnorepresentationer som finns att välja mellaninom diskursen är att antingen betraktas som offer, eller somredan jämställda. Det vill säga att förneka att problem finns.Detta förenklade svart-vita tänkandet leder inte någonvart.Om arbetarrörelsen till exempel inte hade erkänt eller synliggjortatt klassproblem funnits hade den knappast uppnåttnågot resultat. När kvinnor inte vill ta i problemen (där relationentill staden är ett bland andra) riskerar de att passiviserasig själva. Ett annat angreppssätt är att integrera könsperspektivetpå en tidig fas i trygghetsarbetet.Kvinnorörelsens kamp för att synliggöra problemet medrädsla har varit frigörande i den mening att problemet blivitnågot som kan bearbetas, men synliggörandet har också haften inskränkande bieffekt då rädsla kommit att bli ett ”kvinnoproblem”,något som förstärker synen på kvinnor som annorlundaoch svaga. Denna diskussion finns mest representeradinom forskningen, till en viss del har rädslan också givitsutrymme inom policyutvecklingen där jämställdhet idageftersträvas, men brottsprevention med inriktning på inbrottär fortfarande dominerande. I det lokala arbetet ges fråganibland utrymme. Intresset för ett kvinnoperspektiv är enligtmin erfarenhet större lokalt i stadsdelarna än på högre nivåer,vilket kan ha att göra med att närheten till medborgarna.Gruppen kvinnor är inte homogen och kan därför inteheller förväntas ha samma önskningar och behov. Samtidigtfinns det strukturella maktrelationer som gör att kvinnor somgrupp är underordnade män som grupp, även om det inteuppfattas så av de enskilda individerna. De strukturella problemenhar lyfts fram av kvinnogrupper och forskare, menupplevs av en del kvinnor som överdrivet då de inte självahar erfarit rädsla, våld eller hot från män. Samtidigt framkommerdet att många kvinnor, medvetet eller omedvetet, harutvecklat strategier för att undvika hotfulla situationer, vilketockså är en orsak till att de kan undvika att utsättas för hot.Hot om våld finns latent i samhället och är inte något somendast drabbar kvinnor, men för kvinnor är situationen specifikdå hoten nästan uteslutande kommer från män, med ensexuell underton. Kvinnor uppfostras också ofta till en viss253


grad av passivitet. De uppmuntras inte att slåss eller användasin styrka, även om de skulle behöva göra det. Upplevelsenav att vara svagare än män bidrar också till att hoten kankännas reella. 114Jag har valt att ha ett könsperspektiv på denna studie avflera skäl. Främst därför att jag tycker det är viktigt att arbetaför ett rättvisare samhälle där kvinnor och män ges sammarättigheter, möjligheter och skyldigheter. Trots ökad jämlikheti samhället utgör män fortfarande ofta normen för hurstaden utformas, vilket också visar sig i stadsbyggnadssammanhangdär maktrelationer mellan könen sällan diskuteras.Kvinnors rädsla visar att kvinnor (fortfarande) uppleversig och framstår som svagare och avvikande. Deraskönstillhörighet diskuteras mer än mäns, de är bärare av ettkön, medan män är synonymt med människor.K a r t l ä g g n i n g s o m m a k t m e d e lPlanering och brottsprevention bygger båda på att med hjälpav program och planer organisera livet. Liksom den traditionellaplaneringen har kritiserats för att vara patriarkal ochblind för de diversifierade erfarenheterna hos medborgarna(jfr Sandercock 1998), så kan också brottspreventionen anklagasför att vara snäv och uppifrånstyrd.Prevention betraktas i allmänhet som något ”gott” – det ärnågot oönskat som ska undvikas. Men prevention behöverinte med nödvändighet betraktas som något positivt (Sahlin2000:78). Historiskt har prevention till exempel också kommittill uttryck genom ”social ingenjörskonst”, där styrande isamhället med olika medel har försökt att ordna det socialalivet. En sådan extrem styrning var steriliseringstvånget somvissa grupper utsattes för under 1900-talets första hälft.Prevention i den bemärkelsen har anklagats för att allvarligtkränka individers frihet och integritet.Brottspreventionen framställs i de lokala projekten somnågot mitt emellan ”gott och ont”. Brottsprevention är intebara repressiv, den syftar också till att befrämja olika satsningarpå stödjande åtgärder och upplevs därför inte sånegativt. Ett problem med dagens brottsprevention är dock attden bygger på begränsad förståelse av människors erfaren-114 Idag diskuteras allt oftare huruvida självförsvarskurser för kvinnor ären bra väg att gå, eller om det leder till ökat våld i samhället. Alternativetkan vara att män uppmuntras till att använda mindre våld.254


heter och behov i vardagslivet. I kapitel 3 redovisades kritikmot den endimensionella avbildningen av verkligheten (jfrKoskela 1999), till exempel för att kvinnors erfarenheter inteingick i denna avbildning.Brottens och rädslans rumsförståelse i den traditionellakriminologin utgår från en form av kartläggning som harkritiserats från ett dekonstruktivistiskt och diskursanalytiskthåll för att vara ett osynliggjort maktmedel. Genom kartläggningkonstrueras och presenteras kunskap om ett geografisktområde som en direkt, objektiv och neutral, avspeglingav verkligheten. En del områden blir representeradesom sociala problemområden, trots att majoriteten i områdetkanske inte skulle kunna inkluderas i den problembilden.Kartläggning som praktik är i sig en maktutövning, då denskapar dolda meningsbärande strukturer som förväntas varaallmängiltiga.Vid en kartläggning normaliseras och standardiseras ettvisst synsätt på, med en specifik utvald information om, detkartlagda området. Geografen J.B. Harley menar att kopplingenmellan verklighet och representation måste analyserasnärmare för att kunna avslöja det maktspel som döljer sigbakom kartläggande verksamhet. Harley anklagar den kartläggandeverksamheten för att styras av ”the rule of ethnocentrism”och ”hierarchialization of space” (1996:431). Meddet avser han att rådande maktstrukturer får styra normaliseringenav kartläggningen. 115 Kartor är en kulturell text menarHarley. Genom att förstå kartor på detta sätt öppnar han uppför flera möjliga läsningar och tolkningar. Det ger oss ocksåmöjlighet att se kartornas sociala betydelse i samhället. Deolika stegen i kartläggande: urval, förenkling, klassificering,skapandet av hierarkier och symboler, är oundvikligen retorisk.Bakom kartläggningen finns ett mänskligt/socialt syfteoch avsikt. När världen katalogiseras och systematiserasutövas kontroll – världen disciplineras och normaliseras ochvi blir fångade i ett spatialt mönster. Därför menar Harley att115 Så har till exempel västvärldens kartritare utformat en globaltgällande syn på vilka fenomen, eller egenskaper, som ska utmärkas på enkarta. Detta är ofta en omedveten process, därför att kartritande utgårfrån vedertaget tänkande i sin kultur: ”Rather it is taken for granted in asociety that the place of the king is more important than the place of alesser baron, that a castle is more important than a peasant´s house, thatthe town of an archbishop is more important than that of a minor prelate,or that the estate of a landed gentleman is more worthy of emphasis thanthat of a plain farmer. Cartography deploys its vocabulary accordingly sothat it embodies a systematic social inequality” (Harley 1996:431).255


vi måste beakta hur de givna formerna för abstraktion,enhetlighet, upprepbarhet och visualisering, påverkar våramentala strukturer. Med denna kritik av kartografin villHarley peka på att det alltid finns andra sätt att betraktaverkligheten på.Individen har föreställningar kring platsers sociala liv, detinkluderar både den materiella utformningen och ryktenknutna till platsen. Denna tolkning utgår ifrån vad individensom subjekt tidigare har erfarit, men också utifrån vad hon/han kroppsligen representerar. Den traditionella kartografiskainriktningen tillsammans med kriminologins mekanistiskamänniskosyn ger en förenklad förklaringsgrund till brott ochrädsla. Det sårbara subjektet väljer ibland att hantera sinotrygghet och utvecklar strategier. Kvinnor uppger oftare änmän att de väljer bort platser, lär sig självförsvar eller till ochmed bär på olika former av tillåtna eller otillåtna vapen för attskydda sig. Förutom könstillhörighet spelar andra kroppsligaoch yttre attribut som klädsel också en roll för hur man erfarplatser. Stadens rum intas av grupper som genom sitt utseendeprovocerar eller skrämmer andra grupper och individer.För en del är dessa uttryck osynliga, för andra betyderde oerhört mycket för platsupplevelser. Upplevelsen av ettstadsrum ändras inte bara med vilka grupper som använderolika platser utan också med tiden på dygnet. I mörkret blirdet svårare att avgöra vem som representerar vad, men dethandlar också om kulturella förväntningar kopplade tillmörker – på natten bör man inte vara ute och med nöjeslivetföljer en självpåtagen risk. Hur vi rör oss spelar roll. Om visitter i en bil, går igenom en gångtunnel, passerar ett ödsligttorg, påverkar det vår upplevelse och rörlighet. Arkitekturoch planering styr våra rörelser och vår blick. Kropp, platsoch rumsliga relationer integreras i förståelsen av situationen.Brott och rädsla är alltså situationsbundna, men sker samtidigti en större social och ekonomisk kontext. Det krävs ensammansatt förståelse av problemet.Jag tror att det behövs ett utvidgat platsbegrepp inombrottspreventionen som inkluderar individers kroppsliga upplevelse,kopplat till konkreta platser, men kontextualiserat irelation till ekonomiska och politiska tendenser. Ett tänkandesom inkluderar kropp, plats och rum. Kroppen är inte endastbärare av ett kön, utan den bär även många andra kroppsligasituationer, som till exempel ålder, ras och storlek. Kroppeninteragerar med sin omgivning (Moi 1997:112). Kroppen sombärare av olika egenskaper och yttre förväntningar innebär att256


kroppen (med alla dess yttre attribut) väver samman de biologiskaförutsättningarna med sociala relationer och kulturellauttryck. Psykologiska upplevelseaspekter är också en del avvad vi bär med oss – minnen, rykten och mentala tillståndintegreras i vår kroppsliga erfarenhet. Känner vi oss illa tillmods får det kroppsliga konsekvenser. Kroppen blir på så sättockså en del av trygghetsdiskursen. Framställs kvinnor somoffer och svaga i behov av beskydd, kommer det också att fåkroppsliga konsekvenser eftersom den självsynen integreras.Kvinnors rädslosituation är speciell på det sätt att den intebara bygger på egna upplevelser, utan kvinnor är i vårt samhällesåsom Beauvoir (1968 [1949]:57) påpekade, uppfostradetill att se sig själva utifrån en manlig blick – bådesom ett subjekt och som ett objekt (den Andre). De flestakvinnor är medvetna om vad de riskerar att signalera om deklär sig på ett visst sätt. Det är ett tänkande som juridiskadomslut fram till nyligen har underbyggt. Om en lättkläddkvinna har rört sig i vissa områden under sena timmar, harhon haft svårt att få gehör för sin beskrivning av vad somhänt vid ett överfall. Det kroppsliga, individuella, blir härtydligt kopplade till kulturella strukturer.S t a d e n s o m f ö r h a n d l i n g s r u mGenom att synliggöra kvinnors strategier att hantera rädslanhar feministiska forskare bidragit till att göra problemet medrädsla till en politisk fråga som kräver åtgärder. Dessa har ivissa fall lett till åtgärder som kan innebära förändringar istadslandskapet – sanering av buskage, bättre belysning, placeringav hållplatser, undvikande av prång och hörn i trappuppgångaroch så vidare. Det är dock viktigt att denna diskussionoch synliggörande av kvinnors rädsla inte tenderar attbli ett offergörande av kvinnor. Men man kan vända på diskursenoch säga att dessa åtgärder behövs just därför attkvinnor inte är offer, därför att kvinnor trots sin rädsla rör sigute kvällstid. Därutöver behövs sociala åtgärder där relationermellan kvinnor och män belyses och diskuteras.Kvinnor har historiskt erövrat rum och intagit platser somen del av frigörelsekampen. De brittiska suffragetterna somkämpade för rösträtt i början av 1900-talet bröt mot rådandenormer när de höjde sina röster och intog det offentligarummet. Ett annat exempel är Argentinas ”galna mödrar”som sedan sjuttiotalet har demonstrerat på Plaza de Mayo föratt få reda på var deras försvunna män och barn är. Idag har257


vi demonstrationer och ”ta natten tillbaka”-rörelser, ochattacker på porrbutiker och reklamplanscher med diskriminerandekvinnorepresentationer. Dessa olika protester har lett tilldebatt och uppmärksammat förtryck. Ibland ignoreras protesterna,ibland möts de med avsky, men andra gånger lederdet i förlängningen till att förändringar kommer till stånd. Detkan vara långsamma processer, men det sätter trots allt igångprocesser.Kvinnors kamp för att föra in frågan om otrygghet påplaneringsagendan är dock ambivalent, därför att den lätt kanpassa in på en traditionell kvinnosyn där kvinnor behöverbeskydd och hjälp. Men om frågan inte överlämnas till denbrottspreventiva ideologi som eftersträvar övervakning ochkontroll, så kan den ha en frigörande kraft och i ett längreperspektiv bidra till att förändra könsmaktspositionerna.Staden är en arena där medborgarna förhandlar om sitt individuellautrymme, och kvinnor behöver sin historieskrivningsom gör dem synliga i staden och som ger dem sin plats.Unga, gamla, invandrade och svenska kvinnor, alla med olikaerfarenheter har rätt till det offentliga rummet.Samhällets eller individens ansvarI sken av att öka demokratin i samhället läggs allt större ansvarpå medborgarna i och med den nya inriktningen avtrygghetsarbetet. Att inte gå i ödsliga parker kvällstid framstårsom en ganska okontroversiell rekommendation frånpolisen. Men vad händer om man trots allt gör det och om ettöverfall sker? Vems är då felet och vilken rätt till upprättelsehar man? Och vilka ny-gamla värderingar bidrar dennasatsning på allmänhetens ansvar i brottspreventionen till attskapa? Måste kvinnor ta ansvar för sitt eget beskydd? Riskerarman inte här att återgå till att lägga ansvaret på kvinnorifall de utsätts för överfall? Dessa ännu outforskade konsekvenserav den nya kriminalpolitiken är viktiga att studeranärmare.Trygghetsarbete och brottsprevention kan betraktas som enersättning för nedskärningar i välfärdssamhället med till exempelnedlagda fritidsgårdar och försämrat kontinuerligtunderhåll av parkområden. Det svenska samhället har lämnatde gamla välfärdsidealen bakom sig. Med argument om attdet gamla välfärdssamhället innebar en statlig maktutövningöver den privata sfären och att den ledde till en inlärdhjälplöshet och ett ”bidragsberoende” (Sahlin 2000:93), talar258


statliga myndigheter idag istället om att individerna behöverlära sig ta eget ansvar. Således avsäger sig staten stegvis detekonomiska ansvaret för trygghetsskapande insatser. Dettavisar ett skifte i syn på trygghet och välbefinnande som harskett under de senaste tjugo åren.Trygghetsarbete och brottsprevention har skapat samverkanoch ökar delaktigheten på lokal nivå, men ett problem äratt utformningen av den här delaktigheten inte alltid utgårfrån dem som man vill inkludera. Samverkan förväntas skebåde mellan institutioner och organisationer, och mellan medborgareoch institutionerna. Vem är det då som har behov avatt bli inkluderad? Om projekten avser att öka den socialakontrollen – vem avgör då vad som är accepterat beteende?Trygghetssökandet kan på sätt och vis sägas utgå från enslags egoism. Det kanske är oundvikligt då det handlar omnågot privat och personligt – mitt liv, min egendom. Allamänniskor har behov av att lösa sina problem här och nu, ochdet innebär att man inom trygghetsarbetet inte alltid hinner tahänsyn till alla människors och gruppers behov. Det innebärockså att man sällan ser det sammanhang problemen haruppstått i eller den bredare samhällskontexten. Tar man ettsteg bakåt för att få en överblick av problembilden, såsom jaghar haft för avsikt att göra med detta arbete, blir det ganskauppenbart att problemen med otrygghet inte kan lösas medexklusiva insatser här och var, till exempel genom att mura inett bostadsområde. Det är först när den individuella otrygghetendiskuteras som en samhällsfråga, med flera perspektivintegrerade, som ett långsiktigt positivt resultat kan uppnås.Jag menar att vi behöver både ha fokus på det lokala och detövergripande sammanhanget.M e d f o k u s p å d e t l o k a l aFrån regeringsprogram till stadsdelar är alla överens omvikten av att förankra arbetet lokalt. Att den lokala praktikenhar visat sig mer nyanserad än trygghetstänkandet på andranivåer kan ha flera orsaker som tidigare nämndes, men detfinns dock en del problem i trygghetsarbetet lokalt som jagser det. Det är till stor del beroende av enskilda engageradepersoner och deras vilja att lyssna till brukarnas behov. Lokalaprojekt behöver inte per definition verka i en demokratiskanda, där kan likväl medborgargarden och lokal närsynthetutvecklas. Men det finns potential i de lokala projekten somskulle kunna utvecklas. Det är i relationen mellan det lokala259


och det övergripande analyserna som jag tror att möjligheternafinns. Planeringen behöver ske i samarbete med detlokala och med en förståelse för det mångkulturella samhället.Planerarna spelar här en viktig roll för att samla deolikartade erfarenheterna från medborgarna och sedan transformerakunskapen till fysisk gestaltning, något som ocksåurbanforskaren Leonie Sandercock diskuterar i TowardsCosmopolis, där hon föreslår att vi måste lämna den modernistiskastadsplaneringen som präglat stadsutvecklingen underså lång tid. Hon menar att vi behöver en:...insurgent planning, one which is prepared to addressissues of social, cultural and environmental justice in thecities and regions being shaped by these larger forces ofeconomic and demographic mobility (Sandercock1998:8).Planeringen existerar idag under helt andra förhållandenän vad den gjorde under sin etableringsperiod. Istället för attförsöka fixera professionen till en bestämd kunskap medmätbara kriterier så måste planeringen finna sin specifikadomän, men som också är i ständig förändring. I syfte attrevidera historiska maktförhållanden, patriarkala och klasshierarkiskauppbyggda, kan de lokala krafterna vara ovärderligaoch genom ”a thousand tiny empowerments” menarSandercock att strukturerna kan förändras. Den nya radikalaplaneringen behöver både en lokal förankring, men också enstat som kan stödja utvecklingen och som kan ha ettövergripande perspektiv.Relationen mellan de övergripande perspektiven och detlokala arbetet är dock inte oproblematiskt. Inriktningen påden situationella preventionen innebär ett antagande att allakan begå brott om tillfälle ges. Det kan betraktas som ettallmänt (demokratisk) antagande som inte riktas mot någonspecifik grupp, även om det kan förefalla vara en mörksyntinställning till medborgarna. Men de situationella insatsernakan också bära med sig bieffekter, till exempel att de fysiskauttrycken förstärker en känsla av potentiella hot på platsen.På denna punkt skiljer sig brottsprevention från trygghetsarbetet.Vissa åtgärder kan vara både brottsförebyggande ochmotverka rädsla, men det behöver inte alltid verka parallellt.Det är därför val av perspektiv är viktigt – är trygghet detsom eftersträvas och i så fall för vem? De subjektslösaåtgärderna har den positiva sidan att de avser att verka för260


alla, generellt, men de bortser ifrån de individuella skillnadernaoch de maktrelationer som kan dölja sig bakom dem.De projekt som tar sin utgångspunkt i det lokala arbetetkan verka frigörande, men de behöver inte vara det. Trygghetsarbetenkan också vara nostalgiska och tillbakablickande.Det är ideal som kanske också måste ifrågasättas. KonsthistorikerMarion Roberts menar att vi inte ska stirra ossblinda på det stadsideal som till exempel Jacobs har lyft fram:New forms of development, such as peripheral developments,have emerged partly as a response to changes insocial relations such as the feminisation of the workforce.Rather than decrying their existence, planners andurban designers should seek to understand further thesocial relations which form their rationale. Only in thisway can visions become a shared reality (Roberts1997:117).Resultatet av att arbeta lokalt är alltså inte givet. Det handlarom att se vilka krafter som verkligen agerar på platsen ifrågaför att kunna göra något åt problemen.B e h o v e t a v t e o r iFör att kunna explicitgöra sina egna, och andras, föreställningaroch förförståelser behövs ett teoretiskt angreppssätt.Utan teori blir det blir svårare att förstå utifrån vilket perspektivanalysen sker. De lokala analyserna är viktiga, men dethandlar också om att kontextualisera dem. Teorin är inte i sigen tillräcklig grund för handling, men den kan ge det långsiktigaperspektivet och leda till klarhet om bakomliggandesynpunkter och ideologier, som kan saknas i det lokalaarbetet.Det lokala angreppssättet tolkas på olika vis, för en delinnebär det att man ska försöka aktivera de boende till att bligoda medborgare, för andra tycks tonvikten mer ligga på attlyssna till invånarnas behov. Det är en gradskillnad – men enviktig gradskillnad i förhållningssätt. Här skulle till exempelen mer abstrakt teoretisk överbyggnad att hålla sig till verkaklargörande i fråga om skillnader i angreppssätt.En annan skillnad i angreppssätt har visat sig finnasmellan brottsprevention och trygghetsarbete. Inom brottspreventionenprioriteras privat egendom, till exempel bilar,cyklar och butiksskydd. Brottspreventionen eftersträvar också261


att minimera förstörelse och klotter samt att åtgärda störandebeteende. Inom trygghetsarbetet är fokus istället inriktat påindividen – att man ska kunna röra sig obehindrat utan attkänna sig rädd för att bli kränkt. Även trygghetstänkandet kanhandla om privat egendom, till exempel mobiltelefoner ochhandväskor. Men trots likheter anser jag att det finns skillnadi inriktning som just berör synen på ting och människa, ellermer specifikt på relationen mellan ting och människa. I ettpar trygghetsprojekt har just tingen satts i en social kontextoch i relation till individen så som övervakningskamerornaanvändes i Toronto och belysningen användes i Kvinnofolkhögskolansprojekt. Val av åtgärd är beroende av vad det ärsom ska skyddas, till exempel om det är privat egendom ellerindividens kroppsliga integritet som är i fokus. Åtgärdernarör sig också på en gradskala mellan att skapa öppna ochslutna rum. Öppenhet i den fysiska gestaltningen bidrar till attmänniskor upplever trygghet därför att rörelsen i rummetunderlättas. Slutna rum anses bättre skydda materiell egendom.Ibland är åtgärderna otydligt formulerade på denpunkten och olika typer av brott blandas samman. Det är isådana sammanhang som en mer övergripande, teoretisktunderbyggd, diskussion skulle kunna vara behjälplig.Några ord på vägen…Avhandlingen inleddes med en formulerad ambition att diskuteraproblemet med rädsla med den tyngd och det allvarsom frågan kräver, samtidigt som medvetenheten om riskernamed trygghetstänkandet inte skulle lämnas utanför. Det är enbalansgång mellan två viktiga samhälls- och stadsbyggnadsfrågor.Jag har försökt att omfatta ett flertal konkurrerande,eller parallella diskurser om trygghet och rädsla. De har allafört fram viktiga aspekter på trygghet, samtidigt som jagmenar att det existerar svagheter i dem. Trots att trygghet ochrädsla under de senaste tjugo åren har diskuterats inominternationell forskning, så tenderar forskningen att utförasmed låsta perspektiv som sällan utmanas. Sällan bryts dengällande diskursen. De verkar i många fall finnas en omedvetenhetom de maktrelationer som påverkar vår vardagligaupplevelse av staden. En av poängerna i avhandling är atträdsla och trygghet måste diskuteras med en ambivalens.Vi lever i ett samhälle där människor och platser stigmatiseras,vilket leder till att andra mer socialt och ekonomisktprivilegierade medborgare i samhället tar avstånd från dessa262


personer eller grupper av individer. Motkulturer skapas ochavståndstagandet ökar. Får dessa processer fortgå kommer deatt stabiliseras genom fysiska utformningar i form av ännufler avgränsade bostadsenklaver och mer teknisk säkerhetsutrustning.Detta är en övergripande samhällsfråga som intekan inte lösas av trygghetsprojekt och brottsprevention allena.Mitt bidrag till diskussionen har inte varit att ge ytterligarekonkreta riktlinjer om vilka åtgärder som är lämpligast. Jagtror inte att det finns några åtgärder som kan lösa problemenuniversellt. Faror och hot kommer alltid att finnas och konflikteruppstår. Arkitektur och stadsbyggnad kan inte ensammaansvara för att lösa dessa problem, men det är samtidigtviktigt att arkitekter och planerare uppmärksammarfrågan och inte överlämnar problemlösandet till säkerhetsindustrin.Det övergripande stadsbyggnadsperspektivet harännu inte någon framträdande plats i denna diskurs och fåarkitekter har kommit med intressanta förslag som skullekunna leda till både ökad trygghet och demokrati.Vad kan då jag som feministisk forskare bidra med i dennadiskussion? Det finns maktdimensioner i vem som är rädd förvem. Det är utifrån ett rättviseperspektiv som jag menar attfrågan om trygghet är intressant. Rättviseperspektiven måstefinnas med i forskning, politik och praktik. Alla parter måsteockså ifrågasätta sina fördomar. Idag är motargumenten motde brottsförebyggande insatserna ofta att de gör staden tråkigoch steril – vilket förvisso kan vara sant och utgör ett problem– men de verkliga hoten mot demokratin menar jag äratt tryggheten inte kommer alla till del.Jag avslutar avhandlingen som den inleddes, med ett citatav Elizabeth Wilson. Detta citat kan få vara en utgångspunktför en fortsatt diskussion:I am arguing that we will never solve the problems ofcities unless we like the urban-ness of urban life. Citiesaren´t villages; they aren´t machines; they aren´t worksof art; and they aren´t telecommunications stations. Theyare spaces for face to face contact of amazing variety andrichness. They are spectacle – and what is wrong withthat? (Wilson 1992:158).____________263


SummarySAFE CITYDiscourses on women's fear in research, policydevelopment and local practicesA seminal quote by urban researcher Elizabeth Wilson setsthe aim of this doctoral dissertation in urban planning anddesign. Wilson criticises both traditional planning, and manyfeminist writings, for ultimately being paternalistic and antiurban.She claims that it must be possible to be both procitiesand pro-women. The city is loaded with mystique, expectationsand dreams which are both utopian and dystopian.The city is exciting and scaring at the same time, it can protectus but at the same time contains dangerous places andsituations. Many places become empty at night when thebusinesses close for the day. Fear and unsafety have beenheavily discussed during the latter part of 1990s in relation tourban environments. Fear of assault, robbery and rape isrelated to urban living. This image is primarily promotedthrough the media, but academic researchers, urban plannersand politicians alike play an active role in creating negativeimages of urban life. In addition, a counter image of urbanlife is being promoted in a similarly mythical way, that is theimage of the city as a place for unlimited freedom, eroticadventures and open political debates, which creates opportunitiesfor a variety of lifestyles and of progressive subcultures.This dissertation deals with depictions of fear and safety inthe city, more specifically depictions of women's fear andneed for safety. Feminist researchers have pointed at the factthat women and men experience urban life differentially andthat fear of rape restricts women in their mobility. Otherfeminist researchers, like Wilson, have also pointed to thefact that the city has been the scene of female emancipationand liberation. It is a feminist and democratic project to work265


for the progression of women's equal right to the city andurban life. This can not happen through paternalistic urbanplanning or protection of women which recreates a negativeimage of the city. The objective of Safe City is to discuss therelationship between pictures of women's fear, safer citiesprojects and urban planning through a feminist perspective.How is women´s fear dealt with in local safer cities programmes?Which representations of women and public spaceis produced or reproduced within this programmes? In thistext the safety discourse is analysed through three parts: 1)academic discourses on fear, i.e. how researchers define andunderstand fear in relation to the built environment, 2)discourses of safety in policy and guidelines, i.e. howgovernments and planners, who create safer cities- and crimeprevention programs, picture the problems of crime and fear,3) discourses on local practices to implement safety measures.To accomplish this, I have analysed the underlyingtheories, commonly used concepts and policies that fallwithin the safety and crime prevention discourse and carriedout a case study in Gothenburg, with specific focus on twosuburbs, Bergsjön and Tynnered. In chapter 3 to 5 these threediscourses are presented.The idea of the dangerous city is complex because it dealswith both images and realities. On the one hand, the crimestatistics shows that fear is not increasing and that mostviolence occurs in homes among people who know eachother well. On the other hand, the majority of threats in thestreets and squares are never reported to the police. Experienceof fear must be taken seriously and not to beignored, but other issues have to be taken into account aswell, as for example existing power relations that lie behindthese experiences of threat. The city has always been a placeof struggle for rights, and safety could be regarded as one ofthe urban battles of today. But critical voices have beenraised within academia against researchers and planners whotake fear and safety issues seriously. The critiques revolvearound the by-effects of safety like the growing of gatedcommunities, cappuccino-cultures and gentrification in general.They argue that the democratic public space is dissolvedinto privatised spaces, which exclude certain groups ofpeople. This debate illustrate the quote of Wilson, about thecomplexity of bringing different discourses together. My aimis to try just that and I claim that it must be possible to take(women's and other groups) fear seriously, but at the sametime be aware of the risk to promote exclusion, stigmatisationand the further privatisation of public space.266


In chapter two, Theoretical assumptions and Methodologicalapproaches, the ideas that underline the dissertation is presented.Based on feminist urban theory and discourse theory,the aim is to search behind superficial statements and find theunderlying, hidden agendas. Empirical material contains researcharticles and monographs, political manifestos, policyguidelines, council documents and 23 interviews carried outin Gothenburg with civil servants at the council and locally inthe suburbs. Finally, in chapter two, the approach and methodsfor the case study is presented in detail.Feminist theory is based on the notion that men and womenshould have equal rights, responsibilities and possibilities,something that most people today would agree on. In realitythis has proven to be difficult to implement. Inequalities stillexists in many forms and are not easily explained or analysed.Feminist theories therefore contain many different andsometimes conflicting perspectives. Feminist urban theoristshave shown how power relations between men and women isexecuted in everyday urban life because of the physical andpolitical distribution within urban planning. This includes forexample issues like the separation of spheres in the citywhere living, working and services are spread out, whichmakes the everyday life difficult to organise. Women's andmen’s different use of transportation is another topic discussedin relation to this, where men are more bound to usethe car and women make use of public means and cycling. Inarchitectural research the exclusion of women from top positionsin building processes and differences in male and femalearchitectural design has been investigated, amongst othertopics.The distinction between public and private space has alsobeen explored by feminist researchers. A conclusion is thatthe dichotomy has to be broken to avoid reproducing genderregimes where women are regarded as private and men aspublic – a more dialectic approach is needed. This division isa remnant of early modern times when the productive spherewas supported by a reproductive sphere, and when the ideasof gender as opposite and complementary came to the fore.Feminists have proved that gender supplementing each otheris a modern conceptualisation of gender due to the need for aproductive and reproductive sphere. In reality this was neverfully realised: women have always been living an urban lifeeven though they were restricted through norms and values.A public woman in early modern times was equivalent withbeing a prostitute, while the public man was a respected and*267


important person in the society. This representation of urbanpublic space as unsuitable for women reflects the contemporarydebate on women's fear in the city. The geography offear is both a result of feminists discussing women´s symbolicand actual restriction of urban spaces and public life ingeneral, and of radical feminist research on male sexualviolence and the effects of repression on women.In Sweden, women have had a rather large influence overhousing, initiating collective houses and the development ofinterior standards at least since the 1930s. In the emergingwelfare society women were given a position, even thoughcritique has been raised that the frame of development wasset by men beforehand. During the fifties and sixties women'sinfluence diminished over planning issues and at the end ofsixties and beginning of seventies men and women wereregarded as equal and therefore not discussed in terms ofgender in planning. The seventies saw a revival of feministhousing issues, often in combination with ecological issuesand gender essentialism. Several collective housing projectswere set up as a way to bring the hidden private life into thepublic realm, where traditional gender roles could bequestioned.Towards the end of the eighties, the government paid anincreased interest in gender issues and soon the departmentfor housing and planning was given the task to implementgender perspectives in urban planning. Models and tools forplanners were developed. A recent report on gender aspectsin master plans shows that only three cities in Sweden haveimplemented gender issues, even though 77 percent of thefemale planners and 65 percent of the male planners thoughtit to be an important issue. According to the report thereasons for not implementing gender aspects is due to notgetting clear orders from the governments; not regarding it asa very important issue; lack of knowledge; lacking tools toconcretise the ideas; and lack of experience and ways todiscuss with (female) citizens. Another reason is that men andwomen regard themselves to be equal and to comprehend thatit is not so, is experienced as a failure. This shows a dilemmaof how to deal with gender issues; by discussing it they riskto reproduce stigmatised relations (women as weaker thanmen), not talking about it risks to overlook the problems thatmay in fact still exist (women restricting their mobility). Italso shows the need for more knowledge and tools forimplementing gender equality in planning. Fear in the citywas in Sweden first mentioned in early eighties, but has at theend of nineties become a frequently debated issue in mediaamongst women.268


The discourse theory approach, based on Michel Foucault,has certain consequences for the layout of the dissertation.Firstly, it understands knowledge as local and perspectivebound, which means that knowledge has a limited relevancein time and space. This means knowledge always has to bere-evaluated and can never be final. Secondly, the chosenobject of study (the safety discourse in this case) is a creationof the researcher. As a reaction to this situation there is aneed for making the political agenda of the research clear(here a feminist project). Thirdly, there are always otherstories to be told, i.e. alternative truths. The discourse theoryquestions the given truths and taken-for-granted knowledge.In the practice of doing a discourse analysis the researcher isstep by step trying to deepen the understanding of a specificsituation or phenomenon, by asking who is speaking; whomgets the right to speak and what status it implies; from wherecan the words of truth be spoken; which institutions does itcreate, etc. The focus of the discourse analysis is therepresentations among the producers of knowledge, whichhere includes researchers, policymakers and practitioners –the citizen is thereby not included in this study. Themetaphors and representations of fear and safety have beenstudied with this approach to understand the meaning and theconsequences of the conceptualisations. Limited conceptualisationsare unable to grasp the complexity of the experienceof fear and safety in the city.A section is also dedicated to introduce Foucault´s Crimeand Surveillance which has had a major influence over thecritique of urban crime prevention and safer city projects. Inhis analysis of the development of a new regime for punishment,Foucault puts forward the idea that, since the Enlightenment,we have faced a situation where internal control andsurveillance has taken the place of external repression andbodily punishment. Through architectural design (Panopticon),urban planning and institutionalisation of order thesociety has developed a politics of details where everybody isincluded and normalised. This critique of modernisation hasbecome ever more current when many crime preventionprograms focus on deviant and disturbing behaviour. Severecontrol also produces this deviant behaviour as the climate oftolerance for different social lifestyles and behaviours decreases.In discourse theory power is understood as relational.Power is not understood as having a source or a certain agent,instead power is acted and power is understood by it effectson people, not by focusing the subjects themselves. Therebymany different agents together build up the contemporary269


norms in society. A discourse analysis therefore must have abroad approach to grasp the vast context, but also to see theinherent contradictions – a discourse is always paradoxical.By analysing the borders, how the discourse stretches outwithin a field, the contours and content can be grasped. Thisrelational understanding of power also means that it includesinternal conflicts and battles. Power always has a counterpart,if not so it is a static dictatorship with totally oppressed citizens.This is important for understanding how counter powerand resistance also play a part in relations of “victims andoffenders”. Even though some women experience fear it isnot necessary to understand them as passive or weak, theirstrategies of coping with fear is also a way to make existinggender relations visible.Chapter three, The Threatening City – Contemporary Discourseson Fear and Space, is devoted to the researchdiscourse on crime and fear in urban life. Fear is the subjectof research in several disciplines, including ethnology, sociologyand psychology. Fear is a subjective and ambivalentfeeling. Sometimes we experience fear intentionally (whenwe see a ‘scary’ movie), sometimes the feeling is the result ofa threat to our lives. Fear may lead to positive change, as inenvironmental concerns, but it can also be an obstacle to oureveryday lives, as in agoraphobia. The fear discussed here isfear of crime, more specifically the fear of violence in publicurban milieus. This fear of crime was first acknowledged inthe late 1960s and early 1970s when national crime surveyswere undertaken in the USA, followed by the UK and othercountries. Anxiety and perceived dangers were often relatedto large scale urban environments, and most of the surveyswere undertaken in larger cities where this problem waspresumed to exist. Simultaneously with the development ofcrime prevention and safety discourses in urban planning,women’s fear of (male) violence has been made visible bywomen’s grassroot groups and feminist researchers. Theydiffer in their approaches. Criminologists focus more oncrime, while feminists argue that fear is a problem in itselfand that fear shows that more crime occurs than the numberof reported incidents would suggest.Cartographic criminologists, the Chicago school, as wellas the Swedish National Council for Crime Prevention, allanalyse crime through where the criminals live and wherecrime occurs. The concepts of social disorganisation andsocial control is important in this discourse. The city is*270


understood as a map in combination with analyses of thepopulations´ social status. They argue that the possibilities toexercise social control is less in a dense urban area, i.e. themore urbanisation the more opportunities for crime. GIS iscommonly used in this field. An evolved spatial approach isbrought in by geography of crime who developed an environmentalcriminology, where place and space were moreinvestigated. This spatial approach has also opened up thepossibility for architects and planners to analyse the spatialoccurence of crime.The feminist critique of this research revolves primarlyaround methods. Feminists argue that women’s fear of crimemerits separate attention due to the fact that it differs in itsextent, its nature, its relation to actual risks, its effects and itspotential for structural analysis. They have come to the conclusionthat the extent of sexual violence is much morewidespread than crime statistics show. There is a problemassociated with defining sexual harassment and abuse. Historically,definitions of sexual crimes have changed. Whenwomen are able to define their own experiences, for instance,the amount of sexual abuse reported tends to rise.Statistical surveys show similar results in different countries.Women and elderly people are most afraid while youngmen are least afraid but most exposed to violence. In fact,gender and age are the overall most important categories infear of crime. This data indicates that there is no clear linkbetween crime and the experience of fear. Strong criticism ofstatistical surveys has been expressed by several feministresearchers, who argue against the common assumption –based on quantitative surveys – that men are most often thevictims of violent crime. Their conclusion is that since mengo out more they are more likely to be exposed to crimes, butthat if women went out as much as men do they would be justas likely to be victims as men. According to them, localsurveys have much more credibility and can reveal issues lostin macro-scale surveys. Macro-scale surveys, especially thosefrom the mid-1980s, showed that very few women werevictims of sexual abuse or harassment, and their fear was,therefore, regarded as irrational. Instead, better informationwas considered as a reasonable response to the fear expressedby women. Women's fear seemed overestimated, on the basisof comparison with statistical surveys. The topic of women'sfear highlighted the shortcomings of national victimisationresearch. Subjective experiences were omitted. Local surveys,on the other hand, revealed much higher rates ofvictimisation than macro-surveys. Local victim surveysshowed that: 1) women are, proportionally, more likely to be271


the victims of crime than men; 2) women experience a widerspectrum of crime and threat of crime than men; 3) womenare the focus of particular kinds of crimes and threats.Statistical data is seen as showing too limited a picture of thedistribution of fear in time and space, which is the methodcommonly used in criminology. Geography, as opposed tocriminology is therefore very important to the work ofdeepening the knowledge of fear, because it also usesqualitative research methods.The concept geography of fear is developed as the labelfor this feminist research field. These researchers havepointed to the fact that the ‘public blaming of victims’ whoare regarded as having behaved in ‘dangerous’ or ‘inappropriate’ways, by, for instance, going to certain areas atnight. Women often regard it as normal to deal with fear andthey develop ‘coping strategies’ such as changing routes, oravoiding dangerous places at dangerous times. Womendevelop ‘mental maps’ according to their perception of fearand these strategies restrict their mobility, but is also a way toovercome the fear. Most women heightened their awarenessat night, focusing on micro design features of the environment– listening and looking. The nature and meaning ofpublic space changes through the day, a familiar place at onemoment could be perceived as dangerous at another time ofday. Strategies chosen seemed to depend on age, income andlifestyle. By using gender-based power relations in theirwork, feminists have show that women found male strangers’unpredictable and uncontrollable behaviour in public frightening.Research has shown that most women fear rape, andthat this is a crime most likely to be committed by a man andaffect a woman. The power enacted here is the spatialexclusion of women. Despite career success and economicindependence, fear of male violence deters the majority ofwomen from being socially independent of men. When womendepend on men, the patriarchy is maintained and perpetuated.This also means that women not only perceivespace differently to men, but also experience the environmentdifferently, when the space of women is invaded.Most of the authors referred to here regard statistics andquantitative studies as being inadequate for understanding theproblems of fear and crime, although most researchers in thisfield take such data as a point of departure for their research.Later, in the eighties qualitative methods with in-depthinterviews became more common, frequently focusing onwomen. More recently, the discourse of fear has been recognisedas a subject of research, though a discourse analysisapproach is not common in the literature I have studied.272


In such analyses it is sometimes argued that the discussionof fear may increase fear or make stereotypes about womenas ‘fearful’. Many women and feminists are critical of theway women's fear is discussed, and suggest that the researchon fear creates or reproduces fear and stigmatises women aspowerless victims. Working with fear and safety is abalancing act – between empowering (women and others) andempowerment (by people in power positions). What does allthis focus on women imply, and what kind of ‘reality’ is thisdiscussion creating? I argue that fear among women can onlybe lessened by the empowerment of women and not byincreased protection. The city has always been an importantplace for women’s empowerment, and that contests the ideaof the dangerous urban public life. The criticism of stigmatisingwomen as victims and stereotyping ideas about urbanlife is important and heightens the questions as to how suchissues are discussed and how concepts, theories, methods andknowledge are used and produced.Fear is increasingly being seen as inseparable from socialand economic issues, in contrast to earlier discussions ofcrime and the geography of fear. Questions of housing,employment, environmental planning and social exclusion,such as poverty, gender and race, are more and more in focus,which can develop a holistic approach. Through feministcriticism and post-structuralist influences new ideas andproblems are being identified, for example, the problemsassociated with ‘hate crimes’, targeted towards differentethnic groups or homosexuals, have been put on the agenda.Men’s fear has also been reinvestigated. In in-depthinterviews with men, fear of violence was expressed far moreoften among men than earlier statistical surveys revealed.This may indicate how the social construction of male genderis beginning to change, and it also shows that issues of sex,class, race, age and sexualities are being taken into accountwhen discussing fear. This suggests, too, that there is not oneuniversal solution to the problem because there is not onesingle problem.Results of work on the relation between fear, race andclass tend to vary and no clear indications of links are yetvisible. In the USA, black people were found to be morefearful than whites, but this is not always the case. Fear ofcrime can be a very reasonable response to a local situation,especially in poor areas. This also indicates that poorerpeople tend to suffer most from fear of crime. All theseaspects are important to bear in mind when discussing crimeprevention programs and safer cities programs. For whom isthe safety work intended? Who is included in and who is273


excluded from safety work? Some groups in society,however, are still not included. Fear of crime amongstchildren, for example, is a largely neglected research field.Other more or less forgotten social groups include thedisabled, ethnic communities and the homeless.Geographers claim that they have added a spatial dimensionto the discussion and that criminologists and sociologistslack this understanding of the importance of space. Althoughspace is used as a concept within ‘the field of geography ofwomen’s fear’, it is seldom defined. This lack of definition isa problem as fear of crime is related to space in many waysand since social and physical aspects are closely intertwined.It is important in relation to planning issues to understand thesocial-physical relationships. In the field of geography of feartwo approaches to the built environment can be discerned.The first approach claims that the physical environment isvery important for the experience of fear. The second arguesthat the built environment is not so important – socialrelations instead must be analysed. Space is interpreted andconceptualised in different ways. Space is difficult to grasp,but all social relations have a spatial context. When space onthe one hand is made very abstract it tends to leave thegeography out of the geography of fear. On the other hand,when the importance of the physical environment is stressed,they risk to be architecturally deterministic in their aim to‘design out fear’. I sympathise with the focus on spatialpower relations, but argue that the understanding of the socialand mental interaction with space needs to be developed. Asa first level fear can be imagined – that is the fear we carrywith us mentally, built on rumours, media, previousexperiences, personal social relations, and our ideas aboutcertain built environments as being dangerous. This fearcould be described as a fear of space, as in the meaning wegive to certain spaces. This fear is subjective, but also a partof the existing discourse of fear, which shapes our thinking.The social aspect – the (power) relations – denotes a secondanalytical level. This fear is also due to what we (bodily)represent when acting in the urban landscape. The third levelis materiality – the physical environment in which we canexperience fear in space, at certain times, for certain reasons.This is a feeling of vulnerability in specific places. Havingdivided things up, I suggest that we cannot talk about onewithout mentioning the other. Personal fear may be focusedon one aspect, but fear always occurs somewhere, in a certainsituation and location. With an apparently rational practice,such as urban planning, it is difficult to use ephemeraldefinitions like these. Of course theories grounded in274


criticism of rationality will create discomfort by pointing outthat planners are, in fact, dealing with irrational subjects, allof whom have different experiences (whether or not theplanners are aware of them). Such incommensurabilitybetween the planning practice and the lived experience leadsto the conclusion that planners (and crime prevention people)can not speak on behalf of every group in society and thatpeople must be given the chance to produce their own places.This argument criticises the use of ‘master’ plans which donot take into account differences between different peopleand different places. The lack of definition risks losing themultiple facets of the problem. When defining the specificrelation of fear and space, it highlights which aspects are, orare not, involved. Implemented measures have an impact onsocial space, that is on both the physical and the socialaspects of space.In chapter four, To Build the Safe and Secure City,discourses on crime prevention and safer cities are presented,i.e. the theories, programs and ideas which lies behind thesuggested measures to be implemented today. The ideas useddepend on the underlying ideologies and perspectives on howurban life should be organised. Critiques of the commonideas and suggested measures are also presented in thischapter.Firstly, urban planning perspectives on safety areintroduced by referring to urban researcher Jane Jacobs,architects Oscar Newman and Alice Coleman, as well asanthropologist Sally Merry and architectural theorist BillHillier. Jane Jacobs argues that the city works through certainprinciples where the strangers, variation and multiplicityconstitute the base of good urban life. Safety is aconsequence of good urban life, but safety is not necessarilydue to people knowing each other – urban safety is anonymousand happens without being organised. Helping each otheris an urban reflex. Lately, there is a revival of Jacobs theory,probably because of people´s reaction against urban peripheraldevelopments and the threat towards inner city life.Newman and Coleman proposed the idea that neighbourhoodsshould be built in a way that made them possibleto defend. Through dividing the area into smaller parts, theterritory is made defensible. They believed it is possible todesign out crime. Newman draws on Jacobs in his theory, butin my opinion his reading of her ideas on private and publicspace is a misunderstanding. Jacobs claims that insecurity*275


about what is public and what is private disorganises theurban life. While Newman understands this as the socialorder from the private sphere must be implemented into thepublic sphere, with increased social control, Jacobs actuallymeans that the intrusion of private sphere (with less anonymity)disrupts the urban public order. In addition, Merry hascriticised Newman of lacking understanding for socialorganisation and cultural diversity. Hillier´s critique focuseson the spatial ideas and argues against the ‘tree-system’because it is the enclosed empty space that is feared most andwhere crime most often occurs. Instead, Hillier draws onJacobs, and argues for an open spatial solution.Newman and his follower Coleman still influence theBritish Home Office policies and very little has been added totheir recent policy programs. ‘Traditional’ British urbanhousing schemes – attached houses with a back garden – arestill regarded as the ideal. Even in Sweden nostalgia iswidespread: the concierge (caretaker) – usually an old womanwho ‘keeps an eye on the young boys’ – is still referred to inSwedish policy documents. Swedish urban safety policyguidelines are very influenced by Anglo-Saxon theories, butthe Danish work has also had an important part to play. In theDanish work three aspects are put forward: the city has to bepleasant, exciting and safe at the same time. Crime andconflicts can not be terminated, but the problems can belimited, argue the Danish policy makers. The Swedishversion, it could be said, lies somewhere in between Jacobs´and Newman´s ideas.Secondly, criminological perspectives on urban safety arepresented. Crime Prevention through Urban Design (CPTED),Fixing Broken Windows, CCTV, and situational prevention areintroduced and discussed. These theories have a commonfocus on disturbing behaviour and try to increase the socialcontrol. In Sweden the installations of CCTV cameras is notwidespread. Situational crime prevention is regarded to be thebest way of limiting the benefits of crime. The theory isdeveloped by Ronald Clarke, a British criminologist whonow works in the USA. The idea draws on the Chicagoschool, but while the Chicago school were interested in therelation between the criminal and the environment, situationalcrime prevention studies the criminal potential of the physicalenvironment.Safety and crime prevention is today highly prioritised bypoliticians and the unanimity amongst different politicalparties is strong. The responsibility for crime prevention andsafety has been spread out and relocated to involveeverybody in the society. Traditional crime prevention seems276


to have failed and the new agenda is to ensure that all citizenstake responsibility for themselves and for others. The policeno longer has the monopoly on crime prevention. This meansthat the citizens could have more influence over whichmeasures that will be implemented now and how the socialcontrol should work, but it also means that a market for safetyand crime prevention has rapidly emerged, ranging fromsecurity locks, and fences to dwellings in so-called ‘gatedcommunities’.Mainly two directions can be found within crime preventiveurban planning – one supporting the open urban design,the other supporting enclosed space that supposedly wouldlead to increased social control. Openness and closenesscould also be discussed in terms of attitudes towardsstrangers, that is whether strangers are regarded as a threat ora reason to feel safe. Do we want to exclude or include thestranger? Here the ideas of urban sociologists Lyn Loflandand Richard Sennett are used to demonstrate how strangers,anonymity and conflicts could be perceived as positive (andunavoidable) aspects of urban life. In contrast, the researchersbehind Fixing broken windows represent the opposite view inwhich disorder and anonymity is the problem of urban life. Iargue that both these viewpoints are simplifying the situationand lack understanding of power relations. In some respectswe all are strangers, but at the same time some people areregarded as more strange than others according to socialnorms in society in general or in a specific place; i.e. to be thewrong person in the wrong place at a certain time of the day.Whom is a stranger differs in different societies and cultures.According to sociologist Zygmunt Bauman, the strangerprovoke us by his/hers dependence and he/she makes ourlives more complicated. Bauman argues that the degree ofdislike for strangers is related to the degree of power one hasover her/his own life. People with sufficient economicresources and control over their own lifes tend to be moreopen to strangers, and tend to enjoy the ‘exoticism’ thatcomes with these encounters when the choice to when andwhere to meet the strangers are up to them.Publications by the Swedish Council for Crime Preventiongenerally seems to take for granted that the gathering ofstrangers by definition is a problem. The National Board ofHousing, Building and Planning argues that the lack ofidentity amongst urban citizens makes people passive, lost,feeling alone and strange. The discussion on fear as aexpression of moral panic is a contrasting discourse. The fearof the other creates a defensive urbanism argues for examplearchitect Nan Ellin, and urban sociologist Mike Davis de-277


scribes the scene of growing fortress cities. A whole contemporaryacademic choir argues against nostalgia andescapism of the urban planning of today and the segregationthat comes with it. This is mainly an American discussion,which now also is growing in Europe, including Sweden.These are important analyses, but I argue that we can not endthe understanding there; more analytic nuances are needed.Fear does exist; if fear is ignored or dismissed it might wellincrease. The results from research on the geography of fearcould be used as an alternative understanding. By puttingdifferent research agendas together, instead of against eachother, a more fruitful result could be reached.The privatisation of safety and the industry of crimeprevention is growing around the world, but that is not theonly significant trend. Feminist ‘safer city programmes’ forexample, have been developed in some places. In Toronto,Canada, a safer cities programme was developed during theeighties within a feminist theoretical frame. Throughwomen's grassroots groups and feminist civil servants amodel was created which tried to include all marginalisedgroups‚ taking as a starting point talking to women, homelesspeople, ethnic groups, etc. The problem is understood as bothan individual and a structural problem. After a change in thelocal government, this approach was abandoned in favour ofa more traditional approach based on CPTED. This is anexample of how the approach to safer cities and crimeprevention work is ideologically rooted. Similar projects havebeen carried out in for example Vienna, Dortmund andCologne, through specific women´s departments (Frauenbüro)at the respective city councils. A chapter in the thesis ispresenting this work as an alternative approach.Chapter four concludes with a discussion on freedom andsafety – whom is this project meant for and whom do theyfavour? According to Bauman freedom features as the idealin the post-modern society, but that is only working forprivileged groups. For other less privileged groups this searchfor freedom could mean the end of welfare in general. Inmodern society safety was the aim, but it was at the sametime experienced as imprisoning. The discussion shouldtherefore not revolve around either or, rather both and….In chapter five, Safer Cities in Practice – Policies in LocalDesign, the focus shifts from theory and policies to localpractice. The case study carried out in Gothenburg, includingthe suburbs Bergsjön and Tynnered, provides a concrete*278


example of who the agents are and which ideas and measuresthat work in practice. As an introduction to this chapter thespecific recommended guidelines from the Swedish Councilfor Crime Prevention to the local councils for crimeprevention are presented. It is recommended that police,schools, parents, and local governments and organisationscross the borders between their individual interests and worktogether toward a common purpose. The goal is to develop anatural social control among citizens. In spaces that areuninhabited or isolated, where such social control is notpossible, technical supervision is often recommended in thesecrime prevention programmes. From the USA, Sweden hasborrowed the measures of zero tolerance and situationalprevention. The main focus in these ideas is local achievementsto strengthen the morality among people. The nationalcouncil has sent reading material to the local boards, andcourses have been set up to educate the practitioners. Astrong focus on the physical environment is given as theyseem to give concrete results.In Gothenburg a local crime prevention council has beenestablished under the national policy to create local councilsthat can inspire organisations and citizens to work againstcrime. This council has received top priority on the Gothenburgpolitical agenda. It aims at decreasing fear and crimeand engaging people in different departments to create theirown local crime prevention policies. The name of the council,A Safer and more Humane Gothenburg, points towards afocus on trust and credence rather than supervision andcontrol. It has a critical stance towards the national crimeprevention council which have not seen previous work doneby for example the public health departments. This workingdivision of the local council is also connected to theuniversity, as they want to give correct information and notthrive on rumours and speculations. It wants to be a counterforce for the negative image of the city the media commonlyspread. Its purpose is also to enhance networks and cooperationsbetween different non-profit organisations,institutions and city departments. Their relations withcommercial crime prevention interests are undecided. Theydo not want to encourage profit making on fear, but havesometimes difficulties of acting against them. Private guards,for example, are more and more taking over previous policetasks in some neighbourhoods as the police force has been cutdown.This is followed by a more detailed description of safetywork in two suburbs, with examples of concrete policyimplementations. The layout of the work differs in the279


suburbs, but they share a break with national policies.Locally, other issues seem more important than merelyfocusing on crime and the physical environment. There is aclear preference to work with more long term social issues inrelation to the built environment. Working with the citizens,listening to their needs and wishes, seems more importantthan making them obey certain rules. In these suburbs fear isnevertheless an important issue among the population andgrassroot initiatives have been implemented. A women´s folkhigh school, for example, has initiated a street lightingproject. Through a petition and suggested measures theyapproached the local division council; co-operation has lastedever since. For these women, mainly immigrant women, theprocess also gave them an idea of how to work withdemocratic projects. Local projects seem to create a counterdiscourse to the policy makers, which questions and criticisessuggested measures.In chapter six, Where Research, Policy and Local PracticeMeet: a Thematic Analysis, the safety discourse is analysedthrough three themes, based on the theoretical framing of thethesis, that have shown to be important to understand thisphenomena: depictions of women´s fear, safety and democracyissues in public space and relations within the safetydiscourse. This chapter is the synthesis of the thesis´empirical parts.Different depictions of crime and fear circulate within thesafety work. For some people this fear is a sound reaction tothe growing criminality in society. These people commonlyrefer to the growing Mafia, kids stealing mobile phones,shootings and increased drug abuse. Other people mentionthe media´s impact on people´s fear, and claim that thecriminality is not worse now than it was before. The policewants to tone down the fear, as it argues that crime increasesand decreases in waves. The interviewed people tend tobelieve that women are more fearful than men, and thatwomen particularly fear sexual abuse. The female civilservants and planners take this fear seriously and tend to usetheir own experience of fear in their work. Some women,though, are provoked by the discussion since they do notwant to be stigmatised as weak or defenceless. Men tend totake the issue seriously, but not from their own experience –rather they want to ‘do good’ and ‘protect’ women. Eventhough women's fear is discussed, the real problems areconsidered to be the (male) kids´ behaviour and alcoholics.*280


Why men use violence against women is not discussed.Therefore gender is visible when focusing on women as weakand afraid, but not when it comes to define the problem –men´s violence. Vandalism by young children costs moneyand alcoholics bring down the status of certain places, whichseems to be more important than attacking the source ofwomen´s fear. Even though the government is trying toimplement equality in council work, this process is slow,because the civil servants regard the continued existence ofinequality as a failure, and therefore the issue is not welcomed.Some women do fight for implementing a genderperspective on planning and safety, which slowly is gettingaccepted. The lack of tools and knowledge is still therethough. The problem with women´s fear has been noticed,especially in research. In local projects it is more commonthat women as a group are added to the safety discourse, buta gender perspective is not integrated in the work. How andwhy women are afraid is not discussed.In a global context, on UN level, safety issues have beenput on the agenda to increase democracy in big cities. Fear ofviolence, especially for women, limits the possibility to makea living and support children. At the same time safety policiesin the western world sometimes are accused of privatisingspace and excluding poor people from democratic publicspace. Most people working with safety locally are againstsecurity features like fences, cameras, locks etc, but also findit difficult to argue against tenants who claim the need forthat. The civil servants struggle to find a middle of the roadsolution to this. The main reason for fear many people tend tothink is the cut down in welfare society and an unequaldistribution of wealth. Cosmetic changes in the housing estatesare no longer encouraged locally. That was done in theeighties and had no other result than increasing exclusion ofthe poor, by forcing them to move somewhere else. Onereason for the holistic approach in the local work could be thewide range of represented occupation groups. Research andpolicymakers on the other hand represent far more one sideddisciplines.The policy to start up local councils has so far beensuccessful. New councils are being developed across Sweden.But locally a more diverse and holistic approach is used inthe safety work. Local councils seldom refer to nationalpolicy documents. The interest in women´s fear is morecommon at the local level than in national policy documents,arguably because of the closer relations to the citizens.Conflicts may emerge between the new crime preventioncouncils and existing councils, such as those dealing with281


health and the environment, which already covered parts ofthe responsibilities of the new crime prevention councils. Italso forces them into new fields of co-operation, however.Co-operation between different parts and co-operation acrosssector borders in the council seems to be one of the majorresults from this focus on safety. A fruitful result are themeetings where perspectives and ideas can be exchanged.The long term agenda has not really changed for peopleworking on local development, but since the new founds arelabelled for safety, they try to formulate their work in thatdirection.In the final chapter seven, Concluding Discussions andReflections, I reflect upon the complexities of safety workand crime prevention based on the result from the study.Internal incoherence and paradoxes are highlighted. Tosummarise I have found four major directions that emergesfrom the safety discourse 1) the vulnerable woman, 2) theemancipating city, 3) the good neighbourhood, 4) the excludingcity. These different arguments and points of viewexist at the same time, but while these issues may be broughttogether in local planning practises, they are less so in policydocuments and hardly at all in research. The four perspectivescreate different expectations and raise different questions andanswers. I argue that all four perspectives need to be reflectedupon to reach the best result in safety work, but I also criticisethem on different grounds, mainly because their argumentsare one-sided and lack an understanding of howpower relations are produced and reproduced through safetydiscourses. There is no easy way to increase safety in society,and it is a controversial issue, but fear can not be ignored.Social and economic privileges decide how safe people aretoday. It is an equality issue that all people need access to apublic and democratic space, which includes women, youth,etc.Several internal paradoxes have been found, for examplethat the aim to create a safer city for women, can be bothemancipating and restricting. Safety measures can work forincreasing women´s mobility, but at the same time stigmatisewomen as weak and in need of protection. Many of theseparadoxes revolve around the relation between structural andindividual problems and needs.One interesting result is the gap between the different partsof the safety discourse and how these gaps are created andhandled. Another interesting result is the very few physicalchanges in the urban environment that actually have occurred.Mostly the implementation has resulted in increasedmaintenance in previous forgotten areas, increased lighting,282


estored tram- and bus stops, and the introduction of streetfurniture. Overall it can be said that safety work is mainly acompensation for cut-downs in the welfare society.There is one big risk though that safety and security willbe even more commercialised and that we step by step willget an increasingly closed society. Housing companies doimplement locks and fences more and more.Some suggestions for future directions are also given inthe final chapter where the relation between subjective bodilyexperiences and structural interpretations is discussed, whichboth have to be taken into account in the understanding ofplaces. On an individual level, supporting women´s existingstrategies to cope with fear by increase lighting, publictransportation and walking paths, is a good way forward. Atthe same time power relations on a structural level must bediscussed and adjusted by educating civil servants andplanners in equality issues. By using theory it is possible forplanners to take a step back and get an overview of theproblem where different voices can be heard. Theory alsomakes the chosen perspective visible and the taken-forgrantedideas can be questioned. The city has always been aspace for negotiation and that is an ongoing process. Womenclaiming access to the city on their own conditions is ademocratic right. Other groups´ fear could also be recognisedby this. The different approaches will in the long term affecthow problems of fear and crime will be regarded. If theproblem of crime and fear will be solved by improvingpeoples’ morality, we have to be aware of whose morality isbeing controlled, and who should be controlling whom. If weinstead regard fear as a problem associated with powerrelations, in this case power relations between men andwomen, then the focus will be different, and we should bediscussing accessibility rather than control, through which adeeper understanding of how relations in public urban life areconstructed could be gained. Planning today needs to startfrom the users and the diversity amongst them. As a feministresearcher I want to stress the issue of positionality and arguefor the city as a place for emancipation and possibilities forwomen as well as for other groups in society. I have alsoargued for a break of the splits between different internaldiscourses, where researchers position themselves againsteach other instead for being open minded for differentexperiences and possibilities that people have. I argue thatsafety is a democracy issue. As urban researcher ElizabethWilson says ”we will never solve the problems of citiesunless we like the urban-ness of urban life.” The city is aspectacle – and what is wrong with that?”283


284


KARTA ÖVERGÖTEBORGBERGSJÖNTYNNEREDGALILEIS GATARYMDTORGETBERGSJÖN


Bild I & II:Opaltorget, TynneredEfter upprustningsprojektet


BILD III & IV: Spårvagnshållplatsen Smaragdgatan, Tynnnered


BILD V: Galileis gata, BergsjönBILD VI: Förslag på ny byggnad, Galileis Gata


BIILD VII & VIII: Spårvagnshållplats Rymdtorget, BergsjönInnan ombyggnad


BILD IX & X: Spårvagnshållplats Rymdtorget, BergsjönEfter ombyggnad


BILD XI: Graffiti centrala Göteborg

More magazines by this user
Similar magazines