Bland högar, ortnamn och kyrkor - Uppåkra

More documents

Recommendations

Info

120 det emellertid sällan som runstenarnas ursprungliga placering går att fastställa. Runstenarnas allmänna karaktär som minnesmärken över avlidna innebär att en hög andel borde kunna hänföras till begravningsplatser. En genomgång har emellertid visat att endast 15% av runstenarna i Sverige och Danmark kan knytas till gravmiljöer (Johansen 1997, s. 163). Nära dubbelt så många framstår med en anknytning till kommunikation, och den allra största andelen har en äldsta känd placering i kyrkor eller kyrkliga miljöer. Diskussionen kring runstenarnas ursprunglia placering har varit omfattande och någon enhetlig uppfattning föreligger inte. Betraktas runstenarna i ett sammanhang med kommunikationsleder, boplatser samt grav- och kultplatser, både förkristna och kristna, kan de relateras till ett övergripande sammanhang. I ett landskapssammanhang med ett större tidsdjup framträder platser som haft större betydelse, där sociala, rituella och symboliska aspekter har strålat samman och verkat under en längre tid (se exempelvis Rudebeck 2002). Högens betydelse som monument och symbol i landskapet under järnåldern framgår även av ortnamn där ordet hög ingår. I framför allt sydvästra Skåne finns ett stort antal byar med namn med suffixet -hög (-ie) (fig. 2). Inom ortnamnsforskningen hänförs de till det äldsta skiktet av ortnamn, vars produktionstid inföll före vikingatiden (Pamp 1979, 1983; Porsmose 1981, s. 174; Skansjö 1983, s. 62ff). Kronologiskt kan namnbildningen ha ägt rum nära gravhögarnas utnyttjande, i varje fall det konstaterade återanvändandet. I vissa fall har det säkert förelegat ett samband mellan namnbildningen och ett aktivt bruk av högarna. Vid mitten av 1600-talet fanns det 32 byar med suffixet -hög i Skåne (Dahl 1942b). I sju av tio bland dessa byar återfinns sockenkyrkor, vilken är den högsta andelen kyrkbyar bland samtliga ortnamnstyper i Skåne. Det tydligaste sambandet mellan högar och bebyggelse ur ett ortnamnsperspektiv är namnet Högby med varianter. Ett tjugotal byar med detta namn är kända i Sverige, och ofta framstår de som betydande orter. En sådan ort är Högby i Östergötland med sina högar, runstenar och kyrka (Selinge 1987). Ortnamnet Högby (”hugbu”) ingår i inskriptionen på den senvikingatida runstenen. I Skåne finns Hyby (av Högby) med runsten och kyrka. Även här nämns bynamnet på runstenen, och det speciella med denna plats är att runstenen omtalar en person som ägde byn (Jacobsen & Moltke 1942, sp. 319f). Då inskriptionen inte har kunnat läsas i sin helhet framstår tolkningen som något osäker, men högens betydelse framstår som primär i sammanhanget. Suffixet -by förefaller i hög grad tillhöra den yngre järnåldern, och då framför allt vikingatiden. I båda fallen har kopplingen till gravhögar varit viktig, men kanske utifrån helt olika premisser. Några skånska ”storhögar” är inte kända från den yngre järnåldern, men hade förekommit tidigare. Snorre Sturluson (1994, s. 21f) skrev i prologen till Heimskringla: ”Och sedan danakungen Dan den storvulne låtit göra sig en hög, och låtit bäras dit när han dog, med kungaskrud och stridsrustning och sin häst
Figur 2. Byar med namn som slutar på -hög (-ie) i Skåne på 1600-talet (Dahl 1942b). Byarna har en tydlig koncentration till den sydvästra delen. med allt seltyg och andra ägodelar, lät många av hans ättmän göra likadant, Då började högåldern i Danmark, men bland svear och norrmän varade brännåldern länge än.” Enligt Snorre var alltså skillnaderna i gravskick stora mellan daner och svear. Seden att bränna de döda upphörde tidigt i Danmark. Ur ett skånskt perspektiv har Fredrik Svanberg visat att gravskicket även under vikingatid har varierat mellan olika områden (Svanberg 1999). De undersökta ”hedniska” gravfälten i området kring Uppåkra uppvisar ett gravskick med tydlig kristen påverkan i form av skelettgravar med öst-västlig orientering, och som i huvudsak saknar gravgåvor. I Skånelagen från slutet av 1100-talet förknippades, som redan nämnts, gravhögar med en förfluten obestämd hednisk tid. I de medeltida lagarna från götalandskapen förekommer termen ”högby” för att beteckna äldre byar från hednisk tid (Jensen 2002, s. 153f). I Östgötalagen talas det om ”högha byr”, dvs. högby. Möjligen har termen i lagarna kommit att gälla alla byar med hög ålder oavsett förekomst av högar. Relationen mellan ett hedniskt och ett kristet gravskick måste förutsättas ha varit mer komplicerat än de medeltida lagtexternas uppdelning i högbegravningar och kyrkogårdsbegravningar. Förekomsten av gravhögar på 121
Page 1 and 2: UPPÅKRA Bland högar, ortnamn och
Page 3 and 4: Landskapet kring Uppåkra, liksom a
Page 5: Figur 1. Högen, runstenen och kyrk
Page 9 and 10: äldre begravningar (Anglert & Jans
Page 11 and 12: under samma tid. Denna komplexitet
Page 13 and 14: tid att etablera det specialiserade
Page 15 and 16: guldbrakteaterna tolkats som en for
Page 17 and 18: de äldsta kungliga kontrollpunkter
Page 19 and 20: är också det speciella ortnamnssk
Page 21 and 22: Figur 4. Kring Uppåkra dominerade
Page 23 and 24: Figur 5. Kungalevet Arvelund strax
Page 25 and 26: medeltid framgår av att kyrkor har
Page 27 and 28: Carelli, P. 1997. The Past and Futu
Page 29 and 30: Nielsen, A-L. 1997. Pagan Cultic an

Bland högar, ortnamn och kyrkor - Uppåkra

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?