Nr 57 - Oktober 2012

Så länge du älskar migEn novell av Jenny Aspe LobergDet var dött, inget mer än tystnad ochett och annat skrik, eller någon som grät.Jag vände mig om i den vita sängen, detgjorde ont i bröstkorgen, och alla slangarsom låg över mig var fyllda av mittmörkröda blod. Blod, överallt. Jag ärvan. Jag heter Frida, jag är 15 år och harcancer.Jag har inte alltid haft det, helvetet börjadeför två år sedan. Jag var en av debästa tennisspelarna i min ålder i Stockholmoch jag var och tävlade varje helgoch vann medalj efter medalj. I börjantänkte jag att det inte var någonting,det var ju okej att inte orka springa ettextra varv på gympan, men när det tillslut kändes som hela mitt huvud skullesprängas efter ett halvt varv märkte jagatt det måste vara något som är fel. Jagville inte verka sämre än de andra, så jagsprang ändå. Tills den dagen då jag barakollapsade mitt under en tävling, alltblev svart.Jag vaknade upp i ett vitt rum. Jag troddejag var död, tills jag hörde mitt namn.- Är det du som är Frida Larsson? sa enmanlig röst.Jag ville svara men jag orkade baranicka lite slött med huvudet.- Du är inlagd på akuten, sa mannen, duska gå igenom många tester, för det ärnågot som inte står rätt till med dig tyvärr.Tystnad. Denna vidriga tystnad som jagstått ut med i snart två år. Jag har inteönskat det här. Cancer. Jag? Nej, någonannan. Man läser om folk som dör icancer, det ska vara någons gamla mormor,inte jag. 15 år. Jag hade ett perfektliv tills den dagen, 26 maj 2009, mitt besked,min framtid.Jag skulle ligga på intensivvård och fåcellgifter och ta massor med mediciner.Jag vill gå i skolan, ni som säger att skolansuger och att ni inte orkar, ligg i minsäng, ha alla de här slangarna i kroppen,och känn hur det känns att inte orka.Läkaren kommer in i rummet och kännerpå mitt hjärta. Det slår, men när manhar cancer kan det stanna när som helst,jag vill inte dö. Jag vill leva, men jaghar inte valt det här. Läkaren frågar omjag är hungrig, men äta är det sista jagvill just nu. Jag är blek. Jag saknar minfamilj, min klass och min närmsta vänViktoria, tennisen, att springa. Jag villockså bli kär. Men just nu drömmer jagbara om att bli frisk.Jag stirrar in i den vita väggen, drömmermig bort. Idag ska jag nog bli utsattför fler sprutor och mediciner. Jag stirrarännu mer intensivt in i väggen. Iblanddrömmer jag att jag hostar upp den härvidriga sjukdomen som om det vore ettmonster som begravt sig i mitt innersta,kastar monstret på den vidriga vita väggenoch springer ut genom korridorerna.Jag har knappt sett världen på två år,jag är väldigt sjuk, vissa som har cancerkan komma hem, men inte jag, de måsteha kontroll på mig dygnet runt. Dethar hänt att det kommer in ungdomar imin ålder genom de automatiska dörrarnai den stora entrén. De ska säkert hälsapå någon sjuk släkting eller kanske ettnyfött syskon? Dom brukar alltid titta påmig som om jag är en utomjording, menjag är väl en i deras ögon. Tystnad, 15 år.Två månader senareIdag kommer min familj på besök, kanskesista gången jag ser dem. Läkarnasäger att det är nära nu. Vadå nära? Jagvill vara långt borta, men ändå leva.Jag ser mamma och pappa och min lillasysterFelicia. Mamma gråter, pappatröstar henne, han har också tårar i ögonen.Jag vill stå på deras sida, jag villvara ett barn. Jag hatar det här.Mamma gråter, vi pratar, efter ett tag gårde. Jag vill följa med. Bort från den vitaväggen, bort från plastgolv, bort frånslangar och mediciner. Jag känner migsvag, det känns som jag lyfter, svävar.Är jag en ängel nu? Jag testar att lyftaarmarna och se om jag har vingar menarmarna är bara fulla med ärr efter allasprutor. Nu dör jag, tänker jag.Jag känner mig trött, som den gångenpå tennistävlingen, då jag bara föll ihop,nästan samma känsla men på olika plats.Jag tänker på det jag sa till mamma.- Så länge du älskar mig mamma, så skajag vara här, jag ska flyga över dig, hålladig under mina vingar.- Jag älskar dig för alltid Frida.Pappa och Felicia kom in i rummet.- Vi älskar dig Frida, sa de tillsammansalla tre.- Så länge du älskar dig själv Frida, flygnu viskar något. Jag ser Viktoria, jag skaprecis säga hej när allt blir svart.Jag kollar ner. Jag har vingar.22 Magazinet Nr 57 oktober 2012