FULLTEXT02

larsbjork
  • No tags were found...

FULLTEXT02

grundläggande introduktion långt senare, kanske först i slutordet, och man fårkänslan av att kunna börja precis var som helst utan att missa något steg idiskussionen (Colebrook, 2010). Man kan också få känslan av att det faktisktinte finns några steg i diskussionen; åtminstone inte utstakade längs en logisklinje; man deltar istället i en tankerörelse som sprider sig åt flera håll samtidigt,som ibland viker tillbaka över sig själv och passerar samma punkt på nytt – ellersom avviker helt för att aldrig återses.Det är en charmerande invit – att försöka applicera samma sätt att skriva ochtänka. Men det vore att bedra den Deleuzianska andan, om en sådan nu finns,att försöka göra lika. Det duger inte att vara bokstavstrogen, man måste göraannorlunda, måste ’bedraga Deleuze väl’, som Beckman (2009, s. 13) uttryckerdet. Själv gör hon så genom att diskutera transformationer av subjektivitetutifrån Deleuzes olika paradoxer och inbördes inkonsistenser. För min delkommer samma intention till uttryck i ett försök att iscensätta detassemblagebegrepp som Deleuze och Guattari skisserat (1988) och somDeLanda vidareutvecklat (2006), för att landa i en begreppslig analytik av detdisciplinerade subjektet i samtida svenska utbildningsdiskurser.Assemblagebegreppet enligt Deleuze och GuattariDeleuze var samtida med många av de författare som skulle komma attuppfattas som centralfigurer i det franska poststrukturalistiska tänkandet frånsextiotalet och framåt – Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-FrançoisLyotard, Jean Baudrillard. Enligt Williams (2005) kan denna poststrukturalismsammanfattningsvis förstås som en “disruption of our secure sense of meaningand reference in language, of our understanding of our senses and of the arts,of our understanding of identity, of our sense of history and of its role in thepresent” (2005, s. 3). I så måtto som Deleuze också iscensätter ett slagsdecentrering av subjektet 6 och samtidigt delar en misstro gentemot språketsförmåga att representera mening, identitet och verklighet förtjänar han att kallaspoststrukturalist – men man kan också notera att han kontrasterar mot vissa6 I det tidiga samarbetet med Félix Guattari, Anti-Oedipus från 1972, skrivs subjektet t.ex. fram somett slags ‘restprodukt’ på ytan av ett djupare liggande begärsmaskineri: “[t]his subject is not at thecenter, which is occupied by the machine, but on the periphery, with no fixed identity, foreverdecentered, defined by the states through which it passes” (Deleuze & Guattari, 2008/1972, s. 20)32

More magazines by this user
Similar magazines