FULLTEXT02

larsbjork
  • No tags were found...

FULLTEXT02

Deleuze, Guattari och subjektetFrånsett sin första bok Empiricism and Subjectivity (Deleuze, 1991b) – vilkenaktualiserar David Humes filosofi kring sinnet, världen och jaget – samt dettidiga samarbetet med Guattari (Deleuze & Guattari, 2008/1972) – vilket var enkritisk uppgörelse med en psykoanalytisk teoritradition – var Deleuze aldrigspeciellt intresserad av att använda subjektet som konceptuell resurs (Beckman,2009). Begreppet fungerar alltför lätt som en språngbräda till transcendens, ochdet ville Deleuze undvika till varje pris: ”[t]ranscendence is problematic forDeleuze because it is not part of how the world and being exist but rather aconstruction that functions to create hierarchies and thereby restrict thepotential for change inherent in all things” (Beckman, 2009, s. 14). Däremotsaknades inte ett implicit intresse för individens ontologi. Flera av Deleuzesövriga verk innehåller kreativa utvecklingar av individualitetens möjligheter ochvillkor, med hjälp av klassiska filosofer som David Hume (Deleuze, 1991b);Baruch Spinoza (Deleuze, 1988) och Gottfried Wilhelm Leibniz (Deleuze,2004). Det som Deleuze åstadkommer med dessa läsningar, och som vi kan tamed oss vidare från Deleuze, är en förnyad kraft att beskriva det immanentasubjektets förveckling och utveckling längs materiella, kulturella och estetiskadimensioner. Vi kan också använda den ’assemblagets analytik’ som skisseratsovan för att ytterligare begreppsliggöra subjektets icketranscencentalautveckling.Det står klart att denna förståelse av subjektet lösgör sig från de sanningssystemi vilka subjektet förstås som en ickereducerbar metafysisk entitet. Deleuze utgördärmed en kontrast till det modernitetens episteme (Foucault, 2002) somkännetecknats av ett intresse för vad subjektet är, genom att istället ställa fråganvad subjektet blir, görs till – och genom en sådan förskjutning accentueratssubjektets temporala karaktär (Biesta, 2006; Dahlberg & Bloch, 2006; Due,2007; Semetsky, 2003a, 2006). Istället för att betrakta subjektet som essens, somett cartesianskt cogito (se Deleuze & Guattari, 1994) närmar vi oss då subjektetsom händelse; som ’haecceitet’ (Deleuze & Guattari, 1988) och tillskriver detdärmed samma typ av individualitet som vi tillskriver en sommar, en timme, enregnbåge – väl definierade fenomen, som dock är i avsaknad av typegenontologisk status. Subjektet sprids därmed ut temporalt, med brännpunkt inuet: ”the subject, at root, is the synthesis of time – the synthesis of the presentand the past in light of the future” (Deleuze, 1991b, ss. 92-93). Med detta36

More magazines by this user
Similar magazines