Mitt examensarbete i SOÄ/Sv vårterminen 2008 - Gislaveds kommun

Innehållsförteckning3. Inledning4-5. Bakgrund6. Barndom7. Ungdom8. Läraryrket9-10. Rektorsyrket11. Slutord12. Källor

InledningJag har valt att göra mitt SO-arbete om min rektor, Hjördis Larsson-Valkama. När vi fick reda på attvi skulle göra ett SO-arbete om nästan vad som helst som rör SO-ämnena, tänkte jag först på attvälja att intervjua någon intressant släkting. Efter mycket funderande kom jag på att alla faktiskthar/har haft ett intressant liv, och att alla människor är värda att skriva om.Jag har gått på Lundåkerskolan i 3 år, och jag ska ärligt säga att jag aldrig har vetat mycket omskolledningen förutom vilka det är. Jag tror att det finns många elever som känner som jag. Jagbestämde mig därför för att göra detta arbete om rektorn på Lundåkerskolan. Jag tror att jag kandela med mig av mitt arbete till andra som också vill veta mer om Hjördis, och på så sätt faktiskt fåen bättre stämning på skolan och känslan av gemenskap mellan rektor-elev, elev-lärare och lärarerektor.Jag intervjuade Hjördis om hennes barndom, vuxenliv, ja i princip om hela hennes liv. Jag ärmycket glad för att jag fick gå så långt in på Hjördis privatliv och vill därför rikta ett stort tack tillhenne för att jag har fått göra detta arbete.

BakgrundKarta över Sverige.Området där Tornedalen liggerär utsatt på kartan.Naturbild från Tornedalen.Hjördis är född och uppvuxen i en by som heter Narke. Den ligger åtta mil från Torneälven, alltsåockså åtta mil från riksgränsen. Hjördis bodde vid Kalixälven. Området ligger kring Övertorneå iNorrbotten, 140 mil från Gislaved.Där Hjördis är född pratar man både finska och svenska. Finskan som pratas i, och kring,Tornedalen är Tornedalsfinska. Tornedalsfinskan är en blandning av svenska och finska.Språkgränsen mellan Tornedalsfinskan och svenskan låg cirka tre mil nedströms ifrån Hjördis hemvid Kalixälven.– Eftersom vi bodde så nära gränsen till Finland var det inte så konstigt att vi hade finskanmed oss, säger Hjördis.Hjördis mamma kom ifrån en stor släkt i Pajala kommun. Släkten drev ett gästgiveri, som är ettgammalt namn för värdshus. På den tiden fanns varken bussar eller järnvägar. Då fanns det mångarastställen längs vägarna, och både Hjördis mamma och mormor bodde i deras gästgiveri.- Min mamma tog med sig både svenskan och finskan till hemmet. Min farfar kunde ingenfinska alls och var helsvensk. Han kunde inte ett ord finska när han hittade min farmor fyramil uppåt vid Kalixälven.Hjördis farfar hade också en stor släkt. De bodde precis vid språkgränsen mellan svenskan ochfinskan. Hennes farfar hade sju bröder och var en väldigt stor familj. De var trots den stora familjenvälbärgade, och hade mycket jord, som skulle delas upp syskonen emellan. Den äldste fick dennärmaste jorden, och den yngste fick den som var längst bort från deras hem.- Min farfar var yngst bland syskonen. Han fick alltså marken längst bort, närmare finskagränsen. På så sätt hamnade han i samma by som min farmor.Hjördis berättar om hur svenskan alltid varit ett levande språk i deras hem.– Mina syskon pratade alltid svenska med mig, hela tiden. Mina föräldrar pratadetornedalsfinska. Detta gjorde att jag lärde mig båda språken, berättar hon.Hjördis berättar att hon är besviken på att alla ungdomar inte har en Sverige-karta i huvudet.- När jag en gång var hos en niondeklass här på Lundåkerskolan och frågade om de visste vartNorrbotten låg, blev jag riktigt förvånad över att det var så få som kunde placera landskapet,säger hon.

Hjördis menar att man ska kunna sitt eget lands karta. Det är något som är mycket viktigt. Honsäger att hon är stolt över sitt land, men samtidigt är öppen för alla.- Innan man börjar flyga runt i världen tycker jag att man först ska kunna det som är närmasten, alltså det egna landet, även om det är 140 mil härifrån. Det gör att man kan vara stoltöver sitt land, menar Hjördis.För Hjördis betyder en allmänbildning om sitt eget land att man står på stadiga ben, och det är dåman kan möta andra med alla öppna sinnen.BarndomHjördis pappa jobbade i skogen och var inte hemma så ofta. Hennes mamma var hemma medbarnen. Dessutom hade de sex-sju kor i ladugården, som gjorde att mamman också fick jobba somjordbrukare. Hjördis följde alltid med sin mamma, satte sig på en pall och tittade på när hennesmamma jobbade. På sätt fick hon lära sig mycket om jordbruk.Hjördis hade 7 syskon. P.g.a. att hennes föräldrar jobbade så mycket var det inte bara dem somuppfostrade barnen, utan även de äldre syskonen.Närmaste centrum från byn Narke var Gällivare-Malmberget. Lasarettet låg där, men det händedock sällan att de åkte dit. Det var nämligen 11 mil dit. Hjördis nämner att hon fick en sortsstabilitet i att bo så långt ifrån ett lasarett, och hon lärde sig att om något händer måste man ocksåkunna klara sig själv.I småskolan gick Hjördis tillsammans med nio klasskamrater. Det var fem killar och fem tjejer.– Att vi var så få i klassen gjorde att alla var kompis med alla, säger Hjördis. Visst slogs viibland, men jag tyckte ändå var ”ett” med varandra. T.ex. hade vi en pojke i klassen somhade svårt att läsa, och då var det ingen som retade honom för det.Innan högstadiet gick Hjördis i en realskola, en skolform som avskaffades successivt från 1950-talettill 1972. Alla kom inte in på skolan, och man var tvungen att söka sig in. Realskolan gick Hjördis iKorpilombolo, en tätort med drygt 500 invånare.Att bo på landet långt ifrån tätorter och städer var en slags frihet, menar Hjördis. Barnen fick självata ansvar, och alla brydde sig om dem, inte bara deras föräldrar. Alla vuxna i byn brydde sig omandras barn.Något som dock var jobbigt under hennes barndom avstånden.– Rätt tidigt ville jag ge mig iväg. Att åka ner till Stockholm på början av 1960-talet var enjättelång resa. Jag ville massa saker, men kunde inte förverkliga dem på grund av avståndettill allt.Hon säger också att byn var lite ”instängd” och isolerat från folk från andra delar av Sverige ellervärlden. När det t.ex. kom romer eller zigenare till byn så kunde folk vara väldigt trångsynta. Mantrodde att alla stal, och skitsnack uppstod ofta i byn.– Det där reagerade jag väldigt mycket på redan som barn. Att alla människor är lika och haren chans trodde jag på, säger Hjördis.Hjördis växte upp vid Kalixälven.

UngdomGymnasiet gick Hjördis i Kiruna, alltså nitton mil från hennes hem vid Kalixälven. Där gick hon itre år och bodde inackorderat hos några som hyrde ut rum åt studenter.Första riktiga kärleken hittade hon även där när hon var 18 år.Hon flyttade till Kiruna när hon var 16. På den tiden gick man sex dagar i skolan, istället för femsom vi gör idag. Det gjorde att hon inte kunde åka hem varje helg.I Kiruna fick hon nya vänner. Det var en helt ny värld, att komma från en liten by och sedan flyttain i en stad.−Varken på realskolan eller på gymnasiet läste jag finska. Det kändes inte som att jag behövdedet vid det tillfället, berättar Hjördis.1967 åkte Hjördis till Uppsala för att läsa på universitet. Då fanns det 20 000 studenter i Uppsala.Där stannade hon i fyra år.−Att läsa på universitet är en härlig kultur och man får en fantastisk ungdomstid. Uppsala är ju”ungdomens stad” även om den är väldigt gammal, säger hon.Efter ett tag bestämde hon sig för att börja läsa finska. Hon anmälde sig hos Institutionen För Finsk-Ugriska Språk. Lärarens mamma hade varit fröken för Hjördis i förskolan. Han förstod att hon hadegrunderna i finska, även om hon inte hade läst det.– Att läsa finska var väldigt enkelt. Har man ett språk ifrån sin barndom, även om det inte är aktivthela tiden, så har man den i ryggmärgen. Då är det bara att ”plocka upp” det, menar Hjördis.Förutom finska läste hon även nordiska språk, statistik, konsthistoria, historia ochsvenska/litteraturhistoria.Uppsala universitet, där Hjördis studerade i fyra år.

Läraryrket1971 fick hon examen som filosofimagister. Då var det väldigt många studenter i Uppsala. P.g.a. attdet var så många som sökte fick Hjördis inte plats på lärarhögskolan. Hon sökte jobb och fick ettjobb i Smålandsstenar samma år. Hon hade ingen aning om vart det låg, men hon tog tåget tillNässjö och sedan rälsbuss till Smålandsstenar.1972 hamnade hon på Lundåkerskolan. Rektorn, Lasse Strandberg ringde till Hjördis. Han hadehört att hon undervisade i finska.- Jag undervisade finska här på Lundåkerskolan men också på andra skolor runt om iGislaved, berättar hon. Jag hade även historia.1973 kom hon till slut in på lärarhögskolan, som skulle göra henne behörig. Hon hamnade i Umeå,och studerade där. Andra halvåret hamnade hon på ett tekniskt gymnasium i Sundsvall. Där gick1500 killar och 2 tjejer. Hjördis tycker att det var jätteroligt, och säger att killarna var supertrevliga.Hon kom så småningom tillbaka till Gislaved och Lundåkerskolan.- Skolan såg helt annorlunda ut på den tiden. Gymnasiet undervisade i samma byggnad somoss, tills de byggde en ny byggnad jämte, berättar Hjördis.Idag har Hjördis sitt kontor i mitten av Lundåkerskolan.

RektorsyrketHur kom det sig då att Hjördis blev rektor för Lundåkerskolan?- Det började med att jag var ombud för fackförbundet LR, Lärarnas Riksförbund. På det visethalkade jag in på det här med ”lederiet”. Jag fick helt enkelt insyn i hur saker och tingfungerar, berättar hon.1985 behövde Lundåkerskolan ett vikariat som studierektor. På den vägen var det, och till slut blevhon rektor.- Det är inte alltid man kan svara på varför jag blev rektor. Saker och ting bara kommer, ochså tar man chansen. Jag ångrar inte att jag blev rektor, även om mitt jobb kan vara väldigttufft ibland, säger hon.Enligt Hjördis var det lättare att vara rektor för 5-10 år sedan. Det är mycket hårdare kravnuförtiden, och allt ska bevakas av Skolverket. Detta gäller inte bara rektorer utan även lärare ochelever. Enligt Hjördis ställs det mycket högre krav på alla på skolan idag, än vad det gjorde innan.- Sunt förnuft räcker inte i alla plan längre. Tyvärr håller vi på att omgärdas av lagar ochförordningar. Vart ska vi få plats? Jag måste säga att jag är orolig för framtiden, sägerHjördis. Om vi inte börjar lita på varandra kommer allt att gå snett. Jag tror att människanvill väl, men jag vet inte varför det ska regleras så mycket. Det beskär vårat liv och vår frihetpå något sätt.Det är tufft att vara rektor, framförallt på Lundåkerskolan i Gislaved. Hennes hus har blivitnedkastat med ägg, och en del bombhot har också förekommit på skolan. Trots att det är många somkonfronterar Hjördis ofta, särskilt föräldrar, menar hon att det inte är fler som gör det nu än innan.- Det är inte bara negativa saker föräldrar kommer till mig med. Efter att Finnveden hadeskrivit sina kritiska artiklar om Lundåkerskolan fick jag väldigt mycket positiv kritik, merän vad jag någonsin har fått innan. Visst har vi diskussioner med föräldrar, det måste vi ju.Men jag vill inte avsluta någonting innan man har hittat en utväg tillsammans, menarHjördis.Sedan några år tillbaka är det flera lärare som har bytt jobb, från Lundåkerskolan – till Gärdeskolan.Hjördis tror dock inte att det beror på skolledningen. Hon tror på att alla människor någon gång villvariera sig och byta jobb, och dessutom ligger gymnasiet nära Lundåkerskolan.– Jag tror inte att någon ungdom skulle stanna på ett jobb i 38 år t.ex. Det är klart att det är tråkigtatt många lärare lämnar oss, dock tror jag på att ingen plats är oersättlig. När jag går härifrån trorjag att någon minst lika bra, om inte bättre kommer hit.Det bästa med att vara rektor är att se hur eleverna utvecklas under tre år, enligt Hjördis. Hon

medger också att de flesta eleverna är trevliga och snälla. Att få träffa ungdomar är det bästa enligthenne. Sedan tycker hon att lärarna är väldigt bra.Det dåliga med att vara rektor på Lundåkerskolan är att man är väldigt utsatt, tycker hon.– Man har ögonen på sig hela tiden. Man kan aldrig tillfredsställa alla, tyvärr. Det är jobbigast.Det står i tidningarna att rektorn bestämmer, men jag bestämmer aldrig ensam.Det finns många saker som kan göra Hjördis upprörd och ledsen. När elever blir utvisade som harhaft det bra i Sverige och måste säga adjö tar Hjördis hårt. Även om hon är ledare för en hel skola ärhon väldigt känslosam.- Jag gråter när jag ser att en ungdom inte har det bra. Jag gråter i hjärtat, inte i ögat. Att seelever som inte har den trygghet man vill att de ska ha är väldigt tråkigt, säger Hjördis.Hjördis arbetar för fullt.

SlutordJag har lärt känna Hjördis under en intervju. Jag har också lärt mig mer om Norrbotten, vilka språksom pratas och varför, mer om skolsystem och annat. Intervjun var jätteintressant och gav migmycket.Jag vill därför en än gång tacka Hjördis för att jag fick intervjua henne.Hjördis avslutade våran intervju med att säga:- Jag tycker att jag har haft ett jättebra liv. Jag är nöjd. Jag hade inte alltid samma början pålivet som andra ungdomar har. Jag har fått kämpa sig fram till att nå det jag vill, det tror jagär nyttigt. Man ska inte få allting gratis. Jag har mött underbara människor. När jag och minman flyttade till Småland träffade vi personer som öppnade sina hem för oss. Vi fick alltsåvänner direkt. Vi har alltså haft tur i livet, och det måste man ha också, säger hon.Nu hoppas jag att detta arbete ska tillföra något till alla de som har velat veta mer om vår rektor påskolan. Som jag sa från början, jag tror att alla har haft ett intressant liv men på olika sätt. Hjördishar haft ett väldigt intressant liv. Det kändes som ett rätt val av mig att intervjua henne, och det ärjag glad för.

KällorIntervju med Hjördis Larsson-Valkamahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Tornedalenhttp://susning.nu/Realskolahttp://sv.wikipedia.org/wiki/KorpilomboloBilder:Bilderna på Hjördis är tagna av mig själv.Sverigekartan kommer ifrånhttp://www.genealogygeneral.bravehost.com/NORDIC/SWEDEN/IMAGES/sverige.jpgNaturbilden från Tornedalen kommer ifrånhttp://www.geocities.com/lenagrantun/F1000006.jpgBilden på Kalixälven:http://conny.puslingar.se/images/0101OVERKALIX%20(20).JPGUppsala universitet:http://www.vethist.idehist.uu.se/Bilder/fysikums_fasad.jpgBilderna på Lundåkerskolan är tagna av mig själv.