Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

lif.se

Bilaga W1404-2.2.pdf - LIF

Etiska aspekter på farmakologisk smärtlindring tillpatienter i livets slutskedeNiels LynöeDen 4 januari år 2000 kolliderar två tåg i Norge och detutbryter en explosionsartad brand. Den så kallade Åstaolyckanleder till att nitton människor omkommer (1). Flerapassagerare satt fastklämda och det var inte möjligt att fåloss dem då branden närmade sig hastigt. Sjukvårdspersonalvar snabbt på plats, men det enda man kunde göra var att gemorfin eller morfinsprutor till de fastklämda. Syftet medmorfininjektionerna var att passagerarna skulle slippa lidanär elden med säkerhet nådde dem. Läkare som var inblandadeberättade efteråt att det var frågan om rejäla doser avmorfin. Det kan inte uteslutas att några av offren hade fåttandningsstillestånd av morfinet redan innan flammorna togdem.Många beslut inom exempelvis intensivvården rörandeåtgärder i livets slutskede handlar ofta om likartade problemsom i det anförda exemplet. Och inte sällan finns det bakomde etiska resonemangen även juridiska som aktualiseraransvarsfrihetsregeln; ibland går etiska och juridiska övervägandeni samma riktning, men ibland går de isär, eller snararei otakt (2).Det som ska diskuteras i det följande är huruvida åtgärdersom inbegriper användande av läkemedel i livets slutskede äretiskt försvarbara eller inte. Vi ska diskutera detta i relationtill om vi befinner oss i akuta situationer eller när vi har gottom tid och beroende av om patienten är beslutskapabel ellerinte. Analysen tar sin utgångspunkt i principerna att göragott, att inte skada och i självbestämmande samt i en diskussionav om avsikten med en handling anses vara god/dålig irelation till att konsekvenserna av handlingen anses varagoda eller dåliga.Det konkluderas att det finns goda skäl för att i akuta situationerge rikligt med läkemedel i lindrande syfte även omdoseringen skulle kunna antas att påskynda döden. I de falldär döden eller djup sedering är enda sättet att kontrollera(minimera) patientens lidande är det under vissa givna förutsättningaretiskt (men inte alltid juridiskt) försvarbart attge läkemedel som påskyndar döden eller försätter patienteni ett medvetslöst tillstånd (sedering).Göra gott-principenDet kan förefalla trivialt att man som sjukvårdspersonalförväntas göra gott och hjälpa patienter som befinner sig imedicinsk nöd. Detta innebär bland annat att sjukvårdspersonalinte bör stå passiv och titta på och bara konstatera attpatienten lider och är i behov av medicinsk vård. Det fannsförstås med som en teoretisk möjlighet för de norska läkarnanär de såg de fastklämda passagerarna i det brinnande tåget.Men att i denna situation underlåta att handla är (enligt göragott-principen) oförsvarbart och uppfattas enligt lagen omyrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS)som försummelse. För den kliniskt verksamma läkaren finnsalltså inget utrymme för värdeneutralitet – medicinsk kunskapär handlingsdirigerande.Mera specificerat innebär göra gott-principen att läkarenbör befrämja hälsa, förebygga sjukdom och behandla sjukdomnär detta är möjligt. Om det inte går att bota så börman enligt göra gott-principen lindra. Tidigare när man intealltid har förmått lindra ingick också tröstandet som enplikt. Men idag då man alltid kan lindra aktualiseras tröstendast i de situationer där patienten föredrar tröst framförlindring eller en kombination av lindring och tröst.Det problematiska med ”göra gott-principen” kan varaatt läkaren och patienten inte alltid är överens om vad som ärgott. Om läkarens uppfattning om vad som är gott eller bästför patienten får dominera och patientens värderingar ochönskemål inte beaktas, så kan beslutsfattandet uppfattas sommedicinsk paternalism (3). Medicinsk paternalism innebäratt läkaren fattar beslut i patientens ställe med patientensbästa för ögonen. Detta är förstås kontroversiellt om patientenär fullt beslutskapabel och mindre kontroversiellt ompatienten inte är beslutskapabel. Legalt sett ska det myckettill för att en somatiskt sjuk patient ska kunna omyndigförklarasoch därför är medicinsk paternalism inte bara etisktkontroversiellt, förfarandet kan vara i strid med både hälsoochsjukvårdslagstiftning och regeringsform, vilket ska illustrerasi ett senare avsnitt.Icke skada-principenPrincipen att inte skada aktualiseras ofta i medicinska sammanhangeftersom det alltid finns ett större eller mindrerisktagande i samband med tillämpningen av medicinskateknologier. Detta är oberoende av om det rör sig om diagnostiskaprocedurer, förebyggande behandlingar som vaccination,behandling med läkemedel eller kirurgi. Mantvingas väga goda, önskvärda effekter mot dåliga, icke önskvärdaeffekter (både förutsedda och icke förutsedda biverkningar).Ibland ställs sådana vinst-riskbedömningar på sinspets i kritiska situationer som exempelvis i fallet med dennorska tågolyckan. Om möjligt gör man gott och om möjligtundviker man det som kan skada. Men om om det inte gåratt göra gott och patienten inte kan undgå att skadas så blirsträvan att istället minimera risken för skada, det vill i dettasammanhang säga att minimera lidandet. Det som kan ståpå spel är patientens liv, hälsa och välbefinnande (livskvalitet).Men för patienter som befinner sig i livets slutskede ochdär det inte längre går att bota, är tiden utmätt och hälsangår inte längre att bevara – sjukdomen försämrar oåterkalleligtpatientens hälsa. I sådana fall återstår endast möjlighetenatt optimera välbefinnandet och minimera lidandet,vilket man kan göra genom att ge olika symtomlindrandeläkemedel. Men de läkemedel som används för att lindra kanockså ha den effekten att de i vissa fall och med vissa doseringarpåskyndar döden. Vad är då det etiska problemet meddetta? Kan man säga att påskyndandet av döden till en döendeär att skada denna? Om patienten själv vill ha hjälp attleva så länge som möjligt och samtidigt önskar behandling

More magazines by this user
Similar magazines